om industriell tillväxt och förnyelse
Regeringens proposition
1983/84: 135
om industriell tillväxt och förnyelse;
beslutad den 23 februari 1984.
Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll för de åtgärder eller det ändamål som framgår av
föredragandens hemställan.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
THAGE G PETERSON
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen beskrivs inledningsvis nuläge och utvecklingsmöjlighe-
ter för den svenska industrin. Därefter görs en kortfattad redovisning av
politikområden av betydelse för industrins utveckling.
Den därpå följande genomgången av det industripolitiska området inleds med en diskussion av motiven för industripolitiken. Där diskuteras möjlig-
heterna att korrigera vissa effektivitetsbrister i marknadssystemet med
hjälp av industripolitiska insatser. Valet mellan generella och selektiva åtgärder tas också upp liksom de skilda tidsperspektiv som gäller för olika
industripolitiska åtgärder. I 1983 års-budgetproposition angavs i ett antal punkter den inriktning,
som industripolitiken enligt regeringens uppfattning bör ha. Det praktiska industripolitiska arbetet har under det gångna året utformats med utgångs-
punkt från dessa riktlinjer. Industripolitiken har sålunda inriktats på: e Att ge de offensiva insatserna inom industripolitiken större utrymme än hittills.
e Att ta till vara utvecklingsmöjligheterna inom råvarubranscherna.
e Att effektivare utnyttja den offentliga verksumheten och samhällsbyg-
gandet över huvud taget som en aktiv drivkraft i den industriella utveck-
lingen. e Att utveckla samhällets insatser för att stimulera verksamheten inom de
små och medelstora företagen. e Att skapa öppenhet och samverkan mellan samhältet, företagen och de
anställda. Yr Riksdagen 1983i84. 1 saml. Nr 135
9 Att intensifiera strävanden till samordning mellan industri- och regio-
nalpolitiken.
Med utgångspunkt från de angivna riktlinjerna redogörs för det konkreta
innehållet i industripolitiken under perioden efter regeringsskiftet. I anslut-
ning härtill redovisas också det pågående arbetet för att undanröja admini-
strativa hinder för industriell expansion samt insatser inom ramen för det nordiska industripolitiska arbetet.
Ett genomgående drag för förslagen i propositionen är inriktningen på åtgärder, som syftar till att stimulera förnyelse och utveckling av industrin. Förslagen till nya eller utvidgade insatser är därmed koncentrerade till några viktiga delområden inom industripolitiken. Dessa delområden redo-
visas I kapitel 5. Ett av de prioriterade delområdena utgörs av insatser för att stimulera tillväxten i sådana mindre industriföretag, som kan bedömas ha särskilt stora expansionsmöjligheter. Ett annat är åtgärder för utveckling av under-
leverantörsföretag. Vidare har stödet till nyföretagande setts som ett prio-
riterat område.
En ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens är ett centralt inslag i arbetet för att förnya industrin. Samtidigt är det viktigt att främja en bred spridning av ny teknik inom industrin. Utformningen av de konkreta förslagen i propositionen syftar till att förstärka de statliga insatserna
inom båda dessa områden. Uppmärksamhet har också ägnats åt en utveck-
ling av teknikupphandlingen som industripolitiskt instrument.
1 kapitel 6 lämnas en redogörelse för de förslag, som regeringen nyligen har beslutat förelägga riksdagen beträffande ett treårsprogram för verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling (STU). Det sammanlagda medelsbehovet för treårsperioden är beräknat till 2 145 milj. kr. Programmet innebär en viss omfördelning av STU:s insatser mot ökad kunskapsutveckling.
Det betonas att det är viktigt att STU:s forskningsinsatser koncentreras tull områden, där Sveriges industri och samhälle kan behöva cn mer omfat-
tande teknisk-vetenskaplig kompetens och nytt kunnande. Kravet på en
stor bredd i STU:s insatser kan tillgodoses genom att insatserna inom flertalet områden får karaktär av bevakningsforskning.
Inom ramen för STU:s samlade finansiella stöd till utvecklingsarbete sker en förskjutning mot de mindre företagen och då särskilt de unga
teknikbaserade företagen. Vissa förändringar föreslås vad gäller reglerna
för STU:s projektstöd till utvecklingsarbete.
Fortsatta massiva satsningar föreslås inom områdena verkstadsindustri, informationsteknologi. bioteknik, materialteknik — nya material, massaoch pappersteknik, träteknik, kemiteknik samt teknik för hälso- och sjuk-
vård. Vidare förordas ökade insatser inom områdena havsteknik och tekoteknik och för ett civilt flygtekniskt program. Stödet till enskilda uppfinnare förslås bli ökat och effektiviserat. För
teknikupphandling samt för den tekniska attachéverksamheten föreslås ökade insatser.
Kapitel 7 innehåller förslag till fortsättning av det nationella mikroclektronikprogram, vars uppbyggnad och inledning redovisades i en särskild proposition hösten 1983. Programmet innebär en summanhåhen statlig
utvecklingssatsning inom mikroelektronikområdet och innehåller förslag till åtgärder inom områdena utbildning. grundforskning, tillämpad forskning och industriell utveckling. För treårsperioden 1984/85—1986/87 före-
slås i denna proposition att sammanlagt 95,5 milj. kr. anvisas för vissa
delar av programmet.
Insatser för att stimulera teknikupphandling och underleverantörsut-
veckling tas upp I kapitel 8. Där redovisas förslag till en verksamhet från
industridepartementets sida med inriktning på att dels genom bl.a. konsultinsatser identifiera teknikupphandlingsprojekt och intressera upphand-
lare för ökad användning av teknikupphandtling, dels skapa kontakter mellan underleverantörer och avnämare med sikte på en förbättring av underleverantörsföretagens konkurrensförmåga. Där föreslås också sam- |
manslagning av och åtgärder för att förstärka de statliga TEMU-Bolagen,
vars uppgifter ligger inom teknikupphandlingsområdet. För budgetåren '
1984/85—-1986/87 föreslås att 26 milj. kr. anvisas för verksamheten med icknikupphandling och underleverantörsutveckling.
I kapitel 9 presenteras ett treärsprogram för Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden). Fonden har till uppgift att stödja utveckling av nya produkter, processer och system för industriell produktion
och lämnar stöd i form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet,
bidrag i utbyte mot royalty på en framtida försäljning eller s.k. projektför-
säkring. Det föreslagna programmet innebär att fonden under en treårsperiod får tillskott på sammanlagt 600 milj. kr. .
I kapitel 10 redovisas förslag till ett nytt forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag. För budgetåret 1984/85 föreslås 20 milj. kr. för ändamå-
let och regeringen föreslås få i uppgift att besluta om den närmare utform-
ningen av reglerna för systemet. För budgetåren 1985/86 och 1986/87
föreslås en ram om 42,5 milj. kr. för sådana forskningsbidrag.
Kapitel 11 innehåller förslag till treårsprogram för statens industriverk (SIND). SIND:s verksamhet är indelad i huvudprogrammen Utrednings-
verksamhet, Industriell omvandling och tillväxt. Regional utveckling och Småföretagsutveckling.
De största förändringarna jämfört med tidigare föreslås inom program-
men Industriell omvandling och tillväxt samt Småföretagsutveckling. Inom det förstnämnda programmet föreslås bl. a. en utvidgning av struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer och vissa tekniska förändringar i det finansiella stödet. Särskilda åtgärder för att främja använd-
ningen av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin — s.k. flexibla till-
verkningssystem — föreslås också. Dessutom presenteras ett program för kompetensutveckling inom det havsindustriella området.
Inom programmet Småföretagsutveckling föreslås omfattande åtgärder för att via de regionala utvecklingsfonderna stimulera expansion inom
sädana mindre industriföretag som kan bedömas ha en stor utvecklingspo-
fondernas finansieringsverksamhet i syfte att öka flexibiliteten i fondernas finansieringsinsatser. Ett särskilt program för att främja industridesign
föreslås också. . För treårsperioden 1984/85—-1986/87 föreslås att sammanlagt 711 milj.
kr. anvisas för verksamheten vid SIND.
En genomgång av verksamheten vid Sveriges Investeringsbank AB redovisas i kapitel 12. Där lämnas — med utgångspunkt från hittills gjorda erfarenheter — förslag till ändrade regler för bankens verksamhet, bl. a. beträffande kreditgivning och organisation.
Kapitel 13 innehåller förslag om att inrätta en särskild småföretagsfond.
Fonden skall ha till huvuduppgift att finansiera sådana investment- och utvecklingsbolag, som i sin tur är inriktade på att göra placeringar av
riskkapital inom småföretagssektorn. Den skall dock vara oförhindrad att
göra placeringar även i andra icke börsnoterade företag. Fonden föreslås få viss knytning till Investeringsbanken. Den finansieras inom ramen för ATP-systemet och tillförs 100 milj. kr.
Förslag till - Lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden
Härigenom föreskrivs att ikraftträdandebestämmelserna till lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag träder I kraft den 1 januari 1984. Genom lagen upphävs
reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning.
2. Om det i lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en bestämmelse i lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden, tillämpas i stället den nya bestämmelsen.
3. I samband med att regeringen utser ledamöter och suppleanter i en
löntagarfondstyrelse bestämmer regeringen vid vilken tidpunkt under år
1984 som styrelsen skall starta sin verksamhet. 4. I fråga om återlån, som avser avgifter betalda före den I januari 1978
eller som har beviljats före den I januari 1980. och lån till kreditinrättning
som har beviljat återlånet gäller fortfarande 14-16 §§ reglementet
(1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast
före den I januari 1980 gällande lydelse. I fråga om lån som kreditinrätt-
ning har erhållit enligt nu angivna 135 § första stycket får dock avtal träffas om tillämpning av 19 § andra stycket i den nya lagen.
5. I fråga om sådana lån från en fondstyretse till en kreditinrättning, som hänför sig till återlån beviljade före den I1 april 1981. gäller fortfarande
15 § andra stycket första meningen reglementet (1959: 293) angående allmänna pensionsfondens förvaltning i sin närmast före den I aprit 1981
gällande lydelse. 6. I andra fall än som avses I 4 och 5 gäller bestämmelserna i den nya lagen i fråga om återlån och lån till kreditinrättning på grund av återlån som har beviljats eller sökts före ikraftträdandet.
7. Summan av de medel som en- 7. Summan av de medel som en-
ligt 27 § andra stycket första me- ligt 27 § andra stycket första meningen får överföras till en löntagar- ningen får överföras till en löntagar-
fondstyrelses förvaltning skall för " fondstyrelses förvaltning skall för
år 1984 minskas med ett belopp om är 1984 minskas med ett belopp om
20 miljoner kronor. 20 miljoner kronor. Riksförsäk-
ringsverket skall överföra samman-
lagt 100 miljoner kronor till en av
regeringen inrättad småföretags-
fond.
8. Bestämmelserna i 28 § skall tillämpas för första gången för räken-
skapsäret 1984. 9. Vid tillämpningen av 28 § skall de medel som tidigare överförts till fjärde fondstyrelsens förvaltning beräknas till ett nuvärde för augusti 1983 av 3042 miljoner kronor.
10. Innehar fjärde fondstyretsen den I januari 1984 aktier i nägot celler
några aktiebolag utöver vad som medges i 37 8. får fondstyrelsen även i
fortsättningen inneha högst samma andel av aktierna.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
Utdrag
PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-02-23
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson, Åndersson, Boström, Bodström, Göransson. Dahl, R. Carlsson,
Holmberg. Hellström, Thunborg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Peterson
Proposition om industriell tillväxt och förnyelse
1 Inledning
Riksdagen antog våren 1981 riktlinjer för industripolitiken (prop.
1980/81:130, NU 64. rskr 425). Vid min anmälan till 1983 års budgetproposition (prop. 1982/83:100 bil.
14) lämnade jag en kortfattad redogörelse för omorienteringen av industri-
politiken efter regeringsskiftet hösten 1982.
Vären 1983 beslutade riksdagen om en omorganisation av stalens industriverk (SIND) (prop. 1982/83:113, NU 39. rskr 376). Under hösten 1983 beslutade riksdagen om riktlinjer för ett femårsprogram för att stärka Sveriges förmåga att konstruera och tillverka mikro-
elektronikkomponenter. Beslutet innefattade också finansieringen under budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84:8, NU 11. rskr 130).
I december 1983 lade regeringen fram en proposition om svensk havsresursverksamhet ( prop. 1983/84: 10). Jag har nyligen vid min anmälan till prop. 1983/84:107 om forskning behandlat verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling (STU).
I 1984 års budgetpropostion (prop. 1983/84:100 bil. 14) har regeringen föreslagit riksdagen att, i avvaktan på särskild proposition, för budgetåret 1984/85 beräkna
ull Statens industriverk: Förvaltningskostnader ett förslagsanslag av
46 121000 kr..
till Bidrag till regionala utvecklingsfonder m.m. ett reservationsanslag
av 97850 000 kr..
till Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder ett förslagsanslag av 1000 kr..
till Täckande av förluster i anledning av statliga industrigarantilån m. m. ett förslagsanslag av 150000 000 kr.,
till Branschfrämjande åtgärder ett reservationsanslag av 27740 000 kr.,
till Täckande av förluster på grund av strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher ett förslagsanslag av 10000 000 kr..
till Bidrag till företagsinriktad fortbildning ett reservationsanslag av
4000 000 kr...
till Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för ma-
nuell glasindustri ett förslagsanslag av 2000 000 kr.,
till Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för lån till
Tillväxtinvestbolag m. m. ett förslagsanslag av 1000 kr.,
till Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien ett anslag av 3 700 000 kr.,
till Stöd till industriellt utvecklingsarbete ett reservationsanslag av
150 000 000 kr.
Jag anhåller att nu få ta upp dessa frågor och andra åtgärder för att främja industriell tillväxt och förnyelse.
Som underlag för mina allmänna överväganden har inom industridepar-
tementet utarbetats en promemoria om svensk industris nuläge och utvecklingsbetingelser, en promemoria om industripolitiken i Sverige och
vissa andra länder samt en promemoria om småföretagen och den industriella förnyelsen. Promemoriorna bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga I, bilaga 2 resp. bilaga 3.
SIND har i oktober 1982 till regeringen överlämnat rapporten (SIND 1982:12) Svenska underleverantörer idag — i morgon?
SIND har i november 1982 till regeringen överlämnat rapporten (SIND PM 1982:20) Designutredning — Åtgärder för att främja god design inom näringslivet. Rapporten har remissbehandlats.
Försvarsindustrikommittén har i februari 1983 till regeringen överlämnat betänkandet (Ds]1 1983:1) Civil produktion i försvarsindustrin genom tek-
nikupphandling. Betänkandet har remissbehandlats.
Data- och elektronikkommittén (DEK) har i april 1983 till regeringen
överlämnat promemorian (DsI 1983:6) Teknikspridningsprogram för indu-
strirobotar och datorstödd produktionsteknik.
SIND har i september 1983 till regeringen lämnat underlag för en treårs-
plan för budgetåren 1984/85 — 1986/87. Underlaget har remissbehandlats.
DEK har i oktober 1983 till regeringen överlämnat promemorian (ingår i
DsI 1983:27) ”Förslag till: åtgärder för att främja spridning av datorstödd
produktionsteknik”. | SIND har i november 1983 till regeringen överlämnat rapporten (SIND
PM 1983:15) Utvecklingsfondernas företagsservice — förslag till inriktning.
SIND har i december 1983 redovisat uppdraget att utreda vissa frågor rörande konkursalternativet vid en företagskris.
Vidare har åtskilliga synpunkter och förslag till åtgärder förts fram i
skrivelser från organisationer, företag och enskilda. Propositionen är i fortsättningen upplagd på följande sätt. I kap. 2 och 3 görs, som bakgrund till de följande kapitlen, en beskriv-
ning av nuläge och utvecklingsmöjligheter för industrin samt en genom-
gång av politikområden av betydelse för industrins utveckling. I kap. 4 och 5 presenteras industripolitikens inriktning.
I kap. 6 lämnas en redogörelse för de förslag som regeringen nyligen har beslutat förelägga riksdagen beträffande verksamheten vid STU (prop. 1983/84:107 bil. 9), eftersom dessa har betydelse för och stark anknytning till de frågor som tas upp i denna proposition.
I kap. 7—13 behandlas områden där förslag underställs riksdagen för
beslut. Anslagsfrågorna för budgetåret 1984/85 för dessa områden tas dock
samlat upp i kap. 15.
I kap. 7 behandlas den fortsatta verksamheten med ett nationellt mikro-
elektronikprogram. I kap. 8 behandlas vissa frågor med inriktning på teknikupphandling och
underleverantörsutveckling.
I kap. 9 behandlas den fortsatta verksamheten vid Fonden för industri-
ellt utvecklingsarbete (Industrifonden).
I kap. 10 föreslås att ett system med forskningsbidrag till teknikbaserade
småföretag införs.
I kap. 11 behandlas verksamheten vid SIND under treårsperioden 1984/85 — 1986/87. BI. a. föreslås nya särskilda program för att främja användning av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin (avsnitt 11.3.4), havsindustriell kompetensutveckling (avsnitt 11.3.5), strategisk företagsutveckling (avsnitt 11.5.4) samt industridesign (avsnitt 11.5.8).
I kap. 12 behandlas den fortsatta verksamheten vid Sveriges Investeringsbank AB. |
I kap. 13 föreslås att en småföretagsfond inrättas med finansiering inom
ramen för ATP-systemet.
Kap. 14 innehåller hemställan på andra punkter än de som avser anslags-
frågor för budgetåret 1984/85.
2¶Utvecklingsbetingelser för svensk industri
Den svenska industriproduktionen har utvecklats negativt under perioden 1975—1982. Medan ett framgångsrikt konkurrentland som Japan och även våra nordiska grannländer Finland och Norge kunnat registrera en
industriproduktionstillväxt på 39, 32 resp. 319£ under denna period, har
den svenska industriproduktionen minskat med 5. Svensk industri har därmed kraftigt tappat position sedan mitten av 1970-talet.
Den socialdemokratiska regeringens första åtgärd hösten 1982 att skriva ned kronan med 164 skall ses mot denna bakgrund. Devalveringen har baft stora positiva effekter på industriproduktionen. Enligt min mening är det endast genom kraftfulla generella åtgärder som substantiella volymförändringar kan åstadkommas. Industriproduktionen ökade med ca 544 under år 1983 och beräknas öka ännu mer under innevarande år. Exporten ökade under år 1983 med hela 102 och fortsätter att öka med drygt 5 detta är (volym). |
Jag vill mot denna bakgrund hävda att utsikterna för svensk industri på kort sikt inte varit bättre sedan 1950- och 1960-talen. Ändå kan vi idag inte säga att de långsiktiga externa obalansproblemen är avhjälpta. Problemet kan formuleras så att Sverige har en för liten industrisektor. Inte ens den betydande förbättring som hittills uppnåtts är tillräcklig, utan fortsatta åtgärder måste vidtas för att förbättra industrins internationella konkurrenskraft och öka produktionsvolymen inom industrin.
Den förstärkning av den svenska industrins konkurrensläge som ägt rum under är 1983 har framför allt gynnat basindustrierna och vissa processindustrier liksom varven. Skogsindustrin arbetar med fullt kapacitetsutnyttjande. För samtliga skogsföretag har avsevärda resultatförbättringar uppnåtts. Däremot låter effekterna vänta på sig något längre i stora delar av verkstadsindustrin liksom i den hemmamarknadsorienterade industrin (bl.a. många småföretag). Detta är en normal utveckling efter en devalvering.
En devalvering kan emellertid också innebära en konservering av den befintliga industristrukturen. Enheter som förutan en kostnadsanpassning skulle lagts ned får några års respittid till nästa lågkonjunktur. Den synnerligen låga lönsamhet som industrin uppvisat efter mitten av 1970-talet och de vikande investeringarna gör att många företag i dag är dåligt rustade att klara av en ny lågkonjunktur. En devalvering ger därvid inte automatiskt något incitament till förnyelse utöver den allmänna lönsamhetsförbättring som uppnås. För att klara den internationella konkurrensen på längre sikt behövs både en volymökning i industrisektorn och en förnvelse av industrins inriktning. |
Jag övergår nu till att redogöra för min syn på industrins långsiktiga problembild och vilka möjligheter till och krav på förnyelse som föreligger. Som underlag för mitt ställningstagande ligger den utredning "Svensk industri — nuläge och utvecklingsbetingelser”. som arbetats fram inom industridepartementet och som fogas till detta protokoll som bilaga 1.
1970-talets strukturproblem
Fn ständigt pågående strukturomvandling utgör ett naturligt inslag i industrins utveckling. Genom bl.a. den solidariska lönepolitiken har en resursöverföring från tillbakagående företag och näringar till mer lönsamma och expansiva stimulerats. Tekoområdet var den bransch inom
industrin, där tillbakagången först gjorde sig kännbar. Därefter har andra
branscher drabbats såsom gjuterinäringen och den manuella glasindustrin. Strukturomvandlingens negativa effekter gjorde sig under 1970-talets bör-
jan framför allt påminda i arbetskraftsintensiva branscher och branscher
som bestod av mindre företag. Det var i det läget naturligt att föra en
systematisk branschpolitik för att hantera strukturomvandlingsproblemen.
Situationen förändrades dramatiskt under mitten av 1970-talet. Till det
yttre gjorde sig de ekonomiska världsproblemen först märkbara genom den första s.k. oljekrisen omkring årsskiftet 1973— 1974. Därvid drabbades i ett
slag flera stora branscher mycket hårt. Järnmalmsgruvorna, skogssektorn,
järn- och stålbruken och varven fick mycket stora ekonomiska problem.
I fiera avseenden var situationen ovanlig och erfarenheter saknades att hantera problemen: — I omfattning var problemen större än tidigare vad gäller totala antalet
människor som berördes, förlusternas storlek, storleken på de enskilda
arbetsställen som hotades osv.
— Problemen dök upp mer oväntat och fick också ett snabbare genomslag
än tidigare. — Ur regionalpolitisk synvinkel drabbades de delar av landet. som även
tidigare hade stora problem, hårt. Även vissa områden. som tidigare
haft en gynnsam utveckling, fick problem (bl. a. varvsorterna). — Bransch- och företagskriserna inträffade i en period då ekonomin som
helhet gick på lågvarv, vilket innebar att de alternativa sysselsättnings-
möjligheterna var synnerligen begränsade. — Bransch- och företagskriserna drabbade höglönebranscher, vilket ytter-
ligare försvårade möjligheterna till en offensiv strukturomvandling.
Det var emellertid inte bara de direkt krisdrabbade företagen som hade problem. Industriproduktionen sjönk och som en följd härav minskade kapacitetsutnyttjandet. Färre än vart fjärde verkstadsföretag redovisade
fullt kapacitetsutnyttjande under åren 1976— 1979. Inom andra branscher
var problemen ännu större. Industrin som helhet gick på lågvarv.
Lönsamheten träntabilitet på eget kapital) sjönk från et genomsnitt på
drygt 167 åren 1970—1975 till ungefär 0Z år 1977 och ca 296 år 1978.
Efter en måttlig uppgång åren 1979 och 1980 sjönk lönsamheten åter kraftigt under år 1981. I reala termer (dvs. justerad för inflation) har räntabiliteten under perioden 1977—1983 varit negativ (— 192). Som en konsekvens av den dåliga lönsamheten minskade industrins redovisade soliditet från drygt 32 Z& år 1974 till ca 27 4 år 1981 och detta trots att staten
pumpade in miljardbelopp i industristöd. Utan statsstödet hade soliditeten
(allt annat lika) gått ned till ca 20.
Industrins problem under senare hälften av 1970-talet speglas också av den mycket kraftiga nedgången i investeringar i byggnader och maskiner. I fasta (1975 års) priser sjönk maskininvesteringarna från ca 10 miljarder kr. år 1975 till drygt 6 miljarder kr. år 1982. För byggnadsinvesteringarna
skedde en motsvarande nedgång från ca 5 miljarder kr. till knappt 4
miljarder kr. Till en del kan nedgången ses som en reaktion efter en tidigare hög investeringsaktivitet och att industrin då byggt upp en modern produk-
tionsapparat. Framför allt speglar dock den sjunkande investeringsnivån en global överkapacitet och vikande marknader med åtföljande bristande
framtidstro inom näringslivet. |
Flera orsaker till 1970-talets problem har nämnts. Problem av s.k. stagflationskaraktär började diskuteras redan i slutet av 1960-talet. Framför
allt var emellertid de s.k. oljekriserna en utlösande faktor till den omfat-
tande världsrecessionen. Också andra faktorer som valutaoro och konkurrens från nya länder liksom tekniska förändringar ökade osäkerheten inför
framtiden. Jag vill understryka att svensk industris problem inte var unika. utan delades med nästan samtliga övriga OECD-länder. Sverige förlorade
emellertid marknadsandelar. Industriellt och även ekonomiskt klarade sig
sålunda Japan och Västtyskland betydligt bättre än genomsnittet. Även den finska industrin utvecklades i positiv riktning. mycket tack vare handeln med Sovjetunionen. Andra länder såsom Norge och Storbritannien
upplevde en stark expansion i oljeverksamheten men hade även stora krissektorer inom industrin. För många s.k. nya industriländer (NIC-länder) liksom för OPEC-län-
derna var situationen annorlunda. I den första gruppen framträdde Syd- :
korea såsom en synnerligen konkurrenskraftig exportör av fartyg, stål och
anläggningsprojekt. Hongkong befäste sin position inom tekoområdet, konsumentelektronik, leksaker m.m. Även Taiwan har en liknande industristruktur. Brasilien hade sedan länge en expansiv och differentierad industrisektor baserad på stora multinationella företag, men ökade nu också sin export av basindustriprodukterna skog och malm. Andra NICländer såsom Mexico och Singapore framträdde i mindre grad som konkurrenter till industriländerna. Sammanlagt hade tvärtom dessa NIC-länder en positiv effekt på världsekonomin som helhet, bl.a. genom sitt behov av
importerade insats- och investeringsvaror. Inom OPEC-området var situationen åter en annan. Visserligen byggdes ny industri snabbt upp inom t. ex. det petrokemiska området med hjälp av de mycket stora bytesbalansöverskott som dessa länder uppnådde från år
1975 och framåt. Konkurrensen mot i-länderna var dock liten. Tack vare de stora investeringarna i industri och framför allt infrastruktur blev dessa länder i stället en räddning för investeringsvaruleverantörer i i-länderna.
En rad faktorer har redovisats som förklaring till varför svensk industri inte utvecklats i takt med andra industriländers. Enligt min mening kan inte någon enskild faktor förklara utvecklingen utan orsakerna till stagna-
tionen måste sökas i en kombination av olika faktorer.
Det var dock inte så att Sverige hade en i utgångsläget speciellt ogynn-
sam branschsammansättning jämfört med andra länder. Sverige hade en
större andel tillväxtindustrier — verkstadsindustri och kemisk industri —
och en ungefär lika stor andel basindustri samt varvs- och tekoindustri som genomsnittet av OECD-länderna. Svensk industri hade däremot inom dessa branscher en koncentration och inriktning, som gjorde att den drab-
bades speciellt hårt. Exempelvis fick järnmalmsgruvorna konkurrens från dagbrottsgruvor
med högre malmkvalitet samtidigt som världsefterfrågan sjönk. Det svenska handelsstålet utsattes också för ny konkurrens och sjunkande total
efterfrågan. Koncentrationen på tillverkning av grovplåt till fartyg förvär-
rade situationen avsevärt. Skogsindustrins situation påminner om stålets. I detta fall förvärrades situationen av tidvis bristande och dyr råvara samt en stark inriktning mot export av oblekt sulfatmassa, vilken drabbades särskilt hårt. Varvens problem var, på grund av deras starka inriktning mot stora oljetankers, utomordentligt allvarliga under senare delen av 1970talet. Med ungefär hälften av världens tankertonnage upplagd och med nya konkurrentländer som Sydkorea, vilka offererade fartyg till priser under
halva självkostnadspriset för svenska varv, blev situationen ohållbar. Te-
koindustrin däremot drabbades inte av samma snabba förändringar. Här framstod i stället konkurrensen från andra industriländer såsom Finland och Danmark som ett delvis nytt inslag.
Problemen under mitten av 1970-talet skall ses i ett historiskt perspektiv.
För såväl de nya krisbranscherna som för övriga delar av industrin hade utvecklingen varit positiv och förlöpt utan större problem under 1950- och 1960-talen. Krisberedskapen inom företagen och i samhället var låg. Kraven på förnyelse hade rests med måttlig styrka. Anpassningen till nya yttre omständigheter hade skett under lugna former.
En stor del av svensk industri hade utvecklat kunskapsområden och sökt sig till marknadssegment, som i ett strukturellt perspektiv visade sig svåra att försvara i den internationella konkurrensen. Enligt min mening är därvid tre olika aspekter på 1970-talets strukturkris av intresse.
För det första kan konstateras att lönekostmadsökningen under några år i
mitten av 1970-talet var av en sådan storleksordning, att den fick ett direkt
genomslag i produktpriserna. Storleken på kostnadshöjningen och den snabbhet med vilken den slog igenom kan antas ha utgjort en mycket stark
signal till kunderna att byta leverantör. Detta speciellt som det rådde en köparens marknad med överkapacitet på de allra flesta produktområden. På samma sätt drabbades de svenska underleverantörerna. vilka framför allt återfinns i verkstadsindustrin, av de svenska exportörernas strävan att hålla nere kostnaderna för att i möjligaste mån hålla uppe lönsamheten.
Det utländska underleveransinnehållet kom därvid att öka påtagligt under
senare hälften av 1970-talet. Minskade marknadsandelar i kombination med ökad import av underleveranser försvagade den svenska industri-
strukturen i ett långsiktigt perspektiv. Med små gradvisa kostnads-ökning-
ar hinner systemet successivt anpassa sig genom att utveckla nya pro-
anpassningen andra former.
För det andra kan konstateras att svensk industri inte förmådde utveckla
de områden, där man redan tidigare var stark. Detta hänger givetvis bl. a. samman med kostnadsutvecklingen. Jag vill emellertid också peka på att denna bristande förnyelseförmåga också innehåller andra inslag. De traditionellt starka basindustriernas utveckling har redan berörts. Stålet hade inte diversifierats från grovplåt mot nya dimensioner, där efterfrågesituationen var mer stabil. Massaindustrin fortsatte kapacitetsutbyggnaden i stället för en mer profilerad satsning på papper. Varvsindustrin satsade ännu in i början av 1970-talet på investeringar för tillverkning av stora tankers, osv. Investeringsvaruindustrin — som består av stora delar av verkstadsindustrin och byggvaruindustrin — hade expanderat kraftigt un-
der 1950-och 1960-talen. Basen för denna expansion utgjordes dels av investeringsvaruutrustning till basindustrierna såsom gruvutrustning, paåppersmaskiner m. m., dels av leveranser till de omfattande inhemska sam-
hällsbyggnadsprogrammen vad avsåg bostäder, tele och post, järnvägar,
kraftverk m.m. Det kan så här i efterhand konstateras, att endast ett
mindre antal av dessa investeringsvaruleverantörer förmådde växa till-
räckligt för att bli stora på den internationella marknaden eller omorientera
sig bort från en trendmässigt sviktande hemmamarknadsefterfrågan.
Man kan inte bortse ifrån att också protektionistiska tendenser i omvärlden, liksom begränsade möjligheter att erbjuda konkurrenskraflig finansi-
ering. inverkade negativt på tillväxten hos dessa investeringsvaruleveran-
törer.
För det tredje kan konstateras, att svensk industri endast i begränsad
utsträckning lyckades slå sig in på nya expansiva marknader i slutet av 1970-talet. Dels saknades stora och expansiva inhemska marknader av motsvarande karaktär som oljesektorn 1 Norge. Dels var den svenska
konsumtionsvaruindustrin alltför trögrörlig och svag för att exploatera nya
konsumtionsmönster och möta importkonkurrensen. Med undantag för bilindustrin och den s.k. vitvaruindustrin finns få exempel inom svensk konsumtionsvaruindustri på företag som lyckats inta en stark internationell position. Områden som husgeråd och fritidsartiklar har trots en expanderande hemmamarknad gått tillbaka.
Likaså har underleverantörerna till t.ex. den svenska bilindustrin grad-
vis trängts tillbaka i takt med att ökade krav ställts på komponentutveckling och i samband med att nya bilmodeller introducerats. Underleverantörernas export är — även om den växer — fortfarande mycket liten.
För alt finna expansiva marknader där svenska företag hävdat sig väl får man söka sig utanför den egentliga tillverkningsindustrin. Inom avancera-
de teknikområden och inom handels- och konsultföretag har det uppkom-
mit mänga nya företag. vilka ofta utgör kombinationer av konsult-, handels- och industriföretag. Volymmässigt är denna sektor fortfarande inte stor men tillväxten är mycket stark.
Helhetsbilden av den industriella utvecklingen sedan 1970-talets mitt i
Sverige är mot denna bakgrund dyster. Produktionsvolymen har stagnerat. anläggningskapitalet har föråldrats till följd av alltför låg investeringsaktivitet och företagens finansiella stabilitet har gröpts ur.
Det finns emellertid också ljusa inslag i utvecklingsbilden. Jag har redan nämnt expansionen I de högteknologiska företagen och i s.k. industrirelaterade branscher. Andra positiva inslag är en ökad medvetenhet inom företagen om den internationella konkurrensens betydelse. Det är viktigt att understryka att den ofta förekommande uppdelningen av skyddade resp. konkurrensutsatta delar av näringslivet äger allt mindre relevans. Utvecklingen har lett till att man numera inte kan förutsätta något
”skydd” mot konkurrens för produkter, vare sig geografiskt, produkteller tidsmässigt.
Ett positivt inslag i bilden utgör också forsknings- och utvecklingssats-
ningarna, som har ökat under senare år. Tillsammans med marknadsinvesteringen och satsningen på ökad utbildning innebär detta att de immate-
riella investeringarna skjutits i förgrunden. De resurser som 1 dag satsas på immateriella investeringar överstiger i flera av de största företagen investe-
ringarna i byggnader och maskiner. Också organisations- och ledningsfrå-
gor har under senare år ägnats allt större uppmärksamhet i framför allt de stora företagen. Kundanpassad produktion, delegering och decentralisering har blivit honnörsord i dessa företag. Detta har varit vitaliserande för näringslivets utveckling i stort.:
Sammantaget innebär detta att svensk industri i dag är i högre grad än
tidigare medveten om att den internationella konkurrensen ständigt ställer krav på anpassning till nya situationer. Jag vill därför beteckna utsikterna
för en reindustrialisering av Sverige som goda: såväl på kort som på längre sikt.
Utsikterna för det närmaste året
Statens industriverk har på uppdrag från industridepartementet gjort en genomgång bransch för bransch av nuläget inom svensk industri. Jag skall i korthet redovisa denna bedömning.
Industriproduktionen beräknas för år 1984 öka med ungefär 496, vilket
är en något lägre ökningstakt än de bedömningar som gjorts i finansplanen. Som helhet är verkets prognos något mindre optimistisk än finansplanen, vilket tyder på alt en viss försiktighet ännu präglar industrins bedömare.
Hikhet med flertalet andra bedömare finner industriverket att det främst
är verkstadsindustrin och de skogsbaserade industrierna som bidrar till
ökningen. Sysselsättningen bedöms bli ungefär oförändrad jämfört med år 1983, medan industrins bruttoinvesteringar väntas öka med 474.
Gruvor och mineralbrott svarade år 1982 för 7 Z av förädlingsvärdet och 1,6Z. av sysselsättningen inom industrin. Utvecklingen har vänt under
åren 1982 och 1983 och LKAB redovisar vinst för första gången på sju år.
Branschen väntas öka produktionen med 696 under år 1984. Sysselsätt-
ningen fortsätter att minska något, medan investeringarna beräknas öka med 1396. Det förbättrade läget förklaras helt av den höjda dollarkursen.
Eftersom 617: av produktionen avsätts utomlands betyder dollarkursen mycket.
Inom andra mineralområden är bilden mer splittrad. Boliden har t.ex.
beslutat om nyinvesteringar i en ny gruva i Enåsen. Dessutom satsas
betydande belopp på prospektering — uppskattningsvis 200 milj. kr/år —
vilket indikerar att det finns en framtidstro inom branschen.
Järn-, stål- och metallverken svarade år 1982 för 6.476 av industrins
förädlingsvärde och 792 av sysselsättningen. Trots den svaga internatio-
nella efterfrågeutvecklingen på stålområdet-har den svenska handelsstålindustrin utvecklats positivt under år 1983. Samtliga svenska handelsstålverk redovisar vinst under 1983 vilket är unikt vid en internationell jämförelse. Specialstålproduktionen sjönk däremot kraftigt under första hälften
av år 1983, men en återhämtning skedde senare under året. Ett avgörande
grepp för att lösa strukturkriserna inom branschen, togs i slutet av året då specialstålsförhandlingarna kunde slutföras. Produktionen väntas öka med
6'Z under år 1984 och sysselsättningen vara oförändrad. Investeringarna
väntas stiga — från en extremt låg nivå år 1983 — med ca 304. Den i förhållande till omvärlden positiva utvecklingen inom järn-, stål-
och metallverken sammanhänger bl. a. med det sänkta kostnadsläget och den höga dollarkursen. Branschen säljer ca hälften av produktionen på export och merparten prissätts i dollar.
Träindustrin svarade år 1982 för 6,3 90 av förädlingsvärdet inom indu-
strin och 7,5 44 av sysselsättningen. Förädlingsvärdet ökade med 594 under år 1983.
Enligt industriverkets bedömning ökar produktionen med 372 under år '
1984. Sysselsättningen fortsätter att minska även under år 1984. Under år
1983 är det främst sågverken som ökat sina marknadsandelar på världs-
marknaden. I dagsläget exporteras ca 637 av sågverksproduktionen. Sågverken belinner sig nära sitt kapacitetstak och kommer därför inte att kunna expandera i någon större omfattning under år 1984.
Massa- och pappersindustrin svarade år 1982 för 8,47 av industrins förädlingsvärde och 7,20 av sysselsättningen. Förädlingsvärdet ökade under är 1983 med 9 och sysselsättningen minskade med ca 24.
Produktionen förväntas öka med 592 under år 1984, medan sysselsättningen bedöms bli oförändrad. Branschen exporterar 642 av produktionen. Branschen arbetar för full kapacitet och har f.n. en mycket god lönsamhet.
Verkstadsindustrin svarar i dag för 41,4 96 av industrins förädlingsvärde och 44.796 av sysselsättningen. Inom branschområdet produceras många
olika produkter med skiftande användningsområden. och med lika skiftande produktionsmetoder.
Branschen har ökat förädlingsvärdet under å år 1983 med c medan
sysselsättningen minskat med 24 i förhållande till år 1982. Enligt industriverkets bedömning ökar verkstadsindustrins produktion med 6 § under år 1984 och sysselsättningen med 296. Däremot förväntas en ökning av in-
vesteringarna på ca 10 Z:. Verkstadsindustrin som helhet exporterar 6156 av produktionen. För många företag inom branschen — bl.a. flertalet storföretag och många teknikbaserade småföretag — är exportändelen 85—90 24.
Devalveringen och den stigande dollarkursen påverkar även verkstadsindustrins konkurrenskraft. Fördelarna med devalveringen är dock mera begränsade än inom t.ex. den malm- och skogsbaserade industrin. som producerar homogena priskänsliga produkter. Inom verkstadsindustrin är varornas utformning, kvalitet, service, försäljningsorganisation etc. ofta mer avgörande än pris och direkta produktionskostnader. Dessutom ingår vanligen en stor del importerade insatsvaror i slutprodukterna. vilket vid en devalvering påverkar kostnadsbilden i negativ riktning. För många
småföretag har importen av insatsvaror i kombination med försäljning på
den svenska markanden innneburit en svag lönsamhet under år 1983.
Varvsindustrin svarar för 2,67 av industrins förädlingsvärde och 2,5 ce av sysselsättningen. Under år 1983 minskade produktionen med 15 96 och
sysselsättningen med 10.
Enligt industriverkets bedömning fortsätter tillbakagången. Produktion och sysselsättning minskar med 8 resp. 102 under år 1984. Överkapaciteten i fartyg har ökat betydligt under år 1983. Samtidigt har fartygspriserna pressats nedåt, varför konkurrensen blivit om möjligt än hårdare. Inte heller offshoremarknaden förväntas växa under den närmaste framtiden. Det sänkta svenska kostnadsläget har inte kompenserat för efterfrågebortfall och fortsatt stark konkurrens från bl. a. Japan och Sydkorea.
Konsumentvaruindustrin är andelsmässigt mindre i Sverige än i flera av våra konkurrentländer. Inom denna del av industrin väger tekoindustrin och livsmedelsindustrin tungt. För tekoindustrin har den långsiktiga utvecklingen varit bekymmersam. Den svenska produktionen har minskat kraftigt. Mellan ären 1975 och 1983 minskade antalet sysselsatta från 57 100 till 32 100. Enligt industriverkets bedömning är utsikterna för år 1984 bättre än tidigare år. Produktionen beräknas öka något, bl. a. som en följd av ökad export. Sysselsättningen förväntas dock sjunka ytterligare något
(—296).
Livsmedelsindustrins utsikter för år 1984 är också bättre än utvecklingen varit under de senaste åren. Exportutvecklingen bedöms bli gynnsam medan den inhemska efterfrågan förväntas sjunka något. Sammantaget
sättning. Den s.k. konkurrensutsatta livsmedelsindustrin bedöms få en bättre utveckling än den s.k. skyddade livsmedelsindustrin.
Övrig industri svarade år 1982 för 3356 av förädlingsvärdet och 309- av sysselsättningen inom industrin. Gruppen är mycket heterogen. Inom
gruppen Övrig industri finns t. ex. kemisk och plastvaruindustri och petro-
leumraffinaderier samt jord- och stenindustri.
Enligt statens industriverk förväntas den kemiska industrin. som bl. a. innehåller den expansiva läkemedelsindustrin (Astra, Pharmacia m.fl.), växa med 67 under år 1984. Petroleumindustrin förväntas öka med ca
107: under år 1984.
Jord- och stenvaruindustrin drabbas — enligt industriverket — av nedgången i byggandet. Produktionen förväntas minska med 492.
Sammantaget innebär industriverkets bedömning att läget för svensk
industri nu är ljusare än på länge. Sedan bedömningen genomfördes omkring årsskiftet 1983/84 har den positiva utvecklingen varit fortsatt stabil. Det är därför sannolikt att prognoserna för år 1984 bör justeras upp något.
Utvecklingen på längre sikt
Svensk industri har allt sedan industrialiseringens första årtionden varit starkt exportinriktad; det gällde såväl skogen, malmen som stålet. Det var i
stor utsträckning utländskt kapital som sökte sig till Sverige för att exploatera våra naturtillgångar. Export var mot denna bakgrund naturlig och blev senare nödvändig för att kunna betala för önskad import i syfte att höja välfärden. Sverige har på detta sätt utvecklats till ett av de länder i världen, som är mest beroende av en omfattande utrikeshandel. Svensk industri etablerade också tidigt dotterbolag i andra länder över hela världen.
Under de mer än 100 år av industriell tillväxt som vi har bakom oss har beroendet av omvärlden blivit allt starkare. Ungefär 43 Z av svensk indu-
striproduktion går i dagsläget på export. Svensk industri har nu ca 280000 sysselsatta i producerande dotterbolag i andra länder motsvarande ca en
tredjedel av industrisysselsättningen i Sverige, vilket är en internationellt
sett mycket hög andel. Svensk industri är starkt internationaliserad och
detta är en central utgångspunkt när det gäller att bedöma dess framtida . utvecklingsbetingelser.
Genomgäången av strukturproblemen för svensk industri under senare delen av 1970-talet visar att den svenska industrin efter en krisartad period funnit vägar till förnyelse. Detta ger anledning till optimism. Många problem har hanterats även om kostnaderna för denna nödvändiga strukturomvandling har varit höga. Andra problem av mer grundläggande karaktär kvarstår att lösa. Utsikterna för det närmaste året är mycket goda förutsatt att det allmänna konkurrensläge, som svensk industri nu har, kan bevaras.
En bedömning av utvecklingen på lite längre sikt måste vila på en rad
antaganden och prognoser. Sådana aktuella prognoser visar att Sverige kan räkna med en måttlig tillväxt och lägre än omvärldens under perioden ”
fram till sekelskiftet. Tillväxten kan förväntas bli exportledd. Vidare är det
en vanlig bedömning att tjänsteproduktionen ökar snabbare än varuproduktionen. .
Det finns emellertid en tendens i all prognosverksamhet att överskatta 2 Riksdagen 198384. 1 samti. Nr 135
problemen och underskatta möjligheterna efter de aktuella kriserfarenheterna från senare delen av 1970-talet. Det finns ingentung som styrker att vi
i ett längre perspektiv kommer att ha en extremt låg tillväxt i världsekono-
min eller i den svenska ekonomin. Till stora delar är framtidsutsikterna för svensk industri möjliga att påverka genom företagens egna insatser och
genom valet av industripolitisk strategi. Viktigt för svensk industri är hur marknadsutvecklingen i omvärlden blir. Många skäl talar för att utvecklingen i Stilla Havsområdet blir mer expansiv än i övriga delar av världen . Nuvarande tillväxttakt, skuldbörda, politiska ambitioner, politisk stabilitet. marknadspotential m.m. pekar
mot att länderna i Ost- och Sydostasien kommer att vara speciellt expansiva under de närmaste decennierna. Svensk industri har med vissa undan-
tag en påfallande svag marknadsposition i dessa områden. Denna del av
världen måste emellertid anses utgöra ett mycket intressant komplement till OECD-marknaden, där svensk industri f.n. avsätter mer än 8046 av sin
export. Också USA och Japan kan förväntas få ökat intresse som svenska
exportmarknader, medan utvecklingen i statshandelsländerna och Mellersta Östern får betraktas som mer osäker.
Det finns dock vissa orosmoment. Framför allt måste tendenserna till tilltagande protektionism framhållas. En ökad bilateralism i handeln och
slutenhet inom handelsblocken kan allvarligt komma att skada svensk industris utvecklingsmöjligheter. De krav på skyddsåtgärder som f.n. reses it USA är speciellt oroväckande. Också tilltagande krav på motköpsarran-
gemang i många statshandelsländer och i u-länder inverkar negativt på den
svenska industrins möjligheter att hävda sig i konkurrensen. Svensk industri har byggts upp på grundval av hög specialisering och fri handel. Eftersom den svenska hemmamarknaden är förhållandevis liten, är en stor andel export en förutsättning för att företagen skall kunna uppnå en konkurrenskraftig produktion. Detta behövs också för att kunna fördela FoUkostnader på tillräckligt stora tillverkningsvolymer.
En bedömning av svensk industris framtidsutsikter kan göras i många
olika dimensioner. Vid beskrivning av historisk utveckling och av nuläget
ger branschbegreppet en god överblick. Det är dock tveksamt om det ger
samma goda grund att diskutera den långsiktiga framtida utvecklingen på. Ofta kan det vara lika viktigt vilken kundkrets ett företag säljer till som
vilken produkt man tillverkar. Ett exempel på detta är bilindustrin med sin
segmenterade marknadsuppdelning.Det är därför omöjligt att peka ut nå-
gon speciel! framtidsbransch om man därmed vill avse någon homogen
grupp av tillverkningsföretag med likartade utvecklingsbetingelser. Lika
lite går det att döma ut en hel bransch. Det kommer ätt finnas framgångs-
rika företag i samtliga branscher.
Det kan dock vara viktigt att uppmärksamma att 1970-talets problembranscher (järnmalm, tcko, järn- och stålverk, massa och papper samt
varv) har genomgått en omvälvande förändring. Företagens struktur vad
avser volym, produkter och produktion har anpassats till nya förutsättningar. Mycket talar för att dessa branscher nu går in i en lugnare fas vad gäller strukturomvandlingen. Visserligen kan ingen annan bedömning göras än att dessa branscher som helhet innehåller mogna produkter utsatta för hård konkurrens och att utsikterna för långsiktigt god lönsamhet och expansion är små. Trots detta borde dessa branscher vid en rätt avvägd kostnadsnivå kunna förutses få en stabil utveckling fram till sekelskiftet. Samma stabilitet kan också förväntas känneteckna livsmedelsindustrin, även om exportmöjligheterna inom denna bransch hittills inte utnyttjats.
Läget är däremot radikalt annorlunda för stora delar av den allmänt som tillväxande betraktade verkstadsindustrin. Jag vill ansluta mig till den bedömning som gjorts att denna bransch — eller heterogena samling av delbranscher — kommer att omstruktureras kraftigt under de närmaste två decennierna.
Å ena sidan kommer många lågproduktiva företag att slås ut och produktionen att avsevärt höjas i andra företag genom rationaliseringsinsatser. Underleverantörer av olika slag har tidigare utpekats som en speciellt utsatt grupp. Å andra sidan kommer utvecklingen att skapa efterfrågan för nya verkstadsföretag inom maskinområdet, inom det reglertekniska området osv.
Jämfört med processindustrierna, vilka tidigt blev föremål för rationaliseringssträvanden, torde potentialen för produktivitetshöjande investeringar vara störst inom verkstadsindustrin. Med förändrad produktionsuppläggning ökar också möjligheterna att förändra de administrativa rutinerna. Det finns sannolikt stora effektivitetsvinster att hämta också i kontorsrationalisering.
Svensk industri befinner sig i frontlinjen vad gäller utnyttjandet av effektiva och moderna produktionsmetoder. Under de närmaste årtiondena kan marknaden för denna typ av kompetens förutsättas öka snabbt. Samtidigt är det dock viktigt att framhålla, att detta inte automatiskt kommer att leda till expansion i svenskt näringsliv. Då svensk investeringsvaruindustri sedan gammalt haft en tyngdpunkt mot investeringsvaror till basindustrin liksom till samhällsinvesteringar, krävs stora omställningar och att en delvis ny industri utvecklas. Det är mot denna bakgrund glädjande att kunna notera tillväxten i de unga teknikföretagen.
Investeringsutrustning till såväl basindustrierna som samhällsinveste-
anv ringar måste betraktas som mogna” marknadsområden. Den stora tillväxtperioden vad avser dessa typer av investeringsutrustning har sannolikt passerats på den svenska marknaden. Det är enbart på energiområdet och möjligen kommunikationsområdet som man kan förvänta sig en volymmässig expansion under den närmaste framtiden. På dessa områden torde det fortfarande finnas stora samhällsekonomiska vinster att hämta. Inom miljövården och sjukvården kommer expansionen att bli mindre än de senaste decennierna. Befintliga svenska investeringsvaruleverantörer
måste av denna anledning framför allt söka tillväxtområden på den interna-
tionella marknaden.
Jag berörde tidigare konsumtionsvarusektorn. Med den öppenhet och det alltmer internationaliserade konsumtionsmönster vi upplever, måste
man räkna med stort inflytande av idéer, modesvängningar och nya produkter utifrån. Den svenska inhemska marknaden är också synnerligen liten. Kanske i större utsträckning än vad som gäller inom övriga varu-
gruppsområden kan man förutsätta att framgångsföretagen i konsumtionsvarusektorn kommer att satsa på ett utpräglat ”nischtänkande” inom olika högprissortiment. Som framgått av industriverkets utredning om design
(SIND PM 1982:20) kommer design att vara en viktig konkurrensfaktor.
Dagens stora och internationellt inriktade företag och basindustrierna kommer att bilda basen för den svenska industrisektorn under 1980-och 1990-talet. Det är av avgörande betydelse för Sveriges styrka som industrination att dessa företags konkurrensförmåga upprätthålls. Företagen svarar direkt för en dominerande del av den svenska industriproduktionen. Dessutom har de en indirekt betydelse för utvecklingen inom många underleverantörer och serviceföretag.
En viktig och stor grupp av företag i dagsläget är underleverantörerna.
Speciellt bland de mindre och medelstora företagen inom verkstadsindustrin är andelen underleverantörer stor. Dessa säljer ofta till storföretagen och är i mycket stor utsträckning hemmamarknadsorienterade. I den för-
väntade omstruktureringen inom verkstadsindustrin, som jag nyss redogjorde för, kommer underleverantörerna att beröras både direkt och indirekt. Underleverantörernas situation har belysts av industriverkets utredning (SIND 1982:13) Svenska leverantörer i dag — i morgon? Utvecklingen går mot högre teknikinnehåll i produkterna och mot tillverkning av heta komponenter i stället för enstaka detaljer. Detta kommer att ställa ökade krav på underleverantörerna. Det finns tekniska och ekonomiska skäl,
som gör att de större företagen söker leverantörer även utanför Sveriges
gränser. Enligt min bedömning kommer gradvis den internationella konkurrensen alt öka på underleverantörsområdet. För svenska underleverantörer kommer det därvid att vara ett livsvillkor att höja produktiviteten och att skapa en bredare marknadsbas bl. a. genom att gå ut på export.
Överlag kommer framgångar för svensk industri att bero på i vilken
utsträckning tjänste- och kunskapsinnehållet i produkterna kan höjas. Detta möjliggör för företagen att undvika områden där arbetskraftskostnader är den avgörande kostnadsfaktorn. På sådana områden kommer det nämli-
gen alltid att finnas tillverkare med en lägre kostnadsprofil än svenska
Icycrantörer.
En konsekvens av den skisserade utvecklingen är att vi tvingas räkna
med en viss sysselsättningsökning under de närmaste åren som en följd av en fortsatt expansion inom industrin. Sannolikt måste vi emellertid på lång
sikt räkna med en fortsatt sysselsättningsminskning inom egentlig tillverkningsindustri. Minskningen kan paradoxalt nog komma att påskyndas om tillväxttakten ökar på grund av det produktivitetsgap som föreligger mellan
gammal och ny produktionsteknik inom delar av verkstadsindustrin. Samtidigt kan vi förutse en sysselsättningstillväxt i olika industrirelaterade
verksamheter. Huruvida nettot av dessa omflyttningar resulterar i ett
positivt eller negativt saldo, kommer att bero på den allmänna ckonomiska
utvecklingen i landet. Däremot vet vi med säkerhet att det kommer att
krävas utbildningsinsatser och andra immateriella investeringar om en omstrukturering av industrin skall kunna åstadkommas.
De sysselsättningsförändringar, negativa och positiva, som vi således får
räkna med fördelas inte heller jämnt över landet. Utvecklingen kan komma att se väsentligt olika ut i skilda regioner. Detta ställer krav på en fortsatt
aktiv regionalpolitik, som kan medverka till ett balanserat utvecklingsför-
lopp. Med sin betoning på insatser riktade till långsiktigt lönsamma indu-
striföretag innebär regionalpolitiken en betydelsefull stimulans till den industriella förnyelsen. Även insatser inom andra samhällsområden som
utbildning, kommunikation och övrig infrastruktur som görs från regionalpolitiska utgångspunkter bidrar till att underlätta den industriella utvecklingen.
Jag vill sammanfattningsvis understryka att svensk industri har mycket
goda förutsättningar att möta de utmaningar som kan förutses under kommande år. Efter flera års mödosamt omstruktureringsarbete är den svenska industrins struktur bättre än på länge.
Svensk industri kan uppvisa en rad styrkefaktorer: En högtstående
teknisk forskning och en kår av skickliga tekniker och yrkesarbetare.
Slagkraftiga och internationellt etablerade storföretag och en mångfald av små företag med en god grogrund för nya idéer. En i utgångsläget fördelak-
tig kostnads- och lönsamhetsnivå. Ett av tradition gott samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden och en öppenhet för förändringar i produk-
tionsapparaten. Därtill kommer en effektiv infrastruktur och en offentlig sektor som pä viktiga områden är pådrivande i den industriella utvecklingen. |
Förutsättningarna för den önskvärda utvecklingen inom industrin är
alltså enligt min uppfattning päfallande goda. Det är emellertid nödvändigt att genom målmedvetna insatser inom många av politikens delområden ta
vara på den expaunsionskraft som finns i företagen och stimulera produktionsstrukturens anpassning till fortlöpande förändringar av de internationella förutsättningarna.
Prop. 1983/84: 135 . 22
3 Industriell expansion och förnyelse som mål för regeringens politik i stort
Sverige intar en framskjuten ställning bland världens industriländer. Vi har en rik industriell tradition och ett kunnande som ger oss goda möjligheter att dra fördel av den internationella arbetsfördelning som en öppen världshandel innebär. Om vi i längden skall kunna delta i det internationella handelsutbytet och samtidigt föra en självständig ekonomisk politik, så är det emellertid nödvändigt att industrin är tillräckligt stor för att upprätthålla balansen i de utrikes betalningarna. Under åren 1980-1982 visade Sveriges bytesbalans inklusive transfereringar ett underskott på i genomsnitt över 18 miljarder kr. per år, något som om det hade fortsatt hade kunnat leda till allvarliga inskränkningar av vår handlingsfrihet på det ekonomisk-politiska området. År 1983 minskade underskottet till drygt 6 miljarder kr. och under innevarande år beräknas det bli ca 5 miljarder kr. Även de sistnämnda talen innebär i ett långsiktigt perspektiv att vårt lands konkurrensförmåga är otillräcklig.
Sveriges handelsutbyte med utlandet består till den helt övervägande delen av industrivaror. Andra sektorer, såsom sjöfart och turism i Sverige, kan ge värdefulla men totalt sett marginella bidrag till en förstärkning av bytesbalansen; endast genom en mera konkurrenskraftig industriproduktion kan en avgörande förbättring nås. En kraftsamling på det industriella området framstår därför som nödvändig under de närmaste åren.
En större och mera slagkraftig industrisektor är ett centralt mål för den nuvarande regeringens politik som helhet. Många olika slags åtgärder har betydelse i det sammanhanget. Innan jag gär in på den egentliga industripolitiken vill jag därför också erinra om några för industrin viktiga huvudlinjer i den politik som regeringen för på andra områden.
Regeringens ekonomiska politik bygger på det krisprogram som socialdemokraterna gick till val på under år 1982. I detta program fastslogs bl. a. att ett återställande av balansen i Sveriges ekonomi kräver att landets produktiva tillgångar utnyttjas bättre samtidigt som konsumtionen hålls tillbaka. Det innebär vissa uppoffringar som är nödvändiga för att återskapa en stabil grund för framtiden. Detta förutsätter emellertid att politiken utformas solidariskt med sikte på en rättvis fördelning av resurserna. De politiska spänningar som sociala klyftor kan ge upphov till ger inte goda arbetsvillkor för näringslivet.
De scnaste årens ekonomiska kris har drabbat såväl väst- som östländer och är uppenbart oberoende av system och former för ägande i näringslivet. I den mån man kan tala om en systemkris, så är det fråga om en kris för alla samhällssystem som saknar tillräcklig förmåga att ställa om sin produktions inriktning efter ändrade betingelser. Regeringen avvisar därför såväl förslag om återgång till mera renodlade former av kapitalism med minskad jämlikhet och sämre social trygghet som tanken på att införa en hård centralstyrning och detaljreglering av näringslivet.
Prop. 1983/84: 135 [NS Lr
Samhället måste ha möjlighet att bestämma allmänna villkor för företag-
samheten, t. ex. i fråga om miljövård och arbetarskydd och de anställdas inflytande. Detta hindrar inte att de enskilda företagen själva i samverkan med sina anställda måste kunna avgöra formerna för sitt arbete. Det är endast i ett sådant system som signalerna från konsumenterna snabbt kan
fångas upp av företagen i produktionen. Krispolitiken omfattar många olika åtgärder mot de sjuka punkterna i vår ekonomi — arbetslösheten, inflationen och underskotten. Den tidigare nedåtgående trenden i ekonomin har brutits. För dagen måste produktion,
investeringar och sysselsättning prioriteras framför konsumtion. Näringsli-
vets långsiktiga konkurrenskraft måste stärkas samtidigt som sysselsätt-
ningen och den samhällsekonomiska balansen värnas.
Ett första steg i den riktningen utgjorde den devalvering av kronan samt
de omfattande investeringar och arbetsmarknadspolitiska åtgärder som
beslutades hösten 1982. Jag vill erinra om att regeringen redan en kort tid efter sitt tillträde fattade beslut om ett investeringsprogram för 4 miljarder
kr. inom bl.a. energi-, transport- och bostadsområdena, liksom om nya arbetsmarknadspolitiska åtgärder för 2,6 miljarder kr. Också inför den
innevarande vintern har omfattande investeringar och ytterligare arbets-
marknadspolitiska åtgärder beslutats.
Nästa steg i krispolitiken är att begränsa inflationen. Ett stabilare penningvärde är en nödvändig förutsättning för att en gynnsam industriell
vilket nödvändiggör både besparingar och återhållsamhet med nya åtagan-
den. Regeringen vidtar dessutom åtgärder som aktivt motverkar kostnads-
ökningarna t näringslivet. En tillfällig skatt på aktieutdelningar har införts,
och vissa avsättningar till investeringsfonder har gjorts obligatoriska. Effekterna av de indexregleringar som förekommer på många områden. t. ex. i den allmänna försäkringen, skattesystemet och jordbruksprisregleringen,
har begränsats på olika sätt. Inflationsbekämpningen förutsätter också en förtroendefull medverkan från arbetsmarknadens parter. Industriproduktionens successiva ökning leder till att företagens vinster
förbättras. Sparandet måste öka. Löntagarfonderna, vilkas införande nyligen har beslutats, kommer att bidra till att begränsa de olyckliga fördelningseffekter och den ökning av den privata maktkoncentrationen som vinstökningarna annars kan leda till. Fonderna är ett viktigt led i regering-
ens strategi för ekonomisk demokrati och solidariskt ansvar för landets
gemensamma bästa.
Sveriges utrikeshandel har utvecklats gynnsamt sedan devalveringen
genomfördes. För år 1983 redovisades sålunda ett exportöverskott på 10,9
miljarder kr. vilket kan jämföras med ett underskowt på 5,8 miljarder kr. under år 1982. Det är viktigt att denna fördelaktiga utveckling kan fortsätta. Parallellt med ansträngningarna att uppnå balans i den inhemska ekono-
min behövs därför också handelspolitiska åtgärder för att förbättra förut-
sättningarna för handelsutbytet med andra länder.
En viktig del av regeringens handelspolitik utgörs av ansträngningar att inom ramen för internationella organisationer och avtal främja den fria handeln och respekten för internationella regler. Regeringen lägger dessutom stor vikt vid den exportfrämjande verksamheten, som: syftar till att hjälpa företag att ta sig över de ofta svåröverskådliga barriärer som kan hindra inträdet på nya marknader.
Inom bl.a. GATT (Det allmänna handelsavtalet) och OECD har den svenska regeringen verkat aktivt för att utveckla det öppna, multilaterala handelssystemet liksom för att avveckla de nya handelshinder som har tillkommit på senare år. De s.k. consensusräntorna för statsstödda ex-
portkrediter kommer att justeras och anpassas snabbare till förändringar i marknadsräntorna. Därigenom kommer behovet av subventioner till
svensk industri via AB Svensk Exportkredit så småningom att begränsas. I
fråga om handeln med stål gör regeringen fortsatta ansträngningar att värna om den fria världshandelns princip, vilken hotas av protektionistiska
tendenser på flera håll, bl.a. i USA.
Huvuddelen av Sveriges handel gäller europeiska länder. Från och med
år 1984 råder fullständig tullfrihet för industrivaror mellan å ena sidan de
europeiska gemenskaperna (EG) och å andra sidan Sverige och övriga EFTA-länder. Det betyder att svensk industri nu har tillgång till en tullfri marknad med över 300 miljoner invånare. Den svenska regeringen verkar dels inom EFTA och dels vid allt mera regelbundna sammanträffanden med företrädare för EG för en fortsatt utveckling av den europeiska frihandeln.
Det finns f.n. en betydande risk för att vissa länder med stora skulder inte skall kunna fullgöra sina betalningar. Den svenska regeringen avser därför att fortsätta att driva kravet på en ökning av Internationella valutafondens tilldelning av speciella dragningsrätter (SDR).
I den nuvarande situationen, med en allmänt låg investeringsaktivitet och svårigheter för många länder att finansiera fler investeringar, finns risk för att särskilt investeringsvaruexporten utvecklas ogynnsamt för Sverige. Investeringsvarorna utgör ungefär en tredjedel av Sveriges export. Statens
exportfrämjande verksamhet inriktas bl.a. på att minska dessa svårigheter. Exportkreditnämnden kan underlätta sådan export genom kreditgarantier. AB Svensk Exportkredit skall också i fortsättningen få resurser för att subventionera krediter. Sveriges Exportråd utövar en omfattande projekt-
bevakning med syfte att ge svenska företag information om nya stora
anläggningsprojekt i utlandet. Exportrådet har också ett program för att dela företagens risker i samband med förstudier och anbudsgivning. Detta
program inriktas särskilt på att överbygga de tröskelproblem som nya
företagskombinationer och nya marknader kan innebära för oerfarna företag.
Regionalpolitiskt motiverade insatser genomförs inom en rad samhällssektorer. Många av dessa insatser är av betydelse för att skapa en för
företagen gynnsam infrastruktur. För att utreda det framtida regionalpolitiska stödet till näringslivet har regeringen tillkatlat en parlamentariskt
sammansatt kommitté (I 1982:05). I kommitténs arbetsuppgifter ingår även
att belysa det regionalpolitiska transportstödets framtida roll. I avvaktan
på kommitténs förslag föreslogs i årets budgetproposition att giltigheten av den femåriga beslutsram på 8221 milj. kr. för vissa stödformer som gäller t.o.m. budgetåret 1983/84 skall förlängas med ett år (prop 1983/84:100 bil. 14, s. 58). I budgetpropositionen föreslås riksdagen vidare besluta om
anslag och garantiramar för regional utveckling på sammanlagt närmare
1,8 miljarder kr. för budgetåret 1984/85.
Riksdagen beslöt våren 1982 om ökade möjligheter till lokaliseringsbidrag för maskininvesteringar som inte leder till ökad sysselsättning. I årets
budgetproposition föreslås att lokaliseringslån åter skall kunna lämnas med upp till 70 52 av det godkända totala kapitalbehovet i samband med en
investering. Vidare läggs förslag om att offertstöd och medel för centrala
konsult- och utredningsinsatser skall kunna användas även i vissa orter utanför stödområdet som drabbats av svåra strukturomvandlingsproblem. Nya lån till privata regionala investmentbolag föreslås få lämnas inom en
ram av 16 milj. kr.
I syfte att samordna handläggningen på myndighetsnivå av regionalpoli-
tiskt och industripolitiskt företagsstöd överfördes handläggningen av det
regionalpolitiska företagsstödet från arbetsmarknadsstyrelsen till statens
industriverk fr.o.m. den I juli 1983. Samtidigt har en ökad beslutsdelegering skett från regeringen till industriverket.
Regeringen har sedan sitt tillträde ägnat speciell uppmärksamhet åt att stärka sysselsättningen i Norrbottens län. I det program för att främja utvecklingen i länet som riksdagen antog våren 1983 ingår ett flertal åtgärder för att underlätta tillkomsten av ny industriell verksamhet. För att generellt förbättra Kkonkurrenskraften för länets industri har från den I
januari 1984 socialavgifterna för arbetskraft i bl.a. tillverkningsindustrin satts ned med 10 procentenheter. Dessutom lämnas ett särskilt bidrag till
kostnader för socialavgifterna vid ökning av sysselsättningen. Verksamheter inom bl. a. tillverkningsindustrin som bedrivs i Svappavaara samhäl-
le är helt befriade från sociala avgifter och allmän löncavgift under tiden
den I januari 1984 — den 31 december 1993. För att ytterligare förstärka
åtgärderna i främst Malmfälten har regeringen tillkallat särskilda förhandlare med uppgift att undersöka möjligheterna att få till stånd ny verksamhet
i Norrbottens län. För särskilda regionalpolitiska insatser i länet under de tre närmaste budgetåren har riksdagen under år 1983 anslagit 200 milj. kr.
Länsstyrelserna i bergslagslänen har i år fått ökade resurser för regiona-
la utvecklingsinsatser. Regeringen har dessutom beslutat att lokaliserings-
stöd under innevarande budgetår skall kunna lämnas för större projekt i ett
antal kommuner i Bergslagen vilka ligger utanför stödområdet. Dessutom har STU haft i uppdrag att studera förutsättningarna för utveckling och
spridning av ny teknik i Bergslagen.
Stiftelsen Industricentra har uppfört nya anläggningar i Gällivare och Sveg. Investeringar i utökade lokaler har skett i bl.a. Haparanda.
Arbetsmarknadspolitiken har som jag redan nämnt utvidgats avsevärt efter regeringsskiftet. Kostnaderna för de åtgärder som genomförs av arbetsmarknadsverket ökade från 13 miljarder .kr. under budgetåret
1981/82 till 17 miljarder kr. under budgetåret 1982/83. Ökningen har främst
motiverats av den otillräckliga efterfrågan på arbetskraft. Insatser har gjorts för att främja industrins rekrytering och för att ge fort- och vidareut-
bildning åt anställda i industrin (s.k. flaskhalsutbildning). Åtgärder görs
också för att underlätta rekrytering av kvinnor till industrin. I årets budgetproposition har regeringen föreslagit nya regler för den arbetsmarknadsut-
bildning som bedrivs i företag. .
Utbildningspolitiken måste fortlöpande omprövas. Under de närmaste åren kommer både näringslivets utveckling och rent demografiska faktorer
I grundskolan kommer baskunskaper och basfärdigheter att garanteras
ett tillräckligt utrymme, så att alla får en bra start för vidare utbildning. I årets budgetproposition föreslog regeringen dessutom ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för anskaffning av datorutrustning i grundskolan.
De flesta ungdomar går idag vidare tull gymnasieskolan. Den studieväg som drar till sig flest elever är f.n. den fyraåriga tekniska linjen, vilken har
byggts ut kraftigt och nu har nästan 13000 intagningsplatser per år. Den
gymnasiala lärlingsutbildningen, som har bedrivits på försök i tre år. skall fr.o.m. nästa läsår vara ett reguljärt inslag i gymnasieskolan, varigenom
bättre förutsättningar skapas för ett upprätthållande av lärlingsutbildning-
ens kvalitet. Gymnasieskolan som helhet kommer under de närmaste ären att beröras av utvecklingsarbete och försök av olika slag. En arbetsgrupp kommer att inrättas inom utbildningsdepartementet avseende gymnasieskolans yrkesinriktade utbildningar.
Kommunal vuxenutbildning erbjuder vuxna möjligheter till studier i olika ämnen på nivåer som motsvarar grundskolans högstadium och gymnasieskolan. Dessutom finns särskild yrkesinriktad utbildning. som saknar motsvarighet i gymnasieskolans kurser. Denna är främst avsedd att tillgodose fort- och vidareutbildningsbehov bland yrkesverksamma vuxna. Under senare år har tekniska och yrkesinriktade ämnen prioriterats inom
kommunal vuxenutbildning, vilket bl.a. kommit till uttryck i att kommunerna bemyndigats att starta kurser för arbetslösa i sådana ämnen utanför
tilldelade timramar.
Jag vill i detta sammanhang också erinra om att regeringen i mars 1983
uppdrog åt länsstyrelserna att medverka i planeringen av den yrkesinrikta-
de utbildningen med sikte på att denna skall stå i samklang med näringsli-
vets utveckling och behov av utbildad arbetskraft. Regeringens budgetförslag för det kommande läsåret innebär vidare att gymnasieskolan liksom
Prop. 1983/84: 135 | 27
| grundskolan skall tillföras nya resurser för att skaffa datorutrustning.
I högskolan har antalet elever ökat kraftigt under de senaste åren (den s.k. ungdomspuckeln) samtidigt som det ekonomiska utrymmet för nya utgiftsåtaganden är litet. .
I budgetförslaget för läsåret 1984/85 ges hög prioritet åt de datainriktade utbildningarna, som förekommer inom flera utbildningssektorer. Antalet utbildningsplatser föreslås öka med sammanlagt ca 450 på den datatekniska civilingenjörsutbildningen. den systemvetenskapliga linjen (inom sektorn för administrativa, ekonomiska och sociala yrken) och den kortare ADB-linje som har kommuner till huvudmän. Dessutom avsätts extra resurser för fortbildning av lärare i datakunskap samt för utrustning till datautbildningarna.
Den yrkesgrupp som industriföretagen f.n. i störst utsträckning har brist på är kunniga tekniker. Andelen civilingenjörer och gymnasieingenjörer
bland de anställda i industrin har ökat under lång tid, och den ökningen
väntas fortsätta för bägge grupperna. Det kan förutses att företagen i ökad utsträckning kommer att kräva ingenjörsutbildning för industriella arbeten där det tidigare har räckt med kortare utbildning. Företagens behov av att rekrytera ingenjörer under de närmaste åren ökas ytterligare av det faktum att många anställda med utbildning från tekniska institut nu är nära pensionsåldern. .
Många industriella arbeten är sådana att de anställda behöver ha både tcoretisk utbildning och relativt omfattande praktiska erfarenheter. Dataoch elektronikkommittén (DEK) har belyst detta i rapporten (Ds I 1983:3) Yrkeskunnande och upplärning i industriföretag. DEK har vidare i en särskild promemoria (Ds I 1983:27) föreslagit alt nya slags ingenjörsutbildning skall ordnas för personer som har praktisk erfarenhet av industriellt arbete. Sådana utbildningar skulle bidra till att tillgodose företagens behov av personer som har den rätta kombinationen av praktisk erfarenhet och teoretisk utbildning. De skulle dessutom motverka den oroande tendens till försämring av arbetarnas traditionella befordringsvägar som de nya utbildningskraven annars kan medföra. DEK:s förslag har lämnats över till utbildningsdepartementet. |
Chefen för utbildningsdepartementet. med vilken jag har samrått, avser att låta närmare undersöka möjligheterna att få till stånd kortare teknisk utbildning av nytt slag. Hur en sådan utbildning skall läggas upp och i vilken form den skall genomföras (i gymnasieskolan. kommunal vuxenutbildning och/eller högskola) bör bli beroende av dels målgruppen för utbildningen, dels regionala förhållanden vad gäller arbetsmarknad och befintliga resurser för utbildning.
Som framgår av prop. 1983/84:100 bil. 10 (s. 24-25) bör en ledningsgrupp inom utbildningsdepartementet hålla samman arbetet med kortare teknisk utbildning. En av gruppens uppgifter kommer att vara att med utgångspunkt i bl.a. DEK:s nyssnämnda promemoria lägga fram förslag till teknisk utbildning för redan yrkesverksamma inom industrin.
I regeringens proposition om forskning (prop. 1983/84:107) läggs förslag som i flera avseenden innebär en ytterligare prioritering av grundläggande forskning. Budgetläget medger inte några stora ökningar av statens ut-
gifter, men inom de ramar som har kunnat avsättas ger regeringen hög prioritet åt det tekniska området, särskilt vissa teknikområden som väntas
få central betydelse för den industriella utvecklingen under 1980-talet. Jag
redovisade i'propositionen om forskning mina förslag rörande STU:s verksamhet under den kommande treårsperioden. Jag återkommer i det föl-
jande med en sammanfattning av dessa förslag.
4¶Industripolitiken
Jag övergår nu till att ge en kortfattad redovisning av hur brister i marknadssystemet skapar ett behov av industripolitiska insatser. Därefter berör jag valet mellan generella och selektiva instrument. Avsnittet (4.1) avslutas med en diskussion om de skilda tidsperspektiv, som industripolitiken arbetar med. |
Därefter (avsnitt 4.2) redogör iag för huvuddragen i industripolitikens inriktning efter regeringsskiftet. Där pekas också på hur denna inriktning konkret kommer till uttryck i det industripolitiska arbetet.
4.1 Motiv och roll
Den svenska blandekonomin har sin utgångspunkt i marknadshushäållningens principer. I marknadssystemet finns inbyggt en strävan till hushållning med resurser och det innebär en decentralisering av beslut och
ansvar. En av marknadsekonomins fördelar är dess flexibilitet. Företagens anpassning till nya förutsättningar sker förhållandevis snabbt.
Det krävs emellertid en mängd samhällsinsatser för att korrigera marknadssystemet om de övergripande samhällsekonomiska målen skall kunna uppnås. Korrigeringarna syftar dels till att anpassa systemet till olika välfärds- och fördelningspolitiska mål, dels till att effektivisera systemet. Industripolitiken har uppgifter på båda dessa områden. Jag ämnar emellertid nu koncentrera diskussionen till de industripolitiska insatser som tar sikte på att inom industrisektorn eliminera sådana effektivitetsbrister i
marknadsekonomins funktionssätt, som inte hanteras inom ramen för den allmänna ekonomiska politiken.
Dessa brister kan vara av olika slag. Institutionella faktorer kan ibland hindra en önskad utveckling. Det kan gälla på lånemarknaden. som genom de regelsystem som byggts upp fungerar dåligt för vissa företag I speciella situationer. Ett exempel är starkt växande småföretag och olika företag
som står inför betydande omställningsproblem, som kan ha svårt att få
finansiering i det ordinarie kreditväsendet. Här kan finansiering genom
samhällets åtgärder såsom industriverkets industrigarantilån. de regionala
utvecklingsfondernas rörelselån eller Investeringsbanken fylla en funktion
för att underlätta expansion och omställning.
Ofta är brist på kompetens och resurser ett hinder för utveckling. Kunskapen om tillgängliga tekniska och kommersiella alternativ är ofullständigt spridd hos dem som har att fatta besluten i företagen. Kunskapsstöd-.
jande insatser (information, utbildning, konsultinsatser) kan då befrämja
marknadsekonomins effektivitet.
Brist på service till små — särskilt: nystartade — företag kan också leda till att en möjlig industriell utveckling uteblir eller dämpas. Mindre företag
kan inte inom sin egen organisation på samma sätt som större företag
förfoga över kunnande och utrustning inom alla för företaget väsentliga
områden. Det är möjligt att med relativt begränsade samhällsinsatser i form av service till småföretagen förbättra överlevnads- och utvecklings-
möjligheterna. Erfarenheten visar också att man markant kan öka intresset
för nyföretagande genom stöd till individer som har produktidéer, men
som tvekar inför de problem som startandet av ett nytt företag innebär. En ytterligare brist i marknadssystemets funktionssätt är att industrins
investeringar i forskning och utveckling tenderar att bli samhällsekono-
miskt sett för små. Från samhällssynpunkt skall de kostnader som läggs
ned vägas mot den framtida nyttan för företag och konsumenter. Ett företag som satsar på utvecklingsarbete väger däremot huvudsakligen in framtida egna inkomster. Normalt överstiger samhällsnyttan av en lyckad utvecklingssatsning den avkastning företaget kan fä. Flera företag kan ta ” upp den nya tekniken, genom konkurrens pressas priserna ned till fördel för konsumenterna, men till förfång för de företag som initierade utvecklingsarbetet. Med patentering ökar visserligen möjligheterna att tillgodo-
göra sig det ekonomiska värdet av en innovation, men alla utvecklingsre-
sultat är inte patenterbara och patent ger inte heller alltid ett tillräckligt skydd. Om ett företag bedömer att det inte fär tillräckligt stor del av nyttan i form av egna intäkter. kommer investeringen inte till stånd.
Samhället kan korrigera tendenserna till underinvestering genom att på olika sätt öka utvecklingsinvesteringarnas lönsamhet. I de tidigare leden
av utvecklingsarbetet kan det lämpligen ske genom att samhället i vissa fall tar över en del av kostnaderna och därigenom lyfter av en del av risken. I de skeden som ligger närmare en kommersiell exploatering synes det
viktigare att tillhandahälla lämplig finansiering t.ex. av den typ, där ris-
kerna delas mellan företag och samhälle.
Man kan slutligen peka på att marknadssystemet i vissa situationer
uppvisar en i förhållande till den ideala bilden av dess funktionssätt päral-
lande tröghet i anpassningen till nya förhållanden. I vissa fall när flera företag är involverade kan låsningar uppkomma. som innebär att anpassningsprocessen helt stoppas upp. Industripolitiken går då ut på att bryta upp sådana läsningar och skapa incitament för att anpassningsprocessen
skall komma i gång.
I vissa fall kan mycket snabba förändringar i de yttre förutsättningarna leda till akuta temporära krissituationer i företag. Industripolitiken har då en överbryggande funktion genom att kortsiktigt underlätta företagens :
finansiella problem. En central fråga vid utformningen av industripolitiken är avvägningen mellan generella och selektiva åtgärder. Fördelarna med en generell ut-
formning av de industripolitiska insatserna har ofta betonats. Riskerna för
olika konkurrenssnedvridande effekter är mindre. Selektiva åtgärder ställer vidare höga krav på beslutsunderlag och på industriell erfarenhet och kompetens hos personer som fattar besluten.
Dessa argument talar för att man bör sträva efter att utforma åtgärderna så generellt som möjligt. Vissa av de problem industripolitiken skall lösa har dock en sådan karaktär att selektiv utformning av insatserna är mest ändamälsenlig. Enskilda företag eller grupper av företag kan ha specifika problem, som kräver individuellt avpassade lösningar. Det är ofta svårt att
utforma generella åtgärder så att man dels uppnår det avsedda syftet, dels
undviker icke önskvärda effekter på andra områden.
Det är därför lämpligt att även utnyttja åtgärder som bygger på en
individuell prövning. Reglerna bör då utformas så att konkurrenssnedyridande effekter undviks. Att de statliga institutionerna måste granska och värdera projekt, som man skall vara med att finansiera, är självklart. Man kan i många avseenden jämföra denna verksamhet med bankernas kreditprövning. De flesta projekt, vars förverkligande underlättas av statliga insatser, har dock sin utgångspunkt i resp. företags egen planering. Företagen satsar egna pengar och står själva för större delen av risken.
I detta sammanhang vill jag betona att såväl de generella som de selektiva insatserna skall vara neutrala med hänsyn till olika företagsformer.
Som framhållits i propositionen (1983/84:84) om kooperationens kapitalförsörjning. m. m., är det av väsentligt allmänt intresse att kooperativa företag ges likvärdiga möjligheter att utvecklas som andra företagsformer. .
En omtvistad fråga är huruvida man i industripolitiken skall peka ut
vissa framtidsbranscher och prioritera dessa i olika sammanhang.
Staten har ett ansvar för utbildning och ett delansvar när det gäller
teknisk kompetensuppbyggnad. De ställningstaganden beträffande resur-
sernas fördelning, som man därvid måste göra, får med nödvändighet
långsiktiga konsekvenser. Man måste arbeta med framförhållning. Det är nödvändigt att då identifiera breda teknikområden, inom vilka man bedömer att svenska företag har möjlighet att hävda sig i framtiden. Det ingår
i en klok resurshållning att göra distinkta prioriteringar och lyfta fram vissa teknikområden. Dessa prioriteringar bör ske i samarbete med berörda
industriföretag.
Denna typ av nödvändiga prioriteringar bör dock klart skiljas från en politik, som innebär att staten på industripolitiska grunder pekar ut produkter som särskilt omhuldas. Den s.k. ”picking-the-winner”-stratlegi
som finns i vissa länder, där den industripolitiska planeringen gör avväganden på detaljnivå rörande enskilda produkter kommer inte till uttryck i inriktningen av den svenska industripolitiken. Det faller på företagen att avgöra med vilka enskilda produkter man tror sig kunna konkurrera på världsmarknaden.
Industripolitiken arbetar med flera tidsperspektiv. På kort/medellång sikt gäller det framför allt åtgärder, vars primära uppgift är att öka produktionsvolym och export. Som exempel kan nämnas åtgärder, som syftar till ökad investeringsvaruexport, ökad underleverantörsexpansion, ökad inhemsk expansion genom riktade offentliga investeringar, etc. Åtgärder för att underlätta cn smidig strukturomvandlingsprocess hör också hemma i detta tidsperspektiv.
Till det långa perspektivet hör främst åtgärder till stöd för teknisk kompetensutbyggnad. nyctableringsstöd, åtgärder för att underlätta produktutvecklingen och de speciella satsningar som görs på högteknikområden med snabb expansion. Bland alla dessa åtgärder, som syftar till ökat utnyttjande av ny teknik, finns några där tidsavståndet mellan insats och resultat är något kortare. Det gäller bl.a. åtgärder för utnyttjande av teknikupphandling och finansiella insatser i det skedet av utvecklingen, där man ligger nära en marknadsintroduktion. Det är det medellånga perspektivet som nu är mest kritiskt. Utan att minska bevakningen av de långsiktiga frågorna måste nu särskilda insatser till för att lösa de närmaste årens problem: — att få upp produktionsvolymen inom exportindustrin och den importkonkurrerande industrin.
Man kan grovt skilja åtgärder, vars direkta syfte är att öka produktionsvolymen, och åtgärder, vars direkta syfte är att förbättra anpassnings- och förnyelsemöjligheterna. Förbättrade anpassnings- och förnyelsemöjligheter öppnar möjligheter för en framtida ökning av produktionsvolymen. Syftet med bägge typerna av insatser är ytterst industriell tillväxt, skillnaden ligger i tidsperspektivet. Det effektivaste sättet att säkra långsiktig produktionsvolym är bl.a. att inrikta åtgärderna på förbättrade anpassnings- och förnyelsemöjligheter.
4.2 Industripolitikens inriktning — huvuddragen
Jag framhöll i 1983 års budgetproposition att utvecklingen under 1970-talet visar att en nyorientering av industripolitiken är nödvändig. Samtidigt angav jag i ett antal punkter den inriktning som industripolitiken enligt min uppfattning bör ha. Industripolitiken skall inriktas på: e Att ge de offensiva insatserna mom industripolitiken större utrymme än
hittills. e Att ta till vara utvecklingsmöjligheternu inom råvarubranscherna. e Att effektivare utnyttja den offentliga verksamheten och samhällsbyg-
gandet över huvud taget som en aktiv drivkraft i den industriella utveck-
Jingen.
Prop. 1983/84: 135 a tt
e Att utveckla samhällets insatser för att stimulera verksamheten inom de
små och medelstora företagen. e Att skapa öppenhet och samverkan mellan samhället. företagen och de
anställda.
€ Att intensifiera strävanden till samordning mellan industri- och regio-
nalpolitiken.
Industripolitiken har utformats i enlighet med den inriktning som anges i
ovanstående punkter. Jag skall nu kortfattat redovisa hur denna inriktning
konkret kommer till uttryck i det industripolitiska arbetet. Som en komplettering till de angivna punkterna tar jag därefter (avsnitten 4.2.7 och 4.2.8) upp ytterligare några grundläggande inslag i industripolitiken. Det
gäller dels arbetet för att undanröja administrativa hinder för industriell expansion, dels nordiskt industripolitiskt samarbete.
4.2.1 Större utrymme för offensiva insatser
De industripolitiska resurserna har sedan 1970-talets mitt till övervä-
. gande del gått till hantering av krisföretagens problem. Det har gällt om-
strukturering av problemföretag och problembranscher. Staten hade i vis-
sa fall ägaransvaret sedan tidigare, i andra fall gjorde storleken på de erforderliga insatserna att staten fann det lämpligt att helt eller delvis också ta över ägaransvaret från tidigare ägare. Målet för omstruktureringen har
varit att hjälpa företagen in i en långsiktigt hållbar struktur och att över-
gången skulle ske i socialt acceptabla former. De stora resursinsalser, som
sattes in för krisföretagen, gjorde att mindre resurser blev över för nyska-
pande/expansion.
Jag framhöll i budgetpropositionen 1983, att de offensiva insatserna
inom industripolitiken skall ges ett större utrymme än tidigare. En sådan omorientering av industripolitiken innehäller två moment. Den innebär
dels en ny syn på statens agerande vid industrikriser, dels ökade ambitioner vad gäller insatser för att stimulera industriell expansion på områden med utvecklingsmöjligheter.
I detta avsnitt tas båda dessa moment upp. Först behandlas frågan om
hanteringen av krisföretag. Därefter ges en redogörelse för mer betydande åtgärder, som satts in för att på långsiktigt intressanta områden uppmuntra industriell expansion.
Krisföretagens hantering
Jag vill inledningsvis konstatera, att det även i framtiden bör finnas en beredskap för statliga insatser i krisföretag och krisbranscher. Rätt utformad kan en omställningspolitik vara både offensiv och framåtriktad. De
insatta resurserna kan därmed ha god samhällsekonomisk effektivitet. Det är dock min mening, att samhällsinsatserna i framtiden bör koncentreras
på åtgärder som direkt syftar till utveckling av ny effektiv verksamhet.
En grundsten för en sådan omläggning är en väl utformad allmän ckono-
misk politik. I en ekonomi med tillväxt är omställningsprocessen lättare att
genomföra. I en ekonomi med extern balans blir effekterna av ett produk-
tionsbortfall inte så svåra som 1 ett läge där man kämpar med extern obalans.
En andra grundsten är en annan hantering av krisföretag. Kostnaderna för det s.k. icke-permanenta stödet har, som framgår av bil. 2, varit
utomordentligt stora sedan mitten av 1970-talet. Statsföretagspropositionen våren 1983 präglades av uppfattningen att staten fortsättningsvis måste visa stark återhållsamhet vad gäller insatser för förlusttäckning i de
statliga företagen. Kravet på lönsamhet och effektivitet i den statliga företagssektorn markerades klart.
Som aviserades i den reviderade finansplanen 1983 gör en intern arbetsgrupp inom industridepartementet en allmän översyn av den statliga stöd-
givningen till företag. Därvid analyseras erfarenheterna av det icke-perma-
nenta stödet. Analysen understryker att företagskriser har olika bakgrund
och måste bedömas individuellt. Jag vill emellertid peka på vissa mer
allmänt giltiga erfarenheter av de stora statliga insatserna i krisföretagen. '
Utan de statliga insatserna hade de företag, som varit föremål för rekonstruktion de senaste 7—8 åren, nästan undantagslöst tvingats gå i konkurs.
Vissa verksamheter hade då lagts ned. I de flesta fall hade dock företagen sannolikt drivits vidare med nya ägare, om än i någon annan form och
omfattning.
Utan statligt ingripande hade företagens längivare drabbats härdare. I den gruppen ingår leverantörer, som lämnat leverantörskrediter,. och banker — i vissa fall även utländska banker. Sannolikt skulle ett antal stora konkurser ha skapat ett förändrat långivarbeteende i framtiden.
En ekonomisk rekonstruktion kan göras på olika sätt. Offentligt ackord, underhandsackord och konkurs är rekonstruktionsmetoder, som tillämpats i rekonstruktioner där staten medverkat.
En hård rekonstruktion (genom konkurs) innebär i relation till en mjuk rekonstruktion (ackord) att balansräkningen tll stor del rensas från gamla skulder. Man får en bättre finansiell struktur.
En konkurs kan innebära att företaget styckas och att förutsättningar för
någon fortsatt verksamhet inte kommer att finnas. I vissa fall finns dock
intressenter, som är intresserade av att överta företaget och driva det vidare. Konkursen innebär ändock risk för stillestånd under viss tid och kostnader för staten i form av lönegaranti. Avbrutna kundrelationer kan
vara svåra att arbeta upp. Det kan bli svårigheter att ordna nya rörelsekre-
diter. I vissa fall gäller krisen inte bara ett företag utan flera företag eller en hel bransch, Önskvärda strukturförändringar omfattar kanske flera före-
tag. I vissa fall har statlig medverkan ansetts nödvändig, därför att ingen
ägare har haft den finansiella styrkan att på egen hand hantera problemen. Skilda ägargrupper kan ha saknat förmåga och intresse att komma över-
ens.
3 Riksdagen I983/84.1 saml. Nr 135
I vissa fall kan därför ett ackordsförfarande med inslag av statliga
eftergifter eller nya statliga medel vara befogat.
En rekonstruktion genom ackord kan emellertid ibland tendera att bli ofullgången. Man tvingas efter en tid att ta nya grepp. Vid en rekonstruktion genom konkurs tvingas: man redan från början att göra reella långsiktiga ingrepp.
Man kan i efterhand konstatera, att många av de framtidsbedömningar som legat till grund för utformningen av. rekonstruktioner byggda på ackord och statliga kapitalinsatser varit för optimistiska. Det är ganska
naturligt att bedömningen drivits åt detta håll. Företagsledningen måste
inspirera sin omgivning till optimism. Aktieägare och långivare hoppades att kunna få tillbaka en del av redan satsade pengar. Företrädare för staten
hoppades dels på att krisfrågan och sysselsättningsproblemen skulle få en
positiv lösning, dels på att de nya pengar som sattes in skulle räcka för räddningsoperationen och helst också ge avkastning. De bedömningar som de enskilda intressenterna gjort har inte alltid varit orealistiska, men sammantaget har de legat markant på den optimistiska sidan.
När det gäller rekonstruktioner grundade på konkurs, kan man snarare
notera en motsatt tendens. Marknaden gör ofta en mycket försiktig bedömning av företagets värde. Köpintresset har varit lågt, övertagandet billigt. Detta har i många fall lett till rekonstruerade företag med låg skuldbörda
och hög konkurrensförmåga. Ibland har dessa företag sedan i en konkur-
renssituation kunnat underbjuda mera moderna och effektiva företag, som
dragits med större skuldbörda.
Erfarenheten har visat att det är svårt att vid nedläggning eller kraftig personalminskning snabbt skaffa ersättningsindustrier. Att mjukt avveckla
en verksamhet för att kunna ersätta bortfallet med ny produktion har visat sig svårt. Det har visat sig kostsamt att genom subventioner uppehålla
verksamhet, som inte är långsiktigt lönsam.
Som jag tidigare framhållit har företagskriser olika bakgrund och måste
därför bedömas individuellt. Man kan emellertid enligt min uppfattning dra
några generella slutsatser av de här skisserade erfarenheterna. Jag vill för det första framhålla. att en konkurs kan vara ett effektivt sätt att få till stånd en bra rekonstruktion. Den finansiella strukturen förbättras då gamla lån rensas bort. De nya a ägarna tvingas till realistiska framtidsbe-
het hos svenska eller utländska banker att finansiera svenska industriföretag om de drabbas av kraftiga förluster är enligt min: uppfattning inget
bärande argument mot en konkurs. Det hör till långivarens uppgifter att pröva företagens bärkraft. Man kan inte räkna med att staten träder in för att täcka företagens förluster — inte heller de stora företagens. Detta gäller
även för leverantörer som ger leverantörskrediter.
Mot den här angivna bakgrunden menar jag, att konkursalternativet i ökad utsträckning bör prövas vid den fortsatta hanteringen av krisföretag
från statens sida. Jag vill i det sammanhanget peka på att statens industri-
verk på regeringens uppdrag har utrett vissa frågor rörande konkursalter-
nativ vid en företagskris. Jag avser också att under våren föreslå regeringen att låta göra en sammanställning av erfarenheterna av konkursers effekter på bl. a. sysselsättning och leverantörernas ekonomiska situation.
Också fortsättningsvis får man emellertid räkna med att det i vissa fall kan vara befogat att genomföra rekonstruktioner med hjälp av ett ackordsförfarande med inslag av t.ex. statliga eftergifter. Självfallet bör vid ackordslösningar särskilda ansträngningar göras för att motverka tendenser
till alltför optimistiska framtidsbedömningar, som leder till att rekonstruktionen blir ofullständig. |
Vid statlig medverkan i företagsrekonstruktioner genom ackordsför-
farande bör kraven på övriga intressenters uppoffringar ställas högt. Ge-
mensamma insatser av fordringsägarna skall garantera att balanssaneringen blir så grundlig att rekonstruktionen medför en varaktig lösning. Fordringar måste efterskänkas av alla parter i sådan omfattning att man hamnar nära samma finansiella läge som skulle uppkommit vid konkurs. Nya ägare måste manifestera sin tro på företaget och projektet genom en avsevärd: kapitalinsats. Den syn på statligt deltagande vid företagsrekonstruktioner. som här redovisats, har varit vägledande för regeringens agerande under
det gångna året.
Stöd till expansion |
De offensiva inslagen i industripolitiken finns bl.a. I stöd till teknisk
forskning och utveckling, i åtgärder för småföretagens utveckling och i de
exportfrämjande insatserna. Även åtgärder för att omstrukturera krisföre-
tag och krisbranscher kan ges en offensiv inriktning,
Statens anslag till grundläggande högskoleutbildning på det tekniska området är under innevarande budgetår 552 milj. kr. För budgetåret 1984/85 har regeringen föreslagit ett anslag om 605 milj. kr. Ökningen innebär, förutom pris- och löneomräkning, att antalet utbildningsplatser
per år ökas med 118 på de tekniska högskolorna och med sammanlagt 105 på de yrkestekniska högskolelinjerna samt textil- och konfektionslinjen. Den datavetenskapliga linjen vid Uppsala universitet får också fler elev-
platser. Dessutom inrättas en ny påbyggnadslinje inom bioteknikområdet.
Vid de tekniska högskolorna är det främst linjerna för datateknik och
elektronik som byggs ut. Särskilda medel anvisas dessutom för att möjliggöra ökad kvalitet på undervisningen i syfte att minska antalet studieavbrott. |
Det under åttonde huvudtiteln (utbildningsdepartementet) uppförda an-
slaget till forskning m.m. vid tekniska fakulteter är under innevarande budgetår 344 milj. kr. Därutöver beviljar STU anslag till forskning inom
högskolcorganisationen. Anslaget till STU:s program Kunskapsutveckling exkl. medel till kollektiv forskning är under innevarande budgetår ca 200 milj. kr.
STU bidrar också med drygt 70 milj. kr. till forskning vid andra statliga organ. STU:s bidrag till kollektiva forskningsinstitut är under innevarande
budgetår ca 140 milj. kr.: till det sistnämnda beloppet kommer bidrag från institutens privata intressenter. STU bidrar dessutom med över 200 milj. kr. per år till FoU i företag och med ca 35 milj. kr. per år till vissa
branschorganisationer som bedriver FoU.
Förslag till anslagsberäkning för nästa budgetår redovisas i propositionen om forskning. Förslaget innebär ökade insatser på vissa industripolitiskt prioriterade områden, främst verkstadsteknik, bioteknik, informa-
tionsteknologi och vissa nya material.
Men staten tillhandahåller kompetens också i andra former. Statens provningsanstalt får årligen drygt 30 milj. kr. för att hålla en samlad nationell resurs för service inom området provning. mätning och kontroll. För
industrin är en sådan resurs viktig. En stor del av vår export vore sålunda
omöjlig utan ett internationellt erkänt svenskt mätsystem och en inhemsk mätteknisk kompetens av den typ som finns vid provningsanstalten. Anstaltens kompetens inom olika teknikomräden hjälper speciellt mindre företag vid utveckling av nya produkter och system, samt biträder offentliga myndigheter vid fastställandet av realistiska kravnivåer i föreskrifter. Betydelsen av en central provningsanstalt bestyrks f.ö. av att de flesta
industriländer funnit behov av att inrätta liknande resurser.
Det finns flera exempel på liknande resurser. som upprättats med statligt stöd, bl.a. marintekniska institutet. väg- och trafikinstitutet och statens maskinprovningar.
En för företagen betydelsefull kompetensresurs finns vid det svenska patent- och registreringsverket. Det sa:nlade kunnandet hos verkets handläggarkär och den stora mängden av beviljade patent utgör en kunskapsbank vid utvecklingen av nya produkter och processer. Även här visar en internationell jämförelse betydelsen av ett aktivt patentverk för att framför allt små och medelstora företag skall kunna följa med i den internationella teknikutvecklingen. De större företagen bevakar mycket aktivt utvecklingen inom intressanta teknikområden genom en uppföljning av beviljade patent, inte bara i Sverige utan också i de stora industriländerna. En annan form av kompetensuppbyggnad i samverkan mellan staten och näringslivet utgör standardiseringsverksamheten. Genom standarden utvecklas och sprids kunskap om nya tekniska och systemmässiga lösningar på industriella tillämpningsproblem och nya metoder för provning och mätning. Genom internationella standarder underlättas export och produk-
tion i länga serier. Statens stöd till standardiseringskommissionen i Sverige, f.n. 12 milj. kr., blir därmed ett stöd till industrins tekniska förnyelse och exportansträngningar. Som standardiseringskommissionen själv påpe-
kar i en skrivelse, är det enligt min mening rimligt att även forsknings- och utvecklingsstödjande organ. som t.ex. STU. kan lämna stöd till standardiseringsprojekt som har ett med organens uppgifter sammanfallande syfte.
Ytterligare exempel på statligt stödda, kompetensuppbyggande institutioner kan anföras. Trots mångfalden i denna struktur är, som jag nyss
nämnde. stödet till den tekniska forskningen den mest betydelsefulla insatsen. . | Inom avancerade teknikområden har det skett betydande satsningar. De expansiva industribranscherna, såsom data- och elektronikindustrin, kommunikationsindustrin och rymdindustrin kännetecknas både av en
intensiv konkurrens och en snabbt expanderande marknad. Dessa bran-
scher får i alla viktiga industriländer omfattande statligt stöd och stimu-
lans. Även i Sverige har satsningar gjorts och ytterligare satsningar plane-
ras. . | Ett exempel på detta är satsningen på en nordisk experimentell telekom-
munikationssatellit, Tele-X (prop. 1982/83:168, NU 534, rskr 390). Projek-
tet har en kostnadsram på 1250 milj. kr. i prisnivån januari 1982 och genomförs i samarbete med Norge och Finland. Syftet med projektet är att ge svensk och övrig nordisk industri erfarenheter av utveckling och till-
verkning av avancerade teleutrustningar i satelliten och på marken, samt
att ge användarna, främst de nordiska televerken, erfarenheter av utnytt-
jandet av sådana system. Detta har bedömts som mycket viktigt i en tid av explosiv utveckling på telekommunikationsområdet. Den nordiska satelliten Tele-X har gett anledning till omfattande nya kontakter med olika företag, som deltar i utvecklingsarbete och produktion. Satelliten kommer att utnyttjas dels som TV-sändare och dels för överföring av data och video.
Arbetet med flygplanssystemet 39 JAS-Gripen, det s.k. JAS-projektet, utgör den största statliga teknikupphandling som genomförs i Sverige. Genom att utnyttja en ny teknologi skall man utveckla och producera ett flygplan med en vikt omkring hälften av Viggens, men med samma eller bättre prestanda. Detta skall ske bl. a. genom utnyttjandet av kompositmaterial i skrov. ny motorteknik samt ny elektronik i styrsystem, radar och presentationsutrustning. Projektet innebär en stor utmaning för svensk flygindustri. Industrigruppen JAS AB har utfäst sig att skapa 800 nya arbetstillfällen. främst i sysselsättningssvaga regioner, att utnyttja svenska underleverantörer när dessa är konkurrenskraftiga samt att aktivt verka
för spridning av ny teknik. Vidare har General Electric och 15 andra
utländska underleverantörer utfäst sig att under sin kontraktstid lägga ut beställningar i Sverige, till motsvarande belopp som värdet av deras leveranser till JAS. Under år 1984 knyts nya kontakter mellan svensk industri och dessa underleverantörer. En av regeringen tillkallad särskild utredare rapporterar fortlöpande om utvecklingen av JAS-projektet och de övriga affärer som kommer till stånd som följd av detta.
För att stärka den svenska produktions- och konstruktionsförmågan av
mikroelektronikkomponenter påbörjas detta budgetår ett nationellt mikroelektronikprogram (prop. 1983/84:8, NU I. rskr 130). Programmet om-
fattar insatser rörande utbildning. grundforskning, tillämpad forskning och utvecklingsarbete inom mikroelektronikområdet. Jag återkommer i det
följande till denna fråga. Offshoreområdet har blivit ett område, där stora insatser görs inom
avancerade teknikområden. De förslag som nyligen har lagts i prop.
1983/84:10 om svensk havsresursverksamhet bör kunna bidra till att förstärka den svenska havsindustriella kompetensen. Dessa förslag innebär bl.a. att inom STU:s verksamhet havsteknikområdet ges stor prioritet under de närmaste åren. SIND får under en treårsperiod särskilda medel
för att samordna och komplettera övriga insatser på det havsindustriella
området.
Åtgärder för att främja tekniskt utvecklingsarbete, industriellt samarbete och utveckling kan vara avgörande faktorer för att bereda svensk industri möjlighet att delta i betydelsefulla offshoreprojekt. Det är därför
viktigt att SIND och STU planerar sina insatser så att industrins konkur-
renskraft i dessa avseenden förstärks så mycket som möjligt.
Beslutet om en kommande avveckling av kärnkraften fär inte hindra ett' fortsatt utvecklingsarbete inom kärnkraftstekniken. Detta arbete är nödvändigt för att på bästa sätt underhålla de redan befintliga anläggningarna
samt lösa säkerhets- och avfallshanteringsfrågorna. Det kunnande som
finns i Sverige måste också tas till vara för att vi skall kunna tillgodogöra
oss de exportmöjligheter som finns inom detta område.
Kapitalvaruexporten är ett expansivt inslag i svensk export. I många länder räder f.n. låg investeringsaktivitet och många köparländer tvekar att
skuldsätta sig i samband med kapitalvaruimport. Den för svensk industri så vitala kapitalvaruexporten har fått känna på krympande marknader i
många u-länder och statshandelsländer, inte minst beroende på köparlän-
dernas skuldsituation. De projekt som finansieras genom olika multilateralt finansierade organ, t.ex. Världsbanken, har därigenom fått en ökande betydelse för denna export. Exportkreditnämnden (EKN) kan under vissa förutsättningar lämna exportkreditgarantier för export till länder som, även om de har en besvärande skuldbörda i dagsläget, har långsiktiga
utvecklingsmöjligheter. De ökade resurser för u-kreditgivning. som regeringen nyligen föreslagit. innebär ökade möjligheter för svensk kupital-
varuindustri och för byggexporten. De statsstödda krediter, som lämnats
på senare år genom AB Svensk Exportkredit (SEK). har i stor utsträckning varit en motåtgärd mot andra länders kreditsubventioner. De statsstödda krediterna innebär ett betydande stöd, särskilt för större projekt och bygg-
export, där länga kredittider och stora belopp är vanligt. Tillsammans innebär SEK-systemet, EKN-garantierna och u-krediterna ett betydande
statligt åtagande till stöd för kapitalvaruexporten, ett område där svensk
industri hävdat sig väl. På sikt bör subventionsinslagen i exportkrediterna . minskas. För att utveckla industrins goda förutsättningar pågår inom Sve-
riges exporträd en aktivering av den s.k. projektbevakningen.
Prop. 1983/84: 135 | 39
Sedan regeringsskiftet har lagts fram program för två s.k. krisbranscher,
tekoindustrin och varvsindustrin. Båda dessa branscher har åtnjutit omfattande statliga stödinsatser under 1970-talet. Huvuddelen av dessa insatser har varit olika former av stöd till upprätthållande av produktionen, dvs. ett passivt krisstöd.
Den nya tekopolitiken innebär en markerad omläggning av stödprofilen
genom en kraftig satsning på effektivitetsfrämjande och marknadsstöd-
jande åtgärder som förbättrar branschens konkurrenskraft. De effektivitetsfrämjande åtgärderna inom tekoområdet har härmed ökat från tidigare ca 307 till över 50 2 under en treårsperiod.
Även den nya varvspolitiken har denna inriktning. En omläggning har
skett från uppehållande driftstöd till offensiva insatser syftande till utveck-
ling av företagens långsiktigt bärkraftiga delar. Det kan komma att betyda både neddragningar och avveckling av verksamhet. Men det betyder samtidigt att tillgängliga resurser i stället satsas på investerings- och utvecklingsprojekt. som kan ge produktion och sysselsättning inom nya områden.
4.2.2 Tillvaratagande av utvecklingsmöjligheterna inom basindustrin
Skogsindustrin kunde under åren 1979— 1981 inte till fullo utnyttja den internationella avsättningssituationen på grund av en otillfredsställande
virkesförsörjning. Detta medförde ett bortfall av exportinkomster av betydande omfattning. Beräkningar av storleken på produktionsbortfallet visar
att det är fråga om miljardbelopp.
Med den stora betydelse, som skogsindustrin har för landets ekonomi och sysselsättning och med tanke på de ckonomiska balansproblemen, är det utomordentligt viktigt att försörjningen med virkesråvara kan tryggas.
På förslag av regeringen har riksdagen under våren 1983 fattat beslut om åtgärder i syfte att förbättra skogsindustrins virkesförsörjning (prop. 1982/83:145, JoU 34, rskr 360). Riksdagsbeslutet innebär att det i skogsvårdslagen införs en allmän skyldighet för markägare att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen, samt att gallra yngre skog. Åtgärden syftar till att förmå de passiva skogsägarna att avverka. Vidare föreskrivs, att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter. Genom planen får skogsägaren god kännedom om förhållandena på sin
skogsfastighet och om de skogsbruksåtgärder som behöver vidtas. De nya bestämmelserna i skogsvårdslagen trädde i kraft den 1 juli 1983.
Inom skogsindustrin har avsättningssituationen utvecklats gynnsamt un-
der är 1983 och branschens kapacitetsutnyttjande har ökat med bl.a.
förbättrad lönsamhet som följd. Devalveringen hösten 1982 och dollarkursens uppgång har starkt bidragit till den gynnsamma utvecklingen i branschen. De totala avverkningarna har också ökat och företagen i branschen ser f.n. med tillförsikt på sin virkesförsörjning.
En viktig utvecklingsmöjlighet för sågverksindustrin är enligt min uppfattning att ta till vara det marknadsutrymme för vidareförädlade svenska trävaror som finns på exportmarknaderna. I syfte att underlätta en ökad
vidareförädling har branschfrämjande åtgärder omfattat även sågverksindustrin. Sågverksbranschen har sålunda införlivats i branschprogrammet
för den träbearbetande industrin fr. o. m. innevarande budgetår .
Gruv- och mineralindustrin är en betydelsefull basindustri. Den är en grund för flera vidareförädlingsindustrier samt också viktig som avnämare och samarbetspart för den svenska gruvutrustningsindustrin. Sverige har goda förutsättningar att vidareutveckla både gruvnäringen och gruvutrustningsindustrin. Förutsättningarna att göra nya fynd av basmetaller, legeringsmetaller och industrimineral är goda. Utvecklingen och konkurrensen på världsmarknaden har inneburit stora svårigheter för svensk järnmalms-
industri. En ökad satsning på andra mineral blir därmed betydelsefull.
Mot bakgrund av de relativt gynnsamma geologiska förutsättningarna i :' Sverige och gruv- och mineralindustrins betydelse har riksdagen beslutat om ett program för att stimulera ytterligare prospektering. 300 milj. kr. har anslagits för ändamålet (prop. 1982/83:50, NU 18, rskr I 11). Olika prospek-
teringsprojekt har påbörjats och beviljats stöd. Bl.a. har medel beviljats
LKAB i samarbete med nämnden för statens gruvegendom för prospektering och objektundersökning i nordöstra Norrbotten samt Boliden Mineral
AB för guldprospektering i Skelleftefältet och i Enåsen. Hittills har ca 120 milj. kr. avsatts. Den första fasen slutförs under våren 1984 och kan då utvärderas.
Därefter påbörjas nästa steg, där lovande projekt följs upp och eventuella nya projekt påbörjas. Det är ännu för tidigt att uttala sig om resultaten av hittills påbörjade projekt, liksom om vilka eventuella framtida utvecklingsmöjligheter de kan leda till. Uppenbart är emellertid att de av riksdagen anslagna medlen till utökad prospektering m.m. har ökat aktiviteten och
framtidssatsningarna inom gruv- och mineralindustrin. Specialstålindustrin har inom sektorn för rostfritt stål under senare år fått vidkännas betydande överkapacitetsproblem och därmed sammanhängande förluster. Under år 1982 uppgick de sammanlagda förlusterna i
branschen till ca 400 milj. kr. Samtidigt drabbades Nyby Uddeholm av en akut finansiell kris. Under hösten 1982 stod det klart att en strukturomvandling i branschen var angelägen. Regeringen ullkallade därför i novem-
ber 1982 en särskild specialstålkommission med uppgift att utarbeta förslag i syfte att främja en ändamålsenlig struktur inom sektorn för rostfritt stål. Specialstålkommissionen överlämnade den 30 juni 1983 sitt slutbetän-
kande, vari konstaterades att det krävs kraftfulla strukturåtgärder för att
effektivisera sektorn för rostfritt stål och därmed säkra dess överlevnad. Dessa strukturåtgärder måste omfatta såväl produktion som distribution
och marknadsföring. Strukturåtgärderna bör genomföras snabbt på grund
av berörda företags dåliga resultat.
Efter ett halvt ärs diskussioner och förhandlingar mellan berörda företag träffade dessa i början av är 1984 en uppgörelse om en strukturlösning för
svensk produktion av rostfritt stål. Industrin för rostfritt stål grupperas under två moderbolag, Avesta Jern-
verk och Sandvik. Avesta förvärvar Uddeholms aktier i Nyby Uddeholm och Fagerstas verksamhet rörande rostfritt stål. Dessutom bildar Avesta och Sandvik gemensamt ett bolag för svetsade rör, där Avesta äger 75 4 och Sandvik 25 94 av aktierna, samt ett bolag för metallurgi och varmvalsning i Fagersta, vilket ägs 50/50 av de båda företagen. Övrig verksamhet samlas i Avesta Jernverk. Tillverkningen av rostfria sömlösa rör koncen-
treras till Sandvik. |
För att möjliggöra den planerade strukturlösningen har regeringen för avsikt att efterge statliga lånefordringar om sammanlagt 450 milj. kr., varav 330 milj. kr. ingår i den tidigare träffade överenskommelsen om underhandsackord för att rekonstruera Nyby Uddeholm. Vidare avser regeringen att förelägga riksdagen förslag om vissa ändringar av villkoren för det tidigare beviljade villkorslånet till Nyby Uddeholm.
Den uppgörelse som nu träffats mellan ägarna till de svenska specialstäl-
företagen innebär en helhetslösning för industrin för rostfritt stål med
ägare som tar ansvar för branschens långsiktiga utveckling. Det stämmer därför väl med de krav regeringen ställt för en statlig medverkan i omstruktureringen. Grunden är därmed lagd för en bättre specialstålstruktur med överlevnadskraftiga företag och större trygghet för de anställda på sikt.
4.2.3¶Utnyttjandet av den offentliga verksamheten som en drivkraft
Otfentliga investeringar är som jag nämnt ett väsentligt inslag i regering-
ens politik mot den ekonomiska krisen. Dessa har stor betydelse både
genom sin direkta sysselsättningseffekt och genom den efterfrågan, som investeringsarbetena indirekt ger upphov till i flera industribranscher, i
transportsektorn och på andra håll. Många av investeringsobjekten är
dessutom sådana, att de när de blir klara medför stora förbättringar för industrin, t. ex. i form av bättre infrastruktur.
Merparten av de arbeten som tidigarelagts av sysselsättningspolitiska skäl har gällt vägar och järnvägar. Sålunda har vägverket fått möjlighet att genomföra ett stort antal förbättringar på vägar som har betydelse för skogsindustrins råvaruförsörjning. Statens järnvägar (SJ) har påbörjat flera relativt stora anläggningsprojekt. I SJ:s marknadsstrategi ingär dessutom en satsning på bättre service åt sådana industriföretag som behöver egna
stickspår.
Televerkets investeringsprogruam för de närmaste åren präglas av en successiv konvertering av telefonnätet till digital teknik (AXE-systemet) och en omfattande utbyggnad av verkets tjänster i fråga om datakommunikation. Dessa förändringar utgör viktiga bidrag till moderniseringen av infrastrukturen här i låndet och till en ökad spridning av ny teknik. För att
underlätta finansieringen av televerkets framtida verksamhet har regeringen i årets budgetproposition föreslagit nya riktlinjer, som bl. a. innebär ett generellt bemyndigande att ta upp lån på den allmänna kreditmarknaden.
Utvecklingen på energiområdet är också av intresse i detta sammanhang. Energipolitiken syftar till att minska oljeberoendet och främja en god hushållning med cnergi, samtidigt som nya arbetstillfällen skapas. Det pågående investeringsprogrammet ger svensk industri tillfälle att förnya sitt tekniska kunnande och sitt produktsortiment på flera olika områden, såsom distribution av elkraft, hantering och förbränning av fasta bränslen. värmeväxlare osv. |
Inom industridepartementet har sedan regeringsskiftet tagits flera initiativ för att utveckla utnyttjandet av offentlig upphandling som medel för att stimulera industriell utveckling.
Ett sådant initiativ är inrättandet av energiupphandlingsdelegationen. Delegationen, som tillkom efter ett förslag i den ekonomisk-politiska propositionen i november 1982, har till uppgift att underlätta en samordning av kommunernas upphandling av energiutrustning och därigenom ge svensk industri möjlighet att svara för försörjningen med sådan utrustning. Dele-
gationen har att fördela 300 milj. kr. för stöd till investeringar i fjärrvärme
och 700 milj. kr. för åtgärder i samband med upphandling inom energiom-
rådet.
Under året har också gjorts en förändring i upphandlingsförordningen
med syftet att stimulera den offentligu teknikupphandlingen. Ändringen
innebär att myndigheterna uppmanas att särskilt beakta att möjligheterna till teknikupphandling prövas vid långsiktigt syftande anskaffningar.
Teknikupphandlingsfrågorna har behandlats i ett stort antal kontakter, som industridepartementet initierat under år 1983. I verksamheten har bl.a. deltagit andra departement och statliga myndigheter med ansvar för upphandlingsfrågor, liksom ansvariga inorn de primär- och landstingskommunala sektorerna. Företrädare för fackliga organisationer har också deltagit. Särskilda överläggningar har hållits med ett antal stora industrikoncerner — främst i verkstadssektorn. Dessa överläggningar följs nu upp genom individuella kontakter med företagen.
Departementets verksamhet på bl.a. teknikupphandlingsområdet tas upp i det följande tkap. 8). Där kommer att föreslås medel för en fortsättning och utveckling av verksamheten.
4.2.4 Stimulans av de små och medelstora företagen
I Sverige finns ca 460000 småföretag med sammanlagt ca 1,1 miljoner sysselsatta. Småföretagen har inom olika områden mycket stor betydelse när det gäller att utveckla näringslivet.
Inom tillverkningsindustrin finns ca 41000 småföretag med sammanlagt ca 300000 sysselsatta, vilket motsvarar ungefär en tredjedel av industrisysselsättningen. Industrins småföretag har flera viktiga roller.
De s.k. innovationsföreragen har stor betydelse för industrins förnyelse. Det utmärkande för dessa företag är att de står för nya idéer. produktutveckling och affärsmässigt nytänkande. Även om de på kort sikt svarar bara för en liten andel av produktion och sysselsättning, har de på längre sikt mycket viktiga uppgifter. |
Genom sin roll som underleverantör i lokala och nationella (i vissa fall även internationella) produktionssystem är småföretagen ofta en förutsättning för att storföretagen skall kunna hålla en hög och jämn produktion. På
så sätt är de också en förutsättning för en effektiv exportindustri även i sådana fall. där de själva inte är exportörer. | |
Trots en fortgående specialisering av produktionen finns viktiga uppgifter för små hantverksföretag och lokala verkstäder. Åtskilliga sådana företag är ”kombinationsföretag”. som sysslar både med enklare tillverkning, service och reparation samt försäljning. Denna typ av företag spelar en stor roll i den lokala industriella miljön.
Serviceföretagen är liksom underléverantörerna och hantverksföretagen
nödvändiga både för storföretagen och för den lokala industriella miljön. En utveckling pågår mot en ny typ av småföretag, som i huvudsak är serviceföretag men också innehåller moment av tillverkning och handel. Många nya dataföretag är av den typen. Mycket tyder på att ”mjukvaruin-
slaget” i produkter och produktionsprocesser kommer att öka. Servicesektorn blir därför av allt större betydelse.
För att varudistributionen skall fungera är förekomsten av ett stort antal små handelsföretag en nödvändig förutsättning. Det finns alltså ett starkt
ömsesidigt beroende mellan handelsföretagen och de tillverkande företagen. En effektiv handelssektor kan bidra till ökad konkurrenskraft också
för de tillverkande företagen.
Utöver vad jag nu redovisat, spelar småföretagen en viktig roll i ekonomin i flera andra avseenden. Förekomsten av livskraftiga småföretag är en förutsättning för sysselsättning och service på många orter. Småföretagen är därmed av stor betydelse för möjligheterna att uppnä de regionalpolitiska målen.
De mindre företagen svarar också för en viktig del av dynamiken i ekonomin. Småföretag kan relativt lätt startas och läggas ned och har därmed stor betydelse för vitaliteten i näringslivet.
Småföretagen möter dock också speciella hinder just därför att de är små: — Brist på specialistkunskaper i jämförelse med större företag.
— Svårigheter att ta del av och utnyttja all den information, som krävs för
att i dag kunna fungera inom ramen för marknadsekonomin och samtidigt uppfylla de krav, som bl. a. samhället ställer på företagen. —- En allmänt låg soliditet, som innebär sårbarhet för finansiella påfrest-
ningar och begränsad förmåga att ta risker. |
Utformningen av den allmänna ekonomiska politiken är avgörande för.
de flesta småföretags möjligheter till framgång. Jag ser mot denna bakgrund den omläggning av den ekonomiska politiken som har skett sedan regeringsskiftet som ctt viktigt bidrag till att stimulera utvecklingen av småföretagssektorn.
Vidare är den allmänna inställningen till företagandet viktig. Jag vill kraftigt understryka att småföretagen och småföretagarna gör en viktig samhällsinsats. När nya lagar och samhällsätgärder i övrigt utformas, bör
särskilt beaktas effekterna för småföretagen, så att de inte utsätts för
onödiga och oavsedda påfrestningar. Den helt övervägande andelen smäföretag är seriösa och följer de regler som finns uppställda. Den lilla gruppen oseriösa företag är till skada både för samhället i stort och för de seriösa företagarna, som inte möter konkurrens på lika villkor. Åtgärder
för att bekämpa den ekonomiska brottsligheten är därför nödvändiga. Dessa åtgärder bör dock utformas så, att den stora gruppen småföretag
inte generellt möter hinder för sin verksamhet.
Vad jag hu har sagt innebär, att jag fäster särskild vikt vid sådana åtgärder, som underlättar för småföretagen att fungera inom marknadseko-
nomin. Genom att så långt som möjligt ge företagen ”fasta spelregler” underlättas för småföretagen att fungera på lika villkor med storföretagen. För småföretagen är en väl fungerande arbetsmarknad med tillgång på arbetskraft, som har både utbildning och erfarenhet inom skilda områden,
av stor betydelse, eftersom de saknar mänga av storföretagens möjligheter
till intern upplärning och omplacering etc. Likaså är kapital- och kreditmarknadens funktionssätt betydelsefullt med hänsyn till småföretagens
behov av främmande kapital.
Utformningen av skattepolitiken spelar en viktig roll, dels för att smäåföretagarna skall få en rimlig avkastning på gjorda arbets- och kapitalin-
satser, dels för att småföretagens kapitalförsörjning skall kunna ordnas på
ett tillfredsställande sätt. Enligt vad jag har erfarit pågår inom finansdepartementet ett beredningsarbete med ett flertal skattefrågor med inriktning främst på små och medelstora företag. Avsikten är att förslag skall föreläg-
gas riksdagen under år 1984. Efter samråd med chefen för finansdepartementet vill jag dock redan i detta sammanhang något beröra dessa frågor. Vad beträffar förmögenhetsbeskattningen gäller f.n. lättnadsregler, som i huvudsak innebär att en nedsättning sker till 3072 av substansvärdet av den förmögenhet som är bunden i ett småföretag. Dessa lättnadsregler är
betydelsefulla för att minska beskattningen av förmögenhet bunden i produktionskapital. Genom nya typer av utvecklings- och investmentbolag har möjligheter skapats för en handel med minoritetsposter i större familjeföretag. För en ägarfamilj öppnar detta möjligheter att minska det kapital. som är bundet i företaget och frigöra medel för betalning av kapitalskatterna utan alt samtidigt förlora det dominerande ägarinflytandet i företaget. Inte minst mot denna bakgrund finner jag det viktigt att skattepolitiken
utformas så, att en fungerande riskkapitalmarknad för minoritetsposter i småföretag kan fortsätta att utvecklas.
För småföretagen är, som jag nyss nämnde, den allmänt låga soliditeten
ett expansionshinder, Jag finner det därför angeläget att företagsbeskatt-
ningen utformas så, att företagen stimuleras att höja det egna beskattade
kapitalet. Det kan ske genom att den kommunala beskattningen av juridiska personer avskaffas. På så sätt minskas det höga skatteuttaget på mar-
ginella vinster, vilket kan väntas öka företagens benägenhet att ta fram cget beskattat kapital. Mot denna bakgrund talar skäl för att kommunalbeskattningen av juridiska personer slopas. En sädan åtgärd skulle också
medföra påtagliga förenklingar av det praktiska taxeringsarbetet för såväl
berörda företag som taxeringsmyndigheterna.
I olika sammanhang har tankar förts fram på någon form av nyetableringskonto för personer som planerar att starta ett eget företag. En modell för ett sådant konto som har diskuterats är följande. En person med
tjänsteinkomst får med avdragsrätt mot inkomsten göra insättningar på ett särskilt konto i bank eller eventuellt hos riksbanken. När personen startar
företaget får medlen på kontot användas för att bestrida utgifter i företaget. Medlen skall i princip beskattas när de tas ut. Detta innebär att den som startar ett nytt företag kan finansiera eventuella förluster med obeskattade medel. Att systemet skulle behöva förses med spärrar mot missbruk är emellertid också klart. Frågan ingär i 1980 års företagsskattekommittés utredningsuppdrag.
Jag vill i detta sammanhang också beröra frågan om låneförbudet i aktiebolagslagen. Sedan ett tiotal år är det i princip förbjudet för ett aktiebolag att lämna lån till aktieägare i bolaget. Möjlighet till dispens från läneförbudet finns dock. Det kan t.ex. vara fråga om att finansiera sitt
förvärv i samband med generationsskiften eller i andra fall när ett småföretag byter ägare. Förslag om uppmjukning av villkoren för att underlätta generationsskiftén har lagts fram av utredningen angående de små och medelstora företagens finansiella situation i betänkandet (SOU 1983:59) Kreativ finansiering. Remisstiden för betänkandet har nyligen gått ut. Detta och andra förslag som utredningen lagt fram i syfte att underlätta
generationsskiften bereds i regeringskanslict.
När det så gäller de mera riktude småföretagsinsatserna inom industripolitiken, kan de av resursskäl bara nå ett begränsat antal företag. Det är därför viktigt att de prioriteras så. att de ger störst nytta för samhällsekonomin. Jag återkommer i det följande (kap. 5) till åtgärder inom tre områ-
den:
— småföretag med gynnsamma expansionsmöjligheter — underleverantörer — nyföretagande.
Det är angeläget att den kunskap och erfarenhet som finns samlad i större företag och vid våra universitet och högskolor också kan nyttiggöras
i de små företagen.
Ett exempel på försök till samverkan mellan småföretag och större
företag som har kvalificerad personal är regeringens initiativ att undersöka
hur personal vid kärnkraftverken i Oskarshamn och Forsmark kan bidra
till industriell utveckling i resp. region. Denna verksamhet drivs av läns-
styrelserna i resp. län i samverkan med berörda kraftbolag och utvecklingsfonder m.fl. Avsikten är att kärnkraftteknikerna skulle kunna medver-
ka genom konsultverksamhet, uppfinnarverkstad etc. Dessutom finns and-
ra resurser på kärnkraftverken som kan bidra till industriell utveckling.
t.ex. verkstäder som skulle kunna utnyttjas för t.ex. prototypframställning åt mindre företag. Andra idéer som diskuterats är att utnyttja kärn-
kraftverken som bas för industriutställningar, konferenser m.m. =
Inom storföretagen finns kvalificerad personal inom många olika verk-
samhetsområden. Många idéer och uppslag kommer fram i storföretaget
utanför det egna verksamhetsområdet. Emellertid prövas inte flertalet av dessa idéer. Förklaringen härtill är dels att storföretagen ofta är tvek-
samma till att gå utanför sitt egentliga verksamhetsområde, dels att de anställda tvekar att lämna en trygg anställning för att satsa på ett eget riskfyllt projekt. Många storföretag har ett intresse av att få till stånd en breddad förcetagsamhet på orter där de har en dominerande ställning. Industridepartementet och Svenska Cellulosa Aktiebolaget (SCA) har under hösten 1983
diskuterat möjligheterna att pröva nya former för att stimulera nyföreta-
gandet på sådana orter. Avsikten är att en försöksverksamhet skall startas
vid SCA:s anläggningar i Munksund, Piteå kommun. SCA skall där försöka skapa gynnsamma möjligheter till ledighet för personal, som vill starta egna företag eller på annat sätt vill pröva bärkraftigheten i egna :företagsidéer. Företaget skall vidare försöka stödja sådan personal med experthjälp av olika slag, lokaler, arbetsredskap m.m. Den som startar
projekt skall också kunna beviljas villkorslån, dvs. om det misslyckas skall
skulden kunna avskrivas.
Jag kommer scnare att särskilt beröra frågan om samverkan högskola-
småföretag.
4.2.5 Öppenhet och samverkan mellan samhället, företagen och de an-
ställda SS :
Den förnyelse och utbyggnad av industrin, som industripolitiken syftar
till att åstadkomma, kräver att den kunskap och initiativförmåga som finns
i industrin tas till vara. Det är också nödvändigt att de människor. som oundvikligen kommer att utsättas för påfrestningar i omvandlingsproces-
sen, kommer till tals. Detta för att i så stor utsträckning som möjligt lägga
en grund för samförständslösningar inom industripolitiken.
Jag har sedan regeringsskiftet tagit initiativ till en lång rad utåtriktade
kontakter för att diskutera olika frågor inom industripolitiken, liksom
industripolitikens uppläggning i stort. Vissa till industridepartementet
knutna samrådsorgan, särskilt näringspolitiska rådet, industriella och tek-
Prop. 1983/84: 135 | 47
niska rådet och småföretagsdelegationen har varit i livlig verksamhet. I dessa råd ingår representanter för såväl företag och fackliga organisationer
som berörda myndigheter.
Näringspolitiska rådet! har behandlat en rad frågor. Det första samman-
trädet efter regeringsskiftet ägnades frågan om det industripolitiska stödet, dess omfattning och inriktning.
Rådet har diskuterat data- och elektronikfrågor i anslutning till den
proposition om ett nationellt mikroelektronikprogram, som lades fram
under hösten. Erfarenheter och planer beträffande Industrifondens verk-
samhet har också diskuterats med rådet.
Energipolitikens betydelse för och samband med industripolitiken har behandlats, varvid särskilt intresse ägnades frågan om upphandling av
energiutrustning. Rådet har vidare behandlat forsknings-, utvecklings- och
utbildningsfrågor och även gått igenom STU:s förslag till treårsprogram.
Industriella och tekniska råder” har ägnat sin verksamhet åt förberedel-
ser inför den föreliggande propositionen och propositionen om forskning. Rådet har ägnat särskilt intresse åt teknikupphandlingsfrågor i vid mening samt diskuterat övergripande principiella frågor om uppbyggnaden av det svenska systemet för forskning och utveckling.
Rådet anordnade vidare år 1983 ett seminarium om den svenska industrins konkurrenskraft och tekniska nivå 1990. Seminariet rönte mycket stort intresse och har redovisats i bokform. I anslutning till seminariet har i
rådet konkreta diskussioner förts angående inriktningen av framtida sats-
ningar inom FoU-området och satsningarnas storlek på resp. områden.
! Näringspolitiska rädet har f.n. följande sammansättning: Thage G Peterson, statsråd (ordf.). Roine Carlsson, statsråd (vice ordf.), Bengt Norström. dep.sekr. (sekr.), Sven Arnerius, direktör, Percy Barnevik, direktör, Bengt Ake Berg, generaldirektör, Leif Blomberg, förbundsordförande, Ingemar Essén, direktör, Sten Gustafsson, direktör, Börje Johansson, industrifotograf. Leif Lewin, direktör. Stig Malm. ordförande LO, Lars Nabseth, direktör, Gunnar Ribrant, departementsråd. Björn Rosengren, ordförande TCO, Ove Sundberg, direktör. Björn Svedberg, direktör. och Krister Wickman, direktör. : ” Industriella och tekniska rådet har f.n. följande sammansättning: Thage G Peterson, statsråd tordf.), Sten Henkow. dep. sekr. (sekr), Carl-Gustaf Andrén. universitetskansler, Bengt Åke Berg, generaldirektör, Inge Brinck, universitetslektor, Gunnar Brodin. professor, Jan Olof Carlsson, bergsingenjör, Gunnar Engström. direktör. Sven Erlander, professor, Hans-Christian Fischer. professor. H G Forsberg, direktör, Inge Granqvist. förbundsordförande SIF. Gunnar Hambraeus. professor, Torbjörn Hedberg, docent. Antonia Johnson Mörner, direktör. Ove Karlström, direktör, Roland Kiessling. professor. Gösta Lindberg, tekn.dir., Nils-Henrik Lundquist, generaldirektör. Rune Molin, andre ordförande LO. Kerstin Niblacus, statssekreterare, Ragnar Ohlson. forskningschef. Sven Olving, professor, Björn Rosengren, ordförande TCO. Olle Siwersson, direktör. Olof Söderberg, departementsråd, Sigvard Tomner. generaldirektör, Bengt-Arne Vedin. tekn. dr, Sigfrid Wennerberg, direktör, Hans Werthén. direktör, och Bertil Åberg, professor.
Inom småföretagsdelegationen? har inför utarbetandet av denna propo-
sition inrättats arbetsgrupper med uppgift att arbeta med var sin specialfråga. Frågorna rör nyföretagande, underleverantörernas situation, teknik-
baserade företag samt skatter och finansiering.
Ett annat ämne som diskuterats i småföretagsdelegationen är de regionala utvecklingsfondernas roll, särskilt vad avser företagsservice.
De tre nämnda samrådsorganen har således behandlat en lång rad frågor av betydelse för den föreliggande propositionen. Många initiativ och förslag till olika lösningar av konkreta frågor har kommit fram genom rådens
verksamhet. Det är min bedömning att dessa har haft och kommer att ha en fortsatt viktig funktion i utformningen av industripolitiken.
Den utåtriktade diskussionen och dialogen har också förts via orgaunise-
rade överläggningar med representanter för enskilda grupper, som berörs
av industripolitiken. Med de fackliga organisationerna har förts ett löpande tankeutbyte om industripolitiska frågor. Jag har vidare enskilt inbjudit
representanter för de små och medelstora företagen. för snabbt växande företag, kvinnliga företagare och uppfinnare till överläggningar. För skogsindustrin och gruv- och mineralindustrin har särskilda överläggningar arrangerats med brett deltagande från företag och fackliga organisationer. Dessa överläggningar har också gett värdefulla bidrag och uppslag till utformning av olika insatser på det industripolitiska området och gett möjlighet till konkreta diskussioner om olika gruppers specifika synpunkter.
Inom ramen för departementets arbete med teknikupphandlingsfrågor har de större verkstadsföretagen inbjudits till enskilda överläggningar. Bl.a. upphandlingsfrågorna har diskuterats med en grupp utlandsägda, i Sverige verksamma industriföretag.
Även på andra sätt har arbetet med industripolitiken tillförts värdefulla
idéer och förslag från olika intressenter. Ett viktigt inslag i detta är de industri- och näringspolitiska rapporter, som utarbetas inom olika organisationer och som jag tagit del av inför arbetet med denna proposition. Jag kan här nämna Ingenjörsvetenskapsakademien, Civilingenjörsförbundet. Svenska Träindustriarbetareförbundet, Svenska Fabriksarbetareförbundet. Svenska Metallindustriarbetareförbundet. IFivsmedelsindustriarbetareförbundet, T.andsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralor-
3 Smäföretagsdelegationen har f.n. följande sammansättning: Thage G Peterson, statsråd (ordf.). Bengt K Ä Johansson, statssekreterare (vice ordf.). Olle Stångberg, kanslirad (sekr), Carl-Axel Andersson. ingenjör. Bertil Blomqvist, förhandlingschef. Rolf Gabrielsson, civilingenjör, Thomas Henningsson, avdelningschef, Karl- Gunnar Holmqvist, landstingsråd. Harald Jahn, direktör. Dag Jarness. direktör, Bertil Jonsson, förbundsordförande, Iennart Idin. fabrikör, Sven Langenius, direktör, Ulf Lavestam, direktör, Lars Ljung, pol. sakkunnig, Cars-Olof Pettersson, ekonom, Lennart Pettersson, riksdagsledamot. Erik Ramberg, köpman. Dick Ramström. professor, Gunnar Ribrant. departementsråd. Ingvar Rindborg. bankdirektör, Elisabeth Sundin. ek. dr. Bo Söderberg, direktör, Sven-Olov Trätt. direktör. Lennart Winlund, direktör. och Carl-Johan Åberg, statssekreterare.
ganisation, Svenska Industritjänstemannaförbundet, Sveriges industriför-
bund. SHIO-Familjeföretagen, som samtliga under de senaste åren har utarbetat industripolitiska program som kommit departementet till del. Även om rapporterna både till omfattning och innehåll är skiftande. finns där en samstämmig uppfattning om behovet av en satsning på offensiva industripolitiska åtgärder för att förbättra och utveckla den svenska industrin.
Den breda kontaktverksamhet och öppna diskussion, som jag här re-
dovisat, har utnyttjats vid arbetet med den föreliggande propositionen. Det är min avsikt att verka för en fortsatt livlig dialog om industripolitiken.
4.2.6¶Samordning mellan industri- och regionalpolitiken
Som aviserades i 1983 års budgetproposition har under det gångna äret
organisationen på central nivå. Handläggningen av regionalpolitiskt och industripolitiskt företagsstöd har sammanförts till statens industriverk, samtidigt som arbetsfördelningen mellan departements- och verksnivå ren-
odlats. Industriverket har getts. funktionen som central myndighet vad
avser det regionalpolitiska stödet till näringslivet och skall även kunna ges andra arbetsuppgifter inom regionalpolitiken.
Organisationsförändringen hade två huvudskäl. För det första är det ett
faktum att regionalpolitiken vad gäller stödet till näringslivet och industri-
politiken över tiden har närmat sig varandra i den praktiska tillämpningen till följd av framför allt en ändrad industriell problembild. Mycket är
dessutom gemensamt för de bägge insatsområdena i fråga om medel, målgrupp, grundläggande lönsamhetskrav, kunskapsbas och beslutsunder-
lag. För det andra ligger det fördelar i att inom en och samma organisation
kunna göra en avvägning mellan industripolitikens strävan att främja utvecklingen av en effektiv och konkurrenskraftig industri och regionalpolitikens strävan till balanserad regional utveckling. För att kunna göra denna avvägning särskiljdes de industri- resp. regionalpolitiska strävandena i olika huvudprogram hos industriverket.
Ett ytterligare syfte med den genomförda organisationsförändringen har varit att skapa förutsättningar för att på ett effektivare sätt utnyttja samhällets industri- och regionalpolitiska resurser. Ett annat syfte har varit att ge företagen större möjligheter till överblick över myndighetsorganisation
och stödsystem. - Jag vill också nämna den parlamentariskt sammansatta kommitté, som har till uppgift att utreda inriktning och organisation av det regionalpolitis-
ka stödet till näringslivet. Kommitténs förslag skall redovisas i augusti i år. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag i dessa frågor
våren 1985. En av utgångspunkterna för kommitténs verksamhet är de förändringar i
4 Riksdagen 198384. I saml. Nr 135
förutsättningarna för regionalpolitiken, som inträffat under 1970-talet. Dessa förändringar har också kommit att påverka inriktningen av det
regionalpolitiska arbete som löpande bedrivs på departements- och myn-
dighetsnivå. Åtgärder riktade till industrisektorn spelar en dominerande roll i den regionalpolitiska medelsarsenalen. Med hjälp av främst lokaliseringsstöd
bedrevs under många år en lokaliseringspolitik, som bl. a. innebar att man
från samhällets sida inriktade sig på att få industriell verksamhet att flytta
till det regionalpolitiska stödområdet. Ett ytterligare uttryck för denna
politik är den överenskommelse om samråd i lokaliseringspolitiska frågor med företag som inom landet sysselsätter mer än 500 anställda, som
träffades med Sveriges Industriförbund år 1976 och senare utvidgades till
att omfatta också KF och LRF. Förutsättningarna för denna politik var
bl. a. att industrisysselsättningen expanderade och att brist på arbetskraft
förelåg på många orter. Sedan senare delen av 1970-talet har dessa förut-
sättningar inte förelegat.
till att numera främst stödja expansion av företag som redan finns inom
stödområdet samt stimulera till ny företagsamhet i området.
De regionalpolitiska stödmedlen har successivt anpassats till dessa nya
förutsättningar. Sålunda har t.ex. ändamålen, vartill lokaliseringslån kan
lämnas. utökats till att avse bl.a. marknadsföring, produktutveckling och rörelsekapital. Om direkta bidrag är nödvändiga för dessa och andra ändamål kan offertstöd lämnas. Medel för att påverka den regionala utvecklingen I tidigare skeden än i investeringsfasen har ställts till förfogande för länsstyrelser och berörda centrala organ. Beslutanderätten har successivt
delegerats och numera svarar länsstyrelserna för ca 80 Z- av besluten om
lokaliseringsstöd. Särskilda utvecklingsbolag har bildats I vissa län och fördelaktiga lån till privata regionala investmentbolag kan lämnas.
Denna nya inriktning har inneburit att man med de regionalpolitiska
åtgärderna närmat sig de insatser, som görs för småföretagen inom ramen
för den allmänna industripolitiken.
De olika ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen har vidtagit kan förutses förbättra den ekonomiska situationen, öka industrisysselsättning-
en och minska arbetslösheten. Förbättringarna kan dock inte väntas bli så
stora, att en återgång till tidigare lokaliseringspolitik primärt inriktad på att
omfördela industriinvesteringarna till de regionalpolitiskt prioriterade om-
rådena kan motiveras. Även fortsättningsvis bör därför de regionalpolitis-
ka strävandena när det gäller industrin huvudsakligen inriktas på att stödja
nyföretagande och expansion av befintlig industri.
4.2.7 Administrativa hinder för industriell expansion
Samhället styr till betydande del villkoren för industriell verksamhet genom regler som beslutas av riksdagen, regeringen eller myndigheter. Ett
företag blir på så sätt underkastat ett omfattande regelverk som styr såväl företagets arbetsbetingelser i stort som utformningen av enskilda pro-
dukter. Omfattningen av samhällets reglering har växt under de senaste decennierna. Ofta ändras också reglerna med korta intervaller. Tillväxttakten har varit sådan att man från företagarhåll ofta pekar på svårigheter-
na för en enskild företagare att hålla sig underrättad om vad som krävs av företaget i olika avseenden. |
Det är nödvändigt att det finns regler till skydd för bl.a. liv, säkerhet,
miljö och egendom. Dessa regler är i vårt land i och för sig inte mer omfattande än i andra västeuropeiska industriländer. Ofta har de utarbe-
tals i samarbete mellan berörda parter och baserats på internationellt
vedertagen standard. Det finns även exempel på föreskrifter, som positivt påverkat den tekniska utvecklingen inom landet och på så sätt varit till
gagn för svensk industri. Olika, var ocn en väl motiverade regler, kan dock
sammantaget medföra att produktionskostnaden fördyras i en icke förut-
sedd omfattning till men för såväl företag som konsumenter.
Ett särskilt problem i sammanhanget är betingat av att lagar, förordningar och myndighetsföreskrifter ibland kan tillkomma utan att kostnaderna för berörda parter beräknats och relaterats till den nytta regleringarna givit
upphov till. Till en del kan detta förklaras av att föreskrivande myndighe-
ter ibland saknar erfarenhet och resurser för detta arbete samt att relevanta beräkningsmetoder saknas. Många författningar av teknisk natur blir ock-
så snabbt föråldrade i en takt, som gör det svårt för ansvariga myndigheter att hålla regelsystemet i takt med utvecklingen. Dessa problem har påtalats av riksrevisionsverket (RRV), vilket bl.a. har till uppgift att med stöd av
begränsningskungörelsen (1970:641) bedöma de kostnadsmässiga konsekvenserna av myndigheternas verksamhet.
I Sverige har många myndigheter men även kommuner i stor utsträckning kompetens att utfärda föreskrifter riktade direkt till bl.a. företag. Bl.a. med hänsyn till att föreskriftsansvaret delegerats på detta sätt, kan
det ibland brista i samordningen mellan dessa regelverk. Ett enskilt företag
kan uppleva detta som brister i överensstämmelse mellan regler som från olika håll riktas mot företaget. Dessutom kan föreskrifter vara utformade så att de blir onödigt kostnadsdrivande.
Därför har regeringen bemyndigat mig att tillkalla en särskild arbets-
grupp inom regeringskansliet med uppgift att se över den statliga norm-
givning som riktar sig mot näringslivet. Denna arbetsgrupp har börjat sitt arbete hösten 1983 med att samla in uppgifter från berörda näringslivsor-
gan. Arbetet skall bedrivas i nära samarbete med dessa organisationer samt de fackliga organisationerna. F.n. bereds inom gruppen bl.a. en rapport från statens industriverk (SIND) om administrativa hinder för industriell utbyggnad. Denna rapport, som bl. a. innehåller ett förslag till
förenklad tillståndsprövning enligt 136 § a byggnadslagen, har utarbetats
på uppdrag av regeringen i slutet av år 1982. Vidare har arbetsgruppen hos
Prop. 1983/84: 135 in bo
arbetsmarknadsdepartementet aktualiserat en teknisk översyn av semesterlagen.
Även om en del av de problem för industrins tillväxt och förnyelse som
är betingade av statlig normgivning går att behandla inom ramen för
arbetsgruppens verksamhet, bör också särskild uppmärksamhet riktas mot
framtida regleringar. Inom detta område pågår f.n. arbete på flera håll
inom regeringskansliet. Jag har inhämtat att chefen för justitiedepartemen-
tet inom kort avser att föreslå regeringen att lägga fram en proposition om
förenkling av de regler som myndigheter under regeringen beslutar.
Sedan tlera år pågår en översyn av den statliga reglering som berör den
kommunala verksamheten. Detta arbete bedrivs f.n. inom den av chefen
för civildepartementet tillkaliade stat-kommunberedningen. Beredningen
har, tillsammans med den ovan nämnda arbetsgruppen, börjat utreda frågan om hur den centrala kontrollen av myndigheternas förordningsverk-
samhet skall utformas. RRV och statskontoret utreder flera delar av detta problemområde, bl. a. formerna för statliga myndigheters inspektion m. m.
Inom arbetarskyddsstyrelsen pågår f.n. en genomgripande omarbetning
av äldre regelsystem. Målsättningen är att inom en treårsperiod ersätta ca
250 anvisningar och meddelanden från tiden före arbetsmiljölagens ikraft-
trädande med ungefär hälften så många föreskrifter. Arbetsgruppen och
beredningen avser att ställa resurser till arbetarskyddsstyrelsens förfogande för att. i samband med detta arbete under en försöksperiod, utveckla
modeller för en bedömning av konsekvenserna av styrelsens föreskrifter.
Som ett led i de ansträngningar jag nu redovisat, har regeringen nyligen utfärdat särskilda generella riktlinjer till alla kommittéer bl. a. med inne-
börden att kostnadseffekterna för alla berörda parter av kommittéernas förslag skall redovisas. En av avsikterna med dessa direktiv är att i framtiden undvika oförutsedda och oavsiktliga effekter, som höjer kostnadsläget inom näringslivet. | |
Det arbete jag nu redovisat bedrivs således i stora delar på relativt lång
sikt. Ansvaret för uppföljningen av de förslag som den av mig tillsatta arbetsgruppen lämnar ligger inom så gott som samtliga departements områden. Vad gäller de förslag till konkreta författningsändringar och övriga åtgärder. som arbetsgruppens verksamhet kan komma att resultera i, avses dessa därför att successivt redovisas för regeringen inom ramen för varje fackdepartements verksamhet.
4.2.8 Nordiskt industripolitiskt samarbete
Jag vill här understryka att stora ansträngningar bör göras för att uppnå
mer konkreta resultat i det nordiska industripolitiska samarbetet. De instrument som byggts upp är en bra grund för ett utvecklat praktiskt samarbete.
De nordiska industriministrarna antog vid ett möte i oktober 1983 en
sammanfattande rapport över arbetet med en översyn av det nordiska
Prop. 1983/84: 135 un i
industripolitiska samarbetet. utarbetad av den nordiska ämbetsmannakommittén för industripolitik. Samtidigt godkände ministrarna det principprogram för ökat nordiskt tekniskt FoU-samarbete som redovisades i rapporten. | Enligt rapporten synes en intensifiering av det nordiska tekniska FoU-
samarbetet och en förstärkning av Nordens roll som hemmamarknad vara samarbetsåtgärder, som bör kunna ge en större internationell genomslags-
kraft. Exempel på medel för att nå detta mål är ökad samverkan mellan de
nordiska ländernas företag och förvaltningar i fråga om teknisk forskning och utveckling, finansiering och investeringar. underleveranser och ex-
portsatsningar. |
Huvuddragen i det principprogram för ett ökat nordiskt tekniskt FoU-
samarbete, som de nordiska industriministrarna godkänt, utgörs av förslag
rörande bl. a. utökade direktkontakter mellan ansvariga organ i de nordis-
ka länderna, utökad samordning beträffande kollektiva forskningspro-
gram. identifiering av större samarbetsprojekt samt förstärkt teknisk vida-
reutbildning på nordisk bas.
Ämbetsmannakommittén för industripolitik avser utvärdera det före-
slagna principprogrammet om två år. Nordisk Industrifond och Nordforsk
förutsätts medverka vid utvärderingen.
Arbetet med att förverkliga tanken på Norden som hemmamarknad pågar på flera frontavsnitt. Resultatet av detta arbete, som har högsta
prioritet i det nordiska samarbetet, bör på ett substantiellt sätt förbättra villkoren och möjligheterna för förnyelsen av svensk industri. Bl.a. kan
nämnas de nordiska finansministrarnas arbete på att inom OECD-reglernas ram eliminera valutamässiga hinder för industriellt samarbete i Nor-
den, de nordiska justitieministrarnas arbete på att harmonisera närings-
rättslagstiftningen samt de nordiska handelsministrarnas arbete på att un-
danröja administrativa och byråkratiska hinder. På det industripolitiska
området pågår sedan cen längre tid en systematisk analys av möjligheterna att införa lättnader i gällande nationella bestämmelser som rör investeringar och etableringar över gränserna i Norden. De nordiska industriministrarna fattade sålunda i januari 1983 beslut om att nordiska medborgare som flyttar till ett annat nordiskt land i princip bör likställas med landets egna medborgare när det gäller rätten att etablera näringsverksamhet, förvärva
fastigheter för eget bostads- eller näringsändamål samt stifta, vara stlyrelse-
medlem eller VD i bolag. Vad gäller möjligheterna till en liberalisering på området företagsetableringar, har hittillsvarande utredningsarbete visat att gällande lagstiftning inte utgör något avgörande hinder för industriellt samarbete över gränserna i Norden, på grund av en liberal tillämpning. Trots denna slutsats torde man i det nordiska samarbetet kunna fortsätta
överväga ett generellt sett enklare förfarande vid tillståndsprövning.
Sävitt gäller bilaterali nordiskt samarbete vill jag erinra om avtalet
mellan de svenska och norska regeringarna från mars 1981 om långsiktigt ekonomiskt samarbete, särskilt på industri- och energiområdena. Sverige och Norge torde, genom sin näringslivsstruktur, sitt grannförhållande och utvecklingen i Västeuropa, ha speciella förutsättningar att under 1980- och 1990-talen utveckla ett nära industrisamarbete. Det svensk-norska samarbetsavtalet utgör en god grund för denna utveckling. Avtalet syftar särskilt till att undanröja hinder för samarbete mellan företag och organisationer.
Det svensk-norska industriella samarbetet är redan mycket omfattande och under senare år har intresset vuxit för dylikt samarbete, innefattande
bl.a. företagsförvärv. Drivkrafter i denna utveckling har varit bl.a. norsk industris intresse att via Sverige öka sin internationaliseringsgrad och
svensk industris intresse att komma närmare den norska marknaden för
offshoreprodukter. Jag har tidigare (avsnitt 4.2.1) berört det svensk-norsk-finska samarbetet
rörande Tele-X och understrukit betydelsen av detta projekt ur industripo-
litisk synvinkel. Även det svensk-norska avtalet rörande samarbete på
försvarsmaterielområdet, som undertecknades i november 1983, är av stor betydelse från denna synpunkt. Båda samarbetsarrangemangen bidrar till att höja den teknologiska kompetensen i svensk och norsk industri.
5 Förändringar på några viktiga delområden inom industripoli-
tiken
Förslagen i denna proposition är koncentrerade till ett antal viktiga industripolitiska delområden. Jag anger i det följande riktlinjer för de
förändringar som är önskvärda inom dessa delområden och beskriver de
industripolitiska insatser jag anser lämpliga för att åstadkomma dessa mål.
De konkreta förslagen redovisas senare (kap. 6—13).
5.1 Ökade insatser för småföretag med expansionsmöjligheter
En inte oväsentlig del av nuvarande industrisysselsättning finns 1 de företag som är yngre än tio år. Strukturomvandlingen går nu snabbare än
förr och småföretag kan växa snabbt. Det är uppenbart att en betydande
del av den industriproduktion vi behöver ha om tio år bygger på produk-
tionsidéer, som nu finns bland småföretagen eller som introduceras i
samband med nyetablering. .
En dominerande storföretagsstrategi (speciellt inom verkstadsindustrin) synes vara att koncentrera verksamheten till de produktsortiment, där
företaget har en global styrka. Målet är ökad internationalisering, ökad
världsmarknadsandel för sina produkter och samtidigt ökad produktion utomlands. Detta kan leda till att de större företagens inhemska expansion blir begränsad. Man kan inte heller räkna med att svenska företags expan-
sion utomlands i motsvarande grad kompenseras av utländska företags expansion i Sverige. Detta gör att småföretagens expansionsmöjligheter måste tillmätas stor betydelse i ett längre perspektiv.
De industripolitiska insatser som inriktas mot småföretagsområdet gäller i första hand kapitalförsörjning, extern konsulthjälp (företagsservice), utbildning samt stöd till industriellt utvecklingsarbete.
Åtgärderna syftar till att underlätta företagens expansion och anpassning till förändrade förhållanden. De hinder som skall överbryggas är av olika slag. Många småföretag, särskilt de som befinner sig i expansion, har begränsat eget kapital och små bankmässiga säkerheter. Ett särskilt tillflöde av riskkapital och risklån i olika former kan underlätta expansion.
Det finns ett flertal statliga eller statligt stödda institutioner, vars syfte är att på olika sätt komplettera den ordinarie kapitalmarknaden när det gäller småföretagens finansiering. AB Industrikredit spelar en väsentlig roll när det gäller försörjningen med långa lågrisklån. Under de senaste åren har genomsnittligt ca 2 miljarder kr. per år slussats denna väg till småföretagssektorn. När det gäller högrisklån är det statens industriverk och de regionala utvecklingsfonderna som är de viktigaste institutionerna. De ger högrisklån/garantier till sammanlagt ca 700 milj. kr. per år.
Det förslag som jag senare (avsnitt 11.3.3) redovisar beträffande industriverkets industrilånegarantigivning innebär en fortsatt hög kapacitet. De regionala utvecklingsfonderna arbetar med revolverande fonder. Det är min bedömning att fonderna f.n. har tillräckligt med utlåningskapacitet när det gäller rörelselån och jag föreslår därför inte någon förstärkning nu. Fondernas utvecklingskapital får däremot viss förstärkning genom det program för strategisk företagsutveckling, som jag senare kommer att föreslå (avsnitt 11.5.4).
När det gäller riskkapitalförsörjningen till småföretag har under senare år skett en mycket snabb förändring. Förändrade skatteregler (förmånlig förmögenhetsvärdering för icke börsnoterade företag, förmånliga avdragsregler för småföretag när det gäller utdelning) samt tillkomsten av OTCmarknaden har stimulerat fram ett ökat riskkapitalutbud. Vidare kan noteras den stora ökningen av investmentbolag/utvecklingsbolag som är inriktade på att tillföra småföretagen riskkapital på minoritetsbasis. Det är särskilt betydelsefullt för de snabbt växande företagen. De kan tillföra de delägda företagen även affärsmässigt kunnande i olika former. |
Staten har på olika sätt medverkat till tillkomsten av sådana investmentbolag/utvecklingsbolag. SVETAB och Företagskapital AB har tillskapats med statligt ägarkapital. Staten har också med lån konstruerade på speciellt sätt stött tillkomsten av ett antal regionalt baserade investmentbolag. s.k. tillväxtinvestföretag.
Ett förslag om en särskild småföretagsfond knuten till Investeringsbanken redovisas senare (kap. 12). Förslaget skall ses som en vidareutveckling av och komplement till tidigare insatser. Fonden syftar till att generellt
underlätta småförtagens riskkapitalförsörjning. Med ett så brett syfte och för att sprida riskerna är det naturligt för fonden att i första hand söka
underlätta de småföretagsinriktade investmentbolagens kapitalförsörjning. Detta riskkapital kan utökat med kapital som investmentbolagen kan låna upp sedan förstärka småföretagens riskkapitalförsörjning.
Det finns anledning att se positivt på att det nu växer upp olika ”ventu-
re-capital-bolag”, regionala investmentbolag etc. på främst privata initiativ. F.n. finns dock ingen anledning att ytterligare generellt stimulera bildandet av sådana bolag. Av regionalpolitiska skäl föreslog jag dock i
årets budgetproposition att särskilda regionalpolitiska medel skulle anslås för sådana ändamål. Många småföretag står inför förändringar, där man behöver extern konsulthjälp. Det kan gälla organisation av produktion, exempelvis i samband
försäljningsmetoder. exempelvis i samband med en satsning på export. Erfarenhetsmässigt är det också så att många småföretag, som under läng
tid kunnat fortleva ostört, inte i tid uppmärksammar och anpassar sig till
ma dem på de olika behoven av anpassning, peka på möjliga utvecklings-
vägar och hjälpa företagen över tröskelproblem.
Den företagsservice som utvecklingsfonderna erbjuder är och skall även i fortsättningen vara tillgänglig för alla småföretag inom tillverkningsindustri och industriservice. Utöver denna generella verksamhet bör cmellertid
också finnas insatser som särskilt riktar sig till småföretag med särskilt
stora expansionsmöjligheter. Senare (avsnitt 11.5) redovisas förslag till ert
program för utvecklingsinsatser i den typen av småföretag. Jag vill också här peka på att STU:s stöd till industriellt utvecklingsarbe-
te föreslås i ökad utsträckning bli inriktat på småföretag, och då särskilt unga teknikbaserade företag. Förslagen beträffande STU:s verksamhet sammanfattas senare (kap. 6). Därtill kommer det förslag till särskilt forskningsbidrag, inriktat på småföretag som också presenteras senare (kap.
10).
Inom ramen för det nationella mikroelektronikprogrammet (kap. 7) före-
slås särskilda medel för vidareutbildning och kunskapsspridning med särskilt sikte på små och medelstora företag.
Även förslaget om insatser för att främja industridesign (avsnitt 11.5.8) kommer huvudsakligen att komma de mindre företagen till del.
5.2 Ökade insatser för underleverantörsutveckling
Vid en genomgång av de senaste årens industriella utveckling (bil. 1) kan
man notera ett antal strukturella förändringar av speciell betydelse för underleverantörssektorn.
— Många större företag koncentrerar sina egna resurser till senare led i
produktionsprocessen och söker lägga ut alltmer arbete till specialisera-
de underleverantörer. — Underleverantörerna specialiseras och internationaliseras alltmer. Det-
ta gäller särskilt för komponenttillverkare och i mindre grad för Iego-
och detaljtillverkare som i stället för specialisering grundar sin styrka på
flexibilitet och kundnärhet. .
— Underleverantörernas storlek tenderar att öka. Många av bilindustrins
underleverantörer är exempelvis stora internationella företag.
— Svenska företag köper en successivt sjunkande andel från svenska
underleverantörer. Svenska underleverantörer har till en del men inte
helt lyckats kompensera det svenska bortfallet med ökad direkt export.
En analys av köparnas beslutssituation ger vid handen att det ofta är relativt små differenser i leverantörernas förutsättningar som styr uppköpen i den ena eller andra riktningen. I valet mellan en utländsk tillverkare
som har tidigare erfarenhet av viss tillverkning och en svensk som i övrigt har samma tekniska förutsättningar som sin utländska konkurrent men saknar tidigare produktion att referera till, väljer uppköparen det säkra
alternativet, i detta fall den utländska tillverkaren.
De större företagen synes vara medvetna om vilket problem det innebär för svensk ekonomi att underleveranserna i allt högre grad hämtas utifrån. Man har deklarerat sitt intresse att medverka till att en större andel förläggs till Sverige. Det synes finnas stora förutsättningar att få de större
företagen att aktivt peka ut potentiella nya underleverantörer och ge förslag till ätgärder för att göra dem konkurrenskraftiga.
Staten vidtar ett antal olika åtgärder både i syfte att öka den svenska underleverantörsandelen i svenska företag och att öka underleverantörer-
nas export.
SIND har en central roll när det gäller underleverantörsfrågor, både
genom sin överblick och som samordnare av olika nya aktiviteter. Genomförandet ligger därvid på de regionala utvecklingsfonderna.
Utvecklingsfonderna stödjer underleverantörerna på olika sätt. Stöd till mässdeltagande, kontaktträffar mellan större köpare och underleverantö-. rer samt kursverksamhet är några exempel. Sveriges exporträd har bl. a. stött underleverantörers deltagande i internationella mässor. Vidare har exportrådet samverkansgrupper som särskilt inriktar sig mot underleverantörer.
Industrifonden och utvecklingsfonderna har- finansierat olika tekniska utvecklingsprojekt. Utvecklingsfonderna har dessutom finansierat olika
typer av marknadsföringsprojekt. | De insatser som görs för att öka investeringsvaruexporten har också en gynnsam effekt på de svenska underleverantörerna. I den export som stöds genom SEK är andelen svenska underleverantörer överslagsvis
254.
Den strukturella utveckling som nu sker på underleverantörssidan är i
stor utsträckning ett led i företagens strävan att effektivisera sin produktion. Denna utveckling bör inte hindras. De möjligheter som finns att utan att ge avkall på effektivitet lägga produktion i Sverige bör dock utnyttjas. Hittillsvarande underleverantörsstödjande insatser här i huvudsak varit
allmänna utan koppling till speciella kunder. Denna verksamhet kommer
att fortsätta. Man bör dock som ett komplement till detta också söka att i
samverkan med de större företagen hjälpa potentiella underleverantörer
att överbrygga eventuella intitialproblem. Jag föreslår (kap. 8) särskilda medel för denna nya verksamhet. Dessa nya medel skall användas för att skapa kontakter mellan underleveruntör och köpare, men även för att
identifiera lämpliga åtgärder som kan förbättra underleverantörernas kon-
kurrenssituation.
Jag har vid beräkningen av medel för Industrifondens fortsatta verksamhet tagit hänsyn till behovet av insatser inom bl. a. underleverantörsområ-
det. Eftersom cen förstärkning av underleverantörsföretagen i allmänhet
innefattar en höjning av den tekniska nivån i företagen, torde också i stor utsträckning de medel som disponeras av SIND, STU och de regionala utvecklingsfonderna kunna utnyttjas i detta sammanhang.
5.3 Ökad betoning av stödet till nyföretagande
Nyföretagandet har en långsiktigt strategisk betydelse. Industriproduktion kan lätt släs ut. Det tar lång tid att bygga upp ny konkurrenskraftig
industriproduktion. Om staten kan underlätta att nya produktidéer förs
fram till produktion och därigenom skapa flera ”groddföretag”, så står
man ckonomiskt starkare. Det ger bättre industristruktur. Det blir lättare
att hälla industriproduktionsvolymen uppe och få ekonomisk tillväxt.
Mänga nystartade företag möter emellertid problem och kan riskera att slås ut trots en god produktidé som rymmer utvecklingspotentialer. Med relativt begränsade medel kan överlevnadsmöjligheterna förbättras. Själva startfasen rymmer speciella problem. Många tvekar inför de hinder och svårigheter som startandet av ett nytt företag innebär. De nyföretagandeinsatser som gjorts visar att det med relativt små medel markant går att öka intresset för nyföretagande.
Antalet nyetableringar har ökat under de senaste åren. I ett längre
perspektiv — från år 1965 och framåt — har emellertid antalet nya företag
minskat. Handel, konsultverksamhet och service dominerar bland de nya företagen. Under de senaste åren synes dock tillverkning i nya former växa
fram. Jag tänker då bl.a. på företag i kooperativa former. Inom tillverkningsindustrin har antalet personalägda företag fördubblats sedan år 1979
och uppgäår f.n. till ca 120 med sammanlagt 4000 sysselsatta. Även intresset bland ungdomar att starta egna företag. inte minst kooperativ, har
tilltagit under senare år. I syfte att stödja dessa initiativ har regeringen i
beslut den 15 december 1983 beviljat Kooperativa institutet 3 milj. kr. för
rådgivning, utbildning och stöd till ungdomskooperativ. Allt fler kvinnor
startar egen verksamhet. Intresset för starta-eget-kurser bland kvinnor har ökat markant under de senaste åren.
Olika kartläggningar har visat att de nya företagen inom tillverkningsindustrin till övervägande del utnyttjar känd teknik och tillverkar relativt enkla produkter. Ett begränsat antal nya företag är vad man kallar teknikbaserade, dvs. etableringen grundas på en helt ny teknisk idé. Även om de
s.k. teknikbaserade företagen är relativt få, kan dessa på lång sikt komma
att ge betydande tillskott till industrins förnyelse.
Det är ofta förmannen, ingenjören eller platschefen som bryter sig ut och startar eget. Grunden är den tidigare yrkeserfarenheten och de tidigare affärsrelationerna. Svårigheter att förverkliga egna idéer på den gamla arbetsplatsen är ett vanligt utbrytningsmotiv. Det är mera sällan som någon startar eget utan branschkännedom.
Hinder för nyföretagandet som har uppmärksammats är bl. a. bristen på samtalspartner och rådgivare i samband med starten. Förlusten av den grundtrygghet som en fast anställning ger kan få en hämmande effekt på möjligheten till denna s. k. avknoppning.
En oklar definition av begreppen arbetstagare och företagare har skapat problem bl. a. i samband med nyetablering. Frågan behandlas f.n. i socialavgiftsutredningen och eventuella förslag kommer att lämnas under sommaren 1984. Även definitionen av begreppet arbetslös kan försvåra ett
nyföretagande på så sätt att arbetslöshetsersättning inte kan utgå till en
person som är arbetslös om personen i fråga samtidigt försöker starta egen verksamhet och denna ännu inte ger inkomster. En översyn av reglerna för
arbetslöshetsförsäkringen pågår f.n. i arbetsmarknadsdepartementet i syf-
te att bl.a. undanröja sådana hinder. |
Den ekonomiska situationen för nystartade företag är ofta utsatt. För att underlätta för företag i startskedet har förslag lämnats av utredningen om de små och medelstora företagens finansiella situation (SOU 1983:59) om nedsättning av arbetsgivaravgifter. Remissbehandlingen av betänkandet har nyligen avslutats. Frågan om ett marginellt sysselsättningsstöd inom ramen för socialavgiftssystemet behandlas vidare av en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet. Gruppen avser att redovisa sitt arbete under
våren 1984. Förslag om att inrätta ett särskilt nyetableringskonto hår väckts i olika sammanhang. Frågan ingår i 1980 års företagsskattekommittés utrednings-
uppdrag.
Jag har tidigare (avsnitt 4.2.4) redovisat de diskussioner som förs mellan industridepartementet och SCA om cen försöksverksamhet i syfte att stimulera nyetableringar. Avsikten är att försöka skapa möjlighet till ledighet för
anställda i storföretag, som vill starta egna företag.
Av uppenbara skäl är det i första hand nyetableringar med stora utveck-
Prop. 1983/84: 135 . 60
lingspotentialer som är speciellt intressanta. De s.k. teknikbaserade före-
tagen tillhör denna grupp. Som framgår av min redovisning senare (kap. 6)
kommer STU:s stöd till industriellt utvecklingsarbete att i högre grad än
tidigare riktas till denna typ av företag.
Det kan dock finnas också andra utvecklingsbara affärsidéer och ett alltför snävt betraktelsesätt bör undvikas. Nyetableringar bör därför stöd-
jas relativt brett. För att underlätta nyföretagandet genomför de regionala
utvecklingsfonderna verksamhet i form av starta-eget-kurser och etableringskampanjer. Flera fonder har haft särskilda kurser riktade till kvinnor.
Man söker också följa upp nystartade företag. Många nyetableringar har hjälpts finansiellt med rörelselån och/eller utvecklingskapital. Erfarenhe-
utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet, som föreslås senare (avsnitt 11.5.3), syftar bl.a. till att ytterligare underlätta finansieringen av nystartade företag.
De förändringar i SIND:s verksamhet med nyetableringsfrågor, som jag nu initierar innebär en vidareutveckling och påbyggnad av det som görs i dag. Förslagen går ut på att SIND bör få disponera särskilda medel för att främja nyföretagande. Dessa medel skall i hög grad inriktas på att identifiera olika hinder för avknoppning från företag eller offentlig förvaltning och att söka överbrygga sådana hinder.
Av särskilt intresse i detta sammanhang är också olika informations- och
utbildningsinsatser bl.a. med hjälp av radio och TV i syfte att stimulera
nyföretagandet. Jag vill också erinra om det trygghetsavtal på det statliga området, som trädde i kraft den I januari 1984, och som innehåller sådana bestämmelser om tjänstledighet att det bör underlätta för personer som vill
pröva på all starta eget. Jag vill i detta sammanhang också peka på att jag har beräknat medel för
en utvidgning och effektivisering av STU:s stöd till uppfinnare (kap. 6). Ett av huvudsyftena med dessa insatser är självfallet att lägga grunden för en etablering av företag byggda på nya produktidéer.
5.4¶Ökad satsning på uppbyggnad av teknisk kompetens
Det finns starka positiva samband mellan teknisk utveckling och indu-
striell tillväxt och förnyelse. Stöd till teknisk utveckling kan öka den ekonomiska tillväxten. Sambanden är dock komplexa. Det är ofta en lång väg från det att en teknisk idé föds tills att den nya varan eller tjänsten finns i produktion och ger ekonomiska resultat. Idén som sådan kan bygga
på grundforskning som ligger långt tillbaka i tiden.
Det är i flera stadier av den tekniska utvecklingen som det finns behov
av insatser:
— ökning av den tekniska kunskapsresursen och den tekniska kompetens-
nivån genom utbildning och stöd till teknisk forskning,
ökning av tillgängligheten av teknisk kunskap genom rteknikspridnings-
insatser,
direkt stöd till industriellt utvecklingsarbete för nya produkter, pro-
cesser och system, indirekt stöd till tekniskt utvecklingsarbete genom teknikupphandling, nationella satsningar på avancerade teknikprojekt.
Utbildning och grundforskning måste i allt väsentligt finansieras av
samhället. Företag har små incitament och begränsade möjligheter att
finansiera detta. Det finns övertygande samband mellan bred tillgång på
välutbildade tekniker och ekonomisk tillväxt. Det finns bl.a. ett flertal
exempel på områden där brist på kvalificerade tekniker kan hindra expan-
sion.
När det gäller mera tillämpad forskning är företagens incitament att vara med och finansiera något större. Här har med framgång prövats s.k. kollektiv forskning där staten och grupper av företag gemensamt delat kostnaden.
Utbildning, grundforskning och tillämpad forskning ger i första hand en allmänt kompetenshöjande effekt. De ger möjlighet för landet att följa
utvecklingen på forskningstronten inom berörda områden. Sverige svarar
dock bara för en å två procent av världens totala FoU-utgifter. Ibland nås
egna resultat som går att ckonomiskt exploatera men huvudeffekten av
stöd till grundforskning och tillämpad forskning blir att man i ökad utsträckning kan följa, förstå och rätt tolka forskningsresultatet på viktiga områden och att man får den önskade mängden kompetenta och välutbil-
dade forskare på området som behövs för senare led i utvecklingsarbetet.
De förslag som nu förs fram i forskningspropositionen (prop. 1983/84:107) innebär en markant upprustning av den tekniska och naturve-
tenskapliga grundforskningen vid universitet och högskolor. Även när det gäller STU:s verksamhet föreslås en ökad prioritering av den grundläggan-
de tekniska kunskapsuppbyggnaden.
Det direkta stödet till industriellt utvecklingsarbete inom ramen för STU kommer enligt min anmälan till forskningspropositionen att i ökad grad
inriktas på småföretagen.
Inom områdena teknikspridning och teknikupphandling kommer jag se-
nare att redovisa förslag till nya insatser inom detta omräde. Övrigt stöd till
industriellt utvecklingsarbete kommer jag senare att behandla i samband
med Industrifonden. Jag föreslår därvid en förstärkning av anslaget från
150 milj. kr. till 200 milj. kr. under nästa budgetär. Uppbyggnaden av ny kunskap och kompetens sker ofta genom forskning
vid högskolor eller i forskningsinstitut. Denna verksamhet har stor ekonomisk omfattning. Innevarande budgetår satsas drygt 9200 milj. kr. på forskning och utveckling över statsbudgeten. Dessutom bildar denna
forskning basen för inhämtande av kunskaper från den mångfalt större
massan av ny kunskap i andra länder. Jag återkommer strax till detta.
Spridningen av denna kunskap och kompetens sker oftast genom utbildning, men kan också ske genom andra former av kontakter. Det är därför väsentligt att stimulera till nära och intensiva kontakter mellan högskolan,
olika forskningsinstitut och resten av samhället.
Staten har huvudansvaret för den högre utbildningen och för all mera
grundläggande forskning. Den scnare är så långsiktig till sin karaktär, att de företagsekonomiska incitamenten för satsningar inom industrin är förhållandevis svaga. Både forskningen och den högre utbildningen på det
tekniska området syftar emellertid till att bygga upp sådan kompetens som har betydelse för den industriella utvecklingen. Det är därför värdefullt att en betydande del av verksamheten sker i samverkan mellan staten och näringslivet.
En förutsättning för att företagen och de industripolitiska organen skall kunna följa, förstå och rätt tolka forskningsresultat och tickniskt vetenskapliga utvecklingstendenser är ofta att det inom landet finns någon som bedriver egen forskning inom de aktuella områdena. För att vi skall kunna
följa utvecklingen inom många områden synes en allmän bredd på FoU-in-
satserna, med syfte att bygga upp teknisk kompetens, vara önskvärd. Detta är också nödvändigt som ett stöd för undervisningen vid högskolan. Genom att forskningen inom varje område ligger vid en viss miniminivå
skapas en beredskap inför framtiden. Det är således viktigt att bevaka att inga områden blir helt försummade och att en rimlig beredskapsnivå upprätthålls inom de flesta.
Forskning som bedrivs i Sverige är dock bara en bråkdel av världens
del av kunskaperna utanför Sveriges gränser. I detta sammanhang finns det anledning att erinra om den utredning rörande beskattningen av utländska forskare, som jag vid min anmälan till propositionen om forskning
nyligen har redogjort för. Utredningen skall utforma ett system som genom åtgärder i fråga om inkomstskatten underlättar för företag och högskolor
att rekrytera utländska forskare. Systemet skall kunna träda i kraft fr. o. m.
inkomståret 1985. Studier visar att det tar ca två är från det en vetenskaplig upptäckt inträffar tills den blir allmänt spridd i internationella tidskrifter. Samtidigt
vet man att det internationella vetenskapliga erfarenhetsutbytet till stor del sker under hand via opublicerade rapporter och personkontakter. Därigenom kan information om nya vetenskapliga rön erhållas redan innan de är
publicerade och allmänt kända. Det internationella erfarenhetsutbytet byg-
ger emellertid på ett givande och tagande. En förutsättning för att få och kunna delta däri är således att själv bedriva välrenommerad och avancerad forskning.
Huvuddelen av statens insatser för teknisk kompetensuppbyggnad bör
koncentreras till sådana teknikområden som bedöms ha betydelse för näringsgrenar där Sverige har eller kan väntas få komparativa fördelar.
Insatserna bör inom dessa ramar prioriteras i ett mer renodlat vetenskapligt perspektiv, där vetenskapliga behov och den vetenskapliga nivån skjuts i förgrunden. Särskilda insatser måste ibland göras för att tillvarata de internationellt sett särskilt framstående forskare och forskarbegåvningar som kommer fram inom landet.
Avvägningen av forskningsresurserna mellan olika områden syftar såle-
des till att åstadkomma en lämplig kombination av bredd och fördjupning. Den övergripande planeringen syftar bl.a. till att ta fram underlag för sådana prioriteringar.
Den tekniska kunskap som utnyttjas praktiskt innefattar i de flesta fall inte de allra senaste forskningsresultaten. I den bemärkelsen behöver
således den tekniska kunskapen inte alltid vara forskningsbaserad. Utvecklingsarbete tar ofta sin utgångspunkt i andra tekniska erfarenheter än
forskning. vilket inte sällan gäller för t.ex. uppfinningsverksamhet. Ut-
vecklingsarbetet syftar till att experimentellt och genom olika försök tek-
niskt och kommersiellt pröva möjligheterna att åstadkomma nya pro-
dukter, processer etc. anpassade efter marknadens krav. Utvecklingsarbe-
tet kan även sägas gälla nya kunskaper om möjligheter att åstadkomma nya produkter, processer etc., kunskaper som från renodlad forskningssynpunkt inte alltid ter sig särskilt intressanta eller angelägna men som kan vara ytterst värdefulla från bl. a. kommersiell synpunkt.
Mina förslag i propositionen om forskning innebär en omfördelning mot
ökade insatser för kunskapsutveckling. STU skall få möjlighet att öka sitt stöd till FOU inom områdena verkstadsteknik, bioteknik och informationsteknologi samt i fråga om vissa nya material. Dessutom ges högre prioritet
än hittills åt stöd till uppfinnare och sådant nyföretagande som baseras på
finansiella stöd till utvecklingsprojekt. Förändringarna syftar till att ge STU bättre möjigheter att anpassa stödet till omständigheterna i det enskilda fallet.
En koncentrerad satsning på kunskapsutvecklingen inom elektronikom-
rådet görs genom mikroelektronikprogrammet, som redovisas senare (kap. 7). Även den satsning som görs inom havsresursområdet kommer att få stor betydelse för industrins kompetens.
Jag vill här också peka på att Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA)
föreslås få ett väsentligt höjt anslag. IVA är ett samfund av invalda ledamöter verksamma inom teknisk forskning, industriell produktion och ckonomi. IVA:s syfte är att till sam-
hällets gagn främja ingenjörsvetenskap och näringsliv. Vid ingången av år
1983 hade IVA 476 ledamöter uppdelade på elva avdelningar, som motsvarar olika vetenskapsområden. IVA har ett kansli med ca 70 tjänstemän uppdelade på ett akademisekretariat och en administrativ avdelning.
IVA anger fyra huvudfunktioner för sin verksamhet. En första funktion avser avspaning av den teknisk-vetenskapliga horisonten genom leda-
möter. genom IVA:s stora kontaktnät och genom den dokumentation som IVA samlar. En andra funktion är att på grundval av befintliga kunskaper ta initiativ till aktiviteter i form av utredningar. förslag till organisationsoch verksamhetsförändringar, m, m. En tredje funktion är att genom breda kontakter i Sverige och utlandet åstadkomma tvärbindningar och idéutbyte mellan olika discipliner. mellan tekniker och humanister, mellan tekniker och journalister. m. m. En fjärde och sista funktion är att genom information och upplysning vinna förståelse för teknikens, vetenskapens och industrins betydelse för samhället i stort.
IVA har genom åren tagit initiativ till och medverkat vid igångsättningen av en mängd olika verksamheter. Bland dessa kan nämnas tryckkärlskommissionen, svetskommissionen, kran- och hisskommissionen och forskningsstationen i Stockholm. På samma sätt tog IVA initiativ till och bedrev
under många år den teknisk-vetenskapliga attachéverksamheten. Denna
bedrivs numera i form av en särskild stiftelse med staten och IVA som huvudmän.
IVA uppbär för innevarande budgetår ett bidrag direkt över statsbudge-
ten på 3,7 milj. kr. Därtill kommer ungefär lika mycket i form av bidrag från statliga myndigheter och fonder. Detta utgör ca en fjärdedel av akademiens intäkter, som totalt uppgär till ca 23 milj. kr.
Sedan år 1979 har en nedgång i statens finansieringsandel skett från att
då omfatta nästan hälften av akademiens verksamhet. Denna nedgång är dock endast skenbar. Minskningen beror på att den teknisk-vetenskapliga
attachéverksamheten, som är helt statligt finansierad, numera redovisas
separat från IVA:s verksamhet.
IVA:s verksamhet innebär enligt min mening ett intressant komplement till de statliga myndigheternas verksamhet inom det industripolitiska och teknisk-vetenskapliga området. Inom IVA:s ledamotskrets och dess industriella råd finns samlat en personlig kompetens och en vetenskaplig och industriell erfarenhet. som det är viktigt för statsmakterna att söka utnyttja. Inte minst under det senaste decenniet har IVA genomfört ett antal
utredningar, kanske främst utredningen Kunskap och konkurrenskraft, som varit av stort intresse för statsmakterna. IVA erbjuder också ett
värdefullt kontaktforum för diskussioner mellan regering, myndigheter, de
tekniska vetenskapernas företrädare och näringslivet.
IVA:s obundenhet till statsmakterna har alltid varit en tillgång för akademien. Därför ges också statsbidraget utan några som helst villkor för dess användning. Samtidigt är det viktigt att IVA också planerar sin utredningsoch kontaktverksamhet så, att den får, största möjliga nytta för olika beslutsfattare. Ju mer konkret IVA kan vara i sina förslag, desto enklare är det att ta hänsyn till dem i ett aktuellt beslutsläge. Samtidigt måste IVA naturligtvis också vara ett forum för en diskussion, som är obunden av de dagsaktuella händelserna.
Y
Jag återkommer senare (kap. 15) till frågan om storleken på bidraget till
IVA:s verksamhet. Jag vill redan nu förutskicka att jag har räknat med en väsentlig ökning av dessa medel. 5.5 Nya insatser för att främja spridning av ny teknik
Det är viktigt att det kunnande som forskningen ger upphov till verkligen
kommer till nytta i näringslivet. Vårt land har i det sammanhanget — trots
sin ringa storlek — en fördel i den relativa öppenhet som präglar relationerna mellan offentliga organ och företag. liksom i stor utsträckning också inom näringslivet. Näringslivet deltar aktivt i en rad kollektiva forsknings-
program, och högskolorna har på olika sätt vidgat sina kontakter med industrin. Kontakterna mellan högskola och industri bidrar både till teknikutveckling och teknikspridning.
Under det senaste decenniet har en rad åtgärder vidtagits för att stärka
sambandet mellan företagens utvecklingsarbete och universitets- och högskoleforskning. De kollektiva forskningsinstituten, där verksamheten fi-
nansieras gemensamt mellan staten och berörda branscher, har fått ett utökat stöd. Som exempel på sådana institut kan nämnas institutet för
verkstadsteknisk forskning (IVF) i Stockholm och Göteborg, som numera
också driver ett verkstadstekniskt utvecklingscentrum i Linköping. Vid
samtliga universitet och högskolor med fasta forskningsresurser har suc-
cessivt byggts upp kontaktsekretariat i syfte att skapa enkla kontaktvägar
mellan forskning och företag. Viss ytterligare försöksverksamhet pågår på
detta område.
De fasta resurserna för forskning är koncentrerade till de större högskoleorterna. Detta är enligt min mening en nödvändighet för att klara en långsiktig kunskapsutveckling med höga kvalitetskrav.
Närhet till forsknings- och utbildningsmiljöer har i allt större utsträckning blivit en viktig faktor vid lokalisering av företag. Detta gäller t.ex.
inom data- och elektronikbranschen, läkemedelsindustrin m.fl. branscher
med kunskapsintensiva företag. Några av de mest innovativa miljöerna i
landet finns nu i forskarbyar, teknik- och innovationscentra eller liknande
vid våra högskolor. Sådana enheter har etablerats i Lund, Linköping och
Luleå. Motsvarande verksamhet planeras på andra orter.
(Genom etablerandet av ett antal mindre högskolor under 1970-talet finns nu förutsättningar för att i stora delar av landet bedriva ett samarbete mellan resp. regions näringsliv och högskola. I flertalet län har ett samar-
bete inletts mellan regionala myndigheter och organ, näringslivsorganisa-
tioner och högskolan. De regionala variationerna är stora, men samarbetet har i flera fall lett till bildandet av stiftelser i anslutning till resp. högskola.
Syftet med verksamheten i dessa stiftelser är oftast att etablera kontakt
mellan högskolan och företagen i den egnä regionen. I prop. 1983/84:107 har föreslagits vissa medel för att stimulera forskning vid de mindre hög-
skolorna. Det är emellertid enligt min mening också viktigt att dessa organ
5 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135
kan utgöra länkar i ett vidare kontaktnät, som innefattar kontaktsekretariat och forskare vid universiteten och de större högskolorna. På detta sätt kan
de mindre företagen ute i landet bli delaktiga av den kunskap som utveck-
las inom forskningen.
I det här sammanhanget vill jag även kort beröra Centrum för småföre-
tagsutveckling i Växjö. Verksamheten har under en tvåårsperiod, som initialstöd, erhållit statliga medel för långsiktig kunskapsuppbyggnad och
utbildning av personer som arbetar med småföretag. Syftet har också varit att aktivt initiera och främja forskning på andra orter och att sprida forsk-
ningsresultat inom småföretagsområdet. Verksamheten kommer att utvärderas under år 1984.
I vissa län har vidare med samma intressenter som tidigare nämnts
startats teknikcentra för CAD/CAM m.m. Avsikten är att småföretag genom samutnyttjande av avancerade tekniska hjälpmedel mellan högsko-
la och näringsliv skall kunna få hjälp med produktutveckling m. m.
Även den tekniska utbildningen i gymnasieskolan och komvux utgör en resurs i dessa sammanhang. Under perioden 1979— 1982 bedrevs. med stöd
från STU, en försöksverksamhet vid tekniska utbildningar i Borlänge.
Östersund och Västerås och vid fyra skolor i Södermanlands län. Utgångspunkten var företagares och innovatörers behov av teknisk rådgivning eller hjälp med att tillverka detaljer och prototyper i samband med pro-
duktutveckling. En avsikt var också att ge lärarna en fördjupad kontakt
med tillverkande industrier inom olika branscher i länet. Av de regionala industriprogram som har utarbetats av länsstyrelserna framgår. att verk-
samheten fortsatt på nämnda orter och att liknande aktiviteter pågår i
andra delar av landet.
Det har således, genom regionala och centrala initiativ, skapats olika
typer av samverkansformer mellan näringslivet och högskolan/gymnasieskolan. Alla nivåerna är viktiga och kan medverka till att lösa problem av
olika svårighetsgrad. Gymnasieskolor med teknisk utbildning kan t.ex. hjälpa ett småföretag med provning och mätning eller prototyparbete. På en teknisk högskola kan ett företag få hjälp av specialister inom olika
områden. Verksamheterna måste komplettera varandra. Jag ser det som
speciellt viktigt att kontakterna mellan nivåerna fungerar bra.
Förutsättningarna för samverkan mellan högskola och näringsliv har genom bl.a. åtgärder som här har nämnts successivt förbättrats. I prop.
1983/84:107 om forskning betonas behovet av intensifierade kontakter
mellan forskning och näringsliv på flera områden. Medel föreslås bl. a.' för
fortsatt utvecklingsarbete med högskolans kontaktsekreterarverksamhet.
Som komplement till de åtgärder, som kan genomföras inom ramen för
högskolans och regionala organs resurser, är det enligt min mening angeläget att även från industri- och regionalpolitiska utgångspunkter stimulera till fördjupad samverkan mellan högskola och näringsliv.
I min anmälan till årets budgetproposition, under avsnittet om ändamå-
let regionalt utvecklingsarbete inom anslaget C 4. Regionalpolitiskt stöd:
Regionala utvecklingsinsatser. aviserade jag att jag avsåg att återkomma till regeringen med förslag till fördjupad samverkan mellan småföretag och högskolor 1 föreliggande proposition. Regeringen fördelar anslaget Regionala utvecklingsinsatser till länsstyrelserna, som sedan prioriterar
mellan olika ändamål. För att ytterligare främja samverkan mellan småfö-
retag och högskolor avser jag att senare föreslå regeringen att avsätta 5 milj. kr. av anslagets 298,25 milj. kr. till projekt. som är av särskilt intresse
i detta sammanhang. Regionala myndigheter bör tillsammans med företrädare för näringslivet samt berörda centrala myndigheter och organisationer få i uppdrag att
precisera projekt eller samverkansformer, som är lämpliga för företagen i
olika regioner. Det kan röra sig om försöksverksamhet med kontaktsekre-
tariat, initialstöd för att underlätta gemensam användning av teknisk utrustning, olika utbildningsinsatser m.m, Sådana åtgärder bör leda till att
småföretag ges bättre förutsättningar att ta del av de kunskaper och re-
surser som forskning och utbildning vid universiteten och de större högskolorna kan erbjuda. Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.
En viktig uppgift i arbetet för teknikspridning har självfallet de industri-
politiska organen — SIND, de regionala utvecklingsfonderna och STU. De skall ge information och råd till mindre företag som har svårt att själva
bedöma värdet av olika tekniska nyheter. De kan också många gånger hjälpa till att förmedla kontakter med företag som har prövat nya tekniska
lösningar. .
Av både data- och elektronikkommitténs (DEK:s) och STU:s material
framgår att bristen på kunskaper och erfarenhet i många fall är det viktigas-
te hindret för en snabbare teknikspridning. Behovet av kompletterande
utbildning av exempelvis produktionstekniker, arbetsledare och yrkesar-
betare är mycket stort. Många olika slags kurser kan bidra till att möta
dessa utbildningsbehov. I stor utsträckning ankommer det på näringslivet
självt att ordna utbildning; det kan t.ex. gälla kurser som ordnas av maskinleverantörer, särskilda konsultföretag elter de berörda industriföretagen själva. Inom arbetsmarknadsutbildningens ram görs — som jag redan har nämnt — en kraftig satsning på fort- och vidareutbildning av anställda i
industrin i syfte att motverka flaskhalsproblem i samband med exempelvis
användning av ny teknik. Jag föreslår i det följande att SIND skall få ökade resurser för att främja fortbildning av personal inom främst mindre företug.
Det statliga stödet till teknisk forskning och utveckling i företag är i allmänhet mest omfattande i de tidiga skedena av resp. projekt. Statliga bidrag ges framför allt till det som kan betecknas som FoU i egentlig mening. medan de stöd som kan komma i fråga för projektens kommer-
siella genomförande i allmänhet begränsas till kreditstöd och viss delning
av riskerna. Det är emellertid uppenbart att betydande fördelar skulle
kunna nås om den nu kända tekniken kunde spridas snabbare än vad som f.n. sker. Jag föreslår därför i denna proposition ökade insatser av selektivt statligt stöd till sådana utvecklingsprojekt som till stor del innebär utnytt-
jande av redan känd ny teknik som landet har liten erfarenhet av. Dessa
förstärkta insatser är av två slag. Dels förordas ökade resurser till Fonden
för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden), vars engagemang i berörda projekt har karaktär av kreditstöd och riskdelning. Dessutom före-
slås ett helt nytt bidrag. som riktas till ett begränsat antal verkstadsföretag vilka prövar ny produktionsteknik av särskilt avancerat slag — s.k. flex-
ibla tillverkningssystem.
Som framgår av scnare redovisning (kap. 6) har jag beräknat ökade medel för den tekniska attachéverksamheten. Denna verksamhet spelar en
viktig roll för spridning av kunskap om ny industriell teknik.
5.6 Utveckling av teknikupphandlingen som industripolitiskt instrument
Innovationsprocessen — vägen från teknisk produktidé/affärsidé fram tills en lönsam försäljning har etablerats — är lång och farotylld. Företagen kan inte finansiera alla riskprojekt. även om dessa är långsiktigt lönsamma. Samhället kan genom villkorslån (bidrag/royalty) dela riskerna med företagen. De villkorslån som nu ges av Industrifonden, STU och regionala utvecklingsfonder har alla till syfte att få företagen att öka sina utveck-
lingssatsningar. De olika institutionerna arbetar med olika faser i utveck-
lingen och med olika företagsklasser. Dessa system fungerar i huvudsak väl. De bör bibehållas och vidareutvecklas. |
En metod för att stimulera teknisk förnyelse är stöd till teknikupphandling. Teknikupphandling innebär att ett visst utvecklingssteg tas I samband med upphandlingen av en viss vara eller tjänst. Utvecklingssteget måste
vara avtalsbart. Detta innebär att det normalt inte kan vara alltför komplicerat i tekniskt avseende. Utvecklingen går ju normalt i små steg — ju
tidigare man tar det första steget desto snabbare kan man ta nästa. Teknik-
upphandling handlar ofta om att utnyttja känd teknik på nya tillämpningsområden. Det centrala i teknikupphandlingen är att produkten utvecklas i
nära samarbete med kunderna. Både kunder och leverantörer har fördelar
av detta. Köparna får en bättre produkt. Leverantörerna får ökad teknisk kompetens och en ny produkt på tekniskt hög nivå som eventuellt kan
säljas till andra köpare. Företaget får därigenom möjligheter till ökad
produktion och försäljning.
Det finns olika vägar att stimulera teknisk förnyelse i de svenska industriföretagen. Om man vill nå relativt snabba ekonomiska resultat är det de senare faserna i utvecklingsarbetet man skall inrikta sig på. Av olika
stimulansåtgärder, som riktar in sig på det tekniska utvecklingsarbete som ligger nära marknadsintroduktion, har åtgärder för att stimulera teknikupp-
handlingen många fördelar. Man har en kund med ett väldefinierat behov. Tiden från det stimulansinsatserna sätts in till dess man ser konkreta resultat är relativt kort. |
Tcknikupphandling är ofta ett effektivt sätt att snabbt öka den tekniska förnyelsen och snabbt få ekonomiska resultat av denna förnyelse. För många köpare och leverantörer är detta ett normalt förfarande, som inte behöver särskilt stödjas. Ofta finns dock hinder av olika slag. De är väsentligen av samma slag som gäller all teknisk utveckling och man kan utnyttja samma resurser och samma institutioner i detta fall som för övrigt stöd till teknisk utveckling. Utöver detta finns dock speciella problem i samband med teknikupphandling. Det finns särskilda problem för kunder och leverantörer att hitta varandra. Köparna kan vara splittrade och omedvetna om vilka tekniska lösningar som finns. Leverantörerna känner inte alltid behovsbilden. |
För att stimulera offentliga upphandlare att i ökad usträckning överväga teknikupphandling i samband med beställning av större produkter eller system, har nyligen vissa förändringar gjorts i-den statliga upphandlingsförordningen. .
Det finns också ett behov av en verksamhet som kan skapa kontakter och där man kan utreda förutsättningarna för teknikupphandling. Som framgår i senare redovisning (kap. 8) föreslår jag att särskilda medel anslås för att från industridepartementet bedriva en sådan kontaktskapande och utredande verksamhet i samband med teknikupphandling.
Jag har dessutom beräknat medel för en något höjd ambitionsnivå i STU:s teknikupphandlingsprogram. Vidare föreslås i' denna proposition en förstärkning av TEMU-Bolagens resurser, vilket syftar till att förstärka kompetensen på teknikupphandlingsområdet. Jag vill också i detta sammanhang peka på att den kraftiga förstärkning av Industrifonden, som senare föreslås (kap. 9) skapar förutsättningar för ökade statliga finansiella insatser i teknikupphandlingsprojekt. Sammantaget kommer Industrifonden att under de kommande tre budgetåren tillföras 600 milj. kr.
6¶Verksamheten vid styrelsen för teknisk utveckling
Jag har vid min anmälan till propositionen om forskning (prop. 1983/ 84: 107 bil. 9) redogjort för mina förslag rörande styrelsen för teknisk utveckling (STU). Jag avser nu-att i korthet redogöra för verksamheten vid STU och dessa förslag.
Styrelsen för teknisk utveckling är central förvaltningsmyndighet för statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete. |
STU har såväl industri- som forskningspolitiska uppgifter. Detta är formulerat i STU:s industriroll (I-rollen), dvs. STU:s uppgift att främja industrins innovationsverksamhet och tekniska kvalitet. och i STU:s
forskningsstödjande roll (F-rollen), dvs. STU:s uppgift att inom den tek-
niska forskningen höja den vetenskapliga nivån och öka kunnandet inom skilda områden. En tredje uppgift för STU är att med hjälp av tillgänglig eller ny teknik främja utvecklingen inom olika samhällssektorer, vilket utgör STU:s samhällssektorroll (S-rollen). Dessa tre huvuduppgifter för STU ligger fast.
STU:s verksamhet är uppdelad på program och delprogram, vilka åter-
speglar STU:s uppgifter. Stöd till utvecklingsarbete baserade på STU:s
I-roll och S-roll kanaliseras huvudsakligen via program 1. Industriellt och
samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete medan F-rollen huvudsakligen
uppfylls genom projektstöd från program 2. Kunskapsutveckling.
STU:s finansiella stöd kan utgå som bidrag eller lån. Stödet kan också
ges som utvecklingsuppdrag. eller som stipendier eller pris till uppfinnare.
Stödet lämnas antingen till kollektiv verksamhet inom ett ramprogram eller till ett särskilt projekt eller en grupp av projekt.
Utöver finansiellt stöd kan STU bistå med rådgivning och service.
STU har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 lämnat förslag till plan för verksamheten för budgetåren 1984/85- 1986/87.
Den verksamhet STU syftar till att stimulera — forskning och utvecklingsarbete — är till sin natur långsiktig. Forskningens resultat sprids ofta genom den högre utbildningen till företagens utvecklingsavdelningar, en
process på kanske ett decennium. Det tekniska utvecklingsarbete i innovationsprocessens tidigare faser som STU direkt stöder kräver i sig fleråriga
insatser. Därutöver tar det ytterligare ett antal år innan någon kommersiell
produktion kan komma igång. STU mäste därför arbeta i ett flerärsperspektiv. STU:s verksamhet planeras också, sedan budgetåret 1981/82 i treårsramar. Nuvarande treårsperiod avslutas i och med utgången av 1983/84. För att skapa rimliga förutsättningar för STU:s arbete bör verksamheten även fortsättningsvis planeras med treåriga budgetramar. -
En viktig utgångspunkt för regeringens ställningstagande till den fortsatta verksamheten vid STU, bör vara den utvärdering av hittillsvarande
verksamhet som på regeringens uppdrag redovisats dels i STU-perspektiv 1983, dels i en särskild skrivelse daterad den 3 oktober 1983.
STU:s verksamhet är relativt mångfasetterad. Uppföljning och utvärde-
ring måste anpassas till verksamheternas olika förutsättningar och mål.
Som STU framhåller är det t.ex. inte möjligt att anlägga rent kommersiella
och kvantitativa aspekter på stödet till forskningsprojekt vid tekniska
högskolor. Stödet till kunskaps- och kompetensuppbyggande forskning ger helt annorlunda resultat än stödet till utvecklingsarbete i mindre och me-
delstor industri. STU:s verksamhet kännetecknas av långa tidsförlopp
mellan STU:s insatser och insatsernas eventuella effekter. Vidare är det vanligen svårt att bedöma orsakssambanden mellan insatser och eftfekter. Detta tillsammans med den heterogena karaktären hos anslagsmottagare och stödformer gör det svårt att på ett meningsfullt sätt sammanställa ett
resultat för STU som helhet. Det av STU redovisade materialet utgör också i huvudsak en sammanställning av separata utvärderingar av olika verksamheter.
För egen del vill .jag anföra följande. STU:s utvärderingsinsatser har
successivt utvecklats och har nu fått betydande omfattning. De ligger
också relativt väl i linje med ambitionerna i regeringens anvisningar. Trots
att STU:s utvärderingsfunktion i många avseenden uppvisar hög kvalitet bör den kunna utvecklas vidare. Det är därvid viktigt att STU strävar efter att klarare ange återkopplingen mellan gjorda utvärderingar och förslag till
framtida insatser och verksamhetsformer; analysen av utvärderingsresultatet måste utvecklas så att konsekvenserna för den framtida verksamheten blir mer uppenbara. |
STU:s utvärderingsverksamhet är inriktad på STU:s egna styr-, stödeller arbetsformer. Detta är en naturlig inriktning sett ur myndighetens
synvinkel och får anses utgöra det primära i myndighetens utvärderingsansvar. Samtidigt blir emellertid STU:s utvärderings- och planeringsun-
derlag något för begränsat för att tjäna som underlag för statsmakternas beslut om omfattning och inriktning av statens insatser på det tekniskt-in-
dustriella området. För att kunna identifiera mer genomgripande alternativ
till tillämpade stödformer eller betydelsefulla samverkanseffekter mellan skilda samhälleliga insatser även utanför STU, bör ett större grepp tas. Jag avser ta initiativ till att ett sådant beslutsunderlag tas fram.
Mitt förslag till medelsfördelning mellan de olika programmen innebär en viss omfördelning mot ökade kunskapsutvecklingsinsatser. Genom en
kraftfull ekonomisk politik, inkluderande bl.a. 1982 års devalvering. har
regeringen nu lagt grunden för en positiv industriell utveckling. Företagens
vinster har ökat och den finansiella ställningen stärkts. Förutsättningarna
för företagen att ta ett ökat finansiellt ansvar för den tekniska forskningen och utvecklingen bör därmed generellt sett ha ökat.
En viktig grund för industrins forskning och utveckling är den grundläggande kunskapsuppbyggnad som sker vid bl.a. de tekniska högskolorna. Samhället har traditionellt ett huvudansvar för denna mer grundläggande forskning. STU är också en betydelsefull extern finansiär av forskningen vid de tekniska högskolorna.
Huvuddelen av STU:s samlade resurser går dock till att stödja utveck-
lingsarbete i enskilda personers, företags eller företagsnära organisationers regi.
STU:s samlade finansiella 'stöd till utvecklingsarbete är endast en bråkdel av de resurser som industrin själv satsar. Den helt övervägande delen
av industrins samlade satsningar står de större företagen för. STU:s stöd måste utgå från industrins forsknings- och utvecklingssatsningar och bör
ses som ett komplement till företagens egna insatser. STU:s insatser bör
resurser är knappa och där STU:s relativt begränsade resurser bedöms
Prop. 1983/84: 135 | 72
vara av avgörande betydelse för projektets genomförande. Jag har följaktligen förordat en ytterligare förskjutning av STU:s utvecklingsstöd mot de
mindre företagen och då särskilt de unga teknikbaserade företagen. Jag vill emellertid samtidigt framhålla vikten av att STU nära följer utveckling-
en inom de större företagen och beaktar de större företagens långsiktiga
planer i den egna planeringen. Det är viktigt att STU tidigt i planeringsar-
betet förankrar sin programverksamhet i industrin. Vissa forskningsin-
satser i industrin förutsätter samverkan mellan flera företag och resultaten är då svåra att privatisera. Det är viktigt att STU stimulerar sådan samver-
kan mellan företag. Även då det gäller samråd med andra myndigheter och verk som berörs direkt eller indirekt av STU:s åtgärder, bör som flera
remissinstanser påpekar kontakter tas på ett tidigt stadium. Den tekniska utvecklingen framskrider i allmänhet genom små steg i en
kontinuerlig process. Ibland sker en språngvis utveckling genom en banbrytande uppfinning eller ett tekniskt-vetenskapligt genombrott. Den år
1948 uppfunna transistorn, den moderna elektronikens viktigaste bygg-
kloss, är ett exempel på en sådan banbrytande händelse. Uppfinningen av
den integrerade kretsen ett och ett halvt decennium senare är ett annat
exempel.
Kreativiteten hos enskilda personer är grunden för den industriella förnyclsen. Detta gäller såväl enskilda uppfinnare som forskare och anställda
vid företag och andra organisationer. Samhället måste på olika sätt värna
om och stimulera denna skaparkraft. Enskilda uppfinnare, dvs. professio-
nellt arbetande från industrin fristående personer som gör eller gjort upp-
finningar, är särskilt viktiga för tillflödet av de mer radikala idéerna. Det är samtidigt en ganska utsatt grupp som arbetar med små resurser under speciella förhållanden. STU är ofta det enda alternativet för extern finansiering i tidiga faser av innöovationsprocessen. Uppfinnarna utgör därför en
viktig målgrupp för STU:s stöd. Utvärdering av hittillsvarande stöd indikerar dock en relativt låg verkningsgrad på uppfinnarstödet, dvs. relativt få
projekt leder till kommersiell produktion. För att en idé/uppfinning skall
kunna bli en innovation, dvs. en kommersiellt framgångsrik ny produkt, krävs att uppfinningen hamnar i rätt miljö, får nödvändig tillförsel av riskkapital och framför allt tas om hand av en entreprenör som ser till att
uppfinningen utvecklas och marknadsanpassas. Detta bör beaktas på ett så tidigt stadium som möjligt utan att för den skull äventyra uppfinnarens
ensamrätt till sin idé/uppfinning. Jag har beräknat medel för en utveckling
och effektivisering av stödet till denna grupp. Stödet till uppfinnare bör kunna ges i nya former. Jag återkommer till detta.
STU framhåller vikten av en allmän bredd på forskningsinsatserna I Sverige för att utvecklingen inom flertalet större teknikområden skall kunna följas. Samtidigt betonar STU nödvändigheten av att denna allmänna bredd kompletteras med en tydlig koncentration av de begränsade
resurser som avsätts för forskning och utveckling till vissa för Sverige"
centrala områden.
En grundläggande förutsättning för att följa. förstå och rätt tolka forsk-
ningsresultat och teknisk-vetenskapliga utvecklingstendenser är att det inom landet bedrivs viss egen forskning inom de aktuella områdena. Med
hänsyn till bredden i den svenska industristrukturen och för att säkerställa
en beredskap inför den framtida utvecklingen inom olika teknikområden, bör STU:s insatser enligt min mening ha en stor bredd. För att begränsa resursbehovet bör dock insatserna inom flertalet av dessa områden ha karaktär av bevakningsforskning. STU:s forskningsinsatser kan därigenom koncentreras till områden där svensk industri och samhälle kan bedömas behöva en mer omfattande teknisk-vetenskaplig kompetens och nytt kunnande. |
Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan om områdesprioritering och projekturval enligt kvalitetskriterier. Ofta framställs detta som om det skulle föreligga en konflikt mellan dessa styrkriterier. Enligt min uppfatt-
ning behöver ingen sådan motsättning föreligga. En prioritering av särskilt angelägna områden. ”nyttoprioritering”, kan mycket väl och bör förenas
med kravet på teknisk-vetenskaplig kvalitet. Om vi vill upprätthålla vår
position nära teknikfronten inom några områden krävs att allt större re-
surser allokeras dit. Med de budgetrestriktioner som föreligger och kommer att föreligga inom överskådlig framtid, innebär detta med nödvändighet en koncentrering av de samlade forsknings- och utvecklingsinsatserna till särskilt angelägna områden. Vid urval av projekt inom dessa områden
mäste kvalitetskriteriet väga tungt.
Det är emellertid samtidigt viktigt att resurser finns tillgängliga för projekt inom relativt smala områden, utanför de prioriterade, där speciell
kompetens finns och där kvalificerad forskning kan genomföras. Förekomsten av prioriterade områden innebär en koncentrering av hu-
vuddelen av STU:s resurser till dessa områden, dock inte alla resurser. Det mäste alltid finnas visst utrymme för högkvalitativa projekt även utanför de prioriterade områdena. För att särskilt säkerställa medel för "mer vetenskapligt inriktade projekt, har jag föreslagit att en ram avdelas inom kunskapsutvecklingsprogrammet att fördelas efter inomvetenskap-
liga kriterier.
Den av mig förordade ökningen av STU:s insatser för kunskapsutveck-
ling får inte ses som ersättning för nödvändiga förstärkningar av basanslagen för forskning vid teknisk fakultet. Tvärtom ställer ökade satsningar
från STU krav på ytterligare förstärkning av basresurserna vid högskolan. STU:s resurser skall vara flexibla och inte bindas för uppbyggnad av fasta
resurser vid högskolan.
STU:s projektstöd till utvecklingsarbete ges normalt med skyldighet för
mottagaren att under vissa omständigheter betala tillbaka stödet jämte ränta. Detta innebär att stödet enligt gällande bestämmelser skall bokföras som ett lån. Stödet belastar därmed företagets soliditet. STU kan därför
ställas inför kravet att efterge en fordran för att ett företag inte skall
behöva träda i likvidation. Det kan mot denna bakgrund i vissa fall vara
lämpligt med stöd med royaltyuppgörelser istället för lån. Vidare kan det
finnas fall där STU för att ligga kvar med stöd till ett företag i en rekonstruktionssituation med bibehållen äterbetalningsskyldighet för STU-stö-
det måste ha möjlighet att omvandla sin fordran till ett anspråk på royalty.
som utgår under viss tid. Ett royaltyavtal medför bokföringsmässigt att STU-stödet omförs till extraordinär intäkt och således inte belastar företagets soliditet .
Jag har därför förordat att, i likhet med vad som gäller för Industrifonden
och de regionala utvecklingsfonderna, STU:s stöd i fortsättningen även kan utgå i form av bidrag med förbehåll att mottagaren förbinder sig att. om projektets resultat kan utnyttjas lönsamt, betala rovalty eller annan löpande avgift. Det ankommer på regeringen att lämna de närmare föreskrifter som erfordras.
Enligt STU:s erfarenheter av stödet till större företag. har det visat sig att det ur flera synpunkter kan vara lämpligare med ”garanti” som stöd-
form i stället för ett traditionellt projektstöd. Vid en granskning av stöd till
storföretagsprojekt som beviljades under budgetåret 1979/80 har det visat sig att flertalet av företagen inte rekvirerar sina beviljade STU-lån förrän de vet om projektet har lyckats eller ej. Företagen utnyttjar STU-lånet i det fall projektet misslyckas, varvid återbetalning av medlen inte blir aktuell.
STU:s beslut om att bevilja lån med villkorlig återbetalning används såle-
des i dessa fall som en form av garanti.
Jag har således förordat att STU:s stöd, i likhet med vad som gäller för Industrifonden, försöksvis även får utgå i form av utfästelse om stöd, s.k. projektförsäkring. STU skall därvid reservera ett belopp motsvarande utfästelsebeloppet inom sitt för stöd disponibla anslag. För projektförsäkringsåtagande skall utgå försäkringsavgift, royalty eller annan löpande avgift. Det bör ankomma på regeringen att svara för den närmare utformningen och att besluta om en eventuell permanentning av denna stödform, om erfarenheterna visar sig goda.
Som jag tidigare nämnde har STU i enlighet med ctt av regeringen
lämnat uppdrag i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 lämnat förslag till ett treårigt program. Jag har förordat att regeringen mot bakgrund av STU:s redovisade treårsplan förelägger riksdagen förslag om ett
treårigt program för STU:s stöd till teknisk forskning och utveckling under budgetären 1984/85- 1986/87.
För den verksamhet som finansieras över anslaget F1. Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling har jag för denna period beräknat ett medelsbehov av totalt 2145 milj.kr. varav för budgetåret 1984/85 678,9 mulj.kr. Härutöver har jag för stödet under anslaget F3. Styrelsen för teknisk utveckling: Utrustning under samma period beräknat
ett medelsbehov av totalt 53.7 milj.kr. varav för budgetåret 1984/85 17,2
milj.kr.
Följande sammanställning ger en ekonomisk översikt av verksamheten under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling (i milj.kr.).
1982/83 — 1983/84 — 1984/85
STU m. fl. Före-
draganden
Kostnader Program 1
Industriellt och sam-
hällsinriktat tekniskt |
utvecklingsarbete 348,4 383,0 1549,6 1404,2
Program 2
Kunskapsutveckling 214,3 22483 2951 2236
Program 3
Internationell
kontaktverksamhet” 12.9 13,8 22.7 15
Program 4
Teknikupphandling 10,6 4.2 22,6 14
Rymdverksamhet 13,9 15.2 17.5 15.8
Informationsförsörjnings-
| verksamhet | 9.0 | 8.4 12,7 | 8,5 |
| Attachéverksamhet | 12.9 15.6 22,3 | 18.5 | |
| Ofördelade medel | - | 4,5 = | 10 |
| Summa kostnader | 621,7 693,0 942.0 | 722 |
Avgår finansiering utöver anslag och ränteintäkter från riksgäldskontoret |
Återbetalningar m. m. 37,9 38,0 30 43,1 Minskning av reserva-
tion -0,9
Summa medelsbehov 584,7 655 912 678,9 Avgår övrigt Ränteintäkter från riksgäldskontoret” - 36,5 45 65.9
Förvaltningskostnader
enl. särskilt anslag - - - 66,3
Summa anslag 584,7 618,5 867 546,7
I För budgetåret 1984/85 är den kollektiva forskningen inte längre uppdelad på
rogram 1 och 2 utan ingår i sin helhet i program 1. > Varav 8 milj. kr. anvisats över tilläggsbudget I (prop. 1983/ '84:8, NU 11, rskr 130) och ca 40 milj. kr. avser kollektiv forskning. 3 Inkluderar 10 milj. kr. för utökade insatser på elektronikkomponentområdet för genomförande av delprogrammet Målinriktad forskning i det nationella mikroelek-
tronikprogrammet.
+ Inkl. internationell myndighetsservice (inkluderades tidigare i program 4). 5 Kalkylerad räntesats är statens avkastningsränta bå 1983/84, dvs 1396.
Jag går nu närmare in på verksamheten inom de olika programmen.
Program I. Industriellt och samhällsinriktat tekniskt utvecklingsarbete
är f.n. indelat i fem delprogram. Följande sammanställning ger en ekono-
misk översikt av verksamheten inom programmet (milj.kr.)
| Prop. 1983/84: 135 | 76 | |
| Program 1 | 1982/83 — 1983/84 — 1984/85 | Utfall Budget — Beräknar | |
| Delprogram | STU Före- draganden | |
| Ia. Insatsområden | 54,3 46,1 79,3 | 50,5 |
| 1b. Teknikområden | 265,2 299,1 423,4" | 319,6” |
| 1c. Industriservice | 15,9 18.0 33,8 | 21,0 |
| Id. Förmedling | 3,8 4,4 -7 | -? |
| le. Arbetstagarprojekt" | 8,9 14.6 13.1 348,1 383,0 549,6 | 13,1 404,2 |
" Inkluderar förmedlingsverksamheten och all kollektiv forskning. Tidigare har hälften av den kollektiva forskningsbudgeten redovisats under program 2. 7 Inkluderat i delprogram Ib. 2 Fr. o. m. 1984/85 delprogram Id.
Under innevarande budgetår pågår verksamhet inom 13 insatsområden.
Verksamheten avser större, konkret målinriktade, fleråriga men tidsbegränsade utvecklingsinsatser av betydelse för samhällssektorer och industri. Stödformen har särskilt använts inom områden där teknisk utveckling. som i och för sig är önskvärd och synes ligga inom räckhåll, annars inte kommer till stånd. Det medför ett omfattande plancrings-, initierings- och samordningsarbete av STU.
Verksamheten inom de olika insatsområdena löper planenligt. Föregående budgetår avslutades verksamheten inom tre insatsområden. Det är de första insatsområdessatsningarna som slutförts. Under innevarande
budgetår beräknas ytterligare åtta slutföras.
STU framhåller att det kan dröja åtskilliga år innan de industriella effekterna av avslutade insatsområden kan bedömas mer slutgiltigt. STU anser ändå att genomförd utvärdering ger vid handen att den grundläggande idén med insatsområden är bärkraftig.
Jag delar uppfattningen att ytterligare erfarenheter bör vinnas innan några långtgående slutsatser kan dras av denna stödform. Hittillsvarande erfarenheter är emellertid tillräckligt intressanta för att motivera fortsatt verksamhet. Det är också min uppfattning att inom vissa områden fungerar inte marknadskrafterna tillfredsställande. Inom dessa områden kan STU påskynda utvecklingen genom att gå in och ta initiativ till och samordna olika intressen. Stödformen insatsområden kan ses som ctt verktyg för ett sådant mer aktivt arbetssätt för STU.
Jag räknar således med att pågående insatsområdesverksamheter fortsätter planenligt och förordar att verksamhet inom några nya insatsområ-
den sätts igång under kommande treårsperiod. För budgetåret 1984/85 har
jag utöver medel för fullföljande av redan pågående verksamhet beräknat
medel för igångsättning av verksamhet inom insatsområdena Flexibla till-
verkningssystem, CAD/CAM i verkstadsföretag, Pulverteknisk produk-
tion och Flexibel automatiserad montering. Dessa insatsområden ingår
samtliga i av mig prioriterade teknikområden. |
Huvuddelen av STU:s finansiella stöd till teknisk forskning och utvecklingsarbete lämnas inom delprogram Ib. Teknikområden och program 2. Kunskapsutveckling. Insatserna. inom kunskapsutvecklingsprogrammet
har tyngdpunkten på forskning medan insatserna inom teknikområdespro-
grammet i huvudsak avser industriellt utvecklingsarbete. Som jag redan framhållit måste en koncentration av insatserna mot ett begränsat antal
prioriterade områden göras. Prioriteringen innebär cn identifiering av områden där såväl behoven av
förstärkta satsningar som potentialen för svensk industri har bedömts vara störst och där följaktligen en huvuddel av resurserna bör sättas in. STU måste dock även framgent avsätta medel för projekt inom andra områden där STU:s stöd kan leda till satsningar av strategisk betydelse.
TI likhet med vad som f.n. gäller bör de prioriterade satsningarna även fortsättningsvis inriktas dels mot teknikområden som är av strategisk
betydelse för utvecklingen av svensk industri. dels mot icknik för användning inom branscher eller områden av speciell betydelse för svensk ckono-
mi.
STU har föreslagit att följande områden prioriteras: verkstadsteknik, informationsteknologi, bioteknik, nya material, massa- och pappersteknik,
träteknik, kemiteknik samt teknik för hälso- och sjukvård. Flertalet remissinstanser instämmer -i huvudsak i STU:s val av områden. I några
enstaka fall lämnas därutöver förslag till ökade satsningar på ytterligare
något område. I flera remissyttranden finns synpunkter på den närmare
inriktningen inom resp. område. Jag återkommer till detta vid min genomgång av de olika prioriterade områdena.
STU:s förslag till prioriterade områden överensstämmer väl med de av
riksdagen prioriterade områdena för innevarande treårsperiod (prop.
1980/81:130, NU 64, rskr 425). För att ge resultat är det viktigt att STU:s stöd är uthälligt och långsiktigt. Alltför kraftiga prioriteringsändringar är inte rimliga och skulle skapa stora störningar i systemet. Successiva förändringar med tyngdpunktsförskjutningar inom resp. område är dock en naturlig process baserad på utvärderingsresultat, omvärldsförändringar,
m.m.
Jag har således förordat fortsatta massiva satsningar inom områdena verkstadsteknik, informationsteknologi, bioteknik, materialteknik — nya material, massa- och pappersteknik, träteknik, kemiteknik samt teknik för
hälso- och sjukvård. Jag har vidare förordat ökade insatser inom områdena
havsteknik och tekoteknik samt för genomförande av ett civilt flygtekniskt forskningsprogram.
Jag avser nu nägot utförligare kommentera insatserna inom dessa områden.
Verkstadstekniken har avgörande betydelse för den produktionstekniska förnyelsen i flertalet branscher. En vital inhemsk verkstadsteknisk forskning och utveckling är av stor betydelse för utvecklingen av en
korikurrenskraftig svensk industri för tillverkning av verkstadsteknisk produktionsutrustning. STU:s insatser bör främst inriktås på utveckling mot flexibla automatiserade produktionssystem. Jag har beräknat medel för att den successiva upptrappningen av insatserna på detta område. som har
påbörjats under innevarande treårsperiod, kan fortsätta.
Verkstadsindustrin berörs också i hög grad av den snabba utvecklingen inom materialtekniken. Utnyttjandet av ett nytt material eller en ny
materialkvalitet påverkar inte enbart produktprestanda utan förutsätter
normalt också förändringar i själva produktionen. Det materialtekniska
området är mycket omfattande. Under innevarande treårsperiod har STU:s insatser framför allt inriktats mot att förstärka insatserna inom delområden där utvecklingen av nya material och materialegenskaper är
central och där stora satsningar sker internationellt. Jag har beräknat medel för att den nuvarande stora satsningen på det materialtekniska
För att möjliggöra ökade satsningar på vissa nya malerial är det därför
nödvändigt att satsningarna på mer konventionella metalliska material minskas. Inom metallforskningsområdet har Sverige en traditionellt stark ställning och stora satsningar görs från industrins sida. STU:s insatser är här av relativt sett mindre betydelse än inom nya materialområden där
STU:s satsningar kan vara direkt avgörande. Jag räknar med att industrin tar ett ökat ansvar för att upprätthålla och vidareutveckla kompetensen på
metallforskningsområdet. Jag har beräknat medel för ökade satsningar på polymera material, och då särskilt polymerbaserade fiberkompositer, samt på högpresterande keramer.
Informationsteknologin är drivkraften bakom stora förändringar inom nära nog alla samhällsområden. Den representerar ett av de få mer betydande tillväxtområdena för 1980-talet och ger även på längre sikt utomordentligt stora utvecklingsmöjligheter. STU:s nuvarande program
för informationsteknolog; är sammansatt av ett antal olika delar som kan
koncentreras till i huvudsak två block, nämligen komponentteknologi och systemteknologi. Tyngdpunkten ligger på systemteknologi men stora sats-
ningar görs också inom komponentteknologiblocket. Huvuddelen av dessa insatser avser kunskapsutveckling för att skapa den nödvändiga basen för
en vidare industriell utveckling. Jag har beräknat medel för ökade satsningar inom komponentteknologiblocket som i huvudsak utgörs av delprogrammet Målinriktad forskning i det nationella mikroelektronikprogrammet. Jag har vidare beräknat medel för fortsatta kraftfulla satsningar på
systemteknologi.
Satsningarna på industriell exploatering av biotekniken har ökat kraftigt under de senaste åren. Intresset kring biotekniken har hittills i hög
grad kretsat kring gentekniken och mera specifikt kring den s.k. hybrid-
DNA-tckniken. Den biologiska basen för biotekniken har emellertid vid-
gats genom genombrottet för tekniken med s.k. monoklonala antikroppar.
Prop. 1983/84: 135 . 79
Genom de senaste årens insatser bör det nu finnas förutsättningar för en ytterligare kraftsamling för att vidareutveckla svenska styrkepunkter forskningsmässigt och industriellt. Jag har beräknat medel för en kraftig ökning av insatserna inom det biotekniska området. Den successiva upptrappningen av de biotekniska satsningarna som påbörjades under innevarande treårsperiod kan därmed fortsätta. Tyngdpunkten kommer även fortsättningsvis att ligga på kunskapsutveckling.
STU:s insatser inom området kemiteknik syftar till att på olika sätt stödja svensk kemisk industris utveckling av s.k. prestations- och specialkemikalier. Det är också inom detta område som en expansion av kemiindustrin förutses för 1980-talet. Jag har beräknat medel för i stort sett oförändrade insatser för i första hand kunskapsutveckling inom strategiska teknologiområden av brett intresse för den kemiska industrin.
Massa- och pappersindustrins betydelse för svensk ekonomi är odiskutabel. För att den svenska industrin skall kunna upprätthålla sin konkurrenskraft mäste massa- och papperstekniken utvecklas. Insatserna inom området massa- och pappersteknik syftar bl.a. till att öka förädlingsgraden hos svenska pappersprodukter. Jag har beräknat medel för i stort
Träindustrin är liksom massa- och pappersindustrin en betydande nettoexportör i svensk industri och därmed av stor betydelse för vår bytesbalans med omvärlden. Den stora satsning för att öka kompetens- och kunskapsnivån inom området träteknik som påbörjades 1979/80 bör fullföljas på nuvarande nivå. För att undvika dubbelarbete och öka effekten av de statliga satsningarna bör verksamheten inom STU i ökad utsträckning samordnas med de branschfrämjande aktiviteter inom träindustriområdet som statens industriverk (SIND)]) bedriver.
Hälso- och sjukvården är en viktig samhällssektor med stort teknikberoende. Befolkningsutvecklingen med ökande andel äldre gör också att hälso- och sjukvårdens omfattning stadigt ökas. med stigande kostnader som följd. Vid sidan av rent medicinsk utveckling är ny teknik för hälso- och sjukvård en betydelsefull möjlighet att åstadkomma förbättrad vård. Ny och förbättrad teknik kan också sänka sjukvårdskostnaderna och stärka Sveriges industriella konkurrenskraft. Jag har beräknat medel för fortsatta STU-insatser på i huvudsak oförändrad ambitionsnivå.
Jag har tidigare i proposition om svensk havsresursverksamhet (prop. 1983/84:10) föreslagit åtgärder för att främja denna. Ett viktigt led i en sådan politik utgörs av forsknings- och utvecklingsinsatser inom området havsteknik. STU föreslår att stödet inom detta område ökas och koncentreras till utveckling av teknik vars tillämpningar i första hand finns på oljeutvinningsmarknaden på Nordsjön.
Min bedömning är att oljeutvinningsverksamheten på Nordsjön erbjuder en intressant marknad för svensk industri. Många produkter som är lämpade för denna verksamhet karakteriseras av korta serier och snabb tek-
nisk utveckling. Oljeutvinningsverksamheten drivs också kontinuerligt mot nya svårare förhållanden, vilket ställer krav på högre teknisk kvalitet samt bättre tillförlitlighet och säkerhet, dvs. områden där svensk industri bör ha komparativa fördelar. Jag har beräknat medel för ökade STU-insatser inom området havsteknik. STU:s insatser bör i första hand inriktas på framtagning av produkter och system för oljeutvinningsmarknaden och då särskilt den norska marknaden. Samråd bör härvid ske med styrelsen för det program för havsindustriell kompetensutveckling som inrättas vid SIND. Jag finner det naturligt med ett närmare samarbete mellan Norge och Sverige på oljeutvinningsområdet. Sverige har en betydande oljeimport medan Norge är Europas största nettoexportör av olja. Samtidigt är den kompetens som svensk industri besitter, viktig för den norska oljeutvinningsmarknaden. Eftersom oljeutvinningsmarknaden är en förhållandevis ny marknad för svensk industri har STU:s insatser hittills i första hand inriktats på att bredda den tekniska kunskapen om branschen och dess problemområden. Insatserna bör nu fokuseras på ett antal större projekt för att åstadkomma konkreta resultat. STU bör härvid särskilt beakta problemen för subarktiska och arktiska havsområden. STU bör stödja verksamheten vid SSPA för att vidmakthålla institutet som en resurs för svensk havsteknisk industri.
STU föreslår ökade insatser för forskning inom området civil flyg-
teknik. |
Svensk flygindustri byggdes upp med målsättningen att i första hand tillgodose försvarets behov av stridsflygplan. Den militära delen har också helt dominerat verksamheten. Statsmakternas uttalade målsättning är emellertid på sikt en flygindustri med väsentligt ökad andel civil produktion. Industrin strävar också i denna riktning. Volvo Flygmotor och Saab-Scania driver ett antal avancerade civila utvecklingsprojekt i samarbete med amerikansk industri, delvis finansierade med statliga lån. För att en medverkan för svensk industri i framtida samarbetsprojekt inom det flygtekniska området skall kunna uppnås är det viktigt att landets knappa resurser utnyttjas väl. Detta kan innebära koncentration av resurserna till vissa områden av flygteknikutvecklingen, medan insatserna inom andra områden begränsas till teknikbevakning.
De nya civila flygplan som skall utvecklas för att säljas i framtiden måste konstrueras för en marknad där förutsättningarna jämfört med de senaste decennierna är väsentligt förändrade. Dessa ändrade förutsättningar gäller såväl bränslekostnadernas ökade andel av driftskostnaderna som ökade krav på miljövänlighet, komfort och säkerhet.
STU:s programförslag omfattar insatser inom områdena: aerodynamik, flygmekanik, stabilitet och flygegenskaper, struktur och material samt buller och vibrationer. Programmet är tänkt att genomföras i samarbete med industrin, högskolor och FFA. Vid programmets utarbetande har
förutsatts att utvecklingen av civila flygplan inom vissa områden kan dra nytta av det kunnande som redan finns beträffande militära flygplan:
Jag delar uppfattningen att ökade satsningar bör göras på civil flygtek-
nisk forskning. För att stödja den pågående omställningen inom flygindustrin mot en större andel civil och exportinriktad produktion bör ett fler-
årigt ramprogram genomföras för att säkerställa den långsiktiga kunskapsutvecklingen inom svensk flygindustri. Det är enligt min uppfattning nödvändigt att etablera och upprätthålla en kunskapsnivå, som är tillräcklig för att industrin skall kunna samarbeta med utländska flygindustrier och medverka som partner, underleverantör eller huvudleverantör i kommersiellt intressanta civila Nygplansprojekt.
Jag har mot denna bakgrund beräknat medel för en successiv ökning av STU:s stöd till civil flygteknisk forskning. Vid min medelsberäkning har jag tagit hänsyn till de betydande utvecklingsinsatser som görs på den militära sidan. De insatser som jag förordar bör således samordnas med det militära forskningsprogrammet inom området i enlighet med vad chefen för försvarsdepartementet förordat angående flygteknisk forskning.
Regeringen har i proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin bl.a. framhållit att insatser på forsknings- och utvecklingsområdet är av
stor betydelse för att på lång sikt öka konkurrenskraften inom tekobranschen. Det är enligt min mening ett överlevnadsvillkor för denna industri i
Sverige att tekotekniken utvecklas. Jag har beräknat medel för att
STU i samverkan med SIND skall kunna öka insatserna för produkt-och
produktionsteknisk utveckling inom Kkonfektionsindustrin. En del av dessa
insatser bör ske vid Textulforskningsinstitutet (TEFO). som bl.a. därige-
nom ges möjlighet att utvecklas till ett konfektionstekniskt kunskapscentrum.
Jag vill även beröra frågan om en teknisk forskningsrådsfunktion.
Det har i olika sammanhang, bl.a. i industridepartementets industriella och tekniska räd, anförts att det finns en oro i forskarsamhället för att STU:s uppgift att bevaka de industri- och sektorpolitiska aspekterna skulle medföra att i ett internationellt perspektiv särskilt framstående teknisk
forskning, vars relevans är svår att skönja, inte ges stöd efter sin förtjänst.
Tanken på att inrätta ett tekniskt forskningsråd har förts fram.
De undersökningar som STU har företagit, för att systematiskt klargöra
vilka förslag till forskning vid högskolans tekniska fakulteter som idag
saknar finansiering men som på grund av sin kvalitet borde ha finansierats,
visar att de nyss nämnda farhågorna är överdrivna. Det finns dock ett mindre antal projekt som det idag är svårt att finna finansiering för.
För att säkerställa stöd till kvalitativt högtstående forskning vars relevans kan avgöras först på sikt, har jag förordat att på försök en teknisk
forskningsrådsfunktion inrättas inom ramen för STU:s kunskapsutvecklingsprogram. Jag har preliminärt beräknat att 20 milj.kr. per år avdelas
6 Riksdagen 198384. 1 saml. Nr 135
inom program 2 för detta ändamål. Fördelningen av medel ur denna pott
bör ske enligt en särskild beslutsordning med fastställda ansökningstillfällen. Ett stödärende avgörs på grundval av rekommendation från ett fors- .
karsammansatt råd.
Det bör ankomma på regeringen att göra de närmare avvägandena och
vidta de åtgärder som erfordras för att skapa en forskningsrådsfunktion
med den inriktning som jag här skisserat.
STU:s programförslag omfattar insatser inom områdena: aerodynamik,
flygmekanik. stabilitet och flygegenskaper, struktur och material samt buller och vibrationer. Programmet är tänkt att genomföras i samarbete med industrin, högskolor och FFA. Vid programmets utarbetande har förutsatts att utvecklingen av civila flygplan inom vissa områden kan dra
nytta av det kunnande som redan finns beträffande militära flygplan.
Jag delar uppfattningen att ökade satsningar bör göras på civil flygtek-
nisk forskning. För att stödja den pågående omställningen inom flygin-
dustrin mot en större andel civil och exportinriktad produktion bör ett fler-
årigt ramprogram genomföras för att säkerställa den långsiktiga kunskaps-
utvecklingen inom svensk flygindustri. Det är enligt min uppfattning nöd-
vändigt att etablera och upprätthålla en kunskapsnivå, som är tillräcklig för
att industrin skall kunna samarbeta med utländska flygindustrier och medverka som partner, underleverantör eller huvudleverantör i kommersiellt
intressanta civila flygplansprojekt. Jag har mot denna bakgrund beräknat medel för en successiv ökning av STU:s stöd till civil flygteknisk forskning. Vid min medelsberäkning har jag tagit hänsyn till de betydande utvecklingsinsatser som görs på den
militära sidan. De insatser som jag förordar bör således samordnas med det militära forskningsprogrammet inom området i enlighet med vad chefen för
försvarsdepartementet förordat angående flygieknisk forskning.
Regeringen har i proposition 1982/83:130 om åtgärder för tekoindustrin bl.a. framhållit att insatser på forsknings- och utvecklingsområdet är av stor betydelse för att på lång sikt öka konkurrenskraften inom tekobranschen. Det är enligt min mening ett överlevnadsvillkor för denna industri i
Sverige att tekotekniken utvecklas. Jag har beräknat medel för att STU i samverkan med SIND skall kunna öka insatserna för produkt-och produktionsteknisk utveckling inom konfektionsindustrin. En del av dessa insatser bör ske vid Textilforskningsinstitutet (TEFO), som bl.a. därigenom ges möjlighet att utvecklas till ett konfektionstekniskt kunskapscentrum. Jag vill även beröra frågan om en teknisk forskningsrådsfunk-
tion.
Det har i olika sammanhang, bl.a. i industridepartementets industriella
och tekniska råd, anförts att det finns en oro i forskarsamhället för att
STU:s uppgift att bevaka de.industri- och sektorpolitiska aspekterna skulle medföra att i ett internationellt perspektiv särskilt framstående teknisk
forskning. vars relevans är svår att skönja, inte ges stöd efter sin förtjänst.
Tanken på att inrätta ett tekniskt forskningsråd har förts fram. De undersökningar som STU har företagit, för att systematiskt klargöra
vilka förslag till forskning vid högskolans tekniska fakulteter som idag saknar finansiering men som på grund av sin kvalitet borde ha finansierats, visar alt de nyss nämnda farhågorna är överdrivna. Det finns dock ett mindre antal projekt som det idag är svårt att finna finansiering för.
För att säkerställa stöd till kvalitativt högtstående forskning vars relevans kan avgöras först på sikt, har jag förordat att på försök en teknisk forskningsrådsfunktion inrättas inom ramen för STU:s kunskapsutvecklingsprogram. Jag har preliminärt beräknat att 20 milj.kr. per år avdelas
inom program ? för detta ändamål. Fördelningen av medel ur denna pott
bör ske enligt en särskild beslutsordning med fastställda ansökningstillfäl-
len, Ett stödärende avgörs på grundval av rekommendation från ett forskarsammansatt råd.
Det bör ankomma på regeringen att göra de närmare avvägandena och
vidta de åtgärder som erfordras för att skapa en forskningsrådsfunktion med den inriktning som jag här skisserat.
STU:s stöd till kollektiv forskning syftar till att stimulera sådan
forskning och utveckling som är gemensam för en bransch eller annan grupp av företag/intressenter. Stödformen innebär att avtal träffas mellan STU och industrirepresentanterna om gemensam finansiering av ett speci-
ficerat forsknings-och utvecklingsprogram. Avtalen är vanligen treåriga och STU:s finansiering uppgår i genomsnitt till ca 50 procent.
På grundval av bl.a. de utvärderingar som gjorts bedömer STU att den kollektiva forskningen har stor betydelse som effektivt komplement till företagens egen forskning. STU anser att företagsgemensamma forsk-
ningsresurser kommer att få en ökad betydelse i framtiden och föreslår att
stödet till kollektiv forskning förstärks. STU föreslår vidare en ny modell
för finansiering som innebär att industriintressenterna och staten i princip
bör dela finansieringen lika och att i stället för att som tidigare variera finansieringsandelen kan en anpassning ske genom att den totala omfattningen av ramprogrammet varieras.
Jag delar bedömningen att den kollektiva forskningen utgör ett värdefullt komplement till företagens egen forskning. Det är mitt intryck att den
kollektiva forskningen i många fall har ett högt anseende och är väl respek-
terad i industrin. | .
För närvarande finns 28 kollektiva forskningsprogram. Av dem har
hittills 12 utvärderats. Det är enligt min mening angeläget att ett ordentligt beslutsunderlag finns tillgängligt inför varje avtalssituation.Takten i utvär-
deringsarbetet bör därför öka. Härigenom säkerställs att programmen an-
passas till den tekniska utvecklingen och till industrins behov. Det är inte
meningen att STU:s stöd till en kollektiv forskningsverksamhet automa-
tiskt skall förnyas. Inför varje förnyelse av avtal skall en reell prövning
göras. Avgörande för eventuellt engagemang från statens sida är bedömd nytta av verksamheten samt industrins intresse av att medverka finansiellt.
Jag är inte beredd att i sin helhet tillstyrka STU:s förslag till ny finansie-
ringsmodell. Huvudregeln skall även fortsättningsvis vara att industrin
skall finansiera större delen av verksamheten. Med tanke på den allmänna
förstärkning av industrins finansiella resurser som skett och beräknas ske
även under de närmaste åren, bör STU sträva efter att minska statens finansieringsandel för kollektiv forskning till 40 procent. Ett medel för att åstadkomma detta i de fall industrin inte anser sig kunna öka sin insats kan t.ex. vara en minskning av den totala omfattningen av ramprogrammet. Jag vill emellertid samtidigt framhålla att för de program där STU har satsat på
att bygga upp ny kompetens eller där verksamheten bedöms vara väsentlig också för en vidare krets av företag som t.ex. på grund av storlek eller
kompetens har svårt att engagera sig i industrikollektivet, bör STU även fortsättningsvis ha möjlighet att finansiera en större del av programmen. Jag är inte beredd att ta ställning till STU:s förslag om ökade resurser till | kollektiv forskning. Kollektiv forskning är inget mål i sig. Den är ett bland
flera medel för att stimulera kompetensuppbyggnaden i främst industrin. Inom ramen för de direktiv som statsmakterna meddelar ankommer det på
STU att själv bedöma var och i vilken form STU:s stöd är mest verknings-
fullt.
När det gäller stödet till enskilda uppfinnare anför STU följande.
Enskilda uppfinnare har stort behov av finansiellt stöd och rådgivning. Detta har sedan länge varit uppmärksammat och stödet till dessa har
successivt vidgats och blivit mer variationsrikt. I en internationell jämförelse är stödet i Sverige till uppfinnare väl uppbyggt. Vid sidan av stödet till utvecklingsprojekt har STU vissa särskilda stödformer för att främja
uppfinningsverksamhet, bl.a. arbetsstipendier, uppfinnarstipendier och se-
dan 1980 idéutvecklingsstipendier. De senare ges till personer som inte tidigare arbetat med uppfinningsverksamhet.
I budgetpropositionen 1983 (prop. 1982/83:100 bil. 14 s. 197) uttalade jag
att STU bör pröva olika former för att stimulera uppfinningsverksamhet.
Jag angav som ett alternativ att STU prövar att utnyttja uppfinnarstipendier för att täcka uppfinnares lönekostnader under en begränsad tidsperiod, dvs. en form av ej projektbundet stöd. Riksdagen har anslutit sig till
uttalandet (NU 1982/83:34, rskr 373). STU har i skrivelse den 10 november
1983 till regeringen hemställt om att få införa stödformen Näringsbidrag för innovatörer. Förslaget har tagits fram bl.a. i samråd med en referensgrupp för uppfinnarfrågor. Stödformen riktar sig till kreativa personer och innovativa grupper eller
småföretag. Stödet skall inte vara belagt med återbetalningsskyldighet. Stödet skall göra det möjligt för mottagaren att under en tidsperiod på normalt upp till 2 år mer koncentrerat kunna arbeta med nya idéer och utvecklingsarbete.
För egen del vill jag anföra följande. Uppfinnare svarar för en stor del av det idéflöde som är en så viktig källa för förnyelsen av industrin. För att säkerställa en tillräcklig omfattning av denna nyskapande verksamhet krävs stimulanser av olika slag. Jag har som tidigare nämnts beräknat medel för en utveckling och effektivisering av ökade insatser riktade mot denna grupp. En del av dessa medel bör användas för att pröva ett mer
långsiktigt, ej projektbundet stöd. Jag finner STU:s förslag till ett sådant
stöd intressant. Det bör ankomma på regeringen att svara för den närmare
utformningen av ett sådant stöd i huvudsak enligt de riktlinjer som STU föreslår. .
Verksamheten inom delprogrammet lc. Industriservice är riktad mot mindre och medelstora företag samt planeras och genomförs i nära samverkan med SIND och de regionala utvecklingsfonderna. Delprogrammet inkluderar bl.a. försöksverksamhet med förmedling av ny utländsk teknik
till svenska företag, småföretagsservice vid kollektiva institut och regional produktutvecklingsservice i samverkan med industrin. På regeringens uppdrag bedrivs vidare i samarbete med nägra utvecklingsfonder försöksverk-
samhet med s.k. regionalt projektkonsultstöd till företag som genomför
produktutvecklingsarbete. Stödet finansieras till lika delar av STU och
landstingen i de fyra län som omfattas av försöksverksamheten. Verksamheten har nyligen utvärderats och föreslås successivt utvidgas till att
omfatta 20 län i slutet av den kommande treårsperioden. | Som jag redogjort för vid min anmälan av förslag till åtgärder för indu-
striell utveckling och förnyelse har jag förordat en överföring av huvudmannaskapet för projektkonsultstödet till SIND. I övrigt räknar jag med
att verksamheten inom delprogrammet 1c fortsätter på oförändrad ambitionsnivå med i huvudsak nuvarande inriktning.
Delprogram 1e. Arbetstagarinitierade projekt syftar till att få igång tekniskt industriellt utvecklingsarbete grundat på idéer eller initiativ från anställda som inte arbetar med forskning och utveckling. STU:s erfarenheter av programmet är goda. En fördel med stödet är att projektidéerna föds och utvecklas i det företag som skall tillgodogöra sig resultaten. Verksamheten inom programmet är en försöksverksamhet sedan 1980. Det är således för tidigt för en genomlysande utvärdering. Erfarenheterna hittills
motiverar dock att verksamheten drivs vidare. En utvärdering bör påbör-
jas och redovisas scnast år 1986. Jag har med hänsyn till vissa reserva-
tioner under delprogrammet beräknat medel för en fortsatt verksamhet på i huvudsak nuvarande nivå.
Syftet med STU:s program 2 för kunskapsutveckling är att skapa en
nödvändig kunskapsbas för framtida utveckling av industriella processer, metoder och produkter inom scktorer som från industriell synpunkt bedöms vara särskilt intressanta. STU:s insatser under detta program görs
dels i form av ramprogram för kunskapsutveckling, dels i form av obundet
projektstöd. Ca hälften av insatserna sker f.n. i form av ramprogram.
Jag anser att STU även fortsättningsvis bör sträva efter att ej binda upp
mer än hälften av resurserna inom kunskapsutvecklingsprogrammet i ram-
program. Härigenom bör en tillräcklig grad av flexibilitet kunna upprätthållas. Stödet för ett ramprogram skall vara tidsbegränsat och inte bli
permanent. När ett ramprogram skall avvecklas måste detta ske successivt och förberedas i god tid. Om ett ramprogram öppnar ett nytt område som
befinns vara så intressant ur teknisk-vetenskaplig synvinkel och för den högre tekniska utbildningen att forskningen inom området bör permanen-
tas, skall åtgärder vidtagas inom högskolan så att kompetenser och resurser tillvaratas i den reguljära verksamheten. För ramprogram som visat sig särskilt intressanta från industriell synpunkt bör STU överväga att som ett alternativ till avveckling pröva möjligheterna att tillsammans med in-
dustrin i kollektiv form finansiera forskningen i ett fortvarighetstillstånd. Där industrins intresse inte är tillräckligt starkt och där högskolan inte är
beredd att ta över finansieringsansvaret bör dock en fortsatt finansiering av ramprogram eller projekt med ändrat mål och ny inriktning kunna
komma ifråga.
Under STU:s program 3. Internationellt samarbete planeras och stöds STU:s internationella kontaktverksamhet samt viss projektsam-
verkan. Vidare biträds departement och myndigheter vid förhandlingar
med främmande länder och internationella organisationer, s.k. internationell myndighetsservice.
STU pekar på det internationella beroendet inom det tekniskt-veten-
skapliga och industriella området och föreslår bl.a. åtgärder för att stimule-
ra yngre forskare från industrin och forskningsinstitutioner att bedriva
forskning vid utländska institutioner.
För egen del vill jag framhålla följande. Teknik- och kunskapsöverföring från andra länder får ökad betydelse för svensk industriell utveckling och
forskning. Huvuddelen av framtidens teknik och kunskapsbasen för denna
tas fram i andra länder. Kontakten i den internationella forskarvärlden är av stor betydelse för att Sverige skall kunna följa och ta del av utvecklingen. STU har ett ansvar för att främja internationellt tekniskt samarbete och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisationer. Jag räknar med att STU reserverar medel under program 2 för att
möjliggöra för yngre svenska forskare att skaffa sig erfarenhet från utlandet. Ansvaret för bevakning av teknisk utveckling och forskning utom-
lands faller i första hand på företagen och forskarna själva. Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT) spelar i detta sammanhang en viktig roll. Jag återkommer snart till detta. Jag vill emellertid
redan här markera att STATT har som huvuduppgift att bevaka teknisk
utveckling och forskning utomlands. STU med flera myndigheter bör
således repliera på STATT när det gäller teknikbevakning i andra länder
och inte bygga upp egna resurser för detta ändamål. Jag har beräknat medel för en fortsatt verksamhet inom STU:s program 3 på i stort sett
oförändrad nivå.
Program 4. Teknikupphandling inbegriper STU:s olika teknikupphandlingsstödjande aktiviteter. Programmet benämndes tidigare Myndighets- | service och inkluderade då även internationell myndighetsservice som nu redovisas under program 3. |
STU föreslår kraftigt ökade resurser för teknikupphandling bl.a. för att stimulera teknikupphandling mellan företag och för s.k. obeställda projekt. Vidare föreslås fortsatta insatser för samverkan med kommuner och landsting.
Som jag tidigare framhållit fäster regeringen stort avseende vid teknikupphandling som instrument för den industriella förnyelsen. Jag kommer strax att lämna en samlad redogörelse för hur regeringen avser att utnyttja teknikupphandling för det industriella förnyelsearbetet. Även om huvudansvaret för att en teknikupphandling kommer till stånd ligger hos upphandlare och leverantör är det onekligen så att denna process kan påverkas genom samhälleliga insatser av olika slag. STU:s teknikupphandlingsstödjande åtgärder utgör exempel på sådana insatser. Som jag tidigare redogjort för kompletteras STU:s insatser av andra samhälleliga åtgärder. Jag har beräknat medel för fortsatta insatser inom STU:s teknikupphandlingsprogram på en något högre ambitionsnivå. Insatserna bör koncentreras på kommunal och landstingskommunal teknikupphandling. Jag har även beräknat visst utrymme för fortsatt arbete med s.k. obeställda projekt. Teknikupphandling mellan företag är i första hand en uppgift för Industrifonden. Jag återkommer till detta vid min behandling av fondens verksamhet.
Under anslagsposten Afttachéverksamhet lämnas stöd till STATT. Huvuddelen av verksamheten finansieras genom bidrag under detta anslag medan återstoden finansieras genom uppdragsintäkter. STATT föreslår dels fortsatt bevakning vid de nuvarande åtta attachékontoren, dels utvidgad bevakning i USA och Europa samt försöksvis vidgad bevakning i olika former i övriga världen. STATT framhåller även i sin plan att det är viktigt att kunna göra särskilda insatser för att stödja en viss bransch eller företagsgrupp för att höja dess tekniska kunskapsnivå eller stimulera till teknikimport. STATT föreslår därför att ökade medel avdelas för denna form av specialbevakning.
För egen del vill jag anföra följande. STATT:s huvuduppgift är att bevaka ny teknik, tekniska trender och kursändringar i de viktigaste industriländernas teknik- och forskningspolitik. Jag bedömer STATT:s verksamhet som en mycket värdefull del av de statliga insatserna för spridning av kunskaper om utländsk industriell teknik. STATT:s erfarenhet och kontaktnät är en fast grund för fortsatt utbyggnad av det internationella bevakningsnätet. Jag har mot denna bakgrund beräknat medel för en ökad ambitionsnivå vad gäller attachéverksamheten. Medel har bl.a. avsatts för hälttenfinansiering av en skogsteknisk attaché vid kontoret i Washington för bevakning av den tekniska utvecklingen inom det skogsindustriclla området i Nordamerika. Jag har därvid förutsatt att skogsindustrin i Sverige svarar för den andra hälften av erforderlig finansiering.
Prop. 1983/84: 135 | 88
7 Nationellt mikroelektronikprogram (NMP)
Styrelsen för teknisk utveckling (STU) överlämnade våren 1983 ett förslag till regeringen om en sammanhållen satsning inom mikroelektronikområdet. Förslaget hade utarbetats efter samråd med flera andra myndigheter och företag.
Förslaget remissbehandlades och riksdagen förelades förslag till riktlinjer för ett femårigt nationellt mikroelektronikprogram samt förslag till medelstilldelning för budgetåret 1983/84 (prop. 1983/84:8, NU II, rskr 130). Riksdagen godkände riktlinjerna och anslog sammanlagt 44 milj.kr. för nyss nämnda budgetår.
I prop. 1983/84:8 lämnades en utförlig redovisning av det nationella mikroelektronikprogrammet. Jag nöjer mig därför nu med att i samband med mina förslag till fortsatt medelstilldelning av programmet kortfattat återge de riktlinjer till ett nationellt mikroelektronikprogram som riksdagen har godkänt.
Det nationella mikroelektronikprogrammet bör enligt min mening genomföras med i huvudsak den omfattning som STU har föreslagit. På grund av den snabba utvecklingen inom mikroelektroniken anser jag det emellertid för tidigt att redan nu ta ställning till medelstilldelningen för det sista året (1987/88) av mikroelektronikprogrammet. Jag avser att återkomma till detta vid ett senare tillfälle.
Programmet är indelat i fyra delprogram: 1. Utbildning, 2. Grundforskning, 3. Målinriktad forskning och 4. Industriell utveckling.
Mina förslag i det följande avser dels medelstilldelning för budgetåret 1984/85 i fråga om vissa delar av mikroelektronikprogrammet. dels en ram för medelstilldelningen budgetåren 1985/86—1986/87.
Förslag om medel till vissa delar av programmet har också lagts i andra sammanhang. Bl.a. har jag i prop. 1983/84:107 om forskning vid min beräkning av medel till anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling beaktat att viss del av medlen skall användas inom mikrolektronikprogrammets delprogram 3. Jag föreslår nu vissa preciseringar i fråga om dessa medel.
En totalbild av mikrolektronikprogrammets finansiering redovisas i den kommande bakgrundsbeskrivningen. De förslag rörande programmet som läggs fram i detta sammanhang är följande.
Mitt förslag:
Delprogram 1. Utbildning
2 milj. kr. anslås till STU för att i samråd med SIND D sprida kunska-
per om kretskonstruktion bland små och medelstora företag m. m. (se kap. IS anslaget Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken).
För perioden 1985/86—1986/87 beräknas en ram av totalt 4 milj. kr. för samma ändamål.
Delprogram 3. Målinriktad forskning
Av de medel som begärs i prop. 1983/84: 107 för budgetåret 1984/85 under anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling bör 10 milj. kr. utöver tidigare ambitionsnivå tillföras delpro-
gram 3 i mikroelektronikprogrammet. För perioden 1985/86—-1986/87 beräknas inom ramen för anslaget Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling
totalt 29 milj. kr. utöver nuvarande ambitionsnivå för delprogram 3 i mikroelektronikprogrammet. Delprogram 4. Industriell utveckling
36,5 milj. kr. anslås för budgetåret 1984/85 till delprogram 4. För genomförande av projekten förutsätts industrin delta med lika stor
finansieringsande] (se kap. 15 anslaget Industriell utveckling inom mik-
roelektroniken). För perioden 1985/86—1986/87 beräknas en ram av totalt 53 milj. kr.
för detta delprogram.
Bakgrund och skäl för mina förslag:
Delprogram 1. Utbildning, som i detta skede har en snäv målsättning,
syftar till att ge större möjligheter till anskaffning av kvalificerad utrustning för datorstödd konstruktion av integrerade kretsar. Därigenom kan nivån inom utbildningen höjas. I första hand avses medlen att bli fördelade till högskolor och universitet via universitets- och högskoleämbetet (UHÄ). För innevarande budgetår har 5 milj. kr. anslagits över åttonde huvudtiteln (utbildningsdepartementet). I prop. 1983/84:100 bil. 10 har chefen för ut-
bildningsdepartementet vidare vid sin beräkning av kostnadsramen till UHÄ:s disposition för budgetåret 1984/85 tagit hänsyn till behov inom
mikroelektronikområdet. Det fortsatta genomförandet av dessa riktade
högskoleinsatser kommer att prövas i samråd med mig i budgetarbetet de
närmaste åren. Till grund för denna prövning kommer bl.a. att ligga det av
UHÄ aviserade förslaget rörande förstärkning av utbildning och forskning inom områdena halvledarteknik och elektrooptik. Vidare inrymmer delprogrammet förslag till speciella insatser för vidareutbildning och kun-
skapsspridning inom industrin vad gälter kretskonstruktion. För innevarande budgetår har 2 milj.kr. anvisats till STU. Avsikten är bl.a. att små
och medelstora företag snabbt skall kunna tillägna sig den nya tekniken och att bereda gymnasielärare tillfälle till vidareutbildning inom området. En viktig resurs när det gäller fortbildningen för speciellt småföretagen är Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (STFU).
Jag föreslår nu att för nästa budgetår 2 milj.kr. anslås till STU för att, i
samråd med statens industriverk, användas till spridning av kunskaper om kretskonstruktion bland små och medelstora företag och till fortbildning av yrkesverksamma konstruktörer. Medlen bör anvisas över anslaget Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken. Jag anser att dessa åtgärder bör ges ett större utrymme än det som STU har föreslagit
varför jag för insatser under perioden 1985/86— 1986/87 förordar totalt 4
milj.kr.
Inom ramen för delprogram 2. Grundforskning kommer en nationell
halvledarforskning att byggas upp. Uppbyggnaden skall ske gradvis och programmet syftar till att möjliggöra vidgade insatser av svenska forskare på viktiga problem inom halvledarforskningen och att på så sätt stimulera
kunskapsutbytet med den internationella forskningen på området. Härigenom kan nivån på forskningsutbildningen höjas och antalet forskarstude-
rande ökas. Vidare möjliggörs ett ökat kunskapsflöde till de svenska grupper som arbetar med halvledarfysikens tillämpningar i komponenter, kretsar och system. Detta väntas på sikt leda till en förstärkning av den svenska elektronikindustrin. Till grund för satsningen ligger en rapport som har utarbetats av en arbetsgrupp tillsatt av naturvetenskapliga forskningsrådet (Upprustning av svensk halvledarforskning -rapport från ar-
betsgruppen för nationell halvledarforskning -1983-01-19). Gruppen har
ansett tre forskningsområden som speciellt angelägna för en svensk satsning. Urvalet av projekt sker genom inomvetenskapliga kriterier. Riksdagen har för innevarande budgetår anslagit 5 milj.kr. till nationell halvledarforskning. I samband med proposition om forskning (prop. 1983/84:107)
har statsrådet I. Carlsson efter samråd med mig förordat att 16 milj. kr får disponeras under nästa budgetår. För insatser under perioden 1985/86—
1986/87 förordas totalt 19 milj.kr.
Delprogram 3. Målinriktad forskning skall bygga upp kunskaper inom
ny halvledarteknik, vilka väntas bli av stort intresse för industrin under
senare delen av 1980-talet och under 1990-talet. Den nya tekniken omfattar
bl.a. s.k. givare. optoelektronik. bildkomponenter, mikrovägskomponenter samt nya halvledarmaterial bl.a. galliumarsenid. Delprogrammet skall förstärka STU:s nuvarande insatser på detta område. STU har för
innevarande budgetår tidigare budgeterat ca 40 milj.kr. och riksdagen har
beviljat ytterligare 8 milj.kr. En fortsatt höjning av ambitionsnivån bör ske under treårsperioden
1984/85— 1986/87. De förstärkta insatserna har jag beräknat till 10 milj.kr.
budgetåret 1984/85 och till sammanlagt 29 milj.kr. för budgetåren 1985/86— 1986/87. Jag har beaktat detta vid min beräkning av medel till anslaget
Styrelsen för teknisk utveckling: Teknisk forskning och utveckling.
I delprogram 4. Industriell utveckling. ingår f.n. åtta utvecklingsprojekt. Dessa skall genom kollektiv forskning och teknikupphandling i vid mening
stärka den inhemska förmågan att konstruera och producera komponenter,
bl.a. kundanpassade kretsar. Riksdagen bar beviljat 24 milj.kr. för inneva-
rande budgetår och förutsatte därvid att regeringen fortlöpande lämnar
riksdagen information om delprogrammets utveckling. bl.a. i samband
med förslagen om medelsanvisning för kommande budgetår. Jag vill med anledning av detta anföra följande. Delprogrammet är f.n. i ett inledningsskede. Jag kommer vid ett senare tillfälle att föreslå regeringen att ett särskilt programråd skall inrättas. I detta bör berörda verkschefer
ingå. Till programrådet bör ytterligare personer kunna adjungeras. Pro-
gramrådets uppgift bör inledningsvis vara att låta genomföra nödvändiga
förstudier och specifikationsarbeten. Dessutom bör rådet föreslå en fördel-
ning av medel mellan de olika projekten så avvägd att mikroelektronikpro-
grammets övergripande målsättning uppfylls. dvs. att öka konstruktionsoch produktionsförmågan av mikroelektronikkomponenter I Sverige. Jag
är dock inte beredd att förorda detaljerade anvisningar eftersom jag anser det betydelsefullt att rådet ges möjligheter att anpassa programmet till den
snabba tekniska utvecklingen inom området. Detta kan innebära att vissa
ändringar i utvecklingsprojekten måste göras då förutsättningarna föränd-
ras. Det ankommer på regeringen att besluta ifråga om organisation för
delprogrammet Industriell utveckling. I samband med beredningen inom regeringskansliet i fråga om den
fortsatta finansieringen av mikroclektronikprogrammet har framkommit att försvarsmakten avser att inom befintliga ramar lägga ut vissa utvecklingsuppdrag som kan anses utgöra en del av det totala programmet. Det ekonomiska försvaret och televerket bidrar också till finansieringen. Storleken av de sålunda inplanerade uppdragen framgår av följande samman-
ställning (milj.kr.).
1983/84 — 1984/85 — 1985/86 — 1986/87 = 1987/88 — totalt Försvarsmakten — 5 4,5 3 1,5 14 Det ekonomiska
| försvaret I | 2 | 1.5 1,5 | 7 | |
| Televerket = | 4 | 4 | 3 | 12 |
| Totalt - | || 11 | 10 | 7.5 3,5 | 33 |
Jag föreslår nu att för nästa budgetår anvisas 36,5 milj.kr. och för budgetåren 1985/86—1986/87 anvisas totalt 53 milj.kr. för insatser inom delprogrammet Industriell utveckling. Medlen bör anvisas över anslaget Industriell utveckling inom mikroelektroniken. Industrin förutsätts här delta med en lika stor finansieringsandel vid genomförandet av projekten. Till dessa medel kommer de planerade uppdrag inom försvarsmakten, det
ekonomiska försvaret och televerket som jag nyss har nämnt. Jag har
beträffande detta delprogram särskilt samrått med cheferna för försvarsoch kommunikationsdepartementen.
Följande sammanställning ger en bild av erforderliga medel för den fortsatta finansieringen av mikroelektronikprogrammet och de medel som redan har anvisats av riksdagen. Sammanställningen utgör endast en beräkning och kan, med hänsyn till att finansieringskällorna dels är flera
statliga organ och dels ett flertal industrier. komma att ändras. I sammanställningen har hänsyn tagits till att det inom delprogram 2. vid naturvetenskapliga forskningsrådet redan har inplanerats 10 milj.kr. för insatser under femårsperioden, dvs. i genomsnitt 2 milj.kr. per år. För delprogram 3. har utgångspunkten varit den ursprungliga ambitionsnivån vid STU 140
milj.kr.). dels den förstärkning som riksdagen har beviljat (8 milj.kr.) och dels den ambitionsnivåhöjning jag nyss har förordat. Inom delprogram 4.
har hänsyn tagits till dels de medel som jag nyss har förordat och dels de
medel som planeras att användas för vissa uppdrag, allt inom befintliga ramar, från försvarsmakten, det ekonomiska försvaret och televerket, i
enlighet med vad jag nyss har redovisat.
Delprogram 1983/84 1984/85 1985/86— 1986/87 Utbildning
| (UHA) | 5 | 5 | =! |
| (STU) | 2 | 2 | 4 |
| Grundforskning | 7 | 18 | 23 |
| Målinriktad forskning | 48 | 52 | 118 |
| Industriell utveckling | 25 | 47,5 | 70,5 |
| Totala statliga medel | 87 | 124,5 | 215.5 |
| Industrins bidrag | 25 | 47,5 | 70,5 |
| TOTALT | 112 | 172 | 286 |
(stat + industri) ! Tas upp i ett senare sammanhang i samband med det aviserade förslaget från UHÄ rörande förstärkning av utbildning och forskning inom områdena halvledarteknologi och elektrooptik.
I fråga om en allmän bakgrund till mina förslag vill jag tillägga följande. Informationsteknologin spelar en allt viktigare roll för industrins förnyelse.
Detta gäller både den industri som är sysselsatt med att utveckla och
tillverka komponenter och system och den som använder informationstekniken integrerad med annan teknik för att få fram konkurrenskraftiga
produkter och produktionssystem inom områden utanför data- och elektronikindustrins traditionella verksamhetsområde. > STU har inventerat omsättning, antalet sysselsatta och FoU-kostnader för informationsteknologiindustrin. Denna inventering visar att är 1982 var den internationella tillväxten hos denna industri ca 1076 per år och den totala världsmarknaden för informationsteknologiprodukter ca 2 500 mil- Jarder kr. I Sverige var tillväxten ungefär lika stor och motsvarande marknad ca 50 miljarder kr. Detta innebär att Sveriges andel av världsmarkna-
den var ca 2 7c. Ca 130 000 personer var sysselsatta inom informationsteknologiindustrin i Sverige vid samma tidpunkt och tillväxten var snabbare
än för någon annan bransch. Eftersom informationsteknologiindustrin inte
är en väl avgränsad bransch, utan utgör en del även i andra branscher, innehåller nyss nämnda marknadsuppskattning även till viss del angränsande branscher. Trots detta anser jag att uppskattningen kan tjäna som en
indikation på denna industris nuvarande omfattning.
För att denna starka tillväxt skall kunna fortsätta, och helst öka, krävs
att svensk industri bibehåller eller stärker sina marknadspositioner. Detta
kan uppnås genom att flera åtgärder vidtas.
— Samverkan mellan olika intressenter. såväl på den statliga som den privata sidan, stimuleras.
— Teoleinfrastrukturen förstärks för att möta 1990-talets behov av ett ökat
informationsflöde. — Utbildningen förstärks inom informationsteknologiområdet.
— Den tekniskt vetenskapliga kompetensen höjs inom såväl högskola som
näringsliv. — Breddning av den industriella basen genom stimulans till nya industrier.
En viktig förutsättning för att den svenska tillväxten skall kunna ske i en omfattning som åtminstone motsvarar den internationella är att vi i Sverige har tillgång till kunskap om de mikroelektronikkretsar som de framtida
systemen skall byggas med. Det är även väsentligt att vi har förmåga att konstruera och producera åtminstone de för systemfunktioner centrala komponenterna i aktuella produkter. I detta sammanhang är det av intres-
se att studera Sveriges nuvarande produktion av elektronikkomponenter, i
ett internationellt perspektiv. Följande tabell visar den inventering som
STU låtit göra.
Omfattningen av svensk informationsteknologiindustri
Område Omsättning — Anställda Sveriges FoU-andet FoU i
milj.kr. andel av av om- milj. kr.
världspro- sättning
duktionen
Komponenter 1800 4500 7 0.67 24 36
Datorer och
kringutrustning 6900 11400 1,09 S67Z 386 Kommunikations-
utrustning 12.500 35 900 8.8 9.67 1200
Test/mät/analys-
utrustning 2100 5 000 2,496 3,67 75 Kablar och led-
| ningar | 2300 | 4400 287 3,57 81 |
| Försvarselektronik 3000 | 10 500 1.067 17 te 500 | |
| Industriautomation = 3500 | 8 500 3,37 5500 300 | |
| Medicinsk elektronik 1500 | 3700 2,06 4,54 68 | |
| Övrig elektronik | 500 | 1700 |
Övrig verkstads-
industri 2000 6000
Datakonsultföretag — 1300 2500 2,57 100
Dataserviceföretag — 2700 7500
Programvaruproduk-
| tion inom industrin 2000 | 7600 | |
| Underhåll | 7900 | 22 500 |
| TOTALT | 50 000 | 131700! 2950 5,55e > 2746 |
Y Av dessa är ca 8 000 sysselsatta med forskning och utveckling motsvarande ca 6 4 av antalet sysselsatta inom informationsteknologiindustrin.
Av denna tabell framgår att Sveriges produktion av elektronikkomponenter endast är ca 0.656 av världsmarknadens. Detta skall jämföras med de ca 22 som gäller för informationsteknologiindustrin i dess helhet. Erfarenheten från andra länder visar att en viktig förutsättning för en stark industri inom informationsteknologiområdet är att industrin har en tillfredsställande kontroll över konstruktionen och framställningen av mikroelektronikkretsar. En naturlig följd av deta är att en satsning på informationsteknologiområdet bör börja med mikroelektronikområdet, som utgör informationsteknologins grund. Det första steget togs hösten
1983 då riksdagen beslutade om ett nationellt mikroelektronikprogram (prop. 1983/84:8, NU 11, rskr 130). Näringsutskottet ansåg i detta sammanhang att det är angeläget att
fullfölja arbetet med ett större informationsteknologiprogram. Riksdagen ställde sig bakom utskottet och gav regeringen till känna vad utskottet anfört. Ett samlat sådant program bör redovisas för riksdagen under nästa riksmöte. Detta program kan enligt min mening på ctt verksamt sätt bidra
till att förbättra samverkan mellan olika intressenter, såväl statliga som privata. Det är viktigt att berörda intressenter gemensamt utarbetar ett
sådant program. Hänsyn bör tas till eventuella samverkansmöjligheter
med andra länders insatser inom området. Nordiskt samarbete är speciellt
värdefullt. Möjligheter bör tas till vara för att om möjligt skapa en större
marknad för såväl mikroelektronikkomponenter som programvara och
Prop. 1983/84: 135 . 95
hela system. Jag avser att i ett senare sammanhang återkomma med en närmare redogörelse för ett sådant program.
Mikroelektronik används i stor omfattning i teleinfrastrukturen, dvs. i
telefonnätet, telexnätet och det allmänna datanätet, och i apparater eller terminaler som är anslutna till näten. Under de närmaste åren görs stora
investeringar i denna infrastruktur för att bl.a. tillgodose de ökande behoven av data- och textkommunikation. Televerkets investeringar beräknas således uppgå till ca [8 miljarder kr. under perioden 1984/85—1986/87. En stor del av insatserna avser uppbyggnaden av ett allmänt tillgängligt da-
tanät, dvs. en digitalisering av telefonnätet. Det digitala nätet är grunden för att televerket skall kunna erbjuda alla användare goda möjligheter till effektiv datakommunikation. Målet för perioden fram till år 1987 är enligt
verkets treårsplan att kunna erbjuda digitala s.k. 64 kbit/s-förbindelser
över hela landet. Dessa förbindelser har ca sex gånger högre kapacitet än
det allmänna datanätet och ger t.ex. möjlighet att överföra en A4-sida på
en halv sekund. Sverige skulle därmed bli ett av de första länderna i
världen med tillgång till denna höga kommunikationskapacitet i ett rikstäc-
kande telenät. Tillgängligheten av digitala tjänster i hela telenätet ökas därefter successivt. |
Det kan finnas anledning att i det här sammanhanget erinra om att
regering och riksdag vid olika tillfällen har fattat beslut som främjar denna utveckling. Sålunda beslöt riksdagen år 1980 (prop. 1980/81:66, TU 9, rskr 132) om vissa åtgärder på teleområdet för att ge televerket möjligheter att
effektivt bidra till introduktionen av ny, modern informationsteknik i Sverige. I årets budgetproposition föreslås i samma syfte att televerkets inves-
teringar och verksamhet i övrigt bör få finansieras vid sidan av statsbudge-
ten genom erforderlig upplåning på den allmänna kreditmarknaden.
Det nuvarande telenätet, som har ett återanskaffningsvärde på ca 90
miljarder kr., är självfallet den helt grundläggande resursen vid digitaliseringen. .
Under de senaste decennierna har de rymdbaserade systemen blivit ett
viktigt komplement till de markbundna. En stor del av framför allt den interkontinentala teletrafiken går sålunda via satellit. Ett viktigt steg för att
dels ge kompetensuppbyggnad för berörda nordiska industrier, dels ge underlag för att bedöma de marknadsmässiga förutsättningarna för avancerad teletrafik via satellit inom Norden togs i och med beslutet om det s.k.
Tele-X-projektet (prop. 1982/83:168, NU 534, rskr 390). Detta projekt kommer att ge värdefull och fördjupad kunskap om den framtida telemarknaden och om ett eventuellt nordiskt satellitsystems roll i den framtida
teleinfrastrukturen.
Ny teknik kommer successivt till användning på telekommunikationsområdet. Som jag framhöll i prop. 1983/84:8 om det nationella mikroelektronikprogrammet vidgar den ökade användningen av fiberoptisk teknik för telekommunikation, internt i företagen och i det allmänna telenätet,
tillämpningsområdet för ny komponentteknik. Fiberoptisk teknik används
redan idag av televerket för utbyggnaden i storstadsnäten och kommer också relativt snart att på ett ekonomiskt sätt att kunna användas vid
utbyggnad av riksnätet. En stor fördel med detta nät är att kapaciteten vid behov kan ökas kraftigt till begränsade merkostnader. Denna satsning på fiberoptik i storstadsnät och riksnät kan också underlätta och förbilliga
användningen av fiberoptik i eventuella kabel-TV-nät. Som jag framhöll i
prop. 1983/84:8 skulle en snar utbyggnad av kabel-TV-nät i Sverige påskynda en inhemsk teknisk utveckling av komponenter på detta område. Traditionellt är försvaret bland dem som först tillägnar sig ny teknik. Så
är även fallet inom informationsteknologin och mikroelektroniken, vilket
har lett till ett beroende av hög kompetens inom mikroelektronikområdet i
landet. Detta beroende har genom successiv teknikupphandling i samband med försvarets materielanskaffning påverkat och bekostat en avsevärd del av den hittillsvarande industriella utvecklingen inom området. Försvarets behov kan även framgent väntas få stort inflytande på utvecklingen inom
informationsteknologin och mikroelektroniken.
Den elektroniska revolution som vi hittills upplevt ställer stora krav på
företagens kompetens inom modern teknik. Den är dock troligtvis enbart början på en genomgripande industriell och teknisk omvandling, som bl.a.
kommer att ställa ännu mycket större krav på beredskap i form av kunska-
per. Samtidigt innebär den — om dessa krav i tid tillgodoses — en möjlighet för inhemsk industri att återvinna konkurrenskraft och att vidmakthälla en teknisk nivå som är fullt jämbördig med utländska konkurrenters.
Grunden till denna prognos ligger i rimliga förutsägelser om nya och avgörande framsteg inom mikroelektroniken. En fortsatt miniatyrisering ger möjlighet att rymma mångfalt fler komponenter och funktioner än i dag på en enda bricka (chip). Dylika lösningar ger möjlighet till betydelsefulla
industriella omdaningar där den långt drivna miniatyriseringen spelar en
avgörande roll. Elektronik blir tillgänglig till låg kostnad eftersom även avancerade system tillverkas för något hundratal kronor. Härav följer i sin
tur, att kostnaden för elektronik i en produkt i de flesta fall blir försumbar i förhållande till det totala priset. Konsekvensen av detta blir att de allra flesta produkter kommer att innehålla elektronik. Jag vill understryka att detta inte bara gäller varor som traditionellt betraktas som ”clektronik”
utan produkter av de mest skilda slag, såsom motorsågar, bilar, tvättmaskiner och verktygsmaskiner.
En annan viktig konsekvens är att det i väsentlig grad blir elektroniken
som bestämmer produktens prestanda, och elektronikens kvalitetsnivå blir en avgörande faktor för konkurrenskraften. Däremot får själva tillverk-
ningskostnaden för kretsen ringa inflytande; dennas ändamålsenlighet
samt snabbheten i framtagningen blir avgörande.
Som en följd av denna utveckling kan det förutses att standardkretsarnas andel av den totala kretsproduktionen kommer att kraftigt minska, efter-
som specialkonstruerade ("kundanpassade") kretsar snabbt blir ett lön-
samt alternativ även då de tillverkas i mindre serier. Systemlösningar med
specialkonstrucrade kretsar på en bricka har dessutom den fördelen, att
industrispionage och kopiering försvåras.
Den stora omställning jag här skisserat har förutsättningar att realiseras inom ett decennium. Den kan å ena sidan innebära mycket stora faror för
svensk industri om denna inte i tid uppmärksammar de förändringar den
nya tekniken tvingar fram. Å andra sidan bör den också kunna öppna helt nya möjligheter. Det obestridliga övertag som de stora multinationella
tillverkarna av standardkretsar nu har ger inte dessa någon helt avgörande fördel i fråga om specialkonstruerade kretsar i små serier. Dessutom får
den i produkten ingående elektronikens tillverkningskostnad ofta enbart
ett marginellt inflytande på produktens konkurrenskraft. Det är inte eleck-
tronik som säljs utan bilar, symaskiner. osv., utrustade med elektronik.
En snabb övergång till kundanpassade lösningar fordrar kompetens för
konstruktion och tillverkning av helt annan omfattning än vad som idag finns hos den etablerade halvledarindustrin. Redan av volymmässiga skäl är det uteslutet för halvledarföretagen att utföra erforderliga konstruk-
tioner. Det är emellertid också ur industriell synpunkt viktigt. att konstruktionen sker hos systembyggaren och inte hos kretstillverkaren.
F.n. importeras huvuddelen av de halvledarkomponenter som används. En övergång till kundanpassade kretsar baserad på import skulle öka vår sårbarhet. Utländska tillverkare skulle nämligen få direkt insyn i uppbygg-
naden av vitala system liksom att exportrestriktioner från tillverkarlän-
derna skulle få mycket svåra konsekvenser. Det är därför också ett viktigt
säkerhetspolitiskt intresse att utveckla en inhemsk kompetens och kapacitet för konstruktion och tillverkning av kundanpassade kretsar.
Av min redogörelse framgår den vikt som bör fästas vid det redan
påbörjade mikroclektronikprogrammet. Programmet innehåller åtgärder som möjliggör en nödvändig expansion inom komponentteknikområdet för
att möta de nya möjligheterna.
8¶Teknikupphandling och underleverantörsutveckling
8.1 Inledning
Med teknikupphandling avses köp eller beställning av produkt, process eller system som inte finns på marknaden utan som skall utveckläs och tillverkas enligt avtal mellan beställare och leverantör. Det tekniska utvecklingsarbete som ingår kan vara omfattande och gälla tillämpning av
avancerad teknik. Det kan även innebära mindre utvecklingssteg eller produktmodifiering och gälla mer vardaglig teknik. Utvecklingsarbetet kan
avse produkten, systemet eller den produktionsprocess i vilken produkten tas fram. 7 Riksdagen 198384. I saml. Nr 135
Teknikupphandling innebär således att ett visst utvecklingssteg tas i samband med upphandlingen av en viss vara, tjänst eller system. Utvecklingssteget mäste vara avtalsbart.
Beställare/upphandlare/kund kan vara såväl affärsverk, myndighet, kommun eller landsting (offentlig teknikupphandling) som företag (enskild
teknikupphandling). Leverantör/utvecklare är ett eller ficra företag. Följande former av teknikupphandling kan urskiljas:
— Huvudleverantörsprincipen
— Utvecklingskontrakt/studiecuppdrag — Utveckling av underleverantörsrelationer
Teknikupphandling enligt huvudleverantörsprincipen är kanske vad man
normalt förknippar med begreppet teknikupphandling. En större del av det
sammanhållande och övervakande arbetet överlåts härvid till en huvudle-
verantör. Denne åtar sig ett sammanhållande ansvar för hela det aktuella systemet som skall upphandlas. Huvudleverantörens och beställarens åtaganden regleras genom ett avtal som upprättas.
Utvecklingskontrakt/studieuppdrag kan användas för att stärka en leve-
rantörs kompetens samtidigt som riskbilden för beställaren förenklas. Ut-
vecklingskontraktet har normalt en stark koppling till planerad upphandling medan studieuppdraget har en relativt lös koppling till planerad upp-
handling. Båda formerna kan förekomma i samma process.
Genom att huvudleverantören lägger ut delar av teknikupphandlingen på
underleverantörer på sådant sätt att även de senare får del av teknikupp-
handlingens positiva effekter fås en utveckling av underleverantörsrelationerna och underleverantörernas kompetens förstärks.
Obeställda projekt (Cunsolicited proposals”) utgörs av ett idé- och lösningsförslag från en innovatör som vill samarbeta med upphandlaren för att vidareutveckla projektet till en färdig produkt. Ett samarbete kan därvid leda till teknikupphandling. I detta fall kommer således initiativet
från ett företag som vill utveckla ny teknik för framtida användning hos en
upphandlare.
Vid behandlingen av prop. 1978/79:123 om riktlinjer för industripolitiken m.m. förordade näringsutskottet att nationella utvecklingsbolag skulle inrättas inom områdena energi, miljövård och transportsystem. Riksdagen beslöt (NU 1978/79: 59. rskr 415) i enlighet med utskottets hemställan att som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet hade anfört. Bolagen har påbörjat sin verksamhet med inriktning på bl. a. teknikupphandling. De sammanfattas vanligen under beteckningen TEMU-Bolagen.
Jag lägger i det följande fram förslag dels i fråga om medelstilldelning
och ändrad organisation för TEMU-Bolagen (avsnitt 8.3), dels i fråga om
särskilda medel för åtgärder för att stimulera teknikupphandling (avsnitt 8.2). Medlen för dessa ändamål bör anvisas under ett särskilt anslag,
benämnt Åtgärder för alt främja teknikupphandling och underleverantörsutveckling.
Avslutningsvis behandlar jag i avsnitt 8.4 vissa övriga frågor med anknytning till området men där inget ställningstagande från riksdagen påkal-
las. | |
8.2¶Särskilda medel för åtgärder för att stimulera teknikupphandling
Mitt förslag: För budgetåren 1984/85—1986/87 ställs 24 milj. kr. till
förfogande för åtgärder i syfte att stimulera teknikupphandlingsprojekt och åtgärder inom underleverantörsområdet.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag anser att en ökad teknikupphand-
ling är av mycket stor vikt för utvecklingen av svensk industri. Syftet med teknikupphandlingen är dels att köparen får en bättre produkt. dels 'att leverantören får ökad teknisk kompetens eller en ny produkt på hög teknisk nivå som kan säljas till andra köpare. Innan jag går in på användningen av de särskilda medlen vill jag kort
beskriva de problem på området som finns och som det från industripolitisk synpunkt är angeläget att lösa samt de tidigare insatser som gjorts från statens sida. |
8.2.1¶Hinder för teknikupphandling
Kännetecknande för teknikupphandling som utvecklingsstimulerande medel är kopplingen till ett konkret behov: det måste finnas en beställare
med kompetens att formulera sitt behov i en kravspecifikation och med vilja till det risktagande som teknikupphandling innebär. Samspelet mellan leverantörer och kunder får olika karaktär beroende
på typ av produkter och vilka resurser som respektive part kan mobilisera. I flertalet fall där offentlig teknikupphandling medverkat till framväxten av tekniskt avancerad industri i Sverige har beställarna varit statliga myndigheter och affärsdrivande verk med stora egna tekniska resurser. Berörda leverantörsföretag (Saab-Scania, ASEA. Asea-Atom, CM Ericsson, Bofors m.fl.) har disponerat en stor del av industrins samlade forsknings- och utvecklingsresurser. Beställare och leverantörer har i flera fall kunnat
repliera på stora fristående forsknings- och utvecklingsresurser: FOA.
Atomenergi AB (numera Studsvik Energiteknik AB) och Ellemtel.
Beställarnas egna utvecklingsresurser har varit värdefulla eftersom de
möjliggjort en kontinuerlig dialog med leverantörsföretagen om olika problem i den egna verksamheten. De har också självständigt kunnat jämföra svenska företags lösningar med dem som offercrats internationellt.
Offentlig teknikupphandling kan tillgodose inhemska behov och samtidigt stimulera industriell utveckling inom många områden såsom informa-
tionsteknik, energiteknik. kollektiva transporter, avfallshantering och medicinsk teknik. Inom flera av dessa områden är emellertid de aktuella
köparna kommuner, landsting eller statliga organ med begränsade egna
tekniska resurser. Detta kan göra det svårt för beställarna att genomföra
teknikupphandlingsprojekt på jämställd fot med en leverantör.
Speciella problem uppstår när den offentliga upphandlingen är splittrad
på ctt stort antal beställare, t.ex. kommuner. En enskild upphandling kan
bli för liten för att täcka kostnaderna för mer ambitiös teknikutveckling. Problemet kan i viss utsträckning lösas genom samordning av flera beställares upphandling.
Ett annat problem med splittrad upphandling är svårigheter att samla
och vidareutveckla de erfarenheter upphandlingen givit. Varje beställare
köper kanske endast cen eller ett par anläggningar. Det finns då liten grund för en kontinuerlig dialog mellan leverantör och kund.
Teknikupphandling mellan två industriföretag förekommer också. Historiskt finns många exempel. Ett flertal av de verkstadsprodukter som i dag exporteras har utvecklats i samarbete mellan verkstadsföretag och
företag inom basnäringarna. Till skillnad mot vanligt utvecklingsarbete är här samarbetet mellan upphandlare och leverantör avtalsbundet.
För att en avancerad inhemsk marknad skall ge positiva effekter på industriutvecklingen krävs att det finns företag i landet som förmår tillgo-
dose kundernas behov. Att detta inte alltid är fallet illustreras av en av Mekanförbundet för ett par är sedan genomförd undersökning av konkurrenssituationen för svenska underleverantörer till verkstadsindustrin. Un-
dersökningen bygger på enkätsvar från 59 underleverantörer och 22 bestäl-
larföretag. De senare representerar en betydande del av inköpsverksamhe-
ten inom svensk verkstadsindustri.
Undersökningen visar att beställarna minskat sina inköp i Sverige under de senaste åren. Uppskattningsvis 55 procent av inköpen sker dock i Sverige. Västtyskland har tagit marknadsandelar och är med ca 15 procent av de totala underleveranserna, det klart viktigaste utländska leverantörslandet. Stabiliteten i relationen mellan beställare och underleverantörer är
påfallande. Den är till stor del en följd av att samarbetet inom konstruktionsarbete, produktionsplanering och tillverkningsteknik tenderar att fördjupas. Ju större beställarföretaget är, desto mer omfattande är som regel
samarbetet med underleverantörerna.
En betydande andel beställareföretag anser att svenska underleverantö-
rer har otillräckliga resurser för produktutveckling. Av de 22 beställarföretag som deltagit i undersökningen anser 15 att utländska underleverantörer
i högre grad än svenska har infört nya komponenter, ny teknik eller innovationer. Däremot anses svenska underleverantörer ofta ha en mo-
dern och avancerad tillverkningsteknik.
När beställare väljer utländsk teknik beror det ofta på att jämförbar teknik inte finns tillgänglig i Sverige. Underleverantörernas otillräckliga insatser ifråga om produktutveckling kan till en del hänga samman med
deras bristande internationalisering. Flertalet underleverantörer begränsar
sin marknadsföring till Norden. Endast fem av 59 underleverantörer säljer
enligt Mekanförbundets enkät mer än 30 procent av sin produktion utanför Norden.
De större internationellt orienterade verkstadsföretagen gör mycket stora inköp av insatsvaror och produktionshjälpmedel. Inom sina verksam-
hetsfält hör de tekniskt till de ledande i världen såväl ifråga om produkter
som produktionssystem. Företag som kan hävda sig som leverantörer till dessa företag bör ha goda förutsättningar att konkurrera också internationellt. |
Följande faktorer kan enligt min mening verka begränsande eller hind-
rande på teknikupphandling. På beställarsidan: — Begränsad teknisk eller affärsmässig kompetens — Ovana och konservatism vad gäller teknisk utveckling
— Bristande kompetens för att se nya möjligheter — Brist på incitament för att ta risker och ligga först I utvecklingen
— Ekonomiska förhållanden på kort sikt prioriteras. Ovilja till ekonomiskt
risktagande
På leverantörssidan:
— splittrad upphandling samt begränsad hemmamarknad. Kravspecifika-
tion inte anpassad för en internationell marknad
— Obenägenhet att ta de risker som utvecklingsarbetet är förknippat med.
8.2.2 Tidigare statliga insarser för att främja teknikupphandling
Bland hittillsvarande strävanden att utifrån industripolitiska motiv främ-
ja offentlig teknikupphandling har de mest påtagliga resultaten uppnåtts i
verksamheterna hos STU och Svenska rymdaktiebolaget. Dessa organ har
också varit verksamma under relativt lång tid och har disponerat mer
betydande personella och finansiella resurser.
Statens delegation för rymdverksamhet och Svenska rymdaktiebolaget har bl.a. till uppgift att främja den svenska industrins kompetens och konkurrenskraft inom rymd- och fjärranalysområdena.
Rymdbolagets verksamhet avser huvudsakligen att i olika former som beställare av utvecklingsarbete m. m. tillföra industrin resurser för kompetensuppbyggnad. Härvid räcker det inte att en produkt är tekniskt bra. Den måste också ha ett egenvärde” i den meningen att det verkligen finns en efterfrågan på den, någon som vill ha den under alla förhållanden.
Rymdbolaget har funktionen att komplettera den tekniska kompetensen hos olika beställande myndigheter, så att den blir jämbördig med den -
kompetens som industrin besitter. STU har genom rådgivande och samordnande insatser men också genom relativt betydande ekonomiskt stöd medverkat till att flera projekt har
kommit till stånd. Insatserna gäller huvudsakligen de initierande och förberedande leden i teknikupphandlingen. Enligt tillämpade principer ankom-
mer det slutliga genomförandet av upphandlingen på en eller flera beställande myndigheter. I de fall en teknikupphandling avser att tillgodose funktioner som faller inom flera myndigheters ansvarsområden kan STU:s insatser vara av särskild betydelse för samordning av olika åtgärder inom ett projekt.
Jämfört med STU har rymdaktiebolaget mer dirckt fungerat som uppdragsgivare och beställare gentemot utvecklande och tillverkande företag.
I viss mån har bolaget också bedrivit eget utvecklingsarbete.
För att teknikupphandling skall vara ett realistiskt alternativ till upp-
handling av på marknaden redan existerande produkter. system och tjänster krävs att en kommande anskaffning förutses och förbereds på ett tidigt stadium hos den upphandlande myndigheten.
Efter en ändring hösten 1983 i upphandlingsförordningen (1973:600) gäller numera att myndigheterna skall pröva möjligheterna till anskaffning
genom teknikupphandling vid långsiktigt syftande anskaffningar. För att kunna leva upp till detta kommer en bättre och mera långsiktig planering av anskaffningarna att behövas hos många myndigheter.
Ett flertal andra åtgärder har under senare år vidtagits för att undanröja de hinder som kan föreligga för ett ökat utnyttjande av teknikupphandling.
För att undanröja en del av hindren på beställarsidan i samband med kommunal teknikupphandling har en särskild landstingskommunal teknik-
upphandlingsfond inrättats och en överenskommelse träffats mellan STU
och Svenska kommunförbundet om ett fördjupat projektsamarbete för organisation och samordning av viktigare primärkommunala teknikupphandlingar.
Som tidigare nämnts består beställarens risktagande i att han väljer en oprövad teknisk lösning. Bristande kunskaper om och erfarenhet av tekniskt utvecklingsarbete. begränsade ekonomiska resurser och behov av att snabbt lösa akuta problem leder naturligen till en viss försiktighet. Incita-
mentet att ta risker och besvär är därför många gånger litet. Genom den
nya landstingskommunala teknikupphandlingsfonden finns möjligheter att
öka incitamenten för beställarna. Ett landsting som medverkar i utveckling
och försöksverksamhet kan t. ex. ges tillgång till serieproducerade system till ett rabatterat pris (som ersättning för gjorda insatser under utvecklingsfasen). I andra efterkommande kunders pris ingår royalty som tillfaller den
gemensamma fonden och fyller på denna i förhållande till hur framgångs-
rikt färdiga produkter, processer och system har kunnat marknadsföras.
Genom fonden kan också en samverkan uppnås kring samordnade teknikupphandlingsprojekt mellan olika landsting. Detta bör minska olägenheterna med de i viss mån splittrade upphandlingssituationer som vi har p-g.a. den decentraliserade organisationsstrukturen inom den offentliga
sektorn i Sverige. På kommunsidan kan avtalet mellan STU och Svenska
kommunförbundet verka i samma riktning.
STU kan som tidigare berörts höja kompetensen hos beställarna genom
Prop. 1983/84: 135 . 103
att lämna rådgivnings-, informations- och utbildningsservice. Rådgivningen kan syfta till att bedöma realismen i planeringens genomförande, kravspecifikationens omfattning och utformning, leverans- och licensavtal o.d. För ett effektivt genomförande av teknikupphandlingen behövs emellertid också ofta en kompetensförstärkning av projektledningen hos upphand-
laren. STU:s möjligheter att här hjälpa till inskränker sig till att anvisa lämplig extern projektassistans. Det är emellertid brist på sådana resurser.
De relativt nystartade nationella utvecklingsbolagen — TEMU-Bolagen —
bör här kunna spela en roll. För detta krävs dock vissa förändringar och
förstärkningar av denna verksamhet. Jag återkommer till detta (avsnitt
8.3).
8.2.3¶Användningen av de nu begärda medlen
Jag avser att föreslå regeringen att en särskild arbetsgrupp bildas inom . industridepartementet. Gruppens uppgift blir att på olika sätt identifiera
områden och projekt där teknikupphandling kan vara en lämplig metod, stödja beställare när det gäller att identifiera deras långsiktiga behov. stimulera kontakter mellan beställare och leverantörer samt föreslå åtgär-
der inom underleverantörsområdet. I arbetsgruppen bör ingå respresentanter för departement vars underställda myndigheter och verk svarar för avsevärd upphandling samt för STU, SIND och Industrifonden.
Erfarenheten visar att möjligheterna att agera i dessa sammanhang och
finna de rätta kanalerna till stora företag, statliga myndigheter samt landstingskommunala och kommunala organisationer är större på departementsnivån. Den föreslagna gruppens arbete skall inriktas på en inledande
insats under den närmaste tvåårsperioden. Därefter skall verksamheten
prövas med sikte på att lägga ut ansvaret på befintliga organ.
Arbetsgruppens verksamhet bör inriktas på att — i samarbete med statliga myndigheter och verk, organisationer inom
landstings- och kommunsektorn samt större industriföretag identifiera
projekt som kan bli föremäl för offentlig teknikupphandling.
— i samarbete med större industriföretag identifiera möjligheter till utveck-
ling av inhemsk insatsvaruproduktion och stimulera genomförandet av
uppslagen. |
— stimulera samordning av upphandlingsarbetet hos skilda organisationer
med liknande behov, typ landsting och kommuner, — delfinansiera förstudier och teknisk/ekonomiska utredningar kring tek-
nikupphandlingsprojekt,
— delfinansiera utredningar om möjligheter till ökad inhemsk insatsvaru-
produktion och underleverantörsutveckling. De nu begärda medlen avses utnyttjas för delfinansiering av konsultupp-
drag och viss utredningsverksamhet inom upphandlande organisationer och företag. Arbetsgruppen skall också kunna bedriva utredningar i egen
Prop. 1983/84: 135 : 104
regi. Efter det att arbetsgruppen har identifierat ett konkret teknikupp-
handlings- eller underleverantörsutvecklingsprojekt skall projektet vid be-
hov föras vidare till berörda organisationer och företag.
8.3 TEMU-Bolagen
Mitt förslag: De tre nationella utvecklingsbolagen förs organisatoriskt
samman till ett bolag. Bolaget tillförs årligen under budgetåren 1984/85
och 1985/86 I milj. kr. som stöd till företagets kompetensuppbyggnad.
Därefter förutsätts bolaget drivas på kommersiella grunder utan ytterligare bidrag.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Syftet med bolagens verksamhet är en inriktning på teknikupphandling med bivillkoret att upphandlingen skall leda till produkter med en klar internationell marknadspotential. Bolagens
uppgifter avses i första hand vara: — att identifiera möjligheter till teknikupphandling som kan leda till inter-
nationellt konkurrenskraftig produktion av varor eller tjänster,
— att ta initiativ till att teknikupphandling kommer till stånd hos myndigheter, |
— att handla upp teknik i sådana fall där ingen myndighet vill engagera sig
men där bolagen kan finansiera verksamheten på annat sätt.
Därutöver föreslås bolagen kunna åta sig betalda uppdrag inom sina resp. kompetensområden.
Som grundkapital för bolagen har riksdagen under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag av sammanlagt 5 milj. kr.
Bolagen startade sin verksamhet under år 1981. Bolagen har i dag
förutom en gemensam verkställande direktör två anställda handläggare
och en assistent.
I ett tidsskede då svensk industris exportförmåga blir allt mer avgörande
utgör TEMU-Bolagen en viktig kompletterande resurs. Genom sina arbetsformer, inriktning och kompetens bildar bolagen ett komplement till
andra organ. vars verksamheter delvis är inriktade mot samma mål, nämligen stärkt teknisk kompetens som ett led i en ökad export av varor och tjänster. Bolagens speciella profil är att bedriva affärsverksamhet med utnyttjande av teknikupphandlingsformer. och att i samband härmed kun-
na erbjuda en kvalificerad arbetsinsats för initierande, projektledande och koordinerande uppgifter. Härvidlag kompletterar bolagen de olika organ; såsom t.ex. STU, Industrifonden och Exportrådet. vilkas insatser primärt avser finansiellt stöd och/eller specifika arbetsstödinsatser av temporär natur. Erfarenheterna från TEMU-Bolagens verksamhet visar klart på ett be-
hov av den kompletterande kompetens som bolagen erbjuder. I första hand
utnyttjas denna kompetens nu för att i samverkan med beställare, industri-
företag och forsknings- och utvecklingsstödjande organ skapa referensobjekt. De senare är oftast nödvändiga för en framgångsrik marknadsföring på en internationell marknad. Referensobjekten avser nu till övervägande del hårdvarudominerade system men kan också avse tjänster. speciellt då samordnade konsultinsatser. I det senare avseendet har t.ex. utredningen om export av kommunalt kunnande (SOU 1983:72) pekat på TEMU-Bolagen som en stödresurs.
Framgångsrik export kräver allt oftare resurser för leverans av kompletta system snarare än enskilda komponenter. I ökad utsträckning krävs också att den exporterade produkten anpassas till lokala krav och dessutom att lokala resurser utnyttjas för del av leveransen. Större företag har oftast erfarenhet av och egna resurser för ett sådant arbetssätt. som inne-
bär en form av teknikupphandling. För små och medelstora företag där-
emot kan dessa krav från exportmarknaden innebära väsentliga hinder. I det sammanhanget kan TEMU-Bolagens arbetsform och kompetens komma att utgöra ett betydelsefullt resurstillskott.
Bolagen har nu varit i drift under ett par år och det kan konstateras att
det har inneburit betydande administrativa olägenheter att med en så liten
personalstyrka ha verksamheten uppdelad på tre bolag.
Vid bildandet av bolagen tillfördes 5 milj. kr. till varje bolag. Avsikten har varit att bolagen skall bedriva sin verksamhet med hjälp av avkastningen på detta kapital. Det har emellertid visat sig att bolagets ekonomiska ramar blivit alltför begränsade för att bolagen skall kunna fungera på det
sätt som avsågs. Jag har mot denna bakgrund funnit det angeläget att sammanföra verksamheten i ett bolag och tillföra resurser för att säkerstäl-
la den fortsatta kompetensuppbyggnaden.
8.4¶Vissa övriga frågor
Enskild teknikupphandling, dvs. teknikupphandling mellan två företag,
förekommer i ökande omfattning och sker till stor del utan statlig inbland-
ning. STU har stött en del enstaka projekt av den här typen men STU:s
stöd på det här området är begränsat. Industrifonden arbetar mera aktivt med att få igång sådana projekt och fonden har också stött flera teknikupp-
handlingsprojekt mellan företag sedan fondens verksamhet kom igång vid
årsskiftet 1979-1980. Detta arbete bör kunna vidareutvecklas och ges ökad omfattning vilket jag avser att närmare gå in på vid behandlingen av
fondens verksamhet.
Industrifonden stöder också ett projekt som syftar till att utveckla och höja kompetensen hos bilindustrins underleverantörer. Projektet är ett
intressant exempel på teknikupphandling med inriktning på att utveckla underleverantörsrelationer. Jag bedömer att här finns möjligheter att gå
vidare och genom stöd av den här typen höja kompetensen även hos
underleverantörerna inom andra branscher. Jag återkommer även till detta vid min behandling av industrifondens verksamhet.
Offentlig teknikupphandling som en metod att underlätta civil produktion i den svenska försvarsindustrin har övervägts av försvarsindustrikom-
mittén och presenteras i ett betänkande (Ds I 1983:1) Civil produktion i
försvarsindustrin genom tcknikupphandling. Betänkandet har remissbehandlats.
Kommittén konstaterar inledningsvis att denna fråga inte kan behandlas
isolerat utan bör ingå i den större frågeställningen om man genom offentlig teknikupphandling kan åstadkomma en lönsam teknisk utveckling, dvs. att offentlig teknikupphandling används som ett medel i en allmänt industriutvecklande politik.
Kommittén menar att grunden för all teknikupphandling är tillgång till
behovsprognoser och framtidsplaner. I dagsläget finns sådana endast i
mycket begränsad omfattning och är dessutom spridda på flera olika sektorer och myndigheter. För att stimulera till ökad offentlig teknikupphandling, anser kommittén att åtgärder bör vidtas för att förbättra statliga,
landstingskommunala och primärkommunala myndigheters långsiktiga
planering inom breda samhällssektorer. Möjligheter att få stöd från organ som har särskild kompetens i teknikupphandling bör ökas. Kommittén föreslår planeringskonferenser med deltagande av berörda myndigheter m.fl. som en inledande metod för att klarlägga behoven av och möjligheter-
na till teknisk utveckling inom olika samhällssektorer. Planeringskonferenser skulle vara ett första steg som bör efterföljas av ett mer organiserat och regelbundet framtidsplanerande. Kommittén föreslår att detta skulle ske genom att berörda organ bildar ett gemensamt planerings- och studieorgan.
Jag delar kommitténs syn att civil offentlig teknikupphandling som indu-
stripolitiskt medel ej kan isoleras till frågan om försvarsindustrins omställ-
ning till ökad civil produktion. Kommitténs förslag att förbättra kunskaperna om framtida behov inom den offentliga sektorn för att främja offentlig civil teknikupphandling genom bl. a. planeringskonferenser, finner jag intressanta. Jag kommer att låta den speciella arbetsgrupp inom industride-
partementet som skall syssla med teknikupphandlingsfrågor arbeta vidare
med detta förslag och därvid överväga olika möjligheter att systematisera
planeringsverksamheten. .
I fråga om försvarsindustrins möjligheter att medverka i civil offentlig
teknikupphandling konstaterar kommittén att försvaret traditionellt har bidragit till en stor del av kostnaderna för utveckling av beställda pro-
dukter vid militär 'upphandling. Det är naturligt att myndigheter vid civil offentlig teknikupphandling ger motsvarande generösa bidrag till finansieringen av utvecklingsarbete för civila ändamål. Kommittén pekar också
på möjligheten att inrätta ett särskilt investeringskonto dit viss del av
försvarsindustriföretagens vinst skulle avsättas och därvid ge skattelind-
ring för företagen. Medlen på detta konto skulle sedan få användas av
företagen vid medverkan i civil offentlig teknikupphandling. Statens industriverk (SIND) anger i sitt remisssvar att försvarets generösa bidrag” vid finansieringen av utvecklingsarbete i försvarsindustrin bör vid offentlig teknikupphandling följas av motsvarande generositet från övriga myndigheter mot hela industrin eller också inte finnas alls. Ett flertal remissinstanser, däribland försvarets materielverk (FMV). försvarets forskningsanstalt (FOA) och förenade fabriksverken (FFV). Sveriges industriförbund, avstyrker kommitténs förslag om inrättande av särskilda investeringsfonder för civil produktion i försvarsindustrin. De menar att det skulle strida mot tanken på ctt fritt näringsliv, om konkurrensvillkoren för industri inriktad på civila produkter och försvarsindustri skulle göras olika. Det skulle dessutom innebära praktiska svårigheter eftersom försvarsindustri inte är ett entydigt och klart avgränsat begrepp.
Jag delar uppfattningen att försvarsindustriföretagen skall konkurrera om offentliga teknikupphandlingsprojekt på lika villkor med de civilt producerande företagen och avvisar därför tanken på speciella bidrag vid teknikupphandling till försvarsindustriföretagen liksom speciella investeringskonton. Försvarsbeställningar har traditionellt ofta haft karaktären av teknikupphandlingsprojekt och detta bör medföra att försvarsindustriföretagen har en stor erfarenhet av teknikupphandlingsprojekt. De bör med andra ord kunna hävda sig väl i konkurrensen med civilt producerande företag om offentliga civila teknikupphandlingsprojekt. Den mest väsentliga åtgärden för att stimulera till teknikupphandling gentemot såväl civila företag som försvarsindustriföretag är att myndigheter m.fl. gemensamt överväger metoder för att utarbeta prognoser och framtidsplaner inom områden där sammanfallande intressen finns.
9 Industrifonden
Genom det stöd som lämnas av styrelsen för teknisk utveckling (STU) till teknisk forskning och utveckling söker staten bidra till att bl.a. skapa förutsättningar för nya produkter och processer inom industrin. I många fall, särskilt för större projekt, gäller emellertid att betydande tekniska och marknadsmässiga risker kan kvarstå även sedan projekten har passerat den del i utvecklingskedjan där stöd från STU kan komma ifråga. För att möjliggöra statligt stöd även i detta senare utvecklingsskede inrättades den 1 juli 1979 stiftelsen Fonden för industriellt utvecklingsarbete — Industrifonden (prop. 1978/79:123 bil. 1, NU 59, rskr 415).
Fonden har till ändamål att genom stöd enligt förordningen (1979:630) om statligt stöd genom Fonden för industriellt utvecklingsarbete (omtryckt 1980:470, ändrad 1983:174) stödja utveckling av nya produkter, processer och system för industriell produktion (industriellt utvecklingsarbete). Fondens stöd utgår i form av lån med villkorlig återbetalningsskyldighet, i form
av bidrag i utbyte mot royalty på en framtida försäljning eller i form av projektförsäkring, dvs. ett åtagande att mot särskild avgift i efterhand betala en del av projektkostnaderna vid misslyckande. Den sistnämnda stödformen har införts på försök under budgetåren 1982/83 och 1983/84. Fonden skall på begäran av regeringen avge yttranden i andra ärenden rörande statligt stöd till industriellt utvecklingsarbete. Fonden skall vidare ta emot ansökningar om stöd enligt förordningen (1981:923) om stöd genom Fonden för svensknorskt industriellt samarbete och bereda ärenden åt denna fond (jfr prop. 1980/81:189).
Budgetåret 1979/80 anvisades ett grundkapital av 300 milj. kr. för Industrifondens verksamhet. Under perioden 1981/82 — 1983/84 har därefter fonden tillförts ytterligare 450 milj. kr. fördelade med 150 milj. kr. per budgetår. :
Enligt riksdagens bemyndigande (prop. 1980/81:151, NU 55, rskr 303) har regeringen till Industrifonden överlåtit statens roll som part i avtalen den 6 juli 1979 och den 25 februari 1980 mellan Svenska staten och Volvo Flygmotor AB om lån för civila flygmotorprojekt.
Mitt förslag: Sammanlagt 600 milj. kr. anvisas till Industrifondens verksamhet för perioden 1984/85 — 1986/87. Härav bör 200 milj. kr. avsättas för budgetåret 1984/85.
Den försöksvisa tillämpningen av utfästelse om stöd, s.k. projektförsäkring, föreslås få tillämpas tills vidare även efter utgången av budgetåret 1983/84. Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till den fortsatta användningen av denna stödform.
Industrifonden
Industrifonden har under de fyra budgetåren 1979/80 — 1982/83 mottagit ca 400 förfrågningar och förslag om medverkan i projekt. Härav har ca 240 lett till egentliga ansökningar om stöd. Av dessa har hittills 180 föranlett utredning och granskning som i vissa fall varit summarisk. Ca 90 ärenden har granskats i detalj. Beslut att bevilja stöd har fattats i 70 ärenden. De sammanlagda åtagandena om stöd uppgick vid utgången av budgetåret 1982/83 till 765 milj. kr.
Under budgetåret 1982/83 beslutade Industrifonden om stöd till tjugotalet olika nya projekt. I följande sammanställning redovisas kortfattat några av dessa.
Företag: Stödbelopp Beskrivning av projektets Projekttitel (milj. kr.) syfte
ALFA-LAVAL AGRI 3,5 Alfa-Laval har hundraårig tradition när INTERNATIONAL det gäller insamling, förvaring och be- Membranfiltrerings- handling av mjölk. Som ytterligare steg i
metoder utvecklingsprocessen arbetar Alfa-La-
val med nya gårdsmetoder för rationell
behandling av mjölk, såsom ultrafiltre-
ring och omvänd osmos.
ALFASTAR Alfastar AB, som ägs av Alfa-Laval och
Multithermprocessen Åkerlund & Rausing, har fått ett lån för
att utveckla en mikrovågsbaserad pro-
cess för sterilisering eller pastörisering
av mätvaror. Metoden är mycket skon-
sam så att smak och arom bevaras myc-
ket bättre än med nuvarande metoder.
ATLET 7.4 Atlet AB har fått lån trån Industrifon-
Automatiskt styrda den för att utveckla automatiska styr-
lagertruckar system för lagertruckar. I projektet ingår även utveckling av kompletta lager-
system samt uppförande av en demon-
strationsanläggning.
BOFORS 10.0 I samarbete med professor P-I Bråne- NÖBEI.PHARMA mark utvecklar och marknadsför AB Käkimplantat Botors Nobelpharma ett unikt och myc-
ket avancerat system för käkimplantat
för tandlösa patienter. Konstgjorda
tandbryggor förankras så väl att de sit-
ter livet ut. Med stöd från fonden vi-
dareutvecklas nu metoden för att kunna
användas för de många patienter som bara förlorat vissa tänder.
KANTHAL CASTING 75 Kanthal Casting AB satsar med stöd Precisionsgjutning från Industrifonden på avancerad teknik
för gjutning av detaljer till flygmotorer,
gasturbiner och överladdningsaggregat.
Projektet omfattar såväl allmän teknik-
utveckling i en ny pilotanläggning som
rent produktinriktad utveckling.
KÖNSTRUKTIONS- 6.6 AB Konstruktions-Bakelit utvecklar
BAKELIT med stöd frän Industrifonden ett öppet
Kontaktiskenesystem kontaktskenesystem för starkström.
Systemet, vilket är avsett för kontors-
och industrilokaler uppfyller — högt
ställda krav på flexibilitet.
LUXOR ELECTRONICS 17.15 Luxor Electronics AB är en del av Lux- Bärfrekvenssystem orkoncernen. Med ett lån från Industrifonden utvecklar företaget ett störsä-
kert, mikrodatorbaserat system för bär-
frekvenssignalering via elnätet eller via andra metalliska förbindelser, 1. ex. rör-
nät. Företaget medverkar även i byg-
gandet av en referensanläggning för att
demonstrera systemet i praktiken.
Företag; Stödbelopp = Beskrivning av projektets Projekttitel (milj. kr.) syfte
SAJOÖ MASKIN 5,5 AB SAJO Maskin utveckar en ny typ av Fleroperationsmaskin fleroperationsmaskin med avancerat
styrsystem. Förutom utveckling och
konstruktion ingår marknadsintroduk-
tion och etablerande av referensanlägg-
ningar i projektet. SANDVIK 7,5 Sandvik AB utvecklar en ny pulverme- Pulvermetallurgi " tallurgisk process i syfte all vidga an-
vändningsområdet för sina rörpro-
dukter. I projektet ingär även uppföran-
det av en produktionsprototyp. SYDKRAFT/ 7,5 Sydkraft och Simonstorp har mångåriga SIMONSTORP traditioner när det gäller odling av lax Fisk- och skaldjursodling resp. signalkräftor. Företagen utvecklar
tillsammans ny teknik för odling av fisk
och skaldjur varvid utnyttjas spillvärme
från kärnreaktorer.
Projektgenomgången illustrerar relativt väl den breda spännvidden i fondens engagemang.
En branschvis uppföljning av samtliga projekt med finansiering från
Industrifonden visar att de största beloppen avsatts till branscher där vårt
land har en industriell tradition och stora exportföretag. De s.k. tillväxtom-
rådena är däremot mera framträdande när det gäller antalet projekt.
De projekt som stöds av Industrifonden tar i allmänhet ett till fyra år att genomföra. Därefter följer i många fall en exploateringsperiod som kan sträcka sig över kanske något decennium. Endast i få fall har därför de projekt som hittills fått stöd från Industrifonden kommit så längt att det är
möjligt att avgöra om de varit framgångsrika. Hittills har två projekt med ett sammanlagt stödbelopp på 16 milj. kr. avslutats och återbetalning påbörjats. Fyra projekt med ett sammanlagt stödbelopp på 12 milj. kr. har
avbrutits i förtid med resultat som stödtagaren bedömt som misslyckat.
Industrifonden har hiuills tillförts stiftelsekapital om sammanlagt 750 milj. kr. i form av statliga anslag. Därutöver tillgodogör sig fonden räntein-
komster dels på ej utbetalade fondmedel dels på utbetalt lånestöd. De
sammanlagda ränteintäkterna för perioden 1979/80 — 1982/83 har uppgått
till ca 235 milj. kr. För budgetåret 1983/84 beräknas ränteintäkterna kom-
ma att uppgå till ca 70 milj. kr. Återbetalningen av stöd har som tidigare
påpekats påbörjats i två fall och utgör således f.n. en obetydlig inkomstkälla. Även under budgetåret 1983/84 beräknas återbetalningen få endast obetydlig omfattning. Det innebär att med avdrag för fondens administrati-
va kostnader och med hänsyn till att vissa redan givna lånelöften, enligt fondens bedömning. inte kommer att behöva infrias, bör stödgivningen 1983/84 kunna nå en omfattning av närmare 300 milj. kr. Detta är något mindre än under budgetåret 1982/83. Enligt fondens uppfattning kommer
alltså allt tillgängligt stödutrymme att vara ianspråktaget vid utgången av budgetåret 1983/84.
Med hänsyn till penningvärdesutveckling m. m. anser Industrifonden att en fortsatt verksamhet med ungefär den omfattning som gäller för närvarande innebär att fonden bör ha möjlighet att under kommande år göra stödåtaganden med 300—350 milj. kr. per år. För att möjliggöra kontinuitet i stödverksamheten och i fondens arbete förordar Industrifonden att statsmakterna i likhet med vad som skedde år 1981 fastlägger en treårsram för finansiellt tillskotvt till fonden.
De ränteintäkter och återbetalningar av stöd som fonden väntas få under kommande treårsperiod kan i inte obetydlig utsträckning antas täcka tillkommande stödbehov men blir ändå inte tillräckliga för att medge en fortsatt stödgivning av rimlig omfattning. |
Fonden bedömer f.n. situåtionen enligt följande (milj. kr.)
| 1984/85 | 1985/86 1986/87 | ||
| Önskvärd stödvolym | 300 | 320 | 350 |
| Ränteintäkter | 70 | 920 | 100 |
| Sannolika återbetalningar | 25 | 40 | 45 |
| Behov av medelstillskott | 205 | 190 | 205 |
För treårsperioden 1984/85 — 1986/87 skulle således för en total stöd-
givning om 970 milj. kr. erfordras ett medelstillskott till Industrifonden av
600 milj. kr.
Fondens möjligheter att lämna stöd i form av utfästelse om bidrag (projektförsäkring) är för närvarande begränsade såväl vad gäller antal projekt som vad avser tiden för att tillämpa stödformen. Industrifonden
kan av naturliga skäl inte f.n. redovisa närmare erfarenheter av denna stödform men kommer enligt regeringsbeslut att redovisa resultat av försöksverksamheten I samband med anslagsframställningen rörande budget-
året 1985/86. Fonden vill dock redan nu framhålla att detta alternativ är en
betydelsefull komplettering av den övriga stödarsenalen och föreslår att stöd i form av utfästelse om bidrag får utnyttjas även efter utgången av
innevarande budgetår.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Syftet med Industrifondens verksamhet är primärt alt stärka svensk industris långsiktiga konkurrensförmåga och
därmed på sikt ge upphov till investeringar och sysselsättning. Som fram-
går av Industrifondens redogörelse är det ännu för tidigt att göra en
bedömning av projektutfallet. En utvärdering av fondens insatser kompli-
ceras vidare av att de projekt som fonden medverkar i ofta är komplext
integrerade i större system. Svårigheterna att därutöver ange effekterna av fondens stöd i företagen i form av investeringar och sysselsättning är
uppenbara. I slutet av nästa treårsperiod bör dock förutsättningar föreligga
för en ordentlig utvärdering av fondens verksamhet.
Jag har tagit del av den översiktliga effektanalys som fonden på basis av
hittillsvarande erfarenheter ändå gjort och jag har därutöver kunnat notera
många positiva vittnesbörd från industrin. Jag finner fog för slutsatsen att :
Industrifonden har kommit att spela en icke oväsentlig roll i det industriella
förnyclsearbetet.
Det finns knappast någon institution, offentlig eller privat, som i egentlig mening konkurrerar med Industrifonden som extern finansiär av större industriella utvecklingsprojekt med hög teknisk och kommersiell risk där projektprövningen är kommersiellt inriktad men utan krav på hög företags-
ekonomisk avkastning för egen del. Det enda alternativet till Industrifondens finansiering torde enligt fondens egen bedömning i de flesta fall ha varit en helt företagsintern finansie-
ring. Förhållandena torde härvidlag ha förbättrats jämfört med den situation som rådde 1979 vid Industrifondens tillkomst. Lönsamheten i viktiga delar av svensk exportindustri är nu på väg uppåt. Även andra problem som 1979 föranledde beslutet om Industrifonden är idag inte lika svåra.
Riskkapitalmarknaden har förbättrats avsevärt under senare år, räntenivån
och energipriserna har stabiliserats och utvecklingen av ett nytt militär-
flygplan har påbörjats. Andra problem för svensk industri kvarstår emellertid, särskilt det låga kapacitetsutnyttjandet och de låga investeringarna.
Erfarenheterna från hittillsvarande verksamhet visar att Industrifondens
roll som finansieringsinstitut endast undantagsvis har varit den väsentli-
gaste när det gällt att påverka företags projektbeslut. I det heh övervägande antalet fall har Industrifondens roll som riskpartner varit den centrala. Också den projektanalys och projektvärdering som fonden bidragit med och den rådgivning av oberoende experter som har erbjudits har ofta spelat en överraskande stor roll. Industrifondens medverkan har i flera fall också möjliggjort samarbete mellan olika företag.
Enligt min bedömning bör Industrifonden även fortsättningsvis kunna spela en väsentlig roll som cen kritisk och oberoende projektpartner till industrin. Detta kräver dock att ytterligare medel tillförs fonden. Även om finansiering inte är huvudsyftet med verksamheten är de egna tillgångarna
en nödvändig förutsättning för att Industrifonden som fristående stiftelse
skall kunna manifestera sin tro på ett riskfyllt utvecklingsprojekt genom att gå in och dela risken med det företag som har ställt förslaget.
Huvudinriktningen av Industrifondens verksamhet bör även fortsätt-
ningsvis vara att genom stöd till större utvecklingsprojekt möjliggöra ökade utvecklingsinsatser inom industrin. I det följande kommer jag att fram-
hålla några arbetsformer som fonden i ökad utsträckning bör pröva.
Industrifonden har som tidigare framhållits stött flera teknikupphandlingsprojekt mellan företag sedan verksamheten kom igång vid årsskiftet 1979-1980. Industrifonden gör vid denna typ av projekt en bedömning av de risker som de involverade parterna tar och vad de maximalt kan förlora vid misslyckande.
Prop. 1983/84: 135 . i 113
Ett bra exempel på ett sådant projekt är SSAB Svenskt Stål AB beställ-
ning av en helautomatisk fläckhyvlingsanläggning för stålämnen från Cen-
tro-Maskin Göteborg AB. Industrifondens stöd på drygt 6 milj. kr. gick i detta fall till köparen (SSAB) men det normala är att säljaren/ utvecklaren
får fondens stöd. Projektet löste ett svårt arbetsmiljöproblem för bestäl-
laren och utgör en värdefull referensanläggning för leverantören. Liknande anläggningar har senare sälts till bl.a. Japan och Danmark. Projektet är nu avslutat för Industrifondens del och länet inkl. ränta har äterbetalats.
Denna typ av projekt är tilltalande ur flera synpunkter. Den ger sälunda
— garanterad avsättning för den utvecklade produkten om utvecklingsar-
betet lyckas,
— en mycket klar risksituation, dvs det är lätt att avgöra om projektet misslyckas eller lyckas,
— konkreta projekt, dvs. det är lätt att avgöra fondens roll (kontakt med
både köpare och säljare). Industrifonden bör mot denna bakgrund prioritera teknikupphandlingsprojekt av den här typen. Erfarenheten visar emellertid att det är relativt svårt att finna färdiga projekt där företagen är intresserade av statligt stöd.
En ökad andel av denna projektuyp kräver därför att fonden på eget
initiativ letar upp potentiella projekt och aktivt verkar för att få dessa till stånd. Fondens hittillsvarande erfarenheter visar också att de projekt som
är resultatet av fondens uppsökande verksamhet oftast är de mest intres-
santa. . Även om fondens insatser företrädesvis bör inriktas på projekt där den
beställande parten är ett företag, är fonden oförhindrad att stödja även
offentlig teknikupphandling.
Utveckling av bilindustrins svenska underleverantörer är ett annat
exempel på hur Industrifonden kan medverka till utveckling av svensk
industri. Det är ett stort projekt där fonden samarbetar med svensk bilindustri. Fonden stöder underleverantörerna med lån för typarbeten och framtagning av verktyg samt finansierar mer långsiktigt utvecklingsarbete hos dessa företag. Syftet är att höja kompetensen och stärka konkurrenskraften hos de svenska underleverantörerna gentemot deras utländska konkurrenter. Genom dessa insatser kan underleverantörsföretagen utvecklas från rena Ilegoföretag till produktutvecklande företag med möjlig-
heter alt leverera även till utländska bilindustrier. Det är emellertid viktigt
att i detta sammanhang notera att även om de statliga insatserna kan
stimulera och underlätta en sådan process, ligger det avgörande inflytandet på om en omställning skall komma till stånd hos industrin själv. Det måste
finnas dels en vilja till förändring hos Iegoföretaget, dels en beredskap hos det större beställarföretaget att gå in med egna resurser och driva på denna utveckling. Det är min förhoppning att en sådan utveckling skall komma till stånd inom flera branscher. även utanför bilindustrin. Fonden bör aktivt verka för detta. Jag vill här också erinra om den av mig tidigare 8& Riksdagen 198384. 1 saml. Nr 135
förordade särskilda arbetsgruppen inom industridepartementet för stöd till teknikupphandling och underleverantörsutveckling som i detta samman-
hang kommer att få en viktig funktion. Jag kommer senare i ett särskilt avsnitt att redovisa förslag av data- och
elektronikkommittén (DEK) till särskilda insatser för att främja spridningen av olika former av datorstyrd produktion: inom verkstadsindustrin. DEK:s utredningsarbete visar att svensk verkstadsindustri ligger långt framme internationellt sett vad gäller användning av datateknik i produktionen.
För att kunna utnyttja den potential som enskilda datatekniska utrustningar erbjuder. är det emellertid viktigt att de olika maskinerna kan integreras i väl organiserade maskinsystem som medger korta omställningstider och därmed skapar ekonomiska förutsättningar för produktion i korta serier. S.k. flexibla tillverkningssystem (FMS) innebär att både bearbetning och materialtransport sker mer eller mindre automatiskt samtidigt som det är möjligt att snabbt och enkelt göra omställningar.
DEK:s undersökningar visar att hittills är det bara de största företagen som investerat i FMS. Det är inte heller förvånande eftersom det gäller att
upphandla många olika maskiner som var för sig är komplicerade med kringutrustning av olika slag och som dessutom måste samordnas till ett
system som är direkt anpassat efter det åktuella företagets behov.
Svensk industri bör ha goda förutsättningar för att utveckla konkurrenskraftiga FMS i betydligt större utsträckning än vad som nu sker. För att påskynda en sådan utveckling är det angeläget att ett antal referensanlägg-
ningar kommer till stånd.
Enligt vad jag erfar beräknar fonden. att inom en antagen stödvolym på 300 milj. kr. för budgetåret 1984/85, minst 10 milj. kr. kommer att avse stöd till utvecklingsprojekt och referensanläggningar inom området flexibla tillverkningssystem. Fonden bör härvid ge företräde åt projekt — som syftar till relativt generella system vilka utan alltför stora modifika-
tioner kan installeras hos flera olika företag, — som inbegriper flera olika tillämpningar; skärande bearbetning, plåt-
bearbetning, montering etc.. -— som syftar till införande av flexibla tillverkningssystem i företag som
inte har någon tidigare FMS-erfarenhet.
DEK föreslår att stödet till denna verksamhet förenas med särskilt
generösa villkor för att säkerställa att projekten kommer till stånd.
Det är viktigt att komma ihåg att själva investeringskostnaden många gånger är relativt liten i jämförelse med de kostnader som kan drabba företaget genom störningar i produktionen om den aktuella anläggningen inte fungerar som den ska. Ett beslut från företagets sida att göra en
investering av den här typen kan således bara till en del påverkas genom de finansiella villkoren. Det är emellertid enligt min uppfattning angeläget att stimulera en snabb spridning av flexibla tillverkningssystem inom svensk
industri. Statens uppgift i sammanhanget är att genom begränsade insatser
säkerställa att ett antal investeringar i flexibla tillverkningssystem kommer till stånd, vilka kan tjäna som referensanläggningar och demonstrationssystem och därmed bidra till att sprida kunskap om denna teknik. Industri-
fonden torde kunna bidra till att stimulera en sådan utveckling. Jag delar
DEK:s uppfattning alt det är angeläget att stödvillkoren ges en sådan utformning att erforderlig hänsyn tas till involverade risker och att stöd-
möjligheterna blir så attraktiva att investeringar i flexibla tillverkningssys-
tem kommer igång utan onödig fördröjning. Jag anser emellertid inte att särskilda bestämmelser för fondens stöd till denna typ av projekt är erforderliga. Industrifonden har idag stor frihet att avpassa stödvillkoren efter projektets karaktär och de inblandade parternas finansiella situation. Fonden skall emellertid ha kommersiella utgångspunkter vid sin bedömning av
FMS-projekt liksom för andra projekt. Vad slutligen gäller förslaget att möjligheten för fonden att ge s.k. projektförsäkring skall tills vidare fortsätta, vill jag erinra om att fonden den I september 1984 skall redovisa erfarenheterna av den tvååriga för-
söksverksamheten. Åtminstone intill denna redovisning gjorts och ställning tagits till denna, bör verksamheten få fortsätta. Mitt förslag innebär att riksdagen överlåter åt regeringen att på grundval av de redovisade erfarenheterna ta ställning till stödformens fortsatta användning.
10¶Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag
Mitt förslag: Ett system med forskningsbidrag till teknikbaserade före-
tag införs. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma syste-
met, varvid en strävan skall vara att så långt det är möjligt ge det en
generell utformning. Följande utgångspunkter bör iakttas när systemet
utformas.
— För budgetåret 1984/85 avsätts 20 milj. kr. för ändamålet. Systemet
utformas så att dess omfattning begränsas av detta belopp. För
treårsperioden 1984/85—1986/87 fastställs en ram om 62.5 milj. kr.
för ändamålet.
— Bidrag lämnas i första hand till företag vars verksamhet i hög grad
beror på den tekniska kompetens som finns i företaget. Bidrag läm-
nas inte till börsnoterade företag eller företag som ingår i en börsno-
terad koncern. Bidrag lämnas inte heller till företag med fler än 500
anställda eller till företag som ingår i koncern med fler än 500 anställ-
da. | |
— Lönekostnaderna för personal som till minst 2592 av arbetstiden
arbetar med forskning och utveckling (FoU), skall utgöra basen för
beräkningen av underlaget för ett företags interna FoU-kostnader.
— Högsta bidragsbelopp skall vara tio basbelopp per år (f.n. ca 200 000
kr.).
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Satsning på forskning och utvecklings-
arbete innebär stora risker och eventuell avkastning först på längre sikt.
Det är ändå en nödvändig satsning om svensk industri skall kunna bibehålla och helst även förstärka sin konkurrenskraft. Särskilt för unga teknikba-
serade företag i ett uppbyggnadsskede och med en snabb expansion av : verksamheten blir de finansiella påfrestningarna ofta stora. Jag har därför
bedömt det angeläget att underlätta för dessa företag att komma igång med
och snabbt bygga upp en egen forsknings- och utvecklingsverksamhet. Ett
system med statligt stöd till sådan verksamhet är därför motiverat. Kraven på ett sådant stödsystem är att det skall vara enkelt att administrera, förstå och tillämpa samt stimulera till ökade FoU-insatser och till höjd teknisk nivå. Vidare bör det i så stor utsträckning som möjligt vara
generellt verkande inom ramen för den målgrupp stödet riktar sig till.
För att tidsperioden mellan FoU-insats och mottagandet av stödet skall
minskas och för att stödet inte skall kopplas till företagets aktuella skattesituation bör det utformas som ett bidrag och inte som ett skatteavdrag. Jag bedömer att 20 milj. kr. bör anvisas budgetåret 1984/85 för det nya
bidragssystemet. Detta belopp bör bli styrande när det gäller omfattningen av bidragssystemet. Det innebär att beloppet inte får överskridas. Jag förordar vidare att en beloppsram för budgetären 1985/86 och 1986/87 nu
fastställs. Jag beräknar medelsbehovet för dessa två budgetår till 42,5
milj. kr.
Eftersom ett belopp som inte får överskridas står till förfogande för
stödsystemet, måste antalet företag som skall omfattas av systemet begränsas. För att ge systemet största möjliga effekt, bör stöd i första hand
"lämnas till teknikbaserade företag. dvs. företag vars verksamhet i hög grad
beror på den tekniska kompetens sem finns i företaget. Jag avser att inom kort föreslå regeringen att ge STU och SIND i uppdrag att gemensamt och efter samråd med företrädare för företagen utarbeta förslag till hur systemet närmare bör utformas. Därvid bör särskilt övervägas hur målgruppen skall avgränsas. Det bör ankomma på regeringen att därefter besluta om bidragssystemets utformning. Jag avser att därvid också återkomma till regeringen med förslag om vilken myndighet som skall administrera stödet. Jag vill redan nu ange en avgränsning av målgruppen. Eftersom de
börsnoterade företagen bör ha tillräckligt goda möjligheter att utan direkt
statligt stöd av detta slag genomföra forsknings- och utvecklingsinsatser bör de uteslutas. Av samma skäl bör också övriga företag med fler än 500 anställda ligga utanför systemet. Till skillnad frän de flesta övriga statliga
småföretagsinsatser bör dock även företag med mellan 200 och 500 anställ-
da omfattas av verksamheten, eftersom jag bedömer att det inom den gruppen finns företag som genom ett forskningsbidrag kan påverkas att
öka sina FoU-insatscr. |
En utgångspunkt för den tekniska utformningen av bidragssystemet bör vara att lönekostnaderna för personal som till minst 235 Z av arbetstiden
arbetar med FoU skall utgöra bas för bidragsberäkningen. Det bör närmare
övervägas om även kostnader för förvärv av FoU-resultat och bidrag till FoU-arbete skall kunna inräknas i basen för bidragsberäkningen.
Bidragsberäkningen bör av praktiska skäl avse kalenderår. Jag räknar sålunda med att det belopp som anvisas för budgetåret 1984/85 skall avse bidrag för kalenderåret 1984.
11 Statens industriverk
11.1 Inledning IL.IA Uppgifter i stort och organisation
Statens industriverk (SIND) inrättades år 1973 som central myndighet
för industri-, energi- och mineralpolitiska frågor (prop. 1973:41, NU 54, rskr 225). Under år 1983 genomfördes en omorganisation av SIND på grundval av riksdagens beslut (prop. 1982/82:113, NU 39. rskr 376).
Efter omorganisationen är industriverket central förvaltningsmyndighet för ärenden som rör industri och hantverk samt det regionalpolitiska stödet
till näringslivet. Verket kan även ta upp frågor som inte direkt hänför sig till nämnda näringar men ändå är av betydelse för dessa från industripolitisk synpunkt.
SIND utövar statens huvudmannaansvar för den regionala utvecklingsfonden i varje län och svarar för service till fonderna i frågor med anknyt-
ning till statens näringspolitik.
Huvuduppgifterna för industriverket är att främja industrins omvandling
och tillväxt genom utredningsverksamhet, industripolitiskt stöd och företagsutvecklande insatser samt att bidra till en balanserad regional utveck-
ling genom regionalpolitiskt finansiellt stöd'och särskilda insatser i anslut-
ning härtill.
När det gäller uppgifterna i fråga om industriell omvandling och tillväxt
skall SIND
— göra problemidentifierande utredningar och avge yttranden i industripo-
litiska frågor samt följa den internationella utvecklingen på det industri-
ella området,
— handlägga ärenden om finansiellt stöd för att främja industri och hant-
verk om det inte ankommer på annan myndighet eller på regional
utvecklingsfond, | |
— insamla, bearbeta och sprida kunskaper och erfarenheter i tekniska,
administrativa, Kommersiella och ekonomiska frågor av betydelse för utvecklingen inom näringslivet, — lämna stöd till kursverksamhet eller på annat sätt främja utbildning som syftar till företagsutveckling,
— initiera och verka för samordning av statliga industripolitiska stöd- och
utvecklingsinsatser och på särskilda uppdrag samordna sådana insatser
inom specifika områden,
— medverka vid genomförandet av olika industripolitiska åtgärder, t.ex.
överläggningar kring behov av strukturella förändringar, rationalise-
ringsinsatser, utbildningsprogram och exportfrämjande insatser, — fortlöpande följa upp och bedöma effekterna av verkets insatser för
industriell omvandling och tillväxt. Beträffande uppgifterna i fråga om regional utveckling skall SIND
— handlägga ärenden om regionalpolitiskt stöd till näringslivet, — svara för information och rådgivning till företag om regionalpolitiskt
stöd, svara för lokaliseringssamråd med företag inom den privata
tjänste- och servicesektorn samt i övrigt lämna råd och upplysningar om
näringslivets lokalisering, — främja sysselsättningen i de regionalpolitiska stödområdena genom sär-
skilda insatser och projekt riktade till näringslivet, — följa och analysera den regionala utvecklingen och svara för utredningar
i regionalpolitiska frågor.
SIND handlägger dessutom vissa ärenden om investeringsfonder och
arbetsmiljöfonder. oo
Industriverket skall svara för medelsförvaltning och personaladministration samt lämna det biträde i övrigt som behövs för verksamheten för nämnden för hemslöjdsfrågor och sprängämnesinspektionen.
Inom energiområdet svarar SIND som sektoransvarig myndighet för industrins energianvändning, bl. a. för utredningar rörande industrins energlanvändning samt rådgivning till små och medelstora företag i frågor rörande energihushållning.
SIND får utföra uppdrag för annan. För uppdrag åt annan än regeringen skall ersättning tas ut. |
Vid avgörandet av ärenden som gäller statligt stöd till enskilda företag skall industriverket beakta Sveriges internationella förpliktelser.
Industriverkets verksamhet är indelat i huvudprogrammen Utredningsverksamhet, Industriell omvandling och tillväxt, Regional utveckling och
Småföretagsutveckling.
Vid utformningen av den nya organisationen har programstrukturen i huvudsak följts och gett följande enhetsindelning för industriverket:
enhet I utredningsenheten
enhet 2 enheten för industriell omvandling och tillväxt
enhet 3 enheten för regional utveckling och finansiellt stöd
enhet 4 enheten för småföretagsutveckling
Det finns dessutom vid SIND en administrativ byrå (enhet 5) och ett planerings-, samordnings- och informationssekretariat.
ILA1.2 Treårsprogram för statens industriverk
Mitt förslag: För att ge SIND bättre planeringsmöjligheter för treårspe-
rioden bör riksdagen utöver att anvisa anslag för budgetåret 1984/85
också fastställa en ram för vissa anslag för verksamheten under budget-
åren 1985/86 och 1986/87. Jag förordar att ramen för sistnämnda två
budgetår fastställs till 448 milj. kr. Ramen bör omfatta verkets förvalt-
ningskostnader samt den övriga verksamhet som bedrivs inom pro-
grammen utredningsverksamhet, industriell tillväxt och omvandling
samt småföretagsutveckling med undantag för den verksamhet som
föreslås bekostas från följande anslag för budgetåret 1984/85:
— B 10. Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin
—- B I1. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier | för textil- och konfektionsindustrierna
— B 14. Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssystem
= B IS. Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling |
— B 17. Åtgärder för att främja industridesign
— B 18. Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Frågan om programindelning vid SIND behandlades i propositionen 1982/83:113 om verksamheten vid statens industriverk, m. m. Riksdagen godkände därvid den programindelning som jag nyss redogjorde för (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376). I det sammanhanget behandlades också frågan om programbudgetering skulle införas för SIND. Jag anförde i nämnda proposition att jag av främst två skäl ansåg att frågan om någon form av programbudgetering borde övervägas närmare. För det första försvårar den nuvarande mångfalden av anslag inom SIND:s verksamhetsområde en önskvärd överblick och prioritering. För det andra skulle programbudgetering göra det möjligt för SIND att använda sina resurser mera flexibelt. Med tanke bl. a. på vissa anslagstekniska problem krävdes dock ytterligare beredning innan förslag kunde läggas fram.
Mitt förslag innebär att SIND:s verksamhet under treårsperioden 1984/85 — 1986/87 beskrivs och preciseras med en indelning i de fastställda huvudprogrammen — utredningsverksamhet — industriell omvandling och tillväxt — regional utveckling — småföretagsutveckling.
Motiven för den fastlagda indelningen i huvudprogram redovisades i prop. 1982/83: 113. Jag kommenterar därför inte programindelningen när-
mare.
Det bör noteras att programindelningen inte helt stämmer överens med SIND:s organisatoriska indelning.
Anslagstekniskt genomförs inte någon programbudgetering annat än i begränsad omfattning. Sambandet mellan program och anslag framgår av följande tablå.
Huvudprogram Anslag 1983/84 Anslag 1984/85
Program I Del av B 1. Statens industriverk: Del av B 1. Statens industriverk: utrednings- Förvaltningskostnader : Förvaltningskostnader verksamhet B 12. Statens industriverk: Utredningsverksamhet
Program 2 Del av B 1. Statens industriverk: Del av B 1. Statens industriverk: industriell Förvaltningskostnader Förvaltningskostnader omvandling och B to . Statsbidrag till nedläggningshotade före- B 10. Industripolitiska åtgärder för tetillväxt tag koindustrin & . Täckande av förluster i anledning av B 11. Kostnader för räntebefrielse vid statliga industrigarantilån m. m. särskilda strukturgarantier för NM . Branschfrämjande åtgärder textil- och konfektionsindustriercor . Branschfrämjande åtgärder för iekoin- na dustrin 13. Branschfrämjande åtgärder ww . Kostnader för räntebefrielse vid struk- B 14. Stimulans till spridning av flexturgarantier till företag inom vissa indu- ibla tillverkningssystem stribranscher 5. Åtgärder för havsindustriell kom- B 10. Täckande av förluster på grund av struk- petensutveckling turgarantier till företag inom vissa indu- . Täckande av förluster vid viss stribranscher garantigivning m. m. B 11. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna B 20. Lån till investeringar inom manuell glasindustri B 21. Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för manuell glasindustri B 22. Räntestöd till Tillväxtinvestbolag B 23. Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för län till Tillväxtinvestbolag m. m. B 24. Kän till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin Program 3 Del av B 1. Statens industriverk: Del av B 1. Statens industriverk: regional utveck- Förvaltningskostnader Förvaltningskostnader ling CI. Regionalpolitiskt stöd: CI. Regionalpolitiskt stöd: Bidragsverksamhet Bidragsverksamhet C2. Regionalpolitiskt stöd: C2 Regionalpolitiskt stöd: Vissa Lokaliseringslän lokaliseringsbidrag m. m. C3. Regionalpolitiskt stöd: Lokaliseringslän
Program 4 Del av B 1. Statens industriverk: Del av B 1. Statens industriverk: småföretags- Förvaltningskostnader Förvaltningskostnader utveckling B . Bidrag till regionala utvecklingsfonder B 16. Smäföretagsutveckling B Fa . Täckande av förluster i anledning av ga- B 17. Atgärder för att främja industrirantigivning hos regionala utvecklings- design fonder B 12. Bidrag till företagsinriktad fortbildning
Jag anger i det följande under resp. program de beräknade kostnaderna
för programmet under budgetåret 1984/85. Därvid anges för riksdagens
information en uppskattning av hur förvaltningskostnaderna kan komma att fördelas mellan programmen.
Genom en ram för vissa anslag under budgetåren 1985/86 och 1986/87 kan SIND göra en bedömning i stort om den berörda verksamhetens omfattning under hela treärsperioden. Detua bör underlätta verksamhets-
planeringen. Jag avser dock att återkomma till frägan om den närmare
fördelningen av beloppet på de olika anslagen vid min anmälan till budgetpropositionerna för åren 1985 och 1986. Som jag närmare utvecklar strax
(avsnitt 11.4) är jag inte beredd att nu förorda att en flerärsram fastställs för
programmet Regional utveckling. Vidare anser jag det lämpligt att för vissa
verksamheter av projektkaraktär redan nu anvisa medel för hela treårspe-
rioden, och på så sätt ge underlag för planering av verksamheten under perioden. Det gäller verksamheterna med stimulans till spridning av flex-
ibla tillverkningssystem (avsnitt 11.3.4), havsindustriell kompetensutveck-
ling (avsnitt 11.3.5) och industridesign (avsnitt 11.5.8). Även verksamhe-
ten med industripolitiska åtgärder för tekoindustrin bör ligga utanför
flerårsramen. Jag har senast behandlat dessa åtgärder i 1984 års budgetpro-
position (prop. 1983/84:100 bil. 14 s.34-—38&). Slutligen bör anslag för för-
lusttäckning av vissa lånegarantier m. m. ligga utanför flerårsramen. eftersom omfattningen av garantigivningen i stället styrs av särskilda ramar.
En sammanfattning av vad som föreslås i fråga om anslag till industriver-
kets verksamhet görs i följande tablå:
Sammanfattning av förslag avseende anslag till SIND:s verksamhet Huvudprogram Anslag 1984/85 Förslag (milj. kr.)
1984/85 Omfattas av treårsram
på 448 milj. kr.
Program I Del av B I. Statens industriverk: dum X utrednings- Förvaltningskostnader verksamhet B 12. Statens industriverk: 4,5 Xx
Utredningsverksamhet
Program 2 Del av B I. Statens industriverk: 112,9) Xx industriell Förvaltningskostnader omvandling B 10. Industripolitiska åtgärder och tillväxt för tekoindustrin 78.3
prop. =
B 11. Kostnader för räntbefrielse 1 1983/84: 100 vid särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna
B 13. Branschfrämjande åtgärder 20.353 x
B 14. Stimulans till spridning av
flexibla tillverknings- 15 (fördelas över
system tre är)
B 15. Atgärder för havsindustriell 20 (fördelas över
kompetensutveckling tre är)
B 18. Täckande av förluster vid 160F (omfattningen av
viss garantigivning m. m. garantigivningen
styrs av särskilda ramar) Program 3 Del av B I. Statens industriverk: "regional Förvaltningskostnader (13.9) x utveckling CI. — Regionalpolitiskt stöd: 350
Bidragsverksamhet -
2 ions itiskt stöd:
Co fa lokaliseringsbidrug ” SN MO 264 | prop. 1983/84: 100 =
m.m. C 3. Regionalpolitiskt stöd: . 500 Lokaliseringslån
Program 4 Del av B I. Statens industriverk: (4,5) x småföretags-" Förvaltningskostnader utveckling B 16. Småföretagsutveckling 146.850 Xx
B 17. Åtgärder för att främja 5 (fördelas över
industridesign tre är)
+ Förslagsanslag.
Vad jag I det följande föreslår är — i den mån samtidigt medel begärs för
ändamålet — formellt att sc som anslagsvillkor. Endast i ett fall (avsnitt
11.5.3) begärs särskilt godkännande av riksdagen till riktlinjerna för verksamheten, vilket sammanhänger med tidigare ställningstaganden av riksda-
gen.
11.2 Utredningsverksamhet
I prop. 1982/83:113 om verksamheten vid statens industriverk m. m.
redovisade jag för riksdagens information min syn på hur utredningsverk-
samheten i stort bör bedrivas. Därvid angav jag följande:
Målet för programmet Utredningsverksamhet är dels att i enlighet med en av regeringen årligen fastställd utredningsplan tillgodose statsmakternas behov av utredningar av allmänt problemidentifierande karaktär som ger underlag för utformningen av industri- och regionalpolitiken, dels att verkställa utredningar inom avgränsade områden, vilka preciseras genom särskilda uppdrag.
Medlen för verksamheten är egna utredningsinsatser och projektinsatser
med hjälp av konsulter och andra utredare eller utredningsorgan. Utredningsverksamhet under innevarande budgetår bedrivs enligt de riktlinjer som angavs i regeringsbeslut den 30 juni 1983. De 35 helårsarbetskrafter som SIND disponerar för utredningsverksamheten fördelas på fyra
olika arbetsområden: regeringsuppdrag, inom verket och av andra initierade uppdrag, löpande verksamhet samt ledning, planering och utbildning.
Medel för att täcka kostnader för externa uppdrag för utredningsverksamheten föreslås i fortsättningen anvisas över ett särskilt reservationsan-
slag. Jag återkommer strax till anslagsfrågan (kap. 15).
Mitt förslag: Utredningsverksamheten bör i fortsättningen bedrivas så att regeringens, riksdagens och verkets egna behov av underlag för utformningen av industri- och regionalpolitiken tillgodoses.
Utredningsverksamheten bör enligt min mening delas in i tre huvud-
områden. — Basinformation.
— Analyser av företag, grupper av företag, regioner, produktområden
m.m. |
— Analyser av olika funktionella förhållanden inom industrin.
Inom huvudområdet basinformation bör en större tonvikt läggas på
information om företag. Företagsinformationen bör enligt min mening
kunna kompletteras med såväl sekundärsiatistik som av verket genom-
förda studier av företagsgrupper, branscher, regioner m.m.
Inriktning och innehåll inom huvudområdena bör preciseras ytterli-
gare av regeringen i en årlig utredningsplan. Utredningsplanen, som utformas efter förslag från industriverket, bör inte binda samtliga verkets utredningsresurser utan möjliggöra att vissa under året uppkommande utredningsbehov kan tillgodoses.
Industriverkets förslag: Verket ser riksdagen och regeringen som en av flera avnämare till utredningar och analyser. Man framhåller att även
företagen, de anställda och deras resp. organisationer bör kunna erhålla ett mer allsidigt och kompletterande kunskapsunderlag från verket. Inom området basinformation betonas behovet av informationssystem om branscher, företagsgrupper och företag.
Dessutom har verket preciserat ett antal konkreta projekt som regering-
en tar ställning till i samband med att utredningsplanen för budgetåret 1984/85 fastställs.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag vill inledningsvis konstatera att
verkets förslag i stor utsträckning överensstämmer med mitt förslag. Det finns emellertid enligt min uppfattning anledning att understryka att indu-
striverkets utredningsverksamhet skall vara klart inriktad på att tillgodose
den praktiska industri- och regionalpolitiska verksamheten med beslutsunderlag. Utredningsverksamheten vid SIND har under det senaste året utvecklats i en riktning som överensstämmer med intentionerna i mitt
förslag. Industri- och regionalpolitiska beslut förutsätter ett aktuellt och detaljerat beslutsunderlag. Industriverket inrättades för att bl. a. förstärka
statens utredningsresurser inom det industripolitiska området. Enligt riksdagens beslut med anledning av prop. 1982/83:113 om verksamheten vid
statens industriverk har verkets roll i industri- och regionalpolitiken ytterli-
gare betonats. Huvuddelen av statens utredningsresurser inom det industri- och regionalpolitiska området har förlagts till industriverket.
Mitt förslag till treårsprogram och de årliga, på förslag från verket,
fastställda utredningsplanerna är avsedda att underlätta samarbetet mellan i första hand regeringen och verket så att behovet av beslutsunderlag inom industri- och regionalpolitiken kan tillgodoses. Inom regeringskansliet finns begränsade resurser för mer omfattande datainsamling och analys. Mot denna bakgrund är det lämpligt att regeringen på förslag från verket ges möjlighet att delvis binda verkets utredningsresurser i en årlig utred-
ningsplan, men att det också lämnas utrymme dels för att tillgodose inom
regeringen under budgetåret uppkomna utredningsbehov, dels för inom verket eller av andra initierade behov.
Verkets eget behov av s.k. operativa utredningar inom de olika programmen bör tillgodoses inom ramen för de särskilda programmen. Längre utredningar avsedda som underlag för särskilda insatser inom olika pro-
gram bör tas med i verkets förslag till utredningsplan och bedömas i
relation till andra angelägna utredningar inom verket och inom regeringskansliet. Vissa frågor rörande regionalpolitisk utredningsverksamhet tas upp under programmet regional utveckling.
De stora industriföretagen svarar för en stor andel av svensk industris
produktion, sysselsättning och export. Dessa företags utveckling blir därmed av avgörande betydelse för många enskilda orter och inom många delbranscher. Verket bör därför inom området basinformation följa ut-
vecklingen i de största industrikoncernerna.
Trots de stora företagens dominerande ställning i ekonomin spelar de
små och medelstora företagen en viktig roll inte minst för den långsiktiga
industriella utvecklingen. Verket bör därför följa utvecklingen även på
småföretagsområdet.
Verket bör också ha till uppgift att i viss utsträckning löpande följa utvecklingen inom enskilda industribranscher. Det bör i första hand gälla sådana branscher där produkterna är jämförelsevis homogena, och där branschbegreppet därför är meningsfullt.
Industriverket bör dessutom kunna ta fram den allmänna information som behövs för att göra heihetsbedömningar av industrin. Verket bör dock i allt väsentligt utnyttja de helhetsbedömningar som görs av andra utred-
ningsorgan. Verket bör vidare inom området basinformation ha till uppgift att bevaka utvecklingen av det statliga stödet till näringslivet. Detta är
uppdelat på flera olika departement och myndigheter. För att få ett heltäckande underlag inför utformningen av framtida stödinsatser är det angelä-
get att ha information om stödens nettokostnad, inriktning, fördelning på
stödmottagare m. m.
Inriktningen och innehåll inom huvudområdena preciseras ytterligare i utredningsplanen. Redan nu kan dock vissa övergripande prioriteringar
göras: |
Analyser av företag. grupper av företag, regioner, produktområden m.m. utgör ett väsentligt inslag i utredningsverksamheten. De data och
den information som behövs för specifika analyser hämtas i allt väsentligt
från verkets tillgängliga basinformation. Följande huvudområden bör prioriteras vid verkets analysarbete: — Analyser av storföretag och deras betydelse för den industriella om-
vandlingsprocessen. — Småföretagens betydelse för den industriella utvecklingen.
— Analyser av Sveriges deltagande i den internationella arbetsfördelningen — Analyser av utvecklingen och förväntade strukturgenombrott inom vik-
tiga produkt- och teknikområden. — Analyser av företag och företagsgruppers betydelse för utvecklingen i
vissa regioner. — Analyser av regionala problem och utvecklingstendenser.
Funktionella analyser av industrins villkor utgör ett nödvändigt underlag till utformningen av industri- och regionalpolitiska insatser. Verket bör analysera: | — Industrins försörjning med kapital, arbetskraft. energi m. m. — Tillgången till industriell service, övriga tjänster m. m.
— Särskilda problem i samband med industriell förnyelse och omvandling. De beräknade kostnaderna för programmet under budgetåret 1984/85 framgår av följande tablå:
Andel av förvaltningskostnader m. m. H.0 milj. kr.
Utredningskostnader 4,5 milj. kr.
Summa 15,5 milj. kr.
11.3 Industriell omvandling och tillväxt
1.3.1¶Programmets innehåll i stort
I prop. 1982/83:113 om verksamheten vid statens industriverk, m. m.
redovisades för riksdagens information min uppfattning om hur SIND:s olika program i stort borde se ut beträffande mål och medel. Därvid angav
Jag följande.
Målet för programmet Industriell omvandling och tillväxt är att främja
industriell tillväxt och uppkomsten av en långsiktigt konkurrenskraftig
industristruktur.
Medlen för att uppnå målen är kunskapshöjande och problemidentifieran-
de utredningsverksamhet, åtgärdsprogram för strukturell anpassning och
finansiellt stöd.
Av SIND:s nuvarande verksamhetsområden ingår följande i programmet:
— branschfrämjande åtgärder för textil- och konfektionsindustrierna, den
träbearbetande industrin och den manuella glasindustrin. — struktur- och utvecklingsprogram för övriga industrisektorer, — finansiellt stöd i form av lån, garantier och räntestöd kopplat till övriga
åtgärder för de nämnda branscherna samt s.k. industrilånegarantier, — statsbidrag i vissa fall till nedläggningshotade företag.
Verksamheten med åtgärder för textil- och konfektionsindustrierna har behandlats i 1984 års budgetproposition (prop. 1983/84:100 bil. 14 s.34—
38).
Verksamheten med statsbidrag i vissa fall till nedläggningshotade företag har upphört vid utgången av år 1983 (prop. 1983/84:40, NU 8, rskr 94,
SFS 1983:1102).
I det följande behandlar jag mer ingående verksamheten med branschfrämjande åtgärder (avsnitt 11.3.2), och finansiellt stöd (avsnitt 11.3.3).
I prop. 1982/83:113 om verksamheten vid statens industriverk, m. m.
anförde jag att också andra medel än de jag nyss Har nämnt kunde komma
att uillföras programmet, t. ex. samordningsuppgifter inom breda insatsom-
råden, där ett engagemang från flera olika myndigheter och organ är nödvändigt. Mot denna bakgrund tar jag under detta program också upp
särskilda åtgärder för att främja produktionsteknisk utveckling i verkstadsindustrin (avsnitt 11.3.4) och åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling (avsnitt 11.3.5).
Ett annat område av speciellt intresse för SIND är enligt min mening frågan om industriell samverkan vid upphandling av försvarsmateriel. Genom beslut i september 1983 har regeringen gett försvarets materielverk
ett övergripande ansvar vad gäller behovet av att vid större försvarsupphandlingar i utlandet tillgodose svenska intressen genom krav på industri-
Prop. 1983/84: 135 . 127
ell samverkan. Härigenom avses viss kompetens inom den svenska försvarsindustrin samt de arbetsmarknads-, industri- och regionalpolitiska
behoven säkerställas. Materielverket skall därvid ha nära kontakt och
samarbete med berörda myndigheter. I enlighet med regeringsbeslutet skall statens industriverk i egenskap av en central myndighet inom de industri- och regionalpolitiska områdena vid behov bistå materielverket
vid denna typ av upphandlingar. Därutöver kan SIND ägna särskild uppmärksamhet åt att följa upp och utvärdera effekterna av de olika affärerna. De erfarenheter som därvid kan vinnas har enligt min uppfattning stor
betydelse inte endast då det gäller större försvarsupphandlingar, utan även för större industriella projekt över huvud taget.
För riksdagens kännedom vill jag här ta upp även vissa frågor om handläggningen av investeringsfondsärenden.
Med investeringsfonder avses i det följande: 1. arbetsmiljöfond enligt lagen (1974:325) om avsättning till arbetsmiljö-
fond,
2. investeringsfond enligt lagen (1974:988) om avsättning till särskild
investeringsfond,
3. investeringsfond enligt lagen (1979:609) om allmän investeringsfond,
4. investeringsreserv enligt lagen (1979:610) om allmän investeringsre-
Serv,
5. vinstfond enligt lagen (1980:456) om insättning på tillfälligt vinst-
konto,
6. särskild investeringsfond enligt lagen (1982:1185) om inbetalning på
särskilt investeringskonto. Genom riksdagens beslut (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376) har handläggningen av investeringsfondsärenden överförts från arbetsmark-
nadsstyrelsen till SIND. Skälet till detta var att systemet med investeringsfonder i företagen under senare år i stor utsträckning fungerat som en allmän investeringsstimulans med kopplingar till såväl regionalpolitiken
som till den allmänna industripolitiken. Genom att överföra handläggning-
en till SIND ökade också förutsättningarna att kunna utnyttja systemet
mera aktivt som ett medel inom de båda politikområdena.
Genom beslutet fick vidare regeringen bemyndiga SIND att besluta om
ianspråktagande av investeringsfonder för vissa ändamål. De ändamäl som
avsågs var bl. a. att täcka kostnader för: — tekniskt och naturvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete samt
för utbildning av arbetstagare hos företag samt
— att främja avsättningen utomlands av varor som tillverkas här i riket.
Enligt vad jag har erfarit pågår f.n. inom SIND en översyn av systemet
med investeringsfonder. Översynen syftar till att: — utnyttja interna rationaliseringsmöjligheter samt förenkla systemet, sär-
skilt för de små och medelstora företagen, — undersöka kopplingen till andra industri- och regionalpolitiska åtgärder
samt
— utveckla systemet till ett aktivt inslag i industri- och regionalpolitiken.
Vid översynen tas även frågan om investeringsfondernas användning för
marknadsföringsändamål upp. Medgivande för ianspråktagande kan i dag
avse kostnader för reklam, marknadsundersökningar, deltagande i mässor och seminarier, resekostnader, utbildning av säljare, konsulttjänster m. m.
Marknadsföringsåtgärdernas karaktär förändras emellertid tämligen
snabbt och nya former och behov uppstår.
Exempel på nya former av marknadsinvesteringar är när en exportör av en komplett anläggning av köparen tvingas gå in med riskkapital i anläggningens finansiering, när en exportör investerar i en referensanläggning utomlands, när investeringar sker i återförsäljarledet i samband med en marknadsintroduktion av en ny produkt samt när en marknadsinvestering lämpligast sker i form av ett företagsköp eller i samband med en omorgani-
sation.
Jag ser med tillfredsställelse på den översyn av systemet med investeringsfonder som SIND nu genomför. Inte minst för att systemet skall ha avsedd effekt för de små och medelstora företagen är det angeläget att alla möjligheter till förenkling tas till vara. Jag räknar med att verket löpande genomför de förändringar i tillämpningen av gällande regler som är påkallade med anledning av översynen och som ligger inom verkets kompetensområde, samt att verket vidare i övriga fall inkommer till regeringen med
förslag till åtgärder.
Sammanfattning
De beräknade kostnaderna för programmet under budgetåret 1984/85
framgår av följande tablå:
Andel av förvaltningskostnader m. m. - 12,9 milj. kr. Industripolitiska åtgärder för tekoindustrin N 78,3 milj. kr. Branschfrämjande åtgärder . 2044 milj. kr. Särskilda åtgärder för att främja produktionsteknisk'. utveckling i verkstadsindustrin 5.0 milj. kr. Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling 7.0 milj. kr. Täckande av förluster vid viss garantigivning m. m. 160,0 milj. kr. Summa 283,6 milj. kr.
11.3.2¶Branschfrämjande åtgärder
Mitt förslag: Verksamheten med branschfrämjande åtgärder för möbel-,
snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna föreslås fortsätta i oföränd-
rad omfattning under budgetåren 1984/85— 1986/87.
Programmet för den manuella glasindustrin föreslås avslutas vid ut-
gången av innevarande budgetår. Eventuell behållning vid budgetårets
slut på den del av anslaget Branschfrämjande åtgärder som innevarande
budgetår är avsett för detta program bör dock få utnyttjas för fortsatt
verksamhet under budgetåret 1984/85.
Prop. 1983/84: 135 : 129
. Verksamheten med branschfrämjande åtgärder inom inte i förväg
avgränsade branscher eller delbranscher — struktur- och utvecklings-
programmet för övriga industrisektorer — föreslås få ökade resurser under budgetåret 1984/85. Verksamheten föreslås även fortsättningsvis
enbart omfatta omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Under de sista två budgetåren av treårsperioden. 1984/85—-1986/87 föreslås verksamheten bibehållas på oförändrad verksamhetsnivå jämfört med budgetåret 1984/85.
Industriverkets förslag: Verket framhåller i sin treårsplan för budgetåren 1984/85—-1986/87 att verksamheten bör vara inriktad på att främja den svenska industrins internationella konkurrenskraft genom att ta initiativ
betingelser. Endast projekt och företag som kan bedömas ha överlevnads-
möjligheter på sikt bör bli aktuella för stödinsatser. |
Strukturomvandlingen är en ständigt pågående process. Emellertid berörs inte alla branscher och företag likformigt. Ett samordnat statligt
strukturprogram skulle därför utgöra en ram för kontinuerlig verksamhet. Inom denna ram krävs en stor flexibilitet såväl i fråga om inriktningen mot olika insatsomräden som åtgärdernas omfattning och utformning i de en-
skilda fallen. Programmet skall således ses som cen reguljär permanent verksamhet som dock är tidsbegränsad ur en enskild branschs eller delbranschs synvinkel. |
Industriverket föreslär att samtliga delprogram fortsätter under treårs-
perioden 1984/85—1986/87. Med undantag för delprogrammet för den månuella glasindustrin, som föreslås avvecklad under treärsperioden, föreslår SIND kraftigt utökade resurser. Vidare föreslår verket att statsmäkternas uppdelning av anslaget på de särskilda branschprogrammen och strukturoch utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer upphör fr.o.m.
budgetåret 1985/86. | |
I fråga om den träbearbetande industrin framhåller industriverket dess beroende av utvecklingen inom byggandet. Mot bakgrund av den minskade bostadsproduktionen och den ökade reparätions-, ombyggnads- och tillbyggnadsverksamheten (ROT-verksamheten) har branschprogrammet för den träbearbetande industrin getts en ökad tyngdpunkt på åtgärder inriktade på anpassning till den ändrade hemmamarknadssituationen och
främjande av exporten. a i För möbelindustrin föreslår industriverket i första hand en fortsatt satsning på exportfrämjande åtgärder och på sortimentsutveckling. Det sist-
nämnda sker i samarbete med STU. Även utbildningsinsatser och konsultstöd föreslås fortsätta men med lägre prioritet än tidigare.
I fråga om saickeriindustrin planeras en inventering av nya exportmarknader med specialinriktning på offentlig miljö. I ett treårsperspektiv bör 9 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135
Prop. 1983/84: 135 | M 130
industriverket kunna spela en viktig roll i strukturomvandlingen inom snickerundustrin. Bl.a. kan en fortsatt strukturrationalisering förväntas inom fönstersnickeriindustrin.
Trähusbranschens besvärliga situation på hemmamarknaden kräver
ökade satsningar på export. Sådana satsningar pågår i samråd med företa-
gen och de anställdas organisationer. Industriverket föreslår att dessa insatser får fortsätta och att stöd även ges samverkans- och strukturrationaliseringssträvandena i branschen.
Sågverksindustrin har under det senaste året återvunnit förlorade mark-
nadsandelar. Devalveringen har härvid haft en gynnsam effekt. De branschfrämjande åtgärderna för sågverksindustrin i syfte att främja en
Industriverket föreslår rörande den manuella glasindustrin att insatserna begränsas, då branschens situation förbättrats under senare år. Vissa insatser bör dock göras i ett treårsperspektiv så att inte vunna framgångar och förbättringar av branschens situation raseras. Under denna avtrappningsperiod bör ett förlängt exportstöd ingå i programmet. Kvarvarande
medel för särskilda strukturgarantier med räntebefrielse för den manuella glasindustrin under budgetåret 1983/84 bör få utnyttjas även under de följande två budgetåren. Vidare föreslår SIND att lån till miljöförbättrande investeringar bör få ges. | |
I fråga om struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer, anser industriverket att det är angeläget att delprogrammet tillförs instrument som möjliggör en mer aktiv medverkan från verkets sida i industrins strukturomvandling. Industriverket betonar möjligheterna att främja marknadsföring och export i samband med strukturförändringar.
Industriverkets anslagsäskande för branschfrämjande åtgärder, med undantag för de branschfrämjande åtgärderna för tekoindustrin framgår av följande tabell:
| Delprogram | År I 1984/85 | År 2 1985/86 1986/87 (milj. kr.) | År 3 |
| = Trä | 22,5 | ||
| —- Glas | 4.0 | 78.3 | 86,2 |
| —- Övr. industri sektorer | 45.0 |
Bakgrund och 'skäl för mitt förslag: Textil- och konfektionsindustrin (tekoindustrin) var den bransch som först blev föremål för branschfrämjande
åtgärder. Branschprogrammet för tekoindustrin startade budgetåret 1970/71. Bakgrunden till att detta program infördes var den svaga utveck-
lingen inom tekoindustrin under 1960-talet. Således ökade produktionen inom textilindustrin med endast 0,9 76 per år i genomsnitt under 1960-talet
och konfektionsindustrin med endast 2,1 20 per år.
"Den svaga tillväxten inom tekoindustrin medförde problem med överka-
pacitet och behov av personalreduktioner. Branschens regionala koncen-
tration gjorde att förändringarna inom branschen fick ett förhållandevis kraftigt genomslag på arbetsmarknaden i ifrågavarande regioner. För den
grundtextila delen av branschen minskade produktion och produktionska-
pacitet t.o.m. så mycket att försörjningsberedskapsmässiga synpunkter
aktualiserades. Den här beskrivna utvecklingen i kombination med nämnda speciella förhållanden som präglade tekoindustrin föranledde den
dåvarande regeringen att år 1968 tillkalla sakkunniga. Dessa fick i uppdrag
att bedöma tekoindustrins utveckling och presentera förslag till åtgärder
för att förbättra branschens konkurrenskraft. I sitt arbete skulle de sakkun-
niga även beakta försörjningsberedskapsmässiga synpunkter. På basis av.
denna utredning utarbetade regeringen ett förslag om branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin som presenterades våren 1970.
Samtidigt med programmet med branschfrämjande åtgärder för tekoindustrin infördes ett program: för den manuella glasindustrin. Bakgrunden till detta program var i stora drag densamma som för tekoindustrin. Försla-
get om ett program för den manuella glasindustrin baserades på framställningar från organisationerna inom den manuella glasindustrin.
Verksamheten med branschfrämjande åtgärder har successivt kommit att omfatta nya branscher samtidigt som vissa befintliga branschprogram avslutats. Sedan budgetåret 1970/71 har branschprogram funnits för — tekoindustrin och den manuella glasindustrin fr.o.m. budgetåret
1970/71, — sko-, möbel-, trähus- och snickeriindustrierna fr.o.m. budgetåret 1972/73, . — gjuteriindustrin fr. o. m. budgetåret 1973/74, — päls- och metallmanufakturindustrierna fr. o. m. budgetåret 1974/75, — delbranschstudier inom övriga industrisektorer — dvs. inom inte i för-
väg fastställda industrisektorer — fr. 0. m. budgetåret 1979/80, — sågverksindustrin fr. o. m. budgetåret 1983/84.
Flera av dessa program har upphört och f.n. omfattas tekoindustrin inkl. pälsindustrin, manuella glasindustrin samt möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna av verksamheten. Därutöver finns fr. o. m. budgetåret 1983/84 ett struktur- och utvecklingsprogram för övriga industrisekto-
rer — dvs. de industrisektorer som inte omfattas av särskilda branschpro-
gram. Insatserna inom ramen för detta program är begränsade till omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Programmet är således i princip en permanentning av den tidigare försöksverksamheten med delbranschstudier inom övriga industrisektorer.
Situationen inom de flesta branscher som hittills blivit föremål för
branschfrämjande åtgärder har i regel präglats av en avtagande tillväxt i produktionen. Detta har lett till att de successiva rationaliseringar som
företagen genomfört i produktionen resulterat jett minskat arbetskraftsbehov. Flera av branscherna har vidare varit regionalt koncentrerade och
därmed haft stor betydelse för sina resp. regionala eller lokala arbetsmarknader. Samtidigt har det funnits förutsättningar — exempelvis tillgång till
råvaror inom landet, lång tradition av produktion av ifrågavarande pro-
dukter inom landet, tillgång till kompetent arbetskraft — för en företagsekonomiskt lönsam verksamhet inom branscherna i fråga. Branscherna har i regel utmärkts av en splittrad företagsstruktur, svag kapitalbas och bristande resurser för att genomföra dels en problemanalys, dels vidta nödvändiga åtgärder. Detta har i regel förhindrat eller fördröjt den anpassning som branschens förändrade situation krävt. De branschfrämjande
åtgärderna har i dessa fall syftat till att initiera sådana förändringar inom branschen så att större delen av branschen skulle uppnå företagsekono-
misk lönsamhet. Programmens uppläggning har skett i intimt samarbete
med berörda branscher och representanter för arbetstagarna. Genomfö-
randet av programmen har förutsatt ett aktivt engagemang av företagen.
Som framgått har syftet med branschprograminsatserna varit såväl defensivt som offensivt. Det defensiva inslaget i verksamheten har varit målsättningen att förhindra en alltför kraftig minskning av sysselsättningen
inom en bransch. Det offensiva inslaget har varit målsättningen att utveck-
la de livskraftiga delarna av en bransch så att branschen i sin helhet kunnat uppnå godtagbar företagsekonomisk lönsamhet. Det offensiva inslaget i
verksamheten har fått allt större vikt under senare år. Exempel därpå är
programmet för sågverksindustrin resp. struktur- och utvecklingsprogram-
met för övriga industrisektorer. Det förstnämnda programmet syftar pri-
märt till att höja sågverksindustrins förädlingsgrad, konkurrensförmåga på utlandsmarknaderna och exportintäkter. Det sistnämnda programmet skall
påskynda olika konkurrenshöjande åtgärder inom såväl problem- som
framtidsbranscher. ”
Medelsarsenalen utgjordes i början enbart av stöd till utbildningsåtgärder och till exportfrämjande åtgärder. Denna har successivt kompletterats med stöd till konsultinsatser, samverkansprojekt avseende marknadsföring på hemmamarknaden och finansiellt stöd av olika slag. Administrationen av verksamheten med de branschfrämjande åtgärderna låg före budgetåret 1973/74 i huvudsak hos kommerskollegium. Fr.o.m. nämnda
budgetår gavs det nyinrättade statens industriverk huvudansvaret för de
branschfrämjande åtgärderna med undantag av de exportfrämjande åtgär-
derna. Fr.o.m. budgetåret 1976/77 fick industriverket även ett programan-
svar för de exportfrämjande åtgärder som ingick i branschprogramverk-
"samheten. Syftet med denna förändring var att åstadkomma en förbättrad
samordning mellan de exportfrämjande åtgärderna och övriga bransch-
främjande åtgärder. Industriverket har i sitt arbete med de branschfrämjande åtgärderna
successivt utvecklat en arbetsmodell (se figur). I denna arbetsmodell sam-
mankopplas de branschfrämjande åtgärderna med det därtill knutna finan-
siella' stödet — strukturgarantier, räntestöd och vissa lån — till s.k.
branschprogram. Enligt arbetsmodellen inleds ett program i regel med en
s.k. omvärldsanalys för en delbransch. Delbranschen består av en grupp —
vanligtvis 10—20 — företag med liknande produktion, marknadsorientering och/eller problembild.
Arbetsmodell för branschprogram
Arbetsmodell för branschprogrammen
— förstudie
— konsultut-
redning
— seminarier
FÖRETAGSVISA KONKUR-
RENSKRAFTSANALYSER
ÅTGÄRDSPROGRAM
Konsult-| Sam- JUtbild- I Export-! Finan-
insatser |verksans- ning stöd sielli
projekt | | (indivi- | stöd
(pro- duellt | (garan-
|dukt- | | och tier
och pro- | I koltek- | och av-
| duktions- | | tivt) I skrivnings-
utveck- | | | lån)
ling, |
| marknads- | | | |föringi I I |
/ pyerige | | |
| Tetc.) L L I Källa: SIND
Omvärldsanalysen syftar till att ge företagen inom ifrågavarande
bransch en gemensam referensram i fråga om olika centrala förhållanden
rörande branschen, exempelvis producent- och kundstruktur, utrikeshandel, marknadsutveckling. Denna utredningsinsats finansieras vanligtvis helt med statliga medel.
I nästa steg genomförs vanligen företagsvisa konkurrenskraftsanalyser. Dessa utförs på begäran av de enskilda företagen och förutsätter i regel att
företagen delfinansierar verksamheten. Konkurrenskraftsanalysen skall ge
en beskrivning av det enskilda företagets svaga och starka sidor mot bakgrund av den marknadsbild som kommit fram i omvärldsanalysen. Vidare skall konkurrenskraftsanalysen ge information om lämpliga åtgär-
der för att stärka konkurrensförmågan. Efter detta inledande utredningsskede tar den åtgärdsinriktade verksam-
heten vid. Denna del av branschprograminsatserna brukar i första hand
vara inriktad på att stärka branschens könkurrensförmåga genom strukturförändringar, förbättrade administrativa rutiner inom företagen m. m. Successivt kan tyngdpunkten komma att förskjutas mot åtgärder som syftar till
att stärka företagens marknadsföring på hemmamarknaden, främja företa-
gens export eller i vissa fall stödja effektivitetshöjande investeringar. Ett viktigt inslag i den av industriverket utarbetade arbetsmodellen är den tidsmässiga infasningen av de olika insatserna.
Ett flertal utvärderingar har gjorts av hela eller delar av branschprogramverksamheten. Tre av utvärderingarna har varit heltäckande. nämli-
- gen två som utförts inom industriverket år 1975 resp. år 1978 och den
senaste som utförts år 1982 av riksrevisionsverket (RRV). Såväl RRV:s rapport som remissynpunkter på denna har redovisats i 1983 års budget-
proposition (bil. 14, s. 36-41).
Enligt vad som redovisats i RRV:s översynsprojekt anser de flesta företagen inom de branscher som omfattas av branschfrämjande åtgärder, att dessa är av stort värde för att främja en positiv utveckling inom branscherna i fråga. Jag delar denna uppfattning. Vidare anser jag att de branschfrämjande åtgärderna är ett värdefullt komplement till den gencrella ekonomiska politiken. Även i en bra konjunktursituation finns branscher som stagnerar trots gynnsamma grundförutsättningar. Branschfrämjande åtgärder bör därför även framgent ha en betydelsefull uppgift att fylla genom att initiera och påskynda nödvändiga förändringsprocesser.
Den kompetens som industriverket byggt upp och den arbetsmodell som verket utvecklat medför enligt min bedömning en god effektivitet hos insatserna. I detta sammanhang vill jag betona den betydelse som industriverkets sammanhållande ansvar och därmed möjlighet att styra insatsernas utformning och tidsmässiga förläggning har för effektiviteten. Mot denna bakgrund förordar jag att verksamheten med de branschfrämjande åtgärderna får fortsätta i de former som hittills tillämpats. Vidare bör liksom hittills insatserna i görligaste mån genomföras i kontakt med de regionala organ som är ansvariga för industri- och regionalpolitiken.
Den nuvarande styrningen av anslagsmedlen på de särskilda branschprogrammen och struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer anser jag bör bibehållas. Beslut om huruvida och i vilken omfattning insatser som går längre än omvärldsanalyser och liknande utredningsinsatser skall göras inom enskilda branscher kräver en avvägning mot andra statliga åtgärder. Därför bör även framdeles förslag om sådana
åtgärder föreläggas riksdagen. |
Som framgått av vad jag tidigare sagt har flera branschprogram avslutats. Detta är en eftersträvad utveckling med hänsyn till att programmen syftar till att genom tidsbegränsade insatser göra det möjligt för en bransch att bli konkurrenskraftig utan statliga stöd. Inom varje enskild bransch
eller delbransch bör insatserna således avbrytas så snart branschen upp-
nått företagsekonomisk lönsamhet eller insatserna visat sig ej kunna för-
bättra situationen inom branschen. Vidare delar jag industriverkets upp-
fattning att endast projekt och företag som kan bedömas ha överlevnads-
möjligheter på sikt bör bli aktuella för stödinsatser. Situationen inom den träbearbetande industrin varierar mellan delbran-
scherna. Möbel-, snickeri- och trähusindustrierna har en fortsatt svag marknadssituation. För de två sistnämnda branscherna är orsaken en
vikande nybyggnadsverksamhet. Ökningen av ROT-verksamheten kom-
penserar inte helt denna nedgång. Sågverksindustrins situation har där-
emot påtagligt förbättrats under de senaste två åren. Devalveringen är den
viktigaste orsaken till sågverksindustrins förbättrade konkurrensförmåga
på utlandsmarknaderna och därmed återvunna marknadsandelar. Möbelindustrin har starkt påverkats av en minskad efterfrågan som förorsakats av den svaga realinkomstutvecklingen under senare år. En viss ökning av
exporten har å andra sidan noterats under det senaste året.
Inom snickeri- och trähusindustrierna krävs en anpassning till de krav som exportverksamhet ställer om utvecklingen skall kunna ledas in i
positiva banor. Inom möbelindustrin, som redan har en hög exportandel, krävs ökade satsningar på formgivning, produktutveckling och marknads-
föring för att fortsatta framgångar på exportmarknaderna skall uppnås. För sågverksindustrins del är situationen f.n. som nämnts gynnsam. Med tanke
på de begränsningar som landets råvarutillgångar sätter för branschens utveckling är det emellertid angeläget att ta till vara marknadsutrymmet för
vidareförädlade trävaror från svensk sågverksindustri på exportmarkna-
derna. En fortsatt satsning på vidareförädlade produkter från sågverksindustrin innebär nya möjligheter till utveckling av produktion,
sysselsättning och inkomster för företag som annars hotas av stagnation till
följd av de gränser för expansion som råvarutillgångarna sätter. Det skulle dessutom ge möjligheter att öka exportinkomsterna och därmed bli ett verkningsfullt bidrag till att stärka landets ekonomi. Med utgångspunkt i vad som här redovisats förordar jag att verksamheten med branschfräm-
jande åtgärder för den träbearbetande industrin fortsätter på oförändrad
verksamhetsnivå och med samma principiella uppläggning som f.n. under treårsperioden 1984/85—1986/87.
Situationen inom den manuella g2lasindustrin har förbättrats påtagligt under senare år. Branschens situation har framför allt påverkats av en
ökad avsättning på såväl hemmamarknad som exportmarknader, vilket lett till ett högt kapacitetsutnyttjande. Förbättringen är en följd dels av åtgärder som initierats av insatser inom ramen för verksamheten med de
branschfrämjande åtgärderna, dels av devalveringen. Vidare synes bran-
1970-talet och i början av 1980-talet, nu ha stabiliserats strukturellt. Åtgärder för den manuella glasindustrin har varit i kraft sedan år 1970. Med
hänsyn till denna positiva förändring av den manuella glasindustrins situation och att förändringen kan förväntas vara av mer långsiktig karaktär
föreslår jag ingen fortsättning av det treåriga programmet som löper ut vid utgången av innevarande budgetår. Jag utgår ifrån att statens industriverk kommer att följa utvecklingen inom den manuella glasindustrin och vid behov rapportera till regeringen. Därmed kan ett underlag erhållas för att bedöma om hittillsvarande statliga insatser varit tillräckliga. Eventuell behållning av medel vid utgången av detta budgetår bör dock få utnyttjas för fortsatt verksamhet under budgetåret 1984/85.
Inom ramen för .struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industrisektorer har insatser påbörjats för bl. a. verktygsmaskinindustrin, formoch pressverktygsmaskinindustrin samt offshoreindustrin. Jag anser det vara värdefullt att industriverket ges möjlighet att på eget initiativ sätta in omvärldsånalyser och liknande utredningsinsatser inom skilda delbranscher. Sådana insatser kan utgöra en viktig faktor för att initiera en nödvändig förnyelse- och omvandlingsprocess. Jag föreslår därför att resurserna för strukturanpassningsprogrammets övriga industrisektorer ut-
ökas budgetåret 1984/85 och under de två därefter följande åren bibehålls
på oförändrad verksamhetsnivå. Vidare förordar jag att verksamheten
inom detta program liksom f.n. begränsas till att enbart bestå av omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser. Insatserna bör i ökad omfattning inriktas på områden med utvecklingspotential.
11.3.3 Finansiellt stöd
Finansiellt stöd lämnas i form av dels industrilånegarantier, dels s.k.
strukturgarantier och lån till investeringar inom ramen för verksamheten
med branschprogram. Vidare ersätter staten de regionala utvecklingsfonderna för viss del av förlusterna på de lånegarantier till småföretag som fonderna har lämnat t.o.m. år 1983.
Mitt förslag: Systemet med årliga ramar för industrilånegarantier bör ersättas med en ram för de totalt utestående garantierna, en s.k. enga-
gemangsram. Den bör t.v. uppgå till I 050 milj. kr. |
En gemensam garantiram bör anvisas för strukturgaranticr till företag inom vissa industribranscher och för särskilda strukturgarantier till
tekoindustrin. Verksamheten med strukturgarantier till företag inom
vissa industribranscher föreslås fortsätta t.o.m. budgetåret 1986/87. Verksamheten med :särskilda strukturgarantier för textil- och konfek-
tionsindustrin föreslås fortsätta under budgetåret 1984/85. Ett samlat förlusttäckningsanslag bör anvisas som täcker förluster på
grund av industrilånegarantier och olika slag av strukturgarantier samt förluster på grund av andra typer av lånegarantier och vissa andra utgifter som f.n. täcks från skilda anslag på statsbudgeten.
Verksamheten med räntebefrielse i samband med strukturgarantier
till företag inom vissa industribranscher samt verksamheten med lån till
investeringar inom manuell glasindustri föreslås fortsätta under budget-
året 1984/85 inom ramen för de reservationer som kvarstår vid ingången
av detta budgetår. |
Statens industriverk: Per den 30 juni 1983 utestod lån med statliga industri-
lånegarantier på totalt ca 634 milj. kr. Under budgetåret 1982/83 beviljades nya garantier för lån på ca 215 milj. kr. Den årliga ramen för industrilåne-
garantier har under de senaste budgetåren uppgått till 300 milj. kr. SIND
föreslår att denna årliga ram uppgår till 500 milj. kr. för budgetåret 1984/85
för att sedan stiga till 700 resp. 1000 milj. kr. för de två följande budget-
åren. Garantiramen för strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher (möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrierna) uppgår
under budgetåret 1983/84 till 185 milj. kr. Garantiramen för särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna uppgår under budget-
året 1983/84 till 259,5 milj. kr.
Enligt riksdagens beslut våren 1981 (prop. 1980/81:89, NU 45, rskr 296) bemyndigades regeringen att under budgetåren 1981/82—-1983/84 ikläda
staten ekonomiska förpliktelser i samband med särskilda strukturgarantier
för manuell glasindustri inom en ram av 25 milj. kr., varav endast 5
milj. kr. var disponerade t.o.m. 30 juni 1983. Samtidigt finns möjlighet att ge räntebefrielse i samband med särskilda strukturgarantier för den manu-
ella glasindustrin.
Under budgetåret 1982/83 beviljades lån till investeringar inom manuell glasindustri med ca 1,9 milj. kr. och lån till rationaliseringsinvesteringar
inom konfektionsindustrin med ca 6,7 milj. kr. |
SIND föreslår att räntebefrielsen i samband med strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher upphör för strukturgarantier beviljade fr.o.m. budgetåret 1984/85. Den räntebefrielse som kan ges i sam-
band med särskilda strukturgarantier för manuell glasindustri föreslås fort-
sätta under perioden 1984/85— 1986/87. SIND föreslår en viss nedtrappning under det sista budgetåret av treårsperioden. Vidare föreslår SIND att
verksamheten med lån till investeringar inom manuell glasindustri skall fortsätta i reducerad omfattning under budgetåret 1984/85, varefter verksamheten föreslås upphöra.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: SIND:s möjlighet att lämna statlig garanti för lån innebär att företag med svaga lånesäkerheter men i övrigt
goda framtidsutsikter får ökade möjligheter att finansiera investeringar och
rörelsekapital. Jag anser att riksdagen 1 fortsättningen bör besluta om en
ram för totalt utestående industrilånegarantier. En redovisning av det
totala garantiengagemanget och en sådan engagemangsram speglar bättre
än de nuvarande årliga ramarna statens åtaganden i samband med statliga
lånegarantier. Regeringen bör årligen för riksdagen redovisa det statliga engagemanget i form av sådana garantier. Jag förordar att ramen bestäms
till 1050 milj. kr.
Förluster till följd av infriande av garantier kommer rent tekniskt att
minska statens engagemang på grund av utestående garantier. Jag vill
betona att sådana förluster inte bör frigöra utrymme för ny garantigivning.
Prop. 1983/84: 135 | 138
Det ankommer på regeringen att utfärda närmare föreskrifter för garantigivningen.
F.n. täcks förluster till följd av infriade industrilånegarantier från ett särskilt förslagsanslag, som fr.o.m. 1983/84 också täcker eventuella förluster på grund av olika slag av garantier som tidigare har lämnats för att dels få till stånd en ökad investeringsaktivitet inom industrin, dels underlätta strukturomvandlingen inom specialstålindustrin, dels främja skogsindustrin, dels främja turisthotellnäringen (prop. 1982/83:100, bil. 14 sid. 30,
NU 34, rskr 373).
Jag förordar att detta anslag ersätts av ett nytt förslagsanslag som utöver
nyssnämnda ändamål i fortsättningen används för att täcka förluster på
grund av verksamheten med olika typer av strukturgarantier. Anslaget bör vidare täcka förluster 1 anledning av garantigivning tll Tillväxtinvestbolag och bekosta vissa bidrag på grund av garantigivning före år 1984 av de regionala utvecklingsfonderna.(Jämtör prop. 1983/84:40 bil.10,. NU 8, rskr
94). Dessutom bör från anslaget täckas kostnader under budgetåret 1984/85
för räntebefrielse i samband med tidigare beviljade särskilda strukturgarantier för manuell glasindustri, i enlighet med vad jag strax kommer att beröra. Jag återkommer senare till frågan om anslagets storlek och använd-
ning (kap. 15). |
Jag övergår nu till att redovisa min syn på de olika typerna av finansiellt stöd inom SIND:s verksamhet med branschprogram.
Syftet med strukturgarantierna till företag inom vissa industribranscher är att underlätta en planmässig strukturomvandling inom berörda branscher. De branscher som f.n. omfattas av verksamheten är möbel-, snickeri-, trähus- och sågverksindustrin. Dessa branscher utmärks alltjämt av en splittrad företagsstruktur. Flera av dem har dessutom överkapacitet och lönsamhetsproblem. Verksamheten med strukturgarantier kan enligt min mening i kombination med andra industri- och regionalpolitiska insatser '
I 1984 års budgetproposition har jag föreslagit att verksamheten med
industripolitiska åtgärder för tekoindustrin skall fortsätta under budgetåret
1984/85. Även verksamheten med särskilda strukturgarantier bör fortsätta
under budgetåret 1984/85.
Utnyttjandet av strukturgarantier till. företag inom vissa industribranscher och särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna har varit lågt under flera år. Med hänsyn härtill anser jag att någon
styrning av verksamheten med separata ramar inte längre är nödvändig.
Riksdagen bör därför enligt min mening besluta att nuvarande garantiram för strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher (om 185 milj. kr.) sammanförs med garantiramen för särskilda strukturgarantier för textil- och konfektionsindustrierna (om 259,5 milj. kr.) till en samlad engagemangsram för dessa båda typer av strukturgarantier. Denna ram bör uppgå till 444,5 milj. kr. Förluster till följd av infrianden av garantier bör inte frigöra utrymme för ny garantigivning.
Situationen inom den manuella glasindustrin har förbättrats väsentligt. Således har företagen f.n. genomgående god lönsamhet och en kraftigt
ökad exportvolym. Med hänsyn härtill föreslås, som jag nämnt tidigare,
inga fortsatta branschfrämjande åtgärder för den manuella glasindustrin. I
enlighet härmed föreslås inte heller någon fortsättning av verksamheten med särskilda strukturgarantier till den manuella glasindustrin efter bud-
getåret 1983/84.
Utnyttjandet av räntebefrielse i samband med strukturgarantier till före-
tag inom vissa industribranscher har varit lågt under flera år. I 1983 års
budgetproposition föreslogs att verksamheten enbart skulle fortsätta inom ramen för befintliga reservationer. Riksdagen beslöt i enlighet med försla-
get. I enlighet med detta beslut föreslås därför att verksamheten med
räntebefrielse i samband med dessa strukturgarantier får fortsätta även
under budgetåret 1984/85 inom ramen för den vid utgången av budgetåret 1983/84 kvarstående reservationen.
För att möjliggöra en mjuk avslutning av branschprogrammet för den
manuella glasindustrin föreslås att verksamheten med lån till investeringar inom den manuella glasindustrin fortsätter under budgetåret 1984/85 inom
ramen för de medel som kvarstår vid utgången av innevarande budgetår.
För att täcka kostnader under budgetåret 1984/85 för räntebefrielse i
samband med före detta budgetår beviljade särskilda strukturgarantier för
manuell glasindustri föreslås ytterligare medel anvisas. Då det endast kan
bli fråga om mindre belopp föreslår jag att dessa kostnader täcks av medel från det nya anslaget för täckande av förluster vid viss garantigivning, m.m.
I fråga om räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för tekoindu-: strin och lån till rationaliseringsinvesteringar inom konfektionsindustrin har förslag lagts fram i 1984 års budgetproposition.
11.34. Särskilda åtgärder för att främja användning av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin
Mitt förslag: SIND bör under en treårsperiod få disponera ett särskilt anslag på totalt 15 milj. kr., dvs. 5 milj. kr. per år, för bidrag till s.k. flexibla tillverkningssystem (FMS).
Med flexibla tillverkningssystem (flexible manufacturing systems, FMS) avses integrerade anläggningar, där såväl enskilda maskiner som flödet av material och verktyg är datorstyrda och — som regel — automatiska. Ett flexibelt tillverkningssystem kan exempelvis bestå av flera datorstyrda
verktygsmaskiner eller grupper av sådana, eventuellt betjänade av indu-
strirobotar, och därutöver ett system för materialhantering med t.ex. automatiska truckar, allt samordnat med hjälp av ett överordnat styrsy-
stem. Tillverkningen i en sådan anläggning skall kunna ske med låg bemanning, och den skall lätt kunna ställas om för olika produktvarianter.
Bidrag bör kunna lämnas till ett antal FMS-investeringar på arbetsställen
som inte tidigare har prövat lika integrerade tillverkningssystem. Projekten i fråga bör inte förutsättas inrymma någon omfattande utveckling av tek-
niskt sett helt nya lösningar. De bör ändå vara tekniskt intressanta och
kunna användas för demonstrationsändamål. Vid val mellan olika tänkbara projekt skall de väljas ut som innebär den mest långtgående integrationen
mellan olika delar av respektive produktionsprocess. Projekten bör dessutom väljas på så sätt att stödet främjar utvecklingen av bättre rutiner för
samverkan mellan leverantörer av olika slags utrustning liksom mellan
leverantörerna och de företag som upphandlar systemen. Jag förutsätter
att SIND samråder med STU och industrifonden om urvalet av projekt liksom i övrigt om formerna för stödet. En princip bör vara att stödet inte får vara större än vad som krävs för att ett demonstrationssystem skall komma till stånd och att huvuddelen av kostnaderna skall täckas av resp.
företag.
DEK:s förslag: I en promemoria med titeln ”Teknikspridningsprogram för industrirobotar och datorstödd produktionsteknik” (Ds I 1983:6) har dataoch elektronikkommittén (DEK) föreslagit att staten i samband med det 14:e internationella symposiet om industrirobotar, vilket äger rum i Göteborg i oktober 1984, skall satsa sammanlagt 6,4 milj. kr. på vissa temporära åtgärder. Syftet är att sprida kunskap om robottekniken, främst till små och medelstora företag.
Förslagen innebär bl. a. att lämplig myndighet skall utveckla och ordna kurser för personer som skall projektera installation av industrirobotar. Dessutom föreslås att SIND, STU och de regionala utvecklingsfonderna
skall tilldelas sammanlagt I milj. kr. för en informationskampanj med titeln
"Robot —84"”' samt att de skall få ytterligare resurser för informationsverksamhet och möjlighet att ge stöd till projektering av industrirobotinstallationer.
DEK har vidare i promemorian "Förslag till åtgärder för att främja spridning av datorstödd produktionsteknik” den I oktober 1983 (ingår i Ds
I 1983:27) föreslagit att staten under en treårsperiod skall vidta ett antal särskilda åtgärder för att främja utveckling och spridning av s.k. flexibla tillverkningssystem i svensk verkstadsindustri. Staten bör enligt kommit-
tén vidta åtgärder som syftar till att det inom tre år skall finnas 10—20
demonstrationssystem i landet samt dessutom svenska företag som tillverkar och säljer FMS-system. Vidare bör högskolor och forskningsinstitut i samarbete med industrin utveckla generella koncept och systemmoduler
för FMS. Institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF) föreslås få möjlig-
het att i anslutning till demonstrationssystemen bistå enskilda företag med utveckling.
DEK:s förslag innebär att staten med bidrag och lån skall stödja utveck-
ling av ett tiotal demonstrationssystem hos företag som inte tidigare har erfarenhet av FMS. De system som staten på detta sätt medverkar till att
finansiera skall vara relativt generella till sin karaktär, så att de lösningar
som väljs i största möjliga utsträckning kan användas av även andra företag. Systemen avses dessutom omfatta flera olika tillämpningsområ-
den såsom skärande bearbetning. plåtarbete och montering. Staten före-
slås ge bidrag med 5024 av projekteringskostnaden, dock högst 100000 kr. per projekt, samt räntefria lån på sammanlagt upp till 50 milj. kr. till”
investeringen. . Som villkor för dessa bidrag och lån föreslås gälla att andra företag får
möjlighet att studera systemen och att IVF m.fl. forskningsinstitut får
använda systemen för informationsverksamhet m. m. IVF föreslås dessut-
om få särskilda medel för att ordna kurser, besök m.m, i anslutning till demonstrationssystemen. DEK förutsätter att en avgiftsfri hjälp med pro-
jektering av exempelvis FMS-system skall ingå som ett permanent inslag i IVF:s stöd till små och medelstora företag. DEK föreslår dessutom att IVF
skall få 2 milj. kr. per är för ett intensifierat utvecklingsurbete rörande FMS. |
Kommittén föreslår i detta sammanhang också att IVF:s nuvarande lokaler I Stockholm skall utökas med en byggnad som kan inrymma en
industrirobotstation, samt att ett verkstadstekniskt utvecklingscentrum
(VUC) liknande det som IVF nu driver i Linköping skall få inrättas i Lund.
Statens engångskostnader för att genomföra dessa båda förslag beräknas
av DEK till 20 milj. Xr. resp. 10 milj. kr.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag delar DEK:s uppfattning om det
angelägna i att den produktionstekniska utvecklingen inom verkstadsindustrin påskyndas. Verkstadsindustrin svarar för nästan hälften av den
svenska industriproduktionen, vilket innebär att branschens relativa betydelse är större här än i de flesta andra länder. Det är därför ett viktigt nationellt intresse att vårt land kan bibehålla cn hög kompetens i fråga om verkstadsteknik och en försörjning av branschen med utrustning av hög
kvalitet. I detta sammanhang är det f.n. nödvändigt att ägna särskild uppmärksamhet åt den snabba utveckling som pågår i fråga om datorstyrning av produktionen.
Svensk verkstadsindustri ligger internationellt sett längt framme i detta
hänseende. I fråga om utnyttjande av vissa slags datorstyrda verktygsma-
skiner (NC-maskiner, dvs. numerical control eller numerisk styrning) och
industrirobotar har vi sålunda under några år varit ledande i världen. Av all
skärande metallbearbetning i svensk industri sker sannolikt huvuddelen numera med någon form av NC-teknik. Användningen av industrirobotar är däremot ännu förhållandevis koncentrerad till ett antal tekniskt ledande företag. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad beträffande användningen av automatiska materialhanterings- och lagersystem, liksom i fråga om olika slags överordnade styrsystem.
Vårt land har också några internationellt sett ledande tillverkare av
industrirobotar och utrustning för materialhantering. När det gäller verktygsmaskiner samt styrsystem har de svenska tillverkarna å andra sidan
bara en blygsam andel av världsmarknaden. Många av de företag som framställer maskiner för verkstadsindustrin är relativt små och har ofta
otillräckliga resurser för att ge kundföretagen råd och service. Detta problem tenderar att växa i takt med att maskinsystemen blir mera komplicerade och behovet av kringutrustning och kunskaper om maskinernas användning allt mer framträdande. De flesta leverantörer har dessutom otillräcklig erfarenhet av sådan samverkan med andra leverantörer som kan
behövas vid installation av komplexa maskinsystem.
Det första stora steget mot datorstyrning av verkstadsproduktionen har i allmänhet bestått av införande av NC-maskiner. Dessa har medfört en
kraftig rationalisering av själva metallbearbetningen. Som DEK har visat
(SOU 1981:10) härrör emellertid en stor del av de potentiella vinsterna av datorstyrningen inte bara från de enskilda maskinernas ökade prestanda,
utan också från möjligheten att åstadkomma en bättre organisation och
styrning av hela materialflödet. För att den möjligheten skall tas bättre till
vara är det ofta motiverat att komplettera NC-maskinerna med nya anordningar för att hantera material och verktyg. Det kan t. ex. gälla industriro-
botar och mer eller mindre automatiska truckar. kranar, lager osv. Nästa utvecklingssteg kan bestå av överordnade datorsystem som styr flera maskiner celler samordnar olika led i tillverkningsprocessen.
Industriroboten har i särskild grad uppfattats som en symbol för ny produktionsteknik. Den är visserligen bara ett av många exempel på apparater som kan styras av datorer, men den kan användas för ovanligt många ändamål samtidigt som den är enkel och överskådlig till' sin uppbyggnad.
En ökad spridning av industrirobotar kan därför bidra till att stimulera ett
nytt produktionstekniskt tänkande i många olika sammanhang. Jag fäster
stor vikt vid det internationella symposium om industrirobotar som kom-
mer att hållas i Göteborg i oktober 1984.
Det ankommer i första hand på industriföretagen att utnyttja det tillfälle som 1984 års robotsymposium ger för att lära sig mer om robottekniken och sprida information om sitt eget kunnande på området. Som DEK
påpekar bör dock även staten ta vara på detta tillfälle att sprida informa-
tion och kunskap om hur industrirobotar kan användas. Det ingår i bl.a. STU:s och utvecklingsfondernas uppgifter att informera och bistå företag i
sådana frågor, och jag förutsätter att dessa beaktar vad DEK har anfört. Några särskilda anslag för just detta ändamäl behövs enligt min mening
inte. Jag har vid min anmälan av propositionen om forskning (prop.
1983/84:107) föreslagit att STU:s samlade insatser inom området verk-
stadsteknik skall förstärkas. Jag tillstyrker DEK:s förslag att SIND skall få möjlighet att arrangera särskilda kurser för de personer i företagen som
skall projektera installation av industrirobotar. Detta bör ske med de
medel som anvisas för programmet Småföretagsutveckling. Jag avser att senare föreslå regeringen att utfärda närmare anvisningar om dessa kurser.
Den fortsatta utvecklingen inom det verkstadstekniska området kan förutses bli allt mer präglad av behovet att samordna tillverkningens olika
led med varandra och även med konstruktion, försäljning och inköp. En sådan samordning behövs för att företagen bättre skall kunna anpassa sin tillverkning efter skiftande önskemål från kundernas sida. Medan tidigare rationaliseringar i stor utsträckning har kunnat nås genom standardisering, längre serier och produktion för lager, måste företagen nu räkna med allt större behov av flexibilitet. Både tekniska, ekonomiska och politiska förhållanden i vår omvärld gör att företagen måste kunna leva med en bety-
dande osäkerhet om efterfrågans utveckling. En ökande andel av tillverkningen styrs direkt av kundorder, och företagens utsikter att få sådana är beroende av deras förmåga att erbjuda kundanpassade produkter med korta leveranstider. Också i fråga om många standardvaror finns behov av
större variantrikedom och snabbare modellförändringar allt efter hur efterfrågan skiftar på olika marknader. Jag bedömer av dessa skäl att utvecklingen mot mera integrerade och
flexibla produktionssystem är ytterst viktig för verkstadsindustrin. Sverige
har ett stort kunnande på området. Det finns idag tekniska förutsättningar
för en snabb spridning av sådana system, och jag anser det angeläget att
denna kommer till stånd. Den hastiga internationella utvecklingen ger
många svenska företag goda chanser till expansion och förnyelse, men den innebär också att konsekvenserna kan bli allvarliga om andra hinner före.
Det ankommer på företagen att ta dessa chanser. Utvecklingen inom
området har dock enligt min mening så stor betydelse för hela landet. att
staten nu bör göra en extra insats för att stimulera verkstadsföretagen till
ett mera omfattande utnyttjande av den nya tekniken. |
Jag vill erinra om att STU inom sitt programområde Verkstadsteknik ger . omfattande stöd till forsking och utveckling, både i företag och vid högsko-
lor och fristående institut såsom IVF. STU stöder dessutom ett antal
konkreta demonstrationsprojekt. En inte obetydlig del av denna verksamhet avser utrustning som kan ingå i FMS och andra mer eller mindre integrerade tillverkningssystem, såsom verktygsmaskiner med kringutrustning samt flexibla monteringssystem. Jag har tidigare (kap. 6) redovisat förslag till förstärkning av STU:s insatser inom detta teknikområde,
vilket har hög prioritet. DEK:s förslag till förstärkning av det utvecklings-
arbete rörande FMS som bedrivs inom IVF och andra forskningsinstitut är
därmed tillgodosett. Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) har — som jag
också har redovisat tidigare — till uppgift att hjälpa företag med finansiceringen av större utvecklingsprojekt av betydelse för industrins långsiktiga utveckling. Bland de projekt som fonden stödde under det senaste budget-
året fanns nägra av särskilt intresse i detta sammanhang, nämligen ett som
gällde utveckling av en fleroperationsmaskin och ett som gällde automatiska truckar. Den extra insats som jag nu har förordat för att påskynda spridningen av
ny verkstadsteknik bör ses som komplement till STU:s och Industrifondens nuvarande stödformer. Syftet skall huvudsakligen vara att uppmuntra ett bredare utnyttjande av den teknik för datorstyrd verkstadsproduktion
som redan finns. | Jag avser att föreslå regeringen att meddela särskilda föreskrifter om denna verksamhet. När det befinns lämpligt bör detta bidrag från SIND med fördel kunna kombineras med sådant stöd som Industrifonden kan ge (lån utan säkerhet eller bidrag med royaltybetalning. se SFS 1979:630, omtryckt 1980:470). I sådana fall får — enligt de regler som gäller för industrifondens engagemang — det sammanlagda statliga stödet till visst
projekt uppgå till högst 507 av kostnaden. Jag har tidigare (kap.9). bl. a. med anledning av DEK:s förslag, föreslagit att fonden under nästa budget-
år skall tillföras 200 milj. kr., dvs. 50 milj. kr. mer än vad fonden har
tillförts under innevarande budgetår. Jag har därvid också behandlat for-
merna för fondens insatser inom FMS-området.
11.3.5¶Havsindustriell kompetensutveckling
Regeringen har i prop. 1983/84:10 om svensk havsresursverksamhet, som f.n. behandlas av riksdagen, förslagit ett program för havsindustriell kompetensutveckling. Vid min anmälan till den nämnda propositionen anförde jag att jag avsåg att återkomma till frågan om medel för att genomföra programmet i propositionen om industriell tillväxt och förnyelse. Jag beräknade då kostnaden för programmet till högst 20 milj. kr.,
varav för budgetåret 1984/85 högst 7 milj. kr. Av de sistnämnda medlen beräknade jag för budgetåret 1984/85 högst 0,7 milj. kr. för kanslibehov
m.m. hos SIND och utökad utredningsverksamhet hos delegationen för samordning av havsresursverksamheten (DSH).
Det föreslagna programmet innehåller följande komponenter.
Ett program med särskilt anvisade medel genomförs under en treårsperiod med början den 1 juti 1984. Programmet omfattar områdena teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet, arktisk teknik samt undervattensteknik. Programmet drivs av SIND med hjälp av en för treåärsperioden av regeringen särskilt inrättad rådgivande programstyrelse.
Inom STU:s verksamhet, som jag nyss har redogjort för, ges havsteknik-
området stor vikt även under de närmaste budgetåren. |
Medlen bör i mindre mån kunna användas även som komplement till SIND:s insatser för havsindustriell utveckling inom verkets program för industriell omvandling och tillväxt. SPND:s insatser bör således främja en
bredare industripolitisk programinriktning och därvid komplettera bl.a.
STU:s huvudsakliga inriktning mot forskning och icknisk utveckling. Detta är viktigt eftersom den tekniska förnyelsen endast utgör en del av den
industriella förnyelseprocessen. Av särskild vikt är att ett samspel sker mellan STU:s insatser för teknisk förnyelse och SIND:s insatser för annan
industriell utveckling. Ett framgångsrikt genomförande av programarbetet förutsätter ekonomisk medverkan även från industrin.
De medel som ställs till programstyrelsens förfogande kan vad gäller teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet användas som kompletterande bidrag till myndigheter vid prototyputveckling baserad på svenska myndighetsbehov. Vad gäller arktisk teknik samt undervattensteknik skall medlen användas företrädesvis 1 samarbetsprojekt mellan
myndigheter och mellan myndigheter och företag. Området arktisk teknik
får omfatta även subarktisk teknik. Medlen bör kunna användas även för stipendier för myndighetsanställd personal till utlandstjänstgöring av bety-
delse för programarbetena, liksom för en begränsad kunskapsbevakning inom polarforskningsområdet.
De särskilt anslagna medlen bör — i sina olika användningsområden.
oberoende av slutligt huvudmannaskap för prototyper o.d. - ses som statliga bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Även om hemmamarknaden på de havsindustriella områdena är liten är det angeläget att ta vara på de möjligheter som finns genom bl. a. teknik-
upphandling. Speciellt bör möjligheterna till draghjälp vid utveckling av prototyper och referensanläggningar samt marknadsintroduktion med ut-
gångspunkt i svenska fackmyndigheters behov närmare analyseras. Pro-
grammen för subarktisk och arktisk teknik samt undervattensteknik har
delvis detta syfte. Programmet avseende teknik för utforskning och tillståndskontroll av havet har detta som ett huvudändamäål, Sistnämnda program syftar till en kraftsamling på utveckling av sådana avancerade system för mätning och observation som kan ha svenska myndigheter och verk som kompetenta beställare — och som samtidigt bedöms ha en internationell marknad. Finansiellt stöd till myndigheter för utveckling av referensanläggningar kan vara en effektiv ätgärd för industriell utveckling, eftersom det finansiella stödet då kan kombineras med krävande beställa-
re. Jag föreslår nu att medel anvisas till detta program. Jag återkommer (kap. 15) till anslagsfrågan. |
11.4¶Regional utveckling
Regionalpolitiken skall främja en balanserad befolkningsutveckling i
landets olika delar och ge människor 1 alla delar av landet tillgång till
arbete, service och god miljö. För att dessa mål skall uppnås behövs ett
nära samarbete med flera politikområden.
Regionalpolitiken skall också främja tillväxten i landets ekonomi. En
balanserad regional utveckling, utan snabba och omfattande befolknings- 10 Riksdagen 198384. 1 saml. Nr 135
omfördelningar mellan och inom länen, gör att uppbyggt samhällskapital
kan användas effektivt i alla delar av landet. En regionalpolitik som bl. a. syftar till att på detta sätt tillvarata underutnyttjade resurser, genom att t.ex. stödja lönsam industriell produktion, förbättrar möjligheterna för
tillväxt och balans i landets ekonomi. Detta mål harmonierar väl med den av mig förordade industripolitiken.
För den del av regionalpolitiken som riktar sig till industrin är det
följaktligen ändamålsenligt att insatserna samordnas med de industripolitiska åtgärderna. Riksdagen beslöt därför våren 1983 bl:a. om en ökad samordning på
myndighetsnivå av handläggningen av regionalpolitiskt och industripoli-
tiskt företagsstöd (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376). Från den 1 juli 1983
handlägger statens industriverk båda dessa typer av stödärenden.
Till följd av riksdagens beslut är således en av industriverkets två huvud-
uppgifter numera att genom regionalpolitiskt finansiellt företagsstöd och
särskilda insatser i anslutning härtill bidra till en balanserad regional ut-
veckling. För att fullgöra denna uppgift har verket bl. a. givits funktionen
som central myndighet vad avser det regionalpolitiska stödet till näringsli-
vet.
Riksdagen beslöt, som tidigare nämnts. även om en programindelning av
industriverkets verksamhet i fyra huvudprogram. Ett av huvudprogrammen är Regional utveckling.
I nämnda proposition (1982/83:113) om verksamheten vid statens industriverk, m.m. redovisades vidare för riksdagens information min uppfatt-
ning om hur industriverkets program i stort borde se ut beträffande mål och medel. Därvid angav jag följande beträffande programmet Regional utveckling:
Målet för programmet Regional utveckling är att — med speciell inriktning
på frågor som rör industrins tillväxt och lokalisering — främja en regional
utveckling i enlighet med de riktlinjer som riksdagen och regeringen har lagt fast.
Medlen att uppnå målet är regionalpolitiskt stöd i form av lokaliscrings-
stöd, offertstöd och sysselsättningsstöd samt särskilda insatser i form av information och rådgivning. lokaliseringssamråd med företag inom den privata tjänste- och servicesektorn samt projektverksamhet i syfte att främja sysselsättningen i de regionalpolitiska stödomrädena.
I riksdagens beslut angavs vidare bl. a. dels att en regionalpolitisk enhet inom verket bör kunna tillföras uppgifter av beredande karaktär inom länsplanceringen, dels att den del av verkets utredningsverksamhet som avser regionalpolitiska frågor skall ingå i huvudprogrammet Regional ut-
veckling. | > Regeringen uppdrog med anledning härav genom beslut den 17 novem-
ber 1983 åt statens industriverk att svara för vissa samordningsuppgifter på
central myndighetsnivå avseende analys- och prognosverksamhet m. m. inom ramen för länsplaneringen. I uppdraget anges vidare att verket i samverkan med bl. a. länsorgan bör svara för analyser av regionala utveck-
lingstendenser. Dessa utredningsinsatser bör ske med medverkan av den
kompetens och med utnyttjande av den information som finns inom pro-
grammet Utredningsverksamhet. . Riksdagen beslutade år 1979 om en femårig beslutsram för bl. a. nämnda regionalpolitiska stödformer (prop. 1978/79:112 s. 140, AU 23, rskr 435).
Denna ram har riksdagen senare i olika sammanhang beslutat dels att utöka, dels att belasta med andra utgifter än vad som ursprungligen avsågs. Gällande beslutsram uppgår till 8221 milj. kr. T.o.m. budgetåret 1982/83 har sammanlagt 3444 milj. kr. i anspråktagits av ramen. Femårsperioden
utgår i och med budgetåret 1983/84.
På riksdagens uppdrag har regeringen tillkallat en parlamentariskt sammansatt kommitté (I 1982:05) med uppgift att utreda det framtida regionalpolitiska stödet till näringslivet. Kommitténs förslag skall redovisas före
utgången av augusti 1984.
I avvaktan på kommitténs förslag har regeringen i årets budgetproposi-
tion föreslagit riksdagen att medge att den ram för beslut om vissa regional-
politiska stödformer som jag tidigare nämnt förlängs till att omfatta även
budgetåret 1984/85 (prop. 1983/84:100 bil. 14, s. 58). Samtidigt har regeringen föreslagit riksdagen att anvisa medel för regional utveckling över olika anslag för budgetåret 1984/85 med sammanlagt ca 1.8 miljarder kr. En
stor del av dessa medel avses disponeras av statens industriverk. Härtill
kommer att programmet Regional utveckling hos industriverket under budgetåret 1984/85 beräknas få en andel av förvaltningskostnader m. m. på
13.9 milj. kr. från anslaget Bl. Statens industriverk: Förvaltningskost-
nader. -
Mot bakgrund härav är jag inte nu beredd att lägga fram förslag om något flerårsprogram för programmet Regional utveckling hos statens industriverk. |
11.5¶Småföretagsutveckling
1.5.1 Programmets innehåll i stort
I samband med statsmakternas beslut om verksamheten vid statens
industriverk m. m. (prop. 1982/83:113, NU 39, rskr 376) redovisade jag min syn på mål och medel för SIND:s olika program.
Målet för programmet Småföretagsutveckling är att med inriktning främst på företag med högst 200 anställda främja utvecklingen av ett konkurrens-
kraftigt näringsliv som ger möjlighet till ökad och trygg sysselsättning. Insatserna bör riktas mot i första hand tillverkande företag — däribland
hantverksföretag — och företag som tillhandahåller tjänster till industrin samt turistföretag. |
Medlen att uppnå målet är dels att utöva det statliga huvudmannaskapet
för de regionala utvecklingsfonderna, dels att svara för utveckling och
service av generellt och övergripande slag gentemot småföretagssektorn.
Av SIND:s nuvarande verksamhetsområden ingår följande i programmet:
— Huvudmannaskap för de regionala utvecklingsfonderna,
— Viss projektverksamhet, bl.a. i samarbete med organisationer på småföretagsområdet, |
— Bidrag till företagsinriktad fortbildning. — Försöksverksamhet med stöd till teknikimport.
Jag har nyss (kap. 5) redogjort för vissa allmänna utgångspunkter för samhällets insatser för att främja småföretagens utveckling. Dessa företag kan i hög grad bidra till tillväxt och förnyelse. Denna utveckling kan påskyndas genom statliga åtgärder för att förbättra förhållandena för bl. a. nyföretagande, teknikbaserade företag och underleverantörer. Genom så-
dana insatser stimuleras dynamiken och utvecklingsmöjligheterna. inom vitala delar av småföretagssektorn. . Inom industridepartementet har upprättats promemorian Småföretagen och den industriella förnyelsen (bil. 3), som bl.a. belyser småföretagens roll för att främja tillväxten och förnyelsen inom industrin.
SIND har i sitt förslag till treårsprogram redovisat ett antal delprogram inom området Småföretagsutveckling, nämligen exportfrämjande och importkonkurrerande insatser, produktivitets- och lönsamhetshöjande åtgärder. elektronik- och datautnyttjande i företagen, produkt- och marknadsförnyelse, företagsledningsutbildning, energirådgivning, etablerings- och tillväxtfrämjande åtgärder samt utveckling av formerna för kapitalförsörj-
ning. Genomgående för delprogrammen är att de innehåller olika moment av utredningar, utbildning, information och konsultinsatser.
Sådana åtgärder är enligt min mening väl ägnade att stärka möjligheterna till en positiv utveckling av småföretagssektorn. Åtgärderna bör ha sin
naturliga plats i SIND:s arbete med småföretagsfrågor och inte minst vad gäller utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhet. Ewut viktigt inslag i en industripolitik för förnyelse bör vidare vara att SIND:s och de regionala utvecklingsfondernas verksamhet i högre grad än
f.n. inriktas mot strategiska insatser i företag med goda utvecklingsmöjlig-
heter. Jag avser att i det följande mer utförligt redovisa min syn på dessa frågor
och mina förslag rörande SIND:s olika insatser inom programmet Små-
företagsutveckling. Senare återkommer jag med vissa anslagsfrågor inom detta område (kap.l5).
Det ankommer på regeringen att inom ramen för programmet Småföre-
tagsutveckling fördela resurserna till resp. delprogram. Min preliminära beräkning av medelsanvändningen inom programmet Småföretagsutveck-
ling under budgetåret 1984/85 framgår av följande tablå. Bidrag från anslaget skall som hittills ges för visst kalenderår.
Andel av förvaltningskostnader m. m. > ta De regionala utvecklingsfondernas företagsservice och administration m. m. AR Strategisk företagsutveckling a
Övergripande insatser inom småföretagsområdet
Nyetableringsinsatser | WODD Utbildningsinsatser inom småföretagssektorn Industridesign VIP Summa 156,35 milj. kr. NN
11.5.2 De regionala utvecklingsfondernas företagsservice och udministration m. in.
Mitt förslag: SIND bör som hittills svara för medelsfördelning till, viss
kontroll och uppföljning av samt central service till de regionala utvecklingsfonderna. Det gäller såväl deras företagsservice som finansieringsverksamhet. Fondernas verksamhet med företagsservice bör klarare inriktas mot strategiska tjänster för företag med goda utvecklingsmöjligheter. Medlen bör disponeras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.
Statens industriverk: SIND har under år 1983 på uppdrag av regeringen sett över utformningen av utvecklingsfondernas verksamhet med företagsservice. Utredningsarbetet har skett i nära samråd med bl.a. representanter för fonderna själva. SIND har vid sin kartläggning av nuvarande förhållanden undersökt
bl.a. småföretagens behov av service och. utbudet av tjänster för dessa företag. Det finns enligt kartläggningen ett stort privat utbud av praktiska.
vardagsnära tjänster såsom redovisning, produktionsplanering m.m. SIND betonar vikten av att fondernas tjänster riktas till utvecklingsbara
företag med betydelse för bl. a. export eller importkonkurrens, sysselsättning och tillväxt. Fonderna bör medvetet prioritera initierande, motiverande, ”strategiska” tjänster som hjälper företagen med nödvändiga omställ-
ningar när det gäller t.ex. marknads- och produktval. Det privata utbudet av dessa tjänster för småföretag är begränsat.
Dessa frågor har diskuterats i regeringens s.k. småföretagsdelegation (1
1977:D).
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag har i propositionen om verksamhe-
ten vid statens industriverk, m.m. (prop. 1982/83:113 s. 55—58) redogjort
närmare för min syn på SIND:s allmänna roll som huvudman för utveck- '
lingsfonderna. Jag vill erinra om att frågan om huvudmännens styrning av
fonderna f.n. bereds inom regeringskansliet och att jag efter överläggningar med representanter för landstingen avser att föreslå regeringen att till
riksdagen återkomma med en redovisning av denna fråga.
En redogörelse för utvecklingsfondernas företagsservice lämnades till riksdagen senast i propositionen om åtgärder för de små och medelstora
företagen samt innovationspolitikens inriktning (prop. 1981/82:118 bil. 4 s.
213-216, NU SI, rskr 417). En viktig utgångspunkt är att verksamheten
skall komplettera befintligt utbud av rådgivningstjänster till småföretagen. Enligt min mening utgör denna service åt småföretagen ett viktigt inslag i
den riktade industripolitiken. Fonderna bör som hittills bedriva allmän
informations- och kontaktverksamhet samt rådgivning och konsulttjänster
till enskilda företag inom bl.a. nyckelområden som marknadsföring och
produktutveckling. Service bör kunna lämnas både till befintliga företag och till personer som avser att etablera sig som företagare. Vidare är det väsentligt att fonderna, som hittills; medverkar i projekt — exempelvis sådana som initieras och samordnas av SIND — på områden, som är viktiga för den industriella förnyelsen, såsom elektronik, produktionsteknik och nyetablering. .
Vad gäller rådgivningen till enskilda företag förordar jag dock — i likhet med SIND — en viss kursändring och ytterligare precisering av verksam-
heten till sådana områden där fonderna mer uttalat kan komplettera utbudet från privata konsulter. Det innebär enligt min mening att fonderna
hårdare bör prioritera tjänster som hänger samman med företagens val av strategier, exempelvis produkt- och marknadsval, ägarstruktur osv. På så sätt gynnas den långsiktiga utvecklingen av en effektiv och konkurrens-
kraftig svensk småföretagssektor. En betoning bör också läggas på allmän
information till företag, via t.ex. uppsökande verksamhet, samt på den s.k. kontaktgrossistrollen. Utbudet av privata konsulttjänster för småföre-
tag är på dessa områden mycket begränsat. Därför är samhällsinsatser av
den typ fonderna representerar av stor betydelse.
Denna inriktning av företagsserviceverksamheten kräver med nödvän-
dighet att fonderna inskränker på sina tjänster på områden där det privata
konsultutbudet är mer utbrett. Jag tänker på praktiska, vardagsnära, operativa tjänster såsom bokföring, budgetering. produktionsplanering, konstruktion, juridiska frågor etc. Vad jag nu sagt hindrar inte att fonderna vid
behov kan tillhandahålla även sådana tjänster. Jag vill betona att fonderna
för sina företagsservicetjänster bör sträva efter att ta betalt i ökad utsträckning.
Det har visat sig att många mindre företag inte anlitar den sakkunniga
hjälp de ofta kan behöva för att på bästa sätt hantera sin bokföring,
skatteredovisning, budgetering, likviditetsplanering etc. Jag vill i detta sammanhang erinra om fondernas viktiga uppgift att stimulera småföretag
att vid behov anlita utomstående expertis för exempelvis sin redovisning
och ekonomifunktion i övrigt.
Prop. 1983/84: 135 > 151
Det är vidare väsentligt att särskilt den strategiska företagsservicen i ökad utsträckning riktas till företag med goda utvecklingsmöjligheter, dvs.
sådana långsiktigt lönsamma företag och projekt som kan ge ökad produk-
tionstillväxt och bidra till att förbättra handelsbalansen. En inriktning mot
sådana företag kräver en medveten prioritering av varje fonds ledning och :
personal. Jag ser med tillfredsställelse på att fonderna i viss utsträckning -redan har börjat inrikta företagsserviceverksamheten mot den typ av råd-
givning och de typer av företag/projekt som jag här har förordat. Jag har
under hösten 1983 diskuterat dessa frågor med representanter för fondernas styrelser och för landstingen. Jag har därvid funnit att det råder en bred samstämmighet om att fondernas företagsserviceverksamhet bör ha den
inriktning som jag nu har förordat. Även företrädare för småföretagens organisationer har gett uttryck för motsvarande synsätt. Det ankommer på SIND att för statens del samordna, stödja och stimulera verksamheten med företagsservice och därvid verka för en mer medveten prioritering av insatserna i enlighet med vad jag har anfört. Jag vill
betona att fondernas verksamhet även med denna inriktning, som hittills,
bör stå i samklang med samhällets regionalpolitiska strävanden.
Det är lämpligt att fonderna och deras huvudmän vid kontakter med
företag. organisationer, massmedia m. m. strävar efter att klargöra vilken verksamhetsinriktning och allmän policy fonderna har. På så sätt undviks ' överdrivna förväntningar på att fonderna skall arbeta med att lösa t. ex. kortsiktiga sysselsättningsproblem i stagnerande företag.
11.5.3¶De regionala utvecklingsfondernas finansteringsverksamhet
Mitt förslag: Gränsen för finansiering med utvecklingskapital resp. rörelselån eller lånegaranti till ett enskilt företag — vilken tidigare har
faställts av riksdagen — bör höjas till 3 milj. kr. Det bör ankomma på
regeringen att besluta om hur reglerna för fondernas finansieringsverk-. samhet närmare skall utformas.
Statens industriverk: SIND har i sin anslagsframställning för budgetåret 1984/85 föreslagit att 30 milj. kr. anvisas som medelstillskott till utveck-
lingsfondernas finansieringsverksamhet. SIND har vidare den 28 decem-
ber 1983 överlämnat en utredningsrapport angående fondernas finansie-
ringsverksamhet. Rapporten har utarbetats av en arbetsgrupp med repre-.
sentanter för utvecklingsfonderna. Arbetsgruppen betonar bl. a. möjlighe-
terna att kunna erbjuda ”skräddarsydda” och flexibla finansieringsfomer på hög risknivå samt föreslår att fonderna ges betydligt ökade resurser för
sin finansieringsverksamhet.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Utvecklingsfondernas finansierings-
verksamhet behandlades senast av statsmakterna våren 1982 (prop.
1981/82:118 bil.4 s. 207-213, NU S1, rskr 417). Verksamheten bedrivs med
medel som har anvisats till fonderna i form av statsbidrag. Den regleras av en statlig förordning (SFS 1982:682). Därutöver bedriver vissa fonder finansieringsverksamhet med medel som tillhandahållits av resp. landsting.
Fonderna kan medverka som finansiärer på olika sätt. S.k. rörelselån är i regel förknippade med regelbundna amorteringar och ränta. De säkerheter som lämnas för lånen är normalt sämre än vad banker och andra
kreditinstitut kräver. Rörelselån får normalt inte lämnas om andra finansieringsformer står till buds, exempelvis banklån. Fonderna beslutade år
1983 om nya rörelselån på totalt ca 285 milj. kr. Per den 1 januari 1984 hade fonderna en sammanlagd lånefordran på grund av utestående rörelselån på
totalt ca 1 140 milj. kr. Fonderna kan vidare teckna garantier för banklån på grunder som
överensstämmer med de som gäller för rörelselån. F.n. gäller att varje fond är förhindrad att lämna garantier för belopp som totalt överstiger 25 % av
fondens eget kapital (prop. 1980/81:100 bil. 17, NU 52, rskr 391). Fonderna fick tidigare statsbidrag som täckte hälften av förlusterna på garantiverksamheten. Fonderna ansvarar dock helt för de förluster som kan uppstå då garantiåtaganden som gjorts fr.o.m. år 1984 måste infrias (prop.
1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94). Fonderna beslutade under år 1983 om nya garantier för lån på totalt ca 112 milj. kr. Per den 1 januari 1984
uppgick fondernas utestående lånegarantier till totalt ca 177 milj. kr.
Utvecklingskapital kan lämnas i form av lån eller bidrag för att delfinansicra avgränsade projekt i företagen, på exempelvis områdena marknadsföring eller produktutveckling. För båda formerna av utvecklingskapital
gäller att medlen i regel inte behöver betalas tillbaka om projektet i fråga
misslyckas. Å andra sidan bör fonden om projekten lyckas väl kunna få
tillbaka väsentligt större belopp än de som har satsats. Utvecklingsbidrag
förknippas vanligen med krav på royalty, för att fonden skall få andel i de framtida intäkterna av projektet eller av företagets verksamhet i dess helhet.
Enligt riksdagens beslut (prop. 1981/82:118 bil. 4, NU 51. rskr 417) får varken rörelselån, garanti eller utvecklingskapital lämnas med högre be-
lopp än 2 milj. kr. till ett enskilt företag utan att fonden först samråder med
SIND (eller STU, när det gäller utvecklingskapital). Fonderna beslutade år 1983 om utvecklingskapital motsvarande totalt ca 113 milj. kr.
För egen del vill jag anföra följande.
Jag anser att fonderna behöver flexibla och enkla regler för sin finansie-
ringsverksamhet. På så sätt kan de anpassa sig till den föränderliga kapital-
marknaden och till företagens skiftande behov. Jag vill dock betona vikten av att fonderna tillämpar affärsmässighet i sin verksamhet. Avsikten är inte att med dessa medel bedriva subventionspolitik. Speciellt rörelselånen och garantierna är f.n. omgärdade med regler som i vissa fall kan verka
hämmande på syftet med verksamheten. Jag vill för riksdagens informa-
Prop. 1983/84: 135 | 153
tion anmäla att jag avser att föreslå regeringen begränsade ändringar som ger fonderna större frihet att själva bestämma kreditvillkor m. m. Det bör ankomma på regeringen att. inom ramen för de av riksdagen godkända huvudlinjerna, ta. ställning till reglernas utformning. Jag avser att föreslå regeringen följande.
För det första bör räntan på lånen kunna anpassas efter omständigheternå i det enskilda fallet. Många gånger kan ett företags förutsättningar rent allmänt förbättras om räntan vid olika tidpunkter avpassas till företagets likviditetssituation. Inte minst nystartade företag är betjänta av att räntan är låg under de första årens löptid för att sedan stiga. En sådan ordning skall dock inte innebära att företagens räntekostnader totalt sett subventioneras. a .
För det andra bör fonderna när det är lämpligt kunna lämna rörelselån med vinstberoende ränta, s.k. vinstandelslån. I dessa fall bör dock amorteringarna inte vara beroende av vinstnivån.
För det tredje bör utvecklingsfonderna om det är lämpligt kunna ta ut säkerheter gemensamt med bankerna. Det innebär i praktiken att banken ifråga till en del accepterar att dela en sämre säkerhet med fonden (s.k: vertikal säkerhetsdelning) och därvid ta en reell kreditrisk.
För det fjärde vill jag framhålla att fonderna kan lämna finansiellt stöd även till företag som-drivs i form av ekonomiska föreningar.
För det femte anser jag att lånégränsen per företag bör höjas. Denna gräns har riksdagen hittills beslutat om. Det bör i fortsättningen ankomma på regeringen att fastställa denna gräns. Jag vill emellertid för riksdagens information anmäla att jag anser att rörelselån, garanti eller utvecklingskapital från en utvecklingsfond till ett enskilt företag fr.o.m. den I juli 1984 bör kunna uppgå till högst 3 milj. kr. Denna gräns bör kunna överskridas i särskilda fall och — vad gäller samtliga finansieringsformer — efter samråd med SIND. Jag räknar med att fonderna liksom hittills av eget intresse kommer att upprätthålla ett nära samarbete även med STU och Sveriges exportråd, främst då det gäller att pröva frågor om utvecklingskapital för att finansiera större projekt som avser produktutveckling resp. export.
Den höjda lånegränsen bör enligt min mening inte behöva leda tilt en totalt sett högre utlåning från fonderna. Den lönsamhetsförbättring som har ägt rum inom näringslivet innebär att möjligheterna förbättras för företagen att själva finansiera sin utveckling och i högre grad utnyttja banker och liknande finanseringskällor. Jag vill betona att finansieringen från fonderna är avsedd att vara ett komplement till det ordinarie kreditväsendet. Rörelselån — som hittills har dominerat finansieringsverksamheten beloppsmässigt — bör därför komma i fråga i betydligt mindre utsträckning än hittills.
En utgångspunkt för fondernas finansieringsverksamhet bör som hittills vara att fonderna bevarar sitt Kapital. Jag är — i motsats till SIND och fonderna — inte beredd att förorda att vtterligare medel över statsbudgeten
anvisas för budgetåret 1984/85 som allmänt medelstillskott till utvecklingsfondernas finansicringsverksamhet. Jag vill dock hänvisa till vad jag strax kommer att anföra om s.k. strategisk företagsutveckling (avsnitt 11.5.4).
Jag vill i sammanhanget erinra om att utredningen om det regionalpolitiska stödet till näringslivet (1 1982:05) har till uppgift att bl.a. se över möjligheterna att undanröja skillnader i de regionalpolitiska resp. de indu-
stripolitiska stödmedlen samt belysa lämpligheten av att kombinera dessa
stödmedel. I kommitténs uppdrag ingär vidare att se över förutsättningar- : na för att delvis integrera det regionalpolitiska stödet i utvecklingsfondernas verksamhet samt att lämna förslag till beslutsordning på regional nivå.
Utredningen väntas lämna sitt betänkande under år 1984.
Det ankommer på SIND att utöva tillsyn över fondernas statliga finan-
sieringsverksamhet med utgångspunkt i gällande författning samt därvid ge
de råd och anvisningar som kan anses motiverade.
11.54 Strategisk företagsutveckling
Mitt förslag: SIND bör disponera medel för särskilda bidrag till utvecklingsfonderna. Bidragen ges för att stimulera fonderna att satsa utveck-
lingskapital som finansierar konsultinsatser av strategisk karaktär m.m. i företag med goda utvecklingsmöjligheter. Medlen bör dispone-
ras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.
La
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Jag har nyss (avsnitt 11.5.2) framhållit
vikten av att bl.a. fondernas företagsserviceverksamhet riktas till företag
med långsiktigt goda utvecklingsmöjligheter. Det är vidare väsentligt att fonderna ser till helheten i företagen och därvid kan kombinera insatser av
rädgivningskaraktär med finansiering. Jag förordar därför att SIND får särskilda medel för att underlätta sådana satsningar och en sådan helhetssyn. Jag föreslår att delprogrammet benämns Strategisk företagsutveckling. Verksamheten bör enligt min mening bedrivas på i huvudsak följande sätt.
Varje utvecklingsfond identifierar en grupp företag som bedöms ha gynnsamma förutsättningar att utvecklas och som är villiga att satsa egna resurser på samverkansprojekt med fonden. Som sådana företag bör i det
här avseendet räknas de som bör kunna höja sin produktion, förbättra
produktionsstrukturen, bidra till en ökad export eller i övrigt bidra till att
angelägna samhälleliga mål uppfylls. Jag vill för egen del betona att jag
anser att även andra än tillverkande företag bör komma i fråga om de bidrar till att uppfylla de mål som jag nyss har redogjort för.
Fonderna redovisar årligen program för strategisk företagsutveckling för SIND. I programmen redovisar fonderna bl. a. vad de själva är beredda att satsa i form av utvecklingskapital m. m. Jag räknar med att samtliga fonder som så önskar skall kunna delta i verksamheten.
På grundval av de program för strategisk företagsutveckling som fonderna utarbetat och där bl. a. aktuella företag finns angivna. fördelar SIND
årligen bidrag till fonderna för att täcka kostnader för verksamheten. De
utvalda företagen erbjuds av utvecklingsfonden — i enlighet med programmet — att få konsultinsatser eller andra åtgärder delfinansierade med bidrag eller utvecklingskapital från fonderna, Insatserna kan inledningsvis bestå av kortare, mer övergripande analyser av företagens situation och
möjligheter. I ett fortsättningsskede kan behov av mer djupgående insatser identifieras. Det kan röra sig om — teknisk eller annan projektledningshjälp -
— licenssökning eller teknikimport — kompetenshöjande åtgärder i samverkan mellan underleverantörer och
beställare — produktutveckling — marknadsinvesteringar. inkl. export — utnyttjande av industrirobotar och datorstödd produktionsteknisk pro-
jektering etc. |
För sådana insatser kan utvecklingsfonden gå in med utvecklingskapital. Inom ramen för detta delprogram erbjuds fonderna en refinansiering från SIND. Bidragen från SIND bör motsvara en viss andel av de belopp som
fonden satsar i programmet. SIND bör ha viss frihet att bestämma denna andel.
En viktig förutsättning för att insatserna skall bli framgångsrika är vidare att de berörda företagen aktivt driver projekten i fråga. Bl.a. därför bör företagen bidra till finansieringen av verksamheten till betydande del. De bör enligt min mening utan hjälp av fonderna finansiera lägst 5056 av kostnaderna för de projekt som med hjälp av utvecklingskapital genomförs inom ramen för programmet.
Det föreslagna systemet innebär enligt min mening dels ett riskavlyft för
fonderna, dels en stimulans att inrikta verksamheten mot vissa typer av
företag och vissa ändamål som bedöms prioriterade. Jag vill dock betona
att systemet enligt min bedömning inte hindrar att övriga företag även i framtiden kommer att ha goda möjligheter att få sedvanligt finansiellt stöd från fonderna. Det ankommer på SIND att, efter samråd med företrädare för landstingen och med fonderna själva, bestämma om hur delprogrammet praktiskt
skall läggas upp. SIND bör därvid söka motverka den risk för suboptime-
"ring och ineffektivt utnyttjade resurser som ligger i att företagen kan få
stöd för olika delprojekt. exempelvis exportsatsningar. Genom att SIND
och fonderna svarar för en helhetssyn på företagsutveckling bedömer jag att risken är liten för att resurserna skall splittras på detta sätt. Jag förutsätter vidare att SIND och fonderna vid behov samråder med sektorsorgan som STU och Sveriges exportråd. Det är också väsentligt att SIND följer upp denna verksamhet hos fonderna.
Som jag tidigare har framhållit torde det nu finnas en bred samstämmighet mellan huvudmännen och fonderna själva om vikten av en medve-
ten prioritering av fondernas insatser mot företag med långsiktiga tillväxtmöjligheter. Jag anser att denna överensstämmelse i synen på verksamhe-
tens också bör kunna ligga till grund för gemensamma satsningar från huvudmännen. Jag har vid diskussioner med företrädare för landstingen
med tillfredställelse erfarit att intresse finns hos landstingen att förstärka de ekonomiska resurserna hos resp. utvecklingsfond för den typ av insat-
ser som jag här har förordat.
Jag vill framhålla att de försöksverksamheter som i dag bedrivs av STU
och SIND med dels teknisk projektledningshjälp, dels teknikimport bör kunna ersättas av delprogrammet Strategisk företagsutveckling.
11.5.5 Övergripande service och projekt inom småföretagsområdet m.m.
Mitt förslag: SIND bör disponera särskilda medel för att — som hittills
— dels driva och stödja olika projekt samt praktiskt inriktad service och
utredningar inom småföretagsområdet, dels ge bidrag till organisationer som arbetar för att främja småföretagens utveckling. Medlen bör dispo-
neras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Enligt: min mening är det väsentligt att SIND har resurser för att bedriva service och projektverksamhet av gencrellt och övergripande slag gentemot småföretagssektorn. Jag har i annat sammanhang (prop. 1982/83:113 s. 58-59) närmare redogjort för denna verksamhet. Den kan inrymma bl. a. SS
— riksomfattande projekt som rör exempelvis elektronik- och underleverantörsfrågor, teknikbaserade företag m. m.
— projekt i samverkan med andra än utvecklingsfonder, t. ex. näringslivs-
organisationer och fackliga organisationer — utbildningsservice
— utredningsverksamhet med inriktning på åtgärder inom småföretagssektorn
— försöksverksamhet med t. ex. främjande av personalägda företag
— energirådgivning.
Inom ramen för denna verksamhet bör SIND också liksom hittills kunna
lämna bidrag till vissa organisationer som är verksamma på småföretagsområdet, exempelvis SHIO-Familjeföretagen, Stiftelsen Industriellt utvecklingscentrum i övre Norrland (IUC) och Svenska Industrietablerings-
aktiebolaget (Svetab). Sådana bidrag bör lämnas för att delfinansiera speciella projekt som SIND anser väsentliga eller för att i övrigt stödja verksamhet som bedöms viktig för att främja småföretagssektorn och som annars riskerar att inte komma till stånd. Bidrag till IUC bör lämnas direkt '
till stiftelsen och inte som hittills via två utvecklingsfonder (jämför prop. 1977/78:111 s. 135, NU 75, rskr 361).
Prop. 1983/84: 135 : 157
11.5.6 Nyetableringsinsatser
Mitt förslag: SIND bör disponera särskilda medel för att främja nyföre-
tagande. Verksamheten bör bedrivas dels i form av egna projekt, dels i
samverkan med de regionala utvecklingsfonderna. Medlen bör disponeras från samlingsanslaget Småföretagsutveckling.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: De regionala utvecklingsfonderna har
f.n. ett ansvar för skilda typer av insatser såsom information. rådgivning
m. m. i syfte att stimulera ett ökat nyföretagande. I detta arbete samverkar fonderna med bl. a. kommuner, länsstyrelser och andra länsorgan. SIND:s
roll som huvudman för fonderna i detta avseende bör utvecklas och förstärkas genom att verket tillförs särskilda resurser. Ett led i denna utveck-
ling är de medel som regeringen i november 1983 har anvisat till SIND i syfte att vidga nyföretagandet särskilt inom tillverkningsindustrin (beslut 1983—-11—10. arbetsmarknadsdepartementet). SIND bör enligt min me-
ning nu tillföras ytterligare resurser för att främja nyföretagandet, dels genom egna projekt av rikskaraktär och dels i samverkan med utvecklingsfonderna. Insatserna bör kunna riktas mot olika grupper av potentiella
nyföretagare, t.ex. kvinnor och invandrare, särskilda regioner etc. samt avse information, rädgivning och s.k. fadderverksamhet, uppsökande verksamhet, utbildning och konsulthjälp. Särskild vikt bör läggas vid uppföljningen av de olika åtgärderna.
SIND bör också ha möjlighet att genom samverkan med skilda utbildningsorgan stimulera nyföretagandet.
11.5.7 Utbildningstjänster inom småföretagssektorn I
Mitt förslag: SIND bör få ökad möjlighet att ge bidrag till arrangörer av olika slags fortbildning för småföretag, i huvudsak enligt nuvarande
riktlinjer. Medlen bör disponeras från samlingsanslaget Småföretagsut-
veckling. |
Statens industriverk: SIND betonar i förslaget till treärsprogram att utbild-
ning — i synnerhet till företagsledande personal — är eu väsentligt inslag i
småföretagspolitiken. Utbildning i kombination med konsultinsatser ger goda resultat. Det speciella anslaget för att stödja företagsinriktad fortbildning bör enligt SIND räknas upp till ursprunglig nivå.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Det finns ett stort behov av utbildning i
småföretag. F.n. kan SIND från anslaget Bidrag till företagsinriktad fortbildning stödja kursarrangörer m.fl. för utveckling. information och genomförande av olika slags utbildning för småföretag. Anslaget är 4 milj. kr.
för budgetåret 1983/84 men har tidigare legat på en högre nivå. De utbild-
ningsenheter som är placerade på sex utvecklingsfonder handhar en vä-
sentlig del av verksamheten. En viss del av fortbildningen bedrivs direkt vid berörda företag och samordnas med fondernas övriga företagsservice.
SIND bör enligt min mening disponera större resurser än f.n. för att
främja utbildning inom småföretagssektorn. Medlen för företagsinriktad
fortbildning bör utökas. SIND bör också ha möjlighet att Jämna bidrag till
och i övrigt stödja utbildningsorgan för speciella projekt. Exempel på sådana organ är Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU), Svetab, regionala högskolor m.fl. Ett ytterligare skäl att utöka medlen för
utbildningsinsatlser är att dessa medel, som jag tidigare har anfört (avsnitt 1.3.4), bör kunna bekosta kurser för personer som skall projektera instal-
lation av industrirobotar. i enlighet med data- och elektronikkommitténs förslag. | |
11.5.8 Industridesign
Mitt förslag: Särskilda medel för ett treårsprogram för ett centrum för
designfrämjande verksamhet ställs till SIND:s förfogande. SIND kan
därigenom uppfylla sin del av ett med Föreningen Svensk Form ingång-
et avtal om att inrätta och driva ett sådant centrum. Särskilda medel ställs till SIND:s förfogande för att i ett treårspro-
gram initiera och främja designverksamhet i enskilda företag, främst
små och medelstora.
Statens industriverk: SIND har på regeringens uppdrag i november 1982 avlämnat rapporten Designutredning — Ätgärder för att främja god design inom näringslivet (SIND PM 1982:20).
Rapporten innehåller förslag till åtgärder inom de fyra huvudområdena utbildning, mönsterskydd, företagsinriktade insatser samt centrum för designfrämjande verksamhet.
Rapporten har remissbehandlats. Rapporten och dess förslag till åtgärder får i huvudsak ett positivt mottagande av remissinstanserna. Förslagen rörande företagsinriktade insatser och centrum för designfrämjande verksamhet prioriteras i remissvaren.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: God design bör enligt min mening ingå som en näturlig del i den produktutveckling som bidrar till att höja svenska produkters kvalitet och konkurrenskraft. Med god design avser jag en produktutformning som innebär att en produkt har god funktion, dvs. en för användaren säker och ändamålsenlig utformning. Produkten skall vidare vara tillverkad i rätt material och vara så utformad att en rationell
produktion och god arbetsmiljö uppnås. Dessutom skall produkten vara
estetiskt tilltalande.
Prop. 1983/84:135 = - 159
Det är enligt min mening väsentligt att designaspekten inte endast beaktas i samband med konsumentvaror. Med den innebörd som jag här har
givit åt designbegreppet bör förbättrad design kunna öka svensk industris
konkurrenskraft inom alla produktområden. God design kommer även i framtiden att till betydande delar bygga på det traditionella hantverket och hantverkskunnandet. Det är emellertid också viktigt att man i designverk-
samheten fortlöpande anpassar sig till den tekniska utvecklingen, t. ex. när det gäller nya material eller utnyttjandet av datateknik i konstruktions- och
tillverkningsprocessen.Det finns också anledning att peka på behovet av
konstnärligt utvecklingsarbete inom designområdet.
God design har blivit ett alltmer betydelsefullt konkurrensmedel, inte minst internationellt. De företag som målmedvetet har satsat på en riktig
strategi vad gäller design och marknadsföring har ofta kunnat hävda sig väl. I Sverige är det-enligt min mening alltför få företag som kan hänföras till denna grupp. För svensk industri som helhet behövs därför speciella
insatser för att åstadkomma en förnyelse och utveckling inom designområdet.
Beträffande förslaget om ett centrum för designfrämjande verksamhet
(Design Center) vill jag anföra följande. Ett Design Center kan enligt min uppfattning snabbt medverka till att åstadkomma en förbättrad design av
svenska produkter.
Enligt vad jag har erfarit har SIND och Föreningen Svensk Form träffat
avtal om att som huvudmän inrätta och driva ett Design Center i Stockholm.
Enligt avtalet är den ena målsättningen för Design Center att främja god
design av svenska produkter och de miljöer de framställs och används i.
Produktområdet avses därvid täcka industriellt framställda konsument-
och producentvaror, individuellt konsthantverk och grafisk design.
Den andra målsättningen är att Design Center skall vara en aktiv mötes-
plats där designfrågor belyses från bl.a. konsumentens, producentens,
formgivarens och samhällets synpunkter.
Huvudaktiviteter vid Design Center avses komma att bli utställningsverksamhet och designrådgivning. Särskild uppmärksamhet skall enligt avtalet ägnas åt att främja industridesign i små och medelstora företag inom tillverkningsindustrin. | |
Verksamheten vid Design Center kommer enligt avtalet att ledas av en
ledningsgrupp, där SIND och Föreningen Svensk Form utser vardera tre ledamöter samt formgivarnas yrkesorganisationer och Föreningen Svensk
Forms producentsektion vardera en ledamot. I ledningsgruppen skall alltid små och medelstora företag samt industridesigner vara representerade. Till . ledningsgruppen skall även knytas referensgrupper. i första hand ett pro-
gramråd och ett designråd.
Enligt min uppfattning är ett Design Center, av den typ jag här har
redogjort för, väl ägnat att främja god design inom näringslivet. För den
kommande treårsperioden beräknar jag kostnaderna till 3 milj. kr. årligen. Jag vill emellertid framhålla vikten av att näringslivet, enskilda företag
samt andra intressenter medverkar i verksamheten, såväl ekonomiskt som på andra sätt. Denna medverkan bör enligt min uppfattning totalt under
treårsperioden kunna uppgå till motsvarande belopp. Som jag i det föregående har uttalat föreligger ett behov av designfrämjande insatser i svensk industri som helhet, dvs. i såväl större som mindre
företag. Enligt min uppfattning har emellertid de större företagen oftare förståelse för och möjligheter att uppfylla dessa behov. Det är därför
naturligt att de åtgärder som jag nu föreslår i första hand, särskilt på kort
sikt, kommer att ha betydelse för de mindre företagen. Jag vill emellertid betona att verksamheten vid Design Center i lika hög grad skall rikta sig till
större som mindre företag. Inom SIND:s enhet för småföretagsutveckling har en viss kompetens
inom designområdet redan byggts upp. Jag anser därför att de designfrämjande åtgärder som jag nu föreslår bör hanteras inom ramen för programmet småföretagsutveckling. Andra designfrämjande insatser, t.ex. inom
programmet industriell omvandling och tillväxt bör samordnas med de nu aktuella åtgärderna. Ansvaret för denna samordning bör ligga inom pro-
grammet småföretagsutveckling. Vid samordningen med andra designfrämjande insatser bör möjligheterna att utnyttja Design Center särskilt beaktas.
Beträffande designfrämjande insatser i enskilda företag vill jag anföra följande. SIND har vid olika tillfällen genomfört försöksverksamhet för att
stimulera ett större utnyttjande av design i små och medelstora företag. Erfarenheterna av stöd till initierande aktiviteter i enskilda företag är positiva. Aktiviteterna har inneburit analys av företagets konkurrenssituation, förslag till nya eller förändrade produkter, förmedling av erfarna designer, bl.a. genom de regionala utvecklingsfonderna, etc. Förutom att designinsatserna resulterat i kommersiellt gångbara produkter, har de också i många företag lett till ett mera logiskt och systematiskt tänkande i produktutvecklingsarbetet. Insatser av denna typ har gett snabbare direkta resultat än andra åtgärder. Jag anser därför att verksamheten nu bör utökas.
Jag beräknar att medelsbehovet uppgår till 2 milj. kr. årligen under en treårsperiod. SIND bör som regel svara för högst 50 &Z av kostnaderna för insatserna. Med hänvisning till vad jag tidigare har anfört bör dessa åtgär-
der ligga inom ramen för SIND:s program för småföretagsutveckling. Det bör ankomma på SIND att utfärda närmare föreskrifter för verksamheten. Beträffande utbildning inom designområdet vill jag, efter samråd med
chefen för utbildningsdepartementet, anföra följande. Jag delar utredningens uppfattning om vikten av att designfrågor uppmärksammas på olika nivåer inom utbildningssystemet. Jag är emellertid inte nu beredd att
lämna nägra förslag till åtgärder.
När det gäller design av industriprodukter är det immartrialrättsliga skydd som kan erhållas för formgivning av betydelse. Regler härom finns i mönsterskyddslagen (1970:485). Jag har i samråd med chefen för justitiede-
partementet funnit att det f.n. inte finns skäl att överväga några ändringar i
den lagen.
Utredningen föreslår att tillämpningen av mönsterskyddslagen bör skärpas. Jag vill med anledning härav anföra följande. Mönsterskyddslagens uppbyggnad med ett publiceringsförfarande och frist för invändningar har
bl.a. till syfte att ge konkurrenter och näringslivet i stort möjlighet att bidra med underlag för avgörandena. Patent- och registreringsverkets avgöranden i mönsterärenden kan vidare överklagas till patentbesvärsrätten, dels av sökanden, om avgörandet har gått honom emot, dels av invändare,
om ansökningen har bifallits trots invändningen. Sökanden kan besvära sig
i regeringsrätten, om avgörandet i patentbesvärsrätten går honom emot.
Enligt vad jag har erfarit görs emellertid förhållandevis få invändningar mot av patent- och registreringsverket fattade beslut.
Den i lagen avsedda vägen att påtala en förment alltför liberal tillämpning av lagen hos registreringsmyndigheten utnyttjas alltså föga. Det blir med de få invändningarna också färre möjligheter för överinstanserna att
meddela avgöranden som i detta hänseende kan bli vägledande för patent-
och registreringsverkets praxis.
12¶Sveriges Investeringsbank AB
Förutsättningarna för Investeringsbankens verksamhet har ändrats un-
der åren. Näringslivets behov av lånefinansiering är i dag delvis annorlunda än för IS år sedan när banken bildades. Därför finns det anledning att öppna ytterligare möjligheter för Investeringsbanken att anpassa sin verksamhet till de nya kraven och till de utvecklingstendenser som kan skönjas.
Ändringar i kapitalmarknadens struktur har inneburit att bankens upplåningsmöjligheter förändrats. Den utlandsupplåning banken bedrev i bör-
jan av 1970-talet har medfört stora kostnader.
Jag tar först upp Investeringsbankens verksamhet hittills och de förändringar i industrins kapitalförsörjning som inträffat. Därefter föreslår jag vissa ändringar i reglerna för bankens verksamhet. I ett särskilt avsnitt tar
jag upp frågan om särskilda insatser för småföretagens utveckling. Det
gäller möjligheter att i anknytning till bankens verksamhet införa nya
möjligheter att tillföra småföretagen riskkapital.
HH Riksdagen 19831/84.1 samt. Nr 135
12.1 Investeringsbankens tillkomst och verksamhet hittills m. m.
Investeringsbanken bildades år 1967 som ett av staten helägt kreditaktie-
bolag (prop. 1967:56 och 102, SU 111, BaU 33, rskr 289). Det främsta syftet var att förbättra möjligheterna att tillgodose de behov av långfristiga krediter för finansiering av produktiva investeringar i näringslivet som den fortsatta strukturomvandlingen skulle komma att ställa.
Vissa inskränkningar gjordes beträffande Investeringsbankens verksamhet. Någon subventionering avsågs inte ske och detta borde, enligt propositionen, beaktas vid räntesättningen. Syftet med bankens verksamhet var
inte heller att lösa sysselsättningssvårigheter. Den uppgiften skulle som
tidigare ligga på arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken.
Bankens inriktning bestäms i bolagsordningen. Enligt denna har banken till föremål för sin verksamhet att bidra till finansiering av sådana investeringar inom näringslivet som inriktas på rationalisering, strukturanpassning och utveckling samt att medverka vid finansieringen av svensk export. Ändamålsparagrafen gjordes medvetet tämligen vid, eftersom statsmakterna från början inte i alltför hög grad önskade avgränsa bankens verksamhet till vissa specifika områden.
Staten tillsköt vid Investeringsbankens bildande 500 milj. kr.. varav 450
milj. kr. i aktiekapital och 50 milj. kr. i reservfond. Vidare ställde staten garanti för bankens förpliktelser till ett belopp av 450 milj. kr. Under de
följande två åren anslogs ytterligare 500 milj. kr. till eget kapital och
statens garanti för bankens förpliktelser höjdes till 900 milj. kr. Ytterligare höjningar av statens garanti skedde, senast år 1978, vill 5000 milj. kr. År 1978 anslogs ytterligare 300 milj. kr. till eget kapital. Statens kapitalinsats är därmed hittills 1300 milj. kr. År 1977 höjdes vidare den multipel. som
reglerar bankens rätt att ta upp lån eller ingå garantiförbindelser, från högst
fem till högst åtta gånger bankens eget kapital.
Investeringsbanken har erhållit ett förhållandevis stort eget kapital. vil-
ket har motiverats av att bankens målsättning bl.a. är att ge relativt riskfyllda krediter. Banken kan f.n. låna upp medel eller ingå garantiförbin-
delser för ett belopp, som högst uppgår till åtta gånger bankens eget
kapital. Bankens upplåningsrätt uppgår nu till ca 11000 milj. kr. Därmed har banken möjlighet att låna ut ca 12500 milj. kr. med nuvarande kapitalbas. Nuvarande engagemang genom beviljade krediter och ställda garantier m. m. är ca 7000 milj. kr. Svenska staten garanterar, som nyss nämnts Investeringsbankens förpliktelser upp till 5000 milj. kr. Banken kan vidga sin upplåningsrätt genom att ta upp förlagslån, som får räknas in i det egna kapitalet. Denna möjlighet har hittills inte utnyttjats.
Investeringsbankens utlåning utgör en ganska liten del av den totala
Figur 12:1 Sveriges Investeringsbank AB. långivningen åren 1975—1983
Mkr ” Mkr
5.500 - - ot 5.500
| ot 5.000 L— — 5.000
oa
4.500L- — . FA | - 4.500
4.000 | dh T H 4.000
3.500¶Ho DÖ | 3.500
3.000 Pra Xx — NM a a Lo 3.000 2.500 : - - - ÅS SR 2500
2.000 5 — Jr —J : 2.000
1.500 jär OS oe "enl. 2 = OR rv a AR VIT er") 1.500
1.000 PS - re os Poa Sä 1.000
sd” NY
500 — I if 500
oda
75 76 Tt-. 78 79 80 81 82 83
— Utestående lån brutto . seesesseneneee Beviljade lån netto Utbetalt på beviljade lån ee Amorterat pa utbetalda lån
svenska kreditmarknaden. Omfattningen och utvecklingen av Investe-
ringsbankens utlåningsverksamhet under senare år visas i figur 12:1.
Sedan år 1978 finansieras Mertalet exportkrediter genom AB Svensk
Exportkredit som lämnar statsstödda krediter. Under åren 1980 och 1981 var en betydande del av de beviljade krediterna i Investeringsbanken
leveranskrediter med statligt stöd. En betydande ande! av de beviljade
krediterna utbetalas ett eller flera år efter beviljningen.
I tabell 12:1 visas kreditgivningen fördelad på olika typer av krediter.
Tabell 12:1 Investeringsbankens beviljade krediter 1975—1983 fördelat på ändamål, (milj. kr., inkl. offerter)
1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983) Investerings-
och rörelsekrediter 1150 916 1654 646 1032 1247 864 943 1609
Exportkrediter 484 352 134 16 14 0 10 0 2 Leveranskre-
diter (åren [978-81 till övervägande del med statligt stöd) 203 S[ 143 939 Yt 306 I
Lån i samarbe-
te med utvecklingsfonderna 17 23 48 33 42 56 51 22 19
Garantier 249 57 65 459 80 22 11 7 84 Övrigt IS
1900 1348 1205 1205 1311 2264 1847 1348 1730 > Preliminära uppgifter
Kreditförlusterna har legat mångdubbelt högre än affärsbankernas. Ban-
ken har sedan år 1976 inte lämnat någon utdelning utan vinsterna har
utnyttjats för fondering för att täcka orcealiserade kursförluster i upplåning-
en och skapa reserver för kundförluster. Med hänsyn till det höga riskta-
gandet i bankens verksamhet gavs banken från början ett stort eget kapital och därmed en hög soliditet. Bankens soliditet var vid utgången av år 1982
2476, vilket är högt bland kreditinstitut.
Investeringsbankens utlåningsränta ligger högre än för obligationslån resp. län hos AB Industrikredit. Ränteskillnaden motiveras av Investe-
ringsbankens högre riskläge. Utlåningsräntorna är normalt bundna motsvarande vad som är normalt på kapitalmarknaden. Detta är en väsentlig skillnad gentemot affärbankerna, som inte binder räntorna. Investerings-
banken har i några fall anknutit återbetalningarnas storlek till värdet av den
valuta som använts för motsvarande upplåning, dvs. valutarisken har
överförts på kunden. I flertalet fall har dock banken anmodats att ta på sig den valutarisk utlandsupplåningen inneburit. Investeringsbanken har varit flexibel vid krav på säkerheter för sina
krediter och ofta legat efter andra finansinstitut i förmånsrättsordningen.
Säkerheterna för krediterna utgörs i regel av pantbrev eller företagsinteck-
ningar. Lån utan särskild säkerhet har lämnats i relativt liten utsträckning. Löptiden för lånen är vanligen fem till tio år. I vissa fall har dock lån på . upp till tjugo år lämnats. Banken beviljar ofta något års amorteringsfrihet i början av lånets löptid. På senare år har banken varit aktiv i frågor som rör rekonstruktion av företag och omstrukturering av branscher. I några fall har insatserna skett på särskilt uppdrag av statsmakterna efter beslut av regering och riksdag.
Under åren 1978-1982 har banken administrerat strukturdelegationens verksamhet och tagit aktiv del i omstruktureringen av specialstålindustrin.
Banken har utvecklat stor kompetens för företagsrekonstruktioner och för finansiering av utvecklingsföretag. Genom branschkunskap och mana-
gementerfarenhet kan kunderna erbjudas stöd utöver finansiering.
12.2 Företagssektorns finansiella utveckling, investeringsutvecklingen
Företagsektorns finansiella sparande och soliditet sjönk under första
hälften av 1970-talet. Därefter har en stabilisering inträtt och de senaste
åren har en klar förbättring märkts. Samtidigt har företagens likvida ställ-
ning förbättrats högst avsevärt.
Företagens investeringar i byggnader och maskiner har stagnerat eller
sjunkit sedan 1975. Dessförinnan hade man i och för sig i Sverige en
uppgång som var större än i flertalet andra länder. De investeringar som
anses ha ökat är dels de investeringar i internationell marknadsföring och
teknisk forskning och utvecklingsarbete som kostnadsförs direkt, dels strukturbetonade förvärv både i Sverige och utomlands. Företagens sjunkande investeringsvolym, en minskning i lagren och ett klart förbättrat bruttosparande har inneburit en betydlig förstärkning av det finansiella
sparandet i företagen under de senaste åren. Detta gäller inte minst de
stora industriföretagen även om skillnaderna mellan olika företag är betydande.
Den allmänt sjunkande investeringsvolymen när det gäller maskiner och
anläggningar har lett till att endast ett fätal större investeringsprojekt aktualiserats på senare år. Nägra exempel kan nämnas: utbyggnaden och moderniseringen av vissa delar av skogsindustrin, SSAB:s satsningar och
SAAB-Scania:s satsning på civila flygplan. En stor del av de större företagens riskmassa och riskvillighet engageras f.n. i produktutveckling, marknadsexpansion och i stora exportprojekt. De immateriella investeringarnas
betydelse har ökat. Villigheten från de svenska stora verkstadsföretagen att bearbeta stora projekt i andra länder, främst u-länder och statshandels-
länder. har t. ex. ökat markant efter införandet av SEK-systemet 1978. De risker företagen tar i dessa sammanhäng är ofta mycket stora och skiftande. Det kan gälla valutarisker, risker i samband. med fullgörandegarantier etc. samt risker för att projekten av tekniska celler andra skäl inte kan
genomföras. Produktutveckling, marknadsförberedelser etc. tar numera
betydligt större resurser i anspråk än tidigare. Vidare är riskerna vid investeringar i nya verktyg etc. större nu än tidigare. Tyngdpunkten i risktagandet har förskjutits från själva anläggningsinvesteringen mot tidigare skeden i utvecklingskedjan.
Marknadsutvecklingen kräver också andra insatser än tidigare. Till detta kommer de svenska moderföretagens åtaganden i samband med de ut-
ländska dotterförtagens expansion. Pä senarc år har svenska företag läm-
nat garantier för mellan 5 och 10 miljarder kr. per år till förmån för
finansiering utomlands.
Trots företagssektorns förstärkning av eget kapital och utvecklingen av större, mera riskvilliga koncerner kan det ändå ifrågasättas om uppbyggnaden har varit tillräcklig för att ta de allt större riskerna i utlandsverksamheten och i de stora exportprojekten.
Följden av denna utveckling av företagens finansiella situation och investeringsutvecklingen har blivit att de stora och riskfyllda investeringsprojekt i klassisk bemärkelse där Investeringsbanken enligt de ursprungli-
ga intentionerna bör och kan medverka f.n. i stor utsträckning saknas. Till
detta kommer att de rena utvecklingsprojekt som Investeringsbanken har satsat på mognat långsamt samtidigt som riskerna har: varit stora.
12.3 Ändrade förutsättningar för Investeringsbankens nuvarande rörelse
Kreditverksamheten i Investeringsbanken har regelmässigt visat överskott och givit utrymme för fullt tillräcklig konsolidering med hänsyn till
risker etc. Ett stort problem för banken har varit den utlandsupplåning som företogs i början av 1970-talet. Överskotten har inte givit utrymme för utdelning på senare år.
Tanken med bankens verksamhet var från början att ett stort eget kapital kombinerat med upplåning i AP-fonden skulle göra kapitalförsörjningen säker och kostnaden för den möjlig att bedöma i förväg. När banken i början av 1970-talet behövde vidga sin kapitalanskaffning var det trångt på den inhemska kapitalmarknaden och utlandsupplåning aktualiserades.
Banken animerades då att svara för en del av den svenska utlandsupplå-
ningen. Det har under åren förorsakat banken stora kostnader. Sedan dess har valutakursförändringarna i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet medfört kursförluster på ca 850 milj. kr.. varav en mindre del rcaliserats.
Banken har inte i nämnvärd utsträckning fört över valutakursriskerna på
kundföretagen. Bankens ränteinkomster, som baserats på det svenska ränteläget, har inte tillräckligt kompenserat banken för den svenska kronans kursändringar. Industriföretagen har sedan mitten av 1970-talet bedrivit en alltmer aktiv valutahantering och har i de flesta fall lyckats uppnå en
bättre balans mellan tillgångar och skulder i valutor. Investeringsbanken
har inte haft nägra sådana möjligheter eftersom man inte har vare sig tillgångar utomlands eller inkomster i utländsk valuta. Investeringsbanken har visserligen haft finansiella möjligheter att lösa in utlandslån i förväg men inte medgivits detta. På senare är har banken inte tagit några nya
utlandslån. Banken har regelmässigt lämnat långa lån till projekt med en bunden : ränta. Räntan har ofta fixerats redan vid offerttillfället. Strukturen på
kapitalanskaffningen genom AP-fonden har gjort detta möjligt.
Investeringsbankens inriktning mot riskfyllda större projekt bygger på tanken att finansieringen av en investering är mer eller mindre direkt knuten tll själva utbyggnaden. Vid tidpunkten för Investeringsbankens tillkomst var det vanligt att finansieringen delades upp i riskgrader med hänsyn till säkerheterna, t.ex. bottenlån, topplån, rörelsekapital etc. I detta avseende har en genomgripande förändring skett. De säkerheter företagen lämnar har numera en betydligt mera allmän karaktär och består ofta av s.k. företagsinteckningar, som är en pantförskrivning av rörelsen
som sådan. Det är också vanligt att säkerhet över huvud taget inte ställs,
utan i låneförbindelsen anges vissa förpliktelser för låntagaren, t.ex. om
att hålla soliditeten på en viss lägsta nivå annars förfaller lånet till betal” ning. Förpliktelse att inte ställa särskild säkerhet för annat lån brukar
kallas negativ klausul. Förekomsten av s.k. negativ klausul gör det ibland '
svårt att rikta utlåningen mot särskilt riskabla projekt i större företag. Investeringsbankens hittillsvarande verksamhet kan sammanfattas på så sätt att kreditrörelsen har fyllt de målsättningar som uppställdes vid bildan-
det. Bankens kreditgivning har gett ett överskott i enlighet med de riktlinjer som fastställdes när :banken startades. Kapitalanskaffningen har
kraftigt komplicerats och fördyrats av utlandsupplåningen. Utvecklingen
av företagens investeringar och finansiella situation. som nyss har nämnts, motiverar en omorientering av Investeringsbankens verksamhet. En sådan
omorientering av verksamheten genomförs i första hand av bankens led-
ning och styrelse inom de ramar som gäller för bankens verksamhet. Jag anser det dock vara nödvändigt att ta upp vissa frågor som rör riktlinjerna
för bankens verksamhet och föreslå några ändringar med syfte att öka möjligheterna till flexibilitet i bankens verksamhet.
12.4 Förslag till ändrade riktlinjer för Investeringsbankens verksamhet
Mitt förslag: Investeringsbanken bör ges större flexibilitet vid val av
engagemang och utformning av kreditvillkor etc.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: Investeringsbanken bildades, som
tidigare sagts, år 1967 för att lösa problem som vid den tiden var aktuella eller kunde förutses. Sedan dess har företagens finansicringsbehov ändrats
och kreditmarknadens funktion utvecklats. Det är nu nödvändigt att för framtiden delvis ändra bankens verksamhetsinriktning, så att en anpassing
till de nu aktuella och förutsebara finansieringsbehoven kan ske. I de ursprungliga motiven för bankens verksamhet talades mycket om att ban-
ken skulle uppträda som mellanhandsinstitut och slussa vidare betydande delar av den stora kapitalmarknadsresurs som AP-fonden innebar till företagen, främst inom industrin, och då ta höga risker och särskilt finansiera
stora projekt etc. Bankens uppgift som förmedlare av AP-fondsmedel har minskat och bankens kapitalanskaffning kan behöva breddas.
Investeringsbanken har under senare år gjort betydande insatser när det gäller omstrukturering av svensk industri och rekonstruktion av olika
företag. Ibland har det skett på bankens eget initiativ, ibland har det skett
på uppdrag av statsmakterna. Jag finner det angeläget att statens kapacitet genom Investeringsbanken för insatser av detta slag hålls god även i
fortsättningen. Det kan även i fortsättningen finnas anledning för statsmakterna att i särskilda fall uppdra åt Investeringsbanken att för statens räk-
ning ta en aktiv del i frågor om omstrukturering av delar av industrin eller i
samband med rekonstruktion av enskilda företag. Detta gäller även bort-
sett från de fall där Investeringsbanken har anledning att ta sig an sådana
frågor för sina egna engagemangs skull.
Ursprungligen öppnades möjligheter för banken att utöver lån även
ställa garantier. medverka vid obligationsemissioner etc. Av detta har
huvudsakligen garantiverksamheten kommit att spela en viss roll, Banken
har sålunda lämnat garantier i samband med vissa exportprojekt, men
också i samband med exportkrediter och investeringsfinansiering. Jag vill framhålla att möjligheterna att lämna garantier för olika ändamål innebär
en betydande ökning av bankens flexibilitet och denna möjlighet bör bibe-
hållas, Jag ser bl.a. ett särskilt behov när det gäller möjligheter att ställa
garantier för företag i samband med större exportprojekt. Storföretagen i
Sverige arbetar i betydande utsträckning med projektexport och i de sam-
manhangen täcks riskerna för bristande betalning från köparen eller bris-
tande valutatilldelning från köplandet via exportkreditgarantier utfärdade av exportkreditnämnden (EKN). I mänga fall tvingas dock företagen även
att lämna betydande garantier för erhållna förskott. gentemot underleve-
rantörer och för att företagen presterar det som föreskrivits i kontraktet. Garantigivning av detta slag är ett naturligt inslag för ett kreditinstitut. som har att ta risker och engagera sig i svenska företags utveckling.
Investeringsbanken har under åren samarbetat intimt med utvecklings-
fonderna om särskilda projekt, där utvecklingsfonderna stått för kreditbe-
redningen och Investeringbankens medverkan inneburit ytterligare möjlig-
heter till kreditgivning. Jag ser positivt på denna rörelsegren och jag
betraktar utvecklingsfonderna som cen värdefull resurs för Investerings-
bankens utåtriktade verksamhet.
Staten har i egenskap av ägare till Investeringsbanken inte tidigare ställt
något preciserat avkastningskrav på de medel som tillskjutits banken. En
försiktig utdelningspolitik har motiverats av det högre risktagande banken står för. En viss utdelning på av staten insatt Kapital bör dock eftersträvas. Vidare bör som en allmän inriktning för bankens verksamhet gälla att det
kapital staten lagt ned genom tillskott i framtiden åtminstone inte skall
förlora i värde realt sett.
Principen om att bankens kreditgivning i huvudsak skall syfta till högt
risktagande, att det skall gälla långsiktiga åtaganden och stora investering-
ar finns inte skäl att ändra. Mot bakgrund av utvecklingen av företagens
investeringar finns inte Jängre anledning att lika hårt lägga tyngdpunkten vid behovet av att finansiera investeringar i anläggningar och maskiner. Investeringar i forsknings- och utvecklingsverksamhet, marknadsföring etc. som har mera immateriell karaktär bör ges lika goda finansicringsmöjligheter. Vidare finns det anledning att ge banken vidgade möjligheter att arbeta med okonventionella finansieringslösningar samt att komplettera verksamheten med t.ex. fakturabelåning (s.k. factoring), uthyrning av maskiner etc. (s.k. leasing) med flera finansicringstjänster.
Kvar står att bankens inriktning i första hand skall vara långa engagemang i större företag, där företagens efterfrågan kan leda till att speciella lösningar krävs med hänsyn ull säkerhetsbild, bindning av räntan, särskilda amorteringsvillkor etc.
Investeringsbanken har genomgående visat en försiktig attityd till att som ägare genom aktieförvärv eller på annat sätt engagera sig i företagsut-
veckling. Tillgången på riskvilligt kapital i Sverige är f.n. god. I vissa omstruktureringsfall och i vissa rekonstruktionsfall har det visat sig nödvändigt att staten på ett eller annat sätt engagerar sig som aktieägare. Därtill kan det vara en fördel att få insyn och möjligheter att påverka projekt om en långivare även går in med ägarkapital. Ökade möjligheter till
riskkapitalinsatser i ekonomiska föreningar har nyligen föreslagits (prop. 1983/84:84). Jag vill framhålla Investeringsbankens möjligheter att engagera sig som ägare i företag. Denna finansieringsform bör liksom hittills vara en komplettering till den övriga verksamheten och enbart avse projekt där ett ägarengagemang ter sig företagsekonomiskt riktigt.
Banken har f.n. möjlighet att lämna lån eller ställa garantiförbindelse, lämna aktiekapitaltillskott m. m. utan särskild säkerhet endast inom ett belopp som inte överstiger bankens aktiekapital. Jag har tidigare framhållit att det numera är mindre vanligt att särskild säkerhet ställs för engagemang i stora internationellt verksamma företag. Bl.a. mot den bakgrunden men också för att öka bankens flexibilitet förordar jag att den restriktionen slopas. Självfallet bör kredit beviljas endast om lånesökanden kan förväntas fullgöra låneförbindelsen.
Det kan komma att öppnas möjligheter för affärsverk att i någon mån svara för sin egen finansiering. I första hand kan det bli aktuellt för affärsverken att ta upp krediter på den svenska kapitalmarknaden (prop.
1983/84:100 bil. 8, s. 149). Mot bakgrund av Investeringsbankens inriktning
mot längsiktig investeringsfinansiering bör banken kunna medverka i sådana fall. I den mån affärsverk. bolag. stiftelser etc.. vare sig de är statliga eller kommunala avser att företa utlandsupplåning vore det en fördel för Investeringsbanken om banken kunde medverka och att långivningen kan
ske via Investeringsbanken bl.a. såsom ett alternativ till upplåning via
andra kanaler.
Vad jag har anfört medför att Investeringsbankens bolagsordning kan
behöva ändras. Det ankommer på regeringen att verka för att erforderliga ändringar av bolagsordningen kommer till stånd.
12.5 Investeringsbankens kapitalanskaffning
Investeringsbankens utlåningsverksamhet bör liksom hittills vara inriktad på högt risktagande. Kapitalanskaffningen bör då hållas så riskfri som
möjligt för att bankens möjligheter till engagemang inte skall äventyras. Ursprungligen var det tänkt att banken i huvudsak skulle refinansiera sig i AP-fonden till villkor. som beträffande utlåningstider etc. väl stämde med utlåningen. Så har också skett för huvuddelen av verksamheten. Cirka en
tredjedel av bankens kreditvolym har dock finansierats genom att medel
lånats upp utomlands. Endast i mycket liten utsträckning har banken kunnat föra vidare valutariskerna till lånekunderna. Banken har haft myc-
ket begränsade möjligheter att i den egna verksamheten etablera motposition till den stora utlandsuppläåningen.
Flertalet kreditinstitut har vid sidan av långfristig upplåning annan kapi-
talanskaffning av mera kortfristig natur. Det finns f.n. inga föreskrifter som binder Investeringsbanken i detta avseende. En ökad flexibilitet här kan
bidra till en ökad effektivitet i bankens verksamhet. Detta kan ske bl.a.
genom en anpassning till förändringar på kredit- och kapitalmarknaderna i Sverige, t.ex. med mera kortfristig upplåning.
Banken har vid utgången av år 1982 reserverat något mer än 500 milj. kr. för ännu cj realiserade valutaförluster. Bankens soliditet är f.n. betryggan-
de och staten garanterar bankens förbindelser intill ett belopp av 5000 milj. kr. Enligt min bedömning erfordras f.n. varken en ökning av bankens egna kapital eller av den nämnda statliga garantin.
12.6 Investeringsbankens organisation
Hittills har bankens kreditgivning givit en tillräcklig avkastning, medan
problemet varit kostnaden för kapitalanskaffningen. Lönsamhetskravet för
bankens verksamhet innebär att det även i fortsättningen behövs ett starkt inslag av företagsekonomisk expertis och finansieringskunnande i styrel-
sen. Det ankommer på regeringen att tillse att styrelsen får sådan sakkun-
skap. Den specificerade förteckning av vilka instanser som bör vara före-
trädda i styrelsen, som beslöts vid bankens bildande. bör tillmätas mindre
betydelse. Liksom hittills bör staten och de fackliga organisationerna
tillsammans få en stark ställning i bankens styrelse.
Jag går nu över till frågan om en särskild småföretagsfond knuten till
Investeringsbanken.
13¶Småföretagsfond
13.1¶Inledning
Mitt förslag: En särskild småföretagsfond inrättas. Den finansieras
inom ramen för ATP-systemet och tillförs 100 milj. kr. Avkastningskrav ställs på kapitalet och avkastningen förs tillbaka till ATP-systemet.
Bakgrund och skäl för mitt förslag: I samband med att förslaget om
löntagarfonder förelades riksdagen (prop. 1983/84:50 s. 52) anförde chefen för finansdepartementet bl. a. att det i löntagarfondsdebatten från småföre-
tagshåll har hävdats, att de mindre företagen får vara med och finansiera
fondsystemet. men att de inte får del av det riskkapital som fonderna
placerar på aktiemarknaden. Gentemot detta framhöll han att den förhöjda
ATP-avgiften, genom avräkning i löneförhandlingarna. kommer att ”bekostas” av löntagarna, och att löntagarfonderna är oförhindrade att göra sådana placeringar att även icke börsnoterade aktiebolag kan komma att få del av deras riskkapitalutbud. Trots detta borde dock enligt finansministern övervägas en ordning där en del av fondmedlen i särskilda former
kunde kanaliseras till småföretagssektorn. Detta skulle kunna ske genom
att ett belopp i storleksordningen 100 milj. kr. avsattes i en särskild fond knuten till Sveriges Investeringsbank AB. Dessa medel kunde sedan i olika
finansiella former tillföras småföretagssektorn. Om det senare visade: sig
behövligt skulle den angivna medelsramen kunna höjas i viss omfattning.
Något förslag om en särskild småföretagsfond lades inte fram i proposi-
tionen om löntagarfonder, men det anmäldes att det fanns anledning att återkomma till frågan i sådan tid att förslag kunde föreläggas riksdagen under våren 1984. Efter samråd med chefen för finansdepartementet tar jag
nu upp denna fråga.
De grundläggande skälen för mitt förslag framgår av vad jag inlednings-
vis anförde. Jag har dessutom tidigare redogjort för småföretagssektorns betydelse för industriell tillväxt och förnyelse och därvid pekat på några
hinder för små-företagens utveckling. Ett sådant hinder är den allmänt låga soliditeten, som bl. a. verkar hämmande på förmågan att ta risker. Det är därför viktigt att säkerställa att en tillräckligt stor del av de medel som disponeras inom ATP-systemet kanaliseras till småföretagssektorn i form
av riskkapital. Som anförts i propositionen om löntagarfonder kan beloppet på 100 milj. kr. komma att höjas, om det visar sig behövligt.
När det gäller organisation av småföretagsfonden, fondens kapitalförsörjning och avkastningskrav samt dess placeringspolitik återkommer jag
mer i detalj i det följande.
13.2 Organisation
Mitt förslag: Småföretagsfonden organiseras som en stiftelse. Det bör ankomma på regeringen att på grundval av de riktlinjer som riksdagen beslutar om, inrätta fonden genom att fastställa stiftelseurkund och stadgar. Fonden bör ha en egen styrelse som utses av regeringen. Fonden knyts till Sveriges Investeringsbank AB på så sätt att fonden mot ersättning utnyttjar Investeringsbankens expertis och kansliresurser.
Skäl för mitt förslag: Jag har övervägt olika organisatoriska lösningar för småföretagsfonden. En tänkbar modell är att organisera fonden som ytterligare en fondstyrelse inom AP-fonden. Med hänsyn till verksamhetens inriktning och omfattning har jag dock bedömt den ordningen som mindre väl lämpad. En annan tänkbar modell, som jag också avvisar, är att helt inordna verksamheten I Sveriges Investeringsbank AB. Detta skulle kunna innebära oklarheter om Investeringsbankens roll och arbetsuppgifter. Vidare anser jag det med hänsyn till det speciella avkastningskravet mindre lämpligt att helt inordna verksamheten i en annan organisation med andra arbetsuppgifter och annan finansiering. Inte heller anser jag att myndighetsformen bör komma i fråga, eftersom det är fråga om kapitalförvaltning på marknadsmässiga villkor.
Stiftelseformen tillämpas f.n. för flera organ med arbetsuppgifter som liknar dem som småföretagsfonden är tänkt att ha. Jag kan som exempel nämna Fonden för industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden), Norrlandsfonden och de regionala utvecklingsfonderna. Erfarenheterna visar att stiftelseformen är väl lämpad för denna typ av verksamhet. Hur förvaltningen av en stiftelse skall gå till beror i första hand på vad som bestäms i stiftelseurkunden eller i särskilda stadgar. På så sätt kan organisationen på ett smidigt sätt anpassas efter de krav som i det speciella fallet ställs utifrån verksamhetens art.
Fonden bör ledas av en särskild styrelse. När det gäller styrelsens storlek bedömer jag att en styrelse med högst sju ledamöter är lämplig för att uppnå ett effektivt styrelsearbete. I styrelsen bör ingå personer med erfarenhet av och kunskaper om företagande, särskilt inom småföretagssektorn. Några av ledamöterna bör företräda löntagarintressen. Det bör ankomma på regeringen att utse styrelsen. För att effektivisera administration och förvaltning av fonden och därmed begränsa administrationskostnaderna bör dock fonden utnyttja Investeringsbankens expertis och kansliresurser. Kopplingen till Investeringsbanken kan dock innebära vissa avgränsningsproblem när det gäller verksamhetsinriktningen. Jag har tidigare (kap. 12) behandlat Investeringsbankens verksamhet och därvid föreslagit förändringar så att bankens flexibilitet när det gäller kreditgivningen kan ökas. Banken arbetar huvudsakligen genom långivning men har också
möjlighet att gå in som ägare i företag. Jag förutsätter att en fördelning av
verksamheten mellan banken och fonden sker på så sätt att fonden får förtur till sådana engagemang som ligger inom dess verksamhetsområde. Inget bör dock hindra att både fonden och banken engagerar sig i samma företag. Det är ju f.ö. inte ovanligt att till banker närstående organ engagce-
rar sig med ägarkapital i resp. banks kundföretag. Jag vill i detta sammanhang också nämna att småföretagsfonden med hänsyn till ändamålet med sin verksamhet bör hänföras till sådana juridis-
ka personer som har inskränkt skattskyldighet enligt 53 I mom. d) kom-
munalskattelagen (1928:370). Detta innebär att fonden blir befriad från statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt och att den blir skyldig att erlägga kommunalskatt endast såvitt avser inkomst av fastighet. Något
lagförslag om detta läggs inte fram nu. Chefen för finansdepartementet avser att senare återkomma till frågan.
13.3¶Kapitalförsörjning
Mitt förslag: Småföretagsfonden tillförs medel inom ramen för AP-fondsystemet genom att ytterligare en övergångsbestämmelse införs i lagen
(1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden. Innebörden av övergångsbestämmelsen är att riksförsäkringsverket år 1984 efter beslut av regeringen till småföretagsfonden skall överföra 100 milj. kr.
som stiftelsekapital.
Skäl för mitt förslag: ATP-systemet tillförs medel enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. lagen (1983:219) om tillfällig vinstskatt och lagen (1983: 1086) om vinstdelningsskatt. Enligt lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna pensionsfonden ankommer det på riksförsäkringsverket att varje år enligt vissa bestämmelser överföra medel till de olika
fondstyrelsernas förvaltning. Enligt övergångsbestämmelserna p.7 til
nämnda reglemente skall summan av de medel som enligt 27 § andra stycket första meningen får överföras till en löntagarfondsstyrelses förvalt-
ning för år 1984 minskas med 20 milj. kr. Den direkta effekten av detta är
att dessa medel, sammanlagt:100 milj. kr.. är reserverade för annat ändamål. I enlighet med vad som uttalades i prop. 1983/84:50 om löntagarfonder skall medlen tillföras småföretagsfonden. Enligt min mening är det lämpligt att införa ett tillägg i övergångsbestämmelserna med innebörden att riks-
försäkringsverket år 1984 efter beslut av regeringen till småföretagsfonden skall överföra detta belopp som stiftelsekapital. Därvid kan i regeringsbeslutet också införas regler om avkastningskrav på stiftelsekapitalet i små-
företagsfonden.
13.4 Avkastningskrav
Mitt förslag: Småföretagsfonden skall till AP-fondsystemet ärligen
fr.o.m. år 1985 överföra en real avkastning motsvarande en viss pro-
cent av nuvärdet av de medel som tillförts fonden från AP-fondsyste-
met. För åren 1985, 1986 och 1987 är avkastningskravet 196. För åren
1988, 1989 och 1990 är avkastningskravet 296. Fr.o.m. år 1991 är
avkastningskravet 3 Z.
Skäl för mitt förslag: Eftersom småföretagsfonden tillförs kapital från AP-fondsystemet finner jag det rimligt att ställa i princip samma avkastningskrav på dessa medel som på de medel som förvaltas av fjärde fond-
styrelsen och de fem löntagarfondsstyrelserna. Detta avkastningskrav är bestämt till 37Z£ av nuvärdet av de medel som resp. styrelse förvaltar. Avkastningskravet är fastställt med utgångspunkt i att fjärde fondstyrelsen
och löntagarfondstyrelserna i sin kapitalförvaltning skall placera fondmedlen så att kraven på god avkastning, långsiktighet och riskspridning tillgo-
doses. Dessa förutsättningar bör enligt min mening gälla även för smäåföretagsfonden. Jag anser det också lämpligt att småföretagsfondens avkastning återförs till AP-fondsystemet på samma sätt som gäller för de medel som förvaltas av fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.
Det finns dock skäl att medge småtöretagsfonden en viss ”upptrappningsperiod”” innan fullt avkastningskrav ställs. Till skillnad från fjärde fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna kommer småföretagsfonden inte att kunna göra placeringar i aktier som är inregistrerade vid Stockholms fondbörs. Det innebär att avkastningen av placeringarna i stor utsträckning kommer att ske i form av värdetillväxt och inte i form av utdelning. Det tar viss tid, erfarenhetsmässigt mellan fem och tio år, innan sådan värdetillväxt kan realiseras. Vidare innebär begränsningen till småföretagssektorn att möjligheterna till riskspridning också minskas.
13.5 Placering av medel
Mitt förslag: Förvaltningen av småföretagsfonden skall syfta till- god avkastning, långsiktighet och riskspridning.
Småföretagsfondens huvudinriktning skall vara att finansiera sådana investment- och utvecklingsbolag, som i sin tur är inriktade på att göra
placeringar av riskkapital i företag inom småföretagssektorn. Fonden skall dock vara oförhindrad att göra placeringar även i andra icke börsnoterade företag.
Småföretagsfonden får placera sina medel — i svenska aktier som inte är inregistrerade vid Stockholms fondbörs — i sådana Kkonvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med op-
tionsrätt till nyteckning som har utfärdats av svenska aktiebolag,
vars aktier inte är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.
— som andelar i svenska kommanditbolag
— som förlagsinsatser i svenska ekonomiska föreningar
— som lån till andra svenska företag än svenska aktiebolag vars aktier
är inregistrerade vid Stockholms fondbörs.
För att tillgodose kravet på ändamålsenlig förvaltning av likvida
medel och hälla en tillfredställande betalningsberedskap får medel pla-
ceras hos bank, postgirot eller i statsskuldväxlar. skattkammarväxlar,
bankcertifikat och företagscertifikat.
Skäl för mitt förslag: Som jag tidigare har anfört bör samma allmänna
krav på medelsförvaltning ställas på småföretagsfonden som på den fjärde
AP-fonden och löntagarfonderna. Avsikten med småföretagsfonden är så-
ledes inte att förse småföretagssektorn med kapital till särskilt fördelaktiga villkor, utan att säkerställa att viss andel av riskkapitalutbudet på mark-
nadsmässiga villkor erbjuds denna företagsgrupp.
När det gäller huvudinriktningen av verksamheten vid småföretagsfonden bör det vara en strävan att hålla nere förvaltningskostnaderna. En ordning där fonden prövar och följer upp ett stort antal. engagemang i
vuxit fram ett betydande antal småföretagsinriktade investmentbolag, ofta med regional förankring, och ett antal riskkapitalplaceringsföretag. s.k. Venture Capitalföretag eller Tillväxtinvestbolag. Jag finner det mest ändamålsenligt att småföretagsfondens medel i första hand placeras som riskka-
pital i olika former i sådana småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag. Jag vill också peka på att placeringar i sådana bolag kan ge en
””multiplikatoreffekt” på riskkapitalutbudet till småföretagssektorn. En förutsättning är givetvis att det finns ett intresse bland investment- och
utvecklingsbolagen att på detta sätt samarbeta med smäföretagsfonden.
Vad jag nu har sagt innebär inte att småföretagsfonden skall vara förhindrad att göra engagemang även i andra företag om detta visar sig affärsmässigt riktigt.
Som jag inledningsvis anförde bör småföretagsfondens medel kanalise-
ras till småföretagssektorn i form av riskkapital. Det innebär att placering-
arna i huvudsak bör göras i form av aktier, konvertibla skuldebrev. skulde-
brev med optionsrätt till nyteckning av aktier eller förlagsandelar i ekono-
miska föreningar. I vissa fall kan det dock visa sig vara förenligt både med
fondens och företagets intresse att fonden gör sin placering som ett lån. Jag tänker därvid främst på lån med speciella villkor beträffande återbetal-
nings- och räntebetalningstidpunkter eller med speciella villkor. t. ex. med
uppskjuten amortering. Fonden bör därför ha möjlighet att göra placering-
ar också i form av lån. I samtliga fall bör gälla att engagemang inte bör få
göras i företag vars aktier är inregistrerade vid Stockholms. fondbörs. Däremot bör små-företagsfonden kunna förvärva och inneha värdepapper som är noterade på den s.k. OTC-listan. Jag kan t. ex. förutse att företag i vilka småföretagsfonden innehar aktier efter en tid blir OTC-noterade och att det därvid är till gagn för såväl fonden som företaget att fonden kvarstår som delägare. Om ett aktiebolag i vilket fonden har engagemang får sina aktier inregistrerade vid Stockholms fondbörs, bör småföretagsfonden i den takt det kan ske på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt avveckla sina engagemang i företaget.
Löntagarfondstyrelserna har givits möjlighet att göra placeringar också i förlagsinsatser i svenska ekonomiska föreningar. Samma möjlighet bör finnas för småföretagsfonden. Härigenom öppnas en möjlighet för småföretagsfonden att gå in som finansiär av personalägda företag i den mån de drivs som ekonomiska föreningar. Jag vill i detta sammanhang också peka på möjligheten för de personalägda företag som drivs i aktiebolagsform att erbjuda småföretagsfonden att bli minoritetsägare i det personalägda företaget. Det får därvid givetvis ankomma på fonden att på samma sätt som i övriga fall bedöma om ett sådant engagemang är affärsmässigt riktigt och förenligt med de allmänna krav på medelsförvaltningen som ställs på
fonden. .
När det gäller möjligheter till placeringar av likvida medel bör samma regler gälla för småföretagsfonden som för den fjärde AP-fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna.
13.6 Inflytande
Mitt förslag: Småföretagsfondens huvudinriktning skall vara att begränsa sin ägarandel till en minoritetspost I resp. företag. Några särskilda begränsningsregler i detta avseende bör dock inte finnas.
Frågan om småföretagsfonden skall inneha styreiseplats i de delägda företagen får bedömas i varje särskilt fall av fonden i samverkan med det aktuella företaget.På motsvarande sätt får fonden bedöma om särskild revisor skall utses i ekonomisk förening.
Skäl för mitt förslag: Småföretagsfonden bör inte ha ett så stort aktieinnehav i något företag att den kan tvingas att ta på sig ett företagaransvar. Jag avser därmed ett fortlöpande huvudansvar för något företags förvaltning. Däremot bör småföretagsfonden ta ett normalt delägaransvar och tillsammans med övriga ägare verka för bl.a. att företagen drivs på ett effektivt sätt. I likhet med vad som gäller för fjärde AP-fondstyrelsen och löntagarfondstyrelserna bör ingen rösträttsbegränsning eller liknande sättas upp för småföretagsfondens innehav av aktier i icke börsnoterade aktiebolag. När det gäller ekonomiska föreningar begränsas insatsernas storlek av gällande lagstiftning.
När det så gäller frågan om småföretagsfonden skall inneha styrelseplats
i de delägda företagen, bör utgångspunkten vara fondens och företagets gemensamma bedömning av vad som bäst gagnar verksamheten i det. aktuella fallet. Några bestämda regler i detta avseende bör därför inte ställas upp. Motsvarande resonemang kan föras för särskild revisor i ckonomisk förening.
13.7 Lagförslag
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 13.3) har inom industri-
departementet upprättats förslag till lag om ändring ilagen (1983:1092) med
reglemente för allmänna pensionsfonden. Förslaget har upprättats i sam-
råd med chefen för socialdepartementet. |
14 Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
dels att anta förslaget till
1. lag om ändring 1 lagen (1983:1092) med reglemente för allmänna
pensionsfonden,
dels att
2. godkänna en sammanslagning av TEMU-Bolagen samt därvid bemyndiga regeringen att vidta de åtgärder som behövs för att
åstadkomma detta (kap. 8),
3. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om utfästelse om stöd vid Fonden för industriellt utvecklingsarbete (kap. 9, 4. godkänna vad jag har föreslagit i fråga om forskningsbidrag till
teknikbaserade smäföretag (kap. 10), 5. godkänna de ändrade riktlinjer för finansieringsverksamheten
vid de regionala utvecklingsfonderna som framgår av vad jag har anfört (avsnitt 11.5.3), 6. godkänna de ändrade riktlinjer för verksamheten vid Sveriges
Investeringsbank AB som jag har angett i det föregående (kap. 12), : |
7. medge att under budgetären 1985/86 och 1986/87. utöver under
budgetåret 1984/85 ej disponerade medel, 53 000000 kr. får an-
vändas för stöd till industriell utveckling inom mikroelektroniken (kap. 7).
8. medge att under budgetären 1985/86 och 1986/87, utöver under budgetäret 1984/85 ej disponerade medel. 4 000000 kr. får använ-
das för stöd till vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikrocelektroniken (kap. 7). 12 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 135
9. medge att under budgetåren 1985/86 och 1986/87 400 000000 kr.
får användas för medeltillskott till Industrifonden (kap. 9),
10. medge att under budgetåren 1985/86 och 1986/87. utöver under
budgetåret 1984/85 ej disponerade medel, 42 500000 kr. fär an-
vändas för forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag (kap.
10).
11. medge att under budgetåren 1985/86 och 1986/87, utöver under
budgetåret 1984/85 ej disponerade medel. 448 000000 kr. får an-
vändas för verksamheten vid statens industriverk i enlighet med vad jag har anfört under avsnitt 11.1.2. | |
Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del
av vad jag har anfört om 12. industripolitikens inriktning (kap. 5).
15¶Anslagsfrågor för budgetåret 1984/85
TOLFTE HUVUDTITELN
B. Industri m. m.
B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader
1982/83 Utgift 26937 000 1983/84 Anslag 46 121 000 1984/85 Förslag 42262 000
Vid beräkningen av anslaget har huvudalternativet tillämpats (—961 000
kr.). Häri ingår besparingar genom administrativ samordning på Liljehol-
men av statens industriverk, statens encergiverk och styrelsen för teknisk utveckling. |
Medel för assistent åt hemslöjdskonsulenten har förts över till anslaget B
4. Främjande av hemslöjden (—64 000 kr.).
Medel för konsultkostnader m.m. inom utredningsverksamheten har förts över ull ett föreslaget nytt reservationsanslag benämnt B 12. Statens industriverk: Utredningsverksamhet. För budgetåret 1983/84 beräknas det överförda beloppet motsvara 3,5 milj. kr.
1983/84 Beräknad ändring 1984/85
Statens Före-
industriverk draganden
Personal 180,5! - —
Anslag
Utgifter
| Förvaltningskostnader | | 39.531 000 | +1289 000 - 2224 000 | ||
| (därav lönekostnader) | (30 960 000) (+ 723000) (+1030 000) | |||
| Lokalkostnader | 8000 000 | - | —- 1745 000 | |
| Engångsanvisning | | 500 000 . 48031 000 | +1 289 000 | - | = 500 000 —4 469 000 |
Inkomster Medel som tillförs anslaget från anslaget B 8. Branschfrämjande åtgärder för tekoin- n. dustrin 650 000 = - 650 000 Medel som tillförs anslaget E 4. Utbildning och rådgivning m. m. för att spara energi 565 000 - + 18000 Medel som tillförs : anslaget från anslaget E 1. Statens energiverk: Förvalningskostnader 695 000 : - + 22000
1910 000 - — 610000
Nettoutgift kr. 46 121 000 +1289 000 — 3859 000 I Därutöver övergångsvis 13 tjänster. ” Preliminärt i avvaktan på beslut om administrativ samordning.
Med hänvisning till sammanställningen hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen |
att till Statens industriverk: Förvaltningskostnader för budgetåret
1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 42 262 000 kr.
B 12. Statens industriverk: Utredningsverksamhet
Nytt anslag (förslag) 4500000
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.2) bör ett nytt
reservationsanslag föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85 för
att täcka konsultkostnader m.m. inom utredningsverksamheten. Sådana kostnader täcks innevarande budgetår från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvaltningskostnader. Jag beräknar att dessa kostnader uppgår till 3,5 milj. kr. För budgetåret 1984/85 beräknar jag en ökning med I milj. kr. för utredningsverksamheten. Anslaget bör sålunda uppgå till (3,5 + 1=) 4,5 milj. kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Statens industriverk: Utredningsverksamhet för budgetåret
1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 4 500000 kr.
B 13. Branschfrämjande åtgärder
1982/83 Utgift 63 694 859! Reservation 50421 984 1983/84 Anslag 27 740 0007
1984/85 Förslag 20353 000 ! Inkl. industripolitiska åtgärder för tekoindustrin uppgående till 38 000 000 kr. >” Av anslaget får 2934 000 kr. ej disponeras. Dessa medel avser administrationskostnader.
Från anslaget bestrids kostnader för branschfrämjande åtgärder för vissa branscher. Åtgärderna omfattar utbildningsåtgärder. teknisk konsulentverksamhet, omställningstfrämjande åtgärder och exportfrämjande åtgärder enligt av statsmakterna tidsbegränsade program.
Programmet för den träbearbetande industrin (möbel-, snickeri- och trähusindustrierna) har förlängts till att omfatta budgetåret 1983/84 samt därvid utvidgats till att omfatta sågverksindustrin (prop. 1982/83:100 bil. 14, NU 34, rskr 373). För den manuella glasindustrin har riksdagen våren 1981 beslutat om ett förstärkt treårigt program t.o.m budgetåret 1983/84 (prop. 1980/81:89, NU 45, rskr 296). Fr.o.m. budgetåret 1983/84 har ett struktur- och utvecklingsprogram för övriga industrisektorer införts (prop. 1982/83:100 bil. 14; NU 34, rskr 373). Programmet för övriga industrisektorer omfattar enbart omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser.
De branschfrämjande åtgärderna för tekoindustrin har för budgetåret 1983/84 förts till ett särskilt anslag B 8. Branschfrämjande åtgärder för tckoindustrin (prop. 1982/83:100 bil. 14. NU 34, rskr 373).
Administrationen av verksamheten är förlagd till statens industriverk.
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.3.2) föreslår jag att verksamheten med de branschfrämjande åtgärderna inom den träbearbetande industrin inkl. sågverksindustrin under budgetåret 1984/85 fortsätter i nästan oförändrad omfattning. I fråga om verksamheten med branschfrämjande åtgärder för den manuella glasindustrin föreslås att inga nya medel tillförs anslaget för budgetåret 1984/85, utan att verksamheten får bedrivas enbart inom ramen för kvarstående medel vid utgängen av budgetåret 1983/84. Verksamheten med omvärldsanalyser och andra utredningsinsatser inom övriga industrisektorer — det s.k. struktur- och utvecklingsprogrammet för övriga industriscktorer — föreslås få en ökning av resurserna med 2 milj. kr. utöver kostnadsuppräkning. Sammanlagt beräknar jag således för branschfrämjande åtgärder för budgetåret 1984/85 (13 507 000 + 6 846.000 =) 20353 000 kr.
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Branschfrämjande åtgärder för budgetåret 1984/85 anvisa ett .
reservationsanslag av 20353 000 kr.
B 14. Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssystem Nytt anslag (förslag) IS 000 000
I enlighet med vad jag nyss har anfört (avsnitt 11.3.4) bör ett nytt
reservationsanslag, Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssys-
tem, föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar anslagsbehovet för vart och ett av budgetåren 1984/85, 1985/86 och 1986/87 till 5 milj. kr. Det sammanlagda beloppet. I5 milj. kr.. bör av anslagstekniska skäl lämpligen anvisas i sin helhet budgetåret 1984/85.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Stimulans till spridning av flexibla tillverkningssystem för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 15 000000 kr.
B 15. Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling
Nytt anslag (förslag) 20000000
I enlighet med vad jag nyss har anfört (avsnitt 11.3.5) bör ett nytt
reservationsanslag. Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling, föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar det sam-
manlagda anslagsbehovet för budgetåren 1984/85. 1985/86 och 1986/87 till
20 milj. kr. Beloppet bör av anslagstekniska skäl lämpligen anvisas i sin helhet för budgetåret 1984/85. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Åtgärder för havsindustriell kompetensutveckling för budget-
året 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 20000 000 kr.
B 16. Småföretagsutveckling
1982/83 Utgift! 57634 522 Reservation! 50 197434
1983/84 Anslag! 101850 000 1984/85 Förslag 146 850.000
! Avser anslagen Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m. och Bidrag till företagsinriktad fortbildning.
I enlighet med vad jag nyss har anfört (avsnitt 11.5) bör de bäda nuvarande anslagen Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m. och Bidrag till
företagsinriktad fortbildning sammanföras till ett nytt reservationsanslag som bör benämnas Småföretagsutveckling. Från detta anslag bör också bekostas huvuddelen av de övriga verksamheter inom SIND:s huvudprogram Småföretagsutveckling som jag nyss har redogjort för (avsnitten
1.5.2 och 11.5.4—11.5.7). |
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att |
IL. till Småföretagsutveckling för budgetåret 1984/85 anvisa ett re-
servationsanslag av 146850 000 kr..
2. medge att utgående reservationer budgetåret 1983/84 på reserva-
tionsanslagen Bidrag till regionala utvecklingsfonder m. m. och
Bidrag till företagsinriktad fortbildning förs över till reservations-
anslaget Småföretagsutveckling.
B 17. Åtgärder för att främja industridesign
Nytt anslag (förslag) 15000 000
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (avsnitt 11.5.8) bör ett nytt reservationsanslag, Åtgärder för att främja industridesign. föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar anslagsbehovet för vart
och ett av budgetåren 1984/85. 1985/86 och 1986/87 till 5 milj. kr. Det sammanlagda beloppet. I5 milj. kr., bör av anslagstekniska skäl lämpligen anvisas I sin helhet budgetåret 1984/85.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Åtgärder för att främja industridesign för budgetåret 1984/85
anvisa ett reservationsanslag av 15 000.000 kr.
B 18. Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m.
1982/83 Utgift! 108 447 020
1983/84 Anslag! 160 002 000
1984/85 Förslag 160 000 000
! Avser anslagen Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder, Täckande av förluster i anledning av statliga industrigarantilån m. m.. Täckande av förluster på grund av strukturgarantier till företag inom vissa industribrunscher och Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för lån . till Tillväxtinvestbolag m. m.
Från anslaget Täckande av förluster i anledning av statliga industrigarantilån m. m. infrias f.n. vid behov statliga garantier enligt förordningen
(1978:507) om industrigarantilån m.m. Vidare infrias från detta anslag
förluster på vissa äldre typer av garantier (jfr prop. 1982/83:100 bil. 14, s.30, NU 34, rskr 373). I fortsättningen bör kostnaderna för sådana förlus-
ter belasta ett nytt förslagsanslag som bör benämnas Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m. | |
Från anslaget Täckande av förluster i anledning av garantigivning hos regionala utvecklingsfonder betalas f.n. bidrag till regionala utvecklings-
fonder för att till viss del täcka förluster i anledning av fondernas garanti-
givning. Detta system har upphört för garantier som fonderna beslutar om
fr. o. m. den 1 januari 1984 (prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8. rskr 94). Bidrag för att täcka eventuella förluster på tidigare beviljade garantier bör i
fortsättningen bekostas från det nya förslagsanslaget Täckande av förlus-
ter vid viss garantigivning, m. m.
Från anslaget Täckande av förluster på grund av strukturgarantier till företag inom vissa industribranscher bekostas f.n. förluster på strukturgarantier, särskilda strukturgarantier för tekoindustrin och särskilda strukturgarantier för manuell glasindustri. I fortsättningen bör kostnaderna för
sådana förluster belasta det nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid
viss garantigivning, m. m.
Från anslaget Täckande av förluster i anledning av statliga garantier för lån till Tillväxtinvestbolag m. m. bekostas f.n. förluster med anledning av garantier till sådana bolag. I fortsättningen bör kostnaderna för sådana
förluster belasta det nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid viss
garantigivning, m.m. Jag vill erinra om att en ram om 25 milj. kr. har
fastställts för sådana garantier (prop. 1981/82:118 bil. 4, NU S1, rskr 417). Hittills har 17 milj. kr. disponerats. I enlighet med riksdagens beslut (prop. 1983/84:40 bil. 10, NU 8, rskr 94)
upphörde systemet med statsbidrag till nedläggningshotade företag vid
utgången av år 1983. Under budgetåret 1983/84 bekostas sådana bidrag från anslaget Statsbidrag till nedläggningshotade företag. Det kan inte uteslutas att bidrag som beviljats före utgängen av år 1983 kan komma att
behöva betalas ut efter utgången av budgetåret 1983/84, eftersom bidragen betalas ut i efterskott. Av praktiska skäl förordar jag att sådana eftersläpande utbetalningar skall belasta det nya förslagsanslaget Täckande av förluster vid viss garantigivning, m. m. Jag beräknar att det endast kan bli fråga om smärre belopp som kan komma att belasta anslaget för detta ändamål.
Från anslaget Kostnader för räntebefrielse vid särskilda strukturgarantier för manuell glasindustri bekostas f.n. viss räntebefrielse för statligt garanterade lån till företag inom denna industrisektor. I enlighet med vad jag har anfört tidigare (avsnitt 11.3.3) bör sådana kostnader täckas endast i samband med särskilda strukturgarantier till manuell glasindustri som har beslutats före budgetåret 1984/85. Av praktiska skäl förordar jag att sådana kostnader i fortsättningen skall belasta det nya förslagsanslaget Täckande
av förluster vid viss garantigivning, m. m. Jag beräknar att det endast kan
bli fråga om smärre belopp som kan komma att belasta anslaget för detta
ändamål. Jag har tidigare (avsnitt 11.3.3) behandlat den fortsatta verksamheten
med industrigarantilån och strukturgarantier. :
Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att |
1. fastställa en ram för strukturgarantier till företag inom vissa
industribranscher samt för särskilda strukturgarantier för textil-
och konfektionsindustrin som uppgår till 444 500 000 kr.,
2. fastställa en ram för statlig garanti enligt förordningen (1978:507)
om industrigarantilån m.m. som uppgår till 1050 000000 kr..
3. till Täckande av förluster vid viss garantigivning, m.m. för bud-
getåret 1984/85 anvisa ett förslagsanslag av 160000 000 kr.
B 20. Åtgärder för att främja teknikupphandling och underleverantörsutveckling Nytt anslag (förslag) 26000 000
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (kap. 8) bör ett nytt reserva-
tionsanslag, Åtgärder för att främja teknikupphandling och underleverantörsutveckling, föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar det sammanlagda anslagsbehovet för budgetåren 1984/85, 1985/86
och 1986/87 till 26 milj. kr. Av beloppet har jag beräknat 2 milj. kr. för kompetensuppbyggnad vid TEMU-Bolagen. Beloppet bör av anslagstekniska skäl lämpligen anvisas i sin helhet budgetåret 1984/85.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Åtgärder för att främja teknikupphandling och underleveran-
törsutveckling för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsan-
slag av 26 000 000 kr.
F. Teknisk utveckling m. m.
F 11. Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien
| 1982/83 Utgift | 3200 000 |
| 1983/84 Anslag | 3 700 000 |
| 1984/85 Förslag | 4400 000 |
Ingenjörsvetenskapsakademien Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) framhåller att akademien för att
effektivt kunna genomföra sina arbetsuppgifter behöver en samlad och -.
säker finansiering av sin grundläggande verksamhet. IVA beräknar för en
oförändrad ambitionsnivå en uppräkning av statens bidrag med 370000 kr. som kompensation för kostnadsstegringar utanför akademiens kontroll. Därutöver har IVA hemställt om en ökning av 1350000 kr. av den statliga andelen av akademiens finansiering, dvs. av den grundläggande verksamheten. Ett viktigt skäl till förstärkning av den grundläggande verksamheten är enligt IVA att skapa möjligheter att analysera och behandla ctt större
antal frågor än tidigare. Härigenom vidgas den kunskapsbas och den beredskap som gör det möjligt för IVA att effektivt behandla för samhället viktiga problem och föreslå lösningar till dessa. Genom regeringsbeslut har
tjänstebrevsrätten för samtliga akademier, således även för IVA. avskaf-
fats fr.o.m. den 1 januari 1983. IVA hemställer om kompensation för
merkostnader på grund av detta beslut.
Föredraganden
Med hänvisning till vad jag tidigare har antört om IVA:s verksamhet beräknar jag medel för en ökning av statens bidrag med 700000 kr. till 4400000 kr.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Bidrag till Ingenjörsvetenskapsakademien för budgetåret
1984/85 anvisa ett anslag av 4400 000 kr.
F 13. Stöd till industriellt utvecklingsarbete
1982/83 Utgift 150 000 000 1983/84 Anslag 150000 000 1984/85 Förslag 200 000 000
Under denna anslagsrubrik anvisas medel till Fonden för industriellt
utvecklingsarbete (Industrifonden).
Med hänvisning till vad Jag tidigare har anfört beträffande Industrifondens verksamhet (kap. 9) hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
att till Stöd till industriellt utvecklingsarbete för budgetåret 1984/85
anvisa ett reservationsanslag av 200 000000 kr.
F 17. Forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag Nytt anslag (förslag) 20000 000
I enlighet med vad jag tidigare har anfört (kap. 10) bör ett nytt system med forskningsbidrag till teknikbaserade småföretag införas. För att täcka
kostnaderna för detta bör ett nytt reservationsanslag föras upp på statsbudgeten för budgetåret 1984/85. Jag beräknar kostnaderna för budgetåret 1984/85 till 20 milj. kr. |
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen |
all till Forskningsbidrag till teknikbaserade småförerag för budget-
äret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 20000 000 kr.
Prop. 1983/84: 135 . 186
F 18. Industriell utveckling inom mikroelektroniken 1983/84 Anslag 24000 000 1984/85 Förslag 36 500 000
Under detta anslag anvisas medel för bidrag i anslutning till delprogram 4, Industriell utveckling inom ramen för det nationella mikroelektronikprogrammet (prop. 1983/84:8, NU 11. rskr 130).
Styrelsen för teknisk utveckling |
Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har för de fem åren som mikroelektronikprogrammet beräknas pågå (1983/84—1987/88) föreslagit 25, 50, 45, 30 resp. I5 milj. kr. Insatserna föreslås att omfatta åtta teknikupphandlingsprojekt för upphandling av produktions- och konstruktionskapacitet för mikroelektronik.
Föredraganden |
I enlighet med vad jag tidigare (kap. 7) och i samband med prop. 1983/84:8 har anfört anser Jag det angeläget att den industriella kompetensen förstärks inom mikroelektronikområdet. De identifierade delprojekten kan på ett verkningsfullt sätt bidra till detta. Det är dock viktigt att inriktningen av projekten anpassas till de eventuellt ändrade förutsättningar som den snabba tekniska utvecklingen inom detta område kan ge upphov till och att stödet lämnas i en form som bäst passar resp. projekt. För några av projekten bör kollektiv forskning vara den lämpliga formen medan teknikupphandling i vid bemärkelse bör kunna användas.
För innevarande budgetår har 24 milj. kr. anslagits för detta delprogram. Jag har tidigare nämnt att försvarsmakten, det ekonomiska försvaret och televerket kommer att medverka finansiellt inom detta delprogram. Jag beräknar därför med utgångspunkt i STU:s förslag att ett nytillskott på 36,5 milj. kr. torde krävas för nästa budgetår.
Jag har i mina överväganden för detta anslag samrått med cheferna för försvars- och kommunikationsdepartementen. |
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Industriell utveckling inom mikroelektroniken för budgetåret
1984/85 anvisa ett reservationsanslag av 36 500 000 kr.
F 19. Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektroniken 1983/84 Anslag 2000 000 1984/85 Förslag 2.000 000
Under detta anslag anvisas medel för vissa insatser i anslutning till delprogram I. Utbildning inom ramen för det nationella mikroelektronik-
programmet (prop. 1983/84:8, NU It. rskr 130). Huvuddelen av insatserna inom detta delprogram tas upp av chefen för utbildningsdepartementet i annat sammanhang.
Styrelsen för teknisk utveckling
STU har i anslutning till framställan om ett nationellt mikroelektronikprogram hemställt om särskilda medel inom delprogram 1. Utbildning för åren 1983/84— 1986/87 på 1, 2, 2 resp. I milj. kr.
Föredraganden
I enlighet med vad jag tidigare (kap. 7) och i samband med prop. 1983/84:8 har anfört anser jag det angeläget att kunskaper om kretskonstruktion sprids så att de kan bli tillgängliga även för små och medelstora företag. Medlen bör användas till dels en vidareutbildning av kretskonstruktörer och dels för att sprida information om den nya teknikens möjligheter. I fråga om vidareutbildning anser jag att Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU) kan spela en viktig roll. För nästa budgetår förordar jag med utgångspunkt i STU:s förslag att 2 milj. kr. anvisas för vidareutbildning och kunskapsspridning. Medlen bör fördelas av STU i samråd med SIND.
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att till Vidareutbildning och kunskapsspridning inom mikroelektro-
niken för budgetåret 1984/85 anvisa ett reservationsanslag av
2.000 000 kr.
16 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder eller det ändamål som föredraganden har hemställt om.
Prop. 1983/84: 135 Å 189
Bilaga I
Svensk industri — nuläge och utvecklingsbetingelser"
1¶De ekonomiska utsikterna är på kort sikt goda
Hösten 1983 har fyllts av rader av optimistiska konjunkturrapporter. Ledande indikatorer visar att den svenska ekonomin har börjat återhämta sig. Framför allt baseras de optimistiska förutsägelserna på att världsekonomin som helhet och världshandeln åter tillväxer.
Redan under första halvåret 1983 uppvisade Förenta Staterna och Kanada betydande förbättringar i konjunkturläget. Från första till andra halvåret 1983 anges BNP-tillväxten i USA till hela 7,5 70 (årstakt) och för Kanada var motsvarande siffra 596. Det traditionellt starkt tillväxande Japan redovisar klart lägre värden, men även där har kurvorna vänt uppåt.
Från 126 tillväxttakt mellan sista kvartalet 1982 och första kvartalet 1983 till en beräknad uppgång med ca 496 i årstakt under andra halvåret 1983.
Också de dominerande ekonomierna i Västeuropa kan med en viss eftersläpning redovisa klart ökande tillväxttakt. Utsikterna för det närmaste året är mot denna bakgrund ljusa.
Tabell I Beräknad BNP-utveckling i Sverige och vissa andra länder
(Procentuell förändring från föregående år)
1983 S 26 BR
Sverige USA 'A BV JA AA Japan 'V'VM Västtyskland to Ur Frankrike DYR to "ANA Storbritannien "An Italien än Kanada Danmark 'n [EE Aa Finland AD Norge OECD-Europa =D EWA > 'A Källa: Preliminär nationalbudget 1984
Som framgår av tabell I är utsikterna för den svenska ekonomin ljusare
än för genomsnittet av övriga OECD-länder i Europa. Bakom denna prognos ligger bl.a. förväntningar om en markant ökad svensk industriproduktion.
Det finns flera tecken i utvecklingen inom OECD-blocket som ger anledning till att tro att det förbättrade konjunkturläget kan representera en mer
långsiktig förbättring av världsekonomin. Inflationstakten har bringats ned
i flertalet länder. För OECD-Europa har prisstegringstakten sjunkit från 14 till ca 876 mellan 1979/80 och 1982/83. I flera OECD-länder (Västtyskland, Nederländerna, Schweiz, Storbritannien, Österrike, USA och Japan) är
inflationen nu nere i en årstakt på 2-492.
Också den internationella räntenivån har sjunkit. Den amerikanska s.k. prime rate (vilken också anses vara en internationellt ledande ränteindika-
Prop. 1983/84: 135 | 191
tor) sjönk under andra halvåret 1982 med ca 54. I andra länder som Japan sjönk de korta räntorna med 2—3 Zz. I figur 1 har räntan på industriobliga-
tioner angivits. Som framgår av figuren har utvecklingen varit likartad i
flertalet i-länder med ett sjunkande ränteläge efter en topp år 1981.
Figur I Industriobligationsräntor i Sverige och utlandet
(Procent) 18 PROCENT 17 16 15 14 FRANKRIKE 14,5696 13 1G : = — -USA 12,9394 42 | . Nöj - EUROBONDS 12,5196
RN - "SVERIGE 12,2596 | mn "STORBRITANNIEN 11,6296 10 1 9 8 VÄSTTYSKLAND 8,396
7 JAPAN 7,2296
Zz
fr
1981 1982 1983
Anm: För Sverige anges lägsta emissionsränta, för Övriga månadsgenomsnittet av effektiv ränta |
Källa: Sveriges Riksbank och OECD
Andra positiva indikatorer är att världshandeln åter ökar och att världsmarknadspriset på olja sänkts och t.v. ligger fast vid 29 dollar per fat.
Dollarkursen har fortsätt att stiga om än i en något avtagande takt. Dollarns värde mätt i svenska kronor var i mitten av januari 1984 nära 1002 över nivån tre är tidigare. De svenska devalveringarna 1981 och 1982 har bidragit med endast ca en fjärdedel av den totala kursförändringen.
Alll detta ger anledning att tro på en bestående förbättring av världsekonomin. Det finns dock orostecken. Under år 1983 började åter räntenivån att röra sig uppåt i såväl USA som Västeuropa. Uppgången har bromsats men kan komma att fortsätta om investeringsaktiviteten i industrin ökar.
Därmed skulle det finnas en inbyggd spärr mot en bestående konjunktur-
uppgång. Det skall också noteras att inflationen samtidigt har gått ned kraftigt. Den reala räntenivån är därmed i dagsläget mycket hög i flertalet länder.
Mycket stora underskott i den offentliga sektorn i USA (underskottet i
den federala budgeten har för innevarande budgetår av OECD beräknats till $180 miljarder) och i flertalet andra OECD-länder fortsätter att pressa
upp ränteläget (tabell 2). Det finns skäl att betrakta dessa budgetunder-
skott som strukturella företeelser, vilka under överskådlig tid kommer att hålla uppe ränteläget och därmed inverka negativt på industrins investeringar.
Tabell 2 Budgetöverskott/underskott i vissa industriländer
" (Procent av BNP)
1980 1981 1982 1983! 1984!
| USA | -1.2 -0,9 —-3,8 -3,8 —-3,7 |
| Japan | —4,5 —-4,0 -4,1 -3.4 —-2,5 |
| Västtyskland | -3.1 —3.9 -3.5 —-3,.1 -2, 1 |
| Frankrike | +0,3 —1,9 —2,6 3.4 -3,8 |
| Storbritannien | —3,5 —2,8 -2,0 —-2,7 -2,3 |
| Danmark | =3,5 —6,8 -8,7 -8.3 -23 |
| Norge | +5,7 +5,1 +4,7 + -74 |
| Sverige | -3,7 -4,9" —6,4" =5S,9 - 4,5" |
Anm: ! OECD-prognos. ” Konsoliderad offentlig sektor exkl. kursförluster enligt Finansdepartementet Källa: OECD Economic Outlook
Ett annat och mycket oroande problem är den under de senaste åren gradvis stigande arbetslösheten. Under 1983 beräknas antalet arbetslösa inom OECD-området ha varit drygt 32 miljoner. För år 1984 beräknas arbetslösheten i stort förbli oförändrad (tabell 3). Det är ofrånkomligt att arbetslöshetsproblemet kommer att kräva omfattande politiska insatser. Det finns också anledning att frukta att en omfattande och bestående
arbetslöshet kommer att förstärka kraven på olika typer av protektionis-
tiska insatser i flera i-länder.
Tabell 3 Arbetslösheten inom OECD-området Arbetslösheten i procent av urbets-
| kraften | 1982 | 1983 | 1984 (prognos) |
| Förenta Staterna | 9.7 | 9,5 | 8 |
| Japan | 2.4 | 2,75 | 2,75 |
| Västtyskland | 6,9 | 8.5 | 9,25 |
| Frankrike | 8 | 8,25 | 9,25 |
| Storbritannien | [1.0 | 11.5 | 11,5 |
| Halien | 9.1 | 10 | 10,5 |
| Kanada | Hl | 12 | 1" |
| "Totalt för ovan angivna länder | 7,9 | 8.25 | 7,75 |
| Övriga OECD-länder | 10,2 | 11,75 | 12,75 |
| OECD Europa | 9.5 | 10.5 | 11,25 |
| OECD totalt | 8,4 | 9 | 9 |
| Arbetslöshet i miljoner | 1982 | 1983 | 1984 (prognos) |
| Nordamerika | 12.0 | 12.25 | 10,5 |
| OECD Furopa | 16,0 | 18.0 | 19,25 |
| OECD totalt | 29.9 | 32,5 | 32,25 |
Källa: OECD
Utanför OECD-området utgör skiuldsättningsfrågor toch negativa
bytesbalanser) dominerande inslag i den ekonomiska problembilden. ”Ut-
vecklingsbara” länder som Brasilien och Mexico har visat att problemen med att skapa en balanserad exportledd tillväxt är ytterst svåra att lösa. Den starka kopplingen, som dessa länder har till USA, gör att den amerikanska politiken kommer att ha avgörande betydelse för dessa länders utveckling. Också flertalet öststater har betydande problem med utlandsupplåning och skuldsättning. För majoriteten av OPEC-länder har tidigare bytesbalansöverskott vänts i underskott. Det är nu enbart Saudi-Arabien och några mindre Gulf-stater. som fortfarande har betydande överskott. För de icke-oljeproducerande u-länderna är situationen särskilt problematisk. För dessa u-länder uppgår de årliga amorteringarna och räntebetalningarna till i genomsnitt ca 2072 av exportintäkterna. Den sammanlagda utlandsskulden i de icke oljeproducerande u-länderna uppgår f. n. till 144 Zz av exportvärdet. Med en totalt utestående skuld på $ 660 miljarder vid 1983 års utgång och vikande exportintäkter är utsikterna för ekonomisk tillväxt, även på medellång sikt, dystra för de allra flesta u-länder.
För år 1983 kan vi för svensk del räkna med ett bytesbalansunderskott på i storleksordningen 6 miljarder kr. år 1983, vilket är en dramatisk minskning från föregående år (tabell 4).
Tabell 4 Sveriges bytesbalans, industriproduktion och oljeimport
(Miljarder kr., löpande priser)
1980 1981 1982 1983 1984 Handelsbalans —- 11.4 — 2,0 - 71 +10,3 +10,9 Bytesbalans.
| varor och tjänster | .—10.0 = 1,3 - 5,8 +14,5 +17,2 |
| Transfereringsnetto | - 8,8 -12,5 —- 16,7 — 20,6 -22,4 |
| Bytesbalans totalt | -18,8 -13.8 -22,5 — 6.1 — 52 |
« Industriproduktion (bruttoproduktionsvärde) 33 1,8 3 444,1 498.0 Oljeimport (netto) 2 2.7 29,1 9 31,3 31,6 Källa: Preliminär nationalbudget 1984
För att få en uppfattning om problemets storlek kan jämförelsen göras
att bytesbalansunderskottet år 1983 motsvarar ca 1,4 76 av industriproduk-
tionen. För år 1982 resp. 1984 har motsvarande procentsatser beräknats till
5,9 resp. 1,06. Om år 1983 tas som utgångspunkt skulle Sverige därmed behöva en ca 2 Z större industriproduktion för att fylla igen bytesbalansgapet — genom ökad export- eller importsubstitution. Härvid har beaktats att
av industrins bruttoproduktion utgör importinnehållet ca '/s. Läget ser därmed betydligt ljusare ut än för bara ett år sedan. Förbättringen har dock, skett till priset av en nedpressad inhemsk efterfrågan med åtföljande sänkta reallöner och en något stigande arbetslöshet. De strukturella oba-
lansproblemen i svensk ekonomi är därmed inte övervunna. Samtliga gamla industriländer kommer att försöka utnyttja det kom-
mande konjunkturuppsvinget för att förbättra sin ekonomiska situation. I samtliga länder ställs förhoppningar till exporten. Det behov av en förbätt- 13 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135
ring av svensk industris internationella konkurrenskraft, som var nödvändig för att redan på kort sikt eliminera underskottet i utrikesaffärerna, har delvis redan infriats. Ytterligare expansion av industrisektorn kommer
dock att krävas för att den ekonomiska balansen skall kunna återupprättas.
Eftersom liknande resonemang förs i nästan alla länder kommer konkurrensen om marknadsandelar på exportmarknaderna att bli hård.
Sammanfattningsvis kan därför sägas, de ljusa konjunkturrapporterna
till trots, att såväl den svenska ekonomin som världsekonomin står inför
besvärliga problem också de närmaste åren. Det finns anledning att utgå
ifrån att friktioner i form av protektionism även i framtiden kommer att
prägla det handelspolitiska området, att marknadstillväxten kommer att
präglas av stor ryckighet med väsentligt olika tillväxt i olika länder under olika tidsperioder och att det generella investeringsklimatet sannolikt inte
kommer att förbättras nämnvärt.
2 1970-talet — förändringarnas årtionde
Åren strax före mitten av 1970-talet betraktas allmänt som en vågbrytare
i den ekonomiska utvecklingen, såväl i Sverige som i världen i Övrigt. Fram till denna tidpunkt kännetecknades de västliga industriländerna av
en hög och stabil tillväxt. Tiden efter år 1975 präglas av väsentligt lägre
tillväxt. hög inflation och höga räntor. valutaoro, branschkriser inom industrin m.m.
Också Japan med en under de senaste 30 åren extremt snabb tillväxt har
fått uppleva denna tvära svängning. Åren 1965— 1970 var den genomsnittli-
ga japanska BNP-tillväxten 11,3 96 per år och åren 1970—1973 i genomsnitt
8,16. Detta kan jämföras med 3,7 7 åren 1974-1982. Stora delar av den
japanska industrin drabbades av den internationella lågkonjunkturen. Ett
exempel är den japanska varvsindustrin, vars kapacitet reducerats med ca
25 Z räknat i antal anställda under den senaste femårsperioden. F.n. har den japanska regeringen definierat 21 delbranscher, däribland aluminium-
smältverk, elektrostål- och papperstillverkning, där man konstaterar att marknadsutsikterna är dåliga och där regeringen har som målsättning att under en 5-årsperiod i samverkan med industrin reducera kapaciteten med upp till nära 60 § för vissa branscher.
Alla länder har dock inte vidtagit åtgärder i samma riktning. Trots det dåliga marknadsläget har en betydande kapacitetsutbyggnad ägt rum inom flera områden. Världsekonomin kännetecknas nu av betydande obalanser och en fortsatt överkapacilet: inte minst inom basindustrin (tabell 5).
Överkapaciteten hänger direkt samman med cen avtagande tillväxt. Även
inom nya produktområden, såsom fickräknare och nu senast hemdatorer, har produktionstillväxten gått så snabbt att marknaden inte expanderat i
takt med utbudet.
Prop. 1983/84: 135 = 195
Tabell 5 Beräknad kapacitet och produktion i vissa basnäringar år 1982 Basindustri : Kapacitet Produktion
milj ton ec milj ton C£ Papper & papp
| — Sverige | 7 | 3,3 | 6 | 3,3 |
| —- Världen | 210 | 100 | 165 | 100 |
| Massa | | | |||
| — Sverige | 10 | 6,3 | 8 | 6,2 |
| —- Världen | 150 | 100 | 125 | 100 |
Oljeprod. (raffincring)
— Sverige 23 1.0 15 0.8 - OECD . 2340 100 1830 100
Rästål
— Sverige 6 1.0 4 oe 2 - OECD 565 100 330 100
Varvsindustri (1980)
— Sverige 0.6 3.2 0,3 2,3 — Världen 19 100 - 13 100
Källa: Industridepartementet
Många olika förklaringar har presenterats till varför utvecklingen under 1970-talet kom att brytas drastiskt jämfört med föregående årtionden. Som redovisas i rapporten (Ds I 1983: 12) Svensk ckonomi i ett 30-årsperspektiv
har i huvudsak fem olika typer av förklaringar presenterats som orsak till de omfattande ekonomiska problemen.
En sådan typ av förklaringar är att de snabbt uppdykande problemen var
en följd av tillfälligheter. Framför allt framhålls de två oljekriserna som
orsaker till i-ländernas problem.
En annan förklaring tar sin utgångspunkt i att förväntningarna på jämn
och fortsatt tillväxt var alltför högt ställda efter två decennier av historiskt sett extremt hög tillväxttakt. 1970-talet kan i detta perspektiv sägas repre-
sentera en återgång till ett mer "normalt ” läge. För det tredje har många ekonomer uppehållit sig kring grundläggande
strukturfrågor för att finna godtagbara förklaringar. Redan i slutet av 1960talet började stagflationstendenser uppmärksammas i i-länderna. Ett exempel på sådana förklaringar är de förändringar det internationella betal-
ningssystemet undergick till följd av det s.k. Bretton Woovds-systemets
kollaps. En annan orsak av strukturell karaktär, som ofta framhållits, är att nya konkurrentländer snabbt dök upp på världsmarknaden.
En fjärde typ av förklaringar bygger på en föreställning att den ckonomiska utvecklingen alltid innehåller längsiktiga pendelrörelser (s.k. kondratieff-cykler). Tillväxtperioder följs av krisperioder innan ekonomin an-
passar sig inför en ny tillväxtperiod. Den senaste tillväxtperioden hade i
detta perspektiv sin början i 30-talskrisen. Betydelsen av viktiga innova-
tioner (1. ex. bilen och motorn), kring vilka en sådan tillväxtperiod byggs upp, brukar därvid framhållas.
Slutligen bör också nämnas den speciella typ av förklaringar. som foku-
seras kring industrisamhällets övergång till ett service- och tjänsteproducerande samhälle.
Det är inte möjligt att finna ex huvudsaklig orsak till 1970-talets ekono-
miska problem. Ingen av de ovan uppräknade förklaringarna kan avskrivas
som helt ovidkommande. Ett antal tillfälliga förhållanden under 1950- och 1960-talen var viktiga för utvecklingen; inte minst ur ett svenskt och europeiskt perspektiv. |
Det teknologigap som rådde gentemot USA angav en utvecklingsriktning för Europa (och Japan) som var förutsägbar. Kraven på grundläggande forskningsarbete var som en följd av detta gap begränsade. Europeiska
(och japanska) företag kunde bygga vidare på amerikansk industris kun-
nande och koncentrera resurserna till att bygga upp modern produktionskapacitet. Vidare var utan tvekan svensk industri i ett mycket gynnsamt
konkurrensläge under första efterkrigstiden. Vid den omfattande europeis-
ka återuppbyggnaden var svensk industri intakt och kunde dra nytta av
den starka efterfrågan på bl.a. råvaror och investeringsvaror. Till detta
kom den handelsliberalisering, som inleddes i Europa genom bildande av
EG och EFTA.
Inflytandet av dessa positiva faktorer klingade gradvis av I takt med att
t.ex. svensk industri själv närmade sig teknikfronten eller i takt med att
tullarna i det närmaste helt avvecklats. Detta kan emellertid inte förklara det ekonomiska sammanbrott, som drabbade Sverige och de flesta övriga europeiska länder under mitten av 1970-talet. Möjligen kan de goda åren under 1950- och 1960-talen förklara varför beredskapen inför kommande
kriser var låg. De flesta bedömare synes eniga om att oljekriserna måste betraktas som
utlösande faktorer till att de globala ekonomiska problemen under nägra få
år nådde en sådan omfattning. Det är också uppenbart att flera djupgående strukturella förändringar inträffat som underblåste krisen. Sammanbrottet
av det s.k. Bretton Woods-systemet med åtföljande valutapolitisk oro har
t.ex. fått betydande återverkningar på företagens beteende. Finansverk-
samheten har blivit allt viktigare. Även andra dimensioner av strukturförändringar har ägt rum, bl. a. att kapacitetsutbyggnad nu kan ske synnerligen snabbt, på nya produktområden och även i industriellt oerfarna länder. Sammantaget har detta skapat en osäkerhet som i kombination med allmänt låg lönsamhet och mycket höga utvecklingskostnader har medfört att
mänga företag undvikit långsiktiga produktionsinvesteringar. Förutsättningarna för att driva industriell verksamhet under återstoden
av detta sekel kommer som en följd härav att i många avseenden skilja sig
från tidigare perioders. Som en allmän slutsats av 1970-talets ekonomiska
utveckling kan därvid sägas, att (1) konkurrensen blivit allt mer kännbar
och att (2) konkurrensen numera genomgående är internationell. Det finns inte längre några skyddade marknader vare sig produktmässigt. geogra-
fiskt eller (under någon längre period) tidsmässigt. En konsekvens härav
blir att företagens omställnings- och förnyelseförmåga kommer att bli avgörande för svensk industris möjligheter att bibehålla sin nuvarande
omfattning eller öka i storlek.
3¶Industriutvecklingen i Sverige
Även om flertalet av industriländerna genomlevt ekonomisk stagnation
under senare delen av 1970-talet, har utvecklingen i Sverige i flera avseenden varit sämre än genomsnittet. Mellan åren 1975 och 1984 (prognos) har den svenska BNPn ökat med endast 1092 jämfört med 27972 för OECD totalt. För BNP-tillväxten i Sverige svarar huvudsakligen den offentliga sektorn.
Den svenska industriproduktionen har utvecklats negativt under peri-
oden 1975—1982 (tabell 6). För år 1983 beräknas dock Sverige ha haft en betydligt bättre utveckling än andra OECD-länder; inkl Japan och Väst-
tyskland som varit långsiktigt framgångsrika och svåra konkurrenter till svensk industri. För helåret 1983 beräknas den svenska industriproduk-
tionen ha ökat med 4,5 Z och den prognos för 1984 som görs i finansplanen
pekar på hela 696 ökning.
Tabell 6 Industriproduktionen i Sverige och vissa andra länder 1975—1983
(Index)
Index (1975= 100) Procentuell
förändring från
föregående år
1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1981 1982 1983! Sverige 100 100 94 92 98 98 96 95 —-2,4 0,8 34 Danmark 100 111 106 113 117 117 117 120 0.0 2,6 21 Finland 100 103 107 110 122 127 132 132 3,9 0,0 1.8 Norge | 100 106 106 116 1258 132 132 131 0,0 —0.8 2,2 Västtyskland 100 106 10 12 18 18 16 113 -h7 —26 —-3.4 Frankrike 100 108 10 H3 H8 118 H7 MS —-08 —-L7 0,0 Storbritannien 100 104 109 112 116 108 104 105 3,7 1.0 1,4 OECD Europa 100 167 HO -H2 1HU7: 17 NS H3 —-L7 —-L7 —-L7 Förenta staterna 100 Il 17 124 129 125 128 118 24 —-78 0.8 Japan 100 109 14 19 128 137-139 139 1,5 00 0.4 OECD totalt 100-108 12 H7 123-123 123 8 0,0 —-4.1 —0,8 Anm: | Första halvåret 1983 jämfört med första halvåret 1982. Källa: OECD, Indicators of Industrial Activity samt SCB.
Svensk industri har under hela efterkrigstiden varit kraftigt exportinriktad. I genomsnitt 4377 av industriproduktionen avsätts i dagsläget på exportmarknader. Exportandelen har successivt ökat. Det är därför något överraskande att tillbakagången för svensk industri har inträffat samtidigt
som världshandeln totalt sett har ökat med drygt 30 26 under samma period
(tabell 7).
En koncentrerad bild av utvecklingen inom svensk industri kan ges genom att återge utvecklingen vad avser de fyra centrala dimensionerna: 6 marknadsandelar utomlands
e investeringar
9 kapacitetsutnyttjande
9 lönsamhet.
Svensk industri har således förlorat marknadsandelar på världsmarkna-
den. Med vissa undantag (bl. a. investeringsvaror till Mellanöstern) har en förlust av marknadsandelar inträffat på i stort sett alla större delmarknader. Förlusten av marknadsandelar, mätt som Sveriges andel av världs-
exporten, har varit trendmässig. Under slutet av 1970-talet har nedgången varit kraftigare än tidigare.
Figur 2a Sveriges marknadsandel och relativprisutveckling på OECD-marknaden 1963—82 (Index)
RELATIVPRIS MARKNADSANDEL
INDEX 1307
[150
1975=100
1207 La20
1107 io
1007 Fr 100
9071 r 90
8074 r 80
Å
1963 -—65 -—67 —-69 —-71 —-73 -—-75 -—-77 +—79
Anm: Figuren är baserad på säsongrensade månadsdata för ett antal varugrupper som tillsammans motsvarar ca 75 4 av exportvärdet. Marknadsandelen har beräknats som andel av OECD-ländernas import. Källa: OECD, KI och SIND.
På den för svensk industri viktiga EG-marknaden (ca hälften av svensk export) har andelsförlusterna varit stora. Från år 1982 har svensk industri dock återhämtat betydande delar av tidigare andelsförluster (figur 2). För-
utom en stark ökning av personbilsexporten är det framför allt basindustri-
erna (inkl. reexport av oljeprodukter) som snabbast gynnats av den 16procentiga devalveringen hösten 1982. För flertalet bearbetade varor sker återhämtningen betydligt långsammare. |
Förlusten av marknadsandelar under senare delen av 1970-talet faller inte på någon speciell varugrupp. Tillbakagången har drabbat i stort sett alla delbranscher.
I samband med den allmänna recessionen i mitten av 1970-talet sjönk kapacitetsutnyttjandet inom industrin. Från slutet av år 1975 har det funnits en betydande ledig kapacitet inom flertalet branscher. Också inom verkstadsindustrin, som vanligen betecknas som tillväxtbransch, har kapacitetsutnyttjandet varit lågt (figur 3). Färre än vart fjärde företag redovi-
sade full kapacitet under andra kvartalet 1983.
Figur 2b Sveriges marknadsandel och relativprisutveckling på EG-marknaden januari 1982—juli 1983 (Index)
MARKNADSANDEL | RELATIVPRIS
110- INDEX
r 110
1053 r 105
1007 F 100
957 ”"t95
907 Fr 90
+
| |
JAN MARS. MAJ — JULI SEP — NOV . JAN = MARS MAJ JULI
1982 1983
Källa: OECD, KI och SIND.
Tabell 7 Världshandeln 1975—1984 (volym)
(Index)
Index (1975=100) Procentuell
förändring från
föregående år
1975 1976 1977 1978 1979 1980 1981 1982 1983! 19841 1981 1982 1983' 1984! Alla varor 100 112 116 122 131 134 133 130 131 139 |-1,0 —-2,5 1,0 6,0 Bearbetade varor 100 113 118 125 133 142 147 144 147 156 3,5 —2,0 2,0 6,5 OECD-marknaden för : Sveriges export av bearbetade varor (exkl. fartyg)” 100 113 117 123 136 142 143 149 157 164 1.0 4,05,5 4,5 Anm. ! Prognoser enligt preliminär nationalbudget 1984. Anm.” Vägt med marknadsländernas andelar i Sveriges export. Procentförändringarna är avrundade till hela och halva procenttal. Källor: FN, Monthly Bulletin of Statistics, National Institute Economic Review (London), konjunkturinstitutet. statens industriverk.
Investeringsaktiviteten har varit låg och sjunkande; åtminstone om man ser till de materiella investeringarna (figur 4). Investeringarna i verkstads-
industrin följer mycket nära mönstret för industrin som helhet även om de
årliga variationerna varit något mindre än för industrin som helhet. Inte heller kan några stora skillnader noteras vad gäller investeringsaktiviteten i företag av olika storlekar.
Av de materiella investeringarna är det framför allt byggnadsinvesteringarna som utvecklats ogynnsamt efter år 1975. Denna nedgång kompenscras delvis av att företagen i dag ofta hyr sina fastigheter från kommuner och privata fastighetsbolag.
Till detta bör läggas att industrin också hyr (leasar) bilar och maskiner för drygt 1 miljard per år. Denna typ av investeringssubstitution — hyra i stället för att investera i egna anläggningar — blir allt vanligare. Om leasingmarknaden läggs till investeringsstatistiken för industrin blir nedgången i de materiella investeringarna mindre än vad som ovan anges.
Enligt bl. a. Statens Industriverk (SIND 1982: 16) har det också skett en förskjutning från expansionsinvesteringar till rationaliseringsinvesteringar.
Som exempel på detta kan nämnas att Sverige är det land som i förhållande till sin industriproduktion har det största antalet industrirobotar i produk-
tionen (figur 5).
Ytterligare en avgörande förändring är den snabba ökningen av de immateriella investeringarna, dvs. långsiktiga satsningar på marknadsfö-
ring, produktutveckling och utbildning.
De immateriella investeringarna är avgörande för företagens konkur-
renskraft. Enligt uppgift från 30 svenska storkoncerner kommer de imma-
teriella investeringarna också att öka, medan de materiella investeringarna fortsätter att minska. Av figur 6 framgår att FoU-investeringarna ökat under hela 1970-talet och 1980-talets början.
Figur 3 Kapacitetsutnyttjande i verkstadsindustrin (exkl. varv) 1974-1983 1007 100
803 r 80
ol r r r r r r r - r 0)
1974 —-75 -76 —-77 -78 -79 -80 -81 -82 -83 Anm.: Andel företag med fullt kapacitetsutnyttjände. | Källa: KI/Konjunkturbarometern. Figur 4 Industrins investeringar 1972—1983 (1975 års priser, miljoner kronor)
15.000, MER Kr r 15.000
10.0001 TOTALT | 10.000
- MASKINER
5.000 1 F 5.000
BYGGNADER
r r t v " r r — 0
1972 1976 1980 Källa: SCB.
Figur 5 Antalet installerade robotar 1981/82
ANTAL PER
rp 15
Fr 10
VÄSTTYSKLAND JAPAN 3,3 5 9,4
Källa: British Robot Association och Sveriges Mekanförbund
Lönsamheten har varit extremt läg under senare delen av 1970-talet. Detta har fört med sig en gradvis sjunkande soliditet (figur 7). Av figuren
framgår också den etfekt som det statliga stödet (under antagandet allt
soliditetsnivån. Under åren 1982 och 1983 har dock en kraftig resultatförbättring skett.
Avkastningen på totalt kapital år 1982 var nära 9'Z, vilket endast överträffas av resultatet år 1974. Till följd av höga skuldräntor och kursförluster var dock räntabiliteten på eget kapital väsentligt lägre. För år 1983 beräknas resultatförbättringen ha fortsatt; i synnerhet för de stora exportföreta-
gen. Räntabiliteten på eget kapital bedöms nå 1973 och 1974 års niväer. Den grupp företag som är finansiellt starkast är de stora internationella
verkstadskoncernerna. Med en räntabilitet på eget kapital år 1982 på ca 17 Z ligger denna företagsgrupp väsentligt över industrigenomsnittet. Siffrorna avser den svenska delen av koncernernas verksamhet. Flera av de
större verkstadskoncernerna har fått vidkännas förluster eller mindre bra
resultat i delar av utlandsrörelsen.
Däremot har utvecklingen varit mindre gynnsam för de små och medelstora familjeföretagen, som försämrat sin lönsamhet i relation till de stora
företagen. Den svaga utvecklingen i småföretagen beror bl. a. på att under-
Figur 6 FoU-kostnader i svensk industri 1971—1983 (Milj. kr., 1975 års resp. löpande priser)
12.000, MILJ. Kr r 12.000
10.0007 r 10.000
8.000 1 F 8.000
6.000 + . rr 6.000 LÖPANDE PRISER
4.000 + r 4.000
FASTA PRISER
2.000 1 Fr 2.000
1971 -73 -75 =77 —79 81 —83 Källa: SCB
leverantörer och andra hemmamarknadsinriktade företag inte fullt ut kunnat kompensera sig för prisökningar på importerade insatsvaror genom att öka sina egna priser. I viss utsträckning har man också drabbats av kursförluster på s. k. korglån.
Den resultatförbättring som nu sker inom industrin — 1984 kommer sannolikt att bli ett rekordår — bör bedömas i ett långsiktigt perspektiv. Den genomsnittliga räntabiliteten på eget kapital 1970-1976 uppgick till 15,69 jämfört med 9,3 26 för åren 1977— 1983. Efter justering för inflation var emellertid den reala räntabiliteten under åren 1970-1976 ca 77 jäm-
fört med en negativ real räntabilitet på — 17 för åren 1977—1983. Det är
tack vare statligt stöd som stora delar av industrin kunnat överleva under denna period.
Vidare gäller att, i takt med försämrade marknadsutsikter och allmänt stigande räntor. företagens finansiella placeringar blivit allt viktigare. År
1983 beräknas sålunda vara det första året då näringslivet (dvs. de icke
finansiella företagen) bidrog till att finansiera det statliga budgetunderskottet genom att vara nettosparare. Likviditeten i näringslivet uppgär f.n. till
ca 60 miljarder kr. En ljusglimt år 1983 är att avkastningen på produktionskapital för första gången sedan år 1974 synes komma i nivå med avkast-
ningen på finansiellt kapital. Detta bör kunna skapa förutsättningar för en vändning av den mycket svaga investeringsutvecklingen.
Figur 7 Lönsamhet och soliditet 1970—1983
RÄNTABILITET — AVKASTNING PÅ GENOMSNITTLIG PÅ EGET KAPITAL TOTALT KAPITAL = SKULDRÄNTA -
35 | PROCENT
| 30
REDOVISAD SOLIDITET ”-
- 251
SOLIDITET ( EXKL. STATSSTÖD ) ”N
15 VN
ao 107 Ne
|.
"NT
SÅ nm"
—J6 8 —ä0 0
[0] 1970 72 —J4
Källa: SCB
Den branschivisa genomgång av nuläget inom svensk industri som industriverket genomfört i december 1983 visar på en produktionsökning under år 1984 på 426. Liksom under år 1983 är det främst verkstadsindustrin och de skogsbaserade industrierna som medverkar till detta. Sysselsättningen
viss ökning av sysselsättningen kan dock förutses under hösten 1984. Även en mycket måttlig sysselsättningsökning kan förväntas medföra betydande nyanställningsbehov p. g. a. naturlig avgång och en i högkonjunkturer allmänt ökad personalomsättning. Industrins bruttoinvesteringar väntas enligt branschbedömningarna öka med 4 jämfört med år 1983.! Sedan branschgenomgången genomfördes har den positiva utvecklingen varit fortsatt stabil. Det är därför sannolikt att siffrorna för år 1984 bör justeras upp ytterligare.
Det finns därmed goda utsikter att den negativa trenden har brutits. Svensk industri har befunnit sig i en nedåtgående spiral sedan mitten av
t En utförligare redovisning av branschbedömningarna och av nuläget inom svensk industri ges i industridepartementets årsrapport Industri och industripolitik 1983/84
1970-talet. Förlorade marknadsandelar, låg lönsamhet, lågt kapacitetsut-
nyttjande och låg investeringsnivå har successivt undergrävt konkurrens-
kraften. Problemen är dock långt ifrån lösta. Under år 1982, som känne- ' tecknades av vinståterhämtning, arbetade fortfarande drygt 110000 personer i ca 400 företag med mycket dålig lönsamhet. Inom denna företagskate-
gori minskades antalet anställda med 10000 personer från året innan. Många av dessa företag har en rad förlustår bakom sig. Bortsett från ett mindre antal expansiva teknikbaserade företag och de
solida stora verkstadskoncernerna försämrades läget för svensk industri
dramatiskt under senare delen av 1970-talet och 1980-talets första år. Den omsvängning som inträffat under de senaste två åren har skett från ett bottenläge. Speciellt hårt utsatt har situationen för de mindre företagen
varit, för den hemmamarknadsorienterade industrin i övrigt och för delar av basindustrin. I den senare gruppen har de företag som saknat kraft- och råvarutillgångar drabbats hårdast. För dessa företagsgrupper kommer år
1984 att vara avgörande för att man skall kunna konsolidera sig och vända
utvecklingen på längre sikt.
4¶Hög omvandlingstakt — men inte tillräcklig?
Utvecklingen under 1970-talet har påvisat svensk industris sårbarhet. Konkurrenskraften på befintliga marknads- och produktområden var inte tillräcklig. Inte heller var förnyelseförmågan tillräcklig för att snabbt ställa om till ny produktion. För att ge underlag för en bedömning om varför svensk industri har stagnerat, och om behovet av förnyelse av svenskt näringsliv, redovisas i detta kapitel: e industrins strukturomvandling på branschnivå samt krisbranschernas
utveckling (branschförändringar) e nyetableringar och konkurser (förändringar på företagsnivå) e storföretagens strategiförändringar (förändringar inom företag)
e profilen på nya teknikområden (teknikförändringar)
Kapitlet avslutas med att kopplingen mellan bransch-, företags- och teknikbegreppen utvecklas något ytterligare. Detta sker genom att starka ”utvecklingsblock” inom svensk industri diskuteras.
4.1 Industrins strukturomvandling
Strukturomvandlingen i industrin tar många olika former. Dels faller
arbetsställen växer, medan andra minskar sin sysselsättning. Dessa för-
ändringar sker löpande och med olika styrka vid olika arbetsställen. En-
dast delar av förändringen låter sig mätas.
I de följande beräkningarna skiljs mellan arbetsställen som funnits kvar med oförändrad produktionsinriktning under 1970-talet och arbetsställen
klassificerats till annan bransch). Arbetsställen som försvunnit ur en bransch på grund av omklassificering jämställs här med avregistrerade arbetsställen, och arbetsställen som tillkommit genom omklassificering
jämställs med nyregistrerade. Skälet till detta är att strukturomvandlingen i industrin lika väl kan ske genom förändring av produktionsinriktningen i befintliga arbetsställen som genom nya arbetsställen!.
Omvandlingstiakten
Sedan år 1970 har drygt hälften av alla arbetsställen omklassificerats eller försvunnit ur statistiken samtidigt som 40Z£ av de som nu finns
registrerade tillkommit sedan 1970. Förlusten av arbetsställen kompen-
seras således inte av nytillkommande. Det totala antalet arbetsställen har minskat.
och bortfallande arbetsställen och genom förändring inom arbetsställen som funnits registrerade under hela perioden.
Tabell 8 Utvecklingen 1970—1980 i industri och gruvor (Procent av sysselsättningen 1970)
| Nytillkommande arbetsställen | +28Z4 |
| Bortfallande arbetsställen | 1.34 56 |
| Växande arbetsställen | + 1097 |
| Minskande arbetsställen | 102 |
| Totalt | —- 67 |
Sysselsättningen i nytillkomna arbetsställen i förhållande till den totala
sysselsättningen år 1970 i industrin uppgår till ca 28. Det totala syssel-
sättningsbortfallet genom bortfallande arbetsställen är 34 Z6. Till detta skall
läggas att de minskande arbetsställena som funnits under hela perioden
förlorat lika många sysselsättningstillfällen som de växande har ökat.
Slutsatsen blir att sysselsättningstillskottet från nyregistrerade varit för litet och/eller att sysselsättningsbortfallet varit för stort för att en oförändrad sysselsättning skulla ha bibehållits.
! Med ”bortfallande arbetsställen” avses här avregistrerade arbetsställen samt arbetsställen som försvunnit ur en bransch genom omklassificering. och med ”nytillkommande arbetsställen” avses på motsvarande sätt arbetsställen som nyregistrerats eller som tillkommit i en bransch genom omklassificering. Begreppen ”bortfallande” och ”nytillkommande” innebär således inte bortfall ur industristatistiken utan tar sin utgångspunkt i produktionsinriktningen.
Prop. 1983/84: 135 | 207
Tillväxtbranscherna har definierats som kemiindustrin och verkstadsin-
dustrin exkl. varven. Tillväxtbranscherna svarade år 1964 för 40 Z, år 1970 för 44 22 och år 1981 för 4972 av sysselsättningen i industrin. En stor andel av sysselsättningen — ca 3796 — återfinns i arbetsställen
som nyregistrerats eller omklassificerats under tiden 1970— 1980. Bortfallet — genom avregistrering eller omklassificering — understiger nytillkomna och uppgår till ca 352. Totalt har tillväxtbranscherna ökat sin sysselsätt-
ning med ca 44. Den tunga industrin svarade år 1964 för 2596, år 1970 för 234 och år
1981 för 22 Zz av industrisysselsättningen. Den tunga industrin innehåller i detta sammanhang gruvor och mineralbrott, massa och papper, petroleum-
raffinaderier,. smörjmedels-, asfalt- och kolproduktindustrin, jord- och
stenvaruindustrin, järn-, stål- och metallverk samt varv.
Andelen av sysselsättningen i nytillkommande arbetsställen har varit väsentligt lägre än i tillväxtindustrin. Totalt finns 2077 av sysselsättningen
i arbetsställen som tillkommit under perioden. Samtidigt har dock bortfal-
let varit större, ca 25 Z. Utvecklingen i de enheter som funnits registrerade
under hela perioden har varit sämre än för t. ex. hela industrin. De växande
enheterna har ökat med ca 896, medan de minskande förlorat drygt 1296 av sysselsättningen. Totalt har den tunga industrin förlorat 924 av sin sysscl-
sättning mellan åren 1970 och 1980.
Utvecklingen på branschnivå visar att maskinindustrin, instrumentin- ' dustrin, plastvaruindustrin och petroleumindustrin har höga nyregistreringsandelar. Vidare framgår vid en detaljstudie att maskinindustrin också
har ett högt bortfall. Detta tyder på en hög rörlighet/omvandlingstakt i
denna delbransch. 'Teko, gummi- och jord-stenindustrin är ytterligare exempel på branscher med stort bortfall.
Krisbranschernas utveckling
Varvsindustrin har genomgått en mycket drastisk omvandling sedan är
1975. Sysselsättningstillfällena har minskat från 38 700 år 1975 till 16 000 år
1984 (prognos). Orter som Göteborg, Landskrona och Malmö har fått vidkännas kraftiga bortfall av arbetstillfällen. Antalet sysselsatta med nyproduktion av fartyg har minskat ännu snabbare än branschen som helhet — från 28000 år 1975 till 7000 anställda år 1983 (figur 8).
Sysselsättningen inom tekoindustrin har också minskat kraftigt från år
1975, då 57 100 sysselsattes inom branschen. Enligt prognos för år 1984 skulle sysselsättningen sjunka till under 32 000 anställda, dvs. nästan en
halvering av antalet anställda på mindre än tio år (figur 9).
[N - a oc ” Zz SL - a) we > E os ; :ä = 20 A 2 PÅ 3 33 2X 3 23 < 3
:
|
Äd [ri 28 kk OQO gs 8 8 8 [0] I 8 ss 8 ss 8 3 8 8 ds 38 ss 8 gg ds 83 ss 82 8 SS 83 3 ss 8 L
Även sysselsättningen inom gruvnäringen har minskat. År 1975 syssel-
sattes 9400 i svenska järnmalmsgruvor. I prognos för år 1984 är sysselsättningen nere i 5 400 (figur 101.
Figur 10 Sysselsättning i järngruvor
ANTAL SYSSELSATTA
10.000 r 10.000
8.000 + F 8.000
6.000 | t 6.000
4.000 I 4.000
2.000 | 2.000
ol |
1975 1982 1983 1984 ( PREL ) ( PROGNOS )
Källa: SIND, SCB och industridepartementet
Antalet sysselsatta inom järn- och stålindustrin har minskat. Totalt har
15 000 arbetstillfällen försvunnit sedan 1975. Av dessa svarar specialstålföretagen för en minskning på nära 10000 (figur 11).
Ett alternativt mått på strukturomvandlingen
Strukturomvandlingen kan statistiskt mätas genom att de absoluta sysandel av den totala sysselsättningen. Om det sker stora förändringar, dvs.
branscher kraftigt minskar/ökar sina andelar, blir summan av alla föränd-
ringar hög och strukturomvandlingsmåttet högt. Tabell 9 Summerade andelsförändringar för olika delperioder (Promille)
1965-1970 = 1970-1975 — 1975—1980
| (1) 21 branschgrupper | 94 | 89 | 99 |
| (2) 172 branschgrupper | 142 | 168 | 153 |
| (D/2) | 0.66 | 0,53 | 0.65 |
Källa: SCB.SIND
14 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135
Figur 11 Sysselsättning i järn- och stålindustrin
Ul CO
VARAV HANDELSSTÅL VARAV SPECIALSTÅL
60.000, ANTAL SYSSELSATTA | 60.000
50.000 F 50.000
40.000 F 40.000
30.000- | F 30.000
20.000 I t 20.000
10.0001 F 10.000
1975 1982 983 1984
( PREL ) ( PROGNOS ) Källa: SIND. SCB cch industridepartementet
Av tabell 9 framgår att den beräknade strukturomvandlingstakten blir
olika beroende på vilken branschindelning som utnyttjas som underlag vid beräkningarna. Om industrin delas in i 21 branscher är strukturomvandlingstakten högst under senare delen av 1970-talet och lägst under den första delen. I genomsnitt är strukturomvandlingstakten under 1970-talet
densamma som under den senare delen av 1960-talet.
Om detaljeringsgraden ökas till 172 delbranscher erhålls en något annorlunda bild. Förhållandet mellan de senare perioderna av 1960- och 1970talen är ungefär detsamma, men strukturomvandlingstakten under första
delen av 1970-talet är nu högre än under de andra perioderna. Den tredje raden i tabellen anger andelen av den här uppmätta struktur-
omvandlingen, som sker mellan olika branschnivåer. För den första och
tredje perioden ligger denna andel på ca 65 26. Strukturomvandlingen inom resp. branschnivå utgör då ca 35£. Under 1970-talets första hälft var
strukturomvandlingen inom branschaggregaten avsevärt högre, nästan
502.
Viss försiktighet måste iakttas när man drar slutsatser om strukturomvandlingstakten. Det är dock klart att beräkningarna inte ger stöd för
antaganden att strukturomvandlingstakten minskat under 1970-talet.
I en studie från FN:s Economic Commission for Europe (ECE) har ett liknande strukturomvandlingsmått använts. Mot bakgrund av ECE:s studie kan konstateras att strukturomvandlingen inom den svenska industrin inte i väsentlig utsträckning avviker från den i andra länder — varken när det gäller omfattning eller inriktning.
4.2¶Nyetableringar och konkurser
Under 1960- och 1970-talen har etableringstakten långsiktigt minskat!
Trenden bröts under 1980-talets första år, som visade en uppgång i etableringstakten (figur 12).
Huvuddelen av de nya företagen har en enkel produktion och är verksamma på en lokal marknad. Det är företag av typen bagerier, träskotillverkare, snickerier, tryckerier, textilföretag m. m. som dominerar bland de nya företagen. Endast 5—10 94 av företagsetableringarna baseras på någon mer avancerad produktion och/eller nationella/internationella marknader.
Men även om antalet nya teknikbaserade företag — högst omkring 100 under år 1982 — är begränsat, kan flera av dessa på lång sikt komma att ge betydande tillskott till den tekniskt industriella förnycelsen. Samtidigt som nyetableringarna är kvar på 1981 års nivå beräknas anta-
let konkurser inom industrin ha minskat under 1983. Konkursstatistiken visar vidare att det antal anställda som berörs av konkurser minskat
kraftigt. |
Mot bakgrund av den befintliga nyetablerings- resp. konkursstatistiken är det inte möjligt att dra några säkra slutsatser om företagsbeståndets utveckling. Till antalet konkurser skall nämligen också läggas ett okänt (men sannolikt litet) antal nedläggningar utan konkurs. |
De nya företagen svarar på kort sikt för en mycket begränsad del av de
nya arbetstillfällena. Totalt sysselsattes ca 2000 i de tillverkningsföretag som startades under år 1982. Antalet nya arbetstillfällen som härvid skapas
på litet längre sikt är dock svårt att i förväg uppskatta. I rapporten ”Fakta och fördomar om framtidsföretagen” (1983)" görs följande bedömning angående sysselsättningsutvecklingen i nvstartade tillverkningsföretag
fram till år 2000:
! Uppgifterna är hämtade från statens industriverks studie 1979:4, Företagsbildningen i tillverknings- och byggnadsindustrin, samt en uppföljning gjord med identisk metod baserad på data från Micromedia/SIND. > Underlagspromemoria till småföretagsdelegationens (I 1977:D) arbetsgrupp för teknikbaserade och kunskapsintensiva företag. Arbetsgruppens arbete slutredovisades vid eu sammanträde med småföretagsdelegationen den 9 september 1983.
Prop. 1983/84: 135 ro [Ne
Figur 12 - Nyctableringar och konkurser i svensk tillverkningsindustri 1965—1982
ETABLERINGAR KONKURSER PROGNOS
2.000 A ANTAL FÖRETAG r 2.000
1.5007 1.500
1.000 1 r 1.000
500 rr 500
O-— T T + [0]
1965 1970 1975 1980
Källa: Micromedia, ackordcentralen och SIND
""Tvpiskt för dessa företag är att det ofta handlar om en kraftig individualisering — en eller ctt fåtal personer i ledning och ägande som är drivande.
På det här fältet äger också rum en kontinuerlig förändring genom buy-
outs, fusioner i mindre skala och i ett litet antal fall också nystartade
företag med snabb tillväxt.
e Sannolikt kommer, som cen effekt av venture-capitalboomen och OTCmarknaden, fler nya företag med unika produkter och marknadsposi-
tioner att växa fram än under 70-talet. Flertalet av dessa kommer dock att så småningom inlemmas i storföretagen. Två till fyra självständiga nva storföretag — som Gambro eller Tetra Pak — kan förväntas uppträ-
da. e År 2000 kommer total sysselsättningseffekt i Sverige av nya tillverkningsföretag, startade 1980—1990, med minst 20 anställda år 2000 och med egna produkter till övervägande del, sannolikt att vara [5—30000. Den högre siffran gäller om venture-capitalmarknaden ger god effekt.
Levebrödsföretagen lägger en ökad tonvikt vid tjänstesektorn. Ut-
vecklingen blir emellertid mycket beroende av statsmakternas inställning och de villkor, inte minst skattemässiga, som kommer att gälla.
Servicesektorn är ur sysselsättningssynpunkt central. Här verkar en stor del av levebrödsföretagen, men här sker också en accelererande utveckling av nya idéföretag och nya sätt att organisera och hantera
marknaden.”
Sysselsättningstillskottet i nya företag är litet i lämförelse med de för-
ändringar som sker i befintliga företag. Volvos personbilstillverkning ökade t. ex. antalet anställda med nära 1000 under år 1982. Sedan 1970-talets början har SKF med bibehållen produktion minskat antalet anställda i fabriker som gör rullningslager från 57 000 till 34 000 anställda i Sverige och utomlands. Med ett nytt system för tillverkning utan bemanning (PC 80systemet) förväntas SKF ytterligare kunna minska antalet anställda med
bibehållen produktion.
4.3 Förändringar inom storföretagen
Produkter, produktionsmetoder. administrations- och styrsystem anpassas ständigt till nya och ändrade förhållanden. I den svenska industrin satsades 1982 ca 8-9 miljarder kr. på forskning och utveckling för att stärka konkurrenskraften. Detta utvecklingsarbete leder tll ständig förnyelse, som på avgörande sätt förändrar företagen utan att detta registreras i
industristatistiken. Merparten av den mätbara och det volymmässigt störs-
ta förnyelsearbetct sker i storföretagen.
Storföretag som t.ex. ASEA och Ericsson har förändrats påtagligt under senare år. Elektroniken har på kort tid utvecklats och anpassats till dessa
företags produkter och produktionsmetoder. Mekaniken ersätts med elektronik och redan i dag är ASEA och Ericsson I hög grad elektronikföretag. Tillsammans satsar de nästan 3 miljarder kronor på forskning och utveckling.
Också i andra svenska storföretag har skett betydande strategiförändringar under senare år. I tabell 10 återges några bakgrundsfakta för tio av svensk industris mest internationaliserade företag.
Tabell 10 Fakta om storföretagen
År 1982
| FoU Mdr | Omsätt- Anställ- Sverige ning Mdr | da totalt 1000-tal 1000-tal | ||
| Volvo | 1.2! | 75.6 | 75 | 57 |
| Saab-Scania | 1.3 | 18.7 | 40 | 33 |
| ASEA | 1.2 | 25,8 | 56 | 36 |
| Ericsson | 1.6 | 20,2 | 68 | 29 |
| SKF | 0,27 | 14,5 | 47 | 9 |
| Atlas Copco | 0,2 | 7,9 | 18 | 5 |
| Alfa Laval | 0,3 | 8,3 | 18 | 7 |
| Astra | 0,4 | 2,9 | 6 | 3 |
| Pharmacia | 0,3 | 1,9 | 4 | 2 |
| Electrolux | = 6,7 | 31,7 207,5 | 100 432 | 37 218 |
Källa: Årsredovisningar 1982, Affärsvärlden 1983 ! Gäller endast personvagnar
> Uppgift från 1981
3¶Uppgift saknas
Prop. 1983/84: 135 | 214
Produktionsinriktning
Svensk verkstads- och läkemedelsindustri har stora marknadsandelar på avgränsade nischer av världsmarknaden. Volvo och Saab är stora på
lastbilar med totalvikt över 16 ton. Här är bara Mercedes större än Volvo
och Saab-Scania är världens åttonde största tillverkare. På personbilsmarknaden möter Volvo och Saab konkurrens från framför allt Mercedes och BMW inom nischen medelstora bilar.
SKF är världens största rullagerproducenter med över 5096 av världsmarknaden. Ericsson är den femte största tillverkaren av publika telefonväxlar och har där ca 1322 av världsmarknaden. Alfa-Laval är världsledande på sina huvudprodukter med t.ex. 4090 av separatormarknaden, 507 av alla sålda plattvärmeväxlare och 352 av världsmarknaden för
kompletta mejerianläggningar. Även ASEA är stort inom sina produktom-
råden. Företaget hart. ex. 50 2 av världsmarknaden inom området reaktiv effektkompensering (motverkar effektförluster vid el-strömsdistribution),
5070 av marknaden för utrustning för distribution av högspänd likström och 10—20 7 av den expansiva robotmarknaden.
Electrolux har en dominerande världsmarknadsposition på spisar,
dammsugare och kylskåp.
Läkemedelsföretagen —- Astra och Pharmacia — har koncentrerat sin tillverkning till ett fåtal produkter. Tre läkemedel (Seloken, Xylocain,
Bricanyl) svarar för drygt halva Astras koncernomsättning. För Pharma-
cias del svarar allergiprodukter (där företaget har 8096 av världsmarkna-
den), separationsprodukter och Salazopyrin (mot tarmsjukdomar) för 35 76
av koncernens omsättning.
Företagens satsningar på att vara produktledande inom relativt smala segment fortsätter. ASEA koncentrerar resurserna till ett antal huvudområden och begränsar produktsortimentet, som år 1980 innehöll ca 40000 produkter. Electrolux vidareutvecklar strategin som bygger på marknadsdominans genom företagsförvärv. Övriga företag bibehåller och utvecklar sina ”nischprodukter”.
De svenska företagens strategier skall ses mot bakgrund av att svenska företag är små i ett internationellt perspektiv. IBM satsar t. ex. årligen 12 miljarder kr. på FoU. Det betyder att detta enda företag har i det närmaste dubbelt så stora forskningsresurser som hela den samlade svenska industrin. IBMs svenska konkurrent — Ericsson — redovisar 1,6 miljarder kr. i FoU och är tillsammans med ASEA och Volvo dominerande inom svensk
forskning och utveckling. De svenska storföretagen väljer att lämna breda
forskningsfält för att i stället koncentrera resurserna till produktområden.
där i ett internationellt perspektiv begränsade forskningsresurser kan leda till kommersiellt gångbara produkter.
Organisationsförändringar
Flera stora svenska företag har under de senaste åren genomfört omfattande organisationsförändringar. ASEA har decentraliserats. De centrala stabernas resurser har i hög grad fördelats på självständiga affärsområden och/eller dotterbolag med totalansvar för geografiska områden. ASEA:s forskning utförs i dag till 9092 i de självständiga enheterna, dvs. i nära kontakt med marknaderna.
Även Ericsson har lämnat den produktorienterade organisationen och
skapat åtta självständiga affärsområden med egna chefer och 'resultatansvar. Förvärven av Datasaab år 1981 och Facit år 1982 gjordes i första
hand för att stärka marknadsorienteringen. Även t.ex. Alfa-Laval har utvecklats mot en organisation baserad på självständiga resultatenheter med totalansvar för bl. a. forskning och utveckling.
Flera storföretag har också under de senaste åren bildat särskilda innovationsbolag, där produkter och produktionsmetoder som inte direkt passar in i de olika huvudområdena kan utvecklas. Perstorp var med sitt Pernovo ett av de första företagen som slog in på den linjen. ASEA har ASEA-innovation som utvecklar udda produkter för bl.a. avyttring till andra företag, Saab-Scania har bildat Saab-Scania Combitech och Alfa- Laval har tillsammans med Cardokoncernern bildat utvecklingsbolaget AC Biotechnics.
Parallellt med att företagen decentraliserar och skapar självständiga enheter rationaliseras produktionen.
Ericsson har med effektivare produktionsmetoder och som en effekt av övergången till elektronik reducerat antalet anställda i svenska fabriker från ca 15000 vid början av 1976 till 9000 vid början av 1983. Även SKF har genom en konsekvent robotisering/datorisering kraftigt minskat antalet anställda i produktionen av rullager. I vissa tillverkningslinjer sker redan nu kontinuerlig tillverkning utan bemanning enligt ett system som utvecklats inom företaget (PC-80-systemet). Även Atlas Copco och Electrolux m. fl. genomför omfattande produktionsrationaliseringar.
Internationalisering
De svenska storföretagen är höggradigt internationellt orienterade. Atlas Copco har t.ex. 9246 av sin försäljning utomlands. SKF har 907. Astra 752 och ASEA nära 7092. Företagens satsning på väl avgränsade produktområden och marknadsdominans gör företagen beroende av världsmarknaden.
Företagen vidareutvecklar den internationella produktions- och försäljningsorganisationen. Flera företag har på senare år ökat satsningar på USA-marknaden. Volvo köpte hösten 1981 lastvagnstillverkaren White
Motors, ASEA:s robotdivision har byggt en robotfabrik I Wisconsin,
Ericsson köpte år 1980 nuvarande Ericsson Inc i USA, Atlas Copco har på
senare år köpt tillverkningsenheter i USA, osv. ASEA och Alfa-Laval är
,
exempel på företag som startat tillverkning i Japan. ASEA gör robotar och Alfa-Laval tillverkar separatorer och plattvärmeväxtar i japanska fabriker.
Internationaliseringen har 1 ökad utsträckning också tagit formen av samarbete mellan olika storföretag. Saab-Scania och Volvo fortsätter samarbetet med Fiat-Lancia resp. Renault. Ericsson har inlett samarbete med de amerikanska dataföretagen Honeywell och Sperry om teknisk utveck-
ling och marknadsföring av Informationssystems produkter. Astra har
inlett samarbete med läkemedelsföretaget Merck i USA.
Det är inte bara svenska företag som utvecklas i denna riktning. Företag
som IBM har ändrat strategi och söker nu aktivt nya samarbetspartners. Överhuvudtaget kännetecknas elektronik- och dataindustrin f.n. av stor aktivitet vad gäller sökandet av nya världsomspännande samarbetsrela-
tioner på företagsnivå.
Vid sidan av att produktionen och försäljningsorganisationen ytterligare internationaliserats har också ägandet blivit mer internationellt. Ericsson
och Pharmacia har emitterat aktier på New Yorkbörsen och Alfa-Laval på
Londonbörsen. Utländska placerare har också visat stort intresse för Stockholmsbörsen.
4,4. Förändringar i tekniknivå och teknikinriktning
På kort sikt är det framför allt sysselsättnings- och produktionsförändringar som noteras som inslag i industrins strukturomvandling. Nyetable-
ringar och konkurser samt förändringar i storföretagens organisation är en
annan dimension av näringslivets förändringar.
Mer svåranalyserat är de bakomliggande tendenser svensk industri visar att söka sig mot nya produkt- och marknadsområden och mot nya tillverkningsmetoder. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i sitt senaste program ägnat betydande uppmärksamhet åt frågan om vilka teknikområden som svensk industri har en god utvecklingspotential på.
Ett antal teknikområden framstår därvid som speciellt intressanta:
Informationsteknologi
Informationsteknologin är i Sverige liksom internationellt drivkraften
bakom stora förändringar inom nära nog alla samhällsområden. Den repre-
senterar ett av de få mera betydande tillväxtområdena för 1980-talet och
ger även på längre sikt utomordentligt stora utvecklingsmöjligheter. Såväl
industriellt som forskningsmässigt har basen breddats väsentligt under senare år. vilket inte hindrar att den fortfarande är relativt smal.
Den svenska elektronikindustrin är starkt koncentrerad till telekommu-
nikations- och försvarselektronikprodukter. Kraftreglering (ASEA) och
bankterminalsystem (Ericsson och Svenska Philips) är andra områden, där en internationellt framskjuten position nåtts. I fråga om konsumentelektronikprodukter och generella datorer har Sveriges utvecklingskapacitet och marknadsframgångar varit blygsamma. En viss öppning för svensk industri
har skapats inom dataområdet genom den snabba tekniska och marknadsmässiga utvecklingen av smådatorer. Företag som t. ex. Luxor. som nyligen köpts upp av finländska Nokia, har kunnat hävda sig relativt väl på
hemmamarknaden. Ett litet antal större företag dominerar den svenska elektronikindustrin. Av cen total omsättning för branschen år 1982 på ca 22 miljarder kr. svarar de mindre elektronikföretagen, dvs. företag med mindre än 200 anställda,
för endast ca 1292. Under perioden 1977-1982 ökade de mindre elektronikföretagen sin omsättning med i genomsnitt ca 2096 per är. De mindre elektronikföretagen är främst inriktade på industriell elektronik, medicinsk elektronik samt mät- och analysinstrument.
En viktig och den kanske sysselsättningsmässigt snabbast växande de-
len av den svenska informationsteknologiindustrin utgörs av företag, som arbetar med programvaruutveckling och datakonsultverksamhet. En bety-
dande nyetablering har ägt rum inom denna sektor. som ännu företrädesvis är inriktad på bemmamarknaden. En begynnande tnternationalisering kan dock noteras.
Även för framtiden torde en högt kvalificerad hemmamarknad utgöra ett av de viktigaste konkurrensmedlen för svensk informationsteknologiindu-
stri. Utbyggnaden av olika typer av kommunikationsnät har stor strategisk betydelse. Tillgång till kompetenta informationsteknologispecialister hos
användare och leverantörer är en grundsförutsättning för en positiv utveckling av informationsteknologin i Sverige. Det råder f.n. såväl i Sverige
som internationellt brist på systemtekniker. programmerare och data- och elektronikingenjörer. Betydelsefulh är också allmänhetens inställning tll
datatekniken och breda användargruppers intresse och förmåga att enga-
gera sig i användningen äv denna teknik. Den positiva attityd till den nya tekniken, som våra fackliga organisationer redovisar, är en stor tillgång och utgör en konkurrensfördel för svensk industri.
Energiteknik
Vid sidan av mikroelektroniken är utvecklingen på energiområdet san-
nolikt den faktor, som starkast präglar verkstadsindustrins produktutveck-
ling. Det gäller givetvis 1 särskilt hög grad de produkter, som är direkt
varor samt omvandling och överföring av energi. SKF:s plasmaprocess representerar här ett intressant nytt inslag liksom givetvis ASEA:s produkter. För många andra verkstadstekniska produkter är dessutom energi-
förbrukningen i samband med produkternas användning viktig för kon-
struktionsarbetet. Som redovisats i en studie av Ingenjörsvetenskapsakademien, har svensk industri en framskjuten position och goda utvecklings-
möjligheter inom flera produktområden av energiteknisk karaktär. BI. a. är det värt att notera att svensk industri under de senaste åren etablerat sig på
offshoremarknaden vad gäller såväl serviceverksamhet som leveranser av utrustning.
Verkstadsteknik
Inom många av de hittills dominerande produktområdena för svensk verkstadsindustri råder mycket hård konkurrens, främst till följd av överetablering. Denna situation kommer: som tidigare nämnts sannolikt att
bestå under en längre tid, varför företagen för att kunna driva sin verksam-
het vidare tvingas att göra stora insatser för att dels utveckla nya generationer av sina produkter med förbättrade prestanda, högre kvalitet och bättre kundanpassning, dels öka automationsgraden och flexibiliteten i
produktionen. Svensk verkstadsindustri ligger långt framme i tillämpningen av avancerad produktionsteknik och måste bedömas ha goda möjlighe-
ter att dra fördel av den närmast omvälvande utveckling av verkstadsindustrin, som förutses under 1980- och 1990-talen.
Tekniknivån varierar starkt mellan olika företag och produktionsanläggningar, beroende på bl. a. branschtillhörighet och storlek på företaget. Till övervägande del utvecklas och utnyttjas ny verkstadsteknik först inom de
större verkstadsföretagen. De kan sedan spela en viktig roll för spridning-
en av ny teknik till mindre företag. I jämförelse med många andra länder av samma storlek, har Sverige fördelen av att ha flertalet grenar av verkstadsindustrin företrädda inom landet. Inom de flesta områden är dock antalet företag få och företagen internationellt sett mycket små.
En bred tillämpning av avancerad verkstadsteknik hos underleverantörer och legotillverkare är nödvändig för dessa företags överlevnad. Det
finns redan åtskilliga exempel på svenska småföretag, som framgångsrikt
utnyttjar avancerad verkstadsteknik.
Den svenska utrustningsindustrin består till övervägande del av mindre företag med en mycket specialiserad produktion och små utvecklingsresurser. I Sverige finns flera framstående leverantörer av utrustning, som kan ingå som komponenter i flexibla tillverkningssystem (FMS). Visst
samarbete för leverans av FMS har kommit till stånd. 1 många fall måste en
komplettering med utländska utrustningar ske för att ett fullständigt tillverkningssystem skall kunna levereras.
Materialteknik
Verkstadsindustrin har en viktig gränsyta mot materialtillverkande industri. I Sverige har den senaste industrin hittills varit bäst utvecklad i fråga om metalliska material. I Sverige finns företag (t.ex. Fagersta, Sandvik
och SKF) som är bland de världsledande inom hårdmetall- och snabbstål-
områdena. Dessa företag representerar en viktig kompetens för utveckling av teknik för skärande bearbetning, som bedöms ha stor betydelse för
utvecklingen av flexibla tillverkningssystem för detaljtillverkning. |
Flera av de materialtekniska områdena som väntas få ökad betydelse
griper individuellt och tekniskt in i varandra. Den starka position som svensk industri har inom några av dessa områden, kan därmed bidra till
utvecklingen inom andra angränsande områden där kompetens hittills saknats eller varit svag.
En betydande kompetens har i Sverige byggts upp inom det pulvermetallurgiska området. omfattanden bl.a. pulvertillverkning, produktions-
utrustningar för pulverpressning och pulvermetallurgiskt tillverkade hård-
metall- och specialstålprodukter. Denna kompetens bör kunna ge stöd till
den ökade användningen av pulverteknik, som kan förväntas inom verkstadsindustrin.
Pulvertekniken används också vid framställning av konstruktionskeramer. för vilka industriell tillverkning ännu saknas i Sverige. En viss kompetens har emellertid under det senaste decenniet byggts upp vid
några företag och forskningsinstitutioner. Totalt sett har de svenska sats-
ningarna hittills varit blygsamma. Kompetensen i fråga om pulverpressning är dock internationellt framstående. Intresset i svensk industri för att
starta detaljtillverkning i keramiska material har under den senaste tiden påtagligt ökat. Kopplingar finns också mellan pulvertekniken och den s.k. snabbstel-
ningstekniken, vilken erbjuder stora möjligheter till utveckling av material med nya prestanda. Forskarkompetens håller på att byggas upp i Sverige inom detta område, där svensk industri måste bedömas ha goda möjligheter att hävda sig.
Teknik för vacuumbeläggning har under de senaste åren etablerat sig i Sverige, dels genom tillämpningar i hårdmetallindustrin, dels genom att nya legobeläggningsföretag startas. En fortsatt spridning av denna typ är att vänta. Den forskningskompetens som byggts upp i landet. är i detta sammanhang av stort värde.
Genom den stora satsningen på tunnplåt i Domnarvet finns nu inhemsk
tillverkning av höghållfast stål med god pressbarhet, s.k. DP-stål. som anses ha stora utvecklingsmöjligheter. Rostfria duplexstål utgör en närbesläktad produktgrupp. De svarar ännu för endast en marginell del av den rostfria marknaden, men bedöms ha stor utvecklingspotential. Av de ca
6000 ton per år som i dag tillverkas i världen svarar svensk industri för inte mindre än 3096. För båda ståltyperna finns ett behov av kunskapsuppbyg-
gande forskning.
Underleverantörer till verkstadsindustrin av typ smidesverkstäder och gjuterier är hårt ansatta av importkonkurrens. Detta gäller bl. a. i hög grad lättmetallområden. En höjning av den produktionstekniska nivån är nöd-
vändig för att uppnå konkurrenskraft. Komponenter i plast för verkstadsindustrins produkter tillverkas dels i
fristående plastvaruföretag, varav Aertalet är legotillverkare. dels inom de större verkstadsföretagen. Plastråvarorna importeras nästan helt från de stora utländska kemiföretagen. Utnyttjandet av konstruktionsplaster ökar i framför allt flyg- och fordonsindustrin. Tillverkning av glasfiberarmerade polyrmerbaserade kompositer har också kommit igång i landet.
Utrymmet för nya tillämpningar av polymera konstruktionsmaterial i verkstadsindustri är svenska plastvarutillverkare som svenska verkstäder. En begränsad faktor ligger i att många konstruktörer saknar erfarenhet av
konstruktionsarbete i plast. I många fall saknas också materialdata, beräk-
ningsmetoder för konstruktioner, provningsmetoder och rationell till-
verkningsteknik. Detta gäller exempelvis för fiberkompositmaterial. Ut-
veckling av limningsteknik för fogning av plaster och fiberkompositer
inbördes och till andra material som metaller och keramer kommer i hög grad att vara avgörande för kvalificerade användningar av plaster i olika
konstruktioner. Nya specialpolymerer kan mycket väl komma att utvecklas och möjligen också tillverkas i Sverige, i första hand på grundval av idéer som framkommer inom högskoleforskningen.
Medicinsk teknik och bioteknik
I Sverige har sedan länge bedrivits en omfattande och internationellt sctt framstående biomedicinsk forskning. Denna har varit avgörande för framväxten av en ”biomedicinsk” industri, som visserligen ännu är relativt
liten men som växer snabbt. Läkemedelsindustri i vid bemärkelse domincerar och har visat en stor förmåga att ta fram nya produkter. När det gäller medicinsk-teknisk utrustning sker vid sidan av en snabb tillväxt i etablerade företag också en viss nyctablering.
Relativt få svenska företag är ännu aktivt engagerade inom det biotckniska området. Ett par ligger dock redan långt framme även internationellt sett. Ytterligare några synes ha goda förutsättningar att skaffa sig en position. Intressant i sammanhanget är att en merpart av engagemangen avser utrustning och insatsvaror för bioteknisk forskning och industri samt
utnyttjande av bioteknik i medicinsk-teknisk utrustning. Bl.a. inom det separationstekniska området finns ett gynnsamt utgångsläge för utveckling
av en stark industri. Biotekniska projekt drivs även inom läkemedelsområdet, bl.a. ett pionjärarbete i fråga om framställning av mänskligt tillväxthormon.
Utanför de områden som nyss har nämnts har svensk industri med enstaka undantag förhållit sig avvaktande till biotekniken. Jämfört med
utländska kemiföretag har exemplevis den svenska kemiindustrin ägnat biotekniken litet intresse. Under år 1982 har dock flertalet kemiföretag
intensifierat sin bevakning av och kontakt med bioteknisk forskning. I
synnerhet kommer beroendet av och kontakterna med den akademiska forskningen och läkarvetenskapen att vara centrala.
Kemiteknik
De svenska kemiföretagen exkl. läkemedelsindustrin är i internationell jämförelse små, starkt specialiserade och i hög grad beroende av importe-
rade råvaror. Liksom sina utländska konkurrenter försöker svensk kemiindustri åstadkomma sin expansion i första hand genom utveckling av nya
specialprodukter. Flera av företagen har nyligen framgångsrikt lanserat nya produkter inom för företagen nya affärsområden.
Massa- och pappersteknik samt träteknik
Inom massa- och pappersindustrin bedrivs ett omfattande arbete för att på olika sätt spara energi och råvara. En snabb utveckling av tekniken för tillverkning och användning av kemimekanisk massa pågår i samspel mellan inhemsk utrustningsindustri och branschföretag. Lovande resultat har
erhållits vid försök att kraftigt öka fyllmedelshalter i papper för att på så
sätt spara pappersmassa. Utnyttjandet av papperskemikalier spelar därvid liksom i flera andra sammanhang en viktig roll. I den utveckling som väntas finns förutsättningar för ett fruktbart samarbete mellan pappersindustrin, kemiindustrin och industrimineralindustrin med betydande mark-
nadspotential för de två senare.
Huvuddelen av de starkt begränsade utvecklingsresurserna inom träbranschen satsas på att öka automatiseringsgraden och flexibiliteten i produktionen. Nya metoder för att såga virket är av stor betydelse för att minska spillet. Utveckling av tekniken för virkestorkning är viktig ur såväl energi- som kvalitetssynvinkel. Limnings- och ytbehandlingsteknik är viktiga områden bl. a. för utveckling av nya produkter.
Runt om i världen pågår ett intensivt forskningsarbete för att klarlägga möjligheterna att använda cellulosa eller cellulosafibrer på nva sätt. I fråga
- om lätta kompositmaterial och luftformningsteknik har mycket intressanta försök gjorts i Sverige under de senaste åren.
Expansionsmöjligheterna för skogsindustrin ligger främst i att öka föräd-
lingsgraden i de produkter som exporteras. Ökad produktion av papper
och kartong erbjuder den närmast till hands liggande möjligheten. På motsvarande sätt finns inom trävaruområdet möjligheter att bearbeta virket till halvfabrikat före export. I jämförelse med utbyggnaden av pappersindustrin har ökningen av förädlingsgraden i trävaruexporten hittills skett
långsamt. På scnare år har dock intresset och satsningarna ökat bland
företagen. ”
4.5¶Utvecklingsblock inom svensk industri
Den svenska industrin har utvecklat en världsledande kompetens inom flera affärsområden. Transportmedelsindustri med personbilar, tunga last-
bilar och elektriska lok, energiutrustningsproduktion med anläggningar för generering och distribution av elström som främsta kompetensområde,
stålindustri med vidareförädlade produkter som t.ex. hårdmetall och rullningslager, massa- och pappersprodukter. en tidigare världsledande varvsindustri, gruvindustri och gruvutrustningsindustri etc.
Den svenska industrin är till betydande del grupperad kring dessa affärsområden. Stora och små företag utvecklar produkter och tjänster, som
kommer till användning inom dessa områden. Det är möjligt att urskilja tre olika typer av utvecklingsblock inom svensk industri: — Underleverantörssystem —- Utvecklingsblock knutna till samhällsinvesteringar — Utvecklingsblock uppbyggda kring vissa industrier.
Underleverantörer
Bilindustrin och underleverantörer till bilindustrin är den största industriella grupperingen inom svensk industri.
Enligt statens industriverks rapport (SIND PM 1980: 20) Svensk bilindustri och dess underleverantörer sysselsatte bilindustrin direkt och indirekt
117000 personer år 1977. Sysselsättningen fördelades enligt följande:
Antal sysselsatta Andel
| Inom bilföretagen | 71000 | 61590 |
| I direkta insatsvaruleveranserna | 38 000 | KRA |
| I investeringsvaruleveranser | 5000 | 490 |
| I extern service, transporter m. m. | 3 000 117 000 | 3Z 100 26 |
De stora bilföretagen har ökat sin sysselsättning fram till år 1983 samti-
digt som antalet sysselsatta i insats- och investeringsvaruleden minskat något. Totalt torde dock företagsgruppen sysselsätta runt 120000 personer eller ca 15 24 av den totala industrisysselsättningen i landet. Därmed skulle ca 1596 av den svenska industrisysselsättningen vara direkt beroende av hur väl Volvo och Saab-Scania klarar av att sälja bilar i konkurrens med företag som BMW. Ford, Mercedes, Opel och Peugeot.
Sverige hade under 1960-talet och början av 1970-talet en stark ställning
på världsmarknaden för fartyg. Varvsindustrin och dess underleverantörer var en våra mest betydelsefulla industriella grupperingar fram till mitten av
[970-talet. År 1975 sysselsattes nära 39000 personer i varvsindustrin.
Göteborgsvarven hade 15 000 anställda 1975. Dessutom sysselsattes ytterligare ca 3600 arbetare och tjänstemän hos 190 lokala underlevcrantörer i « Götleborgsregionen.
Under toppåret 1975 sysselsatte hela varvsindustrin och dess underleverantörer mer än 50000 personer. I dag har gruppen företag runt varvsindu-
strin förlorat mer än 30000 arbetstillfällen till följd av lågkonjunkturen och
den kraftiga överkapaciteten på världsmarknaden.
Parallellt med varvsgruppens dramatiska minskning har andra mer långsiktiga och strukturella förändringar skett inom underleverantörssystemen.
Bilindustrins inköpsmönster har förändrats. Det blir allt vanligare att köpa hela komponenter och komponentsystem i stället för att köpa enstaka artiklar för sammansättning i egna fabriker. Denna inriktning ställer större
Prop. 1983/84: 135 to ta 2
krav på underleverantörerna. De tvingas ta fram och vidareutveckla egna lösningar och hela komponenter. De ökade utvecklingskostnaderna måste
slås ut på större serielängder, vilket tvingar ut företagen på exportmarknaderna. Vid bilföretagens modellbyten — då även inköpen omprövas — har
gamla svenska underleverantörer av enstaka artiklar haft svårt att hävda sig mot större. vanligtvis utländska, komponentleverantörer. Servo- och turboaggregat samt elektroniska instrument är exempel på komponenter i
de nya modellerna, där svenska leverantörer inte funnits eller ej varit konkurrenskraftiga. Även inom andra underleverantörssystem med leveranser till t.ex.
ASEA, Electrolux, Tetra-Pak m.fl. ändras inköpsmönstren. Även här ställs större krav på underleverantörernas förmåga att leverera hela komponenter och komponentsystem. Detta leder i sin tur till en specialisering till avgränsade nischer med en ökad internationalisering av komponenthandeln. Statens Industriverk drar följande slutsats i (SIND 1982:13) Svenska underlevcrantörer — i dag och i morgon:
”Problemet ur svenska underleverantörers synvinkel inför 1980-talet tycks vara att en merpart av de standardiserade komponenterna och komponentsystemen köps utomlands. Vad som dock är ännu allvarligare är att en ökad andel av specialvaruinköpen, såväl teknologiinköpen som kapacitetsinköpen, placeras hos utländska leverantörer. Detta gäller i första hand långserieproduktionen, men även i ökad utsträckning kortserie med höga krav på utvecklingskompetens. Lite pessimistiskt skulle det kunna uttryckas att sannolikheten för att förlora ytterligare underleveranser till utländska leverantörer är större än sannolikheten att ta hem tidigare importerade leveranser.
Internationaliseringsprocessen tillsammans med vikande efterfrågan och överkapacitet har skapat luckor i vårt svenska utbud av underleveranser.
Inom vissa segment har inhemska leverantörer aldrig varit kompetenta,
medan de inom andra segment har blivit utkonkurrerade antingen av kostnadsskäl eller p.g.a. bristande produktutveckling. Svenska företag har i många fall en ogynnsam storlek i en internationell konkurrens.”
Utvecklingsblock knutna till samhällsinvesteringar
Många företag är numera knutna till energiutrustningsproduktion. Detta
är inte någon homogen företagsgrupp. utan kan snarast beskrivas som en
spridd samling företag med produktion inriktad mot ett gemensamt behov-
sområde: att minska energikostnaderna. Hit kan man räkna utrustning för
att producera, distribuera och använda energi. Produkter kan vara torv-
brytningsmaskiner, elkablar, rör, ångpannor, motorer osv. Härtill bör man också lägga tjänster, främst planering och byggarbeten samt installationer.
Produktion av energiutrustning i vid bemärkelse har beräknats av IVA i
”Energipolitiken och den industriella utvecklingen” 1983. Produktionen uppgick år 1980 till 16,6 miljarder kr.. exporten till 7,7 och importen till 7,2
miljarder kr. Nämnda produktion indikerar enligt SIND en sysselsättning
på 60000 personer, varav 55—60Z avser produktion med anknytning till el och motorer. Industrisysselsättningen runt energiutrustningsindustrin do-
mineras av ASEA. Förutsättningar finns för svenska exportframgångar i
takt med att andra länder förnyar sina energisystem och fastlägger skärpta miljökrav.
Den medvetna satsningen på svensk hälso- och sjukvård har lagt grunden till ytterligare en horisontell gruppering med kompletterande produkter. Den svenska läkemedelsindustrin — som domineras av Astra.
Pharmacia och KabiVitrum — sysselsätter ca 10000 personer. Som ett
komplement till läkemedelsindustrin har en svensk sjukvårdsutrustningsindustri utvecklats. Landstingens inköpscentral (LIC) och Siemens-Elema
här tillsammans nästan 4000 anställda. Företag som Gambro (njurdialys) och LKB-produkter (instrument för biokemisk forskning) har växt snabbt
och har tillsammans över 3 000 anställda.
Läkemedelsindustrin och sjukvårdsutrustningsindustrin sysselsätter som grupp ca 20000 personer.
Också miljövårdsområdet har expanderat kraftigt i Sverige. Här finns åtskilliga företag som arbetar med vattenrening, luft- och ventilationssy-
stem osv.
Utvecklingsblock uppbyggda kring vissa industrier
Svensk gruvindustri sysselsatte 1982 ca 12000 personer. Genom ctt
mångårigt samarbete med de stora gruvbolagen har svensk gruvutrust-
ningsindustri utvecklat utrustning för svenska gruvor och för världsmarknaden. Utvecklingen i Skelletteåregionen på 1930-talet brukar framhållas som ett typiskt exempel på basindustrins positiva spridningseffekter. Förutom Atlas Copco — med 5000 anställda i Sverige — finns ett stort antal andra stora företag med förankring i gruvindustrin. Hiab-Foco, Alimak. Skega, Sala International m.fl. var samtliga inriktade på gruvnäringen under sitt uppbyggnadsskede.
Svensk järn- och stålindustri hade år 1982 ca 40000 anställda. Järn- och stålindustrin har varit en traditionellt stark bas för svensk industri. Flera
företag som t.ex. ASEA, Centro-Morgårdshammar m.fl. har utvecklat
kunnande inom utrustningsindustrin.
Svensk trävaruindustri har totalt 60000 anställda. Stora skogsbolag som ASSI, SCA, Södra Skogsägarna, Stora Kopparberg, Billerud, Iggesund, Papyrus och Korsnäs svarar för ca 3096 av sågade trävaror. Resterande
7020 produceras i ett stort antal enskilt ägda sågverk av varierande storlek.
senare år, domineras numera av Swedish Match AB. Övriga branscher består av ett stort antal små företag. I nära anslutning till trävaruindustrin
finns en grupp företag, som tillverkar sågverksmaskiner och skogsmaski-
ner. Här märks företag som Kockums Industrier AB, ÖSA AB, Umeå Mekaniska AB, ARIAB.
Prop. 1983/84: 135 LJ L[ tin
Massa- och pappersindustrin är av betydande omfattning i Sverige. År
1982 sysselsattes ca 57 000 personer i branschen. Till massa- och pappers-
produktionen knyts i dag ca 25 maskintillverkande företag, som sysselsätter ca 3500 personer. Götaverken Ångteknik, KMW och Sunds Defibrator är exempel på större utrustningsleverantörer till massa- och pappersindustrin. Skogen som dominerande exportnäring har skapat förutsättningar
för och påverkat utvecklingen också i den mindre maskinindustrin.
Denna mycket korta genomgång indikerar att kunnandet inom svensk
industri är starkt koncentrerat till ett litet antal områden. Merparten av alla
industrianställda sysselsätts inom områden, där svensk industri haft sär-
skilda fördelar som t. ex. närhet till malm och skog, en lång tradition inom
rederinäringen, omfattande erfarenhet av energidistribution och produktion och en tidigt utbyggd sjuk- och hälsovård.
Utvecklingsblock baserade på industriell kompetens med utbildad arbetskraft, ett anpassat tjänsteutbud m. m. tar lång tid att utveckla. Utvecklingen inom den malmbascrade gruppen (inkl. varven) visar däremot att ett block, som under flera decennier varit en motor i svensk ekonomi, snabbt kan splittras och utvecklingen stagnera.
I dagsläget föruses gruppen kring energiproduktionsutrustning få en snabb tillväxt, bl.a. som en följd av den statliga upphandlingen på områ-
det. Under det senaste decenniet har också läkemedels- och sjukvårdsut-
rustningsproduktionen utvecklats positivt.
4.6 Produktionsminskning och anpassning
Som framgått att föregående kapitel har den svenska industrin utvecklats sämre än flertalet andra industriländers sedan mitten av 1970-talet. Detta har ibland tolkats som att strukturomvandlingstakten i svensk indu-
stri avsevärt försämrats sedan 1950- och 1960-talen. Genomgången i detta kapitel ger dock inte grund för någon sådan generell tolkning. Mycket har hänt i svensk industri under 1970- och 1980-talen.
Nyetableringstakten har ökat under det senaste året efter en trendmässig
nedgång under hela 1970-talet. Även om nyetableringsstatistiken vilar på
ett osäkert underlag — de genuina nyetableringarna utgör endast en del av
a” det totala antalet, då t.ex. andelen ”pappersbolag” är betydande — antyder siffrorna att viljan att starta nya företag har ökat.
Ungefär vart fjärde sysselsättningstillfälle inom dagens industri finns
inom arbetsställen som nytillkommit eller ändrat branschinriktning under perioden 1970-1980. Förnyclseandelen är väsentligt högre än genomsnit-
tet för industrin i bl.a. maskinindustrin, instrumentindustrin och plastva-
ruindustrin. Även denna typ av analyser ger således belägg för att det sker
en hel del förändringar inom industrin som vid ytlig analys inte märks.
Svensk industri torde hävda sig väl i en internationell jämförelse om vi
jämför förnyelsetakten under den senaste tioårsperioden. Rent sysselsätt-
15 Riksdagen 1983/84.1 saml. Nr 135
ningsmässigt har omställningstakten varit i nivå med andra europeiska länders. Det gäller såväl småföretagen som inom de stora koncernerna. Krisindustriernas volym har reducerats med i genomsnitt en tredjedel; om
vi räknar bort den tämligen stabila massa- och pappersindustrin är syssel-
sättningsneddragningen 43 26 mellan åren 1975 och 1984 (prognos). Kapaciteten har också reducerats om ej i lika hög utsträckning.
Förändringarna i de svenska storföretagen har varit betydande efter en krisperiod i mitten av 1970-talet. Omfattande strategiförändringar har genomförts. Vidare ändrar flertalet storföretag organisationsstrukturen, så att självständiga resultatenheter skapas. Storföretagens bearbetning av de internationella marknaderna fortsätter. Redan nu säljs huvuddelen av produktionen utomlands. Under det senaste året har tillverkningskapacitet byggts ut i bl.a. USA och Japan.
Teknologiskt kan vi finna att svensk industri har en stark ställning och
satsar hårt på områden som informationsteknologi
energiteknik verkstadsteknik materialteknik
medicinsk teknik och bioteknik
kemiteknik massa- och pappersteknik samt träteknik.
Sammantaget innebär alla dessa förändringar att svensk industri genom-
gått en krisperiod under vilken en betydande neddragning av produktionskapacitet har skett men också en gradvis ökad satsning på nya områden.
Det har skett ett betydande nytänkande inom svensk industri som bildar en bas för fortsatt utveckling. Detta berörs ytterligare i avslutningskapitlet. Dessförinnan skall dock frågan varför svensk industri råkade in i en så omfattande och djup kris efter 1975 analyseras.
5¶Varför har svensk industri stagnerat?
Tre huvudorsaker till den svenska industrins svaga utveckling efter 1975
brukar framhållas:
— kostnadsläget — en ogynnsam industristruktur i utgångsläget — efterfrågebortfall och ny konkurrens.
5.1 Kostnadsltläget
Att svensk industri arbetar med ett högre kostnadsläge än konkurrenter i andra länder är ingen ny situation som uppkommit it mitten av 1970-talet.
Svensk industri har under efterkrigstiden förmått hålla sin konkurrensposi-
tion trots ett högt kostnadsläge.
Utvecklingen under 1974 och 1975 försämrade emellertid kraftigt det svenska kostnadsläget. Avtalsrörelse, löneglidning, höjning av arbetsgivaravgiften medförde tillsammans med en gradvis uppvärdering av den svenska kronan att kostnadsläget försämrades med ca 1592 på ungefär ett år gentemot genomsnittet för OECD. Detta är en mycket snabb och kraftig försämring. Redan 1978 var dock den relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet i svensk industri jämfört med OECD-genomsnittet åter nere på 1975 års nivå. Därefter har den relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet successivt sjunkit. I början av år 1983 var svensk industris relativa kostnadsläge ca 75 (index) jämfört med läget år 1975 (figur 13).
Den betydande sänkningen av det svenska relativa kostnadsläget är en följd av de två devalveringarna hösten 1981 resp. 1982. Dessa har emellertid bara utgjort en del av den mycket kraftiga allmänna växelkursförändring gentemot dollarn som stora delar av svensk industri kunnat dra fördel av. Också gentemot japanska yenen har kursrörelserna varit kraftiga under senare år, medan förändringarna mot en av huvudkonkurrenterna på världsmarknaden, Västtyskland, varit betydligt mindre (figur 14). Dollarns kraftiga uppgång kan vara en förklaring till att det framför allt är exporten till USA som ökat och basindustrierna som stärkt sin ställning under de senaste åren. Vad gäller t. ex. maskinindustrin, där den tyska konkurren-
Figur 13 Svensk industris relativa arbetskraftskostnad per producerad enhet
49 1096 Devalveringar 10946 1696
mo II I od
110
ot r r r r r r r Y
1975 = —76 -77 -78 -79 -80 -81 -82 -83
Källa: OECD, Main Economic Indicators och SIND
sen är särskilt stark, har denna inte kunnat dra lika stor nytta av växelkursförändringarna.
Förbättringen av relativa kostnadsläget gav inte någon märkbar effekt på svensk industri förrän år 1983. En viktig förklaring härtill är att kostnadsförbättringen skedde under en period av industriell tillbakagång över hela
: världen. It. ex. USA sjönk industriproduktionen från index 129 år 1979 till
118 år 1982.
Figur 14 Valutakurser jan 1980—dec 1983 Svenska kronor samt procentuell förändring under perioden
USD (913) JPY (+923) DEM (+232)
107 Sv. Kr | 10
1098 1698
e | | e
61 6
49 r 4
- Rn”
Ol r T Y [0]
1980 1981 1982 1983 Källa: Sveriges Riksbank
Svensk industri har fortfarande strukturproblem. Den kostnadsanpassning som skett och de växelkursförändringar som inträffat har gynnat vissa
företag mer än andra. Som redan framhållits har inhemskt orienterat före-
tag drabbats på kort sikt av kursförluster och kostnadsökningar, men totalt sett lindras problemen och ett andrum för fortsatt omstrukturering skapas.
Devalveringar och kostnadsanpassningar kan 1 vissa situationer vara nödvändiga, men det råder inte någon enkel relation mellan utvecklingen av den relativa arbetskraftskostnaden och konkurrenskraft/marknadsandelar. Två länder, som under efterkrigstiden påtagligt försämrat sitt relativa kostnadsläge — Japan och Västtyskland — har varit mycket framgångsrika
på världsmarknaden. Ett land som Storbritannien däremot — vars relativa
kostnadsläge förbättrats - har förlorat mycket av sin konkurrenskraft. I
svenskt vidkommande skedde förändringen i i mitten av 1970-talet mycket snabbt. Detta understryker att det är viktigt att beakta även andra faktorer som t.ex. den takt med vilken relativa kostnadsförändringar sker.
En förklaring till att marknadsandelsutvecklingen och förändringen i
relativa arbetskraftskostnaden per producerad enhet i flera fall gått i motsatt riktning ligger också i att kostnadsbilden är sammansatt av en rad
faktorer. Olika kostnadsposter kan utvecklas mycket olika under olika år.
Industrins produktionskostnader påverkas sålunda förutom av arbets-
kraftskostnaden även av bl.a. kapitalintensitet, kapacitetsutnyttjande. finansiell struktur och ränteläge, andelen insatsvaror och underleverantörsstruktur. Industrin anpassar sig över tiden till ett högt kostnadsläge.
För basindustrierna — vars handlingsparametrar ofta är kringskurna av
råvarutillgång, uppbindning till viss produktionsprocess, stort anläggningskapital. tämligen givna internationella priser osv. — finns få möjligheter att på kort och medellång sikt påverka situationen. Svängningarna i lönsamhet blir i dessa företag stora. För flertalet företag som tillverkar bearbetade produkter finns däremot fler handlingsalternativ. Ju mer bearbetade produkterna är och ju högre tekniknivån är, desto större är i allmänhet möjligheterna att variera bl. a.
underle veransinnehållet. En kostnadsanpassning är 1. ex. möjlig genom att
lägga över inköp från svenska underleverantörer till utländska leverantö-
rer. Denna möjlighet prövades tämligen allmänt av svensk industri om-
kring och efter år 1975. Detta drabbade exempelvis den svenska gjuterinäringen hårt. Generellt sett minskade den svenska underleveransandelen
under senare delen av 1970-talet. För de stora verkstadskoncernerna med tillverkning i flera länder fanns också vissa möjligheter att omorganisera
produktionen mellan olika tillverkningsenheter.
Den snabba kostnadsökningen under mitten av 1970-talet utlöste en råd sådana anpassningsmekanismer i i svensk industri. Förutom de direkta ef-
fekter som kostnadsökningen fick i form av dålig lönsamhet och utslagning av vissa produkter från marknaden, medförde den även indirekta effekter
vilka sannolikt ändrade näringslivsstrukturen i mer grundläggande avseen-
den: i form av underleveransinnehåll, automatiseringsgrad m. m.
5.2 Svensk industristruktur i jämförelse med andra länders
Branschsammansättning
Den svenska industriproduktionen och exporten har i-betydande omfatt-
ning bascrats på basnäringarna malm, stål och skog. Den internationella
handeln med dessa produkter har under 1970-talet och början av 1980-talet präglats av hård konkurrens och vikande marknader. Länder med stor
andel basindustri får därmed en sämre ekonomisk utveckling än länder
med annan branschsammansättning. Detta har ibland framförts som förklaring till den svenska industrins dåliga utveckling totalt sett.
Av den totala industrisysselsättningen i Sverige svarade hasindustrin för ca 2276 år 1980. Flera länder — t.ex. Norge, Kanada och Finland — har en större andel än Sverige, medan länder som Västtyskland, Storbritannien och Japan har en lägre andel (figur 15). För samtliga industriländer har basindustrins andel minskat mellan åren 1975 och 1980.
Figur 15 Andel sysselsatta inom basindustrin åren 1975—1980. (Procent av totala antalet sysselsatta inom industrin)
Lön]
1975 1980
PROCENT
35 | T 35
30 I
r 30
201 |
157 15
not
FINLAND VÄSTTYSKLAND IKRIKE
KANADA SVERIGE STOR- DANMARK BRITANNIEN
Källa: OECD och SIND
Vad gäller skogsindustri befinner sig Finland i en särposition med ca
1072 av industrisysselsättningen i denna sektor. Också Kanadas skogsindustri är relativt sett större än den svenska. .
Inte heller inom sektorn järn-, stål- och metallverk hade Sverige cen exceptionellt hög andel. Exempelvis hade Västtyskland och Norge en
större andel av industrisysselsättningen inom dessa branscher. Skillnaderna är dock små mellan de tio länderna med undantag för Danmark och
Figur 16 Andel sysselsatta i tillväxtbranscher åren 1975 resp. 1980 (Procent av totala antalet sysselsatta inom industrin)
nd
1975 1980
- PROCENT
507 - ij Fr 50
301 =
207 r 20
SVERIGE FRANKRIKE JAPAN "KANADA NORGE
VÄST- STOR- USA DANMARK FINLAND TYSKLAND = BRITANNIEN
Källa: OECD och SIND
Finland som har betydligt mindre andel sysselsatta inom metallframställ-
ningsindustrin än Sverige. Samtliga tio länder har minskat andelen syssel-
satta inom järn-, stål- och metallverken mellan åren 1975 och 1980.
Sverige har å andra sidan en i jämförelse med andra länder hög andel av
sysselsättningen inom s.k. tillväxtbranscher (verkstads- och delar av ke-
misk industri). Västtyskland har en högre andel, medan länder som Frankrike, USA och Japan har en mindre andel av sysselsättningen i dessa branscher (figur 16).
Inte heller har den svenska varvsindustrin varit exceptionellt stor i ett
internationellt perspektiv. Norge, Danmark och Finland har större andel
sysselsatta inom varvsindustrin än Sverige. Från år 1975 fram till år 1980
har nästan samtliga länder minskat andelen sysselsatta inom varvsindustrin (figur 17).
Denna grova jämförelse med andra länder ger således inte belägg för att Sveriges branschsammansättning medförde speciellt svårlösta struktur-
problem. Visserligen hade såväl Japan som Västtyskland en mer fördelak-
tig branschsammansättning, men skillnaderna är tämligen små.
Figur 17 Andel sysselsatta inom varvsindustri åren 1975 resp. 1980 (Procent av totala antalet sysselsatta inom industrin)
nm
1975 1980
12 , PROCENT A2
r 10
ol : BAAA BE me 5 ZA
/ KA Ka . ” ;O
NORGE FINLAN JAPAN FRANKRIKE KANADA DANMARK SVERIGE STOR- USA VÄST—- BRITANNIEN TYSKLAND
Källa: OECD och SIND
Hur hade då utvecklingen blivit om svensk industri hade haft en mer fördelaktig sammansättning? Av tabell 11 framgår att inte ens om Sverige
hade haft Japans eller Västtysklands branschsammansättning skulle detta
ha förhindrat en nedgång i industriproduktionen mellan 1975 och 1982. Tabell 11 Branschsammansättningens betydelse för industriutvecklingen. (Index 1975 = 100)
| Sveriges produktionsutveckling | 1980 1981 1982 | ||
| Faktiskt värde | 98 | 96 | 96 |
| Med Japans branschsammansättning | 929 96 | 96 | |
| Med Västtysklands branschsammansättning 101 | 97 | 97 |
Mot ovanstående bakgrund finns knappast fog att hävda att Sverige
generellt sett skulle ha haft en ogynnsammare branschsammansättning i :
mitten av 1970-talet än vad andra i-länder hade. Sverige hade en större
Prop. 1983/84: 135 [AN ' 2
-andel tillväxtindustrier — verkstadsindustri och kemisk industri — och en ungefär lika stor andel basindustri samt varvs- och tekoindustri som genomsnittet av OECD-länderna. Svensk industri hade däremot inom dessa branscher en koncentration och inriktning, som gjorde att den drabbades
speciellt hårt.
Exempelvis slog den globala stagnationen inom sjöfartsnäringen specielit hårt mot den svenska ekonomin. Förklaringen till detta kan inte enbart: sökas i en hög andel sysselsatta i varvsnäringarna utan måste också sökas i de enskilda företagens produktionsinriktning. En detaljstudie visar alt
svensk varvsindustri i mycket stor omfattning var koncentrerad till ett
snävt segment av världsmarknaden — produktion av stora tankbåtar. När » efterfrågan på tanktonnage vek och slutligen nästan helt upphörde stod
svensk varvsindustri utan avsättningsmarknad. Den under en kort period
gynnsamma koncentrationen till tankbåtar blev senare till en stor belast-
ning för varven. Nedgången i båtbyggandet slog också hårt på den till varven levererande stålindustrin och de många små och medelstora under-
leverantörerna.
5.3¶Efterfrågebortfall och ny konkurrens Som framgått av de inledande avsnitten har svensk industri förlorat
marknadsandelar under hela 1970-talet. Förlusterna har varit speciellt
stora i slutet av 1970-talet. Detta i kombination med en minskande världs-
marknadsefterfrågan fick kraftiga återverkningar på produktion och lönsamhet.
olika av recessionen. Konsumtionsvarusektorn klarade sig överlag bättre. medan råvaruproducenterna drabbades särskilt hårt. För de senare för-
sämrades också situationen av kraftiga fall i världsmarknadspriserna.
En uppdelning av svensk industri efter marknadsinriktning visar att den i
betydande omfattning är inriktad på insatsvaror (som används för vidare-
dessa underleverantörer. Också företag som SKF räknas dit. Insatsvaruleverantörerna ingår i stor utsträckning i nationella produktionssystem av typen underleverantörer till Saab-Scania resp. Volvo.
En betydande del av industrins förädlingsvärde — ca 172 — skapas inom de företag som producerar investeringsvaror (maskiner, teleanlägg- -
ningar, tunga fordon m.m.). Den svenska investeringsindustrin har en stark inriktning mot offentliga investeringar av typen elproduktion och
distribution, telekommunikationer, sjukvärdsutrustning m.m. Till investeringsvaror kan också räknas de ca 972 av industrins produktion som
utgörs av byggnadsvaror.
Konsumtionsvarorna (varor avsedda för slutlig konsumtion) svarar för
2076 av industrins förädlingsvärde. Detta är en internationellt sett låg
andel. Framför allt utgörs denna grupp av livsmedels- och tekoindustri,
men även personbilstillverkningen har här räknats till konsumtionsvaruindustrin.
Som framgår av figur 18 har de olika gruppernas andel av svensk industri varit påfallande stabil under den senaste sjuårsperioden. Konsumtionsvarugruppens andel av totala industriproduktionen har ökat som en konsekvens av att andra grupper har minskat, men också på grund av ökningen av personbilstillverkningen.
Figur 18 Industrins förädlingsvärde efter användningsområde 1975 resp. 1982 (Andel av industrins förädlingsvärde. Procent)
] "Må
1975 1982
50 + PROCENT
r 50
INSATS=- — INVESTERINGS- = RÅVARU- BYGGNADS- VAROR TIONSVAROR VAROR BEARBETNING VAROR
Källa: SCB input/output-data; SIND
Medan majoriteten av investeringsvaror och råvaror exporteras avsätts byggnadsvarorna på hemmamarknaden. Likaså är insatsvaruområdet av tradition tämligen hemmamarknadsorienterat. Detsamma gäller konsumtionsvaror bortsett från personbilar.
Under 1970-talet har det internationella handelsmönstret genomgått betydande förändringar, dels geografiskt, dels vad avser konkurrenssituation. Detta framgår också för svenskt vidkommande vid en analys av industrins specialiseringsgrad och import/exportkvotens utveckling. Det visar sig nämligen att det är på hemmamarknaden de största marknadsförlusterna inträffat. Av 39 delbranscher inom verkstadsindustrin har 23 fått
vidkännas en försvagad hemmamarknadsposition i betydelsen att importkvoten har ökat. Däremot hade flera av dessa delbranscher ökat sin export (tabell 12).
Tabell 12 Förändringar i konkurrensposition 1970—1981 (Andel av verkstadsindustrins 39 delbranscher som förstärkt resp. försvagat sin situation)
| Förstärkt | Ungefär oförändrad | Försvagad | |
| Export | 23 | 10 | 6 |
| Hemmamarknad | 4 | 12 | 23 |
Källa: SCB, Utrikeshandelsstatistiken
Delvis är detta ett utslag av en fortgående internationell specialisering och arbetsfördelning. Exporten av insatsvaror ökar samtidigt som alltmer
importeras. Detta redovisas i en studie av Studieförbundet Näringsliv och
Samhälle (SNS) Underleverantörerna och den internationella konkurrensen där underleverantörsfrågor tas upp. Importens andel av förbrukningen har enligt SNS vuxit kraftigt under 1970-talet, från 46 26 1970 till 63 & 1979. Exporten har dock ökat ännu snabbare. År 1970 uppgick exportens andel
av produktionen till 4392 och 1979 till hela 6692 (löpande priser). Ett
importöverskott av komponenter 1970 på 600 milj. kr. har vänts till ett
exportöverskott 1979 på 2 100 milj. kr. (löpande priser). Resultatet tyder på att komponentindustrin som helhet inte fått någon
försvagad konkurrenskraft gentemot utlandet. Däremot har en betydande internationell specialisering och arbetsfördelning ägt rum. En följd härav är att tillverkningen av vissa produkttyper har minskat eller upphört, medan andra typer har funnit ökade avsältningsmöjligheter utomlands. I rapporten sägs att det inte är osannolikt att många företag har fått ökade svårigheter på grund av importkonkurrens.
En närmare analys av datamaterialet visar att den ökade exporten till
stor del kommer från storföretagen. medan importkonkurrensen huvudsakligen synes ha drabbat de mindre och medelstora företagen. Med exem-
pelvis varje ny bilmodell som lanseras har bl. a. den tekniska nivån höjts
och det har varit naturligt att förlita sig på köpta komponenter, ofta från : andra biltillverkäre.
För råvaruleverantörerna har problemen framför allt varit den vikande världsmarknadsefterfrågan kombinerad med en fortsatt kapacitetsutbygg-
nad i i-länderna och i någon mån plötsligt uppdykande konkurrens från s.k. NIC-länder (nya industriländer). Malm- och skogstillgångar i bl.a.
Brasilien, stål- (och fartygs-) produktion i bl. a. Sydkorea är de vanligaste
exemplen. Bilden av NIC-länderna: som konkurrenter torde dock vara
något onyanserad. Dels torde dessa länder vara mindre konkurrenter på
många råvaruområden (och även tekoområdet) där konkurrensen i stället
kommit från andra i-länder. Å andra sidan har länder som Hongkong i
snabb takt omvandlats från tekoproduktion till mer teknikintensiv produk-
tion, t.ex. hemelektronik.
Konsumtionsvarumarknaden har som tidigare påtalades aldrig varit någon stor sektor av svensk industri (bortsett från personbilar och s.k. vitvaror). Under 1970-talet har bl.a. konsumtionsmönster förändrats påtagligt, vilket inneburit att stora nya marknader har uppstått. Den betydande marknadstillväxt som skett i Sverige, har inte förmått utnyttjas av svenska tillverkare. På flera delområden har inhemska tillverkare slagits ut
även på högprissegment.
Flera exempel där svenska leverantörer trängts undan från konsumtionsvarumarknaden kan nämnas. Husgerådsmarknaden var en gång av stor betydelse för Eskilstunaregionen. Den ökade efterfrågan av fisk och skaldjur har endast i begränsad utsträckning kommersialiserats av svensk industri. Leksaker och fotoutrustning importeras i allt större utsträckning. Beträffande fritidsvaror har svensk industri i sin marknadsföring inte förmått dra nytta av raden av välkända svenska idrottsmän och -kvinnor under det senaste decenniet. Handverktyg är en annan expansiv marknad
där svenska företag inte varit framgångsrika. Också på tekoområdet har
svensk industri förlorat hemmamarknadsandelar till import från andra iländer osv. Endast ett litet antal konsumtionsvaruföretag visar en motsatt
tendens. Förutom personbilarna är det Electrolux, Esselte, IKEA, Mara-.
bou samt några fler, vilka påtagligt lyckats konkurrera hemma och utomlands. Man kan inte bortse ifrån att bristen på starka konsumtionsföretag hänger samman med liten hemmamarknad och bristande tradition.
Bara ett fåtal av de 50 största industriföretagen har varit inriktade på konsumtionsvaruområdet. Detta domineras i stället av småföretag och de kooperativa företagen. Samtidigt genomgick den svenska detaljhandeln en mycket snabb koncentration och strukturomvandling. Det finns anledning att tro att detta gap mellan en splittrad småföretagsstruktur på tillverkningssidan och en allt större och rationeflare upphandlingsorganisation i handelsledet skapade ett unikt utrymme för importföretag. Det var lätt för utländska leverantörer att nå nästan hela den svenska marknaden genom att sälja till ett fåtal grossister.
Investeringsvaror ät det område där svensk industri klarat av att bygga upp cen hög kompetens. Ett kännetecken för svensk investeringsvaruindustri är dess starka inriktning mot infrastrukturinvesteringar förutom ma-
skintillverkning m. m. till basindustrin (inkl. jordbruk). Detta kan förklaras av alt samhällsinvesteringarna och investeringar i basindustrierna sedan
länge bildat en betydande svensk hemmamarknad. Ofta har maskinleve-
rantörerna utvecklats tillsammans med sina kundföretag.
Statens roll som upphandlare har dock minskat något. Dels beror detta på att program för stora infrastrukturinvesteringar i stor utsträckning avslutats, dels beror det på att program av budgetskäl och/eller andra skäl
trappats ned. Vattenkraftutbyggnad. kärnkraft. bostäder, vägnät. miljö-
vård, sjukvård, försvarsbeställningar m.m. har alla det gemensamt att
ökningen var mycket stark under tidigare decennier. Ökningstakten har nu överlag vänts till en minskning. I många fall (och även totalt) har den inhemska investeringsvurumarknaden minskat sedan mitten av 1970-talet. Det finns vissa risker att den kompetensuppbyggnad som tidigare ägde rum
nu gradvis avvecklas till förfång för indusirin. Samma resonemang kan appliceras på basindustrins stagnerande utveckling, vilket får negativa
återverkningar på utrustningsleverantörerna.
Investeringsvaruexporten har däremot ökat. Den expansion av investeringsvaruexporten till framför allt u-länder, som skedde i mitten av 1970-
talet, baserades på gamla väletablerade svenska storföretag. Tillväxten av
denna typ av s.k. projektexport har varit högre än totalexportens ökning.
Svensk industri har förmått ta marknadsandelar i Mellanöstern. Betal-
ningsbalansproblem och höga skuldkvoter har dock medfört att finansieringssituationen för denna typ av export varit en starkt återhållande faktor. Under det senaste året har projektexporten stagnerat.
5.4 Slutsatser om varför svensk industri stagnerat
En rad faktorer har redovisats som förklaring till varför svensk industri inte utvecklats i takt med andra industriländers. Ingen enskild faktor kan förklara utvecklingen, utan stagnationen måste beskrivas som en kombination av flera orsaker.
Följande orsaker har varit av betydelse: 0 Kostnadsökningarna under mitten av 1970-talet var av sådan storleks-
ordning att de fick högst kännbara genomslag på såväl lönsamheten,
som på produktpriserna direkt, och på svenska storföretags upphand-
ling. Underleverantörerna drabbades. e Förändringar 1 valutakurs mot huvudkonkurrenten Västtyskland har va-
rit otillräckliga trots de devalveringar som genomförts. Detta har för-
sämrat verkstadsindustrins expansionsmöjligheter. oe Den stagnerande världsmarknadsefterfrågan (liksom vikande hemma-
marknad) på investeringsvaror inverkade också negativt på verkstadsin-
dustrins expansionsmöjligheter. Dessutom skedde en snabb marknads-
förskjutning mot Mellanöstern, där svensk industri tidigare varit svag. e Den ökade konkurrensen från nva länder på flera produktionsområden
inom framför allt basindustrin medförde att recessionen fördjupades
genom tillskott av ny kapacitet och sjunkande priser. e Avsaknaden av något stort och expansivt produktionsområde (såsom
nya energikällor) ställde svensk industri i sämre dager än t.ex. den
norska celler brittiska. 6 En svag och liten konsumtionsvaruindustri (bortsett från bilindustrin
och vitvaror) förmådde inte hälla uppe produktionsvolymen i industrin
som helhet. Konsumtionsvaruföretag klarar sig traditionellt bättre i
recessionsperioder än företag i andra produktionsled.
Det är svårt att finna ett klart mönster av orsaker. Kostnadsläget som förklaring till den industriella stagnationen i Sverige utgör en mycket väsentlig faktor, men denna faktor tenderar att skymma mer långsiktiga bestämningsfaktorer för den industriella utvecklingen. Av genomgången ovan har framgått att svensk industri hade en ogynnsam produktionsin-
riktning. Exempelvis fick järnmalmsgruvorna konkurrens från dagbrotts-
gruvor med högre malmkvalitet samtidigt som världsefterfrågan sjönk. Det
svenska handelsstålet utsattes också för ny konkurrens och sjunkande
total efterfrågan. Koncentrationen mot grovplåt till fartyg förvärrade situationen avsevärt. Skogsindustrins situation påminner om stålets. I detta fall förvärrades situationen av tidvis bristande och dyr råvara samt en stark
inriktning mot export av oblekt sulfatmassa, vilken drabbades särskilt
härt. Varrens problem var, på grund av deras starka inriktning mot stora oljetankers, utomordentligt allvarliga under senare delen av 1970-talet. Med ungefär hälften av världens tankertonnage upplagd och med nya konkurrentländer som Sydkorea, vilka offererade fartyg till priser under halva självkostnadspriset för svenska varv, blev situationen ohållbar. Te-
i stället konkurrensen från andra industriländer såsom Finland och Danmark som ett delvis nytt inslag.
Problemen under mitten av 1970-talet skall ses i ett historiskt perspektiv.
För såväl de nya krisbranscherna som för övriga delar av industrin hade utvecklingen varit positiv och förlöpt utan större problem under 1950- och 1960-talen. Krisberedskapen inom företagen och i samhället var läg. Kra-
ven på förnyelse hade rests med måttlig styrka.
I efterhand kan konstateras att någon anpassning till nya yttre omständigheter knappast hade skett. Medvetenheten var begränsad om att den svenska ekonomin varit ”onormalt” gynnad av tre temporära förhållanden
på världsmarknaderna:
— teknologigapet mot USA — efterkrigsboomen — handelsliberaliseringen.
Det kan också konstateras, att tillfälliga förändringar tenderar att få ett alltför stort inflytande till förfång för den långsiktiga utvecklingen av industrins konkurrenskratt. Om produktivitetsökningar av kortsiktig varaktighet såsom vid ett ökat kapacitetsutnyttjande eller till följd av kostnadssänkande rationaliseringsinvesteringar leder till löneökningar. höjda utdelningar eller ”tas ut” i form av avgiftsökningar, kan grunden för mer långsiktiga expansionsinriktade investeringar ryckas undan. Speciellt gäller detta eftersom förändringar i lönenivåer m. m. sällan justerats nedåt i motsvarande fall då kapacitetsutnyttjandet sjunker. Resultatet blir då en försämrad lönsamhet vilket, om den blir bestående, kan leda till en långsiktigt försvagad förmåga att ta risker.
Om man därtill lägger att det nu krävs större resurser för att utveckla
nya produkter och processer än tidigare, blir slutsatser som baseras på
jämförelser mellan dagens bruttovinstmarginaler och marginalerna för tio år sedan klart missvisande som ledning för hur stora vinster som behövs för långsiktigt hög tillväxt av industriproduktionen; den erforderliga vinst-
marginalen underskattas. Det finns också andra faktorer som inverkat och
medfört att incitamenten till att bygga upp en långsiktigt stark industristruktur har varit för svaga, bl.a. skattesystemet och statens industripoli-
tiska roll. En fråga som reses utifrån denna genomgång är på vilka områden svensk
industri har långsiktiga konkurrensfördelar gentemot andra länder. Det är tydligt att utvecklingen under 1970-talet överraskade också industrins företrädare. Tidigare diskuterades långtidsplaner; nu övergick man till att
diskutera uffärsområden och företagsstrategier. Någon långsiktig strateglutveckling hade inte varit nödvändig under tidigare stabila decennier.
Förändringarna blev en signal till att kritiskt analysera svensk industris
konkurrensfördelar på företagsnivå.
En slutsats är därvid att den svenska industrins komparativa fördelar
ligger på områden, som kräver mycket av tekniskt kunnande i kombination med organisationsförmåga, ibland tillsammans med hög realkapitalintensitet. Som ledning för överväganden vart resurser skall styras för att uppnå
så stor utvecklingseffekt som möjligt är emellertid sådana konstateranden
helt otillräckliga. Situationen är nämligen ungefär densamma i alla utveck-
lade industriländer. Alla i-länder har ungefär samma teoretiska fördelar i form av utbildningsnivå, arbetskrafts- och kapitalkostnad m. m.
Resonemanget om traditionella komparativa fördelar måste därför kom-
pletteras med andra faktorer. En stor del av det unika kapital som landet
förfogar över ligger i en lång tids utveckling av materialkännedom, teknisk kunskap. organisationsförmåga, marknadskännedom m. m. i anslutning till
de industriprodukter som man sedan länge tillverkat. Utvecklingsmöjlighe-
terna ligger i att på dessa traditionella områden applicera ny teknik för att ta fram nya produkter, mer högförädlade, nya processer som är effektivare än de gamla osv. .
På samma sätt som finsk industri har byggt upp en kompetens på
skogsvaruområdet, dansk på livsmedelsområdet, västtysk och brittisk på
kemiområdet har svensk industri ett grundläggande kunnande kopplat till
utvecklingsblock inom verkstadsindustrin, basindustrin (malm och stål
resp. skog) samt olika typer av samhällsinvesteringar. Det finns också omfattande och välutvecklade underleverantörssystem länkade till framför
allt bilindustrin. En fortsatt förnyelse av svensk industri kräver nya pro-
dukter och nyföretagande i andra riktningar, men en väsentlig del av
förnyelsen måste ske inom dessa utvecklingsblock. Det är endast därige-
nom svensk industri kan hålla den omfattning som krävs för ekonomisk . balans.
Möjligheterna att börja från början och komma in på helt nya områden:
torde vara mycket små. Det finns knappast något exempel, varken i
Sverige eller utomlands, där man på marknadsmässiga grunder lyckats bygga upp ett helt nytt kompetensområde och konkurrerat ut befintlig
industri i andra länder utan mycket stora resursinsatser under mycket lång
tid.
6 Svensk industri och framtiden :
Svensk industri har gått igenom en djup kris under senare hälften av
1970-talet. Under några år ifrågasattes allmänt att de svenska basnäringar-
na malm. stål och skog hade någon framtid. Varvsnäringen betraktades som helt dödsdömd. I den s.k. Bostonrapporten påpekades, att ett relativt
litet antal företag med förhållandevis smala produktområden svarade för
huvuddelen av Sveriges export. Man drog därför slutsatsen att ” Fortsatta ökningar i landets levnadsstandard i stor utsträckning beror på hur dessa företag lyckas.”
De företag som åsyftades var framför allt de stora internationellt verksamma verkstadskoncernerna. Även om betydelsen av de mindre och medelstora företagen, de högteknologiska tillväxtföretagen eller basindustrin inte skall underskattas, finns anledning att understryka de stora verkstadskoncernernas betydelse för samhällsekonomin såväl på kort,
medellång som lång sikt.
Genomgången av svensk industris utveckling under 1970-talet och analyserna av nuläget ger en ljusare bild av svensk industris utvecklingsmöjligheter än den som var allmän under slutet av 1970-talet. Många problem har kunnat hanteras, även om kostnaderna för denna nödvändiga strukturomvandling har varit höga. Andra problem av mera grundläggande karak-
tär kvarstår att lösa. Utsikterna för det närmaste året är goda under
förutsättning att pris- och kostnadsökningarna kan hållas nere.
6.1 Framtidsstudier
En bedömning av utvecklingen i Sverige på längre sikt vilar på en rad
antaganden och prognoser för hela världsekonomins utveckling. Professor Rangnar Bentzel har nyligen presenterat en bedömning av den svenska
ekonomins utveckling till år 2010. I denna ekonometriska studie dras slutsatsen, att vi kan förutse en måttlig ekonomisk tillväxt (226 per år).
Inom industrisektorn är det framför allt inom verkstads- och kemiindustrin som en viss expansion kommer att ske (produktionstillväxt +2,5 per år), medan basindustrierna utvecklas i takt med den allmänna BNP-ökningen.
Tillväxten kommer att vara exportledd: exporten växer med +2,5 per
år. Av den totala exporten växer tjänsteexporten fortast (+5 per år).
Denna prognos ligger väl i linje med en tämligen allmänt omfattad bedömning att tyngdpunkten i den svenska ckonomin förskjuts bort från primärnäringarna jord- och skogsbruk samt tillverkningsindustri mot ett allt mer tjänsteproducerande samhälle. Det är viktigt att notera, att tjänste-
produktion inte i sig behöver innebära en helt ny typ av produktion. En
stor del av tjänsterna produceras redan i dag inom bl.a. verkstadsindu-
strin. En konsekvens härav bör därför vara, att innehållet i verkstadsindu-
strins produktion undergår en gradvis förändring: att tjänsteinnehållet i produktion och produkter ökar, alt vissa tjänster inom existerande företag bryts ut och säljs separat på marknaden samt att helt nya typer av tjänsteproduktion uppkommer.
Denna bild av utvecklingen av den svenska ekonomin i ett knappt 30årigt perspektiv stämmer också väl med de prognoser och scenarier över världsekonomins utveckling som har presenterats. Flertalet i dag aktuella
bedömningar pekar på en lägre global tillväxttakt fram till år 2000 än under
1950- och 1960-talen, men högre än under 1970-talet, vilket skulle innebära
en tillväxt på 2—5Z per år, där u-länder växer snabbare än i-länder. Världsbanken har i sin senaste World Development Report 1983 presente-
rat en något mer optimistisk syn än andra bedömare. Enligt Världsbanken
kommer tillväxten i i-länderna att bli 3,7 6 och i u-länderna 5,5 4 per år.
Enligt de bedömningar som gjorts kommer utvecklingen i Sverige att
vara något långsammare än omvärldens.
Det kan emellertid i detta sammanhang konstateras — att träffsäkerheten i de långsiktiga bedömningar som tidigare gjorts
överlag varit tämligen dåliga.
— att träffsäkerheten varit sämre för de medelfristiga prognoser som gjorts
och för prognoser avseende delsektorer än för långfristiga nationella
prognoser. |
— att den senaste tidens utveckling starkt påverkar längtidsbedömningar
(prognoser gjorda i början av 1950-talet underskattade och prognoser
gjorda i början av 1970-talet överskattade utfallet). "Mot denna bakgrund kan slutsatsen dras, att prognoser över svensk industris utveckling fram till sekelskiftet är mycket osäkra. Det finns en tendens att överskatta problemen och underskatta möjligheterna efter de aktuella erfarenheterna från senare delen av 1970-talet. Det finns ingenting som styrker att vi i ett längre perspektiv (20—30 år) kommer att ha en extremt läg tillväxt i världsekonomin. Det är fullt tänkbart att svensk industri kan utvecklas i betydligt mer positiv riktning än prognoserna
anger. Delvis kan detta påverkas inom landet: delvis har vi att acceptera utvecklingen i andra länder.
16 Riksdagen 1983184.1 sand. Nr 135
6.2 Ett framtidscenario Prognoserna om världsekonomin bygger på ett antal centrala förutsätt-
ningar. I flera avseenden är dessa förutsättningar tämligen allmänt accepterade. I korthet bör en ram för svensk industripolitik utgå från följande
övergripande drag i den globala utvecklingen:
e Kraftig befolkningstillväxt i u-länder (en ökning från 3.3 till 4,8 miljarder människor på knappt 20 år). Befolkningstillväxten i sig kommer att medföra stora svårigheter att tillgodose de mest elementära behov i flertalet u-länder. Tillväxten kommer att vara koncentrerad till ett litet
antal u-länder.
e Råvarupriserna ökar något mer än priserna på färdigvaror. Råvarurika
länder kommer att befinna sig i en mer gynnsam situation än andra. e Återkommande betalningsproblem i u-länderna. Den nuvarande höga
skuldbördan kommer inte generellt sett att minska, vilket medför att skuldkonsolideringssamtal blir vanliga företeelser. e Överavverkning och hrist på skog framför allt i länder som har endast en liten skogsindustri. Skogen kommer att vara en bristvara i så motto att
den dels kommer att användas som cnergiråvara, dels för att skogsvård
och återplantering redan nu är eftersatta. e God mineraltillgång; men risk för ”oljechocker” på vissa mineralområ-
den föreligger. I takt med utvecklingen av nya material med speciella
egenskaper kommer handeln med vissa legeringsmetaller att vara viktig.
e Globalt ökat energibehov kommer att vara en källa till industriell förnyelse. Kärnkraften kommer att fortsätta att spela en globalt viktig roll, men framför allt kommer energibesparingsansträngningarna att ställa krav på ny processteknik, förbättrade distributionssystem m. m. e Stabila energipriser. "Tack vare bl.a. ett överskott och ökad beredskap bedöms riskerna för nya oljechocker ha minskat.
I ovannämnda bild av utvecklingen fram till år 2000 spelar utvecklingen i u-länderna en viktig roll och då framför allt vissa ekonomiskt stabila länder
i Sydostasien. Detta beror på att det är bland dessa länder vi kan vänta oss
finna den snabbaste tillväxten, men också att investeringsaktiviteten vad
avser industriinvesteringar generellt sett bedöms bli högre i flertalet uländer än i i-länderna. För svensk industri kommer avsättningsmarknaderna i andra industriländer att vara de helt dominerande fram till sekelskiftet. U-landsmarkna-
derna spelar emellertid en mycket viktig roll för våra stora verkstadskon-
cerner, som baserar sin verksamhet på investeringsvaror. Av de stora verkstadskoncernerna är det i stort sett enbart Electrolux och personbils-
divisionerna inom Saab-Scania och Volvo som inte producerar investe-
ringsvaror. I många fall har tillträdet till andra industriländer visat sig synnerligen begränsat, trots storföretagens internationella konkurrenskraft. Vanligen rör det sig i sådana fall om länder med en egen konkurre-
rande produktion av samma varor och tjänster. Den tilltagande protektio-
nismen och nationalismen i upphandlingsfrågor utgör en allvarlig begräns-
ning för de stora verkstadskoncernernas expansionsmöjligheter.
Ett sätt att visuellt sammanfatta de yttre rambetingelserna för svensk industri omkring år 2000 är i formen av en ekonomisk världskarta. En sådan illustrerar tydligt Sveriges begränsade storlek i världsekonomin. Vidare ger den en uppfattning om att intressanta tillväxtområden kommer
att finnas på mycket långa avstånd från Sverige (figur 19).
6.3 Orosmoment
Som alltid knyts flera reservationer till Världsbankens och andra prognoser. Framför allt kan reservationer på tre områden nämnas. Utvecklingen kan helt eller delvis stoppas på grund av: — bytesbalansunderskottet i ett flertal i- och u-länder
— statsbudgetunderskottet i så gott som samtliga i-länder
— ökad protektionism i världshandeln med en tendens till blockbildningar. De första två av dessa reservationer har ofta diskuterats. Så länge som den nuvarande situationen med stora bytesbalansunderskott och budgetunderskott fortsätter att råda i i-länderna, kommer det att finnas en press uppåt på räntor och inflation, vilket ställer höga lönsamhetskrav på pro-
duktionsinvesteringar. En förutsättning för en ekonomisk expansion är därför att dessa underskott gradvis bringas ned. För att investeringsaktivi-
teten i såväl i- som u-länder skall kunna hållas uppe krävs på motsvarande
sätt att skuldsättningsfrågorna i speciellt u-länderna kan hanteras och att kreditutrymme kan reserveras för investeringar i produktionskapital. Det
är inte minst genom en ökad handel mellan i- och u-länder, som ytterligare
välfärdsvinster i båda typer av länder är möjlig.
Det är mot denna bakgrund ytterst oroande att starka protektionistiska krafter under senare år gjort sig gällande. För svensk del finns all anledning
att som ett litet och frihandelsberoende land ta allvarligt på de inskränk-
ningar i frihandeln som redan införts eller som planeras.
Ökad protektionism
Under senare år har klara tendenser mot ökade protektionistiska åtgärder kunnat iakttas. Det har sällan varit fråga om öppen protektionism utan vanligare är åtgärder, som brukar betecknas som gråzonsåtgärder. Med
gråzonsåtgärder avses förfaranden där GATT-reglerna är ofullständiga
eller oklara, t. ex. interna statliga stödåtgärder, eller överenskommelser av
formellt slag mellan stater om begränsning av import/export (OMA") resp.
informella frivilliga exportbegränsningar (VER”).
! Orderly Marketing Agreement
2¶Voluntary Export Restraint
Figur 19 Ekonomisk världskarta år 2000
(Procent av global BNP)
Sverige (0,9)
Vv
c 2 s
3 A [Fy pg Kanada Zol a TN + Y J Od + xx (1,8) 5 co vå 2 o USSR (12,5)
& | £ ö FR:
xX É = z 2 2
USA (19,6)
bd S 2 d 2 =
ES : 8 o
08 n
Övr. Europa (10,2)
:Ovr. Asien «Ostasien (1,6)
Afrika (3,5)
Sydostasien (1,6) OA
Australien (1,2)
TILLVÄXTZON
ZON MED STARK TILLVÄXT
Källa. Economic Planning Agency, Japan, och industridepartementet
Bland de frivilliga uppdelningarna, som förekommit av marknader där
överkapacitet räder, kan särskilt nämnas Japans begränsning av bilexpor-
ten till USA: Japansk bilexport är även föremål för restriktioner i Väst-
tyskland, Storbritannien. Belgien, Nederländerna, Frankrike och Italien. I mitten av februari 1983 slöts den första exportbegränsningsöverenskommelsen mellan Japan och EG som helhet. Förutom redan existerande begränsningar för personbilar och numeriskt styrda verktygsmaskiner avser överenskommelsen lätta lastfordon, gaffeltruckar. lätta motorcyklar,
klockor (kvartsur), hi-fi-utrustning, TV-rör, TV-apparater och videoband-
spelare.
Överenskommelsen år 1982 mellan USA och EG. som reglerar exporten av handelsstäl till USA, är också en mycket uppmärksammad gråzonsåtgärd. . Det främsta exemplet på en OMA är det s. k. multifiberavtalet (MFA),
som innebär en i GATT legaliserad avvikelse från parternas rättigheter och skyldigheter enligt den s.k. skyddsklausulen. I praktiken innebär MFA att
bilaterala begränsingsavtal kan slutas med de länder (f. n. enbart u-länder), vars ökande tekoexport stör eller hotar motsvarande produktion i i-län-
derna.
Under senaste tid har ytterligare 'cn rad restriktiva handelsåtgärder
vidtagits. Vissa av dessa påverkar svenska företags försäljning direkt.
Andra kan anses medverka till en uppluckring av frihandelssystemet och därigenom indirekt och på sikt påverka svensk export.
Den åtgärd som på senare tid anses utgöra det allvarligaste ingreppet i
frihandeln är USA:s åtgärder åtgärder mot specialstålimporten. som trädde i kraft i juli 1983. Åtgärderna innebär höjda tullar på tunnplåt. band- och grovplåt samt kvantitativa begränsningar för ytterligare tre kategorier spe-
cialstål. För sistnämnda kategorier (rostfri stäng, rostfri valstråd och verk-
tygsstål) har konsultationer hållits med den amerikanska administrationen.
Resultatet av överläggningarna är ett amerikanskt beslut. som innebär en minskning av den svenska exporten till USA av de kvoterade produkterna med ca 2556 .
USA har också vidtagit skyddsåtgärder mot importen av tunga motorcyklar (kraftigt höjda tullar). Åtgärden träffar i första hand japanska och
västtyska leverantörer.
Frankrike införde i oktober 1982 en bestämmelse (nu upphävd) om att alla videobandspelare som importeras skulle förtullas i Poitiers. Nu har man i stället infört krav på förhandsdeklaration.
Utöver vad som nämnts ovan, föreligger det: risk för att ytterligare handelshämmande åtgärder vidtages. Detta gäller särskilt förslag till ny handelslagstiftning i USA omfattande köp-inhemskt-bestämmelser och re-
ciprocitetsavtal.
Den nuvarande utvecklingen av världshandeln innehåller också andra protektionistiska inslag. För alltfler enskilda affärstransaktioner gäller
komplicerade villkor i form av både krediter och krav på motköp. Vid ett motköpsarrangemang sker en viss exportförsäljning kombinerad med mera långsiktiga och mindre preciserade åtaganden om köp i den andra riktningen. Finansieringsfrågan aktualiseras då det inte är frågan om
direkt bytesaffär. En särskild form av motköpsaffärer är s.k. buy-backtransaktioner, vilka omfattar återbetalning med varor som producerats med den utrustning som levererats. Även om det föreligger osäkerhet och olika uppgifter om omfattningen av motköpsaffärerna, är dock tendensen
mot ett ökat inslag av sådana affärer oomtvistad. En uppfattning gör
gällande att motköp i alla sina former skulle uppgå till 20—25Z av världs-
handeln, inkl. handeln mellan öst och väst. Enligt exempelvis uppgift från Sovjetunionens utrikeshandelsministerium undertecknades under peri-
oden 1976—1980 40 större avtal om kompensationsaffärer med utländska firmor, främst inom de encergiproducerande. kemiska och metallurgiska branscherna. Under senare år kan 1322 av Sovjetunionens totala utrikes-
handel hänföras till kompensationsaffärer.
Den totala andelen av världshandeln. som omfattas av någon form av
motköp (klassisk byteshandel. motköpsarrangemang, buy-back-avtal) har av GATT-sekretariatet uppskattats till omkring 542. Enligt bedömningar
kan motköp i vid bemärkelse uppgå till så mycket som 10—15z av den
svenska utrikeshandeln. För alltfler företag vällar detta problem. Nyligen hart. ex. Wallenbergägda Investor gått samman med Johnson-gruppen och bildat ett nytt företag — Mercator — för att hantera de ökade motköpskra-
ven.
6.4¶Förnyelse av svenskt näringsliv — en framtidsbild i flera dimensioner
För att klara konkurrensen från företag i andra länder krävs att svensk industri förnyar sig. Till en del är denna förnyelse resultatet av en fort-
i grunden förändra näringslivsstrukturen. Även om företagen finns kvar kommer de produkter som tillverkas, det sätt varpå de tillverkas, det krav
på utbildning som föreligger osv.. att förändras kraftigt över en 20-årspe-
riod.
Den ekonomiska världskartan kommer att förändras fram till sckelskiftet. Den geografiska förskjutning mot nya länder som allmänt förutspås, ger en intressant förutsättning för industrins utveckling. Men den geogra-
fiska bilden är bara en av flera parallella förändringar. Redovisningen i det följande bygger på den förutsättningen att Sverige
fortsätter att basera sin industripolitik på internationell öppenhet. Mot bakgrund av-den höga arbetslösheten i i-länderna, de fortsatt höga strukturella obalanserna i världsekonomin i form av budgetunderskott och skuldsättningsproblem samt inte minst ökad protektionism finns anledning att hysa oro för att den internationella öppenheten kan komma att begränsas.
Branschutveckling
När industrins historiska utveckling analyseras, utgår man ofta från en branschindelning. Det är dock tveksamt om branschbegreppet ger en bra grund för att diskutera den framtida utvecklingen. Exempelvis tar det inte hänsyn till företagens marknadsinriktning. Ofta kan det vara mer avgöran-
de vilken kundkrets företaget säljer till än vilken produkt man tillverkar. Branschbegreppet är också alltför heterogent vad avser senare föräd-
lingsled än de första råvaruproducerande leden. Detta illustreras tydligt av
utvecklingen inom ”tillväxtbranschen” verkstadsindustri. Som framgår av figur 20 består denna branschgrupp av många företag och delbranscher med helt olikartad utveckling.
På delbranschnivå öppnar sig problemet att Sveriges litenhet gör att det
inom många delbranscher endast finns ett litet antal företag. Koncentra-
tionen på arbetsställenivå är vidare mycket hög. Ett eller ett par arbetsställen svarar ofta för en mycket stor del av produktionen inom varje bransch. Hur ”braänschen” utvecklas avgörs därför inte sällan för svenskt vidkom-
mande av hur enskilda företag utvecklas.
Det är mot denna bakgrund inte meningsfullt att peka ut några framtids-
Figur 20 Utvecklingen inom verkstadsindustrins olika delbranscher åren 1970—1982
(Antal anställda)
BIL- TELEPRODUKT- SKEPPSVARV VERKSTADS- INDUSTRIN INDUSTRIN INDUSTRIN 150] ANTAL ANSTÄ r 150 1401 F 140
1301 F 130 1201 F 120 1107 i =S F110 1001: RS F 100 90 ; 90 80: ; 80
704 70 60.
F 60
Å Å
1970 -72 -74 -76 -78 -—80 -82
Källa: Sveriges Mekanförbund
branscher, om man därmed vill avse någon homogen målgrupp. Det kommer att finnas framgångsrika företag i samtliga branscher. Även krisdrabbade branscher rymmer framgångsföretag. Det är enbart genom en konkurrensanalys utifrån en samlad bild av produkt/produktion/marknad/organisation/ekonomi av enskilda företag som man kan skilja ut starka resp. svaga enheter och även då blir osäkerheten stor, särskilt i ett längre perspektiv.
Den mycket grova analys som kan göras pekar mot att 1970-talets krisbranscher (järnmalmsgruvor, teko, järn- och stålverk, massa och papper samt varv) kommer in i en Jugnare fas av strukturomvandlingen. Till följd av bl.a. global överkapacitet och reglerande inslag på marknaden skall man dock inte förvänta sig att dessa branscher kommer att, annat än i speciella fall, utgöra lukrativa affärsmöjligheter. Under förutsättning att kostnadsläge, dollarkurs m. m. och andra generella ekonomiska betingelser utvecklas positivt, kan emellertid produktionen i dessa branscher komma att ökas. Att sysselsättningen kommer att öka från nuvarande 165 000 är dock inte troligt, utan tvärtom måste man räkna med en fortsatt minskning. Eftersom produktionen i dessa branscher redan nu är rationell, bör
dock rationaliseringsvinsterna av ytterligare nedskärning av antalet sysselsatta bli begränsade.
Situationen är ungefär densamma för andra processindustrier såsom
inom livsmedelsområdet och inom den kemiska industrin. Den senare rymmer även den också på längre sikt expansiva läkemedelsindustrin.
Däremot är läget väsentligt annorlunda inom verkstadsindustrin. Den
bedömning som nu kan göras är att denna bransch kommer att bli föremål
för mycket stor omstrukturering under den närmaste 15—20-årsperioden. Produktivitetsutvecklingen kommer att vara en starkt pådrivande faktor till förändringarna. Å ena sidan kommer många i dag mindre produktiva företag att slås ut och i övriga företag kommer rationaliseringar att avsevärt höja produktionen till bibehållen eller t. o. m. kraftigt minskad sysselsättning. Å andra sidan kommer denna utveckling att skapa efterfrågan av
ny typ av verkstadsindustri inom maskinområdet, inom det styr- och reglertekniska området osv.
De nya arbetstillfällena kommer endast i begränsad utsträckning att återfinnas inom traditionell tillverkningsindustri. Den tendens som i dag kan skönjas, att nyetablerade företag inom t. ex. elektronikområdet är en branschmässigt mycket oklar blandning av konsult-, handels- och tillverknpingsföretag. torde komma att förstärkas. I och för sig har tillverkningsindustrin alltid innefattat t.ex. försäljnings- (handels-)aktiviteter. Utvecklingen har dock under: en lång följd av år gått i riktning mot en specialisering och cen allt klarare separation av dessa olika aktiviteter på olika branscher. Det är bl. a. nödvändigheten av ökade immateriella satsningar på utbildning, forskning och utveckling samt marknadsföring som nu åter kan förutses förändra företagens branschprofil.
Förädlingsled/marknadsinriktning
Som framgått av tidigare kapitel har svensk industri varit starkt inriktad
(ofta länkade till basindustrins behov och till investeringar i infrastruktur). Konsumtionsvarusektorn har varit liten. Det finns ingenting som talar för
att denna bild kommer att påtagligt förändras fram till sekelskiftet.
Investeringsvaruleverantörerna har utvecklats i samband med att stora " inhemska investeringar gjorts i industri, affärsverk och bostäder. Det är välkänt att företag som ASEA. Ericsson, Saab-Scania och Volvo (på: lastvagnsområdet) expanderat och utvecklat nya produkter på basis av en
hemmamarknadsefterfrågan. Dessa och andra företag inom investerings-
varuområdet (de stora byggentreprenörerna, Atlas Copco med tillverkning av gruvutrustning, Dynapac med sina vägmaskiner, Fläkt med sina ventila-
tionssystem m. fl.) kan endast bibehålla sin konkurrenskraft genom fortsatt
utlandsexpansion. Det är idag endast inom områdena för produktions- och kontorsutrustning, kommunikationsutrustning samt inom energiområdet man kan se nya betydelsefulla tillväxtsegment inom landet. Eftersom
sjukvårds- och miljövårdsområdena till sin karaktär övergår bl. a. från att
behandla problem till att förebygga problem. är det möjligt att tillväxtutsikterna inom landet för denna typ av investeringsvaror har överskattats. Det gäller dock inte konsumtionsvaror (läkemedel etc.) som riktar sig mot
denna sektor. Exportmöjligheterna för sjukvårds- och läkemedelsindustrin
kan förutsättas vara goda även om lagstiftning m.m. i olika länder kan verka hindrande.
Bland insatsvaruleverantörerna återfinns dels de stora företagen inom
basindustrierna, dels kan räknas dit andra storföretag såsom ESAB, SKF, PLM och Tetra Pak. Största intresset tilldrar sig dock de små och medelstora underleverantörerna. Dessa är i dagsläget kraftigt hemmamarknadsorienterade. Ofta har dessa underleverantörssystem en starkt lokal karak-
tär. Då bedömningen tidigare gjordes. att verkstadsindustrin kommer att
ställas inför starka krav på omstrukturering, var det bl. a. utvecklingen för underleverantörerna som åsyftades. .
Man kan utgå från att — i takt med storföretagens fortsatta internationel-
la specialisering och tekniska utveckling — dessa underleverantörssystem kommer att få en allt mindre nationell/lokal prägel. Kravet på mer sofisti-
kerade produkter, större ansvarsområden för hela komponenter för att
bl.a. förenkla transport- och hanteringssystem, kommer att öka kompetenskraven. Därmed ökar den internationella konkurrensen. För svenska underleverantörer kommer det att vara nödvändigt att höja produktiviteten och skapa en bredare marknadsbas för sin produktion.
Utvecklingen på underleverantörsområdet kan riskera att bli en parallell till utvecklingen under 1950- och 1960-talen inom konsumtionsvarusek-
torn. Traditionellt var denna uppbyggd kring lokala behov. Förutom Elec-
trolux. Saab-Scania och Volvo (personbilsdivisionerna) samt Esselte och IKEA saknas stora svenska företag med internationell förankring på detta område. Med höjd levnadsstandard (större marknad), ändrade bosättningsmönster (tätortskoncentration), ändrade livsmönster (bilberoende, ökade internationella kontakter m. m.), ändrade distributionssystem t(koncentration till ett fåtal rationella grossist- och detaljistkedjor osv.) och andra grundläggande strukturförändringar blev konsumtionsvarusektorn intressant och lättåtkomlig för utländska stora leverantörer som sökte exportera till Sverige. Eftersom den svenska hemmamarknaden är liten och vår öppenhet mot omvärlden stor, finns det ingenting som tyder på att
konsumtionsvarusektorn spontant och generellt sett kommer att kunna
vända utvecklingen, konkurrera ut starka internationella konkurrenter och expandera. . |
Exportmöjligheterna torde dock fortfarande vara tämligen goda för flera svenska konsumtionsvaruföretag. Ett hinder för att lyckas är de mycket
höga marknadsföringskostnader, som är förbundna med export av kon-
sumtionsvaror. Detta kräver en hög lönsamhet men också en hög marknadsandel på hemmamarknaden. Den nordiska marknaden kan bilda en sådan nödvändig plattform för fortsatt export på världsmarknaden.
Stora och små företag
Utvecklingen för de stora resp. de små företagen har redan berörts.
Färre än 40 stora koncerner inom verkstads-, stål- och skogsindustrin svarar i dag för mer än 4076 av industrins sysselsättning och 6696 av exporten. En mycket stor del av de mindre och medelstora företagen är
underleverantörer till dessa storföretag. Det är helt nödvändigt för landet
och för industriproduktionens utveckling att dessa stora koncerner som
inträffa — förmår bibehålla och stärka sin konkurrenskraft fram till sekelskiftet.
I flera studier har man funnit att dessa stora koncerner med sitt omfat-
tande internationella kontaktnät har en gentemot de mindre företagen
överlägsen kompetens att vidareutveckla, marknadsintroducera och sälja varor och tjänster, medan småföretagens kompetens består i att svara för en rationell tillverkning eller utveckla genuint nya produktidéer. En brist ur svensk synvinkel är att vi har få stora internationella konsumtionsvaruföretag. Marknadsinvesteringar är dyra, vilket gynnar redan etablerade företag. Tidsfaktorn är vidare ofta avgörande, vilket ökar företagens benägenhet att köpa etablerade företag med en upparbetad marknad, eller en ny
produkt i stället för att starta egen verksamhet. En analys av företagsförvärv och fusionsstatistik visar att det är ytterst sällan som ytterligare produktionskapacitet varit målet för ett uppköp.
Det finns ingenting som nu tyder på alt dessa utvecklingstendenser
kommer att ändras markant under perioden fram till sekelskiftet. Visserli-
gen kan t.ex. ändrade skatteregler vad gäller realisationsvinstbeskattning kontra annan beskattning ändra den relativa förmånligheten av företagsköp. Vidare skapar OTC-listan på börsen och andra nya former för riskkapitaltillskott större möjligheter för småföretagen att stå emot uppköpser-
bjudanden. Det är dock tveksamt att sådana förändringar kommer att ha
någon avgörande inverkan. Detta innebär att man får räkna med att innovativa småföretag även fortsättningsvis kommer att köpas upp av storföretag och investmentbolag. Å andra sidan kan det ur nationell synvinkel också finnas fördelar med att små företag förvärvas av stora. Därigenom kan man ofta nå en volymexpansion snabbare.
Fortsatt hög fusions- och uppköpsaktivitet i näringslivet kommer att
medföra en ökad företagskoncentration. För att denna utveckling skall kunna motverkas krävs en markant ökad nyetableringsvilja.
Det är i detta sammanhang av vikt att understryka att produktionskon-
centrationen (mätt i antal anställda) kan gå i motsatt riktning mot företags-
koncentrationen. Detta hänger bl.a. samman med att skalfördelarna i produktionen i allmänhet minskar med den typen av ny teknik som nu står inför ett brett genombrott. Flexibiliteten ökar. Med ny produktionsteknik
kan man å ena sidan storserietillverka enstaka detaljer med låga fasta administrations- och kapitalkostnader. Å andra sidan kan tekniken utnytt-
jas till korta serier tack vare korta ledtider och små omställningskostnader.
I den mån inslaget av mjukvara såsom systemutformning och funktionskontroll ökar i varorna kommer också kravet på själva arbetsplatsernas utformning att verka för mindre produktionsenheter.
Produktivitetsutvecklingen
En minskad produktionskoncentration kan lätt tolkas som att gamla
fabriker ersätts med nya och mindre anläggningar. En sådan utveckling är
dock knappast sannolik för den befintliga produktionens utveckling. Där-
emot är det troligt att ny lätt tillverkning förläggs i nya områden av . industrihotellkaraktär. Ytutrymmet kommer att vara begränsat. Produktionens karaktär gör att den kan förläggas till ”höghus”" i stället för traditionella fabrikslängor osv.
En reduktion av produktionskoncentrationen kommer därför till stor utsträckning att ske genom utnyttjande av de produktivitetsfördelar som
ny teknik medför. Det finns härvid anledning att peka på att ”produktivitetsgapet” är stort. I ett historiskt perspektiv torde den nuvarande och den
kommande situationen under det närmaste decenniet framöver att vara unikt. Inte sedan elmotorn introducerades har möjligheterna att inom framför allt verkstadsindustrin språngvis öka produktionen och produktiviteten varit större. Detta framgår exempelvis av att Ericsson, som expanderat och kunnat konkurrera framgångsrikt med de nya telefonväxlarna. ungefär har halverat antalet anställda på knappt ett decennium.
Ett antal undersökningar av introduktionen av ny verkstadsteknik har visat på de mycket stora produktivitetsvinster som kan uppnås. Arbetskraftsbesparingar i produktionsledet på upp till 50 26 är inte ovanliga, trots bibehållande av samma produktionsnivå.
Hittills har införandet av ny produktionsteknik i verkstadsindustrin gått
tämligen långsamt. En huvudanledning till detta är att tekniken varit tämli-
gen okänd och teknikutvecklingen gått snabbt vilket skapat osäkerhet hos tänkbara köpare. Flexibiliteten it. ex. den första generationens robotar var
också begränsad. Risken för att låsa fast sig i en produktionsapparat. som
inom kort skulle visa sig vara föråldrad, har varit stor. Vidare har priserna hela tiden pressats nedåt och dessutom har tillväxten i ekonomin som helhet saknats.
Den bedömning man kan göra är att tekniken nu nått en sådan mognadsnivå, att en bred introduktion är möjlig. Detta kommer att vara en källa till
både ett stort potentiellt sysselsättningsbortfall, till en betydande produktionsökning och till nya marknader. Man kan förutsätta att den nya tekniken kommer att ge underlag för etableringar av en rad nya företag och nya affärsmöjligheter för redan etablerade, större företag. Det är inte bara
ASEA och Ericsson som ligger i frontlinjen internationellt sett vad gäller
erfarenheter av produktivitetsförbättringar 1 produktion och på kontor. Utvecklingen i sådana Stockholmsförorter som Kista och Täby liksom på
4
högskoleorter som Linköping visar att det också finns många små företag som utvecklat detaljer och system just med inriktning på ny produktionsteknik.
Sysselsättning
Industrisysselsättningen nådde en topp under mitten av 1960-talet. Där-
efter har trenden varit nedåtgående. Kostnadsläget och en förbättrad
världskonjunktur kommer sannolikt att medföra en uppgång i industrisys-
selsättningen på kort sikt. Som framgått ovan kan man dock inte räkna :
med att denna uppgång blir långsiktigt bestående. Möjligheten att kraftigt
öka produktiviteten är alltför stor för att man på längre sikt — även om man
utgår från en väsentligt ökad produktionsvolym — skall kunna räkna med
en ökad sysselsättning.
Det finns även andra strukturella orsaker till att sysselsättningen inom
den direkta industriproduktionen på sikt kan förväntas minska — t.ex.
måste kvarstående överkapacitetsproblem inom vissa basindustrier med-
föra neddragningar och minskad sysselsättning. Omstruktureringsbehov inom underleverantörssektorn är en annan orsak till att sysselsättningen
kan förväntas minska. Protektionism och nödvändigheten av fortsatt internationalisering inom storföretagen, men också inom de medelstora företagen verkar i samma riktning. Paradoxalt nog kan det också vara så att en
snabb ekonomisk återhämtning kan frigöra planer på nya investeringar med åtföljande utnyttjande av produktivitetsfördelar i ny utrustning.
Till detta kan läggas att utvecklingen på kontorsområdet ännu inte inneburit några omvälvande förändringar. Just i kopplingen mellan ny produktionsteknik och ny kontorsutrustning kan mycket stora produktivitetsvinster förutses.
Mot denna förutsägbara nedgång i sysselsättningen inom industrin skall ställas den ökning den nya tekniken ger upphov till. En bedömning som
gjorts i USA visar emellertid, att högteknologin under perioden 1978— 1990
endast kommer att svara för 7Z av alla nya arbetstillfällen. Resten återfinns i mer vanliga företag, såsom bagerier, sågverk, mekaniska verkstäder m. m., och i olika typer av service- och vårdföretag.
För svenskt vidkommande beräknas att är 2000 kommer den totala sysselsättningen i nya tillverkningsföretag att vara 15 000—30000 (avser företag startade 1980-1990, med egna produkter och med minst 20 anställda år 2000). Detta skulle motsvara 2—3 Z av industrisysselsättningen eller
ungefär lika många personer som friställts från varven under de senaste ätta ären.
Det finns därför anledning att tona ned förväntningarna på högteknologin som sysselsättningsskapare. I stället kommer servicesektorn och olika
industrirelaterade branscher att vara mer intressanta ur sysselsättningssynpunkt. Här verkar en stor del av ”levebrödsföretagen”, men här sker också en accelererande utveckling av nya idéföretag uppbyggda kring nya organisationsformer, nya distributionskanaler etc.
Prop. 1983/84: 135 [Ne "An Lo
Arbetskraft och utbildning Omvandlingen inom industrin har inte enbart omfattat förskjutningar
mellan branscher eller förändringar inom företagsbeståndet. Också inom företagen har en förskjutning från okvalificerade till högt kvalificerade arbetsuppgifter skett. En bidragande orsåk härtill är den solidariska löne-
politiken som — också under åren med ett högt svenskt kostnadsläge — har
inneburit att ingenjörer m. fl. högutbildade har löner som internationellt
sett inte överstiger lönenivån i andra länder. Företagens produktionsappa-
rat omstrukturerades, produktionen internationaliserades och läglönejobb lades ut till egna anläggningar eller underleverantörer i andra länder.
Förändringarna i arbetskraftens sammansättning innefattar bäde till-
växtyrken och avvecklingsyrken. I figur 21 redovisas utvecklingen vad gäller sju stora kategorier av tillväxtyrken under 1970-talet. Totalt sett har dessa ökat med ca 23000 personer under perioden. Intressant att notera är
att för tre av kategorierna har den senare hälften av perioden inneburit en nedgång. Det kan röra sig om tillfälliga svängningar. men det kan också vara ett tecken på mättnadsproblem och att svängningar vad gäller efterfrågan på specialister sker allt oftare. Det kan också vara ett tecken på att ny teknik under ett introduktionsskede kräver många utbildade, men att
den sedan — då tekniken väl etablerats — verkar arbetskraftsreducerande
också på teknikernivån.
Under senare år har tendensen till en samtidigt ökande arbetslöshet och en brist på viss specialutbildad arbetskraft blivit alltmer framträdande. Det är sannolikt att denna kombination av överskott och brist på arbetskraft
kommer att förstärkas. Detta beror bl. a. på att det kommer att vara svårt att med nödvändig framförhållning kunna förutsäga var behov av specialutbildad arbetskraft kommer att uppstå.
Utbildningsfrågor kan således förväntas bli alltmer centrala. En brist på yrkesarbetare och specialutbildade kan komma att hämma expansionen i en konjunkturuppgång. En annan konsekvens av en gradvis ökad genomsnittlig utbildningsnivå är att omskolningsproblem kan förväntas bli större då ett allt större gap kommer att uppstå mellan de krav som ställs idag på utbildningen för en viss arbetsuppgift och de betydligt större kraven i framtiden. Man kan därför förutse ett stort behov av ständigt återkommande korta uppdateringskurser för dem som har ett arbete. som kräver utbildning. För dem som måste byta inriktning kommer däremot att krävas
väsentligt mycket längre omskolningsperioder än vad som nu är vanligt. En helt annan, och ofta förbisedd, sida av utbildningsfrågorna gäller ledningskunnandet i företagen. I takt med att företagen utsätts för ökad
internationell konkurrens ökar kraven på ledningen. Underleverantörs-
problematiken har tidigare berörts, En förutsättning för att underleveran-
törerna skall kunna klara konkurrensen är att ledningskompetensen stärks. Det ledningsbyte som skett i svenska storföretag under senare är har
uppenbart verkat vitaliserande. Alltför många företag kommer dock att ha
Figur 21 Vissa tillväxtyrken 1970—1980 Antal sysselsatta 00007 O00'SIl 00001 000'S
o gOptL 08e'gstle'st SMAMMUA
ZZZA
(00€'b+) NSUYOL BIOS
0986 SL—
0L-
VIKA 08-
VASA —-S]JONHJBAM
(008'2+) HOJUON S4-
OL-
8996 08-
VAIZA -SBUIUMNSAN
VAA
Buueurid (O08'E+) [ATA SL-
0/- L
LSL6 o'vzle'ozk' MIA 08- Vila -SUOILYNPOJId
VOTIYLSNY 686 NIUYNOD] (001 SL-
CO —)
Lez6 OL-
VIINAQ
Zv08i 08- -SUOIYNIISUOM UR[dpPION
9100.8 (008'!+)
Seest SL-
| 0£- 430
Zvzot
sd14ed
vOsELl 08- -9OIBJOQBT SUJPLUYILWSIIg.e (96) Li6HE jogg (006—-) SZ- ININLLYJI8 0L-
| VLLVSTISSAS yBzet URI Va 08- SQH INSNBWOIBU 430 (008'S+) NYSNPIS tzztt SL- NIQe O3JW -gaVv vinv 04- IJONY PNY 000102 00051 | o
- 00001 000'S
kvarstående ledningsproblem, vilket kommer att påskynda strukturomvandlingstakten. :
Investeringar
Den minskning av industrins investeringar, som pågått sedan mitten av
1970-talet, har framför allt gällt byggnadssidan. Maskininvesteringarna har
också minskat men i väsentligt mindre grad. Är 1982 utgjorde maskininvesteringarna hela 8090 av de samlade materiella investeringarna i industrin.
Den långsiktiga nedgången i investeringstakten hänger bl.a. samman med den kraftigt utbyggda kapaciteten i framför allt basindustrierna i
början av 1970-talet som bidrog till att skapa överkapacitet, dålig lönsam-
het osv. I längden kan emellertid inte nedgången i investeringarna fortsätta utan att industrins konkurrenskraft allvarligt urholkas. Gammalt realkapital åldras och slits, nya mer effektiva produktionsprocesser utvecklas etc.,
vilket medför att klyftan mellan befintlig utrustning och nya anläggningar vidgas. Det torde därför föreligga ett betydande investeringsbehov inom industrin. Med den lönsamhetsförbättring, som kunnat registreras för år
1983 och som kan beräknas för år 1984, bör investeringskurvan åter kunna
vändas.
rat investeringsbetecndet i företagen. En sådan grundorsak är den nya tekniken. Denna leder till att lokalutrymme och arbetsmiljö inte kommer
att utgöra samma begränsningsfaktorer som tidigare. Produktionen per
kvadratmeter byggnadsyta kan ökas väsentligt genom införandet av ny
produktionsutrustning, genom att höja kapitalomsättningshastigheten osv. Det finns därför anledning att räkna med att investeringsbehovet i byggna-.
der fortsätter att sjunka. Till en del kompenseras dock detta av att ombyggnationer och reparationer ökar.
På liknande sätt kommer ersättningsinvesteringar i maskinparken att i
stor utsträckning automatiskt medföra kapacitetsökningar. Det finns därför knappast anledning att göra den åtskillnad mellan expansionsinvesteringar och ersättningsinvesteringar som tidigare var vanlig. Den strukturomvandling som bedöms fortsätta från basindustrier och annan kapitalkrä-
vande tung industri till lättare industri och ökad mjukvaruproduktion,
medför också att investeringsmönstret ändras. Det materiella investeringarnas andel av företagens kostnader har successivt minskat, liksom hela tillverkningskostnadens andel av produkternas slutpris.
SPK har i några exempel funnit att tillverkningskostnaden i vissa fall (inom t.ex. delar av kemiindustrin) endast är en tredjedel av slutpriset. Forsknings- och utvecklingskostnaderna utgör enligt samma exempel 18 24 och marknadsföringsinsatserna 5 Z. Detta är en spegling av att immateriecl-
la investeringar i forskning och utveckling. marknadsföring samt utbildning tar en allt större andel av företagens resurser i anspråk. Man kan förutsätta att denna utveckling kommer att fortsätta.
Det finns ytterligare en aspekt på investeringsverksamheten som bör noteras. Investeringar är kapitalplaceringar med krav på långsiktig återbetalning. För företag som redan bedriver viss verksamhet finns sällan stora
frihetsgrader till alternativa satsningar, utan man måste fortsätta att satsa
inom det affärsområde man är verksam. Alternativet nedläggning är kostsamt. Detta gäller emellertid inte medel man lyckas frigöra utöver normala
ersättningsinvesteringar. För dessa pengar existerar alternativa placering-
ar såsom aktier. obligationer, m. m.
Industrin kan f.n. beräknas ha ca 60 miljarder kr. i likvida medel eller ungefär 3 gånger årsbehovet för investeringar i byggnader och maskiner. För att dessa pengar skall gå till ökade materiella investeringar krävs inte bara goda marknadsutsikter, utan också att lönsamheten på dessa place-
ringar åtminstone är i rimlig paritet med finansiella placeringar. Så har det
inte varit under senare år. En allt större del av företagens intäkter har kommit från icke-industriell verksamhet. Att placera pengarna i t.ex.
statspapper har varit mer lönsamt än att investera i produktion. En förut-
sättning för att få fart på företagens investeringar är därför att lönsamheten
på industriell verksamhet kan bibehållas på 1983/84 års nivå och att ränteläget inte återigen stiger.
En annan konsekvens av utvecklingen under senare delen av 1970-talet är att företagen aktivt strävade efter att frigöra bundet kapital i anläggningstillgångar. Detta medförde bl. a. att leasingmarknaden expanderade.
Det ledde också till att allt fler kommuner såväl lockades tll att ta över
äganderätten till företags byggnader som att i ökad utsträckning själva uppföra nya industrihus. Det är ett orounde tecken att kommuner på detta sätt låser fast sig i industriell verksamhet samtidigt som företagens ansvar att driva verksamheten vidare minskar.
Tekniknivå och teknikinriktning
Svensk industri är i många avseenden väl rustad att försvara sin position och lägga grunden för en konkurrenskraftig verksamhet inom för framtiden expansiva områden. Omfattande strukturanpassningsåtgärder har genomförts. Flera stora företag har under de senaste åren lagt fast ambitiösa förnyclsestrategier och inlett omfattande satsningar i hinje med dem. Flera teknikbaserade nya företag har visat stark expansionskraft.
[ett tidigare kapitel har utförligt redovisats att svensk industri håller en hög teknisk standard och befinner sig i frontlinjen på många teknikområden. Dessa kan sägas representera ett antal intressanta grundteknologicer.
För industrins vidkommande och i det 20-årsperspektiv som här diskuterats kommer dock tillämpningen av olika teknologier att vara av större
kommersiellt intresse.
På tillämpningsområdet finns goda förutsättningar för svensk industri att vidareutveckla befintlig kompetens och, inte minst, genom korsbefruktning mellan olika kunskapsområden skapa nya tillämpningar. Marknaden
för det senare kan förutsättas vara mycket stor. SKF:s plasmateknik för
råjärnframställning är också av stort intresse ur energisynpunkt. Ett annat exempel är styr- och kontrollutrustning vid bl.a. kärnkraftverk, som kan
vara av stort intresse vid andra industrier. Vissa grossistföretag har enga-
gerat sig i programmeringsföretag inom dataområdet. Kemiföretag går in i läkemedels- och bioteknikbranschen osv. | Svensk industri kan förutsättas ha komparativa fördelar i att finna nya
tillämpningar byggda på traditionell kompetens. Bl.a. har stora delar av svensk industri erfarenheter från projektförsäljning, som i stor utsträck-
ning bygger på att förena kompetens från olika områden. Svensk industri
är — beroende på liten hemmamarknad och stort utlandsberoende — van att arbeta med internationella standards och länderspecifika krav.
I Sverige har inte heller funnits någon antitrustlagstiftning av amerikansk karaktär. som förhindrat att koppla samman t. ex. teletekniskt kunnande med datateknik och TV-teknik. Slutligen får man förutsätta att landets litenhet i sig med korta kontaktvägar är en styrka i ansträngningarna att finna nya tillämpningsomräden för redan känd teknik.
I eu relativt kort perspektiv som tiden fram tll sekelskiftet torde denna
kompetens vara längt mer utslagsgivande för svensk industris konkurrens-
kraft än den grundteknologiska utvecklingen är.
Murknader
Marknadsbilden har ovan berörts i olika sammanhang. I korthet kan
konstateras — att svensk industri exporterar 43 4 av sin produktion, — att Norden och EG tar emot mer än hälften av vår export. — att varu- och tjänsteexporten i övrigt är mycket spridd över världen.
För att svensk industri skall kunna växa krävs en ökad export. Hemma-
marknadens litenhet plus att endast en begränsad tillväxt kan förväntas,
gör att det endast är för vissa konsumtionsvaror och inom några få investeringsvaruområden vi kan förvänta oss en volymtillväxt. Också på export-
marknaderna bland i-länder gäller det att framför allt ta marknadsandelar, medan det på u-landsmarknaderna finns förutsättningar för en marknadsexpansion.
De senaste ärens förändringar på valutaområdet har medfört att Kanada
och USA alltmer har kommit att framstå som en mycket stor outnyttjad potential trots de protektionistiska tendenser som föreligger i det senare landet. Likaså synes många svenska företag ha omprövat sin tidigare inställning till den svårbearbetade japanska marknaden. Eftersom de tre nämnda länderna tillsammans vid sekelskiftet kan beräknas svara för ca en tredjedel av världens samlade produktion och konsumtion, bör fortsatta
ansträngningar göras för att öka exporten dit. Med den inriktning mot nya
avancerade teknikområden. som svensk industri kan förväntas få fram till
17 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr 135
sekelskiftet, är det sannolikt att OECD-marknaden som helhet återigen
ökar i betydelse.
Det är viktigt att marknadsinvesteringarna ses i ett långsiktigt perspek-
tiv. Det föreligger tendenser till att betrakta vissa marknader som intressanta bara under en kort tid. F.n. är ASEAN-länderna och NIC-länder i Ostasien ett sådant populärt område och för vilket utsikterna fram till
sekelskiftet är mycket goda. För några år sedan var Kina och Mellanöstern
sådana områden och tidigare Indien liksom vissa latinamerikanska länder. För företag med projektexport såsom kraftverk, hamnar och kommunika-
tion är ständiga omdisponceringar av försäljningsapparaten något naturligt i takt med att nya projekt aktualiseras. Det finns dock stora risker att även
företag med annan inriktning dras med i detta ständiga sökande efter nva
marknader.
I marknadsutvecklingsperspektivet ingår också förändringar i företagsorganisation och strategi. Industriutvecklingen som helhet — både vad avser produktionsapparatens interna uppbyggnad och nya produkter — kan förväntas leda till en koncentration på systemuppbyggnad och ökade inslag av mjukvara. Kundanpassad tillverkning och tillverkning i korta serier kommer att vara centrala begrepp. Storserietillverkning och tillverkning i stora volymer är inte svensk industris styrka i dag. Konsumentvaruindustrin har tidigare valts som exempel. Man kan inte heller förvänta sig att svenska företag annat än i undantagsfall bygger upp sin konkurrenspo-
sition på detta koncept. Man får snarare räkna med att dessa marknader
efter hand tas över av låglöneländer och länder med större inhemska marknader. Ett försteg har även de företag som i dag har en stark mark-
nadsposition.
Svenska storföretag har fört ett liknande resonemang. De omorganisationer som genomförts har ofta gått ut på att dela verksamheten i naturliga
affärsområden efter produkt och marknadsinriktning. Målsättningen har vanligen varit att genom ökad decentralisering och förstärkt marknadskontakt skapa incitament och ökat ansvar. Storföretagen har tagit konsekven-
serna av den byråkrati, som uppstår i stora organisationer och som tenderar att skapa en stelhet i verksamheten med alltför stark styrning utifrån
produktionstekniska mål. Tendensen är klar att man nu försöker efterlikna smäåföretagens flexibla organisation. Man kan förutsätta att den starka
omvälvningen i näringslivet under senare hälften av 1970-talet har påskyn-
dat denna omorganisation. Storföretagens möjligheter att förena styrka
och stora resursinsalser med ökad flexibilitet ger goda möjligheter till en förstärkt marknadsposition utomlands. För småföretagen med deras begränsade resurser kommer en allt hårdare internationell konkurrens och ökade behov av att exportera att utgöra ett problem.
6.5 Förutsättningar för förstärkt svensk konkurrenskraft
Svensk industri befinner sig idag i ett bättre läge än på mycket länge. Konjunkturuppgången har medfört en markant produktionsökning, ökad
export och ökade vinster. Omstruktureringen har drivits långt i många
storföretag och risksatsningarna ökar. Nyföretagandet ökar åter efter en
lång nedgångsperiod.
En strategi för svensk industris utveckling fram till sekelskiftet kan inte baseras på detaljerade nationella planer. Ett mycket stort antal företag kommer att utveckla en specifik kompetens och en kompetens i annan riktning än majoritetens. Det bör också vara så att företag uppmuntas att söka egna, nya vägar.
Ändå finns vissa gemensamma förutsättningar för svensk industri som kan läggas fast. Analysen i denna bilaga har pekat på följande förutsättningar för en förstärkt konkurrenskraft:
1. Svensk industri år 2000 kommer att bestå av i huvudsak samma stora företag och samma branschsammansättning som nu. Detta hindrar inte att
förändringar i företagsstrukturen kan komma att ske. Basindustriernas och
de stora verkstadskoncernernas konkurrenskraft kommer att vara avgörande för den ekonomiska inriktningen i stort. För framför allt basindu-
striernas utveckling är det av vikt att det inte sker några snabba förskjutningar uppåt i kostnadsläget. 2. Svensk industri måste vara konkurrenskraftig på en internationell
och öppen världsmarknad. Sverige har allt att vinna på att försvara en fri handel. Svensk industri måste därvid vara inställd på att ständigt anpassa sig till det internationella läget. Också den snabba tekniska förnyelsen medför att kraven på flexibilitet ökar. Betydelsen av internationellt samar-
bete på företagsnivå i syfte att tillgodogöra sig och utveckla ny teknik kan
förväntas öka.
3. Den inhemska marknaden kommer alltid att vara liten i jämförelse med de behov företagen har att bl. a. kunna fördela forsknings- och utvecklingsinsatser på tillräckligt stora tillverkningsvolymer. Hemmamarknaden är framför allt lämpad för utveckling och test av nya produkter. Företagen
måste snabbt ut på exportmarknaderna och exporten måste öka även
avseende mogna produkter för att man skall kunna uppnå konkurrenskraftiga produktionsvolymer. Också de mindre företagen mäste i ökad ut-
sträckning sälja internationellt.
4. En klart markerad tendens i de större företagens strategiska utveckling är strävandena efter en marknadsledande position på vissa koncentrerade marknadssegment. Ur samhällets synvinkel torde dock en fortsatt
hög och ökad differentiering vara önskvärd. En sådan kan uppnås på flera
vägar; bl.a. genom (1) att småföretagande och nyföretagande stimuleras. (2) att koncentrerade satsningar på storskaliga produktionsanläggningar undviks, (3) att utläggning av produktion från storföretag till underleverantörer uppmuntras, (4) att satsningar på nya teknikområden stimuleras och
Prop. 1983/84: 135 . 260
(5) att samarbete överlag uppmuntras mellan svenska och utländska före-
tag i form av joint ventures m.m.
S. Svensk industris framtid ligger i att framgångsrikt kunna utnyttja den kompetens. utbildningsnivå och fungerande infrastruktur som byggts upp.
Det innebär att produkter med stort tjänsteinnehåll, produkter som kräver systemkunnande, produkter som kräver service och underhåll osv. har
konkurrensfördelar. Produkter som knyter an till de befintliga utvecklingsblock som svensk industriell kompetens är uppbyggd kring kan på motsvarande sätt förväntas ge ett bättre läge för internationell konkurrens eftersom marknadskanaler etc. är upparbetade. Det krävs numera mycket stora immateriella investeringar för att företagen skall kunna slå sig in på helt nya marknadsområden.
6. Den relativt sett höga utbildningsnivån och den industriella erfaren-
het som byggts upp ger också goda möjligheter att snabbt sprida tekniska nyheter. Betydelsen av teknikspridning och tillämpning av ny teknik torde
vara central i det i dessa sammanhang relativt korta perspektiv som perioden fram till sekelskiftet utgör.
"Prop. 1983/84: 135 261
Bilaga 2
Industripolitiken i Sverige och vissa andra länder
Innehållsförteckning | Sid.
| Industripolitisk översikt 1981—19803 s=ssoss ser rss r rss are s saras 262
1.2¶BranschitågOl s.sssssseerrereseerrererrsser rss reses ss ses 265
1.3 Teknisk utveckling osossoossesreserserererrrrrrsr sr rs r rr ra 267
1.4¶Regionalpolitik osooooossererererere rese er ers rss sees serna 268
1.5 Små och medelstora fÖrelåg s.sosoossssrsssssrrssss sr rss ns 271
1.6¶Övriga industripolitiska frågör —sssssssssssssss seas sr sr nin 272
2 Industristödets nettokostnader sosesersrsrrrrrrrrrsr ere raser rs a nr DID
3¶Industripolitiken i utländet ossoosserrrrrrererrrrar rr rs ris arna 281
3.1¶Inledning cosoooeseerrrserrererrrer rese rr res res ss se essens 281
3.3 Industristödet sssooossereeerrererrerrrrrrerrs sr ss r es ena 285 3.4 Stöd till krisdrabbade förelag = osomssosssrssers sr ss rss rr 292 4 Översikt och SlulsUlSef smmssrssrrrrsrrrrrrr rr rr rr rr arr rer rr na 295
Denna bilaga innehåller en redogörelse för industripolitiken i Sverige och vissa andra länder. Redovisningen avser huvudsakligen åren 1981- 1983. Inledningsvis ges en översikt av utvecklingen i Sverige på industripo-
litikens olika delområden. Denna översikt sammanfattar viktigare beslut
och åtgärder under perioden. För att sedan ge en bild av hur industripolitikens resurser har fördelats redovisas i bilagans andra kapitel uppgifter om
industristödets kostnader. Därefter ges en översikt av industripolitiken i
utlandet. |
Bilagan behandlar i huvudsak de trågor som ligger inom industridepartementets ansvarsområde. Handelsfrågor, skatter och andra ckonomisk-
politiska frågor ingår därmed inte. De generella ekonomisk-politiska åtgär-
der som vidtagits i syfte att stärka industrin tas ej upp i bilagan. Av energipolitiken berörs endast den del söm riktas mot industrin helt kort.
1¶Industripolitisk översikt 1981—1983
1.1 Stöd till krisdrabbade företag och branscher
Insatserna för att rädda krisdrabbade företag har i hög grad präglat industripolitiken sedan mitten av 1970-talet. Stöd har givits främst till de branscher som särskilt drabbats av den långa recessionen inom västvärlden, dvs. varven, stålindustrin, gruvor och skogsindustrin. Men även enskilda företag inom andra branscher har berörts. Som närmare kommer att framgå av kapitel 2 i denna bilaga har det s.k. icke-permanenta stödet tagit den större delen av industripolitikens finansiella resurser.
Statsföretag AB är ett konglomerat med företag inom ctt flertal bran-
scher. Både framgångsrika och förlusttyngda företag ingår i koncernen.
Under flera år har diskussioner om Statsföretags struktur förts. Planerna
på en omstrukturering av Statsföretag realiserades efter riksdagsbeslut år
1983 (prop. 1982/83:68, NU 25, rskr 181). LKAB, ASSI, SSAB (de 5026 som Statsföretag ägde), Svenska Petroleum samt NJA skiljdes ut ur Statsföretag. Dessa företag ägs nu direkt av staten. Avsikten var att Statsföretagsgruppens storlek och sammansättning skulle bli sådan att verksamheten skulle kunna administreras och styras på ett mer effektivt sätt.
I statsföretagspropositionen slogs vidare fast vissa allmänna principer
för statens relation till de statliga företagen. Enligt dessa skall målsättningen för Statsföretag vara att under kruv på lönsamhet öka den statliga
företagssektorns effektivitet och konkurrenskraft och därmed dess expansionsförmåga. Målformuleringen innebär, att om samhällsintresset av
Statsföretag kräver ett agerande som går utöver det rent företagsekonomiska intresset t. ex. av regionalpolitiska eller sysselsättningsmässiga skäl,
skall ett s.k. offertavtal upprättas. Det innebär i princip att ägaren staten
köper en tjänst av Statsföretag. En första tillämpning på offerförfarandet skedde i samband med att AB Eiser planerade att lägga ned sin strumpfa-
brik i Borås. Regeringen beslöt i det fallet att mot en ersättning av 38 milj. kr. till AB Eiser medverka till att driften vid fabriken upprätthålls t. o. m. juni 1986. |
Innebörden i propositionen var vidare att Statsföretag själv får huvudansvaret för sin ekonomi och att det framdeles i princip skall klara sig utan statligt stöd. Det innebär dock inte att staten frånhänder sig möjligheten att i likhet med andra ägare tillskjuta kapital för lönsamma investeringar.
De utan jämförelse kostsammaste stödåtgärderna har riktats mot varvsindustrin. Riksdagen beslöt i juni 1981 (prop. 1980/81: 131. NU 63, AU 17, rskr 393 och 394) om en fortsatt minskning av de svenska storvarvens. kapacitet. Beslutet innebar att Öresundsvarvet i Landskrona sedermera lades ned. För detta ändamål tillsköts 672 milj. kr. som tillsammans med tidigare anslagna 332 milj. kr. skulle täcka avvecklingskostnaderna. I samband med nedläggningen bildades investmentbolaget Landskrona Finans AB, som huvudsakligen ägs av privata intressenter.
I enlighet med varvspropositionen våren 1983 beslöts (prop. 1982/ 83: 147, NU 55, rskr 383) om kapitaltillskott och stöd i olika former om sammanlagt drygt 6 miljarder kr. Den största utgiftsposten bestod av ctt kapitaltillskott på 3000 milj. kr. till Svenska Varvs (SVAB) dåvarande dotterbolag, rederiet Zenit Shipping AB. Zenit äger huvuddelen av SVAB:s betydande fartygsinnehav. Företagets förluster har varit mycket stora till följd av de låga andrahandspriserna på fartyg och den svaga fraktmarknaden. Riksdagsbeslutet innebar också att Zenit avskiljs från Svenska Varv och numera ägs direkt av staten.
Kapaciteten vid Uddevallavarvet och Kockums begränsades och målet att uppnå lönsamhet vid dessa varv skjuts från 1985 till 1986. Vidare beslöts om en viss avtrappning av stödformerna för varven, som främst består i avskrivningslån, räntestöd och kreditgarantier. En annan viktig stödform för varvsindustrin är f.ö. de statliga exportkrediterna (SEKsystemet) av vilka ca en tredjedel går till varven.
SSAB Svenskt Stål AB bildades 1978 genom en sammanslagning av de tre största handelsstålsverken i Sverige, belägna i Luleå. Borlänge och Oxelösund. Syftet med bolagsbildningen var att åstadkomma cn omstrukturering av den svenska handelsstålsindustrin. Det nya handelsstålbolaget bedömdes efter en rekonstruktionsperiod på fem år kunna uppnå rimlig lönsamhet. SSAB ägdes inledningsvis till 50 2 av Statsföretag och till vardera 25 av Stora Kopparberg AB och Gränges AB. År 1981 övertog staten Stora Kopparbergs andel. I samband därmed genomfördes också en finansiell rekonstruktion av SSAB. Bolagets egna kapital ökades med 1500 milj. kr. varav 950 milj. kr. erhölls kontant från ägarna och återstoden, 550 milj. kr., genom konvertering av statliga skulder till eget kapital. Samtidigt erhöll SSAB lån på sammanlagt 300 milj. kr. från staten och Gränges. Genom beslut i propositionen om Utveckling i Norrbotten (prop. 1982/83: 120, NU 38. rskr 306) beviljades SSAB, mot bakgrund av
sysselsättningssituationen i Norrbotten, 200 milj. kr. i form av ett statligt
rekonstruktionslån avsett för att möjliggöra investeringar i Luleå. SSAB:s rekonstruktionsperiod är nu slut och bolaget uppvisar f.n. positivt resul-
tat.
LKAB har som följd av nedgången och omstruktureringen inom den
europeiska stålindustrin drabbats av stora förluster. LKAB:s andel av den europeiska marknaden har minskat beroende på bl.a. konkurrens från gruvor i Brasilien och Australien. Är 1981 fick LKAB ett kapitaltillskott på
1090 milj. kr. för att täcka förlusterna under åren 1980 och 1981. I samband med detta anslogs även 50 milj. kr. som aktiekapital i Viscaria AB. Detta företag skall exploatera den kopparmalmfyndighet strax utanför Kiruna
som upptäcktes i början av 1970-talet. Senare under år 1981 beslöts (prop.
1981/82:56, NU 13. rskr 82) om att göra en finansiell rekonstruktion av LKAB. Detta skedde genom tillskott av 1500 milj. kr., vilket användes dels för att öka det egna kapitalet, dels för nedskrivning av anläggningstill-
gångar.
En ytterligare finansiell rekonstruktion av LKAB genomfördes 1983. sedan resultatet utvecklats väsentligt sämre än som förutsetts. Totalt 1000 milj. kr. i kontanta medel tillsköts för nedskrivning av anläggningstillgångar och varulager. Riksdagsbeslutet (prop. 1982/83: 120, NU 38, rskr 306) härom innebär också att gruvan i Svappavaara togs ur drift.
Även skogsindustrin har kraftigt drabbats av konjunkturnedgången. Detta har särskilt gällt de skogsägarägda företagen, som gick in i recessionen med en svag kapitalbas. Staten övertog år 1979 aktiemajoriteten i Norrlands Skogsägares Cellulosubolag (Ncb)i ett läge då betalningsinställelse var nära. Sedan dess har flera olönsamma anläggningar lagts ned. Våren 1981 anvisades ytterligare 300 milj. kr. för aktieteckning och 100
milj. kr. som långfristigt lån. Nyligen föreslog regeringen att detta lån skall
omvandlas till aktiekapital för att möjliggöra en investering i Ncb:s fabrik i Dynäs.
Staten är ägare (40 76) även i Södra Skogsägarna AB. Södra har begärt att få lösa in statens aktier. Någon uppgörelse är ännu inte klar. Staten gav också visst stöd till det skogsägarägda företaget Vänerskog AB genom lån
och eftergifter av lån. Vänerskog gick i slutet av år 1981 i konkurs.
Vissa statliga insatser gjordes även vid rekonstruktionen av det privata skogsföretaget Munksjö AB. Koncernen kom i akuta betalningssvårigheter vid årsskiftet 1980-1981. Dessa avhjälptes tillfälligt genom en statlig ga-
ranti på 20 milj. kr. i januari 1981. Samtidigt påbörjades omfattande omstruktureringar av företaget. Senare samma år kom en ny kris då Investe-
ringsbanken sade upp sina lån i företaget. Efter en ackordsuppgörelse rekonstruerades företaget. Staten eftergav fordringar på 30 milj. kr. Som villkor för den statliga insatsen ställdes bl.a. att aktieägarna tillsköt 80
milj. kr.
Det statliga skogsföretaget ASS! drabbades också hårt av konjunktur-
svackan under 1970-talets andra hälft. Problemen accentucerades av de stora kapitalkostnaderna för ett mycket omfattande investeringsprogram. I enlighet med statsföretagspropositionen beslutade riksdagen om en omfattande rekonstruktion av bolaget. Som ägartillskott fick bolaget 2000 milj. kr. Ägartillskottet motiverades bl. a. av den mycket negativa utvecklingen av ASSI:s finansnetto. Därutöver eftergavs ett villkorslån avseende Karls-
borgs bruk på 275 milj. kr.-
Elektronikföretaget Luxor AB övertogs år 1979 av staten. Trots en finansiell rekonstruktion och en omstrukturering fortsatte företaget att gå
med betydande förluster även de följande åren. Riksdagen beslöt år 1981
mot denna bakgrund att i form av nyemission tillskjuta 175 milj. kr. Därefter skulle ytterligare statligt stöd inte påräknas. Aktiemajoriteten i
Luxor såldes i januari 1984 till den finska koncernen Nokia för en köpe-
skilling om ca 140 milj. kr. Efter en riktad nyemission till Nokia äger bolaget nu 70 Zz av aktierna i Luxor.
Det delstatliga företaget Uddcomb Sweden AB fick år 1981 ett kapitaltillskott på 350 milj. kr. Stödet gavs för att möjliggöra bolagets omstrukturering från tillverkning av komponenter för kärnkraftsindustrin till andra tyngre verkstadsprodukter samt konsulttjänster.
En ovanlig form för rekonstruktion valdes då bruksföretaget Lesjöfors AB drabbades av akuta svårigheter år 1982. Ett konsortium bestående av huvuddelen av de anställda övertog företaget. De anställda tillsköt ett kapital på 17 milj. kr. Staten gav ett kapitaltillskott på 25 milj. kr. och eftergav lån och infriade garantier för ytterligare 32 milj. kr. I uppgörelsen ingick även ett 25-procentigt ackord.
Även om perioden sedan 1970-talets mitt präglats av att staten kraftigt ökat sitt ägarengagemang i industrin, så har förutom Luxor två större delstatliga företag privatiserats. År 1981 säldes huvuddelen av statens aktier i Dutasaab AB till LM Ericsson. Det statliga ägandet i Datasaab begränsar sig numera till en andel av 9.576 ägd av televerkets bolag Teleinvest AB. Staten försålde är 1982 sitt 50-procentiga innehav i AB ASEA-ATOM uwull den andre ägaren, ASEA.
1.2¶Branschfrågor
De industripolitiska åtgärder som riktar sig mot hela branscher består främst av industriverkets (SIND) branschprogram. Dessa program rör f. n.
textil- och konfektionsindustrin. den manuella glasindustrin, den träbearbetande industrin samt vissa andra industrisektorer. I programmen inrymmes delbransch- och företagsspecifika studier, informationsinsatser samt olika finansiella företagsstöd. Därutöver finns en systematisk
branschbevakning, innefattande större branschstudier och kontinuerliga företagskontakter, både vid industridepartementet och vid industriverket.
Ett antal förändringar har skett inom branschprogrammen. Våren 1981
Prop. 1983/84:135 = 266
fattade riksdagen beslut om ett treårigt program för den manuella glasindustrin (prop. 1981/82:89, NU 19, rskr 296). Beslutet innebar en fortsatt och förstärkt satsning på denna bransch, bl. a. genom ökat stöd för marknadsföring. Branschprogrammet för gjuteriindustrin avvecklades i och
med utgängen av budgetåret 1982/83. Fr. o. m. budgetåret 1983/84 innefattas även sågverksindustrin i programmet för den träbearbetande industrin.
Riksrevisionsverket (RRV) redovisade år 1982 ett regeringsuppdrag att göra en översyn av SIND:s branschprogram. Översynen ger en i huvudsak positiv bild av programmen. RRV ansäg dock att åtgärderna i alltför hög
grad inriktades på problem specifika för mindre företag, snarare än på
branschspecifika problem. I budgetpropositionen 1983 tog föredraganden fasta på den positiva bedömning RRV gjort av branschprogrammen. Riksdagen beslutade, mot bakgrund av ett förslag från SIND, att avsätta 5 milj. kr. för vissa branschprograminsatser för ”övriga industribranscher”. Beslutet innebär att branscher valda av SIND kan omfattas av programmet, men stödet är begränsat till enbart utredningsinsatser.
Regeringen förelade våren 1983 riksdagen en proposition (prop. 1982/
83: 130) om åtgärder för tekoindustrin. Tidigare av riksdagen beslutade
målsättningar för tekopolitiken lades fast, innebärande att 1978 års produk-
tionsvolym skall vara riktmärke. samt att den svenska marknadsandelen
på hemmamarknaden skall vara minst 302. För textilindustrin var marknadsandelen år 1982 ca 252 och för konfektionsindustrin ca 2056. Som
huvudinriktning för tekopolitiken föreslogs gälla att insatserna skulle koncentreras på åtgärder som höjer konkurrenskraften genom stimulanser till effektivitetsökningar och marknadsföring. I konsekvens härmed skulle
också det s. k. äldrestödet, en lönesubvention för den äldre arbetskraften,
trappas ned. Riksdagsbeslutet (prop. 1982/83: 130, NU 42, rskr 322) innebär vissa ändringar av regeringens förslag, främst genom att nedtrappningen i äldrestödet sker nägot långsammare i början av den treårsperiod som tekoprogrammet omfattar.
Regeringen tillkallade i november 1982 en specialstålkommission med uppgift att utarbeta förslag i syfte att främja en ändamålsenlig struktur
inom den rostfria specialstålindustrin. Branschen har under senare år fått
vidkännas betydande förluster. Under 1982 uppgick de sammanlagda förlusterna i branschen ull ca 400 milj. kr. Ett av bolagen i branschen, Nyby Uddeholm AB, befann sig i akut kris. I juni 1983 avlämnade specialstål-
kommissionen sin slutrapport, vari konstaterades att det krävs kraftfulla
strukturåtgärder för att effektivisera den svenska rostfria industrin och därmed säkra dess överlevnad. Efter ett halvt års diskussioner och för-
handlingar mellan berörda företag träffade dessa i början av år 1984 en uppgörelse om cen strukturlösning. Uppgörelsen innebär att produktionen
av rostfritt stål samordnas inom två företagsgrupper, Avesta Jernverk inom Axel Johnson Gruppen samt Sandvik. För att möjliggöra den planerade stukturlösningen har regeringen för avsikt att efterge statliga låneford-
ringar om sammanlagt 450 milj. kr. samt föreslå riksdagen ändringar i vissa lånevillkor.
1.3 Teknisk utveckling
Den totala FoU-verksamheten i Sverige kan för budgetåret 1983/84
uppskattas till ca 18 miljarder kr. Detta motsvarar ca 2,5 av BNP; en andel som ligger något över de flesta länder av samma storlek och i nivå med Förenta Staterna och Förbundsrepubliken Tyskland. Ca två tredjedelar av FoU-verksamheten i Sverige utförs inom industrin. Denna självfi-
nansierar till 85 Ze sin FoU. |
Det statliga stödet för teknisk utveckling inom industrin administreras
av främst tre organ; styrelsen för teknisk utveckling (STU), fonden för
industriellt utvecklingsarbete (Industrifonden) samt de regionala utveck-
lingsfonderna. STU stödjer mindre projekt fram till och med prototypsta-
diet. Industrifonden ger stöd till större projekt där risken främst är kom-
mersiell. De regionala utvecklingsfonderna stimulerar med sitt s.k. utvecklingskapital industriellt utvecklingsarbete efter prototypstadiet inom
de mindre och medelstora företagen. Förutom dessa större, permanenta program, görs ett antal mer riktade insatser inom bl. a. rymd- och flygteknologi samt mikroelektronik.
Inom ramen för STU:s verksamhet prioriteras områdena elektronik och
datateknik, bioteknik, materialteknik (främst nya material), verkstadstek-
nik, kemiteknik, träteknik,. massa- och pappersteknik samt teknik för hälsa
och sjukvård. STU:s stöd till utvecklingsarbete har en stark inriktning mot
de mindre företagen.
På initiativ av industridepartementet har avtal slutits mellan STU och
landstingsförbundet om bildandet av en fond för teknikupphandling inom
det landstingskommunala området. Fonden byggs upp under en treårsperiod med lika finansieringsbidrag från staten och landstingen. Sammanlagt
10 milj. kr. per år tillförs fonden.
Vidare har avtal slutits om samarbete mellan STU och Svenska kommunförbundet vad gäller primärkommunal teknikupphandling. Statliga
medel av samma storleksordning som för den landstingskommunala tek-
nikupphandlingen har avsatts för detta ändamål.
Industrifonden har fått kapitaltillskott på sammanlagt 450 milj. kr. under
treårsperioden 1981/82—1983/84. Industrifonden har därmed f.n. en stödkapacitet på ca 300 milj. kr. per år för stöd till större utvecklingsprojekt med högt risktagande.
Tre nationella utvecklingsbolag inom områdena energi, miljövård och
transportsystem (TEMU-bolagen) inrättades år 1981. Bolagen har säte i
Östersund. De nya bolagen har anvisats ett grundkapital om totalt 15 milj. kr. Bolagen skall bedriva verksamhet på teknikupphandlingsområdet. Stiftelsen Fonden för svensk-norskt industriellt samarbete inrättades är
1981. Fonden har till ändamål att genom lån stödja samarbetsprojekt mellan svenska och norska företag som syftar till teknisk eller marknads-
mässig utveckling av företagen på det industriella området. .
Arbetet med att koppla samman Sveriges datanät med EG-staternas datanät för teknisk-vetenskaplig information, det s.k. Euronet, slutfördes
under år 1982.
Inom EG har under det senaste året tagits kraftfulla initiativ för att öka insatserna och samarbetet på forskningsområdet och då även på industri-
ellt inriktad forskning. Avsikten är att öka samarbetet inom EG-gemenskapen och stärka konkurrenskraften utåt. framför allt mot USA och Japan.
Förslag har framlagts om dels ett samordnat ramprogram för forskningen:
dels om program på ett flertal områden såsom mikroelektronik och infor-
mationsteknologi. Totalt föreslås en fördubbling av de gemensamma insatserna under åren 1984—1987. Sverige har markerat sitt intresse för vidgat
samarbete med EG på forskningsområdet och överläggningar härom pågår. |
Under våren 1983 överlämnades till riksdagen prop. 1982/83:119 där
regeringen bl.a. föreslår fortsatt arbete med flygplanssystemet JAS 39 Gripen (JAS-projektet). Projektet utgör den största teknikupphandling som genomförts i Sverige. Utvecklingen av JAS innebär bl. a. utnyttjande av
kompositmaterial i skrov, ny motorteknologi samt ny elektronik i styrsystem, radar och presentation.
Under hösten 1983 presenterade regeringen i prop. 1983/84:8 riktlinjer för ett femårigt nationellt mikroelektronikprogram med insatser inom ut-. bildning. grundforskning, målinriktad forskning och industriellt utvecklingsarbete. Programmet syftar till att stärka Sveriges förmåga att konstruera och tillverka mikroelektronikkomponenter. I ett första steg satsas 44 milj. kr. för innevarande budgetår.
Beslut om de nu gällande riktlinjerna för Tele-X-projektet togs under
våren 1983. Avtal med Norge om samarbete på telesatellitområdet tecknades i april 1983. Som ett första steg i detta samarbete skall Tele-Xprojektet genomföras. Genom ett svensk-finskt avtal i oktober 1983 har
Tele-X-samarbetet vidgats till att förutom Sverige och Norge också omfatta Finland. Tele-X-projektet har därmed utvecklats till det största nordiska
samarbetsprojektet hittills. Marknaden för tele- och datakommunikation via satellit med utnyttjande av Tele-X-konceptet bedöms som kraftigt
växande.
1.4 Regionalpolitik
De nu gällande riktlinjerna för regionalpolitiken lades i huvudsak fast genom riksdagens beslut vären 1982 (prop. 1981/82: 113, AU 23. rskr 388).
Tidigare gällande stödområdesindelning med sex stödområden ersattes
med en indelning i tre områden; A, B och C. Det högsta stödet kan erhållas
i stödområde A. Den nuvarande indelningen innebär en starkare priorite-
ring av de regioner som har de svåraste problemen på lång sikt. Regeringen
har dessutom möjlighet att utanför stödområdet ange vissa orter eller kommuner som under en begränsad period kan komma i träga för lokaliseringsstöd till större investeringsprojekt.
Riksdagen beslutade även om vissa förändringar av reglerna för det
regionalpolitiska stödet. De innebär bl. a. att numera kan stöd lämnas till
fastbränsleframställning i stödområdena A och B, privata industrilokaler för uthyrning i mindre orter inom stödområdena A—C samt till privata regionala investmentbolag. Lokaliseringsbidrag kan nu även i undantagsfall lämnas för maskininvesteringar som inte leder till ökad sysselsättning.
Riksdagsbeslutet innebar vidare en decentralisering av det regionalpolitiska stödets administration. Länsstyrelserna själva får nu i ökad utsträckning prioritera de insatser som de bedömer angelägna för den regionala utvecklingen. | |
Vid omorganisattonen a av SIND flyttades den centrala handläggningen
rollfördelningen mellan regerings- och myndighetsnivå. Beslutsrätten i fråga om finansiellt stöd till företag har i ökad utsträckning lagts på industriverket. Regeringen skall endast i speciella fall pröva enskilda stödärenden. Industriverket har även tillförts vissa andra uppgifter inom regionalpolitiken.
Förhållandena i Norrbottens län har motiverat extraordinära insatser.
Riksdagen har 1979, 1982 och 1983 beslutat om särskilda program med
åtgärder för att främja sysselsättningen och stärka länets industri och övriga näringsliv.
Riksdagsbeslutet våren 1982 omfattade stöd på totalt ca 350 milj. kr. varav 150 milj. kr. inom en särskild regionalpolitisk medelsrum. Dessutom beslutade riksdagen då om en sänkning av socialavgifterna med 10 procentenheter i de fyra nordligaste kommunerna.
I mars 1983 beslutade riksdagen (prop. 1982/83: 120, AU 24, rskr 305) om en rad åtgärder i länet som skall genomföras under en treårsperiod. Åtgärderna beräknas kosta totalt 4000 milj. kr. av vilka 200 milj. kr. avser särskilda regionalpolitiska insatser.
För att stärka de norrbottniska företagens konkurrenskraft har riksdagen nyligen beslutat (prop. 1983/84:38. AU 9. rskr 102) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i hela Norrbottens län. Beslutet innebär att socialavgifterna under en längre tid sätts ned med 10 procentenheter för industri samt vissa delar av handels- och tjänstesektorerna. Ett särskilt bidrag till kostnaden för socialavgiften lämnas härutöver vid ökning av sysselsättningen.
Verksamheter inom nämnda näringsgrenar som bedrivs I Svappavaara samhälle är helt befriade från socialavgifter och allmän löneavgift under
åren 1984—1993.
Kostnaden i form av minskade avgiftsinkomster för nedsättningen av
socialavgifter i Norrbottens län kan beräknas till ca 330 milj. kr. per år. Till
detta kommer kostnaderna för bidrag vid sysselsättningsökning.
Regeringens glesbygdsdelegation som tillsattes 1977 arbetar med att på
olika sätt stimulera en offensiv och utvecklingsinriktad politik med syfte
att ta till vara produktiva resurser och skapa en' livskraftig glesbygd.
I detta syfte verkar delegationen för att initiera, stödja och sprida kunskap kring projekt på en mängd områden, t. ex. produktionssystem, lokala utvecklingsprojekt. utbildning och forskning. Under budgetåret 1983/84 satsar delegationen särskilt på att utveckla skogen som resurs, motverka
det passiva markägandet, stimulera kombinerad verksamhet och utveckla
hemslöjd och hantverk som näring i glesbygden.
Genom skilda beslut har riksdagen anvisat medel för regionala investment- och utvecklingsbolag. Inom det regionalpolitiska stödområdet finns bl.a. Regioninvest i Norr AB i Norrbottens län, AC-Invest AB i Västerbottens län och Z-Invest AB i Jämtlands län. Regioninvest i Norr AB är ett dotterbolag till Statsföretag AB. Riksdagen har nyligen beslutat (prop.
1983/84: 25, NU 19, rskr 137) om kapitaltillskott till bolaget på 230 milj. kr.
Riksdagen bemyndigade våren 1981 regeringen att disponera högst 20
milj. kr. för att främja den industriella utvecklingen i Värmlands län (AU
1980/81: 23. rskr 223). Efter framställning av länsstyrelsen i Värmlands län och ansökan av bolaget beviljades ett nybildat privat investmentbolag,
Wermia AB, ett lån på 12 milj. kr. av dessa medel.
Riksdagen beslutade våren 1982 (prop. 1981/82: 113, AU 23, rskr 388) att
25 milj. kr. skulle avräknas från den femåriga beslutsramen för regionalpolitiskt lokaliseringsbidrag och användas för långivning på speciella villkor till privata regionala investmentbolag. Under år 1982 och 1983 har med
stöd av denna långivning sådana bolag bildats i Västerbottens, Jämtlands, Västernorrlands och Kopparbergs län. Regeringen har i 1984 års budgetproposition lagt förslag om att ytterligare 16 milj. kr. skall anvisas för lån till regionala investmentbolag.
Utanför stödområdet har staten svarat för eller bidragit till finansiering-
en av investment- och utvecklingsbolag i bl.a. Blekinge län, Malmö-,
Landskrona- och Göteborgsregionerna.
Det regionalpolitiska planeringssystemet förändrades väsentligt i och med riksdagens beslut år 1982. Beslutet innebar en stark decentralisering och avformalisering. Det enda återstående planeringsdokumentet — den
årliga länsrapporten — har som huvudsyfte att vara ett informations- och samordningsinstrument på regional nivå mellan olika länsorgan och mellan länsstyrelse, landsting och kommuner.
Under hösten 1983 färdigställdes den första uppsättningen länsrap-
porter. De innehåller en analys av utvecklingen i länet. mål och riktlinjer
för användningen av de regionalpolitiska resurserna samt en redogörelse för genomförda och framtida planerings- och utvecklingsinsatser.
Som resultat av ett regeringsuppdrag redovisade länsstyrelserna också regionala industriprogram till regeringen under”Kösten 1983.
I mars 1983 fick länsstyrelserna vidare regeringens uppdrag att medverka i utbildningsplaneringen i länen. En redogörelse för arbetet skall lämnas i 1984 års länsrapport.
Regeringen tillsatte år 1982 en parlamentariskt sammansatt kommitté, regionalpolitiska utredningen (I 1982:05) med uppgift att behandla ett stort antal frågor som gäller regionalpolitiken.
När det gäller regtonalpolitiskt stöd till företagen skall kommittén bl. a. behandla frågor rörande avvägningen mellan selektiva och generella medel, transportstödet, investeringsfondernas regionalpolitiska roll. samordningen mellan industri- och regionalpolitiska stöd samt vissa organisatoris- . ka frägor.
Utredningen skall redovisa sina överväganden och förslag i augusti 1984.
1.5 Små och medelstora företag
Stödet till de små och medelstora företagen handhas till övervägande delen av industriverket och de regionala utvecklingsfonderna. Smäföretagsstödet består dels av förmånlig finansiering (rörelselån, utvecklingskapital, industrilånegarantier m.m.), dels av företagsservice (rådgivning, konsultinsatser). Av stor betydelse för småföretagen är även skattesystemet och rikskapitalförsörjningen. På dessa områden skedde flera viktiga förändringar som resultat av riksdagens beslut med anledning av prop. 1981/82: 118.
Småtföretagens finansieringsmöjligheter förbättrades genom att de regionala utvecklingsfonderna gavs större frihet att själva anpassa finansieringen efter företagens behov. De tidigare produktwtvecklingslånen ersattes fr. o. m. den I juli 1982 med utvecklingskapital. Detta är en mer flexibel . stödform. Fonderna kan nu själva utforma finansieringen som lån, villkorliga lån. garantier eller bidrag med royalty. Räntesatser, avtal m. m. anpassas till de enskilda projekten.
Under år 1982 sänktes småföretagens skatter. Tidigare beskattades utdeiade vinstmedel både i företaget och som inkomst på kapital för ägaren. Denna dubbelbeskattning innebar bl. a. att småföretagare ofta valde att ta ut överskott från verksamheten i form av lön och andra förmåner framför att redovisa och dela ut vinstmedel. Genom skattesänkningen fr. o. m. den 1 juli 1982 får företagen dra av 7096 av utdelningen (dock högst 700000 kronor eller 15 Z av aktiekapitalet).
Den sedan tidigare gällande regeln om att ägare till småföretag endast betalar förmögenhetsskatt på 3096 av förmögenhetsvärdet utsträcktes till att gälla även företag som är föremål för viss aktiehandel.
Dessutom klarlades att handel med småföretagsaktier inte strider mot börsmonopolet och att fondkommissionärerna får köpa och lagerhålla småföretagsaktier.
Skattesänkningen och lagkompletteringen gav förutsättningarna för den s.k. OTC-marknaden, som expanderat kraftigt de'senaste åren.
För att ytterligare stärka småföretagens egenkapitalmarknad beslutades
att garantier för totalt 25 milj. kr. skulle kunna lämnas för att stödja privata
småföretagsinriktade utvecklings- och investmentbolag, s.k. Tillväxtinvest. Aktiefonderna gavs också rätt att placera 1092 av sitt kapital i bl. a.
småföretagsaktier.
Utvecklingsfondernas rådgivnings- och informationsverksamhet skall
enligt prop. 1981/82:118 i ökad omfattning styras till företag som är lönsamma eller som med olika insatser kan komma att bli lönsamma. dvs. till
s.k. utvecklingsbara företag. Under 1983 har statens industriverk i egenskap av huvudman för de regionala fonderna ytterligare betonat vikten av atl fondernas resurser styrs till utvecklingsbara företag.
1.6¶Övriga industripolitiska frågor
Förutom de genomgångna områdena ryms inom industripolitiken även frågor om exportkrediter, naturresurser och råvaror, utländska förvärv av svenska företag, internationella frågor m. m.
Systemet med statsunderstödda exportkrediter, det s.k. SEK-systemet.
har expanderat i snabb takt de senaste åren. Dessa krediter ges för export
av kapitalvaror, såsom kompletta anläggningar. produktionsutrustning, anläggningar för elförsörjning, telekommunikationer, fordon och fartyg. År 1981 svarade denna varugrupp för 239 av exporten (inkl. tjänster). Andelen ökar sedan flera år. Av käpitalvaruexporten finansieras 2096 med statsstödda krediter. Fartyg m. m. från varvsindustrin är den dominerande varugruppen. Staten täcker skillnaden mellan ut- och upplåningsräntor samt kursförluster. Utlåningsränta och övriga kreditvillkor skall stå i övercnsstämmelse med den s.k. consensusöverenskommelsen inom OECD. För att hålla nere kostnaderna för SEK-systemet beslöt regeringen i januari 1982 att höja räntorna med 0.5 procentenhet. Vid årsskiftet 1983-1984
höjdes räntorna för krediter i svenska kronor. De svenska exportkrediträntorna ligger således något över de villkor konkurrenterna erbjuder. Volymen av statsstödda exportkrediter från Sverige väntas öka endast måttligt
de närmaste åren. På grund av en internationellt överenskommen marknadsanpassning av utlåningsräntorna minskar statens kostnader för nya krediter. Exportkreditgivningen stöds även genom de garantier mot politisk risk som lämnas av exportkreditnämnden (EKN) och de u-krediter till särskilt förmånliga räntor som lämnas inom ramen för u-landsbiståndet.
År 1978 infördes ett statligt stöd för matchning av utländska statssiubventionerade krediter på den svenska marknaden. Stödet innebär att staten betalar en viss del av den svenska säljarens ränta för leverantörskredit i fall där ett utländskt företag erbjuder kreditvillkor med statlig subvention. Under ären 1980 och 1981 stöddes en rad leveranser av svensk kapitalvaru-
utrustning till svenska köpare. Efterfrågan på stödet har minskat i och med alt de svenska marknadsräntorna har sjunkit. F.n. fattas inga nya beslut om stöd.
Den I januari 1983 ersattes tidigare lagstiftning om utländska förvärv av « aktier i svenska bolag. I stort sett överensstämmer den nya lagstiftningen med tidigare gällande rätt. Numera gäller dock tillståndsprövningen samtliga företag, inte som tidigare bara de med förbehåll för utländska ägare.
Regeringen beslöt i december 1983 att framlägga förslag rörande kooperationens kapitalförsörjning m.m. (prop. 1983/84:84). Genom särskilda förlagsinsatser blir det möjligt för andra än medlemmar att satsa riskbärande kapital i ekonomiska föreningar. Såväl 4:e AP-fonden som löntagarfonderna samt de nya kapitalsparfonderna skall kunna placera medel i förlagsinsatser. Vidare görs vissa ändringar i skattereglerna som bl. a. innébär att dubbelbeskattningen av utdelad vinst i vissa ekonomiska föreningar lindras. Ett kooperativt råd med företrädare för kooperationen och samhället kommer att tillsättas, Forskningsrådsnämnden skall lämna förslag till riktlinjer för den kooperativa forskningen. |
Statens industriverk (SIND) har omorganiserats. Den nya organisationen bygger i huvudsak på det förslag som industriverksutredningen lämnade i silt betänkande (Ds I 1982: 14) Organisation för industriell förnyelse. Bakgrunden till utredningen var bl. a. att huvuddelen av SIND:s verksamhet inom mineral-, encrgi- och utbildningsområdena överförts till andra organisationer. Vidare syftade utredningsarbetet till en ökad integration mellan industri- och regionalpolitiken. samt till en ökad flexibilitet och ökad inriktning på den industriella förnyelsen hos SIND.
SIND har övergått till programorganisation Ir. o.m. den 1 juli 1983. Verksamheten är indelad i fyra huvudprogram: Utredningsverksamhet, Industriell omvandlig och tillväxt, Regional utveckling och finansiellt stöd samt Småäföretagsutveckling. Omorganisationen innebar att handläggningen av det regionalpolitiska stödet överfördes från arbetsmarknadsstyrelsen till industriverket.
Skogsindustrins virkesförsörjning utvecklades otillfredsställande i samband med att skogsindustrin gick in i en bättre konjunktur 1979. På grund härav tillsattes virkesförsörjningsutredningen, som lade fram sitt slutbetänkande hösten 1981 (SOU 1981:81D). Ett par av de av utredningen föreslagna åtgärderna för att stimulera virkesutbudet genomfördes under budgetåret 1981/82. Trots detta fortsatte skogsindustrins virkesförsörjning att vara otillfredsställande.
I det ekonomisk-politiska program som regeringen presenterade under hösten 1982 (prop. 1982/83:50) betonades behovet att ta till vara utveck- Jingsmöjligheterna inom råvarubranscherna. I enlighet härmed har riksdagen på förslag av regeringen under våren 1983 fattat beslut om åtgärder i syfte att förbättra skogsindustrins virkesförsörjning (prop. 1982/83: 145, JoU 34. rskr 360). Riksdagsbeslutet innebär att det i skogsvårdslagen 18 Riksdagen 198384. 1 saml. Nr [35
införs en allmän skyldighet för markägare att avverka en del av den skog som är slutavverkningsmogen, samt att gallra yngre skog. Åtgärden syftar till att förmå de passiva skogsägarna att avverka. Vidare föreskrivs, att det skall finnas en skogsbruksplan för alla skogsfastigheter. Genom planen får
skogsägaren god kännedom om förhållandena på sin skogsfastighet och om
de skogsbruksåtgärder som behöver vidtas. De nya bestämmelserna i
skogsvårdslagen trädde i kraft den 1 juli 1983.
Inom området mineralförsörjning har flera åtgärder vidtagits. Riksdagen beslöt våren 1982 om en förändrad verksorganisation (prop. 1981/82:99, NU 40 och 60, rskr 430). Uppdragsverksamheten inom Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) överfördes till bolagsform. Bolaget, benämnt
Sveriges Geologiska AB (SGAB) skall på uppdrag utföra prospektering
och andra geologiska undersökningar. I beslutet slog riksdagen även fast vikten av en breddning och satsning på nya projekt inom mineralområdet
under 1980- och 1990-talen.
Riksdagen beslutade hösten 1982 om en utökad prospektering i syfte att öka livslängden hos befintliga gruvor och minceralföretag samt att stimulera tillkomsten av nya sådana (prop. 1982/83:50 bil. 6, NU 18. rskr 111). För
detta ändamål anslogs 300 milj. kr. under en femårsperiod. Regeringen
beslutade under sommaren 1983 om fördelningen av en del av dessa medel. Huvuddelen av projekten utförs i norra Sverige av LKAB och Boliden Mineral AB.
Havsresurserna har under flera år varit föremål för cn omfattande utredningsverksamhet, främst inom ramen för Delegationen för samordning av havsresursverksamheten. 1 havsresursverksamhet innefattas bl.a. fiske, utvinning av olja och andra mineraliska ämnen. I prop. 1983/84: 10 föreslog
regeringen i december 1983 bl.a. ett program för havsindustriell kompe-
tensutveckling, innefattande åtgärder av styrelsen för teknisk utveckling (STU) inom områdena teknik för utforskning och tillståndskontroll av
havet, arktisk teknik samt undervattensteknik. Industriverket föreslås få
20 milj. kr. för att stödja havsindustriell kompetensutveckling.
Industripolitiska frägor tas allt oftare upp till behandling inom internatio-
nella organ. Inom ramen för OECD bedrivs arbete på flera områden som är av vikt ur industripolitisk synvinkel, bl.a. rörande allmän industripolitik.
industristöd, internationella investeringar. vissa brunschfrågor och forskningspolhitik.
Vid ministerrädsmötet I maj 1982 bekräftades tidigare antagna riktlinjer för selektiva industripolitiska åtgärder och ett särskilt uttalande gjordes om
inriktningen av en ”positiv anpassningspolitik”. De deltagande länderna underströk vikten av en fortsatt frihandel och av att inhemska åtgärder inte
utformas så att de snedvrider den internationella konkurrensen och därige-
nom övervältrar anpassningsbördor och arbetslöshetsproblem till andra länder.
Ett möte på ministernivå i OECD-kretsen ägde rum i Stockholm i april
1982 med syfte att utbyta erfarenheter om gemensamma problem inom det
regionalpolitiska området. Kontakterna mellan Sverige och EG inom det industripolitiska området
har vidareutvecklats under senare år. Sveriges engagemang i det tekniskt-
vetenskapliga s. k. Cost-samarbetet är omfattande. Regelbundna kontakter hålls särskilt på stål- samt pappers- och massaområdena. Vid två tillfällen under 1981 och 1982 hölls samtal med EG-kommissionen om statliga stödåtgärder. Inom EFTA har genomgångar ägt rum av statliga stödåtgärders förenlighet med konventionen. Resultatet blev att inga stödåtgärder i medlems-
länderna i konkreta fall anses ha motverkat syftet med konventionen.
Sverige har under senare är spelat en aktiv roll i det pågående arbetet
inom FN rörande utarbetandet av en uppförandekod för transnationella företag.
År 1981 undertecknades ett svenskt-norskt avtal om ekonomiskt samarbete, särskilt på industri- och energiområdena. 1 anslutning till avtalet
överenskoms att upprätta fonden för svensk-norskt industriellt samarbete.
Fonden skall genom fördelaktiga lån stödja samarbetsprojekt mellan svenska och norska företag. Vidare överenskoms om särskilda protokoll rörande långsiktiga leveranser av råolja och oljeprodukter från Norge
liksom om optionsrätt för Norge vad gäller långsiktiga elleveranser från Sverige. |
2 Industristödets nettokostnader
Det mest omdiskuterade inslaget i industripolitiken har varit industristö-
det och särskilt då stödet till krisdrabbade företag och branscher. Nedan
följer en redovisning av industristödets nettokostnader. Denna kompletterar den föregående översikten genom att visa hur industripolitikens
resurser fördelats på olika ändamål.
Kostnaderna för industristödet är beräknade med den s.k. nettokostnadsmetoden,. som utvecklats vid industridepartementet. Denna metod bygger på tre huvudprinciper: (1) Kostnaden räknas netto, dvs. att hänsyn tas också till statens intäkter i form av räntor, garantiavgifter m.m. Dessa är betydande inom vissa stödprogram. (2) Bidrag, lån. garantier, ägartill-
skott och skatteavdrag görs jämförbara genom att en bidragsekvivalent räknas fram. För bidrag är denna lika med det utbetalda beloppet, för lån
och tillskott av eget kapital beräknas en kapitalkostnad. Nettokostnaden
för garantier är lika med infriade garantier minskade med garantiavgifter.
(3) Endast faktiskt gjorda ut- och inbetalningar beaktas (kontantprincipen). Beslutade eller budgeterade medel som inte betalats ut ingår således inte.
Industristödet har ökat kraftigt. från ca I miljard kr. 1975/76 till över 17
miljarder kr. 1982/83. Särskilt i periodens början är ökningen stor trabell
DA. Den höga kostnaden för 1982/83 är att hänföra till de extraordinära insatser som gjordes för varven och Statsföretag. Som också framgår av tabellen förklaras expansionen av industristödet till större delen av ökningen av det icke-permanenta stödet (krisstödet). Nettokostnaden för detta stöd uppgick 1982/83 till 11790 milj. kr., vilket är ungefär lika med netto-
kostnaden för hela industristödet 1981/82. Även exportstödet har ökat kraftigt de senaste åren, främst till föjd av utbyggnaden av SEK-systemet.
Tabell 1 Industripolitiskt stöd 1975/76—1982/83 fördelat på kategorier. Nettokostnad, milj. kr. löpande priser
75/76. FO6/T7 -- THTB TIO 79/80 80/81 81/82 82/83 Summa Icke-permanent stöd 148 2346 4041 = 4251 6272 4684 7642 11794 41178 Branschstöd 13 24 228 305 376 370 314 327 1957 Forskning o utveckling 342 263 289 335 401 686 543 585 3444 Energistöd! na a na a a a 1022 429 1450 Exportfrämjande stöd +20 31 68 172 260 371 1085 2362 4328 Regionalpolitiskt stöd 388 531 506 576 746 1015 667 1178 5606 Små och medelstora 53 68 146 126 HS 128 137 211 986 företag : Övrigt stöd 95 150 168 161 281 501 507 452 2314 Totalt 1019 3414 = 5445 = 5926 8451 7755 — 11917 17339 61264 ! Uppgifter för energistöd ären 1975/76—1980/81 har ej insamlats
Figur I Industripolitiskt stöd 1975/76—1983/84 (exkl. energistöd). Index 1975/76 = 100
: LÖPANDE PRISER FASTA PRISER
INDEX
r 2.000
2.000 + 1975/76 = 100
1.000 1
[0] + + Y M — 0
1975/76 76/77 77/78 78/79 79/80 80/81 81/82 82/83 83/84
PROGNOS
Figur I visar på ett mer rättvisande sätt hur industristödets nettokost- nader har utvecklats. Räknat i fasta priser är industristödet ätta gånger
större 1982/83 än 1975/76. Ökningen har avbrutits endast under tvä är:
1978/79 och 1980/81. I figuren har även en prognos för det innevarande budgetäret gjorts. En
kraftig minskning är att förvänta. Den faller på det icke-permanenta stödet.
Genom de stora kapitaltillskotten till de statliga företagen 1982/83 är deras finansiella situation nu relativt god. De har också gynnats av konjunkturuppgången och av devalveringen. Genomförda strukturförändringar och
kapacitetsnedskärningar börjar ge resultat. Nettokostnaderna för det ickepermanenta stödet kan därmed uppskattas till mindre än tredjedelen av stödet föregående budgetår, eller till ca 3,5 miljarder kr. Detta belopp består så gott som helt av utbetalningar enligt tidigare beslut eller kostna- . der för tidigare givna lån och tillskott av aktiekapital.
Bland övriga kategorier stöd är inga dramatiska förändringar att vänta.
FoU-stödet minskar till följd av att FoU-avdraget avskaffas, medan kost-
naderna för Industrifonden ökar något. Nettoeffekten blir en minskning.
Det regionalpolitiska stödet ökar på grund av kapitaltillskottet till Region-
invest och ökade kostnader för nedsättningen av socialavgifterna i Norr-
botten. Kostnaderna för SEK förväntas ligga på ungefär oförändrad nivå.
Totalt kan nettokostnaderna för industristödet 1983/84 beräknas till ca 9,5 miljarder kr. Av detta är endast en dryg tredjedel stöd till krisdrabbade
företag. Detta är en drastisk förändring av industristödets sammansätt-
ning.
Industristödet har vuxit i absoluta tal, men även i relation till andra
relevanta storheter, om än mindre dramatiskt. Andelen av BNP uppgick
1982/83 till 2,8 42 efter att ha varierat mellan 1,52 och 27. Relaterade till statsbudgeten har nettokostnaderna legat kring 47: återigen med ett extremt högt tal för 1982/83 (6,3).
De industripolitiska stöden kan grovt indelas i två kategorier: (1) stöd för neddragning eller omställning; (2) stöd för tillväxt och förnyelse. Till den första kategorin hör stöd riktade mot krympande branscher, dvs. i första hand det icke-permanenta stödet (krisstödet) och branschstödet. Som stöd
för expansion och förnyelse kan räknas FoU-stöd, exportfrämjande stöd. regionalpolitiska stöd samt stöd till mindre och medelstora företag. I Figur
2 har industristödet delats upp enligt denna kategorisering. Energistödet har utelämnats ur analysen, eftersom uppgifter för hela perioden inte föreligger. Likaså har gruppen ”övrigt stöd” utelämnats. Detta blir en
grov jämförelse i den bemärkelsen att t.ex. vissa icke-permanenta stöd
(Datasaab, Luxor) skulle kunna räknas som offensiva, och delar av det
regionalpolitiska stödet har karaktären av räddningsoperationer (Regioninvest). Detta påverkar dock inte bilden i stort.
Figur 2. Industristöd 1975/76—1982/83 fördelat på stöd för omställning/neddragning resp. tillväxt/förnyelse
OMSTÄLLNING / NEDDRAGNING TILLVÄXT / FÖRNYELSE
| 1798 I 8394 | 75/76 | |
| 7340 | 270 198 | T6/77 77178 |
IS
218 78/79
—
199 79/80
3098 80/81
2340 81/82
2698 82/83
11 549 83/84
ereerserrsss ser ess oeresssresesres ers orsa : prognos
a TR Tr T T T T T T T T rr T T T je
11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 1 2 3 miljarder kr | : miljarder kr
Omställning/neddragning = icke permanent stöd + branschstöd
Tillväxt/förnyelse = FoU-stöd + regionalpolitiskt stöd +
exportstöd + småföretagsstöd
Figur 2 illustrerar industristödets fördelning på omställning/neddragning
resp. tillväxt/förnyelse. Återigen kan industristödets defensiva inriktning
konstateras. Denna var särskilt markerad under åren 1977/78—-1979/80. Figuren visar också att krisstödets storlek varit helt avgörande för de totala kostnaderna för industripolitiken. Det är variationer i krisstödet som svarat för de fluktuationer som tidigare nämnts. Stödet för tillväxt/förnyelse har också vuxit i absoluta tal, men i en ganska jämn takt. De två senaste budgetåren, 1981/82 och 1982/83, har dock det offensiva stödet expanderat betydligt mer än tidigare till följd av att kostnaderna för de statsstödda exportkrediterna (SEK-systemet) vuxit så snabbt. Att märka är att stödet till småföretag och FoU — som frumgått tidigare — har stagnerat eller ökat obetydligt.
I figuren har en prognos för utfallet under innevarande budgetår lagts in.
Industristödets sammansättning förändras som synes dramatiskt. För förs-
ta gången sedan 1975/76 är det offensivt inriktade stödet större än det
defensiva.
I det följande ges en närmare redogörelse för utvecklingen inom de
industripolitiska delområdena. |
Det icke-permanenta stödet utgör två tredjedelar av de totala stödkost-
naderna (Figur 3). Totalt har krisstödet kostat 41,2 miljarder kr. under hela perioden. Stödinsatserna för krisdrabbade företag och branscher tog sin egentliga början kring 1976-77. Sedan dess har flera stora företaget för-
statligats: Götaverken (1976), Algot Johansson AB (1977, tekoföretag:
ingår nu i Eiser). Datasaab (1977), de stora handelsstålverken (1978), Kockums (1979), Luxor (1979) och Ncb (1979). Staten är också sedan 1979 delägare (4096) 1 Södra Skogsägarna AB. Dessa och andra, sedan tidigare statliga företag, har fått 97 Zz av krisstödet. Varvsindustrin är den i särklass största mottagaren. Totalt 19,6 miljarder
kr. — en tredjedel av det samlade stödet — har gått till denna bransch. Större delen av varvsstödet har utgått i form av kapitaltillskott till Svenska Varv och som beställarstöd (ett produktionsbidrag).
Stödet till stålindustrin har kostat 5,7 miljarder kr., huvudsakligen använt för rekonstruktion av SSAB. Skogsindustrin har mottagit 4 miljarder
kr. Merparten har gått till ASSI, Neb och Södra Skogsägarna AB. Stödet
till LKAB har kostat ca 5 miljarder kr.
Det regionalpolitiska stödet är den näst största stödgruppen (totalkost-
nad 5.6 miljarder kr... andel av hela stödet 996). De största kostnadspos-
terna är lokaliseringsstöd (3.6 miljarder kr.), transportstöd (1.0 miljarder kr.). sysselsättningsstöd (280 milj. kr.) samt Regioninvest i Norr AB (230 milj. kr.).
Exportstödet var litet i periodens början, men det har expanderat kraftigt de senaste ären. Totalkostnaden är 4,3 miljarder kr.. motsvarande 7 % av hela stödet. Detta beror främst på SEK-systemets expansion, men även på
att betalningsproblem i vissa länder förorsakat infriandet av exportkreditgarantier. SEK-krediterna har totalt kostat 2,6 miljarder kr. och exportkre-
ditgarantierna 1,1 miljarder kr.
Stödet till forskning och utveckling har kostat 3,4 miljarder kr. (62). Det har minskat något sedan 1980/81. De största kostnadsposterna är STU:s
stöd till teknisk FoU (1,6 miljarder kr.) och det särskilda forskningsavdraget (1.2 miljarder kr.). Detta avdrag avskaffas fr.o.m. 1984. En annan
betydande kostnadspost är stödet till Stirlingprojektet (220 milj. kr.).
Branschstödet består av stöd till SIND:s programbranscher. Under hela
perioden har fyra branscher berörts: tekoindustrin, den träbearbetande
industrin (inkl. sågverksindustrin). den manuella glasindustrin samt gjuteriindustrin. Branschstödet har kostat 2.0 miljarder kr. (396). Ca 907 av
stödet har gått till tekoindustrin, främst i form av det arbetsmarknadspoli-
tiska s. k. äldrestödet (1.6 miljarder kr.). Äldrestödet ingår inte i industriverkets branschprogram.
Småföretagsstödet utgör endast 22 av industristödet. Totalt har det
kostat 1,0 miljarder kr. Så gott som allt småföretagsstöd utgår i form av lån
eller garantier. Räknat brutto är småföretagsstödet större. År 1982 lånade
utvecklingsfonderna ut 340 milj. kr. Den största kostnadsposten är indu-
strigarantilån (460 milj. kr.).
Övrigt stöd består av två stödformer: nedsättning av energiskatten och hemmamatchningsstöd. Nedsättningen av energiskatten berör drygt hundratalet företag med energuntensiv produktion. Totalt har den kostat 2,3
miljarder kr. Uppgifter om energistödet har endast insamlats för åren 1981/82 och 1982/83. Det sistnämnda året var nettokostnaden 430 milj. kr., motsvaran-
de 296 av stödet det året. Den största kostnadsposten är bidraget till
prospektering efter olja (330 milj. kr.). Dessa kostnader avser enbart
energistödet till industrin. Merparten av hela det energipolitiska stödet har
gått till andra mottagare, speciellt kommuner.
Figur 3. Industristödet 1975/76—1982/83 fördelat på ändamål. Totala kostnader och andelar av allt stöd.
ICKE-PERMANENT STÖD
41.180 Mkr 6996
VARVSINDUSTRIN
19.630 Mkr 3394
BRANCHSTÖD - - ÖVRIGT STÖD
1.960¶Mkr 396 «2.310 Mkr 496
FOU-STÖD SMÅFÖRETAGSSTÖD
3.440¶Mkr 696 990 Mkr 296
EXPORTSTÖD REGIONALPOLITISKT STÖD
4.330¶Mkr 796 5.610 Mkr 996
Sammanfattningsvis kan konstateras om industristödet:
— Det har ökat kraftigt sedan 1975/76. Budgetåren 1980/81 och 1981/82 har
kostnaderna ökat starkt. Under det innevarande och följande budgcet-
åren kommer krisstödet att minska väsentligt.
— Industristödet har varit starkt defensivt till sin inriktning. Detta förhål-
lande ändras 1983/84. Då blir för första gången sedan 1975/76 det offen-
sivt inriktade stödet större än det defensiva. — Statliga företag och företag som genom stödåtgärder övergått i statlig
ägo har mottagit nästan allt krisstöd. . — Det offensiva stödet har också vuxit. Detta gäller dock bara exportstö-
det. Stödet till FoU och småföretag har i stort sett legat på oförändrad
nivå.
3. Industripolitiken i utlandet
3.1¶Inledning
Detta kapitel innehåller en beskrivning av industripolitiken i några ut-
valda länder. De länder som behandlas är i första hand Norge, Danmark, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Japan,
Nederländerna samt Belgien. Vissa utblickar kommer att göras mot andra
länder.
Vissa omständigheter som försämrar möjligheterna att jämföra och be-
skriva industripolitiken i andra länder bör inledningsvis nämnas. En sådan
är de mycket varierande betydelser som begreppet ”industripolitik”” har i olika länder. En del länder innefattar däri även generella ekonomisk-
politiska åtgärder eller vill använda alternativa beteckningar. I Förenta staterna är industripolitik officiellt inte ett etablerat politikområde, trots att
ett stort antal stimulansåtgärder existerar.
En andra svårighet ligger i utbytbarheten och sambandet mellan olika politiska åtgärder. För att skydda en hotad bransch kan ett land ge direkta
subventioner medan ett annat höjer tullar eller inför importkvoter. På senare år har handelshinder i form av motköpsarrangemang, produktspeci-
fikationer, krav på inhemskt komponentinnehåll och olika s.k. ”gråzons-
åtgärder” vuxit i omfattning. Finansiellt stöd kan vidare ges både som rent bidrag eller som ett skatteavdrag. Olika former av regleringar gällande miljöskydd, arbetsmiljö, konsumentskydd och uppgiftslämnande samt offentlig upphandling har också stor betydelse för industrin.
Vidare har bistånd till utvecklingsländer och militära utvecklingsprojekt
industripolitiska konsekvenser. Därmed bör man helst ha en helhetsbild av
handelspolitik, skattepolitik, militära projekt, arbetsmarknadspolitik, olika
former av regleringar m. m. för att rätt kunna bedöma industripolitiken.
För det tredje beror industripolitikens faktiska utformning och effekter av historiska och institutionella förhållanden. I en del europeiska länder
finns fortfarande stödformer från återuppbyggnaden efter andra världskriget kvar. t.ex. den tyska ERP (European Recovery Program). Bankväsen-
det och nationaliserade industrier spelar it. ex. Österrike en betydligt mer aktiv roll än i de flesta andra länder. I Japan finns kulturella särdrag, vilka
möjliggör inslag i industripolitiken som knappast går att kopiera i Västeu-
ropa.
Sist, men inte minst. bör nämnas den brist på öppenhet som präglar
många länders redovisning av sin industripolitik och särskilt då industristö-
det. Problemet brukar i internationella sammanhang beskrivas med hjälp av begreppet transparens, dvs. möjligheterna att kvantifiera subventions-
elementet i olika stödåtgärder. Frågan har bl.a. behandlats av OECD i rapporten Traänspareney for Positive Adjustment (1983). Som närmare
kommer att framgå i avsnitt 3.3 saknas goda komparativa data om industristöd. Handelssnedvridande statliga subventioner till industrin är i prin-
cip oförenliga med GATT (General Agreement on Trade and Tariffs), EG
och EFTA. Bl.a. därför föredrar flertalet länder att ej öppet redovisa
stödkostnader och stödformer.
3.2 Länderöversikt
De problem som präglat den industriella utvecklingen i Sverige sedan den första oljekrisen 1973 har i stort sett funnits också i övriga industrilän-
der. Industriproduktionen har stagnerat, investeringarna har gätt ned och arbetslösheten har ökat. I ett antal branscher, främst varvsindustrin. stål-
industrin och tekoindustrin, har problemen visat sig vara av strukturell snarare än konjunkturell karaktär. Denna gemensamma problembild har i
flera avseenden utlöst likartade industripolitiska reaktioner: stöd till krisbranscher, ökad satsning på teknisk utveckling och olika protektionistiska åtgärder. I de flesta länder deklarerar regeringarna avsikten att övergå från
defensiv till offensiv industripolitik.
Ett resultat av nedgången är cn allmän omvärdering av industrins roll i samhällsekonomin. I 1970-talets början var det en utbredd uppfattning att industrin hade spelat ut sin roll och att det ”post-industriella samhället”. baserat på information i stället för varuproduktion, stod för dörren. 1 konsekvens härmed förespräkades en satsning på tjänstesektorn. och särskilt då den offentliga sektorn. Dessutom präglades de politiska målen för industrin av välfärdspolitiska ambitioner omfattande företagsdemokrati, ökat miljöskydd, bättre arbetsmiljö och konsumentskydd. Västvärldens
ekonomiska kris har emellertid ökat insikten om industrins betydelse och ändrat målsättningarna. OECD konstaterade i sin årliga översikt av industripolitiken (1982) att en strävan efter ”reindustrialisering”” numera kän-
netecknar de flesta länders ekonomiska politik. Den industriella basen
anses vara för liten och olika åtgärder för att öka konkurrenskraften vidtas.
Även om likheter finns vad gäller problem och politikens inriktning i
stort, så företer länderna ett flertal skillnader. Till en del betingas dessa av olika uppfattningar om statens roll i ekonomin. En huvudfråga i denna debatt har varit om insatserna skall vara selektiva eller generella. Som den ena extremen har man talat om ”picking-the-winner” eller ”targeting”.
dvs. att staten identifierar framtidsbranscher. Förebilden har varit särskilt Japans och de s.k. nya industriländernas (speciellt Republiken Korea,
Singapore och Taiwan) politik att koncentrera sina satsningar inom vissa områden. Mot denna typ av industripolitik invänds då att industrin själv är bäst skickad att fatta affärsmässiga beslut, I konsekvens härmed bör generella stimulanser, som skattelättnader och avreglering, föredras. Förutom ståndpunkten i denna principfråga ger även industristruktur, institutionella förhållanden och tradition skilda betingelser för industripolitiken. I det följande ges en kortfattad karaktäristik av industripolitikens huvudinriktning i några länder.
Storbritannien har sedan den konservativa regeringens tillträde 1979 lagt ökad vikt vid generell ekonomisk politik. Särskilt har man vänt sig emot de nationaliseringar som gjordes av labour. Den mest markanta omsvängningen i politiken är de ofattande privatiseringar av statligt ägda företag som genomförts och planeras. Fram t. o. m. 1983 såldes aktier för 1,8 miljarder pund. De största utförsäljningarna har varit British Petroleum (statens aktieinnehav reduceras från 5172 till 31Z) och Britoil (från 100 till 49). Ännu större försäljningar planeras: British Telecom (beräknad intäkt 4000 milj. pund), British Airways (500—- 1000 milj. pund), delar av British Leyland (200 milj. pund) m.fl. Trots att större vikt lagts vid de allmänna betingelserna för industrin, så har det brittiska industristödssystemet vuxit. Storbritannien har, i likhet med Norge, haft en tillväxtsektor i oljeindustrin, något som skiljer dessa länder från andra industriländer. Även Storbritannien har dock nödgats ge stora stöd till varvs- och stålindustrin samt till bilindustrin.
I Förbundsrepubliken Tyskland föredrar man att i stället för industripolitik tala om ”sektoriell strukturpolitik”. Den generella ekonomiska politiken prioriteras och för statliga ingrepp finns vissa grundprinciper. Strukturförändringar är företagens angelägenhet: statens roll består i att undanröja hinder för strukturomvandlingen och att skapa ett gott ekonomiskt klimat. Bara under speciella omständigheter bör staten ingripa med selektiva insatser. Dessa principer till trots har Förbundsrepubliken Tyskland en mycket aktiv industripolitik. Stödsystemet är sannolikt det mest omfattande i Europa. Särskilt på FoU-området förs en aktiv politik, som motiveras bl.a. av att man vill kompensera den egna industrin för de amerikanska militära tekniksatsningarna. Men även för de mindre och medelstora företagen finns ett omfattande system av stödformer.
Frankrike har en tradition av betydande statlig inblandning i ekonomin. Industripolitiskt avspeglar sig detta faktum i den största statliga företagssektorn i västvärlden, ett omfattande system för industristöd samt stora satsningar på högteknologisk industri. År 1981 förstatligade den nytillträdda socialistregeringen huvuddelen av bankerna och ett flertal stora industriföretag. De statliga företagen svarar nu för ca 5074 av industriinvesteringarna och 7526 av FoU-satsningarna. Politiken är sålunda rakt motsatt den brittiska. Det tidigare nischtänkandet, där satsningar skulle göras inom vissa områden medan andra skulle ges upp till konkurrent-
Prop. 1983/84: 135 | 284
länder, har ersatts med en inriktning mot modernisering och teknisk förnyelse inom alla industrigrenar.
. Japan har ofta framhållits som ett industripolitiskt föregångsland. Det
kanske mest utmärkande för japansk industripolitik är en aktiv omstruktureringspolitik. Mer målmedvetet än i andra länder har man i Japan fört en branschpolitik. I stora drag har utvecklingen gått från arbetsintensiv över kapitalintensiv till kunskapsintensiv industri. Under 1950-talet byggdes basindustri och varvsindustri upp: den senare till stor del för att kompensera för Japans ofördelaktiga geografiska läge. Den tunga maskinindustrin och kemiindustrin expanderade främst under 1960-talet. Under 1970-talet
har Japan haft stora exportframgångar särskilt vad gäller bilar. motorcyk-
lar, konsumentelektronik (färg-TV, video, radioapparater, stereoanläggningar m. m.). De japanska exportsatningarna har som regel inletts i lågprissegment för att sedan vidgas till även större och exklusivare modeller. (För t. ex. motorcyklar återstår nu konkurrens i stort sett bara i segmentet för tunga motorcyklar.)
Japansk industripolitik utformas i en atmosfär av consensus som torde sakna motsvarighet bland industriländerna. En central roll spelar MITI (Ministry of Trade and Industry), som med relativt liten formell auktoritet kunnat utöva en aktiv styrning av industrin. MITT har på senare tid förändrats så att departementet nu är mer av en rådgivare och visionsskapare och mindre ett styrande organ. -
Bakom de aktuella planerna på omstrukturering synes ligga en stark strävan att minska kapaciteten i energiintensiva branscher. Tillväxtbranscherna har tidigare legat inom konsumentvaruområdet. Så är inte fallet nu. Högsta prioritet ges åt elektronik (särskilt mikroclcktronik där Japan tar upp kampen med USA om ledarskapet), bioteknik, solenergi och kärnkraft. |
I Norge präglas industripolitiken av en betydande mängd selektiva industristöd. Utvecklingen för den norska industrin har under flera är varit negativ. Till detta har bidragit den press uppåt på löner och andra kostna-
der som oljeindustrins expansion medfört. Från olika håll har krav fram-
förts på en mer sammanhållen industripolitik som i större utsträckning
prioriterar industrins konkurrenskraft. I slutet av 1980 framlades nya indu-
stripolitiska riktlinjer. Enligt dessa skulle de selektiva insatserna trappas ned och en ökning av industrins internationalisering och FoU-verksamhet
eftersträvas. I linje med detta har lättnader i företagsbeskattningen och investeringsstimulanser införts. Danmarks industripolitik är av tradition liberalistiskt orienterad, dvs. att
den innehåller relativt få selektiva ingrepp. Danmark skiljer sig därvidlag från andra europeiska länder. Förklaringen till detta står att finna främst i industristrukturen. Dansk industri består övervägande av småföretag. In-
slaget av basindustrier är litet — Danmark har endast ett, med internatio-
nella mått, rätt litet stålverk. Varvsindustrin har till de allra senaste åren klarat sig relativt väl.
Prop. 1983/84: 135 to de "An
I Finland har under de senaste åren ett antal utredningar om industripoli-
tikens inriktning lagts fram. En ökad prioritering kommer att ges två områden, nämligen forskning och utveckling samt de mindre och medelstora företagen. På det förstnämnda området inrättades är 1983 Tekniska
utvecklingscentralen; en motsvarighet till den svenska styrelsen för teknisk utveckling. Därutöver föreslås ett avdrag för FoU-kostnader. som år
1984 beräknas medföra ett inkomstbortfall för staten på 120 milj. finska mark. Det finländska stödet till krisdrabbade företag har legat på en låg nivå.
Nederländerna har liksom flera andra länder givit betydande stöd till krisbranscher (varvs-, stål- och tekoindustrin). F.ö. är ett särdrag i den
nederländska industripolitiken den starka inriktningen på mindre och me-
delstora företag. På förslag från den s. k. Wagner-kommissionen har priori-
teringarna för industripolitiken ändrats så till vida att offensiva satsningar
skall ges ökad vikt samtidigt som stödet till nedåtgående branscher skärs ned. Vidare skall politiken I ökad utsträckning byggas på generella instrument. Nyligen inrättades ett fristående bolag, MIP. med syfte att initiera och utveckla projekt inom industrin. MIP, som samfinansieras av staten, investmentbolag, pensionsfonder och banker, har huvudsakligen roll som finansiär, medan industrin svarar för genomförandet av projekten. MIP har
för de närmaste tre åren ca I miljard nederländska floriner till sitt förfogande. Belgiens industri har haft en mycket kraftig kostnadsstegring under åren
1974— 1981. Landet har genom sitt extremt höga exportberoende (exporten
är ungefär lika med BNP) drabbats hårt av den allmänna recessionen.
Stora ansträngningar har gjorts för att komma till rätta med kostnadsläget.
Det har skett bl.a. genom att indexeringen av löner minskat i omfattning
och att vissa socialavgifter sänkts. Belgiens industripolitik har till följd av
en författningsreform .1980 överförts från centralregeringen i Bryssel till
exekutiverna för Belgiens två regioner: Flandern och Wallonien. Centralregeringen har dock behållit ansvaret för fem krisdrabbade branscher, som samtliga erhåller statligt stöd, nämligen stål. teko, varven, kolgruvorna
och buteljglas.
3.3 Industristödet
Det system av selektiva industristöd som vuxit fram i Sverige under
1960- och 1970-talen har sin motsvarighet i alla industriländer. om än i varierande form och grad. Den fråga som mest tilldragit sig intresset är huruvida det svenska stödet är större än andra länders. Flera försök till internationella jämförelser har gjorts. Tyvärr måste konstateras att dessa lider av stora brister, som beror på de utomordentligt stora metodproblem som är förenade med sådana jämförande studier. Industristödet redovisas som regel inte öppet. Uppgifterna avser oftast bruttoutgifter. Hänsyn tas
då inte till den varierande subventionsgraden i olika instrument; bidrag, olika län, ägartillskott, garantier. skatteavdrag m. m. I vissa länder saknar en del stöd särskilda budgetanslag och intäktsbortfallet på grund av skat-
teavdrag redovisas inte. Medelstillskott till statliga företag kan innefatta
både mer reguljära anslag och subventioner. Av dessa skäl är det i dagsläget mycket svårt att göra internationella jämförelser av industristödets kostnader.
Inom OECD pågår dock ett arbete, i vilket Sverige varit drivande, som ” på sikt kan förbättra jämförbarheten. Sverige har verkat för att den nettokostnadsmetod som utvecklats inom industridepartementet (se kap. 2 i denna bilaga) för beräkning av det svenska industristödet skall tillämpas. För detta syfte har på engelska publicerats The Net Costs of Government Support to Industry (Ds 1 1982:10). Förutom Sverige har i dagsläget även Storbritannien och Norge till OECD-sekretariatet inlämnat nettokostnadsberäkningar av' sitt industristöd.
I Sverige pågår ett arbete vid Industriens Utredningsinstitut (IUD, som f.n. synes ge relativt goda komparativa data om Sverige, Norge och Finland. Dessa data tyder på att det norska stödet, relaterat till industrins förädlingsvärde, är något högre än det svenska. Det finländska industristödet är betydligt mindre än i Sverige och Norge.
För att ändå ge en bild av andra länders industristöd har industridepartementet uppdragit åt det oberoende forskningsinstitutet Centre for the
Study of Public Policy (CSPP) i Glasgow att göra en jämförande studie av
industristödet i Sverige och i länderna inom den Europeiska Gemenskapen (EG). Studien bygger på en inventering av EG:s industristöd som institutet tidigare genomfört. Denna studie har begränsats till mer permanenta stödprogram. Det innebär att kapitaltillskott till krisdrabbade företag, stora statliga utvecklingsprojekt och liknande företags- och projektspecifika insatser faller utanför studien. Uppgifterna för EG-länderna hänför sig till år
1981 och för Sverige till år 1983. Från studien redovisas här följande sex
industripolitiska delomräden: branschstöd, FoU-stöd. regionalpolitiskt stöd, exportfrämjande stöd. stöd till småföretag samt stöd till strukturell anpassning och krisstöd.
En i Sverige ofta framförd kritik (t.ex. Riksdagens revisorer. rapport 1981/82:3 Der statliga stödet till industrin) är avt antalet stödformer är för
stort och att systemet är svårt att överblicka, både för samhället och för
företagen. En prövning av grunden för sådan kritik kan man få genom att
jämföra antalet svenska stödformer med andra länders. En sådan jämförel-
se kan inte bli exakt, eftersom avgränsningen av en stödform inte kan göras på helt objektiva kriterier. Trots detta kan ett tillfredsställande,
ungefärligt mått på antalet stöd erhållas. Att märka är att antalet stöd-
former inte säger något om kostnaderna.
Antalet stödformer var tavrundade tal) i Sverige ca 35, i Danmark ca 25. i Frankrike ca 120, i Förbundsrepubliken Tyskland ca 105, 1 Italien ca 30, i Nederländerna ca 35 och i Storbritannien ca 60.
Det svenska stödsystemet är således inte särskilt stort internationellt sett. Antalet stödformer är ca tre gånger så stort i Frankrike och Förbunds-
republiken Tyskland. Storbritannien har fler stöd än Sverige, och där har
också antalet stöd stigit kraftigt de allra senaste åren. Nederländernas stödsystem är ungefärligen lika omfattande som det svenska. Det danska
systemet, däremot. är mindre. För Italien kan noteras att antalet stöd är litet, samtidigt som utgifterna för stödet ligger på en relativt hög nivå. Av det hittills sagda framgår att finansiellt stöd som industripolitiskt styrmedel används i alla industriländer, och att Sverige i detta avseende inte är unikt.
I det följande ges en närmare redogörelse för industristödet inom EG, med vissa utblickar mot andra länder. Viktigare skillnader mellan Sveriges
och EG-ländernas industristöd redovisas. Redogörelsen bygger i huvudsak på de nämnda studierna av Centre for Study of Public Policy i Glasgow.
Branschstöd finns huvudsakligen i Frankrike (27 stöd), Storbritannien (12 stöd) och Förbundsrepubliken Tyskland (8 stöd). Belgien och Irland
har inga branschstöd, medan Danmark, Italien och Nederländerna vardera har 2—3 stöd. ”
Branschstödet är koncentrerat till nedåtgående branscher: varv, stål,
teko och skogsindustrin. Bara i två länder, Frankrike och Storbritannien,
finns stöd för ullväxtbranscher. Frankrike har en i jämförelse med andra länder mycket stark inriktning på branschpolitik. Av stödbranscherna har
varven en särställning. Alla EG-länder subventionerar. liksom Sverige, sin varvsindustri. Stödet är vanligtvis uformat dels som förmånliga lån. dels
som ett bidrag för att matcha andra länders subventioner.
Angående branschstödet bör två kommentarer göras. För det första. är i en del länder krisbranscherna statliga, och stöds därmed på annat sätt än
med särskilda stödprogram. Insatserna har, oavsett ägarform. ofta bestått i företagsspecifika räddningsoperationer. För det andra kan branschpolitiken ta sig uttryck i en prioritering på andra områden. Exempelvis prioriteras inom ramen för det västtyska FoU-programmet vissa teknologier, vilket indirekt innebär en branschpolitik. På samma vis gör styrelsen för teknisk utveckling i Sverige en prioritering av teknikområden.
Branschstödet i Sverige riktar sig till ungefär samma branscher som inom EG. Vissa skillnader i stödens utformning finns. Det svenska stödet är I högre grad inriktat på konsultinsatser. Länegarantier används i högre utsträckning än inom EG-länderna, där direkta bidrag är vanligast. Allt svenskt branschstöd går till krympande branscher. I Europa. och särskilt i
Frankrike och Storbritannien, finns det en trend mot att introducera stödprogram även för tillväxtbranscher. Dessa ges vanligen en snäv avgräns-
ning.
Forskning och utveckling (FoU) är ett område som allmänt sett ges hög prioritet. Av de drygt 90 stödformer som finns för FOU inom EG är hela
70 koncentrerade till endast tre länder; Förbundsrepubliken Tyskland,
Prop. 1983/84: 135 | 288
Frankrike och Storbritannien. De tyska FoU-stöden svarar för två tredjedelar av utgifterna. Vid tolkningen av denna uppgift bör man dock hålla i minnet att det tyska FoU-stödet i högre grad går till företag än i andra länder, där man har en starkare orientering mot att stödja statliga forsk-
ningsinstitut. FoU-stöden kan i allmänhet hänföras till två kategorier: direkta stöd för >
att stimulera själva FoU-processen och indirekta stöd för att stimulera
spridning och tillämpning av ny teknik. De flesta stöd tillhör den förra
kategorin, Om man bortser från Förbundsrepubliken Tyskland ligger
tyngdpunkten i stödet på utveckling snarare än forskning. Långsiktig
forskning anses bäst utföras vid universitet o.d.
Ytterligare en allmän egenskap hos FoU-stödet är att det inriktas mer
mot allmän FoU och inte mot specifika teknikområden. Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Storbritannien har dock stöd för speciella teknikområden (t. ex. mikroelektronik). Stöden för speciella teknikområ-
den har i huvudsak introducerats först de senaste åren. FoU-stödet består mest av bidrag som äterkrävs, helt eller delvis, om
det stödda projektet blir framgångsrikt. Skatteavdrag är ovanliga. Det svenska särskilda forskningsavdraget (som avskaffades vid utgången av
1983) var sålunda rätt exceptionellt som FoU-stimulans. FoU-stödet är, bortsett från i Italien, inte differentierat med avseende på olika regioner, trots den allmänt spridda uppfattningen att FoU är mycket viktig för den
industriella utvecklingen. I Sverige har dock FoU-stödet genom Norr- landsfondens stöd till forskning en viss regionalpolitisk inriktning. I flera länder finns FoU-program sora favoriserar mindre företag. |
De indirekta FoU-stöden, som i stort sett saknas i Sverige, kan indelas i tre kategorier. Den första typen syftar till att stimulera marknadsföring och förvärv av FoU-resultat. Vidare finns stöd för utbildning av personal inom nya teknologier samt, för det tredje, stöd för konsultinsatser för att öka medvetenheten om nya tekniker.
Det svenska systemet för stöd till teknisk utveckling ligger väl i linje med EG-ländernas. Detta gäller om man ser till antal stöd, utgifter, instrument
(bidrag med återbetalning är vanligast) och bidragsnivå (504 eller mer av
stödberättigande kostnad). En skillnad är att Sverige inte har ett stödprogram särskilt för införandet av ny teknik i företag (indirekta FoU-stöd). I
bl.a. Storbritannien finns ett stöd för införande av mikro-elektronik i
produktionen. Ett program för mikroelektroteknik skall dock introduceras i Sverige.
Regionalpolitiska stöd finns i ett stort antal inom EG — drygt 100 olika stödformer. Oftast finns, liksom' i Sverige, en indelning i stödområden.
Stödområdena har som regel ungefär 30 Zz: av befolkningen (Sverige: ca 147). I Storbritannien finns också stöd för krisdrabbade storstäder.
Det regionalpolitiska stödet inriktas huvudsakligen på stimulans av investeringar; i första hand genom direkta bidrag och i andra hand genom
Prop. 1983/84: 135 i : 289
mjuka lån. Ett annat men mindre viktigt incitament är sysselsättningsstöd,
som endast i Italien har någon större betydelse.
Förutom investeringsstöden finns'en blandad grupp av mindre stöd för skilda syften: för omlokalisering, förstudier av FoU-projekt, stöd för transport-. energi- och Jagerhållningskostnader m. m.
I allmänhet är endast tillverkningsindustrin berättigad till stöd. Förbundsrepubliken Tyskland och Nederländerna gör emellertid en annorlunda distinktion och ser i stället till huruvida en aktivitet är Iokaliseringsbar
eller inte. Detta betyder att även tjänste- och serviceföretag, såsom postorderfirmor, grossister, försäkringsbolag m. m. är stödberättigade. De regul-
jära regionalpolitiska stödprogrammen är i allmänhet illa anpassade till tjänsteföretag, eftersom dessa oftast har rätt obetydliga investeringar i realkapital. Därför har bl.a. Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike särskilda lönesubventioner för tjänstesektorn, något som inte finns i Sveri-
ge.
Inriktningen på investeringsstimulanser (lokaliseringsbidrag och -lån) är en likhet mellan Sveriges och andra länders regionalpolitiska stöd. Tre
viktiga regionalpolitiska stöd i Sverige är ovanliga i EG-länderna, nämligen
transportstödet, sysselsättningsstödet och nedsättningen av socialavgifter. De svenska lokaliseringslånen har en låg subventionsgrad.
Exportfrämjande stöd består till övervägande delen av subventionerade
exportkrediter (i Sverige det s.k. SEK-systemet) och exportkreditgaran-
tier. Formerna för exportkrediter regleras av den s.k. consensusöverenskommelsen inom OECD. Den administrativa och finansiella konstruktionen av resp. lands system varierar dock avsevärt och därmed också
möjligheterna att mäta kostnaderna. Norge har liksom Sverige ett relativt transparent system, medan kostnaderna i Danmark och Finland är svåra
att utreda på grund av att bidragen i det förra fallet går över Nationalbanken och i det senare fallet genom förmånlig statlig refinansiering i form av förlagslån.
I Förbundsrepubliken Tyskland lämnas exportkrediter dels äv AKA, . som ägs av ett antal affärsbanker, dels av det helstatliga Kreditunstalt fir Wiederaufbau. De franska exportkrediterna torde höra till de mest generösa. Kostnaderna var år 1982 uppskattningsvis 19 miljarder franska francs, exkl. s.k. blandade krediter. I Storbritannien finns inget särskilt institut
för exportkrediter. I stället har garantinstituter ECGD en överenskom-
melse med affärsbankerna att ECGD täcker räntedifferenser och kursför- Juster. Den årliga kostnaden uppgår till ca 5 miljarder kr. I Nederländerna finns heller ingen särskild institution, utan det fristående institutet NCM har ett särskilt avtal med staten som gör det möjligt att tillämpa en förmånlig ränta.
I Förenta Staterna lämnas subventionerade exportkrediter av den stat-
liga Export and Import Bank of the United States (Exim-bank). Lånemöj-
ligheterna bygger på förmånliga refinansieringsvillkor genom utgivande av 19 Riksdugen 198384. I saml. Nr 135
statsobligationer. Även i Japan finns en helstatlig Exim-bank. Genom den låga japanska marknadsräntan har refinansieringsmöjligheterna varit mycket goda. Det är mycket svårt att uppskatta kostnaden för de amerikanska eller japanska exportkrediterna.
En andra huvudkategori av exportstöd är stimulanser för att på olika sätt hjälpa företag att komma in på exportmarknader. I Sverige administreras
dessa stöd huvudsakligen av Sveriges Exportråd. Inom EG finns 46 ex-
portfrämjande stöd. Omkring en tredjedel av stöden och hälften av utgifterna hänför sig till Frankrike.
De exportfrämjande stöden kan delas in i fyra kategorier. För det första
finns stimulanser för att möjliggöra direktkontakt med potentiella utländska köpare. Sådana stöd finns i alla EG-länder och är oftast utformade som bidrag. Stöd ges för deltagande i mässor och utställningar. för symposier och för kontaktresor. En andra kategori är stöd för att genomföra exportprogram. Stöd ges till bl.a. marknadsundersökningar och etablering av dotterbolag utomlands. En tredje kategori stöd består i konsultinsatser för att bedöma ett företags exportpotential, stimulanser för exportsamarhbete, produktanpassning och för investeringar i exportkapacitet, dvs. åtgärder
som sätts in på hemmaplan för att stärka exportföretagen. Slutligen finns
program för subvention av anbudskostnader då ett företag lämnar offert på en exportorder. Ett liknande stöd finns även i Sverige. Dessa stöd är i allmänhet utformade som ett bidrag med återbetalningsskyldighet om före-
taget får ordern i fråga.
De svenska exportfrämjande stöden avviker inte på någon väsentlig
punkt från de man kan återfinna i EG-länderna.
Små och medelstora företag anses i alla EG-länder vara en väsentlig del av industrin. De bidrar till sysselsättning, tillväxt och förnyelse inom industrin. I synnerhet Förbundsrepubliken Tyskland lägger stor vikt vid stödet till småföretag. såväl om man ser till antalet stöd (40 stycken) som till utgiften. Även Frankrike har många stöd (30) medan Danmark, Irland och Halien bara har ett fåtal. I Italien favoriserar dock ett flertal andra stödformer de mindre företagen.
Småföretagsstödet tar sig avsevärt mer varierande former än de andra, hittills behandlade områdena. Administrationen kan vara delegerad till regionala myndigheter eller särskilda organ: till statliga kreditinstitut eHer till affärsbanker. I stort sett alla slag av incitament finns representerade; bidrag, mjuka lån, räntesubventioner. lånegarantier m.m. Storleksgrän-
serna spänner över en vid skala, från ett franskt stöd för enmansföretag till ett tyskt stöd till vilket företag med upp till 1000 anställda är berättigade.
Den vanligaste gränsen är dock 200 anställda, även om storleksmått som omsättning, balansomslutning och projektstorlek också används.
Smäföretagsstödet kan indelas i två huvudkategorier: (1) allmänna stöd
för finansiering och (2) stöd inriktade på problem som anses vara speciella för mindre företag.
Inom den första kategorin finns i länderna regelmässigt ett mjukt lån eller en räntesubvention som en allmän finansieringskälla. Denna tar sig flera former. t.ex. i Förbundsrepubliken Tyskland som lån med en över tiden differentierad räntesats. I några länder finns mjuka lån som klassificeras som eget kapital. Det faktum att flera länder har förmånliga lån för småföretag härrör från den utbredda uppfattningen att finansieringen är ett vanligt problem för dessa företag. Småföretagsstöden i Irland och Nederländerna avviker dock från normen genom en koncentration på bidrag resp. skatteavdrag.
Förutom dessa allmänna stöd ges subventioner till småföretag för ett flertal syften: nyetablering, FoU. exportfrämjande, sysselsättningsökning, energisparande, regional utveckling samt strukturell anpassning. Av dessa är nyetablering det högst prioriterade. Detta gäller särskilt i Förbundsrepubliken Tyskland och Frankrike. Ett bidrag för att utnyttja externa konsulter finns i Förbundsrepubliken Tyskland, Danmark och Nederländerna. Därutöver finns i flertalet länder särskilda organ som ger konsulthjälp. ungefär som utvecklingsfonderna och Exportrådet gör i Sverige. I Frankrike finns ett stöd för småföretag som ökar sin sysselsättning.
Det finns några signifikativa skillnader mellan Sverige och EG-ländernas : småföretagsstöd. De två största svenska stödformerna på detta område, utvecklingsfondernas rörelselån och industrilånegarantierna, är inte generösa jämfört med motsvarande stöd inom EG. De svenska nettokostnaderna för småföretagsstöd är därför relativt små. I Sverige saknas ett särskilt stödprogram för nyetablering. Inte heller finns stöd för kollektiva insatser (dvs. satsningar som småföretag kan anses göra bättre gemensamt än enskilt; t.ex. export) eller för anlitande av externa konsulter — två typer av stöd som är vanliga inom EG.
En sista grupp av stöd i denna genomgång av industristödet i Europa är de som syftar till strukturell anpassning och räddning av krisdrabbade företag. I Sverige finns ett fåtal sådana stödformer för att skapa rådrum vid företagskriser. De större stödinsatserna har ju annars, både i Sverige och utomlands, skett via företagsspecifika insatser, inte genom permanenta stödprogram. (En översikt av det europeiska krisstödet ges i det följande avsnittet.)
Denna typ av stöd har låg prioritet. De återfinns huvudsakligen i Frankrike, Italien och Belgien. men även i de andra länderna finns enstaka program. Huvuddelen av stödet för strukturell anpassning och räddning av krisdrabbade företag består av förmånlig finansiering. Därutöver finns också stöd syftande till att hjälpa arbetskraften att anpassa sig: utbildningsstöd, konsultstöd samt stöd för fusioner och företagsköp.
Informationen om industristödet i Förenta Staterna är f.n. bristfällig. Som framgått finns federalt subventionerade exportkrediter. På småföretagsområdet administrerar Small Business Administration finansieringsoch serviceprogram. En stor del av industristödet uppstår som en effekt av de stora försvars- och rymdprogrammen.
Industristödet på delstatsnivå är bättre kartlägt genom en nyligen gjord
inventering (Directory of Incentives for Business Investment and Development in the United States, The Urban Institute Press, Washington, D.C., 1983). Alla delstater har industristöd. Räknat för respektive delstat är dessa relativt få. Stöd finns, liksom i Europa, för ett flertal syften: investeringar, export, FoU, energisparande, småföretagsutveckling, regionalpoli-
tik (även för vissa storstadsområden), personalutbildning och miljövård. Delstaterna har i allmänhet särskilda instrument för att locka till sig före-
tag. Ca 20 delstater har egna kontor utomlands. Förutom de finansiella
stöden finns en rik flora av olika slag av företagsservice. Dessa innefattar
utbildning, marknadsundersökningar, hjälp med att välja lokaliseringsort, hjälp med att hantera olika regler (koncessioner o.d.), FoU-rådgivning. industrihus m. m.
De finansiella instrument som används skiljer sig en del från de europeis-
ka stöden. Bidrag är sällsynta. Olika slag av subventtonerade Jån är där-
emot en vanlig stödform. Flera stater administrerar låneprogram genom
revolverande fonder (som Industrifonden eller utvecklingsfonderna). Dessa har en kontinuerlig finansiering genom att amorteringar används för nya
lån. Ränteintäkterna används för att täcka administrationskostnader. Det
mest utbredda finansieringsstödet är Industrial Revenue Bonds; ett slags obligationer. Obligationerna ges ut av delstaten för att finansiera investe-
ringar i privata företag. Räntan på obligationerna är skattefri, och kan
därigenom sättas lägre än marknadsräntan (vanligen till 65—80 96 av den-
na). På så vis blir också företagets kapitalkostnad lägre. Andra lånerelate-
rade stöd är direkta räntesubventioner, lånegarantier samt ytterligare vissa typer av obligationer. Vidare ges finansiering med olika former av eget kapital bl. a. aktiekapital, konvertibla skuldebrev och royaltyavtal. Slutligen finns ett stort antal skatteavdrag.
3.4 Stöd till krisdrabbade företag
Några krisbranscher är gemensamma för de flesta industriländer; varvsindustrin, stålindustrin och tekoindustrin. Därutöver finns vissa branscher som drabbats av svåra finansiella problem i en del länder. Detta gäller bl. a. bilindustrin (Storbritannien), kolindustrin (Belgien, Förbundsrepubliken Tyskland) och kemisk industri (Frankrike).
I Förbundsrepubliken Tyskland finns sedan flera år stödprogram för
varvsindustrin. Dessa består av räntebidrag, s.k. uppdragsstöd, samt lån.
Därutöver får varven beställarstöd, regionalpolitiskt stöd och FoU-stöd.
Dessutom ges stöd av delstaterna. Den statliga ägarandelen i varvsindu-
strin, beräknad som andel av produktionen. begränsar sig till ca 1090.
Situationen för de tyska storvarven är mycket dålig. Omfattande strukturåtgärder diskuteras f. n. innefattande neddragningar och nedläggningar vid nybyggnadsvarven med uppskattningsvis 9000 anställda (av totalt ca 51000 anställda).
Kolindustrin är den största stödmottagaren. Räknat brutto uppgick stödet till 6.0 miljarder DM år 1980, 5,8 miljarder DM år 1981 och 4.8 miljarder DM år 1982. Stödet betecknas av förbundsregeringen som främst energi- och regionalpolitiskt motiverat. F.n. finns över ett års försäljning i lager.
Den tyska stålindustrin har hitintills subventionerats endast i ringa grad.
Undantaget är Arbed-Saarstahl 1 Saarland med ca 17000 anställda, där staten engagerat stg med ca 2,3 miljarder DM i stöd, varav hälften i form av garantier. Ytterligare personalminskningar och statligt stöd till företaget är att vänta de närmaste åren. Förhandlingar om en fusion mellan Thyssen Stahl AG och Krupp Stahl AG, vid vilken statligt stöd skulle ges, har diskuterats.
Krisstöd i Frankrike har under de senaste åren lämnats framför allt till stålindustrin, men även till varvsindustrin, den kemiska industrin, tekoin-
dustrin samt vissa andra branscher. För år 1982 beräknas de samlade förlusterna för de statliga industriföretagen uppgå till 17 miljarder francs. Praktiskt taget hela den franska stålindustrin är efter nationaliseringen
1981 av företagsgrupperna USINOR och Sacilor i statlig ägo. Dessa båda
koncerner hade år 1982 en sammanlagd förlust på 8,7 miljarder francs. Under år 1983 fick de ett statligt kapitaltillskott på 6,4 miljarder francs,
vilket motsvarar en tredjedel av anslagen för den nationaliserade industrin.
Enligt stålplanen för åren 1982— 1986 skall 17,5 miljarder francs investeras i stålindustrin. EG-kommissionen har emellertid begärt större kapacitets-
nedskärningar än som planeras.
Situationen i den franska varvsindustrin fortsatte att försämras under år
1982. Detta år genomfördes en omstrukturering av varvsindustrin, som numera består av två företagsgrupper; en statlig och en privat. Frankrike är det land bland de större fartygsproducenterna som ger de största subventionerna (om hänsyn endast tas till mer permanenta stödprogram, cj förlusttäckningsbidrag o. d.).
Fransk tekoindustri har ca 550000 anställda. Ca 4076 av produktionen
exporteras. För att i någon mån minska nedgången i sysselsättningen
(—40000 arbetstillfällen per år 1980 och 1981) introducerades en ny teko-
plan år 1982. Det viktigaste inslaget i denna är en nedsättning av de sociala avgifterna med 12 procentenheter. Bortfallet i skatteintäkter har beräknats
till ca 1,7 miljarder francs för perioden maj 1982 till maj 1983. Planer finns på ett särskilt exportstöd för tekoindustrin.
Den kemiska industrin är näst efter stålindustrin den största stödmottagaren. Förlusterna prognostiseras till mellan 9 och 18 miljarder francs sammanlagt för perioden 1983— 1988. Stora statliga stöd till branschen kan
därför förutses de närmaste åren. Uppgifterna om det brittiska krisstödet är bristfälliga. Varven, kolgruvorna och stålindustrin är liksom i ändra länder stora stödmottagare. Under 1982/83 har i stöd till British Steel givits ca 8,5 miljarder kr. (brutto):
Två andra stora stödmottagare är British Leyland och Rolls Royce. Till bilindustrin gavs drygt 4 miljarder kr. som lån 1982/83.
I Norge uppgick stödet till varvsindustrin år 1982 till 980 milj. norska kr. (nettokostnad). Den norska varvsindustrin hade 1983 ca 24000 anställda, därav 7 500 i nybyggnad av fartyg. Stödet till stålindustrin (brutto) uppgick åren 1980—1982 till sammanlagt ca 4 miljarder norska kr. Merparten av
detta stöd har gått till A/S Norsk Jernverk och A/S Sydvaranger. En tredje
stor stödmottagare är Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Detta
företags kolbrytning på Svalbard upprätthålls dock huvudsakligen av utrikespolitiska motiv. Det danska stödet till enskilda företag är i stort sett begränsat till ett enda fall, nämligen Det Danske Stålvalseväerk A/S. Senast stöd till företa-
get gavs var år 1981. Då nytecknades aktier för 54 milj. danska kr.. fordringar nedskrevs med 72 milj. danska kr. och staten övertog betalning-
arna för lån på 207 milj. danska kr. För varvsindustrin finns mer permanen-
ta stödprogram med en subventioneringsgrad ungefär motsvarande den
svenska. Danmarks varvsindustri har lyckats hävda sig relativt väl.
I Belgien är krisinsatserna inom stålindustrin koncentrerade till det
statliga företaget Cockeril-Sambre. Under åren 1981-1983 har företaget erhållit 34,5 miljarder belgiska francs (brutto) av belgiska staten. Stödet till kolindustrin uppgick till 7,5 miljarder francs år 1982. En ny plan för tekoindustrin har nyligen introducerats, som efter påpekanden från EGkommissionen dock övervägande består av lån.
En uppfattning om stålsubventionerna i utlandet kan man få genom de sammanställningar som görs inom ramen för EG. Tabell 2 visar EGländernas andel av stödet och deras respektive andel av EG:s stålproduktion. Uppgifterna om stödet är bruttosiffror, som summerar bidrag, lån och garantier. De tar alltså inte hänsyn till att subventionsinslaget skiljer sig åt mellan olika stödinstrument. De totala bruttokostnaderna under perioden var ca 70 miljarder kr.
Tahell 2. Stöd till stålindustrin inom EG från mitten av 1980—januari 1983.
| Land | Andel av EG:s stålproduktion stöd (brutto) procent | procent |
| Belgien | 9,7 | 14,7 |
| Danmark | 0,6 | 0.8 |
| Västtyskland | 33,6 | 6,6 |
| Frankrike | 17.1 | 34.7 |
| Irland | 0,0 | 0,7 |
| Italien | 19,9 | HL |
| Luxemburg | 2,9 | 1,4 |
| Nederländerna | 4,6 | 0,9 |
| Storbritannien | 12.5 100,0 | 29,0 100,0 |
Källa: Neunter Subventionsbericht, sid. 55 (Tyska förbundsdagen, Bonn, 1983).
Länder med en hög andel subventioner relativt sin stålproduktion är Belgien, Frankrike och Storbritannien. Länder med en låg andel subventioner relativt sin stålproduktion är Förbundsrepubliken Tyskland, Nederländerna och Italien. Slutsatserna gäller med reservation för den osäkerhet som är förknippad med bruttoredovisning.
4¶Översikt och slutsatser
På industripolitikens område sker kontinuerligt en omprövning av stöd-
former, organisation och åtgärdsprogram. Det är svårt att kort sammanfatta de senaste årens utveckling. Några utvecklingstendenser och slutsatser från det föregående ter sig dock angelägna att lyfta fram.
(1) Industripolitiken har varit defensiv. Ca två tredjedelar av industristö-
det har gått till krisdrabbade branscher och företag inom främst basindu-
strierna. Även i utlandet har stora stöd givits till krisföretag. Informations-
underlaget tillåter dock i dagsläget inte systematiska internationella jämfö- :
relser av krisstödets kostnader. Klart är emellertid att stora och kost-
samma företagsrekonstruktioner har gjorts även i andra länder.
Det icke-permanenta stödet har, med avbrott endast för ett par år, stadigt växt. Insatserna har haft som syfte att minska antalet sysselsatta i socialt acceptabla former och att göra företagen konkurrenskraftiga. Samtidigt har stödet skapat flera problem. Strukturomvandlingen försenas. Stödet tynger i avsevärd grad statsfinanserna. Budgetåret 1982/83 utgjorde det icke-permanenta stödet en femtedel av budgetunderskottet. För första gången på länge kan man nu förvänta en drastisk nedgång i krisstödet. Detta har främst två orsaker. För det första ledde de exeptionellt stora
kapitaltillskott som gjordes 1982/83 till att de statliga företagens finansiella situation nu är relativt god. För det andra börjar genomförda omstruktureringar I företagen att ge resultat. Detta, tillsammans med devalveringen
och konjunkturuppgången, har lett till markanta lönsamhetsförbättringar inom bl.a. ASSI, NCB, SSAB och LKAB. Även varvens situation har
förbättrats. men den är fortsatt bekymmersam. :
Utsikterna för att minskningen av det icke-permanenta stödet skall bli
bestående är goda. En betydande omorientering av industripolitiken har
därigenom blivit möjlig.
(2) Stödet till teknisk utveckling och småföretag har i stort sett legat på
oförändrad nivå. Det betyder att de stöd som mest utpräglat är inriktade på
industriell förnyelse har blivit en allt mindre del av industristödet. Småföretagsstödets kostnader bör dock tolkas mot bakgrund av att de senast
vidtagna åtgärderna avsåg skattelindringar. De finansiella förmåner som
småföretagen därigenom fick redovisas inte under industristödet. (3) Kostnaderna för exportstödet har ökat. Den del av det mer offensivt inriktade stödet som expanderat är exportstödet. Utvecklingen har gått
fort med mer än fördubblade kostnader de två senaste åren. I denna utveckling finns en betydande grad av automatik, beroende på SEKsystemets och cxportkreditgarantiernas konstruktion.
år 1983, som innebar ökad självständighet och ökat ckonomiskt ansvar. Statsföretag har fått mer renodlade företagsekonomiska mål. Statens ägarroll blir därmed inte sammanblandad med regionalpolitik eller arbetsmarknadspolitik. Staten har nu grund för en mer restriktiv linje gentemot de statliga företagen vad gäller stöd.
I utlandet finns vitt skilda sätt att se på statligt företagande. Det märks tydligast om man tar Storbritannien och Frankrike som exempel. I det
förra landet försöker regeringen privatisera de statliga företagen, medan i Frankrike en omfattande nationalisering av privata storföretag har genomförts.
(5) Industripolitiken får fler inslug av instrument som bygger på marknudsstyrning. Denna trend är märkbar både i utlandet och i Sverige, även om den har flera motsägelsefulla inslag. Det finns en ökad tilltro till decentralisering av beslut och mindre direktstyrning från staten. Flera
enskilda händelser och beslut, från Sverige och utlandet, kan anföras som
exempel:
e Doktrinen om ”picking the winner”. dvs. tron på att framgångsföretag
(eller förlustföretag) kan handplockas har kommit i vanrykte. Under 1970-talet var tankar på detta tema rätt utbredda, både inom industripolitiken (exempel: Boston-rapporten) och företagsstrategin. Bl. a. det
kostsamma Concordeprojektet och en lång rad statliga förlustföretag
har bäddat för en större tro på lokala beslut och en närmare koppling
mellan marknadsförutsättningar och produktion.
6 Entreprenörsrollen har uppvärderats. Nyföretagandet ges ökad vikt. I
flera länder, inklusive Sverige, försöker man att öka nyföretagandet
med utbildning och ckonomiska stimulanser.
e Intresset för avregleringar, dvs. att ta bort olika slag av normer, har
ökat. Detta intresse kan sägas härröra från två skilda utgångspunkter. En är att regleringarna motverkar sitt eget syfte (t. ex. att priserna inte
blir lägre av prisregleringar); en annan att regeltänkandet drivits för
långt och skapat onödigt krångliga och dyrbara regelsystem. Exempel
på främst den första utgångspunkten är den minskning av reglering
som skett inom tre stora sektorer i Förenta Staterna, nämligen trans-
porter, telekommunikationer och finansväsende. En strävan att för-
enkla och förbilliga ligger bakom regeringens uppdrag till SIND att
utreda administrativa hinder för investeringar. Inom regeringskansliet
finns en interdepartemental arbetsgrupp för att se över normer som
påverkar industrin. e De statliga företagen har fått ökad självständighet (se ovan). Statliga
och delstatliga företag har sålts (Datasaab, ASEA-Atom, Luxor). Dis-
kussioner har förts om en börsintroduktion av PK-banken.
Prop. 1983/84: 135 | 297
Riskkapitalmarknaden för de mindre företagen har blivit friare genom
statliga stimulanser av Venture Capitalföretag och lagändringar som
möjliggjorde OTC-marknaden.
e Stora hranschutredningar, som var vanliga under 1970-talet, görs inte
längre. De branschutredningar som nu görs avser små eller mycket
små branschsegment.
(6) Det svenska industristödssyvstemet ligger ungefär i linje med andra länders. Flertalet av de svenska stöden har motsvarigheter utomlands. Skillnader finns i stödens utformning och i stödsystemens storlek. Sverige
har betydligt färre stödformer än de stora länderna (Frankrike, Förbunds-
republiken Tyskland, Storbritannien) fler än Danmark och ungefär lika
många som Nederländerna. Underlaget för att jämföra industristödets
kostnader är otillräckligt. Tillgängliga data tyder på att Sverige hör till de länder som har relativt stora utgifter. Det svenska industristödet är dock inte exeptionellt stort. Detta gäller de mer permanenta stödprogrammen. Huruvida Sverige givit mer eller mindre stöd till krisdrabbade företag och branscher (icke-permanent stöd) är det betydligt svårare att uttala sig om.
(7) Industristöd och andra selektiva stöd har ökat både i Sverige och utlandet. Utvecklingen synes gå mot fler industristöd. Trots en ökad argumentation för marknadslösningar synes industristödssystemen växa. Alla industriländer finner en rationalitet i att med finansiella stimulanser söka uppnå mål som ökad FoU, ökat nyföretagande, regional balans, energisparande, omstrukturering av krisföretag m.m.
Som påtalats finns också skillnader i ländernas industripolitik. I detta
sammanhang är det väsentligt att nämna de olika möjligheter länderna har att skydda sin industri. Sverige är i internationell jämförelse mycket exportberoende. En ökad protektionism för att hindra importkonkurrerns skulle därmed i hög grad kunna slå tillbaka och skada svenska exportintressen. Detta gäller inte i samma utsträckning för vissa andra länder. Ett särskilt tydligt exempel är Förenta Staterna, som infört importrestriktioner
för japanska bilar, handelsstål, specialstål och motorcyklar. Förtäckt defensiv industripolitik i form av protektionism har förekommit i ökad ut-
sträckning i flera av de större industriländerna.
(8) Industrin har givits ökad politisk prioritet. I flera länder talas om ”reindustrialisering ”. Industrisektorn anses vara för liten. Man försöker stärka de inhemska producenternas ställning. Ökad prioritet ges åt offen-
siva industripolitiska åtgärder. Insikten om industrins roll som välfärds-
skapare har stärkts. Föreställningen om att det post-industriella samhället står för dörren har förlorat i popularitet. Det post-industriella samhället torde ännu ligga många är i framtiden. Fortfarande är industriländernas
ekonomier, inklusive Sveriges, industriella.
Bilaga 3
Småföretagen och den industriella förnyelsen
Innehåll Sid. 1. Inledning sooseereserserreesrer esse e rester rss rer ere re rr rna 300 1.1 Småföretag och småföretagspolitik s.ssssssssrsrerr rer sr ra 300 1.2 Rapportens syfte och disposition —.sssosssssr rss rer rer arsa 303
Prop. 1983/84: 135 - 300
Småföretagen och den industriella förnyelsen
I Inledning
1.1¶Småföretag och småföretagspolitik
I Sverige definieras i allmänhet små och medelstora företag (samman-
fattningsvis benämnda småföretag) som företag med färre än 200 anställda. Definitionen är enkel men har också vissa brister: .
— Det finns företag med stor omsättning och som är marknadsledande,
men som ändå omfattas av definitionen på småföretag. Förutsättningar-
na för sådana företag skiljer sig givetvis från den stora gruppen småföre-
tag.
— Även om et företag har färre än 200 anställda kan det ingå i en större koncern. Koncernägda småföretag har i många avseenden helt andra
förutsättningar än självständiga s.k. familjeföretag. Enligt Centrala företagsregistret (CFR) fanns år 1981 463 000 småföretag
med sammanlagt I,1 miljoner sysselsatta. Motsvarande siffror för år 1975
var 393 000 företag med 1.1 miljoner sysselsatta. En uppdelning kan göras
på följande grupper.
Företag med 0-200 anställda enligt Centrala företagsregistret 1981
Antal företag Antal syssel-
satta
Tillverkningsindustri 41 000 300 000 Varuhandel, restaurangoch hotellrörelse 924 000 300 000 ”Service”
— Samfärdsel m. m. 29000 79000 — Banker, uppdrags-
verksamhet m. m. 41 000 107 000 — Reparationer m. m. 22000 34 000
Jordbruk, skogsbruk, jakt
| och fiske | 151 000 | 46 000 |
| Övriga företag | 85 000 | 250 000 |
| Totalt | 463 000 | 1116 000 |
De tillverkande företagen kan delas in i följande kategorier:
9 Slutprodukttillverkare | Inom denna grupp återfinns många av de s.k. innovationsföretag, som står för nya idéer, produktutveckling och affärsmässigt nytänkande. Dessa företag har stor betydelse för industrins förnyelse. e Underleverantörer Genom sin roll som underleverantör i lokala och nationella (i vissa fall
även internationella) produktionssystem är småföretagen ofta en förutsättning för att storföretagen skall kunna hålla en hög och jämn produktion. På så sätt är de också en förutsättning för en effektiv exportindustri även i sådana fall där de inte själva är exportörer.
9 Hantverksföretag och lokala verkstäder
Trots specialisering i produktionen finns en viktig uppgift för små repa-
rationsverkstäder, hantverksföretag och andra lokala tillverkningsföre-
tag. Åtskilliga sådana företag är ”kombinationsföretag” som sysslar
både med enklare tillverkning, service och reparation samt försäljning. Denna typ av företag spelar en stor roll i den lokala industriella miljön.
Serviceföretagen är liksom underleverantörerna och hantverksföretagen nödvändiga både för storföretagen och för den lokala industriella miljön. En utveckling pågår mot en ny typ av småföretag, som i huvudsak är serviceföretag men som också innehåller moment av tillverkning och han-
del. Många nya dataföretag är av den typen. Mycket tyder på att ”mjuk-
varuinslaget” i produkter och produktionsprocesser kommer att öka. Ser-
vicesektorn blir därför av allt större betydelse.
En grov indelning kan göras av serviceföretagen:
9¶Serviceföretag som arbetar i internationell konkurrens
e Serviceföretag med främst en lokal marknad.
För att varudistributionen skall fungera är förekomsten av ett stort antal
små handelsföretag en nödvändig förutsättning. Det gäller särskilt distri-
butionen av producentvaror och konsumentprodukter, som är ytterligare ett exempel på hur små och stora företag kompletterar varandra. Det finns alltså ett starkt ömsesidigt beroende mellan handelsföretagen och de till-
verkande företagen. Genom handelsföretagen avsätts de tillverkande före-
tagens produkter. En effektiv handelssektor kan bidra till ökad konkurrenskraft också för de tillverkande företagen.
Utöver vad som ovan har redovisats, har småföretagen I allmänhet en viktig roll i ekonomin i främst följande avseenden. 9 Den regionala balansen
Förekomsten av livskraftiga småföretag är en förutsättning för sysselsättning och service på många orter. Småföretagen är därmed av stor
betydelse för möjligheterna att uppnå de regionalpolitiska målen. e Marknadsekonomin
Det är främst inom småföretagssektorn som man kommer närmast de
fördelar som marknadsekonomin erbjuder. Många från varandra obero-
ende beslutsfattare kan reagera på marknadens signaler och flexibelt
anpassa sig till nya situationer. Detta underlättas också i allmänhet av
korta beslutsvägar till en eller ett fåtal personer i ledningen för småföre-
taget.
0 Dynamiken
Småföretag kan relativt lätt startas och läggas ned och har därmed stor
betydelse för vitaliteten i näringslivet.
Småföretagen möter dock också speciella hinder just därför att de är små. -
e Brist på specialistkunskaper och utbildningsmöjligheter i jämförelse med större företag. e Svårigheter att ta del av och utnyttja all den information som krävs för att i dag kunna fungera inom ramen för marknadsekonomin och samtidigt uppfylla de krav som bl. a. samhället ställer på företagen.
e En allmänt låg soliditet, som innebär sårbarhet för finansiella påfrestningar och begränsad förmåga att ta risker.
Mot denna bakgrund har statsmakterna funnit det befogat att vidta olika åtgärder för att underlätta småföretagandet. Målen för småföretagspoliti-
ken har formulerats på följande sätt. —- Främja utvecklingen av ett internationellt konkurrenskraftigt svenskt näringsliv som ger möjligheter till en ökad och trygg sysselsättning. —- Medverka till att uppnå en tillfredsställande effektivitet hos enskilda företag och i möjligaste mån bidra till en effektiv produktionsstruktur inom olika branscher.
— Vidareutveckla befintligt näringsliv och medverka till att nya företag
etableras.
— Samordna olika samhällssektorers verksamhet så att goda förutsätt-
ningar skapas för småföretagande.
Till dessa mål har fogats vissa villkor.
—- Stöd- och utvecklingsinsatser skall inriktas på företag som redan är
lönsamma samt på sådana företag som genom olika insatser kan bli lönsamma.
—- Insatserna skall ha karaktären av hjälp till självhjälp. Samhället får inte
genom dessa insatser överta företagsansvaret.
— Verksamheten skall stå i samklang med samhällets regionalpolitiska
strävanden.
De olika åtgärderna kan indelas i två huvudtyper: — allmänna, som avser samtliga företag — riktade, som avser ett visst företag eller en viss grupp av företag. Med tanke på det stora antalet småföretag är de allmänna åtgärderna av stor betydelse just när det gäller småföretagspolitiken. En grov indelning
av de allmänna åtgärderna kan göras i följande kategorier. e Allmän ekonomisk politik
Den totala efterfrågan i ekonomin är avgörande för de flesta småföretags
möjligheter till framgång. Detta gäller särskilt de många hemmamarknadsberoende småföretagen. Vidare är det viktigt att genom den allmänna ekonomiska politiken skapa tillfredsställande ekonomiska villkor för företagsamheten. I detta sammanhang spelar inflationsbekämpningen en viktig roll.
9 Stimulera till företagande
Den allmänna inställningen till företagandet är viktig. Vidare krävs en :
rimlig avkastning på gjorda arbets- och kapitalinsatser. Utformningen av
skattepolitiken spelar därvid en viktig roll. Inte minst företagarnas för-
väntningar om framtiden i dessa avseenden har stor betydelse. e Underlätta för småföretagen att fungera inom marknadsekonomin
Genom att så långt som möjligt ge företagen "fasta spelregler” underlät-
tas för småföretagen att fungera på lika villkor med storföretagen. Även
i övrigt är det viktigt att underlätta informationsspridning och förmedla
kontakter. Här spelar inte minst samarbetet med högskolan en viktig roll
för företagens utveckling. För småföretagen är en väl fungerande arbets-
marknad av stor betydelse, eftersom de saknar storföretagens möjlighe-
ter till intern omplacering, utbildning etc. Av dessa skäl är det också av
stor betydelse för småföretagen med en väl fungerande utbildningssek-
tor i samhället. Likaså är kapital- och kreditmarknadens funktionssätt
betydelsefullt med hänsyn till småföretagens behov av främmande kapi-
tal.
De riktade insatserna inom smäföretagspolitiken kan av resursskäl bara nå ett begränsat antal företag. Det är därför viktigt att de prioriteras så att de ger störst nytta för samhällsekonomin. Riktade insatser görs främst för de s.k. utvecklingsbara företagen inom kategorin slutprodukttllverkare och underleverantörer eller vissa serviceföretag inom den konkurrensut-
satta sektorn. Vidare kan åtgärderna för att främja nyföretagande hänföras
till denna kategori. I detta sammanhang kan också nämnas. att riktade insatser till storföretag också kan ge positiva effekter för underleverantörsoch serviceföretag.
1.2 Rapportens syfte och disposition
Syftet med denna rapport är att den främst skall tjäna som bakgrundsmaterial för propositionen om industriell tillväxt och förnyelse. En tonvikt läggs därför vid de små tillverkande företagens betydelse för den industriella förnyelsen och deras möjligheter att aktivt bidra till ullväxt och förnyelse inom industrin: Hur kan småföretagen bidra till att öka den industriella
tillväxten? Vilken roll spelar småföretagen för industrins förnyelse? I detta
perspektiv är småföretagspolitikens uppgift att bidra till en långsiktigt internationellt konkurrenskraftig svensk industri; en industri vars produktion räcker för att långsiktigt betala nödvändig konsumtion inom andra samhällssektorer. Med denna avgränsning koncentreras intresset till företag med produkter och tjänster som kan säljas på nationella och internationelia marknader som importsubstitution och/eller direkt export (dvs. den konkurrensutsatta sektorn). Huvudintresset knyts till de riktade insatserna
inom småflöretagspolitiken.
Ett stort antal små vardagsföretag med service/hantverksmässig produk-
tion. transportföretag, grossister, detaljister och företag som erbjuder annan industriell service skapar tillsammans en nödvändig industriell miljö för de nationellt/internationellt verksamma företagen. Trots den stora betydelsen dessa många företag har för den industriella utvecklingen tas de endast översiktligt upp till behandling i denna rapport, då den lägger tyngdpunkten vid industriell förnyelse inom tillverkningsindustrin och de därtill knutna riktade småtöretagspolitiska insatserna. I rapporten behandlas inte heller den stora sysselsättningspotential som en utbyggd tjänstesektor innebär. Ett bakomliggande antagande är dock att en sådan expansion av tjänstesektorn förutsätter en ökning av den industriella produktionen.
Rapporten består av två delar. Först beskrivs småföretagen utifrån bl. a. statistiska centralbyråns (SCB) statistik. Beskrivningen baseras på SCB:s nyckeltal och det centrala företagsregistret (CFR).
Därefter behandlas olika aspekter på småföretagande och industriell teknisk förnyelse. Först diskuteras nyetableringssituationen, därefter de teknikbaserade företagens situation och slutligen behandlas underleverantörernas särskilda problem och förutsättningar. I anslutning till varje delavsnitt finns en kort redogörelse för befintliga riktade småföretagspolitiska insatser på området.
Under arbetet med rapporten har synpunkter inhämtats från småföretagsdelegationen (1 1977:D). Delegationen har dock inte tagit ställning till rapportens innehåll, utan rapporten skall betraktas som en tjänstemannapromemoria som är utarbetad inom industridepartementet.
2 Statistik om småföretagen inom tillverkningsindustrin
Enligt det centrala företagsregistret (CFR) fanns år 1981 41 000 smäföretag med upp till 200 anställda inom tillverkningsindustrin Dessa företag sysselsatte 300 000 personer år 1981. Det motsvarar ca 27 Ze av den totala industrisysselsättningen.
2.1 Basdata om småföretag
Småföretagens betydelse i ekonomin kan belysas på olika sätt. I industridepartementets årsrapport 1982 har olika mått samlats i en figur. Den visar småföretagens andelar av vissa basdata år 1980.
Av figuren framgår bl. a. att småföretagen inom industrin svarar för över 90 av antalet företag. knappt 30 Z av sysselsättningen och drygt 20 9£: av industrins omsättning.
Enligt statistiken svarar småföretagen för en liten del av exporten. Småföretagens betydelse för exporten är dock i praktiken större än vad som framgår av statistiken. Förklaringen till detta är bl. a. att småföretagen
CO
SMÅFÖRETAG STORA FÖRETAG
PROCENT
100 1001
t 80
80 «
F 60
60 4
40 f 40
; 20 204
Å
J (SLIILZI NG AA UML men VAA Oo
FÖRETAG = ANST. OMS. TOTALT EGET FoU EXPORT KAP. KAP.
exporterar ”indirekt” i rollen som underleverantör till de stora exportin-
tensiva företagen.
Även i Fou-statistiken underskattas småföretagens betydelse. Det är vanligt att småföretag utvecklar produkter och produktionsmetoder utan att detta registreras som Fou, I småföretagen ses denna verksamhet ofta som ett naturligt inslag i produktionen. I senare kapitel om nyetableringar, teknikbaserade företag och underleverantörer fördjupas diskussionen om
småföretagens betydelse för den industriella tillväxten och förnyelsen.
2.2 Ekonomiska nyckeltal
I följande avsnitt redovisas småföretagens ekonomiska utveckling under 1970-talet och början av 1980-talet. Beskrivningen (och definitionerna)
utgår från SCB:s nyckeltal. Dessa är begränsade till företag med fler än 20
anställda. De riktigt små företagen är således inte med i denna beskrivning. Redovisningen bygger på medeltal. Stora variationer förekommer inom
gruppen småföretag.
20 Riksdagen 1983/84. 1 saml. Nr [35
Prop. 1983/84: 135 306 Avkastning på eget kapital åren 1970-1982
20-49 ANSTÄLLDA 50—199 ANSTÄLLDA ÖVER 200 ANSTÄLLDA
35 , PROCENT 35
30. L 30
25- ; 25
20- F 20
15 i F 15
107 10
5 5
P0 2 OA Oe - 3 RR”
Av diagrammet framgår att de stora företagen t.o.m. år 1981 genomgående redovisat en lägre avkastning på eget kapital än småföretagen. Detta kan delvis förklaras av att vissa storföretag I gruppen redovisar stora driftsunderskott.
Småföretagens höga avkastning på eget kapital förklaras bl.a. av att småföretagen vanligtvis har en liten andel eget kapital. Deras riskbuffert eller förmåga att överleva tillfälliga förlustperioder blir därför mer begränsad än storföretagens, samtidigt som ett i kronor måttligt resultat i förhållande till ett litet eget kapital ger hög räntabilitet. Detta leder till att förlustbringande smårföretag snabbt slås ut (och exkluderas ur statistiken) medan lönsamma småföretag får hög avkastning på eget kapital.
Prop. 1983/84: 135 307 Avkastning på totalt kapital åren 1970-1982. [IESTTETTTTTTTY 20-49 ANSTÄLLDA 50-199 ANSTÄLLDA ÖVER 200 ANSTÄLLDA 12. PROCENT - 107 > 10 81 lg 6. ; 6 41 4 21 La 19970 = 72 oo 74 = 76 == 78 -80 BR
Som grupp betraktad har småföretagen t.o.m. år 1981 en bättre avkastning på det totala kapitalet än de större företagen. Skillnaderna är inte lika stora mellan grupperna som när det gäller avkastningen på det egna kapitalet.
Soliditetsutvecklingen åren 1970-1982.
20-49 ANSTÄLLDA 50-199 ANSTÄLLDA ÖVER 200 ANSTÄLLDA
35 , PROCENT 35
30 -
25.
20.
154 15
Åh Å
1970. = 72 = 74 MN -76 +o-78 +: '<Z2-B0 = + 82
De större företagen har genomgående högre soliditet än de mindre. Soliditeten varierar över åren. Sett i ett längre perspektiv har storföretagens soliditet minskat mer än de mindre företagens. Detta kan bl a bero på
att de små företagens soliditet redan år 1970 var låg och att en fortsatt
minskning knappast kan förenas med en rimligt stabil ekonomisk bas för » företagandet. Företagens soliditetsminskning kan förklaras av att avkastningen på det totala kapitalet under senare delen av 1970-talet och i början av 1980-talet understigit inflationen. Företagens lönsamhet har varit otill-
räcklig för att bibehålla en oförändrad skuldsättningsgrad. De har tvingats låna för att kunna bibehålla en befintlig omfattning på verksamheten. Avkastningen på det totala kapitalet har ökat från ett bottenläge åren 1977-1978. Det senaste året har resultatet förbättrats kraftigt. Staten har under budgetåren 1975/76-1981/82 utbetalat 31 miljarder kr. i stöd till
storföretag (bidrag). Omfattningen av det statliga engagemanget kan 1. ex. ställas mot hela industrins bokförda egna kapital på 87 miljarder kr år 1980.
En analys baserad på genomsnittstalet ger dock en ofullständig bild av industrins läge och utveckling. I industridepartementets årsrapport 1982
delas industrin in i olika grupper. som t. ex. verkstadskoncerner. stålföretag, statliga företag etc. Sådana indelningar visar att vissa delar av industrin har ett avsevärt bättre resultat än andra. Småföretagens relativt goda
resultat — i förhållande till storföretagen — indikerar bl. a. att omställningsprocessen gått snabbare inom denna storleksgrupp. Den ”friska” delen av småföretagsgruppen är relativt sett större därför att icke konkurrenskraftiga företag läggs ned och nya startas. Totalt har staten tillfört ca 0,7 miljarder kr. till små och medelstora företag under budgetåren 1975/76-1981/82. En obetydlig del av detta har tillförts småföretagssektorn i form av soliditetsförstärkande ägarkapital.
I vissa fall har kommuner gått in och med bidrag räddat krisdrabbade företag. Omfattningen och inriktningen av den kommunala näringspolitiken utreds f.n. av statens industriverk. Om krisdrabbade företag subventioneras för att inte slås ut blir den ”friska” delen av småföretagsgruppen relativt sett mindre och omställningstakten bromsas.
Ovanstående bedömning baseras på publicerade nyckeltal från SCB. Preliminära uppgifter för 1982 tyder på att småföretagen har försämrat sin lönsamhet i relation till de stora företagen.
3 Nyföretagandet
Under år 1981 ökade antalet nyetableringar, och år 1982 låg antalet nya företag kvar på 1981 års nivå.
Nyetableringar och konkurser i svensk tillverkningsindustri 1965-1982.
ETABLERINGAR KONKURSER PROGNOS
2.000 3 ANTAL FÖRETAG 2.000
1.5001 ; 1.500
1.000 4 . ; 1.000
5001 ; 500
>
O0— r -
1965 1970 1975 1980
En intervjuundersökning baserad på 100 slumpmässigt utvalda nyföretagare visar, att huvuddelen av alla etableringar är företag av typen bagerier, träskotillverkare, snickerier, tryckerier m.m. Ca 30Z av företagen är underleverantörer, dvs. säljer mer än 5096 av produktionen till andra
företag. Endast ca 592 av de nya företagen har en mer avancerad produk-
tionsteknologi och/eller produkt.
3.1¶Hur uppstår de nya företagen?
Fördjupade kartläggningar har visat att de nya företagen till övervägande del är s.k. vardagsföretag. Dessa utnyttjar känd teknik och tillverkar relativt ”enkla” produkter. Ofta är de nya företagen underleverantörer till andra företag. Ett begränsat antal nya företag är helt teknikbaserade.
(Den speciella situation som dessa företag möter behandlas i kapitel 5.) Det
är ofta förmannen, ingenjören eller platschefen som bryter sig ut och startar eget. Grunden är den tidigare yrkeserfarenheten och de tidigare
affärsrelationerna. En person eller flera ”flyttar ut” sin speciella kompe-
tens och startar ett eget företag. Grundarna till de nya företagen har i dag ofta gymnasie- eller högskoleutbildning och lång erfarenhet från den
bransch eller marknad där de etablerar företaget (jfr SIND 1982:2, Nya
företag — Villkor och möjligheter).
3.2¶Varför uppstår nya företag?
Det finns många olika bakomliggande orsaker till företagsetableringar. Hos den enskilde märks ofta en vilja att vara sin egen. Det är inte ovanligt att vantrivsel på den gamla arbetsplatsen blir en utlösande faktor till en företagsctablering. Många gånger är etableringen också ett svar på en önskan att ”göra något på ett bältre sätt”. I flertalet studier framhålls betydelsen av förebilder. Att ha föräldrar, vänner celler andra "viktiga personer” som tidigare startat eget är ofta en grund för att själv starta ett företag. Ofta resonerar man så att ”kan han/hon så kan jag”. Om förebilderna har en positiv inverkan på etableringarna anses ofta anställningstrygghetslagstiftningen m.m. (det s.k. sociala skyddsnätet) ha en häm-
mande inverkan på etableringstakten. Individer med idéer tar inte steget
till en etablering därför att de förlorar grundtryggheten — en fast anställ-
ning med en fast lön. Många har planerat sin ekonomi mot bakgrund av
amorteringsplaner och andra regelbundet återkommande utgifter. 1 ett sådant läge är osäker lön från ett eget företag inget realistiskt alternativ till en fast lön från en fast anställning.
Alt starta eget är ofta ett stort steg för den enskilde. Flera studier har
pekat på behovet av samtalspartners. Det kan vara en närstående (jfr
förebilder), en potentiell kund, en konsult etc. som får fungera som sam-
talspartner under den första kritiska startfasen. Det är inte heller ovanligt
att deltagare i s.k. starta-eget-kurser fortsätter att träffas och bistå varandra efter det att kursen avslutats.
Etableringarna är ofta ett resultat av en efterfrågan som skapats i samhället. Inom elektronikområdet, energisektorn m. m. har en privat/statlig efterfrågan skapat utrymme för flera nya småföretag. Efterfrågans betydelse är dock ännu mer påtaglig inom konsultnäringarna. Komplicerade redovisningsregler, behov av kommunala näringslivsprogram, allt mer tekniskt avancerade lösningar etc. har på olika sätt skapat ett behov och en efterfrågan på nya konsulter. Nyetableringar är också ett resultat av arbetslösheten. Inte minst inom byggnadssektorn kan en ökad etablering förklaras av att arbetslösa ingenjörer och/eller byggnadsarbetare startar eget för att få sysselsättning och utkomst. Det s. k. levebrödsmotivet tycks återigen vara ett etableringsmotiv.
Enligt industriverkets studier är det inte brist på kapital som uppges vara det största problemet vid etableringen. Detta hänger ofta samman med att de flesta startar i liten skala. Rörelsekapitalet erhålls ibland i form av förskottsbetalningar från kunder (jfr studier om de teknikbaserade företagen). Tillgången till små billiga lokaler har också visat sig vara värdefull i inledningskedet. De små nya ”källarföretagen” har inte ekonomiska möjligheter att hyra modernt utrustade industrilokaler.
I industriverkets studie har nyföretagarna i stället uppgett svårigheter att slå sig in på marknaderna som det största etableringsproblemet.
3.3 Insatser för att främja nyetablering
I detta avsnitt behandlas riktade samhällsinsatser för att främja nyföretagandet. De i inledningen behandlade, ofta helt avgörande allmänna villkoren — som möjliggör en rimlig avkastning på gjorda arbets- och kapitalinsatser, en allmänt positiv inställning till nyföretagandet, en utbildning avpassad för egenverksamhet m.m. — behandlas inte vidare i detta avsnitt. De särskilda problem och möjligheter som de teknikbaserade företagen möter tas upp i kapitel 4. Kapitlen 3 och 4 kompletterar varandra. Kapitel 3 tar upp mer allmänna förutsättningar för nyföretagandet inom tillverkningsindustrin, medan kapitel 4 berör mer specifika frågor vid etablering och utveckling av teknikbaserade företag.
3.3.1 Förebilder
Av de studier som refererats tidigare framgår tydligt behovet av förebilder för att stimuera nyföretagandet. Olika informations- och utbildningsinsatser i t.ex. radio och TV kan bidra till en ökad förståelse för företagandets villkor.
Under våren 1985 kommer SIND tillsammans med utbildningsradion att genomföra en programserie med syfte att stimulera till nyetablering och förnyelse av befintliga företag. Undervisningsmaterial som produceras
inom ramen för projektet kommer bl.a. att användas i studiecirklar ibildningsförbundens regi.
3.3.2 Tjänstledighet
Personer som vill starta egna företag uppfattar ibland förlusten av anställningstryggheten som ett hinder. För att stimulera till avknoppning” från offentlig förvaltning har regeringen i prop. 1983/84:25 angående särskilda sysselsättningsåtgärder uttalat att begäran om tjänstledighet för att pröva nya arbetsuppgifter eller att starta egen verksamhet bör mötas av en
generös altityd från statliga arbetsgivare.
Det trygghetsavtal som trädde i kraft på det statliga området den I
januari 1984 innehåller bestämmelser om tjänstledighet som kan underlätta
omställningar vid övertalighet.
3.3.3 Rådgivning, utbildning och information, finanstering m.m.
De regionala utvecklingsfonderna bedriver företagsserviceverksamhet enligt de riktlinjer som beslutats av riksdagen våren 1982 (jfr prop. 1981/82:118). Verksamheten är f.n. koncentrerad till i huvudsak fyra områden, nämligen marknadsföring/export, produktutveckling. nyetablering och underleverantörsfrågor. En viktig del i fondernas nyetableringsverksamhet är även uppföljningen av nya företag.
För att främja nyföretagandet bedrivs utbildning i olika organisationers regi. Bl.a. genomför fonderna starta-eget-kurser. Denna och annan typ av utbildning anordnas också av Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling (SIFU). Statens industriverk främjar företagsinriktad fortbildning på olika sätt med hjälp av särskilda statsbidrag.
Utvecklingsfonderna har också möjlighet att underlätta de nya företagens finansiering med rörelselån och/eller utvecklingskapital. Under år 1982 har fonderna bistått 339 företag med rörelselån (totalt 63.2 milj. kr.) i samband med etableringen. Utvecklingskapital har betalats ut till 83 nya företag under år 1982.
4¶Teknikbaserade företag
Teknikbascrade företag startas för att exploatera tekniskt innovativa
idéer. Det kan vara helt nya idéer, produktförbättringar eller förbättrade produktionsprocesser. Det utmärkande är att applikationen är ny — idéerna innebär att teknisk kunskap tilllämpas på nytt sätt.
Endast en liten del av de mindre och medelstora företagen kan karaktäriseras som teknikbaserade. Enligt industridepartementets nyctableringsstudie kan ca 5 av alla nya företag betraktas som teknikbaserade, dvs. ca 50-60 företag/år. Styrelsen för teknisk utveckling (STU) har i en detaljerad studie (STU/CPA maj 1982) kartlagt vissa större teknikbaserade företag.
Företagen skulle ha startats mellan 1965 och 1975 och ha en omsättning på minst 7 milj. kr. Enligt denna definition finns ca 150 teknikbaserade företag
i Sverige. Till dessa 150 företag bör dock läggas ett relativt stort antal
mycket små ”teknikföretag”. På senare tid har sådana småföretag etablie-
rats bl.a. i anslutning till landets tekniska högskolor. Dessa företag har ofta få eller inga heltidsanställda.
De teknikbaserade företagen har på kort sikt en marginell betydelse för sysselsättningen. Få företag växer och blir nya självständiga storföretag. I
Sverige har uppstått ett sådant nytt storföretag per dekad (Tetra-Pak från 1950-talet, Gambro från 1960-talet). Motsvarande gäller proportionellt i t.ex. England och Västtyskland (5-7 per dekad). I ett längre perspektiv svarar dock dessa företag för en viktig del av den industriella/tekniska
förnycelsen.
De små teknikbaserade företagen är ofta föregångare när det gäller applikationer av ny teknik. Halvledarteknologin ledde i USA till en kraftig
nyetablering av små företag som på ctt effektivt sätt kunde utnyttja den nya tekniken inom vida områden. De teknikbaserade företagen behövs för att sprida ny teknik.
Men även inom äldre, mogna teknikområden och marknader spelar de
teknikbaserade företagen en viktig roll som ett potentiellt hot mot de stora etablerade företagen. När de stora företagen stagnerar kan de små teknikbaserade företagen ta sig in på marknaderna, I många fall köps nya före-:
tag idéer upp av de stora etablerade företagen som därigenom får tillgång
till ny teknik. De teknikbaserade företagen behövs för utt vitalisera storföretagen. |
De teknikbaserade företagen har — som nämnts ovan — stor del i
spridningen av ny teknik till nya applikationsområden och för att utmana
stagnerande storföretag. I vissa fall behövs nyföretagande också för alt skapa utrymme för helt nya idéer som inte kan utvecklas i befintliga organisationer. I gränslandet mellan tillverkningsindustrin och konsultsektorn kommer helt nya användningsområden för känd eller helt ny teknik att
upptäckas av nyetablerade teknikföretag. De teknikbaserude företagen
behövs för att exploatera helt nya idéer.
4.1¶Var uppstår teknikbaserade företag?
Områden med ett omfattande teknikbaserat nyföretagande karaktäri-
seras främst av att det finns tillgång på kvalificerad arbetskraft, att dessa är
rörliga och beredda att byta företag, att det finns en krävande kundkrets inom området att samspela med, att det finns god tillgång på riskvilligt
kapital. En relativt andra områden hög kostnadsnivå anses ofta inte utgöra
något hinder. |
Den mest grundläggande förutsättningen för en etablering är förekoms-
ten av en krävande kundkrets/marknad, där den nya idén eller produktionsprocessen'kan testas och kommersialiseras.
21 Riksdagen 1983184.1 saml. Nr 135
De flesta teknikbaserade företag som bildats i små länder som Sverige" har, bl.a. enligt STU/CPA-studien, arbetat i nischer där närmarknaden — Skandinavien — medger cen tillväxt upp till 20-50 milj. kr. under de första tio åren. Även i USA är närmarknadens storlek av yttersta betydelse för
tidig tillväxt. Om företag med liten närmarknad skall växa av egen kraft är det dels av största vikt att tillräckligt kapital för marknadsmässigt riskta-
gande disponeras, dels krävs att företaget är ”marknadsföringsmässigt skickligt”. Tidiga etableringar av dotterbolag på tunga marknader är ett
tydligt inslag i de framgångsrika företagens strategi.
Flera amerikanska studier visar också att de teknikbaserade företagen
vanligtvis utvecklas till följd av statliga eller privata ”utvecklingskon-
trakt” — en första närmarknad.
Roberts (M.I.T. 1964-1969) studier visade t. ex. att företag var påtagligt
beroende av statliga kontrakt under sina första år. Bland de snabbast växande företagen var inslagen av statliga, större forskningskontrakt un-
der det första året betydande. Inom fem år hade dock de snabbväxande företagen — via det överskott och det kunnande som forskningskontrakten
genererade — utvecklat produkter som framgångsrikt såldes på ”privata” marknaden. Den svenska STU/CPA-studien betonar att större företag
spelat en liknande roll i Sverige. Hälften av de studerade företagen hade i "väsentlig grad finansierat tidig produktutveckling via förskottsbetalningar
inom ramen för ett utvecklingskontrakt med ett större, svenskt företag.
De stora företagen spelar också en roll för ”nyetablering” inom ramen för olika underleverantörssystem. I ett normalt underleverantörsförhållande sker ofta en kontinuerlig ömsesidig teknik/ produktionsutveckling. I ett effektivt samspel med en stor beställare kan en ”teknikbaserad” underleverantör utveckla produkter eller komponenter som kan konkurrera på marknader vid sidan av den ursprungliga beställaren. (Jfr kapitel 5.)
Men de teknikbaserade företagen är ofta också mer direkt kopplade till
andra, ofta stora tekniktunga företag. Dels är de flesta nya teknikbaserade företag avknoppningar från etablerade, tekniktunga företag. dels blir
många uppköpta av större företag inom 10-15 år. Uppköpstrekvensen
tycks vara minst lika stor i USA som i Sverige, trots att en venturecapitalmarknad länge fungerat i USA.
De ovan refererade studierna visar att de teknikbaserade företagen
utvecklats som ett svar på eu konkret behov (från en närmarknad eller privata/stalliga utvecklingskontrakt). Studierna visar också att de individer som tar sig an uppgiften att svara på de konkreta behoven ofta har god teknisk och kommersiell erfarenhet inom området. Det är ofta personer som lämnar etablerade tekniktunga företag och startar eget. De rena snil-
Ieblixtföretagen, de som exploaterar en udda idé, är få till antalet.
Prop. 1983/84: 135 | 315
4.2 Hur utvecklas de teknikbaserade företagen?
Amerikanska studier (t. ex. Roberts 1964-69) visar att de teknikbaserade företagen har större överlevnadspotential än andra företag. Vissa teknikbaserade företag växer också extremt fort. I Sverige är Gambro ett exempel på snabb tillväxt. Misslyckanden är dock också vanliga.
Inledningsskedet är ofta kritiskt. Här gäller det för entreprenören att få banker, offentliga institutioner och/eller kunder att ställa upp med finansiering. STU/CPA-studien visar att förskottsbetalningar ofta finansierar den tidiga utvecklingen. Egna besparingar och villkorslån från STU är andra möjliga finansieringsvägar. De företag som lyckas etablera sin verksamhet stöter på nästa tillväxthinder då närmarknaden inte längre räcker till för en fortsatt expansion. I detta läge innebär en fortsatt tillväxt ofta en inbrytning på en eller flera exportmarknader. Utlandssatsningarna måste ofta göras så tidigt att den egna kapitalbasen fortfarande är för liten för att tåla de påfrestningar som även små avvikelser från en exportmarknadsföringsplan kan medföra. Det är därför ofta nödvändigt att få tillgång till riskvilligt kapital, dvs. i princip en vidgad egenkapitalbas.
4.3 Insatser för att främja teknikbaserade företag
De teknikbaserade företagen startar ofta som ett svar på ett konkret behov från en närmarknad, statlig och/eller privat upphandlare. Ett effektivt sätt att främja teknikbaserade företags etablering och tillväxt är att skapa ”närmarknader”. Närmarknaden kan skapas via t. ex. lagstiftning. På miljöskyddsområdet har den tekniska/kommersiella utvecklingen drivits fram av en detaljerad lagstiftning. Inom andra områden har direkt — statlig och/eller privat — upphandling skapat en första hemmamarknad för teknikbaserade företag.
En överordnad förutsättning för att nya projekt och företag skall kunna startas är att kunskap och kapital finns tillgängligt.
4.3.1 Styrelsen för teknisk utveckling (STU)
STU arbetar med att skapa förutsättningar för teknikbaserad etablering och tillväxt. Ett väsentligt inslag i arbetet är programmet för teknikupphandling.
Teknikupphandling är en process som innefattar utveckling av ny teknik och där köpares och säljares roller och relationer definieras och regleras. Viktiga ingredienser är köparens arbete med att ta fram upphandlingsunderlag och kravspecifikationer, risktagande och en affärsmässig reglering av parternas åtaganden i upphandlingen. Inom den offentliga sektorn måste upphandlingsförordningen följas.
Teknikupphandling har visat sig vara ett lämpligt sätt för både köpare och säljare att effektivisera utvecklingsarbetet resp. den egna verksamhe-
Prop. 1983/84: 135 . 316
ten. STU:s roll är att dels stimulera till och förbättra betingelserna för teknikupphandling genom information, utbildning m. m., dels biträda vid teknikupphandlingsprojekt med råd och finansiering. STU:s finansiering avser beställarens ökade kostnader för bl.a. upphandlingsunderlag och kravspecifikationer som blir en följd av att nyutveckling väljs i stället för befintlig teknik. STU finansierar också på vanligt sätt det utvecklingsarbete som ingår i teknikupphandlingen.
STU har i sin verksamhet kommit i kontakt med tre olika typer av situationer då teknikupphandling är aktuell. Den första är när initiativ till teknikupphandling tas med utgångspunkt i behov och underlag som köparen själv tagit fram. STU- kan bistå upphandlaren med viss teknisk bedömning samt biträde vid planering och genomförande av upphandlingen. Dessutom kan STU delfinansiera utvecklingsarbete hos leverantören.
Den andra situationen är när en leverantör i samband med upphandling av befintlig teknik erbjuder sig att utveckla nya bättre lösningar. Har dessa inte täckning i anbudsfrågan måste en offentlig upphandlare ta fram nytt upphandlingsunderlag och genomföra en ny anbudsomgång.
Den tredje situationen innebär att en teknisk utvecklare — vanligen ett företag — som har en teknisk idé tar initiativ för att finna en lämplig beställare och få i gång ett samarbete med denne för att utveckla idén. F.n. är en tredjedel av de upphandlingar STU stöder av det slag som brukar benämnas obeställda projekt. De uppkommer som ett naturligt led i STU:s verksamhet. STU:s roll är i ett inledande skede att länka samman teknikutvecklare och upphandlare. STU:s förmedlingsresurser får ofta tas i anspråk för denna typ av sammanlänkning. Visar det sig möjligt för upphandlaren att utarbeta en kravspecifikation och med utgångspunkt i den teckna ett leveransavtal med teknikutvecklaren är de formella kraven på teknikupphandling uppfyllda. STU:s medverkan sker på det sätt som beskrivits ovan.
STU stöder också enskilda uppfinnare, företagsetablering, mindre och medelstora företag samt utvecklingsbolag. Insatserna görs i form av bidrag, villkorslån och olika former av rådgivning. STU samarbetar i flera fall med andra organ, t. ex. de regionala utvecklingsfonderna.
4.3.2 Mikroelektronikprogram
Riksdagen har beslutat om riktlinjer för ett femårigt nationellt mikroelektronikprogram med insatser genom utbildning. forskning och industriellt utvecklingsarbete. Syftet med programmet är att stärka svensk konstruktions- och produktionsförmåga inom mikroelektroniken. I ett första steg satsas 44 milj. kr. på tilläggsbudget för budgetåret 1983/84. Mikroelektronikprogrammet har föreslagits av STU som ett led i ökade insatser inom informationsteknologin. Enligt STU:s förslag bör mikroelektronikprogrammet tillföras 714 milj. kr. från staten och industrin under femärsperioden.
De mindre företagen — särskilt de teknikbaserade — berörs på olika sätt
av förslagen, både direkt och indirekt.
4.3.3 De regionala utvecklingsfonderna
Utvecklingsfonderna bedriver olika former av rådgivning i samband med
etablering och utveckling av bl.a. teknikbaserade företag. Vid de flesta
utvecklingsfonder finns sålunda särskilda produktutvecklings- och mark-
nadsföringskonsulter som på olika sätt kan bistå med rådgivning och
kortare konsultinsatser.
Fonderna kan också på olika sätt lämna finansiering, både allmänt i form
av rörelselån och till särskilda projekt.
Sedan den I juli 1982 har fonderna möjlighet att gå in i konkreta utveck-
lingsprojekt mot att fonden får royalty på förväntad avkastning. Alterna-
tivt kan fonderna ge villkorliga utvecklingslån. Den nya finansieringsformen — utvecklingskapital — ger fonderna möjlighet att t. ex. gå in och lyfta av risken vid ett utvecklingsprojekt där en större beställare och en mindre
underleverantör tillsammans utvecklar en produkt/komponent (jfr STU:s teknikupphandling, industrifondens underleverantörssatsningar). Förord-
ningen beträffande utvecklingskapital tillåter vidare att medel satsas it. ex.
exportprojekt i ett teknikbaserat företags expansionsfas.
4.34¶Riskvilligt kapital
Som tidigare har nämnts utgör tillgång på riskvilligt kapital en viktig
förutsättning för att teknikbaserade företag skall bildas och expandera. I
Sverige har under de senaste åren det utbud av riskkapital som riktas mot
småföretagssektorn ökat betydligt: — En handel med icke börsnoterade värdepapper utanför börsen på den
s.k. OTC-marknaden har vuxit fram. — Ett betydande antal bolag av typen ”Tillväxtinvest” (venturekapital)
har bildats. Det karaktäristiska för dessa bolag är bl. a. inriktningen på minoritetsägande, satsningen på ”entreprenörer” och ett långsiktigt avkastningskrav i form av värdetillväxt.
— Flera större institutionella placerare, t.ex. 4:e AP-fonden, och försälj-
ningsbolag har förvärvat andelar i icke börsnoterade företag och med-
verkat som finansiärer av Tillväxtinvestbolag.
En viktig förutsättning för denna utveckling har varit statsmakternas
beslut under år 1982:
— Ändring i lagen (1979:749) om Stockholms fondbörs (prop. 1981/82:116,
NU 43, rskr 43: SFS 1982:547). Härigenom klargjordes skillnaden mel-
lan fondbörsverksamhet och handel med värdepapper (främst aktier i
små och medelstora företag) utanför börsen. Efter överläggningar med
Svenska fondhandlarföreningen har bankinspektionen fastställt rikt-
linjer för hur sådan verksamhet skall gå till (cirkulärskrivelse 1982:8)
— Ändring i fondkommisionslagen (1979:748) så att fondkommissionsbolag får inneha en större volym värdepapper (prop. 1981/82:116, NU 43, rskr 433; SFS 1982:546). Härigenom underlättas för fondkommissionä-
rer att fungera som "market makers” för icke börsnoterade värdepapper.
— Ändring i aktiebolagslagen (1974:931) så att bl. a. aktiefonder får placera medel i aktier och andra värdepapper i icke börsnoterade företag till ett värde som motsvarar högst 1072 av resp. fonds tillgångar (prop.
1981/82:116, NU 43, rskr 433; SFS 1982:544-545).
— Ändring av bolagsbeskattningen så att dubbelbeskattningen av utdelad vinst i icke börsnoterade aktiebolag lindras. Detta sker genom att avdrag medges aktiebolag som bedriver rörelse, jordbruk eller skogsbruk med 7026 av utdelat belopp, dock högst 700 000 kronor eller 1596 av aktiekapitalet (prop. 1981/82:191, SKkU:65, rskr 368; SFS 1982:336-
338).
— Ändring av förmögenhetsbeskattningsreglerna så att aktierna i alla rörelsedrivande aktiebolag som inte är börsnoterade får värderas till 30 96 av substansvärdet. Härigenom har klarlagts att handel utanför börsen (t.ex. på OTC-marknaden) kan ske med aktier i ett familjeföretag utan att det skattemässiga förmögenhetsvärdet ändras (prop. 1981/82:191, SkU 65. rskr 368).
— En ram på 25 milj. kr. för statliga kreditgarantier till bolag av typen ”Tillväxtinvest” med verksamhet främst i vissa områden med syssel-
sättningsproblem utanför de regionalpolitiska stödområdena. Mot andel i värdetillväxten kan staten under viss tid lämna bidrag till att täcka
räntekostnader på sådana statsgaranterade lån (prop. 1981/82:118 bil. 4, NU 51, rskr 417).
I detta sammanhang kan också nämnas riksdagens beslut att inrätta löntagarfonder (prop. 1983/84:50, FiU 20, rskr 122). I samband därmed har också aviserats att inledningsvis 100 milj. kr. skall avsättas i särskilda
former för att kanalisera till småföretagssektorn som riskkapital.
4.3.5 Innovationscentra m.m. I anslutning till flera högskolor drivs verksamheter — ofta i stiftelseform — för att stimulera företagsetablering baserad på nya idéer. Ett annat syfte kan vara att produktidéer som forskats fram vid högskolan kan förmedlas
till redan befintliga företag och på så sätt snabbt komma till kommersiell
användning. Stiftelser med anknytning till tekniska högskolor har i flera
fall fått stöd från STU. Här nämns några exempel på sådana organisatio-
ner. Liknande exempel kan hämtas från flera andra orter än de här nämnda. Chalmers Innovationscentrum bildades år 1979 med syfte att främja nyföretagande vid Chalmers tekniska högskola. Verksamheten har dock
pågått i flera år tidigare, men i andra former. Innovationscentrum ger råd
till blivande företagare och har-ordnat kurser med sammanlagt ett 100-tal deltagare senaste året. En företagen inventering har identifierat 39 spinoffföretag med rötter hos Chalmers.
Produktutvecklingscentrum (PUC) är en annan Göteborgsbaserad stiftelse. PUC startades år 1978 på initiativ av landstingen i N)y O, P.R och S
län, Göteborgs kommun och STU. Syftet med verksamheten är att genom olika affärs- och produktutvecklingsaktiviteter medverka i utvecklingen av
regionens industri. PUC skall vidare genom samverkan med regionens forskningsresurser främja kontakterna och samarbetet mellan forskning och industri. Genom assistans åt enskilda uppfinnare skall PUC verka för att goda produktidéer blir kommersiellt exploaterade.
Även i Lund pågår ett antal aktiviteter för att främja utveckling av ny teknik i småföretag. Elektronikgruppen i Lund (EGIL) bildades år 1981 och är ett samarbetsforum för ett antal innovativa elektronikföretag, ”avknoppade” från Lunds tekniska högskola. Med förebild från USA har nyligen tagits initiativ till att bygga upp en forsknings- och utvecklingsby —
IDEON -— i anslutning till Lunds tekniska högskola. De första företagen
har redan börjat flytta in.
Vid Linköpings tekniska högskola har bildats ett s.k. Teknik-Centrum
som är en separat organisation inom högskolan för atf ta hand om uppdrag
från i huvudsak industrin. Den egentliga verksamheten föranledd av uppdragen sker dock ute på institutionerna i projektgrupper. Man jobbar f.n. framför allt inom de båda tekniksektorerna materialteknik resp. medicinsk
apparat- och instrumentteknik. Ett viktigt led i Teknik-Centrums verksamhet är att underlätta s.k. avknoppning, dvs. att projektgrupper tar steget
fullt ut och bildar ett fristående bolag. För att underlätta detta steg har man
genom medverkan från Linköpings kommun och utvecklingsfonden i Östergötlands län i anslutning till Teknik-Centrum bildat den s.k. Teknikbyn. Avsikten är att samla flera projektgrupper och nystartade teknikföretag för att kunna skapa en kreativ och stimulerande miljö. Här erbjuds viss mark-
service när det gäller t.ex. skrivhjälp. administration etc. Vidare finns
tillgång till viktiga delar av Teknik-Centrums och högskolans resurser,” t.ex. i form av datorservice, laboratorieutrustning, möjligheter till kon-
sulthjälp etc. Inom Stockholmsregionen finns f.n. planer på ett omfattande elektronik-
centrum i Kista. Bakom projektet står staten, Stockholms kommun och näringslivet. Vid centrat skall bedrivas forskning, högre utbildning och
fortbildning. En mycket stor del av landets hela elektronikindustri finns
redan nu samlad i Kista.
5¶Underleverantörsföretagen
I detta kapitel behandlas de problem och möjligheter som nationellt/internationellt verksamma underleverantörer ställs inför när de vill expandera eller förnya produktionen. De lokalt verksamma vardagsföretagen be-
rörs endast översiktligt (fr avgränsningen i avsnitt 1.2).
Industriproduktionen specialiseras på olika sätt. Specialiseringen till enstaka produkter eller produktgrupper är påtaglig inom t. ex. verkstadsin-
dustrin. De enskilda företagen koncentrerar sina resurser till snäva seg-
ment av marknaderna. Detta har bl.a. lett till en alltmer omfattande inombranschhandel mellan länder. Enligt t. ex. direktinvesteringskommitténs betänkande (SOU 1983:17) är det ofta inte längre möjligt att urskilja en branschspecialisering mellan länderna, utan specialiseringen visar sig först
på produktnivå. Parallellt med denna utveckling har en annan typ av
specialisering växt fram. Företagen koncentrerar sina resurser till vissa led i produktionsprocessen. Dessa olika slag av specialisering ger tillsammans med goda kommunikationer stora möjligheter att tillvarata olika slags stordriftsfördelar. Som en följd av specialiseringen utvecklas internationel-
la produktionssystem. I dessa internationella produktionssystem är både köpare och säljare
ofta stora företag. Inom t. ex. elektronikindustrin är ibland underleveran-
tören/komponenttillverkaren större än slutprodukttillverkaren. Det krävs i dag stora resurser för att kunna konkurrera på de internationella kompo-
nentmarknaderna. I detta kapitel behandlas de medelstora underleverantörernas möjligheter att direkt eller indirekt konkurrera på komponent/insatsvarumarknaderna. Kapitlet inleds med en statistisk beskrivning av underleverantörerna. Därefter behandlas komponentleverantörernas problem och möjligheter.
5.1 Statistik om underleverantörer
Industridepartementet har med hjälp av de regionala utvecklingsfonderna och statistiska centralbyrån (SCB) kartlagt de små och medelstora underleverantörerna. Undersökningen baseras på SCB:s finansstatistik för 1981 samt jämförelser för åren 1980, 1981 och 1982. I denna statistik finns
uppgifter om industriföretag med fler än 20 anställda. De regionala utvecklingsfonderna har på listor omfattande alla företag med 20-200 anställda
markerat vilka företag som är underleverantörer resp. slutprodukttillver-
kare.
Undersökningen omfattar 3 066 industriföretag med 20-200 anställda. Totalt har dessa företag 178 000 anställda. Av företagen har 1 538 klassats
som slutprodukttillverkare, 580 som underleverantörer och 948 som före-
tag med okänd inriktning. Gruppen med okänd inriktning är stor därför att utvecklingsfonderna i storstadslänen endast i begränsad omfattning kunnat klassificera företagsbeståndet.
Knappt 30Z av de klassificerade företagen är underleverantörer (dvs. säljer mer än 502 av produktionen som insatsvaror till andra företag).
Dessa företag har 31 000 anställda. Slutprodukttillverkarna — drygt 70 Zz av antalet företag — har 93 000 anställda. (Gruppen med okänd inriktning har 54 000 anställda.)
Undersökningen omfattar endast företag med 20-200 anställda. Det finns anledning att anta att andelen underleverantörer är större bland de mindre
företagen och i gruppen med okänd inriktning. Totalt sett är därför andelen
underleverantörsföretag betydligt större än de 30 £& som anges i föreliggan-
de studie. Antalet anställda 1 underleverantörsföretag med färre än 20 anställda är betydande. Totalt sysselsätts ca 90 000 personer i företag med 1-20 anställda. En stor del av dessa är underleverantörer.
Uppskattningsvis sysselsätts ca 100 000 personer eller en tredjedel av
alla småföretagssysselsatta i underleverantörsföretag.
En jämförelse mellan olika branscher Förekomsten av underleverantörer varierar mellan olika branscher.
Antalet underleve- Antalet sysselsatta.
rantörsföretag i i underleverantörs-
.A- av totalt klas- företag i 4 av klas-
sificerade företag sificerade företag
Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri 5,5 4,8 Textil-, beklädnads-, läder- och lädervaruindustri 12,0 11,8 Trävaruindustri 25,0 23,8 Massa-, puppers- och pappersvaruindustri. grafisk industri 12,4 8.0 Kemisk industri. petroleum-. gummivaru-. plastoch plastvaruindustri 342 37,0 Jord- och stenvaruindustri 13,1 16,3
Järn-, stål- och metall-
| verk | 56.8 | 57,0 |
| Verkstadsindustri | 39,1 | 34,4 |
| Tillverkningsindustri totalt : 27,5 | 25,2 |
Tabellen visar att andelen underleverantörer i järn-, stål- och metallverk, i verkstadsindustrin och i kemi- och plastindustrin ligger över genomsnittet i tillverkningsindustrin i sin helhet.
En jämförelse mellan underleverantörer och slutprodukttillverkare
Underleverantörerna visar enligt finansstatistiken 1981 samma avkastning på eget kapital som slutprodukttillverkarna — nära 182. Avkastningen på det totala kapitalet är också lika för de bäda företagsgrupperna: 8.550,
Däremot skiljer sig grupperna åt beträffande omsättning per anställd. Underleverantörerna har 253 000 i omsättning per anställd, medan slutprodukttillverkarna omsätter 293 000 per anställd. Detta ger belägg för att underleverantörernas verksamhet är mer arbetsintensiv än motsvarande slutprodukttillverkares. Det förekommer inga systematiska skillnader i lönsamhet, soliditet m. m. mellan slutvarutillverkare och underleverantörer i olika branscher.
5.2 Komponenttillverkarnas problem och möjligheter
Industriproduktionen har specialiserats. De stora slutprodukttillver-
karna köper i allt större omfattning färdiga komponenter eller hela komponentsystem. En betydande del av utvecklingsarbetet har överförts från
slutprodukttillverkaren till komponentunderleverantören.
Utvecklingsarbetet bedrivs i ett nära samarbete mellan köpare och beställare. Flera studier (t. ex. Johansson m.fl. 1982 Företag i nätverk) visar alt köpar/säljarrelationen vanligtvis är stabil över tiden men att leveranser-
nas innehåll förändras. Det sker således en omfattande teknisk förnyelse
inom ramen för etablerade relationer. Det tar lång tid att etablera en stabil
köpar/säljarrelation och det är ofta svårt för ”nya” företag att slå sig in i
etablerade produktions/underleveruntörssystem. Inom t.ex. bilindustrin har ett mönster med primär- resp. sekundärunderleverantörer utvecklats. Primärle verantören/komponentleverantören är för sin verksamhet beroende av leveranser från sekundärleverantörer. De s.k. sekundärleverantörerna behandlas i avsnittet om övriga underleverantörer. Det ställs stora krav på att komponenttillverkaren har kunskap och resurser för att vidareutveckla komponenter och komponentsystem inom ramen för befintliga köpar/säljarrelationer. Vidare ställs stora krav på marknadsföringen av komponenterna på nya marknader/företag.
Industriverket har visat (SIND 1982:13) att vissa svenska komponenttill-
verkare förlorat marknadsandelar i den internationella konkurrensen. Verket visar att importkonkurrensen hårdnar inom ett flertal marknadssegment som 1. ex. plast, elektronik, metall, bearbetningsmaskiner m. m. Men verkets analys visar också att svenska företag inom samma områden också
kan ha en hög exportandel. I den internationella konkurrensen tvingas
företagen i ett litet land som Sverige — med en begränsad hemmamarknad — till en långtgående specialisering på vissa marknadssegment och/eller
produktionsområden. På dessa områden kan svenska företag/komponent-
leverantörer skaffa sig en stark position genom en offensiv marknadsföring och en effektiv teknisk utveckling. En teknisk utveckling som måste ske i samarbete med en krävande kund.
Utvecklingen av komponenter och komponentsystem ställer också stora
krav på lönsamhet (egen finansiering) och externfinansiering. Devalvering-
en och den återhållsamma löneutvecklingen har skapat ett ökat utrymme
för egen finansiering av utvecklingsprojekt, även om det förbättrade kostnadsläget i vissa fall minskar incitamenten till att utveckla komponenter
som tål höga priser.”
5.3 Övriga underleverantörer
Komponentleverantörerna är för sin verksamhet direkt beroende av de övriga underleverantörerna. Utan dessa ”sekundärleverantörer” minskar företagens möjligheter att bedriva en effektiv produktion.
De små sekundärunderleverantörerna är inte direkt påverkade av kon-
kurrensen på den internationella marknaden. Indirekt är de dock helt
beroende av att kunden — komponenttillverkaren — får avsättning för sina komponenter.
De små sekundära underleverantörernas styrka — komparativa fördel — ligger i förmågan att snabbt anpassa produktionen till beställarens önske-
mål. Denna anpassningsförmåga eller flexibilitet grundas ofta på att företa-
get är litet och har en liten administration. I flera studier (bl.a. Ds I 1982:3, De små och medelstora företagens nuläge och utvecklingsbetingelser) har framhållits att dessa små företag sällan kan växa med bibehållen lönsamhet.
Om företagen skall expandera krävs egna komponenter/produkter som
kan bära ökade kostnader för administration, marknadsföring och produkt-
utveckling. Med allmänt gynnsamma förutsättningar kan en del sekundärleverantörer växa och utveckla komponenter. Detta förutsätter dock i regel att företaget ges en möjlighet att utveckla egna komponenter i samarbete med en beställare.
5.4 Insatser för att främja underleverantörer
I detta avsnitt behandlas riktade insatser för att främja underleverantörernas expansion och förnyelse. Devalveringen I oktober 1982 har förbättrat kostnadsläget och stärkt underleverantörernas konkurrenskraft. I vissa fall drabbas dock underleverantörer med högt importinnehåll i produktionen av höjda priser på insatsvaror utan att detta kortsiktigt kan kompenseras med höjda priser på hemmamarknaden. I andra mindre gynnsamma fall kan devalveringen leda till att incitamenten för att utveckla nya och bättre komponenter — komponenter som kan säljas till höga priser -
kortsiktigt minskar därför att lönsamheten på befintlig produktion förbättras. I ett långsiktigt perspektiv är förmågan att utveckla nya och konkur-
renskraftiga komponenter av helt avgörande betydelse. I olika sammanhang har bristen på yrkesutbildad arbetskraft — bl.a. verktygs- och verkstadstekniker — uppmärksammats. De insatser som berörs nedan syftar till att långsiktigt stärka svenska underleverantörers konkurrenskraft. För denna utveckling spelar ett gott utbildningsutbud en avgörande roll.
5.4.1 Industrifonden
Externfinansieringen av komponentutveckling inom fordonsindustrin
har stötts av bl.a. industrifonden. Finansiellt stöd har utgått för att delfinansiera maskiner, verktyg etc. I praktiken har den stora beställaren (slutprodukttillverkaren) tillsammans med industrifonden valt ut underleverantörer som ansetts lämpliga för komponenttillverkning. Finansiering-
en av maskiner och verktyg har skett med industrifondens medel via det
stora företaget och återbetalningen har formen av royalty, som beräknas
på leveranser av komponenter. Till detta kommer att industrifonden direkt
delfinansicrat särskilda FoU-projekt i samband med fortsatt komponentutveckling. Företagen har för dessa projekt lånat pengar till marknadsmässig ränta, men med villkorlig återbetalningsskyldighet, dvs. de behöver inte
betala tillbaka om utvecklingsarbetet misslyckas.
5.4.2 Utvecklingsfonderna |
Utvecklingsfondernas finansieringsform utvecklingskapital kan t.ex. användas på samma sätt som -industrifondens medel. Ett sådant stöd till komponenttillverkarna är väl förenligt med nuvarande regler för fondernas finansieringsverksamhet. Fonden kan också finansiera olika typer av marknadsföringsprojekt. Utvecklingsfondens övriga verksamhet är i hög grad avsedd att stödja små och medelstora underleverantörer. Exempel på detta är stöd vid mässdeltagande, kontaktträffar mellan större köpare och underleverantörer, kursverksamhet m. m. Utvecklingsfonderna strävar efter att koncentrera resurserna till de långsiktigt mest lönsamma underleverantörerna.
5.4.3 Exportrådet
Komponenttillverkarna har ett stort behov av en effektiv marknadsfö-
ring. Vid sidan av den industriella försäljningen — selektiv personlig bearbetning av enskilda kundföretag — kan mässdeltagande vara ett viktigt komplement. För de större internationellt verksamma komponentillverkarna blir det aktuellt att ställa ut på de stora internationella specialmässorna. Sveriges exportråd hart. ex. samlat ett 20-tal svenska underleverantörer till bilindustrin och bistått dessa på bl.a. SITEV-mässan i Geneve.
5.4.4 Statens industriverk
Industriverket bedriver, bl.a. i samverkan med de regionala utveck-
lingsfonderna, olika projekt för att utveckla underleverantörsföretagens
insikter och kunnande samt stärka deras marknadsförutsättningar. I detta sammanhang kan också nämnas JAS-projektet, som öppnat möjligheter för ett utvidgat samarbete mellan svenska företag och utländska leverantörer till projektet.
Prop. 1983/84: 135 32 'n
5.4.5 Övrigt I praktiken är det ofta svårt att särskilja gruppen underleverantörer. De insatser som t.ex. STU gör inom teknikupphandlingsområdet (se avsnitt 4.3.1) kan tillämpas även på underleverantörer som utvecklat komponenter eller egna produkter. De statliga affärsverkens, landstingens och kommunernas upphandling ger möjligheter till en aktiv produkt/komponenttillverkning i Sverige. Även här kan bl. a. STU:s teknikupphandlingsprogram främja utvecklingen. I dag finns ett särskilt råd för primärkommunal upphandling och en särskild fond för upphandling inom landstingsområdet. Även på utbildningsområdet görs mycket som kommer underleverantörsföretagen till godo. SIFU bedriver ett flertal olika kurser i tekniska och ekonomiska ämnen, som ofta är direkt anpassade för småföretagen. Även statens industriverk och utvecklingsfonderna främjar på olika sätt utbildning av denna kategori företag.
6¶Småföretagen och den industriella förnyelsen — en sammanfattning
e Småföretagen inom industrisektorn har ca 300 000 årsanställda. en tred-
jedel av industrisysselsättningen. Ca 100 000 anställda arbetar i underle-
verantörsföretag. e År 1982 startades ca 1200 industriföretag (till detta kommer ca 500 nyregistrerade företag utan verksamhet). e Flertalet nya företag är s.k. vardagsföretag med enkel hantverks/serviceproduktion. Nyföretagandet tillgodoser lokala behov och utgör konkurrens för redan etablerade företag, särskilt sådana med höga priser och/eller otidsenliga produkter. 9 De teknikbaserade småföretagen — ca 596 av alla nya företag — sprider ny teknik, vitaliserar storföretagen och exploaterar helt nya idéer. e Underleverantörerna utvecklar nya komponenter och ny produktionsteknik tillsammans med beställarna. En väsentlig det av den industriella förnyelsen sker inom ramen för sådana köpar/säljarrelationer. e Vardagsföretagen, de teknikbaserade företagen och nya komponen-
ter/produktionsmetoder utvecklas för att täcka behov hos konsumenter
eller köpande företag. Insikten om närmarknadens/köparföretagets be-
tydelse har lett till att riktade insatser inom småföretagsområdet i högre
grad än tidigare kommit att inriktas mot att skapa marknader och/eller sprida kunskap om befintliga närmarknader och köparföretags behov. STU:s insatser inom teknikupphandlingsområdet och utvecklingstondernas underleverantörssatsningar är exempel på denna delvis nya in-
riktning. Statens upphandling inom energiområdet är ett annat exempel
på insatser för att skapa en möjlig första närmarknad för nya eller redan etablerade företag. |
e Teknikbaserade företag och underleverantörer med egna komponenter
har ofta svårigheter att finansiera en expansion från den första närmark-
naden/köparen till en större nationell eller internationell kundkrets. Lag-
stiftningen har ändrats så att ett stort antal riskkapitalbolag getts möjlig-
het att starta verksamhet. Dessa bolag kan gå in med ägarkapital vid
nyetablering och marknadsexpansion. e Långivning, företagsservice, utbildning m. m. utgör viktiga inslag i små-
företagspolitiken. Utvecklingsfonderna skall intensifiera sina insatser i
s.k. utvecklingsbara företag. Utbildningsradion skall i olika TV-pro-
gram stimulera nyföretagandet. STU:s insatser inom småföretagsområ-
det intensifieras. |
Innehållsförteckning Sid.
PropositiONeNh sossoorseerserrrrr ere rer rr rer ser ess ns erser sees ra 1 Propositionens huvudsakliga innehåll sosossosssssssre rese rr era o. LagförSslåg sssooosessereeeerer rese re ere rs ser sr reses sr ses setts Lag om ändring i lagen (1983: 1092) med reglemente för allmänna
pensionsfONden sososeeseseeeereseresr reses s ers s rese ses t ns 5
I Inledning sosoosossosreesrrerreee reser ere rr rer rr see reses ses 6
11.3 Industriell omvandling och tillväXt -..ssssssssssso.sss so sss 126 [1.3.1 Programmets innehåll istort ...ssssssssssos.s.s ss sa 126 11.3.2 Branschfrämjande åtgärder se rrrerrress as sr sas sana 128 11.3.3 Finansiellt Stöd Loooooerossoseeesrsersr ers ses rss 136 11.3.4 Särskilda åtgärder för att främja användning av ny