SOU 1997:118
Delade städer
1. Inledning
Vi lever i en tid med stora förändringar. Allting går mycket fort och det är faktiskt bara några hundra dagar kvar till år tjugohundra. Mycket har hunnit hända de senaste hundra åren. Vi har generellt fått det bättre och inkomstskillnaderna har minskat år efter år fram till början av 1980-talet när inkomstfördelningen var som jämnast. Samtidigt har Sverige haft en mycket låg arbetslöshet under en lång period fram till början av 1990-talet. Men 1990-talet kännetecknas av en hög arbetslöshet. De samhällsekonomiska förutsättningarna har förändrats radikalt. Både vad gäller inkomst och den sociala situationen i övrigt växer klyftorna och Sverige håller på att förändras till ett mer kontinentaleuropeiskt land – t.ex. i fråga om arbetslöshetens storlek. Det påstås allt oftare att svenska storstäder och deras förorter alltmer har börjat likna London och New York och att segregationen har ökat och den sociala utslagningen växt. Samtidigt står det dock klart att Sverige fortfarande hävdar sig väl i internationella jämförande studier när det gäller att skapa mest jämlika levnadsvillkor.
Förhoppningen är att i det följande kunna ge en bild av segregationens utveckling i storstadsregionerna under de senaste tio åren. Har vi fått ett samhälle där olika befolkningsgrupper (oavsett om de är definierade utifrån ekonomiska, sociala, etniska eller demografiska principer) ansamlas i olika bostadsområden (fattiga bostadsområden, rika bostadsområden, invandrar-bostadsområden, svenska bostadsområden ...) utan att ha kontakt med varandra? Är det också så – som på kontinenten – att det ofta bara är en gata som skiljer de olika befolkningsgrupperna (dvs. deras bostadsområden) åt? Är "delade" städer den verklighet vi alltmer går emot?
I denna rapport diskuteras segregationen i storstäderna. Utvecklingen under de senaste åren beskrivs. Tyngdpunkten ligger på en belysning
av förhållandena i de mest utsatta områdena i storstadsregionerna. Data som används i rapporten är framtagna av SCB och insamlade av INREGIA.
Rapporten är indelad i fyra kapitel. Det första inleds med en översiktlig beskrivning av den samhällsekonomiska utvecklingen i Sverige under de senaste åren. Där beskrivs också socialbidragens utveckling och de utsatta grupperna, framförallt invandrare och ensamma mammor. I kapitel två studeras segregationen. Det kapitlets centrala del handlar om levnadsförhållandena i de bostadsområden som är mest utsatta – ekonomiskt och socialt.
Kapitel tre behandlar sambandet mellan ekonomisk respektive social segregation och segregation som bygger på etniska grunder. I kapitlet görs också en del internationella jämförelser.
I ett avslutande kapitel förs en diskussion om segregationen och slutsatserna presenteras.
I bilaga A beskrivs de tre storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö samt de övriga kommunerna som Storstadskommittén samarbetar med (Botkyrka, Haninge, Huddinge och Södertälje). En jämförelse görs av befolkningsutvecklingen, den etniska sammansättningen, åldersstrukturen samt socialbidragsutvecklingen i olika kommuner.
En företeckning över de områden som studerats i rapporten återfinns i bilaga B.
1.1. Den allmänna utvecklingen
Detta är en områdesbaserad studie. Den beskriver förhållandena i storstadsregionerna med avseende på ekonomiska, sociala, etniska och demografiska faktorer. Studien skall också försöka knyta ihop de lokala förhållandena i ett bredare perspektiv på ett regionalt och nationellt plan. Med perspektiv på ett nationellt plan menas direkta jämförelser mellan förhållandena i bostadsområden med den natio-
nella utvecklingen, men också de makroekonomiska faktorernas genomslag på det lilla bostadsområdet (som verkar leva sitt liv tryggt, opåverkat av de stora makroekonomiska förändringarna).
Samspelet mellan den övergripande samhällsnivån och den lokala nivån blir mycket viktigt utifrån kraven på långsiktighet. Beslut som berör enskilda bostadsområden kan direkt påverkas av vilka förväntningar på det framtida makroekonomiska utfallet som beslutsfattaren (både centralt och lokalt) har. Ett typiskt exempel är att det finns en stor skara bedömare som avvaktar med åtgärder i förväntan att en sjunkande arbetslöshet skulle lösa en stor del av de problem som idag existerar i storstadsregionerna.1
En sådan förväntning kan, om det visar sig att den är felaktig, försvåra och ibland rentav omöjliggöra insatser som kan vara nödvändiga att göra på ett tidigt stadium.
Det faktum att vi har uppgifter som täcker både en utdragen högkonjunktur och en djup lågkonjunktur kan vara ett bra underlag för att försöka ge stöd till eller göra avkall på den ovannämnda bedömningen. Förhoppningen är att detta i alla fall skall leda fram till en mer nyanserad bild av situationen i de mest ekonomiskt och socialt utsatta områdena i storstadsregionerna.
1 Det är självklart att en lägre arbetslöshet på nationell nivå är oerhört viktigt för alla bostadsområden men det kan inte uteslutas att arbetslösheten i de socialt och ekonomisk mest utsatta områdena framförallt beror på strukturella faktorer och att utvecklingen i de områdena inte påverkas i någon större utsträckning av en högkonjunktur. I rapporten ”Utesluten från arbetsmarknaden” visade SCB att de som var arbetslösa under lågkonjunkturen under första hälften av 1980-talet var i stor utsträckning arbetslösa både under högkonjunkturåret 1990 och i den nya lågkonjunkturen i början på 1990-talet. SCB visade att 20 procent av de som var arbetslösa 1985 var det också 1990. Samtidigt var 55 procent av de som var arbetslösa 1990 arbetslösa också 1993. Dessutom visades att risken att bli arbetslös var högre för yngre personer och för de med långa arbetslöshetstider.
1.1.1. Den ekonomiska bilden 1985 1993
Den allmänna ekonomiska utvecklingen har naturligtvis stor betydelse för utvecklingen i storstadsregionerna. Både utvecklingen på arbetsmarknaden men också inkomstfördelningen spelar en avgörande roll för de ekonomiskt och socialt mest utsatta områdena. Därför är det angeläget att beskriva den ekonomiska utvecklingen under de senaste åren, 1985 och framåt, på en nationell nivå.
Högkonjunkturen under 1980-talet kännetecknades av en utdragen tillväxtperiod som i slutet av decenniet övergick i överhettning. Under perioden 1985-1990 pendlade tillväxten i BNP mellan 2 och 3 procent. Den öppna arbetslösheten sjönk under samma period från 2,8 procent 1985 till som minst 1,5 procent 1989. År 1990 låg den på mycket låga 1,6 procent. Sysselsättningsintensiteten, som är en viktig indikator inte minst när det gäller att uppmärksamma dold arbetslöshet, ökade från internationellt sett mycket höga 80,3 procent 1985 upp till 83,1 procent 1990.
Svensk ekonomi gick i början av 1990-talet in i en djup lågkonjunktur. Detta gjorde att de makroekonomiska förutsättningarna från 1990-talets början kom att bli helt annorlunda än de som rådde i slutet av 1980-talet. BNP-tillväxten var negativ under perioden 1991-1993 och BNP sjönk med cirka 5 procent på grund av det kraftiga fallet i sysselsättningen. Det totala antalet sysselsatta sjönk i hela ekonomin under perioden 1990-1993 med 521 000 personer eller med drygt 4 procent i genomsnitt per år. Arbetslösheten ökade kraftigt från 1,6 procent 1990 till 8,2 procent 1993. Samtidigt minskade sysselsättningsintensiteten med 10,5 procentenheter eller med i genomsnitt 3,5 procent per år under perioden 1990-1993.
Ökade inkomstklyftor under perioden 1990-1993 var en naturlig följd av utvecklingen på arbetsmarknaden, eftersom en omedelbar konsekvens av en ökad arbetslöshet är att många individer, respektive hushåll, drabbas av inkomstförluster.2 En annan faktor som påverkar inkomstklyftorna vid en ökad arbetslöshet är att arbetslös-
2 Denna utveckling gäller de i arbetsför ålder. När det gäller inkomstspridningen totalt motverkas denna effekt av ökade inkomster för de äldre.
heten särskilt drabbar de grupper som redan har låga inkomster. Den snabba ökningen av arbetslösheten mellan 1990 och 1993 drabbade särskilt de unga nytillkomna på arbetsmarknaden. Situationen förvärrades också drastisk för invandrare, funktionshindrade och personer med kort utbildning. De fick svårare att komma in eller att hålla sig kvar på arbetsmarknaden.
1.1.2. Inkomstfördelningen, den aktuella bilden
Inkomstklyftorna ökade under perioden 1985-1993. I den fördelningspolitiska redogörelsen till budgetpropositionen (proposition 1996/1997:1) nämns bl.a. följande faktorer som förklaring till den ökade inkomstspridningen:
– Efterfrågan på arbetskraft med hög utbildning har ökat samtidigt som efterfrågan på arbetskraft med låg utbildning har minskat. Detta fenomen är på intet sätt unikt för Sverige.
– Den totala sysselsättningen, inklusive ett ökat antal studerande och förtidspensionärer, har minskat. Särskilt ungdomarnas minskade sysselsättning har bidragit till en ökad inkomstspridning. Den höga öppna arbetslösheten i sig förefaller dock inte direkt ha bidragit till ökningen. Detta torde i första hand förklaras av att trygghetssystemen på ett ganska effektivt sätt skyddat de arbetslösa mot stora inkomstförluster.
– De fortsatt ökade inkomsterna för pensionärer som grupp verkar inte längre inkomstutjämnande. Det finns snarare indikationer på att fortsatt höjda pensioner under krisåren, tillsammans med minskade löneinkomster, kan ha bidragit till ökade inkomstskillnader.
Enligt samma redogörelse påpekas att Sverige och de andra nordiska länderna, även efter de senaste årens förändringar, lyckats bevara en internationellt sett jämn inkomstfördelning och skyddat ekonomiskt svaga grupper. Vidare konstateras att, mer påtaglig än ökningen av inkomstspridning är, de strukturella förändringar som inträffat i fördelningen av ekonomiska resurser.
Att peka ut ”vinnare och förlorare” är alltid riskabelt. Det som gäller för en grupp gäller inte nödvändigtvis de enskilda hushållen i denna grupp, vidare är orsakerna till att en grupp ”halkat efter” eller ”gynnats” inte helt lätt att bestämma. Det förefaller dock som om de grupper som fått den största försämringen av sin ekonomiska situation de senaste åren är ungdomar och barnfamiljer. Ungdomarnas situation beror inte i första hand på några nedskärningar i trygghetssystemen – grundskyddet måste fortfarande betraktas som gott – utan på att de har svårigheter att komma in på arbetsmarknaden. Den grupp som klarat sig bäst genom den ekonomiska krisen är pensionärerna, dock betyder inte detta att de enskilda pensionärerna fått det bättre, utan på att försämringarna för dem som grupp varit relativt små.
1.1.3. Socialbidrag 1985 1993

Som framgår av avsnittet 1.1.1 har arbetslösheten i Sverige ökat dramatiskt under perioden 1985-1993. Först minskade den mellan 1985 och 1990 för att sedan mellan 1990 och 1993 stiga från några procent (arbetslöshet inkl arbetsmarknadspolitiska åtgärder var 2,9 procent 1990) till drygt 12 procent 1993. Sysselsättningsfallet och den ökade arbetslösheten gjorde att många personer också lämnade arbetskraften. Detta ledde till att även den dolda arbetslösheten4ökade. Antalet "dolt arbetslösa" ökade från 37 000 år 1990 till 141000 år 1993. Ökningen har fortsatt och 1996 var 183 000 personer dolt arbetslösa (lika med 4,2 procent av arbetskraften).
En annan slutsats från avsnitt 1.1.1 är att det i första hand är de som har svag anknytning till arbetsmarknaden som drabbas i tider av svåra ekonomiska påfrestningar. Allt detta har naturligtvis påverkat
3 I avsnittet används av Socialstyrelsen publicerad statistik (se bl.a. Socialtjänst 1997:9). Statistiken syftar till att belysa vilka personer och hushåll som fått bidrag under det aktuella året och med vilka belopp.
4 "Dolt arbetslösa" eller "latent arbetssökande" är personer utanför arbetskraften som velat och kunnat ta ett arbete, men inte sökt det under den aktuella mätveckan. Till "latent arbetssökande" förs även heltidsstuderande som sökt arbete.
utvecklingen av socialbidragsberoendet. Socialbidragen har ökat både i antal socialbidragstagare men också utgiftsmässigt under perioden 1985-1993 (tabell 1.1).
Tabell 1.1 Bidragstagare, genomsnittlig bidragstid samt utgivet socialbidrag.
Bidragstagare
Totalt antal I % av folk- mängden
Antal månader bidrag utgått i medeltal
Utgivet social bidrag i löpande priser, miljoner kronor
r
1985
535 557 6,4 4,2 3345,0
1990
516 825 6,0 4,1 4720,6
1993
671 303 7,6 4,6 8712,3
1996
753 109 8,5 5,5 11883,6
Kommentar till siffrorna i tabellen: I uppgifterna för 1985 ingick asylsökande i statistiken. När det gäller uppgifterna för 1993 och 1996 ingår introduktionsersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa utlänningar. Introduktionsersättning jämställs i statistiksammanhang med socialbidragsstatistik.
Källa: Socialstyrelsen.
Under perioden 1985-1993 hände mycket på det ekonomiska planet. Följderna är tydliga när det gäller utvecklingen av socialbidragen. Antalet hushåll med socialbidrag ökade med drygt 25 procent. Kostnaderna för socialbidrag ökade mycket mer (ca 65 procent i fasta priser). Kostnaderna för svenska hushåll ökade med 34 procent (ca 40 procent av ökningen). För utländska hushåll var ökningen 138 procent (ca 60 procent av ökningen). Det genomsnittliga socialbidraget var ca 30 procent högre i fasta priser 1993 än 1985. Bidragstiden ökade med 10 procent under perioden.
En tredjedel av bidragstagarna erhöll bidrag både 1985 och 1992. De hushåll som erhöll socialbidrag 1985 fick i genomsnitt bidrag någon gång varje år under ytterligare 4 av 7 år framåt i tiden. Som vi kan se från tabell 1.1 skedde de stora förändringarna under perioden 1990-1993. Således har kostnaderna för socialbidrag nästan dubblerats från 4,72 till 8,7 miljarder kr. I fasta priser räknat ökade kostnaderna med 57,5 procent. Antalet månader, som socialbidraget utgått i genomsnitt, ökade från 4,1 månader till 4,6 månader.
Socialbidragen utgjorde 1993 ca 1 procent av alla disponibla inkomster. Drygt 7,5 procent av befolkningen, ca 671 000 personer, fick socialbidrag någon gång under året. I genomsnitt fick varje hushåll med socialbidrag 24 000 kr under knappt 5 månader, vilket motsvarade i genomsnitt ca 20 procent av deras disponibla inkomster. Av den totala socialbidragssumman gick knappt hälften till de ca 16 procent av bidragshushållen, som erhöll bidrag 10 månader eller fler under 1993. De mest utsatta grupperna när det gäller socialbidragsberoendet var invandrare och ensamföräldrar. Bidragstagandet var högst hos ensamstående kvinnor med barn, där en av tre fick socialbidrag någon gång under året. Det var framför allt yngre mammor som fick socialbidrag (40 procent av de unga mammorna med ett barn och 60 procent av de med två barn 1992).
Socialbidragstagarna är i stor utsträckning yngre personer. Bidragstagandet avtar sedan successivt med åldern. Bland svenska hushåll är det vanligt att ungdomar erhåller socialbidrag, men ovanligt att ålderspensionärer5 får det. Det omvända gäller bland utländska hushåll. Där är det en mindre andel ungdomar och en högre andel bland personer över 65 år som erhåller socialbidrag.
Socialbidragstagandet varierar över landet. Storstäderna har högst andel hushåll med socialbidrag och högst genomsnittligt bidrag per hushåll. Lägsta andelen återfinns i norra delarna av Sverige. I glesbygdskommuner är det istället en hög andel som får statliga transfereringar såsom sjukbidrag/förtidspension och arbetslöshetsersättning.
5 En viktig orsak till de observerade skillnaderna är naturligtvis den ekonomiska trygghet som det svenska pensionssystemet ger.
När det gäller inkomster hade 1993 knappt en tiondel av hushållen disponibla årsinkomster under socialbidragsnormen. Av dessa familjer fick en femtedel socialbidrag. Denna femtedel hade genomgående en sämre ekonomisk situation än övriga med inkomster under norm.
Det negativa utvecklingen fortsatte också mellan 1993 och 1996. Kostnaderna för socialbidrag fortsatte att öka i samband med att både antalet socialbidragstagare och antalet månader som socialbidraget utgått i genomsnitt ökade. Antalet socialbidragstagare ökade mellan 1993 och 1996 med 12,2 procent. Samtidigt ökade den genomsnittliga bidragstiden från 4,6 månader till 5,5 månader.
Det finns stora regionala variationer när det gäller utbetalt bidragsbelopp per invånare 1996. Bland länen hade Göteborgs- och Bohus län det högsta bidragsbeloppet per invånare (2203 kr/inv.). Det kan jämföras med Norrbottens län som hade det lägsta bidragsbeloppet (667 kr/inv.). Storstäderna Malmö (3294 kr/inv.) och Göteborg (3019 kr/inv.) hade de högsta utbetalda bidragsbeloppen 1996. Vellinge, den rika förortskommunen till Malmö, hade det lägsta bidragsbeloppet per invånare, 174 kronor, vilket är 19 gånger lägre än Malmö.
Andelen bidragstagare av hela befolkningen var 8,5 procent för hela landet. Den högsta andelen socialbidragstagare hade Botkyrka och Malmö (ca 15 %). Danderyd och Vellinge hade den lägsta andelen socialbidragstagare 1996 (ca 2%).
De unga är starkt överrepresenterade bland socialbidragstagarna i förhållande till deras andel av befolkningen. Av samtliga 20-24 åringar fick ca 21 procent socialbidrag någon gång under 1996. Dessutom är gruppen 20-24 åringar den grupp där andelen personer med socialbidrag ökade mest (15 %) under 1996 jämfört med föregående år. Av de unga i åldern 20-24 som fick socialbidrag under 1996 var 67 procent kvarvarande, dvs. de hade fått socialbidrag någon gång både under 1995 och 1996. Ensamstående kvinnor med
barn var också starkt överrepresenterade bland socialbidragstagare och mer än var tredje fick socialbidrag (ca 37 %) någon gång under 1996.
1.2. Ensamföräldrar

Ensamföräldrarnas ekonomiska situation och det faktum att ensamföräldrarna befinner sig i ett sämre läge än sammanboende föräldrar har blivit alltmer uppmärksammat under den senaste tiden. Ensamföräldrar har både lägre inkomster och är mer drabbade av arbetslösheten än sammanboende. Deras faktorinkomster7, dvs. i första hand inkomster från förvärvsarbete, är betydligt lägre än de sammanboendes – även med hänsyn tagen till hur många personer som skall leva på inkomsten. En följd av detta är att de i väsentligt högre grad blir hänvisade till olika former av bidrag för sin försörjning. Som framgick i avsnitt 1.1.3 utgår socialbidragen i hög grad till ensamföräldrarna. När det gäller faktorinkomster föll dessa för ensamföräldrarna med nästan 10 procent (per konsumtionsenhet räknat) perioden 1991-1993.
Faktorinkomsternas utveckling har i sin tur ett samband med den försämrade utvecklingen på arbetsmarknaden. De ensamstående föräldrarna med barn har förlorat sitt fotfäste på arbetsmarknaden i mycket större utsträckning än samboende med barn under perioden 1991-1993. Värst drabbade är kvinnorna med de yngsta barnen, vars arbetskraftsdeltagande har sjunkit med omkring tio procentenheter sedan slutet av 1980-talet. Även många ensamstående kvinnor med enbart äldre barn har lämnat arbetskraften. Nästan 15 procent stod utanför arbetsmarknaden 1995 mot endast 9 procent 1988. Påfallande är också skillnaderna mellan ensamma småbarnspappor och småbarnsmammor – 9 procent resp. 26 procent ingick ej i arbets-
6 För en utförlig beskrivning av ensamföräldrars situation se ”Ensamföräldrarna – en utsatt grupp?”, Välfärdsprojektet, Socialdepartementet, 1996.
7 Faktorinkomsten definieras som summan av inkomst från förvärvsarbete och inkomst från kapital.
kraften 1995. Denna skillnad fanns redan 1988, men i båda grupperna har arbetskraftsdeltagandet sjunkit. Andelen som står utanför arbetskraften har ökat i särskilt hög grad bland de yngre ensamstående mammorna. I gruppen 20 - 24 år stod 1995 endast omkring hälften till arbetsmarknadens förfogande.
Andelen arbetslösa bland ensamstående föräldrar är större än bland samboende föräldrar för båda könen och den har ökat kraftigt under den senaste lågkonjunkturen – mycket kraftigare än samboende föräldrars. Påfallande är att den ökade arbetslösheten i så hög grad drabbat småbarnsföräldrar av båda könen. År 1995 var ca 15 procent av de ensamstående småbarnsföräldrarna arbetslösa jämfört med 6-7 procent för de samboende. Även här har de yngre drabbats värre än de äldre – 1995 var en tredjedel av de ensamstående mammorna i åldern 20-24 år arbetslösa.
Sammanfattningsvis finner man att 1995 saknar närmare 40 procent av samtliga ensamstående kvinnor med barn under 7 år förvärvsarbete. Mer än en fjärdedel av dem tillhör över huvud taget inte arbetskraften. Detta är nästan en fördubbling jämfört med 1988 och innebär en dramatisk försämring i möjligheterna till egen försörjning i gruppen. Även grupperna ensamstående mammor med äldre barn och ensamstående pappor har fått en avsevärt försämrad försörjningssituation till följd av den ekonomiska krisen, men utvecklingen är här inte fullt lika påfallande.
Ensamstående mammor är ingen homogen grupp. Skillnader finns både när det gäller hur de blivit ensamma, hur många barn de har, vilken utbildning de har, vilka inkomster de har och hur de kan bemästra sin situation. Trots detta finns det många gemensamma drag i deras livssituation som härrör just från det faktum att de är ställda att klara försörjning, fostran av barn samt organisation av hemmet och övriga praktiska situationer i livet utan en vuxen livspartner som stöd. Problemen handlar ofta om dålig ekonomi, låg utbildning och dåligt självförtroende, brist på tid och stöd i vardagssituationen, såriga relationer med den andra föräldern och brister i det sociala nätverket. Den samlade effekten är att många mår dåligt. Förekomsten av rökning och bruk av lugnande medel och sömnme-
del ökar bland ensamföräldrar. 8 Frekvensen självmordsförsök är också betydligt högre i gruppen än för kvinnor i allmänhet.9
1.3. Etniska faktorer
Det finns ingen entydig och sammanhängande definition av begreppet "invandrare". Oavsett om det gäller olika forskarstudier eller den allmänna debatten använder man ofta olika definitioner och avgränsningar vad gäller vilka individer som omfattas av begreppet. Därför kan det vara svårt att förstå vad som menas med invandrare och vilka de är. För att definiera själva begreppet och för att förstå bakgrunden till invandrargruppens existens är det viktigt att ange några utgångspunkter.
Invandringens karaktär och ursprung har ändrats med tiden. Den första rekryteringen av arbetskraft utomlands genomfördes under 1940-talets högkonjunktur. Manliga yrkesarbetare från Ungern och Italien var bland de första grupperna som kom. Efter krigsslutet skedde en kraftig industriell expansion i Sverige. Detta kom i sin tur att innebära ett stort behov av arbetskraft. Men på grund av de låga födelsetalen under 1930-talet, utbildningsexpansionen efter 1945 samt de förbättrade ålderspensionerna räckte det inhemska arbetskraftsutbudet inte till för denna expansion. Under sådana förhållanden sågs import av arbetskraft som en möjlighet att tillfredsställa industrins arbetskraftsbehov. Att svenska företag bedrev en aktiv rekryteringspolitik blev en naturlig följd.
Svenska staten hjälpte aktivt till med rekryteringen. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) som bildades 1948 och dess föregångare Arbetsmarknadskommissionen fick sluta avtal med olika länder om organiserad överföring av utländsk arbetskraft. Denna rekryterings-
8
”Ensamma mammor - en rapport om ensamstående mödrars hälsa och livsvillkor”, Folkhälsoinstitutet 1994:24.
9 Se bl.a. ”Flest självmordsförsök bland unga, frånskilda mödrar” artikel av Danuta Wasserman, Social forskning nr 4/90.
politik underlättades genom slopandet av kraven på visering och arbetstillstånd för nordiska medborgare samt 1946 och 1954 års överenskommelser om en fri nordisk arbetsmarknad.
Men oavsett möjligheten för nordisk arbetskraft att flytta till Sverige kvarstod arbetskraftsbristen. Utöver nordiska medborgare kom det under 1950- och 1960- talen invandrare från Jugoslavien, Grekland, Italien och Turkiet samt en rad andra europeiska länder.10 Under 1950- talet invandrade årligen cirka 25 000 personer och under 1960- talet cirka 40 000 personer. Toppnoteringen vad gäller invandring uppnåddes 1970 när 75 000 personer flyttade till Sverige. Arbetskraftsinvandringen var den dominerande invandringsformen fram till början av 1970- talet.
Trots att det under 1950-talet kom en större grupp flyktingar från Ungern och i slutet av 1960-talet nya flyktinggrupper från Polen och Tjeckoslovakien svarade flyktingar11 endast för en liten andel av alla invandrare fram till mitten av 1970-talet. Men redan under 1950talet var Sveriges insats i flyktingfrågan internationellt mycket uppmärksammad.12 I och med militärkuppen i Chile 1973 började flyktingar i större utsträckning söka sig till Sverige.
Militärkupper, inbördeskrig, etniska motsättningar och ett stort antal odemokratiska regimer världen över ledde till ökade flyktingströmmar i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Detta bidrog till att många människor flydde till Sverige som de ansåg vara ett demokratisk land som respekterade mänskliga rättigheter. Samtidigt var det svenska folket medvetet om att Sverige hade det bra och ansåg att man solidariskt borde ställa upp för människor som var förföljda
10
Till exempel: Västtyskland, Österrike, Belgien, Holland, Polen och Tjeckoslovakien. Det är intressant att uppmärksamma att invandrare från Polen och Tjeckoslovakien till skillnad från de andra var flyktingar.
11 Som flyktingar räknas, förutom människor som här fått fristad enligt Genevekonventionen s k konventionsflyktingar, personer som beviljats flyktingliknande skäl inkl humanitära skäl och personer som beviljats tillstånd genom tillfälligt ändrad asylpraxis.
och sökte skydd. Allt detta låg till grund för den omfattande invandring som har ägt rum de två senaste decennierna. Det största antalet flyktingar kom till Sverige under perioden 1987-1993. Nästan 140 000 människor fick fristad här under denna period, bl.a. tog man emot flyktingar från rest-Jugoslavien och Bosnien-Hercegovina under 1992-93. Efter 1994 har antalet personer som flytt till Sverige reducerats kraftigt.
Arbetskraftsinvandrare har sedan början av 50-talet haft möjlighet att återförenas med sina familjer i Sverige. Även de som kämpade för en reglerad arbetskraftsinvandring tyckte att familjemedlemmar till redan invandrade personer skulle få flytta hit. Detta var en human syn på invandringen (den kan också jämföras med det sk gästarbetaresystemet13 som tillämpades i Tyskland och Schweiz). Den generösa politiken vad gäller anhöriga till dem som redan hade beviljats uppehållstillstånd fortsatte att tillämpas också i samband med flyktinginvandringen. Utvecklingen efter 1985 innebar att fram till 1993 fick över 20 000 personer årligen uppehållstillstånd på grund av familjeanknytning. Invandrare p.g.a. familjeanknytning liksom flyktinginvandrare kom huvudsakligen från länder i tredje världen och Östeuropa.
Avgränsningen av vilka individer som omfattas av begreppet "invandrare" beror rimligen på vilken frågeställning som analyseras. Det är förklaringen till att det saknas en allmänt vedertagen definition av begreppet "invandrare". Begreppet används ofta som beteckning för personer med utländskt påbrå. Vad som menas med utländskt påbrå är dock ingen självklarhet. Det är därför viktigt att det i rapporten använda begreppet definieras.
I rapporten avses med
invandrare utlandsfödda personer (där något annat inte anges). Det
bör dock påpekas att beroende på tillgången av statistiska uppgifter kommer ibland andra definitioner att användas.
Som redan nämnts påverkas inkomstfördelningen kraftigt av hög arbetslöshet. Hög arbetslöshet och låg sysselsättningsgrad är vanlig
13 Gästarbetaresystemet är utformat så att efterfrågeöverskottet på arbetskraft under högkonjunkturerna motverkas genom invandring, medan arbetslösheten under lågkonjunkturerna mildras genom återutvandring.
bland invandrare. En resultat av detta blir låga inkomster och högt socialbidragsberoende.
Invandrare har svag anknytning till arbetsmarknaden
Arbetslösheten bland utländska medborgare har under hela den studerade perioden generellt varit mer än dubbelt så hög som för befolkningen totalt (tabell 1.2).
Tabell 1.2 Arbetslösheten.
Andel av arbetskraften.
1985 1990 1993 1996
Utländska medborgare 5,2 % 4,0 % 20,8 % 22,4 %
Total befolkningen 2,8 % 1,5 % 8,2 % 8,1 %
Kvoten
1,86 2,67 2,54 2,77
Källa: SCB, AKU.
Men arbetslösheten är ingen bra indikator på invandrarnas situation på arbetsmarknaden. Detta beror på att ett stort antal invandrare inte alls tillhör arbetskraften.
En bättre bild av invandrarnas situation på arbetsmarknaden fås om man jämför andelen sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder (16-64 år) för olika invandrargrupper respektive den infödda befolkningen. Invandrare har en låg andel sysselsatta. Bland utomnordiska invandrare var 1994 andelen sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder inte högre än 36 procent att jämföra med 62 procent för invandrare från nordiska länder samt 72 procent för personer med svenskt medborgarskap. Särskilt drabbade är gruppen utomeuropeiska invandrare, där endast drygt en på fyra hade förvärvsarbete
(29 %).14 Detta visar att det finns en hög dold arbetslöshet bland invandrare, som är särskilt stor bland utomnordiska invandrare.
14 ”Etnisk boendesegregation i teori och praktik”, Andersson, Roger och Molina, Irene i SOU 1996:55, Vägar in i Sverige.
2. Segregation
Segregationen i städerna har under de senaste åren fått ökad uppmärksamhet. Man brukar tala om segregation när olika befolkningsgrupper är systematisk åtskilda i fråga om bostäder, arbetsplatser, skolor, m. m. I Storstadskommitténs första delbetänkande Att röja hinder (SOU 1995:42) gavs denna definition av segregation:
Med segregation menas inte bara en socioekonomisk och etnisk uppdelning av olika befolkningsgrupper, det kan också vara fråga om en uppdelning i olika boendemiljöer. När dessa olika uppdel ningar sammanfaller kan boendesegregationen bli allvarlig.
Begreppet segregation kan också användas i betydelsen avsaknad av sociala relationer mellan olika befolkningsgrupper. Även detta kan leda till en ojämn fördelning av människor – socialt, ekonomiskt, etniskt, demografiskt. Brister på kontakter kan resultera i en distans mellan olika grupper som manifesteras genom deras fysiska separation.
Segregation är dock ingen enkel företeelse. Tvärtom har den flera dimensioner. De som vi i det följande kommer att studera är de ekonomiska, sociala, etniska och demografiska. Helheten är viktig men olika dimensioner måste hållas isär. I många fall framträder de olika dimensionerna tillsammans.
I rapporten definieras segregationen som geografiskt separation mellan olika befolkningsgrupper (definierade utifrån ekonomiska, sociala, etniska eller demografiska karakteristika). Den fysiska separationen uppfattas också som en manifestation av social distans mellan olika befolkningsgrupper.
2.1. Områdesindelning
För att kunna beskriva levnadsförhållandena i storstäderna på ett lättförståeligt sätt och samtidigt kunna svara på frågan om hur utbredd segregationen är, är det nödvändigt att börja med en kartläggning där olika specifika grupper anges, exempelvis socialbidragstagare eller låginkomsttagare. En förutsättning är då naturligtvis en geografisk avgränsning av de områden som skall analyseras. Områden som man önskar analysera kan återfinnas på alla olika geografiska nivåer. Resultatet av analysen beror på vilken typ av område man studerar. Ju större delområde man väljer desto större är sannolikheten att dess sammansättning blir mer differentierad.
Vid studier av boendesegregation i storstadsområden är förutsättningarna för det sociala samspelet mellan stadens invånare av central betydelse. Ett delområde bör alltså motsvara ett
grannskap – en
naturlig arena för de mellanmänskliga relationerna och kontakterna. Ett grannskap motsvarar ungefär en stadsdel i "stenstaden" eller ett bostadsområde litet längre bort från stadskärnan. Det finns ett annat viktig skäl till att man i segregationsstudier väljer grannskap. Ett grannskap kan nämligen tillskrivas ett symboliskt värde som är betydelsefullt när människor formar sin sociala identifikation. Varken kommuner, som är mycket större, eller t.ex. kvarter, som är mycket mindre torde ha denna innebörd för sin befolkning.
Det förefaller vara mindre viktigt att välja delområden med avseende på homogenitet vad gäller bostadsbeståndets ålder eller hustyp. Skillnader i dessa avseenden påverkar det sociala samspelet i mindre grad än t.ex. naturliga gränser mellan områdena. Att använda primärområden15 för segregationsstudier har också den fördelen att de uppfyller de väsentligaste kraven på ett grannskap: Det är ett område som bestäms av ”naturliga gränser”, motsvarande en stadsdel eller ett bostadsområde, som har tillräckligt många invånare för att utgöra underlag för en viss offentlig och privat basservice och som därför betraktas av invånarna som det egna identifikationsområdet.
15 Med ett primärområde avses oftast ett bostadsområde (i vissa fall en stadsdel). Primärområdet uppfyller de väsentliga kraven på grannskap och dess befolkning är oftast mellan fyra och tio tusen invånare.
För att kunna jämföra de olika bostadsområdena i storstadsregionerna har vi använt oss av en likartad områdesindelning i delområden.
Områdesindelningen som skapades för 1989 års Storstadsutredning hade två geografiska nivåer under kommunnivå. De minsta områdena kallades regionområden. Områdesindelningen gjordes efter en homogenitetsprincip med avseende på bostadsbebyggelsens sammansättning (hustyp, byggnadsperiod och ägarkategori). Regionområdena kan betraktas som delar av bostadsområden eller stadsdelar.
För att kunna beskriva segregationen och dess verkningar i våra tre storstadsregioner, både sinsemellan och över tid, har vi valt att omarbeta den förra Storstadsutredningens geografiska indelning av storstadsregionerna i så kallade primärområden. Dessa motsvarar i stort sett bostadsområden. På Storstadskommitténs uppdrag har Institutet för regional analys (INREGIA) dels gjort en uppdatering av den förra Storstadsutredningens primärområden för att få dem så jämförbara som möjligt, dels samlat in statistik för att beskriva den sociala situationen i primärområdena.
För att identifiera vilka stadsdelar som är särskilt utsatta och beskriva deras sociala struktur har en metod valts som utgår från relationen mellan antalet hög- och låginkomsttagare. Som höginkomsttagare har man avgränsat de 20 procent i respektive region som har de högsta inkomsterna.16 På motsvarande sätt har de 20 procent i regionen som har de lägsta inkomsterna förts till gruppen låginkomsttagare. Bland dem som har låg årsinkomst finns många yngre som på grund av studier inte arbetat hela året eller kvinnor som genom hushållsinkomsten haft ekonomiska möjligheter att arbeta deltid. Årsinkomsterna för dessa grupper är således inte ett särskilt bra mått på ekonomiska resurser. För att undvika en sådan snedvridning har
16 Med inkomst menas sammanräknad inkomst. Den definierades fram t.o.m. 1990 som summan av inkomst av tjänst, kapital, annan fastighet, tillfällig förvärvsverksamhet samt rörelse. I inkomstsummorna ingick skattepliktiga transfereringar. Från 1991 har denna definition förändrats något, men detta torde inte ha någon större betydelse för beräknade inkomstmått och kvoten mellan låg- och höginkomsttagare. Modellen för indelning av bostadsområden har utvecklats av Danuta Biterman och Inregia AB på uppdrag av Storstadskommittén.
inkomstfördelningen bland män i åldrarna 25-64 år fått ligga till grund för beräkningen av andelen hög- och låginkomsttagare i de olika primärområdena.
Inkomsttagarna delas in i tre klasser, de med låg, hög och mellaninkomst. Låg- och höginkomstgränserna är relativa och beroende av hur inkomsterna förändras. Som framgår av nedanstående tablå har gränserna förskjutits över tiden och är olika för de tre regionerna.
Inkomster som grund för områdesindelning
Övre gräns för låginkomsttagare
Stockholms län Malmöregionen Göteborgsregionen
1990 112 800 104 200 115 100 1993 106 800 99 800 111 700
Nedre gräns för höginkomsttagare
1990 265 100 238 200 213 500 1993 293 000 254 700 263 000
Mot bakgrund härav blir det naturliga att räkna fram gränserna för hög- och låginkomsttagare för varje region. Härmed kommer primärområdenas relativa situation i regionen att beskrivas. För att kunna beskriva områdena, men också för att kunna jämföra utvecklingen mellan olika områdestyper och över tid har ett klassningssystem använts, som utgår från kvoten mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare i respektive primärområde. Kvotvärdet för höginkomstområden, där höginkomsttagarna är långt fler än låginkomsttagarna, är mycket mindre än ett. Situationen i låginkomstområden är omvänd, dvs. kvoten är mycket högre än ett. I de primärområden, där hög- och låginkomsttagare procentmässigt inte avviker alltför mycket från varandra, är denna kvot omkring ett. Primärområdena har därefter indelats i klasser efter kvotens storlek, kompletterat med vissa gränsvillkor. Åtta områdestyper har särskilts (se tabellen nedan).
Tabell 2.1 Områdestyper
/MR¥DESTYP
Kvot låginkomsttagare
/höginkomsttagare
Extremt hög inkomst
under 0,25
Mycket hög inkomst
0,25 - 0,50
Hög inkomst
0,50 - 0,80
Över medelinkomst
0,80 - 1.25
Under medelinkomst
1,25 - 2,00
Låg inkomst
2,00 - 4,00
Mycket låg inkomst
4,00 - 10,00
Extremt låg inkomst
över 10,00
Primärområden med ”extremt hög inkomst” och ”extremt låg inkomst” är synnerligen homogena med avseende på invånarnas ekonomiska situation. I den ena typen av område är den överväldigande delen av de boende höginkomsttagare och nästan inga låginkomsttagare, medan i den andra typen av område är förhållandet det omvända. Som en illustration kan sägas att kvoten ”över 10" som karaktäriserar ”extremt låg inkomst” - områdena innebär att det bor mer än tio gånger så många låginkomsttagare som höginkomsttagare i dessa områden.
Med utgångspunkt i den ovanstående beskrivna metoden har man valt att särskilt analysera de stadsdelar (eller primärområden) som tillhör gruppen ”extremt låg inkomst” - områden men också i viss mån de som tillhör gruppen ”mycket låg inkomst” - områden (se nedan). I rapporten betecknas de områden som är mest socialt och ekonomiskt utsatta ”extremt låg inkomst” - områden.
2.2. Ekonomisk segregation
Som det påpekades i inledningen av detta kapital beror resultatet av analysen på vilken slags område (vilken geografisk nivå t. ex. bostadsområde eller primärkommun eller region osv.) man studerar. Detsamma gäller när man försöker aggregera olika typer av områden till en högre nivå. Ju större aggregat som väljs desto större är sannolikheten att dess sammansättning blir mer differentierad och själva bilden av utvecklingen mer oklar. En bra illustration till aggregeringsnivåns betydelse är den i delbetänkandet ”Att växa bland betong och kojor” (SOU 1997:61) använda indelningen.
I detta delbetänkandet gjorde Storstadskommittén en kartläggning av barns och ungdomars uppväxt- och levnadsvillkor i storstädernas utsatta stadsdelar. Kommittén valde att definiera en stadsdel som utsatt när stadsdelens kvotvärdet är över 2,00, dvs. följande områdestyper: Låg inkomst, mycket låg inkomst och extremt låg inkomst. Kommitténs kartläggning visade att det i synnerhet var områdestyperna ”mycket låg inkomst” och ”extremt låg inkomst” som avvek markant från övriga områdestyper. Bland annat mot bakgrund av detta begränsas beteckningen ”utsatta bostadsområden” till områdestyperna ”mycket låg” och ”extremt låg inkomst” i denna rapport. Andra sex typområden kommer i rapporten att betecknas som ”alla andra områden”
Själva indelningen på typområden bygger på inkomsterna. Dessa används som indikator på olika bostadsområdens ekonomiska status. Stora skillnader i var man bor beroende om man är låg- eller höginkomsttagare visar den ekonomiska segregationen.
Diagram 2.1 Andelen låginkomsttagare respektive höginkomsttagare i olika områdestyper 1985, 1990, 1993 (1993 års indelning).
Källa: Storstadskommittén
Som det framgår från diagrammet har andelen låginkomsttagare ökat medan andelen höginkomsttagare har minskat för områden med mycket låga och extremt låga inkomster. För att göra ett jämförelse mellan utvecklingen för olika typområden har man räknat fram hur kvoten mellan genomsnittlig andel låginkomsttagare och genomsnittlig andel höginkomsttagare har förändrats mellan 1985 och 1994 (se diagram 2.2 nedan).
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%
Extremt hög Mycket hög Hög Över Under Låg Mycket låg Extremt låg
. inkomst inkomst inkomst medelinkomst medelinkomst inkomst inkomst inkomst
1985
1990
1993
Diagram 2.2 Förändringen av kvoten (andelen låginkomsttaga re/andelen höginkomsttagare) i olika områdestyper 1985 1993.
22%
7%
5%
27%
-6%
44%
21%
-4%
-10%
0% 10% 20% 30% 40% 50%
Extremt hög Mycket hög Hög Över Under Låg Mycket låg Extremt låg
. inkomst inkomst inkomst medelinkomst medelinkomst inkomst inkomst inkomst
1985-1993
Mot större utjämning
Mot mer påtaglig segregation
Mot större utjämning
Källa: Storstadskommittén och egna beräkningar.
Diagrammet visar att förändringarna av kvoten för områden med hög inkomst, över medelinkomst, under medelinkomst och låg inkomst var marginella medan förändringarna för extremt hög inkomst och mycket hög inkomst respektive extremt låg inkomst och mycket låg inkomst var kraftiga. Således ökade kvoten för extremt hög inkomst och mycket hög inkomst med drygt 20 procent mellan 1985 och 1994 vilken kan tolkas som ett steg i riktning mot större utjämning (närmande till andra områden inom gruppen ”alla andra områden”).
En helt annorlunda bild kommer fram om man tittar på områden med mycket låga respektive extremt låga inkomster. Kvoten mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare för områden med mycket låga inkomster har ökat med 27 procent under perioden 1985-1994. Ökningen har varit ännu kraftigare för bostadsområden med extremt låga inkomster, alltså har kvoten för dessa områden ökat med hela 44 procent under perioden. Utvecklingen för bostadsområdena med mycket låga respektive extremt låga inkomster tolkas som ett steg i riktning mot mer påtaglig ekonomisk segregation (avlägsnande från ”alla andra områden”).
Sammanfattningsvis kan man konstatera att segregationen mellan bostadsområden med mycket låga respektive extremt låga inkomster och ”alla andra områden” har blivit mer påtaglig, medan inom gruppen ”alla andra områden” har en utjämning skett.
Den ovan gjorda analysen utgår ifrån den klassning som gällde 1993 och jämförelsen avser samma områden vid olika tidpunkter. Ett annat sätt att göra analysen skulle kunna vara att testa vilka områden som hade bytt sin ekonomiska status, dvs. vilka område som hade ändrat sin områdestyp under perioden 1985 - 1993. En sådan analys visar också hur stabil själva analysmodellen är (alltså hur stabila de avgränsningar för olika typområden som används i indelningen är). En illustration till avgränsningens betydelse kan vara t.ex. området Gårdstensberget i Göteborg. År 1990 var området räknat som områdestyp ”mycket låg inkomst” (med 3,6 % höginkomsttagare och 33 % låginkomsttagare). Tre år senare betecknas samma område som ”extremt låg inkomst” (med 3,3 % höginkomsttagare och 34 % låginkomsttagare). Alltså området har bytt områdestyp (sänkt sin ekonomiska status) oavsett den marginella förändringen. Det är därför viktigt att kontrollera vilka områden som tillhörde samma typområde både 1985 och 1993, respektive vilka som höjde/sänkte sin ekonomiska status.
En närmare granskning17 visar att av alla 433 bostadsområden i storstadsregionerna har knappt 75 procent haft samma områdestyp både 1985 och 1993. Detta visar på att områdesindelningen är stabil över tiden men kan också ge antydningar till att förändringarna när det gäller det ekonomiska statuset inte varit stora – relativt sett – för majoriteten av bostadsområdena i storstadsregionerna under den studerade perioden. Dessutom visar det sig att det är fler områden och framförallt bor det fler invånare i de områdena för vilka en sänkning av den ekonomiska statusen har skett jämfört med områden som har fått se sitt ekonomiska status höjt.
17 Analysen av vilka områden som har bytt områdestyp presenterades i PM 1996-06-06, ”Gruppering och beskrivning av utvecklingen i storstädernas bostadsområden utifrån befolkningens ekonomiska resurser”, Inregia AB på uppdrag av Storstadskommittén.
Utvecklingen vad gäller områdestyper ”mycket låg inkomst” och ”extremt låg inkomst” visar tydligt vad det handlar om (se figur 2.1). Det bodde fyra och en halv gånger så många invånare i bostadsområden som sänkte sin ekonomiska status från låg inkomst till mycket låg inkomst som de som höjde statusen från mycket låg inkomst till låg inkomst. Samtidigt bodde mer än åtta och en halv gånger så många invånare i bostadsområden som sänkte sin ekonomiska status från mycket låg inkomst till extremt låg inkomst som de som höjde statusen från extremt låg inkomst till mycket låg inkomst. Som läsaren själv kan förmoda förekom det inte någon rörlighet mellan områdestyper extremt låg inkomst och låg inkomst.
Figur 2.1 Antalet invånare 1993 i bostadsområden som sänkte respek tive höjde sin ekonomiska status mellan typområdena låg inkomst, mycket låg inkomst och extremt låg inkomst.
Extremt
låg inkomst
Låg inkomst
Mycket
låg inkomst
58 285
45 549
5 287
12 909
Källa: Inregia AB och egna beräkningar.
I den fortsatta analysen kommer man att utgå ifrån den indelningen som var relevant för 1993.
Av totalt 433 primärområden i storstadsregionerna kunde 49 områden hänföras till kategorin mycket låg inkomst respektive extremt låg inkomst 1994, 37 områden med mycket låg inkomst och 12 områden med extremt låg inkomst. I denna grupp av bostadsområden, bodde sammantaget över 300 000 invånare detta år, vilket motsvarar 12 procent av regionernas samtliga invånare. I Stor-Malmö återfanns den största andelen invånare som bodde i ett bostadsområde med mycket låg respektive extremt låg inkomst, 15 procent, och i Stor-Göteborg var denna andel 17 procent och i Stor-Stockholm 8 procent. I de områden som betecknas som "extrem låg inkomst" - områden, och som visar sig ha en mycket oförmånlig social struktur, bodde över 93 000 personer 1994.
Nedanstående tabell 2.2 visar hur många människor som bodde i de olika områdestyperna.
Tabell 2.2 Antal invånare i storstadsområden indelade i områdestyper 1994.
/MR¥DESTYP
Antal invånare Antal bostads-
områden
Extremt hög inkomst
103 277 20
Mycket hög inkomst
341 745 55
Hög inkomst
495 302 80
Över medelinkomst
488 145 84
Under medelinkomst
477 465 79
Låg inkomst
402 347 66
Mycket låg inkomst
214 694 37
Extremt låg inkomst
93 068 12
De flesta av bostadsområdena i ”mycket låg inkomst” - områden och ”extremt låg inkomst” - områden finns inom miljonprogrammets bostadsbestånd, dvs. bostäder som byggdes under åren 1965-1975. En stor andel av fastighetsbeståndet i områdena utgörs av hyresrätter och knappt 70 procent av dessa ägs av allmännyttiga bostadsföretag. Allmännyttans ägarandel är störst i områden med extremt låga inkomster. I ”extremt låg inkomst” - områden var närmare 71 procent av fastigheterna byggda under åren 1965-1975. Allmännyttan ägde 64 procent av beståndet. Detta kan jämföras med att andelen små hus var 4 procent av fastighetsbeståndet.
Stora skillnader mellan extremt låg inkomst områden och
extremt hög inkomst områden
En fråga, som följer den tidigare presenterade indelningen, är vilket område i respektive storstad som de rika oftast väljer, respektive de fattiga oftast blir hänvisade till och hur stor skillnaden i fördelningen mellan höginkomsttagare och låginkomsttagare är.
Tabell 2.3A Här bor oftast fattiga respektive rika Stockholm.
Rinkeby Södra Ängby
Höginkomsttagare
1,4 % 64,6 %
Låginkomsttagare
53,3 % 8,2 %
Socialbidragstagare
infödda svenskar totalt
24,7 % 35,7 %
0,3 % 0,5 %
Invandrare
61,6 % 9,1 %
Ensamföräldrar
28,1 % 6,9 %
lder
0 24 år 65 w år
42,8 %
5,7 %
37,4 % 13,5 %
Bostäder
allmännyttan små hus
79,4 %
0,1 %
0,0 %
95,8 %
Valdeltagande kommunalval
53,6 % 94,1%
Tabell 2.3B Här bor oftast fattiga respektive rika Göteborg.
Hjällbo Hovås
Höginkomsttagare
5,0 % 58,2 %
Låginkomsttagare
50,0 % 12,4 %
Socialbidragstagare
infödda svenskar totalt
25,7 % 44,2 %
1,3 % 1,2 %
Invandrare
66,1 % 8,0 %
Ensamföräldrar
25,0 % 2,1 %
lder
0 24 år 65 w år
47,0 %
7,2 %
32,4 % 16,1 %
Bostäder
allmännyttan små hus
91,4 %
8,5 %
0,0 % 97,6 %
Valdeltagande kommunalval
60,0% 92,6%
Tabell 2.3C Här bor oftast fattiga respektive rika Malmö.
Södra Rosen
gård
Mellanheden
Bellevue
Höginkomsttagare
1,4 % 50,6 %
Låginkomsttagare
56,1 % 15,5 %
Socialbidragstagare
infödda svenskar totalt
27,8 % 43,9 %
1,9 % 2,2 %
Invandrare
66,8 % 9,7 %
Ensamföräldrar
27,2 % 8,2 %
lder
0 24 år 65 w år
49,2 %
6,1 %
27,0 % 25,6 %
Bostäder
allmännyttan små hus
67,4 %
0,9 %
20,1 % 49,4 %
Valdeltagande kommunal val
55,4 % 86,2 %
Den bild som framkommer från tabellerna 2.3A-C behöver egentligen ingen kommentar. Det faktum att det rör sig om ytterkantsområden är en bra illustration av vilka påfrestningar för hela samhället som följer i segregationens spår. Segregationen leder till ett valdeltagande som är mellan 30 och 40 procentenheter under de nivåer som Sverige är vant vid och som kännetecknar ett samhälle, som präglas av demokrati, jämlikhet och deltagande i samhällsgemenskapen, som det svenska.
2.2.1. Socialbidrag
Den förra Storstadsutredningen kom i sina analyser fram till att det fanns ett antal variabler, som beskriver förhållanden som är starkt korrelerade med varandra och alltså uppvisar inbördes mycket höga och stabila samband. Ett antal förhållanden tenderar alltså att uppträda samtidigt i ett visst bostadsområde.
Dessa variabler var andelen socialbidragstagare, andelen utlandsfödda och andelen låginkomsttagare. Som tidigare framgått (avsnitt 1.2) är det vanligare att ensamföräldrar blir bidragsberoende än sammanboende och deras inkomster är också väsentlig lägre. Det är därför som andelen ensamföräldrar också inkluderas i analysen.
En annan variabel som uppmärksammas är andelen infödda svenskar som får socialbidrag. Skälet är att de nämnda områdena oftast betecknas som invandrartäta områden, vilket tolkas som att de flesta problem där uppstår just till följd av invandrarskapet och dåliga kunskaper i svenska. Betydelsen av det sist nämnda för att bekämpa segregationen kan inte nog betonas. Men det är kanske också så att även infödda svenskar som bor i extremt låginkomstområden har sociala och ekonomiska problem.
I en forskningsrapport

om boendet i s.k. invandrartäta bo
stadsområden i Göteborg beskrivs befolkningen i två bostads OMR¥DENA S¥ H¤R I Gårdsten och Norra Biskopsgården bor en
blandning av olika typer av familjer, invandrarfamiljer från olika kulturer och olika bakgrund, delvis gammaldags skötsamma invand rarfamiljer där familjesammanhållningen fortfarande är stark, men även rotlösa invandrarfamiljer där båda föräldrar arbetar i tunga skiftarbeten och där barnen saknar mor och farföräldrar och andra vuxna som har tid och ork för dem. I områdena bor även vanliga skötsamma svenska familjer och en relativt stor grupp svenska problemfamiljer och svenska missbrukare. Här har det svenska samhället inte bara segregerat invandrarna utan i hög utsträckning även de svenskar som har sociala problem.
18 ”Integration i invandrartäta bostadsområden?”, sid.29, Kirsti Kuusela 1993.
Socialbidraget skall fungera som yttersta skyddsnät för de som saknar andra inkomstkällor. Socialbidragsnormen skall sättas så att socialbidragstagaren har en skälig levnadsnivå och således skall kunna betala mat, bostad, hälsovård och andra nödvändiga utgifter. Detta gör att socialbidraget också kan ses som en fattigdomsgräns.
Socialbidragsberoendet är även en viktig indikator på andra sociala problem. Enligt vissa uppskattningar hade omkring en tredjedel av socialbidragstagare under 1980-talet missbruksproblem.19 Dessutom har socialbidragstagare sämre sociala relationer än övriga. Enligt SCBs ULF-undersökning för 1990-1993 hade nästan en tredjedel av socialbidragstagarna ingen nära vän mot drygt en femte del av befolkningen totalt. Socialbidragstagarnas sociala isolering kunde också utläsas utifrån det faktum att de i större utsträckning än befolkningen totalt var rädda att gå ut och att de hade färre kontakter med nära släkt.
En bearbetning av SCBs ULF-undersökning 1988-1989 som Socialstyrelsen lät göra visade att 29 procent av socialbidragstagarna hade besvär av ängslan, oro eller ångest mot 13 procent av samtliga. Medan 3 procent av totalbefolkningen hade svåra besvär, hade mer än tre gånger så många av socialbidragstagarna det (drygt 10 %).
Oavsett att själva förfarandet vid bedömningen av vem som har rätt till socialbidrag varierar kraftigt och kan vara subjektivt kan man påstå att de hushåll och individer som får socialbidrag verkligen är ekonomiskt och/eller socialt utsatta. Sociala och ekonomiska problem går ofta hand i hand. Detta gör att en bedömning av orsaksambandet är svår att göra.
Attityden till socialbidrag beror i stor utsträckning av det grannskap man har. Dessutom visar det sig att sannolikheten att bli fast i ett socialbidragsberoende ökar ju tidigare man debuterar som socialbidragstagare.20 Men trots allt finns det fortfarande en skamkänsla
19 ”Socialbidragstagare och socialbidragens utveckling”, Socialstyrelsen 1995:4.
20 Se Tapio Salonen, i Att få bli vuxen – om ungdomars etablering på olika marknader, rapport från barn och ungdomsdelegationen, 1996.
förknippad med att bli utsatt för den granskning som socialbidraget genom den individuella behovsprövningen förutsätter.21 Och socialbidraget är ofta det sista som individer som hamnar i svåra ekonomiska situationer använder sig av.
Å andra sidan kan många hushåll, som har inkomster under socialbidragsnormen, inte anses som ekonomiskt utsatta beroende på att de har förmögenhet eller likvida tillgångar. En annan förklaring kan vara att många individer inte fullt ut har de ekonomiska svårigheter som ”officiellt” framgår. I vissa fall kan inte svart arbete uteslutas. Dessa faktorer kan anses vara huvudorsaker till att det endast är en liten andel av alla hushåll under socialbidragsnormen som får socialbidrag.
Socialbidrag utveckling över tiden
Det är viktigt att analysera hur andelen socialbidragstagare utvecklats över tiden. Som vi tidigare visat finns det ett samband mellan andelen socialbidragstagare och en rad andra variabler. Detta gör att en analys av förändringar i socialbidragsberoendet också ger oss en närmare antydan om i vilket riktning utvecklingen går även när det gäller andra faktorer.
Den valda metoden är att söka svar på frågan om en hög andel socialbidragstagare i ett visst område 1985 också innebär hög andel 1990 och 1993. Stabiliteten över tiden kan beräknas genom s. k. korrelationskoefficienter mellan olika år. Korrelationskoefficienten är ett mått på sambandet mellan två olika variabler, men säger ingenting om sambandets kausala riktning. Koefficienten kan anta värden mellan 0 och 1. Ju högre värdet är desto starkare är det studerade sambandet. Korrelationskoefficienten mellan andelen socialbidragstagare 1985 respektive 1993 i hela populationen (alla 433 studerade bostadsområden) är 0,88, vilket indikerar att andelen
21 Se ”Om att leva utan arbete – arbetslösas upplevelse”, Leif R Jönsson, Björn Söderfeldt och Bengt Starrin, i Bidrag genom arbete – en antologi (SOU 1996:151).
socialbidragstagare 1985 är högt korrelerad med andelen socialbidragstagare 1993, dvs. de områden som hade hög andel socialbidragstagare 1985 hade också en hög andel socialbidragstagare 1993.
Begränsar man analysen till gruppen av bostadsområden, som innefattar låg, mycket låg och extremt låg inkomst område blir resultatet en korrelationskoefficient som är nästan lika med 1 (0,9996)! Det är alltså frågan om en mer eller mindre perfekt korrelation. Tolkningen är att utvecklingen av andelen socialbidragstagare i områden med låga inkomster är stabil över tiden. Man kan också se att den inbördes ordningen, när det gäller andelen socialbidragstagare bland låginkomstområdena, inte har förändrats. De områden bland låginkomstområdena som 1985 hade högst andel socialbidragstagare hade det också 1993.
Tabell 2.4 Genomsnittlig andel socialbidragstagare efter områdestyp i storstadsregionerna.
Andel av befolkningen i procent.
1985 1990 1993
Extremt hög inkomst 1,1 % 0,8 % 1,2 %
Mycket hög inkomst 1,9 % 1,8 % 2,6 %
Hög inkomst 3,2 % 3,0 % 4,3 %
Över medelinkomst 5,2 % 4,7 % 6,3 %
Under medelinkomst 7,2 % 6,7 % 8,6 %
Låginkomst 9,4 % 8,2 % 11,0 %
Mycket låg inkomst 14,8 % 14,1 % 18,5 %
Extremt låg inkomst 24,9 % 23,2 % 29,9 %
Källa: SCB, Inregia.
Tabell 2.4 visar att det är frågan om en mycket klar och tydlig permanent struktur.22 Detta är i för sig inte någon överraskning att andelen socialbidragstagare följer inkomststrukturen i storstadsregionerna. Men oavsett detta kan man konstatera att det rör sig om stora skillnader mellan olika områdestyper. Extremt höginkomst områdena hade en mycket låg andel socialbidragstagare medan extremt låg inkomst områdena hade tjugotre gånger så stor andel socialbidragstagare 1985. År 1993 hade denna skillnad ökat till tjugofem gånger. Man kan också se att den genomsnittliga andelen socialbidragstagare i olika typområden i stort sett följer den makroekonomiska utvecklingen. Således minskade den genomsnittliga andelen socialbidragstagare i alla typområden mellan 1985 och 1990. Bilden blir delvis annorlunda om man enbart fokuserar på enskilda bostadsområden med mycket låga inkomster respektive områden med extremt låga inkomster (se nedan).
Den genomsnittliga andelen socialbidragsta
gare i områden med mycket låga och extremt låga inkomster förblev kvar på en hög nivå 1990 oavsett den relativa minskningen.
Under perioden 1990-1993 ökade andelen socialbidragstagare i alla områden. Men skillnaderna mellan olika områden är stora. En annan sak som framkommer är att förändringarna går i samma riktning oavsett vilken grupp av områden man studerar. Detta mönster visar att de makroekonomiska förändringar som har skett under senaste åren, alltså först en utdragen högkonjunktur och efter detta den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet, har haft effekter i samma riktning men med olika styrka på olika grupper av bostadsområden när det gäller utvecklingen av den genomsnittliga andelen socialbidragstagare (här är också viktigt att beakta både nivån och förändringen). Dessutom visar det sig att, trots att den svenska ekonomin i slutet av 1980-talet befann sig på konjunkturtoppen och det rådde mer eller mindre full sysselsättning, fick nästan var fjärde invånare i områden med ”extremt låg inkomst” socialbidrag.
En slutsats av detta kan vara att det som alla hoppas på som lösning på problemet, alltså en ny högkonjunktur med lägre arbetslöshet, inte löser hela problemet för ekonomiskt och socialt utsatta områden.
22 Områdestyper omfattar samma områden under hela perioden (jfr avsnitt 2.2).
Man kan misstänka att andelen socialbidragstagare kommer att fortsätta att vara relativt stor i de områden som idag betecknas som låginkomstområden oavsett om vi får en lägre arbetslöshet eller ej. Erfarenheten från högkonjunkturen i slutet av 1980-talet, när man mer eller mindre hade överhettning på arbetsmarknaden, visar att andelen socialbidragstagare är trögrörlig nedåt.
Tabell 2.4 visar också att den sociala segregationen är mycket påtaglig i storstadsregionerna. De slutsatser som man kom fram till när det gäller den ekonomiska segregationen visade sig giltiga också när det gäller den genomsnittliga andelen socialbidragstagare i olika bostadsområden. Det är alltså framförallt bostadsområden med mycket låga inkomster och extremt låga inkomster som skiljer sig kraftigt i relation till andra bostadsområden i storstadsregionerna. Mer om hur de mest ekonomiskt och socialt utsatta områden ser ut, men också hur vissa områden avviker från det generella bilden kommer att presenteras i fortsättningen.
Andelen socialbidragstagare i bostadsområden med "extremt låg inkomst" är, som tidigare nämnts, hög. Nästan var tredje individ är beroende av socialbidrag för sin försörjning, en längre eller kortare period under året. Skillnaderna mellan områdena är dock stora (tabell 2.5). Bostadsområdet Hjällbo i Göteborg hade t. ex. 1993 mer än dubbelt så stor andel socialbidragstagare som bostadsområdet Augustenborg - Lönngården i Malmö som hade den lägsta andelen. Det enda området där andelen socialbidragstagare minskade mellan 1990 och 1993 var Hovsjö i Södertälje kommun. Hälften av alla bostadsområdena i det här gruppen påverkades inte av högkonjunkturen i slutet av 1980-talet. Andelen socialbidragstagare var oförändrat hög eller ökade till och med.
Tabell 2.5 Andel socialbidragstagare i bostadsområden med "extremt låg inkomst".
Andel av befolkningen i procent.
1985 1990 1993
Hjällbo (Göteborg) 28,0 27,0 44,2
Södra Rosengård (Malmö) 36,1 38,8 43,9
Rinkeby (Stockholm) 32,3 26,8 35,7
Norra Biskopsgården (Göteborg) 12,9 23,6 35,4
Ö Bergsjön (Göteborg) 23,7 19,9 32,9
Gårdstensberget (Göteborg) 23,4 25,7 32,2
Tensta (Stockholm) 27,3 27,6 31,7
Möllevången (Malmö) 20,9 20,2 23,2
Vårby (Huddinge) 25,2 17,5 22,5
Fittja (Botkyrka) 19,3 13,9 20,6
Hovsjö (Södertälje) 33,8 22,6 18,2
Augustenborg-Lönngården (Malmö) 16,2 14,8 18,0
Källa: SCB, Inregia.
Bostadsområden med "mycket låga inkomster" hade också ett högt genomsnittligt socialbidragsberoende (se tabell 2.4). Den högsta andelen socialbidragstagare i dessa fanns 1993 i Husby i Stockholm kommun (30 %), Holma i Malmö kommun (27 %) och Hammarkullen i Göteborg kommun (27 %).
Socialbidragsberoendet bland den infödda befolkningen
Generellt sett är andelen socialbidragstagare högre bland invandrare än bland den infödda befolkningen. Att ekonomiska problem drabbar en person, som är född i Sverige och ofta har både släkt och vänner i närheten, annorlunda än en invandrare verkar vara en rimlig delförklaring till att skillnaderna är stora när det gäller vilka grupper som får socialbidrag. Men huvudförklaringen är det faktum att invandrare i genomsnitt har lägre inkomster än den infödda befolkningen.
Den genomsnittliga andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen i bostadsområden med "extremt låg inkomst" var 20 procent 1993 (se diagram 2.3). Variationerna i gruppen var stora, men den generella bilden av en hög andel socialbidragstagare kvarstår. Den största andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen har bostadsområdet Södra Rosengård i Malmö kommun, där cirka 28 procent av den infödda befolkningen, var beroende av socialbidrag. Norra Biskopsgården och Hjällbo i Göteborg kommun med 27 procent respektive 26 procent följde tätt efter. I Stor-Stockholm var det Rinkeby i Stockholm kommun som hade den högsta andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen (25 %).
Den minsta andelen (12 %) socialbidragstagare av den infödda befolkningen av alla bostadsområden med "extremt låga inkomster" återfanns i Hovsjö i Södertälje kommun. Hovsjö är ett intressant område i sammanhanget, eftersom det är det enda av alla bostadsområden med "extremt låga inkomster", som har haft en ständigt minskade andel socialbidragstagare under perioden. Mellan 1985 och 1993 minskade andelen socialbidragstagare i Hovsjö med hela 54 procent.
Diagram 2.3 Genomsnittlig andel socialbidragstagare efter etnicitet, infödda svenskar 1993 efter områdestyp i storstadsregionerna.
Andel av populationen i procent.
Källa: Storstadskommittén.
I bostadsområden med "mycket låga inkomster" var det i genomsnitt 13 procent av de infödda svenskarna som fick socialbidrag någon gång under 1993. De flesta av bostadsområdena i den här gruppen hade en andel som låg i intervallen 10 till 18 procent. Den största andelen av infödda svenskar, som fick socialbidrag fanns i Eriksbo och Lövgärdet i Göteborg kommun (22 % respektive 21 %). Den minsta andelen, 5 procent, hade Norra Rosengård i Malmö. Andelen socialbidragstagare totalt sett minskade här mellan 1990 och 1993 från 12 procent till 10 procent, samtidigt som andelen utlandsfödda ökade från 35 procent till 43 procent.
1%
2%
5%
7%
20%
13%
8%
4%
0% 5% 10% 15% 20% 25%
Extremt hög Mycket hög Hög Över Under Låg Mycket låg Extremt låg
. inkomst inkomst inkomst medelinkomst medelinkomst inkomst inkomst inkomst
Finns det ett positivt samband mellan andelen socialbidragstagare av befolkningen totalt och andelen socialbidragstagare bland den infödda befolkningen i extremt låginkomst områden?
Diagram 2.3 visar att andelen socialbidragstagare bland den infödda befolkningen var högst i områden med mycket låga inkomster och extremt låga inkomster. En fråga är därvid om andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen har någon betydelse för att förstå utvecklingen i bostadsområden med extremt låga inkomster? För att svara på frågan gjorde vi ett korrelationstest. Vi testade andelen socialbidragstagare av hela befolkningen totalt och andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen i ”extremt låginkomst” - områden i storstadsregionerna. Testen gav som resultat en korrelationskoefficient som var lika med 0,9 vilket tydde på att det fanns ett starkt och positivt samband mellan andelen socialbidragstagare och andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen.
Tolkningen av detta är inte självklar, men det mesta tyder på att bostadsområden med "extremt låg inkomst" också har stora sociala problem (se avsnitt 2.2.1) och att det är just den ekonomiska och sociala utslagningen, som är den viktigaste gemensamma nämnaren.
2.2.2. Hälsa
Världshälsoorganisationen (WHO) definierar hälsa på följande sätt: "Hälsa är ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, och ej blott frånvaron av sjukdom eller handikapp." Denna definition avspeglar alla de svårigheter som olika studier om hälsan möts med. Är det det faktum att vi känner oss sjuka eller en medicinsk diagnos som skall bestämma om vi skall uppfattas som sjuka eller ej? Hälsa är ett begrepp med vid tolkning och flera olika dimensioner. Dessutom saknar man information om ett stort antal faktorer som är betydelsefulla för att beskriva hälsoläget (läkemedelsförbrukning, aborter, kronisk värk osv.) på bostadsområdesnivå. Men trots detta är det angeläget att studera och belysa hälsan i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena. Hur mår människor som bor i områden med ”extremt låg inkomst” och hur är deras hälsa?
För att försöka ge en någorlunda övergripande bild av hälsoförhållandena i storstäderna skall vi i detta avsnitt begränsa oss till att redovisa följande variabler: – medellivslängden (för Malmö och Stockholm) – ohälsotalet (förtidspension/sjukbidrag, sjukpenning)
Medellivslängd
En indikator för hälsoutvecklingen är medellivslängden. I en undersökning om hälsoförhållandena i Malmö kommun23 visade det sig att medellivslängden var lägst i de områden som kan betecknas som låginkomstområden. Skillnaden i medellivslängd för kvinnor var drygt 3 år mellan områden med högst respektive lägst medellivslängd och för männen var denna skillnad 6 år. Stora skillnader fanns också när det gäller upplevd hälsa, risken att drabbas av vissa skador och olika hälsorisker. Grunden för dessa skillnader anses vara den sociala situationen. Rapporten visar också att hälsan följer segregationslinjen, dvs. de som bor i låginkomstområdena har sämst hälsa. Detta gällde både utifrån medicinska diagnoser och människors egna upplevelser av hur bra eller dålig hälsa de hade. Utifrån detta och den hittills beskrivna utvecklingen när det gäller den sociala och ekonomiska segregationen blir det ingen överraskning att det är stadsdelen Rosengård, som hade den lägsta medellivslängden för kvinnor och näst lägsta för män.
Att det finns ett negativt samband mellan en hög medellivslängd och en bra hälsoutveckling å den ena sidan och de ekonomiska förutsättningarna å den andra är ingen nyhet. Detta samband har uppmärksammats framför allt i internationella jämförande studier. Där har det visats att det är de länder som har en hög ekonomisk standard och en relativt jämn inkomstfördelning som har den högsta medellivslängden.
23 ”Hur mår Malmö?” Folkhälsorapport 1996, Malmö stad.
Malmö stads rapport visade också ett klart samband mellan "bristande social förankring", dvs. lågt socialt deltagande, dåligt emotionellt stöd, belastande psykosocial arbetsmiljö och dålig hälsa i de utsatta områdena. Detta ger ytterligare stöd till det redan i avsnitt 2.2 förda resonemanget om sambandet mellan socialbidrag och andra sociala missförhållanden.
När det gäller medellivslängden och hälsan har man observerat samma tendenser i Stockholm som i Malmö. I Folkhälsorapporten från 1991 uppmärksammade man att sociala skillnader i dödlighet och förekomsten av vissa sjukdomar ökade. Folkhälsorapporten om hälsoutvecklingen i Stockholms län från 1994 visade inga tecken på att denna trend brutits. Tvärtom slog man fast att skillnader i medellivslängden i stort sett följer segregationsmönstret och att skillnader i ohälsa är ett uttryck för segregation. (Hälsa följer yrke/inkomst och det faktum att människor med olika yrken och inkomster bor i olika delar av länet avspeglas i skillnader i ohälsa mellan olika kommuner och stadsdelar.)
Ohälsotal
Den andra indikatorn som man kan använda sig av i beskrivningen av hälsoförhållandena är det så kallade ohälsotalet. Det definieras som summan av antalet sjukdagar, dagar med förtidspension/sjukbidrag och dagar med arbetsskadeförsäkring, dividerat med antalet sjukförsäkrade. Ett högt ohälsotal betyder dålig hälsa i befolkningen. I Storstadskommitténs delbetänkande Att växa bland betong och kojor (SOU 1997:61) visades att ohälsotalet var nästan dubbelt så stort i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena, som genomsnittet för hela landet.
Brister i statistiken gör att det inte går att räkna fram ohälsotalet för alla studerade bostadsområden. Men uppgifterna om antalet sjukdagar och andelen förtidspensionärer/sjukbidragstagare kan ändå ge en tämligen bra bild när det gäller hälsan i de områden som vi studerar.
Förtidspensionärer/sjukbidragstagare
Förtidspension utges till den som på grund av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst en fjärdedel. Om arbetsförmågan inte anses varaktigt nedsatt men bedöms bli bestående en längre tid kan förtidspensionen tidsbegränsas och benämns då sjukbidrag.
En stor majoritet av de som blir beviljade förtidspension, har dock förvärvsarbetat. Bakom en förtidspensionering ligger ofta ett tungt och enformigt arbete eller dålig hälsa under lång tid. Det finns studier som visar att förtidspensioneringen samvarierar på individnivå med yrkesförhållanden, arbetsmiljöförhållanden och arbetslöshetserfarenhet.24 Dessutom visar det sig att det finns tydliga tecken att hög arbetslöshet på den ort där man bor ökar risken för förtidspensionering. I en annan studie har risken att bli förtidspensionerad beräknats och det visade sig att risken är högst för långvarigt arbetslösa och långvarigt sjuka.25 Alltså kan man konstatera att ställningen på arbetsmarknaden och ohälsa har en avgörande betydelse för förtidspensionering. Sambandet mellan sociala missförhållanden och ohälsa är också väl dokumenterat. Andelen förtidspensionärer/sjukbidragstagare i områden med ”extremt låg inkomst” är hög som framgår av tabellen 2.5.
24 Se bl.a. Marklund med fl. ”Varför ökar antalet förtidspensionärer? – regelförändringar, yrkesförändringar och arbetslöshet 1980 - 1993", Riksdagen 1993/94.
25 Förtidspension - en arbetsmarknadspolitisk ventil? SOU (1994:148).
Tabell 2.5 Andel förtidspensionärer/sjukbidragstagare i bostadsom råden med extremt låg inkomst .
Andel av befolkningen 16-64 år.
1993
Hjällbo (Göteborg)
9,9
Södra Rosengård (Malmö)
8,9
Rinkeby (Stockholm)
10,1
Norra Biskopsgården (Göteborg)
16,0
Ö Bergsjön (Göteborg)
15,0
Gårdstensberget (Göteborg)
12,0
Tensta (Stockholm)
8,4
Möllevången (Malmö)
6,8
Vårby (Huddinge)
8,9
Fittja (Botkyrka)
10,9
Hovsjö (Södertälje)
12,1
Augustenborg Lönngården (Malmö)
14,0
Källa: SCB, Inregia.
Bostadsområden med "mycket låg inkomst" hade också en hög genomsnittlig andel förtidspensionärer/sjukbidragstagare. Närmare 10,3 procent av befolkningen i arbetsför ålder i de här områdena var förtidspensionärer/sjukbidragstagare 1993, vilket är obetydligt lägre än genomsnittet för områden med ”extremt låg inkomst” som var
11,1 procent 1993. När det gäller enskilda områden fanns det vissa som hade mycket hög andel förtidspensionärer/sjuk-bidragstagare bland områdena med ”mycket låg inkomst”. Det var framför allt bostadsområdena Södra Biskopsgården i Göteborgs kommun och Norra Rosengård i Malmö kommun, som hade 17,6 respektive 16,8 procent av befolkningen i arbetsför ålder som fått förtidspension/sjukbidrag under 1993.
I områdena med "låg inkomst" var 8,5 procent av befolkningen 16-64 år förtidspensionerade 1993. Bland de här områdena fanns det område som hade den högsta andelen förtidspensionärer av alla områden med låga inkomster. I bostadsområdet Svartedalen i Göteborgs kommun var nästan var femte person (18 %) i ålder 16-64 år förtidspensionerad 1993.
Enligt Socialstyrelsens sociala rapport (1997) är den åldersstandardiserade andelen förtidspensionärer mer än fem gånger så hög i de fattigaste bostadsområdena som i de rikaste. Mellan 1984 och 1993 ökade den åldersstandardiserade andelen förtidspensionärer i låginkomstområdena med 20 procent och 1993 var den 50 procent högre än regionsgenomsnittet.
Den genomsnittliga andelen förtidspensionärer/sjukbidragstagare för riket som helhet var 7,4 procent 1993.
Antal sjukpenningdagar
Uppgifter om antalet sjukpenningdagar visar hur sjukförsäkringen utnyttjades. När det gäller områden med "extremt låg inkomst" hade i genomsnitt 13,5 procent av alla sjukpenningförsäkrade 30 eller fler dagar med sjukpenning under 1994. Variationen mellan olika områden var liten och alla bostadsområden i den här gruppen utom Möllevången (8,7 %) hade en andel som var högre än 12 procent. Den högsta andelen hade bostadsområdena Gårdstensberget i Göteborgs kommun med 15,4 procent och Södra Rosengård i Malmö kommun samt Hovsjö i Södertälje kommun med 15,3 procent.
Områden med "mycket låg inkomst" hade också en hög andel sjukpenningförsäkrade med 30 eller fler sjukpenningdagar under 1994. Genomsnittlig andel sjukpenningförsäkrade, som fick sjukpenning 30 eller fler dagar i den här gruppen var 11,2 procent. Ett stort antal bostadsområden hade över 12 procent och den högsta andelen fanns i bostadsområdet Södra Biskopsgården i Göteborgs kommun (15,4 %).
I bostadsområden med "låg inkomst" var det i genomsnitt 9,2 procent av alla sjukpenningförsäkrade, som fick sjukpenning i 30 eller fler dagar. Högsta andelen hade bostadsområdet Svartedalen. Svartedalen hade alltså både en hög andel förtidspensionärer/sjukbidragstagare och en stor andel långtidssjukskrivna.
Den åldersstandardiserade andelen långtidssjukskrivna är enligt Socialstyrelsen tre gånger större i de fattigaste bostadsområdena än i de rikaste.
Den höga andelen långtidssjukskrivna av alla sjukpenningförsäkrade visar att de som bodde i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena hade dålig hälsa. Detta kunde tolkas som att det inte bara var de som stod utanför och inte hade något arbete som mådde dåligt, utan också de som hade ett arbete var ofta sjuka.
Den bild som framkommer utifrån uppgifterna om andelen förtidspensionärer och andelen långtidssjukskrivna (personer som fick sjukpenning i 30 eller fler dagar) är slående. Det är ingen tvekan om att befolkningen i bostadsområden med låga inkomster har dålig hälsa.
2.3. Etnisk segregation
Etnisk segregation kan definieras som åtskiljandet av etniska grupper eller som förekomsten av en separering på "svenska-" och "invandrar-" områden. Etnisk segregation är inget nytt fenomen eller inget som är kännetecknande enbart för Sverige. Tvärtom är segregationen en internationell företeelse, som kännetecknar de flesta
västeuropeiska länder och särskilt USA. I många av USA:s städer finns till och med stora stadsdelar, vars invånare har samma etniska bakgrund. Etniskt segregerat boende i USA började få sina former redan för hundra år sedan. Den berömda "China town" uppstod som ett resultat av kaliforniska städers önskan att begränsa de kinesiska tvätterierna i slutet av 1800-talet. Frågan är om händelserna kring byggandet av de så kallade miljonprogramsområdena men också det kommunala flyktingmottagandet under de senaste åren har haft en likadan effekt för de svenska storstäderna som begränsningen av de kinesiska tvätterierna i USA!
Miljonprogrammets bostadsområden byggdes mellan 1965 och 1974. Ödet för miljonprogrammets bostadsområden kom att bestämmas av ett antal tillfälligheter. Allt började när husen var byggda och skulle ta emot hyresgäster. Det var inte bara det att miljonprogrammets områden för det mesta utgjordes av höga tätt byggda hus, i en "fattig miljö" utan också att den grundläggande servicen inte fungerade från start. En annan omständighet var att inflyttningen i storstäderna vid den här tiden avstannade och befolkningsökningen hejdades. Resultatet blev att det fanns gott om tomma lägenheter i de här områdena när den tredje händelsen som kom att bestämma ödet för dessa områden inträffade. Denna tredje händelse var en invandring av cirka 250 000 utländska arbetare och deras familjer. De här personerna behövde någonstans att bo och i stor utsträckning hamnade de i miljonprogramsområdena. Men samtidigt hänvisades också människor med s k social förtur dit, vilket resulterade i att det under loppet av några år växte upp socialt och ekonomiskt utsatta områden i dessa betongförorter.
De flesta som då flyttade till Sverige var arbetskraftsinvandrare. Till största delen unga människor som snart blev hänvisade till de tomma lägenheterna som fanns i förorterna efter att en del av dem under en tid bott i arbetsbarackerna. De flesta av dem trodde att deras vistelse i Sverige skulle vara tillfällig. Drömmen om att kunna jobba upp sig ur fattigdomen och en längtan att åka tillbaka till hemlandet för att bygga upp en ny och bättre framtid där utgjorde för dem livets innehåll. För många tog det lång tid innan familjen bildades och barnen växte upp och då förstod de så småningom att den gamla
drömmen skulle spricka. Denna enkla beskrivning kan i många fall förklara att invandrarnas bostadskarriär inte har samma koppling till inkomsterna som de inföddas. Drömmen gjorde också att de tidvis hade två jobb. Något som sedan visade sig resultera i ökade sjukskrivningsperioder och en förtidspensionering, som vida översteg de inföddas. Deras inkomstkarriär är därför svår att direkt jämföra med den svenska.
Förmögenhetsbildning, ålder och försörjningsbörda är andra faktorer som gör att inkomstkarriären inte är relevant för bedömning av invandrarnas bostadsförhållanden i samma mån som för svenskar. Invandrare som flyttat till Sverige har bara undantagsvis haft några ekonomiska tillgångar. Dessutom tar det tid att lära sig språket och de spelregler som gäller på bostadsmarknaden. Inte heller har de haft några vänner eller släktingar som är beredda att gå i borgen för deras lån. Dessa faktorer förklarar det faktum att invandrare med högre inkomster är överrepresenterade i hyreslägenheter. Men oavsett detta visar en rapport från Statens invandrarverk26 att med växande inkomster ökar andelen invandrare som bor med ägande rätt markant (från knappt 20 procent för de utrikesfödda som befinner sig i kvartil 1 i inkomstfördelningen till knappt 65 procent för de i kvartil 4). Äganderätten är också den upplåtelseform som en majoritet av invandrarna bor i.
Som det redan tidigare nämnts korrelerar andelen invandrare med andelen socialbidragstagare och andelen låginkomsttagare. Man har inte kunnat observera några generella tendenser att en och samma etnisk grupp bor i "sin stadsdel".
Avsaknaden av sådana tendenser
och det faktum att det ofta är tiotals olika nationaliteter som bor tillsammans samtidigt som en mycket hög andel invandrare och infödda svenskar har sociala problem, ger inte fog för påståendet att det är viljan att bo med sina landsmän som styr den etniska
26 ”Bo i skilda världar” Roger Andersson i Mångfald och ursprung, rapport från ett multietniskt Sverige, Statens invandrarverk 1997.
segregationen.
27
Snarare verkar finnas tendenser att segregationen i
första hand är en klassfråga. Att det är fråga om sociala klasser
förstärks av analysen av bidragsberoende bland den infödda befolkningen. Högt socialbidragsberoende i bostadsområden med "mycket låga inkomster" och "extremt låga inkomster" avspeglar
en struktu
rell utestängning från samhällslivet.28 Denna utestängning riskerar
redan idag att vara förknippad med permanent bidragsberoende. Det är alltså i första hand de ekonomiska förutsättningarna som bestämmer segregationen (se nedan).
Diagram 2.4 Genomsnittlig andel utlandsfödda efter områdestyp i storstadsregionerna 1994.
Andel av befolkningen i procent.
Källa: Storstadskommittén.
27 Med detta inte sagt att en del av invandrarna frivilligt inte väljer att koncentrera sig till vissa bostadsområden. Anledningar till detta kan vara alltifrån emotionella skäl och känslan av etnisk identitet och etnisk samhörighet till tillgång till ett socialt (etniskt sådant) nätverk som kan ge trygghet och stöd (”Den etniska boendesegregationens utveckling i Stockholms län 1970-1990”, Biterman 1996).
28 De av samhället utestängda hamnar i samma bostadsområde. Sedan får bostadsområdet sin egen dynamik som gör att utestängningsprocessen förstärks.
8%
9%
13%
53%
16%
32%
19%
11%
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%
Extremt hög Mycket hög Hög Över Under Låg Mycket låg Extremt låg
. inkomst inkomst inkomst medelinkomst medelinkomst inkomst inkomst inkomst
Den genomsnittliga andelen invandrare är högst i bostadsområden med extremt låga inkomster (se diagram 2.4). Andelen invandrare var 1994 sex gånger så hög i socialt och ekonomiskt utsatta områden som i bostadsområdena med mycket höga och extremt höga inkomster.
Diagram 2.5 Förändring av den genomsnittliga andelen utlands födda efter områdestyp i storstadsregionerna 1985 1990 och 1990 1994.
Källa: Storstadskommittén och egna beräkningar.
Den genomsnittliga andelen invandrare har ökat i alla grupper av områden både mellan 1985 och 1990 och mellan 1990 och 1994. Ökningen har varit störst i områden med mycket låga respektive extremt låga inkomster (diagram 2.5). Alltså de områden som redan 1985 hade en hög andel invandrare.
När det gäller enskilda områden fanns det inget område bland områden med "extremt låga inkomster" respektive "mycket låga inkomster", där andelen invandrare minskade mellan 1990 och 1994. Men
6%
10%
10%
22%
11%
13%
18%
14%
9%
18%
12%
12%
7%
8%
3%
4%
0% 5% 10% 15% 20% 25%
Extremt hög Mycket hög Hög Över Under Låg Mycket låg Extremt låg
. inkomst inkomst inkomst medelinkomst medelinkomst inkomst inkomst inkomst
1985 - 1990
1990 - 1994
skillnaderna är stora både i nivån och ökningen. Bland områden med "mycket låga inkomster" har Hammarkullen (49,5 %) i Göteborg, Husby (48,6 %) i Stockholm och Holma (43,0 %) i Malmö den högsta andelen invandrare. I bostadsområdena med "extremt låga inkomster" är andelen invandrare genomgående hög för alla bostadsområden (tabell 2.6).
Tabell 2.6 Andel utlandsfödda i bostadsområden med "extremt låg inkomst".
Andel av befolkningen i procent.
1990 1994
Hjällbo (Göteborg)
50,3 66,1
Södra Rosengård (Malmö)
53,3 66,8
Rinkeby (Stockholm)
56,1 61,6
Norra Biskopsgården (Göteborg)
41,0 56,0
Ö Bergsjön (Göteborg)
34,3 47,3
Gårdstensberget (Göteborg)
44,2 54,5
Tensta (Stockholm)
49,3 55,4
Möllevången (Malmö)
20,4 28,0
Vårby (Huddinge)
37,6 40,4
Fittja (Botkyrka)
55,1 58,4
Hovsjö (Södertälje)
48,8 50,1
Augustenborg Lönngården (Malmö)
26,9 35,1
Källa: SCB, Inregia.
Men som det betonades i Storstadskommitténs första delbetänkande Att röja hinder ( SOU 1995:42 ) så bor inte det stora flertalet invand rare i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena (som ofta betecknas som invandrartäta områden).
29
2.4. Demografiska faktorer
Med demografisk segregation menas i detta sammanhang skillnader i befolkningsstrukturen. Vi fokuserar oss på andelen ensamföräldrar och ålderssammansättning.
2.4.1. Ensamföräldrar
Ensamföräldrar är en ekonomiskt utsatt grupp. De kan också kallas ensamma mammor, eftersom närmare 90 procent av dem är kvinnor. Äktenskapsinstabilitet och ensamföräldrar är inte någonting som enbart är karakteristiskt för Sverige. Det är resultat av en process som pågår i de flesta OECD-länder. Det som är specifikt för Sverige är att svenska ensamföräldrar är fattiga i mindre utsträckning än ensamföräldrar i andra OECD-länder. Men även i Sverige tenderar ensamföräldrar att vara fattigare än sammanboende. Detta leder till att en del av dem tidvis behöver socialbidrag för att kunna försörja sig och sina barn. Ensamstående mödrar är betydligt vanligare i storstadsområdena än i övriga regioner och andelen ensamma mödrar är högre i invandrarhushåll. Bland ensamföräldrar är bidragsberoendet relativt högt (cirka 37 procent fick socialbidrag någon gång under 1996).
I en undersökning om ensamstående föräldrar i Stockholms län30visades att över 13 000 ensamstående mammor fick socialbidrag
29 Av samtliga utrikes födda personer, som bodde i storstadsregionerna 1994, bodde 11,5 procent i ”extremt låg inkomst” - områdena och 16 procent i ”mycket låg inkomst” - områdena.
30 Se Länsstyrelsen i Stockholms län, rapport 1996:14.
någon gång under 1994. Vilket innebar att nästan varannan ensamstående mamma (45 %) var tvungen att söka socialbidrag under någon period under året. När det gäller olika kommuner var det Stockholms kommun (där finns ett stort antal låginkomstområden) som hade den högsta andelen ensamstående föräldrar i länet (27 %). Det är inte så svårt att gissa att den lägsta andelen (1 %) fanns i den rika Danderyd.
Men hur ser då situationen ut i de studerade bostadsområdena när det gäller andelen ensamföräldrar?
Tabell 2.7 Genomsnittlig andel ensamföräldrar av alla barnhushåll (0 15 år) efter områdestyp i storstadsregionerna.
Andel av alla barnhushåll i procent.
1985 1990
Extremt hög inkomst
4,9 % 8,3 %**
Mycket hög inkomst
8,4 % 11,8 %**
Hög inkomst
11,1 % 12,6 %**
Över medelinkomst
16,8 % 16,9 %**
Under medelinkomst
23,2 % 28,0 %**
Låginkomst
27,3 % 29,3 %
Mycket låg inkomst
29,3 % 31,8 %
Extremt låg inkomst
28,1 % 27,8 %
Anmärkning ( ** ): Siffrorna avser enbart områdena i Stor Stockholm (beroende på den tillgängliga datamaterialet) och är inte direkt jämförbara med andra uppgifter i tabellen.
Källa: SCB, Inregia
Den genomsnittliga andelen ensamföräldrar av alla barnhushåll var högst 1990 i områden med mycket låga inkomster. Det framkommer också från tabell 2.7 att den genomsnittliga andelen ensamföräldrar av alla barnhushåll är högre i områden med lägre inkomster. Mönstret är i stort sett detsamma som för de tidigare studerade variablerna. Ju högre andel höginkomsttagare desto lägre andel ensamföräldrar.
De osynliga skiljelinjerna går tvärs genom städerna och delar dessa i olika bostadsområden där olika befolkningsgrupper oftast bor var för sig. Där finns rika och fattiga områden, "fina" och brottsbelastade områden etc. Och ibland till och med fina och ännu finare områden.
Samma förhållande gäller för ensamföräldrar. Rika ensamföräldrar bor i rika områden, medan fattiga ensamföräldrar bor i fattiga områden. Haken är den att ensamföräldrarna framför allt utgörs av ensamma lågutbildade mammor med låga inkomster. Således blir det tämligen naturligt att andelen ensamföräldrar också är störst i de områden där de låga inkomsterna dominerar.
Det är intressant i sammanhanget att jämföra två områden i en och samma kommun, Huddinge. Dessa områden är Huddinge C och Huddinge Villastad. Enligt den använda inkomstindelningen klassas Huddinge C som område med "låg inkomst" och Huddinge Villastad som område med "mycket hög inkomst". Det är alltså inte frågan om några ytterkantsområden, varken när det gäller fattigdom eller rikedom. Men bilden som framkommer (se tabell nedan) är slående. Den visar en segregation mellan ensamföräldrar och sammanboende, mellan högskoleutbildade och lågutbildade, mellan socialbidragstagare och de som inte är det. Förenklat sett mellan de som är lite rikare och de som är lite fattigare. Det finns också skäl påpeka att båda områdena har relativ liten andel invandrare 13,9 respektive 9,8 procent.
Tabell 2.9 Huddinge C och Huddinge Villastad.
Hudinge C Huddinge Villas
tad
Ensamföräldrar
36,1 % 5,5 %
Socialbidragstagare
totalt infödda svenskar
8,9 % 7,2 %
2,0 % 1,7 %
Utbildning
högst grundskola högskoleutbildning
36,4 % 19,8 %
24,4 % 32,3 %
Bostäder
allmännyttan små hus
74,8 %
0,9 %
1,7 %
96,0 %
2.4.2 lder
Eftersom invandrare i genomsnitt är yngre än den infödda befolkningen leder en hög andel invandrare i ett bostadsområde automatiskt till att andelen äldre i detta område blir låg. Men det är bara en del av sanningen. Som vi kunnat se i avsnitt 2.1 beror boendet till stor del av de ekonomiska förutsättningarna. Det är också viktigt i sammanhanget hur länge man har varit etablerad på den lokala bostadsmarknaden. Ju längre man har haft bostad i storstadsregionen desto större sannolikhet att den är äldre och därmed oftast billig och centralt belägen. Eftersom de flesta äldre kom ut på bostadsmarknaden innan miljonprogramsområdena var färdigbyggda är det naturligt att de områdena har en något lägre andel pensionärer än andra äldre och mer centralt belägna områden (det är inte lätt att flytta på ålderns höst).
En annan faktor som har haft betydelse är den höga inflationen som Sverige hade fram till och med 1991. Den möjliggjorde för dem som
ägde sin bostad att tillgodogöra sig stora vinster. Detta har lett till att det är de äldre och medelålders som bott länge i storstäderna och gjorde sin boendekarriär för ett antal år sedan som bor i de rika områdena och de mest attraktiva bostäderna.
För att belysa segregationens åldersdimension väljer vi att ta fram andelen barn och ungdomar från 0 till 24 år och andelen äldre än 64 år i olika typer av bostadsområden.
Tabell 2.10 ldersfördelningen efter områdestyp i storstadsregioner na.
Andel av befolkningen i procent.
1985
0 24 65 w
1990
0 24 65 w
1994
0 24 65 w
Extremt hög inkomst 36,8 11,6 35,6 12,9 34,3 13,7
Mycket hög inkomst 36,4 10,5 35,2 11,6 34,0 12,1
Hög inkomst 33,7 13,4 32,6 14,0 31,7 14,4
Över medelinkomst 29,8 16,9 28,9 17,3 28,8 16,6
Under medelinkomst 26,7 21,0 26,3 20,8 27,1 19,5
Låginkomst 27,8 19,5 27,5 20,1 28,2 19,1
Mycket låg inkomst 32,2 15,2 31,5 15,8 31,5 15,8
Extremt låg inkomst 40,7 8,6 39,6 8,7 40,8 8,5
Som det framgår av tabell 2.10 var andelen äldre lägst i bostadsområden med "extremt låg inkomst" vilket till stor del kan förklaras som ett resultat av ovannämnda faktorer. Det som är mest intressant
i sammanhanget var den höga andelen barn och ungdomar i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena. Dessutom har denna andel varit i stort sett oförändrad under perioden 1985-1994.
Diagram 2.6 Kvoten mellan andelen 0 24 år och 65 w år efter områdestyp i storstadsregionerna 1985, 1990 och 1994.
0 0,5
1 1,5
2 2,5
3 3,5
4 4,5
5
Extremt hög Mycket hög Hög Över Under Låg Mycket låg Extremt låg
. inkomst inkomst inkomst medelinkomst medelinkomst inkomst inkomst inkomst
1985
1990
1994
Källa: Storstadskommittén och egna beräkningar.
Diagram 2.6 visar att kvoten mellan andelen barn/ungdomar och pensionärer var högst i ”extremt låg inkomst” - områdena. I dessa områden bodde nästan fem gånger så många barn/ungdomar som pensionärer.31 Den största förändringen under perioden 1985-1994 skedde däremot i höginkomstområdena. Där minskade kvoten under hela perioden. Minskningen var ett resultat av både fallande andel barn/ungdomar och ökade andel pensionärer. I ”extremt hög inkomst” - områdena minskade kvoten med hela 21 procent under perioden 1985-1994. Det var framförallt den starkt ökade andelen pensionärer i dessa områden som påverkade kvoten negativt.
31 Det kan också jämföras med att i riket som helhet bodde 1994 två gånger så många personer i åldern 0-24 år som i åldern 65-w år.
Vilka konsekvenser det kommer att få för sammanhållningen och förståelsen mellan generationerna att det växer upp generationer av ungdomar i områden där de sällan träffar äldre människor vet vi ingenting om idag. Men att konsekvenserna blir negativa och att de äldres erfarenheter är viktiga för den unga generationens utveckling kan man förmoda.
3. Sambandet mellan etnisk och ekonomisk respektive social segregation
I kapitel två visades att segregationen i storstäderna är mycket påtaglig. Där visades också att alla fyra studerade dimensioner (ekonomisk, social, etnisk och demografisk) i stort sett sammanföll. Till i huvudsak samma slutsats kom Socialstyrelsen fram i sin sociala rapport. Således sammanföll enligt Socialstyrelsen etnisk och ekonomisk segregation i storstäderna. Detta kan tolkas som att den etniska segregationen inte är resultat av fritt val (viljan att bo tillsammans med sina landsmän) utan att denna framförallt är ett resultat av en segregation som bygger på ekonomiska och sociala grunder och som i sin tur avspeglar en strukturell utestängning från samhällslivet.
Tolkningen att det är frågan om social segregation och inte i första hand en etnisk sådan strider mot den gängse uppfattningen framförd av en del forskare att segregation är ett invandrarproblem. Enligt dem uppstår problemet som resultat av invandrarnas strävan att bo nära varandra, för att söka trygghet och behålla sin kultur.
Utgångspunkten för sådana förklaringar är att boendet och den miljö som man bor i är resultatet av ett fritt val (alltså att olika befolkningsgrupper har olika preferenser när det gäller boendet). Den bild som kom fram i kapitel två gav dock inget stöd för antagandet att en majoritet av invandrarna vill ha sitt eget område där de kan bo, vara trygga och utveckla sitt kulturella arv (se nedan). Den amerikanska segregationsmodellen typ ”China town” saknar dessbättre motsvarighet i Sverige. Tvärtom är det ofta så att i ett och samma område bor tiotals nationaliteter som inbördes ofta har olika traditioner och kommer från helt olika världsdelar. Och inte minst bor i dessa områden ett stort antal svenskar.
Att studera sambandet mellan etnisk och social respektive ekonomisk segregation är viktigt inte minst beroende på att segregationen oftast uppfattas och tolkas just som segregation i boende mellan svenskar och invandrare, alltså etnisk segregation. Detta var också en av de viktigaste faktorerna som ledde till att boendesegregationen började uppmärksammas i början av 1990-talet.
Redan från början observerade man ett antal områden i storstäderna som hade stora sociala problem och en hög andel invandrare (oftast över 50 procent). De områdena betecknades ganska snabbt som invandrartäta områden och invandrarnas vilja att bo tillsammans utpekades som en av huvudfaktorerna bakom den etniska segregationen. När man sedan observerade sociala problem i ”invandrartäta” områden ansågs segregeringen bidra till och befästa en social utslagning baserad på etnisk grund.
Det har framkommit ovan att det oftast är tiotals olika nationaliteter som bor i ett och samma område och att man inte kunde observera några generella tendenser som liknar den amerikanska segregationsmodellen. Dessutom, som vi visade i kapitel två, finns det ett starkt positivt samband mellan socialbidragsberoendet bland den infödda befolkningen och socialbidragsberoendet bland befolkningen totalt i ”extremt låginkomst” - områden.
Segregation som bygger på sociala respektive ekonomiska premisser blir tydlig i analysen av socialbidragsberoendet bland den infödda befolkningen. Tidigare var tyngdpunkten, vad gäller denna analys, satt på de ”extremt låginkomst” - områdena. Men för att få svar på frågan om segregationen i storstäderna framförallt bygger på ekonomiska och sociala grunder eller på etniska grunder testas sambandet mellan andelen invandrare och andelen socialbidragstagare i storstadsregionerna (Stor Stockholm, Stor Malmö och Stor Göteborg).
Sambandet mellan andelen invandrare och andelen socialbidragstagare testas med hjälp av korrelationskoefficienten. Resultat av testen blir en korrelationskoefficient som är lika med 0,8. Detta resultat tolkas som att det finns ett starkt och positivt samband mellan
32 ”
I en intervjustudie utförd av professor Bengt Starrin och medarbetare vid högskolan i Karlstad visar man hur arbetslösa med hård ansträngd ekonomi så långt möjligt utnyttjar de tillgångar man har innan man söker socialbidrag drar in ännu mer på sina kostnader om det är möjligt, lånar av släktingar och vänner, säljer och pantsätter det man har av något värde allt i syfte att undvika den ytterligare skam upplevelse, som det innebär att, förutom arbetslös, också vara bidragsbehövande” (Utrednings- och statistikkontoret i Stockholm, 1997).
Som redan påpekas går de ekonomiska och sociala problem hand i hand och det är oftast mer eller mindre omöjligt att göra en tydligt avgränsning, men det är utan tvekan så att de personer som får socialbidrag är de som är ekonomiskt utsatta32, dessutom har en stor andel socialbidragstagare missbruks- och andra slags sociala problem.
Avgränsningen mellan sociala och ekonomiska problem när det gäller socialbidragstagare skulle bokföringsmässigt kunna göras genom att kontrollera vad slags försörjningshinder socialbidragstagare uppges ha. Som en illustration kan vi använda oss av en longitudinell studie gjord av Utrednings- och statistikkontoret i Stockholm. I denna studie har man bl.a. studerat de vanligast förekommande försörjningshindren för socialbidragstagare. Man kommer fram till att av de 12 000 hushåll som kan betecknas haft ett
permanent
bidragsbehov under perioden 1990-1995 dominerade arbetslöshet och sociala-/medicinska skäl som försörjningshinder för sammantaget nära 60 procent av hushållen.
Om man särskiljer svenskar och invandrare visar det sig att av de 6500 svenska hushåll var 41 procent arbetssökande och 35 procent hade rehabiliteringsbidrag av sociala-/medicinska skäl. När det gäller de 4 800 utomnordiska hushållen med
permanent bidragsbehov var
25 procent arbetssökande, 25 procent läste svenska på SFI, 15 procent hade ingen eller låg pension och 9 procent hade rehabiliteringsbidrag av sociala-/medicinska skäl.
andelen invandrare och andelen infödda svenskar som får socialbidrag. Alltså de så kallade invandrartäta områdena är framförallt områden som är socialt och ekonomiskt mest utsatta.
Diagram 3.1 Sambandet mellan andelen invandrare och andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen i storstadsregioner na.
Källa: Storstadskommittén.
Diagram 3.1 visar att andelen invandrare är som högst i de områden där andelen socialbidragstagare av den infödda befolkningen är högst.33 Alltså i de områden som kan anses socialt och ekonomiskt mest utsatta. Att andelen invandrare är högst i just dessa områden är ingenting anmärkningsvärt med hänsyn till att invandrare har lägre
33 Man kan också se att det finns ett antal områden som avviker från den generella bilden, alltså har en hög andel invandrare och en låg andel socialbidragstagare av den infödda befolkningen. Ett av dessa bostadsområden är det redan tidigare uppmärksammade Norra Rosengård, ett område som karakteriseras av att den totala andelen socialbidragstagare sjönk under perioden 1990-1993, oavsett att andel invandrare ökade (se vidare sid. 39).
0 10 20 30 40 50 60 70
0
5
10
15
20
25
30
!NDELEN SOCIALBIDRAGSTAGARE AV DEN INF¶DDA BEFOLKNINGEN
! ND EL EN IN VA ND RA RE
inkomster och är yngre än befolkningen totalt. Dessutom tar det tid för nyinflyttade till Sverige att lära sig både språket och hur samhället fungerar.
Social rapport 1997 visar att segregationen beror på utvecklingen på arbetsmarknaden. Enligt Socialstyrelsen är invandrare och ungdomar (de grupper som försöker etablera sig på arbetsmarknaden) mest utsatta på dagens svenska arbetsmarknad. Dessutom är de sällan berättigade till arbetslöshetsersättning. Men även de ungdomar (framförallt unga kvinnor) och invandrare (framförallt invandrare från länder utanför Norden) som inte är direkt drabbade av arbetslösheten befinner sig i en otrygg situation, dvs. får oftast nöja sig med tillfälliga anställningar. Vidare får personer med omfattande sjukskrivningar efter friskskrivningen allt svårare att återkomma till arbetsmarknaden. Det faktum att andelen långtidssjukskrivna är tre gånger större i de fattigaste än i de rikaste bostadsområdena visar också att utsorteringsmekanismer som verkar på arbetsmarknaden i stort sett bestämmer segregationen (dvs. de som stängs ute hamnar i samma bostadsområde).
Den svenska välfärdsdebatten har under de senaste åren för det mesta handlat om situationen för de som redan är inne i systemet (har en fast förankring på arbetsmarknaden). Medan de som står utanför riskerar att bli glömda. Oftast blir de endast uppmärksammade indirekt i och med de höga socialbidragskostnaderna och det faktum att socialbidragskostnaderna direkt påverkar andra kommunala åtaganden som skolan, äldreomsorgen och dyl.
Detta förstärker bilden av
en i första hand ekonomisk och social
segregation, men visar också att segregationen är ett resultat av
tudelningen mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (detsamma som de som är inne i systemet och utgör välfärdens kärnklass) och de som inte är etablerade på arbetsmarknaden. Det finns klara tendenser att de sista utgör en outsider-klass. Idag som så många gånger tidigare är det arbetsmarknaden som bestämmer klassindelningen. Tidigare var det skillnaden mellan arbetare och tjänsteman som utgjorde klassavgränsningen. Men i och med att gränserna mellan de flesta arbetare och tjänstemän (som har en trygg
position på arbetsmarknaden och därmed i trygghetssystemen) är på väg att suddas ut (bl.a. beroende på att dagens arbetsmarknad sätter mycket högre krav och att allt fler arbetare hanterar arbetsuppgifter som tidigare skulle betecknats som tjänstemanna uppgifter) blir gränsdragningen mycket mer tydlig och relevant mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden respektive de som inte är det.34
Socialstyrelsen markerade i sin sociala rapport tydligt denna gränsdragningen genom att visa att den majoritet av befolkningen som har en fast förankring på arbetsmarknaden har gått helskinnad genom den värsta perioden i Sveriges ekonomiska historia efter andra världskriget.
3.1. Hur ser segregationen i Sverige ut i jämförelse med andra länder?
Den bild som hittills kommit fram när det gäller segregationen i Sverige är ganska lika utvecklingen i andra industriländer. Problemen och segregationens konsekvenser är mer eller mindre desamma. Den stora skillnaden är att andra länder har upplevt segregationen mycket tidigare än Sverige. En förklaring till detta är det höga arbetskraftsdeltagandet med mer eller mindre full sysselsättning som Sverige hade fram till början av 1990-talet. Men också välfärdsstatens utbyggnad har betytt mycket för att motverka segregationen.
Generellt gäller att segregationen i Sverige inte är så stark rotad som i de flesta andra länder men utvecklingen börjar allt mer likna dessa. Redan i kapitel två har vi jämfört vissa aspekter av den etniska segregationen i Sverige med motsvarande i USA. Slutsatsen var entydigt att det amerikanska etniska segregationsmönstret inte fanns i Sverige. Men det är just när det gäller den höga andelen invandrare som bor i de fattiga bostadsområdena som Sverige utmärker sig i
34 Vi är medvetna om att detta är en stark förenkling av klasstrukturen (de som är etablerade på arbetsmarknaden är ingalunda klasslösa). Men denna förenkling bedöms som nödvändig för att åskådliggöra den ”nya” verklighet som vi lever i.
internationella jämförelser. I en studie35 gjord av OECD visade det sig att både andelen invandrare som bodde i de fattiga områdena och kvoten mellan andelen invandrare som bodde i de fattiga respektive andra bostadsområden var högst i Sverige av alla jämförda länder.36När det gäller kvoten var Norge på andra plats, medan när det gäller andelen var det Frankrike som hade näst högsta andelen invandrare som bodde i de fattiga områdena.
I fortsättningen kommer vi att se att den franska utvecklingen också är i hög grad relevant för Sverige, oavsett att man kan förmoda att de franska invandrarna har mindre språksvårigheter (eftersom de i stor utsträckning härstammar från tidigare franska kolonier och som sådana talar franska mer eller mindre som de infödda fransmännen) än de svenska invandrarna.
Loic Waquant37 har gjort jämförande analyser där man analyserat utvecklingen i Frankrike och USA som utgör exempel på olika typer av utveckling. Jämförelsen visar på väsentliga skillnader mellan den europeiska och den nordamerikanska utvecklingen, trots uppfattningar om att den europeiska nyfattigdomen och de europeiska formerna för segregering i storstäderna skulle visa tendenser till en ”amerikanisering”. Som vi har sett i kapitel två finns det inga generella tendenser i den svenska utvecklingen som motsvarar den amerikanska segregationsutvecklingen.
Socialstyrelsen beskriver Waquants studie och dess relevans för den svenska utvecklingen så här: ”
Enligt Waquant består skillnaderna i
att det amerikanska s k svarta bältet i första hand är lokaliserat till områden i storstädernas kärna, medan det franska röda bältet i stort är identisk med arbetarförorter i storstädernas periferi. Såtillvida är det franska segregationsmönstret i högsta grad giltig för de svenska storstäderna. Waquants slutsats är att i USA här
35 Distressed Urban Areas, 1997.
36 Sverige, Norge, Finland, Frankrike, USA, Kanada.
37 Studien refereras i Social rapport 1997, Socialstyrelsen.
stammar problemet i huvudsak från rasojämlikheten i samspel med svagheter i den amerikanska socialpolitiken eller rentav med statens frånvaro i dessa områden. Det nordamerikanska gettot med sina svarta invånare har en nästintill självklar uppdelning av stadsrum met efter raskriteriet. Det är enligt Waquant en racial formation

till skillnad från sina europeiska motsvarigheter. Vardagen i de nordamerikanska gettoområdena för inte sällan med sig en påtaglig fysisk risk, vilket inte kan påstås om de europeiska motsvarigheter na.
I Frankrike är situationen, enligt Waquant, helt annorlunda på åtminstone två viktiga punkter. För det första ser han de nordafri kanska immigranternas situation i förorterna som en klassfråga snarare än som diskriminering på etniska (ras)grunder. För det andra anser han att i Frankrike är staten och offentligheten betyd ligt mer närvarande i de utsatta bostadsområdena och försöker rätta till missförhållandena, om än med hittills svaga effekter.
Den svenska situationen liknar på flera punkter den franska även om problemen allmänt kan anses vara tyngre/svårare i Frankrike och andra OECD länder än i Sverige. I Frankrike finns, enligt Waqant, tecken på en relativt god integration av barn till nordafrikanska immigranter. Det märks också en process som närmar den invand rade delen av befolkningen till den infödda i flera viktiga avseenden. Trots högre arbetslöshet och lägre inkomster bland invandrare jämfört med den infödda fransmännen börjar invandrarnas yrkes struktur mer och mer likna den inhemska befolkningens. I de västeu ropeiska storstadsförorterna kan etniska koncentrationen ses som ett uttryck för de etniska gruppernas socioekonomiska status i majori tetssamhället.
38 Man bör dock reservera sig för att en så kategorisk distinktion bortser från viktiga förändringar i de svartas position i det amerikanska samhället. Ökad social skiktning bland svarta i USA som kommit till uttryck i uppkomsten av en svart medelklass gör att man kan se de svartas getto såväl en ras- som en klassfråga.
Det gemensamma för USA, Frankrike, och förmodligen i viss mån för Sverige är invånarnas uppfattning om sig själva som utstötta och den allmänna uppfattningen om vissa bostadsområden som knappast människovärdiga. Stigmatisering av bostadsområden i Sverige yttrar sig t.ex. i att dess invånare inte gärna uppger sin adress och i att ungdomar med invandrarbakgrund säger sig åka utomlands när de förflyttar sig från sin hemförort till innerstaden. Stigmatiseringen påverkar i sin tur relationerna mellan bostadsområdets invånare och arbetsgivare, polis, bostadsföretag, domstolar, lokala myndig heter osv.
En sådan tydlig uppdelning och stigmatisering av vissa boendemil jöer har enligt Waquant, mindre betydelse för de svarta i USA:s getton än för invånarna i de franska problemförorterna. Skillnaden beror på att social utstötning ( social exclusion ) på geografisk basis står i bjärt kontrast till den franska och för den delen euro peiska traditionen av medborgarskap, jämlikhet och delaktighet i samhällsgemenskapen.”
Att det sista är relevant för den svenska utvecklingen – i minst samma grad som för de andra europeiska länderna – visas av detta att förra Storstadsutredningen tillsattes bl.a. som en följd av att man uppmärksammade ett lågt valdeltagande bland invandrare (jfr. med tabeller 2.3 A-C).
Utöver den höga andelen invandrare i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena utmärker Sverige sig med ytterligare en faktor i de internationella jämförande studierna, nämligen frågan om ett lågt arbetskraftsdeltagande. OECDs studie visar att kvoten mellan arbetskraftsdeltagandet i de fattiga bostadsområdena och i de andra bostadsområdena i storstäderna är lägst i Sverige. Till en del kan detta förklaras av att Sverige allmänt har ett högt arbetskraftsdeltagande, men oavsett detta kvarstår skillnaden. Detta är ytterligare ett bevis på de etableringssvårigheter på arbetsmarknaden som de som bor i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena i storstäderna har.
De grupperna som enligt Socialstyrelsen visar sig ha klara etableringsproblem på dagens svenska arbetsmarknad (invandrare, ung-
domar och ensamma mammor), men också de som har svårigheter att komma tillbaka efter att hamnat utanför arbetsmarknaden (långtidssjukskrivna) är samma grupper som är överrepresenterade i de fattigaste bostadsområdena i storstäderna. Dessa grupper har också lyfts fram som mest sårbara i undersökningar om fattigdomen i andra europeiska länder.39
39 Se Välfärdens marginaler, Tapio Salonen,1994.
4. Slutsatser och diskussion
Analysen som redovisas i denna rapport har till syfte att beskriva förhållandena i de mest utsatta områdena i storstadsregionerna under de senaste åren och ge en bild av segregationen i storstadsregionerna.
I stora drag skulle man kunna sammanfatta rapportens resultat i följande slutsatser: – Segregationen i storstäderna kan betecknas som allvarlig. Det handlar om en sammanfallande ekonomisk, social, etnisk och demografisk segregation, – I grunden för segregationen i storstäderna ligger i första hand en
ekonomisk och social segregation och inte en segregation på etniska
grunder, – Det finns tendenser till att segregationen i storstäderna handlar om klasskillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden (och därmed också i välfärdssystemet) och en outsider-klass.
Vad är det då som karakteriserar dem som bor i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena i storstäderna? Jo, det är
utanför
skap som är det mest påtagliga gemensamma draget. Olika etniska
grupper anses ofta (av majoriteten) ha valt att leva för sig och inte vilja eller oftast inte kunna (t. ex. till följd av språksvårigheter) ha kontakt med majoriteten av den infödda befolkningen. De här i landet födda, socialt utslagna, har det ännu värre eftersom de inte i nämnvärd utsträckning över huvud taget tycks existera för majoriteten av den infödda befolkningen. (Det är ju invandrarområden eller mer precist invandrartäta områden som det handlar om.) Sambandet mellan utanförskapet och ekonomiska förutsättningar blir mycket tydligt.
Indelningen i socioekonomiska grupper (eller mer populärt klasser) baseras på föreställningen att det finns skillnader mellan löntagare och företagare, mellan arbetare och tjänstemän och ibland mellan de förvärvsarbetande och de som inte är det, som avspeglas framförallt i skillnader i levnadsförhållanden. Teoretiskt sett har det alltid varit så att olika klasser främst definierats med utgångspunkt i människornas ställning i produktionsprocessen. Detta leder också till att klasstrukturen ständigt är under förändring som en konsekvens av de förändringar som produktionsprocesserna utsätts för.
Automatisering, internationalisering och den fortsatta expansionen av tjänstesektorn är bara några av de processer som nödvändigtvis påverkat klasstrukturen. Men numera kan man framförallt se den största effekten i det faktum att den höga arbetslösheten och de allt större svårigheterna för många människor att etablera sig på arbetsmarknaden skapar stora skillnader mellan de som är etablerade på arbetsmarknaden respektive de som står utanför.40 Dessa skillnader visas inte minst av Socialstyrelsens sociala rapport 1997 och Storstadskommitténs delbetänkade ”Att växa bland betong och kojor”. I delbetänkandet visade Storstadskommittén på kraftiga skillnader i barnens uppväxtvillkor beroende på om de bodde i områden med mycket låga respektive extremt låga inkomster eller i något av ”alla andra områden”.
En slutsats som går igenom hela rapporten verkar vara att segregationen i första hand handlar om klasskillnader. Det verkar som om vi fått ett förfinat klassamhälle. Förenklat skulle man kunna konstatera att det är frågan om två klasser, å ena sidan en outsider-klass och å andra sidan alla de andra (vars gemensamma nämnare är att de är etablerade på arbetsmarknaden) som utgör välfärdens kärnklass.
Outsider-klassen utgörs av de som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden eller har blivit utsorterade från denna. Här är fram
40 Situationen blir inte lättare av att trygghetssystemet baseras på positionen på arbetsmarknaden.
förallt ungdomar, invandrare, ensamma mammor, långtidssjukskrivna och personer som har sociala problem och som försörjer sig på socialbidrag överrepresenterade. Att det är frågan om en outsiderklass vittnar inte minst detta att den svenska välfärdspolitiska debatten i början av 1990-talet i hög grad har handlat om effekter av förändringar för de som är inne i de etablerade välfärdssystemen. Medan villkoren för de delar av befolkningen som helt eller delvis står utanför dessa inte har uppmärksammats i samma utsträckning.41
Observera att det här använda begreppet outsider-klass inte har samma innebörd som det i USA använda ”underklass” beroende på bl.a. att de passiviserande effekter som olika fattigstöd förmodas skapa inte finns i Sverige. I Sverige finns inte heller passivitet i vid mening i de studerade områdena. Detta visar inte minst den enorma framtidstro som barnen i de här områdena utstrålar.42
När det gäller segregationen i samhället kan man dra slutsatsen att den inte är på väg att uppstå. Den har existerat under hela den studerade perioden, men den har blivit mer påtagligt under de senaste åren. Medan en utjämning har skett mellan ”alla andra områden” har klyftan ökat mellan områdena med mycket låg respektive extremt låg inkomst och ”alla andra områden”.
Medvetandet om den sociala segregationen finns i de utsatta bostadsområdena. Att medvetandet om den komplexa verkligheten också finns bland de som arbetar i de socialt och ekonomiskt utsatta områdena visar en rapport skriven av polisen. Stockholmspolisen gjorde en kartläggning av ungdomsgäng under hösten 1996. I hela Stockholms län identifierade man 60-70 gäng som för det mesta bestod av pojkar i åldern 14-18 år. Gängen var sällan etniskt homogena och en del av gängen begick våldsbrott och även narkotikamissbruk förekom. Polisens slutsats blev: "Vi kan således konstatera att vi inte har något invandrarproblem, utan ett socialt problem som drabbar invandrargrupperna".
41 Socialstyrelsen, Social rapport 1994.
42 För en närmare beskrivning av barnens uppväxtvillkor i storstäderna se Storstadskommitténs delbetänkande ”Att växa bland betong och kojor”.
Är segregationen positiv?
Det är inte sällan att man hör att segregationen kan vara positiv. Det finns till och med dem som beklagar att ordet segregation har dålig klang. Det är därför av yttersta vikt att lyfta fram och diskutera denna frågan. Inte minst när det finns tendenser att
segregationen
inte är tillräckligt uppmärksammad som samhällsproblem.
Tanken att alla skall ha en plats i samhället och att alla skall ha rätt till jämlika levnadsvillkor är fortfarande starkt rotad i det svenska samhället och det finns positiva traditioner att ta fasta på. Det är fortfarande så att människor i allmänhet inte accepterar segregation och inte heller vill de ha en permanent outsider-klass. Men det är ofta så att många inte känner någon som bor i de socialt och ekonomiskt mest utsatta områdena.43 Man har allt mindre möjligheter att träffas (om inte kollektivtrafiken vore så bra utvecklad i svenska storstäder skulle de möjligheterna vara ännu mindre) beroende på att de som bor i områdena med mycket låga respektive extremt låga inkomster allt mer sällan finns på några arbetsplatser (vilka är en av de viktigaste mötesplatserna i dagens svenska samhälle).
Men tillbaka till grundfrågan. Vad är det som gör att segregationen är ett samhällsproblem? Det handlar ytterst om samhällets grundvalar. Samhället behöver helt enkelt gemensamma värderingar för att hålla samman och kunna fungera. Man måste kunna lita på varandra. Man skall inte behöva bygga stängsel och murar eller leja säkerhetsvakter för att kunna gå till jobbet eller åka på semester. Man skall också kunna lita på att det är genom allmänna val som man väljer folkets representanter i kommunernas och rikets styre. Man måste också kunna lita på att all offentlig makt utgår ifrån folket. Ett trettioprocentigt valdeltagande (de socialt och ekonomiskt mest utsatta områden är inte där ännu, men på väg) är inte förenligt med
43 Detta kan jämföras med den situationen som rådde i början av 1900-talet. Det sociala avståndet mellan olika klasser var mycket större då än idag, men det fysiska avståndet är mycket större idag.
något av det ovan nämnda. Ett trettioprocentigt valdeltagande betyder att man inte litar på varandra.
Segregation medför utanförskap och ger upphov till onda cirklar av problem som förstärker varandra. Detta leder till att människor blir utestängda från viktiga delar av samhällslivet. Den sociala isoleringen är ett stort hinder för att kunna skapa ett bra och fungerande kontaktnät som oftast innebär inträdesbiljett till arbetsmarknaden. På det sättet kommer en stor del av de som står utanför sannolikt aldrig att få en vettig möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden och börja ett nytt liv. Så småningom har de förstått att det inte är någon som bryr sig om deras situation vilket kan ofta leda till ytterligare ansamling av problem.
Kriminalitet och bidragsplanering kan bli alternativa utvägar för de socialt utslagna och från det etablerade samhället utestängda. Utanförskapet skapar olika slags fientligheter. Segregation är bas för utanförskap och okunskap. Okunskap om sina medmänniskor som bor på andra sidan gatan.
I Storstadskommitténs delbetänkande "Att växa bland betong och kojor" (SOU 1997:61) har man redan uppmärksammat att det framför allt är barn som far illa till följd av segregationen. Och barn är ju vår framtid. Det är bl.a. därför lämpligt att avsluta denna rapport med en par citat.
Citat ur artikeln "Såna är vi såna är de" från Aftonbladet, 23 mars 1997, ett antal påstående om sina kamrater från andra delar av staden:
Det här tycker pojkar och flickor från Slottsstaden om sina jämnåriga från Rosengård: "
De har det nog jävligt tufft med alla gäng som går
omkring och spöar alla som går förbi.......Han kanske blir kriminell, eller kåkfarare, men i värsta fall blir han lang are.......Framtidsdrömarna för en tjej på Rosengård tror jag inte skiljer sig från de jag har, jag tror bara hon får kämpa hårdare för att det finns så många orättvisor......Jag tror att de som bor i Rosengård lever ett helt annat liv än vi. Även om vi inte alla tänker på det har vi det jättebra jämfört med en i vår ålder på Rosengård. Jag tror att de har det jävligt tufft. "
Det här tycker pojkar och flickor från Rosengård om sina jämnåriga från Slottsstaden: "
Jag har hört att en vanlig vecka hinner de inte göra
någonting för de sitter hemma och pluggar. Och på rasterna pluggar de hela tiden .......På fritiden tror jag att de idrottar eller går på pianolektioner, i alla fal någon slags fritidssysselsättning. På fredags och lördagskvällar går de ut med sina vänner och festar och dricker sig fulla, men narkotika och kriminalitet tror jag att de tar avstånd ifrån........ Jag tror att de är som vi fast bakom en fasad av Björn Borg kläder och fräcka guldklockor, rika föräldrar...... Jag tror att deras framtid blir bra."
De bor i samma stad men de kan mycket lite om varandra. De litar inte på varandra. De är "vi" och "dem". De bor i delade städer. Och Även om vi inte alla tänker på det... känner de att de har olika uppväxtvillkor och olika förutsättningar att lyckas i livet och att de tillhör olika klasser.
Bilaga A De berörda kommunerna
Storstadskommittén har valt sju kommuner som man har närmare samarbete med. I detta avsnitt beskrivs utvecklingen i dessa sju av storstadsregionernas 43 kommuner. Följande kommuner ingår i kartläggningen: Botkyrka, Göteborg, Haninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje. Kommunerna i fråga kommer fortsättningsvis att kallas för ”de berörda storstadskommunerna”. Vi kommer att belysa situationen och utvecklingstendenserna i de här kommunerna lite mer utförligt.
Situationen i ”extremt låginkomst” - områdena har beskrivits ingående i kapitel två. Som där framgår ligger ”extremt låginkomst”bostadsområdena i de berörda storstadskommunerna. Totalt finns det 49 primärområden i dessa kommuner, som är antingen ”mycket låginkomst”- område eller ”extremt låginkomst” - område. Sammanlagt bodde 287 914 invånare i dessa stadsdelar år 1994, vilket motsvarade 18 procent av de berörda storstadskommunernas befolkning och drygt 95 procent av den sammanlagda befolkning som bodde i ”mycket låginkomst”- och ”extremt låginkomst” - områdena i storstadsregionerna. En stor del av dessa bostadsområden finns inom miljonprogrammets bostadsbestånd, d.v.s. bostäder som byggdes under åren 1965-1975. Knappt 77 procent av fastighetsbeståndet i områdena utgörs av hyresrätter och omkring 68 procent av dessa ägs av allmännyttiga bostadsföretag. Knappt 6 procent av hela fastighetsbeståndet i områden med mycket låga och extremt låga inkomster utgörs av småhus.
Storstäderna växer fort. Befolkningssammansättningen förändras både med avseende på ålder och etnicitet och den varierar mycket kraftigt mellan de sju studerade kommunerna. Skillnaderna är stora mellan olika kommuner när det gäller andelen invånare som bor i områdena med mycket låga respektive extremt låga inkomster (se
tabell A1). Den största andelen hade Botkyrka och Malmö. I Botkyrka bodde nästan varannan invånare (39 %) i antingen områden med mycket låga inkomster eller i områden med extremt låga inkomster. Göteborg, Södertälje och Huddinge med var femte invånare boende i de utsatta områdena följer tätt efter. Å andra sidan hade Stockholm en förhållandevis låg andel boende i de utsatta områdena, men beroende på Stockholms stora totala invånarantal rörde det sig om ett stort antal människor som bodde i dessa områden 1994. Haninge är en i sammanhanget intressant kommun. I Haninge fanns inga områden som kunde betecknas som områden med mycket låga respektive extremt låga inkomster.
Tabell A.1 Samtliga invånare i berörda storstadskommuner, utsatta områden, områdestyper 1993.
Kommun
Invånare totalt ¤ä²¡¶ © ¯²å¤¥®¡Z
mycket låg inkomst
extremt låg inkomst
Botkyrka 67 373 29 % 10 %
Göteborg 434 767 17 % 5 %
Haninge 59 876 - -
Huddinge 73 411 12 % 9 %
Malmö 238 056 20 % 10 %
Stockholm 697 361 5 % 5 %
Södertälje 67 820 16 % 6 %
Samtliga 1 638 664 12 % 6 %
Skillnaderna är stora mellan storstäderna och de fyra fattiga förortskommunerna, när det gäller andelen barn och ungdomar å ena sidan och andelen som är över 65 år.
Tabell A.2 ldersfördelning.
Andel av befolkningen
1985 1990 1994
0-24 65-w 0-24 65-w 0-24 65-w
Stockholm 25,5 21,3 25,5 21,0 26,5 19,2
Göteborg 28,9 18,9 28,7 19,0 29,3 18,1
Malmö 27,4 20,8 27,5 21,3 28,2 20,5
Huddinge 37,0 8,4 35,0 9,5 34,2 10,4
Södertälje 36,7 11,8 35,1 13,3 33,2 14,1
Botkyrka 41,2 6,3 38,8 7,5 37,2 8,5
Haninge 40,1 6,2 38,2 7,3 36,3 8,4
Storstäderna har som regel fler äldre och färre unga personer i ålder 0 - 24 år, medan för förortskommunerna gäller det omvända. Förortskommunerna har i regel en mycket ung befolkning (se tabellen). När det gäller utvecklingen mellan 1985 och 1994 kan vi se från tabellen att andelen äldre växer i förortskommunerna medan andelen yngre minskar. Den senare är dock fortfarande mycket högre än i storstäderna. Å andra sidan minskar andelen äldre i storstäderna, men är fortfarande relativt hög.
När det gäller befolkningsutvecklingen har vi inte kunnat urskilja något gemensamt mönster för de berörda kommunerna. Befolkning-
en totalt har ökat mest i Huddinge kommun (8,1 %). Efter Huddinge kommer Stockholm och Malmö där ökningen har varit 6,7 respektive 5,4 procent. Göteborg och Botkyrka har haft en ökning på 4,3 % respektive 4,2 %. Haninge kommun har haft den minsta ökningen (3,4 %), medan Södertälje är den enda av de berörda kommunerna som har haft en befolkningsminskning under den studerade perioden. Den totala befolkningen i Södertälje ökade marginellt mellan 1985 och 1990 för att sedan minska mellan 1990 och 1994. Minskningen under hela perioden 1985 - 1994 uppgick till 1,7 %.
Den etniska sammansättningen har också förändrats under tiden. Också här är skillnaderna mycket stora både mellan enskilda kommuner och mellan storstäderna och förortskommunerna. Antalet invandrare definierade som utlandsfödda har ökat mycket kraftigt i storstäderna och lite mindre i förortskommunerna.
Tabell A.3 Utlandsfödda.
Andel av befolkningen.
1985 1990 1994
Stockholm 13,3 % 14,9 % 16,7 %
Göteborg 12,5 % 14,8 % 17,3 %
Malmö 13,2 % 16,4 % 20,0 %
Huddinge 17,2 % 18,1 % 19,2 %
Södertälje 20,2 % 21,9 % 22,3 %
Botkyrka 26,7 % 28,2 % 29,9 %
Haninge 14,8 % 15,7 % 16,8%
Det extrema fallet när det gäller ökningen av antalet utlandsfödda är Malmö kommun. Där har antalet invandrare ökat med hela 60,4 % under perioden 1985-1994. Sedan kommer Stockholm och Göteborg med 44,1 % respektive 32,6 % högre antal invandrare 1994 än 1985. Vad gäller förortskommunerna har den största ökningen inträffat i Huddinge kommun (21,1 %). Botkyrka (16,6 %) och Haninge (17,4 %) kommer där efter, medan Södertälje med en ökning med 8,3 % har uppvisat det minsta tillskottet av invandrare. Som man kan se i tabell A.3 hade Södertälje redan tidigare en hög andel utlandsfödda personer. Den utveckling som har skett kan alltså ses mer som en utjämning.
Ett högt socialbidragsberoende är en viktig signal om marginaliserings- och utslagningsprocesser. Som man kunnat se i avsnitt 1.1.3 varierar socialbidragstagandet över landet. Storstäderna har högst andel hushåll med socialbidrag och högst genomsnittligt bidrag per hushåll. Lägsta andelen återfinns i norra delarna av Sverige. Hur har då andelen socialbidragstagare utvecklats i de berörda kommunerna?
Tabell A.4 Socialbidragstagare inkl flyktingar.
Andel av befolkningen.
1985 1990 1993 1996
Stockholm 8,8 % 7,4 % 9,8 % 10,2 %
Göteborg 8,4 % 8,4 % 13,4 % 14,3 %
Malmö 12,1 % 11,4 % 12,7 % 15,4 %
Huddinge 10,1 % 7,8 % 11,3 % 11,0 %
Södertälje 11,3 % 9,1 % 9,8 % 10,3 %
Botkyrka 11,1 % 9,3 % 13,4 % 14,7 %
Haninge 9,9 % 7,7 % 9,8 % 10,8 %
Källa: SCB och Socialstyrelsen
När det gäller utvecklingen under perioden 1985-1993 kan vi se från tabell A.4 att andelen socialbidragstagare ökade mest i Göteborg. Samtidigt hade den minskat under samma period i Haninge och Södertälje. Minskning av andelen socialbidragstagare var kraftig i Södertälje1 (13 % under perioden 1985-1993).
Under perioden 1993-1996 ökade andelen socialbidragstagare i alla kommuner utom Huddinge. Ökningen var störst i Malmö (21 %). Från tabellen kan man också utläsa en klar skillnad mellan två kommungrupper. Den ena gruppen blir då Malmö, som har den största andelen socialbidragstagare, tillsammans med Botkyrka och Göteborg. I den andra gruppen återfinns de andra fyra kommunerna. Sammanfattningsvis kan man konstatera att det var Göteborg
1 Denna utveckling stämmer väl med den observerade (och i kapitel två beskrivna) utvecklingen i bostadsområdet Hovsjö (som var det enda bostadsområdet från Södertälje kommun som klassats som ”extremt låg inkomst” - området).
(70,2 %), Botkyrka (32,4 % ) och Malmö (27,3 %) som hade den högsta ökningen av andelen socialbidragstagare under perioden 1985-1996. Göteborg (andelen socialbidragstagare var oförändrat under perioden 1985-1990) och Malmö (andelen socialbidragstagare minskade med 5,8 %, att jämföra med minskningen på 16-23% för de andra fem kommunerna under perioden 1985-1990) var dessutom de två kommunerna som påverkades minst av den höga konjunkturen i slutet av 1980-talet.
Bilaga B Vilka områden har vi studerat?
Stor Göteborg
Tabell B1 Stor Göteborg, de studerade bostadsområdena
Primärområde Kommun Områdestyp
91603 Gårdstensberget Göteborg Extremt låg inkomst 91607 Hjällbo Göteborg Extremt låg inkomst 91701 N Biskopsgården Göteborg Extremt låg inkomst 91306 Ö Bergsjön Göteborg Extremt låg inkomst 91401 Brämaregårde Göteborg Mycket låg inkomst 91608 Eriksbo Göteborg Mycket låg inkomst 91517 Frölunda Torg Göteborg Mycket låg inkomst 91301 Gamlestaden Göteborg Mycket låg inkomst 91520 Grevegården Göteborg Mycket låg inkomst 91606 Hammarkullen Göteborg Mycket låg inkomst 91511 Högsbohöjd Göteborg Mycket låg inkomst 91601 Lövgärdet Göteborg Mycket låg inkomst 91304 N Kortedala Göteborg Mycket låg inkomst 91708 S Biskopsgården Göteborg Mycket låg inkomst 91303 S Kortedala Göteborg Mycket låg inkomst 91102 Sanna Göteborg Mycket låg inkomst 91104 Stigberget Göteborg Mycket låg inkomst 91305 V Bergsjön Göteborg Mycket låg inkomst 91113 Guldheden Göteborg Låg inkomst 91512 Högsbotorp Göteborg Låg inkomst 91111 Johanneberg Göteborg Låg inkomst 91110 Krokslätt Göteborg Låg inkomst 91101 Kungsladugård Göteborg Låg inkomst 91402 Kvillebäcken Göteborg Låg inkomst 91112 Landala Göteborg Låg inkomst 91702 Länsmansgården Göteborg Låg inkomst 91103 Majorna Göteborg Låg inkomst
91105 Masthugget Göteborg Låg inkomst 91201 Olskroken Göteborg Låg inkomst 91710 Sannegården Göteborg Låg inkomst 91508 Skattegården Göteborg Låg inkomst 91403 Slätta damm Göteborg Låg inkomst 91703 Svartedalen Göteborg Låg inkomst 91513 Tofta Göteborg Låg inkomst 91518 Ängås Göteborg Låg inkomst 97314 Gustavsberg Mölndal Låg inkomst 98220 Partille C Partille Låg inkomst 91604 Angered C-Agnesberg Göteborg Under medelinkomst 91108 Annedal Göteborg Under medelinkomst 91203 Bagaregården Göteborg Under medelinkomst 91212 Björkekärr Göteborg Under medelinkomst 91410 Brunnsbo Göteborg Under medelinkomst 91507 Guldringen Göteborg Under medelinkomst 91515 Järnbrott Göteborg Under medelinkomst 91709 Jättesten Göteborg Under medelinkomst 91204 Kallebäck Göteborg Under medelinkomst 91509 Kaverös Göteborg Under medelinkomst 91210 Kålltorp Göteborg Under medelinkomst 91208 Lunden-Härlanda Göteborg Under medelinkomst 91602 Rannebergen Göteborg Under medelinkomst 91202 Redbergslid Göteborg Under medelinkomst 91514 Ruddalen Göteborg Under medelinkomst 91117 Stampen Göteborg Under medelinkomst 95000 Hålta Kungälv Under medelinkomst 97301 C Mölndal Mölndal Under medelinkomst 97302 Jungfruplatsen Mölndal Under medelinkomst 97308 Åby Mölndal Under medelinkomst 98310 Björnekullar Partille Under medelinkomst 92200 Bohus Ale Över medelinkomst 92400 Nol-Alafors Ale Över medelinkomst 92300 Nödinge Ale Över medelinkomst 92100 Surte Ale Över medelinkomst 92600 Älvängen Ale Över medelinkomst 91411 Backa Göteborg Över medelinkomst 91706 Björlanda Göteborg Över medelinkomst 91510 Flatås Göteborg Över medelinkomst 91107 Haga Göteborg Över medelinkomst
91116 Inom Vallgraven Göteborg Över medelinkomst 91522 Kannebäck Göteborg Över medelinkomst 91407 Kärra Göteborg Över medelinkomst 91207 Kärralund Göteborg Över medelinkomst 91109 Olivedal Göteborg Över medelinkomst 91505 Styrsö Göteborg Över medelinkomst 91211 Torpa Göteborg Över medelinkomst 91115 Vasastan-Lorensberg Göteborg Över medelinkomst 93120 Mönlycke N Härryda Över medelinkomst 95150 Kungälv Kungälv Över medelinkomst 97312 Bifrost Mölndal Över medelinkomst 97820 Lindome Ö Mölndal Över medelinkomst 91118 Heden Göteborg Hög inkomst 91404 Kärrdalen Göteborg Hög inkomst 91705 Nolered Göteborg Hög inkomst 91405 Tuve Göteborg Hög inkomst 91302 Utby Göteborg Hög inkomst 91106 Änggården Göteborg Hög inkomst 91206 Överås Göteborg Hög inkomst 93210 Landvetter Härryda Hög inkomst 94110 Kungsbacka Kungsbacka Hög inkomst 94120 Kungsbacka Tölö Kungsbacka Hög inkomst 95110 Västra gatan Kungälv Hög inkomst 96210 Floda tätort Lerum Hög inkomst 96110 Lerum tätort Lerum Hög inkomst 97309 Hulelyckan-Papyrus Mölndal Hög inkomst 97313 Krokslätt Mölndal Hög inkomst 97716 Kållered Mölndal Hög inkomst 97819 Lindome C Mölndal Hög inkomst 97305 Åbyberg-Solängen Mölndal Hög inkomst 98320 Furuskog-Furulund Partille Hög inkomst 98410 Jonsered mm Partille Hög inkomst 98210 Partille N Partille Hög inkomst 98110 S Sävedalen Partille Hög inkomst 91523 Askim Göteborg Mycket hög inkomst 91504 Grimmered-Hagen Göteborg Mycket hög inkomst 91704 Hjuvik Göteborg Mycket hög inkomst 91205 Skår Göteborg Mycket hög inkomst 91519 Önnered Göteborg Mycket hög inkomst
93130 Mönlycke S-2 Härryda Mycket hög inkomst 97818 Lindome V Mölndal Mycket hög inkomst 97304 Mölndal NV Mölndal Mycket hög inkomst 98120 N Sävedalen Partille Mycket hög inkomst 91525 Billdal Göteborg Extremt hög inkomst 91506 Bratthammar Göteborg Extremt hög inkomst 91501 Fiskebäck Göteborg Extremt hög inkomst 91524 Hovås Göteborg Extremt hög inkomst 91502 Långedrag Göteborg Extremt hög inkomst 91521 Näset Göteborg Extremt hög inkomst 93110 Mönlycke S-1 Härryda Extremt hög inkomst 97311 Toltorpsdalen Mölndal Extremt hög inkomst
Stor Malmö
Tabell B2 Stor Malmö, de studerade bostadsområdena
Primärområde Kommun Områdestyp
81643 Augustenborg-Lönngården.
Malmö Extremt låg inkomst
81108 Möllevången Malmö Extremt låg inkomst 81847 Södra Rosengård Malmö Extremt låg inkomst 81532 Bellevuegården Malmö Mycket låg inkomst 81115 Ellstorp Malmö Mycket låg inkomst 81637 Heleneholm Malmö Mycket låg inkomst 81534 Holma Malmö Mycket låg inkomst 81114 Nobeltorget Malmö Mycket låg inkomst 81846 Norra Rosengård Malmö Mycket låg inkomst 81641 Nydala Malmö Mycket låg inkomst 81111 Sofielund Malmö Mycket låg inkomst 81113 Värnhem Malmö Mycket låg inkomst 81131 Västra Sorgenfri Malmö Mycket låg inkomst 84101 Arlöv Burlöv Låg inkomst 82102 Norra Lund Lund Låg inkomst 82105 Västra Lund Lund Låg inkomst 81217 Kirsebergsstaden Malmö Låg inkomst 81644 Lindängen Malmö Låg inkomst 81848 Persborg-Hindby Malmö Låg inkomst 81218 Segevång Malmö Låg inkomst 82101 Lund Centrum Lund Under medelinkomst 81101 Gamla staden-Hamnen
Malmö Under medelinkomst
81642 Gullvik Malmö Under medelinkomst 81528 Lorensborg Malmö Under medelinkomst 81107 Rådmansvången Malmö Under medelinkomst 81103 Rönneholm Malmö Under medelinkomst 81112 Rörsjön Malmö Under medelinkomst 81638 Söderkulla Malmö Under medelinkomst 83101 Trelleborg centrum Trelleborg Under medelinkomst 85101 Kävlinge Kävlinge Över medelinkomst 81531 Borgmästaregården Malmö Över medelinkomst
81216 Bulltofta-Håkanstorp Malmö Över medelinkomst 81851 Höja-Almgården Malmö Över medelinkomst 81426 Klagshamn Malmö Över medelinkomst 81533 Kroksbäck Malmö Över medelinkomst 81104 Kronprinsen Malmö Över medelinkomst 81535 Kulladal Malmö Över medelinkomst 81955 Kvarnby-Ö Skrävlinge Malmö Över medelinkomst 81536 Lindeborg Malmö Över medelinkomst 81745 Oxie Malmö Över medelinkomst 81105 Pildammsstaden Malmö Över medelinkomst 81102 Ribersborg Malmö Över medelinkomst 81106 S Förstaden Malmö Över medelinkomst 88101 Svedala Svedala Över medelinkomst 83103 Norra Trelleborg Trelleborg Över medelinkomst 83102 Västra Trelleborg Trelleborg Över medelinkomst 83104 Östra Trelleborg Trelleborg Över medelinkomst 85202 Furulund Kävlinge Hög inkomst 86101 Lomma Lomma Hög inkomst 82308 Dalby Lund Hög inkomst 82512 Genarp Lund Hög inkomst 82104 Södra Lund Lund Hög inkomst 82106 Torn Lund Hög inkomst 82411 Veberöd Lund Hög inkomst 82103 Östra Torn-Linnero Lund Hög inkomst 81324 Kalkbrottet-Sibbarp Malmö Hög inkomst 81952 Riseberga Malmö Hög inkomst 81427 Tygelsjö by Malmö Hög inkomst 81954 Videdal-Virentofta Malmö Hög inkomst 87101 Staffanstorp Staffanstorp Hög inkomst 89101 Vellinge Vellinge Hög inkomst 84202 Åkarp Burlöv Mycket hög inkomst 85303 Löddeköpinge Kävlinge Mycket hög inkomst 82207 Södra Sandby Lund Mycket hög inkomst 81425 Bunkeflostrand Malmö Mycket hög inkomst 81323 Djupadal Malmö Mycket hög inkomst 81322 Limhamn-Rosenvång Malmö Mycket hög inkomst 89202 Höllviken Vellinge Mycket hög inkomst 89303 Skanör-Falsterbo Vellinge Mycket hög inkomst 86202 Bjärred Lomma Extremt hög inkomst 81321 Mellanheden-Bellevue Malmö Extremt hög inkomst
Stor Stockholm
Tabell B3 Stor Stockholm, de studerade bostadsområdena
Primärområde Kommun Områdestyp
8421 Fittja Botkyrka Extremt låg inkomst 831 Vårby Huddinge Extremt låg inkomst 217 Rinkeby Sthlm Västerort Extremt låg inkomst 218 Tensta Sthlm Västerort Extremt låg inkomst 8534 Hovsjö Södertälje Extremt låg inkomst 8424 Alby Botkyrka Mycket låg inkomst 8423 Norsborg Botkyrka Mycket låg inkomst 838 Flemingsberg Huddinge Mycket låg inkomst 837 V Flemingsberg-Hs Huddinge Mycket låg inkomst 3021 Sollentuna C Sollentuna Mycket låg inkomst 2051 Hagalund-St Frösunda Solna Mycket låg inkomst 712 Hökarängen Sthlm Söderort Mycket låg inkomst 830 Rågsved Sthlm Söderort Mycket låg inkomst 1092 Blackeberg Sthlm Västerort Mycket låg inkomst 2192 Husby Sthlm Västerort Mycket låg inkomst 2142 Hallonbergen Sundbyberg Mycket låg inkomst 849 Geneta Södertälje Mycket låg inkomst 847 Ronna Södertälje Mycket låg inkomst 510 Åkersberga C Österåker Mycket låg inkomst 845 Tumba C-Storvreten Botkyrka Låg inkomst 728 Jordbro Haninge Låg inkomst 840 Huddinge C Huddinge Låg inkomst 832 Masmo Huddinge Låg inkomst 224 Jakobsberg C Järfälla Låg inkomst 414 Hallstavik Norrtälje Låg inkomst 412 Rimbo Norrtälje Låg inkomst 312 S Märsta Sigtuna Låg inkomst 311 Valsta Sigtuna Låg inkomst 2012 Ingentingskogen Solna Låg inkomst 209 Järva Krog Solna Låg inkomst 0321 Eriksdalsområdet Sthlm Innerstad Låg inkomst 030 Götgatsområdet Sthlm Innerstad Låg inkomst
015 Hjorthagen Sthlm Innerstad Låg inkomst 0012 Kristineberg Sthlm Innerstad Låg inkomst 802 Aspudden Sthlm Söderort Låg inkomst 707 Bagarmossen Sthlm Söderort Låg inkomst 827 Bandhagen Sthlm Söderort Låg inkomst 704 Björkhagen Sthlm Söderort Låg inkomst 815 Bredäng Sthlm Söderort Låg inkomst 710 Gubbängen Sthlm Söderort Låg inkomst 812 Hägerstensåsen Sthlm Söderort Låg inkomst 828 Högdalen Sthlm Söderort Låg inkomst 803 Liljeholmen Sthlm Söderort Låg inkomst 810 Midsommarkransen Sthlm Söderort Låg inkomst 817 Skärholmen Sthlm Söderort Låg inkomst 8221 Solberga-Älvsjö ind Sthlm Söderort Låg inkomst 811 Västberga Sthlm Söderort Låg inkomst 814 Västertorp Sthlm Söderort Låg inkomst 703 Ö Johanneshov-Hammarbyhöjden
Sthlm Söderort Låg inkomst
8072 Östberga Sthlm Söderort Låg inkomst 111 Beckomberga Sthlm Västerort Låg inkomst 118 Hässelby Gård Sthlm Västerort Låg inkomst 117 Hässelby Strand Sthlm Västerort Låg inkomst 112 Vällingby-Grimsta Sthlm Västerort Låg inkomst 2141 Ör Sundbyberg Låg inkomst 721 Bollmora Tyresö Låg inkomst 229 Bro tätort Upplands Bro Låg inkomst 3083 Smedby Upplands Väsby
Låg inkomst
3082 Väsby Upplands Väsby
Låg inkomst
8422 Hallunda Botkyrka Under medelinkomst 725 Brandbergen Haninge Under medelinkomst 726 Handen Haninge Under medelinkomst 7291 Västerhaninge NV Haninge Under medelinkomst 719 Skogås Huddinge Under medelinkomst 6091 Fisksätra Nacka Under medelinkomst 602 Henriksdal Nacka Under medelinkomst 4132 Norrtälje Norrtälje Under medelinkomst 4131 Roslagsstaden Norrtälje Under medelinkomst 7361 Nv Nynäshamn Nynäshamn Under medelinkomst
203 Bergshamra Solna Under medelinkomst 2052 Vasalund Solna Under medelinkomst 101 Essingeöarna Sthlm Innerstad Under medelinkomst 0001 Fredhäll Sthlm Innerstad Under medelinkomst 0351 Hornstull Sthlm Innerstad Under medelinkomst 0352 S Nämndhuset Sthlm Innerstad Under medelinkomst 028 Sofiaområdet Sthlm Innerstad Under medelinkomst 0039 Stadshagen Sthlm Innerstad Under medelinkomst 029 Södra Katarina Sthlm Innerstad Under medelinkomst 0032 Thorildsplan Sthlm Innerstad Under medelinkomst 036 V Söder-Reimersholme Sthlm Innerstad Under medelinkomst 020 Ö Gärdet Sthlm Innerstad Under medelinkomst 711 Fagersjö Sthlm Söderort Under medelinkomst 715 Farsta Sthlm Söderort Under medelinkomst 716 Farsta Strand-Larsboda Sthlm Söderort Under medelinkomst 819 Fruängen Sthlm Söderort Under medelinkomst 801 Gröndal Sthlm Söderort Under medelinkomst 824 Hagsätra Sthlm Söderort Under medelinkomst 805 Johanneshov-Gullmarsplan
Sthlm Söderort Under medelinkomst
7062 Skarpnäcksfältet Sthlm Söderort Under medelinkomst 708 Svedmyra Sthlm Söderort Under medelinkomst 816 Sätra Sthlm Söderort Under medelinkomst 818 Vårberg Sthlm Söderort Under medelinkomst 804 Årsta Sthlm Söderort Under medelinkomst 105 Abrahamsberg-Åkeshov Sthlm Västerort Under medelinkomst 2191 Akalla Sthlm Västerort Under medelinkomst 106 Riksby Sthlm Västerort Under medelinkomst 113 Råcksta Sthlm Västerort Under medelinkomst 108 Ulvsunda-Mariehäll Sthlm Västerort Under medelinkomst 211 C Sundbyberg-Alby Sundbyberg Under medelinkomst 2152 Rissne Sundbyberg Under medelinkomst 213 Storskogen Sundbyberg Under medelinkomst 848 Bergsvik-Brunnsäng Södertälje Under medelinkomst 850 Bårstaberget-Blombacka Södertälje Under medelinkomst 8532 Saltskog Södertälje Under medelinkomst 851 Södertälje C Södertälje Under medelinkomst 854 Östertälje Södertälje Under medelinkomst 611 Brunn Värmdö Under medelinkomst
610 Gustavsberg Värmdö Under medelinkomst 8461 Tullingeberg Botkyrka Över medelinkomst 843 Tuna-Alfa Laval Botkyrka Över medelinkomst 724 Kolartorp-Vega Haninge Över medelinkomst 730 Tungelsta Haninge Över medelinkomst 718 Trångsund-Stortorp Huddinge Över medelinkomst 2252 Nibble-Polhem Järfälla Över medelinkomst 227 Stäket-Kallhäll Järfälla Över medelinkomst 501 Baggeby-Larsberg Lidingö Över medelinkomst 6041 Jarlaberg Nacka Över medelinkomst 609 Kummelnäs Nacka Över medelinkomst 606 Orminge Nacka Över medelinkomst 733 Sorunda tätort Nynäshamn Över medelinkomst 7362 Sö Nynäshamn Nynäshamn Över medelinkomst 735 Ösmo tätort Nynäshamn Över medelinkomst 862 Salemstaden Salem Över medelinkomst 314 N Märsta-Brista Sigtuna Över medelinkomst 2013 Gamla Huvudsta Solna Över medelinkomst 202 Haga-Karolinska Solna Över medelinkomst 2011 Huvudsta Gård Solna Över medelinkomst 207 Råsunda Solna Över medelinkomst 204 Solna Centrum Solna Över medelinkomst 008 Birkastan-S:T-Eriksplan Sthlm Innerstad Över medelinkomst 011 City Sthlm Innerstad Över medelinkomst 025 Gamla Stan Sthlm Innerstad Över medelinkomst 031 Katarina kyrka Sthlm Innerstad Över medelinkomst 006 Kronobergsomr Sthlm Innerstad Över medelinkomst 033 Mariaområdet Sthlm Innerstad Över medelinkomst 053 Norrtull Sthlm Innerstad Över medelinkomst 051 Pontonjärparken Sthlm Innerstad Över medelinkomst 0322 Södra Station Sthlm Innerstad Över medelinkomst 009 Vasastan Nv Odenplan Sthlm Innerstad Över medelinkomst 705 Gamla Enskede Sthlm Söderort Över medelinkomst 7061 Kärrtorp Sthlm Söderort Över medelinkomst 826 Stureby Sthlm Söderort Över medelinkomst 709 Tallkrogen Sthlm Söderort Över medelinkomst 859 Järna tätort Södertälje Över medelinkomst 8531 Mariekälla Södertälje Över medelinkomst 858 Nykvarn tätort Södertälje Över medelinkomst 852 Rosenlund-Hagaberg Södertälje Över medelinkomst
8533 Västergård Södertälje Över medelinkomst 723 Tyresö Strand Tyresö Över medelinkomst 4071 Roslags Näsby Täby Över medelinkomst 4072 Täby C Täby Över medelinkomst 2281 Kungsängen-Tibble Upplands Bro Över medelinkomst 3081 Runby Upplands Väsby
Över medelinkomst
8462 Sö Tullinge Botkyrka Hög inkomst 844 Uttran-Vårsta Botkyrka Hög inkomst 401 Mörby Danderyd Hög inkomst 125 Stenhamra Ekerö Hög inkomst 731 Vendelsö-Gudö Haninge Hög inkomst 7292 Västerhaninge SO Haninge Hög inkomst 836 Fullersta Huddinge Hög inkomst 841 Stuvsta Huddinge Hög inkomst 220 Barkarby Järfälla Hög inkomst 226 Vibblaby-Olovslund Järfälla Hög inkomst 605 Björknäs-Eknäs Nacka Hög inkomst 607 Boo Nacka Hög inkomst 603 C Nacka-Hästhagen Nacka Hög inkomst 717 Älta-Kolarängen Nacka Hög inkomst 310 Rosersberg Sigtuna Hög inkomst 305 Edsberg-Törnskogen Sollentuna Hög inkomst 304 Häggvik Sollentuna Hög inkomst 307 Rotebro Sollentuna Hög inkomst 023 Karlaplan-Strandvägen Sthlm Innerstad Hög inkomst 007 Kungsholmen Sthlm Innerstad Hög inkomst 034 Södersjukhuset-Tanto Sthlm Innerstad Hög inkomst 019 V Gärdet Sthlm Innerstad Hög inkomst 010 Vasastan S Odenplan Sthlm Innerstad Hög inkomst 018 Östermalm Sthlm Innerstad Hög inkomst 806 Enskede Gård Sthlm Söderort Hög inkomst 813 Hägersten-Mälarhöjden Sthlm Söderort Hög inkomst 821 Långbro-Älvsjö Sthlm Söderort Hög inkomst 713 Sköndal Sthlm Söderort Hög inkomst 825 Örby Sthlm Söderort Hög inkomst 8071 Örby Slott Sthlm Söderort Hög inkomst 114 Bromsten Sthlm Västerort Hög inkomst 2193 Kista Sthlm Västerort Hög inkomst
103 St Mossen-Traneberg Sthlm Västerort Hög inkomst 2151 Duvbo Sundbyberg Hög inkomst 857 Ekeby tätort Södertälje Hög inkomst 720 Trollbäcken Tyresö Hög inkomst 4091 Hägernäs Täby Hög inkomst 2282 Brunna Upplands Bro Hög inkomst 3092 Odenslunda Upplands Väsby
Hög inkomst
4111 N Vallentuna Vallentuna Hög inkomst 4112 S Vallentuna Vallentuna Hög inkomst 506 Vaxholm Vaxholm Hög inkomst 612 Hemmesta tätort Värmdö Hög inkomst 509 Skånsta-Smedby Österåker Hög inkomst 403 Danderyds kyrka Danderyd Mycket hög inkomst 124 Tappström-Träkvista Ekerö Mycket hög inkomst 839 Huddinge Villastad Huddinge Mycket hög inkomst 833 Segelt-K Kurva Huddinge Mycket hög inkomst 835 Snättringe Huddinge Mycket hög inkomst 2232 Lund-Sandvik Järfälla Mycket hög inkomst 221 Skälby Järfälla Mycket hög inkomst 2231 Viksjö Järfälla Mycket hög inkomst 502 Hersby-Hersbyholm Lidingö Mycket hög inkomst 504 Islinge-Herserud Lidingö Mycket hög inkomst 505 Näset-Bosön Lidingö Mycket hög inkomst 5032 S Lidingön Lidingö Mycket hög inkomst 608 Saltsjöbaden Nacka Mycket hög inkomst 6042 Skuru-Duvnäs Nacka Mycket hög inkomst 863 Rönninge Salem Mycket hög inkomst 316 Sigtuna Sigtuna Mycket hög inkomst 301 Helenelund-Tegelhagen Sollentuna Mycket hög inkomst 306 Norrviken-Viby Sollentuna Mycket hög inkomst 303 Sjöberg Sollentuna Mycket hög inkomst 3022 Tureberg Sollentuna Mycket hög inkomst 022 Djurgården Sthlm Innerstad Mycket hög inkomst 017 Lärkstaden Sthlm Innerstad Mycket hög inkomst 004 Marieberg-Rålambshov Sthlm Innerstad Mycket hög inkomst 027 N Hammarbyhamnen Sthlm Innerstad Mycket hög inkomst 820 Herräng-Långsjö Sthlm Söderort Mycket hög inkomst 1221 N Hässelby villastad Sthlm Västerort Mycket hög inkomst 110 N Ängby-Bromma Sthlm Västerort Mycket hög inkomst
115 Nälsta-Flysta Sthlm Västerort Mycket hög inkomst 116 Solhem Sthlm Västerort Mycket hög inkomst 119 Vinsta-Kälvesta Sthlm Västerort Mycket hög inkomst 216 Ursvik-Järva Sundbyberg Mycket hög inkomst 856 Pershagen Södertälje Mycket hög inkomst 722 Fårdala-Krusboda Tyresö Mycket hög inkomst 4092 Gribbylund Täby Mycket hög inkomst 408 Näsbypark-Viggbyholm Täby Mycket hög inkomst 410 Täby Kyrkby Täby Mycket hög inkomst 3093 Bollstanäs Upplands Väsby
Mycket hög inkomst
511 Österskär-Margretelund Österåker Mycket hög inkomst 404 Djursholm Danderyd Extremt hög inkomst 405 Enebyberg Danderyd Extremt hög inkomst 402 Stocksund-Tranholmen Danderyd Extremt hög inkomst 104 Nockeby-Nbyhov Sthlm Västerort Extremt hög inkomst 1222 S Hässelby villastad Sthlm Västerort Extremt hög inkomst 1091 Södra Ängby Sthlm Västerort Extremt hög inkomst 102 Ålsten-Äppelviken Sthlm Västerort Extremt hög inkomst 4062 Ella Täby Extremt hög inkomst 4063 Ella Gård Täby Extremt hög inkomst 4061 Valla-Visinge Täby Extremt hög inkomst
Referenser
Aftonbladet (23 mars 1997),
Såna är vi såna är de
Andersson, R. (1997), ”Bo i skilda världar” i
Mångfald och ur
sprung, rapport från ett multietniskt Sverige, Statens invandrarverk
Andersson, R. och Molina, I. (1996), ”Etnisk boendesegregation i teori och praktik”, i SOU 1996:55,
Vägar in i Sverige.
Biterman, D. (1996), ”Den etniska boendesegregationens utveckling i Stockholms län 1970-1990” i
Etnicitet, Segregation och Kommunal
Planering, Rapport 1996:1, Nordplan
Folkhälsoinstitutet 1994:24,
Ensamma mammor en rapport om
ensamstående mödrars hälsa och livsvillkor
Inregia AB, (PM 1996-06-06),
Gruppering och beskrivning av
utvecklingen i storstädernas bostadsområden utifrån befolkningens ekonomiska resurser
Jönsson, R L., Söderfeldt, B. och Starrin, B. (1996), ”Om att leva utan arbete – arbetslösas upplevelse”, i ( SOU 1996:151),
Bidrag
genom arbete en antologi
Kuusela, K. (1993),
Integration i invandrartäta bostadsområden?,
Forskningsrapport Nr 111, Sociologiska institutionen Göteborgs Universitet
Länsstyrelsen i Stockholms län (1996),
Ensamstående föräldrar i
Stockholms län, Rapport 1996:14.
Malmö stad (1996),
Hur mår Malmö?, Folkhälsorapport
Marklund, S., Lindqvist, R., Stattin, M. och Grape O. (1994),
Varför
ökar antalet förtidspensionärer? regelförändringar, yrkesföränd ringar och arbetslöshet 1980 1993, Riksdagen 1993/94, Saml Nr
26, Bilaga 3
Proposition 1996/1997:1, bilaga 4,
Fördelningspolitisk redogörelse
Salonen, T. (1994),
Välfärdens marginaler
Salonen, T. (1996), i
Att få bli vuxen om ungdomars etablering på
olika marknader: rapport från en ungdomsforskningskonferens den 29 november 1996, Rapport från barn och ungdomsdelegationen
SCB (1997),
Utesluten från arbetsmarknaden Arbetslös på 80
talet ofta arbetslös även på 90 talet, Information om utbildning och
arbetsmarknad 1997:2
Skogh S. (1963),
Arbetets marknad
Socialstyrelsen (1994:10),
Social rapport 1994
Socialstyrelsen (1997:14),
Social rapport 1997
Socialstyrelsen (olika årgångar),
Statistik Socialtjänst
Socialstyrelsen, (1995:4),
Socialbidragstagare och socialbidragens
utveckling, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar
SOU (1994:148),
Förtidspension en arbetsmarknadspolitisk ven
til?, Rapport från sjuk- och arbetsskadeberedningen samt Arbets-
marknadspolitiska kommittén
SOU (1995:42),
Att röja hinder, Delbetänkande av Storstadskom-
mittén
SOU (1997:61),
Att växa bland betong & kojor, Ett delbetänkande
om barns- och ungdomars uppväxtvillkor i storstädernas utsatta områden från Storstadskommittén
Stockholms Läns Landsting (1994),
Folkhälsorapport om hälsout
vecklingen i Stockholms län
Wasserman, D. (1990), ”Flest självmordsförsök bland unga, frånskilda mödrar” i
Social forskning nr 4/90
Välfärdsprojektet, Socialdepartementet (1996),
Ensamföräldrarna
en utsatt grupp?