Seminariets syfte och uppläggning

Olof Söderberg

Vi fick i Sverige så sent som 1991 regler om miljökonsekvensbeskrivningar. Dessa regler har successivt applicerats på allt fler områden och infördes under år 1992 i den lagstiftning som är tillämplig för kämtekniska anläggningar.

Från KASAMs sida har vi anordnat detta seminarium därför att vi ser det som angeläget att skapa ett forum där de många som berörs av frågorna kring lokalisering av ett slutförvar för använt kärnbränsle kan fritt diskutera hur detta nya instrument skall användas.

Särskilt viktigt föreföll det oss vara att man i Sverige kan tillgodogöra sig de erfarenheter som redan vunnits i andra länder. Inte minst verkar man i Nederländerna och i Canada ha fått en ingående erfarenhet av att arbeta med rniljökonsekvensbeskrivningar i allmänhet, och även med sådana beskrivningar i samband med kärntekniska anläggningar.

Vilka är det då i Sverige som har särskild anledning att föra en ingående diskussion om dessa frågor? Ett svar på frågan ges naturligtvis av deltagarlistan för seminariet. Här är det en grupp som särskilt bör lyftas fram. Det är de kommunala förtroendemännen, alltså de lokala politikerna. De är nyckel- personema. En lokalisering någonstans i Sverige - med iakttagande av en demo- kratisk beslutsordning - kommer knappast att kunna genomföras enbart med hjälp av aldrig så skickliga forskare, ingenjörer och administratörer i kämkraftsföretag och bland de statliga myndigheterna. De lokalt verksamma politikerna måste både själva ha förtroende för den beslutsprocess som kommer till användning och kunna förmedla detta förtroende till allmänheten.

För att ett sådant förtroende ska kunna byggas upp behövs åtminstone två förutsättningar. Den första är att de lokala politikerna får rimliga möjligheter att genom tillgång till oberoende expertis värdera den tekniska information som presenteras av både industrin och av de statliga myndigheterna. Den andra förutsättningen - som i sin tur bygger på att den första är uppfylld — är att de lokala politikerna ges möjlighet att delta i en beslutsprocess som ger dem ett reellt inflytande med utrymme för modifikation av ursprungliga förslag.

Det är här det s.k. MKB-förfarandet - med dess krav på öppenhet och därmed möjligheter att utöva inflytande - kan komma in i bilden. Vi har här,

• Sida 10
•  Original

hoppas jag, fått ett instrument som - rätt använt - kan bidra till det förtroende för själva beslutsprocessen som så väl behövs.

Som framgår av programmet inleder vi med ett antal presentationer som är avsedda att ge oss del av utländska erfarenheter. Förutom från Kanada och Nederländerna, kommer vi att få del av erfarenheterna från ett antal stater inom EU. Denna del av programmet hålls på engelska, med tolkning till svenska.

Den andra sessionen, med början i morgon tisdag (25 oktober) kl 13.00, fokuserar vi intresset på Sverige och talar svenska — med översättning till engelska. Sessionens tema är MKB som verktyg i beslutsprocessen i Sverige.

Jag hoppas att inte minst de kommunla förtroendemän som tagit sig tid att åka hit kan få underlag för att bedöma om "verktyget" MKB (inklusive det s.k. MKB-förfarandet) kan bidra till att "uppnå acceptans, tolerans och delaktighet" (som det formulerats i rubriken för Gunnar Falkemarks bidrag) och utgöra "en process byggd på respekt och dialog" (rubriken för Ulla Sjöströms bidrag).

• Sida 11
•  Original

Miljökonsekvensbeskrivning av kärn- energiprojekt i Kanada - process, delaktighet, erfarenhet

Geraldine A. Underdown, Peter A. Brown och Robert W. Morrison

Sammanfattning

Denna artikel beskriver allmänhetens deltagande i besluten i fem kämenergi- anknutna projekt i Kanada. De första två fallen rör tillämpningen av den federala miljöbeskrivningsprocessen, Federal Environmental Assessment and Review Process, EARP. Detta är en formaliserad, icke-rättslig process som skall göra det möjligt för gemene man att delta i projekt som kan ge konsekvenser för miljön. Denna process tillämpas nu när nya urangruvor skall öppnas i norra Saskatche- wan och vid deponering av använt kärnbränsle. I ingetdera fallet är lokalise- ringen omedelbart förestående. EARP har kompletterats för några av de nya urangruveprojekten och de tre nyckelbudskapen som kan utläsas ur panelens rekommendationer är: (1) skydd av den fysiska miljön, (2) arbetarnas hälsa och säkerhet och (3) ekonomisk utveckling och välfärd, i synnerhet arbetstillfällen i de lokala samhällena. Dessa synpunkter har tagits seriöst av såväl förslags- ställare som av federala och provinsiella regeringar.

De sista tre fallen dokumenterar alhnänhetens deltagande i projekt som kan få inflytande på miljön och i vilka lokaliseringen är av omedelbart intresse. Dessa projekt rör lokaliseringen av anläggningar för lågaktivt kärnavfall. Medan EARP fortsätter att vara den mest framträdande och formaliserade vägen för att engagera allmänheten i Kanada, så leder lokaliseringen av anläggningar för lågaktivt avfall -allmänt oönskade i Kanada - till många svåra utmaningar som måste bearbetas innan ett projekt går igenom EARP processen. Ett angreppssätt som grundar sig på ett mera öppet, konsultativt, komrnunbaserat närmande till beslutsfattande i fråga om lokalisering har prövats i tre fall: Port Hope och Scarborough i Ontario och Surrey i British Columbia.

Ett antal erfarenheter har vunnits. Den viktigaste är att det är nödvändigt att få till stånd en acceptabel process som kan "get the science right" (ungefär "bli

• Sida 12
•  Original

överens om den vetenskapliga grunden") i ett projekt innan man försöker hitta en plats. Platsvalsprocessen måste bedrivas på ett rättframt och öppet sätt gentemot tänkbara värdkomrnuner. EARP erbjuder för det mesta en bra mekanism för infonnationsutbytet mellan sökanden och allmänheten rörande ett eventuellt projekt så länge som det inte finns några större olösta kontroversiella frågor som t.ex. icke önskvärd avfallslokalisering i en kommun.

Kanadensare vill bli tillfrågade och vill delta i beslutsprocessen så tidigt som möjligt under utvecklingen av ett projekt som kan tänkas ha direkt effekt på deras ekonomi eller miljö. Den nordliga befolkningen som domineras av Kanadas ursprungliga invånare deltar nu mycket aktivt i miljökonsekvensbeskrivnings- processer. Urbefolkningen vill få del av de ekonomiska fördelar som kan uppnås vid genomförandet av stora projekt som t. ex. nya urangruvor inom deras områden.

• Sida 13
•  Original

Inledning

Allmänhetens delaktighet i beslutsfattande rörande energiprojekt, inklusive käm- energianknutna sådana, har blivit allt viktigare under senare årtionden. Fem fall presenteras i denna skrift. De två första handlar om att tillämpa den federala rniljökonsekvensbeskrivningsprocessen (Federal Environmental Assessment and Review Process, EARP) som är en formaliserad, icke-rättslig process, när man ville öppna nya urangruvor i norra Saskatchewan och vid förvaringen av använt kärnbränsle. Inte i något av fallen är själva lokaliseringen omedelbart förestå- ende. I det senare fallet kan lokaliseringen bli aktuell när förvaringsteknologin har befunnits tekniskt sund och accepterad av allmänheten i en EARP panel och ett beslut att tillämpa teknologin har fattats av regeringen.

De tre sista fallen tar upp den federala regeringens initiativ att städa upp radioaktivt lågriskavfall i tre kanadensiska kommuner: Port Hope och Scar- borough i Ontario och Surrey i British Columbia. I alla tre fallen hänger framgången på att man lyckas hitta en plats för en anläggning för hantering av radioaktivt avfall. En frivillig samarbetsprocess för gemensamt beslutsfattande med ifrågavarande kommuner för att lokalisera en anläggning för lågaktivt avfall har tillämpats i varje särskilt fall.

Den kanadensiska bilden

Kanada är en federation av tio provinser och två territorier. Enligt konstitutionen har provinserna själva kontroll över sina naturresurser och sin elproduktion. Enligt lagen om kontroll av atomenergin, som antogs 1946, har den federala regeringen ansvar för utveckling och kontroll av kämenergin.

Med en befolkning på 29 miljoner och en yta på 9,22 miljoner kvadratkilo- meter som sträcker sig i öst/västlig rikming från Atlanten till Stilla Havet och norrut till 800 km från Nordpolen, så har Kanada lägre befolkningstäthet än praktiskt taget något annat större land i världen, Sverige medräknat. Omkring 85 % av kanadensarna bor inom 150 km avstånd från gränsen till USA och stora delar av norra Kanada är mycket glest befolkat. Nära 70 % av befolkningen bor i storstäder och andra stadsområden. Indiansk ursprungsbefolkning och inuiter utgör nu 1,7 % av invånarna. De bor huvudsakligen i norr. De senaste trenderna pekar mot att allt större del av denna befolkning flyttar in i städerna. Provinsen

• Sida 14
•  Original

Ontario, ungefär dubbelt så stor som Sverige och med 11 miljoner invånare, har stora likheter med Sverige i fråga om både befolkning och ekonomi.

Kanada har ett överflöd av naturrikedomar i sina skogar och stora mineraltill- gångar. Landet producerar en stor mängd metaller och andra mineraler däribland nickel, asbest, guld, kalium, koppar, bly och jämrnahn. Det är världens ledande producent av zink och uran.

Kanada producerar elektricitet med hjälp av kärnkraft, vatten och värme (kol, olja, naturgas). I Ontario (fig. 1) svarar kärnkraften för 56 % av elproduktionen, litet mer än i Sverige. Återstående elbehov tillgodoses främst genom vattenkraft. Kanada exporterar kämenergiteknologi och uranprodukter. All export är strikt reglerad (säkerhetsmässigt) av de federala myndighetema. För närvarande finns det 22 CANDU reaktorer i verksamhet i Kanada och kärnkraften svarar för 17 % av elproduktionen i landet. Kämkraftens andel av elproduktionen i vart och ett av de kämenergiproducerande provinserna är för Ontario 56 %, New Brunswick 35 % och Quebec 3 %. Om man kunde visa att det använda kärnbränslet från

• Sida 15
•  Original

CANDU reaktorerna kunde förvaras på ett säkert sätt skulle det medverka till att trygga framtiden för kärnkraften i Kanada.

Figure 1: ELECTRICAL ENERGY PRODUCTION

ONTARIO SWEDEN

%

Total: 140,708 kWh Total: 140,674 kWh

| % HYDRO [] NUCLEAR [:| THERMAL

Source: Canada - "Electric Power in Canada, 1993" , Sweden - 'The Economist: Intelligence Unit: - Country Profile, 1994-95"

Föreskrifter rörande kärnenergiverksamhet och riktlinjer för radioaktivt avfall

Kämkraftföretagen är ansvariga för att kärnkraftverken drivs på ett säkert sätt och måste rätta sig efter de regler som ges av det federala tillsynsorganet, the Atomic Energy Control Board, AECB. Tillstånd från AECB krävs för bygge, drift och nedmontering av alla uran- och kämenergianläggningar. Även om kärnenergi juridiskt faller inom den federala lagstiftningen så tar föreskrifts- och miljöprocessema också hänsyn till provinsens intresse.

Radioaktivt avfall i Kanada kan indelas i tre kategorier: (1) avfall och spillvatten från urangruvor, d v s den rest som blir kvar sedan uranet extraherats

• Sida 16
•  Original

från malmen; (2) högaktivt avfall som består av de använda kämbränslestavama från CANDU reaktorerna och (3) lågaktivt avfall definierat som det som blir över och som irmehåller allt övrigt radioaktivt avfall.

Även om "förorenaren betalar" - principen tillämpas i Kanada så har den federala regeringen accepterat ett grundläggande ansvar under vissa omständig- heter, när den ursprunglige producenten inte längre kan göras ansvarig. För sådant "historiskt" avfall finns det vanligtvis krav på såväl upprensning som förvaring. Byrån för hantering av lågaktivt avfall sattes upp 1982 som ett ombud för den federala regeringen för att sköta uppstädningen av lågaktivt avfall.

De först tillämpade rutinerna för att ta hand om radioaktivt avfall från radiumindustri och uranindustri skulle inte godkännas enligt dagens strikta miljökrav. Arrangemangen på vissa av de platser där sådant avfall grävdes ner är otillfredsställande och avfallet måste förvaras på ett säkrare, mera permanent sätt. Detta har lett till ett behov att finna nya platser, en process som har blivit högst kontroversiell. särskilt ur socio-politiskt perspektiv.

Offentligt deltagande i beslutsprocessen

Historiskt har det inte varit någon fastställd ordning att ha allmänheten indragen i beslutsfattandet rörande kämenergirelaterade projekt. Under senare decennier har dock medborgarnas delaktighet ökat i betydelse. I slutet på 1960-talet, när man började uppfatta att mänsklig aktivitet drog med sig miljöproblem, började medborgarna kräva större inflytande över beslut som berörde dem, i synnerhet sådana som rörde skydd för hälsa, säkerhet och miljö. I mitten på 1970-talet började man inse att utvecklingen inte längre kunde fortgå utan hänsyn till tänkbara effekter på miljön. Människor började oroa sig för miljön och de sociala konsekvenser som den tekniska utvecklingen kunde föra med sig, och de krävde att de skulle göras direkt delaktiga i beslutsfattandet om stora projekt som fördes fram av regeringsorgan och departement. Direkt medborgarinflytande i beslut som påverkade det sociala, ekonomiska och miljömässiga välbefinnandet för kanadensarna sågs av regeringarna som önskvärt och nödvändigt för att fatta goda beslut. Kämkraftsrelaterade beslut, inklusive sådana som har beröring med kämbränslecykeln, har i många år utsatts för intensiv granskning av såväl media som allmänhet. Det har blivit en truism att framtiden för kärnkraften beror på medborgarnas acceptans. Denna grundas i sin tur på uppfattningen om käm- kraftens hälso- och miljöeffekter under samtliga stadier av kämbränslecykeln. Under senare år har andra energikällor i ökande omfattning utsatts för den

• Sida 17
•  Original

offentliga granskning som förut förbehölls kärnkraften. Kanske kommer detta att leda till en mera balanserad offentlig debatt som sätter tvistefrågoma i ett mera jämförande perspektiv.

Federal miljöprövning och bedömningsprocess, EARP

Allmänt

Det har blivit praxis i Kanada att genomföra oberoende, offentliga miljöbeskriv- ningar och rådslag inför stora nya projekt eller stora nya initiativ i anslutning till pågående verksamheter. I synnerhet kommer nu de flesta nya kämenergianlägg- ningar i Kanada att hänskjutas till den federale miljöministern för en formell offentlig genomgång av en oberoende panel med full möjlighet för offentliga utfrågningar och med ekonomiska medel tillgängliga för inblandade parter. Den federala miljöprövnings- och granskningsprocessen, Environmental Assessment and Review Process, EARP, infördes 1973 för att tillgodose detta nya behov på ett konsekvent sätt. Samtidigt införde de olika provinserna miljökonsekvenslagstiftning för de områden som de själva var ansvariga för.

Tillämpning

EARP är en viktig process för att identifiera tänkbara miljökonsekvenser av förslag som rör federala myndigheter. EARP tillämpas på förslag: (a) som ett förslagsställande departement direkt skall gripa sig an; (b) som kan påverka miljön inom ett federalt ansvarsområde; (c) för vilket den federala myndigheten engagerar sig ekonomiskt eller ((1) som skall anläggas på federalt område.

EARP administreras av den federala miljökonsekvensbeskrivningsbyrån (Federal Environmental Assessment Review Office, FEARO) och gäller för alla departement, styrelser och myndigheter såväl inom den kanadensiska regeringen som inom federala styrorgan inklusive AECB. På EARP-språk kallas dessa vanligen "initiating departments", förslagställande organ.

EARP beskriver fysiska och biologiska aspekter på föreslagna projekt: luft, mark, vatten, växter, djur och människor. Den inrymmer också tänkbara och direkt anknutna sociala effekter av förslagens miljökonsekvenser, d.v.s. effekter som skulle kunna åstadkomma negativa förändringar i den naturliga miljön och de direkta resultat som dessa förändringar skulle kunna få på människor.

• Sida 18
•  Original

Under EARP processen utför det ansvariga departementet eller myndigheten en miljöinventering av föreslagna projekt för att klargöra slag och storlek av tänkbara negativa effekter på miljön och, där så är möjligt, uppskatta styrkan av allmänhetens engagemang. Normalt kan ett projekt fortgå utan ytterligare gransk- ning när resultatet av inventeringen visar att tänkbara miljöeffekter av projektet är obetydliga eller möjliga att mildra med känd teknologi, och när det är föga eller inget intresse från allmänhetens sida för projektet.

När en miljöinventering leder till ett beslut i det ansvariga departementet att "ett förslags negativa effekter på miljö och därmed sammanhängande sociala effekter är betydande, eller att medborgarnas intresse är sådant att en granskning är önskvärd", överlämnar ministern för det ansvariga departementet förslaget till miljöministern för en offentlig utfrågning av en EARP panel.

Miljökonsekvensbeskrivning och ofentlig utfrågning

En oberoende panel tillsätts av miljöministern för att genomföra en offentlig granskning. Panelen håller offentliga möten för att fastställa frågomas omfång och vikt och ger sedan riktlinjer till förslagsställaren för hur en miljökonsekvens- beskrivning (Environmental Impact Statement, EIS) skall utarbetas för den ansökan som kompletteras och tillställs panelen för genomgång. EIS är det viktigaste underlaget för den offentliga utfrågningen. Det innehåller hela vidden av tänkbara miljöpåverkningar av förslaget och vilka åtgärder som skall vidtas för att minska eller eliminera skadliga effekter. Vanligen anger EIS också var ett föreslaget projekt skall bedrivas, hur länge det skall pågå och hur det skall utföras.

Den offentliga granskningen ger möjlighet för brett allmänt deltagande för att ta upp frågor i anslutning till ansökan och få dessa frågor diskuterade i den öppna församlingen.

EARP panelens rekommendationer

När den offentliga utfrågningen är avslutad skriver panelen en rapport till miljöministern och till ministern för det ansvariga fackdepartement. I fråga om gemensamma federala/provinsiella utfrågningar går rapporten också till de ytter- ligare ministrar eller organisationer som är inblandade. Rapporten innehåller panelens slutsatser och rekommendationer beträffande förslaget. En panelrapport

• Sida 19
•  Original

- den görs alltid offentlig - är av rådgivande art. Med vederbörlig respekt för och med hänsyn till panelens rekommendationer fattar sedan ministern för det ansvariga departementet ett definitivt beslut om bifall, modifiering eller avslag på förslag om att genomföra projektet.

Tillämpning av EARP-processen - två fall

Detta avsnitt presenterar två fall av offentligt engagemang i projekt med tänkbar påverkan på miljön. I båda fallen har EARP tillämpats och i ingetdera fallet är lokaliseringen något aktuellt problem. I det första fallet har en EARP för nya uranbrytningsprojekt framgångsrikt genomförts för flera nya gruvor i norra Saskatchewan. Diskussionen inriktas på resultatet av den allmänna utfrågningen inklusive effekten av EARP—panelens rekommendationer. I det andra fallet håller en EARP för hela processen för förvaring av använt kärnbränsle på att utarbetas och kommer inte att vara färdig förrän i slutet av 1996 eller början av 1997. I motsats till de nya urangruvoma kommer detta senare fall att i första hand inriktas på EARP-processen. Även om den inte är tillämpbar på utvecklingen av nya urangruvor i norra Saskatchewan så kan lokaliseringen bli en fråga av allmänt intresse när väl teknologin för förvaring av använt kärnbränsle har bevisats vara säker och offentligt accepterad av EARP panelen och beslut har fattats av den federala regeringen att gå vidare med förvaringen.

Medan den offentliga utfrågningen pågår så har kanadensiska synpunkter och attityder rörande förvaring av använt kärnbränsle noterats och några kommentarer görs om utvecklingsriktningen just nu. Under tiden håller en grupp kanadensiska urinvånare från norra Saskatchewan, Meadow Lake Tribal Council (stamråd), MLTC, på att ta de första stegen för att markera sitt intresse för att bli värdkommuner för en framtida förvaringsanläggning. MLTC fortsätter med en utvärdering av förvaringskonceptet för använt kärnbränsle för att avgöra om det skulle kunna bli en användbar affärsidé för starnrådets kommuner. Om stamrådet fortsätter att visa intresse kan det fatta beslut om att delta aktivt i den allmänna granskningen av förvaringskonceptet.

Fall I : Nya urangruvor

Saskatchewan, en provins i västra Kanada, är världens största uranproducerande område. Norra Saskatchewan, där uranexploatering och gruvdrift sker, täcker

• Sida 20
•  Original

mindre än halva ytan av provinsen, men har bara 3 % av befolkningen, huvud- sakligen urinvånare. Som en jämförelse kan nämnas att i Norrland bor omkring 14 % av Sveriges befolkning. I april 1991 överlämnade den kanadensiske ministern för energi, gruvor och naturresurser sex förslag om nya urangruvor till miljöministern för offentlig granskning. Eftersom provinsen Saskatchewan har liknande krav på offentlig granskning utarbetades en gemensam granskningspro- cess som undersökte fem av de sex projekten. Dessa projektförslag har gåtts igenom enligt reglerna och panelens rekommendationer har lämnats och beslut fattats av respektive regering beträffande fyra av projekten.

Principer om att skydda den fysiska miljön, arbetarnas hälsa och säkerhet, ekonomisk utveckling och förmåner, i synnerhet arbetstillfällen, på berörda orter, har varit några av de nyckelbudskap som kunnat utläsas ur panelens rekommen- dationer. I ett miljöskyddat område ansträngde sig myndigheterna särskilt att inrikta sig på såväl allmänhetens som myndigheternas intresse i fråga om nedmontering och återställande av gruvområden. Intresset bottnade i en önskan från både myndigheter och lokalbefolkning att inte än en gång behöva uppleva vad som hänt förut när gruvor övergivits oskyddade och myndigheterna lämnats med ansvaret för nedmontering och återställande.

Saskatchewans nordbor, de flesta av urinvånarursprung, har en stark känsla för sitt land, i synnerhet när det gäller traditionella sedvänjor. Fastän verksam- heten vid urangruvorna tar i anspråk mindre än 0,1 % av provinsens landom- råden, uppfattade urinvånama att urangruvdrift skadligt kunde påverka de landområden där de utövade sådan verksamhet som hängde ihop med deras ursprungliga levnadssätt - jakt, fiske och samlande.

Å andra sidan vill den kanadensiska ursprungsbefolkningen också få del av de ekonomiska fördelar som kan bli följden av att stora projekt anläggs inom deras områden. Arbetstillfällena från dessa är av avgörande betydelse för ursprungsbefolkningens samhällen. I samråd med industrin och den federala myndigheten ställde Saskatchewan upp villkor för exploateringsföretag för att säkerställa ekonomiska garantier som kunde täcka kostnaderna för nedmontering och återställande. AECB (Atomic Energy Control Board) som är federal myndighet över gruvorna, har också ett regelverk för att ta fram ekonomiska garantier.

Invånarna i norr bor i små, isolerade samhällen utspridda över stora ytor. De vill förstå hur urangruvdrift påverkar land och samhällen. Som ett direkt resultat av panelrekomrnendationema kommer ett sekretariat för övervakning av de nord— liga gruvoma (Northern Mines Monitoring Secretariat) och en miljökvalitets- kommitté (Environmental Quality Committee) att bildas. Representanter för de

• Sida 21
•  Original

nordliga kommunerna ingår. Dessa två kommuner kommer att mötas regelbundet på gruvplatsema och i närbelägna samhällen och erbjuda ett offentligt forum för diskussion av frågor med anknytning till gruvdriften och påverkan på angrän- sande samhällen, inklusive socio-ekonomiska fördelar.

Myndigheterna var överens om att uranindustrins expansion skulle ge arbeten åt kommunerna. En hörnsten i svaret från båda regeringarna var erbjudandet om en femårig yrkesutbildningsplan till en kostnad av 10,5 miljoner kanadadollar upprättad av flera parter. Den omfattar federala och provinsiella myndigheter i kompanjonsskap med uranindustrin och de nordliga kommunerna. Med stöd av nordliga urinvånarorganisationer och utbildningsinstitutioner har detta initiativ satt som mål att yrkesutbilda och anställa invånare i norr på 60 % av alla nya arbeten som tillkommer genom den nya och expanderande gruvdriften fram till 1998.

Den federala regeringens och provinsen Saskatchewans välordnade sätt att ta itu med tillämpningen av EARP har lett till en serie beslut om nya urangruve- projekt i provinsen som kommer att hålla för tidens prövning. Denna tillförsikt grundas på det faktum att besluten tar hänsyn till relevanta miljöfaktorer som lyftes fram genom offentlig och teknisk granskning under EARP. Slutresultatet är ett uthålligt närmande till resursutveckling såväl i Saskatchewan som i hela Kanada.

Fall 2: Koncept för förvaring av använt kärnbränsle Bakgrund

De CANDU-reaktorer som används för att generera kärnkraft är konstruerade enligt principen "once-through" användning av naturligt uran i bränslecykeln. De utbrända bränsleelementen lagras för närvarande på reaktorornrådet i vattenfyllda bassänger eller i torra betongkanistrar. För närvarande har Kanada inga planer på att upparbeta de relativt små mängderna av använt kärnbränsle. Det finns ingen tekniskt betingad brådska att gå vidare med slutförvaret av det använda kärnbränslet eftersom det är säkert lagrat och kan förbli så i årtionden. Den federala regeringen och provinsen Ontario (som har 20 av de 22 kärnkraftverk som är i drift) har emellertid båda tagit fasta på allmänhetens oro över problemet och behovet att komma fram till en permanent avfallslösning. Efter åtskilliga års forskning bildades 1977 en insatsgrupp för att arbeta fram alternativ för att långtidsförvara det använda kärnbränslet. Den rapport som lämnades av den

• Sida 22
•  Original

oberoende Hare-kommissionen rekommenderar att geologisk förvaring i kristal- lina eruptiva bergarter i den kanadensiska skölden undersöks vidare.

Regeringama i Kanada och Ontario startade 1978 det kanadensiska kämav- fallsprogrammet (Canadian Nuclear Fuel Waste Management Program), som är ett detaljerat och omfattande forskningsprogram. Genom det kanadensiska atom- energibolaget, Atomic Energy of Canada Limited, AECL, ett statligt kanadensiskt företag som bedriver kämforskning, gavs den federala myndigheten ansvaret för att utveckla en avfallsplan för använt kärnbränsle. Genom Ontario Hydro, pro- vinsens största kärnkraftsföretag, skulle provinsen Ontario utveckla teknologier för lagring och transport av använt kärnbränsle.

Programmet är allmänt snarare än platsspecifikt och har utvecklats för att fullt ut svara mot de säkerhets- och driftkriterier som upprättats av AECB. Det utgår från förvaring på 500 till 1000 meters djup i plutonisk bergart1 i den kanadensiska skölden med användning av en flerbarriärteknik med en serie till- verkade och naturliga baniärer. En av de största forskningsanläggningama är ett underjordiskt forskningslaboratoriurn i Manitobaprovinsen nära AECLs White- shell-laboratorier.

Processen

I samförstånd med regeringen i Ontario hänsköt år 1988 den dåvarande ministern för energi, gruvor och resurser (nu naturresurser) idéerna om geologiskt djupförvar av kärnbränsle till FEARO för federal utvärdering och granskning. I oktober 1989 tillsatte den kanadensiske miljöministern en oberoende panel för att genomföra en offentlig miljögranskning av konceptet tillsammans med an- gränsande frågor om avfallshantering. En vetenskaplig granskningsgrupp med framstående oberoende experter tillsattes av panelen för att genomföra en speciell djupanalys av avfallskonceptets säkerhet och vetenskapliga kvalitet.

Panelen höll offentliga avgränsningsmöten under hösten 1990 för att lyfta fram frågor som borde tas upp av sökanden, AECL, och inrymmas i riktlinjerna för en miljökonsekvensbeskrivning (EIS) av förvarskonceptet.

Många ämnen togs upp under dessa möten som hölls över hela Kanada för att bestämma frågeställningamas omfattning, från socio-ekonomiska till tekniska

1 Berganer av magmatiskt ursprung, bildade djupt i jordskorpan (Loberg 1980). (Red:s. anm.).

• Sida 23
•  Original

och etiska angelägenheter. En önskan fördes också fram från panelen att ytter- ligare få resonera med ursprungsbefolkningen. Tabell 1 visar några större pro- blemställningar som sökanden, AECL, identifierade som resultat av avgräns- ningssessionema. Mötena var vanligen välbesökta av den lokala befolkningen, affärsverksamma, akademiska sällskap och de flesta större miljögrupper.

TABELL 1

Elva frågor som identifierats av AECL under EARPs ramsessioner okt-nov 1990

Direktiven för EARP panelen alltför begränsade i omfång Starkt företräde för förlängd lagring ovan jord Behov för AECL att jämföra avfallskonceptet med andra alternativ Bevisa "utom tvivel" att lagringen är säker Jämförande riskanalys mellan det föreslagna förvaringskonceptet och andra alternativ Andra kriterier för att utvärdera påverkan Övervakning och möjligheter att återvinna avfall Offentlig delaktighet i lokaliseringsbesluten Avfall från andra provinser

0. Etiska frågeställningar l. Konsultera ursprungsbefolkningen

SAFE-”N:—

'_'—"509099

Även om lokaliseringsfrågan inte kommer att tas upp innan konceptet som sådant har befunnits vara säkert, acceptabelt och tekniskt lämpligt. så kan panelen göra rekommendationer om lokaliseringsmetoder och kriterier.

I mars 1992 avslutade panelen sitt arbete och överlämnade sina riktlinjer till AECL. AECL överlämnade EIS tillsammans med underlagsmaterialet till panelen i oktober 1994. Panelen kommer att avgöra om EIS är fullständig innan offent- liga utfrågningar sker i slutet av 1995. Man förutser att panelens rekommenda- tioner kommer att överlämnas till regeringen någon gång under 1996.

• Sida 24
•  Original

Allmänhetens synpunkter och inställning i fråga om deponering av använt kärnbränsle

Att förstå den stora vikt som kanadensarna fäster vid hanteringen av kärnavfall i jämförelse med andra miljöpolicyfrågor hjälper oss att förstå allmänhetens oro för problemet. Hanteringen av använt kärnbränsle är inte en fråga som dominerar den offentliga debatten, det vill säga den tas inte särskilt ofta upp av dem som besvarar allmänna opinionsundersökningar om de inte direkt tillfrågas därom. Däremot rankas den högt när kanadensare ges en lista på miljö- eller hälsofrågor som också omfattar kärnavfall.

Den allmänna meningen och inställningen till avfallsfrågor har varit rätt konsekvent under de allra senaste åren enligt en kartläggning 1994 som utfördes av ett opinionsundersökningsinstitut, Angus Reid Group Inc. Kanadensama fort- sätter att peka på kämavfall (använt kärnbränsle) framför PCB och kemiskt avfall som det riskmaterial som hanteras säkrast.

Den kanadensiska allmänheten fortsätter att ha delade meningar i frågan om geologiskt förvar: kartläggningen 1994 visar 47 % för förvar medan 44 % är emot. Siffrorna skiljer sig bara marginellt från 1992 års undersökning. Det bör noteras att endast 8 % av befolkningen kände till den allmänna granskning av förvaringskonceptet som pågår.

Av fem olika alternativ ansåg kanadensarna den långlivade radioaktiviteten hos använt kärnbränsle var viktigast. Tabell 2 rangordnar betydelsen.

Eftersom det använda kärnbränslet är säkert lagrat vid kämkraftsan- läggningama och kan fortsätta att ligga säkert där i åtskilliga årtionden har Kanada haft tid att grundligt utforska och utveckla en vetenskapligt sund metod för geologiskt slutförvar av det använda kärnbränslet. Allmänheten har deltagit i hela denna process. Särskiljandet av utvecklingen av avfallsteknologin från den normalt kontroversiella frågan om platsval betyder att ett beslut om vetenskapligt säker grund och medborgerlig acceptans av avfallsupplägget kan göras först - d.v.s. först "bli överens om den vetenskapliga grunden". Härigenom undviker man att i onödan skapa en om som kan uppstå om en kommun känner sig hotad av en oönskad avfallsanläggning.

• Sida 25
•  Original

19 TABELL .2

Deponering av använt kärnbränsle

Frågor av allmänt intresse rangordnade efter sjunkande prioritet

Långlivad radioaktivitet i använt kärnbränsle Koppling mellan radioaktivitet och cancer

Olycksrisk

Transport av avfall från reaktorerna till avfallsförvaret Inbyggd uthållighet i lösningen av slutförvaret

***-**

Tillämpning av EARP-processen: Att lösa lokaliseringsfrågan innan EARP inleds - tre fall

Detta kapitel redovisar tre fall där allmänheten deltagit i beslut avseende projekt där miljön kan påverkas och där lokaliseringen är av omedelbart intresse. Dessa projekt rör byggandet av anläggningar för lågaktivt avfall. Även om EARP fort- sätter att vara den viktigaste och mest formella vägen för offentlig medverkan i Kanada så erbjuder lokaliseringen av dessa oönskade anläggningar många svåra utmaningar som måste tas upp redan i inledningen innan projektet går igenom en EARP process.

Historiskt gjordes platsvalsbesluten av specialiserade experter som använde en teknikbaserad lokaliseringsprocess för att bestämma den bästa platsen för en anläggning. De kommuner som blev måltavlor kände sig ofta utpekade för den oönskade anläggningen. De ansåg sig ha blivit ojust behandlade eftersom de inte hade tillfrågats innan beslutet fattades. Därför reagerade de negativt på plats- valen.

För att lättare få igenom sina beslut att bygga anläggningarna försökte bolagen på olika sätt visa för allmänheten att projektet var säkert, att det inte skulle skada deras familjer utan tvärt om föra med sig fördelar. Detta angrepps- sätt kallas ofta "besluta - meddela - försvara" metoden. Det är helt klart att detta inte sågs som någon tillfredsställande metod och de berörda kommunerna gjorde ilsket motstånd. Detta skedde också sedan de blivit klara över vilka fördelar och risker som hängde ihop med att hysa en sådan anläggning.

• Sida 26
•  Original

Den kanadensiska regeringen såg den växande oppositionen och insåg vilka svårigheter det skulle medföra att köra över de grupper som gjorde motstånd mot lokaliseringen. Det stod klart att det måste finnas en bättre väg och ett till- vägagångssätt utvecklades som mer grundade sig på en öppen, konsultativ, kom- muninriktad infallsvinkel för att fatta beslut.

Kanadensiska erfarenheter av detta tillvägagångssätt vid lokaliseringen av äldre anläggningar för lågaktivt avfall beskrivs: Port Hope i Ontario, Surrey i British Columbia och Scarborough i Ontario. Alla befinner sig på olika stadier med hänsyn till beslut om lämplig plats. För de två första fallen håller oberoende arbetsgrupper, tillsatta av ministeriet, på att övervaka hur lösningarna för att förvara avfallet utvecklas. I det tredje fallet har en federal/provinsiell lednings- grupp tillsatts för att finna en tillfällig lagringsplats för förorenad jord i Scarborough, Ontario.

Som stöd för den federala uppgiften att städa upp bildade den federala rege— ringen 1982 en byrå för hantering av lågaktivt avfall. Byrån är den federala regeringens organ för att rensa upp de platser som förorenats med äldre lågaktivt avfall, inklusive det avfall som diskuteras i de tre fallen nedan. Dessutom ger byrån hjälp med uppstädning i andra kommuner där det finns föroreningar. Byrån ger också tekniskt stöd till de två platsvalsgruppemas arbete.

Fall 1: Port Hope området, Ontario

I början av 1980-talet försökte ett federalt statligt företag med primärt ansvar för lokaliseringen av en stor volym lågaktivt avfall att på grundval av tekniska, vetenskapliga och ekonomiska överväganden finna en permanent plats för avfallet. Företagets ansträngningar ledde dock till högljudda protester från lokalbefolkningen. Denna begärde att den federala regeringen skulle tvinga företaget att ta bort avfallet från kommunen och lägga det någon annanstans. Oppositionen blåstes under av ett brev från ledaren för den federala oppositionen, parlarnentsledamoten Brian Mulroney, till en ortsbo i staden Port Hope. I sitt brev framhöll Mulroney att "allt sådant avfall skall flyttas från tättbefolkade områden och läggas på betryggande avstånd från stora vattenreservoarer som Lake Ontario". Avfallet i Port Hope området låg på stranden av Lake Ontario.

Till följd härav steg motståndet i kommunen till en sådan nivå att den federala regeringen 1986 avbröt det statliga företagets platsvalsprocess inom EARP och tillsatte en oberoende arbetsgrupp med uppgift att finna en mindre utmanande väg för att utse en plats.

• Sida 27
•  Original

Den kanadensiska regeringen godtog 1987 en rapport från den oberoende arbetsgruppen för platsvalsprocessen med titeln "Opting for co-operation", fritt översatt "Vi vill ha samarbete", som rekommenderar ett angreppssätt grundat på frivilligt deltagande av kommuner som är intresserade av att utveckla avfallsan- läggningar. Denna process bygger på gemensam planering, informationsutbyte och beslutsfattande tillsammans med de kommuner som är mest berörda av det föreslagna projektet. Detta omfattar full kommunal kompensation för att delta i processen och för att eventuth bli värd för anläggningen och ger möjlighet för den tilltänkta värden att dra sig ur när som helst. Detta upplägg är helt annor- lunda än den traditionella "besluta - meddela - försvara" metoden. Den re- kommenderade processen var i linje med allmänhetens uttalade krav att dras in i beslutsfattandet så tidigt som möjligt under projektets gång, och den tillgodosåg alla villkor för allmänhetens delaktighet som innefattades i den federala regeringens EARP.

Dåvarande ministern för energi, gruvor och resurser (nu naturresurser) tillsatte 1988 en platsvalsgrupp för hantering av lågaktivt avfall (Siting Task Force on Low—Level Radioactive Waste Management, STF) för att fullborda platsvalsprocessen genom att finna en villig värdkommun någonstans i Ontario. En förvaringsanläggning skulle byggas som också tog emot en liten mängd avfall från en annan anläggning i Ontario, Scarborough. STF bjöd in över 850 kommuner från hela Ontario för att delta i platsvalsprocessen. Elva tänkbara värdkommuner beslöt att delta och en av dem är ännu kvar i processen. STF kommer av allt att döma att lägga fram sina rekommendationer med hänsyn till den möjliga värdkommunen i början av 1995.

Fall 2: Surrey, British Columbia

I Surrey, British Columbia, tillsattes 1989 en platsvalsgrupp av dåvarande ministern för energi, gruvor och resurser för att genomföra en liknande platsvals- process med syfte att finna en plats inom provinsen för slutförvaring av en liten volym lågaktivt avfall som för närvarande ligger på två industriområden i Surrey, en förstad till Vancouver. Byrån för hantering av lågaktivt avfall gjorde reparationsarbeten där under 1980-talet och materialet är inneslutet i betong- bunkrar på området.

Under ledning av platsvalsgruppen i Surrey bildades en kommunal kontakt- grupp i Surrey för att garantera att kommunens synpunkter och intressen rörande

• Sida 28
•  Original

avfallet skulle komma med i planeringen för lokaliseringsprojektet. Ingen annan kommun i provinsen har trätt fram för att bli värdkommun för Surrey-avfallet.

Hittills har Surrey-projektet inte lett till något större kommunalt intresse. Detta kan bero på att avfallet är säkert inneslutet på ett industriområde inom kommunen, utom synhåll stör det inte sinnesfriden. Den federala regeringen och provinsen British Columbia är dock tvungna att slutförvara avfallet i enlighet med en överenskommelse mellan de båda regeringarna.

Platsvalsgruppen i Surrey står i begrepp att göra en miljöbeskrivning av den överenskomna planen att förvara avfallet på ett kommunalt utfyllnadsområde. Platsvalsgruppen vill utvärdera såväl den miljömässiga som den sociala accep- tansen av den föreslagna förvaringsplanen genom denna miljöbeskrivning. Denna fas av processen kan utlösa viss lokal reaktion i kommunen. Surreys platsvals- grupp hoppas avsluta sitt uppdrag i slutet på 1995.

Fall 3: Scarborough, Ontario

En radiumförorening upptäcktes 1980 i ett bostadsområde i staden Scarborough nära Toronto, Ontario. Föroreningen hittades vid McClure Crescent på ett område vid en tidigare lantgård där förbränning och annan hantering av radium hade ägt rum tidigt under 1930- och 1940-talen. En partiell rengöring av området hade skett och det mest förorenade materialet hade fraktats till en lagerlokal som var godkänd av byrån för hantering av lågaktivt avfall vid AECLs Chalk River laboratorier. Den återstående lågkontarninerade jorden hade länmats kvar på platsen eftersom det inte fanns någon förvaringsanläggning att skicka den till. Avhjälpande åtgärder vidtogs på de påverkade fastigheterna för att garantera att den kvarvarande radonkoncentrationen skulle hållas inom normal bakgrundsnivå.

Under en förundersökning 1990 hittades radiumförorening några få kilometer därifrån på ytterligare ett område föreslaget för bostadsbebyggelse. Det mesta av det radiumkontarninerade materialet fördes bort medan resten av den förorenade jorden på nytt lämnades kvar på platsen.

1992 kom den federala regeringen, provinsen Ontario (som äger största delen av de förorenade fastigheterna) och staden Scarborough överens om att starta återställningsprojektet i Malvem, the Malvem Remedial Project, MRP, för att slutligt rena den nedsmutsade jorden. Jorden skulle flyttas till en säker lagrings- plats inom kommunen för en begränsad tid intill dess ett slutförvar hade byggts av STF i Ontario.

• Sida 29
•  Original

MRP drogs upp efter samma riktlinjer om frivillig samverkan som hade till- ämpats i Port Hope och Surrey med full kommunal delaktighet i beslutsfattandet kring projektet. En federal/Ontario styrgrupp har väglett framtagningen av MRP i nära kontakt med ett tekniskt råd, Technical Advisory Committee, TAC, och en allmänhetens kontaktkommitté, Public Liaison Committee, PLC. TAC är sammansatt av tekniska experter från tre beslutsnivåer, federal, provinsiell och kommunal. TAC har samarbetat med PLC, som omfattar boende i Scarborough, för att utveckla tekniskt sunda projekt som inrymmer Scarboroughbomas intressen. Båda kommittéerna rapporterar genom sina ordföranden till styr- gruppen.

Under en tvårsperiod har PLC, som mest agerar på frivillig väg, genomfört ett utförligt, omfattande och brett annonserat kommunalt rådslag. Vid ett utannonserat arbetsmöte om platsvalet anslöt sig stadsborna till ett förslag om en plats i ett industriområde. Platsen låg omkring fem km bort i en annan del av kommunen. Starkt stöd för att genomföra MRP på den föreslagna platsen utta- lades därpå av en miljögrupp med ett starkt intresse för att skydda ekologin i den närbelägna Rouge River Wilderness Park.

Under de följande månaderna började PLC röna motstånd från affärs- och egendomsintressen omkring den föreslagna platsen. Detta kallar vi "Not Near My Business Interests" - inte nära mina affärsintressen. Motståndarna var rädda att de skulle lida ekonomisk skada i form av förlorade affärer eller sänkta egen- domsvärden om de gick med på att den lätt förorenade jorden fick läggas i närheten. Detta liknar NIMBY-syndromet, "Not In My Back Yard", ung. inte på min mark, med skillnaden att motståndet här kommer från den etablerade affärs- verksamheten, som vill skydda sina affärs/finansintressen, snarare än från ortsbor och miljögrupper.

Vid offentliga möten stod det klart att de ortsbor som hade föroreningen "på sin mar " och som ville driva MRP vidare inte skulle möta någon förståelse från sina affärsgrannar i samma kommun.

Trots stora ansträngningar av såväl den federala regeringen som av provins- regeringen i Ontario att driva ärendet öppet och offentligt i överensstämmelse med Scarborough kommunens önskemål, så har ett fåtal motståndare till MRP väckt en rättslig jävstalan mot den federala regeringen. Både den federala regeringen och provinsregeringen har slutat arbeta på projektet. Ett domstolsför- hör är utsatt att äga rum i början av 1995.

• Sida 30
•  Original

Synpunkter rörande platsval

Platsvalsprocessen är utdragen och kan bli dyrbar. Den inleds med att diskutera och komma fram till samförstånd i frågor om behov och säkerhet. Den slutar i mera riktade förhandlingar om hur parterna bäst skall tillfredsställas genom olika kompensations- och lindringsåtgärder. I slutändan finns ingen garanti för fram- gång i lokaliseringen av en anläggning för radioaktivt avfall.

I vissa fall rörande äldre lågaktivt avfall har avvägningen mellan risk och fördel ofta inte tyckts vara av intresse för kommunen, i synnerhet om denna har varit obekant med de verkliga riskerna. De ekonomiska fördelarna har uppfattats som kortsiktiga i skarp kontrast till känslan att avfallets giftighet kommer att bestå för lång tid. Kommuner som har avfall är angelägna att bli av med det oberoende av att kommunen kan ha dragit ekonomisk nytta av den lokala indus- tri som producerat avfallet. Det är först när kommunerna inser att det inte finns någon annan som är intresserad av att ta hand om avfallet som de kan börja överväga lösningar inom kommunen. Denna acceptansprocess kan ta mycket lång tid, ibland flera årtionden.

I Kanada har nu tagits åtskilliga initiativ för att välja platser för slutförvaring av lågaktivt avfall och resultaten är definitivt inte givna. Det tycks i alla fall som om sund avfallsteknologi, uppriktig vilja att genomföra en ärlig platsvalsprocess och en klar insikt om de verkliga kvarvarande riskerna med möjlighet till mot- svarande kompensation, en realistisk tidtabell för att genomföra lagringen och den politiska viljan att försvara de förvaringsbeslut som har tagits, utan tvivel kan bidra till en framgångsrik lösning av platsvalsproblemet.

Det tycks finnas en del som pekar på att - i fråga om äldre avfall - ju närmre lösningen ligger källan till avfallet, desto bättre är möjligheten att placera en avfallsanläggning där. De erfarenheter som vi har gjort vid lokaliseringen av anläggningar för lågaktivt avfall kommer vi att ha i friskt minne när vi går vidare för att genomföra lagringen av använt kämbränsle.

Erfarenheter hittills

Även om EARP-processen är strikt forrnaliserad och strukturerad erbjuder den ett bra offentligt forum där projektets förslagsställare och deras rådgivare kan förklara sina föreslagna projekt och bemöta medborgarnas bekymmer och frågor om planerna. En EARP-panel som genom sin sammansättning är oberoende och opartisk kan då göra rekommendationer som kan bilda underlag för regeringens

• Sida 31
•  Original

agerande. Denna process fungerar inte särskilt bra när det finns sådana stora och olösta, högst kontroversiella frågeställningar som en oönskad lokalisering av en anläggning för radioaktivt avfall i en viss kommun.

Kanadensare vill bli tillfrågade och på något sätt göras delaktiga redan i de första stadiema i utvecklingen av ett projekt som kan tänkas direkt påverka deras ekonomi eller miljö. Detta är i synnerhet fallet när det kan tänkas bli ett hot mot status quo i kommunen. Varje tanke på att man kan utsätta sig för oönskade risker, t. ex. sådana som förbinds med lokaliseringen av en anläggning för låg- aktivt avfall, får ortsborna att delta i stort antal.

Oberoende av hur bred och grundlig den konsultativa processen är så kommer då och då problem att uppstå med lokalisering. När de har möjlighet att välja känner kanadensarna olust över att bo eller arbeta i närheten av ett förvar för radioaktivt avfall, utan hänsyn till hur väl det är utformat, uppfört och kontrollerat. Detta är ett problem just nu för lågaktivt avfall, eftersom kortsiktiga ekonomiska fördelar inte tycks väga upp det ödesmärke långt in i framtiden som uppfattas hänga ihop med sådana anläggningar.

Det finns ett behov att etablera en acceptabel process som inrymmer "att bli överens om den vetenskapliga grunden" för ett projekt innan man försöker finna en plats. Platsvalsprocessen måste bygga på rättrådighet, delat beslutsfattande, klar förståelse för de verkliga riskerna och en underliggande förståelse för att kommuner som kan komma ifråga har vetorätt.

Vissa kommuner är mer troliga än andra att komma ifråga som vårdar för an- läggningar. De synes vara: (1) områden som redan känner till risker och möjliga fördelar eftersom de redan har en liknande anläggning eller är beroende av an- läggningen; (2) områden som behöver en miljömässig uppstädning - en strategi för att minska risken, varvid den nya anläggningen är ett utbyte för att ta bort eller minska en befintlig risk; (3) områden som redan är "industn'aliserade" eller "resursbaserade".

Kanadensisk urbefolkning, särskilt i norra Saskatchewan, vill vara med och dela de ekonomiska fördelar som kan bli följden av stora projekt i deras trakter. De ser sig själva som väktare av sitt land och de menar också att det måste skyddas för kommande generationer. Deras påverkan i beslutsprocessen är värde- full, i synnerhet vid exploatering av nya urangruvor i norra Saskatchewan.

• Sida 32
•  Original

Litteraturförteckning

Angus Reid Group, Inc. The Public”s Views and Attitudes on Issues Associated with Nuclear Fuel Waste Management - Summary Report on the February 1994 Survey Results. April 1994.

A. M. Aitkin, J.M. Harrison, and F. K. Hare (Chairman). The Management of Canada's Nuclear Fuel Wastes. Energy, Mines and Resources Canada. Report EP 77—1. Ottawa, Ontario, August 1977.

Atomic Energy of Canada Limited. Information Package on AECL's Under— ground Research Laboratory. Pinawa, Manitoba, November 1990.

P.A. Brown and R.W. Morrison. Radioactive Waste Management Policy in Canada. Proceedings of Waste Management '92. Tucson, Arizona, March 1992.

P. A. Brown, G.A. Underdown and R. W. Pollock. Low-Level Radioactive Waste Management in Canada. Presented at 1993 International Conference on Nuclear Waste Management and Environmental Remediation. September 1993.

FEARO. The Federal Environmental Assessment and Review Process. Undated.

B.A. Gray and G.A. Underdown. Perspectives of The Proponent and Initiating Department on TheFederal Environmental Review Of The Canadian Nuclear Fuel Waste Management Program. Proceedings of Canadian Geotechnical Conference. Toronto, Ontario. October 1992.

M.A. Greber et al. The Disposal of Canada's Nuclear Fuel Waste: Public Involvement and Social Aspects. Atomic Energy of Canada Limited. July 1994.

Honourable Brian Mulroney. Letter to Mr. James Sculthorpe, Port Hope, Ontario. August 21, 1984.

Natural Resources Canada. Electric Power in Canada, 1993. Not published at time of writing.

• Sida 33
•  Original

S.J. Naqvi. Spent Fuel Management in Canada - Current Developments and Future Plans. Presentation at the IAEA Advisory Group Meeting, Vienna, Austria. March 19-22, 1990.

Ontario Hydro. Radioactive Materials Management at Ontario Hydro: The Plan for Used Fuel. May 1991.

M. D. Richards. U.S. Council for Energy Awareness. Siting Industrial Facilities - Lessons from the Social Science Literature. April 1992.

Siting Process Task Force on Low-Level Radioactive Waste Disposal. Opting for co-operation, ISBN No. 0-662-15759-1.

K. L. Smith. Application of Canadian Environmental Regulations to the Develop- ment of Uranium Mines. Presented at the USCEA International Uranium Seminar. Lake Tahoe, Nevada. September 1992.

Technical Advisory Committee on the Nuclear Fuel Waste Management Program. Twelfth Annual Report. Hamilton, Ontario. March 1992.

The Economist Intelligence Unit. Country Profile: Sweden: 1994-95, ISSN 0269- 6002.

The Economist Intelligence Unit. Country Profile: Canada: 1994-95, ISSN 0269- 4379.

Honourable Bernie Wiens, Minister of Environment and Resource Management, Government of Saskatchewan, 19th Annual Symposium of the Uranium Institute, London, England. September 1994.

• Sida 34
•  Original

• Sida 35
•  Original

MiljÖkonsekvensbeskrivning av kärn- energiprojekt - några fall sedda ur sökandens perspektiv

L. W. Shemilt

1. Miljökonsekvensbeskrivning i Kanada

Kanada är en federation av tio provinser och två territorier. Den federala regeringen är ansvarig för riktlinjer och lagstiftning i fråga om radioaktivt material i anslutning till kärnenergi, inklusive användning av radioisotoper. Under de senaste två eller flera årtiondena har regeringens sätt att ta upp miljöfrågorna visat att den erkänner behovet av en "förutsäga-och-förhindra" inställning för att minska framtida miljöproblem. Detta miljöplaneringskoncept har fungerat med hjälp av miljökonsekvensbeskrivning (Environmental impact assessment, EIA) som infördes i slutet av 1969. Den kanadensiska regeringen definierar EIA formellt som strävan att identifiera, förutsäga och uttolka miljöpåverkan av en verksamhet på mänsklig hälsa och välbefinnande, inklusive välbefinnandet i de ekosystem vilka mänsklig överlevnad beror på. Åtgärder på detta område ledde 1973 till att den federala miljöbeskrivnings- och gransknings— processen (Federal Environmental Assessment and Review Process, EARP) kom till. Detta var väsentligen ett administrativt sätt att angripa problemet till skillnad från den rättsliga procedur som tillämpas i andra länder, bl. a. USA. Syftet med EARP var att skapa ett verktyg för att genomföra den federala regeringens riktlinjer och att införliva miljö— och angränsande sociala faktorer i regeringens planering och beslutsfattande. Alla regeringsdepartement och myndigheter var skyldiga att tillämpa EARP på varje ansökan som ett departement eller en myndighet ämnade gripa sig an med, för varje ansökan som skulle kunna ha en miljöeffekt inom något federalt ansvarsområde och för varje ansökan där Kanadas regering gjorde ett ekonomiskt åtagande eller där ansökan var knuten till landområden under den kanadensiska regeringens administration.

Ett tidigare föredrag under detta seminarium (Underdown et al, 1994) har mera utförligt presenterat miljökonsekvensbeskrivning i Kanada ur regeringens perspektiv. I detta föredrag lämnas först en kort översikt och en kritik av EIA

• Sida 36
•  Original

i Kanada som bakgrund till en granskning av sökandenas erfarenhet av den nuvarande regeringsprocessen för miljökonsekvensbeskrivning.

Tre grundläggande principer är inbyggda i Kanadas tillvägagångssätt. EARP infördes som planeringsredskap, systemet byggde på egenkontroll genom att varje departement eller myndighet ansvarade för miljöbesluten rörande sina förslag och det byggde på principen om allmänhetens deltagande. Bristande uppfyllelse av dessa principer under följande årtionde ledde till att systemet gradvis stärktes, speciellt med regeringsförordningen 1984 om riktlinjer för miljökonsekvensbeskrivning och granskning. Liksom tidigare låg tillsynsskyldig- heten hos miljöministern och hans departement och verkställdes genom att en federal myndighet för granskning av miljöbedömnirrgar (Federal Environmental Assessment Review Office, FEARO) inrättades. Därtill kom ett rådgivande organ, kanadensiska forskningsrådet för miljökonsekvensbedömning, — Canadian Environmental Assessment Research Council, CEARC - (även om detta råd nyligen har upplösts).

Även om EARP kontinuerligt har förändrats har det nio principiella steg. De första tre stegen med projektförslag, genomgång och fortsatt undersökning inne- bär i grunden en egenkontroll genom det departement eller den myndighet som står som initiativtagare. På detta stadium är tre dokumenterade beslut möjliga. Det första skulle kunna vara att låta projektet gå vidare under förutsättningen att miljöeffekterna är givna och kan avhjälpas och kontrolleras. Den andra möjlig- heten står öppen när miljöeffekter eller allmänhetens engagemang är påtagliga och det krävs en panelgranskning. Den tredje möjligheten är att lägga ner pro- jektet om miljöeffekterna är betydande och oacceptabla.

De vidare stegen i en EARP-process följer när det har fattats beslut om en granskningspanel. Stegen är panelgranskning, miljöbedömning med hjälp av en miljökonsekvensbeskrivning (Environmental Impact Statement, EIS) från för- slagsställaren till projektet, offentlig granskning, panelrapport, publicering av rapporten och beslut i ministeriet. Härvid krävs att en miljökonsekvensbeskriv— ning, EIS, upprättas grundad på de riktlinjer som fastläggs av en panel som är en för ändamålet tillsatt grupp av tre eller fler individer, vanligen under ordförandeskap av en senior ledamot av FEARO.

Fastän EARP kom till för att säkerställa att federala projekt gås igenom för att ta fram miljöeffekter enligt ovan beskrivna procedur, åtnjuter förslagsställaren en utomordentligt stor självständighet i fråga om att gå igenom, leda inledande utvärdering och genomföra en EIA. Det finns föga offentlig eller interdeparte- mental granskning av de beslut som ingår i processen. EARP-processen är inte något reglementerat tillvägagångssätt utan en modell för beslutsfattande. Efter-

• Sida 37
•  Original

som den inte förlänar någon makt utan snarare är ett sätt att reglera existerande maktfält, krävdes en förändring från de normativa ståndpunkter som hittills karakteriserat beslutsfattandet inom regering och myndigheter. Processen tillät huvudsakligen förslagsställama att plocka ut projekt från miljöbedömningspro— cessen. Beslutet att undanta sig själv (self-exemption decision), grundat på idén om egenkontroll, betydde att sökanden varken hade något direkt ansvar emot all- mänheten eller någon laglig skyldighet att genomföra detaljerade miljöstudier. Processen blev starkt kritiserad för detta under de följande åren.

På den positiva sidan noteras att idén om självkontroll skapar större flexibili- tet och har kapacitet att ta vara på ackumulerande erfarenheter. Det för därför inte med sig de kostnader, administration, förvirring och försening som kan upp- stå när ovälkomna regleringar drivs igenom. Den har förblivit en hörnsten i EARP-verksamheten även om de pågående förändringar som berörs nedan kommer att förändra den väsentligt.

Impulsen under 1980-talet att reformera miljöprövningen i Kanada uppstod inte bara på grund av de brister som påvisades i egenkontrollfasen, utan också på grund av ökande oro och svårigheter i samband med granskningssystemet. Därtill kom ett växande allmänt gillande av att använda miljöprövning som ett viktigt redskap för att mera effektivt integrera ekonomiska krav och miljökrav. Behovet av att harmonisera miljöprövningsprocesser med dem som tillämpades av de tio provinserna var en annan faktor som drev fram reformen. En om- fattande analys av det inledande prövningsstadiet (Weston, 1991) förebådade ytterligare ändringar i EARP-processen. Flera andra studier, bl.a. en på kabinettsnivå, indikerade ytterligare behov av ett system som var mera verk- ningsfullt, rättvist och effektivt. Hanteringen av EARP i enlighet med 1984 års riktlinjer hade visat sig ge upphov till missförstånd som i sin tur blev upphov till omkring 70 rättsfall runt om i Kanada. Ett antal domstolsutslag modifierade där- efter EARP påtagligt och skapade ansenlig osäkerhet om vissa aspekter på pro- cessen.

Den federala regeringen lade 1990 fram ett reforrnpaket på miljöprövnings— området som särskilt tog upp en policybedömning, ett program för ekonomisk ersättning till deltagarna (funding program) och ett nytt lagförslag, den kanadensiska miljöprövningslagen (Canadian Environmental Assessment Act, CEAA). Även om CEAA antogs av parlamentet och fick Kungl. Maj:ts samtycke 1992, har författningarna för hur den skall verkställas ännu inte utfärdats. Dröjsmålet beror delvis på nyvalet av regering 1993. Inte desto mindre har författningsförslag funnits tillgängliga sedan någon tid för offentlig rådfrågning

• Sida 38
•  Original

och diskussion och de slutliga författningama väntas publiceras inom kort. (Connelly, 1994).

CEAA är utformad för att komma till rätta med de problem som har visat sig med EARP. Den nya lagen kännetecknas av större klarhet och av ett antal slag- kraftiga bestämmelser inklusive federal/provinsiella överenskommelser om har- monisering, klassuppdelning, omfattande undersökningar och medling. Lagen kommer också att tillåta en bättre fokuserad, flexibel och konsekvent offentlig granskning, eftersom den ger mera detaljer kring panelgranskningsprocessen och inför en möjlighet till medling för att påskynda och lösa besvärliga miljöpröv- ningsproblem. Lagen gör det också möjligt för federala myndigheter att delegera avgränsningsfrågor och omfattande studier till provinser och främjar gemen- samma federala/provinsiella granskningspaneler.

Författningsramen för CEAA kommer att sätta gränserna för hur lagen skall verkställas genom uteslutnings- och inneslutningslistor. Den kommer också att lägga fast en omfattande undersökningslista som pekar ut de stora projekt som måste bedömas mera noggrant.

Kämenergiindustrin i Kanada har haft en hel del erfarenhet av EARP och den förra federala regeringens prövningsprocedurer. Förslag som har underkastats offentlig granskning har gällt bl.a. byggandet av en kämenergireaktor vid Point Lepreau i provinsen New Brunswick, uranbrytning och raffinering i Ontario och Saskatchewan, synpunkter på hantering av lågaktivt avfall vid Port Hope i Ontario och just nu konceptet för förvaring av högaktivt avfall.

Ovanstående introduktion till Kanadas miljöprövningsprocess pekar på hur den vuxit fram och utvecklats och på det faktum att inkonsekvenser och svårig- heter uppstår när den skall genomföras. Eftersom den nya lagen är till för att avhjälpa några av de svårigheter som har uppstått, kan det synas småaktigt att här mera i detalj granska några av de svårigheter som sökandena har stött på i sin verksamhet under den nuvarande EARP. Icke desto mindre är det dessa regler som gäller och skall utvärderas med sina för- och nackdelar, sin praktiska användbarhet och sina brister. Av detta skäl kommer denna skrift huvudsakligen att kort presentera tre fallstudier. Den första handlar om lagring av äldre radioaktivt avfall, den andra knyter an till uranbrytning och den tredje, ännu inte avslutade, rör förvaring av högaktivt avfall.

• Sida 39
•  Original

33 2. Fall: Äldre radioaktivt avfall

År 1982 inrättade den federala regeringen Byrån för hantering av lågaktivt avfall (Low—Level Radioactive Waste Management Office, LLRWMO) för att lösa pro- blemen med äldre avfall som ingen ursprunglig tillverkare längre rimligtvis kunde göras ansvarig för och som nu var ett federalt ansvarsområde. Ytterligare uppgifter för LLRWMO blev att se till att en användaren-betalar tjänst inrättades för förvaring av det lågaktiva avfall som löpande produceras (med undantag av slagg från gruvor) och att svara för allmänhetens behov av information i fråga om lågaktivt avfall. Ett annat föredrag vid detta seminarium (Gorber och Story, 1994) kommer att i detalj ta upp olika aspekter på platsvalsprocessen med ut- gångspunkt i äldre radioaktivt avfall. I det fall som beskrivs här söktes miljö- kompensation. Det belyser de inledande avgränsningsstadiema i miljöprövningen enligt EARP.

Det valda projektet är kompensationsprojektet i Malvem ("Malvem Remedial Project"), ett flerårigt projekt avsett att slutföra uppstädningen av radioaktivt kontaminerad mark i Malvem-området i staden Scarborough (i närheten av Toronto). Radioaktivt förorenad mark som kunde härledas från verksamhet med radium under kriget upptäcktes inom ett område 1980 och på en annan plats 1990. Jorden, uppskattningsvis omkring 10 000 kubikmeter, måste föras bort för att skydda både människors hälsa och miljön.

De första stadierna i det här projektet, inklusive ett teknologi-inspirerat försök att lokalisera ett förvar, blev ett misslyckande. År 1983 hade LLRWMO genom ett federalt/provinsiellt beslut givits i uppdrag att lösa problemet genom att ta bort den förorenade jorden och flytta den till en lagringsplats inom samma kommun. Platsen hade utsetts av provinsmyndighetema med föga eller ingen diskussion med allmänheten. Trots ett offentligt inforrnationsprogram som LLRWMO omedelbart satte igång opponerade sig de som bodde i närheten av den föreslagna lagringsplatsen mot förslaget och startade en rättsprocess som varade i tre år. Även om den federala regeringen vann målet fick dröjsmålet och striden i samband därmed Ontarios regering, som ägde platsen, att avstå från att gå vidare. Den tydliga läxan från denna del av Malvem historien blev att all- mänhetens medverkan måste komma in mycket tidigare under planeringsstadiema av ett projekt. Den återupplivning av projektet som följde på upptäckten av ytterligare material 1990 erbjöd en möjlighet för LLRWMO att bygga på tidigare erfarenhet. Projektets uppläggning omfattade borttagning av jorden, transport till en sorteringsplats och planer för provisorisk lagring av den lätt förorenade jorden (i väntan på att en permanent förvarsplats skulle tas fram genom en federal

• Sida 40
•  Original

platsvalsprocess) och skeppning av den separerade och rätt begränsade volymen av lågaktivt avfall till en godkänd lagerbyggnad vid Chalk River där AECL— 1aboratoriema ligger.

Enligt federal/provinsiella överenskommelser är LLRWMO initiativtagande organ eller sökande för projekt som skall miljöprövas och byrån tog itu med uppgiften enligt de riktlinjer som EARP föreskriver. På så sätt genomfördes en miljögenomgång (screening) av projektet. Denna blev en detaljerad utvärdering av schaktning, transport, sorterings- och lagringsverksamhet. Från början infördes ett brett offentligt rådfrågningsprogram. I 20 månader hölls ett kontor öppet vid huvudgatan i Malvems centrum och en rad nyhetsbrev skickades ut till hela kommunen. Det hölls öppna hus, individuella föredragningar gavs för skol- och kommungrupper och möten hölls på olika kommunala nivåer. Resultatet blev ett ihållande allmänt intresse och stöd för projektet. Under den offentliga utfråg- ningen togs frågor upp som rörde hälsa och säkerhet, ekonomi och affärsverk- samhet, konflikter om landanvändningen, bevarande- och skyddsfrågor. Med till- räcklig möjlighet att lufta sina farhågor visade denna offentliga rådfrågnings- process att det inte skulle bli någon miljöpåverkan av projektet som skulle överskrida tröskelvärdet för något av de områden som man hade visat oro för.

Som ett resultat kom sökanden i maj 1994 genom sin inledande genomgång fram till slutsatsen att varje kvardröjande miljöeffekt skulle kunna åtgärdas eller var obetydlig och att projektet skulle fortsätta. Beslutet offentliggjordes i mars 1994 vid en presskonferens och allmänheten fick tre veckor på sig att svara på förslaget. Enligt sektion 13 av riktlinjerna för EARP som talar om respekt för allmänhetens intresse, kom man fram till att allmänhetens intresse inte var sådant att någon offentlig panelgranskning var önskvärd. Omfattande dokumentation över båda egenprövningsbesluten (inledande genomgång, offentlig utfrågning och allmänhetens intresse) fanns tillgänglig.

Trots den omfattande informationen till allmänheten och brett offentligt stöd har nu en intressegrupp startat en domstolsprövning och projektet står stilla. Trots teknisk genomförbarhet och icke-kontroversiell information kan arbetet fortfarande inte komma igång.

3. Fall: Brytning och förädling av uranmalm

Alla frågor med anknytning till kärnenergi i Kanada regleras av atomenergikon- trollstyrelsen (Atomic Energy Control Board, AECB) som utfärdar vederbörligt tillstånd. Här sätts den inledande fasen av miljöprövning enligt EARP igång och

• Sida 41
•  Original

här föredras miljökonsekvensbeskrivningen,- EIS. Det är tydligt att varje beslut som tas av AECB gås igenom för att man vill se om det möjligen skall remitteras till FEARO. Eftersom AECB är en beslutsfattande myndighet (i fråga om tillståndsgivning) måste den bestämma om den ansökan som den hanterar möjligen kan ge en negativ miljöeffekt som antingen är obetydlig eller som kan åtgärdas med känd teknik. Om effekterna är påtagliga, enligt de kriterier som utvecklats i samförstånd med FEARO, måste ansökan remitteras till offentlig granskning. Därtill kommer att om allmänhetens intresse är sådant att en offentlig granskning är önskvärd så skall det initiativtagande organet (AECB) remittera ansökan till ministern för offentlig granskning av en panel.

Cameco och dess föregångare har brutit och förädlat uran i Kanada sedan 1932. Under senare årtionden har ett antal nya projekt underkastats miljöpröv— ning och tillståndsgivning. Mot bakgrund av sin erfarenhet av åtta olika utfråg- ningar under ledning av en FEARO panel har Cameco en bred direkt kunskap om hela EARP processen. De farhågor som Cameco har fört fram (Frost, 1994) i egenskap av sökande har sammanfattats nedan.

(a) Remisskriterier

I ett fall där det bekräftades av AECB att det inte fanns några miljöproblem, vare sig okända eller omöjliga att åtgärda med känd teknologi, beslöt man ändå att remittera frågan till FEARO och en granskningspanel på grund av tecken på oro bland allmänheten. Den oron hade uttryckts i ett enda brev från en hövding för en indianstam som bodde på visst avstånd från platsen. Påföljande offentliga utfrågningar var mycket glest besökta. Inte ens indian- stammens råd (councillors) eller hövding var närvarande vid utfrågningen i deras egen kommun. Sökandens direkta och indirekta kostnader var omfattande. Därtill korn betydande kostnader både för FEARO och för med- lare. Behovet av mera stringenta riktlinjer för remisser är uppenbart. En väl avvägd integration av ekonomiska och miljömässiga målsättningar hotas av regler som gör föga för att främja miljön men desto mer för att skada ekonomin.

(b) Val av panel Valet av ledamöteri en granskningspanel är FEAROs privilegium. Klokheten borde påbjuda att valet skulle spegla kunskap, erfarenhet och förmåga att fälla informerade omdömen och ändå undvika eventuella intressekonflikter. Trots att FEAROs riktlinjer säger så framstår det uppenbara förkastandet av dem som kan ha uttryckt åsikter om industrin eller om det ämne som berörs

• Sida 42
•  Original

eller haft någon tidigare förbindelse med industrin som ofömuftigt. Just deras kunskap och erfarenhet kunde vara väsentlig i en panel för att komma fram till sunda och trovärdiga bedömningar.

(c) Panelens mandat

Direktiven till en granskningspanel ges innan den tillsätts. Erfarenheter från utfrågningar om urangruvor har dock visat att ett antal svårigheter kan upp- stå. Granskningspanelens första uppgift är att slå fast riktlinjer för en miljökonsekvensbeskrivning (environmental impact statement, EIS). I några fall har riktlinjer skrivits för att begära information som går utöver direktiven och sålunda borde ligga utanför utfrågningens ram. En del inblandade parter kan försöka leda utfrågningarna in på ämnesområden som inte ingår i pane- lens mandat. Sådana vittnesmål borde strykas ur utfrågningsprotokollet och det borde ges direktiv om att sådana framställningar inte får tillåtas. Sekrete- rarens roll i panelen (alltid en medlem i FEARO) liksom ordförandens (ofta men inte alltid en senior FEARO medlem) är avgörande för att tolka direktiven och garantera rimlig frihet att uttrycka sig utan att gå med på extrema avvikelser från det överenskomna mandatet för panelen. Påtryck- ningar kan utövas såväl av medlemmar i panelen som av inblandade parter, och skälig och juste kontroll krävs för att man skall hålla sig inom överens- komna direktiv och EIS riktlinjer.

(d) Ekonomiskt bistånd till inblandade parter

Ekonomiskt bistånd till inblandade parter ser ut att vara ett acceptabelt sätt för att försäkra sig om nödvändigt stöd till individer eller organiserade grupper för att delta i offentliga utfrågningar. Erfarenheten pekar på att FEARO behöver striktare riktlinjer när det gäller fördelning och redovisning av sådana medel. Det skulle se orättvist ut att betala personer som inte är bosatta på orten och som har föga eller ingen anknytning till regionen i fråga. Inte heller borde de få något som inte ställer upp inför panelen utan bara skickar en skriftlig inlaga, eller de grupper som har valkretsen begrän- sad till den närmaste familjen, eller de som inte direkt svarar upp mot rikt- linjerna i EIS. Det verkar ineffektivt att ge ekonomiskt stöd till inblandade parter om de inte kan redovisa att utgifterna är direkt knutna till förbere- delser och deltagande i utfrågningar inklusive genmälen till EIS.

• Sida 43
•  Original

(e) Utfrågningspanelens riktlinjer till EIS:

(f)

Erfarenheten har visat att det område som avgränsas av de EIS-riktlinjer som utfärdats av vissa utfrågningspaneler har varit alltför omfattande på grund av okritisk sammanställning av alla de uppslag som kommit in till panelen och därför att man tillåtit ett oproportionerligt omfång i förhållande till det projekt som skulle granskas. Kraven borde ställas inom rimliga gränser för vad som är nödvändigt för att bedöma projektet och inte som i en del fall i största allmänhet kräva stora tilläggsstudier i nyttiga men knappast hithöran- de frågor. Alla sådana krav på sökanden för med sig ett oerhört slöseri med pengar och tid. Tillfredsställande teknisk detaljeringsgrad måste krävas, men en sammanfattande presentation för gemene man borde vara ett tillräckligt ytterligare krav, om igen för att undvika opåkallad och onödig kostnad. Den myckenhet material som blir följden och som tycks krävas i hela sin mängd för bred spridning verkar inte ge upphov till motsvarande kunskapsut- bredning bland allmänheten. Kritisk granskning av riktlinjerna för EIS, tillräcklig men noga övervägd spridning av EIS och sätt att göra den tillgänglig, i förening med normala kommunikationskanaler (bibliotek, komrnunkontor etc) skulle inte bara bibehålla effektiviteten utan också leda till en mer ändamålsenlig användning av pengar och tid.

Den offentliga utfrågningsproceduren:

Erfarenheten har visat att det finns fall där sökandens EIS och bevisen från hans expertvittnen är föremål för intensiv fingranskning av utfrågnings- panelen, medan uppgifterna från de deltagande parterna inte behöver doku- menteras lika väl. Genmälen från sökanden medges ibland inte. Frågor till deltagande parter från panel eller sökande borde gå längre än till att enbart kräva förtydliganden och borde inrymma direkta ansträngningar att få fram hållbarheten och sanningshalten i en framställning.

Att manipulera proceduren för att uppnå flerfaldig presentation av en viss synpunkt måste undvikas, men förekommer ändå ofta. En panel borde kunna bedöma den sanna uppriktigheten hos en part genom hans deltagande och beredvillighet att lyssna till andra bevis. Irrelevanta vittnesmål avvisas inte alltid av ordföranden, som dock i samförstånd med den verkställande sekreteraren och övriga panelledamöter enbart borde befatta sig med de frågor som panelen fått i uppdrag att behandla.

• Sida 44
•  Original

En panel under ledning av sin ordförande och sin verkställande sekreterare och med hjälp av så många egna experter som behövs för ett visst projekt borde garantera att deras bedömning av såväl sökandens som deltagande parters inlagor mäts med samma kritiska måttstock.

4. Fall: Koncept för förvaring av högaktivt avfall

Det kanadensiska forskningsprogrammet för hantering av kämbränsleavfall in- rättades 1978 genom en överenskommelse mellan Kanada och Ontario. Det var upplagt som ett program i flera akter, där den första inriktades på att utveckla och bedöma idén om geologiskt djupförvar i den vidsträckta prekambriska delen av den kanadensiska skölden. Godkännande av denna tankegång sattes som ett krav innan platsval och därpå konstruktion av en förvarsanläggning kunde äga rum. AECL, ett statligt företag, utsågs till huvudansvarig för programmet. År 1979 bildade AECL en teknisk rådgivande kommitté (Technical Advisory Committee, TAC) för att göra en oberoende bedömning av det pågående pro- grammet.

Under 1980-talet, samtidigt som AECLs forskningsprogram pågick, gav den kanadensiska kontrollrnyndigheten för kämenergirelaterade frågor, atomenergi- kontrollstyrelsen (Atomic Energy Control Board, AECB) ut tre förordningar. Dessa var förordningen R-7l om djupt geologiskt förvar av använt kärnbränsle: bakgrundsinforrnation och bestämmelser med hänsyn till bedömningsfasen, som kom ut 1985, förordningen R7-72 om geologiska överväganden rörande platsval för ett underjordiskt förvar av hö gaktivt avfall och en policyförordning R-104 om målföreskrifter, krav och riktlinjer för förvaring av radioaktivt avfall, båda utgivna 1987.

Efter mer än ett dussin års stora forskningsprogram och efter en formell begäran till miljöministern av den federala ministern för energi, gruvor och naturresurser tillsattes 1989 en granskningspanel av FEARO för AECLs räkning i enlighet med riktlinjerna för EARP. Direktiven till panelen för granskning av miljökonsekvenser blev bredare än de som fanns i den ursprungliga överens- kommelsen som satte igång programmet, men uteslöt sådana frågor som allmän kämenergipolitik. Med Ontarios samtycke skulle konceptet för slutförvar bli föremål för en federal miljögranskningsprocess. Granskningspanelen bestod ur- sprungligen av sju ledamöter och vidgades sedan till åtta huvudsakligen representerande kommuner och sociala intressen. Panelen tillsatte en vetenskaplig granskningsgrupp bestående av 16 vetenskapsmän och tekniker med uppgift att

• Sida 45
•  Original

vägleda granskningspanelen med hänsyn till vetenskapliga och tekniska frågor i slutförvarskonceptet.

I enlighet med sina direktiv höll granskningspanelen en serie på 14 avgränsningsmöten under oktober—november 1990 i de fem provinser som var direkt indragna i eller som kunde tänkas bli påverkade av slutförvarskonceptet. Betydande ekonomiskt stöd till deltagande parter, administrerat genom FEARO och fördelat genom en fristående kommitté, fanns tillgängligt för individer, grupper och kommuner som ville göra inlägg vid dessa avgränsningsmöten. Om- fattande inlagor gjordes av AECL, av miljödepartementet och av den veten- skapliga granskningsgruppen (Scientific Review Group, SRG). Skriftliga inlägg och muntliga presentationer gjordes av ett stort antal grupper och enskilda personer. Medan många tog upp frågan om slutförvar av kärnavfall, använde många andra, som väntat, tillfället att behandla en räcka av mycket vidare frågeställningar.

På grundval av utfrågningarna om avgränsningen presenterade gransknings- panelen ett utkast till riktlinjer för beredningen av miljökonsekvensbeskrivning, EIS, i juni 1991. Dessa var offentliga och skickades till samtliga deltagare i avgränsningsutfrågningama för synpunkter. I mars 1992 lämnade den federala granskningspanelen för miljöprövning de slutliga riktlinjerna för beredningen av en EIS för konceptet om slutförvaring av använt kärnbränsle. Dessa bestod av en omfattande uppräkning av punkter som var nästan dubbelt så lång som det ursprungliga förslaget. Samtidigt som de rymde alla upptänkliga vetenskapliga aspekter med anknytning till bedömningen av ett slutförvarssystem och dess funktion, inrymde riktlinjerna krav på betydelsefulla detaljer för att genomföra konceptet och på tänkbara sociala, ekonomiska och miljömässiga effekter under varje led i genomförandet av slutförvarsanläggningen och för innehållet i depone- ringsvalvet.

Under 1994 har AECL givit ut en serie om nio primära referensdokument som stöd för EIS. Åtta av dessa dokument täcker vetenskapliga och tekniska aspekter på forskningsprogram rörande slutförvarskonceptet och det nionde handlar om allmänhetens deltagande och sociala aspekter. EIS kommer att inlämnas till FEARO i början av oktober 1994. Flera hundra stödrapporter, dokument och publikationer som det hänvisas till i det primära referens- dokumentet finns tillgängliga för allmänheten. Den tillståndsprocess som infördes av FEARO omfattar en nio månaders period efter utgivningen av EIS, då alla intresserade parter har möjlighet att granska. Granskningspanelen kommer att få vägledning av sitt vetenskapliga råd SRG. En internationell sakkunniggranskning kommer att genomföras under överinseende av OECD/NEA och granskningar

• Sida 46
•  Original

kommer också att göras av naturresurs- och miljödepartementen. Grundat på dessa utlåtanden från såväl experter som allmänhet kommer granskningspanelen, sannolikt i september 1995, att fatta beslut om huruvida EIS i sitt inlämnade skick har brister eller ej. Om den befinns bristfällig kommer AECL att bli ombett att komma med ett svar och därefter kommer en offentlig utfrågning att äga rum. Om EIS inte anses bristfällig kommer offentliga utfrågningar att utlysas mot slutet av 1995 och förmodligen äga rum under första halvan av 1996. Slutligen kommer granskningspanelen att inlämna en slutrapport (i slutet av 1996) till ministrarna för naturresurser resp. miljö.

I ovanstående korta sammanfattning kan noteras en rad aspekter på miljö- prövningsprocessen i Kanada i samband med slutförvar av högaktivt avfall: (a) De nuvarande riktlinjerna tillämpas för EARP och för den federala och

miljömässiga prövningsprocessen som den drivs genom FEARO. De enda steg som hittills har tagits är att man dragit upp riktlinjer för en EIS. Såväl arten av det projekt som prövas, d.v.s. förvar av högaktivt avfall med alla de bekymmer och den oro som det för med sig hos allmänheten, som dess storleksordning i fråga om kostnader, komplexitet och varaktighet gör det till ett projekt som i sin helhet är av stor betydelse för rike och regering. Detta gör det lättare att förstå att det tog tre år för att tillsätta en utfrågningspanel och ge riktlinjer för en EIS samt ytterligare 2-3 år för att fullfölja dessa. Därtill kommer omkring ett år för inledande granskning av EIS och dithörande dokument, innan man kan komma fram till ett beslut om offentlig

utfrågning.

(b) Projektet består bara av ett koncept - för första gången som FEARO tilläm- pas gäller det ett projekt som inte är platsspecifikt. Jämsides med valet av kristallint berg i den kanadensiska skölden som huvudinriktning för det fortsatta utvecklingsarbetet, har detta betytt att EIS måste visa på realistiska men samtidigt övergripande egenskaper hos en plats - allt ifrån avtal och sociala och ekonomiska aspekter över typiska transportsätt till hela spektrum av geovetenskapliga karakteristika. Mot detta står problemet med urbefolk- ningens rättigheter och landkrav - en fråga som är ytterst känslig och osäker. Det är betecknande att en kanadensisk urinvånare har satts in i gransknings- panelen.

(c) I huvudsak är det granskningspanelens uppgift att bedöma och rapportera om man kan godkänna förvarskonceptet i fråga om säkerhet och total miljöeffekt av dess genomförande. För denna uppgift kommer ledamöterna att ha

• Sida 47
•  Original

tillgång inte bara till inläggen från en lång rad offentliga utfrågningar i fem provinser, utan, viktigast av allt, breda utvärderingar som lagts fram av panelens vetenskapliga granskningsråd och av den internationella gransk- ningen genom OECD/NEA, av granskningar av expertgrupper redovisade till miljödepartementet, av AECB och av flera andra federala departement däri- bland naturresurs-, transport- och hälsodepartementen.

(d) Direktiven är bredare än det ursprungliga uppdraget till AECL genom över- enskommelsen 1978 mellan Kanada och Ontario, och lägger större vikt vid genomförandet och vid social och ekonomisk påverkan. Som nämnts rappor- terar AECL om allmänhetens medverkan och om sociala frågeställningar. Detta speglar ett omfattande program för offentlig information, offentliga utfrågningar och hantering av frågor från allmänheten som uppstått ur be- hovet i programmet att få tillgång till flera skilda områden för geologiska fältundersökningar och för lokaliseringen av ett underjordiskt forskningslabo— ratorium. Såväl AECLs fortlöpande serie av tekniska rapporter som de årliga rapportema från dess tekniska rådskommitté, TAC, har en god spridning till allmänheten.

Slutsatser

Inget av de tre fallen rör uttryckligen lokaliseringen av ett förvar för högaktivt avfall. De har valts för att belysa erfarenheter från Kanadas miljöprövningspro- cess som är direkt relevanta för att nå fram till en rättvis och effektiv be- dömning. Från sökandens eller förslagsställarens utgångspunkt kan man då ut dessa tre fall få fram en måttstock på effektivitet och begränsningar i den kanadensiska process som f.n. tillämpas och på så sätt dra lärdom därav. (a) Utifrån utvecklingen och erfarenheterna av den federala miljöprövnings- processen, EARP, och med erkännande av begångna misstag vad gäller att finna fram till bra lokalisering och förvaring av detta äldre avfall, upp- rättades återställningsprojektet i Malvem för att samordna kommun- och regeringsansträngningar för att lösa problem med radioaktiva föroreningar. Det stärkte kraftigt betoningen på offentlig rådfrågning och allmänhetens deltagande och har rapporterats i detalj vid andra konferenser.

Även om de var lagliga kunde inte de ursprungliga tekniska lösningarna godtas. Nästan all oro som fördes fram av allmänheten var baserad på icke-

• Sida 48
•  Original

(b)

tekniska aspekter. Vid det senaste sättet att ta itu med problemet, såsom beskrivits ovan, framstod det som väsentligt att kommunen engagerade sig på ett tidigt stadium. Därefter gick det bra att finna en plats för utgrävning, transport, sortering och mellanlager. Detta visar att det går att få starkt stöd från allmänheten även om det inte går att undvika all opposition. En sådan process kostar pengar, men det gjorde de tidigare misslyckandena också.

Malvem-projektet pågick endast under de tre inledande stegen i EARP-pro- cessen. Det belyste det inneboende värdet av ett icke-rättsligt förfarande utan att möjligheten att processa uteslöts. Det belyste vidare hur nödvändigt det var med tidigt och omfattande kommunalt engagemang med full infor- mation om varje detalj i egenprövningen av påverkan på miljön. Även om kriterierna för dessa bedömningar inte registrerades i detalj, var processen tillräckligt öppen för att människors oro skulle fångas upp. Processens öppenhet och framgången med att få överväldigande kommunalt stöd kan ändå inte ändra det faktum att den trots allt kan bli ett forum för förhalning.

Ur erfarenheterna från FEAROs granskningspaneler för uranbrytning kan ytterligare några slutsatser dras för att markera att det finns tillfällen då processen som den tillämpas kan vara såväl obillig mot sökanden som in- effektiv. Bättre kontroll för remiss till processens panel behövs och dessutom bättre definition på kriterier, särskilt sådana för att bedöma allmänhetens intresse. Valet av ledamöter och ordförande i panelen är avgörande för att säkra rättvisa och effektivitet i granskningen och för att skaffa relevant kunskap och erfarenhet för insiktsfulla bedömningar. Rimligt genomdrivande av direktiven (panelens mandat) är nödvändigt i offentliga utfrågningar och tillsyn krävs för att säkerställa att de EIS- riktlinjer som utfärdas av en panel är i överensstämmelse med panelens mandat. Panelens krav på information från sökanden bör begränsas till data som är nödvändiga för att pröva projektet eller förslaget. Gränserna för ekonomiskt stöd till deltagande parter bör spegla de möjligheter som fmns inom regeringskanslier och myndigheter att tillhanda- hålla oberoende information och utvärdering och tjäna allmänhetens intresse. Såväl deltagande parter som sökande måste rätta sig efter samma regler i fråga om procedur, utfrågning och svar.

• Sida 49
•  Original

* Panelema bör öppet bedöma meriter och trovärdighet hos deltagande parter och expertvittnen och vikta deras inlägg i enlighet därmed; vittnesmål från sökande och deltagande parter bör i samma mån bli föremål för rimlig granskning och dokumentation; tidsbegränsningar bör fördelas rättvist. * Kostnadskontroll bör göras i förväg genom såväl en kostnad/nytta analys som en anslutning till principerna om allmänhetens deltagande, rättvisa åt alla inblandade parter och kostnadseffektivitet för såväl allmänhet som sökande. * Panelrapporter skall tillhandahålla fullt genomförda argument och åberopade bevis för alla beslut, positiva och negativa.

(c) Det fall som tar upp de första stadierna av en förrättning i en gransknings- panel för förvarskonceptet för högaktivt avfall belyser förvisso en viktig aspekt på medborgarnas delaktighet. Avgränsningsutfrågningama fram- bringade 126 skilda inlagor och presentationer. Utkastet till EIS-riktlinjer fick många ytterligare svar. På denna inledande nivå för framtagning av riktlinjer var allmänhetens intresse påtagligt. Ändå måste samma försiktighet iakttas, som pekats på omedelbart ovan, vad gäller granskningspanelemas verksamhet.

Slutlig sammanfattning

Mil jöprövningsprocessen i Kanada har vuxit fram genom att anpassas till erfaren- heten. Den nuvarande processen, EARP, har skapats för att garantera att projekt är granskade fullt ut i fråga om miljöeffekter och att negativa effekter blir antingen avhjälpta eller, efter en offentlig utfrågning, bedöms kurma tolereras. På grund av sin arbetsprincip, som omfattar allmänhetens deltagande, påstås EARP vara rättvis, effektiv och ändamålsenlig. Av några sökandes erfarenhet att döma är processen som den tillämpas inte alltid särskilt rättvis. Även om den är icke-rättslig har den ändå lett till flera domstolsärenden. I termer av tidsåtgång och höga kostnader har den misslyckats vid många tillfällen och därvid varken varit effektiv eller ändamålsenlig. Domstolsutslag har betytt oförenliga tolkningar som kan komma att äventyra framtida beslut och uppträdande av framtida granskningspaneler. EARP har inte varit påfallande framgångsrik när det gäller att hantera opposition mot projekt, inte heller har EARP åstadkommit någon förlikning i processen.

• Sida 50
•  Original

Icke desto mindre har idén med en granskningspanel den definitiva fördelen att den arbetar utanför direkt kontroll av regeringen. Den kan få råd av rege- ringen men tar inte emot några order från regeringen. Den icke—rättsliga prägeln på granskningspanelen som därmed undviker forrnalistiska procedurer främjar en öppen process som kan öka allmänhetens tilltro.

Till slut, EARP förblir effektiv genom att säkerställa att breda miljöintressen dras in i beslutsfattandet och den har visat hur viktigt allmänhetens deltagande är på alla stadier. En avgörande faktor i det senare stycket är att få alla delar av allmänheten att delta, från lokala beslutsfattare till lokala och nationella idéella organisationer.

Jämsides med full anslutning till principen om brett engagemang från all- mänheten finns det ett behov för miljöprövningsprocessen att på ett lämpligt sätt skydda sig mot manipulation av särintressen. Offentliga utfrågningar måste hållas med inriktning på den aktuella frågeställningen och inte tillåtas bli en plattform för presentation av allehanda miljöfrågor.

Den nya kanadensiska författningen (Canadian Environmental Assessment Act, CEAA) har erkänt brister i EARP riktlinjerna och i deras tillämpning. Utformad för att avhjälpa dessa, men ändå förbli rättvis, effektiv och ändamåls- enlig, kommer den att dömas efter hur den fungerar i framtiden.

• Sida 51
•  Original

Lokalisering av en anläggning för låg- aktivt avfall - erfarenheter från en "lokaliseringsgrupp" i Kanada

Donald M. Gorber Valerie A. Story

Reservation Denna uppsats innehåller författarnas personliga åsikter mot bakgrund av deras uppdrag

att hantera miljökonsekvenserna av processen i Iokaliseringsgruppen. Innehållet har inte godkänts av Iokaliseringsgruppen och denna uppsats skall därför inte anses representera dess åsikter.

1.4. Samverkanskommitté för lokaliseringsprocessen

På rekommendation av processkommittén utsåg den ansvarige ministern för energi, gruvor och resurser en lokaliseringskommitté för att genomföra de första tre faserna i den av fem faser bestående gemensamma lokaliseringsprocessen. Lokaliseringskommittén fick följande mandat: * att identifiera möjliga frivilliga kommuner, * att rekommendera metoder för hantering/deponering, * att undersöka ramar för förhandlingar med möjliga frivilliga kommuner i fråga om lindrande åtgärder och förmåner, * att undersöka kostnaderna i samband med genomförande av olika metoder för hantering/deponering, och * rapportera erfarenheterna till departementschefen.

• Sida 54
•  Original

Vid slutet av fas tre ansåg lokaliseringskommittén att en gemensam lokalise- ringsprocess hade god möjlighet att bli framgångsrik och rekommenderade att staten tillhandahöll medel för genomförandet. Den federala regeringen godkände 1991 fortsättandet av den gemensamma lokaliseringsprocessen och den aktuella lokaliseringskommittén satte i gång att genomföra processens fas fyra och fem. Mandatet för denna aktuella lokaliseringskommitté innehåller följande: * att genomföra den gemensamma lokaliseringsprocessen och arbeta i sam- verkan med alla de berörda kommunerna, * att i samråd med myndigheterna säkerställa att man inte givit avkall på säkerheten, * att initiera en värdering av miljömässig, teknisk och social inverkan på de möjliga platsema, * att utveckla och tillämpa en förhandlingsram för att hantera följderna och nå överenskommelser om kompensation, * att råda och hjälpa kommuner, som kunde tänkas ansöka om en anläggning, i fråga om en folkomröstning för att mäta allmänhetens stöd, * att rapportera till den federala myndigheten vilka kommuner som kunde tänkas ansöka om en anläggning, de prioriterade alternativen för avfallshante- ring och de detaljerade kostnaderna för varje alternativ, * att säkerställa en kostnadseffektiv användning av skattemedel vid genomför- andet av processen och i förslagen till metoder för avfallshantering.

2. Principer för och skydd av den gemensamma lokaliserings- processen

2.1. Principer

Lokaliseringskommittén (se avsnitt 1.3) hade identifierat fem principer som borde följas för att processen för lokalisering av en anläggning för lågaktivt avfall skulle kunna bli ett kooperativt projekt. Dessa principer anges nedan.

1. Kommunen skall anmäla sig frivilligt och ha rätt att hoppa av processen när den så önskar hellre än att utväljas av den för projektet ansvarige på dennes villkor.

• Sida 55
•  Original

Denna princip tar avstånd från sättet för att tvinga på en kommun ett tekniskt beslut och undviker syndromet "besluta, informera, försvara", vilket i sig leder till konfrontation.

2. Kommunen skall vara en part vid problemlösning och beslutsfattande under hela processen. Lokaliseringskommittén skall garantera att de möjliga frivilliga kommunerna får utöva en stark styrning på processen.

3. Kommunen bör få kompensation för att uppväga följder som inte kan mildras och främja lokala fördelar. Ändamålet med processen är att garantera att kommunen kommer i en bättre situation som ett resultat av sitt beslut att acceptera en anläggning.

4. Kommunen bör ha rätt att, från givna tekniska alternativ och åtgärder till följd av påverkan, välja alternativ som är acceptabla för den. På detta sätt garanterar lokaliseringskommittén att beslut om teknik och påverkan motsvarar kommunens behov och preferenser.

5. Den lokaliseringskommitté som är ansvarig för genomförandet av processen skall garantera att skyddet av miljön och skyddet av människors hälsa inte ifrågasätts av något som helst skäl. Skyddet av miljön och av människors hälsa är fundamentala krav för lokalisering av en anläggning och får inte ifrågasättas.

2.2 Garantier

Av de fem principerna i avsnitt 2.1 ovan framgår att grundförutsättningen för den gemensamma lokaliseringsprocessen är att så länge säkerheten kan garanteras bör kommunens intressen ges samma tyngd som de tekniska kraven. Det har också erkänts att om det inte finns garantier skulle en lokaliseringspro- cess för en anläggning som är angelägen om frivilligt deltagande av lokala kommuner kunna uppfattas som ett försök att exploatera ekonomiskt svaga kommuner. Som skydd mot detta innehåller processen följande fem punkter:

• Sida 56
•  Original

En klart uppriktig policy för hantering av påverkan kommer att behövas för att garantera att alla kommuner är medvetna om den uppsättning av alternativ som är tillgängliga för dem. Denna garanti innebär att alla kommuner som frivilligt vill ansöka om en anläggning är likvärdigt och fullständigt informerade om de typer av kompensation och åtgärder för hantering av påverkan som de har tillgång till.

. Av kommunen utsedda rådgivare kommer att anställas för att garantera att lokala intressen skyddas i processen för att gemensamt söka fakta och lösa problem.

Ingen kommun skall komma i ett sämre läge på grund av brist på råd eller tvingas använda tekniska experter som den anser inte representerar dess intressen.

Grundlig värdering av plats och teknik, utformad gemensamt av kommunen, lokaliseringskommittén och de tekniska experterna kommer att garantera att besluten baseras på fullständig information. Lokaliseringskommittén skall garantera att besluten baseras på "upplyst samtycke" med fullständig information om både positiva och negativa konsekvenser av en anläggning.

En brett sammansatt kontaktgrupp för kommunen skall etableras för att arbeta med lokaliseringskommittén och de lokala myndigheterna. Medan kommunfullmäktige är beslutsfattare för kommunen etableras en kommunal kontaktgrupp utanför kommunfullmäktige för att underlätta inforrnationsspridning och rådgivning och konstatera samförstånd.

. Medel skall tillhandahållas för att möjliggöra kommunalt deltagande i processen. För att förstärka den fjärde garantin erkänner lokaliseringskommittén behovet av att tillhandahålla invånarna resurser så att de i praktiken kan delta i processen.

• Sida 57
•  Original

4.1. Ursprungskommuner

Ursprungskomrnuner är kommuner där det hittills uppkomna lågaktiva avfallet nu är placerat. Det fmns tre ursprungskommuner: Clarington och Hope, av vilka var och en har en avfallsanläggning och staden Port Hope. Till i dag har ursprungskommunema: *

* * *

*

etablerat kontaktgrupper,

startat aktiviteter för att engagera invånarna i processen, gjort en värdering av kommunernas behov av att engagera allmänheten, beskrivit mängden och beskaffenheten av lågaktivt avfall inom deras områden, tillsatt en teknisk arbetsgrupp som har utarbetat städningskriterier, tillsatt en annan teknisk arbetsgrupp som har utarbetat planer för uppstädning och återställande, värderat hälsorisker på grund av kontarninering till följd av lågaktivt avfall och inventerat tillgängliga hälsostudieri och omkring ursprungskommunema, och lett MKB-processer för alla aktiviteter.

4.2. Möjliga kommuner för lokalisering av anläggningar

Möjliga kommuner för lokalisering av anläggningar är sådana som överväger att erbjuda en plats för en anläggning. Hittills har dessa kommuner *

*

etablerat kommunala kontaktgrupper, initierat aktiviteter för att engagera kommunen och boende inom området i processen, värderat de tekniska alternativen för avfallshantering och fastställt vilka som kan tillämpas på deras kommun,

• Sida 59
•  Original

* tillsatt en teknisk arbetsgrupp som utarbetat krav vid val av plats för anlägg- ning och identifierat förslag till områden, förslag till platser och prioriterad plats, * utfört detaljerade geologiska och hydrogeologiska värderingar av de före- slagna platserna, * vidtagit värdering av genomförandet och säkerhetsanalys för den prioriterade platsen, * utfört en socioekonomisk värdering av sin kommun och omgivande område, * värderat hälsorisker på grund av kontaminering till följd av lågaktivt avfall och inventerat tillgängliga hälsostudier i och omkring kommuner som kan tänkas ansöka om en anläggning, * initierat överläggningar om ett förrnånspaket för kommunen, och * inlett MKB för alla aktiviteter.

Vid slutet av denna fas skall en folkomröstning omfattande hela kommunen genomföras för att garantera allmänhetens godkännande.

4.3. Transportvägar

Transportvägskomrnuner är kommuner längs med de transportvägar som kan an- vändas för transport av lågaktivt avfall från ursprungskommuner till de kom- muner som kan tänkas ansöka om en anläggning. Fram till idag har

* transportvägar och transportsätt till kommuner som kan tänkas ansöka om en anläggning värderats, och

* prioriterade vägar och transportsätt utvalts med användning av miljövärdering och riskvärdering.

Så snart en kommun som kan tänkas ansöka om en anläggning valts skall all- männa rådgivande grupper etableras och beredskapsplaner upprättas i transport- vägskommunema.

• Sida 60
•  Original

5. Framsteg i den nu aktuella fasen

Mandatet för den nu aktuella lokaliseringskommittén utlöper den 31 mars 1995. Läget för arbetet i den gemensamma lokaliseringsprocessen i mitten av oktober 1994 beskrivs i följande avsnitt.

5.1. Ursprungskommuner

Vidsträckta provborrningar runt avfallsplatsema har gett vid handen att mängden av kontaminerat material har ökat under åren på grund av transport med grund- vattnet från det primära avfallet till de naturliga jordama. Baserat på de städningskrav som utarbetats av en teknisk arbetsgrupp överstiger nu mängden av kontaminerat material i ursprungskommunema en miljon kubikmeter.

De avhjälpandeplaner som utarbetats av en annan teknisk arbetsgrupp re- kommenderade borttagande av allt kontaminerat material från nuvarande platser och transport av det till en avfallsanläggning i en kommun som kan tänkas ansöka om en anläggning. Allmänhetens farhågor i kommuner som kan tänkas ansöka om en anläggning att ursprungskommunema inte gör tillräckligt för att hantera sitt eget material har föranlett ursprungskommunema att tänka om i fråga om detta alternativ. Ursprungskomrnunema undersöker för närvarande sätt för hantering/behandling av marginellt kontaminerat material inom sina egna gränser.

5.2 Kommuner som kan tänkas ansöka om en anläggning

Den ena av de kommuner som kunde tänkas ansöka om en anläggning, en liten, tidigare plats för en gruva i norra Ontario, måste införliva angränsande territo- rium från delstaten för att ha tillräckligt med mark för att erbjuda plats för en anläggning. Fastän delstaten godkände att kommunen kunde införliva marken tog processen mycket längre tid än väntat. Kommunfullmäktige beslöt, baserat på en rekommendation från den kommunala samförståndsgruppen, att på grund av den stora fördröjningen tillräcklig tid inte återstod för att tillräckligt kunna genomföra lokaliseringsprocessen före en folkomröstning som det lokala rådet hade begärt skulle hållas i samband med kommunalvalen i november 1994. Kommunen hoppade av processen.

Den andra av de kommuner som kunde tänkas ansöka om en anläggning är belägen på den plats där forskningslaboratorier som tillhör Atomic Energy of

• Sida 61
•  Original

Canada Limited är belägna. Denna kommun är bekant med det radioaktiva materialet och har i själva verket haft en del av avfallet från Port Hope-området deponerat där sedan det sena 1970-talet. Kommunen har vidtagit tekniska, miljömässiga och sociala studier samt hälsostudier. Plats valdes på den mark som tillhör Atomic Energy of Canada Limited och prioriterade platser valdes för de tre återstående teknologiema som var under övervägande, hög på jordytan, öppen grop med genomtränglig omgivning och underjordiskt gruvhål (se avsnitt 6). Kommunfullmäktige är i färd med att förhandla fram ett förrnånspaket med kommittén. Allteftersom tiden för folkomröstningen närmar sig växer opinionen särskilt från näraliggande kommuner och kommuner nedströms floden.

Sent i september 1994 hade en av ursprungskommunema, Port Hope, beslutat att bli en av de kommuner som kunde tänkas ansöka om en anläggning. Platsval och andra tekniska studier är på väg.

5.3. Transportvägskommuner

Utvärdering av miljökonsekvenser och risker i samband med transportvägar och transportsätt har lett till rekommendationer att placera avfallet i containrar som transporteras på räls. Studier är på gång för att undersöka lastningsaltemativ i ursprungskommunema och avlastningsaltemativ i kommuner som kunde tänkas ansöka om en anläggning.

6. Process för platsval

En urvalsprocess i fyra steg har etablerats för att välja rekommenderad plats och teknik på den mark om 4 000 ha som tillhör Atomic Energy of Canada Limited och som är belägen inom en kommun som kunde tänkas ansöka om en anlägg- ning. Varje steg bestod av två delar: den första delen var utarbetandet av kriterier; den andra var identifiering av områden eller platser. De fyra stegen var:

a) Identifiering av möjliga områden för varje tekniskt altemativ inom studie- området,

b) Identifiering av möjliga platser för varje tekniskt alternativ inom de möjliga områdena,

c) jämförelse av möjliga platser och val av en prioriterad plats för varje tekniskt alternativ, och

• Sida 62
•  Original

d) jämförelse av prioriterade platser och teknologier och val av rekommenderad plats och teknologi.

En teknisk arbetsgrupp för utarbetande av platsvalskriterier bildades som stöd för den kommunala kontaktgruppen och lokaliseringskommittén i processen för att välja platser lämpliga för en anläggning för lågaktivt avfall. Den tekniska arbetsgruppen bestod av medlemmar av kommunens kontaktgrupp, lokali- seringskommittén, inbjudna representanter från myndigheter och tekniska exper- ter. Denna grupp bistod med hjälp vid utarbetandet av kriterier, rådgivning till allmänheten och säkerställandet av den gemensamma lokaliseringsprocessens integritet.

6.1. Möjliga områden för varje tekniskt alternativ

Det första steget i platsvalsprocessen innehöll identifiering av möjliga områden för varje tekniskt alternativ. Möjliga områden representerade den mark inom studieområdet som återstod efter tillämpning av elimineringskriterier och kriterier för särskilda egenskaper.

Elirnineringskriteriema definierade de egenskaper hos områdena som betrak- tades som olämpliga för den föreslagna anläggningen. I konsekvens därmed eli- minerades dessa områden eller "bortsorterades" från fortsatta överväganden. Typiska elimineringskriterier baserades på standarder för minsta godtagbarhet enligt olika federala och delstatliga förordningar, policy, regler och anvisningar. Ibland baserades de på "standarder" eller prioriteringar som bestämts av den lokala kommunen. Elirnineringskriteriema identifierades för naturliga, mänskliga och tekniska komponenter i miljön. Exempel på områden som elirninerades på detta stadium omfattade mark benägen för översvämning, vattentäkter, viktiga mineraltillgångar och betydelsefulla naturområden.

Kriterier för särskilda egenskaper utvecklades och tillämpades på mark som återstod efter tillämpning av elirnineringskriteriema. Dessa kriterier avsåg egenskaper (i första hand av teknisk natur eller på grund av utformning) hos de områden som var önskvärda för de föreslagna anläggningarna. Områden med god ytdränering och områden med en lutning på tio procent eller mindre betraktades som lämpliga för planering av en anläggning.

Genom tillämpning av både elimineringskriterier och kriterier för särskilda egenskaper koncentrerades studien snabbt på områden med den största sannolik- heten för att kunna härbärgera en anläggning för lågaktivt avfall. Detta stadium

• Sida 63
•  Original

av studien resulterade i identifiering av möjliga områden för varje tekniskt alter- nativ.

6.2 Möjliga områden för varje tekniskt alternativ

Tre typer av kriterier användes för att identifiera möjliga områden för varje tekniskt alternativ. Dessa var elimineringskriterier, avgränsningskriterier och buffertar. En andra mer detaljerad uppsättning av elimineringskriterier utveck- lades på detta stadium i lokaliseringsprocessen. Medan de möjliga områdena identifierades på en karta i skala 1:50 000 företogs detta stadium av lokali- seringsprocessen på en karta i skala 1:10 000.

Elirnineringskriteriema omfattade sådant som vattendrag året runt, naturlig miljö för kallvattenfisk, viktiga våtmarker och skogsbestånd. Eftersom de möjliga områdena var lokaliserade på mark som sköttes av Atomic Energy of Canada Limited var man noga med att eliminera områden som direkt kom i konflikt med dess nuvarande eller kontrakterade aktiviteter. Ett viktigt hänsynstagande gällde elimineringen av lokala dräneringsbassänger, såväl ovanför som nedanför, i sam- band med befintliga eller framtida områden för avfallshantering. Likaså beakta- des områden i samband med pågående forskning eller områden av vikt för pågå- ende aktiviteter.

Gränsdragningkriterier undersöktes också. Dessa var egenskaper som bidrog till att bestämma möjliga platsers linjära gränser. Där fanns linjära egenskaper såsom huvudvägar eller fastighetsgränser som anläggningen inte fick överskrida på grund av tekniska skäl eller på grund av prioriteringar som gjorts av den lokala kommunen. En av de mer signifikanta gränsdragningskriteriema gällde zoner med stor risk för sprickbildning vilka identifierats genom markbaserade geofysiska undersökningar och utvald hydrogeologisk provning.

Buffertområden var också viktiga för platsbestämning och i synnerhet be- tydelsefulla för den lokala kommunen. Dessa buffertområden representerade minsta avstånd eller indragningar mellan möjlig plats och lokala områden för särskilda ändamål som måste upprätthållas vid bestämning av gränserna för möjliga platser. Samråd mellan myndigheter och allmänheten hjälpte till att bestämma dessa minimiavstånd från viktiga våtmarker (120 m); naturlig miljö för kallvattenfisk, sjöar och vattendrag som används året runt (120 m); gränsen för den fastighet som ägs av Atomic Energy of Canada Limited och andra om- råden av lokal betydelse såsom åretruntvägar (40 m).

• Sida 64
•  Original

Nästa steg gällde att tillämpa kriterier för tidigare definierade möjliga områden för att kunna identifiera möjliga platser. Dessa identifierades medelst "skiktning" av tillämpliga uppgifter för varje kriterium i denna ordningsföljd: 1) elimineringskriterier; 2) gränsdragningskriterier; och 3) buffertområden.

Två möjliga platser om vardera ca 65 hektar identifierades för jordhögsalter- nativet. Sju möjliga platser för alternativet öppen grop med genomtränglig omgivning och underjordiska gruvhål identifierades, vardera ca 40 hektar.

6.3. Prioriterade platser för varje tekniskt alternativ

För att jämföra möjliga platser och välja prioriterade platser utvecklades och tillämpades en uppsättning av jämförelsekriterier. Den tekniska arbetsgruppen utvecklade 24 icke uteslutande kriterier och 56 indikatorer vilka grupperades i sju kriteriegrupper: a) grundvatten, b) ytvatten, c) biologi, d) miljö för männi- skan, e) kulturell miljö, f) markanvändning och g) utformning och drift av anläggningar.

För jämförelsen definierades tre typer för insamling av uppgifter: studie- områden på plats, möjliga påverkanszoner och områden med underjordisk avrin- ning nedanför en möjlig plats. Möjliga påverkanzoner, eller zoner som kan på- verka, undersöktes för varje tekniskt alternativ och följande möjliga effekter: buller, damm och vibration; radonemission; förändringar i grundvattennivåema beroende på avvattning av en öppen grop med genomtränglig omgivning eller ett underjordiskt gruvhål och påverkan på grund av sedirnentering och erosion. Dessutom identifierades en möjlig transportväg för att nå varje möjlig plats.

Ett system för rangordning och viktning utvecklades med bidrag från allmän- heten. Varje kriteriegrupp och kriterium tilldelades en "vikt" efter rådfrågning av allmänheten vid två seminarier. Den största "vikten" i analysen tilldelades de kriterier som var närmast relaterade till allmän hälsa och säkerhet. Kriterier avseende miljöeffekter tilldelades en måttlig vikt medan kostnader eller tekniska faktorer tilldelades en liten vikt i den överordnade jämförelsen. Denna process gjorde det möjligt att identifiera de relativa fördelarna och nackdelarna med varje plats, för att belysa alternativ och att välja de platser som hade de största fördelarna och de minsta nackdelarna.

En enda prioriterad plats identifierades för alternativet jordhög på mark. En prioriterad och en alternativ plats identifierades för att inrymma de båda altema- tiven öppen grop med genomtränglig omgivning och underjordiskt gruvhål.

• Sida 65
•  Original

59 6.4 Rekommenderad plats och teknik

Det sista steget i platsvalsprocessen inkluderade jämförelse mellan prioriterade platser och teknologier för att välja ut och rekommendera en slutlig plats och en teknologi.

Jämförelse skall genomföras med användning av omfattande fältdata. Till exempel konuner detaljerade boendekartor att tas fram, hydrogeologisk provning och grundvattenmodellering att genomföras och användas för att välja ut rekommenderad plats och teknologi. Dessutom kommer de undersökta områden som identifierades under det föregående steget att verifieras och förfmas för att belysa platsspecifik utformning och driftförutsättningar. Slutligen kommer kriterierna för denna jämförelse också att utsträckas till att omfatta frågor om anställning och tillgång på arbetskraft, kommunala finanser, projektutvecklings- kostnader, industriell verksamhet och affärsverksamhet. Återigen kommer allmänheten att engageras för att uppskatta vikten av olika kriterier.

7. Preliminär uppfattning om problem och framgångar

Eftersom den gemensamma lokaliseringsprocessen fortfarande är på väg är det för tidigt att sammanfatta vad som har fungerat och vad som inte fungerat. Några av problemen och framgångarna har dock sumrnerats nedan.

7.1 Vem "bestämmer" i kommunen?

I den gemensamma lokaliseringsprocessen är det kommunfullmäktige som fattar det avgörande beslutet. I nyckelfrågor såsom att ansöka om en anläggning eller inte, vem som röstar och vilka kommunfördelar som kan vara acceptabla är det kommunfullmäktige som har sista ordet.

7.2 Hur garanteras kostnadseffektivitet?

För att bibehålla den samverkansnaturen i processen fastställs studietypema och deras omfattning tillsammans med kommunerna. En av lokaliseringskommitténs nyckelfrågor är dock kostnadseffektivitet. I denna process kommer medlen från

• Sida 66
•  Original

den federala regeringen. Som en konsekvens därav har skattebegränsningar och förändringar i regeringen resulterat i en minskning av de medel som är tillgäng- liga för denna process. Detta har föranlett lokaliseringskommittén att införa ett "fasat" eller "strömlinjeformat" betraktelsesätt för att åstadkomma en mer prag- matisk och kostnadseffektiv lösning. Detta betraktelsesätt begränsar processen till sådana uppgifter som är väsentliga för att allmänheten skall kunna fatta ett välgrundat beslut vid folkomröstningen. Andra uppgifter skulle kunna komplet- teras senare om konrrnunen skulle ansöka om en anläggning.

7.3 Hur fullgör man uppgifter snabbt?

Typiskt för dessa typer av processer är att den tid det tar för att få allmänheten engagerad i beslutsfattandet alltid är underskattad. Förseningar orsakas av två principiella skäl. Det första skälet är att mer tid behövs för att allmänheten skall kunna granska förutsättningama för studierna, för att kommentera urvalet av kon- sulter, för att granska förslag till rapporter och för att presentera resultaten för allmänheten. Det andra skälet är att konsultema också behöver mera tid eftersom de måste göra förslag till rapporter som är läsbara och begripliga för allmänheten i mycket svåra tekniska ämnen. Även om den stora fördröjningen vid fram- ställningen av de slutliga rapporterna är mycket frustrerande för båda sidor ger den dock ett bättre resultat. '

7.4 Vem ärförslagsställare?

I denna process kommer en förslagsställare inte att identifieras förrän en kom- mun, som kan tänkas ansöka om en anläggning, har utvalts. En fördel med denna anordning är att en kommun som kan tänkas ansöka om en anläggning kan enga- geras med urvalet av den som skall driva anläggningen. En stor nackdel är att det inte finns någon som kan stiga fram och tala om projektets fördelar från en ekonomisk och social utsiktspunkt. Lokaliseringskommitténs roll är inte att vara förslagsställare utan att tillhandahålla neutral, oberoende ledning till processen och att handla som en seriös mäklare som vill vidmakthålla processens integritet.

• Sida 67
•  Original

7.5 Vilken roll har kommunens kontaktgrupp?

Dessa grupper bildades för samråd, dvs. för att berätta för korrrrnunen vad som händer i processen och berätta för lokaliseringskommittén vad kommunen tänker. Mycket snart i processen antog emellertid kontaktgruppen rollen som all- mänhetens talesman. Samtidigt började korrrrnunen tänka på kontaktgruppen som en förslagsställare eller advokat för processen. Kontaktgruppens medlemmar själva försökte bättra på sina roller genom att ställa fler och fler krav på kommunfullmäktige och lokaliseringskommittén. Det bör därför läggas mer vikt vid direkt information till allmänheten hellre än att bli beroende av kontakt- gruppen.

7.6 Hur undviker man konfrontation?

Det viktiga i denna process är samverkan, dvs. att få båda sidor att arbeta till- sammans. Det innebär ett avsteg från de flesta andra processer i vilka förslags- ställaren gör ett förslag och allmänheten får pengar för att göra ett motförslag. Ett exempel på samverkan är bildandet av olika tekniska arbetsgrupper. Dessa grupper bildades för specifika tekniska frågor som berörde allmänheten, tekniska experter och myndigheter. Genom att engagera allmänheten såväl vid igång- sättningen av studierna, som i besluten om vem som skall göra studierna och med granskning av studierna har "vi-de"-konfrontationen undvikits och behovet av en andra uppsättning av studierna eliminerats. Användning av kvalificerade experter för att hjälpa till att styra de tekniska arbetsgruppema garanterade fullgoda tekniska resultat på ett snabbt och kostnadseffektivt sätt.

7.7 När skall folkomröstning hållas?

"Mot"-gruppema vill rösta så fort som möjligt så att de kan stoppa processen på grund av antydningar. Lokaliseringsgruppen har vidmakthållit uppfattningen att en folkomröstning skall baseras på "välgrundat beslut" så att allmänheten vet vad den kommer att få både i fråga om miljörisker och i fråga om sociala förmåner. Bestämning av tidpunkten för en folkomröstning är svårt. Lokaliseringskommit- tén har bestämt att beslut skall fattas då tillräcklig information är tillgänglig för att man skall kunna förmoda att en plats och anläggning kan komma att godkännas av myndigheterna. Den dyrbara platsbormingen och omfattande

• Sida 68
•  Original

säkerhetsanalyser bör lämnas till efter det att en kommun, som kan tänkas ansöka om en anläggning, har hittats.

7.8 Var:/ör skulle en kommun ansöka om en anläggning?

En kommun skall besluta huruvida miljöriskema är tillräckligt små och de socia- la fördelarna tillräckligt stora. Ekonomiska fördelar är inte alltid nog för att uppmuntra kommuner att ansöka om en anläggning även om det råder en stor konjunktursvacka i Kanada. Radioaktivt avfall har negativa förtecken både hos allmänheten och i medierna. Störst framgång uppnåddes i de kommuner som redan var engagerade på något sätt; några med radioaktivt avfall, några med farligt avfall och några med avfall från gruvor.

7.9. Hur garanteras framgång?

Framgång kan inte garanteras med denna process. Vad man erbjuder är en möj- lighet till en socialt acceptabel plats som också är tekniskt acceptabel. Studien kan sluta med att ingen vill ansöka om en anläggning. Är detta dyrbara försök värt den risken? Alternativet till att söka den bästa tekniska platsen och försöka bygga den trots allmänhetens opposition leder också till stora svårigheter. Ny- ligen fattade domstolsbeslut har resulterat i projekt som avvisats eller som avsevärt fördröjts och i båda fallen blivit dyrbara. I framtiden, då åtskilliga framgångar uppnåtts med det gemensamma sökandet efter plats för anläggningar, bör processen bli mer strömlinjeformad och mer acceptabel och framgångsrik.

• Sida 69
•  Original

Diskussionsreferat

Under diskussionen togs en stor mängd ämnen upp och åtskilliga frågor ställdes. Det är inte möjligt att ta upp alla dessa frågor i en sammanfattning. De viktigaste frågorna presenteras inom tre teman.

EARP-processen i Kanada

Sören Norrby tog upp frågan om myndigheternas roll i EARP-processen och om det finns en godkännande procedur utöver EARP—processen. Geraldine Under- down svarade att Atomic Energy Control Board (AECB) (styrelsen för kontroll av atomenergin) i Kanada är tillsynsmyndighet för kämenergiverksamhet, inklu- sive förvaring av använt kärnbränsle. AECB rådgör genom sin samverkanspro- cess med lokala myndigheter för att uppnå beslut om tillstånd. EARP är en pro- jektplaneringsprocess som föregår processen för licensieringen av avfallstekniken för använt kärnbränsle.

Donald M. Garber förklarade att i Kanada finns det två separata processer, den ena är en planeringsprocess där alternativa platser för anläggningen under- söks. Den andra är en administrativ process i vilken villkoren för tillstånd utarbetas. I grunden tillhandahåller EARP-processen godkännande för planering och skall genomföras först. AECB har en tillståndsprocess i etapper som startar efter det att EARP har avslutats och som utfärdar godkännande för att bygga anläggningen.

L.W. Shemilt tillade att alla federala departement och myndigheter inklusive AECB yttrar sig om varje del av MKBn om förvaring av kämavfall som berör deras speciella funktion eller mandat. AECB är den myndighet som spelar huvudrollen i licensieringsprocessen och denna roll kan endast ändras genom lagstiftning.

Granskningspanelen i Kanada

Granskningen är en väsentlig del av MKB-processen för att säkerställa kvalitén på MKB—dokumentet och främja en lämplig process. Granskningen har organise-

• Sida 70
•  Original

rats olika i olika länder. Under seminariet har två alternativa granskningsmyndig- heter presenterats: granskningspanelen i Kanada och MKB-kommissionen i Nederländerna. (MKB-kommissionen diskuteras närmare i diskussionsavsnitt II). Betydelsen av granskningspanelen i EARP-processen underströks av många kanadensiska talare. Flera frågor gällde detta ämne.

Lars Högberg hänvisade till diskussionen i Sverige om en oberoende panel och frågade om krav på kompetens och bakgrund för medlemmar i panelen. Andra frågor gällde omfattningen av den tid medlemmarna måste avsätta och tillgången på teknisk personal för att förbereda granskningen.

Geraldine Underdown fastslog att panelrnedlemmama i allmänhet borde vara både oberoende och representera ett tvärsnitt av erforderlig kompetens för att utföra offentlig granskning. Panelen som granskar MKBn för ett förvar för an- vänt kärnbränsle, har åtta medlemmar. De representerar såväl naturvetenskapliga discipliner som miljö och socioekonomi. Federal Environmental Assessment Review Office (FEARO) (Federala granskningskommitté för MKB) har primärt ansvar för att utse panelrnedlemmar. I fråga om den offentlig granskningen av förvaringskonceptet för använt kärnbränsle, som pågått sedan 1989, är medlem- mama inte bara oberoende utan har även ett betydande kontinuerligt åtagande för den speciella granskningen. Därtill är, vid utnämnandet av panelrnedlemmama, frågan om intressekonflikt viktig för dem med intresse av offentlig granskning. Å ena sidan önskar industrin en stark representation som motsvarar deras intressen medan å andra sidan de som har andra åsikter önskar en stark samman- sättning som bevakar deras intressen. Utmaningen för FEARO är att utnämna en panel med så starkt oberoende som möjligt så att panelrnedlemmama kan utföra sin granskning på ett uttömmande och förutsättningslöst sätt.

Donald M. Gorber tillade att utnämningen av panelrnedlemrnama huvudsak— ligen tar hänsyn till två aspekter, tillgänglighet och teknisk bakgrund. Medlem- marna väljs inte från en förutbestämd grupp. Panelen består av en grupp av tillgängliga experter med ett enormt inflytande. Det som kan hända är att panelmedlemmar som inte har förmåga eller tidigare erfarenhet sitter med och dömer. Man måste dock beakta att detta är personer som är med och drar upp riktlinjer för den information som förslagsställaren skall presentera. Samman- fattningsvis kan det vara svårt att få till stånd en panel som arbetar effektivt, har rätt sorts människor i panelen och vara säker på att dessa människor kommer att vara tillgängliga för panelen under en lång tid.

L.W. Shemilt tog slutligen upp intressekonflikten i panelen. Ganska ofta kommer en person, som skulle kunna vara en lämplig panelmedlem, att diskvali- ficeras på grund av en uppenbar intressekonflikt eller till följd av tidigare

• Sida 71
•  Original

erfarenheter. Dessa erfarenheter behöver inte alls avse individens nuvarande engagemang eller ställning. Denna brist på lämpliga panelmedlemmar kan för- svaga processen. Det ligger dock i demokratins natur att vi ibland måste stå ut med en lägre förmåga. Granskningspanelen för det högaktiva avfallet har en mycket svår uppgift. Den har nu varit i verksamhet i fem år och två eller tre år återstår. Medlemmarna är sålunda människor som bidrar med en stor del av sin tid.

Samarbete eller konflikt

En diskussionspunkt som togs upp av Johan Andersson gällde om ett platsval som bygger på "allmän acceptans" i en kommun skulle kunna leda till mindre säkra platser jämfört med om valet träffats enbart på vetenskapliga grunder. Donald M. Gorber anförde att ett av de huvudsakliga problemen i Kanada med en kooperativ placeringsprocess är att få myndigheterna att samarbeta och komma bort från synsättet att det finns en perfekt lokalisering. I fråga om lågaktivt avfall behövs inte någon perfekt plats enligt Donald M. Gorber. Av den anledningen behöver man inte kompromissa om säkerheten. Vidare kommer en oacceptabel plats inte att få ett tillstånd. Det är viktigare att frnna en kommun som accepterar anläggningen än att finna en plats med de bästa geologiska förut- sättningama. En samarbetsvillig kommun utan möjliga platser och utan geologiska förutsättningar kan inte accepteras.

Geraldine Underdown tillade att de tekniska lösningarna för förvaring av det radioaktiva avfallet inte var ett problem i Kanada. Svårigheten var att finna lösningar som är acceptabla för kommunerna. Hon instämde med Donald M. Gorber i att om säkerheten kan man inte kompromissa, för då skulle AECB inte bevilja något tillstånd. En invändning restes av Johan Andersson som underströk att för högaktivt avfall och använt kärnbränsle är de tekniska problemen en viktig fråga och att det finns ett klart samband mellan lokalisering och teknisk genomförbarhet. Han slutade med att man borde vara något återhållsam med att ta till sig för mycket av de kanadensiska erfarenheterna. Geraldine Underdown medgav att det kanske finns mera komplexa tekniska frågor i samband med an- vänt kärnbränsle än de som gäller t.ex. förvaring av icke-farligt avfall. Hon underströk återigen, liksom i sin presentation, behovet av att "bli överens om den vetenskapliga grunden" i fråga om förvaring av använt bränsle. Behovet av offentlig granskning avser att garantera att anläggningen är tekniskt korrekt och

• Sida 72
•  Original

acceptabel för allmänheten. Då, och endast då, kommer regeringen att fatta ett beslut om att gå vidare till lokaliseringsfasen för avfallsanläggningen.

Clas-Otto Wene (KASAM ) riktade sin fråga speciellt till Donald M. Gorber och hans tro på att med undvikande av konflikter få samstämmighet i en process där intressenterna är integrerade i processen. Clas-Otto Wene presenterade ett alternativt synsätt där intressenterna hålls tillbaka och sedan möts i full konflikt, och att i förlängningen kan någon typ av domstolsförfarande inleds för att lösa konflikterna. Clas-Otto Wene fråga om det önskvärda i dessa två angreppssätt och huruvida de har att göra med vems problemen är.

Donald M. Gorber svarade att han hade tillämpat denna process för återfyll- nad, nedgrävning av kommunala soptippar, för den privata sektorn. Inom dessa områden är situationen svårare på grund av att den privata sektorn måste betala för alla ianspråktagna fastigheter. Denna sektor har inte rätten att expropiera vilket är en fördel då man är en regering. Donald M. Gorber ansåg att sättet att först skapa konflikter och sedan söka lösningar på konfliktema inte var lika framgångsrikt som en samverkansprocess.

L.W. Shemilt erinrade sig några exempel i Kanada vid vilka domstolsför- farandet varit framgångsrikt och haft fördelar för förslagsställarna. En sådan fördel är rätten att korsförhöra vittnen och andra berörda parter i ett domstolsför- farande. Detta kan resultera i en mer opartisk representation med hänsyn till vetenskapliga bevis. Experterna måste vara kvalificerade enligt domstolens god- kännande vilket sålunda kan sålla bort pseudoexperter utan erfordeliga kvalifika- tioner. Å andra sidan kan domstolsfall bli dyrbara och medföra förseningar. L.W. Shemilt sade avslutningsvis att det inte finns någon perfekt lösning. Den nya miljölagen i Kanada med dess regler kan leda till fler domstolsfall än tidigare processer om miljöpåverkan som drivits enligt regeringens riktlinjer.

• Sida 73
•  Original

Miljökonsekvensbeskrivningens uppgift vid platsval och tillståndsgivning för anläggningar för radioaktivt avfall i Nederländerna

Jules Scholten

__ Totalsumma för allt avfall 62 545 m3

Tabell 1. Volym av radioaktivt avfall som förväntas produceras under kom- mande 100 år utan ytterligare expansion av kämkraftanläggningar.

Policy avseende radioaktivt avfall

Fram till 1982 dumpade Nederländerna tillsammans med några andra länder sitt låg- och medelaktiva avfall i Atlanten efter konsultation med flera länder inom

• Sida 87
•  Original

och under överinseende av OECD/NEA. Och eftersom det utbrända kärnbränslet sändes utomlands var det i praktiken inget radioaktivt avfall kvar i vårt land! Dumpning av radioaktivt avfall övergavs på gmnd av omfattande opposition och på grund av utvecklingen av en allmän miljöhanteringsfilosofi som stipule- rade att farligt avfall måste isoleras, kontrolleras och övervakas. Naturligtvis skulle denna filosofi även tillämpas på hanteringen av radioaktivt avfall. Nederländernas regering utgav 1984 ett policydokument om radioaktivt avfall som diskuterades och godkändes av parlamentet. Huvuddragen i denna policy är: - allt slags radioaktivt avfall som produceras under de kommande 50-100 åren skall lagras ovan jord, i byggda konstruktioner som medger återvinning när som helst; - denna långtidsförvaring, tillsammans med en centraliserad behandlingsan- läggning, betraktas som normal industriell aktivitet och skall lokaliseras på en enda plats; - forskning skall bedrivas om slutlig förvaring/hantering inom Nederländerna eller inom en internationell ram; - Central Organisation for Radioactive Waste (COVRA) (centralorgansiationen för radioaktivt avfall) skall ta hand om allt producerat avfall.

Organisation av och anläggningar för hantering av radioaktivt avfall

Enligt den aktuella policyn hanteras allt radioaktivt avfall som produceras i Nederländerna av COVRA. Denna speciella organisation har organiserats som ett samarbetsföretag för producenter av radioaktivt avfall i landet och staten. Dess stadgeenliga uppgift är att genomföra statens policy avseende radioaktivt avfall.

Allmänt uttryckt är COVRAs uppgift att hantera allt radioaktivt avfall som produceras inom nationen, för att skydda människan och miljön mot de skadliga effekter som kan orsakas av detta avfall. Detta betyder mer specifikt: - insamling och transport av låg- och medelaktivt avfall; - behandling och konditionering av låg- och medelaktivt avfall; - förvaring av allt slags konditionerat avfall i övervakade lagerlokaler där avfallet kan återvinnas; - övervaka inverkan på miljön av behandling och förvaring; - ge staten råd i frågor som gäller policy om slutlig förvaring/hantering;

• Sida 88
•  Original

- i framtiden genomföra det alternativ till slutlig förvaring/hantering som staten väljer, - stimulera och genomföra forskning och utveckling av metoder för hantering

av avfall;

- stimulera och genomföra den forskning och utveckling som är nödvändig för den slutliga förvaringen/hanteringen; - bidra till nationellt och internationellt arbete i kommittéer om radioaktivt avfall; - informera allmänheten om hanteringen av radioaktivt avfall.

COVRA driver en centraliserad anläggning för låg- och medelaktivt avfall inom industriområdet Vlissingen-Oost. Anläggningen innehåller följande:

- ett kontor med ett utställningscentrum; - en byggnad för behandling av låg- och medelaktivt avfall; - olika byggnader för förvaring av konditionerat låg- och medelaktivt avfall.

För hantering och mellanlagring av högaktivt avfall, huvudsakligen som resultat av upparbetning av utbränt bränsle är ett naturligt kylt förvaringsvalv under planering.

Kontorsbyggnad och utställningscentrum

Kontorsbyggnaden och utställningscentret är förlagda inom stängselsystemet för det kontrollerade området. Besökare kan lätt besöka utställningscentret. För tillgång till det kontrollerade området måste en enkel administrativ procedur följas och besökaren är alltid åtföljd av en COVRA-anställd.

COVRAs filosofi i fråga om information till allmänheten är och kommer att vara att uppmuntra människor att besöka såväl centrumet som anläggningen. Till- gänglighet för intresserade besökare har beaktats vid utformningen av alla bygg- nader.

Byggnad för behandling av låg- och medelaktivt avfall I byggnaden för behandling av låg- och medelaktivt avfall är följande in- stallationer för närvarande tillgängliga: - mottagningsavdelning;

• Sida 89
•  Original

- buffertlager för obehandlat avfall; - superkompakterare; - separator för organiska/oorganiska vätskor; - särskild förbränningsugn för biologiskt avfall; — särskild förbränningsugn för organiska vätskor; - installationer för klippning och skärning; - avdelning för konditionering med bindemedel; - system för behandling av avloppsvatten.

I mottagningsavdelningen undersöks det insamlade avfallet. COVRA samlar in avfall från producenter på deras begäran. Producentema förses med standardise- rade behållare för vätskor eller fast avfall. Djupfrysta djurkadaver samlas i frysboxar. Med omkring 100 transporter varje år transporteras 4000 för- packningar till COVRAs anläggningar. Vid mottagningen kontrolleras mängden förpackningar, identifikation, aktivitetsinnehåll, grad av kontaminering och strålning. All relevant information matas in i det administrativa systemet och förpackningarna överförs till de olika områdena för buffertförvaring.

Avfallet behandlas i olika system. Ändamålet med behandlingen är för det första att konditionera den radioaktiva produkten på ett sådant sätt att en med bindemedel sammanhållen förpackning erhålls som kan hanteras utan fjärrstyr- ning och som kan isolera och skydda avfallet under minst 100 år och för det andra att reducera volymen på ett optimalt sätt.

Fast kompakterbart avfall samlas i 100-litersbehållare. Dessa behållare med sitt irmehåll superkompakteras (lSOO—tonskompaktor); de erhållna förpack- ningarna är inbäddade med bindemedel i 200-litersbehållare.

Såväl organiska, oorganiska och blandade vätskor samt scintillationsflaskor insamlas. Scintillationsflaskoma krossas och separeras därefter i fast och flytande avfall. Det fasta avfallet superkompakteras och det flytande behandlas som andra vätskor. I en separator avlägsnas den organiska vätskefasen från den oorganiska fasen. Den organiska vätskan bränns i en särskild förbränningsugn.

Den aktivitet som finns i de oorganiska vätskoma koncentreras med hjälp av kemiska koagulanter och utfällning. Fällningama separeras och konditioneras med bindemedel. Efter kontroll av aktiviteten släpps de renade vätskoma ut i floden Westerschelde, som flyter direkt ut i Nordsjön.

Djupfrysta djurkadaver förstörs i en särskild förbrärmingsugn som delar sitt avgasreningssystem med förbränningsugnen för organiska vätskor. Detta renings- system består av ett kombinerat system av våtrenare och torrfilter. Aska kondi- tioneras med bindemedel och förpackas i betong.

• Sida 90
•  Original

Stora föremål som inte direkt kan superkompakteras kan reduceras i storlek i en behandlingscell där klippning och skärning finns tillgänglig. De mindre föremålen kan förpackas med betong i stationen för konditionering med binde- medel. Här konditioneras även aska och förbrukade strålningskällor förpackas i betong.

Produkterna från behandlingsanläggningen utgör betongförpackningar, fria från kontaminering på utsidan. Storleken på förpackningarna kan vara 200, 600, 1000 eller 1500 liter.

Förvaringsbyggnad för låg- och medelaktivt avfall

Varje förvaringsbyggnad har en central mottagningsavdelning och fyra förva- ringsmoduler med en storlek av c:a 5000 m3 vardera. Ytterligare moduler kan byggas när så behövs. För närvarande är tre moduler tillgängliga av vilka en är helt fylld. Block med avfallsförpackningar placeras i rader vilka lämnar öppet korridorer för inspektion. Förpackningar med lägre dosrater lagras längs modulemas ytterväggar och i de översta lagren för att åstadkomma ytterligare avskärmning av förpackningar med högre dosrater i det inre. Fuktigheten i förvaringsbyggnadema hålls låg för att förhindra kondensering av luftfuktighet på förpackningarna.

Platsval

I policyförklaringen om radioaktivt avfall, som publicerades 1984, hade rege- ringen gett sig själv i uppdrag att finna en lämplig plats för långtidsförvaring ovan mark. Det är onödigt att säga att det inte var någon som förväntade sig fri- villiga erbjudanden. "NlMBY"-syndromet (not in my back yard, "inte i min trädgård") är bekant även i vårt land. Av denna anledning arrangerades en plats- valsprocedur. En liten kommitté tillsattes i december 1984 för att ge regeringen råd om det slutliga valet. Medlemmarna i denna kommitté valdes på grund av sina omfattande administrativa erfarenhet, eftersom det kändes som att den admi- nistrativa genomförbarheten skulle vara mycket viktig. Under en tidrymd av min- dre än ett år lyckades kommittén finna tre platser i två kommuner som var vil- liga att acceptera en långtidsanläggning för radioaktivt avfall: Borsele (två anläggningar) och Klundert.

• Sida 91
•  Original

För att bistå vid platsvalsproceduren utarbetade COVRA en platsoberoende miljökonsekvensbeskrivning. I denna beskrevs ganska allmänt arten av nödvän- diga installationer och naturligtvis de effekter på miljön som anläggningen kunde förorsaka.

Platsvalsprocessen föranledde vissa bieffekter. Parlamentet diskuterade 1985 ett regeringsförslag för att öka kämkraftproduktionen med 2000-4000 MWe. Både Borsele och Klundert var platser som var tänkbara för dessa nya kämkraft- anläggningar och i båda kommunema växte oppositionen. Dessutom var myndig- heten som ansvarade för industriområdet i Klundert i stora finansiella svårigheter och "bakom kulisserna" ägde överläggningar rum där regeringsrepresentanter er- bjöd finansith stöd i utbyte mot ett accepterande av COVRA-anläggningen. Dessa överläggningar hölls hemliga för platsvalskommittén och chefen för miljö- departementet men läckte ut till pressen.

I regeringens förberedelser för den slutliga diskussionen om expansion av kärnkraften som skulle hållas i april 1986 var det känt att som ett första steg platsfrågan för COVRA-anläggningama måste lösas. I proceduren för COVRAs anläggningsval ingick att valet av slutlig plats skulle göras av regeringen, men eftersom chefen för miljödepartementet hade uppfattningen att tillgängliga platser inte skilde sig åt i princip lämnades valet av slutlig plats till COVRA.

Samma vecka som parlamentsdiskussionen om nya kämkraftanläggningar skulle äga rum ägde rum inträffade Tjemobylolyckan, vilket ledde till en senare- läggning av besluten om kämkraftutbyggnad.

I platsvalsprocessen hade miljöaspekterna knappast beaktats. Platsvals- kommittén presenterade för parlamentet de kriterier som skulle användas. Av störst betydelse var att området i fråga om fysisk planering skulle vara ett industriområde och att området skulle vara stort nog att förvara den förväntade avfallsvolymen under de kommande 100 åren. Själva det faktum att man siktade på ett industriområde sköt vid den tidpunkten miljöaspekterna mer eller mindre åt sidan.

Valet av slutlig plats överlämnades till COVRA som jämförde de tre möjliga platserna med hänsyn till geografi, infrastruktur, tillgång till kylvatten, översvämningsrisker, omgivande befolkning, kostnader m.m. På grundval av den platsoberoende MKBn bedömdes miljöpåverkan vara negligerbar och med hänsyn till de övriga nämnda aspekterna skilde sig inte de tre platserna i praktiken. Det var endast vid jämförelse av de omgivande industriernas skadliga inverkan på COVRAs anläggningar som en skillnad visade sig mellan de tre möjliga platserna. COVRA presenterade i juni 1986 sin prioritering av platsen inom industriområdet Vlissingen-Oost, en plats nära kärnkraftverket i Borsele.

• Sida 92
•  Original

Denna plats i industriområdets utkant medförde minst inverkan på COVRAs an- läggningar. COVRAs val accepterades av regeringen och därefter inleddes en tillståndsprocedur i slutet av 1987.

Som en del av tillståndsansökan överlämnades en platsspecifik MKB till myndigheterna. Beräkningarna i denna beskrivning visade att strålningsdosema för allmänheten såväl vid normal drift som vid incidenter och olyckshändelser, uttryckt i individuell mortalitetsrisk, aldrig kommer att överstiga nivån 10.3 per år. I allmänhet bedöms sådana risker som försumbara.

Trots anläggningens låga radiologiska inverkan vid den avsedda platsen visade sig den psykologiska inverkan inte vara försumbar. Vid slutet av till- ståndsproceduren uttryckte ett litet samhälle, som är en del av Borsele kommun, på ett avstånd av 1 kilometer från anläggningen sitt nästan enhälliga missnöje med lokaliseringen. Deras invändningar baserades inte på den möjliga risknivån utan endast på det faktum att anläggningen var för nära deras bostadsområde och lätt kunde ses därifrån. Dessutom ansåg sig samhället inte vara tillräckligt informerat om den exakta lokaliseringen av COVRAs planerade aktiviteter.

Kommunfullmäktige ville inte ignorera detta samhälles oro och beslöt att undersöka möjligheterna av andra tillgängliga platser inom Borseles kommun.

En ny plats påträffades på ett avstånd av 2 km från det opponerande sam- hället. Den tidigare platsen var belägen i industriområdets utkant medan den nya platsen var mer centralt lokaliserad i industriområdet. Tillståndsproceduren för den första platsen inställdes.

Den nya platsen var helt annorlunda till form och struktur och medgav inte en direkt anpassning av de redan gjorda konstruktionerna. Nytt underlag måste utarbetas och detta överlämnades till myndigheterna i januari 1989. Den radio- logiska inverkan på den nya platsen var lika negligerbar som på den tidigare platsen. Tillstånd beviljades i augusti 1989 och byggfasen påbörjades våren 1990. Den första förvaringsbyggnaden togs i drift i november 1991. I figur 1 visas schematiskt raden av viktiga händelser.

• Sida 93
•  Original

tillsättande av en platsvalskommission anmälan överlämnad av COVRA

riktlinjer för platsoberoende MKB

råd från platsvalskommissionen: 2 kommuner erbjuder möjliga platser (3 platser)

platsoberoende MKB överlämnas av COVRA

MKB-kommissionens granskning av en platsoberoende MKB

COVRAs val av plats riktlinjer för platsberoende MKB

överlämnande av tillståndsansökan och MKB- dokumentet

MKB-kommissionens granskning av MKB

av kommunen förordad alternativ plats

ytterligare riktlinjer för den nya MKB

överlämnande av tillståndsansökan och MKB för den nya platsen

MKB—kommissionens granskning av den nya MKB tillstånd beviljat

byggstart

de första byggnaderna i drift

december 1984 mars 1985

juli 1985 oktober 1985

november 1985 januari 1986

juni 1986 juni 1986 oktober 1987

januari 1988 april 1988 november 1988

januari 1989 april 1989 augusti 1989 mars 1990 november 1991

Figur 1. Kronologisk förteckning över de olika MKB-stegen.

MKB-dokument

Under tillståndsproceduren måste COVRA utarbeta fyra olika dokument. De avsåg ansökan om bygglov, ansökan om tillstånd att släppa ut icke-radioaktivt avloppsvatten i vattendrag enligt lagen om nedsmutsning av vattendrag, ansökan

• Sida 94
•  Original

om tillstånd för anläggning, drift och utsläpp enligt lagen om kärnkraft och MKB. De två sistnämnda dokumenten var de mest arbetskrävande.

Såväl allmänheten, särskilda rådgivare till regeringen och MKB-kommis- sionen var engagerade i granskningsprocessema för de olika MKB.

I mars 1985 överlämnade COVRA en anmälan, ett översiktsdokument, till chefen för miljödepartementet och bad om riktlinjer för den platsoberoende MKB.

Förklaringen publicerades och var öppen för allmänhetens kommentarer. Totalt 146 kommentarer och yttranden mottogs, de flesta av dem kom från 12 möjliga platser för COVRA-anläggning vilka vid denna tidpunkt var aktuella. Få av kommentarerna innehöll något användbart för riktlinjerna. De flesta kom- mentarerna tog ställning mot möjligheten att välja en plats nära skribentens bostadsområde. "Ingenstans" tycktes vara den mest favoriserade platsen, näst efter Saharaöknen, solen eller tredje världens länder.

I november 1985 publicerades den platsoberoende MKB. Detta dokument var öppet för allmänhetens kommentarer men eftersom en plats ännu inte hade valts anordnades ingen offentlig utfrågning. Endast 29 kommentarer erhölls från all- mänheten.

MKB-kommissionens granskning var mycket negativ. Inkluderad i deras kri- tik var regeringens policy om nukleära anläggningar.

Det mesta av kritiken mot COVRA orsakades av de många frågor om vilka osäkerhet rådde vid tidpunkten för utarbetandet av rapporten. Inte bara platsen var okänd utan många av alternativen för delar i projektet var fortfarande under diskussion. Och naturligtvis ägde också vid denna tidpunkt rum diskussioner om ytterligare utbyggnad av kärnkraften.

Nyhetsmediemas bevakning var också i allmänhet negativ. En mycket nega- tiv atmosfär skapades kring COVRAs MKB liksom kring COVRAs aktiviteter i allmänhet. Parlamentet kom också med ett negativt uttalande, vilket var lätt att göra eftersom en plats ännu skulle väljas och ett platsoberoende MKB fort- farande återstod att överlämna. Parlamentet behövde inte vidta någon reell åtgärd.

Efter platsvalet 1986 och det definitiva uppskjutandet av beslut om expansion av kärnkraften överlämnade COVRA den platsberoende MKB för den första Borseleanläggningen hösten 1987. På begäran av regeringen tog MKB fort- farande hänsyn till inverkan av avfall från ett expanderande kämkraftprograrn.

Två offentliga utfrågningar organiserades vid vilka blott 57 personer deltog. Totalt mottogs 339 skrivna invändningar och av dessa var 26 från människor

• Sida 95
•  Original

som bodde inom ett avstånd av 5 km från platsen. Ytterligare 119 kom från återstoden av Borsele kommun.

Inom ett avstånd av 5 km från platsen bodde 4630 människor, medan hela kommunen Borsele hade 19 908 invånare. De flesta invändningarna var iden- tiska.

MKB-komrnissionens granskning var positiv till den föreslagna COVRA- anläggningen. Till och med några uppskattande kommentarer hade gjorts. Ännu en gång kritiserades regeringen för platsvalsprocessen. Kommissionen hade också uppfattningen att regeringen borde ha gett allmänheten mer information om policy och procedurer. Dessutom ifrågasatte den genomförandet av expansionen av kämkraftprogrammet och den nämnde att allmänheten inte till fullo insåg risken med COVRAs aktiviteter.

Nyhetsmedierna tycktes inte vara intresserade av kommissionens positiva be- dömning. Endast ett fåtal artiklar visade sig i tidningarna där det angavs att MKB-kommissionen gjorde kritiska anmärkningar och att informationssystemet var otillräckligt.

I parlamentet ägnades minimal uppmärksamhet åt MKB. Icke desto mindre tycktes kommissionens kommentarer om allmänhetens bristande uppskattning och den dåliga informationen från de behöriga myndigheterna tända de negativa känslorna i det på endast 1 km avstånd från anläggningen belägna samhället. I en lokalt organiserad "folkomröstning" uttryckte 700 vuxna från detta samhälle sitt missnöje med placeringen av anläggningen. Kommunfullmäktige beslöt att söka en annan plats.

I januari 1989 överlämnades MKB-dokurnentet för den andra Borseleanlägg- ningen och nya ansökningar överlämnades. I den offentliga utfrågningen deltog 52 registrerade personer. Mängden skriftliga invändningar hade emellertid ökat tiofalt. Det räknades samman 3642 namn på personer som opponerade sig. Listor med namn var bifogade rapporter om invändningar. Standardiserade rapporter med invändningar kopierades och spreds bland allmänheten med rådet att opponera mot COVRA-anläggningar genom att skriva under dessa rapporter. Av 3642 invändningar var 1044 från människor som bodde inom 5 km från anlägg- ningen. Från återstoden av Borsele kommun mottogs 778 invändningar. Det var helt klart att den tidigare protesten 1987 hade skapat en struktur inom kommunen som lätt kunde mobiliseras för att göra invändningar igen.

MKB-kommissionen samlade bedömning skilde sig inte väsentligt från MKB -bedömningen för den första Borseleanläggningen. Frågan om allmänhetens insikt betonades ånyo.

• Sida 96
•  Original

Medierna bevakning var minimal. Inte ens det stora antalet invändningar bedömdes som nationellt nyhetsstoff. Endast de regionala tidningarna ägnade frågan utförlig uppmärksamhet.

Parlamentet bad chefen för miljödepartementet att bekräfta att beräkningarna i MKB-dokumentet kontrollerats av MKB-kommissionen.

Effektivitet, avgränsningar och erfarenheter

Att utarbeta en MKB och diskutera den i en MKB-process föranleder en för- slagsställare att först ägna uppmärksamhet åt miljöfrågor och därefter samla in alla miljöaspekter i ett dokument. En aktivitets inverkan på miljön och särskilt dess bedömning är ett tvärvetenskapligt och därför ett komplext ämne. MKB- processen såsom den tillämpats i Nederländerna är mycket effektiv för att struk- turera detta.

Bedömningen av en oberoende grupp av tvärvetenskapliga experter är mycket värdefull och har visat sin effektivitet. Med denna oberoende bedömning kunde både parlamentet och regeringen ganska lätt övertygas om den negliger— bara inverkan av COVRAs aktiviteter. Begäran om motexpertis kunde vid flera tillfällen också direkt avfärdas.

En MKB bör bestå av ett begränsat antal sidor och bör vara tillgänglig och begriplig för en bred publik. Som en konsekvens måste förslagsställaren välja ut vilka frågor som verkligen är viktiga och han måste också kunna förenkla. Detta medför automatiskt avgränsningar. Urval, och därmed utelämnande, kommer all- tid att orsaka kritik. Men det är en illusion att tro att man kan göra upp en MKB som kan nå många bland den stora allmänheten. Det är också en illusion att tro att en MKB om kontroversiella frågor kan diskuteras objektivt med allmänheten. Många bedömningar är och kommer att vara grundade på känslor. Målet för en MKB bör därför vara att nå primärt engagerade beslutsfattare och MKB-kommis- sionen och så långt det är möjligt lokalt engagerade grupper. Effektiviteten bör ligga i att understödja beslutsprocessen snarare än att vara något PR-dokument.

Procedurema och rollerna för de olika aktörerna i en procedur är svåra att förstå för den stora allmänheten. Det bör göras klart att för en ordnad besluts- process vissa procedurer måste följas. Det innebär också att myndigheter/besluts- fattare strängt måste följa procedurerna. Avvikelse från överenskomna steg i en procedur förvirrar allmänheten och alla andra som inte direkt kontaktats om av- vikelsen. Det är uppenbart att hemliga uppdrag och dolda dagordningar är för- ödande för deltagandeprocessen.

• Sida 97
•  Original

Det som är ämnet för diskussion i en procedur skall hållas så klart som möj- ligt. Man bör inte blanda valet av en viss policy med valet av en anläggning och den slutliga utformningen av utrustningen. I det specifika fallet med COVRA skulle processen ha varit klarare om först och främst en MKB hade utarbetats för den policy som skall tillämpas för radioaktivt avfall med deltagande av den stora allmänheten och grupper som representerar specifika intressen i samhället. Det slutliga beslutet om en policy ligger naturligtvis i parlamentets godkännande. Som ett andra steg kunde en MKB för platsval ha utarbetats. I COVRA-fallet dominerades platsvalet av om det administrativt kunde genomföras, av begräns- ningar i den fysiska planeringen och av den lokala förvaltningens villighet att samarbeta. Som ett sista steg kunde en MKB ha uppgjorts för en aktuell aktivitet som skulle utföras på en viss plats. I denna sista process kunde lokalbefolk- ningen kontaktas direkt. Deras medverkan borde sökas i verkställighetsfasen eftersom på det sättet den lokala förvaltningen kunde känna aktiviteten som deras. Lokal opposition kan med ett sådant förfarande minimeras.

Av egna erfarenheter har vi lärt att det tar lång tid att få allmänhetens för- troende. Det är svårt att få en ny aktivitet accepterad om man inte kan visa ett bra exempel i närheten. Man måste vara så öppen mot allmänheten som det är möjligt och man måste följa väl utstakade klara linjer. Att ändra målen efter några år leder till förlust av förtroendet. För en organisation som skall hantera den slutliga förvaringen för utbränt kärnbränsle kommer det att hjälpa att få förtroende om denna organisation kan undvika intressekonflikter med avfallspro- ducentema. Organisationen bör primärt lösa ett problem åt samhället.

Offentliga utfrågningar för kontroversiella aktiviteter är inte särskilt nyttiga om de arrangeras på det klassiska sättet, där experter och beslutsfattare sitter på en upphöjd tribun i ena änden av en stor lokal för att ge publiken i lokalen möjlighet att uttrycka sin uppfattning. Det är mer effektivt att skapa små diskussionsgrupper. Ett informations- och diskussionstorg har större sannolikhet att överbrygga acceptansgapet mellan förslagsställare och publik.

Sammanfattning

Som en allmän sammanfattning kan det fastställas att MKB genomför och struk- turerar miljöfaktoremas roll i den beslutsprocess som krävs. För att emellertid få optimalt deltagande av den verkligt engagerade delen av allmänheten måste omfattningen av MKB-proceduren klart definieras och bör begränsas per procedur till:

• Sida 98
•  Original

övergripande policy om ny aktivitet, platsvalsprocessen för en politiskt accepterad aktivitet, de aktuella planerna för att bygga och konstruera på en accepterad plats inom ramen för en accepterad policy.

• Sida 99
•  Original

Diskussionsreferat

Relation mellan behörig myndighet och MKB-kommission

I diskussionen beskrivs relationen mellan den behöriga myndigheten och MKB- kommissionen i Nederländerna mera detaljerat. Vilka behöriga myndigheter som deltar i MKB-processen anges i olika lagar. Den nederländska MKB-lagen inne- håller regler för samordning som innebär att MKB för olika miljötillstånds- ansökningar skall vara integrerade så att samordning kan äga rum om det behövs för alla andra beslut där en MKB behövs.

Riktlinjer för innehållet i MKB-dokumentet utarbetas av den behöriga myn- digheten med hjälp av råd från kommissionen och yttranden från allmänheten. Dessutom konsulteras rådgivare från olika ministerier.

Utvecklingen av alternativ är en grundläggande del av MKB-processen. I Nederländerna föreligger krav på utveckling av alternativ. Det är också ett for- mellt krav" att i varje MKB ett alternativ utarbetas som är mest miljövänligt. Vad som är mest miljövänligt kan inte förklaras generellt. Det beslutas då omfatt- ningen fastställs. Det är viktigt att detta alternativ utarbetas som fullvärdigt och likvärdigt med övriga alternativ. Alternativet bör vara rimligt vilket innebär att det inte får dra orimliga kostnader eller innebära risker för förslagsställaren. Jules Scholten ansåg att sökanden inte redan från starten skall klaga över att det mest miljövänliga alternativet är alltför dyrt eller inte motsvarar standarderna eller att tekniken fortfarande befmner sig under utveckling. I Nederländerna finns det flera exempel på att sådana klagomål framförts av sökanden och sedan visat sig vara felaktiga. I vissa fall var det inte för dyrbart eller visade det sig att tekniken redan var tillämpbar. I slutänden måste därför förslagsställaren utöka MKB-dokumentet och lägga till det mest miljövänliga alternativet.

I det nederländska systemet utarbetas ett MKB-dokument av sökanden och inges till den behöriga myndigheten. Därefter har den behöriga myndigheten sex veckor på sig för att bedöma om MKB-dokumentet har tillräcklig kvalitet för att publiceras och bli föremål för offentlig granskning. Under granskningen, som äger rum enligt fastställda specificerade riktlinjer, framlägger allmänheten och MKB-kommissionen sina yttranden över innehållet i MKBn. Granskningen skall fokuseras på frågan om MKB-dokumentet har tillräcklig kvalitet för att ligga till

• Sida 100
•  Original

grund för ett beslut. Om kvaliten bedöms som otillräcklig måste MKB— dokumentet få tillägg.

Sören Norrby tog upp en fråga om tillägg till MKB—dokumentet. Han un- drade om tilläggen till MKB-dokumentet krävs av MKB-kommissionen eller av den behöriga myndigheten och huruvida dessa tillägg måste underkastas offentlig granskning?

Jules Scholten svarade att i princip är det den behöriga myndigheten som beslutar om tillägg till MKB skall utarbetas. I de flesta fall följs dock kommis- sionens rekommendationer om fråga om tillägg kommer upp. Han slog också fast att det är allmänt accepterat att även underkasta tillägg offentlig granskning för att främja en öppen process.

Värdering av miljöpåverkan

Värdering av miljöpåverkan genomförs vid två olika tillfällen i MKB-processen. Första gången innan ett beslut fattas då miljöpåverkan med olika alternativ jämförs. Andra gången när projektet har implementerats och en värdering genomförs för att undersöka hur den predikterade påverkan som angetts i MKB- dokumentet har visat sig bli efter det att projektet förverkligats. Denna utvärdering kan betraktas som ett kontrollprogram men även som en möjlighet att samla kunskap för framtida projekt.

I det nederländska MKB-systemet måste ett program för utvärdering göras upp av den behöriga myndigheten vid samma tidpunkt som beslutet fattas om tillstånd för projektet.

Hans D.K . C odée förklarade att för COVRA är det bestämt att en utvärdering skall göras vart femte år. Detta betyder att den första utvärderingen skulle presenteras i slutet av 1994.

Jules Scholten slog fast att utvärderingen är den svagaste länken i hela MKB- processen. Detta bekräftades av Rob Verheem i hans presentation av EG- direktiven om MKB. Den granskning av MKB-processen som gjorts av EG vi- sade att bland EG-ländema Nederländerna var det enda land som hade krav på utvärdering i MKB-processen. En utvärdering är dock av stor betydelse för att samla erfarenheter och lärdom för framtiden.

En förklaring till varför en utvärdering är en så oönskad del av MKB- processen gavs av Jules Scholten. När den behöriga myndigheten har fattat ett beslut om ett visst projekt och det visar sig att den verkliga påverkan är mycket värre än den predikterade måste den behöriga myndigheten medge att de fattat

• Sida 101
•  Original

ett felaktigt beslut. Detta kan vara obehagligt för myndigheter och beslutsfattare att medge.

I fråga om utvärdering underströk Lars Högberg att det för reaktorsäkerhet har blivit en internationellt erkänd princip att ha en periodisk värdering av säkerheten hos reaktorer i drift. Han ansåg vidare att principen om periodisk värdering av säkerheten, vilken kallas något olika i olika länder, är mycket god. Denna princip borde även tillämpas på hanteringen av avfall. Han var helt in- förstådd med att det inte är enkelt för en behörig myndighet att medge att de förbisett något i den ursprungliga tillståndsprocessen. Men om processen institutionaliseras för både den som driver anläggningen och för den behöriga myndigheten, kommer den uppfattas mera som en inlämingsprocess, där ny teknik införs och då blir det kanske enklare att göra anpassningar och förbätt- ringar under drifttiden.

Allmänhetens deltagande

Lärdomar från Nederländerna

Den första lärdomen från de nederländska erfarenheterna med avseende på all- mänhetens deltagande är att allmänhetens engagemang under förberedelse- fasen är mycket viktig. Jules Scholten ansåg att om allmänhetens deltagande endast tillåts under granskningen av MKB-dokumentet och efter det att tillståndsansökan har ingetts av förslagsställaren är det ofta för sent att beakta nya idéer och förslag i beslutet. Allmänheten bör därför ha möjlighet att under förberedelsefasen, innan MKB utarbetas, framföra sina idéer. Därför är det viktigt att engagera allmänheten redan då de specifika riktlinjema för MKB- dokumentet utvecklas.

En andra lärdom gäller då avsiktsförklaringen eller amnälan om start av ett projekt ges av förslagsställaren. Av de nederländska erfarenheterna hittills kan det bedömas att det är av stor betydelse att förslagsställaren presenterar rätt slags information redan i processens begynnelseskede.

Den tredje lärdomen från de nederländska erfarenheterna är behovet av en klar och begriplig sammanfattning. Allmänheten läser huvudsakligen samman- fattningen av MKB-dokumentet. Den information som ges i beskrivningen av miljöpåverkan är ofta alltför omfattande för allmänheten att smälta. Av denna anledning bör mer uppmärksamhet ägnas en bra och tydlig sammanfattning av konsekvensbeskrivningen. Ett allmänt råd från MKB-kommissionen till förslags-

• Sida 102
•  Original

ställaren är att mer uppmärksamma utarbetandet av sammanfatmingen eftersom den är den del av dokumentet som läses mest, inte bara av allmänheten men även av beslutsfattare.

Slutligen bör en MKB utarbetas för olika beslutsnivåer, först på policynivå, därefter för lokalisering och till sist för beviljandet av tillstånd för projektet. Allmänheten bör engageras i alla dessa stadier och under varje stadium bör deltagandet organiseras på lämpligt sätt.

Sammanfattningsvis underströks det av många talare att allmänheten bör engageras tidigt i MKB-processen. Det finns flera sätt för allmänhetens del- tagande. Exempelvis kan kommunala kontaktgmpper bildas med representanter som allmänheten har förtroende för. Vidare underströks betydelsen av att utforma en sammanfattning som för allmänheten är klar och begriplig och samtidigt i vetenskaplig mening korrekt.

Lärdomar från Kanada

Erfarenheter i fråga om allmänhetens engagemang i Kanada presenterades också och diskuterades. Donald M. Gorber underströk behovet av en samarbets- process där allmänheten är engagerad på ett tidigt stadium och har en roll i beslutsfattandet.

Géraldine Underdown noterade att i fråga om det i Kanada använda käm- bränslet hade det varit ett allmänt engagemang från de allra tidigaste stadierna i utvecklingen av programmet självt. Hon höll med Donald M. Gorber om att ett tidigt engagemang från allmänheten är väsentligt men att hon i synnerhet under- strök behovet av lika villkor för allmänheten och de vetenskapliga experterna och de andra intressenterna när det gällde att utveckla en lösning som både är tek- niskt riktig och acceptabel för samhället. Av detta skäl upprepade hon behovet av att "bli överens om den vetenskapliga grunden" innan allmänhetens granskning genomförs och innan plats bestäms. Hon nämnde också att kommunerna borde engageras i övervakande aktiviteter både under driften av en avfallsanläggning och då en avfallsanläggning har stängts.

L.W. Shemilt erinrade om arbetet i den rådgivande kommittén till AECL, vars medlemmar nomineras av olika vetenskapliga och professionella sarnmanslut- ningari Kanada. Medlemmarna väljs inte av AECL. Kommittérapportema offent- liggörs som årliga rapporter (tretton stycken hittills), som är allmänt tillgängliga. Detta representerar ett försök att bredda den allmänna kunskapen om forsknings- program och om avfallshantering och håller värderingsprocessen öppen.

• Sida 103
•  Original

Garry Brewer från USA avslutade diskussionen om allmänhetens deltagande genom att säga att hela frågan om att försöka klarlägga målgruppen för rappor- ter, möten etc. är kanske en av de mest underskattade. Han nämnde ett exempel från sitt arbete på Nuclear Waste Technical Review Board (Styrelsen för teknisk granskning av kärnavfall) där rapporterna tenderade att bli helt tekniska och skrivna för andra experter. När frågan "För vem skriver vi denna rapport?" ställdes visade det sig att man skrev för fel målgrupp. Sedan dess har NWTRB verkligen ansträngt sig att skriva på ett annat sätt. Han slutade med att säga: "Frågan om för vem vi gör arbetet är den viktigaste i hela detta möte".

Kommunalt veto

Arne Hellsten från Malå kommun frågade om det finns ett kommunalt veto i Kanada eller Nederländerna. De nederländska deltagarna deklarerade att det inte finns en formell vetorätt för kommuner. Men en kommun kan skjuta upp ett slutligt avgörande om byggnadsfasen. Ytterst kan regeringen upphäva ett kommunbeslut. Men det bör understrykas att det är omöjligt att skapa något inom en kommun som kommunen inte önskar. Enligt Hans Codée borde ett veto inte behövas.

De kanadensiska deltagarna förklarade att lagen i Kanada är helt klar. Högre regeringsnivå har auktoritet över lägre nivå. En kommunal styrelse kan inte upp- häva ett beslut i provinsstyrelsen. Kommun och provinsstyrelse kan inte upphäva ett beslut fattat av den federala regeringen. Allting som har med radioaktivitet eller kämanläggningar att göra är en federal angelägenhet varför det inte finns något veto på provinsnivå eller kommunal nivå. I den lokaliseringsprocess som drivs i samverkan, har delar av ansvaret för processen givits till kommun- styrelsema. Genom att gå med frivilligt kan de besluta om ja eller nej. Samman- fattningsvis finns rent juridiskt inte något veto. I en lokaliseringsprocess i samverkan har dock konununema ett primärt inflytande.

• Sida 104
•  Original

• Sida 105
•  Original

EUs direktiv om MKB - några erfarenheter

Rob Verheem

Inledning

I detta föredrag presenteras information om bestämmelserna i det befintliga råds- direktivet om MKB för projekt 85/337 (avsnitt A), några av de viktigaste er- farenheterna från kommissionens rapport om genomförandet av direktivet (avsnitt B), särskilt i fråga om att engagera allmänheten (avsnitt C) och en kort diskussion om förslaget till modifiering av direktivet (avsnitt D).

A. EG-direktivet om MKB för projekt (85/337)

Direktiv 85/337 har karaktären av en "ramlag". Det fastställer grundläggande vär- deringsprinciper och procedurkrav och överlåter därefter åt medlemsstaterna att med stor frihet överföra detaljerna till nationell lagstiftning, under förutsättning att grundkraven respekteras.

För att ge en fullständig bild anges nedan såväl de grundvillkor enligt direktivet som krävs (vilket anges med symbolen !) och vilka som inte krävs (symbolen III) i förteckningen nedan. Där grundvillkor inte krävs betyder det inte att de inte kan vara del av MKB-processen i en viss medlemsstat. Det ankommer på medlemsstaten att besluta om det bör eller inte bör krävas.

Nedanstående översikt är endast avsedd att ge en överblick av de viktiga be- stämmelserna i direktivet. Den är inte avsedd att vara en definitiv legal tolkning.

Viktiga bestämmelser är:

! Projekt med signifikant inverkan på miljön bör bli föremål för en MKB- process innan samtycke ges.

• Sida 106
•  Original

Undantag och befrielse från denna allmänna skyldighet är begränsad. Befrielse är möjlig endast i undantagsfall. Projekt enligt bilaga 1 till direktivet bör alltid bli föremål för en MKB- process. För projekt enligt bilaga 2 kan medlemsstaterna specificera omständigheter då en NIKE-process inte är nödvändig. Ansvaret för att utarbeta den begärda miljöinforrnationen (härefter kallad "MKB") åligger projektören. Typer av miljöpåverkan som skall omfattas av MKB definieras (artikel 3). Fastän direktivet erkänner betydelsen av en avgränsningsprocess som en del av MKB-processen finns det inte någon bestämmelse om vare sig metod eller procedur för en sådan process. Starten för en MKB-process specificeras inte (t. ex. om det skall eller inte skall göras en offentlig publicering). Det sätt på vilket den verkliga processen skall genomföras specificeras inte. Myndigheter som besitter information som är relevant för processen skall göra den tillgänglig för projektören. Projektören är skyldig att överlämna MKB till de behöriga myndigheterna. Innehållskrav specificeras (allmänna innehållskrav i bilaga 3, minimikrav på innehåll i särskilda situationer i artikel 5.2). Det finns ingen specifikation av den blankett på vilken en MKB skall göras upp (d.v.s. om ett separat dokument behövs eller inte). Det finns inga bestämmelser om en procedur för att granska kvalitén på en MKB. MKB skall göras tillgänglig för de utsedda miljömyndighetema. Både ansökan om bifall och MKB bör offentliggöras. Den "berörda allmänheten" bör få en möjlighet att kommentera innan projektet initieras. Det finns några bestämmelser om samråd mellan medlemsstater i fråga om gränsöverskridande inverkan. I/El Informationen i MKB och information som erhålls vid samråd bör "beaktas"

| El

i beslutet. Det finns dock inga bestämmelser om procedur eller metod för hur detta bör göras, eller det stadium då detta bör äga rum. Beslutet skall offentliggöras. Det finns inga bestämmelser för övervakning eller utvärdering av genom- förandet av projektet och dess inverkan på miljön.

• Sida 107
•  Original

Tillämpningsområde

I fråga om nukleära anläggningar gäller EIA-direktivet för följande projekt: Bilaga 1: en MKB-process är obligatorisk i fråga om: 1) kämkraftanläggningar och reaktorer (utom forskningsreaktorer med mindre än 1 kW termisk belastning 2) anläggningar konstruerade enbart för permanent förvaring eller kvittblivning av kämkraftavfall

Bilaga 2: Medlemsstater bör överväga huruvida en MKB-process behövs för installation av anläggningar för att: 1) producera/anrika kärnbränsle 2) upparbeta använt bränsle 3) insamla/bearbeta radioaktivt avfall

B. Rapport om genömförande av direktivet

I artikel 11 i direktivet bestäms att "fem år efter notifiering av detta direktiv skall kommissionen tillställa Europaparlarnentet och rådet en rapport om dess genomförande och effektivitet". Denna rapport godkändes i april 1993 och om— fattar perioden från 1985 till 1991, med några ytterligare upplysningar fram till mitten av 19921. Nedan anges några av de väsentligare erfarenheterna.

Fördelar

Rapporten visar att, fastän många medlemsstater 1991 ännu befann sig i de tidigare skedena av genomförandet så började planering, utformning och godkännande av projekten påverkas av MKB—processen. Miljömässiga fördelar har uppnåtts härigenom såsom: - vägledande myndigheter har försetts med miljöinformation att användas vid utvärderingen av individuella projektförslag

] "Rapport från kommissionen om genomförande av direktiv 85/337/EEC om utvärde-

ring av vissa offentliga och privata projekt om miljön" — COM(93)28/vol. 12, Bryssel, 2 april 1993.

• Sida 108
•  Original

mildrande åtgärder och möjliga modifieringar har kunnat identifieras innan projektet realiserades;

utsedda miljömyndigheter har formellt engagerats i projektanalysprocessen - om än inte helt tillfredsställande - vilket har lett till en större medvetenhet om miljöpåverkan.

Punkter för ytterligare uppmärksamhet

Rapporten visar också att den fulla effekten av direktivets positiva miljöeffekt ännu inte har uppnåtts, bl.a. av följande skäl:

MKB-processen startar i många fall inte tidigt nog. I själva verket får detta till följd att möjliga alternativ undandras övervägande; tillräcklig kvalitetskontroll av MKB och av MKB-processen själv är inte alltid för handen; mildrande åtgärder av en vidare natur och alternativ integreras slumpvis och på ett olämpligt sätt i planeringen och utformningen av projekten; MKB-processens bidrag till det slutliga beslutsfattandet och dess betydelse för övervakning av projektets genomförande är inte så klart eller effektivt som det kunde vara.

I fråga om antalet MKB som har utförts och kvalitén på den i MKB—processen tillhandahållna informationen framgår att:

det är en avsevärd variation mellan medlemsstaterna i fråga om antalet genomförda MKB-processer och därigenom täckningen av projekt med sannolik betydelsefull inverkan; i ett antal medlemsstater är endast en minoritet av MKB-processema av till- fredsställande kvalitet. Det finns dock bevis på att kvalitén på de genomförda studierna är stadigt ökande allt eftersom erfarenheterna med processen ut- vecklas. Detta speglar det ökande antal som i praktiken har genomfört MKB- processer bland medlemsstaterna.

C. Allmänhetens engagemang

I fråga om allmänhetens engagemang ger rapporten en översikt av både de formella MKB-bestämmelser som etablerats inom unionsländema och de praktiska erfarenheterna av dessa bestämmelser.

• Sida 109
•  Original

Formella bestämmelser

- i de flesta länder är allmänheten engagerad i granskningsstadiet av MKB- processen, d.v.s. efter att miljöstudien/miljöstudiema (MKB) har genomförts och innan beslut har fattats. Endast i ett fåtal länder är allmänheten också engagerad i tidigare stadier av processen, t.ex. under bestämmandet av omfattningen, då innehållskraven på de erforderliga studierna fastställs; - i fråga om tillgängligheten av MKB för allmänheten, måste i nästan alla länder den begärda miljöinforrnationen utformas som ett separat dokument och allmänheten bör ha möjlighet att ta del av detta dokument på bestämda platser och vid bestämda tidpunkter. I vissa länder är endast sammanfatt- ningen av MKB tillgänglig; i andra länder kan man ta del av MKB endast under en begränsad period; och i återigen andra länder får alla sin egen kopia av MKB; - i nästan alla länder har allmänheten möjlighet att avge skriftliga kommen- tarer till MKB; dessutom anordnas i vissa länder offentliga möten eller utfrågningar. Allmänheten har generellt rätt att kommentera, även om i några länder vissa begränsningar har lagts på den allmänhet som skall rådfrågas; - i alla länder är det definitiva beslutet offentligt, inklusive en översikt av hur miljöinforrnationen har beaktats vid beslutsfattandet.

Praktisk erfarenhet

— arrangemangen för att engagera allmänheten varierar mellan länderna. I viss utsträckning är detta en spegling av existerande tradition för rådfrågning av allmänheten i olika länder; - allmänhetens tillgång till miljöinformation tycks vara tillräcklig i några länder; i andra länder rapporteras tillgången vara otillräcklig, t.ex. på grund av omöjligheten för allmänheten att få egna kopior av MKB; - arrangemangen för allmänhetens engagemang fungerar mer tillfredsställande i några länder än i andra. Bekymmer som har uttryckts i detta avseende i några länder avser: * samråd äger rum för sent i MKB-processen * den tillhandahållna informationen är för teknisk * sättet för allmänhetens engagemang känns främmande för den vanliga

lokalbefolkningen.

• Sida 110
•  Original

Rapporten konstaterar att "tillgängligheten till MKB-processen och praxis för samråd är i vissa fall svag". Till en del beror detta på förhållandet att kravet på att engagera allmänheten och utsedda miljöinstitutioner har mötts med motstånd i vissa kretsar, där det tidigare inte funnits någon praxis eller legalt krav på detta.

D. Föreslagen modifiering av MKB-direktivet

För att hantera några av svaghetema med tillämpningen av MKB inom unionen har kommissionen föreslagit medlemsstaterna vissa modifieringar i det existe- rande direktivetz. Dessa siktar huvudsakligen på att höja kvalitén på miljöinfor- mationen och klargöra omfattningen av MKB-tillämpningen inom unionen.

Kvalitet

För att höja kvalitén på MKB-processen inom unionen föreslår kommissionen att på ett tidigt stadium av beslutsprocessen en obligatorisk diskussion införs om det begärda innehållet i miljöstudiema mellan projektören, den behöriga myndig- heten och miljömyndigheten. I en föreslagen ny artikel sägs att - i fråga om pro- jekt som skall undergå MKB-process - den behöriga myndigheten definierar, till- sammans med miljömyndigheten och efter samråd med projektören, den informa— tion som projektören skall tillhandahålla. I en senare modifiering föreslås att en beskrivning av alternativen i MKB görs obligatorisk: i den utsträckning det är relevant för beslutsprocessen och rimligt med hänsyn till aktuell kunskap bör en MKB innehålla "en beskrivning av de huvudaltemativ som kan förutses och en indikering av huvudskälen till projektörens val, med beaktande av miljöeffek- tema".

2 "Förslag till ett rådsdirektiv om ändring av direktiv 85/337/EEG om värdering av miljöeffekterna av vissa offentliga och privata projekt" - COM(93) 575 - 94/0078 (SYN) - Bryssel, 16 mars 1994.

• Sida 111
•  Original

105 Omfattning

I fråga om tillämpningen av omfattningen av MKB inom unionen föreslås tre

modifieringar:

- för det första att göra MKB obligatorisk för alla projekt enligt bilaga 2 som kan orsaka en signifikant påverkan på särskilt skyddade områden vilka utsetts av medlemsstater enligt gemenskapens direktiv om miljöskyddB; denna modifiering är avsedd att styrka den betydelse som skall ges miljö- skyddet inom dessa områden; - för det andra i en ny bilaga 23 till direktivets urvalskriterier bestämma att i alla medlemsstater skall värdera huruvida eller inte projekt enligt bilaga 2 (projekt som inte påverkar särskilda skyddsområden) har en signifikant inver- kan på miljön och, därför behöver en MKB -process; avsikten med denna mo- difiering är att göra urvalsprocessen för projekt enligt bilaga 2 i olika länder inom unionen mer enhetlig och inbördes jämförbar. Figur 1 visar en översikt av de urvalskriterier som identifierats i den föreslagna bilaga 2a; - för det tredje föreslås några modifieringar i bilaga 1 och 2 till direktivet. I fråga om nukleära anläggningar föreslås att ta in följande projekt i bilaga 1 (d.v.s. projekt för vilka en MKB-process under alla omständigheter är obliga- torisk):

l) anläggningar för att upparbeta använt kärnbränsle 2) (centraliserad) temporär förvaring av radioaktivt avfall

Slutsatser

Det är ännu inte (oktober 1994) klart om de föreslagna modifieringama kommer att accepteras av rådet eller om alla modifieringar kommer att godkännas i befintligt skick. Det är dock klart att en av de återstående svaghetema i den nuvarande tillämpningen av MKB, så som den identifierats i denna rapport, lämnas opåverkad av de föreslagna modifieringama: den situation att, i många fall, användningen av MKB på projektnivå är alltför sen för att medge tillräckligt beaktande av relevanta alternativ, vilka skulle kunna ha miljömässiga fördelar. För att förbättra denna situation diskuterar kommissionen för närvarande med medlemsstaterna på en informell nivå ett utkast till ett direktivförslag om integrering av miljösynpunkter i det strategiska beslutsfattandet. Enligt the Fifth

t. ex. fågeldirektivet, bostadsdirektivet och nitratdirektivet.

• Sida 112
•  Original

Environmental Action Programme of the Commission (kommissionens femte aktionsprogram för miljön) kan ett formellt förslag till medlemsstaterna förväntas inom en nära framtid.

FIGUR 1 URVALSKRITERIER FÖR PROJEKT ENLIGT BILAGA 2

Kompletterande strategier: att etablera en process för formell samverkan med Energidepartementet att förvärva teknisk kompetens att förbi neutral i frågan om Yucca Mountains lämp- lighet att stimulera ett brett socioekonomiskt program från Energidepartementet

Figur 3. Strategier för Nye County (Från P. Niedzielski-Eichner, J.M. Williams och G.F. Blakenship, 1994)

Den andra presentationen med anknytning till förvaring av kärnavfall behandlade teori och praktik vid komplexa miljökonsekvensbeskrivningar för nukleär- och bränslecykler. Denna presentation gjordes av Anatoli A. Iskra från All-Russian Scientific-Research Institute of Chemical Technology in Moscow.

Dr Iskra presenterade en datorbaserad modell för beskrivning av miljökonse- kvenser vid behandling av använt kärnbränsle. Modellen omfattade ett komplex av miljö- och säkerhetskriterier, liksom tekniska, ekonomiska och sociala krite- rier som utvecklats för att utvärdera konsekvenser på hydrologi, geologi, luft och

• Sida 123
•  Original

mark. Modellen underlättade beräkningar på maximalt tillåtliga utsläpp, förore- ningsnivåer och utflöde. Här kommer modellen inte att beskrivas närmare, men jag vill framhålla att dagens öppenheten om förhållandena i det gamla Sovjet-

unionen ger tillgång till en stor kompetens som bör tas tillvara.

Framtida trender

Utifrån de presentationer som gjordes vid IAIA-konferensen, kan några allmänna trender ses, exempelvis, en fortsatt utveckling av MKB i samband med planer, policies och program. Behovet av miljökonsekvensbeskrivningar på dessa nivåer har framhållits av flera internationella organisationer såsom United Nations” Eco- nomic Commission for Europe, Världsbanken och Europeiska Unionen.

Anledningen till detta är att MKB alltför ofta är låst till projekterings- och utformningsfasen istället för att vara en integrerad del från början. För att möta det här behovet av att integrera MKB på ett tidigare och mer strategiskt skede bör strategisk MKB (Strategic Environmental Assessment: SEA) tillämpas.

Beskrivning av miljöeffekter på strategisk nivå är ännu under utveckling. Erfarenheter av SEA inskränker sig till ett begränsat antal länder såsom USA, Nya Zealand och till en del Nederländerna. Det finns emellertid flera problem som behöver lösas, både vad gäller metodik och procedur. Metodikproblem är relaterade till de svårigheter som hör ihop med hanteringen av osäkerhet och komplexitet i samband med prognoser på en strategisk nivå. Metoder som tilläm- pas på projektnivå är inte alltid användbara på policy- och plannivå. Procedur- problemen gäller frågor som hur SEA kan integreras i existerande planläggning och beslutsfattande. Det är tydligt att införandet av SEA i dessa procedurer kräver lösningar som är skräddarsydda för det praktiska arbetet med planering och policyutveckling.

Vid IAIA-konferensen 1994 framhölls behovet av fortsatt utveckling av SEA med särskild betoning på praktisk tillämpning. Under konferensen presenterades ca 15 föredrag som berörde SEA. De flesta av dessa presentationer rörde prak- tiska erfarenheter av SEA, till exempel avfallshantering och markanvändnings- planering. En av dessa presentationer behandlade tillämpningen av SEA vid ut- vecklingen av det europeiska nätverket för höghastighetståg. Denna presentation gjordes av Dr José Luise Alfaro och Dr Ann Dom. I studien, som var ett pilot- försök utfört med hjälp av medel från EU, undersöktes miljökonsekvenser för tre scenarier för framtida långdistanstransporter i Europa. Resultatet från studien

• Sida 124
•  Original

kommer att fungera som grund för koordination av arbetet inom medlemsstaterna och ge riktlinjer för den nationella planeringen.

Förutom SEA så erhöll Kumulativ MKB (Cumulative Effects/Cumulative Environmental Assessment: CEA) stor uppmärksamhet på konferensen. CEA är relaterad till de kumulativa effekter som kan uppkomma vid en enskild verksam- het eller de samverkande effekter som är resultatet av utvecklingen av flera sammantagna verksamheter som attraheras till ett område.

I flera av presentationerna diskuterades CEA. I en presentation som gjordes av D. Damman och D. Cressman från Ecologistics Limited samt H. Sadar från Carleton University, EIA-Centre i Ontario, Kanada framhölls särskilt behovet av praktisk erfarenhet. För att referera till deras presentation, är förtroendet för MKB beroende på kvalitén på de prognoser som görs av förändringar i natur- miljö och socioekonomisk miljö vid enskilda verksamheter. Den senaste tiden har intresset koncentrerats till kombinerade effekter vid multipelaktiviter - cumulative effects assessment (CEA). Författarna gjorde gällande att det fanns få bra exempel på praktisk tillämpning av CEA. Icke desto mindre har allt fler exploatörer uppmärksammat behovet av CEA i MKB-sammanhang. Det är därför helt klart att metodik för CEA behöver utarbetas. Presentationen gav exempel på metodik som utarbetats för kumulativa effekter i samband med utvinning av uran i norra Saskatchewan.

Den tredje typen av konsekvensbeskrivning som fått stor uppmärksamhet vid flera IAIA-konferenser är Social-MKB (Social Impact Assessment: SIA) I SIA undersöks effekterna av en aktivitet eller utveckling i en befolkningspopulation. I Sverige fmns mycket begränsad erfarenhet av SIA. Däremot har våra grann- länder, Finland och Norge, lång erfarenhet av SIA. Länder som Kanada, USA och Australien har också erfarenhet av att tillämpa SIA.

Slutligen skulle jag vilja nämna livscykelanalys som ett angränsande ämnes- område och som diskuteras tillsammans med MKB i ett antal presentationer. I det sammanhanget kan Sverige bidra med många års forskning och erfarenhet.

Effektivitetsstudie initierad av IAIA och FEARO

Denna korta översikt över framtida trender när det gäller MKB visar hur värde- fullt det är att få till stånd ett internationellt utbyte av erfarenheter. En fortsatt utveckling av MKB kan enbart uppnås med gemensamma ansträngningar. I anknytning till detta skulle jag vilja nämna en studie som initierats av IAIA och

• Sida 125
•  Original

FEARO (Canada Federal Environmental Assessment Review Office; numera CEAA). Syftet med studien är att granska och utvärdera nuläget för tillämpad MKB. I studiens första skede (den startade i september 1993) hölls ett antal internationella workshops och möten, där bl. a. praktiska erfarenheter disku- terades med praktiker och tjänstemän. Vid dessa workshops har brister i den nuvarande lVIKB-tillämpningen identifierats och nya utvecklingslinjer dragits upp.

Representanter från de nordiska länderna deltog i den internationella effekti- vitets-studien genom en nordisk workshop som arrangerades i Finland (mars 1994). Vid den workshopen presenterades och diskuterades forskning och er- farenheter från de nordiska länderna. Resultatet från workshopen presenteras i The Nordic EIA-effectiveness workshop Tema Nord 1995:532.

Preliminära resultat från effektivitetsstudien visar på ett antal möjligheter att omedelbart stärka processen. Detta gäller bland annat upprättandet av klara riktlinjer för scoping, behov av en oberoende granskning för att säkerställa kvalitén i MKB-dokumentet samt att förbättra allmänhetens deltagande. Effekti- vitetsstudien kommer att förespråka fortsatt utveckling av MKB och korrnner därför att bli en viktig plattform för framtida forskning inom MKB-området.

Avslutning

Min slutsats från den 14:e IAIA-konferensen är att MKB idag har en självklar roll i planering och beslutsfattande i många länder. Detta gäller i synnerhet MKB för projekt. Andra typer av MKB såsom SEA och kumulativ MKB är fortfarande under utveckling och mer experimentell forskning behövs för att få till stånd en bredare tillämpning. Här kan Sverige både lära från andra länder och bidra med kompetens.

Avslutningsvis skulle jag vilja betona betydelsen av MKB i samband med lokalisering av ett slutförvar för använt kärnbränsle. MKB är inte bara en syste— matisk studie av möjliga lösningar och potentiella effekter, det skapar också en plattform för en diskussion om lokalisering och utformning av projekt. Vid genomförandet av MKB bör uppmärksamhet ges åt båda dessa aspekter för att på det sättet minska negativ miljöpåverkan och främja demokratisk besluts— fattande.

• Sida 126
•  Original

• Sida 127
•  Original

Diskussionsreferat

Rob Verheems inlägg gav upphov till tre huvudfrågor. Den första frågan gällde harmonisering. Är någon del av MKB-direktivet harmoniserat, t.ex. genom dom- stolsbeslut? Den andra frågan gällde hur direktivet är integrerat i de olika medlemsstaternas lagstiftning. Den tredje frågan gällde hur ESPOO-konventionen är relaterad till MKB-direktivet.

Rob Verheem kommenterade att frågan om MKB borde harmoniseras eller inte, varit uppe till diskussion i åratal bland EU:s medlemsstater. Experternas övergripande syn är att harmonisering inte är en vidare bra idé. MKB borde ar- beta inom den för beslutsfattande specifika miljön i varje land. I själva verket är det detta system som har valts av EU, systemet med närhetsprincipen. Detta betyder att man anger minimikrav som alla medlemsstater, oberoende av system, bör följa. Dessa minimikrav är direktiven, vilka helt överlämnar till medlems- staterna hur de skall omsättas i handling.

Det har varit omfattande diskussioner om harmonisering under utarbetandet av ESPOO-konventionen. Då beslöt experterna också att harmonisering inte var en bra idé. Det borde finnas en miniminivå eller grundnivå för kvalitetskrav på miljöprognosticering eller på processen, och dessa kvalitetskrav borde vara desamma i alla länder. Vissa studier pågår dock för att undersöka om det finns mer eller mindre framgångsrika metoder så att medlemsstater kan lära något av varandra.

Frågan om implementering är av liknande karaktär. Det finns för närvarande tolv länder i EU och man kan se tolv olika sätt att integrera MKB i beslutspro- cessen. Nederländerna har t.ex. valt att ha en övergripande MKB-lag och alla sektorlagar, d.v.s. lagar för skydd av vatten, jord etc., måste stämma överens med denna lag. Det är ett slags paraplysystem. I Tyskland har man valt att integrera ett lämpligt MKB-system eller MKB-process i var och en av de individuella sektorlagama. Det finns således en MKB-process för skydd av jord, en annan för stadsplanering etc. Fördelen med detta system är att man på ett optimalt sätt kan integrera MKB-processen i den befintliga processen för beslutsfattande. Nackdelen är att det är mycket svårt att se miljöpåverkan på ett integrerat sätt.

Vad gäller den tredje frågan om ESPOO-konventionen nämnde Rob Verheem att i artikel 7 i det befintliga direktivet finns det redan arrangemang för konsulta- tioner mellan länder i fråga om gränsöverskridande påverkan. I samband med

• Sida 128
•  Original

modifiering av direktivet föreslår nu EU-kommissionen att MKB-direktivet helt anpassas till ESPOO-konventionen. Det som nu står i ESPOO-konventionen är det som kommer att stå i MKB-direktivet när det har modifierats, under förutsättning att medlemsstaterna accepterar modifieringen på denna punkt.

Jules Schatten frågade Berit Balfors om hon såg kumulativ miljövärdering, strategisk miljövärdering och andra former av MKB som i realiteten olika system som tillägg till värderingen av miljöpåverkan eller blott som olika sätt att värdera miljöpåverkan.

Berit Balfors noterade att det nu finns en mängd olika riktningar, SEA (Strategic Environmental Assessment), CEA (Cumulative Environmental Assess- ment), SIA (Social Impact Assessment). I frarntiden borde dessa olika typer av konsekvensbeskrivningar integreras. Vid värdering av miljöpåverkan borde även andra frågor, t.ex. ekonomiska och sociala frågor, beaktas. Vi befinner oss fortfarande på en mycket grundläggande nivå med separat hantering av dessa frågor. Med ledning av dokument som presenterats på IAIA-konferensen kan man dra slutsatsen att i SEA kan kumulativ påverkan hanteras på ett bättre sätt.

• Sida 129
•  Original

MKB som verktyg i beslutsprocessen i Sverige

Carl-Axel Petri

Innehåll i en miljökonsekvensbeskrivning inför slutförvaring av använt kärnbränsle

I samband med att krav på miljökonsekvensbeskrivningar infördes 1991 i bl.a. naturresurslagen ansågs det inte lämpligt att i lagtexten i detalj ange vad en sådan konsekvensbeskrivning skall innehålla. Vad som exakt bör ingå i en miljö- konsekvensbeskrivning får sålunda avgöras från fall till fall av föreskrivande myndighet beroende på arten och omfattningen av verksamheten i fråga (jfr 5 kap. 2 & naturresurslagen, 3 a & förordningen om kärnteknisk verksamhet, 13 ä 3 st miljöskyddslagen, 13 kap. 21 å andra stycket vattenlagen, 25 & naturvårds- förordningen jämfört med prop. 1990/91:90 s. 176 och 12 5 andra stycket förord- ningen om miljökonsekvensbeskrivningar där det framgår att prövande myndig- heter i varje enskilt ärende beslutar vad en miljökonsekvensbeskrivning skall innehålla). Enligt förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar skall dock en

• Sida 150
•  Original

sådan beskrivning innehålla en motiverad redovisning av alternativa lokalise- ringar och utforrnningar samt uppgifter om konsekvenserna om den sökta åtgär— den inte vidtas (12 å).

Utifrån arbetsgruppens uttalade målsättning att föreslå en så långt som möjligt gemensam syn avseende innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning inför slutförvaring av använt kärnbränsle m.m. understryker arbetsgruppen i promemo- rian att de uttalanden som görs där syftar till att ge vägledning (men ej föreskrifter) för sökanden i dennes arbete.

Arbetsgruppen framför att en miljökonsekvensbeskrivning bör grundas dels på myndighetemas specifika bedömningar inom resp. ansvarsområde, dels på vad som regleras i 5 kap naturresurslagen, regeringens proposition med förslag till miljöbalk, förordningen om miljökonsekvensbeskrivningar samt vad som går att utläsa av förarbeten och internationell praxis (jfr 5 kap 3 & naturresurslagen, prop. 1994/95:10 [kap. 8], 12 & förordning om miljökonsekvensbeskrivningar och prop. 1990/91:90).

Med denna utgångspunkt har samarbetsgruppen dragit vissa slutsatser och ger bland annat följande preliminära rekommendationer beträffande miljökonsekvens- beskrivningens innehåll: - Miljökonsekvensbeskrivningen bör vara så bred och ha sådan kvalitet att den kan användas vid prövning enligt såväl naturresurslagen som övriga lagar. - Miljökonsekvensbeskrivningen skall redovisa inverkan på miljön, människors hälsa och säkerhet samt hushållningen med naturresurser. Beträffande redo- visningen av miljö och hälsa förutsätts att inverkan orsakad av joniserande strålning - d.v.s. säkerhet och strålskydd — analyseras ingående (jfr regering- ens uttalande i prop. 1992/93:98 s. 28).

- För att möjliggöra en helhetsbedömning bör de samlade konsekvenserna av transportsystem, inkapslingsanläggning och slutförvar ingå i miljökonse- kvensbeskrivningen. Detta innebär bl.a. att inför prövning av en inkaps- lingsanläggning behöver övriga delar i slutförvarets system samt den långsiktiga säkerheten i ett slutförvar belysas i en miljökonsekvensbe- skrivning. På motsvarande sätt behöver platsens lämplighet för slutförvar - inför prövning av en ansökan om detaljundersökning - diskuteras i en sådan beskrivning. Detta leder, enligt gruppens bedömning, till att beslut om tillstånd för drift av en inkapslingsanläggning inte kan fattas förrän frågan om beslut om tillåtlighet och lokalisering av ett slutförvar är klar. - Miljökonsekvensbeskrivningen skall redogöra för alternativa system och utformningar, alternativa lokaliseringar och nollaltemativ. I arbetspro-

• Sida 151
•  Original

memorian preciseras dessa begrepp och en diskussion förs om hur avgräns- ningar kan göras.

- I miljökonsekvensbeskrivningen bör också en ingående diskussion föras om tillförlitligheten i det underlagsmaterial som används och graden av osäkerhet i gjorda antaganden samt utförda analyser. Det kan gälla mål för prognoser, gjorda antaganden, beskrivning av existerande kunskapsbas, val och signifi- kans av data samt prognosmodeller som används. Dessutom skall framgå vem som är ansvarig för bedömningarna och ev. skäl till varför ytterligare utredning inte har ansetts nödvändig.

Hur bör en miljökonsekvensbeskrivning tas fram: MKB- förfarandet

I promemorian framför arbetsgruppen att arbetet med miljökonsekvensbeskriv- ningen bör vara en integrerad del i SKBs arbete med att ta fram ett system för slutförvaring av använt kärnbränsle m.m. från det att detta påbörjats. Arbets- gruppen konstaterar att ett sådant förfarande också är nödvändigt med beaktande av att de planer för system för slutförvaring, som SKB redovisat, kommer att bestå av flera olika anläggningar och att beslut om dessa fattas i etapper. Förfarandet vid framtagandet av miljökonsekvensbeskrivningen får därmed stor inverkan på det faktiska innehållet.

Arbetsgruppen framför vidare att för sökandens (SKBs) trovärdighet och för att möjliggöra en bred förankring av projektet i berörda kommuner, är det viktigt att allmänheten får insyn och ges möjlighet att påverka projektet på ett tidigt stadium. Arbetsgruppen menar att ett sådant öppet förfarande med tidiga påver- kansmöjligheter samtidigt leder till att sökanden får kännedom om omvärldens krav. I kämtekniklagen och strålskyddslagen saknas regler om alhnänhetens möj- ligheter att muntligen framföra synpunkter och få information. Ett sätt kunde, enligt regeringen, vara att låta Kämkraftinspektionen och Strålskyddsinstitutet närvara vid koncessionsnämndens offentliga sammanträden. Detta ger, enligt ar- betsgruppen, inte tillräckligt tidig insyn och tillgodoser knappast syftet med att ge allmänheten möjligheter att delta och påverka projektets utveckling. Gruppen menar i stället att allmänhetens insyn och påverkansmöjligheter på projektet kan tillgodoses genom ett väl upplagt samrådsförfarande.

Samarbetsgruppen drar bland annat följande slutsatser och ger bland annat följande rekommendationer beträffande förfarandet med miljökonsekvensbeskriv- ningar:

• Sida 152
•  Original

Sökanden, berörda myndigheter, aktuella kommuner m.fl. behöver kartlägga olika steg i projektutvecklingen och beslutsgången beträffande de system för slutförvaring av använt kärnbränsle m.m. som planeras. Redan tidigt behöver samband och målkonflikter identifieras. Samtidigt med detta bör bedömas vilka som är av avgörande betydelse för projektets tillåtlighet. Vid för arbetet avgörande tidpunkter bör sökanden redovisa relevant underlag, som tagits fram så långt att valet att gå till nästa detaljeringsnivå kan motiveras. För att åstadkomma ett meningsfullt arbete med framtagandet av en miljökonse- kvensbeskrivning behöver avgränsningar göras på ett tidigt stadium. Detta får dock inte hindra att, om det visar sig nödvändigt, göra omvärderingar och anpassa avgränsningarna. Sökanden avser att göra platsundersökningar på två platser och detaljunder- sökning på en plats. Samarbetsgruppen anser att antalet platser som skall studeras i utredningen inte bör begränsas på förhand. Antalet platser bör reduceras stegvis i en urvalsprocess under projektets gång. Resultaten av översiktsstudier och förstudier bör leda till att bättre kunskap finns som underlag för beslut om det antal platser som skall undersökas mer detaljerat. Sökanden måste vara beredd att ompröva tidigare beslut beroende på vilka resultat undersökningarna leder till. SKBs pågående arbete med översiktsstudier och förstudier innebär att initia- tiv till projektet nu tagits. Ett samrådsförfarande bör därför initieras. Det är sökanden som har ansvar för detta, men även berörda myndigheter, kom- muner, länsstyrelser, m.m. bör verka för att samråd initieras. Sökanden är ansvarig för upprättandet av en miljökonsekvensbeskrivning, och därmed även för utförandet av de olika undersökningar som behövs. Det är angeläget att detta föregås av tillräckliga samråd med berörda. Förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar måste präglas av stor öppen- het. Något fullständigt underlag till grund för prövning av lokalisering av slutförvar av använt kärnbränsle m.m. finns inte redovisat. Det är därför väsentligt att sökanden öppet redovisar sitt material samt de kriterier och den urvalsmetodik som man avser att tillämpa för val av platser. Olika intres- senter i samhället, inklusive berörda myndigheter och kommuner, måste också ges möjlighet att ge synpunkter på detta underlag. Genom SKBs redovisningar av forsknings- och utvecklingsprogram, och de därpå följande granskningama med remissförfaranden, tillgodoses i viss utsträckning sådana krav. Samarbetsgruppen ifrågasätter om detta förfarande är tillräckligt. För- farandet försvåras om sökanden väljer platser utan att först presentera ett underlag för detta val. Det är viktigt att SKB, innan man går vidare med fler

• Sida 153
•  Original

förstudier, presenterar de översiktsstudier som är påbörjade. Ett förfarande som - utan att föregripa en systematisk urvalsprocess - tillgodoser behov av dialog med centrala förvaltningsmyndigheter, kommuner och allmänhet bör utvecklas i lämpliga former. Detta behov gäller inte minst beträffande de kommuner som redan i dag är föremål för förstudier. Förfarandet får dock inte komma i konflikt med lagens krav att det är den som har tillstånd till verksamheten som skall vidta de åtgärder som behövs för att slutförvara kärnavfall. När lokaliseringsarbetet nått så långt att ett mindre antal platser återstår, d.v.s. senast när de s.k. platsundersökningama påbörjats är det viktigt att sökanden samråder med allmänhet, aktuella kommuner, länsstyrelser samt berörda centrala myndigheter. Förfarandet bör kännetecknas av öppenhet. Det bör dock betonas att ett samrådsförfarande inte betyder att myndigheter (eller andra deltagare) formellt binder sig före prövningen. Det är sökanden som ansvarar för innehållet i den mil jökonsekvensbeskrivning som skall föreligga inför en ansökan. Beträffande organiserandet av ett MKB—förfarande kan olika möjligheter övervägas, som t.ex. att länsstyrelsen i aktuth län, i stället för sökanden, står som sammankallande till samrådsmöten. För att underlätta samrådsförfarandet är det viktigt att de berörda kommunerna har faktisk möj- lighet, d.v.s. också resurser att delta som oberoende part. Lämpliga former för samhälleligt stöd till berörda kommuner bör etableras.

• Sida 154
•  Original

• Sida 155
•  Original

SKB:s planering av MKB-processen i samband med slutförvaring av kärnavfall

Claes Thegerstöm Hans Forsström

Sammanfattning

Planerna för slutförvaring av Sveriges kärnavfall presenteras kortfattat. Lagens krav på miljökonsekvensbeskrivningar och deras roll i programmet för slutförva- ring av kärnavfall beskrivs. SKst syn på syftet med MKB-processen redovisas mot bakgrund av de erfarenheter som nu finns från arbetet med en inkapslings- anläggning och ett djupförvar.

Miljökonsekvensbeskrivningar är av central betydelse för att få bra besluts- underlag. För slutförvaring av kärnavfall i Sverige finns det enligt SKB mycket goda möjligheter att uppfylla de krav på MKB-arbetet som bör ställas inom mo- dernt miljöskyddsarbete.

DJUPFÖR VAR

DRIFTTILLSTÄND

STEG 1 FOR 10% LAGERKAP

UNDERSÖKN.— avec— TILLSTÅND TILLSTÅND

LOKALISERING - Övesiktstudier - Förstudier - PIntsundersöknin-er

DETALJ- BVGGNADSETAPP 1 FÖR

DRlFT STEG 1 FOR ¹⁰ % LAGFRKAP

UNDERSÖKNINGAR IO % LAGERKAF'

|— _ _ _ 'I | STEG 2 | ÄTERSTÄENDE

BRÄNSLE, | | ANNAT AVFALL |

INKAPSLING

, UTVÄRDERING

DRIFTTILLSTÄND

___—_l

BVGGTILLSTÄND

DRIFT STEG 1

PROJEKTERING BVGGNADSEYAPP 1 Figur 3. Schema över de viktigaste större stegen i djupförvarsprograrnmet.

• Sida 160
•  Original

Sammanfattningsvis kan följande slutsatser dras angående inkapslingsanlägg- ningen och djupförvaret:

- En tillståndsansökan skall åtföljas av en MKB. - SKB har ansvaret för att MKB:n tas fram som underlag till ansökan. - Omfattningen av MKB:n bör växa fram i en MKB-process och MKB:n skall innehålla en motiverad redovisning av alternativ i fråga om lokalisering och utformning (inkl nollaltemativ).

Formellt skulle olika krav på MKB kunna komma att ställas enligt olika lagar. Detta skulle emellertid strida mot intentionerna bakom MKB-lagstiftningen (un-

• Sida 163
•  Original

derlag för en samlad bedömning). I stället blir det en viktig funktion hos MKB- processen att just åstadkomma ett samlat beslutsunderlag.

Referenser

l. Kämbränslecykelns slutsteg. Använt kärnbränsle KBS-3. Program för forsk- ning och utveckling, SKB februari 1984.

2. SKB -9l. Slutlig förvaring av använt kärnbränsle. Berggrundens betydelse för säkerheten, SKB maj 1992.

3. FoU-program 86, del I-IlI. Kämkraftavfallets behandling och slutförvaring. Program för forskning, utveckling och övriga åtgärder, SKB september 1986.

4. FoU-program 89, del I-lI. Kämavfallets behandling och slutförvaring. Program för forskning, utveckling och övriga åtgärder, SKB september 1989.

5. FUB-program 92. Kämkraftavfallets behandling och slutförvaring. Program för forskning, utveckling, demonstration och övriga åtgärder. Huvudrapport jämte tre delrapporter, SKB september 1992.

få?-I'M Lfé'li 'Hll'f

HIM-" | 153-"' har.-.rawrål'i

.. I|'_'l.l-'|-.=l. .':Jilhll12F'ul-F'llei' Älä-ll millii-mmm :nMMer-mlrlircfg #if:-amy

:=I' : MFF"-m=

"'_'-:'m'l-Ea'älu'lil- 'n'-WIN": a.....a. Mah.... .... WW "WN Wulfäl -'

Ii'.|." '.-.'u ' '""

www anamnmälg_ ”'" ' _

åar-armar %%aaamrlwim'wm '.

. (#.-|._: .||.-:l;i-:= -| ru .-' .'r W'" 53.53.5an ”REEF”?! älg-råd!; fungera.: L"]. ing.-2555" .'" .'| '|'-u:- 'Inwll =-.-.

maassa :. ";l-

ihn-__ . "55.- ”:=-wr-

. '. '-=.:1"=" nemi-immuna"

5.5-"MJIEI .|i".."-l' alu-l..! ”'i'-",ILH' in"-!

' 'I. Wpr'IMNuHEHH-u mm?-55953 ww._#5qma'l "'.

' . 'iåifl' I -." l" ".'."- w." .-.="--- |'|_'= 'h=I'l._|' '|'! L'Hl'å'iu'u-i'MW

! l llwwl '|'-ll- Ägg-:h'lil" |'." 'Ii'l .'|-.a; -... ""-'_l_|l'_u'l|__' lll!- '" '-_'"'l:'_4._'!".aQII

.,j... :IH' Mai ""! Jani-l'- in.-”r lull"-_l! IIJ' " _

• Sida 173
•  Original

Diskussionsreferat

Vad innefattas i begreppet tillsyn?

I anknytning till redovisningen av myndighetsrapporten samt redogörelsen av SKBs syn på MKB-arbetet ställde Lotta Westerhäll två direkta frågor till respektive föredragshållare. Den första frågan gällde myndighetsrapporten och vad som skall innefattas i begreppet tillsyn samt det anslutande ansvar som är kopplat till detta begrepp. Johan Andersson svarade att myndighetsgruppen i första hand har koncentrerat sig på vilka nya uppgifter som kraven på miljö- konsekvensbeskrivning medför. I det ansvar som följer efter att tillstånd givits för kärntekniska anläggningar ingår tillsyn över att den fortlöpande säkerheten bibehålls. Conny Hägg lade till att även en tillsynsmyndighet måste kunna ändra sig om det framkommer nytt underlagsmaterial som pekar i en annan riktning. Vad som hittills har sagts från SSI är att KBS-3 metoden uppfyller käm- tekniklagens krav när det gäller att driva utvecklingen av en lösning som ser ut att ge möjligheter för ett säkert slutförvar. Samtidigt har också tydligt sagts att det slutliga ställningstagandet inte kan tas förrän den slutliga prövningen enligt kämtekniklagen genomförs. En sådan prövning kommer att ske i flera steg, en konstruktionsbeskn'vning av en anläggning skall presenteras och därefter ligger det i tillsynsansvaret att övervaka att de säkerhetsmål som har satts upp i konstruktionsbeskrivningen och tillsynsansökan uppfylls.

Samordna MKB och tillståndsprövning?

Den andra frågan som Lotta Westerhäll ställde riktades till SKB. Frågan gällde om det finns någon diskussion inom SKB att samordna MKB- förfarandet med de båda tillståndsprövningar som krävs - undersökningstillståndet efter översiktsstudiema, förstudiema och platsundersökningama och byggtillståndet när det gäller inkapsling. Claes Thegerström svarade att det finns tydliga kopp- lingar mellan inkapslingsanläggningen och djupförvaret. Inkapslingsanläggningen skall producera en kapsel som skall ligga i djupförvaret. Av den anledningen är man förstås inom den kommun som skall hysa djupförvaret intresserad av att kapseln är bra. På motsvarande sätt vill innevånama i kommunen som har en in-

• Sida 174
•  Original

kapslingsanläggning veta vart kapslarna tar- vägen, vilken väg de skall trans- porteras etc. Det finns också frågor för varje anläggning som i stort sett bara är intressanta för den kommun som skall hysa anläggningen. Thegerström påpekade vidare att det är nödvändigt att bedriva MKB arbetet i olika nivåer. Han ansåg därför att det nu är möjligt att börja diskutera kring inkapslingen när det gäller de lokala miljökonsekvensema, men också att lyfta in de principiella koppling- arna, t. ex. olika alternativ för hur de här kapslarna skall gå iväg från kom- munen. Det finns alltså en övergripande systemnivå och under den finns en nivå där varje anläggning behandlas för sig. En del frågor hör enbart hemma på denna lägre nivå, medan andra frågor "kopplar över" mellan de två olika anläggning- arna.

• Sida 175
•  Original

Kommentar till rapporten miljö- konsekvensbeskrivningar inför ett slut- förvar av använt kärnbränsle m.m.

Inga Carlman

***********

Beteckniningen EIS används ibland synonymt med beteckningen EIA - Environmental Impact Assessment. Men EIA har numera kommit att beteckna processdelen och EIS dokumentet.

Denna trädde i kraft i oktober 1994. I Kanada hade man tidigare federala riktlinjer. Vissa provinser lagstiftade om MKB på 1970-talet.

Kriterierna som presenteras här bygger på N Lee's och S Westerlunds arbeten om EIS/EIA och MKB och kan sägas utgöra ett slags minimikriterier.

• Sida 178
•  Original

Dessa kriterier har, beroende av vilket land det gäller, olika starkt stöd i lag. I t.ex. USA är, som sades tidigare, MKB tydligt reglerat. EG:s minirnidirektiv har däremot inte alls samma fasta och tydliga struktur vad gäller innehåll och processen för en MKB. Trots detta kan vi, bl.a. med hänvisning även till UNEst kriterier, säga att den ovanstående listan i huvudsak återspeglar internationellt utbredda uppfattningar om vad ett MKB-koncept fullt utvecklat innebär som minimum.

Varför MKB?

Bakgrunden till MKB-redskapet finner man ursprungligen i den amerikanska miljödebatten i slutet av 1960-talet och de krav som ställdes på större hänsyn till miljön i inte bara tillståndsärenden utan mera för miljön ingripande beslut över huvud taget. I NEPA sägs att om ett projekt kan tänkas medföra en signifikant påverkan på miljön, ska ett tillståndsbeslut föregås av en MKB. Kravet på MKB gällde alltså där om en påtaglig inverkan kunde förutses, och inte för alla tillståndsärenden (processen för att sålla fram MKB—pliktiga projekt m.m kallas vanligen "screening").

MKB ingår nu i flera internationella konventioner samt andra överenskom- melser och rekommendationer — Esbokonventionen, Bnmdtlandrapporten och Riokonferensens dokument kan tas som exempel.

Att MKB-redskapet fått den uppmärksamhet det har i dag beror på att viktiga principer och mål för miljöskyddet m.m anses ha större förutsättningar att få genomslagskraft, om signifikant miljöstörande verksamheter föregås av en MKB. MKB-redskapet ger möjligheter att genom en process, där även allmänheten medverkar, skapa beslutsunderlag för att bättre kunna hushålla med naturresurser och således förbättra förutsättningama för att gå i riktning mot en uthållig utveckling.

Varför MKB; och just för kärnavfall?

Myndighetsrapporten inriktar sig specifikt på MKB kopplat till kämkraftsavfall. Men vad som egentligen är bakgrunden till rapporten får läsaren inte veta. Bak- grunden till rapportens avgränsning torde dock, mycket grovt tecknat, kunna beskrivas enligt följande.

• Sida 179
•  Original

Förvaring av kämkraftsavfall är en av världens mest kontroversiella till- ståndsfrågor. Det finns ett stort och utbrett motstånd mot snart sagt varje lokali- sering av detta avfall, vilket har medverkat till att problem som uppstått till följd av detta aldrig har fått några slutliga accepterade lösningar.

Att problemet med att lokalisera använt kärnbränsle uppstått hänger samman med ett antal faktorer, som på olika sätt har betydelse för en analys av den rapport som myndigheterna nu har lagt fram. Nämnas kan dels det sedan början av 1970-talet ökande motstånd som riktats mot användning av kärnkraft som energikälla för elproduktion, dels det misstroende som har riktats mot såväl dem som har haft ansvar för drift, underhåll och slutförvar, som mot de myndigheter som på olika sätt har varit kopplade till tillståndsgivning och tillsyn.6

Att det finns kommuner som i sina översiktsplaner explicit säger att man inte vill ha kämkraftsavfall indikerar ytterligare problemets tyngd. I sådana slags planer är man annars mycket sparsam med att uttryckligen avvisa verksamheter.7

Bland dem som har visat misstänksamhet/motstånd återfinns dels personer med bred och djup kunskap inom kämkraftsområdet, vilka också kan sägas till- höra den internationella gruppen experter på detta område, dels övrig allmänhet med varierad kunskap om förhållanden som har betydelse vid handläggningen av denna avfallsfråga.

Att många människor har tappat förtroendet för kämkraftsindustrin och de myndigheter som är, och har varit, kopplade till dess verksamhet beror som jag har förstått det till betydande del på den attityd som dessa har visat allmänheten. Frågor kopplade till kärnkraften har gjorts exklusiva och lyfts bort från det gängse planeringsförfarandet. Särskilt tydligt återspeglas detta i vad som hände i samband med införandet av miljöskyddslagen 1969. Dessförinnan, och av immissionssakkunniga,3 uppfattades och behandlades joniserande strålning som en stömingsform som var att betrakta som vattenförorening och som störning i grannelagsrättsligt hänseenden. Emellertid lyftes just denna stömingsform ut ur den därefter kommande miljöskyddslagen och hänfördes uteslutande till special-

6 Några skrifter som belyser detta är: Westerlund S. Vitbok om Farsmarkslagret Uppsala läns naturvårdsförbund, Märstatryck 1985, Noresson J—Å: Kynnet som försätter berg, Munkedal 1985, samt Miljövårdsberedningen 1993:1 Säkerhet och sårbarhet i det svenska energisystemet.

7 Carlman I. Kommunerna och miljöförstörelsen. (Del 1 i boken Miljöproblemens regionala variationer.) ERU rapport 80, 1994.

8

SOU 1966:65.

• Sida 180
•  Original

lagstiftningen. Därmed utestängdes till och med sakägare från procedurerna. Detta ensamt torde ha betytt mycket för att den senare handläggningen av käm- kraftsärendet har skett på ett sätt som har hållit sakägare och allmänheten delvis, inte sällan helt, utestängda från procedurerna. Det finns ett utrymme för intres— santa gissningar om hur mycket detta ensamt har betytt för det misstroende, som jag tror råder mellan allmänheten och myndigheter m.fl på kämkraftsområdet (och som möjligen är ömsesidigt).

SKI har en tradition av ett slags slutenhet, även om myndigheten själv inte uppfattar det på detta sätt. SKB:s anseende inom vida kretsar inom miljöorgani- sationer och grupper inom allmänheten har inte varit högt. KASAM har vad jag vet inte låst sig i allmänhetens eller miljöorganisationers ögon utan förefaller upprätthålla åtminstone en preliminär öppenhet.

Myndigheternas integritet är av avgörande betydelse för hur ärendet för förvar av högradioaktivt avfall ska lyckas. Att erhålla trovärdighet kan ta lång tid och vara en mödosam process. Att förlora sin trovärdighet kan däremot gå oerhört fort.

Metod och/eller angreppssätt

En genomgående iakttagelse rörande rapporten är att arbetsgruppen har haft vissa relativt fasta utgångspunkter, nämligen SKB:s planer, existerande lagstiftning och existerande myndighetsstruktur. Naturresurslagen ges en mycket ingående be- handling.

Men bland utgångspunkterna saknas överraskande nog det verkliga MKB- konceptet. Förklaringen, men inte försvaret, till detta torde ligga i svårigheten att förena MKB-konceptet med de övriga valda angreppssätten. Att t.ex. koppla miljökonsekvensbeskrivningar och offentlig insyn till de olika aktuella lagarna fördunklar MKB-konceptet. Det ger felaktigt eller onödigt intryck av dels att MKB inte är det självständiga redskap som ovannämnda kriterier innebär och där just offentlig insyn är ett av adelsmärkena, dels att MKB inte skulle medföra något nytt vad gäller krav på beslutsunderlaget. Hänvisningen till naturvårdsför- ordningen är ett exempel. Detta förstärker svårigheterna för läsaren att utifrån rapporten kunna bilda sig en uppfattning av vad MKB är. Det hade varit till stor hjälp om bl.a. följande hade belysts * MKB som ett instrument för helhetsbilder * MKB som ett instrument för att i förväg uppmärksamma beslutsfattarna och

alla andra på konsekvenser och handlingsaltemativ

• Sida 181
•  Original

* MKB som ett instrument för att motverka effekter av uppsplittring på olika lagar, olika myndigheter och olika beslutstillfällen * MKB som en produkt av alla berördas, inklusive allmänhetens bidrag, kritik

och analyser.

Hade detta präglat rapporten, skulle arbetsgruppen bland annat inte ha riskerat att sarnmanblanda två så skilda saker som * beslutsunderlag * tillåtlighet.

MKB och lagarna, vad MKB ska täcka

Att man i rapporten inte håller isär tillåtlighetsprövningar och miljökonsekvens- beskrivning har resulterat i att man ramlat i fallgropen att fundera om olika MKB för olika prövningar. Detta hade undvikits om man i stället utgått från vilket slags verksamhet eller åtgärd som ska prövas, och inte vilken prövning som ska ske. Arbetsgruppen hade då också enklare nått sitt syfte att "verka för att miljökonsekvensbeskrivningar utformas på ett sätt att det blir möjligt att göra helhetsbedömningar beträffande lokalisering och val av tekniskt system inför till- ståndsfrågor..."

MKB och gällande lag

Rapporten låter sig i allt för hög grad bindas av gällande lag och, än värre, riksintressedeklarationema (oavsett huruvida dessa har legal status eller inte). Emellertid är en MKB till för att få fram vad som vore bästa tillvägagångssätt även om detta innebär att andra beslutsfattare måste träda in eller att lagar ändras etc. Till detta kommer att frågan huruvida något är av riksintresse eller inte måste avgöras mot bakgrund av rikets behov vid respektive tillfälle. En lag kan ändras, en bedömning av huruvida något är av riksintresse kan ändras ännu lättare.

Att en MKB görs förutsättningslöst skulle för ärendet med det högradioaktiva avfallet kunna innebära att man kom fram till lösningar som skulle kunna strida mot någon gällande regel. Men en sådan regel skulle kanske därmed visa sig motarbeta en ur t.ex. miljösynpunkt bästa lösning, varför regeln borde ses över och diskuteras på nytt.

• Sida 182
•  Original

176 MKB-dokument och MKB-process

En MKB av god internationell standard utmärker sig bl.a. av att slå vakt om "demokratiska" principer eller i vart fall principer om medborgares medverkan m.m. Detta återspeglas dels i innehållet i MKB-dokumentet, dels i den process/- procedur/förfarande som leder fram till MKB-dokrnnentet.

Genom de utgångspunkter som arbetsgruppen har haft, har man i stort sett låst fast rapporten vid hittillsvarande beslutsordningar, myndighetsstrukturer och lagar. Även om rapporten nämner dels gällande bestämmelser och åtaganden såsom Esbokonventionen, dels statsmakternas önskemål (t.ex. om att MKB ska hålla en internationellt god kvalitet), analyserar man i rapporten inte fullt ut följderna av detta för att tydligare definiera vad en MKB är och hur den kan

göras.

MKB-processen

Karaktäristiskt för MKB-processen är särskilt att den ska utgöra grunden för dialog, d.v.s vara öppen, vara förutsättningslös, samt stimulera till alhnänhetens aktiva deltagande. Processen har i vissa länder och internationella överenskom- melser etc mynnat ut i regler om medverkan. Allmänheten ska då ha rättigheter att delta.

Processen för att ta fram ett MKB-dokument kan grovt sett sägas bestå av

följande:

* MKB-samråd i syfte att komma till ett ställningstagande rörande vad som bör vara med i MKB:n m.m, egentligen det som kallas scoping — avgräns- ning; här deltar sökanden, myndigheter och allmänhet samt eventuth experter. Samråd i en vidare mening kan sedan eller därutöver göras som ett återkommande inslag för att diskutera dokumentets framväxt och avgräns- ning. * MKB-ansvariga organiserar och sätter samman ett preliminärt MKB-doku- ment. * Det preliminära MKB-dokumentet granskas och kompletteras under bl.a. allmänhetens medverkan. * Ett godkänt eller på annat sätt lagligt sett fullgott MKB-dokument ingår som underlag för beslutsfattandet.

• Sida 183
•  Original

I arbetsgruppens rapport poängteras att "en ingående miljökonsekvensbeskrivning skall föreligga på ett tidigt stadium — innan de reella besluten i frågan fattas." Detta är oerhört viktigt för att öka handlingsfriheten och förstärka processen och kan inte nog understrykas. Men själva processen har rapporten behandlat på ett inte riktigt tydlig sätt och därtill alltför snävt begränsat. Rapporten skiljer sålunda inte tillräckligt klart mellan:

samråd information att avge synpunkter

påverkan på beslutsunderlaget påverkan på beslutet ställningstagande till beslutsunderlag respektive ställningstagande i tillåtlig- hetsfrågan.

******

Vad samrådet egentligen innebär — vem som får/har rätt att delta och vid vilka samrådstillfällen — är inte klart behandlat i rapporten. Samrådet kan på detta sätt lätt uppfattas att främst vara en angelägenhet mellan sökanden och olika myn— digheter och en till intet förpliktigande men nödvändig artighet mot allmänheten.

Arbetsgruppen talar om behov av information och om att avge synpunkter. Information är en ensidig kommunikation till allmänheten från sökanden och berörda myndigheter. Att avge synpunkter är en ensidig kommunikation till berörda myndigheter och sökanden från allmänheten. Att en möjlig dialog i stället har blivit två envägskommunikationer har utgjort en del av den kritik som har riktats mot det samråds- och remissförfarande som föregår beslut enligt t.ex. miljöskyddslagen och plan- och bygglagen . En annan del av kritiken är att redovisning av hur synpunkter från allmänheten beaktats ibland inte redovisas.

Påverkan på beslutsunderlaget är centralt för just MKB—proceduren och implicerar vissa procedurrättigheter. På flera ställen i rapporten framhålls det viktiga i att allmänheten får insyn, bl.a. kopplas detta till sökandens trovärdighet. I rapportens avslutande kapitel säger arbetsgruppen "att allmänhetens insyn och påverkansmöjligheter på projektet kan tillgodoses genom ett väl upplagt samråds- förfarande." Samrådet har genomgående en mycket stor roll i rapporten och ses som garanti för öppenhet, god insyn etc.

Ser vi på rapporten utifrån ett internationellt MKB perspektiv, finner vi att granskning är ett viktigt moment. Om en MKB ska bli ett fullgott besluts- underlag, så är granskningsmomentet av avgörande betydelse. De som får delta i granskningen axlar ett stort ansvar. Av rapporten att döma har arbetsgruppen, till synes oreflekterat, anammat det gamla traditionella svenska prövningsför—

• Sida 184
•  Original

farandet och lämnat ansvaret till den prövande myndigheten. Att förtroendet för myndigheterna av olika anledningar inte är det bästa gör att jag blir lite fundersam över detta ställningstagande.

Mot bakgrund av vad jag tidigare anförde rörande det problem som ligger bakom denna myndighetsrapport, borde granskningsmomentet ha analyserats långt bättre. Så t.ex. finns det idag personer/organisationer bland allmänheten som har stor kunskap, men som kan komma bort till följd av att rapporten inte närmare diskuterar granskningsmomentet. Det finns andra och bättre sätt att granska en MKB så att intentionerna med MKB kommer mera till sin rätt. Exempel på detta hittar man i länder som Kanada och USA. I ett förslag till MKB-riktlinjer för Landskrona kommun föreslog jag en granskningsnämnd bestående av dels personer som sökanden utser, dels personer för den grupp som kan sägas utgöra sökandens motpart. Ordföranden väljs av de utvalda gransk- ningspersonema.

Att allmänheten ges tillfälle att kunna granska och koMentera rapporten får dock ses som ett minimum om MKB-idé ska bevaras. Ett "samrådsförfarande" kan inte ersätta detta.

Vidare menar jag att kommunernas roll och möjligheter att ställa krav borde ha utvecklats betydligt mer i rapporten.

I MKB utgör dialogen, för att inte säga flerpartsförfarandet, en grundbult, liksom att en MKB görs förutsättningslöst. Processen är något nytt i förhållande till tidigare. Genom att arbetsgruppen försöker tänka fram en MKB och lösningar på kom- mande problem, går den ibland paradoxalt nog från MKB-konceptet. Avsnittet "Framväxten av lämpliga områden" är ett exempel. I rapporten sägs:

"Det kan inledningsvis vara lämpligt att undvika sådana områden där konflikt med andra intressen kan förutsättas. Utifrån den preliminära bedömningen av lämpliga områden kan nästa steg vara att genom en bred remissomgång till cen- trala verk, länsstyrelser, kommuner och allmänhet inhämta synpunkter."9

"De slutsatser och kriterier som därvid framkommer kan utgöra en utgångs- punkt för att indikera lämpliga områden."10

Att sålla fram lämpliga områden på det sätt som föreslås är inte förenligt med kravet på förutsättningslöshet. Förfarandet att med en separat sållningspro- cess skilja ut olämpliga områden från lämpliga skulle komma att vila på andra

Myndighetsrapporten, version 3 oktober 1994, sid 24.

10 Myndighetsrapporten, version 3 oktober 1994, sid 40.

• Sida 185
•  Original

och därtill irrelevanta grunder, och rimligtvis ett smalare underlag, än vad en MKB skulle utgöra.11 Någon gång, förr eller senare men före det reella beslutet, måste en förutsättningslös utvärdering, framtagen i MKB-form, föreligga. Av denna ska det vara möjligt att finna hur den tilltänkta lösningen och platsen förhåller sig till det bästa rimliga alternativet över huvud taget. Att som rapporten här förefaller föreslå, nämligen en stegvis bortsålhring av platser, samt — än mer betänkligt — att därvid genom remisser söka få underlag för att ta bort områden där konflikt med andra intressen kan förutsättas, skulle i själva verket innebära en process som innebär delbeslut av reell karaktär (låt vara negativa sådana) som fattas innan man har utrett "bästa rimliga sättet" att lösa avfalls- frågan.

Vidare är det inte otroligt att det kan bli svårt att enas om sållnings- kriterierna, samt att uppdelningen på lämpliga och olämpliga områden kommer att skapa en separat och onödig konflikt, som skulle förstärka svårigheterna att lösa den redan så infekterade kämkraftsavfallfrågan. Dessutom diskuteras inte mera konkret hur allmänhetens synpunkter skulle inhämtas.

Vilken status de framtagna områdena som ansetts olämpliga för kämkrafts- avfall skulle få diskuteras heller inte. Skulle de bli skyddade i lag eller skulle de bara anges i riktlinjer? Ges inte dessa områden ett lagligt skydd, är de inte skyddade. Skyddas de inte, kan situationer inte uteslutas där dessa områden blir aktuella som förvaringsplatser för utbränt kärnbränsle. Att något sådant skulle hända är inte så långsökt om man beaktar vad som, riksintressen i all ära, tidi- gare har skett vid tillståndsärenden.12 Till detta kommer att även direkt lagstad- gat skydd kan hävas, om inte annat så genom ny lagstiftning. Risken att myndig- heternas trovärdighet kan urholkas ytterligare ligger således i farans riktning, om ett sådant sållningsförfarande som föreslås i rapporten skulle komma till stånd i ett alltför tidigt skede. Jag tror dock att detta är en följd av att rapport- författama har blandat samman beslutet med MKBn.

” Intentionema bakom detta förslag och metoden känns igen från rapporten "Läge för

vindkraft", där områden för vindkraft pekades ut. Erfarenheterna från den rapporten talar inte för detta förfarande.

12 Exempel kan tas från E6 på västkusten och dragningen över Bratteforsåns dalgång, vilken var stämplad som riksintresse. Regeringen upphävde detta 9 februari 1989. Dnr III- 229988.

• Sida 186
•  Original

Mot detta sållningsförfarande talar dessutom det som sades ovan om att en MKB ska kunna leda till att lagar ändras, eller i vart fall belysa hur konsekven- serna skulle bli om lagar ändrades.

Vad gäller hur rapporten behandlar allmänhetens medverkan, ges läsaren faktiskt intrycket att arbetsgruppen letar efter anledningar att minska, eller i vart fall avgränsa, denna medverkan. Detta går inte ihop med att gruppen talar om öppenhet, insyn, påverkan och dialog etc.

Rapporten svajar också lite när det gäller uppbindning, och i själva verket förefaller den återspegla, på mer än ett sätt, en undergiven eller eftergiven inställning till SKB. Tydligast kommer kanske detta fram i rapportens avsnitt "Vad bör känneteckna ett framgångsrikt MKB-förfarande?" Där finner vi bl.a. följande uttalande:

"Av avgörande betydelse är även att sökanden, SKB, uppfattar MKB-för- farandet som meningsfullt. -"-- Om kravet på öppet deltagande för samtliga berörda i samtliga överläggningar drivs för långt är risken stor att sökanden inte vågar framföra hypoteser och överväganden etc. som krävs för ett fruktbart tek- niskt/vetenskapligt meningsutbyte. Detta innebär att även om MKB-förfarandet i princip skall vara öppet för vem som helst, måste man acceptera att vissa delöverläggningar och samrådsmöten endast genomförs i en begränsad krets."

Här placerar sig myndigheterna egentligen i knät på SKB, den sökande, och torpederar därmed i stort sett processen. Vad värre är: man undergräver så gott som fullständigt förtroendet för myndigheterna. Frågor som uppstår till följd av detta uttalande är många, bl.a.:

* Varför har det avgörande betydelse att SKB uppfattar MKB-förfarandet som meningsfullt? * Har myndigheterna redan bestämt att det är SKB som dirigerar planeringen? * Vad blir följden om SKB inte uppfattar MKB—förfarandet som meningsfullt? (Erfarenheter pekar på att flertalet inom industrin inte tycks vara så förtjusta i MKB — för egen del.) * Är det av hänsyn till SKB som man i rapporten har gjort processen så otydlig och begränsad? * Är SKB den enda som kan ansvara för slutförvaringen av använt kärnbränsle oavsett vad MKB:n och följande beslut leder till? I dessa EES- och EU-tider kanske en utländsk aktör skulle kunna träda in (observera att SAKAB nu har utländsk ägare)? Och i vilket fall ska ju en MKB kunna belysa alternativ som förutsätter även att någon annan än projektören gör något. * Har arbetsgruppen funderat närmare över när ett öppet deltagande har gått för långt?

• Sida 187
•  Original

* Varför skulle SKB inte våga framföra sina hypoteser för vem som helst? * Varför måste man acceptera att sökande inte vågar diskutera sina hypoteser med vem som helst? * Är inte målet att SKB måste anstränga sig och bemöta invändningar för att göra allt för att skapa förtroende för sitt projekt? (Deras trovärdighet har till följd av många års arrogant agerande urholkats.) * Vem är det som ska ingå i den begränsade krets som kan vara betrodd att åhöra SKB:s hypoteser? * Hur stort inflytande är det tänkt att SKB ska få på vem som får ingå i denna begränsade krets så att SKB törs framföra sina hypoteser? * Vad har över huvud taget hypoteser att göra i sammanhanget? Har rapporten här blandat samman sökandens utredningsarbete med en MKB?

Dessa frågor leder i sin tur tillbaka till frågan huruvida arbetsgruppen har funderat på hur man inom ramen för MKB ska kunna ta tillvara expertisen inom allmänheten. Har arbetsgruppen funderat över det lämpliga i att ge allmänheten — enskilda eller organisationer — ekonomiska medel för att kunna göra egna analyser och kunna anlita egna experter? Ett sådant förfarande är inget unikt i ett internationellt perspektiv. I Kanada gäller för motsvarande fråga följande. "Up to $ 750,000 is available to help the public participate more effectively over the entire review process)”

MKB-dokumentet *

Ett MKB-dokument ska i stora drag innehålla minst följande: * redovisning av syfte * analys och redovisning av alternativa sätt att uppnå syftet, både alternativa tekniker/metoder och alternativa lokaliseringar liksom noll-altemativet ska ingå * analys och redovisning av miljöeffekter och övriga effekter * analys och redovisning av jämförelse mellan olika konsekvenser och altema- tiv — viktning * analys och redovisning av åtgärder för att minska/eliminera negativa effekter.

13 Environmental Assessment Review Panel DIALOGUE Vol.1 Issue 2, Nuclear Fuel Waste management. Fall 1990.

• Sida 188
•  Original

I rapporten ägnas MKB-dokumentet stor uppmärksamhet. Rapporten förefaller täcka samtliga av ovan nämnda moment utom viktningen. Men det hade varit önskvärt om man för vissa moment hade varit mera utförlig. Ett exempel på detta är redovisning av syftet med projektet.

Det vanliga i tillståndsansökningar för olika slags projekt är att syftet med projektet ifråga redovisas. Syfte med ett projekt kan beskrivas från två olika utgångspunkter, vi kan tala om två typer av syfte —— det subjektiva och det objektiva syftet. Det subjektiva syftet är vad exploatören/SKB själv vill göra, ofta också hur sökanden vill utföra det, samt orsaken till att just exploatören vill utföra projektet. Det objektiva syftet (kan också kallas det bakomliggande syftet, eller avsedd typ av verksamhet etc) kan sägas motsvara kärnan i det subjektiva syftet när exploatörens/SKst egna speciella idéer och önskemål och värderingar har tagits bort. Exempel på ett subjektivt syfte kan vara att bygga en smäcker bro med förankring i lokal stiltradition mellan Malmö och Köpenhamn. Det objektiva syftet med att bygga en bro skulle däremot beskrivas som att ordna förutsättningar för transporter av människor och gods över Öresund.

Att analysera och redovisa syftet klart och tydligt är något helt centralt, för att inte säga avgörande, i en MKB. Exempelvis är det det objektiva syftet som mer eller mindre bestämmer hur övriga MKB-kriterier ska förstås och vilka alternativ och konsekvenser som egentligen är värda att utreda. Vidare är det vanligen svårt, kanske omöjligt, att utan bestämning av syftet försöka sig på viktning. Och hur gör man en vettig granskning av ett beslutsunderlag, om man inte till att börja med vet vad som är syftet med det, vars konsekvenser och alternativa handlingsmöjligheter ska granskas? Syftet kan, tillsammans med behovet av ett projekt, sägas vara ledstjärnan för hela MKB-arbetet.

Den kritik som kan riktas mot rapportens sätt att behandla MKB-dokumentet är i huvudsak en funktion av den kritik som jag tidigare riktade mot processen. Ett MKB-dokument är produkten av MKB—processen, och inskränkningar i processen återspeglar sig lätt i dokumentet.

I rapporten poängteras vikten av att avgränsa en MKB. Vidare refereras till regeringens uttalande om att inte i lagtext i detalj ange vad en MKB ska innehålla, utan istället ange vad som ska uppnås. Lagen säger här inte mycket, men den säger dock att MKB:n ska möjliggöra en samlad bedömning av en planerad anläggnings, verksamhets eller åtgärds inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. I förarbetena sägs därtill att lagen har en internationell förebild, av vilket jag drar slutsatsen att man därför också ska hålla fram altemativkriteriet som ett av de grundläggande.

• Sida 189
•  Original

Vidare sägs i rapporten att "Jämfört med tidigare skall en miljökonsekvens- beskrivning ge ett bättre underlag för beslut samt påverka de avvägningar och förhandlingar som föregår ett avgörande i en viss fråga"” Och då kan man naturligtvis fråga sig: bättre än vad? Varför inte bra?

Mot bakgrund av vad som sagts ovan i avsnitten om MKB och gällande lag, samt om MKB-processen, blir jag lite fundersam över kopplingen mellan rege- ringens uttalande och arbetsgruppens sätt att hämta utgångspunkter i gällande lagstiftning. Att referera till miljöskyddslagens 12 a & känns, mot bakgrund av erfarenheter från dess magra tillämpning, inte alls övertygande. Snarare förstärker detta farhågor om att samrådet för allmänhetens del blir ett spel för galleri- erna.15

I rapporten sägs vad gäller MKB-dokumentets form och omfattning bl.a. att det ska vara överskådligt och lättillgängligt, irmehållet ska vara relevant, om- fattningen stå i rimlig proportion till de miljövärden som berörs och omfånget ska begränsas med hänsyn till allmänheten.

Här måste man vara mycket försiktig. En av erfarenheterna som gjordes tidigt i USA var att MKB—dokumenten tenderade att svälla ut och bli allt för omfångsrika. Detta ledde bl.a. till att MKB-dokumentet nu delas upp i två delar", en sammanfattningsdel, ofta begränsad till ca 150 sidor för ett typiskt större icke sammansatt projekt, och en bilagedel som inte har några begränsningar. Under- laget för allt som står i samrnarrfattningsdelen ska dock återfinnas i bilagedelen. På detta sätt görs en snabbläsning möjlig liksom en ingående granskning av påståenden, metoder, avgränsningar etc.

Om detta sätt att presentera innehållet i en MKB även är arbetsgruppens upp- fattning borde det framgå tydligare i rapporten. Framför allt måste uppmärk- sammas att alla bilagor som rör något av det som har betydelse för en MKB bör ingå i MKBn.

Beslutsprocess och MKB vid lokalisering av kärnavfallsanläggningar - ett kommunalt perspektiv

Torsten Carlsson

Bakgrund

Oskarshamn är en kustkommun med ca 27.000 innevånare med ett rikt och varierat näringsliv. Kärnkraften etablerades i kommunen under slutet av 60-talet och sysselsätter idag 1000 personer.

Reaktorema har fungerat bra under sin drifttid och OKG har visat stor öppenhet mot kommunens innevånare vilket skapat ett förtroende för verksam- heten.

Erfarenheten från lokalisering av kärnkraftverken, mellanlagret (CLAB) och forskningsstationen vid Äspö är i huvudsak goda. Lokaliseringen genomfördes, på ett för den tiden traditionellt sätt, d.v.s. först beslut om etableringen - därefter offentliggörande — och till sist försvar av fattat beslut.

Numera kan man konstatera att både industri och kommun tvingats ändra sina arbetsformer kring industrietableringar, dessa präglas nu av betydligt större öppenhet.

Mitt föredrag kommer i huvudsak att handla om ett nytt begrepp och synsätt i denna förändringsprocess nämligen, hur skall vi uppnå delaktighet.

Frågan jag har ställt mig är: Vad krävs i dagens samhälle för att lyckas med att lokalisera de anläggningar som är nödvändiga för slutförvaring av vårt högaktiva kärnaifall ?

För att svara på frågan vill jag börja med de byggstenar som finns:

- Det råder en allmän insikt om att vår tid kräver ett öppet arbetssätt för att kunna nå acceptans. Generellt sett har även industrin på senare år börjat an- passa sig till den nya tiden även om en del återstår. Jag anser att det fort-

• Sida 216
•  Original

farande krävs ett antal innovationer för att vi totalt sett skall leva upp till vad vi kallar "öppenhet, transparens och delaktighet" inte bara i ord utan också i handling. Vi måste gå fram försiktigt och med eftertanke så att resultatet inte blir att vi skapar nya institutioner som blir föremål för lika stort misstroende som de tidigare. Jag återkommer till några förslag till åtgärder som vi (regering, myndigheter, kraftindustri och kommuner) inom respektive ansvarsområde måste vidta om vi skall kunna leva upp till vår tids krav.

- En MKB-lagstiftning föreligger i form av tillägg till ett flertal lagar. Lagstift- ningen och tillhörande föreskrifter berör viktiga och grundläggande frågor som helhetsbild, samråd och redovisning av alternativ om än i mycket gene- rella termer. Jag återkommer senare till kritik mot den nuvarande lagstift- ningen.

- Den kanske viktigaste byggstenen som finns är den goda vilja SKB som sökande, kärnkraftmyndigheterna och i vårt fall länsstyrelsen visat för att skapa förutsättningar för en bra NIKE-process. Det är kanske trots allt denna goda vilja som ger mig störst hopp om att vi skall kunna lösa kämavfalls- problemet.

Vilka är problemen som återstår att lösa?

- En klar och tydlig beslutsprocess (spelplan) saknas där aktörerna och deras roller är definierade samt där beslutens ordningsföljd och innehåll klart framgår. Detta är enligt min mening oacceptabelt. Vad som är mest störande är att man från regeringshåll inte tar detta problem på allvar trots att man är informerad (t.ex. från SKIs Dialogprojekt, REKO Projektet och SKBs FUD- komplettering). Jag ser det som ett krav, åtminstone från Oskarshamns sida, att en samordning av nuvarande lagstiftning och olika prövningar måste ske innan arbetet med att lokalisera djupförvaret kan gå vidare. Hur skall nu- varande lagar samordnas? Vilka myndigheter ansvarar för vad? I vilken ord- ning skall prövningar ske? Och inte minst hur skall MKB tas fram när MKB kravet är utlokaliserat till en mängd lagar där man kan förvänta sig att olika myndigheter kommer att ha olika idéer om hur saker skall skötas? Som före- trädare för en kommun med kärnteknisk verksamhet, som enligt FUD- kompletteringen kommer att bli föremål för en specialstudie, kan jag

• Sida 217
•  Original

klart konstatera, att vi inte kommer att deltaga i någon lokaliseringspro- cess för ett djupförvar med så oklara ramar som de som nu föreligger.

Vi har visserligen en lagstiftning som kräver att någon form av miljökonse- kvensbeskrivning skall tas fram av sökanden - men tydliga riktlinjer saknas. Med nuvarande lagar får de berörda parterna definiera hur en MKB skall tas fram. Detta medför brister vilka jag tycker får som följd att partema får ta ett alltför stort ansvar. Att ta ansvar för och driva en MKB-process enligt lagens intentioner kräver kompetens och kapacitet som kommuner normalt inte har. Denna otydliga situation förutsätter att sökanden av egen vilja anammar ett öppet arbetssätt - det gör SKB - men det krävs mer än så för att man skall få förtroende för processen.

Vad en MKB—process är för något, får berörda parter försöka definiera själva, eftersom lagen inte ger någon vägledning. I praktiken kan en MKB-process vara att sökanden sammanställer ett dokument innehållande fysiska ("mät- bara") miljöeffekter. Dokumentet kan sedan göras offentligt tillsammans med övrigt material som rör ansökan och sökanden kan därmed hävda att han uppfyllt lagen.

Ett annat sätt, vilket jag förespråkar, är att MKBn "växer fram" genom en process där sökanden, berörda myndigheter och föreslagen kommun har ett omfattande samråd och där kommunens invånare och grannar ges tillfälle att föra fram frågor som bör belysas i MKBn och att tillfälle ges att kommen- tera de utredningar och slutsatser som kommer fram innan dokumentet blir ett slutgiltigt beslutsunderlag, d.v.s. att ett omfattande samråd sker om beslutsunderlagets omfattning och kvalitet innan respektive part tar for- mell ställning till vad som sökts.

I fallet slutförvaring av använt kärnbränsle är det oklart hur en "system— MKB" skall tas fram och i vilket forum. Då vår kommun föreslagits för lokalisering av en inkapslingsstation inriktade vi oss inledningsvis på att få belyst denna anläggnings effekter. Vi konstaterade snabbt att man inte kan se denna anläggning separat, utan hela slutförvarssystemet måste belysas i en "system-MKB" i vilken inkapsling, transporter och djupförvar ingår på ett enhetligt sätt. Hur kommer den nya "System-MKBn" fram? Vilka är deltagarna som rimligen måste finnas med?

• Sida 218
•  Original

MKB arbetet i anslutning till föreslagen inkapslingsstation i Oskarshamn

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att ett MKB—forum etablerats för den av SKB föreslagna inkapslingsstationen.

I detta forum är sökanden, kämkraftinspektionen, Strålskyddsinstitutet, kom-

munen och länsstyrelsen i Kalmar representerade. Länsstyrelsen står för ord- förandeskap och sekreterare. Efter två inledande möten har ett antal förslag till arbetsordning för vårt forum identifierats (bilaga 1) och ett dokument är under framtagande som skall tjäna som en allmän bakgrund till den process som deltagarna gemensamt ser framför sig med dagens kunskapsläge. Syftet är att dokumentet skall revideras och kompletteras efterhand som vi når större insikt i vårt arbete.

Oskarshamns kommun presenterade inledningsvis ett antal krav för att delta i den nu påbörjade MKB processen:

- att medel från avfallsfonden tillställs kommunen — att en tydlig beslutsprocess etableras — att samtliga parter (sökanden, myndigheterna) ingår i det forum som etablerats - att länsstyrelsen deltar som moderator och även står som garant för att de regionala frågor blir belysta.

Efter en ansökan till SKI beviljades lokala säkerhetsnämnden vid Oskarshamns kärnkraftverk av regeringen medel för att bygga upp lokal kompetens och för att delta i MKB-processen. En beslutsprocess för inkapslingsstationen har etablerats där kommunen står i centrum (bilaga 2). Beslutsprocessen är baserad på att det är vi kommuninvånare som skall leva med anläggningen och därför måste få alla kort på bordet innan vi kan ta ställning. Vi har även kopplat inkapslings- stationens tillståndsprövning till att ett djupförvar kommer till stånd.

Vi kommer redan under nästa vecka att inleda själva förstudien med syfte att identifiera de frågor (avgränsningar) som MKBn bör belysa.

För oss som representerar kommunen i detta forum inleds nu ett mycket vik- tigt arbete som kommer att vara avgörande för vilket förtroende MKB-processen kommer att få bland våra invånare och förtroendevalda. Vi har redan inlett denna process genom att informera om vad som sker vid våra ordinarie fullmäktige- möten och genom att låta fullmäktige ta ställning till de remisser vi lämnar på exempelvis SKBs FUD—program.

• Sida 219
•  Original

Fullmäktige har således full information om bildandet av ett MKB-forum och den formella beslutsprocess som vi avser följa. I nästa steg kommer fullmäktige att få ta ställning till det förslag till förstudie som vi nu kommer att ta fram i vårt MKB-forum. Avsikten är att ett separat fullmäktigemöte hålls vid detta till- fälle i närheten av Simpevarp så att närboende och andra intresserade i kom- munen kan delta i derma bedömning. Vi ser det som ett bra sätt att få in de frågor som man har från lokalbefolkningen, och samtidigt utnyttja den etablerade representation som fullmäktige utgör. Vi kommer att dela in fullmäktiges leda- möter och lokalbefolkningens representanter i någon form av arbetsgrupper för att diskuterar de frågor och synpunkter som kan finnas. Vi hoppas genom detta arbetssätt att få en så bred förankring som möjligt så att förstudien resulterar i riktiga avgränsningar så att kommunala frågor som ligger våra kommuninne— vånare varmt om hjärtat blir tillgodosedda. När ett utkast till MKB-dokumentet föreligger bör man kunna gå tillväga på ett liknande sätt för att få en diskussion om de frågor som diskuterades i förstudien är belysta på ett tillfredställande sätt.

Som ni förstår är detta att betrakta som ett experiment i delaktighet på kommunal nivå. Vi kan idag inte svara på om det är en framkomlig väg och om vi kommer att få respekt för detta arbetssätt. Vi tror att fullmäktige är bättre som arbetsforum än att etablera någon form av separat referensgrupp eller liknande

ny gruppering.

Slutsatser och rekommendationer

* det använda kärnbränslet finns och måste tas omhand i vårt land * under senare år har en bred insikt uppnåtts att lokalisering av kontroversiella anläggningar kräver ett öppet arbetssätt * vi har en MKB-lag som är en början men som har brister * det föreligger en god vilja hos berörda parter att skapa en bra MKB-process

Oskarshamns kommun är den kommun som av SKB föreslagits för lokalisering av en inkapslingsstation och som jag redogjort för tidigare är vi villiga att ta vårt ansvar för att få fram ett bra beslutsunderlag genom en bra process så att vi, när en formell ansökan kommer, kan säga ja eller nej på goda grunder.

Ett antal svåra frågor och oklarheter återstår dock, vilka inte under nuvarande förutsättningar kan lösas av kraftindustrin, myndigheterna eller kommunerna. Att lösa kämavfallsproblemt är en nationell angelägenhet och därför är det naturligt

• Sida 220
•  Original

att regering och riksdag tar på sig ett större ansvar i form av tydlig lagstiftning och riktlinjer samt organisatoriska förutsättningar.

För att använda en liknelse från idrottens värld: Avspark har skett av kraftin- dustrins lag i slutförvarstumeringen men reglerna för spelet är inte färdigskrivna. Med min syn på lagledarens ansvar kan jag inte delta en sådan turnering, jag kan bara påpeka för huvuddomaren hur jag ser på läget och fortsätta hålla en hög beredskap i mitt lag.

• Sida 221
•  Original

Referenslista

DIALOG-projektet, Aktörsgruppens slutrapport, SKI Teknisk Rapport 93:34

Kunskapsläget inför val av lokaliseringsort, Regional Kompetensuppbyggnad, Re/Ko Teknisk Rapport 1994:06 T, Tekniska Högskolan i Luleå.

SKB FUD-PROGRAM 92, Kämavfallets behandling och slutförvaring, SKB september 1992.

Oskarshamns kommuns yttrande över FUD-92 till SKI, Oskarshamn februari 1993.

. SKIs utvärdering av SKBs FUD-PROGRAM 92, SKI Teknisk Rapport 93:14

KASAMs yttrande över SKBs FUD—Program 92, SOU l993:67

. Regeringsbeslut 40, Program för forskning m.m. angående kämavfallets behandling och slutförvaring, Miljö- och Naturresursdepartementet 931216.

. FUD-Program 92, Kompletterande Redovisning, SKB augusti 1994.

. MKB - Underlag för beslut som tryggar livsmiljön, Inforrnationsskrift utgiven av Statens Naturvårdsverk och Boverket.

• Sida 222
•  Original

. Bilaga 1 LÄNSSTYRELSEN PROMEMORIA KALMAR LÄN 1994-10-14

Förslag till arbetsordning för

MKB-gruppen för CLAB och inkapslingsanläggning

Utbyggnaden av lagringskapaciteten vid CLAB och en lokalisering av en inkaps— lingsanläggning för utbränt kärnbränsle till CLAB kräver tillstånd enligt NRL m.fl. lagar. Ansökningarna för de två projekten skall innehålla miljökonsekvens-

beskrivningar (MKB).

* Det är sökanden (SKB) som är ansvarig för att ta fram MKB.

* MKB-gruppen skall vara ett forum för samråd om MKB. Beslut ligger utan-

för gruppens arbetsområde.

* Sökanden (SKB), komrnunen och de statliga myndigheterna är inte bundna

av att fatta beslut i enlighet med gruppens rekommendationer.

* Genom gruppens sammansättning skall den kunna medverka till att MKB- redovisnirrgen blir så fullständig som möjligt med avseende på tillämpliga

lagar.

* Öppna samrådsmöten med allmänheten skall garantera att även andra frågor av betydelse kommer fram och blir behandlade. Gruppen organiserar inte möten för allmänheten. Detta är främst uppgifter för lokala säkerhetsnämn- den i Oskarshamn och för sökanden. De i gruppen deltagande organisatio-

nerna skall emellertid vara beredda att vid behov medverka i sådana möten.

* Varje skede skall dokumenteras. En strävan med det slutliga MKB-

dokumentet är att det skall begränsas till de relevanta frågeställningama.

* MKB-gruppen är rådgivande och är därmed inte bindande för deltagarna. De frågor som behandlas tas upp på initiativ från deltagarna. Dessa har rätt att föra fram önskemål om att vissa utredningar och undersökningar bör utföras.

• Sida 223
•  Original

Gruppen bör minst omfatta företrädare för sökanden (SKB), Oskarshamns kommun, Statens kämkraftinspektion, Statens strålskyddsinstitut och Länsstyrelsen i Kalmar län. Vid behov skall gruppen kunna adjungera ytterligare företrädare för myndigheter eller organisationer.

Varje organisation utser själva sina företrädare. Vid varje möte bör deltagan- det begränsas till högst fyra deltagare från respektive organisation.

Deltagare från de olika organisationerna skall i gruppen redogöra för respek- tive organisations synpunkter och till respektive organisation återrapportera vad gruppen kommer fram till.

Deltagarna står själva för sina kostnader i anslutning till gruppens arbete.

Arbetet i gruppen bedrivs enligt ett upprättat program som justeras och kom- pletteras efter behov. Formerna för gruppens arbeten kan komma att ändras efter hand som projektet framskrider.

Länsstyrelsen i Kalmar län är sammankallade och tillhandahåller ordförande och sekreterare för gruppen.

Deltagarna har möjlighet att till länsstyrelsen meddela synpunkter/ärenden på agendan inför kommande möte. Länssstyrelsen svarar för sammanställning och utsändande av agendan.

Länsstyrelsen svarar för att anteckningar förs vid mötena. Ett mötesprotokoll skall upprättas, som redovisar vad som avhandlats på mötet och de slutsatser som gruppen kommit fram till. Protokollet skall godkännas av deltagarna. Det skall ingå i handlingarna till följande möte.

En adressförteckning med kontaktpersoner skall hållas aktuell.

• Sida 224
•  Original

Bilaga 2 Huvuddrag i den formella beslutsprocessen för en inkapslingsstation

l. SKB söker samtidigt om tillstånd enligt NRL och KTL för inkapslings- anläggningen.

2. Regeringen remissbehandlar NRL-ansökan. SKI och kommunen ges en lång remisstid.

3. SKI behandlar KTL-ansökan och lämnar rekommendationer till regeringen inklusive förslag till villkor.

4. SKB ansöker enligt NRL om att få genomföra detaljundersökningar på en plats för ett djupförvar (föregås av platsundersökningar på minst två platser)

5. SKI ger remissvar i NRL-ärendet för inkapslingsanläggningen

6. Kommunen ger remissvar i NRL-ärendet för inkapslingsanläggningen.

7. Regeringen fattar samtidigt beslut i NRL- och KTL- ärendena för inkaps- lingsanläggningen.

• Sida 225
•  Original

Ett kommunalt perspektiv

Arne Hellsten

Vill börja med att tacka för den möjlighet vi från kommunalt håll har fått att ge våra synpunkter på hur en MKB ska utformas.

Malå - den kommun som jag representerar - är en liten glesbygdskommun med ca 4 000 invånare i sydöstra Lappland.

Anledningen till vår medverkan är det faktum att vi har begärt en så kallad förstudie avseende eventueut slutförvar av utbränt kärnbränsle.

En förstudie skulle jag vilja beteckna som en liten miljökonsekvensbeskriv- ning. Den belyser på ett teoretiskt plan hur en tänkt djupförvaring skulle påverka kommunen och regionen.

Från vår sida sett måste en MKB utformas så att kommunen får en rätt cen— tral roll i processen. Det känns viktigt att det blir en öppen demokratisk process med möjlighet att följa innehåll och skeende alltifrån inkapsling, transport och själva slutförvaret. (I det sammanhanget kan man ju också jämföra med förstu- diens uppläggning, som känns bra och riktig).

Eftersom invånarna berörs i så hög grad av djupförvaret är det väsentligt med en sådan modell som skulle kunna få större acceptans och förtroende än en på central nivå där kommunen mer fungerar som en remissinstans.

När börjar processen?

Enligt vår mening börjar MKB-processen när platsundersökning startar. För- studien är för oss enbart en information och kunskapsfördjupning.

Vad ska en MKB innehålla?

Än en gång återkommer jag till förstudiens innehåll: Miljöpåverkan, säkerhet, socioekonomi, psyko-sociala följder belyses. Samma innehåll bör alltså en MKB bestå av. Från platsundersökning fram till ansökan om detaljundersökning måste

• Sida 226
•  Original

en MKB vara tydlig i allt utom de fakta, som inte säkert kan beläggas förrän man gått ner med ett schakt till aktuell nivå.

Vid ansökan om detaljundersökan en preliminär och efter detaljundersök- ningen en definitiv MKB; så tänker jag mig det.

Intressanta synpunkter kommer fram i Camilla Odhnoffs och Olof Söderbergs artikel i Komrnunaktuellt nr 4:94 om holländska tillvägagångssätt. I synnerhet gäller detta — tycker jag - angående avgränsningarna i en MKB. Det kan vara svårt att - med så många inblandade parter och så många olika värderingar - hitta rätt bredd och nivå med acceptans och trovärdighet. Därför är idén med en fristående kommission med hög integritet en anslående tanke. Dessutom bör principerna för kostnadstäckning vara klara på förhand.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis ser jag det som viktigt: 1) att göra processen tydlig och att göra den öppen och demokratisk för att skapa ett konstruktivt engagemang så nära berörda parter som möjligt 2) att få acceptans för innehåll och avgränsningar, så att spelreglerna blir tydliga, samt 3) att både bestämma utsträckningen i tid för en MKB och var den ska ligga i tiden sett i relation till det övriga programmet.

• Sida 227
•  Original

Förstudie i Storumans kommun

Åke Gavelin

Inledning

___—___]

Storumans kommun

Figur 1. Storuman kommun.

• Sida 228
•  Original

12 SKOG

34 OFFENTLIG 16 ENERGI SEKTOR

Figur 2.

Figur 3.

1 DATA OCH TELE

27 DIVERSE

Näringslivsstruktur i Storumans kommun (procentuell fördelning 1994).

1976 1977 1970 1.7. 1.80 1981 1932 1983 1.04 1086 1." 1057 1". 1.!. "en 1.01 i”: 1.”

Befolkningsutveckling i olika åldrar i Storumans kommun (index).

• Sida 229
•  Original

PSYKOLOG. PERSPEKTIV

TEKNISKT PERSPEKTIV

Figur 4. Perspektiv i förstudiearbetet.

VEM HAR BOLLEN?

Pga?" '

"((sz

MILJÖ- OCH NATURRESURS- DEPARTEMENTET

Figur 5. Spelregler under förstudien.

• Sida 230
•  Original

Förstudien i Storuman

Oktober 1992 Brev från SKB November 1992 Information till kommunstyrelsens arbetsutskott Januari 1993 Studieresa till Oskarshamn och Forsmark Februari 1993 Kommunstyrelsen fattar beslut om remissbehandling till de politiska partierna och organisationerna Juni 1993 Kommunfullmäktige beslutar att tillåta SKB att genomföra förstudien med vissa förbehåll September 1993 SKB och Stommans kommun tecknar avtal om för-

studiens genomförande SKB öppnar lokalkontor i Storuman

Oktober 1993 Förstudien inleds Juni 1994 Lägesrapport - förstudien redovisas för kommun— fullmäktige

Pbriuskå partier Länsstyrelse Intresseföreningar Fristående kompetens

Kommunledning

Projekt- Samverkan, information

Samhälls- planerings

Socio- ekonomiska

Anläggning djupförvar

Figur 6. Organisationsplan för förstudien.

• Sida 231
•  Original

JULI -94 J'ANUARI -95 JULI -95

.. ' ,*'m*

Amnes— rapporter .

Figur 7. Tidplanen.

Informationsansatser till allmänheten inom kommunen

SKB:s utställningstrailer Kvällsmöten med föreningar Telefoninformation 020-linje Inforrnationsmöten för alhnänheten (kommunen, SKI, SSI, SKB) Information via SKB:s lokalkontor Öppet hus vid SKB:s lokalkontor Informationsspridning via referensgruppen Hushållsutskick om förstudiens uppläggning, lägesrapport och sammandrag från utredningar Kvällsföreläsningar Skolinformation Ungdomsseminarium

Information vid inlandsmässan Debatter i massmedia

• Sida 232
•  Original

Samverkan och inflytande i förstudieprocessen

Förstudiens organisation Styrgmpp Referensgrupp

Partierna Utbildning/information Remissbehandling Fristående granskning

Kommunen förväntas dels; - Ha insyn och vara delaktig i förstudiens genomförande - Ha en fristående ställning gentemot SKB

Erfarenheter för kommunen

Rikt material för kommunen och dess utveckling Vitaliserat partiarbete och den demokratiska processen Stärkt engagemang i samhället Massmedias roll Utomparlamentariska metoder Perspektiv i utredningsarbete? Rätt analys av informationsbehov?

Många aktörer - "vem har bollen?"

Brist på stöd från central politisk nivå Rätt att i avtal reglera förhållandet mellan SKB och kommunen

Arma Storuman!

Hedervärt ansvar för kärnavfall

Problemet får inte skjutas över på kommande generationer

Figur 8. Tidningsurklipp

• Sida 233
•  Original

"Be om ursäkt:"

Ungdomsförening i Storuman rasar mot kommunalrådet

Nu groteslrörelse drar igång Befria hela Norrland

Det är ingen soptunna

VK överdriver striden i Storuman

Rabiat inställning både i kommentar och på nyhetsplats

ATOMTÅG UMEÅ- STORUMAN VARJE VECKAISOÅR

Norrlänningar bildar

nätverk mot atomsopor

Figur 9. Tidningsurklipp

• Sida 234
•  Original

• Sida 235
•  Original

Ett länsstyrelseperspektiv på MKB- processen i samband med lokaliseringen av ett slutförvar för använt kärnbränsle

Gunnar Brodin

Greenpeace och MKB-processen i samband med lokaliseringen av ett slut- förvar för använt kärnbränsle.

Anders Fredriksson

Som bekant kan en MKB betraktas såväl som en process som ett dokument. Ty- värr torde det inte sällan vara så att dokumentet betraktas som viktigare än processen. På Greenpeace föredrar vi att i första hand betrakta MKB:n som ett sätt att tänka och planera, vilket så småningom leder till framväxten av ett beslutsunderlag. I förevarande sammanhang, där MKB:n alltså primärt betraktas som en process, skall i det följande tre aspekter kort behandlas, nämligen om allmänhetens möjligheter till deltagande i processen, SKB:s ställning och slutligen altemativens betydelse.

Allmänhetens deltagande i MKB-processen

Ett framträdande skäl för att inför ett projekt ta fram en MKB är att ge alhnän- heten, miljöorganisationer och andra intressenter en rimlig möjlighet att delta i beslutsprocessen. De flesta är nog överens om att goda möjligheter till deltagande är en nödvändig förutsättning för att få acceptans för en slutförvar- ingsanläggning för använt kärnbränsle, vilket ju är en fråga som engagerar en mycket stor del av befolkningen.

Den svenska lagstiftningen om MKB är rudimentär. 5 kapitlet naturresurs- lagen ger inte allmänheten någon rätt att delta i MKB-processen eller ens att lämna synpunkter på slutprodukten. MKB-förordningen innehåller bestämmelser om offentliggörande och den ger allmänheten möjlighet att i vissa fall inge skriftliga anmärkningar mot den färdiga MKBn. Även vattenlagen och miljö- skyddslagen innehåller regler om offentliggörande. Utan att närmare gå in på innebörden av dessa regler kan konstateras, att de är utomordentligt otill- fredsställande vad gäller allmänhetens deltagande i MKB-processen. Regleri de olika lagarna om samrådsförfaranden och om muntliga tillståndsförhandlingar där olika intressenter kan lämna synpunkter, ändrar knappast på detta. De regler som

• Sida 246
•  Original

återfmns i regeringens proposition om ny miljöbalk, ger möjligen allmänheten en något bättre ställning. Enligt förslaget skall den som är skyldig att upprätta MKB på lämpligt sätt samråda med organisationer och enskilda som har intresse av saken.

EU:s MKB-direktiv kräver som minimum att uppgifterna i en MKB görs till- gängliga för allmänheten och att de som är särskilt berörda av det planerade projektet får tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges. Direktivet ger således, precis som de gällande svenska reglerna, allmänheten möjlighet att avge synpunkter först i MKB-processens slutskede. Direktivet utgör dock inget hinder mot att i Sverige införa regler som stärker allmänhetens ställning.

Esbokonventionen om MKB i gränsöverskridande sammanhang uppställer krav på offentlig granskning av MKB:n för att denna skall anses som färdig. Detta är i och för sig ett strängare krav än i de tidigare behandlade reglerna, men det innebär ingen reell möjlighet för allmänheten att påverka exempelvis hur avgränsningen av omfattningen av MKB:n görs.

Slutsatsen är att de rättsregler som idag gäller för upprättande av MKB i Sverige inte ger alhnänheten några större möjligheter att på ett aktivt sätt bidra med synpunkter och erfarenheter under MKB-processen. Detta missförhållande kan rättas till på två sätt. Antingen kan lagstiftningen förändras (och då krävs en högre ambitionsnivå än vad miljöbalksförslaget ger uttryck för) eller så kan den som ansvarar för framtagandet av MKB:n frivilligt lägga upp processen på ett sätt som medger allmänhetens medverkan under arbetets gång. Greenpeace är av uppfattningen att lagstiftning är ett effektivare medel för att uppnå önskvärda förändringar i förevarande sammanhang, än frivillighet.

En möjlighet att komma tillrätta med problemet kan vara att inrätta en sär- skild MKB-myndighet med befogenhet att utifrån förutsättningama i det enskilda fallet, bestämma i vilka stadier av processen allmänheten bör ges möjlighet att delta. Som absolut minimum bör så ske:

1. då syftet med MKB:n bestäms och avgränsning görs (scoping);

i samband med utredningen av olika alternativ; vid granskningen av ett preliminärt MKB—dokument; samt vid granskningen av det slutgiltiga dokumentet.

P?).N

För att nå den acceptans för projektet som eftersträvas är det givetvis viktigt att allmänheten känner att de synpunkter som framförs har beaktats. Det bör därför krävas att lämnade synpunkter redovisas och i rimlig utsträckning bemöts i den slutliga MKBn.

• Sida 247
•  Original

Dessutom måste alhnänheten få möjligheter att framföra sina synpunkter, såväl muntligen som skriftligen, direkt till tillståndsmyndigheten på samma sätt som vanligtvis sker i tillståndsärenden idag.

SKB:s ställning i MKB-processen

Det är intressant att diskutera MKB-processer utifrån just kämavfallsproblema- tiken. I mer än tjugo år har man, i Sverige och världen över, på olika sätt försökt få allmänheten att acceptera ett slutförvar. Det finns således en rad erfarenheter att ta lärdom av.

Varje land som har kärnkraft, och därmed radioaktivt avfall, har problem vad gäller att välja förvaringsmetod och lokalisering av avfallet. Det hittills vanligaste sättet att tackla problemen har varit att utesluta allmänheten ur beslutsprocessen. De planerade anläggningarna har ansetts vara "nationella intressen" och därmed har medbestärnmandet fått stå åt sidan.

Konsekvenserna har varit långtgående, inte minst i Sverige. De orter, och de människor, som på något sätt utsatts för problematiken, kan vittna om mycket negativa erfarenheter. Det faktum att befolkningen inte fått vara med i processen, har lett till en trovärdighetskris. Om allt är så bra och så säkert, varför tål då inte frågan en ordentlig belysning?

I Sverige har, som vi alla vet, ansvaret för kämavfallet delegerats till SKB. Detta har på intet vis ökat allmänhetens förtroende, tvärtom. SKB representerar kämkraftindustrin. Det är självklart att människor, som redan är skeptiska till huruvida kärnavfall kan hanteras på ett säkert sätt, får ytterligare vatten på sin kvarn. Att låta SKB sköta en så känslig fråga som denna, ter sig för många som att låta räven vakta hönshuset. Det finns en uppenbar risk, jag vill påstå att det närmast är oundvikligt, att SKB hamnar i en jävsliknande situation.

SKB har nu bestämt sig för att tillämpa den s.k frivillighetsprincipen i sitt arbete med att bestämma en lokaliseringsort för slutförvaret. Genom att begränsa urvalsprocessen till endast de kommuner som har ett eget intresse av att en käm- avfallsanläggning etableras just i deras region har man också starkt begränsat möjligheterna att finna den plats som verkligen bäst lämpar sig för ett slutförvar, eftersom det råder en utomordentligt besvärande brist på frivilliga kommuner.

En fråga av särskilt intresse blir då huruvida de förstudier som SKB nu bedriver i Storuman och Malå kan anses utgöra en del av MKB-processen, eller om det istället handlar om att skaffa kunskap för en framtida avgränsning av

• Sida 248
•  Original

MKBn vad gäller lokaliseringsfrågoma. Jag vill påstå att eftersom SKB inte ut- reder huruvida alla Sveriges kommuner är lämpade för att ta emot slutförvaret, utan, åtminstone som det ser ut nu, endast arbetar med två alternativa lokali- seringar, är det tämligen långsökt att påstå att man undersöker vilka platser som senare eventuellt kan bli aktuella som alternativ. Av detta följer rimligen att de pågående studierna av tänkbara lokaliseringsorter måste ses som en del av MKB- processen. Detta påstående torde stärkas ytterligare av det faktum att de aktuella kommunema har ett mycket stort behov av ett beslutsunderlag som är tillfyllest, när de frarndeles ska besluta om eventuell fortsatt exploatering. Allt sådant underlag får, oaktat huruvida det behandlar miljöeffekter eller omfattar andra aspekter av ett slutförvar, definitivt anses framtaget som ett led i MKB— processen.

Man kan således konstatera att såväl processen för ett slutförvar enligt angiven metod (KBS 3) som lokaliseringsprocessen är i full gång. Man kan dess- värre också konstatera, att i och med att kommunerna saknar insyn i processen, så finns en stor risk att deras eventuella beslut om fortsatt exploatering kan komma att baseras på felaktiga förutsättningar. Det är därför av yttersta vikt att MKB-processen präglas av öppenhet.

De erfarenheter vi hittills fått, tyder på att det kan vara lämpligt att inrätta en särskild MKB—myndighet. Fördelarna med att inrätta en särskild myndighet är, förutom att det troligen medför att man slutgiltigt väljer en bättre teknologi och en rimligare lokaliseringsort, att allmänhetens förtroende för SKBs ansträng- ningar att utveckla en lämplig metod för slutförvaringen torde öka. På samma sätt bör det vara lättare att skapa allmän acceptans för den metod och den lokalisering av förvaret som slutligen aktualiseras.

Betydelsen av alternativ

Enligt 12 & MKB-förordningen ska en MKB innehålla en motiverad redovisning av altemativa lokaliseringar och utformningar samt uppgifter om konsekvenserna av att den sökta åtgärden inte vidtas. Om det är ändamålsenligt med hänsyn till syftet med MKBn och exploateringsföretagets art behöver inte alternativa lokali- seringar redovisas. Regler av samma innebörd återfinns också i förslaget till ny miljöbalk.

Det är således klart att såväl alternativ till KBS 3-metoden som alternativa lokaliseringar skall utredas, något som i vart fall inte sker idag vad gäller

• Sida 249
•  Original

metodvalet. Av särskilt stor betydelse är även det s.k nollalternativet. Att ge en generell definition på innebörden av nollalternativet är inte alldeles enkelt. Man brukar vanligtvis säga att det innebär att inte göra någonting alls, det vill säga att inte fatta något beslut om att genomföra det tillämnade projektet. Det viktiga är att MKBn utvisar konsekvenserna i olika avseenden om projektet inte kommer till stånd och inte heller något annat alternativ väljs.

Beskrivningen av nollalternativet skall i alla detaljer ställas mot huvud- altemativet för att möjliggöra en bedömning av effekterna i olika avseenden. En dylik utredning medför flera fördelar. Den bidrar till att tydliggöra behovet av att frågan om det använda kämbränslets slutliga omhändertagande får en lösning, vilket i sin tur torde bidra till att skapa acceptans för den lösning som så småningom kommer att väljas. Intirnt förknippat med det senare är även möjlig- heterna för såväl allmänhet som myndigheter, att på objektiva grunder bestämma syftet med de lösningar som förespråkas. Vidare kommer en ingående beskriv- ning av nollalternativet att åskådliggöra de miljöproblem som använt kärnbränsle ger upphov till, vilket är av stor betydelse, inte bara för bedömningen av noll- alternativet som sådant, utan även vid utvärderingen av andra altemativ vad avser såväl val av metoder som platser.

I det aktuella fallet förordar Greenpeace att nollalternativet ska gälla tills vidare. Vår uppfattning är att nollalternativet i detta fall innebär fortsatt mellanlagring av avfallet i CLAB. Detta är naturligtvis inte en slutgiltig lösning i så motto att avfallet kan lagras där i 100.000-tals år. Nollaltemativet behöver dock inte innebära att man måste bestämma en slutgiltig lösning. Det kan enligt vår uppfattning mycket väl innebära, att man inte binder upp sig för en viss lösning under en, i dessa sammanhang, relativt kort tidsperiod.

Den metod som SKB föreslår idag, KBS-3, har alltför uppenbara brister för att den ska kunna genomföras i sin föreslagna form. SKB har inte lyckats visa att metoden garanterar ett säkert slutförvar under de tidsperioder vi talar om. Ett problem i den pågående processen för byggandet av en slutförvarsanläggning är hur valet och utformningen av teknologin kan påverkas av arbetet med att be- stämma en lokaliseringsort och vice versa. Vi har de senaste åren noterat ett flertal förändringar av KBS 3-metoden, som inte i alla avseenden synes vara vetenskapligt välgrundade och idag finns ett flertal obesvarade frågor: skall förvaret övervakas eller ej; kan bränslet återtas eller ej? IAEA har uttryckt farhågor för att metoden innebär att man skapar s.k "plutoniumgruvor", vilket kan få förödande konsekvenser för framtida generationer. SKB har även fått kritik av myndigheterna för att ha för bråttom, vilket indikerar att det kan vara lämpligt av att skilja lokaliseringsansvaret ifrån det rent vetenskapliga arbetet

• Sida 250
•  Original

med att ta fram en metod. I och med de brister som vidlåter KBS-3, kan vi inte rusa iväg och börja peka ut lokaliseringsorter idag. Vi kanske kan det om 5 år, 50 år eller om 500 år. Det viktiga är att vi idag lägger lokaliseringsproblemet åt sidan, för att istället koncentrera oss på metoden. Innan vi slutligen binder oss för en viss plats, måste vi ha en säker teknologi.

Sammanfattning

De rättsregler om MKB som vi har idag ger i princip inte några andra än den projektansvarige möjlighet att påverka MKB-processen. Det krävs således en om- fattande förändring av regelverket om allmänheten skall kunna bli delaktig i processen, något som får anses inte bara önskvärt utan även nödvändigt, om SKB vill få allmän acceptans för sitt arbete.

Processer för att ta fram en lämplig metod och för att hitta en lokaliserings- ort pågår nu för fullt. Detta sker emellertid inte i sådana former att allmänheten har tillräcklig möjlighet att medverka. Inte heller ges beslutsfattarna i de kommuner som kan bli aktuella för ett slutförvar någon rätt till insyn, eller ens möjlighet att fatta sina beslut på relevanta grunder. En särskilt inrättad MKB- myndighet med befogenhet att styra MKB-processen kan kanske leda till att problemen får en bättre belysning, vilket förhoppningsvis leder fram till att såväl bästa teknologi som bästa lokalisering väljs.

Som det ser ut idag, innehåller KBS-3 alltför många brister för att vi ska kunna basera ett slutförvar på densamma. Risken är alltför stor att vi väljer en lokalisering baserad på fel teknologi. Det finns i dagsläget heller inga godtagbara alternativ till KBS-3. Fram till dess att ett säkert slutförvar kan presenteras, måste vi lita på det s.k nollalternativet, vilket i det här sammanhanget innebär en fortsatt mellanlagring i CLAB. Självfallet måste tillräckliga resurser för forskning ställas till förfogande, så vi kan finna en permanent lösning på avfallsproblemet.

Sett ur ett internationellt perspektiv har Sverige en stark fördel i det faktum, att vi har ett beslut om att avveckla kärnkraften till år 2010. Vi vet exakt hur mycket kärnavfall vi maximalt måste ta hand om. Vi har redan nu kapacitet för att lagra nämnda mängd på ett tillfredsställande sätt i väntan på att en slutlig, garanterat säker metod kan presenteras. Det är ytterst farligt om vi låter viljan att snabbt "bli av med problemet" avgöra vilken metod vi väljer. Det finns även en risk att en viss prestige är inblandad. Viljan att först i världen ha löst det olösliga kan ställa rationth tänkande åt sidan.

• Sida 251
•  Original

I det här sammanhanget har SKB för vana att dra in etiska synpunkter. Det är den generation som använt energin ifrån kärnkraften som har ett ansvar att idag, inför kommande generationer, presentera en lösning. Det är måhända rik- tigt, och det skulle man kanske ha tänkt på lite tidigare, men eftersom vi idag inte har en lösning som är garanterat säker, så har vi tyvärr inget annat val än att ta vårt ansvar och inte välja en metod som kan hota kommande generationer. Dessa måste få en rimlig chans att hantera det arv vi lämnar efter oss. Vi måste ha en möjlighet att övervaka avfallet samt ta till oss framtida lösningar, något som inte är möjligt med KBS-3. Framförallt måste vi inse att tjugo års erfarenhet av kärnkraft i Sverige inte har lett oss ett enda steg närmare en lösning av problemet vad vi skall göra med kärnkraftens slutprodukt, och det borde vara hög tid för kämkraftindustrin att inse detta.

• Sida 252
•  Original

• Sida 253
•  Original

Trovärdiga beslut om hur utbränt kärn- bränsle skall hanteras. Fyra nyckelfrågor i beslutsprocessen.

Tomas Kåberger

Jag skall ta upp fyra nyckelfrågor inför beslutsprocessen som jag menar har utomordentlig betydelse för om vi skall kunna åstadkomma ett trovärdigt - eller rättare trovärdiga — beslut om hur det utbrända kärnbränslet skall hanteras.

Några synpunkter på MKB-processen i samband med lokaliseringen av inkapslingsstation och slutförvar för använt kärnbränsle

Mats Törnqvist

Diskussionsreferat

MKB innan besluten är fattade

Det här diskussionsavsnittet började med att fånga upp den fråga som Tomas Kåberger ställt i sin presentation, nämligen om besluten i samband med lokaliseringen av en deponi för använt kärnbränsle redan är fattade.

Sten Bjurstöm klargjorde att han inte känner till att några beslut är fattade, inte mer än det som är redovisat i SKBs program. Han betonade också att man inom SKB arbetar med stor öppenhet, vilket innebär att stor hänsyn tas till vad som kommer fram under den diskussion som man har i den här processen. Dis- kussionen måste starta någonstans och detta finns offentligt redovisat i det FUD- program som varit runt på en bred remiss. Några andra beslut än vad som finns där, att man skall arbeta i en viss inriktning, är inte fattade, enligt Sten Bjurström. Johan Andersson besvarade också Kåbergers fråga med att bekräfta att besluten inte är fattade. Andersson påpekade att det finns flera tekniska problem som fortfarande återstår att lösa såsom "hur skall kapslarna tillverkas", "hur ser berget ut" och "kommer inneslutningen av avfallet att fungera". Han lät förstå att de här frågorna verkligen är mycket levande och framhöll avslutnings- vis att innan dessa frågor är besvarade kommer inte SKI att acceptera KBS-3 som slutlösning.

Inga Carlman frågade i det sammanhanget hur bråttom man egentligen har att komma till skott? Sten Bjurstäm svarade att SKB ofta, i olika sammanhang, får förklara att det inte alls är någon brådska, utan att det finns all den tid som behövs för att göra en bra process. Han sade vidare att det idag finns ett system där allt är väl omhändertaget, inklusive det använda bränslet, för lång tid framåt, åtskilliga år över de 40 år som är tänkta. Det viktiga är, enligt Bjurström, att frågan förs framåt.

Kommunikation och respekt

I den fortsatta diskussionen kom plötsligt ett tydligt exempel upp på det som Ulla Sjöström diskuterat i sin presentation. Ake Gavelin ansåg att Mats Törnqvist i sin presentation varit arrogant mot de människor som frivilligt ställt upp i

• Sida 262
•  Original

referensgruppen i Storuman. Åke Gavelin deklarerade att referensgruppen omfattar 24 personer och av dessa är 7 politiker från alla de politiska partierna. Dessutom ingår SNF, fältbiologer, LO, TCO, företagsföreningen och samerna bland annat. Mats Törnqvist förklarade att han inte alls haft för avsikt att vara arrogant, men att han sett flera exempel på referensgrupper där deltagarna mer känt sig som gisslan än som medverkande i en demokratisk process. Åke Gavelin svarade att han inte alls kunde ställa upp på ett sådant synsätt när det gäller människorna i Storumans kommun. Han undrade var allmänheten tar vägen i ett sådant resonemang och påminde om att ingen är kommenderad att ställa upp i referensgruppen utan att deltagarna ställt upp frivilligt.

I det ögonblicket kom Ulla Sjöström in i diskussionen och sade att vi nu fått ett tydligt exempel på det som hon talat om i sin presentation. Hon beskrev problemet som så att Mats Törnqvist och Åke Gavelin såg på det här med referensgrupp utifrån olika perspektiv och mot bakgrund av sina olika erfaren- heter. Mats har då alldeles uppenbart erfarenhet av att ha varit i en sådan här referensgrupp, just representerande miljörörelsen. Genom detta har han fått erfarenheten att det har hanterats på ett sådant sätt som gör att man känner sig som gisslan och inte har något inflytande, men ändå får legitimera en be- slutsprocess som skall anses vara demokratisk. Han ser referensgruppen i Storuman utifrån det perspektivet. I Storuman blir resultatet att man känner sig fruktansvärt angripen. Fast människorna i referensgruppen blir ju egentligen inte angripna av det Mats säger. Det han säger är att det finns en risk för att de människorna blir använda på samma sätt som han har varit med om. Ulla Sjöström betonade att det är viktigt att man i Storuman inte bara går i försvar, utan ser att den risken finns. Det är därför viktigt att hantera den här frågan så att man i Storuman verkligen uppnår det man vill åstadkomma.

Torsten Carlsson anknöt till den fråga som Ulla Sjöström tog upp. Han hänvisade till att Mats Törnqvist deltagit i sådana här referensgrupper och att han utifrån det skaffat sig vissa erfarenheter. I kommuner som Malå och Storuman håller man på att skaffa sig egna erfarenheter och i Oskarshamn försöker man nu se på de erfarenheter som finns kring referensgrupper och annat. Han hänvisade till sitt anförande där han beskrivit möjligheten att använda kommun- fullmäktige som ett slags referensgrupp, vilket man tänkt pröva i Oskarsharrms kommun. Torsten Carlsson avslutade sitt inlägg med en fråga till Mats Törnqvist om det förslag om en MKB-kommission som Törnqvist tagit upp i sitt anförande. Skulle kommissionen enbart bestå av svenskar eller skulle ett internationellt inslag i en sådan kommission vara tänkbart? Mats Törnqvist svarade att det mycket väl kunde vara en internationell medverkan i en sådan

• Sida 263
•  Original

kommission. Han betonade emellertid att det viktigaste är att de personer som ingår i en kommission har förtroende, stort förtroende i skilda kretsar helst.

Tomas Kåberger tillade att de personer som har ansvar för processen bör, hur oförvitliga, omdömesgilla och respekterade de än är, inte samtidigt ha någon roll i själva beslutsfattandet. Det är viktigt att formellt skilja på den som har processansvar och den som har till uppgift att påverka beslutet eller i slutänden fatta beslutet.

Utvärdering - kunskapsåtervinning

Därefter kom diskussionen in på förhållandena efter att MKB—processen avslutats. De steg med anknytning till MKB-processen som då är aktuella är utvärdering och uppföljning. I Nederländerna finns en lag som kräver ut- värdering. Samtidigt som ett beslut fattats för genomförandet av ett projekt skall också ett beslut fattas vad gäller utvärdering. Detta skall inte ses som ett kontrollprogram, utan mer som en granskning av t.ex. de förutsägelser som gjorts i MKB-processen. Gjordes rätt förutsägelser? Blev utsläppen betydligt större eller mindre? Utvärderingen är till stor del till för att samla in erfarenheter. I Nederländerna finns emellertid en lagstadgad möjlighet att i utvärderingen dra in tillstånd om det visar sig att miljökonsekvensema signifikant överskrider vad som redovisades i sökandens miljökonsekvensbeskrivning.

På frågan om vem som egentligen har ansvar för slutförvaret när processen är avslutad påminde Sören Norrby att det i det här sammanhanget rör sig om väldigt långa tidsperspektiv, många hundra tusen år. Därför är det naturligtvis inte någon person eller nu existerande organisationer som kan agera i sådana perspektiv. Han framhöll vidare att den här frågan inte har slutligt avgjorts, utan att det i grunden måste vara samhället som avgör i det mycket långa tidsper- spektivet. Men just nu, såsom lagen ser ut, ligger ansvaret för avfallet hos SKB och myndigheterna har tillsynsansvaret.

En MKB-kommission i Sverige?

Johan Andersson gav i diskussionen uttryck för att det kan finnas ett behov av en instans som övervakar MKB-processen och ser till att myndighetsprövning, remissförfarande och granskning kommer tillstånd samt kommer till stånd i rätt

• Sida 264
•  Original

ordningsföljd. Kommissionen behöver nödvändigtvis inte ha till uppgift att själv ta fram underlag utan mer se till att de organ som vi har i samhället, myndig- heter, allmänhet och organisationer får komma in och komplettera den MKB som sökanden har lämnat in. Tomas Kåberger betonade värdet av att en sådan processansvarig instans har ett allmänt förtroende och inte är belastad av tidigare ställningstaganden eller har en roll som beslutsfattare eller intressegrupp inför det slutliga beslutet.

I den nederländska MKB-processen har MKB-kommissionen en rådgivande roll. Bland annat ges råd i det skede i processen där riktlinjerna för innehållet av MKB-dokumentet dras upp. Det är den handläggande myndigheten (eller myndigheterna i de fall flera samverkar) som sammanställer och ansvarar för riktlinjerna, med utgångspunkt i den lagstiftning som finns vad avser innehåll och struktur för MKB-dokumentet. MKB-kommissionen lämnar synpunkter till den handläggande myndigheten. Riktlinjerna fungerar sedan som utgångspunkt för sökanden när denne skall sammanställa MKB-dokumentet. När sökanden har sammanställt MKB-dokumentet lämnas det tillsammans med tillståndsansökan till handläggande myndighet. Den handläggande myndigheten bedömer kvaliteten på MKB-dokumentet och i de fall en komplettering krävs måste sökanden bifoga en sådan. I det fall dokumentet bedöms som godkänt av myndigheten så kungörs detta och ett öppet möte arrangeras. Vid detta möte lämnar MKB-kommissionen synpunkter på innehållet i MKB—dokumentet och den handläggande myndigheten bifogar synpunkterna till dokumentet. Därefter överlämnas MKB-dokumentet till politikema som ett beslutsunderlag.

Jules Scholten avslutade diskussionen om en MKB-kommission med att hänvisa till de nederländska erfarenheterna. Han betonade betydelsen av att kommissionens roll skall vara rådgivande. Kommissionen måste också ha förtroende från alla parter som är involverade i processen. Om kommissionen ges en mer aktiv roll som beslutsorgan så tar den över de handläggande myn- digheternas roll. Detta var inte något som han ville rekommendera. Avslut- ningsvis påminde han om att i en demokrati så är det de politiker som vi väljer som skall besluta, dessa kan vi också byta ut vid nästa val om vi inte godtar det som de har beslutat.

En fråga som Inga Carlman ställt och som förblev obesvarad i det här diskussionsavsnittet gällde samråd och allmänhetens deltagande. Hon påpekade också i sin replik att det är viktigt att de som sitter i referensgrupper ser till att de farhågor som Mats Törnqvist redovisat kommer på skam.

• Sida 265
•  Original

259. Slutdiskussion

Slutdiskussionen inleddes med ett inlägg av Sten Bjurström för att bemöta Inga Carlmans synpunkter. Sten Bjurstöm klargjorde att SKBs uppgift på seminariet i första hand var att lyssna och ta till sig synpunkter. Han uttryckte därefter en tillfredsställelse över att det lämnats så många värdefulla synpunkter och att det därför varit ett bra möte. Han riktade sig särskilt till dem som tyckte att många frågor återstod och påpekade att det faktiskt har hänt mycket, framförallt det senaste året. Han sade vidare att det finns en möjlighet att få till stånd ett regel- verk utan att göra det alltför komplicerat. I samband med regeringens utvärdering av SKBs forskningsprogram och den komplettering som gjorts, kan regeringen stödja sig på en paragraf i kämtekniklagen som säger att regeringen skall ange de villkor som skall gälla för arbetet. Det finns därför förhållandevis stora möjligheter att på ett inte alltför komplicerat sätt ange, hur man från regeringens sida skulle vilja att det här arbetet genomfördes. Regeringens ställningstagande till SKBs komplettering väntas ske under våren 1995, så det är en lämplig tidpunkt för denna diskussion.

Bjurström fortsatte sitt inlägg med att tala om SKBs öppenhet och inställning till MKB—processen samt SKBs sätt att se på deltagande. Han framhöll att man från SKB försöker att i största möjliga utsträckning vara öppna. Huvuddelen av allt arbete SKB utför sker utanför företaget, på högskolor, universitet och andra instanser. Det innebär att öppenheten finns dels i det samarbetet och dels i det inforrnationsarbete som SKB bedriver. Bjurström framhöll att det finns vissa områden där SKB inte lämnar information, det gäller främst kommersiella villkor mellan SKB och dess leverantörer. Inte heller när SKB tillfrågas om vilka kommuner som är intresserade av att delta i förstudier lämnas information. I det sistnämnda fallet anser SKB att det är kommunens egen sak att informera, om de har varit i kontakt med SKB. När det gäller SKBs inställningen till MKB- processen och hur den frågan hanteras, så konstaterade Bjurström, att SKB försöker följa utvecklingen och bidraga till att MKB-förfarandet blir så bra som möjligt.

Avslutningsvis tog Bjurström upp frågan om allmänhetens medverkan. Han menade att frågan var komplex, men att SKB har en stor skyldighet att ordna så att ett meningsfyllt deltagande av allmänheten kan äga rum. Han tog som

• Sida 266
•  Original

exempel att SKB måste medverka till att man - på olika sätt - både sorterar och presenterar frågor på ett begripligt sätt samt deltar i diskussionen av dessa.

Behovet av en tydlig MKB-process

Peggy Lermon inledde med att säga att hon gärna ville nyansera bilden av svensk lagstiftning och svenska beslutsfattare.

Peggy Lerman påpekade att det finns ett stort komplext nät av prövnings- system som inte är färdigt. När krav på MKB infördes i svensk lagstiftning bedömdes det prövningssystem som vi har hålla ganska bra, och lagstiftaren ville inte skapa dubblering och onödig byråkrati. Det vi ser nu, är att vi totalt saknar lagstöd för arbetet med MKB. Diskussionen under det här seminariet, pekar starkt på behovet att få lagregler för arbetet när det gäller stora projekt. Tillsynsmyndighetema bör ta till sig det budskapet och föra det vidare.

Sedan övergick Ler-man till att diskutera beslutsfattamas roll. Öresundsbron och Dennispaketet som tagits upp är fula plumpar i protokollet, där processen inte varit reglerad, men det är inte något unikt för Sverige. Det viktiga är att lära av plumpama och inte begå sådana misstag igen. En allmän debatt om hur beslut skall fattas bör föras, för att undvika att hamna i ad hoc processer för varje stort beslut. Vad gäller oklarhetema måste vi reda ut om de beror på att systemet är krångligt uppbyggt eller oklart tänkt. Det finns parter som har satt igång MKB- processer, oavsett om det finns ett nät av regler eller inte. Ett sådant förhåll- ningssätt visar att man har tagit utgångspunkt i de möjligheter som systemet ger, vilket är positivt. När den goda viljan tryter, måste man emellertid ha stöd någonstans och av den anledningen är det önskvärt att se hela spelplanen - processen - från början. De holländska deltagarna har givit uttryck för betydelsen att se hela bilden, så att man vet var man är och kan ställa rätt frågor vid rätt tillfälle. För närvarande har ansvaret trillat ner på marken, d.v.s. ner till kom- munerna, de aktiva parterna, men det här är även en nationell fråga. Därför borde riksdagen, och inte en myndighet tala om för alla vad man skall göra som det högsta beslutande organet.

Därefter övergick Lerman till att diskutera tidsaspekten inom processen. Det finns tid och utrymme att fundera. Frågan om vi skall ha ett slutförvar eller inte är redan avgjord. Frågan blir därför hur avfallet skall tas om hand. En sådan systemdiskussion är inte avslutad ännu och av den anledningen skulle det vara lämpligt att genomföra en strategisk MKB innan man går vidare. Det finns idag inte några lagregler som ger stöd för detta. Nästa steg är att gå vidare med en

• Sida 267
•  Original

övergripande lokaliseringsstudie. Ett antal platser konsekvensbeskrivs översiktligt och tillhörande material kan remitteras för synpunkter. Även i detta skede saknas emellertid lagregler. För några lämpliga platser är det därpå möjligt att gå vidare i översiktsplanearbete och dialoger om riksintresse. Där finns det lagregler. Först därefter bör man gå vidare med detaljlokalisering, för vilket det finns regler om prövning, medan procedurregler för MKB och utveckling av projektet saknas. Det finns inte heller några procedurregler för handläggning av ärenden enligt 4 kapitlet i NRL.

Efter Peggy Lermans inlägg följde en kommentar från Inga Carlman. Carlman efterlyste ett MKB-koncept och en redovisning av vad MKB är i myndighetsrapporten. Likaså tyckte hon att det var på sin plats att redovisa referenslitteratur i rapporten. Därefter kom hon tillbaka till frågan om samråd och hänvisade till paragraf 12 i miljöskyddslagen som hon ansåg fungerade dåligt. Hon nämnde vitboken om Forsmark och tog som exempel när Svenska naturskyddsföreningen bad SSI, SKI och sedan också sökanden att få till stånd en hearing, men fick nej. Vidare påminde Carlman om dem som vaktar Kyn- nefjäll på västkusten sedan närmare 15 år tillbaka och frågade med utgångspunkt i detta vad SKI och SSI har för underlag när man påstår att samrådsförfarandet är det bästa? Sedan övergick Carlman till att diskutera lokaliseringsfrågan. Hon hänvisade till att lämpliga platser skall skiljas från olämpliga platser, och att det skall göras genom remissomgångar. Hon frågade, hur man närmare har tänkt sig att allmänhetens deltagande skall gå till.

Allmänhetens deltagande - öppenhet och dialog

I ett inlägg tog Sören Norrby utgångspunkt i det som Ulla Sjöström framhållit: öppenhet, dialog och kommunikation. Norrby betonade betydelsen av att vara inställd på att kommunicera och försöka förstå vad motparten i diskussionen tycker och tänker. Han framhöll också att det var något som SKI försökt göra de här dagarna på seminariet.

När det gällde diskussionen kring MKB-processen ansåg Norrby att både dess möjligheter och brister lyfts fram under seminariet. Han påpekade att syftet är att få till stånd en bra process, ett bra beslutsunderlag och att man skall få en bra diskussion på vägen mot beslutsunderlaget. Han återkom dock till Ulla Sjöströms ord och menade att förutsättningen är kommunikation. Om man inte har den inställningen, att vi skall kommunicera med varandra så kommer det att bli problem. Han påpekade att detta är lätt att säga, men det är svårare att göra.

• Sida 268
•  Original

Han betonade också att detta inte betyder att allting skall lämnas öppet till frivillighet och att han därför hade förståelse för Inga Carlrnans åsikter om risken med frivillighet. Han kunde väl tänka sig en uppstyming, med riktlinjer för processen, samtidigt som det gäller för deltagarna att vara öppna och kommun- ikativa. Han kom därefter in på frågan om en kommission, som han ansåg kunde övervägas.

Norrby ansåg att det var rätt att i diskussionen skilja mellan dokument och process. Han menade att vad gäller MKB—dokumentet, som är ett beslutsunderlag (även om det inte är hela beslutsunderlaget), finns det möjligheter redan nu för t.ex. SKI att ställa krav på innehållet. Han omtalade att det för närvarande pågick ett arbete inom SKI med att formulera sådana krav. På motsvarande sätt kan SSI ställa krav. Sammanfattningsvis ansåg han att krav på säkerhet och strålskydd kan preciseras.

När det gäller frågor i anknytning till beslutsprocessen och MKB-processen höll han med de talare som förespråkat ett tydliggörande. Han ville inte utesluta något, utan framhöll att många saker kan behöva tydliggöras; lagstiftning, samordningsfrågor och att det kan vara fråga om riksdagsbeslut. Han tryckte dock särskilt på att man i första hand bör ha en tydlig lagstiftning. Norrby hänvisade till den granskningsprocess av SKBs FUD-redovisning, där SKI skall lämna sitt svar med rekommendationer före utgången av 1994. Han omtalade att SKI där kommer att ta upp frågor om beslutsprocessen.

Han påpekade att när det gäller att ta ställning till kapslingsstationen måste systemet prövas i sin helhet. Därefter, menade Norrby, finns möjlighet att dis- kutera mer i detalj. Han betonade att tiden inte får bli styrande, utan att det istället är en logisk stegvis process som skall vara styrande och som skall leda fram till ett bra beslut. Han framhöll att SKI påpekat detta tidigare i FDD-yttran- den, men att det kan behöva upprepas igen.

Avslutningsvis tog Norrby upp frågan om alternativ i MKB-dokumentet, vilket han ansåg var en av de frågor som behöver belysas ytterligare. Krav på detta, liksom på ett tydliggörande av nollalternativet och vilka fördelar och pro- blem det för med sig, kommer att ställas på SKB.

Nästa inlägg presenterades av Torsten Carlsson. Han ansåg att första steget mot ett slutförvar var inkapslingen. Han gav sin syn på hur kommunen och dess invånare ofta på ett mycket jordnära sätt diskuterade kring olika frågeställningar i anknytning till en inkapsling. Han uppehöll sig kring några av dessa fråge- ställningar och gav som exempel: "Hur länge skall de här kapslarna stå där?" och "om det inte blir någon djupförvar är det så att kapslama kommer att stå intill CLAB då i några hundra år eller hur blir det?". Ett annat exempel på frågeställ-

• Sida 269
•  Original

ning var: "Hur långt i processen skall djupförvarsfrågan ha kommit innan man kan ta ställning till inkapslingsstationen?". Han trodde att många framtida frågor i anknytning till inkapslingen kommer att beröra transporterna. Vidare att frågorna och diskussionerna kring strålskydd och säkerhet kommer att bli många. Torsten Carlsson nämnde några tänkbara exempel på frågeställningar i anknyt- ning till strålskydd och säkerhet som kommunen kunde få; "vad händer med per- sonalen om man tappar en kapsel och hur blir det för de närboende vid byggande, drift och nedläggning?". Torsten Carlsson avslutade med att säga att såväl kommunpolitiker som sökanden och olika myndigheter kommer att få en rad detaljfrågor. Han ville därför understryka betydelsen av öppenhet och att de personer som ställer frågorna behandlas med respekt samt känner att man bryr sig om just deras fråga.

Granskning - kvalitetssäkring i processen

Den allmänna diskussionen korn ganska snart in på granskningsförfarandet. Det påpekades att SKBs förstudie snart är avslutad och att den då skall utsättas för en oberoende granskning av experter. Men vilka skall då utföra den oberoende granskningen? Hur skall gruppens medlemmar som skall granska SKBs förstudie utses? Det påtalades i diskussionen att granskningen av förstudien är en viktig trovärdighetsfråga, att gruppen som skall granska inte upplevs som partisk från något håll. Frågan om KASAM kan utföra en sådan oberoende granskning restes i det sammanhanget.

Camilla Odhnoff svarade att KASAM har till uppgift att granska SKBs forsknings-, utvecklings- och demonstrationsprogram samt även ge, i den mån som det efterfrågas, råd åt myndigheterna. KASAM tar däremot inte på sig några myndighetsuppgifter.

Johan Andersson ansåg att om det inrättades en kommission så bör den inte ges befogenhet att bestämma vad innehållet i dokumentet skall vara. Han betonade att det säkert var möjligt att uppnå enighet vad beträffar underlaget även om han trodde att det i vissa fall kunde uppstå konflikter, t.ex. om vilka utredningar som skall genomföras.

I den fortsatta diskussionen kring behovet av en oberoende granskning och sakkunniga analytiker frågade Camilla Odhnojf vilka möjligheter en högskola kan ha i sarmnanhanget. Hon hänvisade till Gunnar Brodin som talat om REKO projektet och de möjligheter som påvisats där. Camilla Odhnoff undrade också vilka möjligheter länsstyrelsen kan ha för att hjälpa kommunerna. Hon påpekade

• Sida 270
•  Original

att varken Norrbotten eller Västerbotten är kämkraftslän. Den särskilda upp- byggnad med personal som man har i kämkraftslänen saknas därföri Norrbotten och Västerbotten.

Gunnar Brodin svarade att det nog skulle bli svårt att få fram så mycket oberoende kunskap i regionen. Istället ansåg han det nödvändigt att hämta kunskap från såväl nationellt som internationellt håll. Han påtalade att även om det inte finns kärnkraft i de norra länen så fmns det faktiskt kärnkraft i närheten - i Ryssland. Detta faktum gör, enligt Gunnar Brodin, det nödvändigt att följa med vad som händer inom ämnesområdet och att det kan bli aktuth att förstärka kompetensen. Han berättade att bakgrunden till att REKO-projektet startades var att det från många håll upplevdes att det inte fanns någonstans dit kommunema kunde vända sig för att få en mer sammanvägd bild; ett forum där komplexa frågeställningar diskuterades på ett sådant sätt att man kunde vända sig dit med stort förtroende. Med REKO-projektet eftersträvades att nå mer övergripande bedömningar och samtidigt ge möjlighet att vända sig till flera specialister. Han påpekade att det är ofrånkomligt, i ett litet land med ett begränsat antal speciali- ster, att dessa kan ha varit kopplade till något organ som har egna intressen i branschen.

Sören Mattsson framhöll i en kommentar att kommunernas behov av en oberoende granskning är en viktig punkt. Han ville fästa uppmärksamheten på att det finns många universitet och högskolor som har en lång tradition inom det här området. Han påpekade att det faktiskt är universitet och högskolors uppgift att kritiskt granska. Det finns därför många inom landet som kan göra detta. Han hävdade dock att det finns ett stort behov av att informera kommunerna om vad det är för institutioner som skulle kunna göra en insats antingen det nu gäller strålskydd, juridik eller geologi. Sören Mattsson ansåg att det viktigaste är att få till stånd kanaler för kontakterna och att dessa kan samordnas samt att det finns någon form av finansiering.

Johan Andersson instämde i att det är av stor vikt att se till att de som behöver råd, har möjlighet att själva bestämma vem de vill fråga och att de får resurser att göra det. Johan Andersson betonade att det redan idag finns mycket kunskap på olika håll, dels på svenska universitet och högskolor och dels inter- nationellt. Han påtalade vidare att flera av de här personerna säkert kunde kopplas till olika intressen, så det skulle därför inte vara möjligt att att säga att de är absolut oberoende. Men genom att få välja specialister själv, på en öppen marknad, ansåg Johan Andersson att det finns möjligheter till en bra belysning.

Diskussionen om en oberoende granskning fortsatte med att Åke Gavelin meddelade att det snart var tid för en oberoende granskning i Storuman. Inga

• Sida 271
•  Original

beslut har ännu fattats om vilka som skall utföra granskningen, men att kommunen förmodligen kommer att fråga SKI, SSI och Boverket. Åke Gavelin frågade därför om myndigheterna kommer att ge ett yttrande på denna fråga.

Sören Norrby svarade att om SKI får en sådan begäran kommer SKI natur- ligtvis att svara. Han tillade dock att det inte är helt lätt att säga hur mycket det går att svara. SKI kan ställa det i perspektiv till SKBs program och i förhållande till den beslutsprocess som SKI ser framför sig. Vidare påpekade Sören Norrby att SKI i viss mån kan uttala sig om innehållet, men eftersom det är ett tidigt skede är det tveksamt om det går att dra några långtgående slutsatser om det. Conny Hägg svarade att SSI också kommer att besvara en sådan begäran.

Då det flera gånger i diskussionen hänvisats till MKB-kommissionen i Nederländerna gjordes ett inlägg av Jules Scholten. Han inledde med att göra en åtskillnad mellan frågor som är relevanta för det reella innehållet i miljöin- forrnationen och procedurfrågor som de mest viktiga eftersom de bestämmer den typ av beslut som krävs för en metodisk strukturering av processen så väl som för engagemanget i denna högkänsliga fråga.

Han fastslog att en korrekt procedur redan i början bestämmer klart vilka ärenden och frågor som skall handläggas av vem, när och med vilken prioritet.

Härvidlag urskiljde han tre beslut som går från strategisk nivå ner till nivån för projektirnplementering. För vart och ett av dessa tre beslut måste det göras klart vilka roller som skall tilldelas vilka myndigheter och organ, inklusive rollerna för de behöriga myndigheterna, den samordnande myndigheten och förslagsställaren. Detta måste göras så att dessa roller är definierade redan i början av beslutskedjan för alla berörda deltagare och inte minst för allmänheten och den lokala administrationen.

På den högsta generaliseringsnivån, d.v.s. på strategisk nivå (policynivå), ansåg han att MKB bör genomföras i fråga om konstruktion och sätt för av- fallshantering inklusive synpunkter som avser beredning av avfallet (t.ex. inkapsling) och dess transport. Denna MKB och samhörande policybeslut bör innehålla alternativ såsom djup geologisk förvaring eller till exempel obestämd fortsättning av förvaring i ytläge. Sedan en gång typen av anläggning och sättet för slutlig förvaring har bestämts skall den andra nivån av MKB och besluts- fattande koncentreras på valet av plats där det valda förvaringssättet skall tillämpas.

Sedan platsen väl har valts kan för det tredje MKB genomföras för att bevilja licens för implementering av anläggning och dess drift på den utvalda platsen.

Av de tre besluten måste, enligt Jules Scholten, göras efter varandra med hjälp av MKB. De två besluten som kommer först är de viktigaste och mest

• Sida 272
•  Original

kritiska för de olika adrninstrativa nivåerna och för allmänheten. Det sista beslutet om beviljandet av tillstånd för den aktuella anläggningen är det minst viktiga ur miljösynpunkt. I alla tre besluten ansåg han att allmänhetens accepterande är den viktigaste miljöfrågan. Han poängterade att tekniska och miljöbetingade problem kan lösas med hjälp av utvecklingen och tillgänglig teknik, men att det är en av uppgifterna för MKB—processen att överföra denna tekniska och miljöbetingade förenlighet till allmänheten.

Finansiering av granskning och kunskapsutveckling

Sören Norrby ansåg att slutförvaring av använt kärnbränsle i Sverige är en så viktig nationell fråga att det borde vara självklart att en kommun som ställer upp i förstudier, platsundersökningar och detaljundersökningar i olika faser, får hjälp på något sätt med de resurser som behövs för sin egen granskning av resultaten. Han refererade till de olika kommunrepresentantema som talade om hur viktigt det är att få resurser för att kunna medverka i MKB-processen på ett menings- fullt sätt. Han poängterade att det är nödvändigt att ha kompetens annars får man inget inflytande. Sören Norrby hänvisade till den framställning som Oskarshamns kommun gjort till SKI och SSI under 1993. Det var då inte var möjligt för SKI att ta ett eget beslut i frågan, utan den gick vidare till regeringen. SKI föreslog att kommunen skulle få pengar för att bygga upp kompetens och information, men det fanns en hake. Kommunen kunde nämligen inte få pengar direkt från de fonder som är avsatta för framtida kostnader. Dessa medel kan enligt gällande lagregler endast gå till statliga organ och myndigheter samt till SKBs forskning och investeringar. Av den anledningen dirigerades pengarna över till den lokala säkerhetsnämnden i Oskarshamns kommun. När det gäller kommunema Storuman och Malå, finns för närvarande ingen möjlighet för tillfället att använda fondmedel direkt, enligt Sören Norrby. Han framhöll dock att det var SKIs uppfattning att kommuner som engageras i förstudier m.m. behöver re- surser. Därför kommer SKI att medverka till att de ändringar som behövs genomförs, för att det skall bli möjligt att dirigera resurser till kommunerna. Han påpekade dock att det inte bara är en fråga om pengar, utan också en fråga om hur myndigheterna kan hjälpa till.

Inga Carlman undrade i det sammanhanget om SKI tänker medverka till att också allmänhet och intressegrupper får tillgång till medel, på det sätt som man har i Kanada till exempel.

• Sida 273
•  Original

Sören Norrby svarade att begränsningen ligger i fmansieringslagens formulering. Det är detta som inskränker möjligheterna att bistå kommuner och andra grupper. Sören Norrby sade vidare att SKI inte har något färdigt detaljerat förslag, men att SKI kommer att arbeta för att öppna möjligheter för de organisa- tioner och kommuner som har ett rimligt behov.

Sten Bjurström hänvisade till att det står i lagen att det skall säkerställas att reaktorinnehavama har de medel som erfodras för att på ett säkert sätt ta hand om det. Han framhöll vidare att de medel som sätts undan i fonderna är utmärkt lämpade för att man skall få rimliga resurser till en oberoende granskning och vara en kompetent partner i diskussionen. Sten Bjurström hävdade att från SKB har detta också markerats i flera yttranden till regeringen. Enligt Sten Bjurström var det SKBs klara uppfattning att kommunerna skall ha del i dessa resurser. Frågan om medel även skall kanaliseras till andra fria grupper, ansåg han att kommunerna borde få avgöra.

MKB-processen i Sverige - en process i utveckling

Per-Magnus Nilsson hänvisade till Kommunförbundets tveksamma inställning till lagstiftningen om MKB och kopplade det till att man bara lagstiftat kring ett begrepp utan att ge några krav på innehåll. Han ansåg inte heller att man har lyckas förklara hur MKB-reglema skall förhålla sig i relation till de olika lagarna i samband med prövningen. Han menade därmed att systemet inte är fullt utbyggt. Per-Magnus Nilsson ansåg inte heller att man har lyckats lösa den här frågan i miljöbalksförslaget. Han var dock av den åsikten att när nu förslaget till miljöbalk dragits tillbaka av regeringen och en översyn skall göras, så fmns möjlighet att få till stånd en förändring och därmed också mer precisa regler. Per-Magnus Nilsson påpekade också att regeringen inom kort skall fatta ett beslut kring FUB-programmet och framhöll att detta måste bli tydligare och mer precist än det varit tidigare. Han uttryckte att producentansvaret måste gälla, men att krav måste ställas på att begreppen klaras ut. Enligt Per-Magnus Nilsson var FUD-prograrnmet väldigt rörigt som det såg ut nu. Han ansåg att det borde framgå direkt i progranrrnet vilka prövningar det är frågan om. Sedan borde man också klara ut vad en förstudie står för. Han menade att i synnerhet på den punkten är det viktigt att Storuman och Malå snabbt får klart för sig vad man från centralmakten förväntar sig, vad resultatet av den här förstudien kan vara och hur man ser på finansieringsfrågan för en oberoende granskning. Slutligen påpekade Per-Magnus Nilsson att myndighetsrapporten som har haft de gällande

• Sida 274
•  Original

reglerna som utgångspunkt, kan komma fram till slutsatsen att det tillsammans med FUD-yttrandet, behövs en översyn av reglerna. Det har regeringen sedan en möjlighet att uttala sig om i sitt beslut.

Anders Fredriksson framförde att Greenpeace förespråkar någon form av reglering av MKB. Han betonade betydelsen av att människor får komma till tals i olika faser av processen och hävdade att det krävs regler som gtr människorna de möjligheterna. Han förespråkade vidare nödvändigheten av att titta på hela systemet innan man föreslår detaljer i någon viss del.

När det gäller allmänhetens möjligheter att delta i processen hävdade Johan Andersson att myndighetsgruppen förespråkar ett MKB- förfarande runt lokali- seringen som är mer än ett traditionellt samrådsförfarande. Han ansåg vidare att när en kommun väl är identifierad, så kan man också hitta former för allmän— hetens deltagande. Han betraktade en diskussionen om allmänhetens deltagande på riksplanet som problematisk och menade att det enda som kan sägas nu, är att SKI har remissansvaret för FUD-programmet.

När börjar MKB-processen?

Frågan om när MKB-processen egentligen börjar är av betydelse för alla som deltar. I den granskningsrapport som Rob Verheem redovisade framgick det att Nederländerna är ett av de få länder inom EU som har en formaliserad start för MKB-processen. När börjar MKB-processen för djupförvaret i Sverige? Göran Sundqvist påpekade att SKB och de kommuner där förstudier pågår bör fundera på om de håller på med en MKB-process eller inte. Han hänvisade också till att Claes Thegerstöm sagt att det inte är någon MKB-process, men att SKB har ambitionen att utforma förstudiema på ett sätt som liknar en MKB-process. Enligt lagstiftningen fmns inte krav på en MKB-process förrän i detaljundersök- ningsskedet, då det i praktiken återstår endast en plats. I det skedet, ansåg Göran Sundqvist, kan det endast bli en diskussion om någon kilometer hit eller dit. Detta innebär att själva selekteringen av platser är helt oreglerad. Många har betonat betydelsen av att MKB-processen kommer i gång tidigt, men skall detta ske utanför lagstiftningen, och i så fall hur?

Johan Andersson påpekade att det sägs i myndighetsgruppens rapport att initiativ till projektet nu har tagits. Därför har ett förfarande som uppfyller lämpliga krav satts igång eller kommer att sättas igång. Därmed menade han, har gruppen bidragit till att förfarandet har satts igång, vilket senare kan utvecklas till ett ännu bättre MKB förfarande.

• Sida 275
•  Original

Claes Thegerström framhöll att SKBs syn var att det som nu pågår inom förstudiema innehåller mycket av intentionerna bakom MKB-lagstiftningen. SKB har dock inte satt rubriken MKB över förstudiema och inte heller inrättat något formellt MKB-forum. Istället har SKB betecknat det som förstudier och referensgrupper. Enligt Claes Thegerström skall förstudiema ses som en kunskapsinhärntning särskilt i kommuner som tidigare inte har sysslat med de här frågorna. Han poängterade därför värdet av att ta vara på erfarenheterna, se över formema och, om man går vidare efter förstudiema, etablera tydligare former för en MKB-process.

Inga Carlman fastslog att en MKB naturligtvis börjar när man talar om att nu börjar en MKB—process. Detta för att allmänheten skall veta att en MKB- process har börjat och därmed kan delta i processen. Om allmänheten inte vet det, har en MKB inte börjat. Hon undrade också hur de olika myndigheterna tänker verka för att det skall blir någon ordning i den här oredan.

Bengt Larsén som medverkat i arbetsgruppen för myndighetsrapporten ansåg att det under seminariet visats med all tydlighet att det är viktigt att det blir en ordentlig struktur på MKB-processen. Han refererade till myndighetsgruppen och berättade att den saknat lagregler både i Naturresurslagen och i MKB-be- stämmelserna som stöd i arbetet. Han påpekade vidare, att gruppen inte länmat något förslag på MKB-process till regeringen, men framhöll att en sådan process måste struktureras. Han föreslog därför att en remissomgång avseende ut- fommingen av en sådan process skulle genomföras och beskrev ett eget förslag till process.

Bengt Larsén betonade nödvändigheten av att se MKB—arbetet i olika faser. Den första fasen skulle, enligt Bengt Larsén, vara en mer översiktlig lokalise- ringsstudie. I det skedet redogör SKB för det underlagsmaterial som man har. Han hänvisade till att SKB sagt, att man skall redovisa översiktsstudier under 1995 och utifrån det materialet tala om var i Sverige som det finns bra förutsätt- ningar för att hitta områden. Utifrån det materialet försöker man avgränsa antalet platser till 10-12 stycken baserat på berggrundsförhållanden och rimliga sam- hällskrav. Kriterier och metoder för att hitta dessa lokaler är nu ute på remiss. Nästa fas i processen skulle, enligt Bengt Larsen, inträda när de 10-12 platserna identifierats. Då har kommuner och allmänhet möjlighet att ta ställning till konkreta områden samt se hur ett område kommer att påverkas mer konkret. Därefter följer någon form av remisssarnmanställningsfas, med en utvärdering av alla de synpunkter som kommit fram. Bengt Larsén föreslog att någon oberoende instans gör en remissammanställning utifrån det material som kommit fram. Där- efter inträder den fas där den fysiska planeringen kommer in i bilden. Det är då

• Sida 276
•  Original

de här områdena kommer in i kommunernas översiktsplaner. Sedan går detalj- lokaliseringen vidare.

Fler förslag till MKB-process efterlystes i syfte att ringa in hur en bra MKB- process egentligen skall se ut.

• Sida 277
•  Original

Slutord

Camilla Odhnoff

Nu har vi i tre dagar - för att tala med Ulla Sjöström — i betydande utsträckning - haft möjlighet att tala med varandra, - visat klar vilja att lyssna och förstå varandra, — insett att all kommunikation sker på mottagarens villkor och - insett att utan respekt för varandra åstadkoms inget förtroende.

Vi har lyssnat till kärv kritik av regering och riksdag som beskyllts göra sig osynliga när människor behöver dem som bäst. Kommunalrnän från Oskarshamn har i kraft av kunskap och lång erfarenhet krävt samordning av nuvarande lagstiftning innan arbetet med lokaliseringen går vidare. Malå har utifrån sin akuta situation velat skapa ett konstruktivt engagemang. De saknar stöd från centralt håll. Storuman ställer den uppfodrande frågan: Tar regeringen avfallet på allvar?

Till regeringens försvar skall nänmas att det ansvariga departementsrådet varit med oss här de två första dagarna, men nu på morgonen varit tvungen att fara hem till departementet igen. Jag vet att han har fört livliga samtal med deltagarna här, inte minst med kommunahnännen, och vi hoppas att det skall ge konkreta resultat.

Kära deltagare, en förklaring till vad som pågått här kanske kan behövas, särskilt för våra utländska vänner. I Sverige upplever vi en nästan vällustig njutning i att gissla oss själva. Några talare har använt piskan, andra skratt- spegeln. Myndigheter och företag har ödmjukt tackat för framförda kritiken och lovat bättra sig. Bara en och annan kommunalman har vredgat protesterat mot att utombys tillåter sig att ifrågasätta hans engagemang för sin kommun och dess invånare.

För den utomstående måste det vara ett mysterium att det ur detta kaos vuxit fram såväl ett slutförvar för låg- och mellanaktivt kärnavfall som ett mellanlager för högaktivt avfall som har blivit ett mönster för många kärnkraftländer.

Det är svårt att förklara enbart med att myndigheter och kämkraftföretag är så usla. Jag ser det ändå som hoppfullt att de är medvetna om många brister och visar en stark vilja att i samverkan med människorna i berörda kommuner finna konstruktiva lösningar på gemensamma problem. Tunga kommunala företrädare

• Sida 278
•  Original

ger löften om att medborgarnas inflytandet skall nå ända in i besluten, i ansvaret och konsekvenserna.

Rob Verheem beskrev beslutsfattandet i Europeiska Unionen med en ytterligt uttänjd representativ demokrati som genom miljökonsekvensbeskrivningen kombinerades med lokal delaktighet. Då kändes det som om pendeln som slagit från tinget, där fria män - kvinnor fanns inte på den tiden - för tusen år sedan fattade sina beslut, till EUs beslutsorgan nu slår tillbaka till tinget igen.

Det är viktigt att delaktigheten innebär ett ömsesidigt givande och tagande både av makt och ansvar. Delaktigheten i de många orden före beslut måste också avspeglas i det slutliga beslutet. Till slut. Ett varmt tack till alla föredragshållare, debattörer, tänkare, skrivare och sponsorer. Tålrnodiga och skickliga tolkar har gjort samtalet över språk- gränsema möjligt. Tack alla medarbetare i KASAM! Tacka också till våra värdar i Norrbotten, högskola och länsstyrelse som öppnat fönstret mot en annan värld.

Gunnar Brodin

Det har varit viktiga nationella frågor som har behandlats här, som berör oss alla och där vi alla har lika stort ansvar. Till det ansvaret att ta hand om det käm- avfall som vi har producerat så kommer också ett globalt ansvar. Där har det varit speciellt glädjande för mig som aktiv i Barents Arktiska Råd att kon- ferensen har behandlat frågor som där är mycket aktuella och att den därför har förlagts uppe i Luleå.

Jag har förstått att det har varit givande för de lärare och forskare från högskolan som deltagit i konferensen. De har kunnat knyta viktiga kontakter och de har lärt sig mycket av debatten här, har de berättat för mig. Det har också varit givande för länsstyrelsen att följa diskussionerna. Även om vi inte har haft så många sådana här direkta ärenden att hantera hittills, så tror jag att det kan bli fler i framtiden.

Eftersom Camilla avtackat alla andra, så vill jag nu till sist avtacka henne. Tack skall Du ha!

• Sida 279
•  Original

Deltagarförteckning

Inbjudna inledare och kommentatorer

Canada Gorber, Donald M. Shemilt, L.W. Underdown, Géraldine

Finland

Manninen, Jussi Vorjoranta, Tero Vuori, Seppo

Nederländerna Codée, Hans D.K.

Scholten, Jules Verheem, Rob

U.S.A. Alford, Paula Brewer, Garry Metlay, Daniel

Sverige Andersson, Johan Balfors, Berit Bjurström, Sten Brodin, Gunnar Carlman, Inga Carlsson, Torsten Falkemark, Gunnar Frediksson, Anders Gavelin, Åke Hellsten, Arne Hägg, Conny Kåberger, Tomas Petri, Carl-Axel

SENES-Consultants Ltd. Technical Advisory Committee Ministry of Natural Resources

Handels- och industriministeriet STUK, Strålsäkerhetscentralen Statens Tekniska Forskningscentral

Central Organisation for Nuclear Waste EIA Commission EIA Commission

Nuclear Waste Technical Review Board Nuclear Waste Technical Review Board Nuclear Waste Technical Review Board

SKI, Statens Kämkraftinspektion KTH, Kungliga Tekniska Högskolan SKB, Svensk Kämbränslehantering AB Länsstyrelsen i Norrbottens län IMIR, Institutet för Miljörätt Oskarshamns kommun Göteborgs Universitet

Greenpeace

Storumans kommun Malå kommun SSI, Statens Strålskyddsinstitut SNF, Svenska Naturskyddsföreningen Miljödepartementet

• Sida 280
•  Original

Odhnoff, Camilla Sjöström, Ulla Söderberg, Olof Thegerström, Claes Törnqvist, Mats

Ovriga deltagare Ahlström, Per-Eric Andersson, Kjell Andersson, Tor Leif Axelsson, Olle Bjuhr, Hasse Bjurström, Sten Bodin, Svante Carlberg, Susanne Carlson, Monica Céwe, Tord Ejderud, Erik-Abel Fischer, Lennart Forsgren, Bernt Hallberg, Krister Hallencreutz, Margareta Hansson, Tor Herlevsson, Kjell Hugo-Persson, Torbjörn Högberg, Lars Jemer, Fred Johansson, Ralph Kjellström, Björn Kordi, Ilja Langhorger, Brynolf Larsen, Bengt Lerman, Peggy Lindh, Stig Lindqvist, Per-Arne Lindquist, Ted Tomas Löfgren Malm, Bo

Mattsson, Sören Munthe, John Mörtzell, Barbro

KASAM Örebro Universitet KASAM SKB, Svensk Kämbränslehantering AB Folkkampanjen mot kämkraft—kämvapen

SKB, Svensk Kämbränslehantering AB Oskarshamns kommun KASAM (sekr.)

Oskarshamns kommun Malå kommun

SKB, Svensk Kämbränslehantering AB Miljödepartementet SKI, Statens Kämkraftinspektion SSI, Statens Strålskyddsinstitut SNV, Naturvårdsverket Storumans kommun

Lokala säkerhetsnämnden vid Forsmarksverket SNV, Naturvårdverket Oskarshamns kommun

SKI, Statens Kämkraftinspektion Oskarshamns kommun Länsstyrelsen i Norrbottens län SKB, Malå Office SKI, Statens Kämkraftinspektion Oskarshamns kommun Storumans kommun Tekniska Högskolan Luleå Tekniska Högskolan Luleå Oskarshamns kommun Boverket Boverket Storumans kommun Tekniska Högskolan Luleå Oskarshamns kommun SKI, Statens Kämkraftinspektion Oskarshamns kommun KASAM IVL, Inst. för Vatten & Luftvårdsforskning Storumans kommun

• Sida 281
•  Original

Mörtsell, Tomas Nilsson, Gunnar Nilsson, Lena Nilsson, Lena Nilsson, Lennart Nilsson, Per—Magnus Norrby, Sören Persson, Ingvar Petersson, Göran Petersson, Kjell von Platen, Barbro von Rein, Kristina Rydell, Nils Salo, Anneli Sidenvall, Jan Sjölund, Ame Stenberg, Arm-Sofie Stigh, Jimmy Stillborg, Bengt Sundqvist, Göran Svalm, Birgitta Svensson, Sixten von Sydow, Ulf Thunberg, Ann-Marie Tiberg, Joar Toverud, Öivind Valentin, Jack Wene, Clas-Otto Westerhäll, Lotta Wretlund, Peter Ågren, Ingela Åhagen, Harald Åström, Gunnar Östlund, Per

Storumans kommun Länsstyrelsen i Norrbottens län Länsstyrelsen i Västerbottens län Oskarshamns kommun Storumans kommun Svenska Kommunförbundet SKI, Statens Kämkraftinspektion Miljödepartementet Oskarshamns kommun Oskarshamns kommun Länsstyrelsen i Kalmar län SNV, Naturvårdsverket KASAM (expert) KASAM Länsstyrelsen i Kalmar län Malå kommun Malå kommun KASAM Tekniska Högskolan Luleå Göteborgs Universitet SSI, Statens Strålskyddsinstitut Oskarshamns kommun SNF, Svenska Naturskyddsföreningen KASAM

KTH, Kungliga Tekniska Högskolan SKI, Statens Kämkraftinspektion SSI, Statens Strålskyddsinstitut KASAM

KASAM Oskarshamns kommun Malå Naturskyddsförening KASAM (expert) Storumans kommun IVL, Inst. för Vatten & Luftvårdsforskning

Teknik och administration Bowen-Schrire, Monica Larnbertsson, Eva Liinanki, Åsa Schenck, Linda Tizard, Yvonne

Översättare Administrativ assistent Administrativ assistent Tolk

Tolk

• Sida 282
•  Original

• Sida 283
•  Original

Kronologisk förteckning

Meu»— Spmse

11. 12

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25.

26.

27. 28.

29.

30. 31. 32.

33. 34. 35 36

37 38

39.

. Ett renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A. . Grön diesel -- miljö- och hälsorisker. Fi.

långtidsutredningen 1995. Fi. Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S. Muskövarvets framtid. Fö. Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A. . Pensionsrättigheter och bodelning. Ju.

Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi. .Översyn av skattebrotrslagen. Fi.

Nya konsumentregler. Ju.

.Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för

redovisning och betalning. Fi.

Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. Ny Elmarknad + Bilagedel. N. Könshandeln. S. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. S. Homosexuell prostitution. S. Konst i offentlig miljö. Ku. Ett säkrare samhälle. Fö. Utan el stannar Sverige. Fö. Staden på vatten utan vatten. Fö. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö. Brist på elektronikkomponenter. Fö. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. S. Regional framtid + bilagor. C. Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. UD.

Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M. Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. ' Förslag till nya samverkansformer. Ju. Ersättning för ideell skada vid personskada. Ju. Kompetens för strukturomvandling. A.

. Avgifter inom handikappområdet. S. . Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. Fi.

. Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress. Ku. . Yrkeshögskolan — Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. U. Some reflections on Swedish Labour Market Policy. A. .

Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. A.

40. 41. 42. 43. 44. 45. 46.

47.

48. 49. 50. 51. 52. 53. 54.

55. 56.

57.

58.

59.

60. 61. 62. 63.

64. 65. 66.

67. 68. 69. 70. 71.

72.

73.

M ” 76

Älvsäkerhet. K. Allmän behörighet för högskolestudier. U. Framtidsanpassad Gotlandstrafik. K.

Sambandet Redovisning — Beskattning. Ju. Aktiebolagets organisation. Ju. Grundvattenskydd. M.

Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. A. Tvängsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen . Ju. EG-anpassade körkortsregler. K. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1995. M. Elförsörjning i ofred. N. Godtrosförvärv av stöldgods? Ju. Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. Fö. Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. M. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. A. Förmåner och sanktioner

— utgifter för administration. Fi. Förslag om ett internationellt flygsäkerhets— universitet i Norrköping—Linköping. U. Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes— roller och arbetsfält inom socialtjänsten. S. Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi

— olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. S. Kvinnofrid. Del A+B. S. Myndighetsutövning vid medborgarkontor. C. Ett renat Skåne. M. Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. Fi. Klimatförändringar i trafikpolitiken. K. Näringslivets tvistlösning. Ju. Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. Ju. Naturgrusskatt, m.m. Fi. lT—kommissionens arbetsprogram 1995-96. SB. Betaltjänster. Fi.

Allmänna kommunikationer — för alla? K. Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. U. Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. Fö. Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. U.

Lägenhetsdata. Fi. Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A.

• Sida 284
•  Original

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. UD. 78. Den svenska rymdverksamheten. N. 79. Vårdnad, boende och umgänge. JU. 80. EU om regeringskonferensen 1996 — institutionernas rapporter — synpunkter i övriga medlemsländer. UD. 81. Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. Ju. 82. Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverenskommelserna. K.

83. [EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. UD.

84. Kulturpolitikens inriktning. Ku. 84. Kulturpolitikens inriktning — i korthet. Ku. 85. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. Ku. 86. Dokumentation och socialtjänstregister. S. 87. Försäkringsrörelse i förändring 3. Fi. 88. Den brukade mångfalden. Del l+2. Jo. 89. Svenskar i EU-tjänst. Fi. 90. Kärnavfall och Miljö. M.

• Sida 285
•  Original

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen lT—kommissionens arbetsprogram 1995-96. [68]

J ustitiedepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [11] IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32] Ersättning för ideell skada vid personskada. [33] Sambandet Redovisning — Beskattning. [43] Aktiebolagets organisation. [44] Tvängsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen . [47] Godtrosförvärv av stöldgods? [52] Näringslivets tvistlösning. [65]

Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. [66] Vårdnad, boende och umgänge.[79] Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. [81]

Utrikesdepartementet

Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. [28] Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. [77] EU om regeringskonferensen 1996

— institutionernas rapporter

— synpunkter i övriga medlemsländer. [80] EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. [83]

Försvarsdepartementet

Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22]

Brist på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]

Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter, helikoptrar. [29] Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. [53]

Svenska insatser för internationell katastrof- och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. [72]

Socialdepartementet

Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott. Del A och Del B. [26] Avgifter inom handikappområdet. [35] Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes— roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. [59] Kvinnofrid. Del A+B. [60] Dokumentation och socialtjänstregister. [86]

Kommunikationsdepartementet

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] Älvsåkerhet. [40] Framtidsanpassad Gotlandstrafik. [42] EG—anpassade körkortsregler. [48] Klimatförändringar i trafikpolitiken. [64] Allmänna kommunikationer — för alla? [70] Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverenskommelserna. [82]

Finansdepartementet

Grön diesel — miljö— och hälsorisker. [3] Långtidsutredningen 1995. [4] Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9]

Översyn av skattebrottslagen . [10]

Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. [12] Förmåner och sanktioner — en samlad redovisning. [36] Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49] Förmåner och sanktioner — utgifter för administration. [56] Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. [63] Naturgrusskatt, m.m. [67]

Betaltjänster. [69] Lägenhetsdata. [74]

Försäkringsrörelse i förändring 3. [87] Svenskar i EU—tjänst. [89]

• Sida 286
•  Original

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet

Yrkeshögskolan — Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. [38] Allmän behörighet för högskolestudier. [41] Förslag om ett internationellt flygsäkerhets— universitet i Norrköping-Linköping. [57] Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. [71] Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. [73]

Jordbruksdepartementet Den brukade mångfalden. Del l+2. [88]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsförctag _ En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Kompetens för strukturomvandling. [34] Some reflections on Swedish Labour Market Policy. [39] Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. [39] Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. [46] Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. [55] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Arbete till invandrare.[76]

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. [18] Vårt dagliga blad - Pstöd till svensk dagspress.[37] Kulturpolitikens inriktning. [84] Kulturpolitikens inriktning — i korthet. [84] Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. [85]

Näringsdepartementet

Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedcl. [14] Elförsörjning i ofred. [51] Den svenska Rymdverksamheten. [78]

Civildepartementet

Regional framtid + bilagor. [27] Myndighetsutövning vid medborgarkontor. [61]

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Grundvattenskydd. [45] Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1995. [50] Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne. [62] Kärnavfall och Miljö. [90]

• Sida 287
•  Original

• Sida 288
•  Original

• Sida 289
•  Original

. . . V|”._ | : '|' [.|..-[ am I * _'t '.." ' lli| » ! Hi! I1 IIlHI [ .'..il” '— . '- . . , . . . . *. ._ . . | 1 . . . . ,. .J. . . . . |. . . l. , ' | i i 't ' 11 i | . | . I |.. , | , . i .' | -.J .. ll .I' - _ _ t l.: . , 1 *. '

• Sida 290
•  Original

KASAM

,, STATENS RÅD FÖR KARNAVFALLSFRÅGOR

Swedish National Councn tot Nuclear Waste

KASAM, Statens råd för kämavfallsfrågor, inrättades år 1985 och är nu en fristående kommitté under Miljödepartementet med uppgift att utreda frågor om kärnavfall och avställning av kärntekniska anlägg— ningar och att lämna regeringen och vissa myndigheter råd i dessa frågor.

Ledamöterna — som i stor utsträckning består av professorer från svenska och nordiska universitet och högskolor — representerar obero- ende sakkunskap inom olika områden av betydelse för slutförvaringen av radioaktivt avfall, inte enbart inom teknik och naturvetenskap utan också inom områden som etik, juridik och samhällsvetenskap.

I KASAMS uppgifter ingår att granska det program för forsknings- och utvecklingsverksamhet — om bl.a. slutförvaring av använt käm- bränsle — som de svenska kämkraftföretagen upprättar vart tredje år.

Det åligger också KASAM att vart tredje år i ett särskilt betänkande redovisa sin självständiga bedömning av kunskapsläget på kämavfalls- området.

En viktig del av KASAMs verksamhet är att erbjuda ett forum för oliktänkande och för sakkunniga inom och utom landet att diskutera kärnavfall och därmed anknutna frågor. Ett antal seminarier på skilda teman har därför hållits.

Denna skrift rapporterar från ett internationellt seminarium som KASAM med stöd från några myndigheter och organisationer anord- nade i Luleå i oktober 1994 om miljökonsekvensbeskrivningsprocessen i samband med lokaliseringen av ett slutförvar för använt kärnbränsle.

Rapporten publiceras i både svensk och engelsk version. KASAM, Miljödepartementet, 103 33 Stockholm

%

POSTADRESS: 106 47 STOCKHOLM FAX 08—2050 21, TELEFON 08—690 90 90