SOU 1977:63

Fortsatt högskoleutbildning

Till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet

Genom beslut den 19 april 1974 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Zachrisson, att tillkalla sju sakkun- niga med uppdrag att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 19 juni 1974 som sakkunniga riksdagsledamötema Arne Gadd, Anna Eliasson och Anita Gradin, docenten Bengt Karlberg samt professorerna Rune Lag- neborg, Kerstin Lindahl-Kiessling och David Magnusson samt uppdrog åt Gadd att vara ordförande

De sakkunniga antog namnet forskarutbildningsutredningen (FUN). Genom beslut den 19 september 1974 förordnades departementssekre- teraren Anders Franzén att vara sekreterare åt de sakkunniga. Som biträ- dande sekreterare åt de sakkunniga har under skilda perioder tjänstgjort filosofie kandidaterna Christer Andersson och Ewa Arenbro, socionomen Anders Major, forskningssekreteraren Roger Svensson samt förste byråsek- reteraren Kerstin Wallin. Ett stort antal experter har förordnats att biträda de sakkunniga.

Forskarutbildningsutredningen avgav den 13 juni 1975 delbetänkandet Utbildningsbidrag för doktorander(Ds U 197521 1) med förslag till provisorisk förstärkning av studiestödet inom forskarutbildningen.

Genom beslut den 14 augusti 1975 erhöll FUN tilläggsdirektiv med ut- gångspunkt i riksdagens beslut om reformering av högskoleutbildningen.

Till FUN har överlämnats ett 15-tal skrivelser från utbildningsdeparte- mentet att beaktas i utredningsarbetet.

Forskarutbildningsutredningen har avgivit yttranden till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet över bl. a. (SOU 1975:26) Forsknings- råd, (SOU 1976:14) Kårobligatorium?, (SOU 1976:33) Musiken, människan, samhället, (SOU 1977:11) Forskning om massmedier, (SOU 1977:30) Elek- tronmusik i Sverige och (SOU 1977:31) Studiestöd. Alternativa utvecklings- linjer.

Forskarutbildningsutredningen överlämnar härmed betänkandet Fortsatt högskoleutbildning. Uppdraget är därmed slutfört.

Reservationer har avgivits av ledamoten Eliasson, ledamöterna Gadd och Gradin gemensamt, ledamoten Gradin samt ledamoten Lindahl-Kiessling. Särskilt yttrande har avgivits av ledamöterna Gadd, Gradin, Karlberg, Lag- neborg, Lindahl-Kiessling och Magnusson gemensamt.

Stockholm den 16 oktober 1977 Arne Gaäd Anna Eliasson Anita Gradin Bengt Kar/berg Rune Lagneborg Kerstin Lindahl-Kiessling David Magnusson /And€rs Franzén Christer Andersson Roger Svensson Kerstin Wallin / Gerd Brandt

Beatrice C hristensen-Sköld

1. Grundsyn och sammanfattning av,/örslagen

2 Utredningsarbetet .

3. Forskning och forskarutbildning efter år 1950 3.1 3.2

3.3 3.4 3.5

3.6

Inledning. . . . . . . . .

Utvecklingen av forskning och forskarutbildning inom hög-

skolan . . . . .

Rekrytering och studiefinansiering . .

Tjänsteorganisationens utformning och utveckling

Planerings— och ledningsorganisationen för forskning och fors— karutbildning inom högskolan .

3.5.1 Ämbetsverksnivån .

3.5.2 Konsistorienivån 3.5.3 Fakultetsnivån

3.5.4 Institutionsnivån . . . . . . . . .

3.5.5 Försöksverksamhet med nya samarbetsformer Innehåll och organisation

3.61 1969 års reform . . . . .

3 6 2 Forskarutbildningsreformens fortsatta genomförande — resursfrågor

H Utgångsläget

4. Kvantitativ utveckling 4.1 4.2

Gymnasieskola och grundläggande högskoleutbildning Forskarutbildningens utveckling

5. Breddat utbildningsutbud 5.1 5.2

Inledning . Nuläge . . . . 5.2.1 Psykologutbildningen .

5. 2.2 Yrkesinriktad högre utbildning vid teknisk fakultet . 5 2.3 Samhällsekonomisk påbyggnadsutbildning .

15

37

41 41 43

43 47

50 50 52 53 55 55 56 56

58

61 61 64

67 67 68 68 69 69

6 Innehåll SOU 1977:63 5.2.4 Övriga påbyggnadsutbildningar 70 6 Studiejinansiering . . .' . . . 71 6.1 Assistent- och amanuenstjänster . 71 6.2 Utbildningsbidrag för doktorander . . . . . 73 6.3 Studiefinansiering inom ramen för projektanslag m.m. 73 6.4 Studiemedel . 74 7 Samverkan med forskning och urvecklingsarbete utanför högskolan 75 7.1 Inledning . 75 7.2 Forskningssamarbete 75 7 2.1 Bakgrund . . . . . . 75 7.2.2 Forskningssamarbetets omfattning . 77 7.2.3 Gällande bestämmelser för forskningssamverkan 79 7.3 Utbyte av forskare . . . 83 7.3.1 Adjungerad professor . . . 84 7 3.2 Speciallärare och timarvoderade lärare . . 85 7.33 Universitetslärares/forskares deltagande i forsknings- verksamhet utanför högskolan . 85

7.4 Forskarutbildning | samarbete med organisationer utanför hög- skolan . . . . 85 7.5 Övriga samarbetsformer 86 7.51 Kontaktsekretariat . . . . 86 7. 5. 2 Lantbruksuniversitetets konsulentavdelning 87 7.5.3 Informella samarbetsformer 88 8 Tjänsteorganisation 89 8.1 Omfattning 89 8.2 Tjänsteåligganden m.m. . 92 8.3 Behörighetsregler och befordringsgrunder 93 9 Planerings- och Iedningsorganisation 97 9.1 Inledning . 97 9.2 Institutionsnivå 97 9.3 Fakultetsnivå 98 9.4 Enhetsnivå 101 9.5 Regional nivå 102 9.6 Ämbetsverksnivå . 102 10 Den grundläggande högskoleutbildningensforskningsanknytning . 105 10.1 Inledning. . . 105 10.21968 års utbildningsutredning . 106 10. 2.1 Allmänt . . . . . . . . . . 106 10. 2. 2 U 68. s förslag rörande former för forskningsanknytning 106 10.3 U 68- beredningen . . 108 10.4 Prop 1975: 9 om reformering av högskoleutbildningen 108 10.5 Prop. 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m. m. 110

IH Överväganden och förslag

11. Rekrytering

11.1 Inledning . .

11.2 Utgångspunkter 11.2.1 Direktiven . I 1.2.2 Högskolereformen 11.2.3 Övrigt .

11.3 Problembeskrivning . 1131A11mant . . . . 11 3. 2 Kravet på kvalitet . 11.3.3 Kvantitativa frågor 1 1.3.4 Fördelningsproblem

11.4. Överväganden och förslag ll..4lAllmänt. . . . 11.4. 2 Vidgad rekrytering

11. 4. 3 Ekonomiska villkor m.m. . 11. 4. 4 Verksamhetsformer och mål . . . . 11. 5 Behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning

11. 51 Allmänt .

11. 5 2 Överväganden och förslag .

11.6 Antagning m.m. .

12 Breddat utbildningsutbud . 12.1 Inledning. . 12.2 Överväganden och förslag

12.2.1 Påbyggnadsutbildningar . . .

12. 2. 2 Utbildningens innehåll och uppläggning . 12. 2. 3 Klassificering av påbyggnadsutbildningar som f. n. hän- förs till grundläggande högskoleutbildning

12.3. Studiefinansiering 12.4 Planerings- och ledningsorganisation

13. Studiefinansiering 13.1 Utgångspunkter 13.2 Överväganden . 13.2.1 Principer för ett studiefinansieringssystem . 13.2. 2 Analys av nuvarande system 13.3 Förslag

13.4 Ansvarsfördelning rörande studiestödet inom forskarutbild-

ningen . . . 13.5 Stipendieringsvolym . 13.6 Vissa övriga frågor

14 Dimensionering 14.1 Inledning.

14.2. Forskarutbildningens omfattning och inriktning

14.2.1 Allmänt .

14. 2. 2 Forskarutbildning och FoU

111 111 111 111 112 113 113 113 114 115 118 119 119 120 121 122 125 125 126 134

137 137 139 139 140

141 142 144

149 149 151 151 153 154

157 159 160

163 163 165 165 165

14.3

14.4

14.5

15.1 15.2

15.3 15.4

15.5

16.1 16.2 16.3

16.4 16.5 16.6

SOU 1977:63 14. 2. 3 Resurser . . 166 14. 2. 4 Utvecklingstendenser . . 168 Arbetsmarknaden för forskarutbildade . 169 14.3. 1 Allmänt . . 169 14. 3. 2 Förändringar på arbetsmarknaden 170 Dimensioneringssystemet för forskarutbildningen 171 14.4.1 Allmänt . . . . 171 14.4.2 Dimensioneringsprocessen . 172 Forskarutbildningens framtida omfattning 181 15 Samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan . 183 Inledning. 183 Forskningssamverkan 185 15.2.1 Allmänna överväganden 185 15.2.2 Ansvarsfördelning 186 15.2.3 Kostnadsfördelning . . . 187 15.2.4 Offentlighet och sekretess . 188 15. 2. 5 Rätt till uppfinningar 190 Utbyte av forskare . . . . . . . . . . 192 Forskarutbildning | samarbete med organisationer utanför hög- skolan . . . . 194 15.4.1 Allmänt . 194 15.4.2 Kursdelen . . . 195 15. 4. 3 Avhandlingsdelen . 195 15. 4. 4 Anställning av forskarstuderande 196 Informations- och kontaktverksamhet . 197 15.51 Allmänt . . . 197 15. 5. 2 Lokal och regional nivå . . 198 15. 5. 3 Informations- och kontaktverksamhet på central nivå 200 15.5.4 Referensgrupper m. m. 200 16 Tjänsteorganisation . 203 Inledning . . . . . . . . . . . . 203 Mål för utformningen av tjänsteorganisationen 203 Trygghet i anställningen . 205 16. 3. 1 Allmänt . . . 205 16. 3. 2 Forskningens förnyelse 207 16. 3. 3 Genomströmningen . . 209 De forskarutbildades rörlighet på arbetsmarknaden . 211 Överväganden och förslagets omfattning . 212 Högskolans tjänster . 213 16.6.1 Forskarassistent . . 213 16. 6. 2 Docent och universitetslektor 215 16. 6. 3 Professor . . . 223 16. 6. 4 Tjänster för högskolans uppdragsforskning 225 16.65 Gästforskare . . 226 Tjänster vid forskningsråd m.m. 226

16.7

17 Planerings- och ledningsorganisation . . . . . . . . . . . 231 17.1 Inledning. . . . . . . . . . . . . . . . . . 231 17. 2 Planerings- och ledningsorganisationens uppgifter . . . . 232 17 3 Tre huvudfrågor . . . . . . . . . . . 233 17. 3.1 Ansvar befogenheter och infiytande . . . . . . . 233 17.3.2 Verksamhetsområdets indelning . . . . . . . . 237 17.3.3 Ekonomiadministration och redovisning . . . . . 244 17.4 Planerings- och styrinstrument . . . . . . . . . . . 247 1741 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . 247 17. 4. 2 Mål och riktlinjer . . . . . . . . . . . . . . 248 17. 4. 3 Anslagssystem . . 249

17. 4. 4 Långtidsplan petita, verksamhetsplan budget och verk- samhetsuppföljning . . . . . . . . . . . 250 17.4.5 Utbildnings- och studieplaner m. m. . . . . . . . 251 17.5 Institutionell organisation . . . . . . . . . . . . . 253 17.5.1 Institutionsnivån . . . . . . . . . . . . . . 253 17.5.2 Fakultetsnivån . . . . . . . . . . . . . . . 254 17.5.3 Högskoleenheten . . . . . . . . . . . . . . 263 17.5.4 Högskoleregionen . . . . . . . . . . . . . . 264 17.5.5 Central myndighet . . . . . . . . . . . . . 264 17.6 Systemanalys . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 18 Samspel forskning — grundutbildning . . . . . . . . . . . 271 18.1 Avgränsning och definitioner . . . . . . . . . . . . 271 18.1.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . 271 18.1. 2 Forskningsanknytningens innebörd . . . . . . . 272 18.2 Utbildningens innehåll och verksamhetsforrner . . . . . 275 18.3 Högskolelärarna . . . . . . . . . . . . . . . . . 279 18.3. 1 Allmänt . . . . . . . . . . . . 279 18. 3. 2 Fort- och vidareutbildning av lärare . . . . . 280

18. 3. 3 Lärarnas möjligheter att bedriva och följa forskning. 281 18.4 Planering och ledning av grundläggande högskoleutbildning 285

18.5 Förekomst av relevant forskning . . . . . . . . . . 285 18.6 Fortsatt högskoleutbildning . . . . . . . . . . . . . 286 19 Resurser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 289 20 Tekniskt genomförande . . . . . . . . . . . . . . . 299 Reservationer och särskilt yttrande . . . . . . . . . . . . . 303 IV Bilagor

Bilaga 1 Direktiven . . . . . . . . . . . . . . . . . 315 Bilaga 2 Tillaggsdirektiven . . . . . . . . . . . . 325

Bilaga 3 Forskarutbildningsutredningensledamöter, sekretarlat och ex- perter...................329

Bilaga 4 Bilaga 5 Bilaga 6 Bilaga 7 Bilaga 8

Bilaga 9

Bilaga 10 Bilaga 11

Deltagare i _lorskarutbildningsutredningens symposier novem- ber 1976— —januari 1977

Tabe/[material . .

Forskarutbildning vid medicinsk fakultet

Indelning av forskning och lorUskarutbddning vid högskolan i

Lund . . . . Mal och riktlinjerförforsknihg och forskartltbi/dning i de his— torisk- filosofiska vetenskaperna . . Schematisk sammanställning av det | avsnitt 1 7. 3. 3 [är eslagna ledovisningssystemet .

Ekonomisk redovisning

Författningsförslag . a) Förslag till Lag om ändring i högskolelagen (1977: 218)

b) Förslag till Lag om tidsbegränsning av anställning som assistent eller forskarassistent vid högskoleenhet

c) Förslag till Förordning om ändring av högskoleförord- ningen (19771263) . . . . . . (1) Förslag till Förordning om ändring av förordningen (1976.536) om utbildningsbidrag för doktorander .

e) Förslag till Förordning med ändring i förordningen ( 1977:458 ) med instruktion för regionstyrelserna för högskolan.

333 339 371 377 383 387 389 437 437 438 439

456

458

Förkortnlngar

ADB Automatisk databehandling AES Utbildningssektorn för administration, ekonomi och socialt arbete AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AST Allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän ATP Allmän tjänstepension BIDOK Biblioteks— och dokumentationssamverkanskommittén BNP Bruttonationalprodukten CF Sveriges Civilingenjörsförbund CSK Civilförvaltningens sekretesskungörelse CSN Centrala studiestödsnämnden CTH Chalmers tekniska högskola FNYS Försöksverksamheten med nya samarbetsformer mellan lärare, studerande och övrig personal FOA Försvarets forskningsanstalt FoU Forskning och utveckling FRN Forskningsrådsnämnden FRU Forskningsrådsutredningen FUN Forskarutbildningsutredningen GIH Gymnastik- och idrottshögskolan HFR Statens humanistiska forskningsråd H 75 Centrala organisationskommittén för högskolereformen IVA Ingenjörsvetenskapsakademien KTH Tekniska högskolan i Stockholm LAS Lagen ( 1974:12 ) om anställningsskydd LO Landsorganisationen LOA Lagen ( 1976:600 ) om offentlig anställning MBL Lagen ( 1976:580 ) om medbestämmande i arbetslivet MFR Statens medicinska forskningsråd NFR Statens naturvetenskapliga forskningsråd NLV Nämnden för läkares vidareutbildning OECD Organization for Economic Cooperation and Development OSK Offentlighets— och sekretesslagstiftningskommittén REFTEC Teknologorganisationen Reftec RFV Riksförsäkringsverket RRV Riksrevisionsverket rskr riksdagsskrivelse

SACO/SR Centralorganisationen SACO/SR SAF Svenska arbetsgivareföreningen SALF Sveriges Arbetsledareförbund SAV Statens avtalsverk SCB Statistiska centralbyrån SEA Statens ekonomiadministrativa system SF Statsanställdas förbund SFO Statsföretagens förhandlingsorganisation SFR Statens råd för samhällsforskning SFS Sveriges Förenade Studentkårer SHIO Sveriges Hantverks- och Industriorganisation SI Sveriges Industriförbund SIF Svenska Industritjänstemannaförbundet SINFDOK Statens råd för vetenskaplig information och dokumentation SOU Statens offentliga utredningar SPN Statens personalnämnd SPRI Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliserings- institut ST Statstjänstemannaförbundet STU Styrelsen för teknisk utveckling SU Statsutskottet SUHAF Sveriges universitets- och högskoleanställdas förbund SVA Statens veterinärmedicinska anstalt SÖ Skolövertyrelsen TCO Tjänstemännens Centralorganisation TF Tryckfrihetsförordningen U Utbildningsdepartementet UbU Utbildningsutskottet U 63 1963 års forskarutredning U 68 1968 års utbildningsutredning UHÄ Universitets- och högskoleämbetet UKÄ Universitetskanslerämbetet ULF Universitetslärarförbundet usk undervisningsskyldighet

vs versus

YTH Yrkesteknisk högskoleutbildning

Förteckning över refererade riksdagsbeslut

Prop. Utskotts- rskr Angående utlåtande 1958:104 SU 1958:B 48 1958:B 76 Vissa åtgärder för upprust- ning av universitet och hög- skolor 1959:105 SU 1959z26 1959z294 Ökat stöd åt forskningen samt Mem. m. m. 138 och 139 196450 SU 1964zll9 l964:293 Universitetens och högsko- lornas organisation och för- valtning m. m. l965:14l SU 1965:173 1965:411 Utbyggnaden av universitet SU 1965:195 och högskolor m. m. 1967:1 Bil. 10 SU 1967140 1967:113 Statsverksprop. VIII HT Litt E l968:68 SU 1968:131 1968:304 Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt ut- vecklingsarbete 196911 Bil. 10 SU 1969z46 1969:137 Statsverksprop. VIII HT Litt E 196914 SU 1969134 1969:101 Utbildningens organisation vid filosofisk fakultet m. m. 1969231 SU 1969:93 1969:202 Forskarutbildning och fors- 2 LU 55 1969:222 karkarriär m.m. JoU 1969:20 1969:223 197211 Bil. 10 UbU 197214 197293 Statsverksprop. VIII HT (s. 292) Litt. E 1972z84 UbU 1972z3l 19721240 Gymnasieskolans kompe- tensvärde 197321 Bil. 10 UbU 197318 1973:105 Statsverksprop. VIII HT (s. 320) Litt. E l975:1 Bil. 10 UbU 1975:9 1975:92 Budgetprop. VIII HT Litt. E (s. 263) 1975:9 UbU1975:17 19751179 Reformering av högskoleut- bildningen 1975/76:128 UbU 1975/761380 Utbildningsbidrag för dokto- 1975/76228 randet 1975/ 76: 129 UbU 1975/761368 Forskningsrådsorganisation- 1975/76:32 en inom utbildningsdeparte- mentets verksamhetsområde 1976/77z59 UbU 1976/771246 Utbildning och forskning 1976/77z20 inom högskolan m.m.

1 Grundsyn och sammanfattning av förslagen

Under 1900-talet har industrin successivt tagit systematisk forskning och utvecklingsarbete (FoU) i sin tjänst. De senaste årtiondena har man också medvetet satsat på FoU som stöd för och för utveckling av verksamheten inom allt fler samhällssektorer. Inom snart sagt alla grenar av samhällslivet har ett medvetande om forskning som ett medel att främja utveckling, effektivitet och produktivitet vuxit fram. Det har därvid varit fråga om dels att själv bedriva eller finansiera forskning, dels att söka och utnyttja resultat vunna genom forskning inom högskolan eller annorstädes. Uni- versiteten har härvid kommit att bli en — om än stor — forskningsinstitution bland många andra.

Den antydda utvecklingen har återspeglats i finansieringen av forskningen inom universiteten. Högskolans fasta organisation för forskning och fors- karutbildning har kommit att spela en relativt sett allt mindre roll. Inom många områden är, bl. a. som en följd av vetenskapens utveckling, tillskott av medel från forskningsråd, myndigheter, företag eller fonder en förut— sättning för forskningen.

Budgetåret 1976/ 77 anvisades ca 3,6 miljarder kr. över statsbudgeten till forskning och utvecklingsarbete inom skilda samhällssektorer. Härav kan ca 800 milj. kr. beräknas ha avsett forskning och forskarutbildning inom högskolan. Genom anslag till forskningsprojekt, gåvo- och donationsmedel samt ersättning för arbete tillfördes högskolan något över 400 milj. kr. hu- vudsakligen för FoU-verksamhet.

Forskningen inom högskolan utgör sålunda en begränsad del av den totala FoU-volymen i samhället. Den intar dock en central ställning dels genom att huvuddelen av den inomvetenskapligt motiverade forskningen sker där, dels genom att utbildningen av nya forskare är en integrerad del av verk- samheten. Det är därför viktigt att planering och ledning av forskning och forskarutbildning inom högskolan kan bringas i samklang med samhällets forskningspolitik i övrigt.

Högskolans primära uppgifter inom verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning är kompetensuppbyggnad och generering av ny kunskap. Det sker genom att utbilda nya forskare, att följa forskningen inom och utom landet samt att bedriva egen forskning. För att fullgöra dessa primära uppgifter är högskolan emellertid i hög grad beroende av resurstillskott, främst från forskningsråden. Detta beroende skapar betydande problem när det gäller högskolans egen planering av verksamheten.

Av väsentlig betydelse både för utformningen av en planerings- och led- ningsorganisation och för verksamhetens innehåll är det förhållandet, att högskolans materiella och personella resurser för forskning och forskarut- bildning skall stå till förfogande också för verksamhet, som finansieras med medel utifrån. Det har varit och bör även fortsättningsvis vara en huvudlinje i svensk forskningspolitik, att merparten av den av samhället finansierade forskning, som kan bedrivas inom högskolan, också skall bedrivas inom högskolans ram. Sektorsorganens finansiering av forskning är utomordent- ligt viktig när det gäller att med utgångspunkt i samhällsintresset påverka valet av problem och forskningens inriktning inom högskolan.

En politik, som innebär att den sektorsfinansierande forskning som inte bedrivs i direkt anslutning till den löpande verksamheten förläggs till hög- skolan, skapar förutsättningar för det nödvändiga samSpelet mellan inom- vetenskapligt och externt motiverad forskning. Utan ett sådant samspel löper båda risk att stagnera och isoleras från varandra. Vidare skapas för- utsättningar för en effektiv forskarutbildning, som ger de studerande möj- lighet att under utbildningen bearbeta problem med såväl hög samhälls- relevans som inomvetenskaplig betydelse. De med nödvändighet begränsade resurserna särskilt vad gäller vetenskaplig kompetens kan därigenom ut- nyttjas effektivt.

Uppgiften å ena sidan, att svara för kunskapsgenering och kompetens- uppbyggnad, samt å den andra, att utgöra bas för övrig samhällsfinansierad FoU-verksamhet, kan i vissa fall ställa högskolan inför två med varandra konkurrerande krav. Samtidigt som utrymme måste beredas för fri och obunden forskning inom alla vetenskapsområden, är det nödvändigt att fördela resurserna på ett sådant sätt, att kompetensuppbyggnad och kuns- kapsgenerering sker inom de områden där bl. a. sektorsorganen ställer krav på FoU-aktivitet. Högskolans roll kan inte begränsas till att avse en över alla vetenskapsområden jämnt fördelad verksamhet. Den måste i stället profileras, för att i rimlig grad svara mot samhällets och vetenskapens behov av ny kunskap och utbildad personal. Detta ställningstagande innebär inte, att högskolans forskningsorganisation kan avvecklas inom områden där en uttalad forskningsefterfrågan från sektorsorgan vid en viss tidpunkt inte kan registreras. Inom vissa områden kommer en sådan efterfrågan sannolikt aldrig att uppstå. Det finns emellertid bl. a. inom dessa områden, med hänsyn till forskningens roll för kulturliv och samhällsutveckling samt till dess kri- tiska funktion i samhällsarbetet, skäl att vidmakthålla en livskraftig or- ganisation för forskning och forskarutbildning. Ställningstagandet innebär däremot att riksdag och regering måste ha tillgång till underlag för och ha möjligheter till beslut om en profilering av organisationen.

Inom forskningsområden med såväl internt som externt finansierad verk- samhet är det betydelsefullt att det råder balans mellan omfattningen av den fasta organisationen och den utifrån finansierade verksamheten av mer tillfällig karaktär. Den eftersträvade balansen är inte en statisk, generellt giltig relation mellan fast organisation och externfinansierad verksamhet. Den måste i stället vid varje tidpunkt grundas på såväl en bedömning av givna förhållanden som antaganden rörande framtida forsknings- och personalbehov. Det är uppenbart att relationen kommer att ha olika karaktär beroende på vilka kombinationer av nuläge och antaganden rörande fram-

tiden, som föreligger inom det enskilda vetenskapsområdet. Underlaget för beslut inom planerings- och ledningsorganisationen måste på alla nivåer vara så utformat att det möjliggör överväganden och beslut av detta slag. En förutsättning för att den eftersträvade balansen skall kunna uppnås är att högskolan disponerar adekvata resurser för verksamheten. Det torde därför vara nödvändigt att inom vissa områden tillföra organisationen sär- skilda resurser, avsedda som bas för främst den sektorsfinansierade forsk- ningen.

Två av högskolans uppgifter är, som nämnts, kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering. Dessa två verksamhetsgrenar är mycket intimt sam- mankopplade med varandra. Utbildningen av nya forskare sker i inte ringa utsträckning genom deltagande i forskningsprojekt eller genom egen forsk- ning under handledning. Inom den fasta organisationen är det därför inte rimligt eller praktiskt möjligt, att anslagsmässigt skilja verksamhetsgrenarna åt. Inom vissa vetenskapsområden utförs i själva verket huvuddelen av forskningen inom ramen för forskarutbildningen.

Forskning inom högskolan kan i många fall inte bedrivas utan tillskott av resurser från externa finansieringskällor. Detta gäller även sådan forskning som sker som ett led i forskarutbildningen. Anslag från forskningsråd och sektorsorgan samt uppdrag från näringslivet spelar inom flera fakulteter en avgörande roll för utbildningskapaciteten inom forskarutbildningen. Detta innebär, att forskningsrådens, sektorsorganens och näringslivets möjligheter till och intresse av att finansiera FoU inom högskolan och de externa medlens fördelning mellan institutionerna på ett avgörande sätt påverkar tillgången på forskarutbildad arbetskraft under lång tid framöver. Det torde emellertid inte finnas något omedelbart, enkelt samband mellan sektorsorganens eller näringslivets efterfrågan på FoU-insatser inom högskolan vid en viss tid- punkt och behovet av forskarutbildad arbetskraft på kort eller lång sikt. Planeringen och dimensioneringen av forskarutbildningen måste sålunda trots den nära kopplingen till forskningen kunna särskiljas från planeringen av denna.

Inflödet av externa medel är en nödvändig och värdefull del av finan- sieringen och styrningen av högskolans FoU-verksamhet. Som styrfaktor behöver det emellertid kompletteras bl. a. med mer långsiktiga bedömningar av utvecklingen av forskningen och forskningsbehovet. Det ligger i sakens natur, att sådana bedömningar inte kan få prognosens karaktär. Man rör sig här med utvecklingen av faktorer, som i hög grad påverkas av politiska beslut men som också själva påverkar de politiska besluten. Inom hög- skoleorganisationen bör därför centralt finnas erforderlig kompetens och ka- pacitet för att i form av framtidsstudier, som belyser konsekvenserna av alternativa handlingsvägar, ta fram underlag för statsmakternas prioritering- ar.

Forskarutbildningen skall, enligt de riktlinjer som lades fast vid 1969 års forskarutbildningsreform, utformas för att tillgodose både behovet av forskare i inskränkt mening och behovet av högt kvalificerad arbetskraft utanför undervisningsväsendet och ren forskningsverksamhet.

I ett tidigare skede där en karriär som forskare eller lärare inom utbild- ningsväsendet var den naturliga fortsättningen på en fullbordad forskarut- bildning, var det också naturligt att forskarutbildningens innehåll och in-

riktning präglades av de värderingar som styr meritvärderingen vid till- sättning av forskartjänster inom högskolan. Med en lätt överdrift kunde forskarutbildningen karakteriseras som högskolans internutbildning.

Utvecklingen inom och utom högskolan förändrar emellertid kraven på högskolans utbildning. I fråga om sådan utbildning som bygger på avslutad grundläggande högskoleutbildning, dvs. för närvarande främst forskarut- bildningen, är det främst forskningens förändrade ställning i samhället och en alltmer komplicerad samhällsprocess som medför ändrade förutsättnin- gar. Det är sålunda nödvändigt att utgå från att endast en del av dem som gått igenom forskarutbildning kommer att fortsätta med yrkesverk- samhet inom högskolan eller skolväsendet. Högskolan har också att till- godose behoven inom skilda delar av arbetsmarknaden av kvalificerade analytiker och specialister. Det sektorsfinansierade FoU-arbetet inom och utom högskolan ställer andra krav på formerna för forskningsarbetet än vad som varit vanligt inom högskolan. Högskolereformen ställer krav på att ytterligare samhällssektorer samt nya lärare- och studerandegrupper skall ha tillgång till och delaktighet i högskolans forskning och forskarutbildning.

Det är mot denna bakgrund viktigt att föra vidare den breddning av utbildningen efter grundexamen som inleddes genom 1969 års forskarut- bildningsrefonn. En sådan breddning bör komma till stånd dels genom för- ändringar som rör den egentliga forskarutbildningens innehåll och verk- samhetsformer, dels genom en breddning av det utbildningsutbud, som bygger på grundläggande högskoleutbildning. Som en samlande benämning på egentlig forskarutbildning, dvs. utbildning till doktorsexamen, och annan utbildning som bygger på grundläggande högskoleutbildning används i det följande begreppet fortsatt högskoleutbildning.

En breddning av utbildningen till doktorsexamen, i syfte att göra dem som gått igenom forskarutbildning bättre lämpade för en icke-traditionell arbetsmarknad, kan inte åstadkommas genom att man kompletterar äm- nesspecialiseringen med specifika yrkesförberedande moment. En sådan ut- veckling skulle minska ”utbytbarheten” i utbildningen och dessutom kräva att den forskarstuderande på ett tidigt stadium bestämde sig för en karriär antingen inom forskningsanknuten verksamhet eller verksamhet som ”kva- lificerad analytiker”.

Möjligheten att lösa detta doktorsutbildningens dilemma ligger i att ut- veckla och framhäva att forskarutbildningen ger varje studerande en dubbel kompetens. Den forskarutbildade har dels en specialistkompetens, dels en allmänkompetens eller snarare generalistkompetens. Specialistkompetensen består i ämnesmässig djupkunskap, kännedom om avancerade tekniker, me- toder m.m. som är knutna till ett smalt vetenskapsområde. Generalist- kompetensen är kunskap och färdigheter som inte är unika för de fors- karutbildade men som alla forskarutbildade i varierande grad tillgodogör sig oberoende av ämnesområdet för utbildningen. Till generalistkompetens- _ en kan föras bl. a. kritisk skolning, förmåga att förstå och kommunicera FoU, förmåga till självständigt arbete m. m. Andra färdigheter av mer ge- nerell natur är förmåga att överblicka, planera och hålla samman ett större arbete, uthållighet, ”arbetsmoral” etc. Färdigheter av detta slag är gemen- samma för dem som på ett framgångsrikt sätt gått igenom forskarutbildning.

En vanlig inställning till de forskarutbildade på arbetsmarknaden utanför

högskolan är, att de är renodlade specialister, vars kompetens inte kan utnytt- jas i en mera allmänt inriktad verksamhet. Det är därför angeläget att fram- hålla att det inte föreligger något motsatsförhållande mellan specialistkom- petens och generella färdigheter. De svårigheter de forskarutbildade möter på den icke-traditionella arbetsmarknaden utanför högskolan beror i många fall på att det värde som inom högskolan sätts på den ämnesspecifika kom- petensen har tillåtits skymma de generella färdigheterna hos de forskarut- bildade.

Forskarutbildningen bör mot denna bakgrund utformas så att den fors- karutbildade så länge som möjligt har möjlighet att välja mellan en verk- samhet där han utnyttjar sin specialistkompetens och en verksamhet där främst de mer generella färdigheterna kan utnyttjas. Det är också önskvärt att utbildningen utnyttjas så att han senare skall kunna byta från den ena funktionen till den andra.

Grunden för en hög utbytbarhet på arbetsmarknaden läggs genom att den forskarstuderande ges en så bred vetenskaplig och metodologisk skolning som möjligt, dvs. en generalistkompetens. På denna grund kan en spe- cialisering byggas, som erhålles främst genom avhandlingsarbetet.

Inom avgränsade delar av samhällslivet kan man identifiera mer sta- digvarande behov av personal med fördjupad utbildning utöver vad som ges inom den grundläggande högskoleutbildningen men som inte har ome- delbar anknytning till forskningsverksamhet. l avsaknad av annan mer ända- målsenlig utbildning tillgodoses dessa personalbehov nu med dem som gått igenom mer eller mindre fullständig forskarutbildning. Under vissa för- utsättningar, som preciseras närmare i kapitel 12, bör utbildningsbehov av detta slag tillgodoses genom breddning av utbildningsutbudet över grund- utbildningsnivån. För mer speciella och tillfälliga utbildningsbehov bör man, i analogi med vad som gäller för utbudet av enstaka kurser inom den grund- läggande utbildningen, inom ramen för tillgängliga resurser, skapa möj- ligheter till individuellt sammansatta studieprogram. Man bör räkna med att den typ av utbildning varom här är fråga i vissa fall även i framtiden kommer att kunna tillgodoses endast genom utbildning till doktorsexamen.

En betydande del av forskarutbildningen bedrivs inom ramen för utifrån finansierade projekt. Dessa projekt initieras i allmänhet genom ett intimt samarbete mellan den enskilde forskaren och FoU-beställaren. En ökad om- fattning av externfinansierad FoU — med eller utan inslag av forskarut- bildning — bidrar till att öka förståelsen hos såväl forskare som forsknings- beställare för de villkor under vilka forskning utförs och under'vilka be- tingelser beställaren kan utnyttja forskningsresultat.

Den som går igenom forskarutbildning inom ramen för ett projekt kan skaffa sig erfarenheter om verksamhet utanför högskolan, som är av värde antingen han fortsätter som forskare/lärare inom högskolan eller söker sig — till andra delar av arbetsmarknaden. En del av dessa erfarenheter kan synas triviala men är viktiga. FoU är för beställaren ett instrument bland andra för att utveckla verksamheten. Forskningen måste därför anpassa sig till de villkor som gäller för verksamhet utanför skolan, inorn näringsliv och i offentlig förvaltning. Här är kraven på att hålla resurs- och tidsramar så stora, att de krav på originalitet och fullständighet i behandlingen av ett problem som är framträdande inom högskolan kan behöva stå tillbaka. Att

skapa medvetenhet om dessa skilda villkor bland dem som går igenom forskarutbildning är en väsentlig uppgift för högskolans lärare. En forsk- ningsrapport må vara aldrig så originell och fullständig — kommer den forsk- ningsbeställaren tillhanda så sent att den inte kan beaktas är den från be- ställarens synpunkt värdelös. Det är samtidigt viktigt att bland dem som utnyttjar forskning och forskningsresultat skapa förståelse för att forskning ofta kräver tidsödande systematiskt arbete för att elementära krav på till- förlitlighet, relevans och validitet skall kunna tillgodoses. Den konflikt som kan skönjas mellan verksamhetsformerna för forskning inom och utanför högskolan samt mellan FoU och industriell verksamhetsplanering kan eli- mineras genom fortsatt och utvidgad samverkan mellan forskare och nyttjare av FoU. Härigenom skapas respekt och ömsesidig förståelse för arbetsvill- koren inom verksamheter av skilda slag.

Idet följande redovisas i korthet de förslag vi för fram i de skilda kapitlen.

Kapitel 11 Rekrytering

I kapitel 11 diskuteras inledningsvis frågor av kvantitativ och kvalitativ natur när det gäller rekrytering av studerande till forskarutbildning och påbyggnadsutbildning. Vidare. belyses den fördelningsproblematik som fö- religger i fråga om rekrytering av studerande till bl. a. forskarutbildning.

I kapitlet anges ett antal mål för reformarbetet, nämligen

att vidga rekryteringsbasen till att omfatta så stor del av den grundläggande utbildningens utbildningslinjer som möjligt,

att i ökad utsträckning rekrytera personer med erfarenhet av yrkesverk- samhet till fortsatt högskoleutbildning, att vidmakthålla den traditionella rekryteringsbasen för forskarutbildningen på en hög nivå,

att motverka snedrekrytering på grundval av kön, bostadsort eller social bakgrund.

I syfte att förverkliga dessa mål för vi fram förslag bl.a. om

nya behörighetsregler för forskarutbildning och påbyggnadsutbildning,

forskningsförberedande moment i grundläggande utbildning som f. n. saknar sådana,

ett brett utbud av överbryggande kurser för studerande, som söker sig till forskarutbildning och påbyggnadsutbildning från yrkesverksamhet och från utbildningslinjer, som inte ger full behörighet för tillträde,

breddning av utbildningsutbudet efter grundexamen främst i form av påbyggnadsutbildningar (se kapitel 12),

breddning av högskolans forskning och forskarutbildning disciplinärt och tematiskt till områden, som har särskild relevans för utbildningslinjer, som hittills saknat eller haft svag anknytning till högskolans forskningsorga- nisation,

vidgade kontakter mellan högskolan och FoU utanför denna (se kapitel 15),

utveckling av studieplaner och studieorganisationen i syfte att definiera etappavgångar inom forskarutbildning och påbyggnadsutbildning,

utveckling av studieorganisationen i syfte att underlätta deltidsstudier,

skyldighet för statliga myndigheter med sektoriellt ansvar för FoU att med- verka till deltidsarbete för tjänstemän, som önskar gå igenom fortsatt hög- skoleutbildning.

Förslaget till nya behörighetsbestämmelser innebär, att kraven för be- hörighet delas in i allmän behörighet och särskild behörighet.

För allmän behörighet skall krävas att den studerande gått igenom allmän utbildningslinje omfattande minst 80 poäng. Detta krav för allmän behö- righet avses gälla all fortsatt högskoleutbildning.

Kraven för särskild behörighet i form av krav på förkunskaper i ämne eller ämnen. erfarenheter och andra förutsättningar fastställs för varje ämne i forskarutbildningen och för varje påbyggnadsutbildning särskilt. Vid ut- formningen av de särskilda förkunskapskraven för forskarutbildningen skall stort avseende fästas vid att upprätthålla nuvarande kvalitetsnivå.

Tillsammans utgör allmän och särskild behörighet för varje utbildning en helhet som definierar förkunskapskraven.

Vi betonar, att en förutsättning för att en vidgad rekrytering skall kunna förverkligas är, att man individuellt prövar varje sökandes förutsättning i förhållande till den sökta utbildningen och att stor vikt läggs vid kunskaper och färdigheter, som inhämtats på annat sätt än genom studier inom hög- skolan, t.ex. genom yrkesverksamhet.

Erfarenhet av yrkesverksamhet av betydelse för den aktuella utbildningen skall normalt utgöra krav för särskild behörighet för påbyggnadsutbildningar och i övrigt kunna krävas, om detta är motiverat av utbildningens inriktning. Yrkeserfarenhet skall kunna tillmätas betydelse också vid urval mellan sö- kande.

Allmänna riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven inom en fakultet anges av UHÄ i utbildningsplan för forskarutbildningen inom fakulteten. Kraven för särskild behörighet skall anges i studieplan, som fastställs av forskarutbildningsnämnden.

I kapitlet framhålls att skillnaden mellan allmän och särskild behörighet många gånger kommer att vara stor. Omfattande åtgärder måste därför sättas in för att göra övergång till fortsatt högskoleutbildning till en realistisk möj- lighet för studerande inom hela högskolan. För utveckling och i'vissa fall drift av överbryggande kurser m.m. beräknas 10 milj. kr.

Frågor om urval mellan sökande och antagning till forskarutbildning och i vissa fall påbyggnadsutbildning föreslås åvila en antagningsnämnd på varje institution (se kapitel 17).

Kapitel 12 Breddat utbildningsutbud

I kapitel 12 redovisas inledningsvis bakgrunden till den översyn av utbild- ningsutbudet över grundutbildningsnivån som ingått i utredningsuppdraget.

I kapitlet anges att motiven för en breddning av utbildningsutbudet är

att tillgodose arbetsmarknadens behov av kvalificerad personal för sådan verksamhet där den egentliga forskarutbildningens inriktning mot forsk- ningsverksamhet inte är helt ändamålsenlig, men där utbildning utöver grundläggande högskoleutbildning krävs,

att tillgodose behovet av utbildning som bygger på utbildningslinjer, som genom högskolereformen förts till högskolan och som f. n. saknar naturlig fortsättning över grundutbildningsnivån.

För sådan fortsatt högskoleutbildning som inte är egentlig forskarutbild- ning används i betänkandet begreppet påbyggnadsutbildning.

Kapitlet innehåller inte förslag om nya utbildningar utan anger riktlinjer och ramar för ett utvecklingsarbete, som redan inletts.

Vi framhåller, att det varken är möjligt eller önskvärt att söka ange in- nehållsmässiga kriterier för att avgränsa påbyggnadsutbildning från grund- läggande utbildning resp. forskarutbildning. De kriterier som anges är därför av praktisk administrativ natur.

Påbyggnadsutbildning föreslås sålunda bygga på grundläggande utbildning om minst 80 poäng,

ha ett klart definierat utbildningsmål med inriktning mot kvalificerad yr- kesverksamhet i en viss funktion eller inom ett visst område,

utformas som en sammanhängande utbildning med i förväg angiven om- fattning,

omfatta minst ett och ett halvt års heltidsstudier eller deltidsstudier av mot- svarande omfattning,

inrättas med utgångspunkt i arbetsmarknadens behov,

inrättas endast om utbildningsbehovet kan antas ha sådan varaktighet och omfattning, att ett inte alltför litet antal studerande kan utbildas under en följd av år.

Vid uppläggningen av utbildningen bör man beakta de krav principen om återkommande utbildning ställer. Utbildningen bör kunna organiseras i etapper där varje etapp har ett klart angivet utbildningsmål. Utbildningen bör beståédels av en kursdel, dels av en tillämpningsuppgift.

Inom de föreslagna ramarna kommer utbildning av starkt varierande ka- raktär att kunna anordnas. I vissa fall kommer anknytningen att vara stark till den grundläggande utbildingen, i andra till forskarutbildningen. Efter beslut i varje enskilt fall föreslås därför, endera den grundläggande ut-

bildningens eller forskarutbildningens regelsystem — i tillämpliga delar — kunna gälla för påbyggnadsutbildning.

Ansvaret för initiering och övergripande planering av påbyggnadsutbild- ning föreslås åvila regionstyrelserna. Ansvaret för detaljplanering och genom- förande skall av regionstyrelsen överlämnas till antingen linjenämnd eller forskarutbildningsnämnd, beroende på utbildningens karaktär. Regionsty- relsernas verksamhet bör bedrivas i nära kontakt med UHÄ, som också föreslås få möjlighet, att i undantagsfall upphäva beslut om att starta viss utbildning.

För utveckling av och försöksverksamhet med påbyggnadsutbildningar föreslås en förstärkning av medlen till regionstyrelserna och till pedagogiskt utvecklingsarbete med sammanlagt 4 milj. kr.

Kapitel 13 Studiefinansiering

Kapitel 13 inleds med en presentation av utgångspunkterna för en reform av det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen. Därefter redovisas de principer, som har varit vägledande vid utformningen av förslaget till nytt studiefinansieringssystem. Före presentationen av förslaget görs också en analys av nu gällande studiefinansieringssystem.

Vägledande principer vid utformningen av förslaget har varit, att studiestödet inom forskarutbildningen skall

ge ekonomisk och social trygghet, som är likvärdig den som gäller för andra jämförbara grupper i samhället,

främja effektiva studier på heltid eller deltid och därvid kunna förenas med yrkesverksamhet inom eller utom högskolan,

utgå med samma belopp per tidsenhet till alla studerande som kommer i åtnjutande av det,

kunna användas i rekryteringsfrämjande syfte samt

kunna samordnas med dimensioneringsbesluten.

Förslaget innebär kortfattat, att samhällets särskilda studiestöd inom fors- karutbildningen i sin helhet utformas som utbildningsbidrag för doktorander av det slag som — på grundval av våra förslag — infördes den 1 juli 1976. Utbildningsbidragen ansluter beloppsmässigt till Utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen och utgår f.n. med 39 600 kr. per år. De är vidare förenade med vissa sociala förmåner.

Utbildningsbidragen skall kunna utgå vid såväl heltids- som deltidsstudier. Studiestöd utgår därvid i proportion till den tid som ägnas åt utbildningen. Utbildningsbidrag skall kunna utgå för en tid som motsvarar fyra års hel- tidsstudier, dock längst åtta år.

Tekniskt innebär förslaget, att den resurs för Studiefinansiering som nu är bunden till assistent- och amanuenstjänster förs samman med befintliga medel för utbildningsbidrag för doktorander. Assistent- och amanuenstjänst- erna i nuvarande form avvecklas därmed. I stället kompletteras tjänste-

organisationen inom högskolan med en ny tjänst, som kopplas till studie- finansieringssystemet inom forskarutbildningen. Tjänsten är en halvtids- tjänst, som — i likhet med nuvarande assistent- och amanuenstjänster — förenas med tjänstgöringsskyldighet i form av undervisning, forskning eller allmänt institutionsarbete. Tjänsten är avsedd att förenas med utbildnings- bidrag för doktorander, som därvid utgår med 50 procent av fullt bidrag. Tjänsten benämns assistenttjänst.

Frågan om förordnandetidens längd för innehavare av den nya assistent- tjänsten föreslås bli reglerad i lag.

Medel för utbildningsbidrag föreslås inledningsvis anvisas under ett sär- skilt anslag i statsbudgeten. Fördelningen mellan fakulteter förutsätts sam- ordnas med dimensioneringsbesluten. Inom fakulteterna avses utbildnings- bidragen fördelas mellan ämnen/institutioner av forskarutbildningsnämn- den. Fördelningen mellan sökande åläggs antagningsnämnden för forskar- utbildning vid varje institution.

Övergången till det nya systemet förutsätts ske på ett sådant sätt, att studiestödets volym beräknad som hela bidragsår behålls oförändrad, dvs. räknat på förhållandena år 1975 ca 2450 utbildningsbidrag. Härutöver fö- reslås antalet utbildningsbidrag öka med 250 under en treårsperiod. Kost- naderna för denna ökning uppgår, med nu gällande bidragsbelopp, till ca 10 milj. kr. Kostnadsökningen för systemomläggningen kan beräknas uppgå till ca 7 milj. kr.

Kapitel 14 Dimensionering

I kapitel 14 diskuteras inledningsvis det nära samband som råder mellan forskarutbildning och FoU inom högskolan, vissa utvecklingstendenser inom forskarutbildningen samt arbetsmarknaden för forskarutbildade.

I kapitlet anges, att syftet med en dimensionering av forskarutbildningen är att söka skapa balans mellan tillgång på forskarutbildad arbetskraft, ar- betsmarknadens och samhällets behov av sådan personal samt de stude- randes önskemål att genomgå forskarutbildning. En total överensstämmelse förutses därvid inte kunna uppnås, men ett system för planerad dimen- sionering bör införas för att åstadkomma en bättre balans mellan tillgång och efterfrågan på forskarutbildade.

Förslaget bygger bl.a. på att samhällets efterfrågan på forskarutbildad personal kan delas in med utgångspunkt i de funktioner de nu fyller på arbetsmarknaden. Följande indelning föreslås ligga till grund för bedöm- ningar av behovet av forskarutbildad arbetskraft:

1. högskolans, gymnasieskolans och vissa forskningsinstitutioners efterfrå- gan på forskarutbildade för befattningar för vilka forskarutbildning i visst ämne är ett behörighetskrav,

2. den offentliga och — i viss utsträckning — den privata FoU-verksamhetens efterfrågan på arbetskraft för funktioner som nära ansluter till verksam- heten inom den disciplinbaserade forskningen inom högskolan,

3. samhällets behov av personal för funktioner inom bl. a. utbildningsvä- sendet och FoU, vilka kräver vetenskaplig skolning och erfarenhet men som inte innebär krav på ämnesspecifik kompetens,

4. samhällets behov av kvalificerad arbetskraft för funktioner där analytisk förmåga, erfarenhet av forskning och vetenskapligt arbetssätt är av värde.

En grundtanke i förslaget är, att den som på ett framgångsrikt sätt gått igenom forskarutbildning har dels en specialistkompetens, dels en mer all- män kompetens, generalistkompetens. De funktioner, som ovan angivits, kan sägas lägga tonvikten på olika punkter längs en glidande skala, som uttrycker specialist- och generalistkompetens. Vi betonar att för den enskilde föreligger inte någon motsättning mellan specialist- och generalistfunktio- nerna.

Bedömningar av behovet av forskarutbildade inom delområdena ( I) och (2) föreslås ligga till grund för beslut om minimigränser för forskarutbild- ningens omfattning inom skilda ämnen eller grupper av ämnen. Behoven inom dessa områden kan beräknas relativt väl. Till dessa beräkningar bör fogas mera allmänna bedömningar av behoven inom delområdena (3) och (4). Dessa bedömningar avser dock snarare riktningen av eventuella för- ändringar än absoluta tal.

I kapitlet konstateras, att beslut om forskarutbildningens omfattning och inriktning inte kan fattas frikopplade från beslut om forskningspolitiken i stort, kulturpolitik, näringspolitik etc. De avgörande besluten om forskar- utbildningens dimensionering bör därför fattas på politisk nivå. Med hänsyn till verksamhetens karaktär föreslår vi att besluten skall avse dels resurs- ramar, dels intervall för antalet examinerade under en längre tidsperiod, förslagsvis fem år.

Miniminivån i intervallet föreslås bestämmas av det antal forskarutbildade som krävs för att besätta de ämnesspecifika befattningarna inom delom- rådena (1) och (2). Det innebär att miniminivån anges för varje ämne eller grupp av ämnen inom en fakultet. Maximinivån bestäms ytterst av de till- gängliga resurserna och skall anges för varje fakultet. Inom den ram som anges av minimi- och maximinivåerna skall forskarutbildningsnämnden — med beaktande av de studerandes önskemål, tillgängliga handledarresurser och föreliggande möjligheter att omfördela resurser— varje år fastställa antalet tillgängliga utbildningsplatser.

Underlag för de bedömningar, som enligt förslaget skall ligga till grund för beslut om minimi- och maximinivåer, föreslås bli utarbetat av fakultets- och forskarutbildningsnämnderna på grundval av institutionernas förslag. Fakultetsorganens bedömningar redovisas i petita. På grundval av detta material och med utgångspunkt i den långsiktiga forsknings- och forskar- utbildningsplanering, som enligt våra förslag i kapitel 17 föreslås åvila UHÄ, skall UHÄ utarbeta underlag för statsmakternas dimensioneringsbeslut.

Kapitel 15 Samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan

I kapitel 15 beskrivs inledningsvis de skäl för en ökad samverkan inom forskarutbildningen och forskningen som anförts av företrädare för hög- skolan och för andra organ som driver eller finansierar forskning.

Högskolans samverkan med FoU utanför högskolan sker i form av extern finansiering av forskningsprojekt, forskarutbildning i samarbete med institutioner som bedriver forskning,

deltids- eller korttidsanställning av forskare verksamma huvudsakligen utan- för högskolan.

I kapitlet framhålls att en vidgad forskningssamverkan är motiverad med hänsyn till

att den bidrar till en breddning av forskningens inriktning inom högskolan,

att den bidrar till ett effektivt utnyttjande av landets samlade personella, ekonomiska och materiella resurser för forskning,

att den skapar förutsättningar för ett vidgat ämnes- och problemval inom forskarutbildningen.

Vidare betonas, att en utökad forskningssamverkan kräver, att skärpt uppmärksamhet ägnas balansen mellan inomvetenskapligt motiverad forsk- ning och forskning som initieras med utgångspunkt i bl. a. sektorsorganens behov. En alltför stor dominans av endera forskningsinriktningen inom ett ämne under längre tidsperioder kan på lång sikt påverka forskningen negativt och bör motverkas. Fakultetsnämnden föreslås få särskilt ansvar för att denna balans upprätthålls och skall ange riktlinjer för omfattningen och inriktningen av forskningssamverkan inom sitt område.

Vid extern finansiering av projekt i form av uppdrag eller anslag föreslås följande regler gälla:

avtal upprättas mellan högskolestyrelsen och den utomstående parten under medverkan av den eller de forskare som skall utföra arbetet,

högskolestyrelsen inrättar ett särskilt utskott, som för högskolestyrelsen — på grundval av riktlinjer som anges av denna — fattar beslut om avtal,

beslutanderätten i fråga om projekt av liten omfattning delegeras till in- stitutionsnivå,

fakultetsnämnden ges vetorätt i fråga om avtal om forskningssamarbete. Avtal om forskningssamarbete föreslås kunna innehålla föreskrift om tids- begränsad sekretess. Därvid föreslås följande gälla

beslut om sekretess skall alltid fattas av högskolestyrelsen,

sekretessbelagda projekt skall normalt inte utföras inom ramen för avhand- lingsarbete,

forskning, som åberopas vid kompetensbedömning inom högskolan, t. ex. vid tjänstetillsättningar, får inte vara sekretessbelagd vid bedömningstill- fället.

För forskningsprojekt, som utförs på uppdrag av utomstående part, föreslås principen om full kostnadstäckning fortfarande gälla. Frågan om kostnads- fördelning vid anslag från utomstående part bör ses över.

I fråga om arbetstagares rätt till uppfinningar för vi fram förslag om

att den rätt som f. n. tillkommer lärare vid högskolor utsträcks till att omfatta också övriga anställda samt studerande,

att anställd eller studerande, som gjort en uppfinning, skall anmäla detta till vederbörande fakultetsnämnd samt

att möjligheter öppnas för återföring till högskolan av inkomster från licenser, patent rn. m., som kan bli resultatet av forskningsarbete inom högskolan.

I anslutning därtill föreslås

att sådana medel tillförs det anslag från vilket forskningsarbetet bekostades.

För att främja ett vidgat samarbete inom forskarutbildningen föreslås att ökade resurser avsätts för att inrätta tjänster som adjungerad professor,

att högskoleanställda lärare beviljas tjänstledighet under begränsad tid för verksamhet i forskning utanför högskolan,

att forskarstuderande engageras i FoU utanför högskolan,

att forskare, som är verksamma utanför högskolan, i ökad utsträckning anlitas som handledare inom forskarutbildningen.

Åtgärder som syftar till att öka utbytet av information och underlätta kon- takter är av stor betydelse för ett ökat samarbete. I detta syfte föreslås

att de av STU finansierade kontaktsekretariaten förs över till högskolan och knyts till regionstyrelserna,

att sekretariatens verksamhet skall omfatta hela högskolan och rikta sig till alla delar av samhällslivet,

att sekretariaten tillförs ytterligare resurser.

De regionala sekretariatens verksamhet föreslås få en institutionsbaserad motsvarighet genom att forskare/ lärare vid vissa institutioner ges partiell befrielse från övriga tjänsteåligganden för informations- och kontaktverk- samhet. Medel för detta ändamål skall disponeras av regionstyrelserna.

För att möta de ökade anspråk som bör bli en följd av våra förslag och i syfte att vidga inflytandet över initieringen av forskning till organisationer och företag, som saknar egen kompetens och egna resurser för att beställa forskning, förordas i kapitlet

att FRN skall tillhandahålla viss service när det gäller problemanalys, kon- takter med lämpliga forskningsinstitutioner samt ansökningar om anslag till projekt,

att FRN ges resurser att svara för kostnaderna för problemanalyser och — efter sedvanlig prövning av ansökan om anslag — att finansiera projekt, som kan komma att initieras.

Avslutningsvis i kapitlet behandlas några förslag till åtgärder av mer in- formell natur, som syftar till utökade kontakter mellan högskolan och skilda grenar av samhällslivet.

De framförda förslagen har kostnadsberäknats till närmare 10 milj. kr. Härav avser 3,4 milj. kr. de regionala kontakt- och inforrnationssekretariaten och 5 milj. kr. medel, som ställs till FRN:s disposition.

Kapitel 16 Tjänsteorganisation

Kapitel 16 tar inledningsvis upp dels de mål som bör gälla vid utformningen av en tjänsteorganisation för högskolans forskning och forskarutbildning, dels de delvis motstridiga krav som med skilda utgångspunkter kan ställas på tjänsteorganisationen. Vidare diskuteras frågan om trygghet i anställ- ningen, betydelsen av förnyelse i forskningen samt genomströmningen i '- högskolans tjänsteorganisation. Betydelsen av en ökad horisontell rörlighet på arbetsmarknaden för de forskarsutbildade betonas.

Utgångspunkterna för förslagets utformning har varit

att tjänsteorganisationen skall bidra till goda förutsättningar för forskning och utbildning inom högskolan,

att tjänsteorganisationen har avgörande betydelse för högskolans möjligheter att samtidigt svara för kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering, ut- göra bas för samhällsfinansierad FoU samt förse arbetsmarknaden med ar- betskraft med erfarenhet av egen forskning.

I kapitlet konstateras att de nämnda utgångspunkterna ställer krav på en flexibel tjänsteorganisation och att detta krav på flexibilitet i vissa fall kommer i konflikt med de anställdas krav på trygghet i anställningen. Be- hovet av en inom högskolan rörlig forskningsresurs stryks under.

Tjänsteorganisationen föreslås omfatta tre tjänstekategorier: professor, do- cent och forskarassistent. Därutöver föreslås att fasta tjänster skall tillkomma för högskolans uppdragsverksamhet inom områden där denna verksamhet kontinuerligt har en betydande omfattning. I kapitel 13 läggs förslag om en ny tjänst som assistent, som skall ersätta nuvarande assistent- och ama- nuenstjänster.

Nuvarande tjänster som professor och biträdande professor föreslås bli ersatta av en tjänst, benämnd professor. Några förändringar av tjänstens innehåll föreslås inte.

Förslag förs vidare fram om att nuvarande tjänster som universitetslektor och' docent skall föras samman till en ny tjänst, benämnd docent. Den nya tjänsten skall ha huvudsaklig inriktning mot den grundläggande ut- bildningen. Innehavare av tjänst som docent ges efter prövning i varje särskilt

fall särskild tid för forskning inom ramen för sin tjänst. Resurser för ända- målet skall disponeras av fakultetsnämnden, och fördelas mellan sökande på grundval av en vetenskaplig prövning av föreslagna projekt. Innehavare, som bereds tid för forskning, befrias helt eller delvis från undervisnings- skyldigheten. Vid fördelningen av den givna resursen skall fakultetsnämn- den prioritera långsiktigt planerad och genomförd forskning av det slag som präglat de nuvarande tjänsterna som docent.

Med hänsyn till den nya docenttjänstens inriktning föreslås, att beford- ringsgrunderna utformas så att lika vikt fästs vid vetenskaplig och pedagogisk meritering.

Förslaget innebär, att tjänsterna som forskarassistent behålls med oför- ändrat innehåll. För att ytterligare markera tjänstens karaktär av genom- gångstjänst föreslås en fyraårig förordnandeperiod utan möjlighet till om- förordnande. Förordnandetidens längd för innehavare av tjänst som fors- karassistent föreslås bli reglerad i lag.

Som ett led i strävandena att underlätta en breddning av forskning och forskarutbildning föreslås högskolan få vidgade möjligheter att till sig knyta utländska forskare för viss tid. Utökad verksamhet med gästforskare och kontraktsanställning anges som tänkbara vägar.

I kapitlet behandlas vidare övergångsproblem i samband med en reform av tjänsteorganisationen. Befintliga tjänster som biträdande professor och universitetslektor föreslås omvandlade utan att de kungörs lediga. Docent- och forskarassistenttjänsterna omvandlas i samband med att löpande för- ordnanden går ut eller att innehavarna övergår till annan verksamhet.

Slutligen behandlas forskningsrådens möjligheter att inrätta tjänster för forskare. Därvid förordas att forskningsråden ges stor frihet att själva välja formerna för sitt stöd till forskningen. Vi betonar dock att råden måste ta det fulla ekonomiska ansvaret för de beslut de fattar. Nuvarande ordning där arbetsgivaransvaret vid förordnandetidens utgång förs över på högskolan kan inte accepteras. Frågan om ansvars- och kostnadsfördelning mellan hög- skolan och forskningsråden bör ses över.

Kostnaderna för de föreslagna förändringarna av tjänsteorganisationen kan beräknas till ca 8 milj. kr. Därutöver föreslås resursförstärkningar i form av ökat antal tjänster som forskarassistent och ytterligare resurser för att bereda innehavare av docenttjänst tillfälle till forskning med sammanlagt ca 17 milj. kr.

Kapitel 17 Planerings- och ledningsorganisation

I kapitel 17 diskuteras inledningsvis planerings- och ledningsorganisationens uppgifter. Dessa anges — med en viss förenkling — vara att säkra väsentliga moment av forskningens frihet och samtidigt skapa förutsättningar för ett samhällsinflytande över forskningsresursernas fördelning inom högskolan.

Förslagen i kapitlet bygger på överväganden i följande tre huvudfrågor.

I avsnittet om ansvar, befogenheter och inflytande konstateras

att behovet av inflytande över forskningsprioriteringarna och över forsk- ningsarbetet måste tillgodoses inom systemet som helhet och inte i varje organ sett för sig,

att fördelningen av forskningsresurserna mellan vetenskapsområden (fakul- teter) skall ske med utgångspunkt i politiskt grundade prioriteringar och utföras på politiskt ansvarig nivå,

att fördelningen av forskningsresurserna inom fakulteterna skall ske med utgångspunkt i mål och riktlinjer, som fastställs av regering och riksdag, och grundas på vetenskapliga kriterier,

att ansvaret för redovisning av de inomvetenskapliga kriterierna skall åvila i första hand dem som genom utnämning till professor eller biträdande professor ålagts ansvar för vetenskapens utveckling inom skilda områden.

Indelningen av verksamhetsområdet skall enligt förslaget syfta till att skapa enheter (fakulteter) som

bidrar till att skapa goda betingelser för forskning och utbildning,

kan ligga till grund för avvägningar mellan fakulteterna på politisk grund, skapar förutsättningar för meningsfulla inomvetenskapligt grundade prio- riteringar inom fakulteterna.

Förslaget till indelning av verksamhetsområdet innebär

att indelningen skall kunna förändras över tiden och variera mellan hög- skoleenhetema,

att indelningsgrunden skall kunna vara såväl vetenskaplig samhörighet som teman,

att beslut om fakultetsindelning, som inte kräver omläggning av anslags- systemet och därmed fattas av riksdagen, skall fattas av UHÄ efter förslag från eller hörande av berörda institutioner och högskolestyrelser,

att nuvarande sektioner inledningsvis får utgöra grund för indelningen.

Ekonomiadministrationen och redovisningen föreslås, utöver nuvarande kassamässiga redovisning per institution, —

omfatta samtliga resursströmmar inom högskolan,

vara baserad på projekt, där varje projekt hänförs till ämne och — då så är möjligt — till problemområde, som definieras med utgångspunkt i sam- hällsintresset,

göra det möjligt att lägga samman uppgifterna ämnesvis, fakultetsvis och pröblemområdesvis för hela högskolan. '

Den löpande planeringen och ledningen av högskolans forskning och fors- karutbildning'föreslås bygga på den årliga budgetprocessen. Inom ramen

för denna avses statsmakterna fastställa mål och riktlinjer för verksamheten inom varje fakultet i anslutning till beslut om anslag. Vidare betonas be- tydelsen av att verksamhetsplan upprättas och av att dispositionen av till- delade resurser för forskning, utbildning och studiefinansiering följs upp på alla nivåer. För forskarutbildningen inom varje fakultet föreslås UHÄ fastställa ut- bildningsplan; för varje ämne skall forskarutbildningsnämnden fastställa stu- dieplan.

I fråga om beslutande organ på institutionsnivå föreslås

att ansvaret för antagning av studerande förs över till en antagningsnämnd för forskarutbildning vid varje institution,

att antagningsnämnden skall bestå av handledarna vid institutionen, att antagningsbesluten skall fastställas av forskarutbildningsnämnden inom fakulteten.

I fråga om de beslutande organen på fakultetsnivå föreslås bl.a.

att fakultetskollegiet bevaras med oförändrade uppgifter och oförändrad sam- mansättning,

att en liten, forskardominerad fakultetsnämnd skapas,

att en forskarutbildningsnämnd med självständigt ansvar för forskarutbild- ningen bildas inom varje fakultet.

Fakultetsnämndens huvuduppgifter föreslås vara

att planera forskningen inom verksamhetsområdet och därvid redovisa de vetenskapliga kriterier som ligger till grund för nämndens beslut,

att ange riktlinjer för omfattningen och inriktningen av forskningssamverkan med organ utanför högskolan,

att ta initiativ till forskning inom nya områden i samarbete med företrädare för den grundläggande utbildningen,

att samordna forskningen och forskarutbildningen,

att avge petita till UHÄ angående forskningen och forskarutbildningen inom fakulteten.

Förslaget till sammansättning av fakultetsnämnden har styrts av krav på hög vetenskaplig kompetens,

litet antal ledamöter för att främja effektivitet och att motverka ovidkom- mande kollegialt hänsynstagande,

insyn för de forskarstuderande och för övrig personal,

breddning av högskolans forskning i syfte att säkra ett samspel med all grundläggande högskoleutbildning.

Fakultetsnämnden föreslås därför bestå av dekanus och prodekanus, som väljs av fakultetskollegiet, en, tre eller fem andra ledamöter som väljs av kollegiet,

en företrädare för de forskarstuderande och en för teknisk och administrativ personal inom fakulteten,

en företrädare för grundläggande högskoleutbildning, som saknar eller har liten representation i fakultetskollegiet, om regionstyrelsen så beslutar.

Av de ledamöter som väljs av kollegiet skall två, fyra resp. fem vara professor. Efter förslag från fakultetskollegiet och beslut av högskolestyrelsen skall en av de ledamöter som utses av kollegiet i stället kunna vara företrädare för FoU utanför högskolan.

Forskarutbildningsnämndens huvuduppgifter föreslås vara

att planera forskarutbildningen och inom givna ramar besluta om dess in- nehåll, organisation och dimensionering,

att till fakultetsnämnden avge förslag till petita rörande forskarutbildningen.

Förslaget om en särskild forskarutbildningsnämnd syftar till att tillförsäkra de forskarstuderande ett väsentligt inflytande över sin utbildning. Den fö- reslås därför bestå av

dekanus, som är ordförande samt

två, tre eller fyra företrädare för vardera fakultetskollegiet och de forskar- studerande.

I kapitlet beskrivs i det följande enhetsstyrelsemas och regionstyrelsernas roll i den föreslagna planerings- och ledningsorganisationen. Därvid betonas särskilt högskolestyrelsens samlade ansvar för all verksamhet inom hög- skoleenheten. Vidare redovisas i korthet de nya uppgifter, bl. a. i fråga om information om och samverkan inom forskningen, som i andra kapitel före- slagits ankomma på regionstyrelsen.

Förslag förs också fram om en väsentlig höjning av ambitionsnivån när det gäller planering av forskning och forskarutbildning på central nivå. UHÄ föreslås få i uppgift, att svara för en långsiktig forskningsplanering och sam- manställning av underlaget för statsmakternas beslut rörande högskolans forskning och forskarutbildning. Dessa uppgifter förutsätter ett omfattande och nära samarbete, framför allt med sektorsorgan, forskningsråd och FRN. De nya uppgifterna förutses få konsekvenser för UHÄzs lednings- och kans-

liorganisation. Kapitlet avslutas med en analys av den föreslagna planerings- och led- ningsorganisationen.

Kapitel 18 Samspel forskning-grundutbildning

Ett centralt inslag i det fortsatta utvecklingsarbetet inom högskolan är att söka förverkliga ett samspel mellan forskningen och all grundläggande hög- skoleutbildning. Denna fråga berör flera av de breda problemområden som omfattas av utredningsuppdraget. I kapitel 18 behandlas dels vissa defi- nitionsfrågor, dels förslag till åtgärder för att förverkliga det önskade sam- spelet. Åtskilliga av de förslag som i kapitlen 11, 12, 15, 16 och 17 förs fram rörande vidgad rekrytering, breddat utbildningsutbud, samverkan med FoU utanför högskolan, en ny tjänsteorganisation samt planerings- och led- ningsorganisationen bidrar direkt till ett förstärkt samspel mellan forskning och grundutbildning.

I kapitel 18 framhålls att en förbättrad forskningsanknytning av den grund- läggande utbildningen bör innebära

att den grundläggande utbildningen utvecklas för att ge alla studerande studieträning, metodskolning och kunskapsberedskap,

att direkta kontakter skapas mellan all grundläggande utbildning och forsk- ning inom relevanta områden,

att nya kanaler för initiering av forskning skapas till delar av samhällslivet, som tidigare saknat sådana.

Förändringar av den grundläggande utbildningens innehåll och organisation bör åstadkommas genom

att forskare inom högskolan medverkar vid utveckling av studieplaner och utbildningsutbudet,

att självständigt arbete förs in i den grundläggande utbildningen i ökad utsträckning,

att lärarlag bildas för den grundläggande utbildningen med lärare från enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation,

att utbudet av enstaka kurser breddas,

att påbyggnadsutbildning, som ansluter till utbildningslinjer som f. n. saknar naturlig fortsättning över grundutbildningsnivån utvecklas (se kapitel 12),

att överbryggande utbildning och sneddningskurser utvecklas för att un- derlätta övergång till forskarutbildning inom hela högskolan (se kapitel 11).

För att skapa förutsättningar för en direkt kontakt med forskning inom relevanta områden och för att höja den grundläggande utbildningens kvalitet föreslås

att UHÄ ges i uppdrag att planera och genomföra ett program för fortbildning av högskolelärare som i sin utbildning saknar forskningsanknytande moment av det slag som förutsätts komma till inom all grundläggande utbildning,

att undervisningsskyldigheten för universitetslektor (den nya tjänsten som docent) minskas med minst 36 timmar,

att samtliga lärare inom högskolan ges administrativ aknytning till närmast berörda institution med fasta resurser för forskning.

I syfte att bredda högskolans forskning till att omfatta också nya områden med relevans för den grundläggande utbildningen förordas

att forskningsprojekt, som förläggs till orter utan fast forskningsorganisation, utformas på ett sådant sätt, att även lärare utan forskarutbildning ges tillfälle att medverka,

att lärare inom grundläggande utbildning, som saknar eller har liten re- presentation i fakultetskollegiet, ges möjlighet till representation i fakul- tetsnämnd (se kapitel 17),

att informella referensgrupper med anknytning till den grundläggande ut- bildningen och yrkeslivet inrättas i anslutning till forskningsprojekt,

att regionstyrelserna tilldelas ytterligare resurser för att främja kontakter mellan lärare och studerande vid enheter utan fast forskningsorganisation och enheter med sådan.

För att de framförda förslagen skall kunna förverkligas krävs betydande resurstillskott. De föreslagna förstärkningarna framgår av följande samman- ställning.

Ändamål Milj. kr.

Vidgad rekrytering 10,0 Breddat utbildningsutbud 4,0 Vissa kontaktfrämjande åtgärder

enligt kapitel 15 1,2 Till regionstyrelsernas disposition 3,5

Medel för forskning inom ramen för nya

docenttjänsten 9,0

Fortbildning av lärare 2,5 Minskad undervisningsskyldighet för universitetslektor/docent 17,0 Summa 47,2

Kapitel 19 Resurser

Kapitel 19 innehåller förslag om resursförstärkningar av allmän natur samt kostnadsberäkningar av de skilda reforrnförslagen. Totalt föreslås resurs- förstärkningar om 123 milj. kr. fördelade på tre år fr.o.m. budgetåret 1979/80. Häri ingår en allmän förstärkning av basorganisationen för forsk- ning med 24 milj. kr.

Kapitel 20 Tekniskt genomförande

I kapitel 20 redovisas tidplaner för genomförande av de skilda förslagen. Dessa innebär att de föreslagna förändringarna skall förverkligas under en treårsperiod med början den 1 juli 1979.

2. Utredningsarbetet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 19 april 1974 tillkallade då- varande chefen för utbildningsdepartementet statsrådet Zachrisson, genom beslut den l9juni 1974, sju sakkunniga med uppdrag att utreda vissa frågor rörande forskarutbildningen m.m. Det första sammanträdet ägde rum i början av september 1974.

Utredningens ledamöter, tre parlamentariker och fyra företrädare för resp. samhällsvetenskaplig, medicinsk, matematisk-naturvetenskaplig och tek- nisk forskning och forskarutbildning, hade i utgångsläget mycket olika erfarenheter och referensramar när det gällde forskning och forskarutbildning inom högskolan. De yttre ramar som skulle komma att gälla för verksam- heten inom högskolan var hösten 1974 oklara. Regeringens proposition på grundval av U 68zs och U 68-beredningens förslag hade aviserats till sep- tember 1974 men uppsköts vid denna tidpunkt till våren 1975. FRU befann sig i slutskedet av sitt arbete.

I syfte att vidga och förenhetliga referensramarna inom utredningen och för att få en grund för kartläggning av problemen inom forskarutbildningen, som de upplevdes på läroanstalterna, samt — i någon mån — för att invänta klarlägganden rörande den omgivande miljön, beslöt vi att som en första etapp i utredningsarbetet besöka samtliga fakulteter i landet. Under hös- ten/vintern 1974/75 sammanträffade utredningen, i vissa fall företrädare för utredningen, med lärare, forskare och studerande inom praktiskt taget samtliga fakulteter. Sammanträffandena dokumenterades i minnesanteck- ningar. Dessa utsändes till de berörda för granskning. Sammanlagt utsändes minnesanteckningar till över 330 personer verksamma inom universitet och högskolor varav ca 100 återsände dem granskade.

Utöver besök vid den del av högskolan som traditionellt svarat för forsk- ning och forskarutbildning anordnades i mars 1975 en konferens i Örebro med företrädare för utbildningen vid socialhögskolorna, journalisthögsko- Ioma, bibliotekshögskolan och universitetsfilialerna samt för berörda centrala myndigheter. Företrädare för de större lärarhögskolorna inbjöds till över- läggningar med utredningen vid ett senare tillfälle. Vidare besökte före- trädare för utredningen och sekretariatet fiera enskilda universitetsinstitu- tioner, socialhögskolan i Östersund och universitetsfilialen i Växjö.

Utredningsarbetet under vintern och våren 1975 dominerades i övrigt av frågan om studiefinansiering inom forskarutbildningen. I direktiven be- tonades att denna fråga borde behandlas särskilt skyndsamt. Riksdagens utbildningsutskott gjorde både våren 1974 och våren 1975 uttalanden med

denna innebörd. Den 18 juni 1975 överlämnades departementspromemorian (Ds U 1975111) Utbildningsbidrag för doktorander till utbildningsdeparte- mentet. Efter remissbehandling lade regeringen fram proposition i frågan. Riksdagsbeslutet anslöt till de i promemorian föreslagna principerna ( prop. 1975/76:128 ).

De omfattande kontakterna med forskare, lärare, studerande och förvalt- ningstjänstemän vid universiteten och vissa högskolor bidrog till att skapa underlag för en strukturering av det problemområde som avgränsades av direktiven. Struktureringen ledde fram till den indelning av området som i väsentliga delar präglar även föreliggande betänkande. Följande sju del- områden avgränsades

l] studiefinansiering inom forskarutbildning El dimensionering av utbildning efter grundexamen El rekrytering till forskarutbildning El differentiering av utbildningsutbudet efter grundexamen D kontakt med FoU utanför högskolan El forskarkarriären El styrproblem

Denna indelning av ansvarsområdet låg till grund för den andra etappen i utredningsarbetet, som bedrevs inom ramen för sju referensgrupper. Re- ferensgrupperna, som tillsattes i april/maj 1975, bestod av företrädare för berörda organisationer och myndigheter samt ett antal lärare/ forskare, som vi fått kontakt med vid besöken på läroanstalterna, sammanlagt ett 90-tal personer (se bilaga 3).

Referensgrupperna leddes var och en av en av utredningens ledamöter och var verksamma under perioden maj 1975 — januari 1976. Varje grupp träffades fyra till sex gånger.

Vid dåvarande högskolan i Linköping utarbetades under denna period ett förslag till forskningsorganisation för den filosofiska fakulteten. För fort- löpande kontakt med utredningsarbetet i Linköping skapades en speciell referensgrupp med företrädare för de båda utredningarna.

Med utgångspunkt i riksdagsbeslutet om reformering av högskoleutbild- ningen fattade regeringen den 14 augusti 1975 beslut om tilläggsdirektiv till forskarutbildningsutredningen. Dessa behandlade tre huvudfrågor, näm- ligen möjligheterna till övergång till utbildning över grundexamensnivå från utbildningslinjer som f. n. inte har någon naturlig fortsättning, utformningen av planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbild- ning inom högskolan samt den grundläggande högskoleutbildningens forsk- ningsanknytning.

Ledamöterna Eliasson, Gadd, Karlberg, Lagneborg, Lindahl-Kiessling och Magnusson och sekreteraren företog i oktober 1975 under fem dagar en studieresa till Storbritannien. Programmet, som lades upp av The British Council, omfattade överläggningar med ledande företrädare för såväl an- svariga myndigheter och organisationer på central nivå, som för några lä- roanstalter. I London omfattade besöket Department of Education and Scien- ce, Committee of Vice Chancellors and Principals of the Universities of the United Kingdom, University Grants Committee, Council for National

Academic Awards samt North East London Polytechnic. Vidare besöktes universiteten i Oxford, Cambridge och Loughborough.

Ledamoten Gradin deltog vid samma tidpunkt i en av nämnden för so- cionomutbildning anordnad studieresa till USA. Ledamoten Lindahl-Kiess- ling hade i augusti 1975 deltagit i en konferens i Lancaster, England om Excellence and Equality in Higher Education.

På grundval av det material som utarbetats för referensgruppema och med ledning av de förslag och invändningar som kommit fram i deras arbete, sammanställde sekretariatet en stomme till betänkande under januari — februari 1976. Detta första utkast behandlades vid ett tredagarsinternat i Rättvik den 10 till den 12 mars 1976. Vid detta internat kunde grunddragen i våra förslag läggas fast.

Internatet i Rättvik bildade utgångspunkten för den tredje etappen i ut- redningsarbetet. De beslut och riktlinjer som utgjorde resultatet av sam- manträdet låg till grund för en omarbetning och utvidgning av betänk- andeutkastet. På en rad punkter förutsatte detta ytterligare undersökningar och utredningsarbete som pågick under andra och tredje kvartalet 1976.

Under denna period företog ledamöterna och sekreteraren en andra stu- dieresa, till Nederländerna. Även i detta fall innefattade programmet såväl överläggningar med ansvariga på central nivå som besök på läroanstalter. I Haag anordnades överläggningar med statssekreteraren i undervisnings- ministeriet och med tjänstemän knutna till ministern för vetenskapspolitik (Minister voor Wetenschapsbeleid). Vidare besöktes Vetenskapsakademien, tekniska högskolan och institutet för tillämpad fysik i Delft, Erasmus-uni- versitetet i Rotterdam samt SKF:s European Research Center i Iutphaas.

Ledamöterna Gadd, Lindahl-Kiessling och Magnusson besökte i juni 1976 universitetet i Århus för studium av den danska forskarkarriären. Biträdande sekreteraren Svensson företog i april 1976 en resa till OECD i Paris för att studera anpassningen av forskarutbildningen till arbetsmarknadens behov inom OECD-länderna.

I syfte att belysa de problem som är förknippade med forskarutbildning vid medicinsk fakultet tillsattes i september 1976 en särskild expertgrupp. I expertgruppen ingick företrädare för socialstyrelsen, Svenska landstingsför- bundet, Sveriges Läkarförbund, SFS och medicinska fakulteten vid karo- linska institutet. Gruppen höll fem sammanträden under perioden oktober 1976 — januari 1977.

I arbetet med en ny planerings- och ledningsorganisation inleddes våren 1976 ett samarbete med RRV. RRV utförde för utredningens räkning in- ledningsvis en kartläggning av ekonomisk omslutning och ekonomi-admi- nistrativa rutiner vid fyra universitetsinstitutioner, nämligen fysikum/tek- nikum och zoofysiologiska institutionen i Uppsala samt historiska insti- tutionen och psykologiska institutionen i Stockholm. På grundval av denna kartläggning utarbetade RRV i samarbete med universitetet i Uppsala rap- porten (PM P 1977z9) Ekonomisk redovisning, vilken fogats till betänkandet som bilaga 10.

Den tredje etappen av utredningsarbetet avslutades med fyra symposier med utgångspunkt i rapporten Forskarutbildningen och dess miljö, som färdigställdes i november 1976. Rapporten utgjorde en sammanfattning av de ställningstaganden och förslag som utvecklats genom arbetet efter

Rättviksinternatet. De två första symposierna, som hölls i resp. Marstrand och Huddinge i november och december 1976, utgjorde delvis en uppföljning av de kontakter som etablerades under utredningsarbetets in- ledningsskede. Till dessa symposier inbjöds universiteten, karolinska in- stitutet, tekniska högskolorna, styrelsen för jordbrukets högskolor, ett par lärarhögskolor, UHÄ samt organisationskommittéerna för Stockholms och Göteborgs högskoleregioner att sända representanter. Sammanlagt deltog ett 90-tal företrädare för den blivande högskolan i de två första symposierna. I januari 1977 anordnades två endagssymposier resp. på Hässelby slott och i gamla riksdagshuset med företrädare för dels löntagar- och studerande- organisationer, dels forskningsfinansierande myndigheter, företag och or- ganisationer, sammanlagt ca 60 personer. 1 bilaga 4 redovisas deltagarför- teckningarna från de fyra symposierna.

Den avslutande och fjärde etappen av utredningsarbetet har bestått i att, med hänsynstagande till de vid symposierna framförda synpunkterna, ut- arbeta de slutliga förslag som redovisas i det följande.

Under hela utredningstiden har ledamöter och medlemmar av sekreta- riatet informerat om utredningsarbetet vid sammanträden, konferenser och kurser som anordnats av skilda myndigheter och organisationer.

Under utredningsarbetet har vi samlat in en stor mängd material bl. a. rörande de särskilda förhållanden som råder vid skilda fakulteter. Det är givetvis varken praktiskt möjligt eller ändamålsenligt att redovisa detta material i sin helhet. Som ett exempel redovisas dock i bilaga 6 en inom sekretariatet, på grundval bl. a. av den nämnda expertgruppens arbete, upp- rättad PM om forskarutbildningen vid medicinsk fakultet.

3 Forskning och forskarutbildning efter år 1950

3.1. Inledning

Det svenska universitets- och högskoleväsendet har under tiden efter andra världskriget expanderat kraftigt. Ökningen i antalet studerande både på grundläggande nivå och inom forskarutbildningen har varit betydande. Mel- lan åren 1940 och 1970 har antalet närvarande studerande ungefär tiofaldi- gats. Ökningen därefter har varit mer begränsad.

Forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor har un- dergått genomgripande förändringar. Det gäller både verksamhetens om- fattning och innehåll. Den ökade omfattningen av forskarutbildningen fram- går av sammanställningarna i tabellerna 7 och 8. Den ökade tillströmningen till forskarutbildningen var särskilt markant under 1960-talets sista år och under början av 1970-talet. Mellan åren 1966 och 1972 mer än fördubblades antalet närvarande aktiva forskarstuderande. Någon motsvarande ökning i antalet examinerade i forskarutbildningen har inte ägt rum även om ex- aminationen steg kraftigt under några år i början av 1970-talet. Under åren 1975 och 1976 har examinationen från forskarutbildningen sjunkit.

Under samma tidsperiod har en förskjutning ägt rum mellan de olika fakulteterna. De filosofiska fakulteterna har under tiden från år 1960 till år 1975 haft mellan 65 och 70 procent av samtliga närvarande i forskar- utbildning. Däremot har de inbördes förhållandena mellan de filosofiska fakulteterna alltmer förskjutits till en dominans för samhällsvetenskaplig fakultet, som år 1971 hade nära nog lika många forskarstuderande som de humanistiska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna tillsam- mans. Det bör dock betonas att en stor del av ökningen inom samhälls- vetenskaplig fakultet faller på psykologutbildningen.

Resurserna för FoU har ökat betydligt under hela tiden efter andra världs- kriget. OECD har beräknat att de svenska FoU-utgifterna under tiden från år 1963 till år 1973 ökade sin andel av bruttonationalprodukten från 1,2 procent til 1,7 procent. De statliga FoU-utgifterna har för budgetåret 1976/ 77 beräknats till ca 3,6 miljarder kr. Utbildnings- och försvarsdepartementen svarar för de största beloppen till FoU (se tabell 1). Industrins egenfinan- sierade FoU har för år 1975 beräknats till ca 2,3 miljarder kr. (se tabell 2).

Den andel av bruttonationalprodukten som avsätts för FoU är vid en internationell jämförelse ganska låg. Sålunda uppvisar Frankrike en ökning mellan år 1963 och år 1973 från 1,5 procent till 1,7 procent men med toppar

Anm.: Tabellhänvis- ningarna i detta kapitel avser tabellerna i bilaga 5.

under senare delen av 1960-talet som överstiger 2 procent. Västtyskland ökade under samma tidsperiod från 1,4 procent till 2,4 procent. USA:s sats- ning på FoU har däremot sjunkit från en andel av bruttonationalprodukten av 2,9 procent till 2,4 procent (se figur 1). Dessa jämförelser bör omfattas med stor reservation eftersom skillnaderna i FoU-statistikens struktur är betydande.

De viktigaste faktorerna för den samhällsfinansierade FoU-verksamhetens tillväxt är inrättandet av forskningsråd för stöd till den grundläggande forsk- ningen och ökningen av antalet forskningsfinansierande statliga organ — sek- torsforskning. FRU har i sitt första betänkande ( SOU 1975:26 ) Forskningsråd noggrant beskrivit framväxten av såväl forskningsråden som den sektors- finansierade forskningen och de förändringar i universitetens och högsko- lornas roll denna medfört.

Organisatoriska förändringar av forskningens och forskarutbildningens förutsättningar har under tiden efter år 1950 främst ägt rum genom reformer i anslutning till 1955 års ||niversitetsutrednings och 1963 årsforskarutrednings arbete.

De båda nämnda utredningarna arbetade mot bakgrund av behovet att öka genomströmningen i forskarutbildningen genom minskade studietider. 1955 års universitetsutredning riktade i första hand in sig på att förbättra resurserna för forskning och forskarutbildning dels vad gällde finansieringen av licen- tiat- och doktorsstudier, dels vad gällde möjligheterna till biträdeshjälp och handledning. 1963 års forskarutredning föreslog en mer långtgående reform av forskarutbildningen för att begränsa studietiderna. En ny forskarexamen — som ersatte licentiatexamen och doktorsgraden och som närmast var base- rad på en översättning av den amerikanska Ph.D.-examen — infördes. Den nya forskarutbildningen fick väsentligt ökade inslag av kurser och kravet på planerad handledning av den forskarstuderande gavs en framskjuten plats i förslaget.

Forskarutredningen föreslog också en mellanexamen som skulle kunna ut- göra en möjlighet att avbryta forskarutbildningen men trots detta ge den stu- derande en avslutad sammanhållen utbildning. Vidare föreslogs att särskilda tjänster för forskarstuderande skulle inrättas samt förändringar i den s. k. forskarkarriären. Utredningens förslag i dessa delar utsattes för kritik och följdes inte i prop. 1969:31 . Frågan om tillsättning av tjänst som professor och biträdande professor hänsköts sedermera till en särskild utredning.

I det följande redovisas utredningsförslag, propositioner och riksdagsbeslut i de delar som är av särskilt intresse som bakgrund för våra förslag:

1. Utvecklingen inom forskarutbildningen och forskningen inom högskolan som i huvudsak ansluter till kapitlen om dimensionering och rekrytering till forskarutbildningen

2. Rekryteringsfrämjande åtgärder samt formerna för studiefinansiering inom forskarutbildningen

3. Tjänsteorganisationens utformning och utveckling

4. Planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbild- ning.

Slutligen redovisas huvuddragen i de förändringar i forskarutbildningens innehåll och organisation som infördes genom riksdagens beslut med an- ledning av prop. 1969131.

3.2. Utvecklingen av forskning och forskarutbildning inom högskolan

De förslag som presenterades av de nämnda utredningarna präglades i hög grad av att forskningen och det tekniska utvecklingsarbetet ansågs utgöra en ”av de mest fundamentala utvecklingsfaktorema”. 1955 års utredning betonade risken för att tillgången på högt utbildad personal inte skulle räcka till för att tillgodose industrins efterfrågan och att den kompetensskapande och kunskapsgenererande forskningen måste hålla jämna steg med det tek- niska och sociala utvecklingsarbetet.

Även 1963 års utredning visade på den ökade forskningsvolymen utanför universitet och högskolor men underströk att denna utveckling inte fick tol- kas som att den universitetsbaserade forskningen minskade i betydelse. Man borde snarare se det som ett

"tecken på att hela samhällslivet börjar genomsyras av ett vetenskapligt arbetssätt, vil- ket i sin tur kräver en starkt ökad andel akademiskt utbildad arbetskraft".

Behovet av forskarutbildad arbetskraft inom vitala delar av samhällslivet tenderade, enligt utredningens bedömning, att öka. Problemen att tillgodose detta behov försvårades av den rådande allmänna bristen på arbetskraft. Den effektivering av forskarutbildningen, som utredningen föreslog, krävde dock att en ökad andel av de forskarutbildade stannade kvar på universitet och högskolor som lärare i forskarutbildningen. Den brist på forskarutbildad arbetskraft utanför universiteten som därigenom kunde uppstå, fick accep- teras under ett övergångsskede för att den långsiktiga uppbyggnaden av en kår av välutbildad arbetskraft skulle tryggas. Detta förhållande behövde dock inte innebära någon stagnation i landets totala produktion av FoU eftersom forskarutbildning, enligt utredningens mening, inte kunde äga rum annat än i samband med aktiv forskning. De forskningsresultat som fram- kom i samband med forskarutbildning var ett väsentligt bidrag till landets samlade forskningsproduktion.

3.3. Rekrytering och studiefinansiering

1955 års universitetsutredning ägnade en stor del av sitt första betänkande (SOU 195724) Den akademiska undervisningen — Forskarrekryteringen åt forskarrekryteringen. Utredningen anförde att den avsåg att senare behandla frågor rörande forskningens omfattning och organisation och att det kunde vara naturligt att i detta sammanhang ta upp frågor om utbildning till forskare och rekryteringen till denna utbildning. Situationen inom forskarutbildning- en bedömdes dock av utredningen vara så allvarlig att omedelbara åtgärder krävdes. Den starka utökningen av gymnasieorganisationen skulle kräva ett stort antal lektorskompetenta läroverkslärare. Industrin ställde ökade krav på teknikernas vetenskapliga utbildning. En undersökning, som ut- redningen gjort, visade att industrin behövde ett ökat antal kvalificerade naturvetare för forskning och industriellt utvecklingsarbete. Utbyggnaden av universiteten och högskolorna skulle stärka behovet av ”doktorskom- petenta akademiska lärare. . . högst väsentligt”. Utredningen presenterade

ett omfattande statistiskt material för att belysa bl. a. rekryteringen till fors- karutbildningen.

Föredragande statsrådet instämde i prop. 1958: 104 liksom sedermera riks- dagen, i nästan alla delar i utredningens bedömningar och anförde bl.a.

"att /jag/ med ledning av dessa uppgifter blivit övertygad om angelägenheten av att de i många fall långa studietiderna fram till licentiatexamen måste nedbringas. Vidare har dessa data gjort klart för mig att ett starkt behov föreligger av att öka de forsknings- stimulerande åtgärderna överhuvud taget".

Särskild vikt skulle fästas vid att stimulera ett ökat antal personer att ägna sig åt licentiatstudier. Föredragande statsrådet följde utredningens för- slag att öka antalet licentiatstipendier från ca 200 till 480. Antalet dok- torandstipendier ökades från 218 till 385.

Vidare höjdes stipendiebeloppen från 3 000 kr. till 5 500 kr. vad gällde li— centiatstipendierna och från 6 000 kr. till 8 000 kr. vad gällde doktorandsti- pendierna. Den proportionellt sett större ökningen i resurserna för studiefi- nansiering på licentiatnivån motiverades med att Stipendierna skulle ha en så starkt rekryteringsbefrämjande effekt som möjligt. Beloppsnivån skulle ock- så anpassas så att den blev konkurrenskraftig med de olika arvodesbefatt- ningar som forskarstuderande kunde upprätthålla inom universiteten men som ofta innebar förlängda studietider. Föredragande statsrådet fäste så stor vikt vid behovet av ökad rekrytering till forskarutbildning att han ansåg

"att varje studerande som avlagt grundexamen vid universitet och högskola och som visat fallenhet och intresse för vetenskapliga studier bör sålunda, enligt min mening, om möjligt genom stipendium eller befattning vid universitet eller högskola ges möj- ligheter till en lämplig forskarutbildning”.

Rekryteringen till forskarutbildningen gällde inte enbart en höjning av den totala volymen utan också en möjlighet att göra särskilda insatser på områden som av skilda skäl framstod som särskilt angelägna. 1955 års ut- redning föreslog — för att minska stelheten i fördelningen av stipendier på fakulteter och högskolor — att en särskild rörlig stipendiereserv skulle skapas. Föredraganden följde även i detta avseende utredningens förslag.

Utredningen tog också upp frågan om de ”forskarrekryterande” tjänsterna, dvs. assistent- och amanuenstjänstema. Dessa tjänster betraktades som förs- karkarriärens första tjänster. I sitt första betänkande konstaterade utred- ningen, att tjänsterna även i fortsättningen borde användas för både un- dervisning och forskning och att detta i princip borde gälla för varje enskild befattningshavare. Vidare gjorde utredningen vissa beräkningar av det antal assistenttimmar som krävdes inom de filosofiska fakulteterna. Detta arbete anslöt i huvudsak till förslagen om organisationsplaner. Föredragande stats- rådet följde i prop. 1958: 104 i allt väsentligt utredningens förslag. Riksdagen hade i dessa delar intet att erinra mot förslagen.

Isitt femte betänkande (SOU l958:32) Forskningens villkor och behov gick utredningen närmare in på frågan om assistent- och amanuenstjänsternas be- tydelse för forskarrekryteringen och som finansieringsform. Vidare slog man fast att varje ämne som var representerat av en professur eller laboratur måste tillförsäkras ett visst mått av ”högt kvalificerad biträdeshjälp i /tjänsteinne- havarens/ forskningsarbete”. Möjligheterna att finansiera forskarutbildning

genom innehav av assistent-/amanuenstjänster var därför ett värdefullt komplement.

Utredningen föreslog mot denna bakgmnd att till varje tjänst som profes- sor och laborator (motsv.) skulle knytas assistent- och amanuenshjälp mot- svarande kostnaderna för 500 tjänstgöringstimmar för assistent per år. För vissa ämnen med omfattande experimentell forskning eller omfattande un- dervisningsorganisation föreslogs ytterligare 500 assistenttimmar per befatt- ning. Förslaget avsåg att tillgodose alla institutioners minimibehov av assi- stent- och amanuenshjälp för forskning och allmänt institutionsarbete. Den assistent- och amanuenshjälp som motiverades av rena undervisningsbehov eller vissa institutioners speciella behov föll utanför förslaget och förutsattes bli tillgodosett efter prövning i varje särskilt fall. De kliniska ämnena inom medicinsk fakultet undantogs från förslaget. Behovet av tjänster för fors- karrekrytering avsågs här bli täckt genom tjänster som forskarassistent.

Departementschefen anslöt sig i huvudsak till utredningens förslag men ansåg att assistenttimmarna för laborator (motsv.) endast skulle vara hälften av vad som föreslogs för professor (prop. 1959:105). Reformen gällde vidare endast de filosofiska fakulteterna. För de teoretiska ämnena inom medicinsk fakultet kunde, enligt departementschefens mening, inte samma beräknings- grunder som för de filosofiska fakulteterna användas. Behov av personalför- stärkningar inom dessa ämnen fick redovisas via anslagsframställningarna. De tjänster som förste assistent som fanns vid de tekniska högskolorna avsåg — åtminstone formellt — full tjänstgöringsskyldighet i institutionens arbete. För att förbättra forskarrekryteringen vid de tekniska högskolorna omvandlades — i enlighet med utredningens förslag — tjänsterna som förste assistent så att tjänstgöringsskyldigheten överensstämde med universitets- assistenternas (dvs. 1 000 timmar per år). Departementschefen föreslog vidare en ökning av antalet tjänster vid de tekniska högskolorna. Riksdagen följde i allt väsentligt förslagen i propositionen.

1963 ärsförskarutredning fäste mindre vikt vid rekryteringen till forskarut- bildningen i den mening att ett ökat antal personer skulle stimuleras att söka sig till utbildningen. Huvudvikten lades vid behovet av att bringa ned de långa utbildningstiderna, som ansågs bero på att utbildningen var dåligt or- ganiserad med alltför ringa undervisning och handledning och på att de kvan- titativa fordringarna för examen var alltför omfattande.

Utredningen ansåg att alla studerande som hade erforderliga kvalifikatio- ner, dvs. hade avlagt lämplig grundexamen, skulle vara behöriga att undergå forskarutbildning. I vissa ämnen kunde man vidare förvänta sig att antalet kvalificerade sökande till forskarutbildning skulle komma att överstiga anta- let utbildningsplatser. I en sådan situation skulle urvalet av de för forskning lämpligaste individerna bli en komplicerad fråga. Det avgörande kriteriet vid urval bland de sökande till forskarutbildningen borde vara deras förmåga att tillgodogöra sig sådan utbildning. Denna förmåga kunde emellertid inte be- dömas enbart på grundval av betygsmeriterna i basexamen. Utredningen an- förde att

"de egenskaper som konstituerar en god forskare och därmed de faktorer som bör vara utslagsgivande vid antagningen av doktorander varierar sannolikt från ämnesområde till ämnesområde. Urvalsmetoderna måste följaktligen utformas olika i ämnen av olika karaktär".

Experimentell färdighet, erfarenhet av industriell eller annan praktisk verksamhet samt kunskaper i angränsande vetenskaper borde beaktas vid antagningen. Man underströk vidare att subjektiva bedömningar av den sökandes förmåga måste få spela in.

Mot bakgrund av dessa varierande förhållanden och svårigheter och med hänsyn till att grundutbildningen inom flera fakulteter snart skulle komma att förändras avstod utredningen från att lägga fram konkreta förslag till hur urval bland sökande till forskarutbildningen borde ske. Det borde ankomma på UKÄ att åstadkomma en viss enhetlighet i urvalsmetodema.

Utredningen ägnade desto större uppmärksamhet åt en annan del av re- kryteringsfrågan, nämligen studiefinansieringen. Som framgått ovan innebar genomförandet av 1955 års universitetsutrednings förslag att licentiand- och doktorandstipendierna ökade betydligt såväl i antal som vad gäller stipen- diebelopp.

1963 års utredning ställde i huvudsak följande krav på studiefinansierings- systemet på forskarutbildningsnivå.

|:] Den kvantitativa rekryteringen till forskarutbildningen bör bringas till en nivå som möjliggör att de tillgängliga utbildningsresurserna utnyttjas på bästa sätt och att samtidigt arbetsmarknadens och forskningens behov av kvalificerad personal till-

godoses. |:] Rekryteringen till forskarutbildningen bör ske genom ett positivt urval bland dem

som avlagt grundexamen. Detta innebär dels att den som har håg och fallenhet för utbildningen inte av ekonomiska skäl skall tvingas avstå från den, dels att de eko- nomiska förhållandena under den tid utbildningen pågår inte får vara alltför påtag- ligt oförmånliga ijämförelse med övergång till förvärvsarbete direkt efter grundexa- men. — Kravet på att rekrytera ett positivt urval får dock inte tolkas så, att de eko- nomiska förhållandena under utbildningstiden måste vara likvärdiga med eller bätt- re än vad som kan erhållas vid direkt övergång till förvärvsarbete. 1] De personer som undergår forskarutbildning bör — utan att detta skall innebära någ-

ra nämnvärda uppoffringar i fråga om sänkt inkomststandard och utan att de skall behöva ådraga sig ytterligare studieskulder - kunna bedriva sina studier på heltid, såsom förutsätts i studieplanerna.

Utredningen skilde i sitt förslag mellan studiefinansiering genom stipen- dier och genom forskarrekryteringstjänster, dvs. i första hand assistenttjänst- er. Man föreslog inga förändringar av assistenttjänsternas ställning eller tjänstgöringsvillkor utan förutsatte att sådana tjänster även i fortsättningen skulle spela en viktig roll för rekryteringen till forskarutbildningen. Utred- ningen räknade med att en assistent skulle ha möjlighet att genomgå en eljest fyraårig utbildning till doktor på fem år.

Beträffande de två typerna av stipendier fann man däremot genomgripande förändringar nödvändiga. Man ansåg, på basis av undersökningar utförda av utredningen, det vara tveksamt om de nuvarande Stipendierna genom de låga belopp som utgick (för nio månaders studier 6 500 kr./år för licentiander, 9 500 kr./år för doktorander) hade några rekryteringsbefrämjande effekter. Förvärvsarbete vid sidan av stipendieinnehav fördröjde studiernas avslutan- de. Utredningen ville därför lägga studiestödet på en sådan nivå att de stu- derande kunde ägna sig åt studierna på heltid och föreslog att Stipendierna skulle ersättas av anställning med lön. Såväl praktiska som principiella skäl anfördes. Som statsanställd skulle den studerande bli delaktig i en rad so- ciala förmåner. Genom att universitetet/ högskolan skulle vara arbetsgivare

torde man skapa garantier för att studiestödet användes på rätt sätt. Utred- ningen hänvisade även till att forskarutbildning borde betraktas som produk- tiv verksamhet genom att den studerande i sin avhandling bidrog till landets samlade produktion av forskning.

Utredningen föreslog därför doktorandtjänster, som skulle tillsättas av ve- derbörande fakultet eller sektion efter förslag från prefekten. Denne skulle samråda med övriga ordinarie lärare vid sin institution. I sina kostnadsberäk- ningar utgick utredningen från att tjänsten skulle placeras två lönegrader läg- re än vad som gällde för tjänst som assistent. Innehavare av doktorandtjänst skulle kunna meddela viss undervisning. Man förutsatte att sådan under- visning skulle ansluta till doktorandens egen forskning. Undervisningen borde under inga förhållanden överstiga två timmar per vecka.

Utredningens förslag om studielön för doktorander mottogs med få undan- tag positivt av remissinstansema. Föredragande statsrådet ansåg sig dock inte kunna ansluta sig till utredningens förslag om doktorandtjänster (prop. 1969131). De krav som man enligt utredningen skulle ställa på studiefi- nansieringssystemet kunde, enligt föredraganden, i allt väsentligt tillgodoses inom ramen för det studiesociala system som redan tillämpades. Doktorand- stipendium — som skulle ersätta de tidigare licentiand- och doktorandsti- pendierna — föreslogs kunna kombineras med studiemedel. Studiemedel skulle därvid kunna utgå utan reducering av doktorandstipendiet. Dokto- randstipendiet bestämdes till 10 750 kr. per år, vilket innebar att, om det kombinerades med studiemedel, det totala studiestödet kunde uppgå till 18 870 kr. per år varav 12500 kr. var återbetalningsfria.

För att tillgodose kravet på sociala förmåner föreslogs också att doktorand- stipendium skulle förenas med det efterlevandeskydd som erbjöds inom ramen för statens grupplivförsäkring.

Riksdagens beslut anslöt i allt väsentligt till förslagen i propositionen.

3.4. Tjänsteorganisationens utformning och utveckling

Såväl 1955 års universitetsutredning som 1963 års forskarutredning ägnade betydande uppmärksamhet åt tjänsteorganisationens utformning. I sitt första betänkande föreslog universitetsutredningen inrättandet av en ny tjänstetyp vid de filosofiska fakulteterna kallad universitetslektor. Förslaget bör ses mot bakgrund av utredningens strävanden att förbättra undervisningen på grundläggande nivå och — med tanke på expansionen inom grundutbild- ningen — frigöra professorerna från delar av undervisningen så att de kunde ägna mer tid åt forskning och forskarutbildning. Remissorganen var i hu- vudsak positivt inställda till förslaget. Universitetslektorema skulle i princip överta den undervisning som tidigare meddelades av biträdande lärare. Un- der en övergångsperiod skulle dock tjänster som biträdande lärare kunna behållas.

Departementschefen anslöt sig i prop. 19582104 till utredningens förslag. Som behörighetsvillkor skulle gälla avlagt disputationsprov och styrkt peda- gogisk skicklighet. Licentiat som uppfyllde vissa villkor skulle på dispens kunna erhålla tjänst som universitetslektor. I propositionen underströks att det, bl. a. med hänsyn till vetenskapens snabba utveckling m. m., var an-

geläget att rekrytera personer med så hög vetenskaplig kompetens som möj- ligt till tjänsterna. Med hänsyn till tänkbara rekryteringssvårigheter föreslogs emellertid inte behörighetsregler som gick utöver vad som föreslagits av utredningen.

Undervisningsskyldigheten fastställdes till 12 timmar per vecka, vilket med ett undervisningsår på 33 veckor innebar 396 timmars undervisning. Tyngande examination eller t. ex. ””professorsundervisning” utförd av uni- versitetslektor skulle kunna utgöra skäl för nedsättning av undervisnings- skyldigheten. Högre undervisningsskyldighet skulle kunna åläggas universi- tetslektor om dennes undervisning fördes i flera parallella grupper eller var av sådan beskaffenhet att den inte kunde anses kräva mer tidskrävande för- beredelsearbete. Beträffande de biträdande lärartjänsterna, som alltså skulle finnas kvar under en övergångsperiod, föreskrevs även fortsättningsvis en undervisningsskyldighet på sex timmar per vecka, dvs. 198 timmar per läsår.

Tjänsterna som biträdande lärare hade tjänat som förbindelseled i forskar- karriären mellan tjänst som assistent och tjänst som docent. I och med att dessa tjänster nu skulle successivt avskaffas föreslog utredningen en ny tjänst benämnd forskarassistent. Särskilt angelägna fann man sådana tjänster vara inom forskningsområden som hade svårt att hävda sig i konkurrensen med andra verksamhetsområden. Tjänst som forskarassistent avsågs inrättas som extra ordinarie heltidsbefattning med en tjänstgöringsskyldighet på 800 tim- mar om tjänstgöringen fullgjordes som institutionsarbete eller det däremot svarande antalet undervisningstimmar.

Föredragande statsrådet anslöt sig till förslaget med tillägget att undervis- ningsskyldigheten borde uppgå till 198 timmar per läsår, dvs. hälften av vad som skulle gälla för universitetslektor. Undervisningen borde med hänsyn till tjänstens karaktär fullgöras så långt möjligt på högstadiet. Riksdagen hade i denna del intet att erinra mot förslaget.

1963 års forskarutrednings förslag till en reformerad forskarkarriär vann föga gehör hos remissinstanserna och föranledde endast vissa justeringar av existerande ordning. Utredningen inneslöt i begreppet forskarkarriär så- dana tjänster vid universitet och högskolor och vid de statliga forsknings- råden för vilka forskning var ett tjänsteåliggande, dvs. tjänsterna som uni- versitetslektor omfattades inte av förslaget. Man sökte — mot bakgrund av den kritik som riktats mot karriären — bygga upp en tjänsteorganisation där hänsyn skulle tas till såväl den enskilde forskarens som samhällets krav. Vidare skulle dimensioneringen av de olika stegen i karriären vara sådan att rimliga möjligheter till avancemang förelåg. Å andra sidan måste ställas krav på att karriären gav betryggande garantier för ett gott urval av forskare till de olika befattningarna. Utredningen föreslog att karriären skulle bestå av dels ett aspirantstadium, dels en fast karriär bestående av två steg.

Aspiranttjänsterna skulle utgöra meriterings- och specimineringstjänster för doktorerna. Förordnande skulle meddelas för högst tre år med möjlighet till förlängning på ett år. Steget skulle dimensioneras så att antalet antagna aspiranter per år med 100 procent översteg det beräknade rekryteringsbehovet till de fasta tjänsterna i karriären. Tjänstetiteln föreslogs bli docent. Iden fasta karriären skulle finnas tjänster som professor och biträdande professor. För tjänsterna skulle gälla samma tjänsteåligganden och den enda skillnaden

vara den ådagalagda kompetensen. Utredningen ansåg att karriären i princip borde göras pyramidformad.

Vidare föreslog utredningen en s.k. forskartjänstreserv. Reserven, som skulle utgöra tio procent av antalet tjänster i den fasta karriären, skulle ställas till lärosätenas förfogande. Tjänsterna i reserven skulle utgöras enbart av tjänst som biträdande professor med treårsförordnande. Antalet omför- ordnanden skulle i princip vara obegränsat. Tjänsteinnehavaren skulle åläg- gas att söka varje ledigbliven tjänst i den fasta karriären inom sitt äm- nesområde.

Utredningen föreslog också vissa ändringar i tillsättningsförfarandet av forskarkarriärens tjänster. Förslagen syftade i huvudsak till att bringa ned tiden för tillsättningsförfarandet.

Som ovan anförts föreslog departementschefen i prop. 1969z31 endast marginella förändringar rörande tjänsteorganisationen. Den kritik som rik- tades mot förslaget gällde främst aspirantsteget och att forskarkarriären ut- formats som en sluten karriär för universitetens interna behov. Statsrådet ansåg att en sluten karriär i alltför hög grad skulle begränsa den flexibilitet och rörlighet som måste eftersträvas. Växlingar mellan universitet och övrig verksamhet borde betraktas som normala och eftersträvansvärda förete- elser. En vidgad samverkan, bl. a. i form av uppdragsforskning innebar möj- ligheter till förbättrat resursutnyttjande. Tjänsteorganisationen fick inte lägga hinder i vägen för en sådan utveckling. UKÄ hade i sitt remissvar anfört att det i princip inte kunde anses vara universitetens skyldighet att ”bereda förtjänta forskare tillfälle till tryggad vetenskaplig verksamhet”. Den rörliga resurs som kunde krävas för dessa behov inom den statliga sektorn borde i första hand knytas till forskningsråden. Departementschefen avstyrkte där- för den föreslagna forskartjänstreserven. Han anförde vidare att ”även i övrigt synes mig det nuvarande tjänstesystemet i forskarkarriären i stora drag ändamålsenligt”. På två punkter gjordes dock mera märkbara föränd- ringar. Då tjänsterna som forskardocent skulle fylla samma funktion som de förlängda docentförordnandena föreslogs tjänstetypen slopad. Samtliga tjänster som forskardocent omvandlades den 1 juli 1969 till personliga med möjlighet — efter Kungl. Maj:ts prövning — att erhålla personlig tjänst som biträdande professor. De tidigare tjänsterna som laborator, observator, pre- ceptor och prosektor skulle fortsättningsvis ges en enhetlig benämning inom universitets- och högskoleområdet. Benämningen skulle vara biträdande pro- fessor.

Remissorganen hade vad gällde förfarandet vid tillsättning av tjänst som professor efterlyst en mera genomgripande revision. I avvaktan på att ställ- ning kunde tas till ett nytt förslag föreslog föredragande statsrådet föränd- ringar i bl. a. specimenstidens längd och tiden för de sakkunnigas granskning för att söka bringa ned tidsåtgången.

Riksdagen beslutade i huvudsak i överensstämmelse med förslagen i pro- positionen.

3.5. Planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbildning inom högskolan

3.5.1. Ämbetsverksnivän

Planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbildning inom högskolan har genomgått mycket få förändringari sin principiella upp- byggnad. Den grundläggande indelningen ifakulteter(ursprungligen baserad på en ”yrkesindelning” men under modern tid även grundad på en viss ge- menskap vad gäller forskningsobjekt, teoribildning m. m.). konsistoriel' (hu- vudsakligen sammansatta av fakulteternas dekaner) och en kansler (som ”högste utövare av den akademiska självstyrelsen”) kvarstod i allt väsentligt under flera hundra år fram till 1964 års reformer (prop. l964:50) med an- ledning av 1955 års universitetsutrednings förslag (SOU 19639).

1 nämnda betänkande anförs att

”universitetens ställning såsom från den övriga statsverksamheten fristående, om och ej av staten obeorende, institutioner markeras av att den högsta ledningen av univer- siteten /. . ./ ligger hos en av Kungl. Maj:t utnämnd men av universiteten själva vald förtroendeman, kanslern för rikets universitet."

Kanslern valdes före 1964 års reform genom indirekta val där elektorerna utsågs av professorerna och vissa chefstjänstemän vid universiteten. Ut- gången av val skulle anmälas hos Kungl. Maj:t som kunde utse den valde eller förordna om nytt val. I praktiken hade Kungl. Maj:t därför endast möjlighet att stadfästa elektorernas val. Universitetskanslerns principiellt oberoende ställning markerades också genom att han inte var statstjänsteman utan uppbar arvode. Kanslerns planerande och förvaltande funktion utöva- des huvudsakligen genom den årligen avgivna petitaframställningen, genom förvaltningen av universitetens enskilda egendom samt genom handlägg- ning av vissa slag av vetenskapliga bedömningsfrågor. De kansliresurser som var knutna till kanslern var i jämförelse med dagsläget begränsade.

För de tekniska högskolorna fanns en överstyrelse som fullgjorde motsva- rande uppgifter.

1955 års universitetsutredning föreslog inrättande av ett nytt ämbetsverk, som skulle fungera som administrativ chefsmyndighet för samtliga högre läroanstalter under ecklesiastikdepartementet. Verket skulle kallas univer- sitetskanslersämbetet (UKÄ) och ledas av en universitetskansler. Utred- ningen ansåg att ämbetsverkets ställning borde preciseras så att det skulle ha överinseende över universitetens/högskolornas verksamhet. Därutöver skulle det fungera som aktivt utredningsorgan. Utredningsverksamheten skulle närmast ha formen av ”driftkontroll” och främst syfta till att belysa utbildningens resultat och organisation.

Den uppgift som lades på UKÄ krävde, enligt utredningens mening, att

"planeringsarbetet /. . ./ grundas på en ingående kännedom om både forskningsmeto- det och forskningens utvecklingsmöjligheter och om förutsättningarna för en ända- målsenlig och rätt dimensionerad utbildningsorganisation.”

Planeringsarbetet borde därför läggas hos grupper av fackmän och ”så- lunda inte på enskilda individer och ej heller på förvaltningstjänstemän”.

Som grund för detta planeringsarbete föreslogs inrättandet av fem fakul- tetsberedningar: (1) för humanoria och teologi, (2) för rätts-, samhälls- och företagsvetenskaperna. (3) för medicin, Odontologi och farmaci, (4) för mate- matik och naturvetenskap samt (5) för de tekniska vetenskaperna.

Fakultetsberedningarnas huvudsakliga arbetsuppgift skulle vara att årligen lägga fram förslag till anslagsäskanden för sina resp. områden. Fakultets- beredningarna skulle vidare fungera som kontaktorgan mellan regeringen och läroanstalterna liksom mellan regeringen och ”avnämarna av univer- sitets-/högskoleverksamhetens resultat, på utbildningssidan lika väl som inom forskningen”.

Förslaget innebar en uppdelning av det administrativa ansvaret och ansva- ret för utbildnings- och forskningsplaneringen. Utredningen var medveten om de samordningsproblem som härigenom kunde uppstå och föreslog ett kanslerskollegium bestående av universitetskanslern och ordförandena i be- redningama. Kanslerskollegiet skulle till Kungl. Maj:t lägga fram UKÄ:s och beredningarnas förslag till årliga anslagsäskanden för universitet och högsko- lor jämte sin samlade bedömning av dessa förslag.

Beträffande tillsättning av universitetskansler föreslog utredningen att denne skulle förordnas av Kungl. Maj:t efter anmälan av fakultetsberedning- arna. Universitetskanslern skulle i fortsättningen vara statstjänsteman med sexårsförordnande.

Fakultetsberedningarna skulle bestå av dels företrädare för de berörda fakulteterna (utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag från fakulteterna), dels företrädare för allmänna intressen. De senare skulle få majoritet i bered- ningarna.

Utredningen berörde också behovet av samarbete mellan resp. forsknings- råd och fakultetsberedning. Man avvisade dock en sammanslagning med hänsyn till bl.a. de olika kraven på sammansättning.

Föredragande statsrådet anslöt i prop. 196450 till den nya syn på UKÄ:s uppgifter och verksamhetsformer som framförts av 1955 års universitets- utredning. Den lösning som föreslagits beträffande fakultetsberedningarna kunde dock innebära risk för splittring av den centrala universitets-lhög- skoleledningen. Beredningama borde därför inordnas som beredande organ inom det centrala ämbetsverket. För att ge beredningama ett tillräckligt inflytande över planeringsarbetet skulle ordförandena i beredningama ingå även i det centrala ämbetsverkets ledning. Därigenom kunde utredningens förslag om ett kanslersxollegium slopas. Ämbetsverkets styrelse skulle ut- göras av, förutom universitetskanslern som styrelsens ordförande, fakul— tetsberedningarnas ordföranden och ytterligare tre av Kungl. Maj:t förord- nade ledamöter.

Ämbetsverket skulle inom sig organiseras på en planeringsbyrå (som skulle fungera som sekretariat åt fakultetsberedningarna), en utbildningsbyrå, en administrativ byrå och en rationaliseringsgrupp.

Riksdagen biföll i dessa delar förslaget.

3.5.2. Konsistorienivån

Det enskilda universitetets högsta beslutande organ var före 1964 års reform det större konsistoriet. Större konsistoriet bestod av rektor, prorektor, fakul- teternas och sektionernas dekaner samt valda ledamöter i viss proportion till antalet tjänster som professor och laborator (motsv.) inom de olika fakul- teterna/sektionerna. För vissa ärenden adjungerades de högre tjänstemän som ärendena i första hand berörde, t. ex. överbibliotekarien, akademiränt- mästaren m.fl.

Konsistoriet hade att utöva allmän tillsyn och vård i fråga om universitetets ”vetenskapliga, administrativa och ekonomiska angelägenheter”. Större konsistoriet avgav remissyttranden i universitetets namn, lämnade universi- tetets årliga anslagsframställning och utsåg sakkunniga för bedömning av sö- kande till ledigblivna tjänster.

Det mindre konsistoriet fungerade som en universitetets styrelse i admini- strativa frågor som inte var av kameral natur. Det bestod av rektor, prorektor samt dekaner. Samma adjungeringsförfarande som för större konsistoriet till- lämpades. Mindre konsistoriet fungerade i petitaarbetet som beredningsor- gan för större konsistoriet. Det hade också en allmän skyldighet att utöva till- syn över undervisningen och examinationen ”samt lärarnas och de stu- derandes förhållande i vad som hör till studierna”.

Vid sidan av mindre konsistoriet fanns ett organ för uppgifter huvudsak- ligen inom den rent ekonomiska förvaltningen: drätselnämnden. Ett univer- sitets drätselnämnd bestod av rektor, prorektor, akademiräntmästare samt ett antal valda ledamöter.

Valbara till de organ som ovan beskrivits var endast professorer medan både professorer och laboratorer (motsv.) hade rösträtt.

Rektor kunde ses som ett fjärde organ inom universitetens styrelse. För- utom att rektor satt som ordförande i de två konsistorierna och i drätselnämn- den tillkom honom ett antal uppgifter och befogenheter av allmänt exekutiv karaktär.

1955 års universitetsutredning föreslog genomgripande förändringar i de enskilda universitetens och högskolornas styrelse och förvaltning. En allmän princip var att skapa organisatoriska förutsättningar för en ”slagkraftig fram- tidsplanering”. En förskjutning av ansvaret för utbildningens innehåll och organisation till fakultetsorganen skulle öka dessa organs betydelse för såväl undervisning som forskning. Den lokala universitetsstyrelsen föreslogs be- friad från alla rent vetenskapliga bedömningar; däribland skyldigheten att själv ta ställning till och mot varandra väga de enskilda fakulteternas förslag till utbyggnad av forskningens och utbildningens resurser. Styrelsens upp- gifter blev därigenom av mer renodlad administrativ karaktär. Denna för- ändring av styrelsens uppgifter innebar, enligt utredningens mening, att de tre tidigare organen — större och mindre konsistorierna samt drätsel- nämnden — kunde slopas och ersättas med ett organ — konsistoriet. Kon- sistoriet skulle bestå av fakulteternas och sektionernas dekaner samt av rektor, som skulle väljas av läroanstaltens ordinarie lärare. Vidare skulle högste chefen för universitets-/högskoleförvaltningen, universitetsrådet (motsv.) ingå i konsistoriet. För enklare handläggning av löpande ärenden föreslogs inrättande av ett rektorsämbete, bestående av rektor och förvalt-

ningschef, samt utökade möjligheter att till rektor eller förvaltningschef delegera beslutanderätten i vissa frågor.

Statskontoret hade i en rapport till utredningen föreslagit att de renodlat ad- ministrativa uppgifterna skulle läggas på en för varje universitetsort gemen- sam, lokal förvaltningsorganisation under en chefstjänsteman i generaldirek- törs ställning och de allmänna tillsynsuppgifterna läggas dels på ett konsis- torium, dels på ett rådgivande organ.

Endast ett fåtal remissorgan stödde Statskontorets modell. Föredragande statsrådet underströk behovet av effektiv förvaltning av de högre läroanstalterna. Med hänsyn till remissopinionen och universitetsverk- samhetens speciella karaktär borde man dock söka en lösning som i huvud- sak anslöt till utredningens förslag. Det fanns anledning att pröva om försla- get var funktionsdugligt och gav tillräckliga garantier för en effektiv förvalt- ning. Om det skulle visa sig att man inte på denna väg nådde målet — en ef- fektiv förvaltning — borde man på nytt aktualisera Statskontorets förslag.

Kanslern för rikets universitet hade föreslagit att ett organ motsvarande den tidigare drätselnämnden borde inrättas. I dessa frågor kunde det vara an- geläget att personer utanför läroanstalten — t. ex. representanter för sjuk- vårdshuvudmännen — kunde delta. I prop. 1964:50 anförde föredragande statsrådet att det ankom på Kungl. Maj:t att närmare ta ställning till om en sådan möjlighet borde öppnas.

Propositionen anslöt i övrigt i allt väsentligt till utredningens förslag som utan större ändringar antogs av riksdagen.

3.5.3. F akultetsnivån

Fakultetsorganens uppgifter kunde, enligt 1955 års universitetsutredning, sammanfattas i fyra huvudgrupper:

fördelningsärenden övriga vetenskapliga bedömningsärenden

ärenden rörande utbildningens innehåll och organisation planläggning.

PPP-):—

Utredningen underströk att fakultetsorganens uppgifter inte var eller borde vara i egentlig mening administrativa (dvs. de omfattade varken ansvar för förvaltning av medel och egendom eller ansvar för personaladministrativa beslut). Fakultetsorganens uppgifter borde så långt möjligt begränsas till att gälla samarbete i och för forskning och utbildning.

Utredningen övervägde att skapa två skilda organ på fakultetsnivån — ett för utbildningens innehåll och organisation och ett för de vetenskapliga be- dömningarna. Dessa uppgifter hade så olika karaktär att en delning kunde vara motiverad. Med hänsyn till den roll som fakultetsorganet skulle spela i planeringen av de högre utbildningsanstaltemas fortsatta utbyggnad, vilken planering skulle omfatta både utbildning och forskning, stannade dock utred- ningen vid att föreslå ett fakultetsorgan (sektionsorgan). En sådan lösning krävde dock, enligt utredningens mening, förbättrade möjligheter att skapa olika slags samarbets- och specialorgan. Ett lämpligt tillvägagångssätt var att använda en sektionsindelning liknande den som fanns inom den humanis- tiska fakulteten (historisk-filosofisk och språkvetenskaplig sektion). Ett an-

nat sätt var att använda sig av ämnesgrupperingar omfattande lärare i närbe- släktade ämnen som inte behövde tillhöra samma fakultet. Genom modi- fieringar av detta slag i de existerande fakulteternas sektions- och ämnes- gruppindelning kunde, enligt utredningens mening, fakultetsorganisationen ges en sådan utformning att den kunde bli ett effektivt instrument för såväl bedömning av vetenskapliga frågor som för utbildningsplanering och ut- bildningsorganisation. På en punkt föreslog dock utredningen en förändring av fakultetsindelningen och förordade att en samhällsvetenskaplig fakultet skulle inrättas. Tanken var inte ny utan hade debatterats med anförande av såväl vetenskapliga som utbildningsorganisatoriska skäl. Vid universitetet i Lund fanns genom provisoriska bestämmelser en ekonomisk fakultet. Det ökade behovet av såväl samhällsvetenskapligt utbildad arbetskraft som sam- hällsvetenskaplig forskning talade, enligt utredningens mening, för en sär- skild samhällsvetenskaplig fakultet. Beträffande den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten ville utred- ningen inte gå så långt som att dela den i flera fakulteter utan föreslog en in- delning i sektioner: en matematisk-fysisk, en kemisk och en biologisk-geo- grafisk.

Vid sina överväganden kring fakulteternas/sektionernas sammansättning konstaterade utredningen dels att ansvaret för utbildningsorganisationen motiverade att samtliga fast anställda lärare som deltog i undervisningen ock- så borde delta i fakultets-/sektionsarbetet, dels att vetenskapliga bedöm- ningsfrågor borde handläggas av en mindre krets lärare med ”kvalificerade vetenskapliga meriter”. Man föreslog därför att — som huvudregel — ledamot- skap av fakultet/sektion skulle förbehållas de ordinarie lärarna varmed me- nades professor, laborator(motsv.) och universitetslektor. Vissa begränsning- ar infördes dock för ärenden som krävde vetenskapliga bedömningar. Labo- rator fick inte delta i ärende rörande tillsättning av professor. Universitets- lektor fick inte delta i ärende som rörde tillsättning av tjänst som professor eller laborator, ärende rörande betygssättning av gradualavhandling eller ärende rörande docentförordnande.

Med den föreslagna sammansättningen skulle vissa fakulteter/sektioner bli så stora att realbehandling av ärenden in pleno skulle bli omöjlig. Redan tidigare fanns undervisningsnämnder där representanter för lärare och stu- denter beredde ärenden med anknytning till undervisningens planering. Des- sa frågor skulle i framtiden bli än mer väsentliga och ställa större krav. Ut- redningen föreslog därför inrättandet av utbildningsnämnder, som skulle vara beredande organ i alla fakultetens ärenden som rörde utbildningens or- ganisation och innehåll. Utbildningsnämnderna skulle också anvara för stu- dierådgivningen. I utbildningsnämnd skulle ingå fyra lärarrepresentanter (varav minst två professorer och minst en annan lärare än professor eller la- borator (motsv.)), en representant för assistent-/amanuensgruppen och tre studeranderepresentanter. Fakultetens/ sektionens dekanus skulle vara ord- förande i utbildningsnämnden.

Utredningen föreslog vidare att möjligheter skulle öppnas för fakulteter och sektioner att i stadgemässigt föreskrivna former tillsätta berednings- och exekutivorgan. Dessa organ borde kallas fakultets- eller sektionsnämnder.

Departementschefen anslöt sig i prop. 1964:50 i alla delar till de förslag från 1955 års universitetsutredning som ovan redovisats. Riksdagen anslöt sig till förslagen.

] prop. l969:4 föreslogs genomgripande förändringar i fråga om den grund- läggande utbildningens organisation vid de filosofiska fakulteterna. I detta sammanhang stärktes utbildningsnämndernas ställning gentemot fakultet- en/sektionen i frågor som gällde utformningen av utbildningen. Varje nämnd skulle svara för studiekurserna inom sitt område, följa studietider och studieresultat och vid behov ta initiativ till förändringar i uppläggningen av studierna. Till Utbildningsnämnderna knöts en ny tjänstetyp benämnd ut- bildningsledare.

3.5.4. Institzrtionsnivän

1955 års universitetsutredning anförde vad gällde institutionernas uppgifter att den rent administrativa verksamheten (personalredovisning, ekonomi m. ni.) så långt möjligt skulle koncentreras till läroanstalternas centralför- valtningar. Däremot borde utbiIdningsadministrationen inom ett ämne i stor utsträckning förläggas till institutionen.

För ledning av institutionen föreslog utredningen att

|:] till varje institution skulle knytas ett institutionskollegium omfattande institu- tionens samtliga lärare samt representanter för assistenter/amanuenser och de stu- derande. Kollegiet skulle ha en huvudsakligen rådgivande funktion |:] förslag till petita samt till studie- och organisationsplaner m.m. ålades institu-

tionens ordinarie lärare kollektivt |] den dagliga ledningen av institutionen samt fördelningen av arbetsuppgifter och

dispositionen av gemensamma resurser lades hos institutionens prefekt.

Utredningen underströk vikten av samråd mellan institutionskollegiet, lärarkollegiet och prefekten i samtliga frågor som berörde institutionen. Pre- fekten skulle utses bland institutionens ordinarie lärare av konsistoriet för tre år i sänder.

3.5.5. Färsöksverksamhet med nya samarbetsformer

Våren 1969 inleddes en försöksverksamhet med nya former för samarbete mellan studerande, lärare och övrig personal vid universitet och högskolor. Utan att formella ändringar infördes i universitetsstadgan fick studerande och anställda vid universiteten och högskolorna ökad representation i kon- sistorier, utbildningsnämnder och i institutionernas ledning.

I konsistorierna ingick, förutom de ledamöter som framgick av universi- tetsstadgan, företrädare för de studerande och de anställda. Dessa utsågs i all- mänhet av studentkårer och fackliga organisationer. Olika modeller för kon- sistoriernas sammansättning kunde användas vilket innebar att antalet före- trädare för de studerande och de anställda varierade.

Fakulteterna/ sektionerna blev av flera skäl inte föremål för någon försöks- verksamhet med nya samarbetsformer.

UK A:s föreskrifter om försöksverksamhet med nya samarbetsformer gav konsistoriet rätt att enligt vissa modeller besluta om utbildningsnämndernas sammansättning. Antalet ledamöter kunde därvid variera mellan nio och sjutton. I nämnden ingick då även företrädare för icke-ordinarie lärare och för teknisk och administrativ personal, vilka utsågs av personalorganisationerna.

1 modellerna hade antingen gruppen lärare, assistenter/amanuenser två plat- ser mer än gruppen studerande eller också de båda grupperna lika många plat- ser. Om konsistoriet inte bestämde annat ingick också en företrädare för tek- nisk och administrativ personal. I berörda nämnder ingick även representan- ter för universitetsfilialerna.

Försöksverksamheten med nya samarbetsformer var mest differentierad och långtgående på institutionsnivån. UKÄ meddelade föreskrifter som gav konsistoriet rätt att inom vissa ramar besluta om organisations- och arbets- former inom institutionerna. Ramarna innebar att prefektens beslutanderätt i flertalet fall fördes över på ett kollegialt organ, institutionsstyrelsen, sam- mansatt av företrädare för de anställda och studerande vid institutionerna och med den av konsistoriet utsedde prefekten som självskriven ordförande.

Slutligen kan också nämnas att de till UKÄ hörande fakultetsberedning- arna utökades med två företrädare för de studerande och tre för arbets- tagarintressena.

3.6. Innehåll och organisation

3.6.1 1969 års reform

Som tidigare påpekats innebar 1955 års universitetsutrednings förslag i hu- vudsak resursförstärkningar för forskningen och forskarutbildningen inom högskolan. Problemet med den långa studietiden fram till disputationsprovet sökte man bemästra genom tillskott av lärare och genom förbättrad stu- diefinansiering. Utbildningens innehåll och organisation förändrades endast i begränsad utsträckning.

1963 års forskarutrednings förslag innebar mer genomgripande föränd- ringar. Licentiatexamen och doktorsgrad ersattes med en examen som be- nämndes doktorsexamen. Denna utbildning skulle omfatta i princip fyra år och få starkt ökade inslag av undervisning, kursmoment och systematisk handledning. Motiven bakom förslaget var huvudsakligen att bringa ned de ofta mycket långa studietiderna för forskarutbildningen. Föredragande statsrådet följde i allt väsentligt förslaget vad gällde forskarutbildningen fram till doktorsexamen.

Utredningen föreslog också att en mellanexamen, som skulle kunna av- läggas efter två års doktorandutbildning, skulle införas. Denna examen skulle vara frivillig. Flera remissinstanser tillstyrkte förslaget men en del ansåg att examen skulle vara obligatorisk eftersom den annars kunde få karaktären av utgallringsstation. Utredningen lade i sitt förslag stor vikt vid att gym- nasiets behov av lektorer skulle kunna fyllas genom en mellanexamen.

Departementschefen anslöt sig inte i detta avseende till utredningens för- slag. Det syntes inte motiverat att ta lektorsutbildningen till utgångspunkt för en speciell konstruktion av forskarutbildningen i allmänhet. Det bör här på- pekas att hela lektorssituationen vid denna tidpunkt var föremål för övervä- ganden. Vidare var lärarutbildningen under omvandling.

Föredragande statsrådet anförde dock att ”behovet av en sådan examen får bedömas mot bakgrund av möjligheterna att precisera avnämarintresset”. En lösning med mellanexamen kunde vara motiverad för t. ex. psykolog- utbildningen eller inom det tekniska området.

Förändringarna i forskarutbildningens organisation och innehåll bör ses också mot bakgrund av att forskarutbildningen skulle tillgodose behovet av högt kvalificerad arbetskraft även på arbetsmarknaden utanför universitet och högskolor.

I direktiven till 1963 års forskarutredning anförde föredragande statsrådet att

"praktiskt taget alla näringslivets fält och särskilt den expanderande industrin syssel- sätter i starkt ökande omfattning personal med vetenskaplig utbildning. Forskarutbild- ningen vid universiteten och fackhögskolorna har sålunda numera att tillgodose ett vä- sentligt bredare yrkesfält än tidigare /. . ./ nya krav måste /härigenom/ kunna ställas på inriktningen och uppläggningen av denna utbildning.”

1 forskarutredningens betänkande (SOU 1966z67—68) berörs målet för fors- karutbildningen endast i förbigående. Man säger bl.a. att ”Forskarutbild- ningen har till ändamål att ge de studerande kunskaper om och erfarenheter av vetenskaplig forskning”. Detta mål ställde enligt utredningen två krav på forskarutbildningen:

[] Den blivande forskaren skall erhålla en bred metodisk skolning och orientering

om forskningsfronten inom sitt ämnesområde [] Han skall genom utbildningen bibringas kunskaper och färdigheter som gör det

möjligt för honom att inom den föreskrivna tiden författa en god doktorsavhand-

ling.

Ett stort antal remissinstanser kritiserade forskarutredningen för att den givit utbildningen en alltför stark inriktning mot fortsatt forskningsverk- samhet. Utbildningen hade utformats som en universitetens och högsko- lornas ”internutbildning”. Enligt remisskritiken kunde inte behovet av per- sonal för kvalificerade uppgifter utanför universitetssektorn tillgodoses inom ramen för den föreslagna forskarutbildningen. Föredragande statsrådet an- förde i prop. 1969z3l bl.a. att

"Forskningens och de vetenskapliga arbetsmetodernas betydelse för den fortsatta sam- hällsutvecklingen inom alltfler sektorer har lett till krav på att forskarutbildningen skall utformas så att väsentligt mer differentierade samhällsintressen än hittills kan tillgo- doses."

Han anförde vidare — som svar på den kritik som riktats mot en snäv utbildning för blivande forskare — att den nya utbildningen måste konstrueras så att en betydande flexibilitet blev möjlig. Detta gällde i synnerhet sam- mansättningen av kurserna och inriktningen av avhandlingsarbetet. Genom en sådan ordning skulle skiftande utbildningsbehov kunna tillgodoses. Hu- vudvikten vid avhandlingsarbetet skulle läggas vid den i avhandlingen do- kumenterade förmågan till vetenskaplig metodik och redovisning. Kraven på originalitet och fullständighet — det senare i meningen helt genomarbetade problemkomplex — som traditionellt ställts på doktorsavhandlingarna borde tonas ned. Riksdagen hade i dessa delar inget att erinra mot förslaget.

Den nya organisationen av forskarutbildningen och förskjutningen av tyngdpunkten inom utbildningen mot kursmoment, systematisk handled- ning och seminarieverksamhet ställde ökade krav på utbildningsresurserna. De generella normer för reglering av bl. a. handledningens omfattning, som utredningen föreslagit, fann inte gehör i propositionen. I den mån obalans uppstod mellan antalet studerande i forskarutbildning och tillgängliga hand-

lednings- och undervisningsresurser skulle antagningen kunna begränsas med utgångspunkt i de tillgängliga utbildningsresurserna. Prövningen av hur många utbildningsplatser som varje år borde finnas tillgängliga borde ske lokalt. Urvalet av sökande skulle ske inom institutionen. Det uppdrogs åt UKÄ att utfärda bestämmelser i fråga om antagning och urval av stu- derande till forskarutbildning.

3.6.2. Forskarutbildningsreformens fortsatta genomförande — resursfrågor

Med bifall till i prop. 1969z3l framlagda förslag godkände 1969 års riksdag de av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet förordade riktlinjerna för forskarutbildning och forskarkarriär. Kungl. Maj:t utfärdade därefter genom kungörelser (SFS 1969z327—333) erforderliga författningsbestämmel- ser beträffande bl. a. forskarutbildningen vid resp. fakulteter. Enligt dessa kungörelser skulle studieplan för forskarutbildning fastställas av UKÄ. Där- vid skulle utbildningsnämnd avge förslag eller beredas tillfälle att yttra sig.

I propositionen konstaterades att erforderliga nya studieplaner inte skulle hinna utarbetas och fastställas av UKÄ redan fr. o. m. höstterminen 1969, utan att provisoriska studieplaner, fastställda lokalt efter riktlinjer från UKÄ, torde få tillämpas under en övergångstid.

UKÄ tillsatte i januari 1970 en arbetsgrupp med uppdrag att planera och leda arbetet, i första hand samordningsuppgifter, i samband med forskarut- bildningsreformens genomförande. Enligt direktiven skulle gruppen särskilt överväga bl. a. följande frågor:

D Studieplanernas tekniska utformning, bl. a. användningen av ett enhetligt poängsy-

stem inom forskarutbildningen EJ Gemensamma metodkurser, stödämneskurser m. m. för flera ämnesområden inom

en eller flera fakulteter _ [] Kungl. Maj:ts uppdrag till UKA att se över bestämmelserna om lärarkrafttilldelning

vid filosofisk fakultet vad gäller forskarutbildningsnivån.

UKÄ tillsatte sedermera tre undergrupper med uppdrag att biträda ar- betsgruppen, nämligen en undergrupp för klinisk forskarutbildning, en un- dergrupp för teknisk forskarutbildning och en undergrupp för översyn av lärartilldelning m.m. inom filosofisk fakultet.

I det följande kommer närmare att redovisas det förslag till nytt system för tilldelning och disposition av lärarkrafter för forskarutbildning vid filosofisk fakultet som i början av år 1971 framlades av arbetsgruppen. Det föreslagna systemet formaliserades aldrig, bl. a. mot bakgrund av uttalandet i prop. 1969z31 att det inte var

”lämpligt på sätt som utredningen föreslagit nu införa en generell reglering av hand- ledningens omfattning. eftersom bl. a. möjligheterna att organisera handledningen i olika former varierar starkt mellan skilda ämnen och forskningsprojekt. Även behovet av handledning varierar sannolikt inom relativt vida gränser såväl individuellt som mellan olika stadier i forskningsarbetet. Jag anser det med hänsyn till bl. a. dessa för- hållanden inte lämpligt att fixera en generellt giltig norm för handledningsgruppens storlek."

De förslag till normer för beräkning av bl. a. handledningskapacitet som framlades av UKÄ:s arbetsgrupp har emellertid lokalt använts för beräkning av resurser och fördelning av resurser. Det finns därför anledning att pre- sentera det föreslagna tilldelnings- och dispositionssystemet mer i detalj.

Förslaget innebar bl. a. att tjänsterna som professor, biträdande professor, docent och forskarassistent skulle hållas åtskilda från tilldelningen av lärar- krafter för den grundläggande utbildningen. Vidare skulle varje fakultetsom- råde erhålla ett kursanslag för forskarutbildning, vilket bl. a. ersatte det tidi- gare anslaget Särskilda åtgärder för forskarutbildning.

Tjänsterna och kursanslagen skulle utgöra en ram inom vilken de lokala myndigheterna fick stor frihet att disponera resurserna. Fördelningen av de rörliga medlen, dvs. kursanslaget, mellan ämnesområden vid en fakultet skulle ske enligt lokala beslut. Genom lokala beslut skulle även inom ramen för kursanslaget kunna inrättas extra tjänster som biträdande professor, fors- karassistent, universitetslektor och assistent. Omfattningen av partiell tjäns- tebefrielse för professor p. g. a. handledning skulle inte längre maximeras och universitetslektor — i regel docentkompetent sådan — skulle kunna full- göra handledning.

Gruppen föreslog för att skapa underlag för petitaarbetet ett antal typplaner för forskarutbildningen inom de filosofiska fakulteterna. Typplanerna angav undervisningens, handledningens och examinationens omfattning per år för varje "årskull” i forskarutbildningen. Vidare föreslogs vissa schablonmässiga normer för hur många studerande — på heltid sysselsatta med avhandlings- arbete — som kunde handledas inom ramen för den tjänstgöringsskyldighet som var förenad med olika tjänster.

Typplanerna omfattade olika ämnesområden inom de filosofiska fakul-

teterna:

Typplan ] Ämnesområden inom historisk-filosofisk sektion och samhällsvetenskaplig fakultet Typplan II Moderna språk Typplan III Matematiska ämnesområden Typplan IV Ämnesområden med faltkurser Typplan V Utpräglat laborativa ämnesområden.

Såväl handledningens omfattning per studerande i typplanerna som nor- merna för handledningskapaciteteni olika tjänster beräknades med utgångs- punkt i den av UKÄ tillämpade normen för innehavare av tjänst som docent, dvs. att handledning av sex forskarstuderande, som på heltid bedriver avhandlingsarbete, skulle anses motsvara 75 timmars ”professorsundervis- ning”.

Med utgångspunkt i de timkostnader som användes inom vissa ämnes- områden för tilldelning av resurser kunde arbetsgruppen också beräkna kost- naden per studerande och läsår inom de olika typplanema.

UKÄ anförde i en rundskrivelse till rektorsämbetena vid universiteten och högskolorna att det var angeläget — med hänsyn till intentionerna i forskar- utbildningsreformen — att reglerna för lärarkrafttilldelning till forskarutbild- ningen reformerades. Detta gällde i första hand de filosofiska fakulteterna där antalet forskarstuderande var störst och där det fanns en organisatorisk grund att bygga på när det gällde utformningen av ett nytt system. Man räknade

med att det av arbetsgruppen föreslagna systemet för resursanvisning skulle kunna förverkligas fr. o. m. budgetåret 1972/73. Vad gällde övriga fakulteter borde fortsatta överväganden kunna utgå från principerna i arbetsgruppens förslag.

UKÄ föreslog i sina anslagsäskanden för budgetåret 1972/ 73 att tjänsterna som professor, biträdande professor, docent och forskarassistent beräk- ningsmässigt skulle ”lyftas” till forskarutbildningen, varvid resurserna för den grundläggande utbildningen skulle behöva förstärkas med ca 5 milj. kr. i syfte att där behålla en i princip oförändrad undervisningsstandard. I 1972 års statsverksproposition (prop. 1972zl, Bilaga 10) anslöt sig föredragande statsrådet till UKÄ:s förslag. Åtgärderna för förstärkning av resurserna för forskarutbildning var att se som ett steg i riktning mot att redovisa avlönings- anslagen till de filosofiska fakulteterna som dels medel för grundläggande ut- bildning, dels medel för forskning och forskarutbildning.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1973/ 74 redovisade UKÄ ett norm- system avseende de filosofiska fakulteterna, vilket innehöll en uppskattning av behovet av lärarkrafter inom ett ämnesområde i relation till antalet stu- derande inom forskarutbildningen. Föredragande statsrådet framhöll i 1973 års statsverksproposition (prop. 197311, Bilaga 10) att han — utan att därmed ta ställning till det sakliga innehållet i norrnsystemet — delade UKÄ:s upp- fattning att ett sådant normsystem kunde vara av värde som hjälpmedel för universitetsmyndigheternas petitaarbete och vid fördelningen av anvisa- de medel. Man kunde emellertid inte räkna med att det skulle vara möjligt att låta tillströmningen av studerande ensam bestämma omfattningen av de resurser som skulle ställas till förfogande för forskarutbildningen. Fö- redragande statsrådet framhöll vidare, med hänvisning till vad som anförts i prop. 1969z31, att det fanns anledning att befara att det inte skulle vara möjligt att få fram tillräckligt många handledare och att en begränsning av antalet studerande, som skulle få gå vidare till forskarutbildning, i vissa fall kunde bli ofrånkomlig.

De schabloner som här redovisats har sedermera använts av universi- tetsmyndighetema vid petitaarbete och vid fördelning av anvisade resurser.

H Utgångsläget

4 Kvantitativ utveckling

4.1. Gymnasieskola och grundläggande högskoleutbildning

I det följande kommer att översiktligt redovisas forskarutbildningens kvan- titativa utveckling för i huvudsak den senaste tioårsperioden. Det statistiska material som ligger till grund för översikten redovisas i bilaga 5.

För att få en rättvisande bild av forskarutbildningens förändring vad gäller omfattning och inriktning bör en redovisning av utvecklingen inledas med en allmän översikt av utbildningen på de närmast underliggande nivåerna.

1960-talet har ofta kallats utbildningsexplosionens årtionde. Under denna tid byggdes grundskolan ut över hela landet, gymnasieutbildningen expan- derade kraftigt och benägenheten att gå över till universitets- och högsko- lestudier ökade stadigt. Antalet avlagda studentexamina var år 1940 ca 4 000, vilket motsvarade ca fem procent av antalet 20-åringar. 20 år senare hade antalet avlagda studentexamina tredubblats och ca tolv procent av alla 20- åringar avlade då studentexamen. Under 1960-talet ökade examinationen från gymnasierna till ca 32 000 år 1968, dvs. drygt 25 procent av samtliga 20-åringar. Tillväxten har sedan avstannat och inom vissa områden har en minskning inträffat såväl i absoluta som i relativa tal.

Fram till år 1970 ökade antalet nyinskrivna vid universitet och högskolor i ungefär samma takt som ökningen av avlagda studentexamina. En sådan utveckling var naturlig eftersom studentexamen eller motsvarande examen från handelsgymnasium eller tekniskt gymnasium fram till senare år varit nästan de enda utbildningar som givit behörighet för studier vid universitet och högskolor.

Under första hälften av 1970-talet inträffade emellertid betydande för- ändringar i tillströmningen till universitet och högskolor (se figurerna 2 och 3). Bruttoantalet nyinskrivna i icke spärrad utbildning låg såväl höst- terminen 1968 som höstterminen 1969 på ca 22 000. Fram till höstterminen 1972 hade emellertid tillströmningen sjunkit drastiskt och låg då på ca 15 000. Tillströmningen till de spånade utbildningarna ökade dock stadigt från 2 800 läsåret 1960/61 till 6800 läsåret 1969/70 och 8200 läsåret 1972/73.

Den ökade tillströmningen innebar också relativa förskjutningar mellan de olika fakultetsområdena inom högskolan. Den starkaste ökningen upp— visar samhällsvetenskapliga studier. Samhällsvetenskaplig fakultet bröts år 1964 ut ur den humanistiska fakulteten och redan läsåret 1965/66 skrevs nära 40 procent av nybörjarna vid de filosofiska fakulteterna in vid sam- hällsvetenskaplig fakultet. Läsåret 1971/72 var motsvarande andel ca 50

procent. Tillströmningen till samhällsvetenskapliga studier har under senare år minskat något men fakultetsområdet dominerar fortfarande.

Tillströmningen till matematisk-namrvetenskapliga studier har i förhål- lande till andra fakultetsområden sjunkit under 1960—talet. Läsåret 1960/ 61 sökte sig 26 procent av de nyinskrivna vid de fria fakulteterna till mate- matisk-naturvetenskapliga studier. Denna andel hade läsåret 1970/ 71 sjunkit till ca 16 procent och läsåret 1975/76 till ca 14 procent. Minskningen är även i absoluta tal anmärkningsvärd: från ca 5 300 läsåret 1968/69 till ca 2 800 läsåret 1975/76. En av orsakerna till den minskade tillströmningen är att antalet nybörjare på gymnasieskolans naturvetenskapliga linje mins- kade betydligt under början av 1970-talet. En betydande andel av dessa studerande kommer att söka sig till spånade utbildningar som t. ex. läkar- och tandläkarutbildning. Man har uppskattat att endast ca 3 000 av de elever som lämnar gymansieskolan år 1977 kommer att fortsätta sina studier vid teknisk och matematisk-naturvetenskaplig fakultet. Utbildningskapaciteten vid dessa fakulteter kommer att överstiga den förväntade tillströmningen mycket kraftigt.

De tendenser som här redovisats avviker betydligt från de planeringsmål som fastställdes genom 1965 års riksdagsbeslut i vilket man räknade med en väsentlig ökning av andelen matematiker och naturvetare (se tabell 3).

Strukturförändringar

Tillträdesbestämmelserna för utbildning vid universitet och högskolor var fram till 1970-talets början i allt väsentligt utformade så att studentexamen eller motsvarande utbildning krävdes. De studerandes utbildningsbakgrund var därmed enhetlig och de flesta studerande påbörjade sina studier vid universitet och högskolor direkt efter avslutad gymnasieutbildning. Nybör- jare vid universitet och högskolor var i allmänhet drygt 20 år.

Läsåret 1969/70 öppnades universiteten delvis för en ny kategori stu- derande genom den s.k. ”25:5-regeln”. Regeln innebär i korthet att den som fyllt 25 år och förvärvsarbetat i minst fem år är behörig att studera vissa ämnen vid de filosofiska fakulteterna. Förutsättningen är att den stu- derande uppfyller de eventuella förkunskapskraven som uppställts i vissa ämnen. Regeln ändrades sedermera till att gälla minst fyra års yrkesverk- samhet. Den minskade tillströmningen till grundutbildningen ledde mycket snabbt till en minskning i närvaroantalen trots att de långa studietiderna bort verka fördröjande (se figur 4). Förklaringen står delvis att finna i att antalet korttidsstuderande ökade kraftigt. Denna allmänna utveckling kontrasterar mot andra områden av grundutbildningen som haft en kontinuerlig tillväxt, t. ex. läkarutbildningen och andra mer yrkesförberedande utbildningar. Ök- ningen av antalet korttidsstuderande inom framför allt de filosofiska fa- kulteterna ledde också till en minskning i antalet examinerade trots att den kraftiga tillströmningen under 1960-talets sista år bort innebära en mar- kant ökning i examinationen.

Den minskade tillströmningen gällde i första hand de yngre studerande. ] gengäld ökade antalet studerande som först åtskilliga år efter avslutad skolgång eller efter en period av yrkesverksamhet började universitetsstudier.

De studerande vid universitet och högskolor blev snabbt genomsnittligt sett äldre. Åldersgruppen omfattande studerande under 25 år har minskat betydligt både absolut och relativt.

Inom de filosofiska fakulteterna märktes under 1970-talets första år en snabb förändring av de studerandes studiemönster. Det kännetecknades av att allt färre studerande valde att följa de allmänna utbildningslinjerna och att allt fler valde kortare studieprogram med inslag av studier på deltid och på kvällstid. En ökande andel av de nyinskrivna uppgav vid inskriv- ningstillfället att de inte avsåg att studera för hel examen. Nära en tredjedel uppgav att de avsåg att studera på deltid.

Den här antydda utvecklingen innebar att de studerande, framför allt inom de filosofiska fakulteterna, bedrev sina studier som återkommande utbildning redan innan statsmakterna slog fast att en sådan utbildnings- planering borde eftersträvas och underlättas.

De nya studerandegruppernas delvis speciella krav på utbildning drev så småningom fram ett avsevärt mer differentierat kursutbud. De nya kur- serna kan sägas präglas av ett ökat inslag av yrkesutbildning. Särskilt starkt har differentieringen av kursutbudet varit inom de filosofiska fakulteterna trots att antalet studerande minskat. Mellan läsåren 1970/71 och 1973/74 tillkom inte mindre än drygt 700 nya studiekurser. Samtidigt minskade antalet och andelen studerande som läste de högre kurserna, C- och D-kurser, markant. Även antalet avklarade 40-poängskurser minskade (se figurerna 6 och 7 samt tabell 4).

De strukturella förändringar i grundutbildningen som här översiktligt re- dovisats har inneburit att den traditionella rekryteringsbasen för forskar- utbildningen minskat såväl absolut som räknat som andel av dem som deltar i grundutbildningen.

F öra'elningsprob/em

Andelen kvinnor som bedriver studier på olika nivåer över den obligatoriska skolan har under efterkrigstiden ökat väsentligt. Förskjutningarna i kvin- nornas utbildningsval har emellertid varit marginella och under senare tid har vissa tendenser till ökad snedfördelning kunnat registreras. Medan an- delen kvinnor i medicinsk utbildning ökade något under sista hälften av 1960-talet och början av 1970-talet minskade andelen som valde teknisk eller naturvetenskaplig utbildning.

Kvinnor utgör en majoritet av de studerande inom humanistisk fakultet och är väl representerade inom vissa ämnen vid samhällsvetenskaplig fa- kultet. Det mönster för studieval som kan konstateras för såväl grundskola som gymnasieskola förstärks vid övergång till universitets- och högsko- lestudier.

Rekryteringen från socialgrupp 3 till högskoleutbildning ökade under 1960- talet såväl i absoluta som i relativa tal. Den allmänt minskade tillströmningen till högre utbildning under början av 1970-talet ledde emellertid till en upp- bromsning av tendenserna till utjämning (se tabell 5). Vissa undersökningar tyder på att i första hand ungdomar från socialgrupp 3 avstår från högre utbildning inför utsikten av en försämrad arbetsmarknadssituation.

4.2. Forskarutbildningens utveckling

Nyrekryteringen till forskarutbildningen ökade kraftigt under sista hälften av 1960-talet och 1970-talets första år (se tabell 7). Genom den forskar— utbildningsreform som genomfördes år 1969 är det i flera fall svårt att få en exakt bild av hur stor ökningen var inom vissa områden av högskolan. Studier för doktorsgrad, licentiatexamen eller doktorsexamen grep ofta in i varandra.

Tillströmningen har emellertid minskat något under senare år, Läsåret 1971/72 registrerades ca 2500 nybörjare i forskarutbildning. Enligt preli- minära siffror för läsåret 1976/77 har tillströmningen minskat till drygt 2 200.

Den kraftigt ökade tillströmningen ledde givetvis till en betydande ökning av antalet närvarande studerande i forskarutbildning (se tabell 8), men många lämnade också utbildningen utan examen. Antalet närvarande studerande uppgavs för höstterminen 1969 till drygt 9000. Sedan höstterminen 1971 har antalet närvarande legat relativt stabilt på drygt 11 000. Samtidigt har examinationen minskat. Beräkningar av hur många som lämnar forskar- utbildningen ställer sig svåra att utföra. Under vissa schablonmässiga an- taganden kan beräknas att ca 20 procent av det totala antalet närvarande räknat för varje läsår lämnar utbildningen utan examen.

Den kraftiga expansionen av antalet närvarande forskarstuderande borde vid mitten av 1970-talet resulterat i en betydande ökning av examinationen. Någon sådan ökning har dock inte inträffat om man bortser från läsåren 1970/71 och 1971/72. Den ökningen torde i huvudsak förklaras av att möj- ligheterna att disputera för doktorsgrad enligt äldre studieordning upphörde med utgången av läsåret 1973/74 (se tabell 9).

Det är svårt att ge några entydiga förklaringar till den uteblivna ökningen av antalet forskarexamina. Resurserna för forskarutbildning har inte ökat i proportion till det ökade antalet studerande. Det gäller såväl resurser för handledning m.m. som för studiefinansiering. Många forskarstuderande bedriver sina studier vid sidan av förvärvsarbete. Många forskarstuderande kan också antas påbörja utbildningen utan avsikt att avlägga examen. Fors- karutbildningen tjänar i dessa fall som en form av påbyggnadsutbildning.

Stora skillnader föreligger mellan skilda fakulteter i fråga om antalet stu- derande i forskarutbildning. Mycket få forskarstuderande finns exempelvis inomjuridisk fakultet. Inom samhällsvetenskaplig fakultet har skett en kraf- tig ökning av antalet studerande efter grundexamen, främst beroende på att antalet studerande för psykologexamen stigit betydligt. Det kan påpekas att läsåret 1975/ 76 avlades nära nog lika många psykologexamina som det totala antalet doktorsexamina inom samtliga fakulteter (se tabell 10).

Inom medicinsk fakultet är ungefär var femte studerande registrerad i forskarutbildning. Inom denna fakultet har också ökningen i antalet avlagda examina varit betydande och i stort motsvarat den ökade tillströmningen. Även matematisk-naturvetenskaplig fakultet har en i förhållande till grund- läggande utbildning omfattande forskarutbildning.

Forskarutbildningen inom de skilda fakulteterna domineras i flera fall av ett fåtal ämnen (se tabell 12). Inom den humanistiska fakulteten har ämnen som historia, engelska, konstvetenskap och litteraturvetenskap myc- ket stora andelar av det totala antalet registrerade forskarstuderande. Äm-

nena sociologi, psykologi och pedagogik vid samhällsvetenskaplig fakultet har tillsammans ca 50 procent av samtliga närvarande studerande. Om stu- derande för psykologexamen inkluderas blir beteendevetenskapernas do- minans än mer markerad.

Tillströmningen till vissa ämnen i forskarutbildningen är mycket liten och har i några fall nära nog upphört. Detta är en följd bl. a. av att en vikande andel av de studerande i grundutbildningen läser de högre kurser som ger behörighet för forskarutbildning.

Möjligheterna att finansiera forskarutbildningen torde för de flesta fors- karstuderande ha en avgörande betydelse för beslut att övergå till forskar- utbildning (se tabell 18). De ekonomiska villkoren under utbildningen torde också på ett avgörande sätt påverka studieintensiteten. Åtta procent av de forskarstuderande har universitetslärartjänst. Drygt tio procent av samtliga aktiva forskarstuderande har f. n. utbildningsbidrag (tidigare dok- torandstipendium). Knappt var fjärde forskarstuderande har tjänst som as- sistent eller amanuens och en mindre del bedriver sina studier parallellt med tjänstgöring i externfinansierade projekt. I vissa fall innebär anställning i projekt att de studerande kan bedriva sin forskarutbildning på heltid. Några exakta bedömningar av de olika finansieringsformernas betydelse för studieintensiteten kan inte göras. Forskarutbildning i projekt uppfattas dock ofta som fördelaktigast dels genom de bättre ekonomiska villkor som gäller, dels genom att studierna blir effektivare, bl. a. genom den stimulans lagarbete synes innebära. Den statistik som avser utvisa studieintensiteten i forskar- utbildningen pekar på en genomsnittlig aktivitet på ca 50 procent räknat för hela högskoleområdet (se tabellerna 13 och 14). Det finns anledning att förmoda att den verkliga studieintensiteten är något mindre.

Den snedfördelning vad gäller kön och social bakgrund som kan konsta- teras för den grundläggande utbildningen återfinns givetvis också inom fors- karutbildningen. Färre kvinnor än män fortsätter med forskarutbildning efter avslutad grundutbildning (se tabell 16). Drygt en tredjedel av de studerande inom grundutbildningen är kvinnor medan endast var fjärde forskarstude- rande är kvinna. Ökningen i snedfördelningen mellan könen mellan grund- utbildning och forskarutbildning varierar emellertid mellan olika delar av högskolan. I ämnen, t. ex. naturvetenskapliga och tekniska, där kvinnorna har liten representation på grundläggande nivå, minskar andelen på fors- karutbildningsnivå mindre än inom ämnen där kvinnorna är väl represen- terade på grundläggande nivå (se figur 13). Proportionellt sett färre kvinnor än män har försörjning under studietiden i form av tjänst i projekt, som universitetslärare eller som assistent/amanuens.

Snedfördelningen vad gäller social bakgrund är svårare att fastställa. Det sedan länge kända faktum att varje utbildningsval i en lång utbildningskedja tenderar att förstärka snedfördelningen gäller även forskarutbildningen. För- ändringarna i fråga om socialgruppstillhörighet är emellertid mindre mellan grundutbildning och forskarutbildning än vad som gäller för t. ex. övergång från gymnasieskola till grundutbildning. Här föreligger emellertid stora va- riationer, såväl inom grundutbildning som inom forskarutbildning. De 5. k. statusutbildningäma, t. ex. läkarutbildning, civilingenjörsutbildning m. ni., har en klarare social selektering än utbildningarna vid t. ex. filosofisk fa- kultet. Man finner vidare att studerande från hem där faderns yrke är folk-

skollärare och akademiker ökar sin andel vid övergång från grundutbildning till forskarutbildning. Studerande från arbetarhem minskar däremot sin andel (se tabell 17).

Åldersfördelningen hos de forskarstuderande har under senare år genom- gått betydande förändringar. Sålunda ökade den genomsnittliga åldern med ett år från läsåret 1973/74 till läsåret 1975/76, dvs. med ett halvt år per läsår. Läsåret 1975/76 var den genomsnittliga åldern hos närvarande fors- karstuderande 33,8 år. Genomsnittsåldern varierar litet mellan olika fa- kulteter. Genomsnittligt yngst är forskarstuderande vid farmaceutisk fa- kultet (30,6) och genomsnittligt äldst vid teologisk fakultet (38,4). Den huma- nistiska fakulteten uppvisar den jämnaste åldersfördelningen (se tabell 15a) Samtliga fakulteter har en största andel forskarstuderande i intervallet 30—34 år (se tabell 15b).

Åldern vid tillfället för examens avläggande ökar också genomsnittligt. Den största andelen avlägger doktorsexamen mellan 26 och 31 års ålder. I förhållande till vad som gällde för disputation för doktorsgrad är föränd- ringen emellertid uppseendeväckande liten. De förkortade studietider som förutsatts gälla för doktorsexamen har inte slagit igenom fullt ut om man ser på de examinerades ålder vid examenstillfället. Det bör noteras att ål- dersfördelningen för de examinerade nära sammanfaller med åldersfördel- ningen för samtliga forskarstuderande. Detta tyder på att de forskarstu- derande sannolikt består av dels en mindre grupp som relativt snabbt genom- för sin forskarutbildning, dels en stor grupp som under mycket lång tid är registrerade men som aldrig eller efter lång tid avlägger sin doktorsexamen.

De förändringar i forskarutbildningens omfattning och inriktning samt andra strukturella förändringar som redovisats översiktligt i det föregående har inte relaterats till förändringar i samhällets samlade FoU-insatser. Även om det faktiska sambandet är svårt att fastställa är det uppenbart att den ökade satsningen på FoU under hela efterkrigstiden har haft en stor betydelse för tillväxten av forskarutbildningen. FoU-verksamheten har också verkat styrande på tillströmning till och inriktningen av forskarutbildningen.

Förändringar på arbetsmarknaden har också påverkat forskarutbildningens kvantitativa tillväxt. Under vissa perioder, särskilt under 1970-talets första år, ökade arbetslösheten för universitets- och högskoleutbildad arbetskraft. Det finns anledning att förmoda att vissa forskarstuderande i brist på vad de upplevt som adekvat sysselsättning sökt sig till forskarutbildning (jfr tabell 6).

5 Breddat utbildningsutbud

5.1. Inledning

Forskarutbildningen förberedde länge främst för verksamhet inom forsk- ning och undervisning. För forskarutbildade vid de filosofiska fakulteterna var en yrkeskarriär som forskare eller lärare inom utbildningsväsendet den naturliga fortsättningen efter avslutad utbildning. Forskarutbildning vid t. ex. medicinsk fakultet förberedde på liknande sätt för verksamhet inom ett väl definierat yrkesområde. Det var därför naturligt att de värderingar som låg till grund för meritvärdering vid tillsättning av forskar- och lä- rartjänster inom de olika verksamhetsområdena präglade forskarutbildning- ens inriktning och innehåll.

Samhällsutvecklingen har medfört ökade behov av personer med högt kvalificerad utbildning även för verksamhet inom områden som legat utanför den traditionella arbetsmarknaden för forskarutbildade. Dessa behov har i viss utsträckning täckts med forskarutbildade. Samtidigt har det emellertid vuxit fram krav på att högskolan skall ge en mer differentierad högre ut- bildning, som är bättre anpassad till verksamhet utanför högskolan. I di- rektiven till 1963 års forskarutredning (U 63) markerade föredraganden så- ledes att begreppet ”forskarutbildning” inte enbart skulle avse utbildning för framtida lärar- och forskarkarriärer utan också utbildning av alla dem som — oavsett yrkesmål — efter en akademisk eller motsvarande grund- examen fortsätter studier för högre examen.

U 63:s förslag (SOU l966:67) Forskarutbildning och forskarkarriär innebar att dåvarande forskarexamina, licentiatexamen och doktorsgrad, samman- fördes till en gemensam vetenskaplig grad kallad doktorsexamen, med en normalstudietid på fyra år. Utredningen föreslog också, främst av arbets- marknadsmässiga och pedagogiska skäl, att möjlighet skulle finnas att av- lägga en frivillig mellanexamen (magisterexamen) efter två års studier. En sådan utbildning bedömdes lämplig som teoretisk utbildning för blivande lektorer vid gymnasieskolor och för kvalificerad verksamhet inom olika områden i näringsliv och förvaltning. Ett införande av mellanexamen ansågs väl motiverat, men utredningen pekade också på risken för att den skulle kunna leda till förlängd studietid och därmed indirekt motverka avsikterna med den nya doktorsexamen.

I prop. l969:3l anslöt sig departementschefen till utredningens ställnings- taganden i fråga om doktorsexamen. Under remissbehandlingen hade emel- lertid, enligt föredragandens mening, behovet av den föreslagna mellan-

examen inte tillräckligt styrkts. Behovet av en viss typ av lektorsutbildning bedömdes mindre lämpligt som utgångspunkt för en speciell konstruktion av forskarutbildningen i allmänhet och stor vikt lades vid risken för förlängd studietid. Föredraganden ansåg sig därför inte kunna förorda att mellan- examen infördes som ett reguljärt — om än frivilligt — led i forskarutbild- ningen. Behovet av en sådan examen skulle bedömas mot bakgrund av möjligheterna att precisera avnämarintresset, vilket dock också borde kunna tillgodoses genom att studerande som genomgått del av forskarutbildning erhöll bevis över detta. Det betonades vidare att de i forskarutbildningen ingående momenten borde kunna kombineras så att skiftande utbildnings- behov kunde tillgodoses. Behov av en särskild yrkesinriktad examen efter grundexamen bedömdes kunna föreligga på det tekniska området och för psykologutbildning.

5.2. Nuläge

Föreskrifter rörande forskarutbildningen vid de olika fakulteterna återfanns tidigare i de år 1969 av Kungl. Maj:t utfärdade utbildningskungörelserna (SFS 19691327 m. fl.). För perioden 1977—1979 gäller övergångsbestämmelser med i huvudsak oförändrad innebörd. Detta innebär att forskarutbildningen är en i princip enhetlig utbildning efter grundexamen, som i formellt av- seende konstruerats på samma sätt för samtliga fakulteter. Utbildningen leder fram till doktorsexamen men studerande som genomgått del av fors- karutbildning kan erhålla bevis över detta.

I anslutning till departementschefens uttalande i fråga om behovet av en särskild yrkesinriktad högre examen för psykologutbildning utfärdades våren 1969 provisoriska bestämmelser om utbildning för psykologexamen. Samtidigt fick UKÄ i uppdrag att efter utredning komma in med förslag till definitiv utformning av psykologutbildningen. År 1970 tillsattes vidare inom UKÄ en arbetsgrupp för forskarutbildning vid teknisk fakultet med uppgift att överväga utformningen av en yrkesinriktad högre utbildning. Denna skulle vara anpassad till arbetsmarknadens behov, och omfatta ca två års heltidsstudier fördelade på en kursdel och en tillämpningsdel. Ut- vecklingsarbete för utbildningar av liknande slag bedrevs även inom flera andra ämnesområden, bl. a. för en samhällsekonomisk påbyggnadsutbild- ning vid nationalekonomiska institutionen i Göteborg.

I det följande redovisas kortfattat befintliga och planerade utbildningar av detta slag.

5.2.1. Psykologutbildningen

Den tvååriga psykologutbildningen avsågs ersätta tidigare teoretisk utbild- ning för blivande psykologer, dvs. fdosofie licentiatexamen i pedagogik eller psykologi. Den arbetsgrupp som tillsattes av UKÄ, presenterade ett förslag till en mer yrkesinriktad utbildning med enhetlig utformning vid de olika universiteten. Regeringen fattade beslut på grundval av UKÄ: s förslag och utbildningen inleddes år 1972.

Psykologutbildningen bedrivs parallellt med forskarutbildning i psykologi och vissa kurser kan vara gemensamma. Studietiden är två år. För behörighet krävs antingen avslutad grundläggande högskoleutbildning eller motsva- rande kunskaper. Den grundläggande utbildningen skall ha erhållits på psy- kologlinjen (120 poäng) eller omfatta ämnena psykologi, pedagogik och so- ciologi i kombinationen 60 + 40 + 20 poäng eller 40 + 60 + 20 poäng. Psy- kologutbildningen syftar till att utbilda personer för verksamhet som psy- kolog i självständig ställning.

5.2.2. Yrkesinriktad högre utbildning vid teknisk fakultet

Arbetsgruppen för forskarutbildning vid teknisk fakultet presenterade sitt förslag till s. k. specialistutbildning i september 1972. Arbetsgruppen fann att det förelåg ett synnerligen stort behov av en yrkesinriktad högre ut- bildning vid teknisk fakultet och gav ett stort antal exempel på behovs- områden. Man betonade skillnaderna mellan forskarutbildning i egentlig mening och den föreslagna specialistutbildningen — den senare skulle således inte, även om den baserades på samma förkunskaper, kunna utnyttjas som en mellanexamen. Arbetsgruppens förslag remissbehandlades med positivt resultat och UKÄ lade hösten 1973 fram förslag om en tvåårig verksamhet. I prop 1975zl (Bil. 10, s. 263) anförde departementschefen att den föreslagna specialistutbildningen var ett intressant exempel på sådan fort- och vida- reutbildning som i ökad utsträckning borde anordnas inom högskoleorga- nisationen. Riksdagen delade denna uppfattning. På grundval av riksdags- beslutet bemyndigades UKÄ att, inom ramen för de resurser som eljest skulle ha använts för forskarutbildning, anordna försöksverksamhet i hu- vudsak enligt förslaget. Beslutet innebar att de som skulle antas till ut- bildningen normalt borde ha varit yrkesverksamma i minst tre år.

En arbetsgrupp har sedan hösten 1975 varit verksam med detaljplanering av försöksverksamheten. Under planeringsgruppens arbete har fyra specia- listutbildningar föreslagits för en första försöksperiod. Dessa är arbetsve- tenskap samt kemisk och metallurgisk processteknik vid KTH, struktur— mekaniska beräkningsmetoder vid CTH och tillämpad fysik — nyare mate- rialbestämningsmetoder vid universitetet i Uppsala. För tillträde till utbild- ningarna kommer att krävas civilingenjörsexamen eller motsvarande kun- skaper. För viss utbildning kan dessutom anges särskilda förkunskapskrav avseende studieinriktning och/eller fullgjorda kurser i vissa ämnen. Där- utöver gäller, i överensstämmelse med riksdagsbeslutet, krav på viss tids yrkesverksamhet. Specialistutbildningarna består av kurser från både grund- läggande utbildning och forskarutbildning samt av för ändamålet särskilt utarbetade kurser. Vidare ingår ett tillämpningsarbete.

Försöksverksamhet med specialistutbildning i arbetsvetenskap avses kom- ma till vid KTH vårterminen 1978.

5.2.3. Samhällsekonomisk påbyggnadsutbildning

Det tidigare nämnda utvecklingsarbetet rörande en högre samhällsekono- misk påbyggnadsutbildning vid nationalekonomiska institutionen i Göte- borg motiverades av arbetsmarknadens behov av väl kvalificerade natio- nalekonomer. Detta medförde att många forskarstuderande fann en fortsatt

utbildning med avhandlingsarbete mindre attraktiv och i betydande utsträck- ning valde att i stället gå över till yrkesverksamhet. Förhållandet bedömdes otillfredsställande för såväl studerande som för arbetsmarknad och det framstod som mer ändamålsenligt att direkt utbilda ekonomer för denna form av verksamhet. Efter förslag från UKÄ medgav regeringen våren 1976 att försöksverksamhet med en samhällsekonomisk påbyggnadsutbildning anordnades i Göteborg. Syftet med utbildningen är att ge de studerande teoretiska insikter och praktisk färdighet för avancerade samhällsekonomiska utredningar och ana- lyser. Utbildningen består av obligatoriska kurser, Specialkurser, praktik- tjänstgöring och ett självständigt arbete. Studietiden är två och ett halvt år (heltid). För behörighet krävs avslutad grundläggande högskoleutbildning innehållande minst 40 poäng i nationalekonomi och 20 poäng i statistik. Även sökande som på annat sätt erhållit motsvarande kunskaper kan antas till utbildningen.

Utbildningen startade hösten 1976 och antalet sökande översteg väsentligt antalet utbildningsplatser.

5.2.4. Övriga påbyggnadsutbildningar

Vidareutbildningen av sjuksköterskor samt speciallärarutbildningen vid hög- skolan är utformade så att de i huvudsak är jämförbara med tidigare nämnda påbyggnadsutbildningar. De bygger båda på viss grundläggande högskoleutbildning men hänförs f. n. till utbildningsutbudet på grundut- bildningsnivå. Samma förhållande gäller även för ett antal påbyggnadslinjer som genom högskolereformen förts in i högskolan.

Utanför högskolan bedrivs specialistutbildning för allmänläkar- eller spe- cialistkompetens. Utbildningen anordnas av nämnden för läkares vidareut- bildning (NLV) och sorterar under socialstyrelsen, som är huvudansvarigt organ för sjukvården.

6. Studiefinansiering

6.1. Assistent- och amanuenstjänster

Tjänsterna som assistent och amanuens är avsedda främst för studerande som bedriver forskarutbildning. Tjänstgöringen för assistenter och amanu- enser skall läggas upp så att de dels får möjlighet att bedriva aktiva studier i sådan omfattning att doktorsexamen kan avläggas inom fem år, dels kan medverka i institutionens utbildnings- och forskningsverksamhet. Tjänst- göringsskyldigheten uppgår för assistent till 1 000 timmar per år, för förste amanuens till 600 timmar per år och för andre och tredje amanuens till 400 timmar per år. Assistenttjänsten anses därvid vara heltidstjänst, förste amanuenstjänsten halvtidstjänst och andre och tredje amanuenstjänsterna deltidstjänster (tredjedelstjänst resp. fjärdedelstjänst). Lönen beräknas sedan den 1 januari 1976 i lönegradema LS — L 11.

Tabell 6.1 Antal tjänster som assistent/amanuens, februari 1975

Fakultet Assistent 1:e ama- 2:e ama- 3:e ama- (motsv) nuens nuens nuens Humanistisk 74 194 13 31 Teologisk 2 17 11 Juridisk 3 40 10 Samhällsvetenskaplig 262 200 17 59 Medicinsk 227 198 288 Odontologisk 49 132 47 Farmaceutisk 46 28 6 Matematisk- naturvetenskaplig 352 479 9 102 Filosofisk 3 11 Teknisk 916 34 26 Handelshögskolan 8 Jordbrukets högskolor 80 32 11 Summa 2 022 1 365 49 581

Källa: Ds U 1975:11 (reviderad).

De i tabell 6.1 redovisade ca 4 000 tjänsterna som assistent och amanuens motsvarar ca 2 860 heltidstjänster som assistent. Kostnaderna för samtliga dessa tjänster bestreds från anslagen till resp. avlöningar till lärarpersonal och programanslagen till teknisk och viss medicinsk och matematisk-na-

turvetenskaplig utbildning och forskning i Göteborg och Linköping. Här- utöver fanns i februari 1975 ca 460 tjänster som assistent och ca 200 tjänster som amanuens inrättade inom ramen för medel som tilldelats för forsk- ningsprojekt eller uppdrag.

Medel för assistent- och amanuenstjänster har i vissa fall beräknats i form av assistenttimmar. Därvid anses ] 000 assistenttimmar motsvara en tjänst som assistent, 500 assistenttimmar en tjänst som lze amanuens samt 300 och 225 assistenttimmar en tjänst som resp. 2:e och 3:e amanuens. Assistenttimmar har också kunnat utnyttjas för timarvoderad undervisning.

Vid de filosofiska fakulteterna hade budgetåret 1974/ 75 medel motsva- rande ca 315 tjänster som assistent tilldelats i form av assistenttimmar för forskning och allmänt institutionsarbete i enlighet med de normer som fast- ställdes av riksdagen år 1959. Vidare hade 76 000 assistenttimmar tilldelats för vård av samlingar och gemensamma anläggningar. Övriga assistent- och amanuenstjänster vid de filosofiska fakulteterna hade inrättats inom ramen för medel som anvisats för grundläggande utbildning eller forskar- utbildning.

Vid teknisk fakultet hade medel beräknats under kursanslagen (motsv.) för assistenthjälp åt innehavare av tjänster som professor och biträdande professor i huvudsak enligt de normer som fastställts för de filosofiska fa- kulteterna, dvs. motsvarande ca 250 assistenttjänster. Övriga assistent- och amanuenstjänster hade inrättats inom ramen för medel som anvisats för undervisning.

Vid medicinsk fakultet grundades tilldelningen av assistenttimmar i vä- sentlig utsträckning på beräkningar av resursbehoven i samband med den kraftiga utbyggnaden av läkarutbildningen under 1960-talet och början av 1970-talet. En utgångspunkt för dessa beräkningar har varit ett behov av minst 1 000 assistenttimmar för varje tjänst som professor eller biträdande professor inom medicinskt-teoretiskt och laborativt medicinskt-kliniskt äm- nesområde. Någon helt enhetlig beräkningsgrund har dock inte förelegat.

Normalstudietiden för doktorsexamen är fyra år. Innehavare av assistent- och amanuenstjänst skall normalt kunna avlägga doktorsexamen efter fem år. En förutsättning härför är att den tjänstgöring som skall fullgöras inom ramen för tjänsten läggs upp så att den medger effektiva studier. I prop. 1969z31 framhöll föredraganden att tjänstgöringen för assistenter och ama- nuenser bör inriktas på uppgifter som så långt det är möjligt ligger i linje med assistentens/doktorandens egen utbildning.

Inom vissa områden — i synnerhet vid medicinsk och teknisk fakultet — ges forskarstuderande stora möjligheter att inom ramen för assistent/ama- nuenstjänster ägna tid åt eget arbete. Som exempel kan nämnas att rek- torsämbetet vid KTH har på uppdrag av konsistoriet utfärdat tillämpnings- föreskrifter för assistenternas tjänstgöringsskyldighet. Rektorsämbetet fö- reskriver att den arbetstid som tas ut av assistenterna för arbetsuppgifter som inte är till nytta för assistentens egen utbildning får uppgå till högst 350 timmar per år i genomsnitt under den beräknade anställningstiden fram till doktorsexamen. Omfattningen av sådan tjänstgöring får aldrig överstiga 1 000 timmar per år. Assistent kan utöver denna tjänstgöring åläggas un- dervisande uppgifter på kurser inom grundutbildningen om detta bedöms vara till nytta för assistentens forskarutbildning. Kursen i fråga skall ha

anknytning till forskarutbildningens inriktning och den bedöms vara till nytta för assistentens egen utbildning endast första gången assistenten genomför kursen. Kursundervisning av nämnt slag får uppgå till maximalt 700 timmar under anställningsperiöden.

6.2. Utbildningsbidrag för doktorander

Vi lade under våren 1975 fram förslag om provisorisk förstärkning av stu- diestödet inom forskarutbildningen (Ds U 1975:11). Riksdagens beslut med anledning av prop. 1975/76:128 följde i stort vårt förslag. Beslutet innebar att de tidigare doktorandstipendierna ersattes med utbildningsbidrag för dok- torander.

Utbildningsbidragen är beskattade och ligger till grund för beräkning av sjukpenning och ATP. Bidraget utgår med f. n. 39 600 kr. per år, fördelade på tolv månader. Utbildningsbidraget är beloppsmässigt anknutet till ut- bildningsbidraget inom arbetsmarknadsutbildningen. Bidragsbeloppet skall därvid ligga i mitten av det fastställda intervallet. Antalet bidragsrum uppgår budgetåret 1977/78 till 1360.

Utbildningsbidragen får inte — till skillnad från doktorandstipendierna — förenas med studiemedel. Det är inte heller möjligt att samtidigt inneha utbildningsbidrag och vuxenstudiestöd. Utbildningsbidrag får utgå utan hin- der av att den studerande fullgör militärtjänst eller är ledig för bamsbörd under högst 60 dagar under ett bidragsår. Därutöver får studerande som uppbär utbildningsbidrag ej ägna sig åt sådan verksamhet som kan fördröja hans studier. Endast om särskilda skäl föreligger får den studerande under ett läsår fullgöra mer än 100 timmar schemalagd tjänstgöring eller 200 timmar annat arbete.

6.3 Studiefinansiering inom ramen för projektanslag rn. m.

Forskarstuderande som fullgör sitt avhandlingsarbete inom ramen för projekt som finansieras av forskningsråd eller annat organ utanför högskolan är ofta anställd inom projektet. I flertalet fall förordnas vederbörande därvid som forskningsassistent. Forskningsassistenttjänsten är en heltidstjänst på samma lönenivå som assistenttjänsten. Tjänstgöringsskyldigheten fullgörs i sin helhet inom projektet. Tjänsten är således inte förenad med under- visningsskyldighet.

Anställning inom ramen för projektanslag är en fördelaktig form av stu- diefinansiering under avhandlingsarbetet. Eftersom den studerande förut- sätts göra en full arbetsinsats inom projektet kan emellertid svårigheter upp- stå vid inläsning bl.a. av obligatoriska litteraturkurser och liknande.

Omfattningen av denna form av studiestöd har inte beräknats i detalj. En punktundersökning avseende universitetet i Lund höstterminen 1975 visar emellertid, att 219 forskarstuderande var anställda på projektmedel. Huvuddelen av dessa, 186 personer, hade anställning som forskningsas-

sistenter. Ca två tredjedelar av de forskarstuderande anställda på externa medel var verksamma inom matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakultetsområden. Då den ekonomiska omslutningen vid universitetet i Lund omfattar ca 20 procent av den sammanlagda omslutningen inom då- varande UKÄ:s förvaltningsområde och antalet forskarstuderande vid uni- versitetet utgjorde höstterminen 1975 ca en femtedel av samtliga forskar- studerande kan man uppskatta, att omkring 1 100 forskarstuderande höst- terminen 1975 finansierade sin forskarutbildning genom anställning inom externfinansierade projekt.

6.4. Studiemedel

Forskarstuderande är berättigade till studiemedel på samma villkor som andra högskolestuderande. Studiemedel utgår budgetåret 1977/ 78 med 15 540 kr. per år, varav 2178 kr. utgör ett återbetalningsfritt utbildnings- bidrag. Återbetalningen skall påbörjas tre år efter studiernas avslutande. Studiemedel kan inte kombineras med utbildningsbidrag för doktorander.

I delbetänkandet Utbildningsbidrag för doktorander redovisade vi en un- dersökning av omfattningen av de forskarstuderandes uttag av studiemedel. Därav framgår att under perioden höstterminen 1973 till vårterminen 1975 utnyttjade mellan 16 och 11 procent av de forskarstuderande studieme- delssystemet. Andelen studerande som tog ut studiemedel minskade suc- cessivt under perioden. Av dem som utnyttjade studiemedelssystemet tog omkring 40 procent ut endast det återbetalningsfria studiebidraget. Det är sålunda, ett mycket litet antal forskarstuderande som tar ut återbetalnings- pliktiga studiemedel, under den undersökta perioden i genomsnitt ca 350 personer.

7. Samverkan med forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan

7.1. Inledning

Forskning och utvecklingsarbete bedrivs dels inom högskolan, dels vid ett stort antal enheter — statliga och privata forskningsinstitut, branschorga- nisationer och industrilaboratorier m. m. — utanför högskolan. Universitets- forskningen utgör, som redovisats i kapitel 1, numera en begränsad del av den totala FoU-volymen. Med hänsyn till att de resurser som kan avdelas för forskningsverksamhet med nödvändighet är begränsade, har det fram- stått som önskvärt att befintliga resurser i ökad utsträckning samordnas. Som bakgrund till de i kapitel 15 redovisade förslagen till åtgärder för att främja en sådan samordning, behandlas i det följande olika former för samverkan mellan högskolan och forskningsintressenter utanför denna. Största utrymmet har därvid kommit att ägnas åt samarbete kring forsk- ningsprojekt och de bestämmelser som för närvarande anger ramarna för denna samverkansform. Vidare behandlas forskarutbyte, samverkan i fors- karutbildning och olika former av kontaktverksamhet vid högskolan.

7.2. Forskningssamarbete

7.2.1. Bakgrund

Behovet av ökat samarbete mellan universitet/högskolor och andra forsk- ningsinstitutioner i samhället togs upp i direktiven till 1963 års forskar- utredning. Utredningen konstaterade i sitt betänkande ( SOU 1966:67 ) Fors- karutbildning och forskarkarriär, att ett samarbete borde omfatta både forsk- ning och forskarutbildning. Ett förbättrat samarbete på forskningens område skulle utgöra en grundval för samverkan också i forskarutbildningen. Den utbyggnad av universitet och högskolor som verkställdes under se- nare hälften av 1960-talet medförde avsevärda tillskott till forskningsverk- samheten. I 1967 års statsverksproposition (Bilaga 10) betonade föredragan- den nödvändigheten av ett ökat samarbete mellan grundforskning och in- dustriellt utvecklingsarbete. Den samordning av resurserna för ämnena mikrobiologi och biokemi som förordades mellan de farmaceutiska, medi- cinska och matematisk-naturvetenskapliga fakulteterna i Uppsala hade så- ledes som ett huvudsyfte att främja detta samarbete. Goda förutsättningar skulle vidare erhållas för samverkan över fakultets- och institutionsgränser.

Genom tillkomsten av kemicentrum i Lund förstärktes resurserna för ut- bildning och forskning i naturvetenskaplig, teknisk och medicinSk kemi. Dessa borde, enligt föredraganden, utnyttjas så att näringslivet fick största möjliga utbyte.

UKÄ fick år 1967 i uppdrag av Kungl. Maj:t att närmare belysa olika former för forskningssamverkan mellan universitet/ högskolor och närings- livet. I rapporten Forskningssamverkan universitet och högskolor— närings- liv hävdades att det fanns ett starkt latent behov av vidgad samverkan mellan statlig, kommunal och enskild praktisk verksamhet och forskningen vid universitet och högskolor. För att främja sådan samverkan föreslogs bl. a. att särskilda samarbetsprojekt skulle tas upp mellan läroanstalterna och näringslivet. För att vidga kontakterna dem emellan föreslogs vidare att man skulle inrätta särskilda kontaktmän vid läroanstalterna, anordna industriseminarier och expenkonferenser, utge informationsskrifter samt an- visa resebidrag m. m.

Chefen för industridepartementet redovisade i prop. 1968268 vissa ställ- ningstaganden som byggde på UKÄ:s promemoria.

De åtgärder för ökad kontakt som föreslagits av UKÄ borde, enligt fö- redraganden, lämpligen ingå i de uppgifter som skulle komma att åvila det i propositionen föreslagna statliga organet för teknisk utveckling — STU. Beträffande betydelsen av att forskningsinstitutioner vid universitet och hög- skolor i ökad utsträckning engagerades i s.k. uppdragsforskning anfördes bl.a.

”Med växande resurser till högre läroanstalter ökar såväl förutsättningarna för som kraven på att utnyttja dessa resurser för att tillgodose näringslivets och samhällets behov. Det är därför viktigt att förutsättningar skapas för en förbättrad forsknings- samverkan mellan universitet/högskolor och näringsliv. En ökad sådan samverkan har positiva konsekvenser både för näringslivet och utbildningsväsendet.”

Återstående delar av UKÄ:s förslag i den förut nämnda promemorian behandlades i 1969 års statsverksproposition (Bilaga 10). Föredragande stats- rådet anförde i fråga om samarbete mellan universitet och högskolor och forskningsintressenter utanför dessa bl. a. följande

"Forskningsresurserna vid universitet och högskolor har som nämnts i promemorian under senare år kraftigt ökats i takt med den växande studerandetillströmningen. Härigenom har större möjligheter skapats för forskningsinsatser i samverkan med statlig, kommunal och enskild verksamhet. Inte minst gäller detta näringslivet. En hårdnande internationell konkurrens ställer stora krav på teknisk utveckling och in- novationstakt. / .../ Denna utveckling av uppdragsforskningen, som jag sålunda finner ytterst angelägen, kräver att enkla och smidiga former utvecklas för verksamheten. De förslag som lagts fram i den förutnämnda promemorian finner jag i huvudsak ändamålsenliga vad gäller såväl principerna för verksamheten som lösningarna av de praktiska problem som är förknippade med denna.”

Föredraganden anslöt sig vidare till principen att universitetens och hög- skolornas forskningssamverkan med samhället i övrigt borde ske inom ra- men för läroanstalternas organisation. Särskilda institut eller stiftelser borde således inte inrättas. De projekt som skulle bli föremål för forskningssam- verkan mellan högskolan och intressenter utanför denna skulle vidare vara sådana att de hade ett naturligt samband med högskolans utbildnings- och forskningsverksamhet i övrigt.

Ersättning för verksamheten skulle utgå enligt principen om full kost- nadstäckning. En intensifierad forskningssamverkan ställde även ökade krav på tillsyn över verksamheten. Föredraganden betonade konsistoriernas an- svar på denna punkt. Riksdagen anslöt sig i båda de nämnda fallen till vad föredraganden anfört.

Intresse för en ökad samverkan med universitet och högskolor såväl i fråga om forskarutbildningen som i forskningsarbetet manifesterades också från näringslivets sida. Sveriges Industriförbund publicerade år 1970, till- sammans med Ingenjörsvetenskapsakademien, en skrift om industrins med- verkan i forskarutbildningen. I denna framfördes även förslag till åtgärder för att främja en sådan samverkan. År 1974 behandlades frågan om olika slag av samarbete inom forskningen i en av Sveriges Industriförbund utgiven skrift Industrin och forskningspolitiken. Ett fritt utbyte av kunskaper och forskningsresultat mellan forskningsinstitutioner vid universitet, högskolor och industri ansågs vara en förutsättning för att forskningsinsatsema totalt sett skulle kunna hållas på en hög nivå såväl kvalitativt som kvantitativt.

De refererade åtgärderna för att främja en ökad forskningssamverkan ledde emellertid inte till någon väsentlig ökning av kontakter eller uppdrag. För att utreda varför så var fallet sammanställde UKÄ år 1973 en promemoria som remitterades till läroanstaltema samt till ett 50-tal myndigheter och organisationer. Efter bearbetning av inkomna synpunkter lade UKÄ två år senare fram förslag till ändringar av bestämmelserna för läroanstalternas uppdragsarbete (UKÄ-rapport 1975:9).

7.2.2. Forskningssamarbetets omfattning

Den ur ekonomisk synpunkt dominerande formen för samarbete mellan universitet/ högskolor och olika institutioner utanför dessa, utgörs av forsk- ningsprojekt som helt eller delvis finansieras av den utomstående parten. Budgetåret 1975/ 76 uppgick förbrukningen av externa medel för forsknings- ändamål, enligt en av UHÄ den 15 oktober 1976 upprättad sammanställning över läroanstalternas ekonomiska omslutning, till sammanlagt 425 milj. kr. Detta innebär en ökning med 25 procent jämfört med föregående budgetår. Av denna summa utgjorde 81 milj. kr. ersättning för arbete, dvs. analysarbete m.m. för utomståendes räkning, vilket var en ökning med 38 procent i förhållande till föregående budgetår.

I det följande redovisas i tabellform dels förbrukningen av externa medel för forskningsändamål inom skilda fakulteter (tabell 7.1), dels relationen mellan erhållna externa forskningsresurser och den totala driftmedelsom- slutningen för varje läroanstalt (tabell 7.2). I tabell 7.3 redovisas fördelningen av medel från forskningsråd och STU samt ersättning för arbete mellan vissa fakulteter. Av materialet framgår att verksamheten fördelat sig ojämnt mellan skilda fakulteter. När det gäller ersättning för arbete svarar således teknisk fakultet för 27 procent och matematisk-naturvetenskaplig fakultet för 25 procent av verksamheten. Tillsammans med samhällsvetenskaplig och medicinsk fakultet svarar dessa fakulteter för 85 procent av den totala verksamheten, mätt i pengar. Samma fyra fakulteter svarar tillsammans för 95 procent av den verksamhet som finansieras med medel från forsk- ningsråd och STU.

Tabell 7.1 Förbrukning av externa forskningsresurser budgetåret 1975/76 fördelade på fakulteter (tkr)

Finansie- Fakultet Fil. fak. Ej förd. Summa ringskälla Linköp. på fak. Hum. Teol. Jur. Samh. Med. Odont. Farm. Mat-nat. Tekn.

Forskningsråd och STU 4394 39 975 15175 73 628 709 1 111 57 667 75 543 55 3495 232791 Gåvo- och dö- nationsmedel 4670 204 669 12349 63 574 771 518 16561 7328 400 3407 110451 Ersättning för arbete 2152 — 195 15749 11609 17 545 20108 21665 — 8904 80 944

Summa 11216 243 1839 43273148811 1497 2174 94336 104536 455 15806 424186 Procent 2,6 11 0 10,2 35,1 0 [I 22,2 24,6 0 3,7 100,0

" De teologiska,juridiska, odontologiska och farmaceutiska fakulteterna samt den filosofiska fakulteten i Linköping har tillsammans 1,6 % av de totala resurserna. Källa: UHA:s sammanställning över läroanstalternas ekonomiska omslutning (1976-10—15).

Tabell 7.2 Läroanstalternas inkomster från externa forskningsfinansiärer i förhål- lande till den totala driftmedelsomslutningen budgetåret 1975/76 (milj. kr.).

Läro- Drift— Fo-råd Gåvo— Ersättn. Summa externa anstalt medels- och och för fo—resurser omslut- STU dona— arbete Milj I % av ning tions- . medel kr drift- medels- omslutn” Uppsala 339,2 33,4 23,2 14,1 70,7 21 Lund 4309 47,7 14,8 7,5 70,0 16 Göteborg 272,4 22,0 14,2 9,1 45,3 17 Stockholm 217,3 20,2 12,3 11,3 43,8 20 Umeå 173,4 9,4 4,0 11,5 24,9 14 KI 242,3 34,3 41 ,3 4,0 79,6 33 KTH 248,8 37,6 1,3 15,8 54,7 22 Luleå 43,3 4,5 0,1 0.9 5.5 13 CTH 182,5 23,8 5,0 5.8 34.6 19 Linköping 1042 5,0 2,6 — 7,6 7 Summa 2 254,3 237,9 118,8 80,0 436,7 19

”Basen omfattar även medel för grundläggande utbildning. Källa: UHÄ:s sammanställning över läroanstalternas ekonomiska omslutning (1976- 10-15).

Tabell 7.3 Fördelning av anslag från forskningsråd och STU samt av ersättning för arbete budgetåret 1975/76 på vissa fakulteter (tkr.)

Tkr Procent a) Forskningsråd och STU Totalt summa 232 791 Varav: samh. fak. 15 175 6 med. fak. 73 628 32 mat.-nat. fak. 57 667 25 tekn. fak. 75 543 32 Summa 222 013 95 b) Ersättning/ör arbete Totalt summa 80 944 Varav: samh. fak. 15 749 20 med. fak. 11 609 14 mat.-nat. fak. 20 108 25 tekn. fak. 21 665 27 Summa 69 131 85

Källa: UHÄ:s sammanställning över läroanstalternas ekonomiska omslutning (1976- 10-15).

7.2.3. Gällande bestämmelser för forskningssamverkan

A nsvarsfördelning

Bestämmelser för forskningssamarbete utfärdades av UKÄ på grundval av de år 1969 fattade riksdagsbesluten. De enskilda befattningshavarnas rätt att åta sig projekt reglerades tidigare i 68 & universitetsförordningen (1964:461) . Enligt förordningen ( 1977:459 ) om införande av högskoleför- ordning, 39 &, skall motsvarande bestämmelser gälla även efter den 1 juli 1977, intill dess kollektivavtal träffas. Lärare eller annan befattningshavare får åta sig uppdrag i fråga om forskning eller utbildning som skall bedrivas vid högskolan endast under förutsättning att de medel som anvisas för uppdraget förvaltas av högskolans styrelse. Ett åtagande får inte innebära att någon annan än befattningshavaren tar på sig ansvar för att uppdraget slutförs. Enligt de av UKÄ utfärdade anvisningarna skall avtal upprättas mellan uppdragsgivare och uppdragstagare. I detta bör verksamhetens in- riktning och omfattning, prestationskrav samt arbets- och finansieringsfor- mer regleras. Avtalet skall godkännas av högskolans styrelse.

Universitets- och högskoleanställdas bisysslor

Med uppdragsverksamhet avses sådan verksamhet som bedrivs inom ramen för den anställdes tjänstgöring. Med bisyssla avses varje annan sysselsättning vid sidan av uppgifterna i den anställning som får anses vara den anställdes huvudtjänst.

Efter förhandlingsrättsreforrnens genomförande regleras frågan om bisyss- lor dels i lagen ( 1976:600 ) om offentlig anställning (LOA), dels i avtal. Upp-

drag eller verksamhet som kan medföra att förtroendet för en tjänstemans opartiskhet i tjänsteutövningen rubbas, är förbjudna enligt 6 kap. 1 &, LOA. Enligt anställningsförordningen (1976:863) skall myndighet på lämpligt sätt informera tjänstemännen om vilka bisysslor som enligt myndighetens be- dömning faller under denna paragraf. Tjänsteman kan begära besked av myndigheten om viss bisysslas tillåtlighet. För lärare vid universitet och högskolor lämnas sådant besked av högskolestyrelsen. Om läraren är ledamot av denna lämnas sådant besked av UHÄ.

I allmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän (AST), behandlas frågan om bisysslor i 8 &. Tjänsteman har enligt paragrafens första moment skyldighet att på anfordran lämna uppgift om bisyssleverksamhet och omfattningen av densamma. Arbetsgivaren får ålägga tjänsteman att helt eller delvis upphöra med bisyssla som enligt arbetsgivarens bedömning inverkar hindrande på tjänsteutövningen. Paragrafens andra moment gäller tjänstemän vid myndighet som bedriver affärs- eller uppdragsverksamhet, och innehåller förbud mot att

”inneha anställning eller uppdrag hos, ha del i eller själv eller genom annan driva företag inom området för denna verksamhet och inte heller annars i förvärvssyfte utöva verksamhet som berör nämnda område (konkurrensbisyssla)”.

Förbudet gäller om inte arbetsgivaren medger annat. Då undantag med- givits har tjänstemannen skyldighet att på anmaning lämna arbetsgivaren uppgifter om arten och omfattningen av konkurrensbisysslan.

Konsultuppdrag, dvs. att tjänsteman biträder uppdragsgivare som äm- nesexpert med rådgivande funktion inom sitt ämnesområde, har av UHÄ ansetts tillåtna så länge de hålls strikt åtskilda från tjänsten och inte medför en jävssituation eller inverkar hindrande på tjänsteutövningen.

K ostnadsfördelning

Bestämmelser rörande ersättning för projekt som bedrivs i samarbete med utomstående forskningsintressenter har meddelats i regleringsbrev den 27 juni 1969. Enligt detta skall ersättning för uppdragsverksamhet täcka alla kostnader för denna, dvs. principen om full kostnadstäckning tillämpas. Högskolans styrelse får emellertid, enligt riktlinjer som meddelats av UHÄ, medge att ersättningen reduceras. En sänkning av ersättningen kan vara motiverad om ett projekt bedöms ha synnerlig betydelse för den verksamhet som i övrigt bedrivs vid läroanstalten och om kravet på full kostnadstäckning annars kan medföra att det måste avvisas. Ersättning för direkta lönekost- nader och lönekostnadspålägg samt för eventuella speciella kostnader skall dock alltid tas ut. Beträffande verksamhet som bedrivs med utnyttjande av gåvo- och dö- nationsmedel samt av medel som anvisats av statens forskningsråd eller STU, gäller dels kungörelsen ( 1969:345 ) om mottagande för statsverkets räkning av gåvo- och donationsmedel, dels av Kungl. Maj:t och veder- börande myndigheter själva meddelade bestämmelser

Offentlighet och sekretess

Handlingar som inkommit till eller upprättats hos statlig och kommunal myndighet (allmänna handlingar) är offentliga enligt 2 kap. tryckfri- hetsförordningen ( TF 1949:105 , omtryckt 1974z308). Avsikten med offent- lighetsprincipen är att främja allsidig upplysning och fritt meningsutbyte genom att ge allmänheten lagstadgad rätt till insyn i myndigheternas hand- läggning av tjänsteuppgifter. Inskränkningar i denna rätt får endast ske av skäl som anges i TF och skall då regleras i särskild lag. Ordet ”handling” avser även karta, ritning eller bild samt dessutom upptagning för automatisk databehandling eller annan upptagning som fordrar tekniskt hjälpmedel för att kunna läsas eller avlyssnas.

Universitet och högskolor är att betrakta som myndigheter i TF:s mening och de handlingar som inkommer till eller upprättas hos dessa är allmänna handlingar.

Tryckfrihetsförordningen kommer från den 1 januari 1978 att ha ändrad lydelse enligt lag (TF, omtryckt 1976:955) om ändring utfärdad den 18 no- vember 1976. Vad gäller allmänna handlingars offentlighet medför detta emellertid inga förändringar av betydelse i detta sammanhang.

Inskränkningar i rättentill fri tillgång till allmänna handlingar får, som nämnts, endast ske i enlighet med särskild lag. Sekretessbestämmelser åter- finns f.n. i lagen ( 1937:249 ) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar — den s. k. sekretesslagen — samt i kungörelsen ( 1939:7 ) med förordnanden på civilförvaltningens område — civilförvaltningens sek- retesskungörelse (CSK).

I 4ä CSK har Kungl. Maj:t meddelat förordnande om sekretess för ett 30-tal myndigheter som bedriver affärsmässig serviceverksamhet. Bland des- sa nämns lantbruks- och skogshögskolan, medan högskolor inom UHÄ:s förvaltningsområde inte medtagits. Handlingar rörande externfinansierade projekt vid universitet och högskolor är således allmänna handlingar.

Rätt till uppfinningar m. m.

Arbetstagares rätt till sina uppfinningar regleras i lag ( 1949:345 ). I denna görs ingen principiell skillnad mellan allmän och enskild tjänst, men vissa allmänna tjänster anses vara av sådan karaktär att de undantas från lagens tillämpning. Bland sådana tjänster nämns uttryckligen tjänst som lärare vid universitet, högskolor och vissa andra undervisningsenheter, oavsett befattningshavarens tjänsteåligganden. Detta undantag motiverades av hän- syn till den särskilda verksamhet som bedrivs vid universitet och högskolor. En ordning enligt vilken läroanstaltema skulle ges rätt att hävda anspråk på tjänstgörande lärares uppfinningar ansågs kunna verka hämmande på det fria forskningsarbetet. Läroanstalternas administrativa organisation be- dömdes vidare vara mindre lämplig att ta till vara och utnyttja en sådan rätt till uppfinningar. Andra anställda än lärare omfattas inte av undantaget.

Lagen är, med vissa undantag dispositiv, dvs. kan ersättas med särskilt avtal mellan parterna. Ett sådant avtal får inte utformas så att den anställdes rätt till ersättning går förlorad. I det följande redovisas dels lagens innehåll, dels exempel på avtal som ersatt den.

Lag ( 1949:345 ) om arbetstagares rätt till uppfinningar

Lagen utgår från principen att en arbetstagare har samma rätt till sin upp- finning som andra uppfinnare. När en uppfinning tillkommit i samband med anställning anses dock arbetsgivaren i viss mån ha medverkat till dess tillkomst genom att denne tillhandahållit kapital, utrustning, material m. m. Arbetstagaren skall emellertid erhålla skälig ersättning i proportion till upp- finningens värde. Omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbets- givaren övertagit samt den betydelse anställningen kan ha haft för dess uppkomst skall likaså beaktas vid beräkning av ersättningens storlek. Anställd som gjort en uppfinning som kan utnyttjas inom arbetsgivarens verksamhetsområde är skyldig att omedelbart underrätta arbetsgivaren om detta. Om forsknings- eller uppfinnarverksamhet är den anställdes huvud- sakliga arbetsuppgift och om uppfinningen tillkommit väsentligen som re— sultat av denna verksamhet, har arbetsgivaren — om uppfinningens utnytt- jande faller inom hans verksamhetsområde — rätt att helt eller delvis inträda som arbetstagarens rättsinnehavare med avseende på uppfinningen. Detta gäller likaså om uppfinningen innefattar lösningen av en i tjänsten förelagd, närmare angiven uppgift. När det gäller tjänsteuppfinningar skall ersättning — utöver skälig gottgörelse för de kostnader den anställde kan ha orsakats för uppfinningen — utgå endast iden mån värdet, av den rätt till uppfinningen som arbetstagaren övertagit, överstiger vad som med hänsyn till den an- ställdes lön och övriga tjänsteförrnåner rimligen kunnat förutsättas. Har uppfinning som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde till- kommit i annat samband med anställning än vad som sagts i det föregående, äger arbetsgivaren förvärva rätt att utan hinder från arbetstagaren utöva uppfinningen i sin verksamhet. Arbetsgivaren har vidare företräde framför annan att med den anställde träffa överenskommelse om förvärv av mer omfattande rätt till uppfinningen. Samma företrädesrätt gäller också be- träffande uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksam- hetsområde, men som tillkommit utan samband med anställningen. Arbetsgivare skall, inom fyra månader efter det han fått kännedom om uppfinning som gjorts av en anställd, meddela om han vill förvärva rätten till den. Den anställde kan inte utan arbetsgivarens medgivande förfoga över eller offentliggöra uppfinningen innan arbetsgivaren lämnat sådant be- sked. Lagen innehåller också regler avsedda att förhindra att den kringgås genom att anställd begär avsked och senare söker patent på uppfinning som gjorts i tjänsten.

Kollektivavtal

För anställda inom det privata näringslivet tillämpas i stor utsträckning det avtal som träffats mellan SAF och SIF/SALF/CF. Detta innebär i järn- förelse med lagen vissa inskränkningar i arbetstagares rätt till uppfinningar. I avtalet har man fastställt tre former av uppfinningar, A-, B- och C-upp- finningar.

A-uppfinningar är sådana som faller inom ramen för anställds tjänst eller särskilda uppdrag. B-uppfinningar definieras som ”uppfinning vars utnytt-

jande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som inte utgör A-uppfinning”. C-uppfinning slutligen, är uppfinning som varken är A- eller B-uppfinning. Anställd som gjort A- eller B-uppfinning skall enligt avtalet anmäla detta skriftligt till arbetsgivaren. C-uppfinningar bör anmälas. Arbetsgivaren skall inom fyra månader från anmälan lämna skriftligt besked om vilken kategori uppfinningen enligt dennes mening tillhör. A-uppfinning tillhör arbetsgivaren, vars äganderätt skriftligt skall bekräftas av upphovs- mannen. Anmälan om B-uppfinning anses innefatta ett erbjudande till är- betsgivaren att förvärva uppfinningen. Arbetsgivaren skall inom fyra må- nader lämna besked om han vill förvärva uppfinningen. Om arbetsgivaren underlåter att lämna sådant besked kan den anställde fritt förfoga över sin uppfinning då åtta månader förflutit från anmälan. C-uppfinningar är ar- betstagarens egendom. Avtalet innehåller även normer för beräkning av ersättning till anställd som gjort A- eller B-uppfinning.

För den statliga företagssektorn har ett avtal i huvudsak motsvarande det ovan redovisade, träffats mellan statsföretagens förhandlingsorganisation (SFO) och SIF/SALF/CF.

STU och _ forskningsråd

För forskningsprojekt som förläggs till högskolan och som finansieras av STU upprättas särskilda avtal. I dessa ingår bestämmelser om hel eller partiell återbetalningsskyldighet av givna anslag om projektet resulterar i uppfinning som ger intäkt. Ett liknande förfaringssätt tillämpas av forskningsråden. Från dessa anslagsgivares sida hävdas således ingen rätt till eventuella upp- finningar.

Rapporter m. m.

Upphovsrätt vad gäller rapporter, promemorior, uppsatser etc. tillkommer normalt upphovsmannen, enligt lagen ( 1960:729 ) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Frågan om upphovsrätt till vad som utförs under anställning är emellertid ofta svår att avgöra. En automatisk rätt för en forskare att för egen räkning publicera resultat som härrör från extemfi- nansierade projekt kan t. ex. inte baseras på offentlighetsprincipen. Det är därför av avgörande betydelse att parterna i det avtal som träffats rörande forskningsprojektet också har reglerat rätten att publicera rapporter m. m. från arbetet.

7.3. Utbyte av forskare

Utbyte av forskare mellan universitet/ högskolor och forskningsdrivande in- stitutioner utanför dessa har bedömts vara en väsentlig form för forsknings- samverkan. Som inledningsvis berörts, hade 1963 års forskarutredning enligt sina direktiv att överväga bl. 3. hur de resurser som fanns inom industrin skulle kunna utnyttjas för utbildning av forskare inom vissa områden. Mot. bakgrund av den förväntade starka expansionen av den högre utbildningen

fann man det i betänkandet naturligt att forskningsledare vid företag och fristående institutioner engagerades i forskarutbildningen. Detta ansågs sär- skilt angeläget i de fall då dessa besatt den reella kompetensen och er- farenheten inom ett ämnesområde. Departementschefen anslöt sig i prop. 196931 till dessa synpunkter.

Intresse för denna form av samverkan inom forskningen/forskarutbild- ningen redovisades också från såväl fristående forskningsinstitut som från forskningsavdelningar inom större företag. 1 den tidigare nämnda rapporten Industrins medverkan i forskarutbildningen, diskuterades möjligheten att inrätta s.k. industriprofessurer för att forskare verksamma utanför universitet och högskolor skulle kunna delta i forskarutbildningen som lärare, hand- ledare eller gästföreläsare. För industrins del skulle detta bidra till förbättrade kontakter med den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor. En ökad samverkan kunde förväntas leda till en allmän höjning av kun- skapsnivån. För företagens del nämndes också fördelar av intern karaktär, såsom ökade möjligheter att behålla kvalificerade forskare, bättre rekryte- ringsmöjligheter m.m. Sveriges Industriförbund betonade i sin rapport år 1974 Industrin och forskningspolitiken, betydelsen av personalbyten mellan läroanstalter och företag. Man skulle därvid kunna tillgodose såväl företagens intressen i fråga om fortbildning som läroanstalternas önskemål om ökad samhällsorientering av forskarutbildningen.

Formerna för anlitande av forskare med huvudsaklig verksamhet utanför högskolan för uppgifter inom denna behandlades år 1970 av en arbetsgrupp inom UKÄ. På grundval av gruppens förslag inrättades år 1973 tjänster som adjungerad professor.

7.3.1. Adjungerad professor

Forskare som i huvudsak är verksamma utanför högskolan kan förordnas på personlig arvodestjänst som adjungerad professor. År 1973 fanns ca 25 sådana tjänster. Efter avslutad försöksperiod, som bedömdes ha givit positivt resultat, utökades antalet år 1976 till 40. Gällande regler anges i 19 kap. högskoleförordningen (1977:263) . Tjänsterna tillsätts av regeringen efter förslag av den fakultets- eller sektionsnämnd till vars verksamhetsområde tjänsten hör. Innehavaren skall vara vetenskapligt kvalificerad person som är verksam utanför universitets- och högskoleväsendet i offentlig eller privat tjänst. Inga andra kompetenskrav har fastställts. Arbetsuppgiftema omfattar undervisning, handledning och examination i den omfattning som hög— skolestyrelsen bestämmer. Tjänstgöringsskyldigheten omfattar minst en dag/vecka under läsåret. Förordnande meddelas tills vidare, dock högst tre år, och tjänsterna finansieras med medel som disponeras för forskar- utbildning.

En utvärdering av verksamheten genomfördes hösten 1975 av IVA, som samlade representanter för berörda parter till en diskussion. Vid detta tillfälle presenterades dels en enkät som industriforskargruppen vid IVA riktat till innehavare av tjänster som adjungerad professor, dels en enkät som UKÄ riktat till läroanstaltema. Samtliga i diskussionen deltagande parter— förutom ca hälften av berörda tjänsteinnehavare även arbetsgivare och läroanstalter — redovisade mycket goda erfarenheter. Tjänsterna ansågs ha vidgat läro-

anstalternas forskningsområde och gett ett ökat utbud av doktorandkurser. De positiva effekter som kunnat förutses för berörda parter bedömdes ha kommit till stånd.

Från de deltagande forskarnas sida nämndes främst den ökade arbets- tillfredsställelsen och stimulans som tjänsteutbytet givit. De forskarstude- rande hade uppfattat dessa lärares kurser som konstruktiva bidrag till det egna arbetet. Kritik riktades främst mot den korta förordnandetiden där den gällande treårsperioden medfört planeringssvårigheter och problem för en meningsfull forskarhandledning.

Sammanfattningsvis framfördes önskemål om en kraftig utbyggnad av antalet tjänster som adjungerad professor under de närmaste åren. Man betonade dock att en utbyggnad inte fick ske snabbare än att samma stränga krav på vetenskaplighet som hittills gällt skulle kunna bevaras. Man för- ordade också att förordnandetiden skulle utsträckas till att omfatta fem år, i överensstämmelse med norrnalstudietiden för doktorander som vid sidan av studierna upprätthåller tjänst som assistent eller amanuens.

7.3.2. Speciallärare och timarvoderade lärare

Forskare som är verksamma utanför högskolan kan också engageras som speciallärare eller timarvoderade lärare. Tjänster som speciallärare har in- rättats vid teknisk fakultet, socialhögskolor och inom vissa ämnesområden vid filosofisk fakultet.

Speciallärare har t. ex. anlitats för undervisning i psykologutbildningen samt i den samhällsekonomiska påbyggnadsutbildningen som läsåret 1976/ 77 inleddes som försöksverksamhet vid nationalekonomiska institu- tionen i Göteborg. För innehavare av dessa tjänster förutsätts praktisk yr- kesverksamhet utanför högskolan vara särskilt värdefull. Ärenden rörande tjänstetillsättning handläggs sedan den 1 juli 1977 av högskolestyrelsen.

7.3.3. Universitetsläraresl forskares deltagande i forskningsverksamhet utanför högskolan

För att universitetsanställda forskare/lärare skall kunna medverka i forsk- ningsprojekt utanför högskolan måste de beviljas tjänstledighet. Särskilda föreskrifter för detta saknas i högskoleförordningen , varför det allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) blir tillämpligt. För perioder om högst sex månader beviljas tjänstledighet på lokal nivå (högskolans styrelse) medan beslut avseende längre perioder fattas av UHÄ.

Avsaknaden av formella föreskrifter innebär att högskolan har betydande frihet vid bedömning av tjänstledighetsansökningar för deltagande i forsk- nings- eller utvecklingsverksamhet utanför högskolan.

7.4. Forskarutbildning i samarbete med organisationer utanför högskolan

Bestämmelser rörande forskarutbildningen återfinns i högskoleförordning- ens 8 kapitel. 1 955” anges att forskarutbildning, där så är ändamålsenligt,

skall anordnas i samarbete med forskare inom andra fakulteter och sektioner och vid andra högskoleenheter samt med andra myndigheter och inrättningar som bedriver forskning. Doktorsexamen får, enligt 26 &, avläggas också av annan än den som gått igenom forskarutbildning, om vederbörande är be- hörig att antas som forskarstuderande.

Det finns, som framgår ovan, inga formella hinder för ett samarbete mellan högskolan och olika organisationer utanför denna när det gäller forskar- utbildningen. Det förekommer f. n. att anställda vid en organisation utan- för högskolan utför avhandlingsarbete inom ramen för sina ordinarie ar- betsuppgifter. Vidare kan forskarstuderande i sin utbildning medverka i forskningsprojekt som helt eller delvis finansieras av utomstående intressent.

Samarbetet i forskarutbildningen avser i huvudsak de tillämpningsinrik- tade delarna av utbildningen. Det förekommer emellertid också att skilda moment i den teoretiska delen av utbildningen anordnas vid, eller i sam- arbete med, en organisation utanför högskolan.

7.5. Övriga samarbetsformer

Universitet och högskolor har hittills erhållit forskningsuppgifter från prak- tisk verksamhet utanför högskolan på flera olika sätt. Vanligast har varit att forskare vid högskolan tagit direkt kontakt med potentiella intressenter utanför denna, eller att en beställare vänt sig till viss forskare/ institution för att få ett bestämt problem vetenskapligt behandlat. Den kontaktsökande parten har då redan kännedom om var den sökta verksamheten bedrivs och har själv resurser för att etablera ett samarbete.

Intressenter utan sådana kunskaper har kunnat vända sig till de s.k. kontaktsekretariaten. Dessa sekretariats organisation och verksamhet be- skrivs närmare i det följande. Som en jämförelse ges också en kortfattad redogörelse för organisationen av den programbundna forskningen samt kon- takt- och inforrnationsverksamheten vid lantbruksuniversitetet.

7.5.1. Kontaktsekretariat

Som redovisats i avsnitt 7.2.1 har STU till uppgift att inom området teknisk forskning och utveckling svara bl. a. för åtgärder i syfte att främja kontakter mellan högskolan och forskningsintressenter utanför denna. Med början år 1969 inledde STU därför en formaliserad kontaktverksamhet genom att inrätta s. k. kontaktsekretariat vid vissa universitet och högskolor. Antalet sekretariat har successivt ökats och i dag finns sådana vid universiteten i Umeå (AC-, Y- och Z-län), Uppsala (C-, 1-, W- och X-län) och Lund (G-, K-, L- och M-län), vid högskolan i Luleå (BD-län), tekniska högskolan i Stockholm (AB-, D-, och U-län), Chalmers tekniska högskola i Göteborg (N-, O-, P-, R- och S-län) samt vid universitetet i Linköping (Ii-, F- och H-län).

Sekretariatens uppgift är att förmedla tekniskt kunnande till näringslivet med inriktning främst mot små- och medelstora företag. Vidare skall kontakt hållas med uppfinnare som söker ekonomisk och kunskapsmässig hjälp för utveckling av produkter, metoder och processer inom STU:s intresseområde.

Kontaktsekretariaten skall aktivt informera näringsliv och forskningsintres- senter av olika slag om sin och STU:s verksamhet. Informationen sker genom spridning av STU:s informationsmaterial och genom av sekretariaten ut- arbetade broschyrer m.m. Sekretariaten skall också delta i och organisera företagareträffar i samarbete med företagareföreningar, kommuner, läroan- stalter m.fl. För att tillgängliga resurser skall utnyttjas på bästa sätt bör arbetet bedrivas utan fasta regiongränser. Forsknings- och utvecklingsre- surserna bör emellertid sökas i första hand inom den egna regionen.

De personella resurs. na vid varje sekretariat omfattar en kontaktsekre- terare, som bör ha god kunskap om näringslivets och läroanstalternas pro- duktutveckling och forskning, samt en assistent. Sekretariaten är knutna direkt till resp. högskolas/universitets centrala administration som svarar för lokalfrågor, löne- och anställningsvillkor. STU anvisar medel till löner, resor, traktamente, kontorsmateriel och förundersökningar. Budgetåret 1977/78 har STU beräknat ca 1,7 milj. kr. för samtliga sekretariat.

Förmedlingsverksamheten har hittills varit av begränsad omfattning. Nå- gon egentlig utvärdering av sekretariatens arbete har dock inte genomförts. Från berörda parter har hävdats att samarbetet allmänt skulle kunna vara mer omfattande och kunna utsträckas även till områden som nu är svagt representerade. Man har emellertid pekat på flera skäl till varför detta inte skett. Från näringslivets sida hävdas således att högskolan inte visat sig beredd att satsa nödvändiga resurser samt att byråkratin varit för omfattande. Från högskolan har man uppgivit att de rörliga resurserna varit begränsade och inte tillåtit en ökad satsning på den nödvändiga kontaktverksamheten. Kontaktsekretariatens begränsade personella resurser har vidare, med hänsyn till deras omfattande verksamhetsområden, varit en begränsande faktor.

STU har dock underhand uppgivit att verksamheten, utifrån givna för- utsättningar, på ett värdefullt sätt bidragit till att skapa kontakter mellan universitet och högskolor och skilda forskningsintressenter utanför dessa. Förmedlade projekt har emellertid ofta haft blygsam ekonomisk omfattning vilket kan ha medverkat till att man vid högskolorna uppfattar verksamheten som mindre framgångsrik. Som exempel på kontaktsekretariatens arbete påtalar STU att man i Linköping, sedan starten år 1974, förmedlat 36 olika projekt.

7.5.2. Lantbruksuniversitetets konsulentavdelning

Vid lantbruksuniversitetets institutioner bedrivs både forskning och för- söksverksamhet. Försöksverksamheten, som är den programbundna forsk- ningen, planeras och samordnas i ett försökskollegium med fyra sektioner (jordbruks-, husdjurs-, trädgårds- och tekniska sektionen). För genomfö- rande och planering svarar 29 försöksavdelningar som är inordnade i in- stitutionerna. Förutom de till sektionerna knutna försöksavdelningama finns särskilda sådana för företagsekonomi och utveckling av försöksteknisk ut- rustning.

Fältförsökens uppläggning och genomförande sker i en fältförsöksorga- nisation. Landet är indelat i fyra försöksdistrikt, vart och ett med en di- striktsförsöksnämnd. Inom resp. distrikt svarar en distriktsförsöksledare för

samarbete med lantbruksnämnder, hushållningssällskap m. fl. För samord- ning av forsknings- och försöksverksamhet för hela produktkedjor finns elva samarbetskommittéer.

Budgetåret 1976/ 77 avsåg ca 80 procent av dåvarande lantbrukshögskolans samlade anslag forskning och försöksverksamhet. Verksamheten är praktiskt förankrad och anpassas kontinuerligt till behov och önskemål i samhället. De aktuella målgrupperna finns representerade i nämnder och kommittéer vid universitetet.

För att ge effektiv information om verksamheten inrättade dåvarande lantbrukshögskolan år 1961 en särskild avdelning, konsulentavdelningen. Denna förmedlar information om forsknings- och försöksresultat till den praktiska verksamheten via lantbruksnämnder, lokala konsulenter m.fl. Bl.a. genom dessa organ får avdelningen också tillbaka information om problemställningar inom den praktiska verksamheten som bör prövas i forsk- nings- och försöksverksamhet. Konsulentavdelningen sköter även publi- kations- och föredragsverksamhet samt anordnar fortbildning i samarbete med lantbruksstyrelsen.

Konsulentavdelningen är indelad i fem sektorer (ekonomi, mark-växter, husdjur, trädgård och teknik) och sysselsätter totalt ca 50 personer. Av dessa är ett 20-tal s.k. statskonsulenter. Avdelningen ses som ett mellanled mellan forskning å den ena sidan och rådgivning å den andra. Mellanledet avlastar forskaren vissa förmedlingsrutiner och ger rådgivaren ett överskådligare kun- skapsmaterial.

För konsulentavdelningens verksamhet anslås ca fem procent av de totala anslagen. F. n. beräknas kostnaderna uppgå till ca 5 milj. kr. Organisationen anses ha fungerat mycket bra och har uppmärksammats internationellt.

7.5.3. Informella samarbetsformer

I anslutning till vissa forskningsprojekt har referensgrupper bildats. med en sammansättning som anpassats till projektets forskningsinriktning. Genom att forskarna kontinuerligt kunnat diskutera arbetet med deltagare i sådana grupper har man haft tillgång till värdefull praktisk erfarenhet som varit av betydelse för projektet. Nämnden för socionomutbildning har t. ex. i en PM den 22 april 1976 rörande forskning och forskarutbildning i socialt arbete, berört behovet av informell anknytning av forskningen inom det sociala området till grupper utanför högskolan och på grundval av gjorda erfarenheter föreslagit att referensgrupper skall knytas till institutionerna.

Inrättandet av sådana referensgrupper omfattas inte av några formella regelsystem.

8. Tjänsteorganisation

8.1. Omfattning

Den utveckling inom universitet och högskolor, som lett fram till bl.a. den nuvarande tjänsteorganisationen har vad gäller tiden efter det andra världskriget, redovisats i kapitel 3.

Det förslag till tjänsteorganisation som presenteras i kapitel 16 omfattar de tjänster för vilka forskarutbildning gäller som behörighetskrav, dvs. de nuvarande tjänsterna som professor och biträdande professor, universitets- lektor, docent och forskarassistent. För behörighet till tjänst som professor och biträdande professor krävs formellt inte forskarutbildning men sådan utbildning är med vissa undantag en förutsättning för att kunna erhålla en tjänst.

Förslaget berör vidare de principer som enligt vår mening bör vara väg- ledande för utformningen av tjänsteorganisationen inom forskningsrådens verksamhetsområde.

I det följande redovisas vissa data rörande tjänsteorganisationen: omfatt- ning, fördelning på fakultetsområden samt ålderssammansättning.

Motsvarande uppgifter för tjänster inom rådens verksamhet finns för ti- digare budgetår i forskningsrådsutredningens betänkande ( SOU 1975:26, s. 160 — 168 och 347 — 352 ) Forskningsråd.

Högskolans expansion har inneburit en betydande ökning av antalet tjäns- ter för grundläggande utbildning, forskning och forskarutbildning. Antalet nyinrättade tjänster efter 1969 års reform av forskarutbildningen framgår av sammanställningen i tabell 8.1.

Tabell 8.1 Antalet nyinrättade tjänster med forskarutbildning som behörighetskrav”

Tjänstetyp Budgetår

69/70 70/71 71/72 72/73 73/74 74/75 75/76 76/77

Professor 34 34 21 29 17 12 13 19 Universitetslektor 70 61 27 60 13 15 7 9 Docent 20 20 20 3 0 3 0 O Forskarassistent 52 72 52 4 6 4 9 12 Forskare'J 3 5 6 3 3 5 5 6

Ökning 179 192 126 99 39 39 34 46

”Jordbrukets högskolor ingår ej. bForskare vid forskningsråd. Källa: Budgetpropositioner (motsv.) för resp. budgetår.

Högskolan utgör den största samlade arbetsmarknaden för forskarutbil- dade. Antalet tjänster inom de kategorier som omfattas av vårt förslag fram- går av sammanställningen i tabell 8.2. Härutöver finns extra tjänster som biträdande professor inrättade inom ramen för medel som läroanstaltema disponerar för forskning och forskarutbildning. Uppgifterna om antalet extra tjänster som universitetslektor baseras på en enkät utförd av oss under våren 1976.

Tabell 8.2 Vissa tjänster vid universitet och högskolor budgetåret 1976/77

Fakultet Professor, Universitetslektor Docent Forskar- bitr. pro- ___—__ assistent fessor Ordi- Extra

narie __— Heltid Deltid

Humanistisk 118 116 52 102 101 66

Teologisk 21 — 2 2 14 —

Juridisk 49 3 8 3 16 4 Samhällsvetenskaplig 82 181 1 17 124 60 93 Medicinsk 363 44 35 3 72 129 Odontologisk 54 3 5 — 6 18 Farmaceutisk 10 4 3 2 2 7 Matematisk-natur-

vetenskaplig 153 127 101 71 109 89 Teknisk 263 239 116 83 25 42 Lantbruksvetenskaplig 50 5 — — 8 22 Veterinärmedicinsk 33 3 l — 7 13

Skogsbruksvetenskaplig 40 3 — — 6 21

Summa 1 236 728 440 390 426 504

Ålderssammansättningen i tjänsteorganisationen är en av de viktigaste faktorerna för rörligheten i tjänsteorganisationen och bestämmer i stor ut- sträckning de enskilda lärarnas och forskarnas möjligheter till befordran. Övergång till annan verksamhet är inom flera områden av högskolan mycket begränsad och den s.k. genomströmningen är inom dessa områden helt beroende av ålderssammansättningen. Utbyggnaden av högskolan har under vissa perioder varit mycket snabb och ett betydande antal tjänster har in- rättats under en förhållandevis kort tidsperiod. Därigenom har delar av hög- skolan relativt unga innehavare av tjänster med forskarutbildning som be- hörighetskrav. När en kraftig expansionsperiod övergår till en period av mer stabil och långsam utbyggnad kommer antalet lediga tjänster att be- gränsas avsevärt, bl.a beroende på att en relativt liten andel av tjänste- innehavarna uppnår pensionsålder. Man kan skönja tendenser till ett kol- lektivt åldrande i tjänsteorganisationen som kan få besvärande konsekvenser för såväl forskningen, som för dem som önskar satsa på en karriär inom högskolan.

Den relativa åldersfördelningen hos innehavare av tjänst som professor och biträdande professor, universitetslektor, docent samt forskarassistent

framgår av figur 8.1. Medelålder för innehavare av motsvarande tjänster framgår av sammanställningen i tabell 8.3.

[] professor, bitr. professor

D universitetslektor

Figur 8.1 Relativ ålders- fördelning hos innehavare av tjänst som professor. biträdande professor. universitetslektor, docent samt forskarassistent

Källa: Statskalendern för år 1976 samt vad gäller innehavare av tjänst som % 50 40 30 20 10 10 20 30 40 50 % forskarassistent enkät från

Fasta tjänster Tidsbegränsade tjänster utredningen, våren 1976.

Tabell 8.3 Medelålder för innehavare av tjänst som professor, biträdande professor, universitetslektor, docent samt forskarassistent

Fakultet Professor, Universitets- Docent Forskar— bitr. pro- lektor assistent fessor (ordinarie)

Humanistisk 54,7 50,2 43,2 38,9

Teologisk 56,0 — 46,2 - Juridisk 51,2 — 42,1 —

Samhällsvetenskaplig 51,5 43,6 41,5 35,4 Medicinsk 52,3 45,4 39.6 34,5

Odontologisk 50,3 — — 36,7

Farmaceutisk 54,2 — — —

Matematisk-natur-

vetenskaplig 53,8 46,0 41,2 34,7 Teknisk 50,6 42,5 43,7 36,5

Snitt för hela

lärarkategorin 52,3 45 ,0 41,8 35,9

Källa: Statskalendern för år 1976 samt vad gäller innehavare av tjänst som fors- karassistent enkät från utredningen, våren 1976.

8.2. Tjänsteåligganden m. m.

Lärarnas tjänsteåligganden har hittills reglerats i universitetsförordningen (1964:461) . Enligt 3955" förordningen ( 1977:459 ) om införande av högsko- leförordningen skall de åligganden som anges i universitetsförordningen , gälla även efter den 1 juli 1977 intill dess kollektivavtal träffats.

De arbetsuppgifter som anges i bestämmelserna om tjänsteåligganden be- står huvudsakligen i undervisning, examination, handledning av forskar- studerande, forskning samt administration.

Någon reglering av lärarnas arbetstid finns inte angiven. Däremot anges undervisningsskyldighetens omfattning för de skilda lärarkategorierna. Om- fattningen anges i s. k. timmar undervisning. För innehavare av tjänst som professor, biträdande professor och docent anges undervisningsskyldigheten i förordning (1964:461, 70—78 åå). Undervisningsskyldigheten för innehavare av tjänst som universitetslektor och forskarassistent regleras i kollektivavtal.

l högskoleförordningen (1977:263, 19 kap., 3 &) anges att tjänsterna som professor, adjungerad professor, biträdande professor, docent och forskar- assistent är avsedda för utbildning och forskning eller, i fråga om tjänst med vilken är förenat konstnärligt utvecklingsarbete, för utbildning och utvecklingsarbete. Övriga tjänster som lärare är avsedda företrädesvis eller helt för utbildning.

Professor och biträdande professor åligger särskilt att idka forskning i det ämne som tjänsten omfattar, ombesörja undervisning och förrätta exa- mination inom ämnet för tjänsten, inom sitt ämne handleda studerande i forskarutbildning, förestå institution samt utarbeta läroböcker.

Universitetslektor åligger särskilt att undervisa och examinera i det ämne eller del av ämne, för vilket han tilldelats ansvar; förestå institution samt utarbeta läroböcker.

Innehavare av tjänst som docent är i första hand skyldig att idka forskning. Han skall vidare i sin vetenskap meddela undervisning, förrätta examination, handleda forskarstuderande och bestrida andra tjänstegöromål.

Forskarassistent skall meddela undervisning, förrätta examination, hand- leda forskarstuderande och bestrida andra tjänstegöromål. Den del av tjänst- göringsskyldigheten som fullgörs i form av undervisning skall i så stor om- fattning som möjligt avse forskarutbildning eller annan högre utbildning.

Innehållet i dessa arbetsuppgifter och den inbördes relationen mellan dem har genomgått betydande förändringar i takt med att hela den svenska hög- skolan förändrats. Den undervisningsskyldighet som genom reglering i resp. förordning och kollektivavtal åligger innehavare av de olika tjänsterna fram- går av följande sammanställning

Tjänst Undervisnings- Anmärkningar skyldighet i timmar

Professor, 132 Professors undervisning får in- bitr. professor ställas under högst 16 timmar per läsår om det behövs på grund av examination eller liknande prov.

Universitetslektor 396 Förrättar universitetslektor exa- mination under mer än 132 tim- mar per läsår, äger UHÄ i mot- svarande mån nedsätta hans un- dervisningsskyldighet. Nedsätt- ningen får avse högst en tredjedel av undervisningsskyldigheten. Tre timmars examination anses motsvara en timmes undervis- ning.

Docent 75 Undervisningsskyldigheten om- fattar, för den som innehaft tjänst som docent minst sex år, 125 tim- mar per läsår.

Forskarassistent 198 Gäller under förutsättning att hela tjänstgöringsskyldigheten fullgörs i form av undervisning.

Föredragande statsrådet anförde i prop. 1976/ 77:59 att högskolereformen aktualiserade i vissa avseenden behovet av en mer genomgripande och lång- siktig förändring av organisationen av lärartjänster m. rn. för i första hand grundläggande högskoleutbildning. Han anmälde sin avsikt att begära re- geringens bemyndigande att tillkalla en utredning för detta ändamål. Denna utredning, lärartjänstutredningen, har sedermera inlett sitt arbete. Den kom- mer att beröra bl. a. olika lärares tjänstgöringsskyldighet inom skilda delar av högskolan och sannolikt även frågan om reglering av omfattning av olika arbetsuppgifter.

8.3. Behörighetsregler och befordringsgrunder

Behörighetsregler och befordringsgrunder för tillsättning av tjänst som lärare inom högskolan regleras i högskoleförordningen (1977:263, 19 kap.).

Behörig till tjänst som lärare är den som har den vetenskapliga och pe- dagogiska skicklighet, de kunskaper och erfarenheter och sådan förmåga i övrigt som behövs för att fullgöra tjänsten väl. För vissa tjänster finns dessutom särskilda behörighetsvillkor (19 kap. 5 %$).

För behörighet till annan tjänst än tjänst som professor, adjungerad pro- fessor eller biträdande professor krävs att ha genomgått allmän utbildnings- linje eller motsvarande grundläggande högskoleutbildning som är av be- tydelse för tjänsten eller på annat sätt ha förvärvat motsvarande kunskaper och erfarenheter (19 kap. 6 ©). För behörighet till tjänst som universitets- lektor, docent eller forskarassistent krävs att ha avlagt doktorsexamen eller ha motsvarande kompetens (19 kap. 79).

Som befordringsgrund vid tillsättning av tjänst som lärare gäller graden av sådan vetenskaplig, pedagogisk och annan skicklighet som är av betydelse med hänsyn till tjänstens ämnesinnehåll och beskaffenhet i övrigt. I fråga om tjänst som professor eller biträdande professor skall särskild vikt fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visats genom egen forskning samt genom ledning och planering av forskning samt även vid pedagogisk skicklighet, som visats genom handledning av forskare, vetenskaplig undervisning eller utarbetande av läromedel för sådan undervisning. I fråga om tjänst som universitetslektor skall särskild vikt fästas vid pedagogisk skicklighet, som har visats genom undervisning, planering och ledning av undervisning samt genom utarbetande av läromedel. Särskild vikt skall vid tillsättning av tjänst som docent fästas vid vetenskaplig skicklighet, som har visats genom egen forskning. I fråga om tjänst som forskarassistent skall särskild vikt fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visats genom egen forskning. Dock skall i fråga om annan tjänst som forskarassistent än sådan som avses främst för grundläggande högskoleutbildning inom det medicinska området, fö- reträde ges behörig sökande som avser att förvärva behörighet att antas som oavlönad docent (19 kap. 13 å).

En undersökning av den formella kompetensen hos innehavare av or- dinarie tjänst som universitetslektor visar, att inom flera fakulteter har en stor andel av universitetslektorerna den kompetens, som fordras för att antas till oavlönad docent, dvs. docentkompetens. Detta framgår av samman- ställningen i tabell 8.4.

Tabell 8.4 Sammanställning av den formella kompetensen hos innehavare av or- dinarie tjänst som universitetslektor vid vissa fakulteter år 1976

Fakultet Docent- Doktorsgrad, Licentiat- Annan Summa” (motsv.) kompe- doktors- examen examen tens examen Humanistisk 91 11 14 — 116 Teologisk — _ — — — Juridisk l — 1 — 2 Samhällsvetenskaplig 82 24 74 5 185 Medicinsk 27 6 — 1 34 Odontologisk _ 2 l — 3 Farmaceutisk 3 — — — 3 Matematisk-natur- vetenskaplig 91 20 17 — 128 Teknisk 65 46 97 13 221 Jordbrukets högskolor — 1 5 1 7 Summa 360 1 10 209 20 699 (51 %) (16 %) (30 %) (3 %)

”Antalet tjänster i tabellen överensstämmer inte med antalet inrättade tjänster på grund av vakanser m.m. Källa: Statskalendern för år 1977.

Vad gäller innehavarna av extra tjänst som universitetslektor har vi un- dersökt hur stor del av dessa som har doktorsgrad, doktorsexamen eller licentiatexamen. Resultaten av undersökningen, som utfördes under våren 1976, framgår av sammanställningen i tabell 8.5.

Tabell 8.5 Utbildningsnivå för innehavare av extra tjänst som universitetslektor vid vissa fakulteter våren 1976

Fakultet Doktorsgrad, Grundexamen Vakanta Summa doktorsexamen, tjänster licentiatexamen

Humanistisk 109 44 1 154 Teologisk 3 — 1 4 Juridisk 5 4 2 l l Samhällsvetenskaplig 145 94 2 241 Medicinsk 36 — 2 38 Odontologisk 4 — l 5 Farmaceutisk 5 — — 5 Matematisk-natur-

vetenskaplig 138 30 1 169 Teknisk 124 74 4 202

Summa 569 246 14 829

9. Planerings- och ledningsorganisation

9.1. Inledning

Riksdagsbeslutet om en reformering av högskolan innebar omfattande för- ändringar i den planerings- och ledningsorganisation som beskrivits i avsnitt 3.5. En utgångspunkt i demokratiseringen av högskolan var att statsmak- terna skulle fatta beslut om resursramar och i övergripande frågor om ut- bildningskapacitet, utbildningens inriktning och lokalisering samt om hu- vuddragen i den institutionella organisationen. Beslut i övrigt skulle fattas så nära själva utbildningssituationen som möjligt. De olika beslutsorganen inom högskolan gavs mot denna bakgrund en sammansättning som svarade mot behovet både av kontakt med inflytande för allmänintressen och yr- kesliv och av medverkan av de berörda inom högskolan, dvs. studerande och personal.

I det följande behandlas den planerings- och ledningsorganisation för forskning och forskarutbildning vid högskolan, som trädde i kraft den 1 juli 1977.

9.2. Institutionsnivå

Utbildning, forskning och utvecklingsarbete bedrivs inom institutioner eller andra arbetsenheter.

Institutionen leds av en styrelse i vilken företrädare för anställda och studerande vid institutionen har rätt att ingå. Institutionsstyrelsen har allmän tillsyn över och vård om institutionens angelägenheter och verkar för goda arbets- och studieförhållanden samt ett gott samarbete inom institutionen och med andra institutioner. Styrelsen har att ta initiativ till och främja utvecklingen av utbildning, forskning och utvecklingsarbete inom institu- tionens område.

Frågor rörande yttrande över tillsättning av ledig tjänst samt antagning av studerande till forskarutbildning behandlas antingen av styrelsen eller av prefekten, enligt beslut av högskolestyrelsen. Då dessa uppgifter ankom- mer på prefekten skall denne i fråga om tjänstetillsättning före beslut samråda med de ledamöter i fakultets- eller sektionskollegium som tillhör institu- tionen samt beträffande antagning av forskarstuderande, med de lärare som är handledare i forskarutbildningen i det aktuella ämnet.

Om företrädare för de anställda och de studerande vid en institution så begär, kan högskolestyrelsen besluta att prefekten ensam skall leda insti- tutionen. Högskolestyrelsen kan också besluta att uppgifter som normalt ankommer på institutionsstyrelse skall handläggas av linjenämnd, om sär- skilda skäl talar för detta.

I institutionsstyrelsen ingår, förutom prefekten som är ordförande, också företrädare för de anställda och de studerande vid institutionen. Därutöver kan företrädare från områden utanför högskolan, som berörs av institu- tionens verksamhet, vara representerade efter beslut av högskolestyrelsen. Andra ledamöter än prefekten och studeranderepresentanter utses genom val av berörda grupper vid institutionen för en period av tre år. Företrädare för de studerande kan utses genom val av de studerande vid institutionen eller — om särskilda skäl föreligger — enligt föreskrifter i lagen (1977:20) om elektorsförsamling vid högskoleenhet. Mandatperioden för företrädare för de studerande är ett år. Suppleanter får utses för var och en av in- stitutionsstyrelsens ledamöter enligt föreskrifter som meddelas av högsko- lestyrelsen.

Institutionen leds under institutionsstyrelsen av en prefekt. Denne har ansvar för den omedelbara ledningen av verksamheten och avgör sådana ärenden som inte ankommer på institutionsstyrelsen. Prefekten svarar vidare för att institutionsstyrelsens beslut verkställs. Uppdrag som prefekt meddelas av högskolestyrelsen efter samråd med institutionsstyrelsen. Om sådan inte finns, sker samråd med företrädare för de anställda och de studerande vid institutionen.

Annan arbetsenhet än institutionen leds av en styrelse och/eller en fö- reståndare enligt föreskrifter som meddelas av högskolestyrelsen. Vad som i det föregående redovisats rörande institutionen och dess styrelse gäller i tillämpliga delar också andra arbetsenheter.

Om en institution eller annan arbetsenhet är gemensam för flera hög- skoleenheter ankommer det på berörd regionstyrelse att fatta beslut i de här aktuella frågorna.

9.3. Fakultetsnivå

Fakultets- och sektionskollegier

Fakultets- och sektionskollegierna har till uppgift att som samrådsorgan för fakultet/sektion främja forskningen och dess kontakt med samhällslivet, samt sambandet mellan forskning, forskarutbildning och grundläggande högskoleutbildning inom högskoleregionen. Fakultetskollegierna utser vida- re ledamöter i vissa organ inom högskolan enligt föreskrifter i högskole- förordningen.

Fakultets- och sektionskollegium består av de lärare, i ämne som tillhör fakulteten/ sektionen, som innehar eller uppehåller tjänst som professor eller biträdande professor eller tjänst för vilken krävs lägst doktorsexamen eller motsvarande kompetens vid högskoleenheter inom resp. region. Också den som innehar eller uppehåller tjänst av motsvarande slag vid forskningsråd ingår i kollegiet om tjänsten är knuten till en högskoleenhet i regionen.

Lärare som innehar eller uppehåller tjänst med kortare förordnandetid än sex månader, eller som inte fullgör minst halvtidstjänstgöring, ingår inte i kollegiet. Om särskilda skäl föreligger får högskolestyrelsen vid den enhet till vilken kollegiet är knutet besluta att annan vetenskapligt meriterad per- son, som är verksam i utbildning eller forskning inom högskolan, skall ingå. Närmare föreskrifter om sammansättningen av fakultets- eller sek- tionskollegium meddelas av regionstyrelsen eller — efter regionstyrelsens bemyndigande — av styrelsen för den högskoleenhet till vilken kollegiet är knutet.

Ordförande (dekanus) och vice ordförande (prodekanus) väljs av kollegiet bland de ledamöter som innehar eller uppehåller tjänst av tidigare nämnt slag med icke tidsbegränsat förordnande. Mandatperioden är tre år.

Fakultets- och sektionsnämnder

För varje fakultets- och sektionskollegium finns en fakultets- eller sektions- nämnd. Nämnden är knuten till samma högskoleenhet som motsvarande kollegium. Fakultets- och sektionsnämnd har till uppgift att inom sina resp. verksamhetsområden planera forskarutbildningen samt besluta om dess in- nehåll och organisation. Fakultets-/sektionsnämnd skall ägna uppmärksam- het åt studieförhållandena och följa de forskarstuderandes studieresultat samt ansvara för frågor om information om forskarutbildningen. Bland upp- gifterna ingår vidare att handlägga vissa frågor rörande planering av forskning och att främja forskningen och dess kontakter med samhällslivet samt sam- arbetet mellan forskare. Förslag till anslagsframställningar och andra fram- ställningar hos riksdagen i fråga om forskning/forskarutbildning avges år- ligen till UHÄ. Förslagen överlämnas till högskolestyrelsen som har att yttra sig över dem. Underlag för högskolestyrelsens planering för fördelning och användning av högskoleenhetens resurser lämnas i fråga om forskning och forskarutbildning av fakultets-/sektionsnämnd. Det ankommer vidare på fakultets-lsektionsnämnd att till högskolestyrelsen och linjenämnder föra fram sådana synpunkter och förslag rörande den grundläggande högsko- leutbildningens innehåll och organisation som betingas av den vetenskapliga utvecklingen och forskarutbildningens behov samt att även i övrigt främja den grundläggande högskoleutbildningens anknytning till forskning/fors- karutbildning. Fakultets- och sektionsnämnd skall hos berörda myndigheter föreslå de åtgärder i fråga om forskning och forskarutbildning som nämnden finner påkallade eller i övrigt lämpliga.

Fakultets- och sektionsnämnd består av fakultets- eller sektionskollegiets dekanus (ordförande) och prodekanus (vice ordförande) samt fem andra le- damöter som utses av kollegiet bland dess medlemmar. För samtliga dessa ledamöter gäller att fyra skall vara professor eller biträdande professor, två vara professor, biträdande professor, docent eller forskarassistent och en vara universitetslektor. Denna sammansättning kan ändras om särskilda skäl föreligger. Vidare har två företrädare vardera för de anställda och de studerande inom nämndens verksamhetsområde rätt att ingå. Företrädare för de anställda utses, om det begärs av arbetstagarorganisation som har en eller flera medlemmar bland de anställda inom nämndens verksamhets- område, av högskolestyrelsen efter förslag från personalorganisationen. Finns

1 Tillhör jordbruksdepar- tementets verksamhets- område.

fler än en sådan organisation skall de om möjligt avge gemensamt förslag. Företrädare för de studerande utses enligt föreskrifter i lagen ( 1977:20 ) om elektorsförsamling vid högskoleenhet för ett år. Mandattiden för övriga le- damöter är tre år.

En av de fem ledamöter som väljs av fakultetskollegiet kan ersättas med en företrädare för FoU utanför högskolan med anknytning till nämndens verksamhet. Sådan representant utses av högskolestyrelsen efter förslag eller hörande av fakultets- eller sektionskollegiet. På motsvarande sätt kan en av företrädarna för de anställda ersättas med en företrädare för FoU utanför högskolan. Förslag till sådan företrädare lämnas av den eller de personal- organisationer som har medlemmar bland de anställda inom nämndens verk- samhetsområde.

För var och en av ledamöterna i fakultets- och sektionsnämnd (utom dekanus och prodekanus) finns personliga suppleanter som utses på samma sätt som ledamöterna.

Enligt högskoleförordningen (1977:263, bilaga 10) finns f. n. följande fa- kulteter och sektioner.

Farmaceutisk fakultet Filosofisk fakultet Humanistisk fakultet Historisk-filosofisk sektion Språkvetenskaplig sektion Juridisk fakultet Matematisk-naturvetenskaplig fakultet Biologisk-geografisk sektion Kemisk sektion Matematisk-fysisk sektion Medicinsk fakultet Odontologisk fakultet Samhällsvetenskaplig fakultet Teknisk fakultet Sektionen för arkitektur Sektionen för bergsvetenskap Sektionen för elektroteknik Sektionen för flygteknik Sektionen för kemi Sektionen för lantmäteri Sektionen för maskinteknik Sektionen för maskin- och Skeppsteknik Sektionen för teknisk fysik Sektionen för väg- och vattenbyggnad Teologisk fakultet Lantbruksvetenskaplig fakultet1 Skogsvetenskaplig fakultet1 Veterinärmedicinsk fakultet1

9.4. Enhetsnivå

Den grundläggande administrativa ramen för utbildning och forskning inom högskolan utgörs av högskoleenheter. Varje högskoleenhet leds av en sty- relse, som har inseende över högskoleenhetens verksamhet i dess helhet. Högskolestyrelsen beslutar inom givna ramar om enhetens organisation, de olika organens sammansättning m.m. Styrelsen förvaltar och fördelar de resurser som anvisats enheten och svarar för sammanhängande plane- ringsuppgifter rörande dels grundläggande utbildning, dels — vid enheter med fast organisation för forskning och forskarutbildning — resurser och inrättningar som avser båda verksamhetsgrenarna. Högskolestyrelsen avger förslag till UHÄ rörande anslagsframställningar och framställningar i övrigt hos riksdagen dels i fråga om grundläggande högskoleutbildning och konst- närligt utvecklingsarbete, dels avseende resurser som är gemensamma för grundläggande högskoleutbildning, forskning och forskarutbildning. Förslag till anslagsframställningar m. m. för forskning och forskarutbildning avges som tidigare nämnts av fakultets- eller sektionsnämnd. Högskolestyrelsen har emellertid att yttra sig över sådana framställningar.

Högskolestyrelsen är sammansatt av företrädare för allmänna intressen och för verksamheten inom styrelsens ansvarsområde. Företrädare för de anställda och de studerande inom styrelsens verksamhetsområde har rätt att ingå i styrelsen. Företrädarna för allmänna intressen utgör omkring en tredjedel av antalet ledamöter. Den exakta fördelningen mellan berörda ka- tegorier framgår av högskoleförordningens 10 kap. 4 &:

Vid högskoleenhet där förvaltningschef inte ingår i rektorsämbetet utgörs styrelsen av fem företrädare för allmänna intressen högskoleenhetens rektor tre lärare som företräder verksamheten vid enheten tre företrädare för de anställda tre företrädare för de studerande.

P'PENNE

I denna utformning uppgår antalet ledamöter till 15. Vid högskoleenheter där förvaltningschef ingår i rektorsämbetet ingår denne också i högsko- lestyrelsen. Antalet företrädare för allmänna intressen och lärare utökas då med ytterligare en för vardera gruppen. Den övre gränsen för antalet le- damöter är därmed 18.

Företrädare för allmänna intressen väljs av den eller de kommuner och landstingskommuner till vilka högskoleenheten är förlagd. Hur många av dessa ledamöter som väljs av varje kommun och landstingskommun be- slutas av regionstyrelsen efter samråd med berörda kommuner. De lärare som ingår i högskolestyrelsen utses av de arbetstagare vid enheten som innehar sådan lärartjänst som anges i högskoleförordningens 19 kap. 1 &. Närmare föreskrifter i anslutning härtill meddelas av högskolestyrelsen. Fö- reträdare för de anställda utses, om arbetstagarorganisation som har en eller flera medlemmar bland de anställda vid enheten begär det, av regionstyrelsen efter förslag från organisationen. Finns det mer än en sådan organisation bör de om möjligt avge gemensamt förslag. För utseende av studerande- representanter finns särskilda föreskrifter i den tidigare nämnda lagen om elektorsförsamling.

Mandatperioden för icke självskrivna ledamöter i högskolestyrelsen är tre år, med undantag för studeranderepresentanter som utses för ett år. För var och en av ledamöterna utom ordföranden, rektor och förvaltnings- chef, fmns en personlig suppleant som utses på samma sätt som ledamoten.

Rektor är högskolestyrelsens ordförande och dess vice ordförande utses av styrelsen bland dess ledamöter. Rektor är högskoleenhetens främste fö- reträdare och utgör tillsammans med förvaltningschefen (om sådan finns vid enheten) rektorsämbetet. Rektorsämbetet har det närmaste inseendet över allt som rör högskoleenheten och svarar för bl. a. beredning av ärenden och verkställighet av beslut som ankommer på högskolestyrelsen. Rektor förordnas av regeringen efter förslag från högskolestyrelsen eller— efter beslut av högskolestyrelsen — av en valförsamling. Förordnandetiden är högst sex år. Som rektors ställföreträdare utser högskolestyrelsen prorektor. Denne inträder som rektors ställföreträdare som ledamot (men inte ordförande) i högskolestyrelsen, men ingår annars inte i den. Mandattiden för prorektor, som utses bland arbetstagarna vid högskoleenheten, är tre är.

9.5. Regional nivå

Genom högskolereformen indelades landet i sex högskoleregioner. För varje region finns en regionstyrelse med uppgift att planera och samordna den grundläggande högskoleutbildningen. Detta skall ske i kontakt med yrkesliv och samhälle i övrigt, samt med myndigheter och organisationer som an- ordnar andra slag av utbildning. Regionstyrelserna skall vidare inom re- gionen främja ett nära samband mellan forskning och grundläggande hög- skoleutbildning och handlägger frågor om organ, institutioner eller andra arbetsenheter och resurser som är gemensamma för två eller flera högsko- leenheter. Regionstyrelserna avger till UHÄ förslag till anslagsframställning- ar och andra framställningar hos riksdagen avseende sådana gemensamma organ och resurser.

I regionstyrelsen ingår företrädare för allmänna intressen och för verk- samheten inom högskolan i regionen. Företrädare för de anställda och de studerande har rätt att ingå. Företrädarna för allmänna intressen utgör om- kring två tredjedelar av antalet ledamöter. Enligt förordningen (19771458) med instruktion för regionstyrelserna består dessa av 14 företrädare för all- männa intressen, två företrädare för verksamheten inom högskolan i re- gionen (varav minst en skall vara rektor vid statlig högskoleenhet) samt tre företrädare för de anställda och två studeranderepresentanter. Ordför— ande och övriga ledamöter utses av regeringen för en period om högst tre år. Vice ordförande utses av styrelsen bland dess ledamöter. Regeringen utser även personliga suppleanter för samtliga ledamöter med undantag för ordföranden.

9.6. Ämbetsverksnivå

Inför genomförandet av högskolereformen inrättades ett nytt ämbetsverk — universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) — som trädde i funktion den

1 oktober 1976. För den statliga högskoleutbildningen korn UHÄ i princip att ta över de samordningsfunktioner rörande den högre utbildningen som dittills fullgjorts av UKÄ, SÖ, nämnden för socionomutbildning, samar- betsnämnden för journalisthögskolorna, den för de båda gymnastik- och idrottshögskolorna gemensamma styrelsen samt statens kulturråd.

Det åligger ämbetet att för högskolan i dess helhet följa utvecklingen av utbildning och forskning inom och utom landet. UHÄ utarbetar pla- neringsramar för den grundläggande högskoleutbildningen samt svarar för översiktlig och samordnande planering för såväl den grundläggande hög- skoleutbildningen som för forskning och forskarutbildning. UHÄ har även att utarbeta underlag för riksdag och regering i fråga om beslut avseende inriktning och utveckling av utbildnings- och forskningsresurserna samt villkoren för utbildnings- och forskningsverksamheten.

UHÄ leds av en styrelse bestående av universitetskanslern (ordförande), planeringschefen (vice ordförande), ordförandena i de fem planeringsbered- ningarna samt fyra andra ledamöter.

De inom dåvarande UKÄ befintliga fakultetsberedningarna ersattes vid omorganisationen av fem planeringsberedningar för grundläggande högsko- leutbildning, forskning och forskarutbildning. Beredningama har var och en ansvaret för en yrkesutbildningssektor och bereder frågor om utbild- ningens och forskningens utveckling, villkor och behov samt om forsk- ningens, samhälls- och yrkeslivets krav på utbildningen. Planeringsbered- ningarna består av ordförande och högst 16 andra ledamöter. Bland dessa finns representanter för de delar av samhälls- och yrkeslivet som har an— knytning till resp. berednings ansvarsområde, samt för lärare, andra anställda och studerande inom ansvarsområdet.

Universitetskanslern är chef för ämbetet och förordnas av regeringen för högst sex år. Icke självskrivna ledamöter i styrelsen samt ordförandena och andra ledamöter i planeringsberedningarna förordnas av regeringen för högst tre år.

",,,—_q. ,i"|'|'|'||'|£.,|'|. |_|'_'l.|.'|'-|l||'||'|"|1|:,|||'_ |__| .__”, ..__ VI _ .-..- '

',_, ...' _, |||'_|w__,|,_,_,|.||'.'."1|b|__|'|'|f"'|_ "?J.u|...,., ' _ ..j . .

"- ||| ..-.

" " .ht"',|' .|'-|i":-: '. .' .| |. _ %q' mind"-" "MHF. -..|| tal).-,! ' || |. -'| |. . ' ' . .._.

..| ,,,. ||| '- .',.l" "'|'-"|||.a...-uti.- ' . . . ...—...

'|__|.'_'.'|| |||||ir _|.,,||:_,_-_' U"""'r-""" ..._|__ ..' "_ ,— ' "..'."|..'|'|-|."' &%%'—|.'.""" '_'” F" "' '

_'|,, ,,,-.."'"'Tl.'.l..'. .

|ll| "

"l '# &.. .:' _"_"", '|'-mtl . ,» ' ' | | .. -5| "tll |||,_"'-'Ei>|",£lrll,.|W'|'|_| |||" ||." |,|| , . ,. ,. |

--| _ ,,].al,,,_.,||.|.' » ".._ '.". __., , . .|_

W! [|| '|' "" ",ij'”) '...' "lil l-. '.".||'._ . L |. .'nl.

.,. ", __ ,, ' "| ||' "J || |, -__|..||. '.'|.. ,|,,._| |. . .

.._...) .'.'.r': |.'."'"- ""-'

| _ , , |. .|'-t' .;.-,.j||'_',.'.;| |,gi',"||l|1'..| .'_| , '| . |' |_ '.

');" "_|,|_||' ,|'|'.-||llb..'|iu? |||||'||'if_'1|r't'| ..... -._ " . ....

SIÅ'EÄLWW '1'W'-'|.4|Mr ..|.',' .. ' .

_-,|.. |__| mw'rrgi'å'åh ,.l|'|_- ._|,_,_,||. r|||-_'..|.. —_.. '. J'-. ..

Räihä-||| i ..'|.'l|'i|_. lHrF':'r'_.|'l_....._ '." ' '.!.2 ." .-_..'.t a.! ' ' ""." ,'uu?'r|*"lr hlr'.||-"--,:'|"llm= J"".'1.|. |'||"'.|"'|l', "' ". '

lhar-hä” ..1-4 , 3." |. " .'w. F.. ' ' -. ..r ., -_, ,- |.||,-.|r.'.'a,| ||. ||_.'.'.. .'.., "' '| '.-....' ..- lI' "l'ii

. .l,.'f,',,l"J|_|",'_._||"" .fr ..,,| || ' . |. M.

|iiunfflj'qu ||_,|||. . l|.'|.' _'",',l"."n-__. _rj. :'1'.'|.,",.' ' |." '.|'. |.'|lf|.".'.

_ J...? ...,, |.' '.'-|..' "- ' _ '. .. -

".'_""r"h"" '|l.'|l"_".'..'. " '..u ' '

.|,| .. . _ . ||-|| _ n' r _ "' ' |

".lå'i. _|, |..' ."' " " .- " , .. .... "'.-n...: _f 5. : . . "% '.'.'.' .:" F. -. _

,.

l,.-_ ,, |. !.!" "'|:|*| |-|| | a '

| -1. lv." . E.: .... """l .. # _.- j.."r. _-"' ,, '- -_|.. ita'm ' .. " | . _. "i.” ., ... ..'__|'*.| ,_, ,L'r, _ .. ' ,'.__,,a_ ,"'|||..- __'J' ".' ., . ',: gr...,"".:1".....' | . "..-'å'! ||| "

"'-""|"f"-' " ||_.'|(* fit '.',||' _

|”. '>'-" .. ,|'|_,__'_ '

'. _ ' P II . . _l .l,, ";.

10. Den grundläggande högskoleutbildningens forskningsanknytning

10.1. Inledning1

Den grundläggande högskoleutbildningens kontakt med forskning har tra- ditionellt bestått i dels ett personsamband forskare-lärare, dels ett lokal- mässigt samband mellan å ena sidan forskning/forskarutbildning och å den andra grundutbildning. Bevarandet av dessa samband sågs länge som ett oundgängligt krav. 1945 års universitetsberedning utgick i sitt arbete således från att vetenskaplig skicklighet skulle krävas av alla universitetslärare och att forskning och undervisning inte borde skiljas åt (SOU 1946:9) Docent- institutionen. Den under 1950-talet starkt ökande studerandetillströmningen till universiteten ledde emellertid till att man i debatten kring åtgärder för att tillgodose behoven ifrågasatte lärarnas dubbla uppgifter. 1955 års uni- versitetsutredning fick bl. a. i uppgift att pröva om professorernas under- visning kunde skiljas från den mer elementära.

I sitt första betänkande (SOU 195724) Den akademiska undervisningen. Forskarrekryteringen, betonade utredningen den vetenskapliga undervis- ningens betydelse men uttalade att uppgiften att både forska och undervisa inte behövde gälla varje befattning. Utredningen föreslog därför införande av en ny tjänstetyp, universitetslektorat, med undervisning som huvud- uppgift. Av tjänsteinnehavarna skulle krävas avlagt disputationsprov samt styrkt pedagogisk skicklighet. Departementschefen anslöt sig i prop. l958:104 till utredningens förslag.

Universitetsexpansionen påverkade även det lokalmässiga sambandet mellan forskning och grundutbildning. I debatten kring den nödvändiga utbyggnaden diskuterades om denna skulle ske vid befintliga universitet eller förläggas till nya universitet, eventuellt utan kostnadskrävande forsk- ningsresurser. Kraven på en ökad decentralisering ställdes mot de fördelar en koncentration av forskningsresurserna skulle medföra för forskningen.

Den är 1963 tillsatta universitetsutredningen (U 63) hade enligt direktiven att överväga om akademisk utbildning på flera orter, i första hand vid ytter- ligare ett universitet, var erforderlig. U 63 presenterade i sitt huvudbetän- kande (SOU 1965:11) Utbyggnaden av universitet och högskolor. Loka- lisering och kostnader I, tre utbyggnadsalternativ. Ett av dessa innebar in- rättande av fyra universitetsfilialer med undervisning upp till två betygs- enheter. Undervisningen skulle bestridas av universitetslektorer samt av en ny lärarkategori, senare kallad universitetsadjunkter. Departementschefen framhöll i prop. 1965zl4l som byggde på kommittébetänkandet, att en splitt-

' Detta avsnitt bygger på framställningen i Ds U 1975:15, Utbildning och forskning.

ring av forskningen måste undvikas samtidigt som en ytterligare decent- ralisering av lågstadieutbildningen var nödvändig. Han förordade därför fi- lialalternativet och riksdagen fattade sedermera beslut i enlighet med detta.

10.2 1968 års utbildningsutredning

10.2.1. Allmänt

1968 års utbildningsutredning (U 68) fick i uppdrag att överväga en fortsatt decentralisering av den eftergymnasiala utbildningen. U 68 publicerade un- der arbetets gång ett antal debattpromemorior. Frågan om den gmndläggande högskoleutbildningens forskningsanknytning diskuterades i en PM (1970) Högre utbildning, forskningsanknytning och studieorganisation, i vilken grundutbildningens uppgift definierades med begreppen ”studieträning”, ”kunskapsberedskap” och ”metodskolning”. De åtgärder som utredningen behandlade gällde främst utbildningens innehåll och verksamhetsformer.

Utredningen presenterade i sitt slutbetänkande (SOU 197312) Högskolan, förslag till högre utbildning på 19 orter i landet. Resurser för forskning /forskarutbildning skulle emellertid även fortsättningsvis koncentreras till de sju orter(Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund/Malmö, Göteborg, Umeå och Luleå) som redan hade sådana resurser. De skäl som, utöver de allmänt regionalpolitiska, motiverade denna spridning av den grundläggande hög- skoleutbildningen var bl. a.

El strävan att erbjuda utbildning nära de studerandes bostadsort El önskan att sprida utbudet av utbildning jämnare över landet [I strävan att begränsa utbildningsenheternas storlek och anknyta dem till samhället i övrigt.

Genom decentralisering skulle nya studerandekategorier med skiftande utbildningsbakgrund och intressen och nya yrkesmål tillföras högskoleut- bildningen.

Forskningens betydelse för grundutbildningen fastslogs i och med att man utgick från att all utbildning borde ha ett samband med forskning. Mål och medel för forskningsanknytning måste emellertid, med hänsyn till den i många avseenden mycket heterogena högskoleutbildning som för- slaget avsåg, kunna skifta avsevärt. Syftet borde vara att finna ändamålsen- liga lösningar med utgångspunkt i de särskilda förhållanden som var aktuella för olika högskoleutbildningar och på olika orter. Varje högskoleutbildning borde få utveckla sin särart — traditionella mönster för forskningsanknytning borde sålunda inte direkt tillämpas på all högskoleutbildning.

10.2.2. U 68.'s förslag rörande former för forskningsanknytning

Den av U 68 föreslagna högskoleorganisationen — en indelning av landet i sex högskoleregioner med fristående högskoleenheter — avsåg bl. a. att

göra det lättare att utveckla ändamålsenliga kontaktvägar mellan forskning och grundutbildning. Man betonade vikten av regional samverkan mellan enheter med och enheter utan fast forskningsorganisation. Ett informellt organ för samråd mellan högskolestyrelserna och styrelserna för de kom- munala högskoleutbildningarna (främst i regioner med mer än en statlig högskola) förordades. Styrelsen för den största statliga högskolan i varje utbildningsregion förväntades ta initiativ till och svara för den admini- strativa servicen till ett sådant organ. Samrådet skulle gälla främst planering och gemensamt utnyttjande bl. a. av personal vid uppbyggnad av en ny högskola eller utbildningslinje, samt frågor om rekrytering av studerande från mindre högskoleenheter till forskarutbildning.

U 68 föreslog vidare ett system för resursutnyttjande som bl. a. innebar ökad frihet i fråga om utnyttjande av lärarkrafterna. Tjänstgöring av t. ex. en professor i grundutbildning skulle kunna vara både nödvändig och önsk- värd, såväl från verksamhetens som den enskilde lärarens synpunkt. Kon- takterna mellan forskning/forskarutbildning och grundutbildning skulle där- igenom väsentligt underlättas. De formella förutsättningama för sådana lä- rarbyten borde därför förbättras. Lärarbyten borde, enligt utredningen, kunna ske såväl mellan institutioner inom en högskola som mellan olika högskolor, och medel därför beräknas över anslagen till grundutbildningen. För den enskilde läraren skulle undervisningen kunna koncentreras i tiden så att tjänstgöringen kunde medge sammanhängande perioder för forskning. Så- dana omfördelningar skulle, liksom planering av lärarbyten, kunna vidtas av högskolestyrelsen.

U 68 förordade vidare att — som ett led i anknytningen till forskning och forskarutbildning för berörda lärares del — samtliga innehavare av or- dinarie universitetslektorat och lektorat med motsvarande kompetenskrav också vid högskolor utanför den dåvarande universitetsorganisationen skulle ingå som ledamöter i närmast berörd fakultet eller sektion.

För de lärare som inte genomgått forskarutbildning nämns i betänkandet andra former för forskningsanknytning. Kontakt med aktuell forskning bor- de t. ex. erhållas genom

El återkommande engagemang i forskningsprojekt IZI ämnesmässig fortbildning El deltagande i pågående forskarutbildning D engagemang i pedagogiskt utvecklingsarbete direkt knutet till undervis- ningen.

Värdet av kontakter även med yrkeslivet eller med andra former av ut- bildning, t. ex. vuxenutbildning, betonades. Det övergripande ansvaret för planering av lärarnas fortbildning skulle ligga hos högskolestyrelsen.

Undervisningen bör för de studerande framstå som en helhet. För att underlätta lärarnas samarbete föreslog U68 därför inrättande av lärarlag. Dessa skulle också kunna bidra till kontakter mellan högskolor med och högskolor utan forskningsresurser. Utredningen föreslog slutligen att uni- versitetslektorer och lärare med motsvarande tjänst (oavsett högskoleort), skulle tillhöra fakultetskollegium i regionen.

10.3. U 68-beredningen

Med hänsyn till vad som kommit fram vid remissbehandling m.m. av U68:s förslag, tillsattes en särskild beredning, U68-beredningen. Denna delade U 6825 bedömning att all utbildning borde ha samband med forskning men betonade detta starkare än U68. Remissinstansernas invändningar (främst från universitetshåll) gällde i första hand förslagen om utbyggnad av högskoleutbildning på orter utan fast forskningsorganisation samt om utformningen av den institutionella organisationen med hänsyn till dess konsekvenser för sambandet forskning/högskoleutbildning. Då beredningen anslöt sig till U 68:s förslag beträffande lokalisering av grundläggande hög— skoleutbildning, föreslogs ytterligare anordningar och åtgärder för att stärka och utveckla forskningsanknytningen över hela fältet av den grundläggande utbildningen.

Beredningen förordade således inrättande av regionstyrelsen vilka skulle fungera som samrådsorgan på regional nivå. Frågan om den grundläggande högskoleutbildningens forskningsanknytning skulle vara en av dessa sty- relsers huvuduppgifter, och särskilda medel skulle ställas till deras för- fogande för ändamålet. Medlen skulle användas bl. a. för att förlägga forsk- ningsprojekt till högskoleorter utan fast forskningsorganisation och för att lärare på sådana orter skulle beredas tillfälle att tjänstgöra vid högskolor med forskning. Ett av huvudsyftena med den regionala organisationen skulle vara att skapa en plattform för anknytning mellan enheter med och enheter utan forskningsorganisation.

I fråga om tjänsteorganisationen föreslogs att innehavare av lärartjänster som är avsedda främst för forskning och forskarutbildning borde få sitt ansvarsområde vidgat till att omfatta också enheter utan forskningsorga- nisation. Universitetslektor och lärare med motsvarande kompetens borde vidare få möjlighet att fullgöra viss del av sin tjänstgöring i forskning. Möj- ligheterna för dessa lärare att tjänstgöra i forskarutbildningen skulle för- bättras. Beredningen anslöt sig vidare till U 68:s förslag till vidgad fakultets- /sektionsorganisation.

Beredningen framhöll, liksom U 68, att arten av och formerna för forsk- ningsanknytning måste komma att skifta mellan de olika utbildningarna. Man fann det angeläget att ett mer direkt forskningssamband successivt utvecklas för högskoleutbildning som nu saknar sådant och att särskilda åtgärder bör vidtas för detta.

10.4. Prop 1975:9 om reformering av högskoleutbildningen

I prop. 1975:9 som byggde i huvudsak på U 68:s betänkande, U 68-be- redningens förslag samt förslag avlämnade av kompetenskommittén, ut- talade föredraganden att anknytning till forskning är en av de faktorer som bör känneteckna all högskoleutbildning. Ett samspel mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning borde därför utvecklas över hela fältet av högskoleutbildning. Att förse varje enhet för grundläggande ut- bildning eller varje slag av sådan utbildning med egna, permanenta resurser för forskning/forskarutbildning skulle innebära en splittring av resurserna

som ur vetenskaplig synpunkt vore olycklig. Föredraganden anslöt sig där- med till U 6823 förslag om lokalisering av de fasta forskningsresurserna.

Föredraganden ansåg vidare att de av U 68-beredningen föreslagna an- ordningarna för anknytning mellan forskning/forskarutbildning och grund- utbildning i utgångsläget skulle få särskild betydelse för högskoleutbildning inom de filosofiska fakulteterna och för näraliggande, i huvudsak teoretiskt inriktad utbildning. De skulle emellertid också kunna få betydelse som en modell för utveckling av forskningsanknytning av all utbildning inom hög- skolan. De föreslagna åtgärderna borde bidra till att

El utplåna de i dag strikta gränserna mellan enheter med och enheter utan forskningsorganisation (och mellan grundutbildning med direkt forsk- ningsanknytning och grundutbildning utan sådan) El ge ett större antal lärare i grundläggande utbildning möjlighet att delta i forskning och forskarutbildning El ge ett ökat antal studerande i grundläggande utbildning kontakt med vetenskaplig verksamhet och underlätta den önskvärda breddningen av rekryteringen till forskarutbildning.

Åtgärderna skulle vidare främja en successiv utveckling av ett samspel mellan grundutbildning och forskning/forskarutbildning inom skilda ut- bildnings- och forskningsområden och på olika orter. De skulle också kunna medverka till att forskning/forskarutbildning inom högskolan i ökad ut- sträckning inriktas mot problem som formulerats med utgångspunkt i för- hållandena inom olika regioner och därigenom i ökad utsträckning befrämja den regionala utvecklingen. Föredraganden anslöt sig även till den av såväl U 68 och som U 68-beredningen förordade breddningen av fakultets-/sek- tionsorganisationen och uttalade att dessa organ borde ha ett regionalt ansvar.

Departementschefen pekade i propositionen på bl. a. två former för forsk- ningsanknytning. En är att forskarutbildning skall kunna bygga på varje slag av grundläggande högskoleutbildning. Vi har genom tilläggsdirektiv fått i uppgift att se över denna fråga. En annan är att utveckla forskning och forskarutbildning med direkt anknytning till olika grundutbildningars innehåll och problemområden. Att utveckla studieplaner m.m. för fors— karutbildning inom nya områden angavs i första hand som en angelägenhet för högskolemyndigheterna i deras fortlöpande planerings- och utvecklings- arbete. I propositionen betonades vidare att det är naturligt att ny forskar- utbildning kan komma till stånd i första hand med inriktning mot områden där visst utvecklingsarbete eller forskning redan pågår. Frågan om att ut- veckla sambandet mellan olika grundutbildningar och forskning/forskar- utbildning får i övrigt ytterst prövas i det årliga budgetarbetet.

Utbildningsutskottet (UbU 1975:17) anslöt sig i huvudsak till departe- mentschefens ställningstaganden. Utskottet förordade emellertid en översyn av de organisatoriska förutsättningarna för samverkan mellan grundläggande utbildning och forskning/forskarutbildning. Översynsarbetet borde syfta till att skapa goda förutsättningar för all grundläggande högskoleutbildnings forskningsanknytning. Ett viktigt led i utredningsarbetet skulle vara att se över tjänsteorganisationen med utgångspunkti att så långt möjligt alla lärare i grundutbildningen skall ha anknytning till forskning. Vi erhöll den 14 augusti 1975 tilläggsdirektiv med denna innebörd.

10.5. Prop. 1976/77:59 om utbildning och forskning inom högskolan m. m.

1975 års riksdagsbeslut utgjorde grunden för ett omfattande planerings- och förberedelsearbete på alla nivåer. I prop. 1976/ 77:59 anförde departements- chefen bl. a., att åtgärder för att söka förverkliga principen om ett samband mellan forskning och grundläggande högskoleutbildning, såväl statlig som kommunal, var en central del i det fortsatta refonn- och utvecklingsarbetet. I anslutning till detta betonades vikten av att den nya högskolan redan från starten gavs ekonomiska möjligheter att utföra ett effektivt arbete. Som ett led i strävandena att främja ett utvecklingsarbete på detta område fö- reslogs att sex miljoner kronor skulle ställas till regionstyrelsernas disposition för ändamålet. I fråga om användningen av dessa medel hänvisade före- draganden till de regionala organisationskommittéernas arbete och angav som exempel åtgärder för att initiera omvårdnadsforskning samt för att ut- veckla ett samband mellan lärarutbildning och forskning. Propositionen in- nehöll också förslag till andra åtgärder för att främja sambandet mellan grundläggande utbildning och forskning. Sålunda föreslogs inrättande av en professur i ämnet socialt arbete vid universitetet i Göteborg, samt medel för fortsatt planering av tvärvetenskaplig och tematiskt orienterad forskning som ett komplement till forskarutbildnings- och forskningsorganisationen i Linköping. Vidare fördes i propositionen fram förslag om att fakultets- /sektionskollegierna —jämfört med vad som angivits i prop. 1975:9— skulle utvidgas bl. a. med docenter och forskarassistenter. Riksdagen anslöt sig till de framförda förslagen.

IH Överväganden och förslag

11 Rekrytering

11.4.1. Allmänt

1 föregående avsnitt har redovisats en rad omständigheter som påverkar möjligheterna att rekrytera studerande till forskarutbildningen. I betydande utsträckning är det fråga om förhållanden inom verksamhetsområdet forsk- ning och forskarutbildning vid högskolan. I ett antal fall är det emellertid fråga om problem, vars orsaker är att söka inom högskolans grundläggande utbildning eller i samhället utanför högskolan. Det senare gäller särskilt i de fall det är fråga om allmänna attityder och värderingar till vetenskap och teknik.

Möjligheterna att bemästra de redovisade problemen är beroende av var eventuella åtgärder behöver sättas in. Förändringar som rör forskarutbild- ningens organisation, inriktning och verksamhetsfonner ligger helt inom det ansvarsområde som bestäms av direktiven och eventuella åtgärder bör kunna sättas in så snart statsmakterna tagit ställning till framförda förslag. Åtgärder som rör högskolan i övrigt kan behöva analyseras ytterligare då de återverkar på den organisation för grundläggande högskoleutbildning som trätt i kraft den 1 juli 1977. Avsaknaden av erfarenheter av högskolereformen

vad gäller dess eventuella återverkningar på forskarutbildningen gör det vanskligt att nu förorda mer genomgripande förändringar på denna nivå. Vad slutligen gäller problem, som har sin grund utanför högskolan, bör man räkna med betydande svårigheter att uppnå annat än långsiktigt ver- kande förändringar.

De problem som redovisas i föregående avsnitt bör mötas genom en rad åtgärder som sätts in samtidigt. De förslag som förs fram i det följande syftartill förändringar inom huvudsakligen fyra områden. Det gäller vidgning av rekryteringsbasen för forskarutbildningen, forskarutbildningens och forskningens inriktning och innehåll. forskarutbildningens verksam/retsf'ormer samt studie/inansieringen.

1 1.4.2 Vidgad rekrytering

En rad förändringar inom högskolan och i samhället i övrigt har, som re- dovisats i det föregående, lett till att den traditionella basen för rekrytering av studerande till fortsatt högskoleutbildning har minskat, i synnerhet inom de filosofiska fakulteterna. I takt med att den grundläggande utbildningen anpassas till krav, som återkommande utbildning som modell för indivi- dernas utbildningsplanering ställer, kan den inledda utvecklingen komma att accentueras. Det är då både naturligt och nödvändigt att söka vidga rekryteringsbasen för den fortsatta högskoleutbildningen till att omfatta dels en större andel av högskolans utbildningslinjer än f. n., dels personer som lämnat högskolan och varit yrkesverksamma någon tid. Samtidigt bör man vidta åtgärder, som bidrar till att hålla den traditionella rekryteringsbasen på en hög nivå.

En vidgad rekrytering till forskarutbildning och annan utbildning som bygger på grundläggande högskolutbildning är också ett mål i sig. Genom att de studerande får en mer varierande erfarenhetsbakgrund kan forskning och forskarutbildning tillföras nya idéer och ges en mer mångsidig inriktning. Vidare bör högskolereformen fullföljas på nivån ovanför grundutbildningen på så sätt att man kan definiera vad som fordras för övergång från alla delar av högskolan till fortsatt högskoleutbildning.

En vidgning av rekryteringsbasen för fortsatt högskoleutbildning till att omfatta hela eller praktiskt taget hela högskolan förutsätter ett omfattande utvecklingsarbete inom den grundläggande utbildningen. I kapitel 18 re- dovisas en rad förslag, som syftar till att förändra utbildningen på ett sådant sätt, att ett naturligt samspel med forskning inom relevanta områden kan komma till stånd. Detta utvecklingsarbete bör innebära bl. a. att man för in forskningsförberedande moment i utbildningslinjer som f. n. saknar så- dana.

Även om utbildningens innehåll och uppläggning på grundläggande nivå förändras mot en starkare forskningsanknytning, kan man inte räkna med, att det kommer att bli möjligt att annat än i undantagsfall gå direkt över till forskarutbildning från t. ex. de tvååriga utbildningslinjerna. För att en vidgad rekrytering till forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbild- ning skall kunna realiseras är det nödvändigt att skapa ett utbildningsutbud, framför allt i form av enstaka kurser, som gör det möjligt för den studerande att komplettera sin utbildning för att vinna behörighet för tillträde till för-

skarutbildning eller annan fortsatt högskoleutbildning. I många fall kan så- dan komplettering sannolikt ske inom ramen för befintligt kursutbud. Man bör emellertid räkna med, att det inom vissa områden kan vara mer ända- målsenligt att anordna särskilda forskningsförberedande kurser — ”snedd- ningskurser”. Berörda linjenämnder bör ha ansvaret för utvecklingen av sådana kurser och därvid ha nära samarbete med forskarutbildnings- och fakultetsnämnder. Vi har i kapitel 19 beräknat resurser för utveckling och viss drift av denna typ av forskningsförberedande kurser.

Anpassningen av de formella behörighetsbestämmelserna är viktig när det gäller att vidga rekryteringsbasen för den fortsatta högskoleutbildningen. 1 avsnitt 11.5 redovisas förslag till förändrade bestämmelser om behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning. Förslaget bygger, i likhet med vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, på en uppdelning i allmän och särskild behörighet. Förslaget innebär att avslutad utbildning inom utbildningslinje omfattande minst 80 poäng ger allmän behörighet. Kraven för särskild behörighet fastställs lokalt för varje ämne eller utbildning särskilt och förutsätts ange både behovet av fördjupning i ämnet för fors- karutbildningen eller påbyggnadsutbildningen och behovet av förkunskaper i metodämnen och angränsande vetenskaper.

11.4.3 Ekonomiska villkor m. rn.

För att i ökad utsträckning rekrytera studerande till fortsatt högskoleut- bildning bland dem som är yrkesverksamma, fordras en rad samverkande åtgärder såväl på arbetsmarknaden som inom högskolan.

Genom lagstiftning har arbetstagare givits rätt till ledighet för utbildning (SFS l974z98l). Någon inskränkning i lagens giltighet, som skulle utesluta forskarutbildning, finns inte. Däremot har arbetstagare, som ej har utbildning motsvarande nioårig grundskola, företräde om flera arbetstagare inte sam- tidigt kan beredas ledighet. Arbetsgivaren har möjlighet att skjuta upp begärd ledighet upp till två år. Den som varit ledig för studier har rätt att efter avbrutna eller avslutade studier återfå likvärdiga arbetsuppgifter.

Lagen ger sålunda alla arbetstagare formell rätt till ledighet för studier. Fortsatt högskoleutbildning och i synnerhet forskarutbildning är emellertid av sådan karaktär att andra åtgärder kan vara mer ändamålsenliga när det gäller att främja övergång från yrkesverksamhet till fortsatt utbildning.

Det förslag till studiefinansiering som presenteras i kapitel 13 innebär att utbildningsbidragen ligger på en nivå som ger de flesta studerande möjlighet till studier på heltid. I de enskilda fallen kan emellertid de stu- derande föredra att bedriva sin forskarutbildning på deltid antingen av eko- nomiskt nödtvång eller därför att de bedömer deltidsarbete som värdefullt. För flertalet yrkesverksamma är möjligheterna till en tillfredsställande lös- ning av finansieringsfrågan sannolikt helt avgörande för beslut om övergång till fortsatt högskoleutbildning. Bl. a. av detta skäl torde ökade möjligheter till deltidsarbete positivt kunna påverka rekryteringen av yrkesverksamma. Sålunda torde möjlighet att kombinera deltidsarbete med deltidsstudier vara angelägen, särskilt för dem som genom fortsatt högskoleutbildning önskar förbättra sina förutsättningar att lösa problem, som de möter i yrkesverk-

samheten, eller få möjlighet att bearbeta sådana problem vetenskapligt. Det kan också vara fråga om att utnyttja ett vetenskapligt arbete, som utförs inom ramen för tjänstgöringsskyldigheten, för en doktorsavhandling. Det åligger statliga myndigheter, att främst av familjesociala och arbets- marknadspolitiska skäl, medverka till att deltidsarbete anordnas för dem som inte kan arbeta heltid. Vi föreslår att motsvarande skyldighet bör åläggas statliga myndigheter med sektoriellt ansvar för FoU när det är fråga om arbetstagare som önskar genomgå forskarutbildning eller annan fortsatt hög- skoleutbildning om utbildningen kan bedömas vara av betydelse för myn- dighetens verksamhet. Man bör också pröva om en sådan föreskrift genom lagstiftning kan utvidgas till att omfatta även den kommunala och privata sektorn.

11.4.4. Verksamhetsformer och mål

Även om deltidsstudier redan nu är vanliga inom forskarutbildningen kan det inom skilda fakulteter krävas ytterligare åtgärder för att anpassa verk- samhetsformerna så att de passar såväl heltids- som deltidsstuderande. Det gäller särskilt den kursbundna delen av utbildningen.

Den vidgning av rekryteringen till forskarutbildningen som här förordas ställer krav på en anpassning av forskarutbildningens verksamhetsformer till de krav en mer heterogen studerandepopulation kan komma att ställa.

Forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning bygger på en lång tidigare studietid. För många studerande kan ytterligare en lång stu- dieperiod inom fortsatt högskoleutbildning te sig avskräckande. Vi föreslår därför att man — i syfte bl. a. att främja rekryteringen av underrepresenterade studerandegrupper — vid utformningen av studieplan för den enskilde stu- deranden definierar några sammanhängande etapper i utbildningen. Den studerande ges därigenom stöd om han väljer att gå igenom den fortsatta utbildningen i omgångar eller om han väljer att avbryta utbildningen. Det är angeläget att varje etapp i någon mån är ämnesmässigt och pedagogiskt sammanhållen. Detta krav får dock inte leda till förlängning av den totala studietiden. Enligt nu gällande ordning kan den som önskar avbryta en forskarutbildning få bevis över de delar av utbildningen han gått igenom. Vi föreslår inga förändringar i detta avseende.

Vid medicinsk fakultet har rekryteringen till forskarutbildningen i de pre- kliniska ämnena påverkats negativt bl. a. av den ovisshet de studerande upplever när det gäller möjligheterna att efter ett avbrott för forskarutbildning återuppta läkarutbildningen. Enligt vår mening bör det vara möjligt, att tillförsäkra den studerande en utbildningsplats under förutsättning, att han i god tid anmäler när han önskar återuppta sin grundutbildning. I praktiken tillämpas en sådan ordning på sina håll, dock utan att de studerande ges några garantier.

Vid uppläggningen av forskarutbildningens kursdel kan det finnas skäl att ta hänsyn också till en ökad variation vad gäller de studerandes bakgrund och intresseinriktning. Det är därvid inte fråga om att inom forskarutbild- ningen söka kompensera eventuella brister vad gäller den teoretiska un- derbyggnaden. Erforderliga kompletteringar bör ske inom ramen för utbudet av enstaka kurser inom den grundläggande utbildningen. Däremot bör man

söka bredda valmöjligheterna för den enskilde i syfte att möjliggöra en an- knytning av utbildningen till den grundläggande utbildningens inriktning eller till vederbörandes yrkeserfarenheter.

Högskolans möjligheter att ge alla forskarstuderande erforderlig hand- ledning bör förbättras genom åtgärder som föreslås i andra delar av be- tänkandet. Sålunda förordas att lokala beslut om antalet utbildningsplatser, inom de ramar som angivits av statsmakterna, skall grundas på bl. a. om- fattningen av tillgängliga handledarresurser. Varje forskarstuderande som antas skall härigenom kunna tillförsäkras handledning i sådan omfattning att givna studietidsnormer kan följas. Den vidgade samverkan mellan hög- skolan och FoU—arbete utanför denna, som förordas i kapitel 15, bör kunna bidra till att bredda den vetenskapliga kompetens som står till förfogande för handledning. Det bör i detta sammanhang understrykas att högskolans möjligheter att till sig knyta stimulerande handledare är av stor betydelse för rekryteringen till forskarutbildningen. Vi förordar därför ett ökaf ut- nyttjande av kontrakts- eller arvodesanställning av framstående forskare och handledare vilket bör vara ett verksamt instrument för att öka rekry- teringen till angelägna områden inom den fortsatta högskoleutbildningen.

Forskningens och utbildningens organisation och inriktning innebär gi— vetvis begränsningar i valet av ämne för avhandlingsarbete och i viss ut- sträckning också valet av kurser. Skall den breddning av rekryteringsun- derlaget som här förordas också leda till en breddad rekrytering måste inom högskolan kunna utvecklas forskning och forskarutbildning, som är relevant för de studerande som kommer från de utbildningslinjer som hittills saknat naturlig fortsättning.

Utvecklingen av forskning och forskarutbildning inom dessa områden bör ske genom samverkan mellan företrädare för den grundläggande ut- bildningen, olika avnämarintressen och fakultetsorganen. Ansvaret för forsk- ning och forskarutbildning, som kommer till stånd på detta sätt, faller gi- vetvis på fakultets- och forskarutbildningsnämnd (se kapitel 17).

Ett väsentligt incitament för redan yrkesverksamma att söka sig till hög- skolan för fortsatt högskoleutbildning är möjligheterna att få teoretisk grund för att bearbeta problem de mött i sin yrkesverksamhet. Härvid bör ett vidgat samarbete mellan högskolan och skilda myndigheter med sektoriellt FoU-ansvar samt med organisationer och företag kunna bidra till en mera mångsidig inriktning av forskningsverksamheten. De forskningsprogram som på detta sätt utvecklas bör också successivt kunna bilda grunden för forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning. Formerna för detta samarbete utvecklas närmare i kapitel 15.

Erfarenheten av forskarutbildningen efter 1969 års reform visar att be- tydande fördelar står att vinna i de fall flera forskarstuderande kan knytas till ett större projekt. Effektiviteten i utbildningen förbättras avsevärt bl. a. genom förbättrad handledning, ökade möjligheter till projektanknutna me- todkurser och inte minst genom den stimulans ett lagarbete visat sig utgöra för den enskilde studeranden. Arbete inom en projektgrupp bör vidare kunna utgöra ett stöd för studerande, som har annan erfarenhetsbakgrund än den inom området traditionella. Genom att erbjuda fördelar av här nämnt slag bör projektanknuten forskarutbildning också kunna stimulera övergång till forskarutbildning.

Större projekt torde vara en ändamålsenlig form också för forskarutbild- ning inom områden som fordrar en mång- eller tvärvetenskaplig ansats. I inte ringa utsträckning är de problem som initieras av sektorsorgan m. fl. av sådan karaktär att de fordrar medverkan från flera av högskolans in- stitutioner. Denna arbetsform kan också vara lämplig när det gäller att ut- veckla forskning och forskarutbildning som anknyter till de utbildningslinjer inom högskolan som nu inte har någon naturlig fortsättning efter grund- utbildningsnivån.

För att rekrytera studerande till forskarutbildning och annan fortsatt hög- skoleutbildning från sådana grundläggande utbildningar som traditionellt saknat såväl forskningsorganisation som forskarutbildning torde problem— valen för avhandlingar och tillämpade arbeten vara av stor betydelse. Pro- blem. som anknyter till tidigare yrkesverksamhet eller till den yrkesutbild- ning, som dessa studerande har, torde vara en förutsättning för att göra den fortsatta högskoleutbildningen attraktiv. Tematiskt inriktad forskning och forskarutbildning och s. k. aktionsforskning är under utveckling inom skilda delar av högskolan.

Vi förordar att en fortsatt utveckling i denna riktning stimuleras inte minst mot bakgrund av strävan efter att få in nya studerandegrupper i forsk- ning, forskarutbildning och påbyggnadsutbildning.

En väsentlig faktor när det gäller rekrytering till forskarutbildningen är arbetsmarknadens formella och reella värdering av utbildningen. Forskar- utbildning utgör formellt behörighetskrav endast för ett litet antal tjänster på arbetsmarknaden främst inom utbildningssektorn. Inom andra områden med formaliserad meritvärdering kan forskarutbildning tillmätas meritvärde, dock utan att vara utslagsgivande, t. ex. vid tillsättning av vissa läkartjänster.

I det föregående har påpekats att den studerande inför valet mellan fortsatt utbildning och yrkesverksamhet i flertalet fall gör en bedömning av den ekonomiska och karriärmässiga nytta han kan ha av utbildningen. Om man bortser från utbildningssektorn och vissa andra klart avgränsade delar av arbetsmarknaden föreligger stora svårigheter att göra en sådan värdering. I debatten har hävdats att en studerande, som avlägger doktorsexamen,på vissa områden av arbetsmarknaden snarast förlorar jämfört med den som övergår till yrkesverksamhet direkt efter avslutad grundutbildning. En större klarhet om forskarutbildningens meritvärde inom alla sektorer skulle kunna verka rekryteringsfrämjande. Vi är emellertid inte beredda att förorda en generellt mer formaliserad meritvärdering. En sådan skulle klart motverka de strävanden mot större horisontell och vertikal rörlighet på arbetsmark- naden som präglat utvecklingen under senare år. Vi förordar dock att den teoretiskt-medicinska forskarutbildningens meritvärde för allmäntjänstgö- ring och underläkartjänster preciseras.

En del av det motstånd som möter forskarutbildade på arbetsmarknaden utanför högskolan beror sannolikt på bristande information om forskarut- bildningens innehåll och den forskarutbildades användbarhet. En bidragande orsak är givetvis det f. n. relativt sett ringa antalet forskarutbildade på ar- betsmarkanden utanför högskolan och sjukvården. Det vidgade samspel mellan högskola och arbetsmarknad som bör bli en följd av högskolere— formen och av de åtgärder som föreslås i kapitel 15 bör kunna utgöra grund för en bred information från högskolans sida om forskarutbildningen och

de kunskaper och färdigheter den forskarutbildade normalt förvärvat. Det finns anledning att i detta sammanhang särskilt betona den dubbla kom- petens, dvs. såväl hög grad av specialisering som bred generell kompetens, som en doktorsexamen ger.

1 det förgående har framhållits att kön och social bakgrund verkar styrande också på rekryteringen till forskarutbildningen. Därvid betonades ock- så att den snedfördelning i dessa avseenden som kan registreras inom fors- karutbildningen i allt väsentligt grundläggs vid övergången mellan under- liggande stadier i utbildningssystemet. Effekterna av dessa styrfaktorer vid övergången till forskarutbildningen svarar för en endast marginell del av den totala snedfördelningen. I syfte att motverka en ytterligare snedvridning av rekryteringen mellan grundläggande utbildning och forskarutbildning har åtgärder som kvotering och differentierat studiestöd övervägts. Även om strävan måste vara att eliminera rådande snedfördelning, bör med hänsyn till de marginella effekterna och till de icke önskade bieffekter som kan förutses, sådana åtgärder inte komma i fråga.

Strukturförändringar inom den grundläggande utbildningen har, som nämnts i det föregående, medfört att forskarutbildningens traditionella re- kryteringsunderlag minskat främst vid de filosofiska fakulteterna. Det finns risk att denna utveckling kommer att förstärkas genom den reform av den grundläggande utbildningen som genomförts. Den grundläggande utbild- ningen inom hittillsvarande filosofiska fakulteterna kommer att vara upp- byggd kring utbildningslinjer och kurser. Vi förutsätter att det ämnesspe- cifika innehållet i kurser och utbildningslinjer även fortsättningsvis skall kunna urskiljas och bedömas bl. a. i samband med tillträde till fortsatt hög- skoleutbildning.

Det måste bli en viktig uppgift för berörda organ inom högskolan, främst forskarutbildnings- och linjenämnder, att noga följa utvecklingen av den nya högskolan bl. a. i dessa avseenden. I synnerhet måste de lokala beslut om särskilda förkunskaper för tillträde till forskarutbildning som föreslås i avsnitt 11.5 utformas med beaktande av kursutbudet inom den grund- läggande utbildningen. Det övergripande ansvaret för att utvecklingen i detta avseende noga följs faller av naturliga skäl på UHÄ. Det är vidare betydelsefullt att studievägledarna inom högskolan får tillgång till entydigt informationsmaterial vad gäller kraven på särskilda förkunskaper för tillträde till forskarutbildningen.

11.1. Inledning

Tillströmning eller rekrytering till fortsatt högskoleutbildning — liksom till annan utbildning — är beroende av en rad samverkande faktorer. Utbild- ningens organisation och innehåll, utbildningskapacitet och krav på för- kunskaper har direkt betydelse för vilka som söker sig till utbildningen och vilka som kan beredas tillträde. Formerna för och nivån på studiestödet och förhållandena på arbetsmarknaden påverkar också de studerandes be- nägenhet att övergå till fortsatt högskoleutbildning.

Vissa problem vad gäller rekryteringen till den fortsatta högskoleutbild- ningen är lätta att identifiera. Det gäller t. ex. den ojämna könsfördelningen, underrepresentationen av studerande från arbetarhem och från icke-tradi- tionella högskoleutbildningar. Andra problem är mer diffusa, t. ex. frågan om att rekrytera de för fortsatt högskoleutbildning mest lämpade. I det följande beskrivs en rad omständigheter som är av betydelse för rekrytering till forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning. En förbättrad och vidgad rekrytering till fortsatt högskoleutbildning kräver åtgärder av olika karaktär och på flera nivåer inom hela utbildningssystemet. En del av dessa åtgärder berör områden som inte omfattas av våra direktiv. Vissa frågor av betydelse för möjligheterna att lösa rekryteringsproblemen behand- las i första hand i övriga kapitel, t. ex. breddat utbildningsutbud, samspelet forskning — grundutbildning och studiefinansiering.

11.2. Utgångspunkter

1 1 .2.1 Direktiven

I våra direktiv anges några utgångspunkter för arbetet med rekryterings- problematiken. Där framhålls sålunda, att en naturlig utgångspunkt för beslut om dimensionering av forskarutbildningen bör vara en uppskattning av sam- hällets behov av arbetskraft med den aktuella utbildningen. Detta preciseras i det följande till att avse dels arbetsmarknadens möjligheter att bereda forskarutbildad personal adekvat sysselsättning, dels forskningspolitiska av- vägningar rörande forskningsvolymen inom skilda ämnesområden inom högskolan. De studerandes egen önskan att få pröva på fortsatt utbildning

efter grundexamen bör vidare ingå i bedömningsunderlaget när utbildnings- kapaciteten fastställs. Det vore vidare värdefullt om en begränsning av for- skarutbildningen kunde ges en sådan utformning, att det blev möjligt för den studerande att praktiskt pröva sin fallenhet och sitt intresse för fors— karutbildning. Föredraganden ansåg det naturligt att man i forskarutbild- ningen ställer sådana kvalitetskrav att en del av dem som antagits efter en tid kan behöva rådas att inte fullfölja utbildningen. Direktiven tog vidare upp de problem att hävda sig vid urval till forskarutbildning som redovisas av personer, som utan att ha gått igenom grundutbildning vid en viss in- stitution, sökt sig till denna för forskarutbildning. Detta har gällt såväl stu- derande som kommit från utbildningsenheter utan forskarutbildningsorga- nisation som personer, som efter viss tids yrkeslivserfarenhet sökt sig till forskarutbildning. Föredraganden framhöll vidare, att det är viktigt att man skapar ett system, som inte missgynnar dem, som på andra vägar än de hittills gängse, söker sig till forskarutbildningen. Genom att rekrytera stu- derande som har erfarenhet av yrkesverksamhet till forskarutbildningen och därvid ge dem tillfälle att under utbildningen bearbeta problem de mött i arbetslivet, kan problemvalet i högskolans forskning breddas.

1 1 22 H ögskolereformen

Riksdagens beslut om reformering av högskoleutbildningen återverkar i flera avseenden på rekryteringen av studerande till forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning. Detta gäller särskilt de delar av reformen som avser vidgat tillträde till högre studier, återkommande utbildning och det vidgade högskolebegreppet.

De nya reglerna för tillträde till högskolan innebär, att de studerande framdeles kommer att utgöra en mer heterogen grupp än vad som tidigare varit fallet. Bredden i de teoretiska kunskaperna och de studerandes vana vid studier kommer att variera i betydande utsträckning. Många nyinskrivna kommer att ha erfarenhet av yrkesverksamhet. De kommer därmed också att vara äldre än de studerande som kommer direkt från gymnasieskolan.

Riksdagens beslut innebär vidare att den fortsatta planeringen av utbild- ningssystemet skall utgå från återkommande utbildning som modell för individernas utbildningsplanering och att åtgärder som främjar återkom- mande utbildning bör prioriteras. Redan under början av 1970-talet har emel- lertid, i synnerhet vid de filosofiska fakulteterna, ett ändrat mönster i de studerandes utbildningsval framträtt. Det tyder på att de i växande utsträck- ning planerar sin utbildning efter principen om återkommande utbildning. Man har sålunda kunnat registrera att de studerande väljer enstaka stu- diekurser framför hela utbildningslinjer, att de väljer kortare och mer yr- kesanknutna studiekurser framför längre och teoretiskt inriktad utbildning. Vidare läser ett minskande antal studerande påbyggnadskurser. Ett förverk- ligande av principen om återkommande utbildning kommer att innebära att medelåldern bland de studerande höjs ytterligare. Dessa förändringar påverkar i sin tur möjligheterna att rekrytera studerande till fortsatt hög- skoleutbildning, i synnerhet den traditionella forskarutbildningen, genom att benägenheten att gå vidare till fortsatt utbildning kan antas minska med

stigande ålder. Förändringarna i studievalet innebär också att antalet behöriga studerande minskar.

Det vidgade högskolebegreppet innebär att utbildning, som traditionellt hänförts till universitetssektorn, organisatoriskt förs samman med en rad utbildningslinjer, som hittills inte räknats till detta område. Som exempel kan nämnas vissa vårdyrkesutbildningar och utbildningar inom undervis- ningssektorn. Många av dessa senare utbildningslinjer har f. n. inte någon naturlig fortsättning ovanför grundutbildningsnivån.

Detta belystes i tilläggsdirektiven:

”Denna nya struktur hos högskoleutbildningen förändrar förutsättningarna för re- kryteringen till forskarutbildning och annan utbildning efter grundexamen (motsv.). Det är enligt min mening angeläget att man inom hela högskolan utvecklar möjligheter att gå vidare till sådan utbildning. Detta är, som jag berört i prop. 1975:9 (s. 424), av betydelse både för att bredda inriktningen av högskolans forskning och forskar- utbildning och för att ge även andra grundutbildningar än dem som återfinns inom den traditionella universitets- och högskoleorganisationen en naturlig anknytning till vetenskaplig verksamhet.

Den önskvärda utvecklingen kan med all sannolikhet i många fall förverkligas inom ramen för utbildning som redan nu anordnas på forskarutbildningsnivå. Härvid uppstår dock särskilda problem vad gäller behörighet, förkunskaper och urval.”

11.2.3. Övrigt

Reformarbetet inom utbildningsområdet har under efterkrigstiden präglats av en strävan att motverka det starka inflytande som utövas på de stu- derandes utbildningsval av social bakgrund, bostadsort och kön. Vi anser, att en sådan strävan bör prägla även reformeringen av forskarutbildningen och annan fortsatt högskoleutbildning och återspeglas i de åtgärder som kan komma att vidtas.

Problemen kring rekryteringen av studerande till forskarutbildning rym- mer även en kvalitetsaspekt. I utredningens direktiv framhöll föredraganden, att det enligt hans mening är naturligt att man i forskarutbildningen ställer sådana kvalitetskrav att en del av dem som antagits efter en tid kan behöva rådas att inte fullfölja utbildningen. Vi utgår från att en vidgning av re- kryteringen till forskarutbildningen till nya grupper studerande inte får leda till en kvalitetssänkning i form av en uppmjukning av de krav som ställts för att en studerande skall bli godkänd i doktorsexamen. Det får inte heller vara fråga om att förändringar i rekryteringen medför en allmän förlängning av den normalstudietid som lades fast vid 1969 års reform av forskarut- bildningen.

11.3. Problembeskrivning

11.3.1. Allmänt

Rekrytering av studerande till forskarutbildning och annan fortsatt hög- skoleutbildning rymmer, liksom rekryteringen till varje annan utbildning, dels problem av kvalitativ natur, dels kvantitativa problem, dels ock en

fördelningsproblematik. 1 förevarande avsnitt sker en genomgång av de skil- da problem vi har sökt att beakta vid behandlingen av rekryteringsfrågorna.

11.3.2. Kravet på kvalitet

Enligt 8 kap. 22 & högskoleförordningen är grunden för urval bland behöriga till forskarutbildningen graden av förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. Samma föreskrift återfanns i förordningen om utbildning vid de filosofiska fakulteterna, som tillkom efter 1969 års forskarutbildningsreform. Bakom en föreskrift av detta slag ligger en önskan att åstadkomma ett positivt urval, dvs. att till forskarutbildningen kunna rekrytera de för utbildningen mest lämpade studerandena. Med hänsyn bl. a. till den betydelse forskningen har för våra möjligheter att påverka samhällsutvecklingen är det ett vitalt intresse att till forskarutbildning kunna rekrytera personer med sådana egen- skaper att de har förutsättningar för att på ett framgångsrikt sätt genomgå utbildningen och i sin fortsatta yrkesverksamhet utnyttja de kunskaper och erfarenheter de tillägnat sig. Detta gäller givetvis dem som fortsätter som forskare men i lika hög grad dem som efter utbildningen söker sig till andra yrkesområden.

Det är förenat med stora svårigheter att definiera vilka egenskaper det här är fråga om. Det är symptomatiskt att UKÄ aldrig ansåg det möjligt att meddela de närmare bestämmelser om urval bland behöriga sökande till forskarutbildning som förutsattes i 56 & förordningen om utbildning vid de filosofiska fakulteterna. I den diskussion som förts om vilka egenskaper som karakteriserar en bra forskare framhålls ofta vissa personlighetsdrag som kreativitet, fantasi, uthållighet och förmåga att kritiskt inhämta fakta. Även om ett antal egenskaper av detta slag skulle kunna avgränsas och identifieras möter stora svårigheter om man skall mäta dem för praktisk användning vid urval till forskarutbildning. Det gälleri synnerhet som fors- karutbildning inte bör ses som förberedelse enbart för yrkesverksamhet som forskare.

Rekryteringen till forskarutbildningen rymmer också problemet att över huvudtaget intressera de mest lämpade för en fortsatt utbildning. Vad gäller forskarutbildning konkurrerar högskolan med en rad andra verksamheter i samhället. De personer som kan bedömas som mest lämpade att gå igenom forskarutbildning är i många fall samma personer, som är attraktiva för arbetsmarknaden utanför högskolan. Inom områdena teknik och ekonomi har från tid till annan redovisats svårigheter, att vid rekrytering av forskar- studerande konkurrera med arbetsmarknaden utanför högskolan om de bästa elverna. Man har hävdat att inte minst de ekonomiska villkor som kunnat erbjudas de studerande under forskarutbildningen varit avgörande för hög- skolans ofta bristande möjligheter att hävda sig i denna konkurrens.

Under början av 1970-talet hade många personer som avslutat grund- läggande högskoleutbildning inom bl. a. teknisk och filosofisk fakultet svå- righeter att finna anställning på arbetsmarknaden. Det finns anledning att anta, och detta antagande har vitsordats av såväl lärare som studerande vid skilda läroanstalter, att forskarutbildning för den enskilde därvid inte sällan sågs som ett alternativ till arbetslöshet eller en yrkesverksamhet som inte motsvarade den studerandes förväntningar med avseende på lön och arbetsuppgifter.

Attityderna till vetenskap och teknologi har förändrats på ett markant sätt under den senaste tioårsperioden. Man har från många håll reagerat mot en samhällsutveckling, som upplevts som styrd huvudsakligen av den tekniska utvecklingen, med en viss tveksamhet till teknik och naturve- tenskap. Dessa attitydförändringar kan — tillsammans med andra faktorer — antas ligga bakom det kraftigt minskade intresset för naturvetenskaplig och teknisk utbildning: den s. k. naturvetarkrisen. Förändringarna har åter- verkat också på tillströmningen till forskarutbildningen. De nämnda attitydförändringarna har å andra sidan bidragit till ett relativt sett ökat intresse för samhällsvetenskapliga och beteendevetenskapliga studier. Det är sannolikt att studerande med svag studietradition och utbildningsbak- grund påverkats starkast av attitydförändringarna.

Såvitt vi kan bedöma, bidrar inte förhållandena på arbetsmarknaden och förändringarna i attityderna till forskning till, att de för forskarutbildning mest lämpade studerandena söker sig till denna utbildning. Mycket talar i stället för att effekterna är de motsatta.

Det är mot denna bakgrund angeläget att finna åtgärder som kan göra forskarutbildning — och annan fortsatt högskoleutbildning — till ett realistiskt och attraktivt alternativ till yrkesverksamhet utanför högskolan.

1 1.3.3 Kvantitativa frågor

Vid en balanserad rekrytering av studerande till forskarutbildning bör antalet studerande, som söker sig till denna utbildning inom skilda områden, i stora drag överensstämma med antalet tillgängliga utbildningsplatser. Vid stora avvikelser mellan de studerandes önskemål och antalet tillgängliga utbildningsplatser uppstår problem antingen genom att ett betydande antal personer inte kan få den utbildning de önskar eller genom att samhällets behov av forskarutbildad personal inte kan tillgodoses. Som en följd av den tröghet som präglar möjligheterna att omfördela resurser inom hög- skolan, kan vidare en situation med brist på sökande till forskarutbildning inom vissa områden leda till att tillgängliga resurser utnyttjas dåligt.

Om ett ändamålsenligt planerings- och ledningssystem för forskning och forskarutbildning skapas är, sett från högskolans synpunkt, en situation med alltför stort antal sökande till forskarutbildning jämförelsevis enkel att be- mästra. Genom studievägledning, avrådning och antagningsbegränsning är det möjligt att nå överensstämmelse mellan tillgängliga utbildningsplatser och antalet antagna studerande.

Ett alltför litet antal sökande till forskarutbildning inom ett visst område i förhållande till den önskade volymen är en betydligt mer bekymmersam situation för samhället och för högskolan. Möjligheterna att stimulera läm- pade studerande att söka sig till forskarutbildning inom skilda områden kommer att vara avgörande för möjligheterna att framgångsrikt tillämpa ett system med dimensionering av forskarutbildningen.

Strukturella förändringar i tillströmningen till forskarutbildningen kommer alltid att vara svåra att entydigt fastställa och förklara. Med hänsyn till den långa tid som löper mellan det en tendens kan avläsas, åtgärder sättas in och få effekt i form av förändrad examination, är det angeläget att man skapar mekanismer för att kontinuerligt följa utvecklingen inom

' Hänvisningarna i detta kapitel avser bilaga 5.

forskarutbildningen. Vi kommer i kapitel 17 att närmare redovisa behovet av strategisk planering inom området forskning och forskarutbildning.

För att motverka en vikande tillströmning till olika delar av forskarut- bildningen kommer det att krävas åtgärder såväl för att stimulera studerande, som avslutat den grundläggande utbildningen, att gå direkt över till fors- karutbildning, som att skapa möjligheter för personer som varit yrkes- verksamma någon tid att söka sig till högskolan för att genomgå forskar- utbildning eller annan fortsatt högskoleutbildning.

En individs benägenhet och möjligheter att gå vidare till fortsatt hög- skoleutbildning efter avslutad grundläggande utbildning bestäms i hög grad av tidigare studieval och av de erfarenheter han förvärvat genom utbildning och eventuell yrkesverksamhet. Allmänna attityder i samhället till teknik och vetenskap torde vara av betydelse i detta sammanhang. Som tidigare nämnts påverkar arbetsmarknadssituationen för personer med grundläggan- de högskoleutbildning, liksom bedömningar av framtidsutsikterna för dem som avlagt doktorsexamen, de studerandes benägenhet att gå vidare till fortsatt utbildning. Även utsikterna beträffande finansiering av den fortsatta utbildningen, liksom i vilka former utbildningen kan bedrivas och möj- ligheterna att inom ramen för forskarutbildningen få bearbeta problem, som upplevs som väsentliga, kan antas påverka den studerandes beslut. Det är vidare troligt att de faktorer— social bakgrund, studietradition i hemmiljön, kön, bostadsort — som på andra nivåer i utbildningssystemet visat sig ha starkt inflytande på individens utbildningsval påverkar även övergången till forskarutbildning. En studerande som avslutat grundläggande högsko- leutbildning — och i än högre grad den som därefter yrkesarbetat några år — befinner sig i en ålder där familjebildning och försörjaransvar spelar en avgörande roll för valet mellan yrkesverksamhet och fortsatt utbildning.

I kapitel 4 och i bilaga 5 redovisas vissa uppgifter beträffande de stu- derandes studieval inom den grundläggande högskoleutbildningen. Redo- visningen avser att belysa tre faktorer, som påverkat möjligheterna att re- krytera erforderligt antal studerande till forskarutbildningen. Det gäller valet av kortare studieprogram framför hela utbildningslinjer, valet av grund- läggande ofta yrkesförberedande kurser, framför forskningsförberedande fördjupningskurser samt den stigande medelåldern bland de nyinskrivna.

De två förstnämnda faktorerna är av betydelse för rekryteringen till fors- karutbildningen främst därigenom, att ett minskande antal studerande upp- når behörighet att antas till forskarutbildning. Inom de filosofiska fa- kulteterna, där den redovisade utvecklingen är mest accentuerad, har antalet personer som avslutat utbildning på D- och C-nivå drastiskt minskat under 1970-talet (se figur 6 och 7).] I ämnen, som traditionellt haft en omfattande forskarutbildning, såsom historia, har rekryteringsunderlaget minskat med upp till 80 procent jämfört med nivån i början av 1970-talet. Denna ut- veckling är delvis en följd av den minskade tillströmningen till bl. a. de filosofiska fakulteterna under 1970-talets första år men torde också återspegla mer djupgående förändringar i de studerandes studieval. Vårterminen 1977 var sålunda 60 procent av de nyinskrivna vid filosofisk fakultet över 24 år. Motsvarande siffra vid tiden för 1969 års forskarutbildningsreform var 17 procent. En liknande tendens kan iakttas bland de studerande i forskar- utbildningen.

Under 1970-talet har man kunnat registrera kraftiga förändringar av de studerandes val av studieinriktning såväl inom gymnasieskolan som inom högskolan. Inom gymnasieskolan gäller det en förskjutning från de tre- och fyraåriga linjerna'till de tvååriga samt en minskning såväl i absoluta som relativa tal av de tre- och fyraåriga N- och T-linjerna. Inom högskolan har, delvis som en följd av förändringarna inom gymnasieskolan, ett allt färre antal studerande sökt sig till de naturvetenskapligt inriktade utbild- ningslinjerna. Denna minskning har gått ut över i första hand de matematisk- naturvetenskapliga fakulteterna men också de tekniska fakulteterna har fått vidkännas de studerandes minskade intresse för naturvetenskapligt inriktad utbildning. Denna utveckling, den s. k. naturvetarkrisen, har uppmärksam- mats av de ansvariga myndigheterna, som också sökt analysera de bak- omliggande orsakerna och möjligheterna att vidta åtgärder för att bryta och om möjligt vända trenden. Det minskande intresset för naturvetenskapligt inriktade studier återverkar självfallet också på möjligheterna att rekrytera studerande till forskarutbildning inom dessa områden.

En del av förklaringen till den svaga tillströmningen till naturvetenskapligt inriktad utbildning såväl inom gymnasieskolan som inom högskolan torde ligga i de grundläggande attitydförskjutningar i samhället som tidigare an- tytts.

I det föregående berördes också den inverkan förhållandena på arbets- marknaden för personer med grundläggande högskoleutbildning kan ha på möjligheterna att rekrytera de för forskarutbildning mest lämpade stude- randena till sådan utbildning. Arbetsmarknadens efterfrågan på och vär- dering av personer med grundläggande högskoleutbildning och forskarut- bildning har naturligtvis betydelse för rekryteringen till forskarutbildningen i kvantitativt avseende. Inom områden där efterfrågan på personal med grundläggande högskoleutbildning är stor har högskolan ofta svårigheter att rekrytera studerande för fortsatta studier. Forskarutbildningens me- ritvärde på arbetsmarknaden anses inom många områden — t. ex. de teo- retiskt-medicinska ämnena — vara av betydelse i detta sammanhang. I de fall meritvärdet är litet eller oklart när det gäller yrkesverksamhet utanför högskolan är incitamenten för den studerande att gå vidare till forskar- utbildning givetvis svagare än där det omvända förhållandet gäller. Man bör också räkna med att den studerande i valet mellan fortsatt utbildning och yrkesverksamhet söker värdera de karriärmässiga och lönemässiga vinster han kan uppnå genom att gå igenom forskarutbildning. Det bör i detta sammanhang konstateras att forskarutbildning utanför utbildningssektorn endast i ett fåtal fall torde vara formellt krav för behörighet till viss tjänst.

Vid den studerandes bedömning av en forskarutbildning spelar också de ekonomiska villkoren under utbildningen en viktig roll. Frågan om stu- diefinansieringen behandlas utförligt i kapitlen 6 och 13. I detta sam- manhang skall endast konstateras att den studerande har att värdera dels möjligheten att trygga sin försörjning under en jämförelsevis lång utbildning, dels de ekonomiska villkor som erbjuds i relation till vad arbetsmarknaden utanför högskolan kan erbjuda.

Av betydelse för rekryteringen till forskarutbildningen, särskilt av personer som är yrkesverksamma utanför högskolan, är utbildningens inriktning och möjligheterna vad gäller val av problemområde för avhandlingsarbetet. En

förutsättning för att forskarutbildning skall vara attraktiv för personer, som varit yrkesverksamma under någon tid är att utbildningen kan inriktas och ämnet för avhandlingsarbetet kan väljas så, att en naturlig anknytning kan skapas till den studerandes yrkesverksamhet.

1 1.3.4 F ördelningsproblem

Som antytts i det föregående spelar faktorer som social bakgrund, kön samt bostadsort viss roll också när det gäller övergång från grundläggande hög- skoleutbildning till forskarutbildning. Tillgängliga data tyder på att dessa faktorer som så starkt påverkar valet mellan fortsatt utbildning och yrkes- verksamhet på lägre nivåer inverkar också vid övergången till forskarut- bildning. Sålunda utgör kvinnorna en mindre andel av de forskarstuderande än av de studerande i grundläggande utbildning vid samtliga fakulteter utom den tekniska (se tabell 11 och 16 samt figur 13).

Motsvarande gäller om man grupperar de forskarstuderande efter faderns yrke. Studerande från arbetarhem utgör därvid en lägre andel av totalantalet studerande inom forskarutbildning än inom den grundläggande utbildningen (se tabell 5 och 17). I båda dessa fall kan man emellertid konstatera att övergången till forskarutbildningen utgör det sista i en serie val mellan å ena sidan längre ofta teoretiskt inriktad utbildning och å den andra kortare och mer yrkesinriktad utbildning eller yrkesverksamhet. Av långt större betydelse än de val som sker inför övergången till forskarutbildningen är valet mellan fortsatt utbildning och yrkesverksamhet efter grundskolan och efter gymnasieskolan.

1 direktiven till utredningen berörs de skilda förutsättningar för att vinna tillträde till forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning som gäller för studerande som gått igenom grundläggande högskoleutbildning vid en viss institution och för studerande som utifrån söker sig till in- stitutionen. Det är uppenbart att förutsättningarna att bedöma de sökandes lämplighet att genomgå utbildningen varierar kraftigt. En vidgad rekrytering till fortsatt högskoleutbildning från högskoleenheter som saknar fast or- ganisation för forskning och forskarutbildning kräver bl. a. aktiva insatser för att på ett så tidigt stadium som möjligt knyta kontakter mellan studerande på dessa orter och institutioner där fortsatt högskoleutbildning bedrivs. Detta problem kommer att få större omfattning i framtiden genom att studerande från hela högskolan i ökad utsträckning förutsätts gå över till fortsatt hög- skoleutbildning. I kapitel 18 behandlas en rad förslag, som syftar bl. a. till att förbättra kontakterna mellan institutioner och högskoleenheter utan fast forskningsorganisation och institutioner med sådan organisation.

1 det följande redovisas fyra faktorer, som bör medverka till ett ökat antal sökande till forskarutbildning och påbyggnadsutbildning från andra institutioner och högskoleenheter. Vidare kan våra förslag i kapitel 14 in- nebära, att urval mellan sökande behöver ske i större omfattning än f. n.

Högskolereformen innebär en väsentlig vidgning av högskolebegreppet. Det innebär att till högskolan förs en rad utbildningar som hitills haft ingen eller endast svag anknytning till forskning och forskarutbildning. En av de uppgifter som angavs i tilläggsdirektiven var att

"pröva i vilken utsträckning åtgärder bör vidtas för att inom den nya högskolan möjliggöra övergång till befintlig utbildning över grundexamensnivå från utbildnings- linjer som i dag inte har någon naturlig fortsättning.”

Idet följande redovisas förslag som syftar till att dels undanröja de formella hinder som kan finnas för studerande från olika delar av den vidgade hög- skolan att gå över till forskarutbildning, dels skapa reella förutsättningar för dessa studerande att om de så önskar gå vidare till forskarutbildning. Man bör inte räkna med att dessa åtgärder på kort sikt kommer att leda till en omfattande övergång till forskarutbildning från utbildningslinjer som hittills haft liten eller ingen kontakt med forskning och forskarutbildning. De faktiska förutsättningarna för de studerande inom hela högskolan att gå vidare till forskarutbildning kommer att förbättras i takt med att åtgärder vidtas för att förverkliga ett samspel mellan forskning och all grundläggande högskoleutbildning.

I direktiven till utredningen anges vidare som ett mål att underlätta för personer som efter grundläggande högskoleutbildning yrkesarbetat någon tid att söka sig till högskolan för att gå igenom forskarutbildning. Många av dessa kan väntas söka sig till andra institutioner och andra läroanstalter än dem där de genomgått sin grundläggande högskoleutbildning.

I kapitel 14 berörs möjligheterna att på längre sikt skapa bättre förut- sättningar för forskning och forskarutbildning inom vissa ämnen med litet antal forskare och studerande genom att föra samman de fasta forsknings- resurserna till en ort. En sådan omlokalisering måste givetvis förenas med åtgärder, som så långt möjligt eliminerar hindren för lärarnas och de stu- derandes geografiska rörlighet, men också med åtgärder, som skapar garantier för lika bedömning av sökande till forskarutbildning oavsett studieort under grundutbildningen.

11.5. Behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning

11.5.1. Allmänt

Genom högskolereformen träder nya regler för tillträde till grundläggande högskoleutbildning i kraft, om vilka riksdagen fattade principbeslut år 1972 (prop. 1972z84). Genom beslutet regleras, i termer av allmän behörighet och särskild behörighet, möjligheterna för alla studerande som avslutat lägst tvåårig utbildning inom gymnasieskolan, att gå vidare till högskoleutbild- ning. Vidare öppnas möjlighet för den som är lägst 25 år och varit yr- kesverksam i minst fyra år samt har erforderliga särskilda förkunskaper att få tillträde till grundläggande högskoleutbildning.

Utgångspunkten för 1972 års beslut om gymnasieskolans kompetensvärde var 1968 års gymnasieskolereform. Den genomgripande förändring av den gymnasiala utbildningen som då genomfördes och som innebär att all gym- nasial utbildning fördes samman i gymnasieskolan, ställde krav på en över- syn av bestämmelserna om tillträde till högre utbildning.

Genom högskolereformen har reformarbetet på utbildningsområdet fort- satt och omfattar nu även grundläggande eftergymnasial utbildning. I hög- skolan har förts samman utbildningslinjer, som traditionellt givit behörighet för tillträde till forskarutbildning, och utbildningslinjer, som saknat naturlig fortsättning på nivån ovanför grundutbildningen. Iden nya högskolan skapas vidare förutsättningar för utveckling av nya utbildningslinjer, som förenar moment från skilda delar av högskolan med dess varierande tradition i fråga om anknytning till forskning och forskarutbildning. En huvuduppgift i utvecklingsarbetet inom högskolan är att söka utjämna skillnaderna i fråga om samspel med forskning och annan vetenskaplig verksamhet mellan olika utbildningslinjer.

Ett annat väsentligt moment när det gäller att förverkliga idéerna bakom den nya högskolan är att lägga fast utbildningens kompetensvärde i för- hållande till fortsatt utbildning inom högskolan, främst forskarutbildning. Hittillsvarande bestämmelser om behörighet för tillträde till forskarutbild- ning innehåller krav på examen inom fakulteten samt — vid filosofisk fakultet — krav på studiekursercmfattande minst 60 poäng i ämnet för forskar- utbildningen. I studieplanerna för forskarutbildning anges i många fall krav på förkunskaper utöver dem som följer av de generella bestämmelserna i utbildningskungörelserna. Även den som i annan ordning förvärvat mot- svarande kunskaper är i princip behörig att antas till forskarutbildning. Be- hörighetskraven för tillträde till psykologutbildningen ansluter, med vissa preciseringar, till bestämmelserna för forskarutbildningen. För försöksverk- samheten med s.k. specialistutbildning inriktad mot samhällsekonomisk utredningsverksamhet i Göteborg begränsas förkunskapskraven i national- ekonomi till 40 poäng.

I anslutning till förberedelsearbetet för högskolereformen uppdrogs åt oss att utarbeta förslag till bestämmelser om tillträde till forskarutbildning, att gälla tills dess ställning kunnat tas till nya bestämmelser på grundval av vårt slutliga förslag. Föredragande statsrådet anslöt sig till förslaget, vilket också bifölls av riksdagen (prop. 1976/77:59).

De interimistiska bestämmelser som sålunda gäller från den 1 juli 1977 innebär, att för allmän behörighet att antas till forskarutbildning skall krävas genomgången allmän utbildningslinje omfattande lägst 120 poäng eller mot- svarande kunskaper förvärvade på annat sätt. Härutöver skall i vissa fall gälla som särskilt behörighetskrav studier om minst 60 poäng i det ämne som forskarutbildningen avser.

11.5.2. Överväganden och förslag

För att fullfölja högskolereformen och vidga rekryteringen till fortsatt hög- skoleutbildning är det nödvändigt att se över bestämmelserna om tillträde till forskarutbildning och att lägga fast riktlinjer för bestämmelser om tillträde till annan fortsatt högskoleutbildning. Syftet med översynen bör vara att

skapa bestämmelser som så långt möjligt täcker all grundläggande utbildning inom den nya högskolan. Bestämmelserna bör utformas så att det blir möjligt att definiera varje utbildningslinjes kompetensvärde i förhållande till olika ämnen inom forskarutbildningen och olika påbyggnadsutbildningar. Vid översynen bör man sträva efter att undanröja formella hinder för tillträde för sådana studerande som har erforderlig kompetens, oavsett hur denna inhämtats. De mål vi ställt upp för översynen är dels att skapa förutsättningar för en väsentligt breddad rekrytering till forskarutbildningen, dels att detta skall ske med bevarande av de kvalitativa krav som hittills ställts för tillträde till utbildningen. För att dessa två mål skall kunna förverkligas samtidigt krävs omfattande insatser för att skapa nya vägar att nå förkunskapsnivån.

Forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning ställer stora krav på den studerande. Breda faktakunskaper, fördjupning i ett ämne och kän- nedom om tekniker och metoder är förutsättningar för att den studerande skall kunna tillgodogöra sig utbildningen på ett kvalitativt tillfredsställande sätt. I många fall ställs också krav på kunskaper på högskolenivå i kom- munikations- eller metodämnen som statistik, matematik, språk osv. För att beskriva dessa krav kan det vara ändamålsenligt att ansluta till vissa utbildningslinjer eller kurser inom högskolan. Detta innebär emellertid inte att kunskaperna måste ha inhämtats inom högskolan eller inom en viss utbildningslinje.

Hittills gällande bestämmelser för behörighet till forskarutbildning och psykologutbildning är utformade som krav på grundexamen inom fakul- teten. Inom de filosofiska fakulteterna ställs krav också på fördjupning i ämnet för forskarutbildning om 60 poäng. Bestämmelserna ger utrymme för en betydande variation i den enskilde studerandes kompetens och för- beredelse för forskarutbildning.

Många studerande, som gått igenom utbildningslinjer som hittills inte haft någon naturlig fortsättning över grundexamensnivån, kan i sin ut- bildning ha inhämtat väsentliga moment av de förkunskaper som krävs. Andra moment kan de ha inhämtat inom ramen för yrkesverksamhet med anknytning till ämnet för forskarutbildningen eller påbyggnadsutbildningen. Det är därför viktigt att man vid prövningen av en studerandes behörighet väger samman såväl formell utbildning som erfarenheter av skilda slag, bl.a. i form av yrkeserfarenhet.

Behörighetsreglerna för tillträde till fortsatt högskoleutbildning bör, som nämnts, täcka dels all grundläggande utbildning inom högskolan, dels all fortsatt högskoleutbildning. Det innebär att reglerna skall kunna tillämpas för övergång mellan utbildningar av starkt skiftande karaktär på båda ut- bildningsnivåerna. De bör vidare utformas så att utrymme skapas för sakliga bedömningar av den enskilde studerandes förutsättningar och kompetens att genomgå en viss fortsatt högskoleutbildning.

Mot denna bakgrund förordar vi att reglerna för behörighet till fortsatt högskoleutbildning delas in i dels allmän behörighet, dels särskild behörighet. Denna teknik för att reglera kraven för tillträde till utbildning tillämpas vad gäller den grundläggande högskoleutbildningen. Härutöver fordras för- mer för bedömning av den enskilde sökandes förutsättningar för en viss specifik utbildning.

De allmänna behörighetskraven skall gälla generellt för all fortsatt hög-

skoleutbildning. Kraven för särskild behörighet, som omfattar krav på för- kunskaper i ämne eller ämnen, erfarenheter och andra förutsättningar fast- ställs för varje påbyggnadsutbildning eller varje ämne i forskarutbildningen särskilt. Tillsammans utgör allmän och särskild behörighet för varje enskild utbildning en helhet, som definierar tillträdeskraven.

Allmän behörighet

Det krav på avlagd grundexamen, som hittills gällt för behörighet för tillträde till forskarutbildning, synes ha utgått från en strävan efter att garantera att den studerande gått igenom en utbildning av viss längd och med viss ämnesmässig sammansättning. Examensbegreppets utveckling, särskilt vid de filosofiska fakulteterna, mot en studietidsnorm utan krav på ämnesmässig eller pedagogisk sammanhållning, har emellertid försvagat dess värde som mått på en kunskapsnivå. Detta har dock till viss del uppvägts av krav på fördjupning i ämnet för forskarutbildningen på 60 poäng. De allmänna utbildningslinjer som tillkommit inom de hittillsvarande filosofiska fakul- teternas område i samband med högskolereformen innebär att utbildningen vid dessa fakulteter givits en större fasthet. Vid bl. a. juridisk, medicinsk och teknisk fakultet har kravet på examen inom fakulteten i praktiken in- neburit krav på viss utbildningslinje, som i sin tur haft treårig linje i gym- nasieskolan som förkunskapskrav.

Vid utformningen av nya behörighetsregler har vi valt att låta de allmänna utbildningslinjerna utgöra grund vid formulering av krav för allmän be- hörighet för tillträde till forskarutbildning och påbyggnadsutbildning.

Kraven på att den allmänna behörigheten skall kunna gälla för all grund- läggande högskoleutbildning och all fortsatt högskoleutbildning samt på att behörighetsbestämmelserna skall bidra till en vidgad rekrytering till främst forskarutbildningen förutsätter, att kravet för allmän behörighet ansluter till många utbildningslinjer. Detta innebär att det bör sättas relativt lågt. Självfallet blir då kraven för särskild behörighet i många fall omfattande.

Ett allmänt behörighetskrav utformat som krav på genomgången utbild- ningslinje utan ytterligare restriktion skulle innebära en synnerligen kraftig sänkning av nuvarande förkunskapskrav. De kortaste utbildningslinjerna omfattar endast två terminer. Man bör också beakta, att många studerande, som gått igenom de kortare utbildningslinjerna inom högskolan, ofta har tvåårig gymnasial utbildning. Vi bedömer det därför inte möjligt att låta samtliga utbildningslinjer ge allmän behörighet för tillträde till påbyggnads- utbildning eller forskarutbildning. Mot bakgrund av de mål vi satt upp för en förändring av behörighetsbestämmelserna och med hänsyn till den vikt vi vill lägga på de särskilda förkunskapskraven, förordar vi, att allmän ut- bildningslinje omfattande minst 80 poäng skall ge allmän behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning.

Vi har vid våra överväganden prövat om kravet på utbildningslinje av viss minsta omfattning borde kompletteras med krav på yrkeserfarenhet inom område av särskild betydelse för den fortsatta utbildningen. Ett sådant krav skulle då gälla t. ex. utbildningslinjer kortare än 120 poäng. Med hänsyn till att den grundläggande utbildningens längd ensam säger jämförelsevis litet om dess grad av forskningsförberedelse och att tröskeleffekter, som

kan upplevas som orättvisa, skulle uppstå, avstår vi från att lägga förslag om att yrkeserfarenhet i vissa fall skall utgöra krav för allmän behörighet. Vi kommer i det följande att återkomma till yrkeserfarenhet som krav för särskild behörighet och vid urval.

Våra förslag innebär, att utöver de utbildningslinjer som motsvarar ut- bildning som hittills givit behörighet för tillträde till forskarutbildning, föl- jande utbildningslinjer skall ge allmän behörighet:

Linje Poäng Arbetsterapeutlinjen 120 Barnavårdslärarlinjen 120 Bibliotekarielinjen 80 Ekonomiföreståndarlinjen 80 Fritidsledarlinjen 80 Fritidspedagoglinjen 80 Förskollärarlinjen 80 Förvaltningslinjen 140 Gymnastiklärarlinjen 80 Hemspråkslärarlinjen 80 Hushållslärarlinjen 120 Hälso- och miljövårdslinjen 120 Hörselvårdsassistentlinjen 80 Journalistlinjen 80 Kyrkomusikerlinjen 160 Laboratorieassistentlinjen 100 Lågstadielärarlinjen 100 Medicinska assistentlinjen 100 Mellanstadielärarlinjen 120 Musiklinjen 120 Musiklärarlinjen 160 Oftalmologassistentlinjen 80 Operationsassistentlinjen 100 Receptarielinjen 100 Redovisnings- och revisionslinjen 80 Sekreterarlinjen 80 Sjukgymnastlinjen 100 Sjuksköterskelinjen 105 Skådespelarlinjen 120 Sociala linjen 140 Sociala servicelinjen 100 Studie- och yrkesorienteringslinjen 120 Teckningslärarlinjen 120 Textillärarlinjen 120 Transportadministrativa linjen 80

Dessa linjers karaktär varierar avsevärt och flertalet skiljer sig starkt i fråga om uppläggning och innehåll från de utbildningslinjer som traditionellt givit behörighet för tillträde till forskarutbildning. Även om de avser klart avgränsade, yrkesinriktade utbildningar, är det uppenbart, att de i fråga om forskningsförberedelse och studieträning i flertalet fall ger de studerande väsentligt mindre än de minst treåriga utbildningslinjer som motsvarar hit- tillsvarande universitetsutbildning. Man bör också beakta att många av lin.- jerna bygger på tvåårig gymnasial utbildning. Det blir därför, som nämnts,

nödvändigt att komplettera det allmänna behörighetskravet med relativt omfattande krav för särskild behörighet, vilka specihseras för varje ämne inom forskarutbildningen och varje annan fortsatt högskoleutbildning.

Vi vill emellertid i detta sammanhang framhålla att de åtgärder som re- dovisas i kapitel 18 syftar till att förändra utbildningen på ett sådant sätt, att ett naturligt samspel med forskning inom relevanta områden kan komma till stånd. Detta utvecklingsarbete bör innebära bl. a. att man för in forsk- ningsförberedande moment i utbildningslinjer som nu saknar sådana. Den relativt stora skillnaden mellan allmän och full behörighet kan därför — i den mån förslagen realiseras — förväntas minska successivt. Det finns också anledning att erinra om att många av de uppräknade utbildnings- linjerna syftar till att förmedla kunskaper och färdigheter av annat slag än studieträning, metodskolning och kunskapsberedskap och som kan vara av betydande värde vid t. ex. en forskarutbildning.

Högskolan omfattar även ett tiotal linjer om 60 eller 40 poäng. Vi har sålunda inte bedömt det möjligt att låta även dessa korta utbildningslinjer ligga till grund för allmän behörighet för tillträde till fortsatt högskoleut— bildning. Man bör emellertid inte utesluta att utbildningar kan komma att utvecklas som ansluter till dessa linjer. De behörighetskrav som skall gälla för utbildningar av detta slag bör prövas från fall till fall.

Särskild behörighet

Med den utformning av den allmänna behörigheten vi förordat, kommer formuleringen av kraven för särskild behörighet för varje påbyggnadsut- bildning och varje ämne i forskarutbildningen att bli av stor betydelse. Möj- ligheterna att faktiskt vidga rekryteringen till forskarutbildningen samtidigt som man bevarar den kvalitativa förkunskapsnivån kommer att vara be- roende av hur de särskilda förkunskapskraven utformas.

I fråga om forskarutbildningen vid de filosofiska fakulteterna har till den 1 juli 1977 gällt, att för behörighet krävs — utöver grundexamen — fördjupning inom ämnesområdet för forskarutbildning omfattande minst 60 poäng. Det förutsätts därvid att kurserna är av forskningsförberedande karaktär och att de bygger på varandra. Vid andra fakulteter finns motsvarande krav på fördjupning i ämnet för forskarutbildningen utöver vad som utgör mi- nimikrav för motsvarande utbildningslinje. Vi förordar, att sådana krav på ämnesmässig fördjupning skall finnas kvar när man preciserar kraven för särskild behörighet för tillträde till forskarutbildning inom skilda ämnen. Detta innebär givetvis inte, att motsvarande krav skall ställas upp för på- byggnadsutbildning i andra fall än då de är sakligt motiverade.

Mot bakgrund av vad som tidigare anförts om de speciella krav som den fortsatta högskoleutbildningen ställer bör de särskilda behörighetskra- ven, utöver krav på fördjupning i ämne, kunna omfatta också andra krav på kunskaper, färdigheter eller erfarenheter. Dessa krav kommer naturligen att vara av mycket varierande karaktär, men kan gälla krav på kunskaper i angränsande ämnen eller i ämnen som är en förutsättning för att till- godogöra sig en viss fortsatt högskoleutbildning, t. ex. grundläggande kun- skaper i statistik eller matematik, färdigheter i språk etc.

Vi har i det föregående avstått från att ställa upp krav på relevant yr-

keserfarenhet för allmän behörighet såväl generellt som för studerande, som har kortare grundläggande utbildning än t. ex. 120 poäng. Vi ser det som mer naturligt att ett sådant krav, om det ställs upp, skall gälla alla studerande, som söker en viss utbildning, oavsett den grundläggande utbildningens om- fattning.

Inom flera områden av den nuvarande forskarutbildningen är det uppen- bart, att erfarenhet av kvalificerad och relevant yrkesverksamhet har ett betydande värde för utbildningen. Detta gäller t. ex. forskarutbildning i till- lämpade ämnen vid teknisk fakultet där erfarenhet från tillverkningsindustri med anknytning till ämnet för forskarutbildningen förbättrar den stude- randes förutsättningar för forskarutbildning. Liknande förhållanden gäller för kliniskt medicinsk forskarutbildning, där erfarenhet av sjukvård är en förutsättning. Vidare har ofta personer med erfarenhet från t. ex. laboratorier bättre kännedom om tekniker och metoder inom laborativa ämnen än stu- derande, som kommer direkt från grundläggande studier.

Yrkeserfarenhet kan givetvis inte ersätta fakta- och metodkunskaper eller studieträning. Det är emellertid uppenbart att erfarenhet av yrkesverksamhet med anknytning till ämnet för den fortsatta utbildningen kan ha stort kom- pletterande värde för den enskildes förutsättningar att tillgodogöra sig denna.

Vi föreslår därför, att krav på yrkeserfarenhet inom område av omedelbar betydelse för utbildningen skall kunna ställas upp som särskilt förkunskaps- krav för forskarutbildning och påbyggnadsutbildning. Det är därför nöd- vändigt att i varje enskilt fall pröva om kravet på yrkeserfarenhet i väsentlig grad bidrar till att förbättra de studerandes förutsättningar att fullfölja ut- bildningen med ett gott resultat. Mot bakgrund av våra förslag i kapitel 12 bedömer vi, att detta kommer att vara fallet för flertalet påbyggnads- utbildningar. När det gäller forskarutbildning är det inte osannolikt att så kan vara fallet inom t. ex. teknisk och samhällsvetenskaplig fakultet. Ämnets karaktär och utbildningens inriktning inom det enskilda ämnet kommer dock att vara avgörande. Det kan därför vara ändamålsenligt att differentiera förkunskapskraven mellan olika ämnesdelar, bl. a. vad gäller eventuella krav på yrkeserfarenhet.

Det finns anledning att i detta sammanhang erinra om, att inom vissa, främst klart teoretiskt inriktade ämnen kommer direkt övergång från gym- nasieskola till grundläggande högskoleutbildning och från denna till fors- karutbildning att vara den naturliga och mest ändamålsenliga vägen. Ett generellt krav på yrkeserfarenhet skulle inom ämnen av detta slag ha klart negativa konsekvenser för forskarutbildningen och för forskningen.

Kraven för särskild behörighet skall anges i studieplan för forskarutbild- ning i varje ämne och för varje påbyggnadsutbildning. Studieplan skall, som framgår av våra förslag i kapitel 17, utformas lokalt. Nu gällande be- stämmelser ger utrymme för utformning av alternativa studieplaner inom ett ämne i forskarutbildningen. Denna möjlighet bör finnas kvar och ut- nyttjas bl. a. för en differentiering av de särskilda behörighetskraven.

Vi föreslår i avsnitt 11.6 att antagning av forskarstuderande skall åligga en antagningsnämnd vid varje institution. Det bör ankomma på antagnings- nämnden att utarbeta förslag till de särskilda behörighetskrav som skall ingå i studieplanerna. Det är angeläget att de särskilda förkunskapskraven utformas på ett likartat

sätt vid alla läroanstalter, som anordnar jämförbar utbildning. En sådan likformighet torde vara en förutsättning bl. a. för en ökad geografisk rörlighet bland de studerande och för en vidgad rekrytering från högskoleenheter utan fast organisation för forskning och forskarutbildning. Detta innebär emellertid inte att krav på full enhetlighet bör ställas upp. Enligt vår upp- fattning bör den eftersträvade likformigheten kunna uppnås genom att UHÄ i de utbildningsplaner för forskarutbildning som föreslås i avsnitt 17.4.5 anger riktlinjer för utformningen av de särskilda förkunskapskraven.

De krav på särskild behörighet som ställs upp för varje ämne i forskar- utbildningen och för varje fortsatt högskoleutbildning bör gälla samtliga studerande som har allmän behörighet oberoende av omfattningen av den enskildes grundläggande utbildning. Innehållet i den grundläggande utbild— ningen kommer därmed att bli avgörande vid behörighetsprövningen. För vissa utbildningslinjer som hittills automatiskt givit behörighet till fors- karutbildning kan vår betoning av den särskilda behörigheten innebära att behörighetskraven skärps. För att uppnå full behörighet kommer i många fall att krävas kompletterande utbildning. Studerande, som har en omfat- tande grundläggande utbildning, kommer naturligen att ha kraven på sär- skild behörighet uppfyllda inom ramen för sin grundläggande utbildning i större utsträckning än studerande, som kommer från kortare grundläggande utbildning.

Likställdhetsregel och urval

Man bör också räkna med att de sökande kan ha förvärvat kunskaper och färdigheter genom yrkesverksamhet, vilka motsvarar dem som kan vinnas genom studier inom högskolan. För att den vidgade rekryteringen skall kunna förverkligas, är det väsentligt att man vid prövningen av de sökandes behörighet analyserar om någon del av behörighetskraven kan ha uppnåtts genom yrkeserfarenhet. Det gäller sålunda inte bara hur de särskilda för- kunskapskraven utformas utan i hög grad också vilka principer och vär- deringar som styr prövningen av den enskilde sökandes behörighet.

I likhet med vad som f. n. gäller bör sålunda kunskaper och färdigheter, som krävs för behörighet, men som inhämtats på annat sätt än genom studier inom högskolan, kunna tillgodoräknas vid behörighetsprövningen. Denna likställdhetsprövning bör ankomma på antagningsnämnden för fors- karutbildning och bli en av nämndens viktigaste uppgifter.

I de fall yrkeserfarenhet inte utgör behörighetskrav bör erfarenhet av yr- kesverksamhet, som är av betydelse för den sökta utbildningen, kunna ut- nyttjas som urvalsinstrument. Man kan räkna med att sådan erfarenhet i många fall — beroende på ämnets karaktär och utbildningens inriktning — givit den sökande kompletterande kunskaper och erfarenheter samt pro- bleminsikt, som väsentligt förbättrar förutsättningarna för framgångsrika studier. Vi förordar därför att yrkeserfarenhet i dessa fall skall utgöra en tungt vägande faktor vid urval mellan sökande till fortsatt högskoleutbild- ning. Grunden för urval mellan behöriga sökande bör dock alltjämt vara en sammanfattande bedömning av de sökandes förmåga att tillgodogöra

sig utbildningen.

Vissa övriga frågor

Vi har i det föregående starkt betonat kravet på kvalitet i den fortsatta högskoleutbildningen, vilket fått sitt uttryck bl. a. i kraven på särskild be- hörighet. Samtidigt har förutsättningar för en vidgad rekrytering till fortsatt högskoleutbildning skapats genom att samtliga studerande, som gått igenom allmän utbildningslinje om minst 80 poäng, uppnår allmän behörighet för tillträde till fortsatt högskoleutbildning.

Denna formella öppning av forskarutbildningen för nya grupper måste emellertid kompletteras med omfattande åtgärder, som syftar till att skapa formella och praktiska möjligheter för den som önskar, att skaffa sig den särskilda behörigheten. Skillnaden mellan allmän och särskild behörighet kommer i många fall att vara stor. Personer som gått igenom tvåårig hög- skoleutbildning uppfyller visserligen kraven på allmän behörighet, men mås- te räkna med att de, även om de genom yrkesverksamhet kommit i kontakt med de problem de önskar bearbeta vetenskapligt, måste komplettera sin utbildning på högskolenivå. Vidare medför utformningen av behörighets- reglerna för grundläggande högskoleutbildning, att gymnasiestudieri många fall kommer att vara en förutsättning för den kompletterande högskoleut- bildningen.

Kraftfulla och resurskrävande åtgärder måste därför sättas in för att göra det till en realistisk möjlighet att inhämta de kunskaper som krävs för att uppnå särskild behörighet. Rent praktiskt kommer det att krävas ett om- fattande arbete för att utveckla kurser av överbryggande karaktär. Det krävs vidare, att resurser sätts av för att anordna dessa kurser även för mycket små studerandegrupper. Såväl utvecklingsarbetet som den fortlöpande drif- ten av kurserna kommer, bl. a. som en följd av den grundläggande ut- bildningens stora bredd, att kräva betydande resursinsatser. Planeringen av utbildningsutbudet i den grundläggande utbildningen måste även i övrigt ta hänsyn till behovet av överbryggande kurser mellan grundläggande och fortsatt högskoleutbildning. Ansvaret för att detta utbildningsutbud kommer till vilar på linjenämnder i samråd med fakultetsorganen. Vidare kommer det att krävas insatser på det studiesociala området för personer som önskar gå igenom överbryggande utbildning. Studiemedel och särskilt vuxenstu- diestötl kan därvid bli aktuella stödformer. Möjligheterna att förverkliga en vidgad rekrytering till forskarutbildningen och därmed till forskningen är sålunda beroende av de resurser som ställs till förfogande för dessa ända- mål.

Den vidgning av rekryteringen till den fortsatta högskoleutbildningen som vi föreslår måste, för att inte upplevas som en skenreform, följas av ytterligare åtgärder inom en rad områden och på skilda nivåer inom hög- skolan. Studerande, som gått igenom de yrkesförberedande utbildningslin- jerna inom högskolan, kan i en del fall antas ha begränsat intresse av den disciplinbaserade forskarutbildning, som av tradition bedrivs inom högsko- lan. För dessa studerande torde personligt engagemang i problem med an- knytning till yrkesverksamheten vara ett väsentligt motiv för beslutet att söka sig till fortsatt högskoleutbildning. En utveckling av forskning och fortsatt högskoleutbildning, som ansluter till dessa utbildnings- och arbets— marknadsområden, kan därför bedömas vara en förutsättning för att göra

den fortsatta högskoleutbildningen attraktiv för de nya studerandegrupper som nu ges tillträde till forskarutbildning och påbyggnadsutbildning.

De för högskolans forskning och utbildning ansvariga organen bör därför sträva efter att successivt utveckla forskning, forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning inom områden som är av betydelse för de nya utbildningar som genom högskolereformen tillförts högskolan.

Det bör åläggas UHÄ att kontinuerligt följa detta utvecklingsarbete liksom att kontrollera att studerande från icke-traditionell högskoleutbildning inte diskrimineras vid antagning till forskarutbildning och annan fortsatt hög- skoleutbildning.

De regler för behörighet som redovisats i det föregående innebär att det i vissa fall kan vara svårt för den enskilde studeranden att bedöma om han är behörig för en viss fortsatt högskoleutbildning. En studerande bör därför kunna få sin behörighet prövad åtskild från frågan om antagning. Studerande, som önskar skaffa sig behörighet, bör erbjudas studierådgivning inför uppläggningen av den kompletterande utbildningen. En liknande regel har införts i fråga om den grundläggande utbildningen och bör införas även för den fortsatta högskoleutbildningen. Denna prövning av behörigheten bör gälla enbart för den högskoleenhet där prövningen ägt rum.

11.6. Antagning m. m.

Vid ett förverkligande av våra förslag om behörighet och skilda rekryte- ringsfrämjande åtgärder kommer de sökande till forskarutbildning att ha en mer varierande utbildnings- och erfarenhetsbakgrund än f. n. Våra förslag i kapitel 14 leder sannolikt till att urval mellan behöriga sökande blir aktuellt oftare än i nuvarande system. Det ställs då krav på att urvalet kan ske på ett sådant sätt, att det upplevs som rättvist av de berörda och samtidigt leder till att de för utbildningen mest lämpade sökandena antas. Utgångs- punkten för en diskussion om urval är att urvalet skall ske mellan behöriga sökande som förutsätts ha förmåga att tillgodogöra sig den sökta utbild- ningen.

En möjlig urvalsmetod är att låta de studerande genomgå ett provår i forskarutbildningen. Under detta skulle de få tillfälle att mer ingående pröva vad utbildningen innebär. Efter provåret kan de sedan ta ställning till om de önskar fullfölja utbildningen eller inte. De lärare som medverkat i ut- bildningen under provåret ges möjlighet att tillråda eller avråda från fortsatta studier. Provåret skulle utgöra en del av forskarutbildningen och för stu- derande som fortsätter innebär det att de i och med provåret fullgjort ungefär en fjärdedel av utbildningen.

Vid prövningen av alternativa urvalsmetoder har vi funnit, att ett for- maliserat provår medför betydande nackdelar. Det krävs sålunda en relativt stor insats av resurser för handledning och examination för att provåret skall kunna användas i diagnostiskt syfte. Det möter vidare problem att utforma studiedokumentationen på ett sådant sätt att den inte får karaktär av ett underkännande. Slutligen finns risker för att ett provårssystem ensidigt gynnar de studerande som kommer direkt från grundläggande utbildning

vid institutionen. Vi har mot denna bakgrund inte ansett det möjligt, att förorda ett provår som generell urvalsmetod. Vi vill däremot peka på de möjligheter som i en del fall kan finnas, att utan formaliserad examination lägga in etappavgångar också inom forskarutbildning och påbyggnadsut- bildning. 1 den mån sådana etappavgångar ansluter till avgränsade och ar- betsmarknadsanknutna utbildningsmål, bortfaller flera av de invändningar som kan resas mot provåret. En inledande utbildningsetapp bör sålunda i vissa fall kunna utnyttjas i ett successivt urvalsförfarande.

Genom att införa ett allmänt inträdesprov för alla sökande till forskar- utbildningen skulle man kunna erhålla underlag för en enhetlig bedömning av ämnes- och metodkunskaper hos de sökande. För att möjliggöra en be- dömning av de studerandes möjligheter att tillgodogöra sig forskarutbildning skulle provet dock behöva vara relativt omfattande. De sökande till fors- karutbildning kommer sannolikt att ha en mer heterogen studiebakgrund när åtgärderna för att vidga rekryteringen får effekt. I en sådan situation kommer svårigheterna att utforma rättvisande prov för antagning att vara uppenbara. Det är enligt vår mening inte ändamålsenligt att på detta sätt definiera allmängiltiga urvalskriterier då man därigenom löper risk att oav- siktligt diskriminera vissa studerandegrupper.

Vi föreslår att frågor om urval och antagning till forskarutbildning skall behandlas av en antagningsnämnd på institutionsnivå, som har att med utgångspunkt i den information som finns tillgänglig söka bedöma, vilka studerande som har bäst förutsättningar att framgångsrikt fullfölja utbild- ningen. Nämndens sammansättning redovisas i kapitel 17.

Forskarutbildningsnämnden (se kapitel 17) bör ha övergripande ansvar för frågor om antagning och urval och bör därför ha till uppgift att bevaka att studerande från högskolor utan fast forskningsorganisation inte miss- gynnas jämfört med studerande med traditionell utbildningsbakgrund.

Dimensioneringen av forskarutbildning skall, som tidigare berörts, baseras bl. a. på tillgängliga resurser så att varje studerande tillförsäkras god hand- ledning. Detta utesluter dock inte att också andra än forskarstuderande även i fortsättningen skall kunna avlägga doktorsexamen. De resurser som anvisas för forskarutbildning är emellertid avsedda endast för antagna forskarstu- derande.

Med ett väl fungerande antagningssystem böri princip endast studerande som kan fullfölja utbildningen till examen antas till forskarutbildning. Man bör dock räkna med att vissa studerande som saknar nödvändiga förut- sättningar ändå antas till utbildningen. Med hänsyn till att det rör sig om en lång utbildning som kräver avsevärda insatser från såväl samhället som från den enskilde studeranden, bör studerande som saknar möjlighet att fullfölja utbildning kunna avvisas. Den studierådgivning som skall äga rum under utbildningstiden bör i förekommande fall också vara avrådande. Om ett avrådande inte leder till att den studerande avbryter sin utbildning bör, om synnerliga skäl föreligger, den studerande kunna avvisas från forskar- utbildningen. Fråga om avvisning bör väckas av berörd antagningsnämnd för forskarutbildning, och beslut i ärendet fattas av högskolestyrelsen efter hörande av forskarutbildningsnämnd och den studerande. Synnerliga skäl bör anses föreligga om den studerande efter utbildning motsvarande flera års heltidsstudier inte presterat nämnvärda resultat och i övrigt bedöms

sakna förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Vi vill i samman- hanget erinra om att den studerande, enligt såväl gällande som av oss fö- reslagen författning, förlorar rätten till handledning efter normalt fyra års heltidsstudier.

Formerna för urval och antagning till annan fortsatt högskoleutbildning än forskarutbildning blir beroende av utbildningens karaktär. Vi redovisar i kapitel 13 olika alternativ vad gäller ansvaret för påbyggnadsutbildningar. Ansvaret för urval och antagning till påbyggnadsutbildning för vilken lin- jenämnd ansvarar bör åvila antagningsnämnden för den grundläggande ut- bildningen. I denna nämnd ingår allmänrepresentanter och kan ingå re- presentanter för de studerande.

I de fall ansvaret för en påbyggnadsutbildning läggs på fakultetsorganen och påbyggnadsutbildningen huvudsakligen berör ett ämne, bör ansvar för urval och antagning läggas på antagningsnämnden för forskarutbildning vid institutionen.

Det bör också vara möjligt att i undantagsfall inrätta särskilda antag— ningsnämnder för påbyggnadsutbildningar av speciell karaktär. Beslut om inrättande av särskild antagningsnämnd bör fattas av regionstyrelsen på förslag eller hörande av de organ inom högskolan som ansvarar för resp. utbildning. 1 sådan antagningsnämnd bör behovet av representation för yr- keslivet uppmärksammas.

12. Breddat utbildningsutbud

Vi har, som tidigare betonats, funnit det väsentligt att se de olika utbildnings- alternativ som anordnas inom ramen för fortsatt högskoleutbildning _ inkl. forskarutbildningen — i ett sammanhang. Detta synsätt ger betydande flexi- bilitet när det gäller att tillgodose uppkommande utbildningsbehov, men medför problem vad gäller studiefinansieringen.

I kapitel 13 behandlas frågan om studiefinansiering för de forskarstuderan- de. Vi föreslår där ett återbetalningsfritt, beskattningsbart utbildningsbidrag som är förknippat med vissa sociala förmåner. Utbildningsbidraget skall kun- na kombineras med förvärvsarbete inom eller utanför högskolan.

Påbyggnadsutbildningar kommer normalt att rikta sig till redan yrkesverk- samma personer som nått en ålder och en social situation, som kan göra det svårt för dem att återuppta studier om studiefinansieringen inte ges en tillfredsställande lösning. De förhållanden som legat till grund för förslaget till utbildningsbidrag för doktorander gäller till viss del också potentiella studerande i påbyggnadsutbildningar. Utbildningstiden för den senare ka- tegorin kommer dock normalt att vara avsevärt kortare än normal studietiden för forskarstuderande. Påbyggnadsutbildningarnas starka anknytning till praktisk verksamhet innebär också att de studerande kommer att ha be- tydande möjligheter att kombinera utbildningen med ordinarie yrkesverk- samhet. Bl. a. av dessa skäl har vi inte ansett det möjligt att generellt förorda att studerande i påbyggnadsutbildning i fråga om studiefinansiering skall jämställas med forskarstuderande. Studiefinansiering inom grundutbildningen bygger på studiemedelssyste- met. Studiemedlen består av en bidragsdel (ca 15 procent) samt av en åter- betalningspliktig del. Denna studiefinansieringsform gäller i princip också för studerande som vunnit tillträde enligt de bestämmelser om vidgat tillträde till högre utbildning som trätt i kraft genom högskolereformen. Dessa stude- rande kan i fråga om krav på studiefinansieringssystemet i flera avseenden jämställas med potentiella studerande inom påbyggnadsutbildning.

För studerande i yrkesteknisk högskoleutbildning (YTH) har man av spe- ciella skäl medgivit att det särskilda vuxenstudiestödet får utnyttjas. Detta fördelas till vuxna med yrkeserfarenhet som avser att bedriva målinriktade studier. Särskild hänsyn tas till de korttidsutbildade vuxnas behov. Av detta följer att studerande i påbyggnadsutbildning, som definitionsmässigt bygger på grundläggande högskoleutbildning. inte utan särskilda undantag kan ut- nyttja denna studiefinansieringsform.

Studiestödet för studerande i påbyggnadsutbildningar bör ses i relation till normalstudietider inom såväl den grundläggande högskoleutbildningen som inom forskarutbildningen. De längsta utbildningslinjerna på grund— utbildningsnivån omfattar 220 poäng dvs. fem och ett halvt års studier. Studerande på dessa linjer är f.n., oavsett bakgrund, studiemotiv och so- cioekonomisk situation, hänvisade till studiemedelssystemet för att finan- siera sina studier. Normalstudietiden för flertalet allmänna utbildningslinjer omfattar dock mellan ett och tre år. För befintliga specialist- och påbygg- nadsutbildningar gäller en studietid om två till två och ett halvt år. Denna nivå kommer, att döma av de förslag till nya påbyggnadsutbildningar som utarbetats på skilda håll, sannolikt att överskridas endast i undantagsfall.

De allmänna riktlinjer som enligt vårt förslag bör gälla för påbyggnads- utbildningar innebär att varje utbildning kommer att rikta sig till personer med jämförelsevis enhetlig utbildningsbakgrund. Påbyggnadsutbildningar kommer vanligen att vända sig till studerande som erhållit sin grundläggande högskoleutbildning antingen inom ett tämligen begränsat antal allmänna eller lokala utbildningslinjer eller genom kombinationer av kurser inom nä- raliggande ämnesområden och praktisk erfarenhet.

Det förslag till lösning av studiefinansieringsfrågan som presenteras i det följande bygger på att man, med utgångspunkt i varje enskild påbyggnads- utbildnings krav på förkunskaper, kan beräkna den studietid i grundläggande högskoleutbildning som kommer att krävas för att nå behörighet. Denna be- räkning genomförs i samband med utbildningens inrättande och tillämpas för de studerande som sedan antas till den, oavsett deras faktiska utbildnings- bakgrund.

För studerande i påbyggnadsutbildning, som tillsammans med den beräk- nade normalstudietiden i grundutbildning ger en total studietid vid högsko- lan som inte överstiger fem år, bör studiefinansieringen kunna ske genom ut- nyttjande av studiemedel. Tidsgränsen har valts eftersom den ligger inom ra- men för normalstudietiden för de längre allmänna utbildningslinjerna. I de fall där den sammanlagda studietiden kommer att överstiga fem är, bör UHÄ ha möjlighet att, efter särskild prövning av varje utbildning, medge att de stu- derande får utnyttja utbildningsbidrag för doktorander. Den högskoleenhet som anordnar viss påbyggnadsutbildning bör även kunna besluta, att stude- rande inom denna får tillträde till de tjänster vid högskolan som annars varit avsedda för forskarstuderande, om så bedöms ändamålsenligt. Samma stu- diefinansieringsform bör gälla alla studerande inom en påbyggnadsutbild- ning, oavsett de enskilda individernas studiebakgrund.

Med hänsyn till den utbildningsbakgrund som studerande i påbyggnads- utbildningar kan förväntas ha, kommer det sannolikt att vara lättare för dessa än för studerande på grundutbildningsnivå, att kombinera arbete och studier så att studiefinansieringen underlättas. Påbyggnadsutbildningarnas anknyt-

ning till kvalificerad yrkesverksamhet kan också medföra att arbetsgivare, som anser det värdefullt att en anställd deltar i sådan utbildning, också bidrar till detta genom att bevilja t. ex. tjänstledighet med viss bibehållen lön.

Frågan om studiefinansieringssystemets utformning har aktualiserats dels genom det vidgade tillträdet till högre utbildning, dels som ett resultat av den utbildningsplanering som avser att underlätta s.k. återkommande utbild- ning. De studerande skall ges möjlighet att varva yrkesverksamhet med stu- dieperioder och på detta sätt kunna genomgå också mer omfattande utbild- ningar utan att deras socioekonomiska situation drastiskt påverkas.

Det nuvarande studiestödssystemet utreds sedan är 1975 av studiestöds- utredningen (U 1975:16). Utredningen har som uppgift att samordna de olika studiestödsformer som nu finns för såväl studerande i gymnasieskolan som studerande i högskolan. De åtgärder som kan komma att vidtas på grundval av studiestödsutredningens arbete kommer självfallet också att gälla studerande i påbyggnadsutbildningar.

12.1. Inledning

Utbildningsutbudet ovanför grundutbildningsnivån består f. n. av forskar- utbildning inom ett stort antal ämnesområden samt ett litet antal 5. k. spe- cialist- eller påbyggnadsutbildningar.

Forskarutbildningen är på många håll starkt knuten till forskningen vid den institution där den bedrivs. Man bör emellertid räkna med att en del av dem som går igenom forskarutbildning kommer att bli verksamma inom FoU-verksamhet med annan inriktning än den som utbildningen ursprung- ligen förbereder för. Mot denna bakgrund är det av stor betydelse att den breddning av utbildningen efter grundexamen som inleddes genom 1969 års reform förs vidare. Detta innebär att åtgärder bör vidtas dels i fråga om ut- bildningens innehåll och verksamhetsformer, dels för att bredda utbildnings- utbudet inom forskarutbildningen. I kapitel 11 betonas att principen om återkommande utbildning bör prägla också planeringen av forskarutbild- ningen. Åtgärder föreslås för att underlätta deltidsstudier och för att anpassa utbildningens kursdel till en ökad heterogenitet vad gäller de studerandes bakgrund och intresseinriktning. Enskilda studerande bör t. ex. ges förbätt- rade möjligheter att anknyta utbildningen till den egna yrkesinriktningen. Ett viktigt medel för breddning av utbildningsutbudet inom forskarutbild- ningen är ett ökat samarbete med forskningsintressenter utanför högskolan. I kapitel 15 behandlas bl.a. åtgärder för att anknyta forskarutbildningen till projekt som utförs i samarbete med myndigheter, organisationer eller företag utanför högskolan.

Forskarutbildningen skall, enligt de riktlinjer som lades fast vid 1969 års forskarutbildningsreform, utformas för att tillgodose både behovet av forska- re i inskränkt mening och behovet av kvalificerade analytiker för verksamhet utanför undervisningsväsendet och den rena forskningen. Inom vissa delar av samhället finns emellertid mer stadigvarande behov av personer med för— djupad utbildning efter grundexamen, men där den speciella inriktningen mot forskningsverksamhet inte är helt ändamålsenlig. De existerande och planerade specialist- och påbyggnadsutbildningar som närmare beskrivs i kapitel 5, har utformats med hänsyn till speciella behov av personer med en kortare, mer praktiskt inriktad utbildning som bygger på grundläggande högskoleutbildning. Vi har enligt direktiven i uppdrag att överväga om det finns anledning, att för speciella utbildningsmål bredda utbildningsutbudet ovanför grundutbildningsnivån, utöver det som leder till doktorsexamen.

Det är givetvis inte möjligt att i dag förutse framtida behov av sådana sär- skilda utbildningar. Den kvalificerade verksamhet, som bedrivs utanför hög- skolan och för vilken avancerade tekniker och metoder kommer till använd- ning, kan emellertid förväntas leda till ökad efterfrågan på personer med för- djupad utbildning ovanför grundutbildningsnivån.

Högskolereformen innebär att högskolan från den 1 juli 1977 omfattar ett hundratal mera fast etablerade grundläggande utbildningslinjer. Många av dessa saknar i dag en naturlig fortsättning över grundutbildningsnivån. Det är angeläget att för hela högskolan dels underlätta övergång till befintlig forskarutbildning inom relevanta områden, dels möjliggöra uppbyggnad av forskning och forskarutbildning för att täcka uppkommande behov. De sist— nämnda frågorna behandlas närmare i kapitel 18. Härutöver kommer stu- derande inom vissa utbildningslinjer med jämförelsevis stark yrkeslivsan- knytning, som f. n. saknar naturlig fortsättning, att ha behov av fördjupad utbildning över grundutbildningsnivån. Dessa behov kan i dag inte till- godoses inom högskolan. För andra utbildningslinjer, främst inom kultur- sektorn, är det betydelsefullt att också utbildning med anknytning till det konstnärliga utvecklingsarbetet inryms inom utbildningsutbudet ovanför

grundutbildningsnivån. Inom vissa områden är det inte möjligt att inom den grundläggande utbild-

ningen nå den färdighetsnivå som krävs för praktisk verksamhet. De stude- rande hari dessa fall, oavsett utbildningsmål, varit hänvisade till forskarut- bildning för att nå erforderlig färdighetsnivå. En kortare, mer praktiskt orien- terad utbildning efter grundexamen, skulle erbjuda de studerande ett mer ändamålsenligt utbildningsalternativ.

Mot denna bakgrund anser vi det angeläget att förutsättningar och rutiner skapas för att särskilda utbildningar som bygger på grundläggande hög- skoleutbildning skall kunna initieras och inrättas när behov av dem uppstår.

Enligt vår mening finns det skäl att se all utbildning som bygger på grund- läggande högskoleutbildning i ett sammanhang. I inte ringa utsträckning ut- gör dessa utbildningar för den enskilde alternativ till varandra. Genom denna utbildnings betydelse för fort- och vidareutbildning finns också en viktig koppling till utbudet av enstaka kurser inom den grundläggande högskoleut- bildningen. Som ett samlande namn på utbildningar som bygger på grund- läggande högskoleutbildning har vi valt att använda begreppet/ortsatt hög- skoleutbildning. I detta begrepp skall således inrymmas såväl den hittillsvaran- de forskarutbildningen som de olika slag av specialist- eller påbyggnadsut- bildningar som redan anordnas, eller som kan komma att inrättas för att täcka uppkommande utbildningsbehov.

Vår uppgift är inte att lägga fram konkreta förslag till nya utbildnings- alternativ. 1 det följande behandlas därför allmänna riktlinjer i fråga om utbildningens uppläggning och innehåll samt organisatoriska ramar, som bör kunna ligga till grund för det fortsatta utvecklingsarbetet.

12.2. Överväganden och förslag

1 2.2. l Päbyggnadsutbildningar

Det har inte visat sig praktiskt möjligt eller ändamålsenligt att innehålls- mässigt avgränsa de utbildningar som, vid sidan av forskarutbildning, bör kunna inrymmas i begreppet fortsatt högskoleutbildning. Möjligheter att dra operationella gränser torde heller inte föreligga. Man bör i stället sträva efter ett system där de för utvecklingen av utbildningsutbudet ansvariga organen ges möjlighet, att utan konstlade gränser utforma utbildningsal- ternativ, som bygger på grundläggande högskoleutbildning, så att de bäst tillgodoser de aktuella utbildningsbehoven.

Benämningar som ges utbildningar som inrättas inom ramen för ett bred- dat utbildningsutbud ovanför grundutbildningsnivån, bör inte utgöra en bindning till vissa bestämda former. Utbildning som syftar till högt specia- liserad yrkesverksamhet bör, liksom nu, kunna kallas ”specialistutbildning” om man därmed inte riskerar att ge en missvisande uppfattning om ut- bildningens mål och innehåll. Fördjupningslinjer som ligger nära grund- utbildningen kan, också med bibehållen terminologi, även fortsättningsvis kallas påbyggnadslinje. I det följande diskuteras de allmänna riktlinjer som bör beaktas vid inrättande av dessa olika utbildningstyper. I den mån nya utbildningar inrättas, för vilka ovannämnda beteckningar inte anses ända- målsenliga, kan givetvis andra, lämpligare beteckningar införas.

Begreppet påbyggnadsutbildning används i det följande som ett samlande namn för utbildningar som bygger på grundläggande högskoleutbildning och som inte leder till doktorsexamen.

De påbyggnadsutbildningar som kan bli aktuella kommer, liksom de exi- sterande och planerade utbildningarna, att ha starkt varierande mål. Vissa av dem kommer sannolikt att ligga nära de traditionella forskarutbildningarna och utgöra reella alternativ till dessa, medan andra kommer att ligga närmare utbudet av enstaka kurser avsedda främst för fort- och vidareutbildning.

Gränsdragningen mellan påbyggnadsutbildning och den reformerade hög- skolans utbud av enstaka kurser kommer i vissa fall att vara svår. Enstaka kurser skall tillgodose utbildningsbehov som inte motsvaras av fullständiga yrkesinriktade utbildningslinjer. Dessa behov kan gälla fort- och vidareut- bildning eller annan, klart yrkesinriktad grundläggande högskoleutbildning. Ett brett utbud av enstaka kurser kommer att vara väsentligt för förverkli- gande av principen om återkommande utbildning, som är ett bärande tema i högskolereformen.

Påbyggnadsutbildning bör emellertid förbereda för andra funktioner på ar- betsmarknaden än dem den grundläggande utbildningen förbereder för. Ut- bildningsmålen måste gå att särskilja från målen för grundutbildningen, och syfta till att tillgodose ett definierat arbetsmarknadsbehov av personer med utbildning ovanför grundutbildningsnivån. Påbyggnadsutbildningar bör såle- des inte komma till användning för en allmän höjning av utbildningsnivån inom områden, som hittills tillgodosetts med personer med grundläggande högskoleutbildning. Vi har i föregående kapitel behandlat frågor om be- hörighet och antagning till påbyggnadsutbildning.

Av bl. a. resursskäl är det nödvändigt att behovet av personer med viss på- byggnadsutbildning 'är av en omfattning som medger utbildning av ett inte

alltför litet antal studerande under en följd av år. I och med att högskolan in- rättar en utbildning har samhället påtagit sig ett ansvar gentemot dem som genomgår den. Kravet på viss stabilitet i efterfrågan på personer med viss kompetens kan givetvis inte innebära en garanti om permanent anställning efter avslutad utbildning. Man bör emellertid så långt möjligt undvika att anordna en utbildning under så kort tid att den snart blir ”okänd” och därmed förlorar en del av sitt värde för de utbildade.

12.2.2. Utbildningens innehåll och uppläggning

Under debatten kring behovet av utbildningsalternativ som bygger på grund— läggande högskoleutbildning har hävdats bl. a. att utbildningsbehoven bäst skulle tillgodoses genom ett helt fritt kursutbud där det vore möjligt för den enskilde att allt efter utbildningsmål sätta samman en lämplig utbildnings- kombination. För studerande med ett bestämt utbildningsmål kan en sådan uppläggning vara ändamålsenlig, men bl. a. av resursskäl kan man inte räkna med att införa ett sådant system.

Påbyggnadsutbildning bör i princip vara en längre, sammanhållen utbild- ning med ett i förväg fastställt innehåll och leda till ett definierat utbildnings- mål med inriktning mot kvalificerad yrkesverksamhet. Med yrkesverksam- het avses här inte enbart verksamhet inom ett visst yrke utan också yrkes- funktioner som utövas inom skilda verksamhetsområden. Olika utbildnings- mål kan tillgodoses genom en successiv differentiering. Utbildningen kan så- ledes vara anpassad till yrkesverksamhet inom en viss arbetslivssektor — eller vissa funktioner inom yrkeslivet över huvud taget — samt erbjuda möjligheter till specialisering inom ett mer begränsat område i det senare skedet. genom val av alternativa specialkurser.

För studerande med särskilda utbildningsmål bör det vara möjligt att genomgå valda delar av en påbyggnadsutbildning och erhålla intyg över det- ta. Delar av en påbyggnadsutbildning bör också kunna komma till använd- ning som "sneddningskurser” för studerande som efter kortare grundutbild- ning önskar nå behörighet för forskarutbildning inom ett näraliggande om- råde.

Det bör, enligt direktiven, inte vara möjligt att inrätta påbyggnadsutbild- ningar som ”mellanexamen” eller ”avstigningsstation” i forskarutbildning- en. Det bör emellertid inte finnas några hinder för att studerande, som påbörjat påbyggnadsutbildning och som önskar gå över till forskarutbildning (eller omvänt), får tillgodoräkna sig de moment i den ena utbildningen som kan anses vara av betydelse för den andra.

Existerande specialist- eller påbyggnadsutbildningar innehåller för ända- målet framtagna kurser samt kurser som hämtats från såväl grundläggande högskoleutbildning som från forskarutbildning. Vidare ingår till betydande del (30—50 procent) självständigt arbete i form av en tillämpningsuppgift. För samtliga utbildningar finns även en målbeskrivning, som redogär bl. a. för de delar av, eller funktioner på arbetsmarknaden mot vilka utbildningen är inriktad samt de kunskaper och den kompetens de utbildade förutsätts besitta efter avslutade studier. Framtida påbyggnadsutbildningar kommer av naturliga skäl att ha starkt varierande uppläggning, men att upprätta en målbeskrivning med ovan angivna innehåll torde vara ändamålsenligt.

Vi vill stryka under att påbyggnadsutbildningar i princip bör anordnas av högskolan endast i de fall där högskolan har den grundläggande kom- petens som krävs för att driva dem. När det gäller sektorsorganens behov av särskilda utbildningar bör det vara naturligt att dessa tillgodoses inom högskolans ram. Utbildningar av detta slag, som anordnas utanför hög- skolan. har vanligen kommit till för att tillgodose särskilda behov inom en viss verksamhet. Undervisningen meddelas i huvudsak av lärare verk- samma utanför högskolan. För högskolans del är det angeläget, att där så är möjligt och ändamålsenligt utveckla ett samarbete och successivt bygga upp en egen kompetens även inom dessa områden. I de fall där kompetensen för att driva dem finns huvudsakligen utanför högskolan, eller där utbild- ningarnas anknytning till viss myndighet, organisation eller företag är stark, bör de dock inte föras in i högskolans utbildningsutbud.

Påbyggnadsutbildningar bör, enligt vår mening, ha en viss omfattning i ti- den för att kunna särskiljas från fristående enstaka kurser. Befintliga specia- list- och påbyggnadsutbildningar omfattar två till två och ett halvt års studier på heltid. Vi har ansett det ändamålsenligt att föreslå en lägsta tidsgräns för påbyggnadsutbildningar som ansluter till den högsta tidsgränsen för friståen- de enstaka kurser, dvs. ett och ett halvt år. Utbildningar med kortare studie- tid bör hänföras till enstaka kurser även om de kräver genomgången grund- läggande högskoleutbildning för behörighet. Påbyggnadsutbildningar bör inte omfatta längre studietid än fyra år.

Principen om återkommande utbildning bör särskilt beaktas vid upplägg- ning av påbyggnadsutbildningar. Vi har tidigare anfört att de normalt kom- mer att vara attraktiva för redan yrkesverksamma personer. För att dessa skall ha möjlighet att delta i utbildningen måste det finnas en betydande flexibilitet vad gäller studieintensitet. Under planeringsarbetet med specialistutbildningar vid teknisk fakultet har man funnit att presumtiva studerande skulle få betydande svårigheter att delta i en utbildning, som bedrivs på heltid under två år. Man diskuterar därför möjligheten att varva utbildning/yrkesverksamhet på ett sätt som underlättar rekryteringen. En sådan studieuppläggning underlättar också en lösning av frågan om stu- diefinansiering. Flexibiliteten får emellertid inte bli så stor att sambandet mellan de olika delmomenten och karaktären av sammanhängande utbild- ning går förlorad. För vissa utbildningar inom ramen för den fortsatta hög- skoleutbildningen kan det också vara ändamålsenligt att utarbeta en ut- bildningsgång i etapper, där varje led har ett delmål med anknytning till slutmålet. Efter genomgången utbildning bör de studerande erhålla ett utbildnings- bevis där utbildningens innehåll och uppläggning samt studieresultat re- dovisas. Beträffande studieresultatet bör samma betygsgrader användas som gäller för kunskapsprov i forskarutbildningen, dvs. godkänd — icke godkänd.

12.2.3. Klassificering av påbyggnadsutbildningar som f. n. hänförs till grundläggande högskoleutbildning

Vidareutbildning av sjuksköterskor samt speciallärarutbildningen har, i av- vaktan på vårt förslag, hänförts till den grundläggande högskoleutbildningen och benämnts påbyggnadslinjer. Utbildningarna bygger emellertid — i likhet

med de här behandlade påbyggnadsutbildningarna — på grundläggande hög- skoleutbildning. Frånsett studietidens längd, som kan variera beroende på de studerandes tidigare utbildning, ansluter sig dessa påbyggnadslinjer i övrigt väl till de principer som i det föregående skisserats för påbyggnadsutbildning- ar. Det finns således, enligt vår mening, inga formella hinder för att hänföra dem till den fortsatta högskoleutbildningen. Detta gäller även ett antal på- byggnadslinjer som förts in i utbildningsutbudet vid högskolan den 1 juli 1977. Vårt ställningstagande behöver emellertid inte innebära några orga- nisatoriska förändringar i fråga om ansvar och anslag. Sådana förändringar skulle av praktiska skäl, främst på grund av elevantal och delat huvud- mannaskap, i vissa fall kunna medföra betydande nackdelar. Vårt förslag till planerings- och ledningsorganisation för påbyggnadsutbildningar som presenteras i avsnitt 12.6, innebär att det lokala organ inom högskolan, som i varje enskilt fall är. mest ändamålsenligt, också skall ha ansvaret för utbildningen i fråga. För nya påbyggnadsutbildningar bör beslut om an— svarigt organ fattas samtidigt som utbildningen inrättas. Om det efter viss tids verksamhet visar sig motiverat, bör beslutet kunna omprövas.

12.4. Planerings- och ledningsorganisation

Enligt tilläggsdirektiven skall vi pröva frågan om åtgärder för att säkerställa förutsättningarna för att nya påbyggnadsutbildningar kommer till stånd inom områden där behov finns. Planeringen skall, som nämnts, utgå i första hand från arbetsmarknadens behov och baseras på utnyttjande av den kompetens som finns inom högskolan. För att arbetsmarknadens behov snabbt skall kunna ge utslag i utbildningsplaneringen och där tillgodoses på lämpligt sätt bör den organisatoriska ramen uppfylla följande krav:

D kunna fånga upp idéer och impulser om arbetsmarknadens behov och de stu— derandes önskemål och behov av viss utbildning El kunna göra förberedande undersökningar om möjligheterna att vid högskolan in-

rätta viss utbildning och på grundval av dessa vid behov göra framställning om medel kunna planera utbildningen kunna medverka i genomförandet kunna bidra, i förekommande fall, till avveckling av viss påbyggnadsutbildning, dvs. ha möjlighet att avläsa när behovet av den inte längre kvarstår kunna garantera kontakten med relevant forskning inom högskolan. Det organ som har ansvar för initiering och planering bör följaktligen ha nära och fortlöpande kontakt med arbetsmarknaden, yrkeslivet, hög- skolans ledning och lärare samt studerande och företrädare för berört/berörda vetenskapsområden.

Det är, enligt vår mening, mindre lämpligt att bygga upp en särskild orga- nisation för planering och ledning av påbyggnadsutbildningar. I det följande behandlas därför, med utgångspunkt i de ovan angivna kraven, möjligheter- na att förlägga ansvaret för påbyggnadsutbildningar till något befintligt organ inom högskolan.

Planeringsuppgifter rörande forskning och forskarutbildning åvilar fakul- tets- och forskarutbildningsnämnder. Enligt våra förslag i kapitel 17 bör fakultetsnämndens främsta uppgift vara att leda och planera forskning. Fa-

DDD

El

kultetsnämnden har därför givits en sammansättning som syftar främst till att säkra en hög inomvetenskaplig kompetens och renodla ansvarsförhål- landena i forskningsplaneringen. I fakultetsnämnden ingår inte represen- tanter för flera av de intressen som nämnts, vilket gör den mindre lämpad för de planeringsuppgifter som kommer i fråga för påbyggnadsutbildningar. Inte heller forskarutbildningsnämnden motsvarar de krav som redovisats i det föregående. Initiativ till utbildningar av detta slag kan antas uppstå ur en dialog mellan högskola och arbetsliv. Det förhållandet att vissa på- byggnadsutbildningar kommer att ha relativt begränsad anknytning till den egentliga forskarutbildningen talar också mot en organisation där huvud- ansvaret för utveckling av påbyggnadsutbildningar ligger på fakultetsorga- nen.

För planering av den grundläggande högskoleutbildningen samt för frågor i övrigt rörande sådan utbildnings innehåll och organisation ansvarar linje- nämnder. I linjenämnds ansvarsområde ingår allmänna och lokala utbild- ningslinjer samt påbyggnadslinjer vid högskoleenheten. Den kan också, efter beslut av den inrättande myndigheten (högskole- eller regionstyrelse) ha ans- var för enstaka kurser. ] linjenämnderna finns representanter för de lärare, as- sistenter och amanuenser som meddelar undervisning inom nämndens an- svarsområde, samt företrädare för de studerande och för yrkeslivet. Lin- jenämndernas verksamhetsområden är emellertid enligt vår bedömning, allt- för snävt avgränsade för att de på ett tillfredsställande sätt skall kunna svara för den övergripande planeringen av påbyggnadsutbildningar.

Ansvaret för högskolans fort- och vidareutbildning ligger på regionsty- relserna. Behovet av fort- och vidareutbildning skall tillgodoses främst genom utbudet av enstaka kurser på grundutbildningsnivå. Regionstyrel- serna svarar för samordnande planering av den grundläggande högskoleut- bildningen i regionen.

Planeringsarbetet bedrivs i kontakt med samhälls- och yrkeslivet samt med myndigheter och organisationer som anordnar andra slag av utbildning- ar. Regionsstyrelserna skall vidare främja forskningsanknytning av den grundläggande högskoleutbildningen. De har emellertid inte något inflytan- de när det gäller forskning eller forskarutbildning. Till regionstyrelse kan knytas de rådgivande eller beredande organ styrelsen bestämmer.

I regionstyrelserna är allmänna intressen, lärare, studerande och företräda- re för verksamheten inom högskolan representerade. Företrädarna för de all- männa intressena utgör omkring två tredjedelar av styrelsens ledamöter.

Som tidigare nämnts, har vi ansett det mindre lämpligt att föreslå uppbygg- nad av en särskild organisation för planering och ledning av påbyggnadsut- bildningar. Inget av de organ som nu ingår i planeringsorganisationen upp- fyller emellertid de villkor för verksamheten som specificerats i det föregå- ende. En ändamålsenlig lösning kräver därför samverkan mellan flera be- fintliga organ.

Regionstyrelsernas arbetsuppgifter och sammansättning motiverar enligt vår bedömning att de tilldelas ansvar för övergripande planering och inrättan— de av påbyggnadsutbildningar. Detaljplanering bör ske på utförandenivå och av regionstyrelserna överlämnas till lämplig linje- eller fakultetsnämnd. Genomförandeansvaret bör fördelas så att det för påbyggnadsutbildningar som ligger nära grundutbildningen förläggs till linjenämnd, medan det för

utbildningar som nära anknyter till forskarutbildning, förläggs till närmast berörd fakultetsnämnd. Den forskarrepresentation som är en viktig förut- sättning för utbildningsplaneringen kan tillföras regionstyrelserna genom att dessa vid behov inrättar rådgivande och beredande organ eller anlitar experter och sakkunniga.

För denna ansvarsfördelning talar också regionstyrelsernas geografiska verksamhetsområden. I det föregående har vi berört behovet av att påbygg— nadsutbildningar utvecklas också för utbildningslinjer utan naturlig fortsätt- ning över grundutbildningsnivå. Dessa finns i regel inrättade vid enheter utan fast forskningsorganisation och har inte sällan kommunal eller lands- tingskommunal huvudman. Regionstyrelserna torde ha goda förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt beakta också dessa utbildningsvägars sär- skilda behov.

I samband med planeringsarbetet för specialistutbildningar vid teknisk fa- kultet har man funnit det nödvändigt att utbildningsutbudet samordnas cen- tralt. En sådan samordning kan bidra till bättre förutsättningar att utnyttja tillgängliga resurser på ett ändamålsenligt sätt. Särskilt när det gäller påbygg- nadsutbildningar, som genom sin inriktning kommer att vara aktuella för ett mindre antal personer, bör man undvika att resurserna splittras genom att konkurrerande utbildningar inrättas vid flera högskolor. Såväl region- styrelserna som de högskoleenheter där påbyggnadsutbildningar skall bedri- vas har ett naturligt intresse av att känna till vilka påbyggnadsutbildningar som bedrivs eller planeras inom andra regioner.

Enligt vår mening bör denna centrala samordning kunna komma till stånd genom att en regionstyrelse som avser inleda planeringsarbete rörande viss påbygggnadsutbildning först samråder med UHÄ. Man kan därigenom und- vika att det inom skilda regioner pågår planeringsarbete för påbyggnads- utbildningar som ligger så nära varandra att de inte var för sig kan påräkna ett tillräckligt elevunderlag. Regionstyrelsen bör vidare anmäla beslut om att inrätta påbyggnadsutbildning till UHÄ, som bör ha möjlighet att i undan- tagsfall upphäva sådant beslut. UHÄ:s ansvar för övergripande planering och samordning av såväl grundläggande högskoleutbildning som forskning-l forskarutbildning bör naturligen omfatta också påbyggnadsutbildningar. Ut- över detta samrådsförfarande kommer UHÄzs tillsynsfunktioner också att komma till uttryck i budgetprocessen och uppföljningsarbetet rörande all utbildning inom UHÄzs ansvarsområde.

Enligt direktiven bör påbyggnadsutbildningar ses som alternativ till fors- karutbildning och resurser för dem avsättas inom anslagen för forskning/- forskarutbildning. Resurser för dessa ändamål kommer även fortsättningsvis att anvisas fakultetsvis. Med den ansvarsfördelning som ovan föreslagits skulle emellertid en ordning där fakultetsnämnden har att prioritera mellan forskarutbildning och påbyggnadsutbildning vara otillfredsställande. Med utgångspunkt i principen att det organ som har ledningsansvar också bör ha ansvar för resurserna, bör därför fakultetsnämnden inte generellt ges denna uppgift.

De påbyggnadsutbildningar som kan komma att inrättas kommer, som ti- digare redovisats, endast i vissa fall att ha nära anknytning till den traditio- nella forskarutbildningen. Det torde därför vara mindre ändamålsenligt att anvisa resurser för påbyggnadsutbildningar inom ramen för anslaget till

forskning/forskarutbildning. Medel för enstaka kurser anvisas över ett sär- skilt anslag. För påbyggnadslinjer som f. n. hänförs till grundutbildningen beräknas medel under anslaget för resp. yrkesutbildningssektor. Inledningsvis kommer påbyggnadsutbildningar att ha karaktär av försöks- verksamhet och bedrivas med för ändamålet särskilt anvisade medel. För att undvika bl. a. problem i samband med samfinansiering över skilda anslag bör man emellertid i ett senare skede anvisa medel för påbyggnadsutbild- ningar över ett särskilt anslag. Därvid bör anslagen till grundläggande ut- bildning och forskning/forskarutbildning minskas i motsvarande omfatt- ning.

A|'l||.

.| _ Hipnril'lflll'lfkwplrl' |' .',| '|' ||_f|f| | | 1"! ”UNI '|”—'|| |'_.

', . ' . |— '. '|'1""|. |. . .....|| '&' .||.' 't.|.|| | &..-| |_" |.'-' _| . | |- |-.||-| |..rl_'-'-|.||'||.|.-""' " #15” !,mij " '.m|-"| |"||.| "|.."|.m.'.'..' ' | ' Älä-ä' "|'|"|'.||"

.| |'|'|| fm.) " "1'”'..l|l ||'-Mi 5.11 g.,r' '|., '.|I""I_'|-|u.i ||'. . " . i...-...| ...-... ||. ...|: . . ..

:||:.j'_||||."., IJ ,, "Fill-.? håll;?! .H.:Nj l|'|l' .. ' -.'I

'.".._""|' | ' . . . | .

. |..'-.'|.'_' .'" |_' |"|| ||'1Pi'7't'|||-_"Ei| ||' |"-'|_"J MWh-:$; | . |'|_ . |'|7||| 'q,'.|..l'| ,'.|-|'.|'|'|_,'j|'»i'l. " . .' .-|_'_ .|, ' l. |'.":','||' ' 'in'. '.'. ','”? '|'-' .1 "' "'.""||é'.'|' .n. |äi'|||l'|"|i|u'" ':'l"|'||| ' '||"| _||l.|l| "||' | » * | || * im || 1' | i "| F" | -' "" "' '| | ”|'| ||

' '|"" ' . * "Fd .. '|.. " " ..| - ' l.' .. . . .r ." .h' ., || || .. _.t '"'FE'H|'....'|" |f._|||' "" |..-. .' ' ..."|'|||' %.. ..".|.|.| |'||-| ||,” '||! .. .-. -' | _l|" ' |'|r ' |||| ;] " "|å !. _ || 0 . __...||' nä... |..||-. . . | | | _ gapa || ,:lt' ;|l'|'. | .||'| |||: .||'" | ||'_.| ..'.- ||.||||||:'|'|'|' :| . |__ ,_|| |' .. " " "|'||” .”..?" ||.||| | .|.|| | ... ... |. || ' .'||'-|."|'.f..'|.)" h.]. "';"||'|' "”l|' Hulth" ' |" |||-|'| . '

||'-|.'"'? "1 | .. '" -. i" |- |

""I" _ 'Cli't- ärl'lm',” .. |. . ' |.."l ||'|:..|' &|'|.|"|'_.'||" | ""|?

'|""t'||'|' .'..

"_' ""|l||I| |'| '||- ||.||||||||||

' än, "'||" "'||'-|."| '. ||'... .'. .

|||...g.||..|- ,||||||=g|| ' fi -' | .

I"| | ||| | _ l..-. ”Små || || || . |'. " " ||'| _| |l |||' '.'J. ” .fi.- . :. ' ""— ""' ..—"l'.. | ' " |k'_| " ' | .-| '| " | få] " p|| || '! ':' || _ 1. ' . . | | || |||||| .”? mhn, ""._ .. | 'r'|'||"'|l'|'a"|"_|"

. "|.|'

.. ||_ '||' |||l||"h"'|'|'. |."|il.,|'..'. "|_""'.". '|'_ |..',' ||| . |P_.-':T'd_c|||l;|l't;|||||-i||l|lå|_ -,|, då] ||| 541n||||g1|u||5|11| |'|[|'|' 1'|l-.'|_|r..'__'|_| |,,||, |__ 1._.|:|, _

"|'|. "'. . "..'..|- |.' | .- . . ||'.'=l"||"ll||_'|;," ""'_||| ; 5.1. [| .'_'. ' l :i." | -_ _ ' |'.'-||. '||'-||. ...|,|.-.. ' . ' "" .. ..|l .'. | .g:Ä|||_ ...| || |__ || ||' '-|'||l aB,-||" .|| '.': ' än???” _

||| |.

" l._." ' HVTV?!” ' ...|. ä' i. | =I'l. '|'|_ ' . " ||. | .|_|-j |||...” |! . |' '|| |" .. || ... - '- -. .. '” .. . || 'Em” 37"?ng '." "'.' .ill'. ... ." ' || || | II I lll || || _ ||. ..'1. ||||_.|.. . '_ " .-__| " -_ | .|' __ ' |..1l | |'.'—'." "får!" |..'-'— '; | |||. ... |' | | |t||| |||_|| | *I .' ”:i lull- 'M'T' |. |.||||Hl||| _|_ .| . | :|, ||. . .._-... '-|'..—_ na...-'. '||'. .. ||| |||-_ ! . | "'r|L|' |'| |';|'-"||" || ||| |_ | . ""_'_.'.,||'|_",'" ..'lf,.'..'.|.'.|.||7"."_. .|' _ . - _. "l|' -|' _l. i | || | . 'n, ._ . 1.355, 'WHF ||_, F ||| &_ ' ..||_.|||-|:n|.-_| .;|'_ "l'l'l: "I I "i '|' N'R'S'ä "'..'I'i' """- '. ' '_. |_|

|.' | |! || 1.52- |||.||| || ”||-'|| |

-""","h "' "' | |

*" ':'I'LI'LD' '|'.r.|'||'. .. ""..|:'." . .. .|_

..,.| .. |..'”: ' ._||.||..--|| |__ |||

i” '|' | " ||'.| '--|."|... . '|._|li-.' r" " '.'.M" '||"' |!-|" ' . .

|||| |-|| | | -|

_ ....|....|.||_|, ._||||

| .-||.. |u|.||'|' |'..'

13 Studiefinansiering

13.1. Utgångspunkter

I våra direktiv angavs tre skäl för en reformering av det särskilda stu- diestödet inom forskarutbildningen. Det gällde för det första behovet av att i ett system med en medvetet planerad dimensionering av forskarut- bildningen kunna använda studiefinansieringssystemet för att stimulera stu- derande att söka sig till viss utbildning. Det andra skälet var den minskning av doktorandstipendiernas realvärde som ägt rum sedan 1969 års reform. Slutligen hänvisade föredraganden till omläggningen av samhällets stöd vid bl. a. sjukdom och arbetslöshet från nettobidrag till beskattade bruttobidrag.

De två sistnämnda skälen för en förändring av studiefmansieringssystemet inom forskarutbildningen beaktades genom omvandlingen av doktorand- stipendierna till utbildningsbidrag för doktorander på grundval av våra för- slag i (Ds U 1975zl). Utbildningsbidrag för doktorander. 1976 års riksdags- beslut om omvandlingen innebar att statsmakterna konfirmerade uppfatt- ningen att särskilda åtgärder krävs för studiefinansieringen inom forskar- utbildningen.

De studerande i forskarutbildning befinner sig sålunda ofta i en ekonomisk och social situation, som är en annan än den som gäller för flertalet ung- domsstuderande. I viktiga avseenden kan de forskarstuderande i stället jäm— föras med andra vuxenstuderande. De forskarstuderande skiljer sig emel- lertid även från dessa genom en inte sällan omfattande skuldsättning från tidigare utbildning. I sammanhanget bör också betonas att det finns starka principiella skäl som talar för att studiestödet inom forskarutbildningen be- traktas som ersättning för utfört arbete.

Samhällets studiestöd till vuxna har genom riksdagens beslut år 1975 om vidgad vuxenutbildning samt studiestöd till vuxna m. m. anknutits till utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen. Vuxenstudiestödet ansluter därmed delvis till den s. k. inkomstbortfallsprincipen. Stödet skall för breda grupper ge ersättning för det inkomstbortfall den studerande åsam- kas genom att ta ledigt från sitt arbete. Det särskilda vuxenstudiestödet består dels av en beskattad bidragsdel, dels av en obeskattad återbetalnings- pliktig del.

Riksdagens beslut år 1975 om reformering av högskoleutbildningen och år 1976 om utbildning och forskning inom högskolan m. m. innebär bl. a. att principen om återkommande utbildning skall prägla den fortsatta pla- neringen av högskoleutbildningen. När det gäller den grundläggande ut-

bildningen är motiven för återkommande utbildning bl. a. att åstadkomma en jämnare social fördelning av utbildningsinsatserna och att öka förut- sättningarna för en anpassning mellan utbildningsutbudet och arbetsmark- nadens växlande behov. Återkommande utbildning bör, enligt vår mening, eftersträvas inom hela högskolan, således även inom forskarutbildningen. Motiven för återkommande utbildning inom forskarutbildningen skiljer sig inte från de motiv som gäller för den grundläggande utbildningen. En av de faktorer som har stor betydelse för att den enskilde skall kunna tillämpa återkommande utbildning som princip för sin utbildningsplanering är ut- formningen av studietinansieringssystemet.

Det sistnämnda riksdagsbeslutet innebär också att anslagsindelningen för högskolan fr. o. m. budgetåret 1977/78 grundas på ändamål och inte på or- ganisation och kostnadsslag. Medel för forskning och forskarutbildning an- visas fakultetsvis, medan medel för grundläggande utbildning anvisas under fem anslag till yrkesutbildningssektorer samt ett anslag till lokala och in- dividuella utbildningslinjer och enstaka kurser. Den anslagsmässiga åtskill- naden mellan å ena sidan forskning och forskarutbildning och å den andra grundläggande högskoleutbildning innebär att kostnader vid inrättade tjäns- ter skall bestridas från berörda anslag i proportion till tjänstgöringens om- fattning inom resp. verksamhetsområde. I fråga om assistent- och amanu- enstjänsterna innebär detta, att kostnaderna vid den del av tjänsten som utgör stipendiering skall bestridas från berört anslag till forskning och fors— karutbildning, medan övriga kostnader skall bestridas från det eller de anslag som anvisats för det verksamhetsområde inom vilket tjänstgöringsskyldig- heten fullgiorts. Föreskrifter med denna innebörd har meddelats i regle- ringsbrev för budgetåret l977/ 78. Vid den fördelning av befintliga resurser mellan anslag som föregick om- läggningen av anslagssystemet synes dock olika principer ha tillämpats vid skilda läroanstalter när det gäller assistent- och amanuenstjänsterna. Detta synes även gälla hur kostnaderna vid inrättade amanuens- och assistent- tjänster bestrids läsåret 1977/78. Ett viktigt led i förberedelserna för en övergång till det förordade studiefmansieringssystemet blir därför att beräkna kostnaderna för stipendiering under de olika anslagen.

Bestämmelserna om tjänstgöringsskyldigheten för assistenter och amanu- enser har tillämpats på olika sätt vid skilda läroanstalter. Härigenom har arbetsvillkoren för innehavarna av dessa tjänster varierat betydligt mellan läroanstalter och fakulteter men också mellan institutioner inom samma fakultet. Som en följd av den inre demokratiseringen vid universitet och högskolor och av fackligt arbete har utvecklingen under senare år gått mot en större enhetlighet inom läroanstaltema. I många fall åläggs emellertid assistenter och amanuenser så omfattande arbetsuppgifter utan anknytning till deras egen utbildning att denna blir lidande. I andra fall har praktiskt taget hela tjänstgöringsskyldigheten kunnat fullgöras inom ramen för ve- derbörandes egen forskning. I ytterligare andra fall har övervakningen av att tjänstgöringsskyldigheten fullgjorts eller att den fullgjorts inom det verk- samhetsområde till vilket lönemedlen anvisats inte fungerat.

Högskolereformen innebär att en ny planerings- och ledningsorganisation för den grundläggande utbildningen och ett nytt anslagssystem trätt i kraft den 1 juli 1977. Dessa förändringar kan komma att innebära förändringar

av de resurser som ställs till förfogande för assistent— och amanuenstjänster och att krav reses på en mer enhetlig tillämpning av bestämmelserna om tjänstgöringsskyldigheten för assistenter och amanuenser. Man kan inte ute- sluta att detta på sina håll kommer att upplevas som en reell minskning av de resurser som står till förfogande för studiefinansiering inom forskar- utbildningen jämfört med tiden före reformen.

13.2. Överväganden

13.2.1. Principer för ett studiefinansieringssystem

Genom 1976 års omvandling av doktorandstipendierna till beskattade ut- bildningsbidrag tillgodosågs två av de tre motiv som i direktiven anförts för en omläggning av studiefinansieringssystemet inom forskarutbildningen. Det tredje skälet avsåg möjligheterna att utnyttja studiefinansieringen som ett styrinstrument vid dimensionering av forskarutbildningen.

De förslag vi för fram i kapitel 14 om dimensionering av forskarutbild- ningen innebär att denna skall planeras och dimensioneras med utgångs- punkt i bl.a. samhällets behov av forskning och av forskarutbildad arbets- kraft. Ett sådant dimensioneringssystem förutsätter, att man disponerar in- strument för att förverkliga beslut om ökning resp. minskning av utbild- ningens omfattning. Studiestödet är ett av de medel som bör kunna utnyttjas för att stimulera studerande att söka sig till fortsatt utbildning inom ett visst område. Detta innebär att fördelningen mellan fakulteter och ämnen av resurserna för studiestöd inom forskarutbildningen så långt möjligt bör ske oberoende av andra faktorer än den önskade omfattningen av forskar- utbildningen.

Studiestödet kan i princip utnyttjas i rekryteringsfrämjande syfte dels genom differentiering av bidragsbeloppet, dels genom förändringar i till- gängligheten. Förslag om differentierade utbildningsbidrag har underhand förts fram för tillämpning bl. a. på medicinsk forskarutbildning. Motivet för en differentiering har då varit, att rekryteringen till forskarutbildningen försvåras av de stora skillnaderna i ekonomiskt utbyte av resp. utbildnings- bidrag och läkartjänst. Ett differentierat studiestöd, där nivån i realiteten bestäms av löneläget på den konkurrerande arbetsmarknaden, kan emel- lertid, enligt vår uppfattning, inte accepteras. En sådan differentiering av utgående bidrag strider dessutom mot givna direktiv. Man bör i stället räkna med att tillgängligheten av studiestödet utgör den faktor som kan och bör utnyttjas för att stimulera tillströmningen till forskarutbildningen. Det finns emellertid anledning att i detta sammanhang påpeka, att tillgången på externa medel för forskning, arbetsmarknadssituationen för personer med grund- läggande högskoleutbildning och mer djupgående attityder till vetenskap och teknik, har utomordentligt stor betydelse för de studerandes benägenhet att gå över till forskarutbildning.

Att utnyttja studiefinansieringssystemet i rekryteringsstimulerande och styrande syfte innebär ett avsteg från principen om att samhällets studiestöd skall vara utbildningspolitiskt neutralt. Enligt vår uppfattning är dock ett

sådant avsteg motiverat i fråga om forskarutbildningen, något som också antyds i direktiven.

En förutsättning för att studiestödet skall kunna utnyttjas för att stimulera tillströmningen är givetvis, att det ger den studerande ekonomisk trygghet på en i förhållande till andra grupper i samhället realistisk nivå. En alltför låg nivå på studiestödet medför att stora uppoffringar i privat konsumtion och levnadsstandard krävs av den studerande under utbildningstiden. Detta kan inte medverka till ett positivt urval bland potentiella forskarstuderande. Genom anknytningen av utbildningsbidragen för doktorander till utbild- ningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen, som fastställdes genom 1976 års riksdagsbeslut, ger det särskilda studiestödet inom forskarutbild- ningen en ekonomisk standard som godtagits för stora grupper löntagare i landet. Vidare berättigar utbildningsbidragen till vissa sociala förmåner. En godtagbar ekonomisk standard är också en förutsättning för effektiva heltidsstudier. Syftet med det särskilda studiestödet inom forskarutbildning- en har alltid varit att skapa förutsättningar för effektiva heltidsstudier. Det är uppenbart att doktorandstipendierna vissa perioder har legat på en sådan nivå, att detta mål inte kunnat förverkligas. För att helt kunna förverkligas förutsätter detta mål dock att samtliga forskarstuderande som så önskar skall kunna få del av samhällets särskilda studiestöd inom forskarutbild- ningen, vilket bör eftersträvas på lång sikt.

Även om målet bör vara att den studerande genomför utbildningen genom heltidsstudier under normalstudietid behöver en studietidsförlängning på grund av deltidsstudier inte alltid vara negativ för den studerande eller för utbildningsresultatet. I vissa fall medför deltidsstudier utan tvekan en studietidsförlängning utan att den studerande därigenom vinner ytterligare erfarenheter eller kunskaper. En stor del av forskarutbildningen är emellertid av sådan karaktär, att begränsad yrkesverksamhet, som har anknytning till utbildningen, kan vara av värde. Medverkan i undervisning och forskning, som bedrivs inom högskolan, ger ofta den studerande värdefulla erfarenheter för kommande verksamhet, och kan vara av mer omedelbart värde för den egna utbildningen.

För en del forskarstuderande kan under vissa perioder deltidsarbete inom eller utom högskolan av utbildningsskäl vara att föredra framför heltids- studier. Därvid ställs emellertid speciella krav på yrkesverksamhetens in- riktning och innehåll. Andra studerande kan finna det förmånligt att studera på deltid, t. ex. för att kunna behålla en anställning där arbetssituationen eller arbetsgivaren inte medger en längre tids hel ledighet för studier. Eko- nomiska åtaganden kan göra heltidsstudier orealistiska för många äldre stu- derande. Om möjligheten till deltidsstudier begränsas, begränsas också möj- ligheterna att bredda rekryteringen till forskarutbildningen samt möjlighe- terna för den enskilde att tillämpa principen om återkommande utbildning i sin planering.

Den forskarutbildades möjlighet att på heltid effektivt ägna sig åt ut- bildningen växlar ofta under utbildningstiden. Många kan finna det ända- målsenligt att under perioder av utbildningen kombinera deltidsstudier med deltidsarbete i olika proportioner.

Det är mot denna bakgrund angeläget att man vid utformningen av stu- diestödssystemet skapar möjlighet för de forskarstuderande att i varierande

omfattning medverka i undervisning och forskning inom högskolan. Stu- dielinansieringssystemet bör således inte vara styrande för avvägningen mel- lan heltidsstudier och deltidsstudier.

Det särskilda studiestödets storlek inom forskarutbildningen beror f.n. på i vilka former stödet utgår. Vi anser att forskarstuderande, som kommer i åtnjutande av detta stöd, skall kunna utgå från att bidragets storlek per tidsenhet är detsamma oavsett om man väljer heltids- eller deltidsstudier.

Studiestöd bör självfallet utgå till en studerande endast under den tid han bedriver studier. Om studierna avslutas eller avbryts bör således stu- diestödet upphöra att utgå. När det gäller utbildningsbidraget för doktorander föreligger inga problem i detta avseende. Bidraget får uppbäras under högst en månad efter avlagd examen och den studerande har skyldighet att ome- delbart anmäla till fakultets- eller sektionsnämnden om hans förhållanden ändras så att bidrag inte skall utgå. Problem av detta slag uppstår emellertid om man i en tjänst inrymmer viss stipendiering. Krav reses därvid naturligen på anställningstrygghet i tjänsten medan stipendieringsmomentet ställer krav på tidsbegränsning av förordnandet.

I kapitel 15 behandlas samspelet mellan högskolan och FoU-verksamhet utanför högskolan. Det är i det sammanhanget viktigt att studiestödet inom forskarutbildningen utformas så att personer yrkesverksamma utanför hög- skolan har möjligheter att få del av studiestödet.

13.2.2. Analys av nuvarande system

Mot bakgrund av ovanstående överväganden och ställningstaganden har vi kunnat konstatera att nuvarande system för studiefinansiering inom fors- karutbildningen är behäftad med betydande brister. Studiestöd inom fors- karutbildningen utgår f. n., som nämnts, i form av utbildningsbidrag för doktorander och stipendiering inom ramen för assistent- och amanuens- tjänster samt — i obetydlig omfattning — studiemedel. Bristerna i systemet gäller främst assistent- och amanuenstjänsterna.

Assistent- och amanuenstjänsterna förutsätter deltidsstudier. Relationen mellan tjänstedel och stipendiedel är fast för var och en av tjänsterna som assistent, förste amanuens, andre amanuens och tredje amanuens. Tjän- stetypen bestämmer också om det är fråga om heltids- eller deltidstjänst. Som en följd av att en stor del av resurserna för studiestöd inom forskar- utbildningen är låst till dessa tjänster kommer många forskarstuderande i realiteten att sakna möjligheter att välja mellan heltids- eller deltidsstudier. I stället kommer tillgången på resp. utbildningsbidrag och tjänster som as- sistent och amanuens att avgöra om en studerande skall bedriva sina studier på heltid eller på deltid.

Det studiestöd som innehavare av assistent- och amanuenstjänst erhåller varierar med typ av tjänst. Amanuenser har avsevärt mindre stipendiedel (280, 186 resp. 40 timmar per läsår) i sina tjänster än innehavare av as- sistenttjänst (760 timmar per läsår). Man kan, enligt vår uppfattning, ifrå- gasätta om en stipendiering motsvarande resp. 16, 11 och 2 procent av full arbetstid, vilket gäller för de tre typerna av amanuenstjänst, är en me- ningsfull användning av resurserna. Till detta kommer att endast assistent- tjänsten är heltidstjänst. De som innehar amanuenstjänster är i många fall

beroende av att på annat sätt förstärka sina inkomster. Detta inverkar starkt på deras möjlighet att studera effektivt.

Huvuddelen av tjänsterna som assistent och amanuens är inrättade för uppgifter inom den grundläggande utbildningen. Omfattningen av och for- merna för undervisning och handledning inom grundutbildningen blir där- med starkt styrande för möjligheterna att erbjuda forskarstuderande särskilt studiestöd. Inom områden där undervisningen har laborativ karaktär är van- ligen behovet av assistentpersonal stort. Inom andra områden utgörs ingen eller endast en mycket liten del av undervisningsvolymen av assistentun- dervisning. Förändringar av den grundläggande utbildningens omfattning, som t. ex. nedgången i antalet studerande vid universitet och högskolor i början av 1970-talet, återverkar starkt på antalet forskarstuderande som kan erbjudas särskilt studiestöd. Det finns ingenting som talar för att för- ändringar och faktorer av detta slag har ett omedelbart samband med behovet av forskning och forskarutbildning inom skilda områden. I ett system med en medvetet planerad forskarutbildning torde ett beroende av den grund- läggande utbildningen av det slag som här redovisats, direkt motverka strä- vandena att samordna fördelningen av studiestödsresurserna med forskar- utbildningens dimensionering.

En faktor som kan förstärka nackdelarna av det redovisade sambandet mellan den grundläggande utbildningen och studiestödets omfattning är den åtskillnad mellan organ för planering av grundläggande högskoleut- bildning resp. forskning och forskarutbildning som följer av högskoleutre- formen. På sikt kan detta leda till att uppgifter som nu utförs av assistenter och amanuenser förs över till andra personalgrupper utan att konsekvenserna för forskarutbildningen beaktas tillräckligt.

Såväl assistent- som amanuenstjänsterna innehåller som nämnts ett sti- pendieringsmoment. Ett huvudsyfte med tjänstetypen är att skapa förut- sättningar för egen utbildning parallellt med viss tjänstgöring inom hög- skolan. Denna konstruktion skapar emellertid en konflikt mellan grund- läggande principer för dels offentlig anställning, dels studiefinansiering. An— ställning skall enligt Sä LAS gälla tills vidare, om ej annat har avtalats. Studiestöd däremot utgår så länge den studerande presterar rimliga stu- dieresultat. Dessa två principer kan inte förenas inom ramen för en tjänst.

13.3. Förslag

En fortsatt reformering av studiestödet inom forskarutbildningen bör, enligt vår mening, bygga på de principer som lades fast genom riksdagens beslut år 1976 om utbildningsbidrag för doktorander.

Forskarstuderande bör, liksom f. n., kunna förena studiestöd med tjänst- göring inom högskolan i form av undervisning, forskning och allmänt in- stitutionsarbete. Forskarstuderande som inte kommer i fråga för det särskilda studiestödet bör alltjämt kunna utnyttja studiemedelssystemet. Mot denna bakgrund förordar vi att samhällets särskilda studiestöd för studerande i forskarutbildning i sin helhet utformas som utbildningsbidrag av det slag som infördes den 1 juli 1976. Utbildningsbidragen bör, som f. n., beloppsmässigt ansluta till utbildningsbidragen inom arbetsmarknads-

utbildningen. Bidragen bör som hittills benämnas utbildningsbidrag för dok— torander.

De studerande bör ha möjlighet att välja mellan heltidsstudier och del- tidsstudier och i båda fallen kunna få del av det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen. Utbildningsbidrag bör således kunna utgå dels som helt bidrag vid heltidsstudier, dels som del av utbildningsbidrag vid kombination med förvärvsarbete på deltid inom eller utom högskolan. I de fall fors- karutbildningen följs på deltid bör studiestöd utgå i proportion till den tid som ägnas utbildningen.

Den resurs för studiefinansieringen som nu är bunden till assistent- och amanuenstjänsterna bör föras samman med befintliga medel för utbildnings- bidrag för doktorander. De medel som motsvarar kostnaderna för återstående del av assistent- och amanuenstjänsterna berörs inte av reformen, utan för- utsätts anvisade för samma ändamål som i nuvarande system.

Det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen bör sålunda utformas som utbildningsbidrag för doktorander. Dessa utgår f. n. med 3 300 kr./må- nad motsvarande 39 600 kr./år. Bidragen ansluter beloppsmässigt till ut- bildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen och ligger i mitten av det intervall som gäller för dessa bidrag. Utbildningsbidraget är beskattat och pensionsgrundande. I fråga om sjukpenning för den som uppbär ut- bildningsbidrag gäller samma regler som för den som uppbär vuxenstu- diebidrag enligt 7 kap. studiestödslagen (19731349). Vissa brister i fråga om utbildningsbidragens anpassning till sjuk- och föräldraförsäkringen på- talas i det följande.

Utbildningsbidrag för doktorander bör kunna utgå under hela normal- studietiden för doktorsexamen, dvs. fyra år. För studerande som bedriver deltidsstudier och uppbär del av utbildningsbidrag bör bidraget kunna utgå under den tid som motsvarar fyra års heltidsstudier. För att motverka en stark uppsplittring av resurserna och orimligt långa studietider bör dock utbildningsbidrag aldrig kunna utgå under längre tid än åtta år, dvs. vad som motsvarar halvtidsstudier. Det bör dock vara möjligt för en studerande att under en del av tiden uppbära ned till 25 procent av helt utbildningsbidrag.

Forskarstuderande, som får del av det särskilda studiestödet, bör kunna kombinera del av utbildningsbidrag med förvärvsarbete på deltid inom eller utom högskolan. När det gäller tjänstgöring inom högskolan utgör assi- stenttjänsterna f.n. en värdefull tillgång för såväl den enskilde som hög- skolan. Möjligheten att samtidigt med egna studier delta i institutionens undervisning, forskning och förvaltning bör även fortsättningsvis finnas kvar. Vi föreslår därför att tjänsteorganisationen inom högskolan komplet- teras med en ny tjänst avsedd att kopplas till studieftnansieringssystemet inom forskarutbildningen. Tjänsten bör i sin grundkonstruktion vara en halvtidstjänst förenad med tjänstgöringsskyldighet i form av undervisning, forskning eller allmänt institutionsarbete.

Som villkor för innehav av sådan tjänst bör gälla samtidigt innehav av utbildningsbidrag för doktorander, som därvid utgår med 50 procent av fullt bidrag. Det bör även vara möjligt att inrätta tjänsten med lägre tjänst- göringsskyldighet, ned till 25 procent av full årsarbetstid. Därvid förutsätts utgående andel av utbildningsbidraget öka i motsvarande omfattning. Tjäns- ten bör benämnas assistenttjänst. I konsekvens med vad som gäller för

innehav av utbildningsbidrag bör en studerande inte kunna inneha assi- stenttjänst under längre tid än åtta år.

Den nya assistenttjänsten förutsätts således vara förbehållen forskarstu- derande, som tilldelats utbildningsbidrag. Enligt 5 g" LAS gäller anställning tills vidare, om ej annat har avtalats. Avtal om att anställning skall avse viss tid, viss säsong eller visst arbete får träffas endast om det föranleds av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet. Avtal om anställning för viss tid får dock träffas, om avtalet gäller praktikarbete eller vikariat. I 3 ä LAS föreskrivs att avtal som innebär att arbetstagares rättigheter, enligt LAS inskränks, är ogiltigt i den delen. Utan hinder härav får avvikelse från bl. a. Sä LAS göras med stöd av kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av organisation som är att anse som central arbetstagaror- ganisation enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Frågan om förordnandetidens längd för innehavare av den nya assistent- tjänsten är emellertid direkt avgörande för om systemet skall kunna fungera. Möjligheterna att erbjuda varje årskull forskarstuderande likvärdiga möj- ligheter till anställning inom högskolan är beroende av att närmast före— gående generation lämnat systemet. Skulle innehavarna av assistenttjäns- terna anställas med icke tidsbegränsade förordnanden finns mycket stora risker för en successiv minskning av utrymmet för nyanställningar eftersom man inte kan räkna med ständig tillväxt av resursvolymen. En sådan ut- veckling skulle i hög grad begränsa högskolans möjligheter att fullgöra sina uppgifter inom forskarutbildningen. Frågan om förordnandetidens längd för assistenttjänsten bör därför regleras i lag. Förslag till lag om tidsbegränsning av förordnande för vissa tjänster inom högskolan redovisas i bilaga 11.

Den tjänstgöringsskyldighet som skall vara knuten till assistenttjänsten avses, som nämnts, fullgöras i form av undervisning, forskning eller allmänt institutionsarbete. Dessa uppgifter fullgörs också av innehavare av andra tjänster inom högskolan, nämligen tjänster som universitetsadjunkt, forsk- ningsassistent och olika administrativa tjänster. I den mån en person, som inte erhållit utbildningsbidrag för doktorander, förordnas för att fullgöra uppgifter av nämnt slag, bör han förordnas på någon av de nämnda tjänsterna för vilka sedvanliga regler om anställningstidens längd gäller. Härigenom markeras ytterligare den nya assistenttjänstens koppling till studiefinansier- ingssystemet inom forskarutbildningen.

Man bör emellertid inte utesluta möjligheten för forskarstuderande att förena del av utbildningsbidrag med förordnande på deltid på annan tjänst inom högskolan än assistenttjänst. Den studerande vinner därigenom stör- re anställningstrygghet men förlorar den flexibilitet i fråga om arbetsupp- gifternas karaktär som ofta karakteriserar nuvarande assistenttjänster och som förutsätts gälla även den nya tjänsten. Om många forskarstuderande utnyttjar denna möjlighet och behåller tjänsten när de avslutar eller avbryter sin utbildning, kan en betydande del av resurserna bindas vid personer som inte bedriver forskarutbildning. Underlaget för att inrätta assistent- tjänster begränsas därigenom. Man bör därför noga följa utvecklingen och fortlöpande pröva om rätten att förena utbildningsbidrag med varje tjänst inom högskolan bör kvarstå. Den forskarstuderande bör också ha möjlighet att förena del av utbildningsbidrag med förvärvsarbete på deltid utanför högskolan.

Studerande som deltar i forskarutbildningen på heltid och tilldelas ut- bildningsbidrag bör alltid tilldelas helt bidrag. Den föreslagna utformningen av studiestödet avser att ge den studerande en godtagbar ekonomisk standard under utbildningen. Resurserna för studiefinansiering bör därför inte kunna utnyttjas för att ge ett större antal studerande ett kvalitativt sämre stöd. En forskarstuderande bör alltså inte kunna tilldelas del av utbildningsbidrag, om han inte samtidigt har ett förvärvsarbete på deltid inom eller utom högskolan, som tillsammans med studieinsatsen motsvarar full arbetstid, eller kan anföra särskilda skäl för deltidsstudier. Till sådana särskilda skäl bör räknas bl. a. vård av egna barn.

Fördelningen av utbildningsbidrag och medel som kan utnyttjas för in- rättande av tjänster som assistent och amanuens mellan fakulteter och äm- nesområden bygger f. n. i stor utsträckning på studerandetillströmning och fördelningsbeslut som ligger långt tillbaka i tiden. När ett nytt studieti- nansieringssystem införs är det nödvändigt att fördelningen av studiestöds- resurserna sker med utgångspunkt i de beslut om dimensionering av fors- karutbildningen som kommer att fattas. En proportionell fördelning i för- hållande till antalet utbildningsplatser eller antalet närvarande studerande bör däremot inte alltid eftersträvas. Hänsyn till rekryteringssituationen inom olika områden bör vara en av de faktorer som avgör hur studiestödet fördelas mellan ämnen inom en fakultet.

Nuvarande assistent- och amanuenstjänster innehåller, som tidigare har nämnts, en stipendiedel och en tjänstgöringsdel. 1969 års forskarutbildnings- reform innebar i detta avseende att tjänstgöringen så lång möjligt skulle ligga i linje med assistentens/amanuensens egen utbildning. Vid vissa läro- anstalter har man bl. a. genom arten av de arbetsuppgifter som ålagts assi- stenter och amanuenser kunnat åstadkomma en förskjutning mellan sti- pendiedel och tjänstgöringsdel. Den föreslagna reformen av studiestöds- systemet inom forskarutbildningen kan därför, liksom högskolereformen, upplevas som att stipendieringsutrymmet minskar. Läroanstalterna kommer emellertid att förfoga över samma resurser för undervisning, forskning m. m. och över samma volym stipendiering som vid oförändrat system. Några formella skillnader i förhållande till nuvarande system när det gäller möj- ligheterna, att inom ramen för tjänster avsedda för undervisning, forskning eller allmänt institutionsarbete låta innehavaren utföra arbete, som ligger helt eller delvis i linje med den egna utbildningen, föreslås inte.

13.4. Ansvarsfördelning rörande studiestödet inom forskarutbildningen

Antalet utbildningsbidrag för doktorander fastställs f. n. av riksdagen genom beslut om medelsanvisning för varje budgetår. Utbildningsbidragens för- delning mellan fakultetsområden fastställs av regeringen, medan fördelning- en mellan läroanstalter fastställs av UHÄ. Vid varje fakultet fördelas ut- bildningsbidragen på person av fakultets- eller sektionsnämnden (före den 1 juli 1977 av utbildningsnämnden).

Vi har i det föregående betonat att studiestödet inom forskarutbildningen

fungerar som ett styrinstrument i dimensioneringen av forskarutbildning. Fördelningen av utbildningsbidrag för forskarutbildning bör således ske med beaktande av beslut om anslag till forskning och forskarutbildning samt beslut om dimensionering av forskarutbildningen.

Det vore därför olämpligt att skapa mekaniska samband mellan de resurser som avsätts för studiestöd inom ett område och de övriga resurser som anvisas för forskning och forskarutbildning inom samma område. En om- fattande forskning inom ett visst område behöver inte alltid innebära att man samtidigt skall ha en omfattande forskarutbildning, som kräver att ett stort antal utbildningsbidrag skall ställas till förfogande för att utbild- ningen skall kunna genomföras effektivt. Vi har tidigare pekat på att va- riationer i tillgängligheten på studiestöd kan vara ett sätt att utnyttja stu- diestödets styrande effekt. Detta torde i första hand gälla områden där man önskar stimulera tillströmning till forskarutbildningen. Studiefinansiering inom forskarutbildningen sker även genom att fors- karstuderande anställs inom projekt finansierade av forskningsråd eller andra finansiärer av forskning. Vi förordar att forskningsråden och sektorsorganen ges möjlighet att bidra till studiefinansieringen också genom att ställa medel till förfogande för utbildningsbidrag inom en fakultet. Den planerings- och ledningsorganisation för forskning och forskarutbildning, som föreslås i ka- pitel 17, kommer att ha som en huvuduppgift, att lokalt göra de avvägningar som krävs för en planerad dimensionering av forskarutbildningen. I de fall ett forskningsråd anvisar medel till studiefinansiering inom forskarutbild- ningen bör detta ske först efter samråd med berörd fakultetsnämnd.

Omfattningen av det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen bör inledningsvis fastställas av riksdagen. Efter hand som den föreslagna pla- nerings- och ledningsorganisationen träder i funktion bör resurserna för det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen kunna föras in under an- slagen för forskning och forskarutbildning. Riksdagen förutsätts därvid di- rekt eller indirekt ange riktlinjer för det antal forskarstuderande som bör få sin utbildning finansierad i form av utbildningsbidrag, assistenttjänst eller annan anställning inom ramen för de medel till forskning och forskarut- bildning som fakulteten disponerar. Den redovisning av den totala resurs- volymen vid en fakultet, som föreslås i avsnitt 1733 bör kunna utgöra ett viktigt underlag vid utformningen av dessa riktlinjer.

Till att börja med bör emellertid resurserna för utbildningsbidrag fördelas mellan fakultetsområden och läroanstalter på samma sätt som f. n. Det är därvid naturligt att fördelningen av utbildningsbidrag sker med beaktande av de mål och riktlinjer för verksamheten som fastställts av riksdag och regering.

Lokalt bör ansvaret för det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen åvila forskarutbildningsnämnden. Nämnden bör sålunda med utgångspunkt bl. a. i föreliggande dimensioneringsbeslut och tillgången på andra möjlig- heter för studiefinansiering inom forskarutbildning fördela resurserna för utbildningsbidrag mellan ämnen och institutioner. Det bör vidare ankomma på nämnden att fortlöpande följa hur institutionerna disponerar tilldelade resurser och när så erfordras utfärda kompletterande anvisningar.

Fördelningen av utbildningsbidrag mellan enskilda studerande bör ske på institutionsnivå. Endast på denna nivå har man erforderlig kännedom

om studieresultat m. m. för att kunna verkställa urval mellan behöriga sö- kande när så erfordras. Det är vidare väsentligt, att beslut om utbildnings- bidragens fördelning mellan individer samordnas med beslut om disposition av tilldelade medel för grundläggande utbildning och forskning/forskar- utbildning. Förutsättningarna för att inrätta assistenttjänster eller andra del- tidstjänster, som kan kombineras med del av utbildningsbidrag, är självfallet beroende av dispositionen av tilldelade medel.

Inom institutionen bör det åligga den antagningsnämnd som föreslagits i kapitel 11 att verkställa det urval mellan sökande av utbildningsbidrag som kan komma i fråga. 1 övrigt bör det ankomma på varje institution att finna ändamålsenliga former för den samordning av beslut om inrättande av tjänster och tilldelning av utbildningsbidrag som erfordras. Antagnings- nämndens beslut om urval mellan sökande bör inte kunna överklagas. Rikt- linjer för urvalsförfarandet bör dock utfärdas av forskarutbildningsnämnden.

13.5. Stipendieringsvolym

Omfattningen av stipendieringen inom ramen för nuvarande studiefinan- sieringssystem inom forskarutbildningen är svår att fastställa på ett entydigt sätt. I det följande redovisas tre alternativa beräkningsmetoder, som kan ligga till grund för en uppskattning av kostnaderna för ett genomförande av våra förslag.

Stipendieringsvolymen uttryckt i årsarbetstimmar kan fastställas relativt enkelt med utgångspunkt i gällande bestämmelser om tjänster som assistent och amanuens (jfr avsnitt 6.2). Sålunda kan de i tabell 6.1 redovisade ca 4 000 tjänsterna som assistent och amanuens beräknas innefatta ca 1 950 000 timmar stipendierad tid budgetåret 1974/75. Vid en årsarbetstid om 1 760 timmar motsvarar denna stipendievolym 1 108 manår. Då medel anvisats för 1 360 doktorandstipendier kan den totala Stipendieringsvolymen beräknas till 2 468 manår. Motsvarande beräkningar kan göras för varje budgetår och en sådan bör, som nämnts, föregå en omläggning av studiefinansierings- systemet. För att möjliggöra jämförelser i det följande kan nämnas, att kost- naderna för 2468 utbildningsbidrag för doktorander i 1977 års löne- och prisläge uppgår till 97,7 milj. kr.

Omfattningen av stipendieringen inom forskarutbildningen kan uttryckas också i termer av kostnader över statsbudgeten. Ett sätt att beräkna dessa kostnader är att utgå från att kostnaderna för stipendieringen inom ramen för en assistent- eller amanuenstjänst utgör lika stor del av de totala kost- naderna vid tjänsten som den stipendierade tiden utgör av den totala ar- betstiden. Med utgångspunkt i det antal tjänster som fanns inrättade den 1 februari 1975 (tabell 621) kan kostnaderna för stipendieringen exkl. lö- nekostnadspålägg beräknas till ca 64 milj. kr. i 1977 års löneläge. Härtill kommer kostnaderna för 1 360 utbildningsbidrag för doktorander, ca 53 milj. kr. Den sammanlagda kostnaden kan alltså beräknas till 117 milj. kr. mot- svarande 2954 utbildningsbidrag 21 39600 kr.

Det kan emellertid inte anses självklart att stipendiedelen av assistent- eller amanuenstjänsterna skall åsättas samma värde /kostnad/ per tidsenhet

som tjänstedelen av tjänsterna. Lönesättningen av tjänsterna som univer- sitetsadjunkt tyder på att en differentiering mellan ”tjänstedel” och ”sti- pendiedel” är rimlig.

Kostnaderna för stipendieringen bör med denna utgångspunkt beräknas som en restpost sedan man beräknat kostnaderna för att få de arbetsuppgifter utförda, som nu åvilar assistenter och amanuenser, av innehavare av andra tjänstetyper. Den av oss förordade reformen, som innebär att nuvarande assistent- och amanuenstjänster försvinner, talar för ett sådant beräknings- sätt. Detta är emellertid förenat med en rad osäkerhetsfaktorer. För att man skall kunna beräkna kostnaderna för att utföra de ca 2,9 milj. arbetstimmar som budgetåret 1974/ 75 utfördes av assistenter och amanuenser krävs så- lunda en rad antaganden om arbetsuppgifternas karaktär och om vilka tjäns- tekategorier som kan komma i fråga för dessa uppgifter i en tänkt alternativ situation. En sådan beräkning har utförts inom sekretariatet på grundval av ett stort antal antaganden. Denna leder till en kostnad för stipendieringen inom de i tabell 6.1 redovisade tjänsterna, uttryckt i 1977 års löneläge, av ca 35 milj. kr. Tillsammans med kostnaderna för utbildningsbidragen uppgår kostnaden för stipendiering inom forskarutbildningen med detta beräknings- sätt till ca 88 milj. kr., motsvarande ca 2 222 utbildningsbidrag å 39600 kr. De tre här redovisade beräkningssätten, som alla i någon mening kan anses innebära oförändrad ambitionsnivå, ger sålunda en Stipendieringsvo- lym motsvarande resp. ca 2 500, 3 000 och 2 200 utbildningsbidrag för dok- torander. Det är enligt vår uppfattning angeläget att övergången till ett nytt studiefinansieringssystem i sig inte innebär någon väsentlig förändring av det antal individer som kan komma i åtnjutande av studiestödet. Frågan om stödets omfattning bör prövas fristående från frågan om systemets ut- formning. Vi kan emellertid inte heller acceptera att en systemomläggning medför en dold överföring av resurser för undervisning från grundläggande utbildning till forskning/forskarutbildning eller omvänt.

De redovisade beräkningarna utgår från en inventering av antalet inrättade tjänster som assistent och amanuens, som vi genomförde våren 1975. Det exakta antalet tjänster höstterminen 1977, då detta skrives, är inte känt. Därigenom kan inte heller den aktuella Stipendieringsvolymen fastställas. Ett viktigt led i förberedelserna för en reform blir att verkställa en ny in- ventering avseende budgetåret närmast före det reformen avses träda i kraft, enligt vårt förslag budgetåret 1978/79.

Vi förordar att man vid beräkning av de totala resurserna för studie- finansieringen inom forskarutbildningen tillämpar den sist nämnda prin- cipen, som utgår från en beräkning av kostnaderna för det arbete assistenter och amanuenser utför. Vi förordar vidare att systemomläggningen som sådan genomförs utan att Stipendieringsvolymen uttryckt i antalet hela bidragsår förändras.

13.6. Vissa övriga frågor

Bestämmelser rörande utbildningsbidrag har meddelats i förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktorander. Förslag till ändringar av

förordningen redovisas i bilaga 11. I det följande berörs de delar av be- stämmelserna som gäller bisyssla för heltidsstuderande med utbildnings- bidrag. Vidare diskuteras de forskarstuderandes sociala förmåner i form av sjuk- och föräldraförsäkring.

Enligt nu gällande bestämmelser får studerande som uppbär utbildnings- bidrag fullgöra högst 100 timmar schemalagd lärartjänstgöring eller högst 200 timmar annat arbete under ett läsår, om inte särskilda skäl föreligger. Även fortsättningsvis bör gälla att studerande som innehar helt utbildnings- bidrag skall bedriva studierna på heltid. Möjligheterna att vid sidan av stu- dierna utöva bisyssla bör därför begränsas. Studerande med helt utbild- ningsbidrag bör sålunda endast i undantagsfall medges fullgöra undervisning eller annat arbete som överstiger 10 procent av full tjänst. Denna begränsning bör gälla oavsett bisysslans karaktär. För en sådan skärpning i förhållande till gällande bestämmelser talar att tvingande ekonomiska skäl endast i undantagsfall torde kunna anföras för mer omfattande bisyssla.

Vårt förslag om utbildningsbidrag för doktorander i Ds U 1975:11 utgick från två huvudprinciper, nämligen dels att det särskilda studiestödet inom forskarutbildningen skulle utgå som beskattade utbildningsbidrag, dels att de forskarstuderande skulle erbjudas social och ekonomisk trygghet så långt möjligt likvärdig den som gäller för anställda i motsvarande åldersgrupper. Riksdagens beslut innebar, i likhet med vårt förslag, att utbildningsbidragen skulle ligga till grund för beräkning av ATP och sjukpenning. I fråga om sjukpenning för den som uppbär utbildningsbidrag skall samma regler gälla som för den som uppbär vuxenstudiebidrag enligt 7 kap. studiestödslagen (1973z349).

Erfarenheterna sedan utbildningsbidragen infördes den 1 juli 1976 visar, att tillämpningen av sjuk— och föräldraförsäkringen för studerande, som uppburit utbildningsbidrag, inte fungerat tillfredsställande. På grund av re- gelsystemets utformning och det förhållandet att många doktorander haft ingen eller endast liten inkomst året före det första stipendieåret, har sjuk- och föräldraförsäkring utgått med lägsta sjukpenning. Vidare synes bestäm- melserna ha tillämpats något olika av skilda försäkringskassor.

Det är, enligt vår uppfattning, inte rimligt att doktorander som erhållit utbildningsbidrag skall tillerkännas väsentligt sämre förmåner inom sjuk- och föräldraförsäkringen än vad som tillkommer förvärvsarbetande med motsvarande inkomst. Det är vidare angeläget med en enhetlig tillämpning av bestämmelserna i hela landet.

Det faktum att inkomst av utbildningsbidrag formellt sett inte utgör in- komst av anställning, eller att korttidssjukdom som inte kan förväntas på- verka den totala studietiden, inte anmäls till försäkringskassan, kan enligt vår uppfattning inte utgöra grund för särbehandling inom sjuk- och för- äldraförsäkringen. Det bör, enligt vår uppfattning, inte föreligga någon tve- kan om att forskarstuderande, som uppbär utbildningsbidrag och som av- bryter utbildningen p. g. a. sjukdom eller föräldraskap och därmed avsäger sig utbildningsbidraget för viss tid, bör vara berättigade till samma förmåner inom sjuk- och föräldraförsäkringarna som dem som haft samma inkomst av anställning. Åtgärder bör snarast vidtas för att komma till rätta med rådande ofullkomligheter i systemet.

14. Dimensionering

14.2.1. Allmänt

Utvecklingen av forskarutbildningen under tiden efter andra världskriget framgår av kapitel 3 och av kapitel 4. Denna utveckling bör relateras till utvecklingen inom utbildningsväsendet i dess helhet samt till förändringar på arbetsmarknaden. Avsaknaden av spärrmekanismer eller andra åtgärder som grundats på bedömningar av behovet av forskarutbildade, har inneburit en stor anhopning av forskarstuderande i ett fåtal ämnen (se tabell 12)1. Vidare har inom vissa ämnen vetenskapliga genombrott medfört att ett stort antal forskarstuderande dragits till relativt smala forskningsinriktning- ar. Även om examinationen inte ökat l proportion till den ökade tillström- ningen har den inbördes relationen mellan skilda vetenskapsområden för- ändrats väsentligt.

Antagningsbegränsning har införts vid ett fåtal institutioner med utgångs- punkt i departementschefens uttalandeiprop. l969:3l,att ”. . .detillgängliga resurserna får utgöra grunden för begränsningen. . .”. När så skett har ofta utbildningsresurserna varit överansträngda. Även en dimensionering av fors- karutbildningen, som utgår från samhällets samlade behov, kommer givetvis att i sista hand vara berorende av tillgängliga resurser och av möjligheterna att omfördela resurser.

Det intima samband som råder mellan forskning och forskarutbildning inom högskolans område gör det omöjligt att bestämma resurserna för denna utbildning frikopplade från de totala resurserna för FoU inom högskolan. Även om graden av samband varierar mellan olika ämnesområden och forsk- ningsinriktningar så råder ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan FoU inom högskolan och forskarutbildningen. Inom vissa områden utgörs en do- minerande del av den totala forskningsvolymen av de forskarstuderandes av- handlingsarbete. Att forskarutbildningen på längre sikt är beroende av att det bedrivs forskning inom området är en självklarhet.

Den externt finansierade FoU-verksamheten inom högskolan, framför allt den som finansieras av forskningsråden, har en betydande effekt på forskar— utbildningen, som är svår att ange i bestämda mått. Detta gäller både de fall där avhandlingsarbete utförs direkt inom ramen för ett projekt och de fall, där externa medel gör det möjligt för en forskarstuderande att finansiera sina studier.

14.2.2. F orskarutbi/dning och FoU

De FoU-behov som samhällsorgan, företag eller organisationer söker till- fredsställa genom att förlägga uppdrag till högskolans område, utgörs av såväl forskning och utvecklingsarbete som forskarutbildning. 1 de fall där det inte finns tillräckliga personella resurser för FoU-verksamheten kan en beställare se stöd till forskarutbildning och allmän kompetensuppbyggande forskning som nödvändig.

FoU-verksamheten är ett instrument bland andra i olika samhällssektorers strävan efter att uppfylla uppställda mål. Därav följer helt naturligt att FoU- verksamhet inom vissa samhällsområden lättare kunnat dra till sig resurser

1 Tabellhänvisningarna i detta kapitel avser bilaga 5.

än andra. Satsningen på medicinsk FoU är ett exempel på att vetenskapen ti- digt, genom sitt nära samband med ett mycket påtagligt samhällsintresse, till- förts betydande resurser på alla nivåer i utbildningssystemet och även för grundforskningen. Den slutsats man bör dra av dessa förhållanden är att ett dimensioneringssystem skall ge möjligheter att skapa balans mellan FoU- verksamhetens omfattning och forskarutbildningens omfattning och inrikt- ning inom skilda områden. Mekaniska samband mellan dessa två verksam- heter bör emellertid undvikas. Vi har tidigare framhållit att en av de väsent- ligaste faktorerna för utvecklingen av forskarutbildningen sedan slutet av 1960-talet synes ha varit den kraftiga tillväxten i den grundläggande högsko- leutbildningen samt den ökade tillströmningen av externa FoU-medel till högskolan. Det är, som påpekas i kapitel 1, värdefullt att knyta samman forskarutbildning med olika former av projektbaserad FoU. Det bör emel- lertid slås fast att det inte alltid finns ett direkt samband mellan omfattande behov av FoU och forskarutbildning inom samma områden. Inom vissa områden har externa FoU-medel haft en så kraftigt styrande effekt på fors- karutbildningen att man kan ifrågasätta om den stått i överensstämmelse med en mera långsiktig efterfrågan på forskarutbildade. Risken för att fors- karutbildningen inom vissa områden kan komma att domineras av enstaka forskningsbeställare bör uppmärksammas. Lika litet som man generellt kan låta grundutbildningen i ett ämne styra forskarutbildningens omfattning kan man tillåta att den ad hoc-finansierade FoU-verksamheten inom hög- skolan ensam bestämmer forskarutbildningens volym och inriktning. Om en dominerande del av forskarutbildningen inom ett ämne knyts till ett avgränsat problemområde eller ett forskningsfinansierande organs priori- teringar begränsas utrymmet för satsning på andra FoU-områden.

Det är mot denna bakgrund angeläget att man vid dimensioneringen av forskarutbildningen beaktar den balans som bör råda mellan högskolans roll som ansvarig för kompetensuppbyggnad och dess roll som utförande organ för samhällsfinansierad forskning.

Vår syn på sambandet mellan FoU inom högskolan och forskarutbildning- en innebär att de totala resurser som högskolan disponerar för forskning, ut- vecklingsarbete och även mer rutinmässig provningsverksamhet samt för ut- bildning efter grundexamen, bildar de yttersta ekonomiska ramarna för fors- karutbildningen.

Forskning och utvecklingsarbete är både en pådrivande kraft i och en konsekvens av en dynamisk samhällsutveckling. Tiden efter andra världs- kriget har karakteriserats av genomgripande förändringar i FoU-verksam- hetens struktur och omfattning. En forskarutbildning som förmår följa för- ändringar både i samhället och inom forskningen är en förutsättning för fortsatt utveckling inom alla samhällsområden.

14.2.3. Resurser

De resurser som via budgetanslag till högskolan f. n. tilldelas forskning och forskarutbildning följer fakultets-, sektions- och ämnesindelningarna. I det budgetsystem som tillämpades to m. budgetåret 1976/ 77 var stora delar av resurserna gemensamma för grundläggande utbildning samt forskarutbild- ning och forskning även om vissa lärarresurser i första hand var att hänföra

till endera verksamhetsområdet. Mot denna bakgrund är det svårt att göra be- dömningar av utbildningskapacitet och resursbelastning inom skilda delar av forskarutbildningen. Skillnaderna mellan olika fakulteter/sektioner och mellan ämnen är vidare så stora att jämförelser vad gäller resurser ofta får li- ten giltighet. Förutsättningarna för forskarutbildning och forskning inom de filosofiska fakulteterna skiljer sig avsevärt från dem som gäller inom t. ex. teknisk eller medicinsk fakultet. Detta avspeglas bl. a. i omfattningen av de resurser som krävs för forskning och forskarutbildning inom ett område och skapar problem vid försök att omfördela tillgängliga resurser.

Fr. o. rn. budgetåret l977/ 78 tillämpas inom högskolans område ett ända- målsinriktat anslagssystem. Det nya systemet medger på lokal nivå ett flexib- lare resursutnyttjande, där hänsyn kan tas till variationer i resursåtgång mellan och inom ämnen vid samma fakultet. Anslagssystemet ger också bl. a. riksdag och regering möjlighet till bättre överblick och skapar för- utsättningar för att göra avvägningar i stort, såväl mellan högskolans två verksamhetsgrenar — grundläggande utbildning samt forskning och forskar- utbildning — som inom dessa.

Förändringar i studerandetillströmning och andra faktorer som är avgöran- de för utbildningskapaciteten får olika konsekvenser beroende på bl. a. ut— bildningens karaktär. De lokal- och utrustningskrävande laborativa ämnena har en mera begränsad möjlighet till kapacitetsförändring än de ämnen där forskningen och forskarutbildningen kräver framför allt personella resurser. Den tunga utrustningen kan ofta betjäna ett högsta antal studerande och var- je ökning därutöver kan kräva dubblering till mycket höga merkostnader, samtidigt som ett bortfall av ett fåtal studerande inte resulterar i frigjorda re- surser. Möjligheterna till omfördelning av personella resurser mellan ämnen och fakulteter är begränsad, som en följd av specialiseringen, och kan därför ske endast på längre sikt.

Det är enligt vår uppfattning inte möjligt att schablonmässigt beräkna utbildningskapaciteten inom forskarutbildningen med utgångspunkt i till- gängliga resurser. Som belyses närmare i ett följande avsnitt om dimen- sioneringstekniken spelar en rad faktorer, som kan bedömas endast på lokal nivå, en avgörande roll för möjligheterna att beräkna hur många studerande som kan handledas av ett givet antal lärare. Mycket tyder emellertid på att det totala antalet registrerade forskarstuderande är för stort i förhållande till tillgängliga resruser. Skillnaderna är dock stora mellan fakulteter och institutioner. Vissa ämnesområden är kraftigt ansträngda medan det inom andra områden finns utrymme för expansion av forskarutbildningen. Svå- righeter att omfördela handledarresurser och andra resurser innebär att sys- temet inte kan göras självreglerande utan att särskilda mekanismer måste skapas för att reglera såväl överskotts- som bristsituationer.

Inom framför allt humanistisk fakultet finns en rad ämnen/ institutioner med så begränsat antal forskarstuderande och så få lärare/ forskare att man kan ifrågasätta om man där varaktigt förmår fylla minimiförutsättningarna för fasta forskningsresurser. Man kan inte räkna med att dessa mycket små ämnen, med bibehållen uppdelning på flera orter, kan få resurstillskott av en sådan omfattning att deras situation väsentligt förbättras. Vi förordar därför att man i det fortsatta planeringsarbetet prövar möjligheterna att om- fördela de fasta resurserna för forskning och forskarutbildning i dessa små ämnen till ett färre antal läroanstalter.

En annan möjlighet att skapa bättre förutsättningar för forskning och forskarutbildning inom discipliner, där verksamheten bedrivs inom en myc- ket liten institutionell organisation, är att skapa flerämnesinstitutioner där verksamheten inom samtliga ämnen är samlad kring ett gemensamt prob- lemorienterat program. Genom samverkan över ämnesgränserna kan man uppnå i huvudsak samma effekt som genom att föra samman resurserna i ett ämne till färre orter.

En viktig uppgift för planerande organ inom högskoleväsendet bör därför vara att i det fortlöpande arbetet eftersträva en sådan fördelning av de fasta resurserna för forskning och forskarutbildning att kraven på en god forsk- ningsmiljö kan tillgodoses. Institutioner bör inte få bli vare sig alltför små eller alltför stora. De åtgärder som vidtas bör förenas med insatser som underlättar de studerandes och lärarnas/forskarnas geografiska rörlighet.

14.2.4. Urvecklingstendenser

De statistiska uppgifterna rörande forskarutbildningen — tillströmning, när- varo, studietid, examination — ger knappast underlag för en bedömning av utvecklingen om några åtgärder i fråga om dimensioneringen inte vidtas. Vi har sökt göra beräkningar av examinationen inom forskarutbildningen under den närmaste tioårsperioden under vissa antaganden om övergång till forskarutbildning, studietider m. rn. Dessa beräkningar pekar på en mins- kad examination (se figur 11). Om antagandena är riktiga skulle den årliga examinationen av forskarutbildade under denna period komma att ligga på ungefär samma nivå som under första hälften av 1960-talet. Det bör dock understrykas att en betydande förskjutning i examinationen mellan olika fakultetsområden ägt rum under den senaste femtonårsperioden. Man kan alltså konstatera att förhållandet mellan antalet närvarande fors- karstuderande och antalet examinerade förändrats i negativ riktning under 1970-talet. Medan den starka ökningen av den grundläggande utbildningen resulterade i en stor ökning av antalet examinerade har kurvan, som be- skriver antalet examinerade i forskarutbildningen, förblivit ganska flack och under senare år pekat nedåt. Den uppgång i antalet avlgada examina, som registrerats mellan åren 1970 och 1974, kan till stor del hänföras till att många studerande avlade licentiatexamen och doktorsgrad enligt äldre be- stämmelser innan dessa upphörde att gälla. Forskarutbildningens utveckling sedan 1969 års reform måste också ses mot bakgrund av mera djupgående förändringar i attityderna till forskning och teknologi. De ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga fördelarna av en genomgången forskarutbildning har inom flera områden blivit mera okla- ra. Det är av naturliga skäl inte möjligt att konkretisera vilka effekter sådana förändringar har haft på rekryteringen till forskarutbildningen eller för ef- fektiviteten i studierna.

Arbetsmarknadssituationen för högskoleutbildad arbetskraft under de första åren av 1970-talet innebar i vissa fall att de studerande efter avlagd grundexamen sökte sig till forskarutbildning i brist på annan sysselsättning. Man kan anta att studiemotivationen för dessa studerande påverkats i negativ riktning.

Endast en mindre del av samtliga forskarstuderande bedriver sina studier på heltid. Det tidigare studiefinansieringssystemet inom forskarutbildningen innebar att arbete vid sidan om studier blev nödvändigt. Det har tidigare på— pekats att en stor andel av samtliga forskarstuderande återfinns inom ett fåtal ämnen. Dessa omständigheter har sannolikt samverkat och lett till att examinationen inte ökat trots ett mycket stort antal registrerade fors- karstuderande. Den minskning av tillströmning och framför allt examination som ägt rum under senare år ger ingen antydan om att forskarutbildningens omfattning och inriktning kommer att utvecklas mot en bättre överensstämmelse med samhällets samlade behov. Inom flera områden har tillströmning av forskar- studerande och även examination förblivit på en hög nivå under lång tid, trots att det stått klart att möjligheter till sysselsättning inom forskningsanknuten verksamhet för dessa forskarutbildade varit små. Samtidigt är inom några områden bristen på forskarutbildade påtaglig.

Det är uppenbart att forskarutbildning av många studerande betraktas inte enbart som en utbildning för viss sysselsättning utan att den bedrivs p. g. a. ett levande intresse för ämnet och för utbildningen som sådan. Många har varit villiga att göra de uppoffringar som forskarutbildning kan innebära utan förhoppning om att direkt kunna utnyttja utbildningen i sin fortsatta yrkesverksamhet. Det är angeläget att — inom ramen för de resurser som ställs till utbildningens förfogande — möjlighet ges till forskarutbildning även för dem som inte i första hand avser att utnyttja utbildningen i sin yr- kesverksamhet.

14.1. Inledning

Målet för en dimensionering av forskarutbildningen är att söka skapa balans mellan tillgången på forskarutbildad arbetskraft, arbetsmarknadens och sam- hällets behov av sådan personal samt de studerandes önskemål att genomgå forskarutbildning. En total överensstämmelse kan med all sannolikhet aldrig uppnås. Det skulle förutsätta bl. a. förfinade prognosinstrument för att avläsa utvecklingstendenser inom utbildningsväsende och forskning samt arbets- marknaden. Sådana prognosinstrument finns inte. Det är sålunda inte möjligt att ge garantier för att personalbehov inom skilda sektorer skall kunna tillgo- doses vid varje tillfälle eller för att den som gått igenom forskarutbildning kommer att beredas sysselsättning, som svarar mot hans kompetens och intresseinriktning.

Detta konstaterande innebär emellertid inte att vi anser det å priori omöj- ligt att planera och fatta beslut om forskarutbildningens omfattning och in- riktning med utgångspunkt i samhällets behov av arbetskraft med utbildning efter grundexamen. Forskarutbildningen är en mycket lång och specialiserad utbildning som kräver stora insatser och kostnader både av den enskilde och av samhället. Bl. a. mot denna bakgrund är det angeläget att söka nå balans mellan antalet forskarutbildade inom skilda områden och behovet av arbets- kraft med denna utbildning. Om en sådan balans inte råder är riskerna uppen- bara för att den enskilde får problem på arbetsmarknaden eller att antalet forskarutbildade blir för litet för att tillgodose samhällets behov av bl. a. forskning och utvecklingsarbete. En forskarutbildning, som till sin volym och inriktning överensstämmer med de olika behoven i samhället, kommer därför att kräva åtgärder som samtidigt syftar till att stimulera forskarut- bildningen inom ”bristområden” och till att begränsa den inom områden där utbildningen är för omfattande med hänsyn till förutsebara behov. Be- tydelsen av samtidiga åtgärder för stimulans och begränsning bör betonas mot bakgrund av utvecklingen av forskarutbildningens omfattning och in- riktning under senare delen av 1960-talet och under 1970-talet (se vidare kapitel 4).

Svårigheterna att dimensionera forskarutbildningen så att man erhåller en eftersträvad balans är uppenbara. Att utforma hållbara prognoser för utbild- ningsbehov har visat sig vanskligt. Vad gäller forskarutbildningen förstärks svårigheterna av att forskarutbildningen förbereder för vitt skilda funktioner på arbetsmarknaden och dessutom skall anpassas till behovet av forskning i

samhället på både kort och lång sikt. En person som framgångsrikt genomgått forskarutbildning kan sysselsättas dels i en specialistfunktion. där hans äm- nesspecifika kompetens utnyttjas, dels i mer allmänt inriktad verksamhet, där man utnyttjar hans utbildning med utgångspunkt i den generella koni— petensen — metodkunskaper och kännedom om tekniker, vetenskapliga ar- betsformer etc.

Ett problem vid dimensioneringen av forskarutbildningen är att översätta ett beräknat behov av forskarutbildad arbetskraft inom ett avgränsat område av arbetsmarknaden eller en samhällssektor till bedömningar av den därför nödvändiga examinationen av forskarutbildade inom ett avgränsat område av högskolan. Den traditionella indelningen av forskning och forskarut- bildning inom högskolan överensstämmer endast i vissa fall med avgränsade sektorer av samhället eller arbetsmarknaden. Det behov av forskarutbildade som kan identifieras inom t. ex. samhällssektorn hälso-, sjuk- och socialvård kan sannolikt till en stor del tillgodoses genom forskarutbildning inom fram— för allt medicinsk och samhällsvetenskaplig fakultet. Sektorerna kommu- nikationer och arbetsmarknadsåtgärder torde däremot ha behov av forskar- utbildade från samtliga fakultetsområden inom högskolan.

Planering och beslut för att åstadkomma en forskarutbildning som står i samklang med samhällets samlade behov av forskarutbildade kommer alltid att bygga på beräkningar som innehåller betydande osäkerhetsmoment och där bedömningar av behov växlar. Det är mot denna bakgrund inte menings- fullt att ange forskarutbildningens volym och inriktning inom ett område av högskolan i exakta mått. De beslut om dimensioneringen av forskar- utbildningen, som fattas av centrala organ i planerings- och ledningsor- ganisationen, bör därför de flesta fall gälla intervall för breda vetenskaps- områden.

Det bör från början göras klart, att dimensioneringsprocessen i stor ut- sträckning kommer att innebära en strävan efter att ändra inriktningen och omfattningen av forskarutbildningen med utgångspunkt i den existerande si- tuationen. Dimensioneringen av forskarutbildningen blir därigenom ett styr- problem, som bör ansluta till och beaktas vid lösningen av de planerings- och ledningsproblem som gäller forskning och forskarutbildning inom högsko- lan.

De sammanvägningar som utgör grunden för beslut om forskarutbildning- ens omfattning bör bestå i dels bedömningar av den totala arbetsmarknaden för forskarutbildade, dels bedömningar av andra faktorer såsom forskningens utveckling, högskolans och gymnasieskolans behov av lärare med forskarut- bildning samt de studerandes efterfrågan på sådan utbildning.

Dessa sammanvägningar, som är avgörande för dimensioneringen av fors- karutbildningen, bör ske på olika nivåer i planerings- och ledningsorganisa- tionen. Det är angeläget att bedömningar och analyser äger rum i former och termer som är relevanta med hänsyn till de olika nivåernas kompetens. Di- mensioneringen av forskarutbildningen bör därför utformas som en kontinu- erlig process, där övergripande mål konfronteras med faktiska konsekvenser ända ned på institutionsnivå.

14.3. Arbetsmarknaden för forskarutbildade

14.3.1. Allmänt

Den länge helt dominerande arbetsmarknaden för forskarutbildade låg inom högskolans och skolans område. Från dimensioneringssynpunkt utgjorde högskolan och gymnasierna en relativt lättöverskådlig arbetsmarknad — åt— minstone fram till den kraftiga expansionen under 1960-talet. De enskilda individerna kunde relativt väl bedöma tillgången på lärartjänster inom sitt område. Lektorstjänsterna vid gymnasierna var ett vanligt alternativ för dem som inte fann utkomstmöjligheter inom högskolan. De externa FoU- medlens omfattning var begränsad och FoU-verksamheten utanför hög- skolan lokaliserad till ett fåtal institut, företag och myndigheter. Arbetsmarknaden för de forskarutbildade har under 1960- och 1970-talen förändrat karaktär. Högskolans expansion innebar att antalet tjänster för forskarutbildade inom högskolan ökade väsentligt — i vissa fall så mycket att formellt behöriga sökande inte alltid fanns till de ledigförklarade tjänsterna. Företag, myndigheter och organisationer har i växande utsträckning utnyttjat FoU som stöd för och för utveckling av sin verksamhet. Härigenom har ett betydande antal forskare och forskarstuderande kunnat beredas ut- komstmöjligheter såväl inom som utom högskolan i direkt FoU-verksamhet. För de projektanställda forskarna inom högskolan har emellertid utsikterna till fortsatt sysselsättning varit osäkra. Förändringar i den externfinansierade

verksamhetens omfattning och inriktning har ibland medfört svårigheter för berörda institutioner och för enskilda forskare.

14.3.2. Förändringar på arbetsmarknaden

I debatten kring forskarutbildningens omfattning och inriktning har fram- förts att forskarutbildade bör kunna sysselsättas inom näringsliv, förvaltning och organisationer på ett annat sätt och i större utsträckning än f. n. Kvali- ficerad yrkesverksamhet på flera områden i ett komplicerat samhälle ställer krav på kunskaper och erfarenheter, som ofta kan tillgodoses genom fors- karutbildning och genom erfarenhet av forskning inom högskolan.

Den ökade omfattningen av externfinansierad FoU inom högskolan är ett tecken på att olika sektorer i samhället tagit FoU i anspråk för sin verksam— het. En förutsättning för att rätt kunna utnyttja forskningsresultat är att hos avnämarna finns personal, som kan medverka såväl vid formulering och pro- blemställning när ett FoU-uppdrag läggs ut på de utförande enheterna som vid återföring av resultat till verksamheten. Uppföljning av reformer och löpande verksamhet, behovet av impulser från och kontakt med forskningen ställer krav på att ett ökat antal forskarutbildade kommer ut i praktisk verk- samhet på flera områden i samhället.

Utvecklingen på arbetsmarknaden för forskarutbildade beror i stor ut- sträckning på de attityder som skilda samhällsorgan utanför högskolan, in- dustrier etc. och de forskarutbildade har till varandra. De krav och för- väntningar som ställs på forskaren från arbetsgivare utanför högskolan skiljer sig ofta från de krav som högskoleforskningen ställer på forskaren. I kapitel 1 har vi redovisat de skilda krav som ställs på de forskarutbildade från resp. högskolan och FoU-beställare utanför högskolan. I stor utsträckning är här fråga om behovet av en ömsesidig vilja att förstå under vilka villkor forskarna inom högskolan och forskningsutnyttjarna arbetar. En förbättrad samverkan mellan högskolans forskning och de organ i samhället som ut- nyttjar forskningsresultat torde också på längre sikt öka medvetandet om behovet av att använda forskarutbildad personal på flera områden i samhället. 1 kapitlen 1 och 12 betonas vikten av att bredda inriktningen av utbild- ningen över den grundläggande nivån. Breddningen bör komma till stånd dels genom att påbyggnadsutbildningar utvecklas för specifika behov på arbetsmarknaden, dels genom att målet för och innehållet i forskarutbild- ningen vidgas, dels ock genom att forskning och forskarutbildning inom nya områden stimuleras. Forskarutbildningen bör inte ses som enbart en utbildning till forskare inom högskolan även om högskolans område även fortsättningsvis kommer att utgöra en stor och viktig arbetsmarknad. De här antydda förhållandena pekar på att det finns en förhållandevis stor potentiell arbetsmarknad för de forskarutbildade. 1 hur hög grad denna ar- betsmarknad kommer att öppnas för de forskarutbildade beror på i vilken ut- sträckning en breddning av forskarutbildningens mål och inriktning kommer till stånd och om samarbetet mellan högskola, arbetsliv och samhälle kan vidareutvecklas.

14.4. Dimensioneringssystemet för forskarutbildningen

14.4.1. Allmänt

1 föregående avsnitt har vi redovisat ett antal faktorer som påverkat dimen- sioneringen av forskarutbildningen. Statsmakternas insatser för att påverka utbildningens inriktning och omfattning inom skilda områden har därvid be- gränsats till förändringar av den fasta organisationen av lärare, utrustning och lokaler. Härutöver har satsningen på sektoriell FoU indirekt påverkat forsk- ningsvolymen inom högskolan och därmed förutsättningarna att anordna och finansiera forskarutbildning. Några försök att fatta beslut om forskarut- bildningens volym inom skilda områden på grundval av bedömningar av samhällets behov av forskarutbildad arbetskraft har inte gjorts. Ett skäl är na- turligtvis svårigheterna att mäta och uttrycka samhällsbehoven på ett sådant sätt att de kan formuleras om till begrepp som är användbara för en dimen- sionering av forskarutbildningen inom en organisation byggd på indelning i vetenskapliga discipliner.

Det är angeläget att fortsättningsvis söka skilja mellan samhällets behov av forskarutbildade och dess efterfrågan på forskarutbildade. Varje uttalande om behovsnivåer är, här som i andra sammanhang, ytterst ett politiskt vär- deomdöme. Samtidigt kan det hävdas att de forskarutbildade själva skapar forskningsbehov även i de fall externa krav på forskning och forskarutbildade inte existerar eller inte artikuleras. Ett försök att dimensionera hela fors- karutbildningen kommer att vara en sammansatt process där orsak och verkan inte alltid kan urskiljas.

Dimensioneringssystemet för forskarutbildningen bör därför byggas upp kring den efterfrågan på forskarutbildade som kan identifieras, främst hög- skolans och gymnasieskolans efterfrågan på forskarutbildade för befattningar som kräver sådan utbildning. Därutöver kommer dimensioneringen att kräva bedömningar av behovet av forskarutbildade inom andra delar av samhället. Dessa bedömningar kommer att behöva ansluta till andra politiska övervä- ganden, t. ex. näringspolitik och allmänna forskningspolitiska beslut.

Samhällets behov av forskarutbildade kan inte användas som ett samman- hållet begrepp. En del av behovet utgörs av kravet på högt kvalificerad och utbildad arbetskraft. Forskning och forskarutbildning har vidare en kultu- rell och samhällskritisk funktion som inte kan kvantifieras. Inomvetenskap- liga hänsyn förutsätter fritt kunskapssökande inom ett stort antal vetenskaps- områden. Som en del av samhällets behov bör också räknas de individuella krav på denna typ av utbildning som ställs av de studerande själva. Samtidigt bör understrykas att det inte kan vara en självklar rättighet för individen att under alla förhållanden genomgå forskarutbildning.

Den rent forskningsanknutna verksamheten kan och bör inte ge sysselsätt- ning åt mer än en del av det totala antalet forskarutbildade. En realistisk di- mensionering av forskarutbildningen kan dock utgå endast från antagandet att merparten av de forskarutbildade kommer att söka sig till områden där de har en påtaglig nytta av sin utbildning. De forskarutbildade fyller emellertid så varierande funktioner på arbetsmarknaden att det inte är möjligt att på ett entydigt sätt avgränsa behov och efterfrågan om man går utanför högskolan och viss annan FoU-verksamhet. Förutom i de yrken där den forskarutbil-

dade fungerar som forskare eller lärare finns, som tidigare strukits under, inom en rad verksamhetsområden behov av arbetskraft med hög allmän kompetens.

En sammanvägning av högskolans och gymnasieskolans interna behov av lärarpersonal, forskningens behov samt samhällets totala FoU-behov blir så- ledes — tillsammans med de studerandes egen efterfrågan på viss utbildning — de styrande faktorerna vid försöken att skapa ett dimensioneringssystem för forskarutbildningen. En strävan att på ett mer planerat sätt söka påverka utbildningskapaciteten och resursbelastningen inom forskarutbildningen bör också förbättra förutsättningarna att upprätthålla utbildningens kvalitet.

14.4.2. Dimensioneringsprocessen

Vi har i det föregående konstaterat att dimensioneringen av forskarutbild- ningen måste ske genom relativt långsiktiga och därmed långsamma for- skjutningar mellan skilda områden. Det är då naturligt att dimensioneringen av forskarutbildningen ansluter till den budgetprocess som i övrigt reglerar verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning. Den planerings- och ledningsorganisation som vi föreslår i kapitel 17 kommer att ha som en huvuduppgift att göra de avvägningar och analyser som är nödvändiga vid en planerad dimensionering av forskarutbildningen. Dimensioneringen av forskarutbildningen bör vara en integrerad del av planeringen och ledningen av forskning och forskarutbildning men den ställer också särskilda krav som motiverar att den behandlas skild från de allmänna resonemangen i kapitel 17. I det följande beskrivs dimensioneringsprocessen uppdelad i fyra moment: planeringsperioder och planeringsramar; möjligheter att analysera samhällets behov av forskarutbildade; teknik för att omsätta behovsanalyser i planering och i faktiska dimensioneringsbeslut; ansvarsfördelning.

Planeringsperioder och planeringsramar

Dimensioneringen av forskarutbildningen bör ske genom en gradvis anpass- ning av utvecklingen inom ett system som är trögt och styrt av faktorer som endast delvis kan förutses och påverkas av högskolans organ. En förändring av forskarutbildningens omfattning och inriktning kräver en lång tidsperiod från beslut till dess att effekten av beslutet kan konstateras. Examinationen av forskarutbildade kan sålunda påverkas helt endast inom en tidsperiod som är två gånger utbildningstiden, dvs. normalt åtta till tio år. Detta gäller under förutsättning att man inte avvisar forskarstuderande som redan antagits. Mot bakgrund av den långa utbildningstiden och att underlaget för beslut alltid kommer att innehålla betydande osäkerhetsmoment bör dimension- eringen av forskarutbildningen utformas som en rullande planering om- fattande längre tidsperioder. I svensk statsförvaltning med en ettårig bud- getcykel avser beslut om medelsanvisning endast ett år. Som komplement till den budgetårsbundna planeringsperioden används femårsperioder för mera långsiktig planering. För planering och beslut rörande forskarutbild- ningens omfattning och inriktning torde denna längre planeringsperiod kun- na tillämpas. Det bör dock strykas under att möjligheterna att åstadkomma större förändringar under denna tidsperiod är begränsade. Erfarenheterna

av en planerad dimensionering av forskarutbildningen kan komma att kräva att planeringsperioden utsträcks ytterligare.

1 de fall en dimensionering av utbildningar tillämpats inom svenskt utbild- ningsväsende har den nästan undantagslöst utformats som antagningsbe- gränsning, dvs. antalet nyinskrivna studerande per läsår eller termin har maximerats. Motiven för sådana begränsningar har i allmänhet varit be- gränsade utbildningsresurser och endast i undantagsfall bedömningar av behovet av personer med viss utbildning. Spärrade utbildningar har i många fall gällt yrkesområden där bristen på arbetskraft varit markant, t. ex. läkar- och tandläkarutbildningarna. Sambandet mellan antalet antagna till en spär- rad utbildning och antalet examinerade inom samma utbildning har kunnat bedömas relativt väl.

Inom en så mångskiftande utbildning som forskarutbildningen är samban- det mellan antalet antagna studerande och antalet examinerade mera oklart och skiljer sig mellan fakulteter och ämnen. Det faktum att forskarutbildning ofta bedrivs på deltid vid sidan av annan verksamhet gör att generella bedöm- ningar av utbildningstider får liten giltighet. Vi anser, mot denna bakgrund, att de ramar som skall anges för forskarutbildningen bör avse antalet färdig- utbildade inom olika områden. Bedömningar av vilken antagning som krävs för att åstadkomma en viss examination inom en viss tidsperiod kan ske en- dast på institutions- och fakultetsnivå. Även det dimensioneringssystem som vi föreslår kan i vissa fall innebära behov av antagningsbegränsning. I ett system där antagningen per läsår maximeras finns alltid risk för att mycket lämpade stängs ute från en utbildning och sedan av olika skäl inte har möjlighet att söka till utbildningen under en annan antagningsperiod. Genom en utsträckt planeringsperiod och genom att dimensioneringen ut- trycks i antal färdigutbildade kan emellertid antagningen per läsår varieras med hänsyn till de sökandes lämplighet för utbildningen. Systemet kan också ta hänsyn till lokala förhållanden vad gäller studieintensitet, resurs- belastning m. m. Dessa förhållanden varierar, som tidigare påpekats, starkt mellan ämnen och fakulteter. Genom den verksamhetsuppföljning som bör vara ett väsentligt inslag i budgetdialogen kan man kontrollera att prio- riteringar på statsmakts- och verksnivå, liksom på lokal nivå, inte ersätts av mekaniska beräkningar. Den planerings- och ledningsorganisation som förordas i det följande och som skall ansvara bl. a. för dimensioneringen, avses fungera som ett system av mätstationer där förändringar inom forsk- ningen och forskarutbildningen, i de studerandes önskemål samt på arbets- marknaden, följs upp och föranleder åtgärder på olika nivåer i systemet.

Samhällets behov av forskarutbildade

Forskarutbildningen har av tradition varit inriktad på utbildning av forskare för forskningens och den högre utbildningens interna behov. Den ökade sam- verkan mellan högskolan och olika samhällsorgan — bl. a. FoU-finansierande sektorsorgan — har under senare tid inneburit en betydande breddning av så- väl högskoleforskningens som forskarutbildningens inriktning och problem- val. Den breddning av forskningens och forskarutbildningens mål som ägt rum har emellertid gått olika långt inom olika områden av högskolan. Den medicinska och tekniska forskningen och forskarutbildningen har således

under lång tid varit inriktad på såväl verksamhetsanknuten FoU som forsk- ning inom högskolans ram. Även naturvetenskaplig och samhällsvetenskap- lig forskning och forskarutbildning har under senare tid upprättat närmare kontakter med nyttjare av forskning, forskningsresultat och forskarutbil- dade.

Trots denna positiva utveckling finns det givetvis fortfarande skillnader mellan högskolans krav på de forskarutbildade och de krav som ställs inom t. ex. sektorsorgan och företag. Inom näringsliv, förvaltning eller organisatio- ner betraktas de forskarutbildade ofta som renodlade specialister, vilkas kom— petens inte kan utnyttjas i en mer allmänt inriktad verksamhet. De kriterier man inom högskolan använder för bedömning av en forskarutbildads kom— petens är i stor utsträckning inriktade på ämnesspecifik djupkunskap och teo— retisk och metodisk skolning. Arbetsgivare utanför högskolan söker ofta för- mågan att tillämpa vetenskapligt kunnande i produktion, utredningsarbete m. in. Det gäller här att i första hand kunna förstå FoU inom ett vitt fält, be- härska vissa begrepp och teorier samt kunna ta kontakt med specialister inom skilda områden.

Vi har i kapitel 1 närmare utvecklat att det inte föreligger några mot- sättningar mellan högskolans och bl. a. sektororganens krav på de forskar- utbildade. En god forskarutbildning skall ge den breda vetenskapliga bas — i form av teorier, vetenskapliga metoder m. m. — som förbereder för verk- samhet såväl inom som utanför högskolan. På den breda vetenskapliga basen läggs en specialisering genom valet av ämne, metod m. m. för avhandlingen. Forskarens inriktning bestäms också av de verksamhetsformer som gäller för avhandlingsarbetet och forskningen under början av karriären. Det är därför angeläget att forskarutbildningen utformas så att ”utbytbarheten” i utbildningen upprätthålles genom en bred vetenskaplig skolning.

Med utgångspunkt i de skilda funktioner de forskarutbildade fyller på är- betsmarknaden skulle följande grova indelning av samhällets efterfrågan på forskarutbildad arbetskraft kunna göras:

1. högskolans, gymnasieskolans och vissa forskningsinstitutioners efterfrå- gan på forskarutbildade för befattningar för vilka forskarutbildning i visst ämne är ett behörighetskrav,

2. den offentliga och — i viss utsträckning — den privata FoU-verksamhetens efterfrågan på arbetskraft för funktioner som nära ansluter till verksam- heten inom den disciplinbaserade forskningen inom högskolan,

3. samhällets behov av personal för funktioner inom bl. a. utbildningsväsen- de och FoU, vilka kräver vetenskaplig skolning och erfarenhet men som inte innebär krav på ämnesspecin kompetens,

4. samhällets behov av kvalificerad arbetskraft för olika funktioner där ana-

lytisk förmåga, erfarenhet av forskning och vetenskapligt arbetssätt är av värde.

De olika krav som de olika yrkesfunktionerna ställer kan sägas ligga längs en glidande skala, som uttrycker graden av specialisering och graden av generell kompetens. På ett individuellt plan föreligger ingen motsats mellan kraven på specialisering och generell kompetens. Den som på ett fram-

gångsrikt sätt fullbordat en forskarutbildning bör ha goda förutsättningar att fullgöra arbetsuppgifter såväl i funktioner som ställer krav på ämnes- specifik kompetens som funktioner som kräver den mer generella kom- petensen.

Inom vissa områden av samhället och högskolan är sambandet mellan spe- cialistkompetens och generell kompetens uppenbart. Sålunda har forskare vid de tekniska högskolorna i många fall under skilda perioder varit sysselsatta med teknisk forskning, utvecklingsarbete och produktion inom näringslivet. Både medicinsk forskning och praktisk sjukvård ingår som tjänsteåligganden för vissa tjänster vid undervisningssjukhusen. Den ekonomiska utrednings- verksamheten äger i fl :ra fall rum i former som inte väsentligt skiljer sig från den ekonomiska forskningen inom högskolan. Gemensamt för dessa olika yrkesfunktioner är behovet av en bred vetenskaplig skolning.

Möjligheterna att bedöma efterfrågan och behov skiljer sig emellertid vä- sentligt mellan de olika delområden som ovan redovisats. Även här kan man tala om en glidande skala.

lnom delområde (1) och till viss del delområde (2) är det möjligt att ganska exakt mäta efterfrågan på forskarutbildade för ämnen eller grupper av ämnen. Utgångspunkt för beräkningar av dessa slag är antalet befattningar med krav på ämnesspecifik forskarutbildning. Genom undersökningar av åldersstruk- turer, erfarenhetsmässigt grundade uppskattningar av avgång till annan verk- samhet och under antaganden om tillväxt eller kontraktion inom olika delar av högskola, gymnasieskola och FoU-verksamhet kan beräkningarna göras relativt exakta. För de två övriga delområdena är naturligen sådana beräk- ningar av antalet befattningar inte möjliga eftersom de funktioner som de forskarutbildade kommer att fylla inte är av den karaktären att de kan iden- tifieras och kvantifieras.

En dimensionering av forskarutbildningen bör även innefatta övervägan- den rörande relationerna mellan olika områden av forskarutbildningen. Den sektoriella forskningens tillväxt och påverkan på forskarutbildningen har inom vissa områden varit påtaglig. Det är emellertid tveksamt om denna på- verkan generellt lett till en förbättrad balans mellan tillgång och efterfrågan på forskarutbildad arbetskraft. En sammanställning över de statliga satsning- arna på FoU liksom en undersökning av vissa branchers forskningsintensitet antyder vid en jämförelse med antalet forskarutbildade eller forskarstuderan- de inom olika fakultetsområden att systemet inte är självreglerande (se ta- bellerna l, 2, 9 och 11).

Dessa jämförelser tillåter inte långtgående slutsatser men kan ge vägled- ning vid en dimensionering av forskarutbildningen utöver de beräkningar inom delområdena (1) och (2) som i första hand skall ligga till grund för di- mensioneringsbesluten.

Dimensioneringstekniken

Det synsätt på möjligheterna att analysera samhällets samlade behov av fors- karutbildade som redovisats i det föregående, leder till att vi väljer ett system för dimensionering av forskarutbildningen som verkar genom att en minimi- nivå och en maximinivå beräknas för examination under en längre tidsperiod, förslagsvis fem år.

Miniminivån beräknas och fastställs med utgångspunkt i det antal exami- nerade som krävs för att återbesätta existerande tjänster samt nybesätta tjäns- ter, som kan antas inrättas genom tillväxt av högskolesektorn, gymnasiesko- lan och den disciplinbaserade FoU-verksamheten, dvs. främst delområde (1) ovan. För att man skall kunna vidmakthålla en kompetens inom landet och en beredskap att möta nya krav, är det viktigt att examinationen av forskarutbildade inom ett område under en längre tidsperiod motsvarar lägst det antal som krävs för att återbesätta högskolans och specialinstitutens tjänster med kompetenta sökande.

Bedömningar av en övre gräns för utbildningsvolymen kan i de flesta fall göras endast med utgångspunkt i de resurser som står till förfogande. Det är naturligt att denna övre gräns, liksom i nuvarande system, definieras med ut- gångspunkt i lokala bedömningar av den maximala utbildningskapaciteten inom varje ämne och fakultet/sektion. Maximinivån bestäms därmed ytterst av de tillgängliga resurserna, som består dels av anslag som anvisas för forsk- ning och forskarutbildning inom högskolan, dels av externa resurser som till- förs forskarutbildningen direkt eller indirekt.

Det måste dock vara möjligt att inte utnyttja hela utbildningskapaciteten för forskarutbildning inom ett område om andra bedömningar talar för att ut- bildningen bör begränsas. Institutionen bör i sådana fall redovisa de outnytt- jade utbildningsresursernas alternativa användning.

Beslut om dimensionering av forskarutbildningen inom ett fakultetsområ- de bör utgöras av ett beslut om anslag till forskning och forskarutbildning samt ett beslut som anger riktvärdena för antalet utbildade under en femårs- period. Detta bestämmer forskarutbildningens totalvolym. Volymen anges som ett intervall.

Utrymmet mellan maximi- och miniminivåerna kommer att utnyttjas för forskarutbildning vars inriktning bestäms i huvudsak lokalt. Därvidlag bör både de studerandes egna önskemål och den externfinansierade forskningens personalbehov tillgodoses. Vi har tidigare betonat att dimensioneringsproces- sen skall leda fram till en bättre balans mellan samhällets samlade behov av arbetskraft och forskarutbildningens omfattning och inriktning. Inom utrym- met mellan minimi- och maximinivåerna kan i första hand åstadkommas en förändring av forskarutbildningen med utgångspunkt i förändrade behov i samhället. Detta kan sägas innebära en förändring av profilen på forskarut- bildningen inom ett fakultetsområde.

Att åstadkomma en profilering som överensstämmer med behovet i sam- hället av FoU och forskarutbildad arbetskraft är en komplicerad process. Det är synnerligen angeläget att samtliga planerings- och ledningsorgan för forsk- ning och forskarutbildning deltar i försöken att med utgångspunkt i bedöm- ningar av behoven av forskning och utvecklingsarbete i samhället i stort komma fram till realistiska beräkningar av det önskade antalet forskarutbil- dade inom skilda områden av högskolan.

Även om man kan förutse vissa förändringar i behoven av forskning och utvecklingsarbete i samhället följer härav sällan ett definierat behov av forskarutbildade inom ett visst område. FoU-behov uttrycks på politisk nivå ofta i termer av problemområden, t. ex. energi, bostads- eller trans- portfrågor. Bidrag till lösningar av dessa frågor förutsätter emellertid forsk- ning och forskarutbildning inom många discipliner — ekonomi, sociologi,

teknik m. m. för att endast ge några exempel. Inom flera områden har pro- bleminriktad och tematisk forskning tagits i anspråk för att söka lösa an- gelägna samhällsproblem. Förslag föreligger också om att skapa förutsätt- ningar för tematiskt inriktad forskarutbildning. Stora delar av forskningen och forskarutbildningen inom högskolan kommer emellertid även fortsätt— ningsvis att vara disciplinbaserad. De FoU-behov som uttrycks i form av problemområden och som för att täckas förutsätter medverkan från flera ämnen och forskningsinriktningar måste på flera nivåer i planerings- och ledningsorganisationen konkretiseras och omvandlas i ämnestermer. I detta arbete kommer samtliga nivåer i planerings- och ledningsorganisationen att medverka. Ansvaret för samordningen av arbetet åvilar UHÄ, som har att utarbeta förslag till förändringar av högskolans forsknings- och forskarut- bildningskapacitet med utgångspunkt i statsmakternas prioriteringar. I dessa frågor kommer att krävas en intim samverkan med bl. a. sektorsorgan och forskningsråd.

En dimensionering av forskarutbildningen genom att ange en maximi- och en miniminivå förutsätter att dessa nivåer genom planering och beslut av samtliga organ inom planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbildning omsätts i praktiska åtgärder. Vi har tidigare angett att behovet av nyrekrytering till vissa tjänster inom högskolan och FoU-verk- samheten skall ligga till grund för en beräkning av miniminivån. Utbild- ningsresurserna skall tas som utgångspunkt när maximinivån beräknas.

Under ett inledande skede kommer de ansvariga planerande och ledande organen inom högskolan att behöva inrikta sina insatser på att åstadkomma en bättre balans mellan antalet närvarande forskarstuderande och tillgängliga resurser. Därmed bör också effektiviteten i forskarutbildningen kunna för- bättras och de ofta långa studietiderna bli kortare.

Från flera håll har hävdats att det främsta instrumentet för att åstadkomma en god och effektiv forskarutbildning är en omfattande och kontinuerlig handledning. Detta förutsätter bl. a. att handledaren ansvarar för ett begrän- sat antal forskarstuderande. Det går emellertid inte att generellt ange hur många forskarstuderande en handledare bör ansvara för. En handledare som verkar inom ramen för ett projekt där flera forskarstuderande arbetar inom ett relativt sammanhållet problemområde torde kunna handleda fler än den handledare som ansvarar för forskarstuderande med skilda inriktningar inom ett ämne. Handledningens omfattning påverkas vidare av om den studerande bedriver sina studier på hel- eller deltid. Allmänt kan sägas att handled- ningens omfattning måste tillåtas variera från fall till fall med utgångspunkt i bl. a. handledarens kapacitet, doktorandens behov av handledning och forskningsarbetets art. En forksarstuderande har ofta mer än en handledare och avgränsningar mellan olika handledares insatser är sällan möjliga.

Strävan efter balans mellan antalet närvarande studerande och tillgängliga resurser förutsätter någon form av beräkningsnormer som ger schablonkost- nader per forskarstuderande inom olika ämnesgrupperingar. Även om gene- rella "tak" för antalet forskarstuderande per handledare inte kan eller bör sät- tas, bör någon form av beräkningsnormer användas för att schablonmässigt bedöma den maximala utbildningskapaciteten inom ett ämne och inom en fakultet.

En förutsättning för att det dimensioneringssystem vi föreslår skall fungera

på ett tillfredsställande sätt är att studerandeantalet hålls på en sådan nivå att utbildningsresurserna inte överansträngs.

I kapitel 3 redovisas resultaten av det arbete som utfördes av en särskild arbetsgrupp för forskarutbildning inom UKÄ. Arbetsgruppen föreslog bl. a. att resurserna för forskarutbildningen skulle beräknas efter vissa ämnes- grupperingar. De beräkningsnormer som föreslogs har sedermera använts lokalt vid petitaarbete och vid fördelning av tilldelade medel för forskning och forskarutbildning.

Utan att ta ställning till sakinnehållet i arbetsgruppens förslag vill vi fram- hålla att denna typ av beräkningar torde vara ändamålsenliga för att ge underlag för en bedömning av maximal utbildningskapacitet inom skilda delar av ett system med planerad dimensionering av forskarutbildningen. Det bör dock framhållas att flera omständigheter påverkar schablonkost- nadernas giltighet i det enskilda fallet. Variationer i handledningsbehov, förekomsten av externa FoU-medel och skillnader i forskningsinriktning kan innebära att utbildningskostnaderna per forskarstuderande varierar av- sevärt även inom samma ämnesområde.

Det utredningsarbete som utförts av UKÄ:s arbetsgrupp bör kunna ligga till grund för fortsatt arbete med att ta fram underlag för beräkningar av ut- bildningskapaciteten inom forskarutbildningen. Detta arbete förutsätter nära kontakt mellan de skilda planerings- och ledningsorganen inom området forskning och forskarutbildning. Ansvaret för samordning av arbetet bör lig- ga hos UHÄ.

Det är slutligen angeläget att återigen understryka att en dimensionering av forskarutbildningen av detta slag är en integrerad del av planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbildning inom högskolan. 1 stor utsträckning kommer dimensioneringen att vara beroende av de förhål- landen som råder vid beslutstillfället. Till övervägande del utgörs dimensio- neringen därför av försök att påverka förändringsriktningar och i att undvika att relationen antal närvarande studerande och tillgängliga resurser blir alltför skev.

.A nsvarsfördelningen

I det föregående har vi beskrivit en rad faktorer som skall ingå i underlaget för beslut om dimensioneringen av forskarutbildningen. Därav framgår att de övergripande besluten om samhällets behov av forskarutbildade är av en sådan karaktär att de bör fattas på politisk nivå. Dimensioneringen av forskarutbildningen kan inte frikopplas från beslut om t. ex. näringspolitik, kulturpolitik eller forskningspolitik i stort.

I kapitel 17 redovisas vårt förslag till planerings- och ledningsorganisation för forskning och forskarutbildning. Vad gäller beslut rörande dimensio- nering av forskarutbildningen, som givetvis nära ansluter till beslut om forskningens inriktning och omfattning, är de viktigaste organen i plane- rings- och ledningsorganisationen institutioner, fakultets- och forskarutbild- ningsnämnder samt UHÄ. Härutöver påverkar såväl regionstyrelse som hög- skolestyrelse forskning och forskarutbildning, bl. a. genom sitt ansvar för vissa gemensamma resurser.

Det system för dimensionering av forskarutbildningen som vi föreslår utgör en integrerad del av budgetprocessen. Omfattningen och inriktningen av forskarutbildningen bestäms ytterst av de resurser som tillförs verksam- hetsområdet. Genom det system för dimensionering som vi förespråkar krävs emellertid att i budgetdialogen förs in moment, som inte funnits i det tidigare systemet med ett i princip fritt tillträde till forskarutbildningen.

Vi förutsätter att budgetprocessen i sina huvuddrag är känd och kommer i det följande att beröra endast de delar som har särskild betydelse för di- mensioneringsproblemen. Budgetprocessen kan — även vad gäller dess di- mensioneringsaspekter — delas in i följande moment:

[1 långtidsplanering El anslagsframställning El resursfördelning El budgetering och planering El verksamhetsuppföljning

Såväl i fråga om budgetarbete i vedertagen mening som i fråga om di- mensioneringen av forskarutbildningen griper dessa moment självfallet in i varandra. Den årliga anslagsframställningen fungerar som en justering av de rullande femårsplanerna. Verksamhetsuppföljning är en del av underlaget för såväl anslagsframställning som resursfördelning, budgetering och pla- nering.

Ett väl fungerande system för en planmässig dimensionering av fors- karutbildningen måste grundas på de enskilda institutionernas bedömningar av tillgänglig utbildningskapacitet och de förändringar av verksamhetens omfattning och inriktning som institutionerna kan förutse eller bedömer önskvärda. Institutionerna skall till forskarutbildningsnämnden överlämna underlag för såväl långsiktig planering av forskarutbildningen som för den årliga anslagsframställningen. En del av detta underlag utgörs av den re- dovisning av samtliga resurser som disponeras av institutionen, dvs. även bidrag från externa finansiärer, och som föreslås i avsnitt 17.3.3.

Forskarutbildningsnämnden ansvarar för all forskarutbildning inom sitt område. Det innebär att forskarutbildningsnämnden vad gäller forskarut- bildningen skall sammanväga institutionernas femårsplaner och underlag för förslag till anslagsframställning för hela fakultetsområdet. Förslaget över- lämnas till fakultetsnämnden och skall ingå i fakultetsnämndens samlade anslagsframställning för forskning och forskarutbildning. Forskarutbild- ningsnämndens förslag skall alltid bifogas fakultetsnämndens framställning. I anslagsframställningen för fakulteten skall anges den samlade utbildnings- kapaciteten för forskarutbildning vid fakulteten. Denna kapacitet bör anges på ett sådant sätt att det framgår dels vilken examination av forskarutbildade som kan beräknas vid gällande resursläge, dels ett beräknat högsta möjliga antal samtidigt närvarande forskarstuderande. Examinationen bör uppskat- tas för den närmaste femårsperioden. Däremot kan det vara svårt och av mindre värde att söka ange examinationen för det budgetår för vilket an— slagsframställningen avges.

Fakultetsorganens anslagsframställning — och därmed också förslag till dimensionering av forskarutbildningen — lämnas till UHÄ. Högskolesty- relsen skall beredas tillfälle att avge yttrande över framställningen bl. a.

mot bakgrund av att styrelsen har ansvaret för vissa gemensamma resurser.

UHÄ skall — som f.n. — väga samman de olika fakulteternas anslags- framställning till en ”riksgiltig” plan för forskarutbildningen. Där skall den förväntade examinationen vid olika resursalternativ anges. En sådan vo- lymbestämning måste givetvis utformas som ett intervall. Med de uppgifter som vi föreslår skall åläggas UHÄ, skall myndigheten också försöka bedöma behovet av forskarutbildad arbetskraft inom hela landet och relatera fa- kulteternas förslag till en sådan bedömning. Vidare skall UHÄ ange de miniminivåer som skall gälla för forskarutbildningen inom enskilda ämnen eller grupper av ämnen. I arbetet med att utarbeta underlag för statsmak- ternas beslut om forskarutbildningens omfattning och inriktning måste UHÄ ha nära kontakt med bl a. forskningsråd, FRN och sektorsorgan

Regering och riksdag avses besluta om forskarutbildningens huvudsakliga inriktning och omfattning för varje fakultet på grundval av UHÄ: 5 an- slagsframställning. Statsmakternas beslut kommer till uttryck dels genom att resurser ställs till forskningens och forskarutbildningens förfogande inom olika fakultetsområden, dels genom beslut om mål och riktlinjer för varje fakultetsområde, som anger vilken verksamhet som skall bedrivas inom området och vilka förändringar som bör komma till stånd. I detta dokument anges också ramar för omfattningen och inriktningen av forskarutbildningen för närmaste femårsperiod. Det utbildningsmål som ställs upp bör, vad gäller antalet forskarutbildade, anges som ett intervall.

Resurserna för forskning och forskarutbildning fastställs av riksdagen fa- kultetsvis. De utbildningsmål som fastställs för en fakultet måste dock — vad gäller dimensioneringen av forskarutbildningen — brytas ned så att vo- lymen för varje ort kan anges. Det bör åligga UHÄ att göra denna fördelning.

De resurser som tillförs en enskild fakultet disponeras av fakultetsnämn- den. Ansvaret för forskarutbildningen vilar dock på forskarutbildningsnämn- den. Forskarutbildningsnämnden skall därför utarbeta förslag till fördelning av resurser vad avser forskarutbildning och fakultetsnämnden skall på grund- val av forskarutbildningsnämndens förslag avsätta resurser för forskarut— bildningen. Utgångspunkt för detta arbete är de mål och riktlinjer som fast- ställts av statsmakterna, handledarsituationen inom skilda ämnen samt de studerandes önskemål. Det finns ett uppenbart samband mellan de resurser som avsätts för forskning resp. forskarutbildning inom ett fakultetsområde. Mot denna bakgrund och med hänsyn till personsambandet mellan fors- karutbildnings- och fakultetsnämnd bör enighet kunna uppnås mellan fa- kultetsnämnd och forskarutbildningsnämnd i frågan om hur resurserna skall disponeras. I de fall nämnderna stannar vid skilda beslut avgörs frågan av högskolestyrelsen när den fastställer plan för disposition av tilldelade resurser för budgetåret.

De resurser som avsätts för kurser m. m. inom forskarutbildningen skall disponeras av forskarutbildningsnämnden, som har att fördela dem huvud- sakligen på ämnen och även avsätta medel för kurser m.m. som är ge- mensamma för flera ämnen inom fakulteten. Den handledarkapacitet som finns vid skilda institutioner bestäms av de fasta tjänsterna för forskning och forskarutbildning. Forskarutbildningsnämnden bör bevaka behovet av extra tjänster för handledning samt möjligheterna till omfördelning av be- fintliga handledarresurser.

Sedan den totala resursvolymen vid fakulteten och dess fördelning mellan institutionerna fastställts genom att högskolestyrelsen fattat beslut på grund- val av fakultetsnämndens förslag till plan för resursdisposition kan fors- karutbildningsnämnden besluta om antalet personer som kan antas till fors- karutbildningen under budgetåret.

Vi har i nedanstående sökt illustrera dimensioneringsprocessen.

FORSKNINGSPOLITIK

BUDGETANSLAG TILL F—FAKULTET

EXTERNA FoU-RESUR- SER

Forskarutbild— ningsnämnd fördelar utbildningsplatser och resurser inom de ramar som fakultetsnämnd dragit upp.

14.5. Forskarutbildningens framtida omfattning

I direktiven anförs att vi har att utarbeta ett förslag

"till ett system för en total dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid universitet och högskolor. Förslaget bör avse såväl en systembeskrivning som ett dimensioneringsförslag för, om möjligt, tiden fram till 1980—talets mitt.”

I det föregående har redovisats ett system för förändring av forskarut- bildningens omfattning och inriktning som i huvudsak ansluter till bud-

getprocessen inom anslagsområdet forskning och forskarutbildning. Dimen- sioneringssystemet förutsätter en ökad samverkan mellan högskolans organ för planering och ledning av forskning och forskarutbildning, forsknings- råden, skilda sektorsorgan samt i viss utsträckning de delar av näringslivet som förlägger FoU till högskolan. Ökade resurser för långsiktig planering och uppföljning av forskningen och forskarutbildningen inom högskolan bör tillföras fakultetsorganen och UHÄ. Därmed är, enligt vår mening, di- rektivens krav på en systembeskrivning uppfyllt.

Förändringen av forskarutbildningen från ett utbildningssystem med i praktiken fri tillströmning till ett system där omfattning och inriktning pla- neras medvetet kommer att kräva en relativt lång genomförandeperiod. Som tidigare påpekats finns f.n. ett mycket stort antal studerande registrerade inom forskarutbildningen. Examinationen av forskarutbildade har emellertid inte ökat i motsvarande grad och t.o.m. sjunkit under senare år.

I direktiven anges att vi har att utarbeta ett dimensioneringsförslag för om möjligt tiden fram till 1980-talets mitt. Det system för dimensionering som vi presenterat i det föregående förutsätter ett långsiktigt arbete under medverkan av en rad organ inom och utom högskolan. Dimensionerings- systemet skall medverka till att balans mellan olika forskningsinriktningar och behov av forskarutbildade åstadkommes. Strävan efter denna balans förutsätter kännedom om såväl lokala förhållandet. som de behov som finns inom skilda områden av samhället. Anpassningen av forskarutbildningens omfattning och inriktning till de samlade behoven av forskarutbildad ar- betskraft bör ske successivt varvid hänsyn kan tas till såväl dem som nu genomgår utbildningen som till dem som under den närmaste tiden kommer att söka sig till utbildningen.

Det är sålunda, enligt vår mening, inte möjligt eller meningsfullt, att inom ramen för utredningsarbetet söka utforma ett konkret och detaljerat förslag till dimensionering av forskarutbildning eller påbyggnadsutbildning inom olika ämnen och fakulteter. Vi har i stället redovisat ett system, som skall göra det möjligt att successivt anpassa utbildningsvolymen efter de förändringar i personal- och forskningsbehov som kan identifieras genom en väsentligt höjd ambitionsnivå när det gäller långsiktig planering av forsk- ning och forskarutbildning. Även med en utvecklad planering torde möj- ligheterna att ange annat än riktningen hos önskade förändringar vara små.

15. Samverkan med forskning och utvecklings- arbete utanför högskolan

15.1. Inledning

Den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor har hittills i hög grad karakteriserats av att den varit inomvetenskapligt motiverad. Inom många områden finns samtidigt en strävan att välja problem som också har sin motivering i aktuella samhällsfrågor. För att öka kunskapsmängden och utveckla nya metoder är inriktningen mot i första hand inomvetenskapligt motiverade frågor nödvändig. I debatten har emellertid hävdats att många grupper i samhället känner sig främmande inför högskolans forskning och forskarutbildning. Såväl forskare som politiker har kritiserats för att större resurser inte satsats på t. ex. forskning kring miljö- och inflytandefrågor. Bl. a. mot denna bakgrund är det angeläget att få till stånd ett vidgat samspel mellan forskare inom högskolan och de myndigheter, organisationer och företag som efterfrågar forskning och forskningsresultat som stöd för sin verksamhet.

Det forsknings- och utvecklingsarbete som bedrivs utanför högskolan är huvudsakligen av tillämpad karaktär och behandlar ofta problem med mar- kerad anknytning till verksamheten inom den organisation där det bedrivs.

Ur samhällets synvinkel är det önskvärt att de totala forskningsresurserna inom landet utnyttjas så effektivt som möjligt. En huvudlinje i svensk forsk- ningspolitik har varit att den samhällsfinansierade forskningen i största möj- liga utsträckning skall bedrivas inom högskolans ram. Sektorsfinansierad forskning är ett mycket betydelsefullt medel för att utifrån samhällets behov påverka val av problem och forskningsinriktning inom högskolan. I den mån högskolan inte förmår fånga upp och behandla problem som i samhället upp- fattas som angelägna, kan detta resultera i att sektors-, organisations- eller företagsfinansierade forskningsorgan inrättas för att tillgodose behoven av forskning inom skilda områden. Detta skulle emellertid leda till splittring av de med nödvändighet begränsade resurserna. En utveckling i denna rikt- ning bör således motverkas genom att högskolan tillförs resurser som ger den förutsättningar att i ökad utsträckning utföra sektorsfinansierad, sam- hällsmotiverad forskning. Högskolan och organisationer utanför denna, som utnyttjar forskning och utvecklingsarbete, bör också sträva efter att så långt möjligt utnyttja varandras kompetens och resurser.

Fördelen med en sådan samverkan ligger för högskolans del bl. a. i ökad tillgång till kompetenta lärare och handledare inom speciella områden samt förbättrade möjligheter till förändringar i och differentiering av utbildnings-

utbudet. Den kan också medverka till en breddad rekrytering till forskar- utbildningen. Möjligheterna att identifiera nya problemområden och att ini- tiera forskning med hög angelägenhetsgrad ur samhällets synvinkel ökar likaså.

För institutioner utanför högskolan innebär en ökad samverkan bl. a. bätt- re möjligheter att rekrytera specialister och förbättrade förutsättningar att till- godose den egna personalens behov av fort- och vidareutbildning. Mindre en- heter utanför högskolan kan, genom att anlita lärare och studerande för be— handling av ett problem, få tillgång till den kompetens som är en förutsätt- ning för att man skall kunna bearbeta problem, och som man annars inte skulle ha tillgång till.

Om studerande i forskarutbildning på lämpligt sätt ges möjlighet att utföra en del av sitt arbete vid eller i samarbete med en organisation utanför hög- skolan, kan detta innebära att utbildningen upplevs som mer meningsfull samt att studiefinansieringen underlättas. Likaså kan de kontakter med ar- betslivet, som ett sådant samarbete medför, underlätta en senare övergång till yrkesverksamhet utanför högskolan.

Vid överväganden av åtgärder för att främja en ökad samverkan måste hänsyn också tas till de problem som är förknippade med denna. För högsko- lans del kan en omfattande forskningssamverkan med utomstående intres- senter leda till att resurser för undervisning och kunskapsuppbyggnad i alltför stor utsträckning tas i anspråk. Från den utomstående intressenten kan krav ställas på t. ex. sekretess, som måste vägas mot principen om fri och obunden forskning. För forskarstuderande som i sin utbildning deltar i ett forsknings- projekt med en utomstående finansiär kan detta innebära begränsningar i fri- heten att välja ämne och metod, liksom i fråga om rätten att publicera resul- taten.

Idet följande diskuteras, mot bakgrund av de förhållanden som behandlats i kapitel 7, olika former för samarbete mellan högskolan och myndigheter, or- ganisationer och företag utanför denna, som utnyttjar forskning i sin verk- samhet. Att utnyttja forskning kan innebära dels att själv driva eller finan- siera forskning för att få specifika problem belysta, dels att efterfråga och ut- nyttja forskningsresultat som vunnits vid högskolan eller annorstädes. Sam- arbetet och samspelet med högskolan blir beroende av på vilket sätt myndig- heter, organisationer m. fl. utnyttjar forskningen i sin verksamhet. Det bör i detta sammanhang betonas att de olika samarbetsformer som behandlas fö- rekommer redan nu. Omfattningen av samarbetet skiftar emellertid mellan ämnesområden och orter. De åtgärder som föreslås avser att främja en vidare utveckling av samspelet mellan högskolan och forskningsintressenter utan- för denna inom alla områden. Vi kommer att ta upp såväl samverkan med organ som själva bedriver eller finansierar forskning som samverkan av annat slag. I detta sammanhang behandlas dock inte samarbetet mellan forskningsråden och högskolan.

15.2. Forskningssamverkan

15.2.1. Allmänna överväganden

Den ekonomiskt sett mest omfattande formen av samarbete mellan högsko- lan och organ utanför denna är, som visats i kapitel 7, forskningssamarbete där en utomstående intressent helt eller delvis finansierar ett projekt. För högskolans del har detta medfört en breddning av FoU-verksamheten och forskarutbildningen som uppfattats som positiv. Genom deltagande i såda- na forskningsprojekt har de studerande vidare erhållit ersättning som bidra- git till finansieringen av studierna. Genom att forskningsprojekt, som utfor- mats med utgångspunkt i problem utanför högskolan, utförts vid denna har forskare och studerande engagerats i aktuella problem i samhälle och närings- liv.

De behov av kontakt med forskare inom universitet och högskolor som finns inom olika samhällssektorer har betonats i många sammanhang. Från näringslivet har man strukit under att kraven på nyskapande och kvalitet i produktionen endast kan uppfyllas vid ett gemensamt utnyttjande av de högst kvalificerade krafterna. De små och medelstora företagen som ofta sak- nar egna laboratorie- eller utvecklingsresurser torde ha ett särskilt behov av att anlita universitet och högskolor. Också för företag med egna forsknings- resurser kan det emellertid vara värdefullt att samarbeta med en institution vid högskolan. Under senare tid har intresset för att utnyttja forskning och forskningsresultat ökat också inom organisationer som hittills inte haft några eller endast begränsade kontakter med högskolan.

Omfattningen av utomstående intressenters ekonomiska medverkan i forskningsprojekt varierar. Som nämnts i kapitel 7, skall normalt principen om full kostnadstäckning tillämpas. När det gäller forskningsprojekt av sär- skilt intresse för högskolan kan projekten finansieras gemensamt av denna och den utomstående parten. Graden av högskolans medverkan bestäms av projektets karaktär och beslutas av de för högskolans verksamhet an- svariga organen i varje särskilt fall.

Representanter från organisationer utanför högskolan har hävdat att de skilda attityder till forskningsverksamhet som företräds av forskare inom högskolan å ena sidan och av sådana organisationer å den andra, varit ett be- tydelsefullt hinder för en ökad forskningssamverkan. För forskaren framstår vetenskaplig originalitet och fullständighet som primära mål. För den utom- stående intressenten är det viktigt att forskningsresultaten föreligger inom avtalad tid och att de redovisas på ett sätt som gör det möjligt att, utan om- fattande bearbetning, använda dem i verksamheten. Detta förhållande har ansetts försvåra utnyttjandet av högskolans forskningspotential och kan komma att leda till att skilda forskningsfinansiärer bygger upp egen forsk- ningskompetens inom sina resp. områden. För vissa organisationer kommer det alltid att finnas forskningsuppgifter som med hänsyn till verksamheten måste bedrivas inom organisationen. De forskningsuppgifter som kan be- handlas vid högskolan bör emellertid, enligt vår mening, också förläggas till denna.

De åtgärder som föreslås i det följande bör kunna bidra till en ökning av forskningssamarbetet och kontakterna mellan högskolan och forsknings-

intressenter utanför denna. Genom ett ökat samarbete i fråga om forskning och forskarutbildning kommer sannolikt de nämnda attitydskillnaderna successivt att överbryggas.

15 . 2 . 2 A nsvars/ördelning

Enligt nuvarande bestämmelser skall avtal rörande forskningsprojekt av be- rört slag slutas mellan den utomstående intressenten och forskaren. Avtalet skall godkännas av högskolestyrelsen. Läroanstalten har som arbetsgivare ansvar för all personal vid högskolan, inklusive sådan som anställts på ex- terna medel. Högskolestyrelsens godkännande av ett avtal innebär ett med- givande att uppdraget får utföras vid läroanstalten med utnyttjande av dess personal och resurser. Godkännandet har dock ofta uppfattats vara av rent formell karaktär.

Forskare vid universitetet och högskolor har principiellt sett full frihet att själva välja forskningsobjekt. Deltagande i forskningsprojekt som genom- förs i samarbete med en intressent utanför högskolan är således frivilligt. För lärare som åtagit sig sådant arbete har det dock ansetts ingå i veder- börandes tjänsteutövning. UKA förordade, i den i kapitel 7 nämnda rapporten, att gällande regler skulle förändras så, att avtal om forskningssamarbete skall slutas mellan högskolans styrelse, forskaren och den utomstående intressenten.

Varje form av extern finansiering av forskning inom högskolan innebär en indirekt styrning av samhällets forskningsresurser. En forskningsinsti- tutions basresurser, dvs. personal, utrustning och lokaler, binds till viss del till en typ av forskning. Detta innebär att andra projekt kan behöva genom- föras i begränsad skala, skjutas på framtiden i avvaktan på nödvändiga re- surser eller helt ställas in. Den externa finansieringen är emellertid, som nämnts, av stor betydelse för verksamheten inom högskolan. Det är därför angeläget att basorganisationen dimensioneras så, att den ger utrymme för såväl den kunskapsgenerering och kompetensuppbyggnad, som är en av högskolans huvudsakliga uppgifter, som för en mer direkt samhällsanknuten forskningsverksamhet, helt eller delvis finansierad av intressenter utanför högskolan. Det är betydelsefullt att det råder balans mellan omfattningen av basorganisationen och den externfinansierade forskningsverksamheten. Den eftersträvade balansen är emellertid inte statisk, utan måste vid varje tidpunkt grundas på antaganden bl. a. rörande framtida forsknings- och per- sonalbehov. Enligt den ansvarsfördelning som föreslås i kapitel 17 har fa- kultetsnämndema inom enheten ansvaret för att denna balans upprätthålls. Fakultetsnämnderna har att fortlöpande följa verksamheten och vidta de åtgärder som kan vara påkallade.

Mot denna bakgrund är det, enligt vår mening, naturligt att avtal om forskningssamarbete sluts mellan finansiären och högskolans styrelse. Denna ansvarsmarkering motiveras också av högskolans ovan nämnda arbetsgi- varansvar för all personal vid högskolan. Den forskare som skall ansvara för projektet bör givetvis delta i utformning och undertecknande av avtalet men bör inte formellt vara avtalsslutande part.

Av praktiska skäl är det inte rimligt att högskolestyrelsen detaljbehandlar varje avtalsärende. Ett sådant förfaringssätt skulle innebära ett hinder för

den önskade ökningen av forskningssamarbetet. Forskningsprojekt av här diskuterat slag kommer, som tidigare berörts, att i första hand tillföras hög- skolan genom direkta kontakter mellan forskare vid en institution och in- tressenter av olika kategorier utanför denna. När en forskare tillsammans med en organisation (motsv.) funnit, att ett problem kan behandlas vid högskolan, bör avtal därom kunna slutas så snart som möjligt. En flexibel handläggning är motiverad också med hänsyn till att de projekt som kan komma att bli aktuella kommer att ha mycket varierande karaktär, från mindre projekt som inte kräver utnyttjande av annan personal eller särskild utrustning, till projekt som löper över flera år och ställer betydande krav på personal och resurser i övrigt.

Enligt förordningen med instruktion för statliga högskoleenheter har hög- skolestyrelsen möjlighet att vid behov inrätta rådgivande och beredande organ och kan också överlämna beslutsrätt i vissa frågor till ett sådant. Vi föreslår därför att det vid högskolor med forskningssamverkan med in- tressenter utanför högskolan inrättas ett särskilt utskott för behandling av samarbetsavtal. Högskolestyrelsen och fakultetsnämnderna anger därvid de riktlinjer som skall ligga till grund för utskottets bedömningar. Beslut rörande avtal för mindre projekt bör kunna fattas av enskild tjänsteman på insti- tutionsnivå, inom de ramar som anges av utskottet. Avtal rörande projekt av sådan omfattning att de under längre tid kommer att påverka verk- samheten vid en institution bör emellertid alltid behandlas av högskole- styrelsen och berörd fakultetsnämnd.

1 5 . 2 . 3 K ostnadsfördelning

I kapitel 7 behandlas de regler för ersättning som f.n. gäller för forsk- ningsprojekt med anknytning till en utomstående finansiär. Enligt UKÄ:s förslag i den nämnda rapporten bör principen om full kostnadstäckning gälla också i fortsättningen men obegränsad nedsättning av ersättningen bör kunna medges av högskolestyrelsen om projektet i fråga kan anses vara av särskilt intresse för läroanstalten.

Principen om full kostnadstäckning bör, enligt vår mening, bibehållas oförändrad. F. n. torde det dock vara svårt att beräkna hur stor del av bas- organisationens resurser som binds vid visst forskningsprojekt. Det eko- nomiadministrativa system som föreslås i kapitel 17 skapar emellertid goda förutsättningar för sådana beräkningar. Genom det där behandlade redo- visningssystemet blir det möjligt också för den enskilda institutionen att få en uppfattning om vad olika funktioner kostar och hur kostnaderna för- delar sig på olika projekt. Ett för den totala verksamheten ändamålsenligt utnyttjande av de tillgängliga resurserna underlättas genom att forskarna kan ställa skilda projekts vetenskapliga värde i relation till de resurser som tas i anspråk för dess genomförande.

En tillfredsställande lösning av problemen kring kostnadsfördelningen i samband med forskningssamarbete med utomstående intressenter är, enligt vår bedömning, ett av de viktigaste bidragen till en ökning av detta sam- arbete.

15.2.4. Ojfentlighet och sekretess

Enligt nuvarande lagstiftning, som redovisas i kapitel 7, är rapporter från forskningsprojekt som högskolan utför för eller i samarbete med utom- stående part, att anse som allmänna handlingar och följaktligen offentliga. Frågorna kring offentlighet och sekretess är emellertid föremål för översyn i syfte att åstadkomma en mer ändamålsenlig och lättare tillämpbar lag- stiftning.

Den utredning som år 1969 tillsattes för att behandla dessa frågor (of- fentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén — OSK) avlämnade sitt be- tänkande år 1975 (SOU 1975z22). Man föreslog där att ”handling som angår uppdrag som myndighet utför för enskilds räkning eller utrustning eller metoder för utförande av sådana uppdrag” skall kunna hållas hemliga under högst 20 år från handlingens tillkomst, om uppdragsgivaren begär eller med säkerhet måste antas ha avsett hemlighållande. Myndigheten skulle emel- lertid kunna häva sekretessen om det bedömdes motiverat av hänsyn till det allmänna intresset. Undantag anfördes härvidlag för ett antal service- och affärsdrivande verk.

Inom justitiedepartmentet har OSKzs förslag efter bearbetning samman- förts med de förslag rörande tystnadsplikt m.m., som utarbetats av tyst- nadspliktskommittén (SOU 1975:102), och redovisats i departementspro- memorian (Ds Ju 1977211) Handlingssekretess och tystnadsplikt. Prome- morian remissbehandlas f. it. I förhållande till det ovan redovisade förslaget om sekretess rörande bl.a. forskningssamarbete mellan högskolan och en utomstående part innehåller promemorian två väsentliga ändringar. Upp- dragsgivaren skall således uttryckligen begära sekretess. Vidare har möj- ligheten för en myndighet att själv fatta beslut om hävande av sekretessen befunnits strida mot grundlagen och därför tagits bort.

Riksdagen kan väntas ta ställning till de slutgiltiga förslag som blir re- sultatet av remissbehandlingen m.m. under år 1978. En ny sekretesslag kan då träda i kraft den 1 januari 1979.

Vid all forskningssamverkan finns en latent intressekonflikt mellan de olika mål för verksamheten som forskaren, högskolan, samhället och fi- nansiären har. Målen är inte alltid förenliga. Forskaren bör vara angelägen att offentliggöra sina resultat så snart de föreligger. Från t. ex. näringslivet har däremot ofta hävdats att offentlighetsprincipen utgör ett betydande hin- der för ett ökat samarbete med högskolan. Ett företag har givetvis inget intresse av att offentliggöra resultat som, om de kunde sekretessbeläggas, skulle kunna medföra ekonomisk vinst. Patenterbara resultat orsakar av naturliga skäl inte sådana konflikter, men resultat som på längre sikt kan innebära ekonomisk avkastning är ofta svåra att patentera.

Offentliggjorda/ publicerade resultat betraktas som allmän egendom. Sam- hället å sin sida har, som tidigare nämnts, ett intresse av att alla forsk- ningsresultat offentliggörs och finns tillgängliga för att bidra till vetenskapens utveckling och den kontinuerliga debatt som förs av och mellan forskare och andra intressenter.

För en forskarstuderande som i sitt avhandlingsarbete ägnat sig åt ett forskningsprojekt som helt eller delvis finansieras av utomstående intres- senter, är det angeläget att resultaten kan offentliggöras så snart som möjligt.

Disputationen bör inte försenas och resultaten får inte förlora sin aktualitet. För doktorsavhandlingar krävs att de under minst tre veckor före dispu- tationen skall finnas tillgängliga dels vid berörda institutioner, dels vid bib- liotek vid högskolorna i regionen. Högskolans styrelse kan, om särskilda skäl föreligger, medge att kortare tid än tre veckor skall gälla. Undantag från offentlighetskravet har endast medgivits när avhandlingen gällt frågor rörande rikets säkerhet.

Den enskilde forskarens rätt att offentliggöra forskningsresultat är en grundläggande del av forskningens frihet. Enligt vår mening bör därför prin- cipen om offentligt och öppet idéutbyte förbli vägledande. Införande av sekretessbestämmelser kan leda till att all forskning som bedrivs i samarbete med en intressent utanför högskolan misstänkliggörs och att de forskare som är verksamma med sådana projekt möts med misstro.

En förändring av sekretesslagstiftningen enligt det nu remitterade förslaget skulle sammanfattningsvis innebära att högskolan erhåller möjlighet att träf- fa avtal om forskningssamarbete som kan innehålla bestämmelser om sekre- tessbeläggning av resultat och metoder. För hävande av sekretessen skulle krävas en särskild överenskommelse mellan parterna. I de fall en sådan inte skulle kunna nås, måste högskolan begära dispens från lagens tillämp- ning hos regeringen.

Med hänsyn till de forskningsprojekt som bl.a. affärsdrivande enheter av skilda slag kan tänkas föra fram, bör dock tidsbegränsad sekretess kunna förekomma. Tidsbegränsningen skall regleras i det avtal som upprättas innan arbetet inleds, och inte gälla längre tid än vad som kan anses rimligt med hänsyn till projektets inriktning och omfattning. Avtal som skall innehålla bestämmelser om tidsbegränsad sekretess bör alltid behandlas av högsko- lestyrelsen.

Sekretessbelagda forskningsprojekt bör som regel inte utföras inom ramen för avhandlingsarbete. De tidigare redovisade kraven på doktorsavhand- lingars tillgänglighet bör inte förändras. Anledningen till detta är att offent- lighetsprincipen här är en garanti för fortsatt hög kvalitet. Det fria utbytet av idéer och resultat samt formerna för doktorsavhandlingars bedömning är grundläggande förutsättningar för forskningens fria utveckling. Sekretess- beläggning av avhandlingsarbete kan, liksom den av UKÄ föreslagna möj- ligheten för en utomstående intressent att ur arbetet ta bort vissa uppgifter av affärsmässiga skäl, leda till att forskaren försätts i en tvivelaktig situation och att värdet av forskningsarbetet blir svårbedömt. Om synnerliga skäl ändå gör det nödvändigt att avhandlingsarbete omfattas av tidsbegränsad sekretess, bör det avtal som upprättas utformas med särskild hänsyn till den forskarstuderandes möjlighet att inom rimlig tid disputera på avhand- lingen. Här diskuterade undantag bör dock beviljas mycket restriktivt och torde främst komma att vara motiverade då en anställd inom ett företag eller en organisation utnyttjar sitt ordinarie arbete för en avhandling.

Disputationen bör alltid vara offentlig. I några få fall, då en avhandling rört frågor av betydelse för rikets säkerhet, har disputation tillåtits ske bakom lyckta dörrar. Då vi inte kan utesluta behovet av denna möjlighet också i framtiden, har vi inte funnit det motiverat att i förordning uttryckligen förbjuda ett sådant tillvägagångssätt. Dispens från kravet på offentlig dis- putation bör dock ges med stor restriktivitet och endast om det är motiverat

av hänsyn till rikets säkerhet. Forskning som åberopas som grund för kom- petensbedömning vid exempelvis tillsättning av tjänster vid högskolan får av naturliga skäl inte vara sekretessbelagd vid bedömningstillfället.

Beslut om avtal innefattande tidsbegränsad sekretess bör, som tidigare nämnts, alltid fattas av högskolestyrelsen. Om denna under arbetets gång anser det motiverat att i det allmännas intresse häva sekretessen, bör detta kunna ske endast efter medgivande från den utomstående parten. Om de tidigare nämnda förslagen till ny sekretesslagstiftning antas i sin nuvarande form gäller de regler för hävande av sekretessen som där anges även för samarbetsprojekt vid högskolan.

15.2.5. Rätt till uppfinningar

F. n. har lärare vid universitet och högskolor rätt till sina uppfinningar och resultat. För övriga anställda vid högskolan, samt för anställda inom annan offentlig och privat verksamhet, gäller att arbetsgivaren har rätt till s.k. tjänsteuppfinningar samt viss rätt även till uppfinningar som faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som inte är tjänsteuppfinningar. De anställda har härvid rätt till skälig ersättning för sitt arbete enligt regler som närmare behandlas i kapitel 7.

UKÄ föreslog i den tidigare nämnda promemorian, att rätten till uppfin- ningar skall utsträckas att omfatta även övrig vetenskaplig personal (inneha- vare av forskartjänster, forsknings- och laboratorieingenjörer samt övrig tek- nisk personal) vid högskolan. Rätt för läroanstalten att ställa anspråk på an- ställdas uppfinningar skulle, enligt UKÄ, verka hämmande på det fria forsk- ningsarbetet. Den administrativa organisationen vid universitet och högsko- lor har vidare ansetts mindre lämpad för att i praktiken för statens del ta till vara och utnyttja sådan rätt till uppfinningar.

Det finns, enligt vår mening, skäl som talar för att alla anställda inom undervisningssektorn i dessa frågor jämställs med andra anställda som i sin verksamhet utnyttjar samhällets resurser och som avlönas av samhället. Samma regler rörande arbetstagares rätt till uppfinningar borde därmed gälla för högskoleanställda lärare som för övriga anställda inom den offentliga sektorn. Utöver de skäl mot en sådan ordning som anförts av UKÄ, har vi vid överläggningar med berörda parter också erfarit att högskoleanställda lärares rätt till sina uppfinningar varit en betydelsefull faktor vid rekrytering av forskare till vissa delar av högskolan från verksamhetsområden utanför denna. Ett slopande av denna rätt skulle kunna leda till att skickliga forskare sökte sig från högskolan eller till en ökning av bisyssleverksamheten som enligt vår mening bör undvikas. Å andra sidan har erfarenheter i andra länder, bl. a. USA, visat att det är möjligt att bygga upp ett system där universitet och högskolor ges den rätt till anställdas uppfinningar som i Sverige normalt tillkommer arbetsgivaren, utan att detta ansetts oförenligt med forskningens frihet.

Mot denna bakgrund föreslår vi att rätten till uppfinningar utsträcks till att omfatta samtliga anställda vid läroanstalterna, inklusive de studerande. Den- na utvidgning gör det nödvändigt med någon form av anmälningsskyldighet av gjorda uppfinningar för att i görligaste mån undvika tvister. Anställd som anser sig ha gjort en uppfinning bör därför anmäla detta till fakultetsnämn-

den. Förfaringssättet kanjämföras med den anmälningsskyldighet som före- ligger för anställda i annan offentlig eller privat tjänst enligt 1949 års lag och de kollektivavtal som redovisats i kapitel 7.

Fakultetsnämnden vare sig kan eller bör fatta rättsligt bindande beslut, men kan genom sin inomvetenskapliga kompetens medverka till en bedöm- ning av olika deltagares andel i en uppfinning som gjorts av flera anställda gemensamt. Från bl. a. forskarstuderande inom teknisk och medicinsk fakul- tet har önskemål framförts om en sådan intern reglering av frågan om rätten till uppfinningar. Man anser att de studerande f. n., av hänsyn till sin fortsatta verksamhet vid högskolan, har svårt att bestrida lärares rätt till en uppfinning som de själva anser sig ha bidragit till.

Vi har under vårt arbete mött önskemål från forskare om att intäkter från licenser, patent o. dyl., som erhållits som en följd av uppfinnings- eller ut- vecklingsarbete vid högskolan, skall kunna återföras till högskolans forsk- ningsresurser. Detta bör, enligt vår mening, vara en självklar möjlighet. Den gällande skattelagstiftningen innebär dock att en forskare som vill avstå li- censintäkter till högskolan själv kan bli skattskyldig för beloppet. Detta för- hållande utgör givetvis ett hinder som bör undanröjas om man vill främja återföring av resurser till högskolan. Det är, enligt vår mening, angeläget att enhetliga och smidiga regler utarbetas för att möjliggöra återföring av intäkter från licenser, patent m. ni. som blivit resultatet av forskning inom högskolan. Det ligger dock inte inom vårt kompetensområde att föreslå erforderliga ändringar i gällande skattelagstiftning.

Medel som av enskild forskare återförs till högskolan bör naturligen tillfö- ras det anslag från vilket verksamheten bekostats, dvs. i flertalet fall fakul- tetsanslaget för forskning och forskarutbildning. Vi finner det också naturligt att fakultetsnämnden disponerar intäkterna så att de normalt tillförs den in- stitution där den berörde forskaren är verksam. Med hänsyn till att villkoren för forskningsverksamheten kan variera starkt mellan institutionerna inom ett fakultetsområde bör det dock också vara möjligt att medlen används för att stödja forskning som på grund av sin inriktning inte kan utnyttjas kom- mersiellt.

Som tidigare anförts bör, i fråga om rätt till uppfinningar, i princip samma regler gälla för anställda inom utbildningsväsendet som för anställda inom annan offentlig verksamhet. Av de skäl som redovisats har vi emellertid inte ansett det möjligt att nu föreslå mer omfattande förändringar på denna punkt. Ur samhällssynpunkt är det angeläget att de innovationer som görs vid högskolan i största möjliga utsträckning förs ut till och omsätts i praktisk verksamhet. En ordning där högskolan ges rätt till arbetstagares uppfin- ningar, enligt de i kapitel 7 nämnda avtalen, ställer krav på en ändamålsenlig organisation vid eller i anslutning till högskolan. Vi har ansett att det inte ligger inom vårt uppdrag att utarbeta förslag till en sådan organisation. Genom den förordade lösningen, där den rätt till uppfinningar som nu enbart tillfaller lärare vid högskolan utsträcks till att omfatta också övriga per- sonalkategorier, undanröjs de formella hinder som i dag finns för att rätt till uppfinningar skall kunna tillfalla flera anställda gemensamt, även om inte samtliga är lärare. Detta måste anses angeläget då innovationer inom högskolan sannolikt i allt större utsträckning kommer att bygga på lagarbete inom projektgrupper och kombinationer av vetenskapliga resultat som fram-

kommit vid skilda fakulteter och institutioner. Fakultetsnämndens med- verkan i fråga om bedömningar av skilda deltagares andel i viss uppfinning torde härvid bli betydelsefull.

Enligt vad vi erfarit kommer justitieministem under hösten 1977 att till- kalla en särskild sakkunnig med uppdrag att utreda frågor rörande rätten till arbetstagares uppfinningar. Översynen av nuvarande lagstiftning skall ske i samarbete med samtliga berörda parter.

15.3. Utbyte av forskare

Den form av samverkan som innebär att en forskare inom högskolan under viss tid deltar i forskningsarbete vid organisation utanför utbildningssektorn och omvänt, är värdefull för att förmedla resultat, metoder och intitiativ från den ena verksamheten till den andra. För forskare från högskolan kan kontakten med den mer målinriktade forskning som bedrivs vid t. ex. en industri innebära nya infallsvinklar av värde för den fortsatta verksamheten vid högskolan. För forskare verksamma utanför högskolan, bör en tids verk- samhet vid denna likaså kunna vara utvecklande och stimulerande. Från forskningsdrivande enheter utanför högskolan har man redovisat uppfatt- ningen att utbytesverksamheten kan bidra till att öka arbetstillfredsställelsen, minska personalomsättningen samt ge förbättrade rekryteringsmöjligheter. Ett ökat utbyte kan också förväntas bidra till en allmän höjning av kun- skapsnivån. Värdet av detta har framhållits av samtliga berörda parter.

I kapitel 7 har vi behandlat de möjligheter som f. n. finns att inom hög- skolan utnyttja forskare verksamma utanför denna som handledare, lärare och föreläsare i forskarutbildningen. Från läsåret 1976/ 77 har, som nämnts i kapitlet, antalet arvodestjänster som adjungerad professor ökat betydligt. Inom vissa utbildningssektorer råder begränsad tillgång på kvalificerade handledare. Genom att inrätta tjänster som adjungerad professor kan hög- skolans kompetens vidgas på ett betydelsefullt sätt. Vi anser därför att denna form för samarbete mellan högskolan och organisationer utanför denna bör vidareutvecklas och ökade resurser avsättas för ändamålet.

De nuvarande kompetenskraven för tjänst som adjungerad professor bör självfallet upprätthållas. Vid tillsättningen av dessa tjänster bör den person som är aktuell vara aktivt verksam som forskare och ha rimliga möjligheter att engagera sig i undervisningen. En person som i huvudsak sysslar med administration, eller som på grund av sin position måste förutsättas kunna ägna förhållandevis liten tid åt uppgifterna vid högskolan, bör således inte engageras. De innehavare av tjänst som adjungerad professor som deltog i den i kapitel 7 berörda utvärderingen av verksamheten, angav samtliga att uppdraget innebar ökad arbetsbörda. Deras resp. arbetsgivare hade svå- righeter att överföra deras ordinarie arbetsuppgifter till annan anställd, varför förberedelsearbete och resor i stor utsträckning skett på fritid. Graden av engagemang bör, liksom nu, tillåtas variera med de skilda förutsättningar som varje innehavare av tjänst som adjungerad professor har att arbeta under, men mindre arbetsinsats än vad som motsvarar en dag/ vecka under läsåret kan knappast vara meningsfull.

Kravet på flexibilitet i forskningen/forskarutbildningen talar för en för- hållandevis kort förordnandetid. Därigenom underlättas möjligheterna att relativt snabbt ta upp aktualiserade områden. För en längre förordnandetid talar dock bl. a. de planeringssvårigheter som annars blir följden både för högskolan och berörda arbetsgivare och kraven på kontinuitet i handle- darverksamheten. Vi föreslår emellertid att förordnandetiden behålls oför- ändrad men att möjlighet skall finnas till omförordnande när så bedöms ändamålsenligt. Tjänstetypens karaktär av rörlig resurs bör dock bevaras.

Beträffande utomstående forskares deltagande i forskningsprojekt vid hög— skolan har arbetsgivarna — bl. a. i den i avsnitt 15.4.1 nämnda intervjuserien — visat en i princip positiv attityd. De möjligheter man har att bevilja tjänst- ledighet för detta ändamål varierar givetvis mellan olika enheter. En or- ganisation som har ett stort antal forskare har större förutsättningar att ge någon av dem tjänstledighet för verksamhet vid högskolan än en orga- nisation med liten forskningsverksamhet.

För att universitetsanställda forskare skall kunna delta i forskningsverk- samhet utanför högskolan måste de beviljas tjänstledighet. Särskilda fö- reskrifter för detta saknas, som redovisats i kapitel 7, i högskoleförordningen. Avsaknaden av formella föreskrifter innebär att högskolan har betydande frihet vid bedömningen av tjänstledighetsansökan för deltagande i FoU- verkamhet utanför högskolan. Vid prövning av sådan ansökan har man att ta ställning till dels de svårigheter som kan uppståi fråga om kontinuiteten i högskolans verksamhet och till de fördelar på längre sikt som kan vinnas, dels den anställdes egna önskemål.

Tillfällig verksamhet inom forsknings- och utvecklingsarbete utanför hög- skolan bör kunna ses som ett led i den anställdes fort- och vidareutbildning. Med detta synsätt kan de regler som f. n. gäller för anställdas rätt till ledighet för studier tjäna som modell. Detta innebär att högskolestyrelsen inte bör kunna neka den anställde tjänstledighet men att den får ett visst inflytande på ledighetens förläggning i tiden. Enligt det allmänna avtalet för tjänst- ledighet för studier, kan ledigheten förskjutas högst sex månader. Vill ar— betsgivaren att ledigheten skall påbörjas senare än sex månader efter den anställdes ansökan, måste detta behandlas i samråd med de fackliga or- ganisationerna. Vi anser att detta bör kunna gälla också i ifrågavarande fall.

Frågor om tjänstledighet för anställda inom högskolan skall enligt gällande lagstiftning regleras genom kollektivavtal. Våra synpunkter i det föregående bör därför endast ses som riktlinjer, vilka bör kunna ligga till grund för förhandlingar mellan berörda personalorganisationer och SAV.

I samband med forskarutbyte bör de lojalitetskonflikter som kan uppstå uppmärksammas. Det kan under vissa förhållanden vara besvärande för forskaren och för de berörda huvudmännen att forskaren samtidigt är verk- sam i två organisationer vars mål (t.ex. företagsekonomiska vs. inomve- tenskapliga) delvis konkurrerar med varandra. Konflikter bör dock kunna undvikas om man är medveten om problemet och vid planering av fors- karutbyten prioriterar sådana där båda parters behov kan tillfredsställas på ett rimligt sätt.

15.4. Forskarutbildning i samarbete med organisationer utanför högskolan

15.4.1. Bakgrund

Vi har i olika avsnitt i betänkandet, främst i kapitlen 11 och 12, betonat vikten av att forskarutbildningen differentieras och att de studerande ges möjlighet att anknyta utbildningen till en samtidig eller framtida yrkes- verksamhet utanför högskolan. Ett viktigt medel för att åstadkomma en sådan differentiering är ett ökat samarbete med forskningsintressenter utan- för högskolan. Forskarstuderande som under sin utbildningstid deltagit i forskningsprojekt, som bedrivits i samverkan med utomstående intressenter, har funnit detta stimulerande. Samarbetet har också underlättat senare över- gång till yrkesverksamhet utanför högskolan. För forskare som efter examen stannat kvar inom högskolan har det varit naturligt att i den fortsatta verk- samheten söka kontakt med utomstående forskningsintressenter för gemen- samma projektarbeten. Ett sätt att främja en ökad samverkan är därför att i större utsträckning göra det möjligt för de studerande att medverka i samarbetsprojekt av detta slag.

Ur rekryteringssynpunkt innebär en ökad samverkan bättre förutsättning- ar för att till forskarutbildning rekrytera personer som redan varit yrkes- verksamma en tid utanför högskolan. Genom att studerande med mer va- rierad erfarenhetsbakgrund rekryteras, kan forskning och forskarutbildning också tillföras nya idéer och ges en mer mångsidig inriktning.

Inför en mer detaljerad diskussion om möjligheterna att förlägga fors- karutbildning helt eller delvis till organisationer av skilda slag utanför hög- skolan, redovisas i det följande kortfattat resultaten av en intervjuserie som utförts under utredningsarbetet. Avsikten med denna var att få en upp- fattning om de attityder som man inom olika områden på arbetsmarknaden har till forskarutbildning som ett inslag i den ordinarie verksamheten. Bland de intervjuade organisationerna finns statens livsmedelsverk, FOA, AB Bo- fors (stål-, kemi- och försvarsmaterielsidan), SPRI, Astra Läkemedels AB, SHIO, LO, Svenska kommunförbundet och Institutet för Metallforskning m.fl. Inriktningen och omfattningen av resp. organisationers FoU-verk- samhet varierar betydligt. Från samtliga organisationer redovisades emel- lertid en i princip positiv inställning till att ta emot forskarstuderande. Vid vissa organisationer förekom redan ett samarbete av detta slag dels genom att anställda utnyttjat sitt arbete som ett led i egen forskarutbildning, dels genom att doktorander utfört avhandlingsarbete vid organisationen. Bristen på resurser uppgavs vara det största hindret mot en utvidgning av samarbetet, men också sekretessfrågan, geografiska avstånd till närmaste utbildnings- anstalt samt bristande information om samarbetsmöjligheterna nämndes.

Den del av forskarutbildningen som främst blir aktuell när det gäller samarbete med utomstående intressenter är den del som utgörs av ett själv- ständigt arbete. De teoretiska momenten, dvs. kursdelen, bör i princip också fortsättningsvis inhämtas i huvudsak vid högskolan. Beroende på de olika utbildningarnas specifika förutsättningar kan det i vissa fall dock vara moti- verat att också kursdelen i större eller mindre grad genomförs i samarbete med en utomstående organisation. I det följande behandlas närmare olika

samarbetsformer som kan bli aktuella dels beträffande kursdelen, dels av- handlingsdelen.

15.4.2. K ursdelen

Kursdelens omfattning varierar för de olika ämnena i högskolans forskar- utbildning. Den kan således i vissa fall löpa parallellt med avhandlings- arbetet. I de fall där kursdelen förläggs till en organisation utanför högskolan är det därför viktigt att de studerande inte förlorar kontakten med sin in- stitution. När kursdelen är förlagd till högskolan och avhandlingsarbetet samtidigt bedrivs utanför denna är det viktigt att den förra är utformad så att en smidig studiegång underlättas. Detta är särskilt angeläget eftersom högskolan i vissa fall kan ligga på stort geografiskt avstånd från den myn- dighet (motsv.) där avhandlingsarbetet utförs.

När det gäller förläggning av forskarutbildningens kursdel till näringsliv eller förvaltning kan ett stort antal varianter bli aktuella. Även om det teoretiskt är tänkbart att hela kursdelen förläggs till ett och samma organ torde det av praktiska skäl — tillgång till personella resurser och kunskap hos ifrågavarande organ — bli vanligast att endast delar av utbildningen — enstaka kurser — kan förläggas till en och samma enhet. Dessa kurser kommer sannolikt att vara väl avgränsade i fråga om ämne och metodik, vilket kan göra det möjligt att anordna dem gemensamt för ett större antal studerande från skilda ämnesområden.

Kurser på forskarutbildningsnivå anordnas redan nu vid organisationer utanför högskolan. Dessa har emellertid främst vänt sig till organisationemas egen personal. Man bedömer dock, som framgått ovan, förutsättningarna för sådana kurser även för studerande från högskolan som gynnsamma.

15 .4.3 A vhandlingsdelen Handledaren

En stor del av de anställda vid forskningsorganisationer utanför högskolan har formell forskarutbildning. Vidare utförs kvalificerat forskningsarbete på många håll av personer som har annan utbildning. Möjligheten att utnyttja dessa forskare som handledare för forskarstuderande bör tas till vara. Enligt de uppgifter som framkommit, bl. a. i de tidigare nämnda intervjuerna, är förutsättningarna för att engagera dem i forskarutbildningen goda.

De praktiska frågorna i samband med handledarfunktionen kan lösas på flera sätt. Uppgiften kan antingen utföras helt av en enda person eller av flera gemensamt. I en handledargrupp kan t. ex. ingå forskare verksamma inom högskolan tillsammans med forskare från annan verksamhet. När av- handlingsarbetet utförs vid en organisation utanför högskolan bör någon anställd inom denna kunna svara för en relativt stor del av handledningen. Redan nu har man löst frågan om handledning på olika sätt inom skilda fakulteter. Det bör också fortsättningsvis finnas utrymme för en betydande flexibilitet, varför vi inte ansett det lämpligt att föreslå en formell reglering av denna fråga.

A vhandlingen

Som tidigare nämnts förekommer det f. n. att doktorander under sin utbild— ning deltar i projekt som helt eller delvis finaniseras av en utomstående or- ganisation. Projektarbetet kan utgöra hela eller delar av avhandlingsarbetet, och utförs inte sällan vid vederbörande organisation. Vid sidan av detta for- maliserade samarbete bör avhandlingsarbete kunna anknytas till aktuella problemområden inom näringsliv och förvaltning också på andra sätt.

Enligt vad vi erfarit finns det inom såväl näringsliv som förvaltning många uppgifter, som kan bearbetas i form av ett avhandlingsarbete. Ett relativt stort antal organisationer har sannolikt problem som de inte själva kan avdela resurser eller personal för att behandla men som det vore värdefullt att få lösta. Dessa problem kan vara lämpliga för avhandlingsarbete och det är därför angeläget att information om dem kan vidarebefordras till berörd institution. En sådan förmedling av problem från praktisk verksamhet kan jämföras med de uppgifter handledaren nu ger studerande som inte själva har önskemål om ämne för sin avhandling. Det blir då inte aktuellt med någon ekonomisk ersättning från problemställarens sida och eftersom inget anställningsförhållande föreligger kan de studerande självfallet fritt offent- liggöra sina resultat.

Doktorsavhandlingar betygsätts av en betygsnämnd som består av tre till fem ledamöter. Dess sammansättning varierar från examinand till exami- nand, och beslutas av fakultetsnämnden. Kompetensbedömningen bör, en- ligt vår uppfattning, alltid göras vid högskolan oberoende av var avhand- lingsarbetet utförts.

15.4.4. Anställning av forskarstuderande

Graden av forskarstuderandes anknytning till organ utanför högskolan kan teoretiskt variera från ett formellt anställningsförhållande, där den Studeran- de fullgör hela sin utbildning utanför högskolan, till en mycket begränsad kontakt. Den studerande kan t. ex. vistas hos en myndighet eller ett företag utan att vara anställd. Ifrågavarande organisation har då ingen rätt till de re- sultat den studerande erhåller, vilket kan medföra svårigheter för denne att få tillgång till uppgifter som kan vara ekonomiskt eller strategiskt värdefulla för organisationen. Den studerande har genom ett sådant arrangemang heller ingen trygghet i sin arbetssituation.

Dessa problem uppstår emellertid inte om den studerande anställs av or- ganisationen i fråga. Enligt 5 é" lagen (1974:12) om anställningsskydj (LAS), skall anställning gälla tills vidare, om ej annat avtalats. Avtal om tidsbegrän- sad anställning får träffas endast om det föranleds av arbetsuppgifternas sär- skilda beskaffenhet, eller för praktikarbete eller vikariat. Enligt 6? upphör tidsbegränsad anställning utan föregående uppsägning vid anställnirgstidens utgång eller då arbetet blivit slutfört, om inte annat avtalats.

Ett anställningsförhållande är att föredra även ur de studerandes synvin- kel, då det innebär en smidigare arbetssituation och bidrar till att lösa försörj- ningsfrågan. Vi anser därför att forskarstuderande som under sin utbildning arbetar med uppdrag för utomstående organisationer, och då arbetet huvud- sak utförs vid dessa, bör kunna anställas av uppdragsgivaren. I och med att

anställningen gäller visst arbete kan den tidsbegränsas och upphör när arbets- uppgiften är slutförd. Beträffande ersättning för arbete som forskarstude- rande utför vid utomstående organisationer har bl. a. de tidigare nämnda intervjuerna visat att det från tänkbara arbetsgivares sida råder en positiv inställning till att de studerande skall erhålla ersättning motsvarande det arbete de utför.

15.5. Informations- och kontaktverksamhet

15.5.1. Allmänt

Betydelsen av externfinansierad forskning och forskarutbildning har behand- lats i det föregående. Det är angeläget att forskningssamarbete utvecklas också inom områden i högskolan som f. n. inte har någon eller liten kontakt med utomstående intressenter. Vi har i kapitel 18 betonat vikten av att man inom högskolan utvecklar forskning inom områden som är av betydelse för de utbildningslinjer som f.n. inte har någon naturlig anknytning till högskolans forskningsorganisation. Större projekt som utförs inom högsko- lan i samarbete med t. ex. skilda sektorsorgan eller löntagarorganisationer, kan utgöra en lämplig bas för mång- eller tvärvetenskaplig forskning, där forskare från flera discipliner samverkar. En förutsättning för ett ökat sam— arbete är emellertid att man på olika nivåer inom högskolan aktivt verkar för att sprida information om den forskning som bedrivs och att man genom kontinuerliga kontakter med olika samhällssektorer bygger upp kunskap om de behov som finns utanför högskolan och den kompetens som erfordras för att lösa aktualiserade problem.

För att det eftersträvade samarbetet skall få så stor bredd som möjligt är det viktigt att tänkbara intressenter utanför högskolan dels har tillgång till information om högskolans verksamhet, dels ges ändamålsenliga kon- taktvägar för att etablera samarbete. Större organisationer, företag och myn- digheter har vanligen såväl resurser som kunskap för att själva ta de nöd- vändiga initiativen. Andra tänkbara intressenter, t. ex. lokala fackliga or- ganisationer, små och medelstora företag, intressegrupper, ideella folkrörelser rn. fl., saknar däremot i stor utsträckning erfarenhet från forskningssam- verkan med högskolan.

Det är, enligt vår mening, utomordentligt betydelsefullt att forskning och forskningsresultat blir tillgängliga också för sådana organisationer — i vid mening - som själva inte disponerar den kunskap och de resurser som f. n. normalt fordras för att utnyttja forskning som stöd för sin verksamhet. Genom högskolan ställer samhället en bred kompetens och stora resurser till förfogande för dem som söker samarbete. Det är då viktigt att denna möjlighet att dra nytta av högskolans forskning inte förbehålls resursstarka organisationer. Det är en central uppgift för högskolan, att svara för den informations- och kontaktverksamhet, delvis av uppsökande natur, som fordras för att skapa någorlunda lika förutsättningar för alla organisationer att utnyttja högskolans forskningspotential.

15.5.2. Lokal och regional nivå

För att främja ett ökat forskningssamarbete fordras inom högskolan en dub- belriktad kontakt-och informationsfunktion. Det gäller sålunda att från hög- skolan föra ut information om den forskning, den kompetens och de resurser som finns vid de enskilda institutionerna. Det gäller också att kunna ta emot och lotsa vidare till lämplig institution eller forskare dem som söker kontakt med högskolan för samarbete inom forskning eller utvecklings- verksamhet.

Det möter vissa svårigheter att tillgodose dessa skilda funktioner inom en och samma organisation. Den faktiska kompetensen och kunskapen om verksamhetens inriktning finns på de enskilda institutionerna och inom enskilda forskargrupper. Ett centralt sekretariat, t. ex. inom högskolans för- valtning, har små möjligheter att tillgodse alla institutioners kontaktbehov. För den som söker sig till högskolan för samarbete utgör emellertid denna breda och splittrade organisation ett hinder. Svårigheterna för den som saknar kompetens och erfarenhet av samarbete med högskolan att hitta "rätt” fors- kare är mycket stora.

Den eftersträvade informations- och kontaktfunktionen bör mot den givna bakgrunden komma till stånd genom åtgärder av två slag, som syftar till att komplettera varandra. Vi föreslår sålunda att i varje högskoleregion in- rättas ett sekretariat för forskningsinforrnation och forskningssamarbete. Vidare föreslås att resurser ställs till förfogande för informations- och kon- taktverksamhet på institutionsnivå. De regionala sekretariaten bör därvid ha vissa samordnande uppgifter i förhållande till den institutionsbaserade verksamheten.

Tyngdpunkten i en utvidgad informations- och kontaktorganisation måste av naturliga skäl ligga på institutionsnivå. De regionala sekretariatens främsta uppgift bör vara att förmedla information och kontakter till och från in- stitutionerna. En förstärkning av högskolans insatser på detta område kan ses som ett komplement till de satsningar som skett på företagarförening- arnas kontaktverksamhet.

På grundval av riksdagsbelut med anledning av prop. 1968268 inrättades med början är 1969 ett antal till STU knutna kontaktsekretariat vid lä- roanstalter med teknisk fakultet. Kontaktsekretariatens uppbyggnad och verksamhet redovisas i kapitel 7. De föreslagna regionala kontakt- och in- formationssekretariaten bör byggas upp kring de befintliga sekretariaten som i samband därmed bör föras över från STU till högskoleorganisationen.En viktig uppgift för de nya sekretariaten bör vara att inrikta verksamheten mot sådana företag och organisationer som f.n. inte utnyttjar forskning som stöd för sin verksamhet. Det är viktigt att aktiviteten inriktas mot alla delar av samhällslivet och syftar till att ta tillvara hela högskolans forsk- ningspotential. Detta innebär att sekretariaten måste tillföras avsevärda re- surser utöver dem som förs över från STU.

Den utåtriktade och uppsökande verksamhet som sekretariaten avses be- driva behöver, som nämnts i det föregående, motsvaras av en institutionsba- serad aktivitet. Institutionerna bör tillföras resurser för att kunna fullgöra uppgifter av det slag som här avses. Detta bör ske genom att en lära- re/forskare vid institutionen åläggs ansvar för informations- och kontakt-

verksamhet och därvid befrias partiellt från övriga tjänsteåligganden. För institutioner som redan etablerat ett omfattande forskningssamarbete med utomstående intressenter, föreslås i kapitel 16 en ny tjänstetyp, benämnd forskare, som är avsedd i första hand för den externfinansierade verksam- heten. I de tjänsteåligganden som knyts till denna tjänst bör ingå även ansvar för den institutionsbaserade informations- och kontaktverksamheten.

De regionala sekretariaten bör liksom hittills lokaliseras i anslutning till högskoleenheter, som har fasta resurser för forskning och forskarutbildning. Med hänsyn till att en betydande potential för forskningssamarbete finns också vid andra högskoleenheter och att det inom några regioner finns flera enheter med fasta forskningsresurser är det dock inte lämpligt att orga- nisatoriskt knyta ansvaret för verksamheten till en högskoleenhet. Mot den- na bakgrund och med hänsyn till att sekretariatens ansvarsområde skall utgöras av högskoleregionen bör de organisatoriskt knytas till regionsty- relserna. För en sådan lösning talar även regionstyrelsernas övriga uppgifter och sammansättning. Enligt vår uppfattning är det naturligt att lägga ett betydande ansvar för högskolans samverkan inom forskning och utbildning med andra myndigheter, företag och organisationer på regionstyrelsen. Ett sådant ansvar utgör en naturlig förlängning av de uppgifter rörande den grundläggande högskoleutbildningen som genom högskolereformen ålagts styrelserna.

Utöver medel för kontaktsekretariatens verksamhet bör regionstyrelserna förfoga över medel bl. a. för att bestrida kostnaderna för den partiella tjänste- befrielse för vissa lärare/forskare med ansvar för kontakt- och informa- tionsverksamhet som förordats i det föregående. Styrelserna bör även dis- ponera medel för tillfälliga insatser, konferenser, referensgrupper, studie- besök etc. som syftar till att främja samverkan inom forskningen. Det är naturligt att regionstyrelserna i denna sistnämnda verksamhet upprättar ett nära samarbete med fakultetskollegierna.

Det är viktigt att se informations- och kontaktsekretariaten och den in- stitutionsbaserade verksamheten som två delar av en organisation, som syftar till ökat forskningssamarbete. Möjligheterna att nå positiva resultat är i hög grad beroende av, att man kan upprätta ett nära samarbete mellan de regio- nala sekretariaten och forskare på de enskilda institutionerna. Sekretariaten bör ha en samordnande roll i förhållande till den institutionsbaserade verk- samheten men också utgöra ett serviceorgan för dem som är verksamma på institutionsnivå.

Sekretariatens möjligheter att betjäna hela högskoleregionen kan begränsas av de inom vissa regioner stora avstånden mellan enheterna. Det bör inte möta några hinder att sekretariatets resurser för längre eller kortare tid för- delas mellan två eller flera orter inom regionen. En sådan lösning kan vara naturlig bl. a. i Umeå högskoleregion, där universitetet i Umeå och högskolan i Luleå har helt olika forskningsprofil. Man kan inte räkna med att lä- rare/ forskare vid samtliga institutioner inom en region samtidigt skall kunna komma i fråga för partiell tjänstebefrielse för informations- och kontakt- verksamhet. Regionstyrelsen bör inledningsvis disponera dessa medel i första hand för att få till stånd forskningssamarbete inom områden där sådant inte finns.

15.5.3. Informations- och kontaktverksamhet på central nivå

Vi har på olika platser i betänkandet strukit under betydelsen av att forsk- ningen vid högskolan vidgas till att omfatta också problemområden som hittills i ringa utsträckning täckts av högskolans forskningsorganisation. Des- sa problemområden berör ofta de resurssvaga organisationer som nämnts i det föregående. Dessa intressegrupper har en mycket skiftande samman- sättning och varierande möjligheter att själva finansiera forskning. De be- höver hjälp med att etablera kontakter inom högskolan samt ekonomiskt stöd för att få sina problem analyserade och i vissa fall vetenskapligt be- arbetade. Det är därför angeläget att den lokala och regionala organisationen för informations- och kontaktverksamhet ges en central motsvarighet som disponerar resurser för dels problemanalys, dels anslag till forskningsprojekt.

FRN inrättades den 1 juli 1977 med uppgift att initiera forskning kring aktuella problem i samhället, och disponerar medel för ändamålet. De forsk- ningsprojekt som FRN skall stödja, skall normalt samfinansieras med forsk- ningsråd eller sektoriella organ. FRN kan härigenom täcka ett stort antal samhällssektorer. Vid FRN finns även en delegation med uppgift att stödja forskningsprojekt av betydelse för de ideella folkrörelserna. Enligt vad vi erfarit avser forskningsrådsutredningen (FRU) att föreslå att nämndens verk- samhet utvidgas med en enhet med uppgift att svara för forskningsinfor- mation till såväl allmänheten som till specialintressenter.

De uppgifter som bör utföras inom ett organ på central nivå passar väl in i FRN:s verksamhet. Vi föreslår därför att den i detta avsnitt diskuterade kontakt- och informationsfrämjande verksamheten förläggs till FRN. En förutsättning för detta är att nämndens kansli tillförs ytterligare resurser samt att nämnden tillförs medel för att finansiera analysarbetet och projekt, som problemanalysema kan leda till.

Avsikten är att FRN skall fungera som ett serviceorgan åt organisationer och företag som själva inte kan bedöma möjligheterna att vetenskapligt bearbeta de problem de möter i sin verksamhet. Organisationerna bör. genom att vända sig till FRN, kunna få hjälp med problemanalys och att upprätta kontakt med forskare inom relevanta forskningsområden som kan ta sig an eventuella projekt. Detta bör ske genom att FRN:s kansli förmedlar kontakt med forskare bl. a. inom högskolan som kan genomföra problem- analysen. Analysarbetet bör finansieras av FRN. När analysen leder till att ett forskningsbart problem identifierats bör problemställaren få hjälp även med ansökan om projektanslag. Det är emellertid, som nämnts, viktigt att nämnden också disponerar resurser för att kunna finansiera projekt som utvecklats på detta sätt, och som inte faller inom andra forskningsfinan- sierande organs ansvarsområden.

15.5.4. Referensgrupperm. m.

Det är angeläget att forskningsverksamheten vid högskolan fortlöpande till- förs erfarenheter och synpunkter från berörda sektorer i samhället. Nämnden för socionomutbildning framhöll exempelvis i en PM den 22 april 1976 behovet av en informell fåltanknytning av forskning inom det sociala om- rådet. Man förde därvid fram förslag om olika typer av referensgrupper

dels för enskilda projekt, dels för behandling av mer övergripande frågor rörande forskningsverksamheten.

Projektanknutna referensgrupper har prövats i skilda sammanhang och bör enligt vår mening kunna ge betydelsefulla bidrag till forskningsarbetet. Gruppernas sammansättning bestäms av det aktuella projektets inriktning och de avvecklas när projektet slutförts. Medel för referensgruppernas verk- samhet bör avdelas från projektanslaget. Det finns inga skäl att fastställa formella regler för denna verksamhet och referensgrupper av denna typ bör kunna inrättas efter beslut av projektledaren eller institutionen, när en sådan anknytning bedöms värdefull.

Enligt 14 kap. 75% högskoleförordningen åligger det fakultetskollegiet att som samrådsorgan främja forskningen och dess kontakt med samhällslivet. Vi ser det som naturligt att kollegierna, vid sidan av sina uppgifter som valkorporationer, inriktar sin verksamhet bl. a. mot att främja personliga och informella kontakter mellan högskolans forskare och företrädare för alla delar av samhällslivet.

" WWE.-f*n: 'ö'. ' 'J's'i' Wirl'lr'u'ä-"l'l ,' ||'. ',';ll'm'l'i'l '|""_..|-,|||| MW.

millii?" '..P'hrå 'f_ '.a.l|,' .... Hill....m-i ii.-. +,. .CF'.»'.”.1l-..l.._.i.l..r:'r.u'_

in."" ".|' "1'.""" ..' ."

"I J...-' " |'i'*'!'|| ll'.

""".'.;]|',,z:l.:.l"1"d_gll',lg '"l.'| .

..f *. mf r. .ru . |" i" J"". .,.,_ ' '. . " ' .. ..':'Ä:."i","" "," '.'ii ' ' '. [.'. |,l'r ' .'. l"|' .m- ""|. ... 543001?” 'n'-i.u" . _ än?" ""-""." 3' ']lj.åk-f1"'.'_..uk 5_r91|'|','.' album.... "',' "i." '".f' "”' "j'il ull-WL 'Jlj—"l.|."'l"i"'lf lull" .,'"'| '"" uW-H'l l," näl'" "-'l '.'Llqu ' : , il...

l ""-""'. ",. .""

::... '.i. "'.'.” ic'||"""-l';

16. Tjänsteorganisation

16.1. Inledning

Den utveckling inom universitet och högskolor som påverkat kraven på tjänsteorganisationen och förändrat lärarnas arbetsförhållanden redovisas i kapitlen 1 och 3.

Undervisningsformerna inom såväl grundläggande utbildning som fors- karutbildning har ändrats, delvis under trycket av en starkt stigande till- strömning. De studerande inom högskolan utgör numera en heterogen grupp vad gäller studiebakgrund, ålder och social sammansättning. Den avancerade forskningen kräver ekonomiska och personella resurser som förutsätter att särskilda forskningsmedel tillförs högskolan från externa organ. Sektorsorgan och näringsliv utnyttjar personal inom högskolan för den FoU som motiveras utifrån olika samhällsområdens mål.

Verksamheten inom högskolan har förändrat karaktär på ett sätt som stäl- ler stora krav på den personal som har att fylla de skilda uppgifter som lagts på högskolan. Att sammanväga de olika målen i en tjänsteorganisation möter betydande svårigheter.

16.2. Mål för utformningen av tjänsteorganisationen

De problem som kan härledas från högskolans tjänsteorganisation går i flera fall tillbaka på en konflikt mellan samhällets, högskolans och individens krav. Tjänsteorganisationen måste utformas så att man når en godtagbar av- vägning mellan dessa krav. Enskilda inlägg i den debatt som förts kring den s. k. ”forskarkarriären” har ofta utgått från något eller några mål. De föränd- ringar som föreslagits har varit godtagbara med hänsyn till vissa mål men gi- vit helhetslösningar som inte kunnat accepteras. En orsak härtill är dessutom de stora skillnader som finns mellan olika fakulteter. Det bör understrykas att dessa skillnader kan leda till att tjänsteorganisationen bör utformas på skil- da sätt för skilda fakulteter.

Valet av principer för utformningen av tjänsteorganisationen är av avgö- rande betydelse för högskolans möjligheter att uppfylla det ansvar som ålagts den och ytterst även för forskningens och utbildningens inriktning och kva- litet. Det kan därför vara lämpligt att söka strukturera de delvis skilda krav som kan ställas på tjänsteorganisationen av samhället, högskolan och den en- skilde forskaren/läraren.

Samhällets övergripande krav på tjänsteorganisationens utformning är att den skall skapa de personella förutsättningarna för en god utbildning och forskning. Samhället har ålagt högskolan ansvaret för en stor del av sam- hällets ”kunskapsberedskap”. vilket ställer krav på bredd och förnyelse. [ be- greppet kunskapsberedskap bör också innefattas att tjänsteorganisationen ut— formas så att personal med erfarenhet av forskning kan tillföras andra om- råden av samhället där denna erfarenhet är av värde. På samma sätt har hög- skolan behov av att i sin verksamhet få in personer med erfarenhet från andra samhällsområden. Det samspel mellan högskolan och samhället i övrigt som efterlyses kräver bl. a. ett flöde av personal mellan verksamhetsområdena. Utformningen av tjänsteorganisationen inom högskolan får därmed direkt inverkan på verksamhetens mål och inriktning och på möjligheterna att upp- fylla hela samhällets forskningspolitiska mål. Utformningen av tjänsteorga- nisationen kan därmed inte betraktas som en intern angelägenhet för de grup- per inom eller utanför högskolan som omedelbart påverkas av utformningen, dvs. de som nu har tjänster inom högskolan eller som förväntas söka sig dit. En stor del av samhällets totala verksamhet har forsknings— och utvecklings- arbete som en viktig komponent. Denna FoU bygger på att högskolan kan uppfylla sin roll som producent av kunskap och kompetens och i detta sam- manhang spelar tjänsteorganisationens utformning en viktig roll.

De krav högskolan ställer på tjänsteorganisationen sammanfaller i flera fall med samhällets. Den bör utformas så att den totalt och i sina delar kan mot- svara de uppgifter som högskolan har att fullgöra. Högskolans roll i samhället blir, som tidigare strukits under, allt mer komplex. Den grundläggande ut- bildningen har fått en vidare innebörd i den nya högskolan. Vid sidan av den grundforskning som traditionellt bedrivits vid universitet och högskolor ut- för forskare inom högskolan forsknings- och utvecklingsarbete som motive- ras utifrån olika samhällssektorers mål och verksamhet samt finansieras av olika sektorsorgan. Högskolans ansvar för en stor del av samhällets kun- skapsberedskap förutsätter att där finns en mångsidig kunskapsgenererande och kompetensuppbyggande forskning. Rekryteringen till högskolans tjäns- ter bör följaktligen vara sådan att så många forskningsinriktningar som möj- ligt tillgodoses.

Från individens synpunkt bör tjänsteorganisationen utformas så att den ger en grundläggande anställningstrygghet och rimliga möjligheter till be- fordran. Befordran bör innebära dels möjligheter för dem som har en be- fattning i tjänsteorganisationen att nå högre tjänster. dels möjligheter för dem som befinner sig under forskarutbildning att komma in i karriären. Tidsbegränsade förordnanden för samtliga tjänsteinnehavare på alla nivåer skulle givetvis öka befordringsmöjligheterna men i alltför hög grad inkräkta på anställningstryggheten. En totalt sluten karriär med enbart tillsvidare- förordnanden på tjänterna skulle. som visas i avsnitt 16.3.3, drastiskt re- ducera möjligheterna för nyexaminerade forskare att komma in i högskolans tjänsteorganisation.

Det är, som tidigare påpekats, angeläget att olika verksamhetsområden utanför högskolan får ett tillskott av kvalificerad arbetskraft med erfarenhet från forskning och utbildning inom högskolan. Tjänsteorganisationen bör därför utformas så att lärare inom högskolan stimuleras att söka sig till verk- samhet utanför högskolan. På samma sätt är det värdefullt för högskolan att

till sig kunna knyta personer med erfarenheter från t. ex. näringsliv. or- ganisationer eller förvaltning. En sluten karriär inom högskolan torde mot- verka denna strävan efter rörlighet mellan olika verksamhetsområden.

De krav på tjänsteorganisationens utformning som här redovisats kan här- ledas från individens, högskolans och samhällets skilda mål. Därutöver mås- te man ta hänsyn till de beslut av statsmakterna som direkt eller indirekt inverkar på utformningen av tjänsteorganisationen.

Lagen (1974:12) om anställningsskydd (LAS) innebär en kodifiering av de grundläggande attityderna till formerna för anställning och anställnings upp- hörande. Dessa attityder bör också prägla anställningsformerna inom högsko- lans område. Tjänster med tidsbegränsade förordnanden är svåra att förena med den grundsyn som präglar LAS. Den verksamhet som bedrivs inom högskolan ställer. med hänsyn till högskolans betydelsefulla uppgift att förse hela samhället med bättre och ny kunskap samt högt kvalificerade analytiker. speciella krav på genomströmning i tjänsteorganisationen. Omsorgen om an- ställningstryggheten måste därför vägas mot strävan efter genomströmning.

Riksdagen beslutade med anledning av prop. 1975:9. att all grundläggande högskoleutbildning skall ha anknytning till forskning och att översynen av tjänsteorganisationen skall utgå från att så långt möjligt alla lärare i grund- läggande utbildning skall ha anknytning till forskning. Frågan om forsk- ningsanknytning har flera dimensioner och behandlas huvudsakligen i ka- pitel 18. Riksdagens beslut bör i första hand. vad gäller utformningen av tjänsteorganisationen, leda till en prövning av den nuvarande uppdelningen i undervisande och forskande lärare i befattningar som har forskarutbildning och erfarenhet av forskning som behörighetskrav. Prövning bör. enligt våra tilläggsdirektiv

"utgå från att de betydande vinster för den pedagogiska verksamheten vid universitet och högskolor inte skall äventyras. vilka uppnåddes genom statsmakternas beslut är 1958 om inrättande av lärartjänster. för vilka vetenskaplig kompetens krävs men vilka samtidigt i första hand är avsedda för grundläggande utbildning (prop. 19581104. SU 195823 48. rskr 1958:B 76)"

I det följande kommer vi att närmare utveckla vår syn på de mål och krav som ovan redovisats. Den avvägning mellan olika mål som vi fö- respråkar grundar sig givetvis på värderingar. Det bör dock understrykas att förslaget skall ses som en helhet där skilda delförslag balanserar varandra. Vissa lösningar kan passa vissa områden av högskolan mindre väl. I dessa fall kan särskilda åtgärder eller särlösningar krävas för att tjänsteorgani— sationen skall fungera på bästa sätt. Utrymme för flexibla lösningar finns emellertid inbyggt i tjänsteorganisationen så att den kan anpassas till de olika förutsättningarna inom t.ex. skilda fakulteter.

16.3. Trygghet i anställningen

16.3.1. Allmän!

De fasta tjänsterna i högskolans nuvarande tjänsteorganisation. professor och biträdande professor samt universitetslektor, har traditionellt nåtts först efter lång tid av meritering. En satsning på en karriär inom högskolan har

för många inneburit relativt långa perioder av ekonomisk och social osä- kerhet. Antalet fasta tjänster med forskarutbildning som behörighetskrav har under de senaste årtiondena ökat. Samtidigt har antalet forskarutbildade inom vissa områden stigit så att konkurrensen om tjänsterna skärpts. Den personella rörlighet som eftersträvats och de skiftande lärarbehoven har lett fram till ett system med s. k. specimineringstjänster inom forskning och forskarutbildning och ett stort antal extra tjänster för grundutbildning. Dessa tjänster var tidigare tidsbegränsade. Genom avtal mellan personalorgani- sationerna och utbildningsdepartementet har anställningstryggheten för in- nehavare av tjänst som docent, s. k. särskild forskare vid forskningsråden, och extra universitetslektor förbättrats. För innehavare av tjänst som förs- karassistent gäller fortfarande tidsbegränsade förordnanden utan garantier för fortsatt anställning inom högskolan.

De här beskrivna omständigheterna har inneburit att den enskilde lära- ren/forskaren i vissa fall tvingats ändra sitt yrkesval vid en ålder då omställ- ningsproblem och möjligheter till annan lämplig sysselsättning är av annan karaktär än vad som gäller för yngre personer. Den kritik som riktats mot högskolans tjänsteorganisation har oftast gällt de tidsbegränsade s. k. speci- mineringstjänsterna och i första hand tjänsterna som docent.

Trygghet i anställningen regleras för arbetsmarknaden i sin helhet genom lagen om anställningsskydd. Det bör dock understrykas att lagstiftningen ut- går från rätten till viss ekonomisk trygghet och inte från rätten att utan tids- begränsningar fortsätta en viss verksamhet. Strukturella förändringar inom ett område på arbetsmarknaden medför ofta behov av att överföra personal från ett område till ett annat eller i sista hand att personal avskedas. LAS in- nebär inte ett förbud mot avskedanden utan att anställningens upphörande regleras i en ordning som skall underlätta för den enskilde att gå över till an- nan verksamhet. En huvudprincip i LAS är att ingen får avskedas från en an- ställning om arbetsuppgifterna kvarstår.

Även senare lagstiftning, framför allt lagen (1976:580) om medbestäm- mande i arbetslivet (MBL) och lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). påverkar på ett genomgripande sätt förutsättningarna för utform- ningen av tjänsteorganisationen inom högskolan. Här skall inte i detalj be- röras vad denna lagstiftning innebär men det bör nämnas att i Zå MBL sägs att verksamhet som är av bl. a. vetenskaplig natur är undantagen från lagens tillämpningsområde såvitt avser verksamhetens mål och inriktning.

De regler för trygghet i anställningen som kodifierats genom statsmak- ternas beslut om LAS gäller givetvis också för högskolan. Verksamheten inom högskolan har emellertid vissa särdrag, som kräver att tillämpningen av LAS anpassas så att störningar i högskolans möjligheter att uppfylla sina mål inte inträffar. De möjligheter till omplacering av arbetskraft som på flera områden av arbetsmarknaden är en förutsättning för omstrukturering av verksamheten är mera begränsade inom högskolans forskning och ut- bildning. Till de komplicerande faktorerna hör den långt drivna speciali- seringen inom framför allt forskningen men också undervisningen. Ett minskat undervisningsbehov i ett ämne medger endast i undantagsfall att den frigjorda lärarkraften kan föras över till ett annat ämne där behovet av lärare ökat. Strävan efter att tillgodose många forskningsinriktningar och även ge ut-

rymme för "ny” forskning har lett till ett system med specimineringstjänster. där tjänsternas fördelning mellan ämnesområden i princip skall prövas kon- tinuerligt. Specimineringstjänsterna har varit avsedda att ge innehavarna möjlighet att visa sin kompetens för de fasta tjänsterna.

Krav har framförts. att innehavarna av samtliga tjänster som lärare inom högskolan skall förordnas tills vidare. Detta skulle innebära att principen med en ”sluten" karriär accepterades. De som framfört kraven har hävdat. att det inte kan anses förenligt med en modern syn på arbetsmarknaden att programmatiskt stöta ut innehavare av vissa tjänster utan någon prövning av deras lämplighet för fortsatt verksamhet.

Ett av skälen för a t inrätta specimineringstjänster har varit det faktum att forskningsverksamheten ställer speciella krav på förnyelse och personell rörlighet. Inom ramen för högskolans tjänsteorganisation måste finnas ut- rymme för växlingar av forskningens mål och inriktning. En sådan möjlighet till växling av inriktning och mål är, enligt vår mening, det betydelsefulla i begreppet forskningens förnyelse. Därmed får också utformningen av tjäns- teorganisationen direkt betydelse för forskningsverksamhetens inriktning och kvalitet.

16.3.2. Forskningens _ förnyelse

En fortlöpande förnyelse av forskningen förutsätter dels en ändamålsenlig tjänsteorganisation, dels att personer med förutsättningar att medverka till forskningens förnyelse rekryteras. Detta aktualiserar också frågan om vad som konstituerar en god forskare.

I diskussionen om vad som konstituerar en god forskare har många olika åsikter förts fram utan att egentligen någon haft stöd i faktiska studier av frågan. Till de faktorer som diskuterats hör kreativitet. Det har då påståtts att varje individ har en begränsad period av kreativitet och därför inte bör ha automatisk rätt att fortsätta som forskare under hela sin yrkesverksamma tid. Man har därför sökt skapa mekanismer för att med jämna mellanrum pröva forskarens kreativa förmåga. Den betoning av kreativitetens betydelse för forskningen som förekommit i debatten antyder att forskningen och forskningsprocessen anses ställa krav som skiljer sig från annan verksamhet.

Kravet på forskningens förnyelse har ur en annan synvinkel lett fram till slutsatsen att en forskare ständigt måste följa och aktivt bedriva forskning. I denna tolkning betyder forskningens förnyelse att forskningsmetoder, ob- jekt m. m. ständigt och snabbt ändrar karaktär. En forskare som för en längre period ägnar sig åt annan verksamhet sägs ha alltför stora svårigheter att kom- ma i fatt ”forskningsfronten”. Samtidigt har hävdats att de kumulativa ef- fekterna av kontinuerligt forskningsarbete går förlorade om en forskare för viss tid övergår till annan verksamhet.

Diskussionerna kring forskningens förnyelse har. enligt vår mening, i allt- för hög grad fokuserats på frågan om forskarens kreativitet och förmåga att ständigt göra nya vetenskapliga rön. I rollen som handledare och ledare av forskningsprojekt är det sannolikt att den erfarenhet, överblick och kun- skapsbredd som forskaren tillägnat sig under en längre tid utgör viktiga inslag i förutsättningarna för en effektiv och framgångsrik verksamhet.

Tjänsteorganisationen kan inte utformas med hänsyn till antaganden om växlingar i enskilda individers kreativitet. Däremot är det angeläget att den utformas så att den på ett flexibelt sätt kan anpassas efter de förändringar i forskningens mål och inriktning som motiveras antingen utifrån vetenskap- liga genombrott eller utifrån problem i samhället. vilka kan bearbetas veten- skapligt. Vidare är det av värde att så många forskare som möjligt får tillfälle att delta i högskolans forskningsverksamhet och ge sina bidrag till en förny— else av forskningens inriktning och mål. Tjänsteorganisationen bör därför ut- formas så. att den främjar genomströmning och ett flöde av personal mellan högskolan och verksamhet utanför högskolan. Därigenom kan forskare som haft möjlighet att bearbeta vissa problem genom forskning inom högskolan medverka till att den erfarenhet de därigenom vunnit direkt tillförs olika verksamhetsområden. Likaså är det värdefullt att till högskolan kunna knyta personer som haft att göra med konkreta problem inom skilda samhällsom- råden. Såväl genomströmning som horisontell rörlighet i högskolans tjänsteor- ganisation är inom många områden låg. Med nuvarande inriktning av be- fordringsgrunderna för lärare inom högskolan får den som en gång lämnar ”systemet" svårigheter att träda in på nytt. Effekterna av denna begränsade rörlighet har under de senaste årtiondena till en del mildrats av att högskolan expanderat. Ett ökat antal forskarutbildade har kunnat få anställning inom högskolan, vilket stimulerat verksamheten och inneburit en nyorientering inom flera områden. När en kraftig expansionsperiod övergår till en period av mera stabil och begränsad tillväxt minskar möjligheterna för nyexa- minerade forskare att komma in i högskolans verksamhet betydligt. Under expansionsperioden har vidare lärar- och forskarkåren inom högskolan för- yngrats väsentligt. vilket i sin tur leder till en "kollektiv” åldringsprocess där endast ett fåtal fasta tjänster kommer att nybesättas som en följd av innehavarens inträde i pensionsåldern.

För såväl den enskilde forskarutbildade som forskningen och arbetsmark- naden utanför högskolan är det värdefullt att så många forskarutbildade som möjligt får tillfälle att efter avslutad utbildning självständigt planera och bedriva forskning. De erfarenheter och kunskaper de därigenom tillägnar sig kommer att vara värdefulla för framtida verksamhet såväl utanför som inom högskolan. Vi har tidigare strukit under vikten av att skilda sam- hällsområden får ett tillskott av kvalificerad arbetskraft med erfarenhet av forskning och utbildning. Inom flera områden av högskolan ges möjlighet att erhålla denna erfarenhet endast inom ramen för de nuvarande tjänsterna som forskarassistent. Inom andra områden kan möjligheterna till forskning inom externfinansierade projekt vara goda även för nyexaminerade forskare. Betydelsen för den totala forskningsvolymen av tjänsterna som forskaras- sistent inom skilda områden varierar sålunda. vilket schematiskt framgår av tjänsternas fördelning på fakultetsområden (se avsnitt 8.1).

En forskares intresseinriktning bestäms ofta av den forskning han bedriver under utbildningen och under den första tiden som utbildad forskare. En situation där möjligheterna till ”fri” forskning reduceras i förhållande till den målbundna och sektorsrelaterade skulle innebära en begränsning av högskolans möjligheter att upprätthålla en bred kunskapsberedskap och även minska utrymmet för framtida nyinriktning av FoU-verksamheten. Denna

fråga om balans mellan högskolans roll som bas för den grundläggande forskningen och som samhällets ”forskningsinstitut” utvecklas närmare i kapitlen 1 och 17.

Den grundsyn som fått sitt uttryck i LAS bör, som tidigare strukits under, gälla även högskolans område. Mot bakgrund av kravet på förnyelse i forsk- ningen och samhällets behov av arbetskraft med erfarenhet av forskning anser vi emellertid att högskolans tjänsteorganisation inte kan utformas som en sluten karriär. Det första steget i tjänstestrukturen bör bestå av en tidsbegränsad tjänst där innehavaren har möjlighet att relativt fritt ut- veckla sin forskningsinriktning och delta i undervisning inom såväl grund- läggande utbildning som forskarutbildning.

16.3.3. Genomströmningen

Genomströmningen i den nuvarande tjänsteorganisationen kan schablon- mässigt beräknas med hänsyn till åldersstrukturen. I det följande redovisas vissa beräkningar för den närmaste femtonårsperioden. Därvid har hänsyn inte tagits till andra faktorer än uppnådd pensionsålder.

Under den närmaste femtonårsperioden skulle ca 725 tjänster som pro- fessor och biträdande professor utlysas lediga p. g. a. innehavarens inträde i pensionsåldern. Vidare skulle ca 210 ordinarie tjänster som universitets- lektor bli ledigförklarade. Med nuvarande sexårsförordnanden för innehavare av tjänst som docent skulle teoretiskt sett docentkåren omsättas två och en halv gång. dvs. ca 1015 tjänster utlysas lediga. Antalet tjänstetillsätt- ningsärenden gällande forskarassistenter skulle under samma tidsperiod bli ca 1075. För den del av tjänsteorganisationen inom högskolan som här behandlas skulle följaktligen det totala antalet tjänstetillsättningsärenden uppgå till drygt 3000.

En omvandling av de nuvarande tjänsterna som docent till tjänster utan tidsbegränsade förordnanden skulle för samma tidsperiod minska antalet tjänstetillsättningsärenden med ca 950. Denna beräkning är gjord under antagandet att de som kommer att erhålla de nya tjänsterna utan tidsbe- gränsning uppvisar samma ålderssammansättning, som de nuvarande in- nehavarna av tjänst som docent.

Om även tjänsterna som forskarassistent omvandlas till icke tidsbegrän- sade tjänster skulle — med hänsyn till de nuvarande innehavarnas ålder — det totala antalet tjänstetillsättningsärenden för hela tjänsteorganisationen inom högskolan reduceras till totalt ca 1000, dvs. en reduktion med ca 65 procent.

En konstruktion där tjänsterna som docent omvandlas till icke tidsbe- gränsade tjänster och tjänsterna som forskarassistent innehas under en förordnandeperiod på högst fyra år skulle innebära att antalet tjänstetillsätt- ningsärenden reduceras från 3000 i nuvarande system till ca 2 700. dvs. med 10 procent.

Antalet tjänstetillsättningsärenden kommer i verkligheten att bli större genom att ett okänt antal individer lämnar högskolans tjänsteorganisation för annan verksamhet eller avlider.

Ovanstående beräkningar antyder att antalet tjänstetillsättningsärenden per år, vid ett förverkligande av våra förslag, under den närmaste fem-

tonårsperioden skulle uppgå till knappt 200. Antalet tillsättningsärenden bör relateras till de beräkningar av framtida examination som framgår av bilaga 5, figur 11. Räknat på hela högskolans område skulle förhållandet mellan rekryteringsbehovet varje år och antalet examinerade varje år under tiden fram till år 1990 kunna uppskattas till 1:3. Det bör därvid uppmärk— sammas att beräkningarna gäller alla fakulteter sammanförda och att vissa ämnesområden och fakulteter står för en mycket stor del av den totala examinationen av forskarutbildade. (Se vidare kapitel 14).

1 den nuvarande tjänsteorganisationen finns två typer av tidsbegränsade s. k. specimineringstjänster: som forskarassistent och som docent. För den senare kategorin har som tidigare nämnts slutits avtal som ger möjlighet för innehavare av tjänst som docent att efter förordnandetidens utgång över- gå till tjänst som förste assistent med förordnande tills vidare. Avtalet ger också utrymme för att lokalt avgöra om en innehavare av tjänst som docent skall få förnyat förordnande utöver sexårsperioden. Denna möjlighet har utnyttjats i olika utsträckning av skilda fakulteter men utvecklingen visar att många docenter får omförordnanden efter utgången sexårsperiod. Våren 1977 fanns ca 20 tjänster som förste assistent. Samtidigt fanns drygt 60 innehavare av tjänst som docent med förordnande utöver sexårsperioden. Dessa förordnanden gäller i allmänhet tills vidare för högst tre år.

Systemet med specimineringstjänster har knappast inneburit en garanti för regelbunden prövning av forskarens förmåga. Hans möjlighet att fortsätta somforskare inom högskolan har ofta inte berott på en bedömning av förmå- gan utan varit beroende av om det vid ett givet tillfälle funnits andra typer av tjänster lediga. Samtidigt bör strykas under att utvecklingen mot att om- förordna innehavare av tjänst som docent utöver sexårsperioden urholkar tjänsternas karaktär av specimineringsbefattning och att den forskningsvo- lym som är knuten till tjänsterna i allt större utsträckning därigenom bundits vid de nuvarande innehavarnas forskningsinriktning. Det är också tveksamt vilken effekt systemet med tidsbegränsade tjänster haft för genomströmning- en i tjänsteorganisationen. Efter utlöpt förordnande som docent har forskaren i allmänhet uppnått en ålder då det kan vara svårt att ändra inriktningen på yrkesverksamheten. Bl. a. denna omständighet har i många fall lett till att dö- center efter förordnandetidens utgång genom olika provisoriska arrangemang — anslag från forskningsråd. extra tjänster. ”lösa timmar” m. m. — kunnat stanna kvar inom högskolan.

Ur individens synvinkel är det svårt att motivera ytterligare en tidsbegrän- sad tjänst efter genomgången forskarutbildning och därpå följande tjänst som forskarassistent. Om en sådan ordning bibehölls skulle den enskilde först efter 15—20 års forskning och utbildning få klarhet om möjligheterna till fort- satt anställning inom högskolan.

Mot bakgrund av den begränsade betydelse som tjänsterna som docent — med nuvarande tillämpning av bestämmelserna — har för genomström- ningen och kraven på en lösning av docenternas anställningstrygghet bör tjänsterna som docent i sin nuvarande utformning avvecklas. 1 det följande beskrivs närmare den tjänst som bör inrättas för att täcka de arbetsuppgifter som f. n. fullgörs av innehavarna av tjänst som universitetslektor och docent.

Tjänsteorganisationen bör sålunda utformas så att den består av tre steg. varav det första består av en tidsbegränsad tjänst och de två senare av tjänster med förordnanden tills vidare.

16.4. De forskarutbildades rörlighet på arbetsmarknaden

I kapitel 15 redovisas behovet av en ökad samverkan mellan högskolan och samhället i övrigt. Strävan efter samverkan innefattar också ett behov av personell rörlighet, dvs. lärare inom högskolan skall kunna tjänstgöra under längre eller kortare tid inom olika delar av arbetsmarknaden, likaväl som personer inom näringsliv och offentlig verksamhet under vissa perioder av sin karriär skall kunna tjänstgöra inom högskolan. Denna form av rör- lighet på de forskarutbildades arbetsmarknad är, som tidigare påpekats. be- gränsad och inom vissa områden nära nog obefintlig. Frånsett vissa områden inom högskolan som ligger nära avgränsade arbetsmarknader, t. ex. medicin. juridik och teknik, skiljer sig högskolans krav på de forskarutbildade från dem som ställs i samhället i övrigt. De problem som därmed kan uppstå redovisas i kapitel 14. Man kan anta att en stor del av dem som under tiden fram till början av 1970-talet påbörjade forskarutbildning strävade efter sysselsättning inom den traditionella forskarkarriären, dvs. i huvudsak högskolans lärartjänster. Den- na grupp av arbetstagare är också f. n. den största sammanhållna kategorien forskarutbildade.

Högskolans befordringssystem meriterar, som tidigare påpekats, inomve- tenskapliga kvaliteter, medan arbetsmarknaden utanför högskolan i stor ut- sträckning söker andra egenskaper hos de forskarutbildade, som mer direkt kan användas i en viss verksamhet. De problem detta skapar för de forskar- utbildade på arbetsmarknaden utanför högskolan är välkända. Forskarutbild- ningens inriktning har en profil som på många områden överensstämmer med de kvaliteter som högskolans karriärsystem sätter högst värde på.

För många forskarutbildade torde det betraktas som något av ett miss- lyckande att tvingas lämna högskolan och den direkt forskningsanknutna verksamhet som av tradition har hög status. Det leder bl. a. till att forskaren strävar efter att bedriva forskning som kan användas som speciminering för tjänster inom högskolan även om forskningen finansieras och motiveras utifrån en sektoriell verksamhet. Detta inverkar sannolikt hämmande på olika samhällsorgans och näringslivets villighet att dels utnyttja högskolans forskare för sin projektforskning, dels direkt anställa personal som haft en längre tids anställning inom högskolan. Det är inte svårt att finna exempel på en viss otålighet hos t. ex. forskningsbeställare med de former under vilka den högskolebaserade FoU—verksamheten bedrivs. Likaså präglas at- tityderna till de forskarutbildade på arbetsmarknaden utanför högskolan i vissa fall av skepsis och uppfattningar om att de forskarutbildades använd- ningsområden är begränsade genom utbildningens långt drivna specialisering och ämnesmässiga djupkunskap.

I vissa fall kan även de omvända förhållandena ge upphov till svårigheter. Forskning och forskarutbildning inom vissa områden har så stor konkurrens från annan verksamhet att rekryteringen till forskarutbildningen blir lidande och att de forskarstuderande lockas att avbryta sina studier för annan yrkes- verksamhet. Så t. ex. har forskarutbildningen i vissa ämnen inomjuridisk fa- kultet under lång tid haft så stor konkurrens från annan juridisk verksamhet att svårigheter uppstått att rekrytera innehavare till högskolans egna tjänster.

Tjänsteorganisationen inom högskolan bör utformas så att den främjar rör-

ligheten av personal mellan högskolan och andra delar av arbetsmarknaden. Samtidigt bör dock framhållas att formella åtgärder torde ha begränsad effekt i detta avseende. Innehållet i forskarutbildningen och inriktningen av forsk- ningen inom högskolan är på längre sikt avgörande för inom vilka områden de forskarutbildade kommer att få sysselsättning och även i vilken omfatt- ning utbyte av personal kommer att äga rum. Vi har i kapitel 1 närmare re- dovisat bl. a. betydelsen av i vilka former forskarutbildningen bedrivs.

16.5. Överväganden och förslagets omfattning

I det föregående redovisas de övergripande målen för utformningen av hög- skolans tjänsteorganisation. Den reform av tjänsteorganisationen som för- ordas skall betraktas som en modell som i sin helhet syftar till att till- fredsställa målen. Vi har vidare eftersträvat en lösning som modelimässigt inte förändrar volymen undervisning och forskning eller relationerna mellan dessa verksamheter. Vi anser emellertid att till förändringen av tjänste- organisationen bör kopplas vissa kvalitetshöjande åtgärder. De i detta sam- manhang aktuella resursförstärkningarna behandlas emellertid skilt från mo- dellresonemanget och redovisas i kapitel 19.

En utgångspunkt för utformningen av tjänsteorganisationen är en total samlad syn på forskningsvolymen vid varje institution (motsv.) där hänsyn kan tas till såväl externfinansierad forskning som forskning utförd inom ramen för de fakultetsvis fördelade budgetanslagen till högskolan. Behovet av att upprätthålla balans mellan den externfinansierade FoU-verksamheten och högskolans ansvar för grundläggande forskning och utbildning behand- las i kapitel 17.

Förslaget omfattar endast tjänster för vilka avslutad forskarutbildning är behörighetskrav. Beträffande de nuvarande tjänsterna som professor och biträdande professor föreslås endast begränsade förändringar. De nuvarande tjänsterna som universitetslektor och docent föreslås slopade och ersatta av en tjänst för utbildning och forskning. Denna förändring kan inom vissa ämnen eller fakulteter innebära behov av alternativ utformning av ersätt- ningstjänsten. Vi förutsätter därför att man lokalt utnyttjar de förbättrade förutsättningarna för ett flexibelt och optimalt utnyttjande av resurser som åstadkommits genom det anslagssystem för högskolan som tillämpas sedan den ljuli 1977. Så kan t. ex. extra tjänster för enbart forskning eller utbildning passa bättre för enskilda institutioner än den kombinerade tjänst vi föreslår. En tjänst motsvarande den nuvarande tjänsten som forskarassistent föreslås utgöra det första steget i tjänsteorganisationen. Tjänstens karaktär av in- strument för genomströmning betonas.

De möjligheter som f.n. finns att inrätta tidsbegränsade extra tjänster som biträdande professor för tjänstgöring inom forskning och forskarut- bildning (tidigare finansierade från kursanslagen för forskarutbildning) fö- reslås finnas kvar. Genom lokala beslut skall även andra extra tjänster för forskning och forskarutbildning kunna inrättas. Dessa extra tjänster skall kunna inrättas på olika nivåer och med olika former av finansiering.

Det ökade ansvar samhället lagt på högskolan för utförandet av den sam- hällsfinansierade forskningen bör leda till att högskolan får ökade resurser

och förbättrade organisatoriska möjligheter att fullgöra denna uppgift. Be- hovet av balans mellan högskolans utbildande funktion, ansvar för den grundläggande forskningen och uppdragsverksamheten behandlas i kapitlen 1 och 17.

Mot denna bakgrund föreslår vi att en ny typ av tjänst skall kunna inrättas vid de högskolor och institutioner som har en omfattande och kontinuerlig uppdragsverksamhet.

Anställningsvillkören och tjänstestrukturen inom den rådsfinansierade forskningen varierar. Föredragande statsrådet anförde i prop. 1975/762129, att tjänstestrukturen vid råden borde ses i ett sammanhang med den vid universitet och högskolor. Föredraganden skulle därför återkomma till re- geringen i dessa frågor när vårt förslag förelåg. Vi har mot denna bakgrund inte anledning att i detalj redovisa ett förslag till utformning av tjänste- organisation inom den rådsfinansierade forskningsverksamheten. Det är där- emot angeläget att lägga fast vissa principer och riktlinjer som syftar till att tjänsteorganisationen inom resp. högskolan och rådsverksamheten ut- formas så att samarbetet mellan högskolan och råden underlättas och att övergång från den ena verksamheten till den andra blir så enkel som möjligt. Samspelet mellan högskolan och forskningsråd eller andra organ som arbetar under samma villkor, är beroende av hur frågan om ansvarsfördelning — ekonomisk och annan — kommer att avgöras. I det följande kommer vi att redovisa vår principiella syn på utformningen av tjänsteorganisationen inom rådens ansvarsområden.

16.6. Högskolans tjänster

1 6.6. 1 Forskarassistent

I det föregående betonas behovet av förnyelse i forsknings- och undervis- ningsverksamheten och strävan efter genomströmning i tjänsteorganisatio- nen. Vidare understryks vikten av att en så stor andel som möjligt av de forskarutbildade får tillfälle att utveckla sin forskning på egen hand. Även om den forskarutbildade i och med sitt avhandlingsarbete redovisat en viss kompetens som forskare — och kanske under sin studietid fått tillfälle att undervisa och handleda — kan i många fall inte detta anses utgöra tillräckligt underlag för beslut om fast anställning inom högskolan. Det är vidare an- geläget att arbetsmarknaden utanför högskolan tillförs arbetskraft med er- farenhet från forskning inom högskolan.

En förutsättning för att de mål för högskolans verksamhet som här re- dovisats skall kunna uppfyllas är att det första steget i den reformerade tjänsteorganisationen utformas som en tidsbegränsad tjänst. Tidsbegräns- ning av förordnande skall enligt LOA regleras i avtal. Med hänsyn till det nära samband mellan förordnandeform och mål för verksamheten som råder i detta fall bör fråga om tidsbegränsning av förordnande regleras i lag.

Vi föreslår att de nuvarande tjänsterna som forskarassistent bibehålls och att förordnandetiden för dessa tjänster avkortas. De tjänster som forskar- assistent vid medicinsk fakultet (budgetåret 1976/77 ca 100 tjänster) som

är avsedda huvudsakligen för den grundläggande utbildningen behandlas inte i detta sammanhang.

I kapitel 14 berörs arbetsmarknaden utanför högskolan för de forskar- utbildade. Allt flera områden av samhället tar FoU i anspråk föratt uppfylla sina mål. En följd är en ökad externfinansierad forskning inom högskolan. Forskningsbeställaren har också ett internt behov av kompetens för för- mulering av problem. återföring av resultat m. m. På flera områden i sam- hället finns därför behov av forskarutbildade med erfarenhet av forskning som går utöver den som erhålles genom forskarutbildningen.

Tjänst som forskarassistent bör således ses som förberedelse för fortsatt forsknings- eller undervisningsverksamhet utanför eller inom högskolan.

Tjänsteåliggandena bör stämma överens med vad som f.n. gäller för innehavare av tjänst som forskarassistent. Med hänsyn till den grundläg- gande utbildningens krav på kontakt med forskning liksom till behovet av pedagogisk meritering bör dock forskarassistenter. inom ramen för en oförändrad undervisningsskyldighet. i ökad utsträckning kunna medverka i den grundläggande utbildningen.

De nuvarande tjänsterna som forskarassistent kan innehas under sam- manlagt sex år. En avkortad längsta förordnandetid för den första. tids- begränsade tjänsten i organisationen innebär att ett ökat antal forskarut- bildade kan beredas tillfälle att få erfarenhet av forskning och undervisning inom högskolan.

Vid avpassning av förordnandetiden bör i första hand två delvis mot- stridiga krav tillgodoses. Den bör ge utrymme att genomföra forsknings- projekt av begränsad omfattning och tidigt ge den enskilde kännedom om sina möjligheter att stanna kvar inom högskolan. Mot en kort förord- nandetid kan invändas att forskaren får sämre möjligheter att ägna sig åt forskning av långsiktig karaktär. Den projektbaserade forskningen som fi- nansieras av bl.a. forskningsråden är ofta uppbyggd på treårsperioder. Det innebär inte i och för sig att forskningsprojekten alltid är avslutade efter denna period. Erfarenheten visar emellertid att resultaten av projekt ofta kan avrapporteras på ett tillfredsställande sätt inom en tidsperiod på tre till fyra år. En sammanvägning av dessa faktorer leder, enligt vår mening, till att tjänst som forskarassistent skall kunna innehas i högst fyra år. Det kan därvid vara lämpligt att ge förordnande i två perioder på resp. ett och tre år.

F. n. gäller att sökande som inte erhållit docentkompetens har företräde till tjänst som forskarassistent. Denna ordning har starkt kritiserats. Mot bak- grund av att tjänst som forskarassistent skall förbereda i första hand för fort- satt verksamhet utanför eller inom högskolan är det angeläget att tjänsterna besätts företrädesvis med relativt nyexaminerade forskare. Det är emellertid förenat med stora svårigheter att formalisera denna strävan genom utarbe- tade regelsystem. Risken är uppenbar att sådana regelsystem endast medver- kar till att presumtiva sökande utvecklar strategier för att kringgå reglerna. De organ inom högskolan som har att tillsätta tjänsterna som forskarassistent bör i stället åläggas att föreslå innehavare av tjänsten med utgångspunkt i bl. a. syftet med tjänsten. En person som under längre tid haft möjlighet att under andra former inom högskolan bedriva den typ av forskning som kan bedrivas inom ramen för tjänst som forskarassistent kan därmed komma att

få stå tillbaka för en nyexaminerad forskare. Denna fråga måste med nödvän- dighet avgöras från fall till fall och ansvaret för att syftet med tjänsten upp- rätthålls bör därför läggas på de organ inom högskolan som ansvarar för pla- nering och ledning av forskning.

Vi kommer i det följande att föreslå en ny typ av tjänst med lönegradspla- cering, som bör stämma överens med vad som f. n. gäller för innehavare av tjänst som universitetslektor. Denna tjänst skall innehas med tillsvidareför- ordnande. Enligt gällande regler för förening av tjänst förhindras att inneha- vare av den nya tjänsten söker tjänstledighet för förordnande på tidsbegrän- sad tjänst som forskarassistent.

16.6.2. Docent och universitetslektor U/gängspunkrcr

Vi har tidigare betonat att den syn på frågan om trygghet i anställningen som kommit till uttryck i statsmakternas beslut om LAS, så långt möjligt bör prägla även högskolans område. Samtidigt har redovisats en rad om- ständigheter som medför svårigheter att konsekvent låta grundtankarna i LAS prägla samtliga tjänster, som behandlas i vårt förslag. I det föregående har därför föreslagits en tidsbegränsad tjänst som forskarassistent. 1 nu- varande tjänsteorganisation finns två tjänster med tidsbegränsade förord- nanden: forskarassistent och docent. Den senare tjänstens karaktär av spe- cimineringstjänst har med tiden blivit mindre tydlig. Tjänstens betydelse för genomströmningen i högskolans tjänsteorganisation är inte tillräckligt stor för att motivera ytterligare ett avsteg från grundtankarna i LAS. De skäl som anförts för att även fortsättningsvis ha en tidsbegränsad tjänst som första steg i högskolans tjänsteorganisation kan inte tillmätas samma vikt vid en argumentation för ytterligare en tidsbegränsad tjänst. dvs. den nuvarande tjänsten som docent. De problem som är förbundna med tjänst- erna som docent bör få en lösning som tillgodoser kravet på trygghet i anställningen.

Tjänsterna som docent i det nuvarande systemet är i princip en mellan de skilda ämnena inom en fakultet rörlig forskningsresurs. Behovet av en rörlig resurs kvarstår och mycket talar för att mekanismer bör skapas för att öka flexibiliteten i resursutnyttjandet. Att förvandla de nuvarande tjänst- erna som docent till tjänster med icke tidsbegränsade förordnanden skulle innebära en låsning av en i princip rörlig forskningsresurs till de ämnen och de individer som efter en reform förordnas på tjänsterna.

Strävan efter flexibelt utnyttjande av den forskningsresurs som är knuten till de nuvarande tjänsterna som docent kan tillgodoses och frågan om docen- ternas trygghet i anställningen kan lösas genom att anknytas till lösningen av frågan om universitetslektorernas möjlighet att delta i forskning och band- ledning av forskarstuderande.

Universitetslektorernas möjlighet att bedriva egen forskning har länge dis- kuterats och aktualiserats senast i samband med högskolereformen. Denna berör två frågor som gäller universitetslektorerna. Den ena avser en strävan efter anknytning av all grundläggande utbildning till forskning. Konsekven- serna härav för tjänsterna som universitetslektor behandlas i kapitel 18.

Den andra frågan gäller möjligheterna för universitetslektorer, som har in- tresse och kompetens för forskning, att själva aktivt bedriva forskning.

Den tjänstekonstruktion som föreslås i det följande utgår från strävan att så långt möjligt bevara och i vissa fall öka den forskningsvolym som f. n. är knuten till tjänsterna som docent samtidigt som frågan om docenternas trygghet i anställningen ges en tillfredsställande lösning. Därvid utnyttjas den forskningskompetens som finns hos många universitetslektorer för att öka flexibiliteten i utnyttjandet av forskningsresurserna. Det är emellertid nödvändigt att beakta, att de nuvarande tjänsterna som universitetslektor tillsatts efter kriterier, som avser att tillgodose den grundläggande utbildning- ens behov. Individernas förutsättningar och kompetens för forskning torde därför variera avsevärt inom universitetslektorskåren.

Det är angeläget att resurser för forskning som tillförs högskolan över bud- getanslagen anvisas i sådana former att prioriteringar på lokal nivå mellan så- väl ämnesområde som individer blir möjlig. En jämn fördelning av tillgäng- liga resurser mellan ämnen och individer innebär risker för att dessa låses till vissa individer oavsett deras intresse för och lämplighet att bedriva egen forskning.

I det följande kommer att föreslås en ny tjänst som ersätter de nuvarande tjänsterna som universitetslektor och docent. Inom ramen för den nya tjänst- en skall ges utrymme för långsiktigt planerad och genomförd forskning av den karaktär som nu bedrivs inom ramen för tjänst som docent. Möjlighet till sådan forskning skall ges vissa innehavare av den nya tjänsten efter prövning utifrån inomvetenskapliga kriterier. Därigenom kan den rörliga forskningsresursen fördelas inom en större grupp forskare och möjligheterna att tillgodose olika forskningsinriktningar tillvaratas.

Principlösning

Frågorna om docenternas trygghet i anställningen och bevarandet av en rörlig forskningsvolym bör, som tidigare påpekats, lösas genom att tjänsterna som docent och universitetslektor förs samman till en ny typ av tjänst. Den nya tjänsten bör vara avsedd företrädesvis för den grundläggande utbildningens behov. Till tjänsten knyts en möjlighet att fullgöra en del av tjänstgörings- skyldigheten i form av forskning varvid undervisningsskyldigheten begrän- sas i motsvarande omfattning. Detta innebär att den totala forskningsvoly- men kan bevaras samtidigt som den behålls rörlig och inte för lång tid bindes vid vissa individer eller forskningsinriktningar.

Samtliga nuvarande tjänster som universitetslektor bör omvandlas till den nya tjänstetypen. Tjänsteåligganden och tjänstgöringsskyldighet i den nya tjänsten förändras inte i förhållande till vad som nu gäller för universitetslek- toraten. Den enda förändringen är att möjligheter till forskning under vissa villkor tillkommer. Något ledigkungörande av de nya tjänster som ersätter de tidigare tjänsterna som universitetslektor torde därför inte erfordras.

De nuvarande tjänsterna som docent förutsätts bli indragna när löpande förordnanden går ut. För varje indragen tjänst som docent enligt nuvarande ordning inrättas en tjänst av den nya typen. De nyinrättade tjänsterna bör tillsättas efter sedvanligt tillsättningsförfarande.

lnnehavarna av den nya tjänsten ges sålunda möjlighet att inom ramen för sin tjänst bedriva forskning. Möjligheter till forskning skapas genom att den forskningsresurs som nu utnyttjas av innehavarna av tjänst som docent i den nya konstruktionen fördelas på vissa innehavare av den nya tjänsten med utgångspunkt i deras intresse och kompetens för forskning. Den rörliga forskningsresursen skall disponeras och fördelas av fakultets- nämnden.

De innehavare av den nya tjänsten som får möjlighet till forskning kom- mer att få stor betydelse som handledare inom forskarutbildningen. Vid för— ändringar av relationen mellan undervisningsskyldighet och forskningsmöj- lighet för den enskilde tjänsteinnehavaren bör garantier skapas för att forskar- studerande som är beroende av dennes handledning inte mister den.

Tjänsterna som docent utgör f. n. ett i princip viktigt instrument för in- omvetenskapligt motiverade prioriteringar mellan olika vetenskapsområden. Inom delar av högskolan utgör tjänsterna den kanske viktigaste forsknings- resursen. Förslaget innebär att medel motsvarande denna resurs fortsätt- ningsvis fördelas mellan innehavarna av en ny tjänstetyp vars utformning i huvudsak ansluter till de nuvarande tjänsterna som universitetslektor. Inom vissa ämnes- eller fakultetsområden kan det av skilda skäl vara mindre lämpligt att ersätta systemet med de nuvarande docenttjänsterna i den ord- ning som ovan föreslagits. Orsakerna kan därvid finnas såväl inom forsk- ningen som den grundläggande utbildningen. I det följande redovisas några särlösningar, som bör kunna utnyttjas i sådana fall.

Den nya tjänsten är avsedd huvudsakligen för den grundläggande ut- bildningen. Innehavare av den nya tjänsten skall emellertid också i vissa fall bedriva forskning av den karaktär som tidigare utförts inom ramen för tjänst som docent. Vidare skall innehavare av den nya tjänsten kunna handleda forskarstuderande. Denna förändring motiverar enligt vår mening en förändring av befordringsgrunderna i förhållande till vad som f. n. gäller för innehavare av tjänst som resp. universitetslektor och docent.

Enligt 19 kapitlet 13 & högskoleförordningen (1977:263) gäller att vid till- sättning av tjänst som universitetslektor skall särskild vikt fästas vid pe- dagogisk skicklighet, som har visats genom undervisning, planering och ledning av undervisning samt genom utarbetande av läromedel. Vid till- sättning av tjänst som docent skall särskild vikt fästas vid vetenskaplig skicklighet, som visats genom egen forskning.

Vi anser att befordringsgrunderna för den nya tjänsten bör utformas så att pedagogisk och vetenskaplig skicklighet ges lika vikt. I förslaget till förordning har förändring med denna innebörd införts. F. n. gäller att tjäns- teförslagsnämnden vid tillsättning av tjänst som universitetslektor har en sammansättning som är avsedd att ge goda möjligheter för bedömning av de sökandes lämplighet som lärare i den grundläggande utbildningen. Denna sammansättning bör behållas även vad gäller tillsättning av den här föreslagna nya tjänsten. En sådan sammansättning ger enligt vår mening garantier för att stor uppmärksamhet även fortsättningsvis ägnas de sökandes pedagogiska skicklighet. Det bör åläggas linjenämnder, fakultetsnämnder, forskarutbildningsnämnder och UHÄ att kontinuerligt följa att intentionerna bakom den nya tjänsten följs i handläggningen av tillsättningsärendena.

Teknik

De nuvarande tjänsterna som docent är förenade med en undervisnings- skyldighet som kan beräknas till knappt 30 procent av vad som f. n. gäller för innehavare av tjänst som universitetslektor. Undervisningsskyldigheten för innehavare av tjänst som docent fullgörs nu huvudsakligen i form av handledning och motsvarar som samlad volym ca 119 av de nuvarande 426 tjänsterna som docent.

I och med att samtliga innehavare av den nya tjänstetypen förutsätts ha en undervisningsskyldighet, som motsvarar vad som nu gäller för uni- versitetslektor, tillförs systemet en undervisningsresurs som beräknings— mässigt motsvarar ca 307 tjänster som universitetslektor, dvs. en under- visningsvolym som motsvarar forskningsdelen i de tidigare tjänsterna som docent. Denna disponibla undervisningsresurs skall bestå av fasta tjänster av det nya slaget. Förslaget innebär att en resurs för forskning samtidigt frigörs. Den motsvarar alltså volymmässigt 307 tjänster som universitets- lektor, dvs. den volym forskning som f. n. åvilar innehavare av tjänst som docent. Grundtanken i förslaget är, som tidigare betonats, att denna forsk- ningsresurs skall disponeras av fakultetsnämnden och fördelas på vissa in— nehavare av den nya tjänsten.

Medel motsvarande den undervisningsresurs som är knuten till de nu- varande tjänsterna som docent kommer även fortsättningsvis att beräknas under anslagen till forskning och forskarutbildning.

Den föreslagna reformen innebär att ett antal fasta tjänster med huvud— saklig inriktning mot undervisning inrättas. Antalet kommer att i stort mot- svara det nuvarande antalet tjänster som docent. Denna undervisning utförs f. n. av innehavare av extra lärartjänster, huvudsakligen extra tjänster som universitetslektor. Ett lika stort behov av extra lärartjänster kommer att finnas i det nya systemet genom att innehavare av den nya tjänstetypen ges möjlighet att fullgöra en del av tjänstgöringsskyldigheten i form av forskning. Sett över hela systemet kommer balans att råda mellan bortfall av undervisning genom att möjlighet till forskning utnyttjas och behovet av extra lärare för att täcka denna undervisning. Däremot kan under en övergångsperiod — inom de enskilda institutionerna — uppstå obalans mellan behov och tillgång av extra lärare. Därefter kan de problem som hänger samman med växlingar i behovet av extra lärarkrafter antas vara i huvudsak samma som f.n.

Sär/ösningar

Den tjänstekonstruktion som här förordas kommer sannolikt att fungera bäst på områden och institutioner där såväl den grundläggande utbildningen som forskarutbildningen och forskningen har en viss minsta omfattning. I andra fall kan särlösningar bli nödvändiga för att tillfredsställa enskilda institu- tioners eller vetenskapsområdens speciella behov. Dessa särlösningar bör till- komma efter lokala initiativ. Här skall endast redovisas några omständigheter som kan ge upphov till krav på en anpassning av förslaget till tjänsteorgani- sation samt de möjligheter som föreligger för att mjukt anpassa en principiell lösning till enskildheter i organisation och verksamhet.

En förutsättning för att inrätta en tjänst av den nya typen vid en institution är att där finns undervisningsunderlag (inom grundläggande och fortsatt hög- skoleutbildning) för en hel tjänst. Vid vissa små institutioner finns f. n. inte detta underlag. Det bör emellertid påpekas att underlaget för inrättande av den nya tjänstetypen kommer att öka genom att innehavarna kan tjänstgöra inom både grundläggande och fortsatt högskoleutbildning.

Vidare finns ämnen med relativt omfattande forskning och forskarutbild- ning, som inte har någon eller endast ringa undervisning på grundläggande nivå. I vissa fall finns tjänster som docent, enligt nuvarande system, inrättade i dessa ämnen. Denna forskningsresurs kommer, i de fall underlag för en tjänst av det nya slaget saknas, inte att kunna ”ersättas” med den villkorliga möjligheten till forskning.

Vi har i det föregående betonat vikten av en helhetssyn på forskningen vid en institution eller inom ett ämne. Ingen speciell typ av tjänst torde i och för sig vara förutsättning för att väsentlig forskning kommer till stånd. Bortfall av den forskningsmöjlighet som nu består av tjänst som docent kan i många fall kompenseras genom forskning inom ramen för andra tjänster: forskaras- sistenter (enligt det förslag vi tidigare presenterat). tjänster inom rådsfinan- sierade projekt m. m. Vi har vidare föreslagit att den nuvarande möjligheten att inrätta tidsbegränsade extra tjänster som biträdande professor för i första hand forskarutbildningens behov bör finnas kvar. Enligt vår mening måste tolkningen av LAS innebära att högskolan även fortsättninsvis skall ha möj- lighet att täcka temporära behov av undervisning eller handledning på detta sätt.

För att bemästra de svårigheter som vårt förslag till ny tjänstetyp med villkorliga forskningsmöjligheter kan innebära för vissa fakultetsområden eller för vissa ämnen föreslår vi, att den rörliga forskningsresurs som skall disponeras av fakultetsnämnd för forskning inom ramen för den nya tjäns- tetypen i vissa fall skall kunna disponeras på annat sätt. Sålunda bör kostnader vid tidsbegränsade tjänster för forskning kunna bestridas från dessa medel. De tidsbegränsade tjänsterna för forskning bör kunna inrättas på nivåerna forskarassistent och professor. Möjligheten bör utnyttjas endast i de fall det föreslagna systemet inte kan tillgodose ett ämnes eller en in- stitutions speciella forskningsbehov. Vid våra kontakter med företrädare för skilda forskningsområden har bl. a. företrädare för medicinsk fakultet påpekat, att svårigheter kan uppstå om inte relativt renodlade forskartjänster motsvarande de nuvarande tjänsterna som docent kan inrättas.

I den mån de här beskrivna tidsbegränsade tjänsterna för forskning inrättas bör möjligheterna till samfinansiering särskilt uppmärksammas. Möjlighe- terna torde sålunda vara goda att samfinansiera dessa tjänster med resurser från anslagen till forskning och forskarutbildning från forskningsråd eller från andra externa forskningsfinansiärer.

De extra tjänsterna för forskning bör vara tidsbegränsade. Att inte tidsbe- gränsa tjänsterna skulle innebära att en i princip rörlig forskningsresurs låstes till ämne och individer för lång tid. Att inrätta denna typ av tjänster utan tids- begränsning vore i realiteten att ”bakvägen” införa fasta forskarbefattingar av en karaktär som vi avvisat som lösning av problemen med de nuvarande tjänsterna som docent. I den mån ett långsiktigt behov av tjänster för forsk— ning och forskarutbildning föreligger inom ett område bör detta behov täckas

genom inrättande av fasta tjänster som professor.

Den möjlighet till ett flexibelt resursutnyttjande som öppnas genom ett al- ternativt utnyttjande av fakultetsnämndens forskningsmedel får inte miss- brukas så att hela den rörliga forskningsresursen utnyttjas för att inrätta extra tjänster som forskare. Möjligheterna bör tas i anspråk endast när det inte är möjligt att inrätta tjänst med villkorliga forskningsmöjligheter eller när det är uppenbart att en sådan tjänst inte kan tillgodose behovet av forskning.

De speciella förhållandena vid medicinsk fakultet (se bilaga 6) gör att den föreslagna tjänsten där kan vara mindre lämpad. Tjänsterna som uni- versitetslektor vid medicinsk fakultet avser att tillgodose avgränsade och ganska speciella behov av undervisning i läkarutbildningen. Underlag för den nya tjänstetypen finns huvudsakligen inom den s.k. prekliniska un- dervisningen. Ett sammanförande av de nuvarande tjänsterna som docent och universitetslektor till en ny tjänst med villkorliga forskningsmöjligheter skulle ge en forskningspotential huvudsakligen inom ett smalt område av den medicinska forskningen. Frågan om anställningstrygghet är i många fall ett mindre problem inom detta område än vid t. ex. de filosofiska fa- kulteterna. Särlösningar genom inrättande av extra tidsbegränsade tjänster för forskning — med begränsad undervisningsskyldighet — kan vid medicinsk fakultet vara en allmänt sett bättre ordning.

Principer_/ör/ördelning av de rörliga resurserna för forskning

De kriterier som bör vara vägledande vid fakultetsnämndens fördelning av medel för forskning inom ramen för den nya tjänstetypen bör tillåtas variera. I det föregående har betonats att de forskningsmedel som disponeras av fa- kultetsnämnden inom många områden kommer att vara den viktigaste rör- liga resursen för grundläggande forskning. Den forskning som skall bedrivas av innehavare av de nya tjänsterna bör ha den kunskapsgenererande och kompetensuppbyggande karaktär som i dag präglar forskningen inom ramen för tjänsterna som docent. Fördelningen av medel bör ske efter de vetenskap- liga kvalitetskriterier som i princip är vägledande för fördelning och tillsätt- ning av de nuvarande tjänsterna som docent.

Omfördelning av tjänsterna som docent har, som tidigare påpekats, före- kommit sparsamt. Den modell för fördelning av motsvarande forskningsre- surs som här föreslås förbättrar förutsättningarna för en kontinuerlig pröv- ning av fördelningen mellan vetenskapsområden. Denna prövning får emel- lertid inte leda till att kontinuiteten i forskningen åsidosätts. I bedömningen bör vidare — förutom kravet på vetenskaplig kvalitet — vägas in fördelningen av de totala forskningsresurser som står till förfogande inom en fakultet. Där- vid bör man beakta både de tjänster som finns inrättade och de projektmedel för forskning som tillförs området. En fakultets forskningsprofil erhålles genom den samlade fördelningen av fasta och extra tjänster för forskning, uppdrags- och donationsmedel, forskningsanslag från råd, de forskarstude- randes insatser och möjligheter till forskning för innehavarna av den nya tjänstetypen.

Den forskning som kommer att utföras inom ramen för den nya tjänste- typen och de medel som disponeras för denna forskning kan inte ses obero- ende av andra forskningsresurser inom fakulteten. Det är angeläget att kravet

på balans mellan den grundläggande forskningen och målrelaterad FoU upp- märksammas även vid fördelningen av här aktuell forskningsresurs. Den pla- nerings- och ledningsorganisation som föreslås i kapitel 17 ger fakultets- nämnden förutsättningarna för en totalbedömning av detta slag.

Kravet på kontinuitet och kvalitet i forskningen inom ramen för den nya tjänstetypen innebär att tjänstgöringsskyldigheten bör kunna fullgöras i form av forskning under sammanhängande perioder, som i normalfallet bör sträcka sig över flera budgetår. Skall reformen kunna genomföras utan en kvalitativ försämring av forskningen måste en uppsplittring av resurserna undvikas. Huvudregeln bör vara att forskningsdelen i tjänstgöringsskyldig- heten inte bör underst ga 50 procent räknat för helt läsår. Det är till fördel både för den enskilde forskaren och för institutionen om forskningsperioder- na görs relativt långa och sammanhängande. En i tiden eller på många per— soner uppsplittrad forskningsmöjlighet innebär svårigheter bl. a. för den per- sonal som skall fullgöra den undervisning som åvilar innehavare av den nya tjänstetypen.

Den aktuella forskningsresursen skall således fördelas mellan innehavare av den nya tjänsten med utgångspunkt i en vetenskaplig kvalitets- och an- gelägenhetsbedömning. Möjligheterna att förbereda och få anslag till ett pro- jekt är i hög grad beroende av den sökandes möjligheter att bedriva forskning. Det föreslagna systemet kan därför visa sig innehålla ett konserverande ele- ment som motverkar den önskade flexibiliteten. Man bör också särskilt uppmärksamma fakultetsnämndens regionala ansvar i detta avseende. Det torde föreligga betydande skillnader mellan de lärare som är knutna till högskolor med fast forskningsorganisation och lärare vid övriga högskolor vad gäller möjligheterna att hålla kontinuerlig kontakt med forskningen och förbereda forskningsprojekt. Vidare är det troligt att den lärare som en gång fått möjlighet att forska, har de bästa förutsättningarna att hävda sig i konkurrensen i fortsättningen. Mot denna bakgrund bör fakultetsnämn- den kunna använda en mindre del av de tillgängliga medlen för att ge innehavare av den nya tjänstetypen möjlighet att förbereda projekt.

Det är angeläget att denna forskningsresurs som disponeras av fakultets- nämnden används för grundläggande forskning. Den bör därför inte använ- das för att ge forskningsmöjlighet för den som avser att bedriva uppdrags- forskning. Kostnaderna för begränsning av undervisningsskyldigheten i sam- band med uppdragsforskning, pedagogiskt utvecklingsarbete eller mer om- fattande läromedelsframställning skall täckas av de medel som är avsedda för uppdraget. I vissa fall bör samfinansiering av forskning kunna äga rum med de medel som disponeras av fakultetsnämnden och andra medel för forsk- ning som tillförs högskolan.

Genomförande

Den nya tjänstetypen kommer till sin huvudsakliga inriktning att svara mot de nuvarande tjänsterna som universitetslektor. Universitetslektors- tjänsterna bör därför kunna omvandlas den 1 juli 1979 utan att tjänsterna kungörs lediga. UHÄ bör utfärda nya förordnanden för de personer som den 30 juni 1979 innehar ordinarie tjänst som universitetslektor.

De nuvarande tjänsterna som docent bör dras in i samband med att lö- pande förordnandeperiod går ut. Man bör därvid ta hänsyn till att den som första gången förordnats som docent kunnat räkna med förnyat förordnande efter tre år och därför betrakta sexårsperioden som en förordnandeperiod. Docenttjänster på vilka innehavarna fått förlängt förordnande efter sexårs- periodens utgång bör dras in när den aktuella förordnandeperioden. vanligen tre år, går ut.

Våra förslag innebär därmed att genomförandeperioden blir upp till sex år. I syfte att förkorta denna något bör regeringen, i samband med att den tar ställning till våra förslag, föreskriva, att förordnande på docenttjänst inte får meddelas för längre tid än till utgången av juni 1979. De resurser för forskning som skall fördelas på vissa innehavare av den nya tjänsten kommer att i början av genomförandeperioden vara begränsade och öka i takt med att de nuvarande tjänsterna som docent dras in.

Tjänsteåliggandena för den nya tjänsten överensstämmer i huvudsak med vad som gäller för de nuvarande tjänsterna som universitetslektor. Tjänstens huvudinriktning mot den grundläggande högskoleutbildningen skall stå kvar.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att fördelningen av de nya tjänsterna mellan fakulteter och ämnen avses ske med utgångspunkt främst iden grundläggande utbildningens behov, kommer ett antal av de nuvarande innehavarna av tjänster som docent inte att erhålla de nya tjänsterna. Den situation som då uppstår är helt analog med den som f. n. uppstår då för- ordnande på docenttjänst upphör utan att innehavaren erhållit annan tjänst inom högskolan. Det är enligt vår uppfattning naturligt. att de villkor i fråga om anställningstrygghet som f. n. gäller för innehavare av docenttjänst skall gälla även under övergångsperioden. Dessa innebär, att innehavare av docenttjänst som begär det erhåller personlig tjänst som förste assistent när förordnandeperioden löper ut. Då möjligheten till förlängt förordnande som docent efter sexårsperiodens slut upphör kan övergången till det nya systemet innebära, att ett väsentligt större antal personer än hittills begär att få tjänst som förste assistent.

Kostnaderna vid tjänst som förste assistent skall bestridas från anslag som disponeras av högskolestyrelsen. Trots att ett litet antal tjänster hittills inrättats har de inneburit en besvärande belastning på de begränsade rörliga medlen inom högskoleenheterna. Om övergången till ett nytt system leder till att behovet av tjänster som förste assistent ökar i väsentlig utsträckning, kommer ytterligare resurser att behöva tillföras högskolan för ändamålet. Omfattningen av detta resursbehov kan inte fönttses. Enligt gällande bestämmelser om tjänst som förste assistent omfattar tjänstgöringsskyldigheten inte forskning. En sådan ordning kan från vissa synpunkter vara motiverad, men innebär också en misshushållning med den kompetens som finns inom högskolan. Vi förordar därför att innehavare av tjänst som förste assistent, i den mån kostnaderna vid tjänsten bestrids från anslag till forskning och forskarutbildning, skall kunna åläggas att be- driva forskning. En sådan möjlighet får emellertid inte innebära att tjänsterna utvecklas till i praktiken icke tidsbegränsade forskarbefattningar. Detta skulle i hög grad strida mot principerna att forskningsresursernas fördelning mellan ämnen och individer skall vara föremål för en fortlöpande prövning. ln-

nehavare av tjänst som förste assistent bör därför åläggas en skyldighet att söka ledigblivna fasta tjänster inom sitt ämnesområde. En sådan regel gäller vid forskningsråden för vissa tjänster av arvodeskaraktär.

Tjänsterna som docent är f. n. ojämnt fördelade mellan fakulteter och äm- nen. De nya tjänsterna bör fördelas på grundval av en långsiktig plan. Det bör ankomma på UHÄ att som ett led i förberedelsearbetet för reformen väga samman lokalt upprättade planer och förelägga statsmakterna förslag till un- derlag för beslut. Här skall endast beröras några principer för fördelningen.

En förutsättning för fördelning av de tillkommande tjänsterna till skilda ämnesområden är att underlag för tjänsten i form av undervisning på grund- läggande nivå och inom forskarutbildningen finns. Det är vidare angeläget att så långt möjligt varje ämnesområde tillförsäkras minst en tjänst av den nya typen. Enligt nuvarande ordning kan detta inte åstadkommas för vissa mind- re ämnesområden eller institutioner. Hänsyn till de personer som nu innehar tjänst som docent kan göra det angeläget att, i de fall undervisningsun- derlaget är tillräckligt, de nya tjänsterna tillförs de ämnen som tidigare haft tjänsten som docent.

Vi föreslår att den nya tjänstetypen skall få benämningen docent.

16.6.3. Professor

För de nuvarande tjänsterna som professor och biträdande professor gäller samma behörighetsregler och befordringsgrunder. Arbetsuppgifter och andra åligganden är i huvudsak identiska för de båda tjänsterna. De olika be- nämningarna på tjänsterna fyller ingen reell funktion. Biträdande professor är i vissa fall ensam ämnesföreträdare på en ort. I andra fall kan finnas flera professorer vid en och samma institution med samma eller praktiskt taget samma ämnesbeskrivning för tjänsterna. Vi föreslår därför att endast tjänstetiteln professor bör användas. Detta innebär inte ett ställningstagande till frågan om lönegradsplacering för de nuvarande innehavarna av tjänst som biträdande professor. Denna fråga avgörs på sedvanligt sätt i förhand- lingar.

lnom vissa ämnen är en ensam professor ansvarig för en forsknings- och utbildningsverksamhet av betydande omfattning. Det finns institutioner med en driftmedelsomslutning som överstiger omslutningen vid en mindre högskola. Det finns samtidigt ett stort antal institutioner vars totala verk- samhet är mycket begränsad. Vi vill mot denna bakgrund väcka frågan om inte en differentierad lönesättning med hänsyn till ansvarsområdets stor- lek vore mer ändamålsenlig för professorer, som är huvudansvariga för in- stitutionens forskningsverksamhet, än nuvarande uppdelning i tjänster som professor och biträdande professor. Även denna fråga avgörs självfallet genom avtal.

Vi föreslår inte några förändringar av innehållet i tjänsterna som professor. Tjänsterna är avsedda för i första hand forskning och forskarutbildning. Av flera skäl, bl. a. forskningsanknytningen av den grundläggande utbild- ningen och rekryteringen till forskarutbildningen, är ett ökat deltagande i den grundläggande utbildningen från professorernas sida angeläget. Det hittillsvarande regelsystemet torde snarast motverka utbyte av sådana tjäns- teåligganden som är knutna i första hand till viss typ av tjänst. Det nya

anslagssystemet för högskolan bör innebära förbättrade förutsättningar för utbyte av tjänsteåligganden. Tjänsternas karaktär och inriktning på forskning och forskarutbildning skall emellertid behållas.

UHÄ har i sitt förslag till anslagsframställning för budgetåret 1977/78 föreslagit en ändrad ordning för beredning av frågor rörande omvandling av personliga tjänster som professor till ordinarie tjänster. UHÄ anser att frågor som kan beröra ett ämnes fortbestånd bör klarläggas i så god tid, att berörda forskarstuderande och forskare kan ta hänsyn till detta i be- dömningarna av sina egna framtidsutsikter. Beredningsproceduren bör därför sättas i gång minst fem år innan innehavare av personlig tjänst som professor eller biträdande professor uppnår pensioneringsperiodens nedre gräns.

l prop. 1976/77:59 anför föredragande statsrådet att han delar UHÄzs uppfattning att planering av forskningsverksamhet av detta slag bör ske med förhållandevis goda tidsmarginaler. Med hänvisning till vårt arbete med en ny planerings- och ledningsorganisation och med en reformerad tjänsteorganisation anser emellertid departementschefen, att ställning till UHÄzs förslag bör tas samtidigt som ställning tas till våra förslag. Vi vill mot denna bakgrund anföra följande principiella synpunkter.

Motiven för att inrätta personliga tjänster varierar. I allmänhet är dock huvudskälet för inrättande av personlig tjänst behovet av att tillvarata den unika kompetens hos en forskare som inte kan inordnas i den reguljära organisationen för forskning och utbildning. Svårigheter att inordna fors- karen kan bero på att inga ordinarie tjänster finns tillgängliga eller att fors- karens vetenskapliga inriktning är sådan att den inte finns representerad i organisationen. Systemet med inrättande av personliga tjänster kan i flera hänseenden jämföras med forskningsrådens möjligheter att inrätta tjänster för framstående forskare.

Den personliga tjänsten dras emellertid in i samband med att innehavaren lämnar tjänsten. I vissa fall har den verksamhet som innehavare av personlig tjänst som professor ansvarat för, fått en permanens, som motiverat att en or- dinarie tjänst inrättas. Därvid uppstår behov av en prövning som i allt väsent- ligt motsvarar den pröving som föregår inrättande av varje ny tjänst som pro- fessor. Mot denna bakgrund finns enligt vår mening ingen anledning att i sär- skild ordning reglera förfarandet när innehavare av personlig tjänst som pro- fessor lämnar tjänsten. Det är emellertid angeläget att vid de överväganden som föregår beslut ta hänsyn till den organisation, personal och elever som varit beroende av innehavaren av en personlig tjänst.

Riksdagens beslut är 1959 om ökat stöd åt forskningen innebar bl.a., att varje enskilt ämne vid de filosofiska fakulteterna i fråga om assistent- och amanuenshjälp tillförsäkrades vissa minimiresurser för forskning och allmänt institutionsarbete. Systemet utformades så att för varje tjänst som professor och biträdande professor (motsv.) angavs det antal assistenttimmar som de enskilda ämnesföreträdarna hade rätt och möjlighet att avdela för forskning och allmänt institutionsarbete. Vid bl. a. medicinsk och teknisk fakultet har senare medel beräknats för motsvarande ändamål.

Denna assistentresurs är i realiteten den enda fria forskningsresurs som kan disponeras av innehavaren av en tjänst som professor eller biträdande professor. Varje behov av ytterligare medel för forskning måste tillgodoses genom anslag från forskningsråd eller andra forskningsfinansierande organ.

Denna situation är enligt vår uppfattning uttryck för en brist på balans mellan basorganisationens omfattning och de medel som står till förfogande för ad hoc-finansiering av forskning. Högskolan bör därför successivt tillföras resurser, som kan användas för finansiering av forskning.

Den rådande situationen gör det särskilt angeläget, att en minimiresurs motsvarande den som definierats genom 1959 års principbeslut även i fort- sättningen kan disponeras för forskning och allmänt institutionsarbete av innehavarna av tjänster som professor. Däremot bör inte möjligheterna att utnyttja medlen för andra ändamål än assistenttjänster begränsas. Det är angeläget att omläggningen av anslagssystemet och decentraliseringen av beslutanderätt inom högskolan inte leder till försämrade möjligheter för de enskilda tjänsteinnehavarna att fullgöra sina tjänsteåligganden.

16.6.4. Tjänster för högskolans uppdragsforskning

En huvudlinje i svensk forskningspolitik har varit att stora delar av den sam- hällsfinansierade FoU-verksamheten skall bedrivas inom högskolans ram. Vi har tidigare berört de konsekvenser detta får för utformningen av tjänsteor- ganisationen. Det vidgade ansvar som ålagts högskolan har emellertid inte följts av att denna tillförts särskilda resurser för ändamålet.

Delar av den samhällsfinansierade FoU-verksamheten utförs av forskare som har anställning som lärare vid högskolan. I vissa fall har dessa därvid helt eller delvis tjänstledigt från lärartjänsten. I andra fall utförs den externfinan- sierade forskningen inom ramen för en lärares/ forskares tjänstgöringsskyl- dighet. Den forskning som skall utföras inom ramen för högskolans tjänster förutsätts ha hög inomvetenskaplig relevans. En ökad volym sektorsmotive- rad och samhällsfinansierad FoU kan leda till att balansen mellan denna forskning och annan FoU förskjuts till den förra verksamhetens nackdel. Problement med tidsbudgeteringen av en forskare/lärares olika arbetsupp- gifter har uppmärksammats i debatten kring högskolans utvidgade roll som ”nationellt forskningsinstitut”.

Högskolan bör därför, enligt vår uppfattning, tillföras resurser avsedda sär- skilt för högskolans uppdragsverksamhet. Vi föreslår att inom högskolan in— rättas tjänster som forskare avsedda att tas i anspråk för externfinansierad forskning inom högskolan. Tjänsterna bör inrättas med utgångspunkt i de ex- terna behoven av FoU och bilda en mer stabil forskarkader för den forskning som finansieras från i första hand sektoriella organ och från näringslivet.

Tjänsterna som forskare för uppdragsverksamhet bör inrättas av statsmak- terna och av regeringen fördelas på högskola. Medel för tjänsterna beräknas under berört anslag för forskning och forskarutbildning.

Underlag för statsmakternas beslut upprättas i vanlig ordning av de organ som är ansvariga för forskning och forskarutbildning inom högskolan, dvs. i första hand fakultetsnämnder och UHÄ. Fördelning på institution bör an- komma på högskolestyrelsen efter förslag från vederbörande fakultets- nämnd. Tjänsterna bör inrättas inom områden som har en omfattande och kontinuerlig externfinansierad verksamhet. Med hänsyn till tjänsternas ka- raktär och till verksamhetens betydelse för forskarutbildingen bör de endast

utgöra en mindre del av den personal som är sysselsatt med externfinansierad FoU. Ett alltför stort antal tjänster skulle innebära en olycklig låsning av re- surser och ge upphov till problem om den externfinansierade FoU-verksam- heten inom ett område minskar.

Högskolan har enligt gällande regler att kräva full kostnadstäckning vid 5. k. uppdragsforskning. Denna princip bör gälla också när uppdraget utförs av innehavare av den tjänst som forskare som här avses. Ersättningen bör tillföras berört anslag för forskning och forskarutbildning. Därigenom kom- mer förutsättningarna för att uppnå balans mellan den grundläggande forsk- ningen och den externfinansierade forskningen att förbättras.

Innehavare av tjänst som forskare för uppdragsverksamhet bör kunna åläg- gas undervisningsskyldighet inom såväl grundläggande som fortsatt högsko- leutbildning. Det ankommer på fakultetsnämnden att fastställa omfattning- en av undervisningsskyldigheten. Undervisningsskyldigheten bör fullgöras som undervisning eller handledning som ansluter till forskarens forsknings— verksamhet. Kostnaderna för sådan undervisning bör bestridas från berört

anslag.

16.6.5 "Gästforskare"

Som tidigare påpekats bör det ökade samspelet mellan forskning och forskar- utbildning inom högskolan och verksamhet utanför högskolan innebära bl. a, att personer för viss tid skall kunna knytas till högskolans verksamhet. F . n. finns möjligheter att inrätta tjänster som adjungerad professor med deltids- tjänstgöring inom högskolan (se vidare kapitel 15). Vidare har högskolan be— hov av att kunna knyta till sig utländska forskare för att utveckla och stimu- lera forskningsområden, t. ex. i de fall den inhemska kompetensen är begrän- sad. Detta kan åstadkommas genom att extra tjänster eller arvodestjänster in- rättas på de nivåer som gäller för de reguljära tjänsterna inom högskolans tjänsteorganisation. I vissa fall kan man emellertid räkna med att den löne- sättning som gäller för dessa tjänster inte kommer att vara konkurrenskraftig. Därvid uppstår behov av särskilda lösningar.

Inom statlig förvaltning kan kontraktsanställning av personal utnyttjas i vissa fall. Denna anställningsform får användas efter särskild framställning från vederbörande arbetsgivare till den s. k. kontraktsdelegationen inom bud- getdepartementet.

Arvodesanställning där arvodet inte ansluter till gängse lönegrader får ut- nyttjas efter medgivande av SAV. Myndighet kan också ges särskilt be- myndigande att meddela kontraktsanställning.

Utan att här närmare gå in på de regler och restriktioner som gäller för dessa anställningsformer vill vi understryka att det i vissa fall kan vara nödvändigt att tillgripa sådana särlösningar för att till högskolan kunna knyta personer med kompetens, som är värdefull för högskolans verksamhet, men där kon- kurrensen från arbetsmarknaden är sådan att inplacering i den reguljära tjänsteorganisationen inte är realistisk. Detta gäller särskilt i fråga om ut- ländska forskare.

Vi förordar därför att högskolan ges möjlighet att för begränsad tid kon- traktsanställa utländska forskare utan prövning av varje enskilt fall av kon- traktsdelegationen.

16.7. Tjänster vid forskningsråd m. m.

I prop. 1975/76:129 anförde föredraganden att han avsåg att i särskild ordning se över tjänsteorganisationen inom forskningsråden. Denna översyn har ännu inte påbörjats. Sambandet mellan högskolans uppgifter och rådens är emellertid så intimt, att det finns anledning att beröra frågan i detta samman- hang. Av de resurser som disponeras av forskningsråden under utbildnings- departementet går ca 75 procent till forskning som utförs inom högskolan. För vissa forskningsråd utgör medel för forskning vid högskolans institu- tioner nära 90 procent av rådets budgetanslag. Lärare verksamma inom hög- skolan forskar under olika perioder inom rådsfinansierade projekt eller upp- rätthåller av råden inrättade forskartjänster. Tjänsteorganisationen inom så- väl högskolan som vid forskningsråden bör utformas på så sätt att forskares övergång mellan de två verksamhetsområdena underlättas.

Forskningsrådens forskningsstödjande uppgift är av en karaktär som gör att de måste ges stor frihet att själva välja formerna för stödet. En huvudprin- cip i rådens verksamhet kan sägas vara strävan efter att, så långt möjligt, be- hålla rörelsefriheten i resursutnyttjandet. Även om flera råd finansierar lång- siktiga forskningsprojekt, som verkar under former som närmast kan jämfö- ras med institutens, är en stor del av rådens anslag avsedda för kortsiktiga forskningsstödjande insatser.

Formerna för anställning av forskande personal vars löner bekostas av rådsmedel och denna anställnings upphörande torde vara av avgörande be- tydelse för hur råden skall kunna fullgöra den uppgift de ålagts. I detta sam- manhang kommer inte den s. k. biträdespersonalen inom den rådsfinansie- rade verksamheten att beröras. Vi vill också erinra om att frågan om forsk- ningsrådens möjligheter att bestrida kostnader för utbildningsbidrag för dok- torander berörs i kapitel 13.

Den forskande personalen inom rådsfinansierad verksamhet kan med hän- syn till formerna för anställning delas in i två grupper: personal som innehar personlig tjänst — extra ordinarie tjänster och arvodestjänster — samt personal som är anställd inom visst projekt.

Vi anser det nödvändigt att forskningsråden även fortsättningsvis skall ha möjlighet att kontraktsanställa forskare för utförande av visst forsknings- projekt under viss tid. De tendenser till begränsningar i rådens möjlighet i detta avseende som kunnat skönjas under senare tid kommer, om inte åtgärder vidtas, att mycket snabbt få allvarliga konsekvenser även för hög- skolans forskning. En framgångsrik FoU-verksamhet inom hela samhället förutsätter en dynamisk kompetensuppbyggande och kunskapsgenererande forskning. Forskningsrådens betydelse i detta sammanhang är uppenbar. Om rådens forskningsstödjande uppgift styrs av en hög permanens vad beträffar den forskande personal som råden kan utnyttja, kommer rådens möjligheter att verka pådrivande på forskningens utveckling att kraftigt be- gränsas. Denna fråga måste därför lösas skyndsamt.

En ökad strikthet i planeringen av projektforskningen både från forskarnas och rådens sida torde kunna bidra till att begränsa de problem som ur an- stållningssynpunkt uppstår genom att projektens avgränsning i tiden ofta är oklar. Det innebär inte att den projektbaserade forskningen har en klar början och ett klart slut. Däremot torde det inte innebära några större svå-

righeter att ur budgeteringssynpunkt och med hänsyn till avrapportering från projekten använda mera precisa tidsavgränsningar än vad som nu i allmänhet är fallet. De ökade resurserna för planering som tillförts råden i samband med omorganisationen torde förbättra förutsättningarna härför.

De personliga tjänster som inrättas av råden — med eller utan statsmak- ternas medgivande — kan grovt delas in i tre grupper:

1. Personliga extra ordinarie tjänster som professor eller biträdande professor.

2. Tjänster som forskare med tidsbegränsat förordnande på upp till sex år.

3. Extra tjänster eller arvodestjänster på skilda nivåer med tidsbegränsade förordnanden.

För forskare med sexårsförordnande gäller samma möjlighet som för in- nehavare av nuvarande tjänst som docent att efter utlöpt förordnande erhålla tjänst som förste assistent. Kostnaderna för sådan tjänst skall bestridas av den högskola vid vilken forskaren tidigare varit placerad.

För innehavarna av extra tjänst eller arvodestjänst gäller i allmänhet tre— årsförordnanden och skyldighet att söka lediga tjänster inom det egna äm- nesområdet. I praktiken är emellertid innehavaren försäkrad fortsatt an- ställning vid råden.

Den tjänsteorganisation som i det föregående föreslagits för högskolan torde i sina huvuddrag också kunna tillämpas inom forskningsrådens verk- samhet.

De nuvarande personliga tjänsterna som professor eller biträdande pro- fessor vid forskningsråden inrättas av regeringen med riksdagens godkän- nande. Bortsett från undervisningsskyldigheten, som för rådsprofessorerna regleras från fall till fall, överensstämmer dessa tjänster med tjänsterna som professor inom högskolan. Några förändringar torde därför inte krävas.

Tjänsterna som forskare vid forskningsråden inrättas med regeringens medgivande och motsvarar i stort de nuvarande tjänsterna som docent vid högskolan. I det föregående föreslås att tjänsterna som docent skall sam- manföras med de nuvarande tjänsterna som universitetslektor. Förordnande på den nya tjänsten, benämnd docent, bör meddelas med icke tidsbegränsat förordnande. Även råden bör kunna inrätta tjänster utan tidsbegränsning på samma nivå som den föreslagna nya typen av tjänst vid högskolan. Till tjänsten bör knytas undervisningsskydlighet som motsvarar vad som f. n. gäller för de tidsbegränsade tjänsterna som docent, dvs. 75 timmar ”professorsundervisning” per läsår. Denna undervisningsvolym bör dock omprövas med vissa mellanrum — förslagsvis tre år. Om innehavare av tjänst som docent vid forskningsråd därvid åläggs undervisningsskyldighet inom högskolan utöver 75 timmar bör kostnaderna härför bestridas från berört anslag till högskolan. Därigenom kan medel återföras till forsknings- råden.

Råden bör också kunna inrätta tidsbegränsade tjänster som i huvudsak motsvarar högskolans tjänster som forskarassistent. Även till dessa tjänster bör knytas viss undervisningsskyldighet i anslutning till forskarens verk- samhet, dvs. i allmänhet handledning inom forskarutbildningen. Samma skäl som anförts för att behålla en tidsbegränsad tjänst inom högskolan kan motivera tidsbegränsad tjänst inom rådsorganisationen. Kraven på flexi-

bilitet och förnyelse är ännu större på rådens än på högskolans forsknings- verksamhet. Förordnandeperioden bör utformas på samma sätt som för hög- skolans tjänster som forskarassistenter, dvs. två förordnandeperioder på resp. ett och tre år.

Enligt nuvarande ansvarsfördelning mellan forskningsråden och högsko- lan kan under vissa omständigheter högskolan få bära kostnader som för- orsakats av rådens beslut om anställnings upphörande för forskare anställd på rådsmedel. Detta gäller t. ex. kostnaderna för de tjänster som förste as- sistent som tidigare nämnts.

Denna fråga är knuten till den större frågan om kostnadsfördelning m. m. mellan högskolan och externa forskningsfinansiärer. Vi vill här endast anföra som principiell synpunkt att ansvaret för forskningens innehåll och resultat måste kopplas till det ekonomiska ansvaret. De ekonomiska konsekvenser som kan komma av ett forskningsråds beslut måste alltid falla på forsk-

ningsråden.

141-"... .. '..

.. ,. l 1" ”w _ . ii.-EL.. _ .._.lj .._ |'.'| .'.." ...". :|- .- ' erllulllu-I-ljlu._|_. l:...' ”...i; l,.- !

.,,-.'_'._.i*.., : . -. 'i'-”" .'..k' ' ,

II.. .'..I -I,Ilr'l1'lj||-lll-Eli£ "UCI-lll” våfhp%f.f

5:55.

.'.I i.. ..

.H. .-

,' ...t-_. _ . ... . | 9..u_EUa—a?w '...'. I..-..,. ".”-

17. Planerings- och ledningsorganisation

17.1. Inledning

På grundval av riksdagsbeslut år 1975 och år 1977 har den grundläggande högskoleutbildningen den 1 juli 1977 reformerats på ett genomgripande sätt. Reformen omfattade bl. a. planering, ledning och organisation av den grund- läggande högskoleutbildningen. Vid universiteten och vissa högskolor på- verkades därvid även motsvarande funktioner för verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning. I anslutning till reformen genomfördes där- för vissa interimistiska förändringar avseende forskning och forskarutbild- ning inom högskolan.

Efter 1975 års riksdagsbeslut fick vi genom tilläggsdirektiven den 14 au- gusti 1975 i uppdrag att överväga utformningen på längre sikt av planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbildning inom hög- skolan såvitt gäller utbildningsdepartementets område.

Forskningen inom högskolan utgör, som framgått av kapitel 4, endast en begränsad del av den totala FoU-volymen i samhället. Den intar dock en central ställning därigenom, att huvuddelen av den inomvetenskapligt motiverade forskningen och en väsentlig del av övrig forskning sker i form av högskoleforskning samt att utbildningen av nya forskare är en integrerad del av verksamheten. Det är därför viktigt att planering och ledning av forskning och forskarutbildning inom högskolan sätts in i och bringas att harmoniera med samhällets forskningspolitiska överväganden i övrigt.

Verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning inom högskolan fi- nansieras på en rad skilda vägar. Dessa kan sammanföras till följande sex

grupper.

I. Budgetanslag till forskning och forskarutbildning inom högskolan 2. Budgetanslag till sektorsorgan för FoU

3. Budgetanslag till forskningsråden

4. Riksbankens jubileumsfond

5. Högskolornas egna fonder

6. Andra externa medel.

Vårt uppdrag rörande planerings- och ledningsorganisationen avser pri- märt endast den första punkten. Det är emellertid uppenbart att i någon mening rationella beslut, som rör forskning och forskarutbildning inom hög- skolan, inte kan komma till stånd med mindre beslutsfattarna på skilda

nivåer har information om de övriga fem penningströmmarnas storlek och riktning.

Vi har i kapitel 1 erinrat om, att inom många områden av högskolan saknas förutsättningar att bedriva forskning om resurstillskott från bl.a. forskningsråd och sektorsansvariga organ uteblir.

Den planerings- och ledningsorganisation som föreslås i det följande syftar till att skapa förutsättningar för en samlad planering och ledning av all FoU-verksamhet inom högskolan oavsett finansieringskälla samtidigt som garantier skapas för forskningens frihet. Förutsättningar skapas även för att inordna högskolans forskning och forskarutbildning i samhällets över- gripande forskningspolitiska överväganden.

17.2. Planerings- och ledningsorganisationens uppgifter

Högskolan är samhällets organ för uppbyggnad av vetenskaplig kompetens och för generering av ny kunskap. För att fullgöra denna funktion måste högskolan kunna attrahera och behålla kvalificerade forskare och lärare i konkurrens med andra myndigheter, företag, organisationer och universitet i andra länder. Inom högskolan måste därför skapas en arbetsmiljö som aktiverar och stimulerar den enskilde forskaren. Planerings- och lednings- organisationens uppgift är ytterst att skapa förutsättningar för högskolan att fullgöra sina uppgifter.

Vi har i det föregående framhållit (jfr kapitel 1), att man inom högskolan samtidigt måste bereda utrymme för en fri och obunden forskning inom skilda vetenskapsområden och skapa förutsättningar för kompetensuppbygg- nad och kunskapsgenerering bl. a. inom områden där sektorsorganen ställer krav på FoU-aktivitet. Med en viss förenkling kan man hävda, att planerings- och ledningsorganisationens uppgift i detta sammanhang är att säkra vä- sentliga moment av forskningens frihet och att skapa förutsättningar för ett samhällsinflytande över forskningsresursernas fördelning inom högsko- lan. Dessa moment av forskningens frihet är i första hand forskarens rätt att inom givna ekonomiska ramar väljaproblem och metod samt fritt publicera sina resultat. Det gäller emellertid också forskningsorganisationens integritet, dvs. förtroendet för organisationens förmåga, att utan yttre in- blandning och detaljreglering, inom givna ramar fullgöra de uppgifter som ålagts den i enlighet med uppställda mål och riktlinjer.

En balans mellan samhällsinflytande och frihet för forskningen bör uppnås genom samspel mellan olika delar i ett system för planering och ledning. Ett väsentligt inslag i detta system är en differentierad finansiering av forsk- ningen vid högskolan. Skilda bedömningsgrunder inom högskola, forsk- ningsråd och sektorsorgan vid prioritering av projekt utgör garantier för mångfald och valfrihet.

Planerings- och ledningsorganisationen skall också, som nämnts, bidra till att goda arbetsbetingelser skapas för dem som är verksamma inom hög- skolan. Detta förutsätter bl. a. att ansvar och befogenhet förläggs så nära den utförande nivån som möjligt. Utrymme måste finnas för både den spon- tanitet och det tidsödande, målmedvetna systematiska arbete som är vä- sentliga inslag i all forskning. Dessa särdrag hos forskningen medför att

all planering av forskning är behäftad med svårigheter. Planering får inte hindra initiativ eller kreativitet. Vissa särdrag i forskningsverksamheten kan emellertid inte tas till intäkt för att man skall avstå från planering.

Genom planerings- och ledningsorganisationen skapas garantier för in- flytande och insyn från samhället, avnämare av forskning och skilda grupper inom högskolan. I detta avseende är det viktigt, att se hela planerings- och ledningsorganisationen som ett sammanhängande system från insti- tutioner till riksdag och regering. Garantierna skapas genom representation av skilda intressenter i beslutande organ, men också och framför allt genom uppföljning på alla nivåer av avslutad verksamhet och återförande av vunna erfarenheter vid planering av kommande verksamhet.

Uppföljning och värdering av avslutad verksamhet utgör sålunda ett cen- tralt inslag i planerings- och ledningsorganisationens uppgifter. Uppföljning- en består av en ekonomisk redovisning men också, och främst, av analys av annan information om verksamheten. Inom högskolan kommer en vär- dering av forskningens vetenskapliga kvalitet alltid att ha avgörande be- tydelse. Analys av genomförd verksamhet med utgångspunkt i uppgjorda planer och fastställd budget ger tillsammans med annan information om verksamheten och dess resultat värdefullt underlag för fortsatt planering och genomförande. Planerings- och ledningsorganisationen skall slutligen skapa förutsättningar för att relevant uppföljningsinforrnation när de politiskt beslutande instanserna och att reaktionerna på denna information förs till- baka till dem som har ansvar för verksamheten.

Den föreslagna planerings- och ledningsorganisationen bygger på över- väganden i tre huvudfrågor, nämligen

El fördelningen av ansvar, befogenheter och inflytande El indelningen av verksamhetsområdet El utformningen av ekonomiadministrationen

Dessa frågor är i betydande utsträckning beroende av varandra. Ställ- ningstagandena under var och en av punkterna påverkar ställningstagandena under en eller flera av de andra. I det följande redovisas emellertid vissa krav och riktlinjer som bör beaktas vid den slutliga sammanvägningen och utformningen av planerings- och ledningsorganisationen.

17.3. Tre huvudfrågor

17.3.1. Ansvar, befogenheter och inflytande

Vid universitet och högskolor inom dåvarande UKÄ:s ansvarsområde har av tradition funnits en betydande, sakligt motiverad självstyrelse. De kol- legiala styrelseformerna var där, liksom inom stora delar av statsförvalt- ningen, länge dominerande men har successivt avvecklats, främst i samband med 1964 års reform av universitetens organisation och 1977 års högsko- lereform. För forskning och — i viss utsträckning — forskarutbildning levde denna styrelseforrn kvar fram till högskolerefortnen. Ansvaret för planering och ledning av högskolans forskning åvilade fakulteterna, som bestod av innehavarna av ordinarie tjänster som professor, biträdande professor och

universitetslektor. Fakulteternas självständiga ansvar för planeringen av forskningen markerades av att deras förslag till anslagsäskanden avgavs direkt till UKÄ.

Högskolereformen innebar sålunda för fakulteternas del en övergång från ett kollegialt till ett i princip representativt styrelsesystem. Fakulteternas självständiga ansvar för planering av högskoleforskningen förändrades dock inte. Högskolereformen präglades också av en strävan att föra över beslut- anderätt från central nivå till organ på regional och lokal nivå. Denna de- centralisering av befogenheter och ansvar bör fullföljas vid en reformering av planerings- och ledningsorganisationen för forskning och forskarutbild- ning.

Decentralisering av beslutanderätt inom en av samhället finansierad verk- samhet innebär i allmänhet att man avstår från detaljerade föreskrifter om användningen av anvisade medel och om valet av metod att uppnå önskade resultat. När man avvecklar en ofta stelbent administrativ och ekonomisk reglering som syftat till att ”styra” verksamheten är det väsentligt att man i stället

El preciserar målen för verksamheten, El ser över fördelningen av befogenheter och ansvar i systemet som helhet,

samt, El bygger ut och effektiverar verksamhetsuppföljningen.

Utvecklingen av programbudgetering på myndighetsnivå, som omfattat bl.a. CTH, bygger på dessa huvudprinciper.

Hur dessa nya styrmedel bör utformas vad gäller verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning inom högskolan diskuteras närmare i avsnitt 17.4. I detta sammanhang skall endast konstateras, att med en decentra- lisering av befogenheter till ett organ måste alltid förenas ett ansvar för konsekvenserna av fattade beslut. Ett ansvar som bör kunna utkrävas av uppdragsgivarna såväl inom organisationen som av dem som finansierar verksamheten, dvs. statsmakterna. Finns inte detta samband mellan be- fogenheter och ansvar finns inte heller förutsättningar för verksamhetsupp- följning och förklaring vid avvikelse från uppställda mål.

Ett syfte med planerings- och ledningsorganisationen är, som nämnts, att finna godtagbara former och fastställa gränser för samhällets samt olika intressenters och gruppers inflytande över forskningen inom högskolan. I fråga om den grundläggande utbildningen har dessa frågor reglerats genom högskolereformen. Det är naturligt och delvis nödvändigt, att för verksam- hetsområdet forskning och forskarutbildning bygga vidare på det system som trädde i kraft den 1 juli 1977. På grund av de speciella villkor som gäller för planering och ledning av högskolans forskning är emellertid en helt likformig uppbyggnad av systemet inte möjlig och enligt vår mening inte heller önskvärd.

Till viss — kanske övervägande — del skiljer sig möjligheterna att planera forskning inte från möjligheterna att planera annan offentlig verksamhet. Ett särdrag i forskningen är emellertid att den definitionsmässigt sysslar med sådana frågor att effekterna av fattade beslut ofta inte kan förutses. Ett icke förutsett resultat kan på ett avgörande sätt ändra förutsättningarna för den fortsatta verksamheten. Det är därför uppenbart att forskningen

inte kan planeras på samma sätt som en administrativ eller industriell pro- cess.

Ett annat särdrag i forskningen är de uppenbara svårigheterna för andra än de forskare som är verksamma inom samma eller näraliggande veten- skapsområden, att värdera den rent vetenskapliga kvaliteten i ett projekt; att kunna avgöra om en aktivitet på dessa grunder är kvalitativt bättre än en annan. Andra än forskare, som på olika nivåer och i olika funktion har att välja mellan i övrigt likvärdiga satsningar på forskning, måste lita till forskarnas bedömningar av den vetenskapliga kvaliteten. Därför krävs ofta, inte minst vid avgöranden på politisk nivå, tillgång till en på grundval av inomvetenskapliga kriterier avgiven värdering av den ena eller andra prioriteringen.

Ett tredje särdrag för verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning är kravet på skydd för forskningens frihet, med den definition begreppet givits i det föregående och som det diskuterades i FRU:s betänkande Forsk- ningsråd.

Samtidigt som det är nödvändigt att tillgodose kraven på skydd för forsk- ningens frihet, ställer samhällets företrädare och olika intressenter utanför högskolan krav på att kunna påverka högskoleforskningens inriktning och problemval. Vi bedömer det som utomordentligt väsentligt, att man — under bevarande av forskningens frihet — kan finna former för att tillgodose dessa krav. Allt fler samhällsorgan utnyttjar och än fler borde utnyttja forskning och forskningsresultat. Vid bedömning av effekterna av olika handlings- alternativ på alla nivåer i samhället är forskning ett viktigt hjälpmedel. Nä- ringslivet använder i växlande — och ofta sannolikt för liten — omfattning forskning, för att utveckla sina produkter och stärka sin konkurrenskraft inom och utom landet. Fackliga organisationer och andra intressesamman- slutningar behöver i växande utsträckning utnyttja forskning och forsk- ningsresultat för att kunna ta till vara sina medlemmars intressen. Hos alla dessa intressenter och potentiella intressenter bör finnas ett genuint intresse att påverka valet av områden för kunskapsgenerering, kompetens- uppbyggnad och forskarutbildning inom högskolan.

För de grupper — lärare, forskarstuderande, teknisk och administrativ per- sonal — som är verksamma inom högskolan, reses krav på inflytande över arbetsformer och arbetsförhållanden inom forskningen. De forskarstuderan- de berörs direkt av utbildningen och är själva, i alla fall under en del av utbildningstiden, verksamma inom forskning. Den tekniska och admini- strativa personalen utgör inom vissa områden merparten av de anställda inom verksamhetsområdet och har som arbetstagare starkt intresse av att påverka sin arbetssituation, särskilt som medbestämmandelagen uttryck- ligen gör undantag för vetenskapligt arbete. Också lärare och studerande inom den grundläggande utbildningen kan, om samspelet mellan forskning och grundutbildning utvecklas, beröras av verksamheten och ställa krav på medinflytande vid planeringen av forskningen.

Berättigade krav på medinflytande från skilda intressenter tillgodoses ofta genom att de ges representation i beslutande organ. Det torde också i flertalet fall vara svårt att finna andra praktiskt fungerande former för att tillgodose sådana krav. Det gäller därvid, att söka analysera i vilken egenskap och i vilket syfte inflytandet skall utövas. Denna analys bör följas av en be-

dömning av var i organisationen detta inflytande bäst kan utövas med hän- syn till intressentens krav och de andra villkor som gäller för verksam- heten.Att ett krav på medinflytande godtas bör emellertid inte innebära, att man godtar att detta inflytande skall utövas på alla nivåer i organisationen samtidigt. De andra krav som ställs på verksamheten, på organisationen och från andra intressenter måste också beaktas. I fråga om forskningen gäller detta bl. a. kravet på skydd för forskningens frihet, kravet på ett av- görande inflytande för samhället över forskningsresursernas fördelning mel- lan vetenskapsområden samt kravet att riksdag och regering på någon nivå i systemet får en under ansvar avgiven, på inomvetenskapliga kriterier grun- dad värdering av den bedrivna verksamheten.

Det är mot denna bakgrund nödvändigt att söka tillgodose behovet av inflytande över högskolans forskning och på forskningsarbetet genom en ändamålsenlig utformning av systemet som helhet. Inflytande kan däremot inte utövas på varje nivå tagen för sig, då detta skulle innebära att de rent vetenskapliga prioriteringarna hindras från att komma fram någonstans i systemet. Behovet av inflytande bör också tillgodoses på ett sätt som inte medför administrativt merarbete eller tidsutdräkt.

Samhället bör, enligt vår uppfattning, ha ett avgörande inflytande över forskningsresursernas fördelning mellan skilda vetenskapsområden inom högskolan. En sådan fördelning kan göras med utgångspunkt endast i po- litiskt grundade prioriteringar. Friheten för forskarna, att som grupp be- stämma valet mellan problem och projekt, avser en prioritering på inom- vetenskaplig grund. Det är alltså, som belysts av FRU i det nyss nämnda betänkandet, inte fråga om en frihet att för forskningen fatta politiska po- licybeslut eller beslut om arbetsvillkoren för de anställda.

Med en stigande detaljeringsgrad i fördelningen av forskningsresurserna mellan vetenskapsområden minskar möjligheterna att göra politiskt grun- dade prioriteringar samtidigt som förutsättningarna för inomvetenskapligt grundade avvägningar blir dominerande. Det är naturligtvis inte möjligt att i allmänna termer entydigt definiera en viss detaljeringsgrad, där det skulle finnas en brytpunkt mellan meningsfulla politiskt resp. inomveten- skapligt grundade prioriteringar. Det är i stället fråga om en glidande skala, där en eventuell brytpunkt förskjuts beroende på indelningsgrund, veten- skapsområde och inte minst politiska värderingar.

Enligt vår mening bör emellertid en sådan tänkt brytpunkt kunna utgöra utgångspunkt för ett planerings- och ledningssystem för forskningen, som tillgodoser både kraven på frihet för forskningen och kraven på starkt sam- hällsinflytande över forskningsresursernas fördelning. Systemet bygger på att man i brytpunkten drar en gränslinje mellan samhällsintresset och in- omvetenskapliga värderingar; en gränslinje där dessa intressen kan mötas i en fortlöpande dialog inom ramen för budgetprocessen. På ena sidan gräns- linjen skall samhällsintresset bestämma fördelningen av resurserna samt mål och riktlinjer för den verksamhet som skall bedrivas. På den andra sidan skall vetenskapligt grundade värderingar — inom de ramar som ställts upp av samhällsintresset — avgöra hur resurserna skall användas.

Samhällsintresset skall därvid självfallet vara ett uttryck för folkviljan som den kommit till uttryck vid allmänna val. Det utgör också en sam- manvägning av de förslag och synpunkter som kommit fram i yttranden

m.m. från skilda intressenter i högskolans forskning. Till dessa hör dels organ inom högskolan, nämligen högskolestyrelser, regionstyrelser och UHÄ — alla med representation för s.k. allmänna intressen, dels organ utanför högskolan, nämligen i första hand forskningsråd, sektorsorgan och orga- nisationer.

De vetenskapligt grundade prioriteringarna kan formuleras endast av dem som själva utför forskningen. Det är därvid naturligt att de, som genom utnämning till professor eller biträdande professor av samhället tilldelats ansvar för forskningens utveckling, åläggs särskilt ansvar för att de ve- tenskapliga värderingarna redovisas öppet. Ett ansvar som bör kunna ut- krävas av dels de berörda forskarna gemensamt inom ramen för ett re- presentativt styrelsesystem, dels av samhället inom ramen för budgetdia- logen.

Det är uppenbart att den på samhällsintresset grundade fördelningen av forskningsresurserna måste avse grupper av ämnen eller institutioner, som alltså gemensamt skall möta vid ”gränslinjen”. Praktiskt organisatoriskt är det därför ändamålsenligt att ansluta linjen till den nivå i nuvarande system som utgörs av fakulteter eller, i den mån sådana finns, sektioner. Vi kommer i följande avsnitt att gå närmare in på frågan om indelning av verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning inom högskolan.

Den här redovisade diskussionen om en ”gränslinje”, vid vilken två ak- törer förutsätts föra en över tiden fortgående dialog, innebär naturligtvis en förenkling av ett komplicerat samspel. Vi har emellertid funnit den ända- målsenlig för att klargöra grundidén i vårt förslag till planerings- och led- ningsorganisation. Det faktum att vi betonar ”inomvetenskapligt grundade värderingar” på ena sidan av gränslinjen förhindrar eller befriar inte det beslutande organet på fakultetsnivå från att göra bedömningar av samhälls- intresset. Det är i själva verket nödvändigt för att systemet skall fungera att man på fakultetsnivå— inom givna ramar och riktlinjer—gör bedömningar av detta slag.

17.3.2. V erksamhetsomrädets indelning Inledning

Genom indelningen av verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning bestäms dels ramar för organisationen av verksamheten, dels ramar för sam- hällets möjligheter att påverka forskningens omfattning och inriktning. In- delningen av verksamhetsområdet avser flera nivåer. I nuvarande system finns indelning i ämnen, institutioner, sektioner och fakulteter.

Den vetenskapliga verksamhetens uppdelning i ämnen styrs väsentligen av en internationell utveckling av forskningen. Uppfattningen av vad som är ett ämne och hur detta avgränsas kan emellertid variera mellan länder. läroanstalter och grupper av forskare. Indelningen i ämnen är av liten be- tydelse för utformningen av en planerings- och ledningsorganisation, men kan vara väsentlig vid planering och ledning av den vetenskapliga verk- samheten lokalt. Det är viktigt, att den organisation som skapas är tillräckligt flexibel för att medge fortlöpande förändringar i ämnesindelningen, uppkomst av nya ämnen och avveckling av en ämnesstruktur som inte längre

är relevant. Det finns anledning att i sammanhanget erinra om att äm- nesindelningen, som styrs av den vetenskapliga utvecklingen och som byg- ger på samhörighet vad gäller metod, objekt eller problem, sällan lämpar sig för beskrivning av forskningsbehov som framkommer i samhällsarbetet.

Institutionsindelningen är i första hand en fråga om att vid den enskilda läroanstalten organisera utbildning och forskning på ett ändamålsenligt sätt. 1 stor utsträckning har institutionsindelningen anslutit till ämnesindelning- en, men särskilt från statsmakternas sida har tidigare funnits en strävan att skapa större, resursstarka flerämnesinstitutioner. Erfarenheten har därvid visat attdetkrävsen lokalmässigtsammanhållenenhetförattstorinstitutionen skall fungera. Högskolereformen innebär att för forskning, forskar- utbildning och grundläggande högskoleutbildning gemensamma institu- tioner skall utgöra basen för verksamheten inom högskolan. Vi har inte funnit skäl för att föreslå någon förändring i detta avseende. Behovet av att finna ändamålsenliga arbetsformer bl. a. för mångvetenskaplig och te- matiskt inriktad forskning och utbildning ställer emellertid krav på ökad rörlighet vad gäller indelningen i institutioner och andra arbetsenheter och på nya samarbetsformer. Decentraliseringen av beslutanderätten i fråga om institutionsindelningen inom ramen för högskolereformen i förening med den planerings- och ledningsorganisation för forskning och forskarutbildning som föreslås i det följande bör skapa förutsättningar härför.

Indelningen i fakulteter i nuvarande system bygger på en gemensam västerländsk akademisk tradition, som i vissa delar går tillbaka på univer- sitetens ursprungliga uppgifter som institutioner för yrkesutbildning av präs- ter, domare, läkare och lärare. Någon enhetlig grund för den nu tillämpade fakultetsindelningen i Sverige föreligger inte. I flera fall är det emellertid uppenbart att yrkesutbildningsmålen inom den grundläggande utbildningen varit styrande. Gällande indelning i fakulteter och sektioner redovisas i ka- pitel 9.

I detta avsnitt behandlas i det följande endast indelningen på den nivå som i nuvarande system utgörs av fakulteter och sektioner.

Utgångspunkter

Även om fakultetsindelningen i väsentliga delar går tillbaka på universitetens ursprungliga yrkesutbildningsfunktion, syftar denna indelning i dag till att skapa enheter för samverkan, planering och resursfördelning inom forsk- ningen samt för inomvetenskaplig kompetensbedömning. I begränsad ut- sträckning utnyttjas fakultetsindelningen dessutom som grund för stats- makternas prioriteringar mellan skilda vetenskapsområden. Detta sker genom att vissa forsknings— och utbildningsresurser, främst tjänsterna som docent och forskarassistent, fördelas mellan fakulteter och orter av riksdag och regering medan fakultetsnämnden fördelar dem mellan ämnen och in- stitutioner. Statsmakternas viktigaste instrument för att påverka forskning- ens inriktning är emellertid att inrätta tjänster som professor och biträdande professor i visst ämne.

Den kritik som riktats mot nuvarande indelning innebär dels att den skapat vetenskapligt omotiverade gränser av praktisk och psykologisk natur mellan forskningsområden, som egentligen hör nära samman, dels att den

motverkat samarbete kring breda problemområden som definierats med ut- gångspunkt bl.a. i sektorsorganens forskningsbehov. Detta är emellertid en kritik, som sannolikt kan riktas mot varje indelning av forskningsverk- samheten inom högskolan, som inte utgår från att den skall förändras över tiden.

Enligt vår mening bör indelningen av verksamhetsområdet och den or- ganisation som utgår från en sådan indelning i första hand bidra till att skapa goda betingelser för forskning och forskarutbildning. En viss indelning och en därpå byggd organisation leder inte automatiskt till goda arbets- betingelser, men en mindre ändamålsenlig organisation kan motverka strä- vandena i denna riktr. ng. Vidare bör indelningen av verksamhetsområdet på fakultetsnivå syfta till att skapa ändamålsenliga grupperingar av ämnen och institutioner för såväl lokal som övergripande planering och ledning av forskning och forskarutbildning.

För planering och ledning på lokal nivå är det angeläget, att man kan skapa enheter inom vilka prioriteringar mellan alternativ för resursanvänd- ningen med utgångspunkt i vetenskapliga kriterier blir meningsfulla. Våra ställningstaganden i föregående avsnitt till frågorna om ansvar, befogenhet och inflytande, leder till att enhetens ansvarsområde inte får vara så brett att avvägningar mellan delområden inom enheten med nödvändighet måste bygga huvudsakligen på politiskt grundade värderingar. Det är emellertid också viktigt att verksamheten inom enheten har en sådan omfattning att omfördelning av resurser inom enheten utgör ett praktiskt möjligt alternativ till resursförstärkning då nya behov behöver tillgodoses.

För övergripande planering på statsmaktsnivå behöver man analysera vad som bör kunna hållas isär vid planering och uppföljning, dvs. bedöma vad som behöver kunna särskiljas med hänsyn till samhällsintresset. Det är uppenbart att meningsfulla politiskt grundade avvägningar normalt inte kan göras mellan annat än jämförelsevis breda vetenskapsområden.

Erfarenheten visar vidare att forskningsbehov, som kan identifieras med utgångspunkt i samhällets verksamhet inom skilda områden, sällan låter sig inordnas i en fakultetsindelning av det slag som f.n. tillämpas. Ofta fordrar problemen för sin lösning medverkan av forskare inom skilda fa— kulteter. Varje problem ställer därvid krav på medverkan av företrädare för en unik grupp ämnen.

Indelningen av verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning bör bygga på en sammanvägning av de krav som kan ställas med utgångspunkt i indelningens funktion på resp. lokal och övergripande nivå och med ut- gångspunkt i grundidén om en gränslinje mellan politiskt resp. inomve- tenskapligt grundade prioriteringar. En naturlig utgångspunkt är därvid att pröva om det är möjligt att ansluta till någon av de indelningsgrunder som gäller för övriga delar av högskolans verksamhet, forskningsfinansierande organ eller samhällsarbetet i stort.

Alternativa indelningsgrunder

Den grundläggande högskoleutbildningen bedrivs inom samma organisation, och i viss utsträckning av samma personal, som forskning och forskarut- bildning. De båda verksamhetsgrenarna utnyttjar därvid samma lokaler,

utrustning etc. Tekniskt-praktiska skäl talar därför för att indelningen av verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning ansluts till den grundläg- gande utbildningens indelning i yrkesutbildningssektorer. Denna indelning utgår från de yrkesområden utbildningen avses förbereda för. Det finns visserligen ett yrkesutbildningsmoment också i forskning/forskarutbildning, men av skäl som redovisas i kapitel 14 kan man för den egentliga fors- karutbildningen knappast ange ett sektorsanknutet utbildningsmål. Det är vidare uppenbart att den grundläggande utbildningens yrkesutbildningssek- torer inte utgör en ändamålsenlig grund för vare sig övergripande avväg- ningar eller lokal prioritering och ledning av eller samverkan inom forskning. Yrkesutbildningssektorerna bör därför inte komma i fråga som allmän grund för indelningen av verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning.

Forskningsrädsorganisationen har, som nämnts, utomordentligt stor bety- delse för högskoleforskningen. Inom många områden är rådens anslagsgiv- ning den starkast styrande enskilda faktorn när det gäller att bestämma forskningens inriktning. Fram till reformeringen av forskningsråden den 1 juli 1977 förelåg viss överensstämmelse mellan fakultetsindelning och indelning av forskningsråden. Det kan mot denna bakgrund synas naturligt att förändra högskolans fakultetsindelning så att den överensstämmer med indelningen av den reformerade rådsorganisationen. Med en indelning i tre mycket breda och heterogena vetenskapsområden är det emellertid in- te möjligt att utnyttja denna beslutsnivå som gräns mellan dominans för resp. samhällsintresse och inomvetenskapliga värderingar. Det är inte heller möjligt att,utan långtgående föreskrifter av administrativ natur.genom prio- riteringar på statsmaktsnivå, åstadkomma den balans mellan basorganisation och externfinansierad verksamhet inom högskolan som bör vara en hu- vuduppgift för planerings- och ledningsorganisationen. Det kan vidare ifrå— gasättas om enheter av denna bredd är ändamålsenliga som grund för or- ganisation och samarbete på lokal nivå. Vi anser därför, att inte heller in- delningen av forskningsrådsorganisationen bör ligga till grund för fakul- tetsindelningen inom högskolan.

Högskolans forskningsorganisation avses, som nämnts, svara för en vä— sentlig del av den av sektorsansvariga myndigheter initierade och finan- sierade forskningen. Mot denna bakgrund bör man också pröva om in- delningen i samhällssektorer, såsom den kommer till uttryck i t. ex. stats- budgeten, kan läggas till grund för fakultetsindelningen. Som generell lös- ning tillgodoser emellertid inte heller denna indelningsgrund de krav som kan ställas. Detta gäller främst kraven på att indelningen skall utgöra en ändamålsenlig grund för prioriteringar på inomvetenskaplig grund på lokal nivå och för samverkan inom forskning. Vidare torde samhällsintresset kräva en mer långtgående uppdelning än den som finns i statsbudgeten. De skilda enheterna skulle därmed bli mycket små och resurssvaga. Som grund för indelningen vid någon läroanstalt eller som komplement till en huvud- sakligen disciplinärt grundad indelning vid en läroanstalt bör indelningen i samhällssektorer dock kunna komma till användning.

Den nu gällande fakultetsindelningen begränsar, liksom varje annan för hela högskolan enhetlig indelning, möjligheterna att ta till vara fördelar, som vid en viss läroanstalt skulle kunna vinnas med en specifik indelning. Det är, enligt vår uppfattning, av värde om indelningen av verksamhets-

området forskning/forskarutbildning kan byggas upp på ett sådant sätt, att initiativ av det slag som lett fram till förslagen om en tematiskt orienterad forskningsorganisation i Linköping, kan förverkligas inom ramen för sys- temet. Detta bör därför utformas så att indelningen kan variera över tiden och mellan läroanstaltema. Härigenom kan man, sett över en längre tidsperiod och för högskolan som helhet, tillgodogöra sig en del av de fördelar som kan vinnas genom att anknyta till den indelning som gäller för t. ex. samhällets verksamhet i övrigt.

F örs/ag

Mot den redovisade bakgrunden har vi valt att inte lägga fram ett konkret förslag till indelning av verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning, att gälla tills vidare från den tidpunkt en reform genomförs. Det är vår uppfattning, att en ny indelning, som väsentligt avviker från den nuvarande, måste komma fram genom en dialog mellan de berörda vid högskolan in- bördes, mellan berörda forskare och de forskningsfinansierande organen samt mellan högskolans forskare och företrädare för UHÄ, regering och riksdag. Så länge de krav som angivits i det föregående tillgodoses bör i princip varje indelningsgrund, som befinns lämplig, kunna tillämpas.

Överväganden rörande indelningen av verksamhetsområdet bör ingå som ett naturligt led i den löpande planeringen av verksamheten. Indelnings- förändringar kan ha begränsade konsekvenser för organisationen i övrigt, men kan också återverka på systemet som helhet och kräva förändringar i anslagssystemet, den lokala organisationen m.m. Man bör därför räkna med att omläggningar kommer att ske förhållandevis långsamt. Täta och % genomgripande indelningsförändringar återverkar sannolikt negativt på såväl utbildning som forskning. Det finns därför skäl att bygga in en viss tröghet i systemet. Samtidigt är det emellertid angeläget att ansvarsfördelningen vid indelningsförändringar klart definieras, så att önskade förändringar verk- ligen kan komma till stånd utan onödig tidsutdräkt.

Initiativ tillk ändring av indelningen bör kunna tas av såväl de berörda vid högskoleenheterna som av statsmakterna och UHÄ. Det torde emellertid inte vara möjligt att tvinga fram ett samarbete mot de berördas vilja genom administrativa beslut på central nivå. Man bör sålunda inte räkna med att uppnå vinster genom beslut om indelningsförändringar, som saknar stöd bland de berörda forskarna inom högskolan. Det är därför betydelsefullt att berörda institutioner och fakultetsorgan bereds möjlighet att medverka i den beredningsprocess som alltid måste föregå ett indelningsbeslut. Det kan dock inte vara rimligt att vid varje tillfälle kräva total enighet bland de berörda. Ett sådant krav skulle med all sannolikhet omöjliggöra för- ändringar.

Mer omfattande omgrupperingar av ämnen och institutioner kan, som nämnts, återverka på den lokala organisationen. Lokaldisposition, teknisk och administrativ service, administrativa rutiner etc. kan också påverkas av en indelningsförändring. Det är därför viktigt att stor hänsyn tas till högskolestyrelsens bedömning av framförda förslag.

Beslut om indelning av verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning vid en högskoleenhet bör, utom i de fall en ändrad indelning ställer krav

på förändringar av anslagsindelningen, fattas av UHÄ. I den mån anslags- indelningen påverkas fordras beslut av riksdagen.

Även om fakultetsindelningen bör kunna förändras över tiden och variera mellan läroanstaltema syftar den till att tillgodose mer stadigvarande behov av gruppering av resurserna för forskning och forskarutbildning. Det kommer emellertid alltid att finnas behov av att skapa organisatoriska ramar för samarbete av mer tillfällig natur. Under senare år har tvärvetenskapligt orienterade eller probleminriktade centra eller avdelningar etablerats inom högskolan. Organisationen av dessa varierar starkt. Såvitt vi kunnat bedöma utgör de i många fall ett värdefullt komplement till den disciplinorienterade forskningsorganisationen. Ansvars- och resursmässigt intar dessa samar- betsorgan emellertid en oklar mellanställning och som en följd härav har de ofta redovisat svårigheter att hävda sig i konkurrensen vid fördelning av tillgängliga resurser inom läroanstalten.

Vetenskapligt samarbete mellan forskare inom olika institutioner, fakul- teter och läroanstalter är en naturlig och nödvändig del av forskningen. Den största delen av sådant samarbete kan och bör ske utan att det in- stitutionaliseras. Ofta utgör projektet den ändamålsenliga ramen för sam- verkan över befintliga administrativa gränser, som med nödvändighet är mer eller mindre godtyckligt dragna. Erfarenheten visar dock, att det i vissa fall uppstår behov av mer formaliserade samarbetsformer. De nämnda cent- rum- och avdelningsbildningarna utgör exempel härpå. Inom högskolan bör finnas en beredskap att möta sådana behov i former, som präglas samtidigt av osäkerheten om graden av permanens i verksamheten och av kraven på stabilitet och konkurrenskraft i förhållande till den etablerade forsknings- organisationen. I det följande redovisas två vägar att möta önskemål av här avsett slag. Detta innebär emellertid inte att andra samverkansformer inte skulle kunna komma i fråga. De samarbetsbehov som uppstår från tid till annan är av så varierande natur, att det inte kan vara ändamålsenligt att snävt reglera de organisatoriska ramarna.

I högskoleförordningens 15 kapitel regleras vad som skall gälla för in- stitutioner och andra arbetsenheter. Förordningen reglerar inte närmare för xvilka ändamål ”andra arbetsenheter” skall inrättas. Enligt vår mening bör ”annan arbetsenhet” kunna inrättas bl. a. för mång- och tvärvetenskaplig verksamhet, som fordrar en administrativ bas vid sidan om den sedvanliga institutionsstrukturen. Till sådan arbetsenhet bör kunna knytas även ad- ministrativa och tekniska resurser medan lärarna/ forskarna behåller sin an- knytning till resp. institution.

Mång- och tvärvetenskaplig verksamhet inom högskolan, som omfattar forskare inom flera fakulteter och som nått en viss omfattning, kan komma att försvåras av kravet på samstämmiga beslut i flera fakultetsnämnder. Möjlighet bör därför finnas för fakultetsnämnder att inrätta gemensamma organ och till dessa överlämna beslutanderätten i frågor som inte rör fram- ställning till regeringen. Det bör ankomma på berörda fakultetsnämnder att från fall till fall besluta om sammansättningen av dessa organ. En för- utsättning för att en vidsträckt delegationsrätt skall kunna tillämpas är dock, att sammansättningen i huvudsak ansluter till vad som gäller för fakultets- nämnd. Vi ser det för vår del som naturligt att samarbetsorgan av här nämnt

slag utgör ett första steg mot förändringar i fakultetsindelningen, t. ex. på tematisk grund.

Genomförande

Vi har i det föregående framhållit, att nu gällande indelning i fakulteter inte utan vidare kan föras över till den föreslagna planerings- och lednings- organinsationen. Å andra sidan skulle det strida mot den syn på hur in- delningsförändringar bör komma till, som här redovisats, att lägga fram ett utarbetat förslag till indelning att tillämpas från den tidpunkt en reform genomförs. Enligt vår bedömning bör emellertid nuvarande indelning i sek- tioner med några undantag kunna ligga till grund för fakultetsindelningen när man går över till ett nytt system. I några fall torde dock ytterligare förändringar erfordras.

Medicinsk och samhällsvetenskaplig fakultet har båda stor vetenskaplig bredd och är räknat i antalet forskare och lärare stora fakulteter. Det torde inte vara möjligt att inom dessa göra meningsfulla avvägningar mellan de ingående ämnena på grundval av inomvetenskapliga kriterier. En delning av fakulteterna vore mot bakgrund av de krav som redovisats i det föregående naturlig. Hur en sådan indelning bör göras måste dock bedömas med ut- gångspunkt bl. a. i förhållandena på varje högskoleort. Ett viktigt led i för- beredelserna för en reform bör därför vara, att genom överläggningar mellan de berörda inom och utom högskolan söka utröna hur en indelning av de medicinska och samhällsvetenskapliga vetenskapsområdena bör utfor- mas.

Indelningen av de tekniska fakulteterna i sektioner utgår från den grund- läggande utbildningens linjeindelning. Ansvaret för den grundläggande ut- bildningen åvilar sedan den 1 juli 1977 linjenämnder, varför det huvudsakliga motivet att anknyta sektionsindelningen till utbildningslinjerna inte längre kvarstår. Man bör i förberedelsearbetet för en reform pröva om denna in- delning är ändamålsenlig också för planering och ledning av forskning och forskarutbildning. Man bör därvid uppmärksamma möjligheterna att föra samman de grundläggande naturvetenskapliga ämnena med motsvarande forskningsresurser inom de hittillsvarande filosofiska fakulteterna.

Universitetet i Linköping har lagt fram förslag om en tematiskt inriktad forskningsorganisation anknuten till den nuvarande filosofiska fakulteten i Linköping. Enligt vår uppfattning anknyter detta förslag, vad gäller in- delningen av verksamhetsområdet, väl till vad som bör kunna rymmas inom de redovisade ramarna. Vi har i vårt yttrande över betänkandet Tema, Ny väg för forskning vid universitetet i Linköping, redovisat vissa erinringar mot den föreslagna planerings- och ledningsorganisationen, men samtidigt betonat betydelsen av att man prövar alternativa vägar att organisera och dela in forskningsverksamheten inom högskolan. Varje tema bör sålunda kunna motsvaras av en fakultet.

Även andra indelningsfrågor kan tas upp i förberedelsearbetet för en re- form. Eftersom mer genomgripande förändringar torde kräva omfattande förberedelser är det dock inte realistiskt att räkna med att de alltid skall kunna förverkligas i samband med att en reform genomförs. Bland frågor,

som enligt vår mening bör aktualiseras, är bl. a. relationerna mellan de nu- varande juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, samarbetet mellan de teoretiskt naturvetenskapliga ämnena inom teknisk, matematisk—natur- vetenskaplig och medicinsk fakultet, den farmaceutiska fakultetens ställning i förhållande till medicinsk fakultet och kemisk sektion etc.

I bilaga 7 redovisas en inom utredningens sekretariat utarbetad illustration till hur verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning skulle kunna delas in vid förutvarande universitetet i Lund.

17.3.3. Ekonomiadministration och redovisning

En viktig uppgift för den planerings- och ledningsorganisation som vi föreslår är att skapa förutsättningar på lokal och central nivå för en samlad planering av all FoU-verksamhet inom högskolan oavsett finansieringskälla, samtidigt som man skapar garantier för att väsentliga moment av forskningens frihet bevaras oinskränkta. Vi har i det föregående betonat, att uppföljning och värdering av avslutad verksamhet utgör väsentliga inslag i varje plane— ringsprocess. En del av denna uppföljning avser ekonomiska transaktioner. Data om dessa transaktioner registreras i det ekonomiadministrativa sys- temet och presenteras genom redovisningen. De rutiner och principer som tillämpas för att registrera och presentera ekonomiska händelser inom verk- samhetsområdet utgör sålunda grundläggande element i planerings- och led- ningsorganisationen. I väsentlig utsträckning styrs ekonomiadministration och redovisning av det s.k. SEA-systemet som tillämpas bl.a. inom hela högskolan. De förändringar och tillägg vi föreslår förutsätts kunna ske inom ramen för detta större system.

En grundläggande utgångspunkt för vårt arbete med planerings- och led- ningsorganisationen har varit- att den skall bidra till att skapa goda för- utsättningar för högskolan att fullgöra sina uppgifter när det gäller bl. a. kunskapsgenerering och kompetensuppbyggnad, dvs. forskning och forskar- utbildning. Härav följer, att den bör bidra till att den enskilde forskaren inom högskolan motiveras, stimuleras och aktiveras i sitt arbete. Viktiga led häri är att utforma de nödvändiga administrativa rutinerna så enkla som möjligt, att minimera avståndet mellan anslagsbeviljande instanser och de enskilda forskarna samt att se till, att relevant information finns tillgänglig då beslut skall fattas på skilda nivåer.

Av den grundsyn vi redovisat i kapitel 1 följer att kompetensuppbyggnad och kunskapsgenerering inom högskolan måste profileras. Forskning. ut- vecklingsarbete och forskarutbildning kommer att över tiden behöva ex- pandera inom vissa områden medan den inom andra får vidkännas inskränk- ningar. Grunden för denna profilering avses vara dels samhällets behov av forskning och forskarutbildad personal inom skilda sektorer, dels in— omvetenskapligt grundade bedömningar av forskningens kvalitet och möj- ligheterna att nå fruktbara resultat inom skilda områden. Om profileringen skall kunna ske med bevarande av de moment av forskningens frihet som beskrivits i avsnitt 17.3.1 krävs ändamålsenligt aggregerade och presente— rade data av ekonomisk natur om avslutad och pågående verksamhet inom området forskning/forskarutbildning. Det förtjänar att än en gång upprepas, att denna ekonomiskt inriktade information måste kompletteras med in-

formation av annat slag bl.a. rörande vetenskaplig kvalitet samt uppnådda eller väntade resultat. Det bör också påpekas att den ekonomiska redovisning det här är fråga om inte är av kameral natur, utan syftar till att belysa resursflödenas storlek och riktning.

Verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning inom högskolan fi- nansieras, som nämnts, från en rad skilda källor. Den största och mest betydelsefulla av dessa är anslagen över statsbudgeten till forskning och forskarutbildning inom högskolan, vilka budgetåret 1977/78 uppgår till sam- manlagt ca 630 milj. kr. Härnäst kommer medel, som via projektanslag m.m. från forskningsråden tillförs högskolan. Dessa uppgick budgetåret 1975/76, det sista år för vilket redovisning föreligger, till ca 135 milj. kr. Utöver de finansieringskällor som nämnts i avsnitt 17.1 bestrids kostnader för forskning och forskarutbildning från anslag över statsbudgeten till lo- kalkostnader vid högskoleenheterna m. m., högskoleförvaltningarna, veten— Skapliga bibliotek, utbildningsbidrag för doktorander, inredning och utrust- ning av lokaler samt ytterligare några ändamål. Hur stor andel av dessa anslag som tas i anspråk för utgifter som avser forskning och forskarut- bildning har i allmänhet inte beräknats.

För att man skall kunna fatta meningsfulla beslut rörande forskning och forskarutbildning inom högskolan fordras, som nämndes inledningsvis i detta kapitel, att de som skall fatta besluten har relevant information om alla de resursströmmar som påverkar verksamheten inom området. Detta gäller alla nivåer i systemet. Behoven av detaljinformation, dvs. kraven på materialets aggregeringsgrad varierar dock och medför att de data som samlas in måste kunna aggregeras till successivt större enheter. I det följande be- skrivs några planeringssituationer på olika nivåer i systemet då kunskap om resursflödena är väsentliga.

Verksamheten vid en institution kan, vad gäller forskning och forskar- utbildning, omfatta exempelvis forskning inom fem till sex projekt fördelade på några huvudområden, forskarutbildningskurser, handledning samt mer rutinmässig provningsverksamhet för utomstående beställare med utnytt- jande av viss utrustning som institutionen disponerar. Man bör räkna med att verksamheten finansieras från flera av de källor som nämndes inled- ningsvis. Institutionsled ningen behöver, när den skall planera verksamheten under ett läsår,försäkra sig om att det finns täckning för de kostnader som verksamheten medför. Den behöver underlag för att kunna fördela kost- naderna för gemensamma anläggningar (verkstäder, tung utrustning etc.) mellan projekt och uppdragsgivare. Vidare bör kostnaderna för varje enskilt projekt och för vart och ett av huvudområdena vara av intresse att kunna särskilja.

Fakultetsnämnden bör, enligt våra förslag i det följande, ha ett ansvar för att en rimlig balans upprätthålls mellan omfattningen av den fasta forsk- ningsorganisationen och den utifrån finansierade verksamheten av mer till- fällig karaktär. För att fullgöra denna uppgift behöver nämnden information om skilda finansieringskällors betydelse inom fakulteten som helhet, inom enskilda ämnen och i en del fall inom ämnesdelar. Fakultetsnämnden har också att svara för fördelningen av rörliga forskningsresurser mellan forsk- ningsområdena. Det är då viktigt att nämnden kan ta hänsyn såväl till den fasta organisationens omfattning som till omfattningen av den ad-hoc- finansierade verksamheten.

På statsmaktsnivå, dvs. inom UHÄ, regering och riksdag, skall den över- gripande fördelningen av resurserna till forskning och forskarutbildning ske. En sådan fördelning avses grundas på sammanvägningar av dels fakultets- nämndernas och forskningsrådens äskanden, dels på de forskningsbehov och behov av forskarutbildad personal som redovisats från sektorsorgan, organisationer, näringsliv och FRN. Det bör vara en huvuduppgift för UHÄ att ta fram beslutsunderlag och avge förslag till riksdagens och regeringens ställningstaganden i dessa frågor. För detta arbete kommer att krävas, att det för hela högskolan relativt enkelt går att få fram en samlad bild av forskning och forskarutbildning inom ett forskningsområde. Av intresse är då uppgifter bl. a. om verksamhetens totala omfattning och om finan- sieringsstrukturen.

Mot denna bakgrund kan man ställa vissa krav på ekonomiadministra- tionens och redovisningens utformning. För institutionernas ledning är det viktigt att få fram kostnaderna för varje projekt separat. Man har vidare behov av möjligheter till en kostnadsställeredovisning, dvs. att kunna ta fram uppgifter om intäkter och kostnader vid t. ex. en serviceenhet som en verkstad. Intresset av information om kostnadernas fördelning på kost- nadsslag, en redovisning som f. n. är obligatorisk, varierar sannolikt mellan institutionerna. Vi bedömer det som utomordentligt betydelsefullt att in- stitutionsledningarna får möjlighet och skyldighet att beakta också kost- naderna för tung utrustning och de intäkter som kan erhållas vid avyttring av överflödig apparatur m.m.

För att fakultetsnämndens informationsbehov skall kunna tillgodoses krävs att de data som utnyttjas på institutionsnivå kan föras samman till något större enheter. Det gäller på denna nivå att kunna belysa de sam- manlagda intäkterna och kostnaderna inom ett ämne eller en ämnesdel. Nämnden kan också ha behov av att inom fakulteten kunna föra samman samtliga projekt som berör ett visst samhällsproblem eller vetenskapsom- råde. De mål och riktlinjer som skall vara vägledande för verksamheten inom en fakultet avses kunna innehålla föreskrifter om prioritering av ett eller flera utifrån samhällsintresset definierade problemområden. Möjlighe- terna att förverkliga statsmakternas intentioner bestäms i hög grad av om nämnden kan få en rättvisande bild av pågående verksamhet.

I det arbete som förutsätts ske inom UHÄ kommer en redovisning av pågående forskning i grupper, som i stort motsvarar samhällssektorerna, att vara nödvändig. Primärt kommer det att vara fråga om totalsiffor för hela högskolan per sektor, men systemet bör göra det möjligt att med en måttlig arbetsinsats få fram information om de enskilda projekt som är aktuella.

Sammanfattningsvis krävs sålunda bl. a. en redovisning av högskolans forskning per projekt, där varje projekt hänförs till ämne och — då så är möjligt — till ett problemområde som definierats med utgångspunkt i sam- hällsintresset. Systemet illustreras i bilaga 9.

En helt genomförd projektredovisning medför vissa problem bl. a. när det gäller att fördela personalkostnaderna, som i flertalet fall utgör en do- minerande del av totalkostnadema. Varje forskare kan förutsättas vara verk- sam såväl inom utbildning som forskning och inom forskningen i många fall i flera projekt. Lönekostnaderna måste då fördelas mellan forskning

och utbildning och inom forskningen mellan projekten. Ett sätt att få fram underlag för en sådan fördelning är tidredovisning. Vi är emellertid inte beredda att förorda att vare sig individuell eller kategorivis tidredovisning införs i högskolan. Det är emellertid uppenbart att vissa skattningar av hur arbetsinsatserna fördelar sig mellan skilda projekt och kurser m.m. måste ske, om kostnaderna vid varje projekt skall kunna beräknas. De in- formationsbehov som den projektinriktade redovisningen avses tillgodose är emellertid av sådan karaktär att viss osäkerhet i materialet kan accepteras. Det är snarare resursströmmarnas storleksordning och riktning som är av intresse än de absoluta beloppen uttryckta med stor exakthet.

Som ett underlag för och en illustration till våra överväganden i dessa frågor har RRV i samarbete med universitetet i Uppsala utarbetat en rapport (P 19763) Ekonomisk redovisning av forskning och forskarutbildning, vil- ken fogats som bilaga 10 till betänkandet. Rapporten har utarbetats på uppdrag av oss och vi har också givit vissa riktlinjer för arbetet. Vi har däremot inte tagit ställning till den färdiga rapporten eller till enskildheter i denna. Utformningen i detalj av de ekonomiadministrativa rutiner och det redo- visningssystem som erfordras bör utgöra en del av förberedelsearbetet för reformen. Rapporten bör kunna utgöra en utgångspunkt för detta arbete.

17.4. Planerings- och styrinstrument

17.4.1. Allmänt

De yttre ramarna för verksamhetsområdet forskning/forskarutbildning be- stäms av föreskrifterna i högskolelagen och högskoleförordningen. Dessa föreskrifter är emellertid på de flesta punkter av så allmän karaktär, att ytterligare instrument fordras för planering och ledning av verksamheten.

Den löpande planeringen och ledningen av verksamhetsområdet forskning och forskarutbildning bör bygga på den årliga budgetprocessen. Denna kan ses som en över tiden fortgående dialog mellan statsmakterna och forskarna. Vi har vid utformningen av systemet strävat efter att begränsa antalet in- stanser mellan den utförande och den medelsbeviljande nivån. Därigenom blir avståndet mellan parterna i budgetdialogen kort och äskanden m.m. från fakultetsnivån når obeskurna den politiskt ansvariga nivån.

Förutom den planering och ledning av verksamheten som sker i anslutning till budgetprocessen finns behov av andra styrinstrument. Detta gäller i synnerhet för forskarutbildning och annan fortsatt högskoleutbildning. Hög- skolelagens och högsk