SOU 1989:24
Statligt finansiellt stöd?
Stathgt F1nans1ellt
Stod ,
I ..1 '! C,: |' . & ul (' v! '1 > I
Betänkande från Finansieringsutredningen
Statligt _ """""""" Finansiellt » , . Stöd _. .»
Betänkande från Finansieringsutredningen ' '
?åagågslloffentliga utredningar & Industridepartementet Statligt finansiellt stöd?
Betänkande av linansieringsutredningen Stockholm 1989
Allmänna Förlaget har utgivit en bibliografi över SOU och Ds som omfattar åren 1981-1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. Best. nr. 38-12078-X.
Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress:
Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet
103 33 STOCKHOLM Tel: 08/763 23 20 Telefontid 8'0 - 1200 (externt och internt) 08/763 1005 1200 — 16oo (endast internt)
REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL ISBN 91-38-10309-5 Stockholm 1989 ISSN 0375—25OX
Till Chefen för Industridepartementet
Den 17 mars 1988 bemyndigade regeringen chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda inriktning och behov av statligt finansiellt företagsstöd.
Med stöd av detta bemyndigande tillsattes finansie— ringsutredningen i maj 1988.
Som särskild utredare förordnades direktören Bo Söderberg.
Som sakkunniga förordnades nuvarande t.f. departe— mentsrådet Dan Hjalmarsson, nuvarande departements— rådet Gunnar Holmgren, departementssekreteraren Lars Häggmark samt departementsrådet Olle Stångberg som också förordnades att vara sekreterare i utredningen. I september 1988 entledigades Holmgren och ersattes med departementssekreteraren Per—Göran Blixt. Som biträdande sekreterare förordnades i augusti 1988 departementssekreteraren Britt Rehnberg.
I augusti 1988 förordnades vidare följande personer att som experter ingå i en referensgrupp till utredningen: Avdelningschefen Sune Halvarsson, bankdirektören Ruth Herrlin, direktören Sven Hydén, byråchefen Staffan Håkansson, ehefsekonomen Erik Hörnell, civilekonomen Bo E Carlsson, ekonomen stig Carlsson, direktören Lars Larsson, 1:e sekreteraren Helena Lefvert, civilekonomen Lars Lindgren, direktören Inger Magnusson, direktören Olaf Meyer (t.o.m. den 15 mars 1989), utredningssekreteraren Kristina Persson, direktören Per Persson, direktören Hans Ursing, chefsekonomen Lars Vinell, direktören Anders Åberg samt 1:e sekreteraren Lars Öhrman.
Referensgruppen har inte deltagit i utformningen av utredningsförslagen, och experterna har därför inte heller haft tillfälle att i särskilda yttranden lämna egna synpunkter.
Härmed överlämnas betänkandet (SOU 1989:24) statligt finansiellt stöd?
Samtidigt publiceras delbetänkandet (sou 1989:25) Rapporter till finansieringsutredningen.
Finansieringsutredningens arbete är härmed slutfört.
Stockholm i mars 1989
Bo Söderberg
/olle Stängberg
Britt Rehnberg
INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING ............................................................................................... 8 1 INLEDNING ........................................................................................... 15 1.1 Uppdraget ............................................................................................... 15 1.2 Avgränsningar .......................................................................................... 16 1.3 Uppläggning av arbetet ................................................................................ 17 1.4 Läsanv isningar ......................................................................................... 19 2 NUVARANDE STÖD ................................................................................ 20 3 ALLMÄNNA ÖVERVÄGANDEN ................................................................. 23 3.1 Sammanfattande slutsatser ........................................................................... 23 3.2 Motiv för statligt stöd till företag .................................................................... 25 3.3 Vilka stödformer bör väljas? ......................................................................... 26 3.4 Behov av kostnadsutjämning ......................................................................... 29 3.5 Behov av åtgärder för att kompensera för brister i marknadens funktionssätt ................ 31 3.5.1 Näringslivets behov av externt kapital ................................................ 31 3.5.2 Länekapital ............................................................................... 32 3.5.3 Riskkapital ............................................................................... 33 3.5.4 Garantier för riskdelning ............................................................... 41 3.6 Skattefrägornas betydelse för kapitalförsörjningen ................................................ 44 4 FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER ...................................................................... 47 4.1 Förslagen i sammanfattning .......................................................................... 47 4.2 Styrelsen för teknisk utveckling (STU) ............................................................. 52 4.2.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 52 4.2.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 52 4.2.3 Motiv for förslagen”? ................................................................. 56 4.2.4 Konsekvenser av förslagen ............................................................. 57 4.3 Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) ...................................... 58 4.3.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 58 4.3.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 58 4.3.3 Motiv för förslagen ...................................................................... 61 4.4 Regionala utvecklingsfonder ......................................................................... 64 4.4.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 64 4.4.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 64 4.4.3 Skäl för förändring ...................................................................... 71 4.4.4 Utvecklingsfondernas lånegarantisystem ............................................. 74 4.4.5 Närstående riskkapitalbolag ........................................................... 77 4.4.6 Genomförande och organisatoriska frågor ........................................... 79
4.6 4.7
4.8
4.9
4.10
4.11
4.12
4.13
4.14
4.15
4.16
Bilaga
Starta—eget-stipendium ................................................................................ 83 4.5.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 83 4.5.2 Nuvarande system med starta-eget-bidrag till arbetslösa .......................... 83 4.5.3 Förslaget mer i detalj ................................................................... 84 Statens Industriverk (SIND) ......................................................................... 86 Sveriges Investeringsbank AB ........................................................................ 87 4.7.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 87 4.7.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 87 4.7.3 Motiv till förslagen ...................................................................... 89 AB Industrikredit ...................................................................................... 92 4.8.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 92 4.8.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 92 4.8.3 Motiv för förslagen ..................................................................... 93 Lantbrukskredit AB ................................................................................... 95 4.9.1 Slutsatser och förslag ................................................................... 95 4.9.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 95 4.9.3 Motiv för förslaget ...................................................................... 96 AP—fondernas återlånesystem ........................................................................ 98 4.101 Slutsatser och förslag ................................................................... 98 4.102 Nuvarande regler ........................................................................ 98 4.103 Motiv till förslagen ...................................................................... 99 Smäföretagsfonden ................................................................................... 100 4.11.l Slutsatser och förslag .................................................................. 100 4.11.2 Nuvarande verksamhet ................................................................ 100 4.113 Motiv till förslagen .................................................................... 103 Norrlandsfonden ...................................................................................... 107 4.12.1 Slutsatser och förstog .................................................................. 107 4.122 Nuvarande verksamhet ................................................................ 107 4.123 Motiv för förslagen ..................................................................... 110 Företagskapital AB .................................................................................... 111 4.131 Slutsatser och förslag ................................................................... 111 4.132 Nuvarande verksamhet ................................................................. 111 4.133 Motiv för förslagen .................. . .................................................. 112 Temu Interactor AB ................................................................................... 114 4.14.l Slutsatser och förslag ................................................................... 114 4.14.2 Nuvarande verksamhet ................................................................. 114 4.143 Motiv för våra förslag .................................................................. 115 Förvärv av egna aktier ................................................................................ 117 4.151 Slutsatser och förslag ................................................................... 117 4152 Nuvarande regler ....................................................................... 117 4.15.3 Motiv för förslagen ..................................................................... 117 AKtiefonder som är helt inriktade på onoterade aktier .......................................... 119 4.16.1 Slutsatser och förslag .................................................................. 119 4.16.2 Nuvarande regler ....................................................................... 119 4.163 Motiv för förslagen .................................................................... 120 EG-ASPEKTER ...................................................................................... 122 STATSFINANSIELLA ASPEKTER .............................................................. 126 Direktiven ............................................................................................ 131
Krediter i all ära, men vårt största kapital är vår kunskap. Inte minst om finansiering.
Utvecklingsfonden i Västmanlands län.
SAMMANFATTNING
Stora förändringar på kreditmarknaden, i första hand avregleringen, har inneburit kraftigt ökade möjlig— heter för banker och andra finansieringsinstitut att tillgodose företagens behov av extern finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste åren, bl.a. genom att valutaregleringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet ändras. En konsekvens av ut— vecklingen är att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former minskar. Dessutom kan det konstateras, att brister i kapitaltillgäng inte är det viktigaste hindret för företagens expansion och lönsamhetsutveckling. Bristen på affärsmässigt intressanta idéer och projekt samt entreprenörs— egenskaper är sannolikt större än bristen på kapital.
Det statliga stödet bör mot denna bakgrund om— struktureras och begränsas. Den genomförda och planerade avregleringen på kreditmarknaden är så långtgående, att en återgång till ett system med kreditransonering är omöjlig. Några skäl att lämna statliga låg finns därför inte längre. Under en övergängsperiod kan dock statliga lånegarantier behövas. Vidare behövs statliga riskgarantier för avgränsade projekt i teknikbaserade företag. Det kan också vara motiverat att i vissa fall lämna statliga bidrag för att få den företagsekonomiska kalkylen att närma sig den samhällsekonomiska.
Även i fortsättningen behövs särskilda åtgärder för att tillräcklig mängd riskkapital i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn. Det finns anledning att även staten deltar på riskkapital- marknaden på marknadsmässiga villkor. I dessa fall bör det ske i sådana former som utnyttjar den privata venture capitalmarknadens starka sidor.
Mot denna bakgrund föreslås följande.
Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
* stöd till teknisk utveckling lämnas utan villkorlig återbetalningsskyldighet till småföretag
* möjlighet att lämna starta-eget-stipendium i
samband med start av teknikbaserade företag
* möjlighet att delvis täcka garantiavgifter för den nya typen av industrifondsgarantier
* för de nya ändamålen och ökad verksamhetsvolym beräknas 100 milj.kr. per år.
Industrifonden
* nuvarande stödformer ersätts med ett system med riskgarantier för tekniska och kommersiella risker i teknikbaserade företag med förebild i exportkreditgarantisystemet
* garantiavgifterna sätts så att garantisystemet långsiktigt inte går med underskott
* möjlighet för venture capitalföretag inom detta garantisystem att "försäkra sig" mot förlust- projekt i sin portfölj
* verksamheten samordnas med STU
* en engagemangsram på 2 miljarder kr fastställs för riskgarantierna (inkl. Industrifondens
nuvarande engagemang)
* den nuvarande stiftelsen upplöses, och behållningen återförs till staten
Regionala utvecklingsfonder
* en tyngdpunktsförskjutning sker mot rådgivning, information och konsultverksamhet
* finansieringsverksamheten omstruktureras och begränsas * finansieringsformerna lån och utvecklings-
kapital avskaffas
* systemet med lånegarantier förändras och behålls under en övergångsperiod på tre år i avvaktan på att avregleringarna på kredit— marknaden får full effekt i banksystemet
* lånegarantierna konstrueras som samrisk- garantier, där utvecklingsfonden täcker 75 % av eventuell förlust, och begränsas genom en total engagemangsram på 400 milj.kr
* utvecklingsfonderna ges möjlighet att bli delägare i regionalt baserade riskkapitalbolag
* sammanlagt 600 milj. kr med avkastningskrav bör få användas för placeringar i sådana "utveck- lingsfonderna närstående" riskkapitalbolag
* utvecklingsfonderna ges möjlighet att lämna starta—eget—stipendier med sammanlagt ca 45 milj.kr. per år
* återstående kapital i lånefonderna, sammanlagt ca 1,9 miljarder kr., återförs till staten
* sättet att utse styrelser i utvecklingsfonderna bör ändras så att sammansättningen återspeglar statens och landstingens gemensamma huvudman- naskap samt garanterar medverkan från personer med direkt näringslivserfarenhet.
Sveriges Investeringsbank AB
* med den inriktning Investeringsbanken numera har fyller den ingen särskild näringspolitisk funktion
* den planerade sammanslagningen med PK-banken tillstyrks
AB Industrikredit
* fyller efter avregleringen på kreditmarknaden ingen särskild näringspolitisk funktion
förhandlingar bör upptas med bankerna om ägandet av Industrikredit
eftersom lönsamheten är god finns ingen anledning att nu förorda någon avveckling av statens ägarengagemang om bankerna önskar behålla den nuvarande ägarstrukturen
Lantbrukskredit AB
fyller efter avregleringen på kreditmarknaden ingen särskild näringspolitisk funktion
staten bör överväga en försäljning av sin
ägarandel
AP—fondernas återlånesystem
som kreditmarknaden utvecklats är systemet obehövligt och bör avskaffas
Småföretagsfonden
bör ytterligare profilera den ursprungliga inriktningen dvs att indirekt genom olika riskkapitalbolag på marknadsmässiga villkor tillföra expansiva småföretag eget kapital
ytterligare 200 milj.kr tillförs verksamheten
administrationen frikopplas från Pöreningsbankerna
Norrlandsfonden
* bör få möjlighet att göra riskkapitalsatsningar i samma former som Småföretagsfonden
* verksamheten bör snarast vridas över mot en ren riskkapitalfinansiering
Företagskapital AB
* eftersom det är angeläget att det finns många oberoende aktörer på riskkapitalmarknaden för onoterade företag, finns det ingen anledning för staten att nu avveckla sitt ägarengagemang i bolaget
* det bör övervägas om staten skall utöva sitt ägande direkt genom finansdepartementet eller om statens aktier bör överlåtas till Småföretagsfonden.
Tenn Interactor AB * det bör övervägas om staten skall utöva sitt
ägande direkt genom industridepartementet eller om statens aktier bör överlåtas till
småföretagsfonden * samtidigt bör ett breddat ägande eftersträvas * kan ett breddat ägande inte åstadkommas bör
bolagets affärsidé helt omprövas
* det bör prövas att ge aktiebolag vissa möjligheter att förvärva egna aktier
* detta skulle förbättra förutsättningarna för minoritetsinvesterande riskkapitalbolag genom att öppna ytterligare en "utgångsmöjlighet"
Aktiefonder som är helt inriktade på noterade aktier
* aktiefonder bör få möjlighet att placera hela sitt kapital i onoterade aktier
Skattesystemet har stor betydelse för företagens finansieringsmöjligheter. All kraft bör satsas på att genomföra en genomgripande skattereform enligt de övergripande intentioner som hittills har redovisats. Om det senare visar sig att skattesystemet inte utformas på ett sätt som är neutralt mellan risk— satsningar och mer säkra kapitalplaceringar, symmetriskt med avseende på beskattning av vinster och avdrag för förluster etc. bör modeller med etableringskonto och skattestimulerade riskkapitalfonder ingående övervägas på nytt.
De sammanlagda statsfinansiella effekterna av förslagen innebär en årlig besparing på ca 200 milj.kr. Detta reformutrymme bör i huvudsak användas till åtgärder för kompetens- och kunskapshöjning inom småföretagssektorn.
1.1 Uppdraget
Enligt direktiven är vår huvuduppgift att föreslå åtgärder som behovsanpassar, effektiviserar och förenklar det statliga företagsstödet. Som grund för dessa förslag skall vi
- kartlägga näringslivets behov av och tillgång till externt kapital
— analysera brister i den externa kapitalför— sörjningen och hur effektivt det statliga finansiella företagsstödet bidrar till att avhjälpa dessa brister
— analysera effektiviteten i det statliga finansiella stödet bl.a. med avseende på eventuellt administrativt dubbelarbete och om stöden når avsedda målgrupper.
Genom tilläggsdirektiv har vi - liksom andra utredningar - dessutom fått i uppgift att beakta EG—aspekten i vårt utredningsarbete.
Direktiven finns i sin helhet i bilaga 1.
1.2 Avgränsningar
Enligt direktiven kan vi ta upp och pröva alla befintliga näringspolitiska stöd.
Eftersom det pågår en utredning om regionalpolitikens inriktning m.m., bör vi enligt direktiven avgränsa vårt arbete till andra typer av stöd än de renodlat regionalpolitiska. vi har samarbetat med den regional- politiska kommittén, bl.a. genom ett gemensamt uppdrag till statens industriverk (SIND) att kartlägga, analy- sera och lämna förslag till förändringar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet samt de regionala utvecklingsfondernas
finansieringsverksamhet.
Vidare framhålls i direktiven att vi inte skall behandla exportkreditfinansieringsfrågor, eftersom dessa tas upp i en särskild utredning. Exportkredit- utredningen har under hösten 1988 redovisat sina förslag i betänkandet (SOU l988:42) Statens roll vid
finansiering av export.
Ytterligare en begränsning, som anges i direktiven, är att vi visserligen skall uppmärksamma pågående föränd- ringar på skatteområdet, men inte lämna några förslag på det området.
Mot bakgrund av vad som anges i direktiven har vi valt att koncentrera vårt intresse till sådana finansie- ringsformer, som syftar till att stimulera ekonomisk tillväxt. Vi har sett det som både omöjligt och olämp- ligt att inom ramen för denna utredning försöka göra
bedömningar av hur effektiva de finansieringssystem är som är motiverade utifrån andra samhällsmål (t.ex. arbetsmarknadspolitiska och energipolitiska stöd).
1.3 Uppläggning av arbetet
Uppläggningen av utredningarbetet har präglats av den avgörande förändring i förutsättningarna för det statliga finansiella stödet, som avregleringen av kreditmarknaden under 1980—talets senare hälft innebär. Vi ser det som mindre viktigt att nu utvärdera hur väl en rad stödformer har fungerat för att avhjälpa marknadsbrister, som har funnits tidigare. I stället har vi lagt tyngdpunkten på att försöka besvara frågan: Vilken roll bör det statliga finansiella stödet spela i framtiden?
Vi har vidare valt att koncentrera oss på att analy- sera och dra slutsatser av i första hand befintliga utredningsrapporter och några delstudier, som vi själva tagit initiativ till. På grundval av analysen och slutsatserna formulerar vi konkreta förslag till åtgärder.
Följande delrapporter har tagits fram genom särskilda uppdrag inom ramen för utredningen. Rapporterna publiceras samtidigt med detta betänkande som (SOU 1989:25) Rapporter till finansieringsutredningen. Rapportförfattarna svarar själva för innehållet i resp. rapport.
Göran Schubert: Kreditmarknadens utveckling och utlåningen till små och medelstora företag under 1980-talet.
Bertil Gandemo: Näringslivets behov av externt kapital.
sinova AB (Jan Edenius och Magnus Bäckstrand): Markna- dens agerande vid vissa förändringar av det statliga kreditstödet.
Teknikcentrum vid Tekniska högskolan i Linköping (Magnus Ahlström, Christer Olofsson, Miriam Salzer): Statligt finansierade riskkapitalbolag.
Tönnerviksgruppen (Sven-Erik Johansson): Beskattningens roll för företagens finansiering.
Tönnerviksgruppen (Sven-Erik Johansson och Bertil Jonsson): Investeringsbanken.
Resultatet av vårt och regionalpolitiska kommmitténs gemensamma uppdrag till SIND har publicerats som SIND pa 1988:10 Regional finansiering.
Av övriga utredningar, som vi utnyttjat i vårt arbete, vill vi särskilt nämna följande:
Ds I 1986:S Industripolitiskt finansiellt stöd — några synpunkter på förenklingar och effektivisering (Eric Pettersson).
SOU 1987:29 Stöd till näringslivet (betänkande av kreditgarantiutredningen).
SOU 1988:29 Förnyelse av kreditmarknaden (slutbetänkande av kreditmarknadskommittén).
SOU 1988:42 Statens roll vid finansiering av export (betänkande av exportkreditutredningen).
SIND 1988:3 Riskkapitalet och de mindre företagen.
SIND: Stödhandboken 1988.
Hans Landström: Småföretagens försörjning med riskkapital (SIND, STU, Sveriges Industriförbund, Trygghetsrådet SAF-PTK).
IVA—rapport 368: Exploatering och finansiering av ny teknik.
Den norska rapporten Statsbankenes rolle i industrifinansieringen (fra en interdepartemental arbeidsgruppe oppnevnt av Pinansdepartementet, Industridepartementet og Kommunal— og arbeidsdepartementet).
1.4 Läsanvisningar
I kapitel 2 finns en kortfattad redovisning av bl.a. nettokostnaderna för det statliga finansiella stödet. I kapitel 3 redovisas våra allmänna överväganden om motiv och lämpliga former för statligt finansiellt stöd.
Våra förslag till åtgärder redovisas i kapitel 4. Först görs en sammanfattning av förslagen. Därefter följer en genomgång institutionsvis.
I kapitel 5 redovisas EG—aspekten på förslagen.
Slutligen redovisas i kapitel 6 våra beräkningar av de statsfinansiella konsekvenserna av förslagen.
Statens industriverk har vid flera tillfällen, senast år 1988, sammanställt en stödhandbok som en översikt över kreditformer och statliga stöd. Eftersom det finns en aktuell stödhandbok avstår vi från att i detta betänkande göra en motsvarande faktaförteck- ning. Vi hänvisar i stället till Stödhandbok 1988.
Industridepartementet redovisar årligen netto- kostnader för det finansiella stödet till industri— företag. För att göra sådana mätningar måste olika typer av insatser - bidrag, skatterabatter, lån, garantier och ägarkapital — översättas till en minsta gemensam nämnare. Industridepartementets nettokostnadsmetod används också inom EFTA och Nordiska Ministerrådet för liknande sammansättningar. Följande principer tillämpas:
För bidrag ingår utbetalningar med avdrag för eventuella återbetalningar eller royalties. För garantier räknas infriade belopp minus garanti- avgifter och återvunna belopp. För lån och äger— kapital beräknas en alternativkostnad baserad på statens avkastningsränta med avdrag för intäktsräntor och aktieutdelningar.
Resultatet av aktuella beräkningar framgår av följande sammanställning.
Statens nettokostnader för finansiellt stöd till företag. Miljoner kr, löpande priser
Krisstöd varavzvarven stålindustrin skogsindustrin
Branschstöd varavzäldrestöd
Stöd till 800 varav: STU mm
Exportstöd
varav:
statsstödda krediter genom SEK BKN—garantier
Stöd till småföretag varav: rörelselån utvecklingskspital lånegarantier
Regionalpolitiskt stöd
varav: lokaliseringsstöd nedsatt socialför- säkringsavgift godstransportstöd
Arbetsmarknadspolitiskt stöd varav: rekryteringsstöd utbildningsstöd Energipolitiskt stöd Övrigt stöd
Finansiellt stöd. totalt
85/86 4 373 3 774 351 163
300 181
226 105
1 713 1 386 164 209 47 118
6
1 454 646 354 206 871
709 162
927 722
10 794
86/87 998 516 285 160
253 142
385 127
1 072 594 285 203
69 109 8
1 539 637 355 222 656
491 165
681 712
6 499
87/88 974 154 698 120
204 114
405 101
1 117 464 473 146
46 73 10
1 367 436 364 235 575
357 218
224
707
5 718
Av nettokostnaderna 1987/88 på sammanlagt 5,7 miljarder kr. var ca 1,5 miljarder kr. eftersläpande kostnader för tidigare gjorda åtaganden. Hela beloppet under rubriken Krisstöd och en stor del av exportkreditstödet hör till denna kategori.
Av sammanställningen framgår också att de största kostnadsposterna avser sådana statliga stödformer som vi enligt våra direktiv inte skall behandla, nämligen regionalpolitiskt stöd och exportkrediter.
Frågan om allmänna riktlinjer för stöd till näringslivet behandlades av riksdagen våren 1988 (prop. 1987/88:150 bil 1., F10 31, rskr 399). Riks- dagen godkände därvid propositionens förslag till riktlinjer. Dessa innebär följande.
Stöd lämnas i princip endast om ett finansie- ringsbehov inte kan tillgodoses av sökanden själv eller av någon bank eller annat kreditinstitut. stödet skall således begränsas till att vara ett komplement till de finansieringsmöjligheter som den allmänna kreditmarknaden kan erbjuda. Samtidigt framhålls att denna princip går att förena med en flexibel tillämpning.
Statligt stöd skall i allmänhet lämnas endast om verksamheten bedöms vara eller kunna bli lönsam från företagsekonomisk synpunkt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör dock ha möj- lighet att undantagsvis vidta speciella åtgärder, om de har avgörande betydelse med hänsyn till bl.a. sysselsättnings— och regionalpolitiska aspekter.
3 . 1 Sammanfattande slutsatser
Avregleringen av kreditmarknaden har inneburit kraftigt ökade möjligheter för banker och andra finansieringsinstitut att tillgodose företagets behov av extern finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste åren, bl.a. genom att valutaregleringen avskaffas, kredit- marknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet ändras. En konsekvens av utvecklingen är att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former minskar.
Det statliga stödet bör mot denna bakgrund omstruktu- reras och begränsas till
riskgarantier och lånegarantier för att mot avgift dela risker
bidrag för att påverka lönsamheten så att den
företagsekonomiska kalkylen närmar sig den samhällsekonomiska
Några skäl att lämna statliga lån finns inte längre.
Riskgarantier bör kunna ges för att täcka tekniska och/eller kommersiella risker i avgränsade projekt i teknikbaserade företag. Garantin ställs till projekt- ägaren och har karaktären av 'projektförsäkring' mot
misslyckande. Garantisystemet bör inte gå med underskott sett över en längre period.
Lånegarantier bör kunna lämnas för att underlätta finansieringen för främst nystartade företag och projekt som avser nya produkter eller nya marknader. Garantin ställs till kreditgivaren.
Det finns skäl för staten att även fortsättningsvis på marknadsmässiga villkor kanalisera riskkapital (ägar- kapital) till onoterade företag. Åtgärder bör vidtas också för att underlätta för privat riskkapital att söka sig till denna sektor.
Inom industridepartementets verksamhetsområde bör bidrag kunna lämnas i begränsad omfattning och i speciella situationer
- för att täcka kostnader för teknisk forskning och utveckling (de tidiga skedena i den tekniska utvecklingsprocessen)
- för att täcka kostnader för åtgärder som höjer kompetens— och kunskapsnivån i företagen
- som "stipendium" för att stimulera start av nya företag.
En förutsättning för att bidrag skall kunna lämnas bör vara klart definierade "motprestationer" från företagen.
Vår utgångspunkt är att marknadsekonomin är det system, som bäst leder till ekonomisk tillväxt och därmed bidrar till ökade reallöner och ett högre välstånd i samhället.
Marknadsekonomin kan dock ha vissa brister och behöver i speciella situationer därför korrigeras, bl.a. genom statligt stöd till företag. Motiven för detta kan indelas i två huvudgrupper:
- att jämna ut skillnader mellan en företags— ekonomisk kalkyl och en samhällsekonomisk kalkyl
- att kompensera för brister i de finansiella marknadernas funktionssätt.
Orsaker till skillnader mellan en företagsekonomisk och en samhällsekonomisk kalkyl är bl.a. följande:
- angelägna samhällsmål såsom regional balans, god miljö etc., skall vägas in i den samhälls— ekonomiska kalkylen
- förekomsten av positiva externa effekter eller kollektiva varor (positiva externa effekter innebär att en verksamhet som ett företag driver är till nytta för andra, utan att företaget självt kan dra ekonomisk fördel av det; kollektiva varor/tjänster är sådana som
kan utnyttjas av alla utan att den enes användning minskar den andres möjlighet att ut- nyttja den).
Bland möjliga brister i de finansiella marknadernas funktionssätt kan nämnas:
— prisreglering
— ransonering
— bristande konkurrens
- svårigheter att värdera risker - bristande information.
3.3 Vilka stödformer bör väljas?
stödet syftar'till att påverka företagare så att beslut, som annars inte skulle kommit till stånd, fattas och genomförs. Alternativ (som är "sam— hälleligt" önskvärda), som annars inte skulle ha övervägts eller valts, föredras därigenom framför andra möjligheter.
Om avsikten är att jämna ut skillnaderna mellan en företagsekonomisk och en samhällsekonomisk kalkyl är det i första hand lönsamheten som skall påverkas. Det bör ske genom bidrag. Han kan se det så att samhället köper en tjänst av företaget t.ex. anställning av en arbetshandikappad, etablering på en ort som inte är 'förstahandsvalet" för företaget eller att hålla produktionskapacitet för en vara som är viktig från krisförsörjningssynpunkt. Det går inte att ge en generell rekommendation om hur sådana bidrag bör vara konstruerade, utan detta måste avgöras från fall till fall. Kopplingen mellan bidrag och motprestation är
viktig. Det gäller för staten att för varje sådant program utforma effektiva "kontrakt" med företagen. I vissa fall kan det vara effektivast med automatiskt verkande stöd. I andra fall kan det vara effektivast med stöd, som lämnas efter prövning i varje enskilt fall. En fortlöpande utvärdering bör ske av sådana
program.
Om avsikten är att kompensera för brister i marknadens funktionssätt måste analysen utgå från vilka brister som skall avhjälpas. En första ansats bör då vara att pröva om staten genom ändringar i t.ex. regelsystem eller skatter kan få marknaderna att fungera effektiv— are. Emellertid kan det vara så att regelsystem och skatter av hänsyn till andra samhällsmål än tillväxt- målet utformas så att bristerna kvarstår. I sådana lägen kan kompensation i form av statligt finansiellt stöd bli aktuellt.
Om problemet är ransoneringar på kreditmarknaden kan direkta lån vara användbara. Sådana lånesystem kan utformas så att staten själv (genom en myndighet) lämnar lån till företag eller genom att staten bildar särskilda institutioner (stiftelser eller bolag) för ändamålet.
På liknande sätt kan brister i riskkapitalmarknaden kompenseras med att staten direkt eller indirekt går in med riskkapital (ägarkapital) i företaget.
En speciell typ av marknadsimperfektion hänger samman med osäkerhet och risk. Teoretiskt skulle alla sådana problem kunna lösas av ett perfekt fungerande för- säkringsväsende. Om det visar sig att "korrekt" satta försäkringspremier för ett visst projekt blir så höga, att företaget väljer att inte genomföra projektet, men
staten anser det vara så angeläget att det ändå bör genomföras, kan staten lämna bidrag till att täcka försäkringspremien. Vi kan således återföra frågan om kompensation för osäkerhet och risk till diskussionen om att jämna ut skillnaderna mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk kalkyl. Genom ett bidrag påverkas lönsamheten i projektet (som genom försäk- ringspremiens storlek blivit för låg) i positiv riktning. Förutsättningen för bidrag är givetvis att en samhällsekonomisk bedömning av projektet visar att den samhällsekonomiska lönsamheten är högre än den företagsekonomiska. Vi vill understryka att det är mycket svårt att göra sådana kalkyler.
Om det inte finns ett väl fungerande försäkrings- system, t.ex. för tekniska och kommersiella risker, kan staten fungera som riskavlyftare:
— staten kan åstadkomma en bred riskspridning.
staten kan ha ett mycket långsiktigt perspektiv
Sådana riskavlyft kan ske genom statliga lånegarantier och riskgarantier.
Lånegaranti (en garanti ställd till långivaren att låntagarens skyldigheter infrias) reducerar lån- givarens risk och kan på så sätt göra det möjligt för ett företag att få lån.
Riskgaranti (en garanti ställd till företaget om ersättning i det fall ett avgränsat projekt miss- lyckas) reducerar företagets risk.
Vissa av de stödformer, som för närvarande används, har utformats för att samtidigt lösa flera problem. Ett exempel är lån (bidrag) med villkorlig åter- betalningsskyldighet, som är både ett instrument för riskdelning och ett direkt lån.
3.4 Behov av kostnadsutjämning
vi behandlar inte närmare frågan om behov av system för utjämning av kostnader mellan företagsekonomisk och samhällsekonomisk kalkyl i de fall syftet är att andra samhällsmål än tillväxtmålet skall vägas in i kalkylen. Däremot rekommenderar vi, att en sådan genomgång görs för varje departements verksamhets- område. Vårt principresonemang om lämpliga stödformer för olika syften kan därvid vara till nytta. Eftersom det gäller att påverka lönsamheten bör bidragsformen användas.
När det gäller behov av kostnadsutjämningssystem för att uppnå tillväxtmålet finner vi följande områden, som alla har karaktären av "positiva externa effekter".
- De tidiga skedena i den tekniska utvecklingsprocessen
Motiven hänger samman med svårigheterna för ett företag att internalisera utvecklingsinsatsen, dvs. det företag som gör satsningen kan inte vara säkert på att det får ta hand om hela den eventuella vinsten. En del 'spiller över" till
andra företag. För samhället som helhet kan alltså satsningen på nya utvecklingsprojekt bli för liten om enbart den företagsekonomiska
kalkylen får avgöra.
Kompetens— och kunskapshöjning, främst i små och medelstora företag
Här kan ett liknande resonemang föras som för teknisk utveckling. Det företag, som har kostnader för kompetens- och kunskapshöjning kan inte vara säkert på att dra full nytta av satsningen. Den skapar en tillgång som är knuten till personerna i företaget och är därmed rörlig. Detta är särskilt kännbart för små och medelstora företag med liten "intern arbetsmarknad" och för kunskapsbaserade företag. Alltså tenderar satsningen på kompetens- och kunskapshöjning att bli för liten om enbart den företagsekonomiska kalkylen får råda.
stimulera nyföretagande
För dynamiken i näringslivet är det angeläget att det finns en tillväxt av nya företag och affärsidéer. För många är det dock ett stort och vanskligt steg att lämna en anställning och bli företagare. Det finns därför en risk att många goda affärsidéer inte blir prövade, om inte staten underlättar nyföretagande.
3.5 Behov av åtgärder för att kompensera för brister i marknadens funktionssätt
3.5.1 Näringslivets behov av externt kapital
På vårt uppdrag har Bertil Gandemo analyserat nä— ringslivets behov av externt kapital. Rans rapport publiceras som en del av (SOU 1988z25) Rapporter till finansieringsutredningen. Av rapporten framgår bl.a. följande. Vad gäller stora företag har målen och formerna för finansiell styrning förändrats. Divi- sionalisering och skapande av enheter med resultat— ansvar på 1970-talet har givit positiva effekter för kapitalbehov och finansiering under 1980-talet. Kapitalrationalisering är en mycket målmedveten satsning, som kraftigt har minskat behovet av rörelse- kapital. Den stora stabiliteten i internt tillförda medel är också resultatet av en långsiktig strukturförändring.
För stora koncerner är behoven att låna långfristigt i svenska kronor mycket små. Utlandslånen har successivt ökat sin andel. Några starkt uttalade behov av att låna på den svenska kreditmarknaden finns sålunda inte. Företagen etablerar också i ökande takt finans- bolag i länder där restriktionerna är få.
För mindre och medelstora företag är bilden en annan. Behoven för anläggningsinvesteringar och av rörelse- kapital är stora i mindre och medelstora företag. Några möjligheter att bedöma behov i form av t.ex. ännu inte startade företag eller ännu inte realiserade expansionsplaner finns inte.
Förmågan att generera interna medel i rörelsen är god även hos små och medelstora företag. Den rörlighet och den uppsjö av alternativ, som finns på riskkapital- marknaden för storföretag, finns dock inte i samma utsträckning för dessa företag.
Innan vi går in på olika finansieringsformer, vill vi dock konstatera, att brister i kapitaltillgång inte är det viktigaste hindret för företagens expansion och lönsamhetsutveckling. Av olika studier framgår att finansieringen generellt inte uppfattas som något stort problem. Bristen på affärsmässig kompetens och på entreprenörsegenskaper är betydligt större än
bristen på kapital.
3.5.2 Lånekapital
På vårt uppdrag har Göran Schubert gjort en studie av kreditmarknadens utveckling och utlåningen till små och medelstora företag under 1980-talet. Rapporten publiceras som en del av betänkandet (SOU 1989:25) Rapporter till finaniseringsutredningen. I rapporten görs en beskrivning av kreditmarknadens allmänna utveckling och avvecklingen av de kreditpolitiska regleringarna. En slutsats är att det inte längre är motiverat med statligt finansiellt stöd för att kompensera för regleringar på kreditmarknaden. Vidare görs bedömningen att kreditmarknaden med största sannolikhet kommer att fortsätta att förändras i snabb takt de närmaste åren, bl.a. genom att valutaregle- ringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet ändras. Utvecklingen kommer sannolikt att leda till att utbudet av finansiella tjänster kommer att fortsätta att öka. Konkurrensen kommer att öka och kreditinstitutens
roller att förändras. Sammantaget torde därmed de finansiella marknaderna bli effektivare.
Vi instämmer i den bedömning som nu redovisats. Den genomförda och planerade avregleringen av kredit- marknaden är så långtgående, att en återgång till ett system med kreditransonering är omöjlig. Efterfrågan på lånekapital bör alltså kunna tillgodoses av ett tillräckligt utbud på den ordinarie kreditmarknaden utan särskilda statliga låneformer och låneinstitut. De problem som kan uppstå hänger samman med risknivån för kreditgivarna, framför allt i samband med lån till nystartade företag för projekt som avser nya produkter eller nya marknader. vi återkommer till riskdelnings- frågorna i det följande.
3.5.3 Riskkapital
Med riskkapital menar vi eget kapital och sådana lån, som kan konverteras till eget kapital.
Vi kan först konstatera, att företag med börsnoterade eller OTC-noterade aktier har tillgång till en funge- rande riskkapitalmarknad.
När det gäller övriga företag är det svårare att komma fram till någon entydig bild. Hans Landström har i rapporten "Småföretagens försörjning med riskkapital" (SIND m.fl.) konstaterat, att det råder delade meningar om i vilken utsträckning tillförseln av eget kapital är ett problem för de små och unga företagen. Följande argument finns mot att detta är ett stort problem:
- Lönsamheten i företagen har förbättats under
senare år.
- De flesta företagen förblir små levebröds— företag. Dessa kan leva med en låg andel eget
kapital.
- Det finns tillräckligt med kapital på marknaden.
- Bristen på eget kapital är enbart en konsekvens av andra och större problem såsom bristande marknadskontakter, dåligt flöde av likvida
medel etc.
De argument som talar för att tillförseln av eget kapital är ett problem är främst följande:
Även om andelen eget kapital ökat i de små företagen under senare år är soliditeten fortfarande låg. Detta
leder bl.a. till
- påfrestningar på de likvida medlen i företagen
— sämre handlingsfrihet och dålig förmåga att klara oväntade svårigheter, vilket är ett problem, eftersom det är under företagens första år som det största antalet oförutsägbara händelser inträffar och korrigeringar av affärsinriktningen krävs
- en hämmad expansionsvilja i företagen.
Bland problemen med att få in externt eget kapital anger Landström främst följande.
— Det föreligger en brist på minoritetskapital.
De förändringar som skett på riskkapital- marknaden under senare år med ett minskat antal investeringar och ett större intresse för majoritetsinvesteringar har gjort, att det finns en allmän brist på minoritetskapital.
- Attityden till externt tillfört kapital är ofta
negativ. Varje extern ägare betraktas med stor misstänksamhet. l970-talsattityden att till- växten kunde ske med lånat kapital lever också kvar i många små företag.
- De externa finansiärernas situation är inte heller den bästa. Problemen avser främst
* möjligheterna att avyttra minoritetsposter
* dubbelbeskattning på utdelning, realisationsvinst - avdrag och möjligheter till realisationsförlustbeskattning samt
* möjligheterna för stora företag att med obeskattade medel investera i extern FoU.
— De offentliga stöden har en komplicerad struktur som gör det svårt för den enskilde
entreprenören att hitta rätt bland de instrument som finns. Dessutom tillförs kapital i alltför små poster och av alltför kortsiktig karaktär.
— Relationen mellan företaget och externa
finansiärer upplevs av många som ett problem. Dessa problem kan delas upp i tre komponenter:
* En ekonomisk obalans mellan finansiären och entreprenören uppstår lätt då ytterligare kapital måste tillföras.
* Olika målsättningar, vilket skapar konflikter avseende de ekonomiska kraven.
* Tillförseln av ledningskompetens från finansiären har inte alltid uppfyllt förväntningartna.
Mot denna bakgrund gör Landström en nyansering av pro- blembilden och anger följande företagskategorier, som tar stora operativa och finansiella risker och därmed kräver en hög andel eget kapital (det bör noteras att ett företag kan ingå i flera olika sådana kategorier — i så fall blir behovet av högt eget kapital än mer framträdande):
- Enskilt ägda företag som inte kan erhålla det finansiella skyddsnät och utbud av finansiella instrument som dotterbolag och företag med spritt ägande kan erhålla.
— Nystartade företag. I dessa företag är de operativa störningarna många och svåra att förutse. De finansiella riskerna är också stora i form av brist på likvida medel och stor likvidationsrisk. Rapitalanskaffningen försvåras av att företagen inte har någon historia.
- Utvecklingsföretag som är små men har en hög tillväxttakt. De operativa riskerna är stora med ett starkt kundberoende, höga produkt- risker, stort beroende av vissa nyckelpersoner och en "ryckig" utveckling. Finansiellt
föreligger också höga kapitalanskaffnings-, likviditets- och likvidationsrisker.
— Expansionsföretag, dvs. företag med starkt expansionsinriktade företagsledare, som arbetar med stora operativa risker exempelvis vid expansion på utländska marknader. Detta leder också till stora finansiella risker i form av kapitalanskaffningsproblem, störningar i betalningsströmmarna etc.
En ytterligare nyansering kan göras genom en indelning i olika utvecklingsfaser. Enligt Landström är kapital- behovet särskilt stort i den kreativa fasen och
etableringsfasen.
SIND har under de senaste åren följt utvecklingen på riskkapitalmarknaden för onoterade företag. I rapporten (SIND 1988:3) Riskkapitalet och de mindre företagen finns en aktuell redovisning av situationen på denna riskkapitalmarknad. Av rapporten framgår bl.a. följande.
Riskkapitalmarknaden för småföretag har vuxit snabbt. Sedan år 1982 har kapitalutbudet ökat från 400 milj. kr. till drygt 4 000 milj. kr. 1987. I rapporten görs en indelning i
— venture capitalföretag, som tillskjuter ägar- kapital i form av minoritetsandelar och är inriktade på tidsbegränsat ägande
- investment- och utvecklingsbolag, som är inriktade på majoritetsägande utan idsbegränsning
- statliga placerare, som går in med minoritetsandelar och utan att tillföra managementkompetens i företagen.
Venture capitalföretagen svarar för 1,5 miljarder kr. och investment— och utvecklingsbolagen för 1,3 miljarder kr. statliga placerare (främst 4:e AP-fonden, löntagarfonderna och Investeringsbanken) har hittills satsat ca 1,7 miljarder kr. i onoterade
företag.
Under de närmaste åren efter år 1982 startades ett tjugotal venture capitalbolag. Många hade små finansiella resurser. Därefter har marknaden konsoliderats. Några bolag har gått samman, andra har upphört med sin verksamhet. Några nya kapitalstarka investerare har tillkommit. Under 1987 blev staten störst på riskkapitalmarknaden för onoterade företag. Kännetecknande för investeringarna är att en allt mindre andel sker i de tidiga utvecklingsfaserna, s.k. 'start-ups". Mindre än 10 procent av venture capitalföretagen har som affärsidé att gå in i start—ups. En annan tendens är att många venture capitalföretag fått ett ökat intresse att göra majoritetsinvesteringar. Orsaken är att det är lättare att som majoritetsägare påverka portföljföretagen. Majoritetsposter är dessutom lättare att avyttra än minoritetsinnehav.
På vårt uppdrag har Teknikcentrum vid Tekniska högskolan i Linköping gjort ett antal fallstudier av delvis statligt finansierade riskkapitalbolag. Rapporten publiceras som en del av betänkandet (SOU 1989:25) Rapporter till finansieringsutredningen. I rapporten konstateras, att staten uppträder som finansiär främst i situationer av strukturell eller akut kris för regioner, där utvecklingsmöjligheterna upplevs som relativt dåliga för näringslivet. Med den restriktionen att bolagen arbetar i sådana regionqg och dessutom ofta ses med viss misstro från företrädare för framgångsrika företag, formuleras ett antal teser/rekommendationer för att nå framgång:
- Skapa en plattform av helägda, mogna och framgångsrika verksamheter, som kan utgöra en finansiell bas för utflykter i den mer svårframkomliga terräng, som innehåller unga och utvecklingsintensiva företag.
- Se till att de projekt och företag, som ingår i portföljen, medger aktiva managementinsatser från riskkapitalbolagens sida.
— Se till att det finns resurser för att växa med de projekt och företag som man engagerar sig i.
- Avsätt resurser för att finansiellt klara av de fallissemang som alltid kommer, även om detta innebär att investeringsnivån blir lägre än vad omgivningen tycker om.
- Se till att styrelsen innehåller erfarna och kritiska personer med hög integritet, som också
har möjlighet att engagera sig i portfölj- bolagens problem.
— Avsätt ordentligt med resurser för att göra den tidiga bedömningen av potentiella investe— ringar.
Vår bedömning är att det även i fortsättningen behövs särskilda åtgärder för att tillräcklig mängd risk- kapital i lämplig form skall kanaliseras till småföre- tagssektorn. Vi instämmer i Landströms bedömningar av i vilka fall det är störst behov av tillskott av externt kapital. Samtidigt pågår en utveckling, där venture capitalbolagen tenderar att minska sin andel investeringar i denna typ av företag. Mot denna bak— grund ser vi ett behov av att staten även under 1990-talet deltar på riskkapitalmarknaden på marknadsmässiga villkor.
I de fall statligt kapital skall styras till riskkapi- talmarknaden bör det ske i sådana former, som ut- nyttjar den privata venture capitalmarknadens starka sidor. De personer som framgångsrikt skall leda venture capitalföretag måste själva ha entrepre- nörsegenskaper kombinerat med tekniska och/eller ekonomiska kunskaper. I USA har erfarenheten visat, att specialiserade venture capitalmanagementbolag som sköter (ofta flera) venture capitalfonder varit framgångsrika. Även från de begränsade svenska erfarenheterna kan slutsatsen dras, att framgången hos venture capitalföretag främst hänger samman med de personliga egenskaperna hos venture capitalföretagets ledare och med uthålliga finansiärer. Statliga riskkapitalinsatser bör utformas med utgångspunkt i dessa förhållanden.
3.5.4 Garantier för riskdelning
De fall där en riskdelning är angelägen från statlig synpunkt gäller främst tekniska och kommersiella risker eller kombinationer av dessa. Någon "marknad" för sådana försäkringar finns knappast i dag och kan inte förväntas uppstå på kommersiella grunder. En viktig orsak är att det krävs speciell kompetens för att bedöma dessa risker. Riskbedömningen måste göras i varje enskilt projekt och det är svårt att sätta marknadsmässiga premier. Dessutom skulle sannolikt premierna till följd av risknivån bli så höga att efterfrågan på sådana försäkringar skulle vara liten. Slutsatsen är alltså, att om det är angeläget att erbjuda möjlighet till riskdelning i tekniska/- /kommersiella projekt, måste staten i de flesta fall själv svara för riskdelningen.
I vilka fall bör staten ställa upp som riskdelare? Vår bedömning är att det gäller två typer av risksitua-
tioner:
- Tekniska och/eller kommersiella risker i avgränsade projekt i teknikbaserade företag
- Nystartade företag med bristfälliga bankkontakter eller tillväxtföretag med större utvecklingssatsningar på nya produkter och/eller marknader.
Den första typen kan karaktäriseras som ett högrisk— éhögvinst-fall. Projektet kan väntas ge hög vinst om det lyckas, man stor förlust om det misslyckas. Företagets bedömning av sannolikheten för vinst/-
förlust blir avgörande för om projektet skall genom- föras eller ej. Om staten vill påverka den bedömningen bör det ske genom att erbjuda en försäkring för för- luster vid negativt utfall, dvs. en riskgaranti. Här kan i vissa delar den modell utnyttjas som används för exportkreditgarantierna. Visserligen har BKN-systemet stora underskott för närvarande, men det beror inte i första hand på systemet som sådant, utan snarare på den internationella skuldkrisen.
En sådan modell innebär, att staten ställer en garanti som riktas till företaget/projektägaren. Om projektet misslyckas får företaget ersättning genom garantin. Garantiverksamheten skall över en längre period vara självbärande genom att premierna och räntan på eventuella reserver på sikt skall motsvara skade- ersättningarna och administrationskostnaderna. Riskprojekt av denna typ kan finnas även inom stora företag, som har möjlighet att finansiera delprojekt med egna eller upplånade medel. Att då använda bidrag eller villkorliga lån för att få till stånd projektet är olämpligt, eftersom varken likviditet eller lön— samhet behöver förbättras. Men det är också fel att hävda, att ett stort företag med god likviditet och lönsamhet kan genomföra projektet utan någon risk- delning. Vad som prövas av företagsledningen är ju det avgränsade riskprojektet i relation till alternativa projekt för företaget.
Att vi begränsar användningen till projekt i teknikbaserade företag beror på att risknivån är störst när tekniska risker kombineras med kommersiella. Samtidigt är det viktigt att företag av denna typ kan ges goda utvecklingsbetingelser.
Den andra typen av riskdelning kan karaktäriseras av förhållandet riskvilligt företag (företagare)— -riskovillig långivare. Företagaren är beredd att ta risken att starta (expandera) sitt företag, men kreditmarknadens institutioner vill inte engagera sig i tillräcklig omfattning (bristande formell säkerhet, svårt och/eller kostsamt för kreditgivaren att göra en noggrann kreditprövning). Här är det inte företagets beslutsfattare utan kreditgivaren som skall påverkas. Det kan ske genom en statlig lånegaranti som begränsar
kreditgivarens risktagande.
Som vi tidigare har konstaterat har avregleringen på kreditmarknaden inneburit, att det inte längre finns någon ransonering av krediter. Det är också sannolikt att utbudet av finansieringslösningar som är anpassade till företagens skilda behov kommer att fortsätta att utvecklas. Samtidigt kan konstateras, att bankernas intresse för och möjlighet till ett generellt ökat risktagande är begränsat på kort sikt. Detta understryks av den bedömning av marknadens agerande vid vissa förändringar av det statliga företagsstödet som sinova AB gjort på vårt uppdrag. Sinovas rapport publiceras som en del av betänkandet (SOU l989:25) Rapporter till finansieringsutredningen. Mot denna bakgrund anser vi det befogat att staten i begränsad omfattning lämnar lånegarantier under en övergångsperiod tills dess avregleringarna på kreditmarknaden fått fullt genomslag.
3.6 Skattefrågornas betydelse för kapitalförsörjningen
På vårt uppdrag har Tönnerviksgruppen (Sven-Erik Johansson) översiktligt belyst beskattningens roll för de mindre och medelstora företagens finansiering. Rapporten ingår som en del i betänkandet (SOU l989:25) Rapporter till finansieringsutredningen.
För närvarande pågår slutskedet av arbetet i tre stora skatteutredningar
— Utredningen om reformerad inkomsbeskattning - Utredningen om reformerad företagsbeskattning - Utredningen om indirekta skatter
Avsikten är att statsmakterna under år 1990 skall fatta beslut om en genomgripande skattereform. Enligt vad som hittills i den offentliga debatten sagts om inriktningen av skattereformen innebär den
- kraftiga begränsningar av avdragsrätten vid företagsbeskattningen och fysiska personers beskattning
- lägre marginalskatter för fysiska personer och lägre bolagsskattesats
- ökad neutralitet genom mer likartad behandling av löne-, kapital- och företagarinkomster
- enklare regler som bl.a. minskar behovet av skatteplanering
Om huvuddelen av de skisserade förslagen genomförs, kommer de skattemässiga förutsättningarna att vara helt annorlunda under 1990-talet än under de senaste årtiondena.
Sven-Erik Johansson gör i sin studie ett försök att bedöma vad det skisserade skattesystemet skulle innebära för främst de mindre och medelstora företagens finansiering. Hans slutsats är att effekterna blir övervägande positiva för den större delen av denna företagssektor. För vissa kategorier av småföretag - utvecklingsföretag och framgångsföretag (jfr. avsnitt 3.5.3) - kan det dock enligt Johansson finnas skäl att överväga särskilda åtgärder eller anpassningar inom skatteområdet.
Vi har också noterat att det i den aktuella debatten förts fram förslag på skatteområdet för att underlätta företagande och riskkapitalförsörjning. Bl.a. har SIND i sin rapport SIND PM 1988:10 föreslagit en försöksverksamhet inom de regionalpolitiska stödområdena med aktieägar—/etableringskonto, som en blivande företagare kan använda för att sätta av obeskattade inkomster att använda som startkapital. Vidare innebär SIND:s förslag möjlighet för privat- personer att av obeskattade inkomster placera medel i särskilda placeringsfonder med inriktning på risk- kapitalplacering i småföretag. Liknande förslag med inriktning mot teknikbaserade företag har förts fram av Ingenjörsvetenskapsakademien i IVA-rapport 368. Även Industriförbundet och Småföretagens riks— organisation har föreslagit liknande åtgärder. Bl.a. hänvisas till utländska system av detta slag.
Enligt vår mening bör all kraft satsas på att genomföra skattereformen enligt de övergripande intentioner som hittills redovisats. Speciallösningar av typen etableringskonto innebär avsteg från de grundläggande principerna om basbreddning och
enkelhet.
Om det senare visar sig att skattereformen inte utformas på ett sätt som är neutralt mellan risksatsningar och mer säkra kapitalplaceringar, symmetriskt med avseende på beskattning av vinster och avdrag för förluster etc. bör förslagen om bl.a. etableringskonto och skattestimulerande risk- kapitalfonder ingående övervägas på nytt.
4.1 Förslagen i sammanfattning
Teknisk utveckling och teknikbaserade företag
Sggzs stöd med syfte att av teknikbaserade nya produkter utveckla ny industriell verksamhet ges i form av rena bidrag. Systemet med villkorlig åter- betalning slopas. STU ges dessutom möjlighet att lämna starta—eget-stipendium i samband med start av teknikbaserade företag.
Industrifondens nuvarande stödformer ersätts med ett system med riskgarantier för tekniska och kommersi- ella risker i teknikbaserade företag. Garanti- avgifterna sätts så att systemet över en längre period inte går med underskott. STU ges möjighet att lämna visst bidrag till garantiavgiften i de fall STU anser att ett projekt bör genomföras, men före— taget inte är berett att göra det på grund av pre- miens storlek. En möjlighet öppnas för venture capitalföretag att på detta sätt "försäkra sig" mot förlustprojekt i sin portfölj. Industrifondens verk- samhet samordnas med STU. En engagemangsram på 2 miljarder kr. (inklusive Industrifondens nuvarande engagemang) fastställs för verksamheten. Den nu- varande stiftelsen upplöses och behållningen återförs till staten.
Kunskaps- och kompetenshöjning
Våra förslag på finansieringsområdet innebär minskade statsfinansiella kostnader på ca 200 milj.
kr per år. Vi anser att de frigjorda resurserna i huvudsak bör användas för åtgärder för kunskaps— och kompetenshöjning i främst småföretagssektorn. Det ligger dock utanför våra direktiv att lämna närmare förslag till hur sådana åtgärder bör utformas. Vi utgår från att de regionala utvecklingsfonderna kommer att vara viktiga instrument i sådan
verksamhet.
Stimulera nyföretagande
För att upprätthålla en tillräckligt hög nivå på ny— företagandet föreslår vi att starta-eget-stipendium införs. Sådana stipendier skall kunna ges till sådana företagsstartare som har en god affärsidé i kombination med vilja och förmåga till expansion. Formen bör ansluta till vad som gäller för systemet med starta—eget—bidrag till arbetslösa. På regional nivå bör utvecklingsfonderna kunna lämna starta eget—stipendier. Som tidigare nämnts bör STU på central nivå ha möjlighet att lämna starta—eget- —stipendium. Vi beräknar att ca 50 milj.kr per år skall användas för starta—eget-stipendier.
Lån och lånegarantier
Något näringspolitiskt skäl finns inte längre för staten att äga aktier i Sveriges Investeringsbank åå; Industrikredit AB och Lantbrukskredit AB. Mot denna bakgrund tillstyrker vi den ägarförändring av Investeringsbanken som har aviserats. Eftersom Industrikredits lönsamhet är god, ser vi ingen anledning att nu förorda någon avveckling av statens ägarengagemang om bankerna önskar behålla den nu- varande ägarstrukturen. När det gäller Lantbruks-
kredit bör staten överväga en försäljning av sin ägarandel.
Systemet med återlån ur AP-fonderna behövs inte längre och kan alltså avskaffas.
De regionala utvecklingsfondernas finansie- ringsverksamhet bör omstruktureras och begränsas. Finansieringsformerna lån och utvecklingskapital avskaffas. Systemet med lånegarantier förändras och behålls tills vidare under en treårsperiod i av- vaktan på att avregleringarna på kreditmarknaden får full effekt i banksystemet. En engagemangsram på sammanlagt 400 milj.kr fastställs för lånegaranti— verksamheten. Garantierna konstrueras som sam— riskgarantier, där utvecklingsfonden täcker 75 procent av förlusten och kreditgivaren 25 procent. En stor del av lånefonderna, sammanlagt ca 1,9 miljarder kr., återförs till staten. Tyngd— punkten i utvecklingsfondernas verksamhet förskjuts mot rådgivning, information och konsultverksamhet.
Riskkapital
För att säkerställa ett tillräckligt utbud av mycket långsiktigt riskkapital föreslår vi att sammanlagt 600 milj. kr. med avkastningskrav får användas av de regionala utvecklingsfonderna för att gå in som delägare i riskkapitalbolag. På så sätt kan det bildas ett antal "utvecklingsfonderna närstående" riskkapitalbolag. Privata intressenter bör dock vara majoritetsägare i sådana bolag.
Småföretagsfonden bör tillföras ytterligare 200 milj.kr med avkastningskrav och ytterligare pro- filera den ursprungliga inriktningen, nämligen att
fungera som en av de uthålliga finansiärer som på kommersiella villkor satsar kapital f.venture capitalbolag eller andra liknande riskkapitalbolag. Vi föreslår dessutom att Norrlandsfondens verksamhet vrids över från nuvarande kreditgivning till att ha samma inriktning som Småföretagsfonden fast med tonvikt på Norrland. Av regionalpolitiska skäl bör avkastningskravet sättas lägre-för Norrlandsfonden än för Småföretagsfonden.
De regionala utvecklingsfonderna, Småföretagsfonden och Norrlandsfonden får genom våra förslag ett sam- manlagt kapital på ca 1,3 miljarder kr. för risk— kapitalsatsningar. Härigenom skapas förutsättningar att bilda och expandera olika former av riskkapital— bolag med privata majoritetsägare med regional för- ankring men utan regional begränsning av verksam— heten. Vi tror inte att sådan verksamhet kan "administreras fram" genom beslut av offentliga organ. Den närmare utformningen - som säkert kommer att variera från fall till fall — får i stället växa fram i samspel mellan olika intressenter.
Eftersom det är angeläget att det finns många olika aktörer på marknaden för riskkapital för småföretag, ser vi ingen anledning att nu avveckla statens ägar— engagemang i Företagskapital AB. Detta bolag är ett utmärkt exempel på både att det går att driva ven— ture capitalverksamhet framgångsrikt i Sverige och att det tar mycket lång tid att nå dessa framgångar. Det bör dock övervägas att överföra ägandet av statens aktier i Företagskapital till Småföretagsfonden.
För att öka utbudet av privat riskkapital till onoteraade företag föreslår vi att det får bildas aktiefonder helt inriktade på placeringar i sådana
företag. En annan åtgärd som skulle öka utbudet av privat riskkapital är att genomföra kreditmarknads- kommitténs förslag om att banker genom dotterbolag i begränsad utsträckning skall kunna äga aktier som ett led i sin finansieringsverksamhet. Vi till- styrker detta förslag.
För att öka möjligheterna för venture capitalföretag att hitta "utgångsmöjligheter" föreslår vi att det undersöks närmare om aktiebolag bör ges vissa möj- ligheter att förvärva egna aktie . Även våra tidig- are förslag att venture capitalföretag genom risk— garantisystemet skall kunna "försäkra" sig mot vissa förluster har detta syfte.
vi vill också peka på att genom förslagen om att slopa villkorlig återbetalningsskyldighet vid STU- —stöd och om starta-eget—stipendier ökas antalet potentiellt lönsamma företag/projekt som kan attrahera riskkapital.
Skattesystemet har stor betydelse för företagens finansieringsmöjligheter. All kraft bör satsas på att genomföra en genomgripande skattereform enligt de övergripande intentioner som hittills har redo— visats. Om det senare visar sig att skattesystemet inte utformas på ett sätt som är neutralt mellan risksatsningar och mer säkra kapitalplaceringar, symmetriskt med avseende på beskattning av vinster och avdrag för förluster etc. bör modeller med etableringskonto och skattestimulerade riskkapitalfonder ingående övervägas på nytt.
4.2.1 Slutsatser och förslag
Systemet med villkorlig återbetalning slopas. I stället lämnas stöd i form av bidrag. STU bör ges större möjligheter att variera sin andel av pro- jektfinansieringen.
STU bör vidare kunna lämna starta-eget-stipendier samt bidrag för att delvis täcka garantiavgifter i ett nytt riskgarantisystem.
4.2.2 Nuvarande verksamhet
STU:s insatser skall bidra till att stärka det svenska systemet för forskning och utveckling så att det blir en viktig konkurrensfaktor för svensk
industri.
Insatserna koncentreras till att stödja och initiera FoU-verksamhet som har som målsättning att
- inom områden av strategisk betydelse för svensk industris långsiktiga utveckling bygga upp ny kunskap och förstärka den vetenskap- liga basen (program 1).
- inom etablerade verksamhetsområden utveckla
och föra in ny teknik, Sprida erfarenheter av tekniken samt bidra till teknikspridning i olika regioner (program 2).
- av teknikbaserade nya produkter med hög tillväxtpotential utveckla ny industriell verksamhet (program 3).
De regler som gäller för STU:s stöd till teknisk forskning etc återfinns i förordningen (l978:57l) om statligt stöd till teknisk forskning, industriellt utvecklingarbete och uppfinnarverksamhet.
Vid sidan av stödet till utvecklingsprojekt har STU vissa särskilda stödformer för att främja uppfinnar- verksamhet.
Stöd lämnas till
- kollektiv verksamhet, dvs när en grupp av företag i avtal med STU har åtagit sig att gemensamt med STU finansiera forskning och utvecklingsarbete inom visst område
- särskilt projekt eller grupp av projekt med teknisk risk.
Fortsättningsvis är det bara program 3 Nya produkter som behandlas. I stort sett är det bara det
projektstöd som lämnas inom ramen för detta program som kan betraktas som finansiellt stöd till företag.
Stöd lämnas i form av bidrag eller lån. Till uppfinnarverksamhet kan stödet även ges i form av stipendier eller pris.
Företag med betydande finansiella resurser får projektstöd endast för
a) projekt vars resultat kan nyttiggöras för socialt, medicinskt eller annat liknande allmännyttigt ändamål
b) projekt för annat ändamål med hög teknisk risknivå.
Bidraget får motsvara högst halva kostnaden för projektet om
— bidraget lämnas till företag med betydande egna finansiella resurser och bidraget avser ett projekt med hög teknisk risk eller
- projektet kan väntas medföra ekonomiskt utbyte för bidragsmottagaren.
Stödet skall i dessa fall lämnas som lån med vill- korlig återbetalning till STU eller ersättning till STU i form av royalty eller liknande.
Till enskild person eller småföretag får bidrag lämnas till mer än halva projektkostnaden om särskilda skäl
föreligger.
STU kan även ge en projektförsäkring, dvs utfästa sig att vid en senare tidpunkt täcka kostnaden för ett projekt om det uppenbarligen inte går att utnyttja resultatet lönsamt.
För en projektförsäkring utgår en särskild avgift beräknad med hänsyn till projektets risk och beräknat ekonomiskt utfall. Den skall uppgå till minst en procent per år av det utfästa beloppet. Avgiften kan också utgå i form av royalty eller liknande.
Resurser STU:s samtliga anslag uppgick 1987/88 till 872 milj.kr
inklusive vissa anslag för energiforskning och för regionalpolitiska insatser. För teknisk forskning och
utveckling var anslaget samma budgetår 717 milj.kr. varav 108 milj.kr. var avsatt för program 3 Nya pro— dukter.
Följande tabell visar fördelningen inom program 3 på de privata företag som fått stöd under budgetåret 1987/88.
Totalt Därav
bidrag återbet garanti Mkr % Mkr Z Mkr 2 Mkr !
Samtl privata
företag 77,9 100 4,1 5 69,1 89 4,6 6 därav med
— 5 anst 51,9 67 3,5 7 46,6 90 1,8 3
6— 19 " 11,4 15 0,3 3 8,8 77 2,3 20
20— 99 " 6,7 9 0,0 0 6,2 93 0,5 7
100—199 " 6,5 8 0,2 2 6,3 98 0,0 0
200— 1,3 2 0,2 15 1,1 85 0,0 0
STU:s uppföljningar visar att ca 20 procent av de totalt utbetalade medlen med villkorlig återbetal- ning inom programmet 3 Nya proukter återbetalas. Slutlig återbetalning av medel som beviljats med villkorlig återbetalning sker enligt STU:s be- räkningar 12—13 år efter det första stödåret.
Till uppfinnare och enskilda personer beviljades under budgetåret 1987/88 bidrag med totalt 6 milj.kr. Av detta utgjorde stöd med villkorlig återbetalning 80 procent.
4.2.3 Motiv för förslagen
Vi har tidigare (avsnitt 3.4) redovisat skäl för att staten genom bidrag skall kunna delfinansiera tekniska utvecklingsprojekt.
Nuvarande system, där huvuddelen av projektstödet ges med villkorlig återbetalning, innebär att lyckade projekt beläggs med kostnader för åter— betalningen i en fas då behovet av kapital för expansion sannolikt är stort.
De resurser som används för administration och upp— följning av de villkorliga återbetalningarna kan, med hänsyn till det ringa utfallet, hos STU liksom hos stödmottagare användas på ett mer lönsamt sätt. Att STU inte kan bidra med mer än 50 procent i vissa projekt kan innebära att intressanta högriskprojekt med potentiellt mycket god avkastning inte kan starta, eftersom andra riskvilliga finansiärer i detta utvecklingsskede ofta saknas. Ökade möj- ligheter bör därför finnas för STU att täcka större andel av projektkostnaden. Samtidigt bör ett system med rena bidrag i många fall medföra att STU:s projektandel kan sättas lägre än f.n.
Vi kommer i det följande (avsnitt 4.5) att föreslå ett system med starta—eget—stipendier. STU, som redan nu har möjlighet att lämna uppfinnarstipendi- er, bör ha möjlighet att även lämna starta-eget- -stipendier för att underlätta exploatering av ny teknik. Vi kommer vidare (avsnitt 4.3) att föreslå att STU skall kunna lämna bidrag för att delvis täcka garantiavgiften i ett nytt system med riskgarantier.
4.2.4 Konsekvenser av förslagen
De slopade återbetalningarna innebär ett begränsat resursbortfall för staten. Till en del kan detta kompenseras av en minskad administration hos STU. Dessutom blir det en betydande administrativ
förenkling hos företagen.
Vissa lyckade projekt kan genom det slopade åter— betalningskravet "översubventioneras', men detta kan ge en positiv effekt till fortsatt expansion i livs- kraftiga företag. T.ex. bör det gå lättare att attrahera riskkapital för fortsatt expansion om inte projektet belastas med krav på royaltybetalningar kopplade till omsättningen eller liknande krav. Även om återbetalningskravet slopas, kan uppföljning av projekt åstadkommas på annat sätt, t.ex. genom kon- trakt som reglerar projektinnehåll, uppföljning mm.
Våra förslag innebär att STU får möjlighet att använda en rad olika instrument för att uppfylla sitt mål att stödja forskning och utveckling som leder till ny teknikbaserad industriell verksamhet. Valet av medel bör i hög grad överlämnas till STU inom ramen för de ekonomiska resurser som ställs till förfogande. Samtidigt bör ökade ansträngningar göras för att följa upp och utvärdera resultaten av verksamheten. Vi bedömer att de nya stödformerna och en viss volymökning av verksamheten medför ett ökat anslagsbehov på i storleksordningen 100 milj. kr. per år.
4.3 ronden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden)
4.3.1 Slutsatser och förslag
Nuvarande stödformer slopas och ersätts av ett system med riskgarantier för tekniska och kom— mersiella risker i teknikbaserade företag. Även venture capitalföretag bör ha möjlighet att inom detta system teckna riskgarantier mot förluster på placeringar i teknikbaserade företag. Systemet kon- strueras med exportkreditgarantierna som förebild i tillämpliga delar. Avgiftsnivån sätts så att syste- met sett över en längre period inte går med under- skott. STU ges möjlighet att lämna bidrag till före- tag för att delvis täcka garantiavgiften.
Verksamheten samordnas med STU. Omfattningen av ga-
rantiverksamheten regleras genom en engagemangsram. Denna bör vara i storleksordningen 2 miljarder kr.
Nuvarande stiftelsekapital återförs till staten.
4.3.2 Nuvarande verksamhet
Fonden för industriellt utvecklingsarbete (industri- fonden) skall inrikta sig på att stödja potentiellt lönsamma men riskbetonade utvecklingsprojekt hos främst små och medelstora företag (prop. 1986/87z74,
NU 30, rskr 271).
De projekt som innebär satsningar på avancerad teknologi skall prioriteras. Risktagandet kan vara av såväl teknisk som kommersiell art.
För att industrifonden skall engagera sig i ett pro- jekt är det inte företagets storlek i sig som är av—3 görande, utan att projektet är stort i förhållande till företagets kapacitet. Fonden skall även med- verka i teknikupphandlingsprojekt och i utvecklingen av svenska underleverantörer till olika branscher.
De regler som gäller för industrifondens stöd till industriellt utvecklingsarbete återfinns i för- ordningen (1979:630) om stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete.
Stöd kan lämnas i form av lån eller bidrag. Även ut— fästelse om stöd kan lämnas.
Stöd får normalt inte lämnas till mer än 50 procent av projektkostnaden och med högst 50 milj. kr. Om stödbeloppet eller utfästelse överstiger 25 milj.kr. skall det underställas regeringen för godkännande. Industrifonden lämnar i regel inte stöd om projekt- kostnaden är mindre än 5 milj. kr.
Vid bestämning av lånetid och lånevillkor skall hänsyn tas till projektets risk och det beräknade ekonomiska utfallet. I normalfallet skall marknads- mässig ränta utgå. Om det är lämpligare kan åter- betalning ske med royalty eller liknande. Särskild säkerhet behöver inte ställas.
Om bidrag ges, skall mottagaren lämna ersättning till industrifonden i form av ett engångsbelopp, royalty eller liknande.
Industrifonden kan även utfästa sig att vid en senare tidpunkt täcka kostnaderna för ett projekt, om det visar sig att det uppenbarligen inte går att utnyttja projektets resultat lönsamt.
För en utfästelse utgår en särskild avgift som bestäms med hänsyn till projektets risk och beräknade ekonomiska utfall.
Ersättningskraven för lån och bidrag kan efterges om det är uppenbart att det saknas förutsättningar för att utnyttja projektet lönsamt.
Resurser
Industrifonden är en stiftelse med säte i Stockholm. Den har nio anställda.
Staten har sedan starten 1979 tillfört fonden sammanlagt 795 milj. kr.
Sammanlagt har sedan början av fondens verksamhet godkänts 2 353 milj. kr. i projektstöd.
Omfattningen av verksamheten framgår av följande tabell.
milj.kr 1987/85 1953/57
Eget kapital 11 3 1133 Lånefordringar 228,5 265,7 utbetalat bidrag
med royalty 438,2 359,7 Garantiåtaganden 13,6 12,9 Eftergivna lånefordringar 10,4 6,0 Garantikostnader - 8,2 Ränteintäkter på projekt 27,9 35,4 Royaltyintäkter 32,2 25,5 Garantiintäkter 0,2 0,5
4.3.3 Motiv för förslagen
Vi har tidigare (avsnitt 3) närmare diskuterat olika former av statlig finansiering och riskdelning. Industrifondens verksamhet kan mot bakgrund av denna diskussion karaktäriseras som riskdelning av tekniska och/eller kommersiella risker i avgränsade projekt i teknikbaserade företag. Av vad vi tidigare anfört (avsnitt 3.5.4) följer, att vi anser att en ny form av riskgaranti är lämplig för denna verksamhet. Eftersom själva finansieringen i framtiden kan ordnas genom kreditmarknaden eller — i större och vinstrika före— tag — genom självfinansiering, kan den statliga in- satsen begränsas till just riskdelning. Därvid kan ett mer försäkringsmässigt synsätt tillämpas. Systemet med exportkreditgarantier kan användas som förebild.
Tillämpat på industrifondens projekt skulle detta innebära följande skillnader och likheter i för— hållande till nuvaranade ordning. Samma typer av projekt kan omfattas av systemet. Därutöver bör en möjlighet öppnas för venture capitalföretag att teckna
garantier mot förluster på placeringar i teknik- baserade företag. Liknande förslag har förts fram av ingenjörsvetenskapsakademien i IVA-rapport 368.
Även projektutvärderingen och fondens insatser att i samspel med projektägaren söka "förädla" projektet kan fortsätta som hittills. skillnaden kommer när det gäller riskdelningsformen. I stället för att lämna bidrag mot royalty eller lån med villkorlig åter— betalningsskyldighet erbjuds företaget en garanti i det fall projektet misslyckas. Utifrån en individuellt gjord riskbedömning sätts ett pris (en "försäkrings- premie") för garantin. Hur stor del av projekt- kostnaden som får "försäkras" genom garantin får avgöras från fall till fall. På så sätt blir systemet mera flexibelt än det nuvarande. Avgiftens storlek blir givetvis beroende av garantins storlek. En viss självrisk bör dock alltid finnas. Hed garantin som säkerhet kan sedan projektägaren få lån på kredit- marknaden för att finansiera projektet. När det efter en tid blir aktuellt att pröva om garantin skall infrias, blir det fråga om samma typ av prövning som nu sker, när fråga uppkommer om bidrag/lån skall
efterskänkas.
Vi är medvetna om att jämförelsen med exportkredit- garantisystemet och andra försäkringssystem inte kan drivas fullt ut. I dessa system försäkrar man sig mot händelser som man inte själv kan påverka, t.ex. politiska risker i köparlandet. I industrifondens projekt däremot, kan utfallet i avgörande utsträckning påverkas av projektägaren/försäkringstagaren. Detta förhållande gäller dock även nuvarande system med riskdelning genom lån med villkorlig återbetalnings— skyldighet. Tillräckliga incitament för projektägaren
att med kraft driva projektet bör finnas genom själv- risken och villkor om att garantigivaren övertar rättigheterna till projektet om garantin infrias.
Eftersom syftet med systemet skall vara att dela risken men inte subventionera, bör systemet vara självbärande sett över en längre period. Om det i något fall visar sig att avgiften blir så hög, att ett företag inte är berett att genomföra ett projekt som STU utifrån sina mål bedömer som angeläget från samhällssynpunkt, bör STU ha en möjlighet att lämna bidrag som delvis täcker avgiften. Omfattningen av sådana insatser bör avgöras av STU utifrån tillgången på medel och en bedömning av hur dessa bäst används för att nå bästa måluppfyllelse.
Omfattningen av garantisystemet bör fastställas genom en engagemangsram. Industrifondens åtaganden den 30 juni 1988 uppgick till 1,4 miljarder kr. En total engagemangsram på ca 2 miljarder kr. som också in— kluderar industrifondens nuvarande åtaganden, bör ge en lämplig omfattning av verksamheten.
Det garantisystem vi föreslår förutsätter att det är staten som 'i egen räkning" ställer garantin. Detta motiverar att verksamheten i fortsättningen drivs i myndighetsform. Den nuvarande stiftelsen kan därför upplösas och tillgångarna återföras till staten. Med tanke på verksamhetens inriktning bör den samordnas med STU. Industrifondens arbetsformer och kansli- organisation anses allmänt fungera bra. Det är ange— läget att en omvandling till statlig myndighet inte innebär någon försämring i detta avseende. Hed nuva- rande flexibla möjligheter beträffande arbetsorgani- sation,lönesättning etc. inom STU anser vi att detta inte bör vara något problem.
4.4.1 slutsatser och förslag
En tyngdpunktsförskjutning görs av utvecklings- fondernas verksamhet mot rådgivning, information och
konsultverksamhet.
De regionala utvecklingsfondernas finansierings— verksamhet omstruktureras och begränsas. Finansie— ringsformerna lån och utvecklingskapital avskaffas. Systemet med lånegarantier förändras och behålls i första hand under en treårsperiod i avvaktan på att avregleringarna på kreditmarknaden får full effekt i banksystemet. Vidare ges utvecklingsfonderna möj— lighet att bli delägare i riskkapitalbolag. På så sätt kan det bildas ett antal "utvecklingsfonderna närstående" riskkapitalbolag. Utvecklingsfonderna får dessutom möjlighet att lämna starta-eget- —stipendier. Större delen av lånefonderna återförs
till staten.
4.4.2 Nuvarande verksamhet
För en utförlig beskrivning av de regionala utveck- lingsfondernas finansieringsverksamhet hänvisas till SIND PH 1988:10 Regional finansiering.
Det finns en regional utvecklingsfond i varje län. Fonderna skall komplettera det befintliga utbudet av såväl finansierings- som informations- och rådgiv— ningstjänster till småföretagen. Fonderna är stiftelser, som har bildats av staten och lands- tingskommunerna samt de kommuner, som inte ingår i
någon landstingskommun. Verksamheten regleras genom avtal mellan staten, landstingen och berörda kommuner. statens huvudmannaskap för utvecklings- fonderna utövas av SIND. Avtalen löper på tre år. Nuvarande avtalsperiod löper t.o.m. kalenderåret 1991. Landstinget (i vissa fall kommuner) utser styrelsen i resp. fond och bidrar tillsammans med staten till att täcka driftskostnaderna.
När utvecklingsfonderna bildades år 1978, övertog de företagareföreningarnas kreditverksamhet och till- fördes lånefonder på sammanlagt 732 milj. kr. Där— efter har ytterligare ca 900 milj. kr. tillförts fonderna. Lånefonderna skall hållas skilda från utvecklingsfondernas övriga medel och förvaltas så att avkastning, långsiktighet och riskpridning till— godoses. Enligt uttalanden i propositioner (senast i prop. 1986/87z74 s. 152) innebär detta att varje ut- vecklingsfond långsiktigt skall bevara sitt reala kapital, dvs. lånefonden skall växa med inflationen. Något precist krav av detta slag har dock inte formellt ställts på fonderna.
utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet regleras genom förordningen (1987:894) om statlig finansiering genom regional utvecklingsfond.
Finansieringsberättigad verksamhet
Utvecklingsfonderna får finansiera företag, vars verksamhet avser
— tillverkning
- handel och tjänster, i den mån verksamheten är inriktad mot i huvudsak andra företag
— turism
— gruvor och mineralbrott
- jord—, skogs- och vattenbruk som inte om- fattas av särskilt statligt stöd till dessa näringar
— annan verksamhet än ovanstående, om det finns särskilda skäl för det.
Fonderna skall i första hand finansiera företag som har högst 200 anställda och som inte ingår i en större koncern.
Allmänna villkor för finansiering
Fonderna får finansiera bara sådan verksamhet, som har eller bedöms kunna få tillfredsställande lön-
samhet.
Fonderna får inte medverka i sådan finansiering, som kan ske på den allmänna kreditmarknaden under nor- mala marknadsmässiga villkor.
Finansieringsformer
Utvecklingsfondernas finansieringsformer är - lån
- garanti för lån (lånegaranti)
— garanti för bankgaranti
- utvecklingskapital
235 kan ges med stor flexibilitet när det gäller lånekonstruktioner. I normalfallet är det amorte— ringslån av samma typ som banklån, dvs. med rak amortering och rörlig ränta. Räntenivån ligger i
regel något över bankernas. Räntesatsen kan dock bestämmas till olika nivåer under olika delar av lånets löptid eller göras vinstberoende. Normalt tas säkerhet för lånen, men det är då ofta fråga om säkerheter som inte accepteras av bank. Om det finns särskilda skäl kan lån lämnas utan säkerhet eller ges sämre förmånsrätt än övriga borgenärers ford—
ringar.
Garantier kan ges som alternativ till lån. För garantier tas en avgift på lägst en procent av garanterat belopp. En utvecklingsfond får teckna garantier med sammanlagt så stort belopp att summan av garanterat belopp är högst 25 procent av utveck- lingsfondens eget kapital.
utvecklingskapital får lämnas i form av medels— tillskott eller villkorligt lån. Syftet är att stödja utveckling och marknadsföring av nya produkter eller andra projekt, som kan utveckla företaget. Projekten skall vara så riskfyllda att de bedöms inte kunna genomföras utan finansiering med utvecklingskapital. utvecklingskapital får lämnas med högst 50 procent (undantagsvis 65 procent) av den beräknade projektkostnaden. utvecklingskapital i form av medelstillskott lämnas med förbehåll att mottagaren lämnar ersättning till fonden i form av royalty eller annan s.k. avkastningsrätt. Utveck— lingskapital i form av villkorligt lån löper med ränta. Återbetalningen knyts i regel till en viss andel av uppnådd försäljning. Om projektet miss— lyckas avskrivs lånet.
Under de senaste åren har utvecklingsfonderna i begränsad omfattning lämnat konvertibla lån, dvs. lån som kan konverteras till aktier i låntagar— företaget. I förordningen finns dock inte denna
finansieringsform omnämnd. Hittills har inte några sådana lån konverterats till aktier, utan de har lösts som vanliga lån eller har skuldebrevet sålts
av utvecklingsfonden.
Omfattning av finansieringsverksamheten samt risknivå
Uppgifterna i detta avsnitt är hämtade från SIND Pn 1988:10.
milj.kr. Uteståenäe Samlad re— Redov1sad engagemang servation risknivå enl bokslut för förlus— procent 31/12 1987 ter på dessa Lån 1 101 112 10 Utv.kapital - lån 149 85 57 g - royalty*) 330 330 100 Konvertibler 37 13 35 I Vinstandelslån 1 - _ Förlagslån - — — garantier 76 9 12 Övriga lån 37 0 0 Summa 1 731 549 32 Om 30 % av uk/royalty återbetalats med 15 %
förräntning 318 18
| I *) Kostnadsförs direkt och redovisas här som I 100 procentig reservation. I
I )
Utvecklingsfondernas beviljade medel till företag 1987 visas i nedanstående tablå vad gäller antal och belopp.
Finansieringsform Antal Belopp milj. kr. Lån 1 095 466 Lånegarantier 98 39 utvecklingskapital/lån 269 86 Uvecklingskapital/royalty 217 95 Konvertibla lån 32 34 Summa 1 711 720
Genom en enkät under hösten 1988 till utvecklings- fonderna har SIND fått information om hur 1987 års nya lån är fördelade på olika ändamål:
Andamål Antal Belopp Procentuell milj.kr. fördelning
Nyetablering 264 94,9 20 Ny produkt 141 63,5 13 Ny marknad 109 55,0 12 Övrig expansion 375 159,2 34 geinvestering 124 55,4 12 övrigt 123 45,0 9
Summa 1 136 473,0 100
SIND:s rapport framgår också följande: - Hedelkrediten uppgår till 420 000 kr.
- Omsättningstakten på genomsnittsengagemangen varierar mellan 3 och 5 år.
- Finansieringsformerna utvecklingskapital och konvertibler ökar sin andel.
— Nyetablerade företag svarar för 20 procent av antalet nya krediter och 18 procent av beloppet.
- Företag med färre än 10 anställda står för 70 procent av antalet engagemang och hälften av nyutlåningsbeloppet.
- Verkstadsindustrin är den helt dominerande sektorn med 40 procent av krediterna.
- Det finns mycket stora skillnader mellan de olika utvecklingsfonderna.
Lånefondernas utveckling
Om man utgår från det kapital som utvecklings— fonderna hade i slutet av år 1980 och räknar upp med konsumentprisindex framgår följande.
vid utgången av år 1987 uppgick det sammanlagda bokförda lånefondskapitalet till 2 488,3 milj. kr. Detta motsvarar 87 procent av det konsumentpris- indexuppräknade beloppet. Om en justering görs för beräknat värde av "fordran" i utvecklingskapital/- /royalty-projekt ökas värdet till 92 procent av det indexuppräknade beloppet. Stora skillnader finns mellan olika fonder (variation mellan 124 procent och 57 procent av indexuppräknat belopp.)
Totalt håller utvecklingsfonderna nästan hälften av sina lånefonder i likvida medel. Vid utgången av
år 1987 fanns sammanlagt 1,1 miljarder kronor i likvida tillgångar.
4.4.3 Skäl för förändring
Lån och garantier
Vi vill inledningsvis konstatera, att av de totala krediterna till småföretagssektorn svarar utveck- lingsfonderna för en-mycket liten andel.
Som vi tidigare (avsnitt 3) närmare utvecklat, finns inte längre skäl för staten att direkt eller in- direkt medverka till kreditgivning i form av lån. I den mån en riskdelning behövs, bör den ske i form av statliga garantier.
Av utvecklingsfondernas nya låg under 1987 avsåg knappt hälften expansionsinvesteringar och rein— vesteringar. Vi räknar med att en stor del av denna lånevolym kommer att tas över av banker och andra finansieringsinstitut på marknaden. När det gäller den andra hälften av lånevolymen, som avser ny— etablering, nya produkter och nya marknader, är däremot risknivån så hög, att man inte på kort sikt kan räkna med att banksystemet kommer att ersätta utvecklingsfondernas lån. Efter hand, när av- regleringarna får fullt genomslag, är det dock troligt att banker och andra finaniseringsinstitut utvecklar lämpliga finansieringslösningar även för sådana kreditändamål. Mot denna bakgrund föreslår vi att utvecklingsfonderna tills vidare under en tre— årsperiod får lämna lånegarantier.
Utvecklingsfondernas nuvarande system med garanti- givning måste dock förändras något, eftersom det bygger på att fonden själv - med sin lånefond i botten - står som garantigivare. Våra förslag i
övrigt innebär att större delen av lånefonderna skall återföras till staten. Vi föreslår därför i det följande vissa förändringar i garantisystemet.
Risknivån på utvecklingsfondernas lån ligger högt. I genomsnitt är de årliga förlusterna ca 10 procent av utestående lån. Vi anser det inte befogat att i framtiden lämna lån/garantier på denna höga risk- nivå. Om kravet är statligt risktagande på denna nivå i samband med kreditgivning, anser vi att man bör acceptera att ett antal projekt inte kan finna någon lånefinansiering. I en del fall kanske detta kan leda till ökade ansträngningar att finansiera projektet/företaget med eget kapital och därmed öka överlevnadsutsikterna. I andra fall kan resultatet bli att projekt/företag med dåliga framtidsutsikter stoppas på ett tidigt stadium.
vi vill i detta sammanhang också peka på de finansieringsmöjligheter som finns inom ramen för regionalpolitiken i de fall en hög risknivå är motiverad av regionalpolitiska skäl. Enligt våra direktiv skall vi inte närmare behandla det regionalpolitiska stödet.
utvecklingskapital
Utvecklingskapital är avsett att finansiera klart avgränsade utvecklingsprojekt. När stödformen infördes, framhölls att syftet med utvecklings— kapital inte får vara att allmänt stödja företag med svag soliditet (prop. l981/82:118 bil. 4 s. 212). För små företag är dock skillnaden liten mellan finansiering av ett stort projekt och av hela företaget. Vår bedömning är att tillskott av genuint eget kapital är den lämpligaste formen av risk-
finansiering i de flesta sådana fall. Detta under- stryks också av en utvärdering av stödformen utvecklingskapital/royalty, som SIND låtit göra och som refereras i SIND:s rapport (SIND PM 1988:10 s. 96).
Enligt förordningen får utvecklingskapital lämnas endast i de fall annan finansiering inte kan ordnas. Detta innebär att utvecklingsfonderna definitions- mässigt kan finansiera endast de mest riskfyllda projekten. Samtidigt finns kravet att fonderna skall bevara sitt fondkapital intakt. Detta leder till att avkastningskravet på de lyckade projekten måste sättas mycket högt. En följd av detta är att antingen hotas projektens/företagens fortsatta expansion av de höga återbetalningskraven, eller — vilket torde vara vanligare - tvingas fonderna att avstå från tillräcklig andel i vinsten från de framgångsrika projekten. Det blir omöjligt för fonderna ”att ta in på gungorna vad de förlorar på karusellen".
Vår slutsats är att den riskfinansiering som nu sker i form av utvecklingskapital i de flesta fall om möjligt bör ersättas av egenkapitalfinansiering i första hand på minoritetsbas. vi kommer i det följande att föreslå åtgärder så att en ökad mängd riskkapital kanaliseras till småföretagssektorn. Bl.a. föreslår vi att utvecklingsfonderna skall kunna gå in som delägare i riskkapitalbolag. På så sätt kan ett antal utvecklingsfonderna närstående riskkapitalbolag bildas.
Härigenom kommer utvecklingsfondernas utvecklings- kapital i stor utsträckning att kunna ersättas med tillskott av externt eget kapital i andra former. I de fall behovet är riskdelning i samband med större
utvecklingsprojekt, finns det system med risk- garantier som vi tidigare föreslagit (avsnitt 4.3). Liksom för lånen kan det dock bli fråga om att en mindre del av företagen - sådana med dåliga fram- tidsutsikter — inte kommer att få sin finansiering ordnad på nuvarande risknivå. Vi anser dock att det är mer angeläget att utvecklingsfonderna genom rådgivning och konsultstöd ökar överlevnadsförmågan hos ett mindre antal projekt än att de bibehåller nuvarande omfattning och därmed risknivå på finansieringsverksamheten.
4.4.4 Utvecklingsfondernas lånegarantisystem
Vi har nyss konstaterat, att det under en över— gångsperiod finns behov av lånegarantier för lån till nyetablerade företag eller i samband med utveckling av nya produkter och/eller marknader. Utvecklingsfonderna bör därför under den närmaste treårsperioden kunna lämna lånegarantier enligt följande principer. Garantin bör utformas som en samriskgaranti, där fonden ansvarar för 75 procent och kreditgivaren för 25 procent av eventuella förluster. En avgift, som fonden bestämmer och som skall vara, lägst en procent av garantibeloppet, tas ut för garantin.
Vi beräknar att det behövs en omfattning på samman- lagt 400 milj. kr. för det nya garantisystemet. Därav faller 75 procent eller 300 milj. kr. på utvecklingsfonderna. Med en förväntad förlustnivå på 5 procent, blir den årliga kostnaden 15 milj. kr.
Våra förslag i övrigt innebär att en betydande del av resp. utvecklingsfonds stiftelsekapital skall återföras till staten. För att säkerställa att utvecklingsfondens garanti bedöms som fullgod av kreditgivaren, bör staten ställa en garanti i form av efterborgen att fonden infriar sina egna garanti- åtaganden. Genom storleken på den statsgaranti som bestäms för varje utvecklingsfond en engagemangsram för lånegarantierna. Kostnaderna för att infria garantiåtagandena bör belasta utvecklingsfonden. Vid beräkningar av det årliga statsbidraget till resp. utvecklingsfond, bör en i förväg accepterad förlustnivå på garantiåtaganden inkluderas.
På så sätt kan fonderna bygga upp en förlustreserv av garantiavgifter och statsbidrag. Normalt bör det dröja några år innan eventuella förluster behöver infrias. Visar det sig att en fond accepterar en högre förlustnivå än vad som kan täckas på detta sätt, får den fonden genom omprioritering från andra verksamhetsområden stå för kostnaden. Statens efterborgen får utnyttjas först när samtliga andra möjligheter är uttömda.
Samriskgaranti
Riksdagen godkände våren 1988 allmänna riktlinjer för stöd till näringslivet (prop. 1987/88:150 bil. 1, FiU 31, rskr 399). Propositionen byggde på kreditgarantiutredningens betänkande (SOU 1987z29) Stöd till näringslivet och på remissyttranden över betänkandet. När det gäller kreditgarantier innebär riktlinjerna följande.
— Garanti för lån får omfatta högst 75 procent av krediten jämte ränta till och med kreditens förfallodag. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör dock ha möjlighet att, om det är av avgörande betydelse ur bl.a. sysselsättningspolitiska eller regionalpolitiska aspekter, lämna garanti för lån som omfattar hela utestående
lånebeloppet.
- statliga garantier skall avgiftsbeläggas. Avgifterna skall täcka statens kostnader för admininistration och förluster på beviljade garantier. Långivaren skall vara avgifts- skyldig. Avgiftsunderlaget skall vara den utestående garanterade kapitalskulden per den 1 juli varje år.
Av propositionen framgår att syftet med samrisk- systemet bl.a. är att förmå kreditgivarna att göra en omsorgsfull kreditprövning och noga följa före— tagets verksamhet, genom att de får bära en del av en eventuell förlust. När det gäller avgiftssätt- ningen sägs, att hela garantigivningen skall ses som ett verksamhetsområde inom vilket kostnadstäckning skall gälla. Varje näringsgren för sig behöver så- ledes inte vara kostnadstäckande.
Vårt förslag till nytt lånegarantisystem för utvecklingsfonderna ansluter till de av riksdagen nyligen beslutade allmänna riktlinjerna. Vi anser dock att garantisystemet inte kan vara helt
självbärande.
vi har nyss konstaterat, att utvecklingsfondernas utvecklingskapital i de flesta fall bör ersättas med genuint eget kapital, i första hand på minoritets— bas. Av olika skäl är det dock olämpligt att ut- vecklingsfonderna direkt går in som delägare i företag. Utvecklingsfonderna skall vara samhälls- organ som ger råd och vägledning till alla företag som önskar sådan hjälp. Om de dessutom är delägare i vissa företag, kan deras opartiskhet ifrågasättas. Vidare är det svårt att i samma organisation förena en kommersiellt inriktad ägarfunktion med en allmän företagsserviceverksamhet.
Vi kan mot denna bakgrund inte förorda att de regionala utvecklingsfonderna ges en generell möjlighet att bli delägare i företag som ett led i sin finansieringsverksamhet. Däremot bör fonderna ha möjlighet att gå in som delägare i regionalt baserade riskkapitalbolag. På så sätt kan det uppstå sådana bolag som är "fonderna närstående". Fonderna bör dock inte vara dominerande ägare i sådana riskkapitalbolag.
Vi har tidigare (avsnitt 3.5.3) närmare behandlat behovet av att staten medverkar till att riskkapital i lämplig form kanaliseras till vissa delar av små- företagssektorn. vi framhöll i det sammanhanget, att detta borde ske i former som utnyttjar den privata riskkapitalmarknadens starka sidor. Genom de möjligheter vi nu föreslår för utvecklings— fonderna att gå in som delägare i riskkapitalbolag, skapas ett ökat utbud av mycket långsiktigt risk— villigt kapital. Det är emellertid inte till- räckligt för att det skall bildas framgångsrika riskkapitalbolag.
Av större betydelse är sannolikt om det finns tillräckligt många personer med rätta entre- prenöriella förutsättningar att driva sådana bolag. kraven på företagsledningen är mycket stora med hänsyn till verksamhetens svårighetsgrad och höga risknivå. Det förefaller dock inte osannolikt att det inom de regionala utvecklingsfonderna finns kompetens, som skulle kunna bilda stommen i nya riskkapitalbolag.
Vi tror dock inte att kommersiell verksamhet av detta slag kan "administreras fram" genom förslag t.ex. att det i varje län bör inrättas risk— kapitalbolag av en viss typ och med en bestämd ägarkrets. En sådan struktur bör i stället växa fram i ett naturligt och affärsmässigt samspel mellan utvecklingsfonderna och andra intressenter. Det kan vara lämpligt att flera fonder samverkar för att få till stånd riskkapitalbolag med tillräcklig finansiell bas och affärsmässig styrka. I varje sådant bolag bör det finnas även privata delägare.
Detta innebär att det inte blir något enhetligt mönster över hela landet. Vi anser inte heller att t.ex. länen skall vara någon geografisk begränsning för verksamheten i sådana riskkapitalbolag. En slutsats från Teknikcentrums rapport är att så få begränsningar som möjligt bör sättas upp för de regionalt baserade riskkapitalbolagen. Den regionala anknytningen uppnås i stället genom att verksamheten drivs från olika orter i landet.
Vi räknar med en omfattning på den nya riskkapital- verksamheten som motiverar att 600 milj.kr. behålls inom utvecklingsfonderna för sådana satsningar. Fördelningen mellan fonderna får avgöras efter en
sedvanlig budgetprövning. Om det i det enskilda fallet bedöms lämpligt, bör en del av fondernas nuvarande engagemang kunna föras över som apportegendom till nya riskkapitalbolag. På det belopp som utvecklingsfonderna behåller för riskkapitalsatsningar bör samma avkastningskrav ställas som för småföretagsfondens kapital. Det innebär en real avkastning motsvarande en viss procent av nuvärdet av de tillförda medlen. För de första tre åren är procentsatsen 1 procent och för de därpå följande tre åren 2 procent. Därefter är procentsatsen 3 procent. Vi kommer att föreslå en möjlighet för Småföretagsfonden att skjuta upp betalning av årligt avkastningsbelopp i högst tio år. Under tiden ackumuleras ränta på den uppskjutna betalningen efter samma principer som gäller för avkastningen i övrigt, dvs. 3 procent real ränta. Samma regler bör tillämpas för utvecklingsfonderna.
4.4.6 Genomförande och organisatoriska frågor
De regionala utvecklingsfondernas lånefonder uppgår till sammanlagt ca 2,5 miljarder kr. Av detta belopp är ca 1,1 miljarder kr likvida tillgångar. Den fortsatta verksamheten motiverar ett fondkapital på sammanlagt 600 milj.kr. Återstoden, ca 1,9 miljarder kr., bör återföras till staten.
Det är lämpligt att huvuddelen av det kvarstående beloppet utgörs av likvida medel, så att satsningar i riskkapitalbolag till största delen kan ske med kontant insats. Återbetalningen till staten kan ske omedelbart till den del den motsvaras av återstående likvida medel. I övrigt får återbetalning till staten ska i den takt som utestående engagemang återbetalas till fonderna. Därvid bör en kon— struktion av återbetalningskravet till staten
eftersträvas, som innebär att fonderna får behålla en del av beloppet. På så sätt skapas incitament för fonderna att även i fortsättningen förvalta
utestående engagemang på bästa sätt.
Nuvarande avtal mellan staten och landstingen samt vissa kommuner löper ut vid utgången av år 1991. Så snart statsmakterna beslutat om förändringarna bör förhandlingar om nya avtal påbörjas. När det gäller frågan om återföring av en del av fondkapitalet till staten, vill vi erinra om avtalets bestämmelser för det fall avtalet skulle upphöra att gälla. Då skall fondernas överskjutande tillgångar delas mellan huvudmännen i förhållande till vad de tillskjutit. I övrigt är vår utgångspunkt att utvecklingsfonderna skall bestå med nuvarande organisationsform och huvudmannaskap.
När det gäller sättet att utse styrelser bör dock en förändring ske.
Enligt gällande avtal utses hela styrelsen av resp. landsting och i förekommande fall kommun utanför landsting. Valet sker i regel på samma sätt som till nämnder etc. inom landstinget med tillämpning av kommunallagens bestämmelser för sådana val. Det innebär att samtliga styrelseledamöter i ut— vecklingsfonderna "sitter på politiska mandat". Detta förhållande har vid olika tillfällen kritiserats av fackliga organisationer och näringslivsorganisationer.
Om utvecklingsfonderna även i fortsättningen skall vara gemensamma organ för staten och landstingen bör detta enligt vår mening återspeglas också i sättet att utse styrelse. Ett sätt kunde vara att staten och landstinget var för sig utsåg deltagare i ett
organ som liknade bolagsstämma för resp. fond. Detta organ kunde ta ställning till de övergripande riktlinjerna för verksamheten och utse styrelse. I så fall borde styrelsen vara liten och bestå av personer med gedigen företagarbakgrund och praktiska näringslivserfarenheter. Ett annat sätt kunde vara att i avtalen föreskriva att i normalfallet, som innebär en styrelse på nio ledamöter, bör staten utse fyra ledamöter och landstinget fyra. Dessutom bör landshövdingen ingå som ordförande. De statliga ledamöterna bör utses enligt samma princip som gäller för verksstyrelser, dvs. att hänsyn bör tas enbart till de personliga förutsättningarna att fylla uppgifterna. Detta innebär för utvecklings- fondernas del främst kunskap om, erfarenhet från och möjlighet till kontaktskapande inom näringslivet.
Visar det sig omöjligt att nå någon sådan lösning på styrelsefrågan, bör andra alternativ övervägas.
En modell kunde innebära att enbart landstingen blir huvudmän för verksamheten. Den närmare inriktningen av verksamheten får då bestämmas av landstinget. En konsekvens blir att de löpande statsbidragen slopas. I stället kan centrala och regionala statliga myn- digheter på projektbas samarbeta och samfinansiera verksamhet med de nya utvecklingsfonderna.
En annan modell skulle innebära att primärkommunerna gavs ett uttalat ansvar (och i de regionalpolitiskt prioriterade områdena ökade finansiella möjligheter genom statsbidrag) att svara för funktioner som att vara "byråkratilots" och "nätverksbyggare" för små- företag. Primärkommunerna sysslar ju redan med sådan verksamhet. På den regionala nivån skulle då finnas kvar en ren konsultfunktion som kunde verka på i stort sett kommersiella villkor. I det fallet
skulle utvecklingsfonderna kunna övergå till att vara personalägda konsultföretag. Finansie- ringsverksamheten skulle då kunna överföras till länsstyrelserna.
4.5.1 slutsatser och förslag
Det är angeläget att hålla en hög nivå på nyföre- tagandet. Samtidigt är det för många ett stort och vanskligt steg att lämna en anställning för att starta eget företag. Det innebär också en stor påfrestning på riskkapitalet i företaget att i inledningsskedet av verksamheten ta ut tillräcklig lön till företagaren. Mot denna bakgrund föreslår vi att möjlighet öppnas att lämna starta-eget— -stipendier. Formen bör i tillämpliga delar ansluta till nuvarande system med starta eget—bidrag till arbetslösa. På regional nivå bör den regionala utvecklingsfonden ha möjlighet att lämna starta- -eget—stipendier. På central nivå bör STU ges samma möjlighet. Omfattningen bör inledningsvis vara
500—1 000 stipendier per år till en kostnad av ca
50 milj.kr., varav ca 45 milj.kr. på regional nivå och ca 5 milj.kr. hos STU.
4.5.2 Nuvarande system med starta-eget— -bidrag till arbetslösa
Enligt nuvarande regler kan bidrag ges till arbets- lösa som - har fyllt 20 år
- söker arbete genom den offentliga arbets- förmedlingen
- inte kan få ett lämpligt arbete
— inte lämpligen bör erbjudas någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Bidrag lämnas endast till dem som bedöms ha goda förutsättningar att bedriva verksamheten. Vidare skall verksamheten bedömas få tillfredställande lönsamhet och ge bidragsmottagaren en varaktig sysselsättning. Bidraget är avsett att vara ett tillskott till rörelseidkarens försörjning under inledningsskedet av verksamheten. Det lämnas med ett belopp som motsvarar dagpenning från arbets- löshetskassa under en tid av högst sex månader. Dagpenningbeloppet varierar från 159 kr/dag (kontant arbetsmarknadsstöd) till 450 kr/dag. Beloppet är skattepliktigt. Ca 2 000 bidrag beviljas per år till en kostnad av ca 95 milj.kr. Länsarbetsnämnden i resp. län beslutar om starta-eget-bidrag. Kostnaderna belastar anslaget Sysselsättnings— skapande åtgärder på arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. För närvarande pågår i Norrbottens län en försöksverksamhet med möjlighet att bevilja även personer som inte är arbetslösa starta-eget-bidrag. Den lediga plats dessa personer lämnar skall då i stället erbjudas arbetslösa.
4.5.3 Förslaget mer i detalj
Syftet med starta-eget—bidrag till arbetslösa är att lösa arbetslöshetsproblem när inga andra medel står till buds. Det blir därmed inriktat på sådana företag som kan ge företagaren en försörjning. Vårt förslag om starta- eget-stipendier har en annan in- riktning. Det bör ges endast till sådana företags- startare som har en god affärsidé i kombination med vilja och förmåga till expansion. Om företaget lyckas, skall det kunna bli något mer än ett leve- brödsföretag. Detta innebär att reglerna inte bör utformas så att alla som uppfyller vissa formella regler skall ha rätt till detta stöd. I stället bör
det ha karaktär av stipendium för att uppmuntra och underlätta företagsstartarprojekt som är särskilt intressanta.
Syftet med stipendiet är att bidra till företags- startarens försörjning under inledningsskedet av verksamheten. Stipendiebeloppet bör beräknas efter samma grunder som för starta—eget—bidraget till arbetslösa, dvs vara skattepliktigt och motsvara dagpenning från arbetslöshetskassa. Det bör kunna lämnas under en tid av högst 18 månader. Det är viktigt att stipendiet kombineras med rådgivning och utbildning, så att förutsättningarna för en fram- gångsrik nyetablering blir så goda som möjligt.
Omfattningen av systemet bör avgöras av beslutande organ, genom att starta- eget-stipendium blir ett av flera ändamål som utvecklingsfondernas resp. STU:s anslag kan användas till. Totala anslagsutrymmet och beslutande organs prioritering blir begränsande. Vi bedömer att nivån totalt kommer att ligga på 500-1 000 stipendier per år till en kostnad av ca 50 milj.kr.
4.6 statens industriverk (SIND)
Utöver det regionalpolitiska stödet administrerar SIND finansiellt stöd till
- Tekoindustrin - Varvsindustrin
I båda fallen föreslås i årets budgetproposition treåriga programperioder för budgetåren 1989/90 - 1991/92. Båda programmen är alltså tidsbegränsade. När det gäller varvsstödet anges också att en successiv avveckling skall ske.
Inom ramen för programmet branschfrämjande åtgärder för träbearbetande industri kan SIND bl.a. lämna bidrag till utbildningsåtgärder och konsultunder— sökningar i omställningsfrämjande syfte.
Genom sina uppgifter inom det regionalpolitiska stödsystemet har SIND kompetens och erfarenhet när det gäller företagsfinansieringsfrågor. Vi anser det därför naturligt att utnyttja dessa resurser, om det framöver skulle uppkomma behov av särskilda program med finansiellt stöd för att påverka strukturomvandlingen i näringslivet.
4.7 Sveriges Investeringsbank AB
4.7.1 Slutsatser och förslag
Med den inriktning Investeringsbanken numera har fyller den ingen näringspolitisk funktion annat än som ytterligare en aktör på marknaden. Något annat motiv än mångfaldsargumentet finns inte. Om detta motiv är tillräckligt starkt för att motivera fortsatt direkt statligt ägande, måste bedömas mot bakgrund av om en försäljning kan ge staten bättre avkastning på frigjort kapital än avkastningen på kapitalet vid fortsatt ägande av Investeringsbanken. Vi menar att så är fallet.
Mot denna bakgrund tillstyrker vi den nyligen aviserade ägarförändringen av Investeringsbanken. Ägarförändringen innebär att PK-banken övertar statens aktier i Investeringsbanken.
vi vill i det sammanhanget framhålla, att det är viktigt att frågan om Investeringsbankens ägar- engagemang i vissa bolag löses på sådant sätt att inte utvecklingen i de delägda bolagen äventyras.
4.7.2 Nuvarande verksamhet
På vårt uppdrag har Tönnerviksgruppen (auktoriserade revisorerna Sven—Erik Johansson och Bertil Jonsson) gjort en bedömning av Investeringsbankens närings— politiska funktion med särskilt beaktande av statens ägarroll. Deras rapport ingår som en del i betänk- andet (SOU 1989:25) Rapporter till finansierings— utredningen.
Investeringsbanken bildades år 1967 som ett av staten helägt kreditaktiebolag. Det främsta syftet var att skapa ökade möjligheter att tillgodose de behov av långfristiga krediter med hög risknivå för finansiering av stora investeringar som strukturomvandlingen skulle komma att innebära. Investeringsbanken skulle arbeta på affärsmässiga grunder och någon subventionering skulle inte äga rum. Banken skulle inte heller särskilt beakta sysselsättningsfrågor.
Staten tillsköt när Investeringsbanken bildades 500 milj.kr i eget kapital. Vidare ställde staten garanti för bankens förpliktelser till ett belopp av 450 milj.kr. Därefter har ytterligare tillskott skett. Vid utgången av år 1987 hade Investerings- banken ett aktiekapital på 1 170 milj.kr och en reservfond på 315 milj.kr. statens garanti för bankens förpliktelser har höjts till 5 000 milj.kr.
Riksdagen tog senast år 1984 ställning till rikt- linjerna för verksamheten vid Investeringsbanken (prop. 1983/84:135, NU 42, rskr. 379). Mot bakgrund av utvecklingen på kredit- och kapitalmarknaden gavs då banken större flexibilitet vid val av engagemang och utformning av kreditvillkor etc. Därefter har regeringen godkänt ändringar i bankens bolagsordning som återspeglar denna ökade flexibilitet.
Investeringsbankens utlåning de senaste åren framgår av följande tablå.
Milj.kr.
1987 1986 1985 _______________________________________________ Nyutlåning 2700 2992 2001 utestående kreditstock vid utgången av året 7753 7467 5847
___—___—
Investeringsbanken får förvärva aktier och andelar som ett led i sin finansieringsverksamhet. Vid utgången av år 1987 var banken delägare i 27 företag och potentiell delägare i 6 bolag genom konvertibla skuldebrev. Förvärv av aktier och andelar under år 1987 uppgick till 238 milj.kr. De sammanlagda engagemangen av detta slag uppgick vid utgången av 1967 till 410 milj.kr.
4.7.3 Motiv till förslagen
Sedan Investeringsbanken bildades har företagens finansieringsbehcv ändrats och kreditmarknadens funktion utvecklats. Särskilt under de år som gått sedan riksdagen senast behandlade frågan om Investe- ringsbankens verksamhet har denna utveckling varit snabb. Verksamheten har därför successivt anpassats till de förändrade förutsättningarna. Anpassningen har inneburit allt större likheter med banker och andra finanseringainstitut. Den utvecklingen kan väntas fortsätta om kreditmarknadskommittåns förslag
genomförs. Dessa förslag innebär att Investe- ringsbanken inordnas i det regelsystem som föreslås för kreditmarknadsbolagen. Därmed skulle Investe- ringsbanken bl.a. ställas under bankinspektionens tillsyn och få tillämpa kapitaltäckningsregler.
Huvuddelen av Investeringsbankens verksamhet avser kreditgivning i form av lån. Som vi tidigare (avsnitt 3) närmare utvecklat finns inte längre skäl för staten att direkt eller genom helägda bolag med— verka till sådan kreditgivning. Mot denna bakgrund konstaterar vi att Investeringsbanken inte längre har någon särskild näringspolitisk funktion. Samma slutsats dras i Tönnerviksgruppens rapport.
Något annat motiv finns därmed inte för direkt statligt ägande av Investeringsbanken än mångfalds- argumentet, dvs. att staten skall se till att det finns tillräckligt många aktörer på marknaden. Om detta motiv är tillräckligt starkt för att motivera fortsatt direktägande, måste bedömas bl.a. mot bak— grund av vilken avkastning staten har på det kapital som är bundet i banken. En jämförelse av ränta— bilitet och soliditet mellan Investeringsbanken och affärsbankerna visar att Investeringsbanken har en räntabilitet som ligger väsentligt under bankernas. Soliditeten däremot ligger på en väsentligt högre nivå än affärsbankernas. Delvis förklaras detta av den annorlunda strukturen och de olika förutsätt— ningarna för verksamheten. Vår bedömning är att Investeringsbanken drivs på ett effektivt sätt. Emellertid har banken ett allt för stort eget kapital för sin verksamhetsomfattning, vilket lett till otillfredställande avkastning på det egna kapitalet. Att söka förbättra avkastningen genom en volymexpansion är knappast möjligt och inte lämpligt.
I slutet av januari 1989 meddelades att förhand- lingar inletts om samgående mellan PK—banken och Investeringsbanken. Mot bakgrund av vad vi tidigare anfört, tillstyrker vi att ett sådant samgående
sker.
Så långt har våra överväganden baserats på Investeringsbankens huvudsakliga verksamhet, dvs. kreditgivning. När det gäller Investeringsbankens aktieinnehav kan först konstateras, att ett sam- gående med PK-banken inte kan omfatta denna verk- samhet. Enligt nuvarande lagstiftning är affärs— banker förhindrade att äga tillgångar av detta slag. Samtidigt kan konstateras att det finns ett behov av en mångfald av aktörer på marknaden för placeringar av riskkapital i onoterade bolag. Det är också viktigt att frågan löses i nära samförstånd med de företag i vilka Investeringsbanken äger minoritets- andelar, eftersom minoritetsplaceringar i onoterade företag i hög grad är en förtroendefråga mellan placerare och företagare. Vi vill därför framhålla att det är viktigt att frågan om Investeringsbankens ägarengagemang löses på ett sätt som inte äventyrar utvecklingen i de nu delägda företagen. Hur detta skall ske bör kunna lösas i de pågående förhand- lingarna om samgående.
4.8 A! Industrikredit
4.8.1 Slutsatser och förslag
Industrikredit har efter avregleringen på kredit- marknaden ingen näringspolitisk funktion att fylla. Detta utgör därför inte något skäl till fortsätt delägande för staten. Däremot kan stetene medverkan vara nödvändig för att bibehålla samägandet mellan bankerna - om dessa så önskar - och därmed också karaktären av ett bankneutralt institut. Syftet med ett fortsatt delägande skulle då vara att se till att marknaden får en mångfald av banker och kredit— aktiebolag. vi anser att diskussioner snarast bör tas upp med bankerna om deras intresse av att behålla den nuvarande ägarstrukturen i Industri- kredit. thersom bolagets lönsamhet är god ser vi ingen anledning att nu förorda någon avveckling av statens ägarengagemang i Industrikredit under förutsättning att bankerna önskar stå kvar med sina nuvarande ägarandelar.
4.8.2 Nuvarande verksamhet
AS Industrikredit bildades år 1934 och ägs till hälften av staten och till hälften av affärs- bankerna. Industrikredit är ett institut för i huvudsak långfristiga krediter till små och medel- stora företag. utlåningen sker huvudsakligen till fast ränta och den vanligaste bindningstiden är 5 år.
utlåningen sker främst till industrin (40 procent av kreditvolymen), handels- och servicenäringar (34 procent) och fastighetsförvaltning (25 procent). Huvuddelen, 75 procent, av utlåningen går till företag med färre än 50 anställda.
Upplåningen sker numera nästan helt genom utgivning av obligationer och företagscertifikat.
Mil .kr
1988 1987 1986 1985 Utlåning - nyutlåning 3 767 2 094 3 248 2 628 - utestående lån 17 294 15 711 15 757 14 430 Balansomslutning 17 831 16 212 16 568 15 065
Resultat före disp. o. skatt 154 146 95 114
4.8.3 Motiv för förslagen
Industrikredits verksamhet avser kreditgivning i form av lån. Som vi tidigare (avsnitt 3) närmare har utvecklat, finns inte längre några näringspolitiska skäl för staten att medverka till sådan kredit- givning. Något annat motiv finns därmed inte för direkt statligt delägande av Industrikredit än mångfaldsargumentet, dvs att staten skall se till att det finns tillräckligt många aktörer på mark- naden.
Industrikredit skiljer sig från bankerna såtillvida att dess utlåning i huvudsak är långfristig och mot fast ränta, medan bankerna i huvudsak formellt lånar ut kortfristigt och mot rörlig ränta. xreditmark-
nadsutredningen ansåg att den långfristiga utlåning— en även i fortsättningen borde ligga i speciella institut. Ett skäl för staten att vara kvar som delägare kan då vara att detta är nödvändigt för att bibehålla samägandet mellan affärsbankerna av indu- strikredit. Industrikredit kan då som bankneutralt institut bidra till att öka mångfalden på marknaden.
Om detta argument är tillräckligt för att motivera fortsatt direkt statligt delägande, måste bedömas bl.a. mot bakgrund av vilken avkastning staten har på det kapital som är bundet i bolaget. Det lönsam- hetsmått som Industrikredit anser vara mest rätt- visande är följande. överskott före bokslutsdis- positioner och skatter samt betalade provisioner och beräknad ränta på garantikapitalet (om det hade varit inbetalt och möjligt att låna ut) ställs i relation till beskattat eget kapital, garantikapital samt 50 procent av värderegleringskontot och in- vesteringsfonder. Lönsamheten mätt på detta sätt har de senaste åren legat runt 25 procent. Detta får betraktas som en god lönsamhet.
Av de redovisade skälen ser vi ingen anledning att nu aktualisera en försäljning av statens aktier i Industrikredit under förutsättning att bankerna önskar stå kvar med sina nuvarande ägarandelar. vi anser att diskussioner snarast bör tas upp med bankerna om deras intresse för att behålla den nuvarande ägarstrukturen i Industrikredit.
4.9.1 Slutsatser och förslag
Det finns inte längre något näringspolitiskt skäl för staten att vara delägare i Lantbrukskredit. staten bör överväga en försäljning av sina aktier i bolaget.
4.9.2 Nuvarande verksamhet
Lantbrukskredit AB bildades 1980 genom en samman- slagning av Lantbruksnäringarnas Primärkredit AB och Lantbruksnäringarnas Sekundärkredit AB. Lantbruks- kredit ägs till hälften av staten, 30 procent av Lantbrukarnas Riksförbund, 10 procent av Kooperativa Förbundet och 10 procent av Samkredit AB. Företagets administration sköts av Hypoteksbanken. Företagets huvudsakliga uppgift är att ge långfristiga lån till finansiering av näringsföretag vilkas verksamhet avser förädling eller distibution av produkter från jordbruket, skogsbruket och deras binäringar.
Upplåningen har i huvudsak skett mot revers hos AP-fonden men även förlagslån förekommer.
nilj.kr.
Upplåning 1 779 1 880 2 194 Utlåning — nyutlåning 627 13 142 - utestående kreditstock 2 351 1 983 2 350 Balansomslutning 2 558 2 107 2 427
Resultat före disp. o. skatt 33 10 22
___—___—
utestående kreditstock 1988 (2 351 milj.kr.) fördelad på olika kategorier av låntagare.
Mkr Procent
övrigt 703 30 Distribution
(lagercentraler, fryshus mm) 602 26 Spannmål och förnödenheter
(silos,kvarnar mm) 341 15 Köttprodukter (slakterier mm) 228 10 skogsprodukter
(sågverk, brädgårdar mm) 245 10 Frukt, grönsaker, potatis, fisk 120 5 Mejeriprodukter
(mejerier, glassfabriker) 94 4 Ägg och fjäderfä
(slakterier, packerier) 19 1
Aktiekapitalet uppgick vid utgången av 1988 till 20 Mkr och reservfonden till 5,5, Mkr. Garantifonden uppgår till 75 Mkr.
4.9.3 Motiv för förslaget
Lantbrukskredits verksamhet avser kreditgivning i form av lån. Som vi tidigare (avsnitt 3) närmare har utvecklat finns inte längre några näringspolitiska skäl för staten att medverka till sådan kredit- givning. Något annat motiv finns därmed inte för direkt statligt delägande av Lantbrukskredit än mångfaldsargumentet, dvs att staten skall se till att det finns tillräckligt många aktörer på mark-
naden.
De företag som är kunder hos Lantbrukskredit bör numera ha stora möjligheter att ordna sin finansiering på olika sätt. Industrikredit har möjligheter att ge krediter till företag i samtliga industrisektorer, även de sektorer som är Lantbruks— kredits primära verksamhetsområde. Vi anser inte att Lantbrukskredits nuvarande verksamhet på något av- görande sätt bidrar till att öka mångfalden på marknaden. statens medverkan är enligt vår upp- fattning inte heller nödvändig för att bibehålla Lantbrukskredit som ett samägt institut. En annan ägarstruktur kan ge ett breddat verksamhetsområde och därmed öka konkurrensen på marknaden.
Staten bör mot bakgrund av vad vi anfört överväga en försäljning av sina aktier i Lantbrukskredit.
4.10 prfondernas återlåmesystem
4.10.1 Slutsatser och förslag
Som kreditmarknaden utvecklats är systemet med åter- lån obehövligt. Det bör avskaffas.
4.10.2 Nuvarande regler
De regler som gäller för återlån finns i återlåne_ förordningen (1979:116).
Banker m.fl. får mot bevis om fullgjord avgifts— betalning till försäkringen för tilläggspension bevilja återlån. Detta får ske med högst hälften av de avgifter som erlagts under närmaste året eller under de fem närmaste åren och med lägst 50 000 kr och högst 500 000 kr.
Den bank som lämnat återlån erhåller i motsvarande mån lån från AP—fonden (refinansieringslån).
Räntesatsen för lån från fondstyrelser till bank skall motsvara räntesatsen för det senast i Sverige utgivna långfristiga statsobligationslånet. Ut— låningsräntan på de återlån banken lämnar ligger normalt ett par procentenheter högre.
Någon villkorslös rätt till återlån finns inte. Den lånesökandes kreditvärdighet bedöms först av banken.
För en låntagare är villkoren för återlån inte för- delaktigare än för andra banklån. Det ställs samma krav på säkerheter och återlånen är vanligtvis dyrare än vanliga banklån.
4.10.3 Motiv till förslagen
Bankernas benägenhet att refinansiera sin kredit- givning genom återlån i AP-fonden var beroende på läget på kreditmarknaden. Under kreditåtstramning var kreditinstituten angelägna att utnyttja möjligheten till återlån även om nyutlåning till näringslivet inte fick äga rum. Lånen hade då karaktären av avlyft från gängse bankkrediter. Under perioder med god likviditet i banksystemet finns inte motsvarande anledning att att refinansiera
utlåningen.
Vi anser att avregleringarna på kreditmarknaden på ett avgörande sätt har ändrat förutsättningarna för systemet med återlån. Även statistiken visar på ett klart minskat intresse för återlånen. Volymen på refinansieringslånen har minskat under 1980—talet från 13 miljarder kr. år 1982 till 1,7 miljarder kr. i juni 1988. Mot denna bakgrund anser vi att systemet med återlån inte längre fyller någon funktion och att det bör avskaffas.
4.11 Småföretagsfonden
4.11.1 slutsatser och förslag
Småföretagsfonden bör ytterligare profilera den ursprungliga inriktningen dvs. att indirekt tillföra eget kapital på marknadsmässiga villkor till expan— siva småföretag. Det sker genom att Småföretags- fonden fungerar som en av de uthålliga finansiärer som satsar kapital att förvaltas av kompetenta venture capitalföretag eller andra liknande risk— kapitalbolag. Småföretagsfonden har redan nu stor frihet att skräddarsy lämpliga finansieringsformer för sådana placeringar. En fortsatt uppbyggnad av fondens kapitalbas bör ske genom att fonden tillförs ytterligare 200 milj.kr av de medel som frigörs när de regionala utvecklingsfondernas finansierings- verksamhet upphör. Härigenom öppnas möjlighet att bilda och expandera ytterligare ett antal risk- kapitalbolag med regional förankring men utan regionala begränsningar för sin verksamhet. Bl.a. skapas förutsättningar för att i samverkan med de regionala utvecklingsfonderna bilda "utvecklings- fonderna närstående" riskkapitalbolag.
Småföretagsfondens administration bör frikopplas från Föreningsbankerna, så att fonden framstår som
helt bankneutral.
4.11.2 Nuvarande verksamhet
För en utförligare beskrivning av Småföretagsfondens syfte och organisation m.m. hänvisas till prop. 1983/84:135 s.17l-l77.
Småföretagsfonden inrättades år 1984. Den har finansierats inom ramen för ATP-systemet och tillfördes vid starten 100 milj.kr. Ytterligare 100 milj.kr tillfördes år 1987. .Avkastningen förs tillbaka till ATP—systemet.
Organisation
Småföretagsfonden är en stiftelse. På grundval av riktlinjer som riksdagen har beslutat om, har regeringen inrättat fonden och fastställt stadgar. Fonden har en styrelse som utses av regeringen. Från början knöts fonden administrativt till In- vesteringsbanken på så sätt att fonden mot ersätt- ning utnyttjade bankens expertis och kansliresurser. Vidare fanns en viss personalunion mellan fondens och bankens styrelser.
År 1987 upphörde den administrativa knytningen till Investeringsbanken. I stället gjordes ett liknande arrangemang med Föreningsbankernas bank.
Avkastningskrav
Småföretagsfonden skall till AP—fondsystemet årligen överföra en real avkastning motsvarande en viss procent av nuvärdet av de medel som tillförts fonden från AP—fondsystemet. Med nuvärde avses en upp- räkning enligt konsumentindex. För de första tre åren är procentsatsen 1 procent och för de därpå
följande tre åren 2 procent. Därefter är procent- satsen 3 procent.
Hotivet för en upptrappningsperiod av avkast- ningskravet är att fondens inriktning skall vara
sådan att huvuddelen av avkastningen inte sker i form av utdelning utan i form av värdetillväxt. Det
tar erfarenhetsmässigt längre tid innan värdetillväxten kan realiseras.
Placering av medel
Förvaltningen av småföretagsfonden skall syfta till god avkastning, långsiktighet och riskspridning.
Småföretagsfondens huvudinriktning är att finansiera sådana investment— och utvecklingsbolag, som i sin tur är inriktade på att göra placeringar av risk- kapital i företag inom småföretagssektorn. Fonden är dock oförhindrad att göra placeringar även i andra icke börsnoterade företag.
Småföretagsfonden får placera sina medel
- i svenska aktier som inte är inregistrerade vid stockholms fondbörs
- i sådana konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning som har utfärdats av svenska aktiebolag, vars aktier inte är in- registrerade vid Stockholms fondbörs
- som andelar i svenska kommanditbolag
- som förlagsinsatser i svenska ekonomiska föreningar
- som lån till andra svenska företag än svenska aktiebolag vars aktier är inregistrerade vid Stockholms fondbörs
Småföretagsfondens huvudinriktning skall vara att begränsa sin ägarandel till en minoritetspost i resp. företag. Några särskilda begränsningsregler i detta avseende finns dock inte.
Frågan om Småföretagsfonden skall inneha styrelse— plats i de delägda företagen får bedömas i varje särskilt fall av fonden i samverkan med det aktuella företaget.
Omfattning av verksamheten
Vid utgången av år 1988 hade Småföretagsfonden ägarengagemang i 14 företag, varav de flesta var av karaktären regionala utvecklingsbolag. Det bokförda värdet av aktierna i de 14 företagen var 68,5 milj.kr. Därutöver hade fonden placerat i konvertibla skuldebrev till ett bokfört värde på 18 milj.kr. Under år 1988 gjordes nya placeringar på ca 21 milj.kr. i fyra företag.
4.11.3 Motiv till förslagen
Vi har tidigare (avsnitt 3.5.3) närmare behandlat behovet av att staten medverkar till att riskkapital i lämplig form kanaliseras till vissa delar av småföretagssektorn. Vi framhöll i det sammanhanget, att detta borde ske i sådana former som utnyttjar den privata riskkapitalmarknadens starka sidor. statlig riskkapitalverksamhet borde utformas med utgångspunkten att framgångar hos venture capital- företag främst hänger samman med kompetensen och de personliga egenskaperna hos venture capitalföre-
tagens ledare och med uthålliga finansiärer. Små— företagsfonden kan därvid fungera som en sådan uthållig finansiär.
Under de senaste åren har småföretagsfonden i ökad utsträckning gjort direkta placeringar i småföretag. Fonden har således vridit över sin verksamhet mot att delvis själv fungera som venture capitalföretag. En sådan tyngdpunktsförskjutning ställer krav på att särskild kompetens att driva venture capital— verksamhet byggs upp inom fonden. Att göra det inom ramen för en statlig stiftelse kan vara svårt. Vi förordar därför att Småföretagsfonden återgår till den ursprungliga inriktningen av verksamheten. Möj- ligheterna att göra "direktinvesteringar" bör ut- nyttjas främst i kombination med att t.ex. något av riskkapitalbolagen som delägs av fonden gör en placering och tar huvudansvaret för investeringar. En koncentration av fondens ledningsresurser kan då ske till att bygga upp kompetens att finna lämpliga partners i regionalt baserade riskkapitalbolag. I det avseendet bör fondens ledning arbeta aktivt och ta initiativ till sådana samarbetsprojekt. Vi räknar med att en samverkan skall ske med bl.a. regionala utvecklingsfonder och utvecklingsfonderna närstående riskkapitalbolag.
Nuvarande regler ger Småföretagsfonden stora möj- ligheter att skräddarsy lämpliga former för sina placeringar. Vi ser därför inget behov att föreslå några förändringar i detta avseende.
Våra förslag om de regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet innebär att fonderna ges möjlighet att gå in som delägare i riskkapitalbolag. Vi anser det vara mycket angeläget, att det finns många olika oberoende aktörer på riskkapital— marknaden. Av det skälet bör en del av de resurser
som frigörs när de regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet upphör kanaliseras till riskkapitalbolag med regional förankring genom att Småföretagesfondens finansieringskapacitet ökas. Vi föreslår att 200 milj.kr. av det belopp som frigörs från utvecklingsfonderna tillförs Småföretagsfonden.
För att säkerställa sin förmåga att löpande betala avkastning har Småföretagsfonden valt att hålla en relativt hög likviditet. Vår bedömning är att en viss justering av avkastningsbestämmelserna bör göras beträffande det nya kapitaltillskottet så att fonden verkligen kan fylla sin roll som långsiktigt uthållig finansiär. Utan att avkastningskraven förändras bör en möjlighet finnas för fonden att skjuta upp betalning av årligt avkastningsbelopp i högst tio år. under tiden ackumuleras ränta på den uppskjutna betalningen efter samma principer som gäller för avkastningen i övrigt, dvs. 3 procent real ränta.
Småföretagsfondens administration är för närvarande knuten till Föreningsbankernas bank. Med den ut- ökning av fondens verksamhet och det arbetssätt som vi förordar, är det lämpligt att fonden bygger upp ett eget kansli. Det är också angeläget att fonden framstår som helt bankneutral. Detta behov blir ännu mer uttalat, om bankkoncerner i framtiden ges möjlighet att genom egna kapitalmarknadsbolag driva riskkapitalverksamhet på det sätt kreditmarknads— kommittén har föreslagit.
Vi vill i detta sammanhang också beröra de förslag som förts fram att genom t.ex. skattelättnader stimulera privat kapital att söka sig till venture capitalmarknaden. Samma syfte kan enligt vår mening i viss utsträckning nås genom att det inom gällande ramar utformas finansieringspaket från Småföretags-
fonden, som samtidigt kan göra det lockande för privata investerare att satsa kapital i gemensamma projekt. Vi återkommer i det följande till skattefrågorna.
4.12.1 slutsatser och förslag
Norrlandsfonden bör få möjlighet att göra riskkapi— talsatsningar i samma former som Småföretagsfonden. Den nuvarande finansieringsverksamheten bör snarast vridas över mot ren riskkapitalfinansiering så att Norrlandsfrågorna får samma verksamhet som Småföre— tagsfonden, men med speciell inriktning på Norrland. Liksom för Småföretagsfonden bör ett avkastningskrav fastställas för Norrlandsfonden. Detta bör av & regionalpolitiska käl sättas lägre, nämligen att bevara det reala värdet på kapitalet.
4.12.2 Nuvarande verksamhet
Norrlandsfonden är en stiftelse, som bildades av staten år 1961 (prop. 1961:77, SU 89, rskr 233). Fonden har till uppgift att i de fyra nordligaste länen främja näringslivets utveckling. Särskild uppmärksamhet skall ägnas Norrbottens län och inlandskommunerna. Verksamheten regleras av stadgar som fastställs av regeringen.
Norrlandsfonden skall ta initiativ till och stödja industriellt utvecklingsarbete, utredningar, inventeringar och forskning av betydelse för näringslivet inom fondens verksamhetsområde. Vidare kan fonden stödja industriell etablering och
utbyggnad.
Finansieringsformer
Norrlandsfonden kan delta i finansieringen av - utredningar, inventeringar och forskning genom * bidrag
* lån med villkorlig återbetal- ningsskyldighet
* medelstillskott med återbetalning i form av royalty
- industriellt utvecklingsarbete genom
* lån med eller utan villkorlig återbetalningsskyldighet
* konvertibla skuldebrev
* skuldebrev med optionsrätt
* medelstillskott med återbetalning i form av royalty
* lånegaranti
* förlustgaranti
- industriell etablering och utbyggnad genom
* lån * lånegaranti Organisation
Norrlandsfonden har sitt kansli med ca 15 anställda i Luleå. Styrelsen består av nio ledamöter samt det antal suppleanter som regeringen bestämmer. Rege- ringen utser ordförande och ytterligare fyra leda- möter. Vart och ett av landstingen i Västernorr- lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län utser en ledamot.
stiftelsekapital
Norrlandsfonden har byggts upp med medelstillskott först från LKAB:s vinstmedel, därefter direkt över statsbudgeten. Sedan år 1985 har inga nya medels— tillskott skett. Vid utgången av år 1988 uppgick det redovisade stiftelsekapitalet till 347 milj.kr.
Omfattning
Verksamheten år 1988 framgår av följande tabell.
Ändamål Ant Kreditformer, milj. kr. Summa Bidrag Bor- Lån m. Egna
gen villk proj återh.
Forskning 1 0,1 0,1 - - _ _ Egna projekt samt utredn. o. inventeringar 11 3,0 0,9 - - 0,2 1,9 Industriellt utvecklingsarb 61 74,6 — 0,3 3,4 70,9 - Industriell utbyggnad 32 61,4 — 5,2 56,2 _ — Summa 105 139,1 1,0 5,5 59,6 71,1 1,9
Den 31 december 1988 uppgick utestående lån till 198 milj.kr. och utestående lån med villkorlig
återbetalningsskyldighet till 49 milj.kr. Likvida medel disponibla för nya engagemang uppgick till 130 milj.kr.
4.12.3 Motiv för förslagen
Norrlandsfondens nuvarande verksamhet sammanfaller i stort sett med de regionala utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet. Samma motiv som anfördes för att denna skall förändras kan alltså anföras beträffande Norrlandsfonden. De skäl som vi tidigare redovisat för att bygga ut Småföretagsfondens verksamhet gäller i hög grad de nordligaste länen och inlandet. Vi föreslår därför att Norrlandsfondens verksamhet snarast vrids över mot ren riskfinansiering i de former och med det arbetssätt som Småföretagsfonden använder.
Samtidigt kan det vara befogat att bibehålla möjligheten att använda nuvarande finansieringsformer i begränsad omfattning. På så sätt säkerställs att det i de regionalpolitiskt prioriterade nordligaste länen finns kvar möjlighet till viss statlig projektfinansiering, när de regionala utvecklingsfondernas utlåningsverksamhet upphör.
För närvarande finns inget klart uttalat förräntningskrav på Norrlandsfonden. Bl.a. med hänsyn till den förändrade verksamhetsinriktning som vi föreslår, bör ett sådant krav preciseras. Detta bör av regionalpolitiska skäl sättas lägre än för Småföretagsfonden. Vi föreslår att det formuleras så att Norrlandsfonden skall bevara det reala värdet på sitt nuvarande kapital.
4.13 Företagskapital AB
4.13.l Slutsatser och förslag
Vår bedömning är att Företagskapitel är ett fram- gångsrikt venture capitalföretag. Eftersom det är angeläget att det finns många oberoende aktörer på riskkapitalmarknaden för onoterade företag, finns det ingen anledning för staten att nu avveckla sitt ägarengagemang i bolaget. Det bör dock närmare övervägas om staten skall utöva sitt ägarskap direkt genom finansdepartementet eller om statens aktier bör överlåtas till Småföretagsfonden.
4.13.2 Nuvarande verksamhet
En utförligare beskrivning av Företagskapitals verk- samhet finns i Teknikcentrums rapport, som ingår som en del i betänkandet (SOU 1989:25) Rapporter till finansieringsutredningen.
Företagskapital bildades som ett kreditaktiebolag i enlighet med ett avtal år 1972 mellan staten och affärbankerna (prop. 1972:101, NU 44, rskr 265). Aktiekapitalet uppgår till 20 milj.kr. och reserv- fonden till 4 milj.kr. Bolaget ägs till hälften av staten genom finansdepartementet och till hälften av affärsbankerna. styrelsen består av tio ledamöter och högst tio suppleanter. Staten och bankerna utser hälften vardera. Ordförande utses av regeringen. Bolaget, som har fyra anställda, har sitt säte i Stockholm. Verksamheten har ingen geografisk begränsning.
Bolagets uppgift är att medverka vid finansieringen av mindre och medelstora företag genom förvärv av minoritetsposter av aktier eller liknande rättig— heter. Företagskapital kan också lämna krediter och ställa garantier. Investeringsbanken och Företags- kapital är de enda kreditaktiebolag som har rätt att förvärva aktier och andelar i finansieringssyfte.
Under sin verksamhetsperiod har Företagskapital varit engagerat i totalt 38 företag. Av dessa har fyra blivit börs- eller OTC—noterade. De flesta av företagen hade varit verksamma ett antal år när Företagskapital blev delägare eller engagerade sig på annat sätt. Vid slutet av år 1987 bestod Före- tagskapitals portfölj av 14 företag. Sedan år 1982 lämnar bolaget utdelning till ägarna. Substansvärdet beräknas av bolaget nu uppgå till ca 70 milj.kr. Under 1977-88 har det periodiserade resultatet efter kundförluster inklusive upparbetade reserver uppgått till ca 25 procent per år på det av ägarna satsade kapitalet.
4.13.3 Motiv för förslagen
Bakgrunden till att Företagskapital startades var att de svenska affärsbankerna i början av 1970-talet visade intresse av att bilda riskkapitalbolag inriktade på minoritetsposter efter amerikansk förebild. Detta var dock inte möjligt med hänsyn till gällande banklagstiftning. Överläggningar mellan bankerna och regeringen ledde till att det nya kreditaktiebolaget Företagskapital bildades.
Företagskapitals verksamhet sedan starten år 1973 visar att det behövs lång tid för att resultaten av venture capitalverksamhet skall visa sig. Samtidigt är bolaget ett exempel på att det går att driva sådan riskkapitalverksamhet lönsamt, om man har
tillräcklig uthållighet.
Som vi tidigare har framhållit, är det angeläget att det finns många olika oberoende aktörer på riskkapi- talmarknaden för små och medelstora företag. Vi bedömer att statens delägande i Företagskapital har stor betydelse för sammanhållningen av den nuvarande ägarkretsen i bolaget. Mot denna bakgrund ser vi ingen anledning att nu avveckla statens ägarengage- mang i bolaget. Vi har dock noterat att frågan kan komma i ett annat läge om kreditmarknadskommitténs förslag genomförs, så att bankkoncerner får rätt att genom kreditmarknadsbolag driva egen riskkapital- verksamhet. Detta kan påverka bankernas intresse för fortsatt samverkan med staten i ägarkonsortiet för Företagskapital.
Även om det ligger något utanför våra utrednings- direktiv vill vi väcka frågan om staten i fort— sättningen skall äga aktierna i Företagskapital direkt genom finansdepartementet. Om t.ex. Små- företagsfonden i stället övertog aktierna, skulle det skapas förutsättningar att i framtiden mer smidigt förändra omfattningen av ägandet i bolaget utifrån skiftande affärsmässiga förhållanden.
114 4.14 Tenn Interactor
4.14.1 Slutsatser och förslag
Ett breddat ägande av Temu Interactor bör efter- strävas. Samtidigt bör det närmare övervägas om staten skall utöva sitt ägarskap direkt genom industridepartementet eller om statens aktier bör överlåtas till Småföretagsfonden och/eller Norrlandsfonden.
4.14.2 Nuvarande verksamhet
Temu Interactor bildades år 1984 genom en sam- manslagning av de tre TEMU-bolagen. Dessa hade startat sin verksamhet år 1981 efter beslut av riksdagen år 1979 (NU 1978/79:54, rskr 415). Temu Interactor, som har fyra anställda, är lokaliserat till Östersund. Efter att tidigare varit inriktat på teknikupphandling fick Temu Interactor under år 1988 en delvis ny verksamhetsinriktning, nämligen att med landets universitet och högskolor som teknologibas identifiera och analysera kommersiellt utvecklingsbara resultat av forsknings— och utveck—
lingsprojekt.
Bolaget skall vidare medverka till att projekt— resultatet av detta slag utvecklas till svenska tekniska produkter och tjänster, som kan tillverkas
och marknadsföras av företag i de fyra nordiska länen. Bolaget skall dessutom kunna medverka med riskfinansiering i projekt eller företag om så erfordras.
Bolagets affärsidé är att erbjuda kvalificerade tjänster för projektledning etc. i kombination med riskfinansiering. Det är sålunda ett specialiserat tjänsteproducerande riskkapitalbolag med inriktning på förstärkning av engagemangsföretagens lednings- funktioner.
Det är ännu för tidigt att redovisa några erfarenheter av den nya verksamhetsinriktningen.
Bolaget har ett eget kapital på 16 milj.kr.
Samtliga aktier i bolaget ägs av staten genom indu- stridepartementet.
4.14.3 Motiv för våra förslag
Temu Interactor kan numera karaktäriseras delvis som ett riskkapitalbolag med regional förankring men utan regional begränsning av verksamheten.
Vår bedömning är att ägaren (staten) givit bolaget uppgiften att med en svag kapitalbas verka inom den svåraste delen av venture capitalmarknaden, nämligen den mycket tidiga startfasen. Förutsättningarna för överlevnad utan breddning av kapitalbasen är således små. Mot bakgrund av våra förslag i övrigt, bör Temu Interactor söka bredda sin kapitalbas genom finansie- ring från t.ex. regionala utvecklingsfonder, Små- företagsfonden och Norrlandsfonden eller privata investerare. Om det visar sig nödvändigt för att uppnå
en sådan breddning av kapitalbasen, bör verksamhets— inriktningen kunna anpassas så att engagemang med olika risknivå blandas. Skulle det visa sig att Temu Interactor inte kan åstadkomma den föreslagna bredd— ningen av ägandet bör bolagets nuvarande affäridé helt
omprövas.
Mot bakgrund av vad vi tidigare anfört om lämpliga former att bedriva statlig riskkapitalverksamhet, anser vi det olämpligt att ett bolag med denna karaktär helt ägs av staten genom industrideparte— mentet. En ägarbreddning som tillför bolaget kompetens inom verksamhetsområdet bör eftersträvas. Även ett fortsatt statligt delägande bör organiseras i annan form än direkt genom ett departement, så att en smidig anpassning av omfattningen av ägandet kan ske efter skiftande affärsmässiga förutsättningar. Det bör därför närmare övervägas om statens aktier bör över- låtas till Småföretagsfonden och/eller Norrlandsfonden.
4.15 Förvärv av egna aktier
4.15.1 Slutsatser och förslag
Det bör undersökas närmare om aktiebolag bör ges vissa möjligheter att förvärva egna aktier. Det skulle förbättra förutsättningarna för minoritetsin- vesteringar genom att öppna ytterligare en utgångs- möjlighet.
4.15.2 Nuvarande regler
I aktiebolagslagen (1975:l385) finns ett förbud för aktiebolag att förvärva eller som pant ta emot egna aktier.Ett sådant förbud beror i första hand på hänsynen till bolagets fordringsägare. Om bolaget tillåts köpa egna aktier, kan det ha samma verkan som en återbetalning till aktieägarna i samband med nedsättning av aktiekapitalet. Grundsatsen att aktieägarna har rätt till lika förmåner i bolaget kan också komma i fara, nämligen om köpeskillingen är högre än aktiernas verkliga värde. slutligen kan bolaget genom köp av egna aktier påverka kurssätt- ningen på aktierna och därmed göra spekulations- affärer möjliga.
4.15.3 Motiv för förslagen
Vi har tidigare konstaterat att intresset från risk— kapitalbolag att göra minoritetsplaceringar har
minskat. Tyngdpunktsförskjutningen mot majoritets— investeringar beror bl.a. på att en majoritetspost är lättare att avyttra än en minoritetspost.
Om portföljföretaget självt, inom vissa gränser, kunde få förvärva investerarens minoritetspost, skulle ytterligare "exitmöjligheter" öppnas för denne.Så är fallet i USA. Även inom EG finns ett förslag att EG-företag skall få äga maximalt 10 procent av den egna aktiesktocken. Köpen skall göras med disponibla vinstmedel och de egna aktierna berättigar inte företaget till någon rösträtt.
Ägarutredningen har i sitt betänkande (SOU 1988:38) Ägande och inflytande i svenkt näringsliv från andra utgångspunkter aktualiserat frågan om förvärv av egna aktier. Utredningen understryker att en eventu— ell möjlighet för svenska företag att återköpa egna aktier inte får ges en sådan utformning att ägarnas möjlighet till övervakning av företagens verksamhet därigenom försämras.
Vi föreslår mot denna bakgrund att det undersöks närmare om aktiebolag kan ges vissa möjligheter att förvärva egna aktier. Från våra utgångspunkter vill vi tillstyrka att sådana möjligheter öppnas.
4.16 Aktiefonder som är helt inriktade på onoterade aktier
4.16.1 slutsatser och förslag
Aktiefonder bör få möjlighet att placera hela sitt kapital i onoterade aktier.
Rätten till inlösen av fondandelar bör för denna typ av aktiefonder tas bort och istället bör en handel med andelar ske.
4.16.2 Nuvarande regler
Med aktiefond menas en, huvudsakligen av aktier eller andra värdepapper bestående fond som uppkommit genom kapitaltillskott från allmänheten och som ägs av dem som tillskjutit kapital.
Aktiefonden förvaltas av ett fondbolag i vars verksamhet ingår försäljning och inlösen av fondens andelar.
För aktiefondsverksamhet krävs tillstånd från bankinspektionen.
I aktiefondslagen (SFS l974:931) finns de bestämmelser som gäller för aktiefonder.
Innehavet av onoterade aktier får uppgå till högst 10 procent av fondens värde. Värdet av fondens OTC-aktier får inte, tillsammans med de värdepapper som omfattas av tioprocentsgränsen, överstiga 30 procent av fondens värde.
Fondbolaget skall tillse att aktiefond får en med hänsyn till intresset av riskspridning lämplig sammansättning av värdepapper.
I aktiefond får inte ingå mer än fem procent av röstvärdet för samtliga aktier i ett och samma aktiebolag.
Om en fondandelsägare begär inlösen av en fondandel skall inlösen ske omedelbart med medel ur aktie- fonden.
4.16.3 Motiv för förslagen
Vi har tidigare (avsnitt 3.5.3) redogjort för behovet av riskkapital. Vår bedömning är att det även i fortsättningen behövs särskilda åtgärder för att tillräcklig mängd riskkapital i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn. Det föreligger en brist på minoritetskapital bl.a. på grund av det ökade intresset hos riskkapitalbolagen för majoritetsinvesteringar.
Ett sätt att öka tillgången på minoritetskapital är att göra det möjligt att bilda aktiefonder som är särskilt inriktade på aktier i onoterade företag. Nuvarande lagregler hindrar aktiefonderna att placera mer än en begränsad del av fondens värde i onoterade företag. skälen till detta är att inte utsätta spararnas medel för ett alltför stort risktagande samt att rätten till inlösen av fondandelar ställer krav på att snabbt kunna omvandla tillgångarna till likvida medel. Vi anser
att det bör ankomma på fondbolaget att upplysa om den högre risknivån och den längre tidshorisont som är förknippad med en fond enbart inriktad på onoterade företag.
I stället för rätt till inlösen bör det i sådana fonder ske en handel med andelar. Fondbolaget bör därvid fungera som market-maker för sådan handel.
För de företag som ingår i en aktiefond bör fondbolaget även kunna bidra till att personer med lämplig erfarenhet ingår styrelsen och därmed öka företagets förutsättningar att utvecklas.
5 EG—ASPEKTER
I vårt uppdrag ingår även att undersöka vilken gemensam ordning som råder inom EG på vårt ut- redningsområde och i våra förslag ta tillvara de möjigheter till harmonisering som finns.
De förslag vi lämnar, och som skall ställas mot de regler och direktiv som gäller inom EG, är:
- Bidrag för att täcka kostnader för teknisk
forskning och utveckling i de tidiga skedena i den tekniska utvecklingsprocessen.
— Riskgarantier för att täcka tekniska
och/eller kommersiella risker i avgränsade projekt i teknikbaserade företag.
- Riskkapital - genom småföretagsfonden
— genom de regionala utvecklingsfonderna.
Bidrag Bidrag till forskning och utveckling.
De förslag om bidrag till teknisk forskning och utveckling som vi tidigare redogjort för (avsnitt 4.2) innebär i huvudsak att STU lämnar stöd i form av rena bidrag och att stödandelen kan variera i
större utsträckning än i dag. Stödet avser projekt med hög risk och som befinner sig i ett tidigt skede av den tekniska utvecklingsprocessen.
Vad gäller enskilda staters stöd till forskning och utveckling har SG-kommissionen traditionellt haft en positiv inställning.
Stöd till forskning och utveckling accepteras om det inte stör eller hotar att störa konkurrensen genom att gynna ett företag eller produktionen av vissa varor. EG-kommissionen tar ställning till vilken stödandel som är acceptabel från fall till fall.
I allmänhet skall grundläggande industriell forskning kvalificera för en högre stödandel än för tillämpad forskning och utveckling. Med hänsyn till detta och under förutsättning att det mottagande företaget har satsat betydande egna resurser i projektet bör stödandelen generellt sett inte överstiga 50 procent av projektets bruttokostnader. En högre stödandel kan komma ifråga om projektet t.ex. är förknippat med en mycket hög risk. Till— gängligheten till projektets forsknings- och utvecklingsresultaten är också betydelsefull vid bestämmandet av acceptabel stödandel. Särskild hänsyn tas även till om stödet är riktat till små- och medelstora företag. En högre stödandel kan då komma ifråga. stödandelen får dock aldrig bli så hög att det minskar det stödmottagande företagets ansvar för projektet i fråga.
Riskgarantier
I avsnitt 4.3 har vi redogjort för vårt förslag om riskgarantier.Systemet med statliga riskgarantier
till tekniska och/eller kommersiella risker i avgränsade projekt i teknikbaserade företag är avsett att vara självbärande över en längre period.
Vi har inte funnit något ställningstagande från EG i denna fråga. Däremot har EFTA i sina rekommenda- tioner ansett att ett garantisystem som på lång sikt täcker sina egna kostnader med garantipremier inte är att betrakta som ett statligt stöd. EFTA har strävat efter att anspassa sina rekommendationer till motsvarande EG—regler eller direktiv.
Riskkapital
vi har i avsnitt 4.4 och 4.12 föreslagit att de regionala utvecklingsfonderna och småföretagsfonden skall kunna göra satsningar i riskkapitalbolag. Av— sikten är att medlen skall ge en avkastning och att placeringarna skall göras på kommersiella grunder.
Ett köp, helt eller delvis, av ett existerande
företag, utan något tillskott av nytt kapital,
betraktas inte av EG som ett statligt stöd till företaget.
Inte heller anses det som ett statligt stöd när staten tillskjuter nytt kapital till ett företag på samma grunder som en privat investerare som arbetar under normala marknadsbetingelser. Ett exempel på detta kan vara när företagets utvecklingspotential är sådan att kapitaltillskottet visserligen är förknippad med en särskild risk men som sannolikt kommer att löna sig på lång sikt.
När nytt kapital däremot tillskjuts på en för en privat investerare kommersiellt oacceptabel grund,
är det däremot att betrakta som statligt stöd och kräver en notifiering till EG—kommissionen.
Vi anser att jämförelsen mellan våra förslag och gällande regler och direktiv inom EG visar att de i allt väsentligt stämmer överens.
En översiktlig bedömning av de statsfinansiella effekterna av våra förslag redovisas i följande sammanställning.
Belopp i milj.kr Minskad belastni på statsbudgeten
Regionala utvecklings- fonder
årlig engångs- effekt effekt
-återföring av låne- fonder(brutto) 250 2 500
-minskade statsbidrag 10 Industrifonden
-återföring av stiftelseknpital 130 1 300
Summa minskad belastning 390 3 800
Ökad belastning på statsbudgeten
Regionala utvecklingsfonder
i ) ( ;
-garsntiinfrianden 15 —starta—eget-stipendium 45 -kvarstående stiftelse-
kapitsl (med avkast- ningskrav) - 600
årlig engångs- effekt effekt STU/Industrifonden -slopade återbetalningar 30 —ökad volym (inkl. bidrag till garanti avgifter, starta- eget—stipendium) 100 Småföretagsfonden - 200 Summa ökad belastning 190 800 Totalt reformutgymme -bör i uvudsak användas till åtgärder för kompetens- och kunskapshöjning 200
Till detta skall läggas den ökade kapitalav— kastningen till följd av ägarförändringen av Investeringsbanken. Det justerade egna kapitalet i banken uppgår till ca 2,2 miljarder kr. Varje procentenhets förbättring av avkastningen innebär således 22 milj.kr.
Beräkningsunderlag
Beräkningarna i sammanställningen är översiktligt gjorda för att ge en bild av storleksordningen på de statsfinansiella effekterna av våra förslag. Mer detaljerade beräkningar måste göras på grundval av sådant underlag som normalt används i den statliga budgetprocessen.
Det sammanlagda fondkapitalet uppgår till ca 2,5 miljarder kr. Den årliga budgeteffekten beräknas schablonmässigt till 10 procent av engångsbeloppet och motsvarar minskade upplåningskostnader för staten.
Om finansieringsverksamheten omstruktureras, kan också en del av det årliga statliga administra- tionsanslaget till utvecklingsfonderna slopas. De totala statliga bidragen till administration, före- tagsservice och strategisk företagsutveckling uppgår till ca 130 milj.kr per år. Vi bedömer en minskning i storleksordningen 10 milj.kr vara rimlig.
Beräkningsmetoden för kostnader för garanti— infrianden och starta-eget-stipendier har vi tidigare redovisat (avsnitt 4.4 och 4.5).
På det kvarstående stiftelsekapitalet, som är avsett för delägande i riskkapitalbolag, ställs det av- kastningskrav. Därför uppkommer ingen årlig bud- getbelastning för staten. Under de första åren kommer dock inga inbetalningar att ske till följd av avkastningskravet.
Statens efterborgen för de regionala utvecklings- fondernas garantier kommer sannolikt inte att innebära några utbetalningar över statsbudgeten.
STU/Industrifonden
Det bokförda stiftelsekapitalet hos Industrifonden uppgår till ca 1,1 miljarder kr. Enligt fonden är de tillämpade redovisningsprinciperna extremt för- siktiga. Således finns en värderegleringsreserv på
438 milj.kr. som motsvarar hela beloppet av ut— betalade bidrag mot royalty. Däremot upptas utbetalade villkorslån (228 milj.kr.) i sin helhet som säkra fordringar. Mot denna bakgrund har vi beräknat värdet på stiftelsekapitalet till ca 1,3 miljarder kr. Den årliga budgeteffekten beräknas på samma sätt som för de regionala utvecklingsfonderna.
Ett slopande av den villkorliga återbetalnings— skyldigheten för STU—stöd beräknas innebära ett bortfall av intäkter på ca 30 milj.kr per budgetår.
För de nya ändamålen inom STU/Industrifondens verksamhet som vi föreslår, beräknar vi ett anslagsbehov på i storleksordningen 100 milj.kr. Detta bör ge möjlighet även till viss volymökning av nuvarande verksamhet.
De sammanlagda administrativa kostnaderna minskas till följd av att systemet med villkorlig återbetalning slopas. En övergång till myndighets- form för industrifondens verksamhet innebär dock, att administrationen belastar statsbudgeten i stället för som nu avkastningen på fondkapitalet.
Småföretagsfonden
Eftersom avkastningen ställs på det föreslagna medelstillskottet/lånet till Småföretagsfonden, innebär det på sikt ingen årlig budgetbelastning för staten. Under de första åren kommer dock inga inbetalningar att ske från fonden till staten.
Reformutrymme
Vi anser att det reformutrymme som skapas genom våra förslag i huvudsak bör utnyttjas för åtgärder som höjer kompetensen och kunskaperna i småföretagen. Det är naturligt att räkna med att de regionala utvecklingsfonderna kommer att vara viktiga instrument i den verksamheten.
Kommittédirektiv
lnriklning och behov av statligt finansiellt företags- stöd
Dir 198828
Beslut vid rcgcringssummumråidc WSR-0347.
Chefen för industridepurlememulet. hlillhrlldcl Peterson. anför.
Mill förslag
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallats för nu utreda inriktning och behov av statligt finansiellt företagsstöd. Utredningens huvuduppgift är att föreslå atgärder som hchovsunpnssar. effektiviserar och förenklar del stal- liga finansiella företagsstödet.
Som grund för dessa förslag skull utredaren: - kartlägga näringslivets behov av och tillgnng till extern! kapital.
- analysera brister i den externa kapitulförsörjningen och hur effektivt det slutliga finansiella ("företagsstödet bidrar till att avhjälpa dessa brister.
- analysera effektiviteten i det statliga Finansiella stöds! bl. a. med avseende på eventuellt administrativt dubhclurhele och om stöden nar avsedda målgrupper.
Näringspolitikens och de statliga I'mansiella slödens framväxt och förnyelse
Näringspolitiken etablerades under 1960-talet. 1 ett första skede domine- rade regionalpolitiska problem och frågor om företagens lokalisering samt samhällets stöd till forskning och utveckling.
Bilden komplicerudcs avsevärt vid mitten av l97ll-talet bl. a. som en följd av den första oljekrisen och de dramatiska strukturkriser som drabbade vi-
tala delar av det sx etiska tiaringslis ct. För att underlätta nödvändiga omställ- ningar I socialt acceptabla former startades flera it;"tringspolitiska program. Riksdagen beviljade dessutom stod (lin-Å! till enskilda Iorctag. L'ndei men 1975— IVR! gjordes mycket omfattande stödinsatser i krisdrabbade företag och branscher. De sammanlagda nettokostnadermt - som är ett matt pa de statsfinansiella kostnaderna för utbetalda bidrag. lan. garantier och aktieka- pital - uppgick under budgetaren l97517ö—l981'83 sammantaget till drygt (sl) miljarder kronor (i l9tiö ars penningvärde). Knappt hälften av denna summa har tillfallit enbart varven.
Kritiken mot stöd till krisföretag och krisbranscher växte. Den s. k. in— dustristödsutredningen konstaterade i sitt betänkande (SOU l98l:72) Att avveckla en kortsiktig stödpolitik. att krispolitiken inte hade bidragit till att långsiktigt stärka svensk industris konkurrenskraft. Banker och tidigare ägare behövde inte ta de fulla konsekvenserna av de stora förlusterna. Spel- reglerna pa marknaden och förhallandet mellan staten och näringslivet pa- verkades negativt enligt utredningens bedömning.
Underskottet i statsbudgeten ökade till en oacceptabel niva och den svenska industriproduktiönen stagnerade. Svensk ekonomi var i obalans. Efter regeringsskiftet hösten l982 devalverades den svenska kronan med lö '"'r och ett omfattande investeringsprogram startades i syfte att förbättra den svenska industrins tillväxt och långsiktiga konkurrenskraft. Regeringen föreslog vidare besparingar. inte minst vad gäller stöd direkt till enskilda företag. för att minska budgetunderskottet.
Detta var bakgrunden till den omläggning av näringspolitiken som skedde efter regeringsskiftet är 1982. De riktlinjer som sedan dess varit vägledande för statens agerande vid krisfall präglas av en mycket restriktiv inställning till krav pa stöd till enskilda företag. lnsatserna har istället styrts mot stöd för att skapa nya arbetstillfällen och utveckling i berörda regioner i syfte att bygga upp en långsiktigt bärkraftig näringsstruktur och därmed värna om den enskilda människans trygghet.
Antalet stödprogram har under senare är reducerats och villkoren för stöd har förändrats. Orsakerna härtill är dels att vissa program inte befunnits ge avsedd effekt. dels att olika atgärder lagrats pa varandra vilket orsakat en brist pa samordning och överblick som i sig har minskat stödets effektivitet. Antalet stödformer inom de olika programmen har däremot inte minskat. Det är svart att överblicka alla olika typer av stöd och vilka regler som gäller. Vidare finns det tecken pä att stödet inte alltid nar de företag som avsetts. Av en konsuitstudie. som industridepartementet lät genomföra är 1984. framgick att framför allt de mindre företagen inte natts av stöden i den om- fattning som avsetts.
dock inangfalden av program och stodorgan under olika huvudtitlar i stats— budgeten men med delvis samma ambitioner. fortfarande bidra till att göra systemet svartillgängligt och mindre effektivt. Som redovisades i den na- ringspolitiska propositionen (prop. lUHth'f':74l bor saledes den generella in- riktningen vara att antalet program och stödformer begränsas. Förre gene- raldirektören vid statens industriverk. Eric Pettersson. liar pa regeringens uppdrag skisserat möjliga sadana förändringar. vilka redovisas i promemo— rian (Ds | l985:5) lndustripoliiiskt stöd — nagra synpunkter pa förenklingar och effektivisering. Dessa ideer bör kunna tjäna som ett underlag för utred- ningen.
Utredningsuppdraget
Som aviserades i 1987 ars näringspolitiska proposition föreslar jag nu att en särskild utredare tillkallas för att se över inriktning och behov av det stat— liga finansiella företagsstödet och ge förslag till behovsanpassning. effektivi- sering och förenkling. Till ledning för utredarens arbete bör läggas följande.
Behovet av externt kapital
Svenskt näringsliv är inne i en fas av fortsatt snabb strukturomvandling. Speciellt kan noteras de stora koncernernas internationalisering. det stora antalet företagsförvärv. det stora antalet nyetableringar men även konkurser samt den allmänna förskjutningen mot en ökad andel service- och tjänste- produktion. Den höga forsknings- och utvecklingsaktiviteten inom vissa branscher och företag har kraftigt ökat behoven av extern finansiering.
Detta är lätt identifierbara förändringar som har medfört att dagens nä- ringslivsstruktur skiljer sig väsentligt fran l970-talets. Detta. i kombination med en allmän förstärkning av lönsamhet och konkurrenskraft. torde ha in- neburit att näringslivets finansiella behov har förändrats sedan mitten av 1970-talet då huvuddelen av det statliga företagsstödet byggdes upp.
Det bör vara en av huvuduppgifterna för utredaren att analysera hur nä— ringslivets behov av extern finansiering har förändrats.
Tillgången till externt kapital
Under de senaste ären har situationen pa kapitalmarknaden i grunden för- ändrats. Tidigare styrdes kredirmurknuden genom ransoneringar. Dessa ledde tidvis till att breda läntagargrupper. exempelvis små och medelstora företag och långsiktiga projekt hade svart att få sin finansiering ordnad på kreditmarknaden. Under den senaste femarsperioden har kreditmarknaden genonigatt en kraftig förändring och effektivisering. Räntesättningen är i
princip fri och ransoneringarna har upphört. Kreditinstitut och värdepap— persmarknaden erbjuder nu företagen ett mer differentierat utbud av kapital än tidigare.
Likasa har den svenska riskkapua/marknaden genomgatt en pataglig för- ändring under l980-talet. Ett exempel pa detta är att nyemissionerna ökat kraftigt och att en rad helt nya instrument för att öka utbudet av riskkapital har tillskapats. Fran att ha pendlat kring en niva pa ungefär 400 milj. kr. arligen under 1970-talet. har sålunda nyemissionsvolymen ökat med mer än tio gangeri genomsnitt för perioden 1981—1986. Genom tillkomsten av den s. k. OTC-marknaden har de medelstora företagens möjligheter att skaffa riskkapital förbättrats. Även andra. nya former av riskkapital har introduce- rats. Speciell uppmärksamhet har det växande antalet riskkapitalbolag fått. Dessa bolag disponerar för närvarande ett totalt kapital på ca 2 miljarder kronor. Enligt en utredning av statens industriverk (SIND PM 19872) Risk- kapitalet och de mindre företagen har emellertid intresset för riskkapitalin- vesteringar i nystartade företag minskat under de senaste åren.
Det statliga finansiella företagsstödet har gradvis byggts på och förändrats under en lång följd av är. Samtida förändringar på kapitalmarknaden har medfört att utbudet av saväl krediter som riskkapital har förändrats märk- bart. En samlad bild av konsekvenserna av denna utveckling saknas i dagslä- get.
Det bör vara en andra huvuduppgift för utredaren att analysera hur och i vilken utsträckning dessa marknadsmässiga förändringar i utbudet av olika typer av kapital bidragit till att tillgodose företagens kapitalbehov samt på vilka sätt i övrigt avregleringen av kreditmarknaden har skapat bättre förut— sättningar för näringslivets finansiering.
Brister i den externa kapitalförsörjningen
Samtidigt med att situationen på olika marknader förändrats. har samhäl- lets insatser för att komplettera brister på kapitalmarknaden under senare är delvis omprövats och förnyats. Näringspolitiken har salunda under senare år förskjutits från krisstöd till offensiva satsningar. Trots detta. och trots att antalet finansiella stödprogram har reducerats. saknas i dagsläget en över- blick av det statliga finansiella företagsstödet. Flera frågor reses i detta sam- manhang: Finns det idag stödformer som överlappar varandra? Är det så att befintliga stödformer kompletterar eller konkurrerar med marknadsmässig finansiering? Finns det brister i den marknadsmässiga finansieringen. som inte heller tillgodoses i det statliga finansiella företagsstödet?
analysera vilken primär funktion ett statligt stöd bör ha för att få till stand en tydligare rollfördelning mellan statens och kapitalmarknadens uppgifter samt ge förslag till förenkling av nuvarande stödformer.
Det finansiella stödets effektivitet
En ytterligare fråga som i olika sammanhang uppmärksammats gäller det finansiella företagsstödets effektivitet. Med detta avses bl. a. vilken verk- ningsgrad den enskilda stödformen haft i förhållande till behov och andra möjliga stödformer och kostnaden för stödet i förhållande till det resultat som uppnåtts. Utredaren bör i detta sammanhang på en övergripande nivå uppmärksamma frågor av karaktären: Är kriterierna för olika stöd klan ut- formade? Hur lång tid förfiyter regelmässigt mellan ansökan och beslut? Hur är kontroll och uppföljning av stödbeslut utformad? etc.
Utredaren bör därvid inte detaljgranska administrativa rutiner inom olika stödorgan utan ägna uppmärksamheten åt frågan om huruvida stödsystemet i sin praktiska utformning överensstämmer med de intentioner som en gång lades till grund för stödets införande. En speciell aspekt som i detta samman- hang bör uppmärksammas gäller det näringspolitiska stödets träffbild. dvs. i vilken utsträckning olika stöd i praktiken tillfaller avsedda målgrupper. Det gäller därvid inte bara frågan om olika stöd tillfallit "rätt" företag utan även om stödet kommit att koncentreras till en mindre del av den avsedda mäl— gruppen. Huvudsyftet med denna analys bör vara att ge underlag för bedöm— ningar om olika stöd i verkligheten når ut till avsedda målgrupper och att avsedda effekter med stöden i fråga uppnås. Även denna fråga bör behand— las av utredaren.
Samtidigt bör utredaren ta reda på om det nuvarande stödsystemet i allt- för hög grad kommit att riktas mot befintliga företag och verksamheter och därmed i alltför liten omfattning riktats mot nya företag och nya projekt. Är det nuvarande stödet vad gäller såväl inriktning som administrativ uppbygg- nad ändamålsenligt utformat i syfte att underlätta tillkomsten av nya före- tag? Enligt vad jag har erfarit pågår en utredning om dessa frågor i samar- bete mellan statens industriverk. styrelsen för teknisk utveckling. Sveriges Industriförbund och Trygghetsrådet SAF—PTK. Detta arbete bör kunna ge utredningen värdefull information.
än de renodlat regionalpolitiska. Flera fragor avseende stödets inriktning och effekter torde emellertid vara av lika stort intresse för de regionalpoli- tiska stödformerna som för andra former av näringspolitiska stöd. Jag utgar därför ifran att de bada utredningarna bedrivs i nära samverkan.
En utredning om det statliga stödet till export i form av exportkreditgaran- tier och exportkrediter samt av exportfrämjande effekter av u—krediter har tillkallats. Exportkreditfinansieringsfragor bör därför inte behandlas i denna utredning. Utredningen bör docksamverka med och beakta förslag från ut- redningen om exportkrediter (Dir. 1988: I).
Da vissa näringspolitiska stöd har givits formen av skattenedsättning m. m. bör utredaren slutligen även uppmärksamma pågående förändringar pa skatteområdet. Utredaren bör därför ha nära kontakt med kommittén för reformerad företagsbeskattning (Fi l985:()6) och med kommittén med upp- drag att genomföra en översyn av inkomstskattesystemet (Fi l987:07). Utre- daren skall dock inte lämna nägra förslag inom skatteområdet.
Utredningsarbetet bör i övrigt bedrivas i nära samverkan med berörda nä- ringspolitiska organ bl. a. genom att experter i en referensgrupp knyts till
utredningen. Utredningsarbetet bör redovisas senast den 31 mars 1989.
Utredningens huvudsyfte är att lämna förslag som syftar till att förenkla. effektivisera och behovsanpassa det statliga finansiella företagsstödet. Da- gens stöJfo.m-... bor noga prövas särskilt mot bakgrund av kapitalmarkna- dens dynamiska utveckling.Det bör därvid stå utredaren fritt att föreslå andra stödformer inom ramen för en totalt sett oförändrad eller minskad re- sursförbrukning. Utredaren skall i detta avseende beakta vad som har an- förts i regeringens direktiv (198415) angående utredningsförslagens inrikt- ning.
Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen be- myndigar chefen för industridepartementet att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen (1976: I 19) — med uppdrag att utreda inriktningen av det statliga finansiella företagsstödet. att besluta om sakkunniga. experter. sekreterare och annat biträde åt utre- daren. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta tolfte huvudtitelns anslag för utredningar m. m.
Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan. ( lndustridepartementet )
Kronologisk förteckning
]. Rapport av den särskilde utredaren för granskning
av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. Beskattning av fämansföretag. Fi. Integriteten vid statistikprodukuon. C. Fasta Öresundstörbindelser. K. Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad länsförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfrihet för nya medier. U. UD:s presstjänst UD.
9. Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10.Tvä nya treåriga linjer. U. lLHushållssparandet - Huvudrapport från Spardelega- tionens sparandersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. A. 15. Storstadsuatik 2 - Bakgrundsmaterial. K. 16. Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fö. 18. SÄPO - Säkerhetspolisen arbetsmetoder. C. 19. Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20. Tullregisterlag m.m. Fi. 21.Sätt värde på miljön — miljöavgifter pä svavel och klor. ME. 22. Censurlagen — en moder-rasering av biografförord- ningen. U. 23.Parkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I.
wspveww
Systematisk förteckning
Utrikesdepartementet UD:s presstjänst. [8]
Försvarsdepartementet Risker och skydd för befolkningen. [17]
Kommunikationsdepartementet Fasta Öresundsförbindelser. [4] Slorsladstraflk 2 - BakgrundsmateriaL [15]
Finansdepartementet
Beskattning av fårnansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet — Huvudmpport fran Spardelega- tionens spamndersökning. [11] Kusmadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20]
Utbildningsdepartementet
vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10]
Censurlagen - en modernisering av biografförordning- en. [22]
Arbetsmarknadsdepartementet
Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13] Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rausfrägor. [14] Regionalpolitikens förutsättningar. [19]
Industridepartementet Statligt finansiellt stöd? [241
Civildepartementet
Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [l] lntegn'teten vid statistikproduku'on. [3] Samordnad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5] Samordnad lansförvaluiing. Del 2: Bilagor. [6] SÄPO - Slkerhetspolisens arbetsmetoder. [18]
Bostadsdepartementet Parkeringsköp. [23]
Miljö- och energidepartementet Sätt värde på miljön - miljöavgifter på svavel och h klor.