SOU 1996:151

Bidrag genom arbete

SOU 1996" 51

- en antologi

Storstadskommittén Stockholm 1996

SOU 1996:1 51

Bidrag genom arbete

- en antologi

Storstadskommittén Stockholm 1996

;”.u. ' .:.LHHF"

.."-.. _;- »....4 .. .| .,'," r., " "

.. ) " , ' . ,, ..: ;?", ...; »| .»

..,... ".'., 4.3». " .

| " ||".å -. _.J' | I | IF ,. ..|, ,' '-',.'."'.|,|' '.".'."' ..,' . ...|'.' .',,. —.r ||. ",';'||'."'|.J,,.,. III'I" ,, 'I: , , | I . . .| . » .'"....",. ,' . , '.1|,"|',.'3 , ,."F. ,.,.... ',,,,.4,..,:'. |.'..,|,,," i. " .*','.,."

| " . . |""|I'," .

II" " . ' , I||r| "-

.? '.!—'.”, .nu? ',"'..'I:HI ;A',?.T" ,. ,, || _.| ,.. ||| ? -?||||'||,f,i .,,|' ".'.|' ",.,'..,.,...

" " -"" '; | --I |||'. ||'.

',. .,. '-..'”: . '. '- ' ,. ..r', . ,'."|..'_ . .. .. ..",_..'.|...

| I | | " |”I ,|_,I — _ ' ||| "' . _ H| | "' || , ' . . r '- |' _. ,. , ', | "..., ”, . , ' l, "1 . '. ., .. . || | ..' |, _ . . , ... ," '.." '. "'n-|| ”1 | || . ,,, ,,, r,,,,,|,..| ,|, ". 'F-l ' " . . '. . . " ..'|'. ' ' .--" . En... " . -||-|. - ' i "' '. .' ,,, ' .. . . . !, I1.. , , . '. ..'_ L, . |,,,. , L- , . . .. |. ,. J ,, .. " . . " . . .. .' " .| ,, ,, .- | , . . .,.. . .. l . |' ' .. _ ., , . . . 1 I ' .... .. |., , ' , | . .. ,| . . .. ..-|' ' ||", ' ." ' ' '. , "'" ..' .. " '|' i ',. -| ' . J ' | | ", I- . -' f -_ '| , | | " '. ' .- . '|' ' » ... . .' " '. ' .l ' " . | I ' || | I ,.' L.' ' .. . . ' j_"',.'.. .| '.". ' .' '.' _ '. .'. ' . .'| .; .. ,", ' .., .. .. ,. _ . . ,"'—,. ' ,.,'.||, ” I II | || | '"?I' I ' ' III I | I ,,I | ' _ I II | '— ' ' " ' .. ”' .. , ., , ,. _ ' ,, , J,, ... , .,. ., .., _ . . .. '.' . —| ' "..... | .. .,. | , || | ,, ,,,|, , V ' ||| | .. 7 . '! ' 'i' ' . . I . | | ,

. _ ' ' _ '. '|. '. . ,. -'..J,",. ,.. .' '—

1996: 15 1 Socialdepartementet

Bidrag genom arbete

En antologi

Betänkande av Storstadskommittén Stockholm 1996

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 91 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993. — En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.

Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08—405 10 10 Telefon: 08—405 10 25

ISBN 91-38—20395—2 gotab Stockholm 1996 ISSN 0375—250X

Föreliggande antologi, "Bidrag genom arbete", kan betraktas som ett uppslagsverk av fakta, beskrivningar och analyser. Den är också en genomgång av viktiga förut- sättningar för att vända utvecklingen från passivitet till aktivitet, från bidrags- försörjning till egenförsörjning och från vanmakt till framtidstro i storstädernas miljonprogramområden.

Antologin är omfattande. Artiklarna kan läsas var och en för sig. För den som snabbt vill orientera sig i textmängden finns läsanvisningar på de närmast följande sidorna. Tematiskt är artiklarna indelade i följande kapitel:

Arbetslinjen - från dåtid till nutid Nya förutsättningar

Lokala erfarenheter och jämförelser Resurser och möjligheter

Storstadskommittén har valt att publicera materialet i sin helhet. Viss språklig redigering av artiklarna har skett. För övrigt ansvarar varje författare för sitt bidrag både vad gäller innehåll och språklig kvalitet. Antologin innebär inga ställnings— taganden från kommitténs sida. Det är kommitténs förhoppning att texterna ska stimulera till debatt.

Lars Eklund anvarar för planeringen av antologin, genomförandet har delats mellan Lars Eklund och Dan Sjögren.

Stockholm, oktober 1996

Kerstin Alnebratt Ordförande i Storstadskommittén

_ - _,_ ,.,, ,,,... _ ," ' _ . '|'..'..'.,,|l ! ' i , .. ',',..'.."||_» ,.|| .'i|_ ." | - "'. ' . . . '|' |||' '| _' ' , d' | J. .

.;MJ'LLQ, T'! .Lua1'L'1", hål'l."|" "'|| 'N.',:'||'".,_' ,, in |"-"" '| TH.... FN,,

'. . "'.'."" ".'|... ',"

."','.--|- .I' | ||r| ,!

" . '..' " "lil-"...],”

_ ,, ' - .,....,-,- ' 1-|_','_,,, '- ' | ' ...' ." "*.l '. ” ' ' ,,_,_. .-.| ,_ |, ,, ",.... _ ." ."|'.|| ..,J', '

""i-||" Ali.. rr. .

H ...-...

”',,_'!||unr|;i.|.|

' '.' " IF...-'. -I'i||r'| _.Ihr |

Läsanvisningar

”'|'-... ..

llrl | I ||'| | |. '.' H;" :.”.

Arbetslinjen - från dåtid till nutid

Arbetslinjen i historisk belysning

Jonas Olofsson, Lunds universitet Hur har synen på arbetslösheten och arbetslinjen har förändrats i Sverige Över tiden? De senaste årens utveckling har gett arbetslöshetsfrågan ny aktualitet. Under 1990-talets första år kom massarbetslösheten tillbaka.

Lågkonjunktur eller systemkris vad betyder det för jobben?

Åke Sander & Jan Holmer, Göteborgs Universitet Antalet personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden, personer utan ”riktiga jobb ", har under 1990-talet ökat radikalt i Sverige. Enligt vissa beräkningar saknar i dag drygt 25% av den "möjliga arbetskraften ” i landet ett riktigt jobb. Som resultat av bl a detta har den på senare tid kanske mest diskuterade frågan blivit: Var finns jobben? Frågan diskuteras i dag på alla nivåer i samhället — från förorternas köksbord till Rosenbads konferensbord.

Om att leva utan arbete arbetslösas upplevelser

Leif R Jönsson, Lunds Universitet och docent Björn Söderfeldt, Lunds Universtitet samt professor Bengt Starrin, Högskolan i Karlstad Under de senaste fyrtio åren har samhällsekonomin kännetecknats av tillväxt med vissa cykliska svängningar som lett till arbetslöshet, dock på en låg nivå (2—5 pro- cent). Denna trend bröts i början av 90-talet. Sverige fick en mycket hög arbetslös— het, 12- 13 procent. Under loppet av några få år försvann en halv miljon arbetstillfäl- len — de flesta s k arbetarjobb.

Nya förutsättningar

Systemsolidaritet måste bli lönsamt!

Hans Noaksson & Stafan Ivarsson, Riksrevisionsverket Välfärdsstaten förutsätter systemsolidaritet och tydliga handlingsaltemativ för medborgarna. När utsatta grupper i exempelvis storstädernas förortsområden möter arbetslöshet och annan osäkerhet kan välfärdsstatens trygghetssystem framstå som kontraproduktiva. Systemen är inte konstruerade att klara omfattande sociala och

ekonomiska obalanser. Därför anser artikelförfattarna att det finns skäl att på försök, i exempelvis Stockholms län, genomföra ett försöksprogram där stat och kommun stänger vissa vägar samtidigt som andra öppnas. Syftet är att göra den systemsolida— riska vägen mer attraktiv.

Mot en arbetslinje för utsatta grupper

Rafael Lindqvist & Owe Grape, Umeå Universitet

Under senare år har bilden av den svenska välfärdsmodellen — en modell som ger så gott som alla rätt till hyggliga bidrag, social service, hälso- och sjukvård av god kvalitet — kommit att överensstämma allt mindre med den verklighet som många lever i.

Ökad saklighet och rättvisa vid anställningar — några förslag

Casten von Otter, Institutet för Arbetslivsforskning Om inte invandrare och andra medborgare som har en mångkulturell bakgrund känner att dörrarna till bra jobb står öppna för dem på samma villkor som för andra, så uppstår förr eller senare starka sociala konflikter.

Arbetslinjen och socialbidrag

Åke Bergmark, Stockholms Universitet Av historien framgår att närhelst en offentlig hjälpform inrättas så aktualiseras frågan om vilken inverkan stödet i sig, dess storlek och vilka villkor som omgärdar det kan ha på den allmänna viljan att försörja sig via arbete. Mest uttalat har detta varit i förhållande till mer selektiva och behovsprövade program.

Tänk om marknadsekonomin inte räcker!

Mikael Stigendal, Möllevångens Samhällsanalys

Författaren för fram en kritik av arbetslinjen och menar att fokuseringen på marknadsekonomin och "riktiga jobb" kan leda tankarna fel. Stigendal hävdar att marknadsekonomin är beroende av en kulturell integration för att fungera. Utan gemensamma normer och regelsystem hämmas marknadsekonomin. Stigendal för- ordar två omprövningar: Vår syn på människan behöver nyanseras och människans sociala kompetens behöver lyftas fram.

Socialförsäkringarna vid massarbetslöshet

Jan Bröms, SACO Kan inte Sverige åstadkomma en rejäl ekonomisk tillväxt — och det mycket snart - så går det käpprätt åt skogen med mycket av våra sociala strukturer. Undersyssel— sättningen i landet ligger i storleksordningen 20 procent om vi räknar in allt som dolts i ofrivillig Studieverksamhet, sjukpensioner och i familjemas egna ekonomier. Risken är påtaglig att den totala arbetslösheten kommer att öka - inte att minska - under de kommande åren. Vad blir det för verklighet som vi då tvingas att se i

vitögat?

Ekonomiska frizoner

Thomas Giir, Svenska Dagbladet I denna artikel utvecklas ett förslag om möjligheten att skapa kommunala frizoner för att i första hand i storstädernas problemområden radikalt förändra arbetsmar— knadssituationen för de mest utsatta.

Självanställningen — en ny form för förvärvsarbete

Bo Persson, ekonom Anställningslöshet och arbetslöshet är två olika saker. En hypotes, värd att beakta, är nämligen att orsakerna till nedgången i antalet fasta jobb, anställningslösheten, får sökas på andra håll än arbetslöshetens orsaker. Enligt förattarens mening förklaras anställningslösheten av djupgående informationstekniska förändringar som ändrat förutsättningama för organisation och samordning av arbete i riktning mot ökad autonomi för utförarna.

Miljöer för arbete och företagsutveckling

Anders Törnqvist och Lisbeth Birgersson , Chalmers Tekniska Högskola Vilken betydelse har den byggda miljön i utsatta bostadsområden för etablering av småföretag och andra sysselsättningsskapande verksamhet? Visst är det viktigt med tillgång på billiga, välbelägna lokaler... Men det behövs också nätverk av stödjande kompetens för att småföretag skall komma igång och utvecklas. Samtliga dessa faktorer bör helst finnas inom ett begränsat geografiskt område. Därför menar många forskare att olika regioner har olika förutsättningar att stimulera nyföretagan— de och företagstillväxt.

Lokala erfarenheter och jämförelser

Vad kan glesbygden lära storstan?

Agneta Nilsson, utredare Kvinnliga nätverk är ett sätt att frigöra kraft, kreativitet och stärka gemenskap. Det har varit en viktig väg i Jämtlands län för att hitta nya utvecklingsmöjligheter för kvinnor och kan säkert vara ett arbetssätt även i storstaden.

I dag höjs röster om egenmakt, att människor måste "ta liv och arbete i egna händer", men detta ställer inte bara krav på människorna på gräsrotsnivå, det ställer också stora krav på tjänstemän, fackliga företrädare och politiker i beslutande positioner.

Popcorn med socker och hav av frihet

Åsa Regnér, utredare

Författaren ställer den svenska situationen i en internationell belysning. Kvinnorna förändrar sina livsmönster över hela världen. De utbildar sig, förvärvsarbetar och engagerar sig i samhällslivet, samtidigt som de behåller huvudansvaret för barn och familj. Även mäns arbetsvillkor förändras, men deras livsmönster i övrigt förändras föga.

Bottom—up i stället för top-down

Ronny Svensson, Bergslagsgruppen i Norberg Artikeln bygger på erfarenheter från lokalt förändrings— och utvecklingsarbete under de senaste 30 åren i Sverige men har i sak många beröringspunkter med andra länders folkligt inriktade förändringsarbeten som "community developement” i u- länder och socialarbetarprojekt i Europas storstäder — "community work/samhälls- arbete ".

Kortare arbetstid

Birgitta Olsson, Stockholms Universitet Artikeln syftar till att belysa behovet av en arbetstidsförkortning, inte minst i storstä— derna. Den handlar också om bakgrunden till och innehållet i det försökspro jekt med 6 timmars arbetsdag som pågåri Stockholms stad.

Några europeiska erfarenheter

Jan Olsson, Kooperativa Institutet Invånarna i Hackney jublade och applåderade när det tjugo våningar höga bostadshuset sprängdes och föll ihop som ett korthus. Det skulle bli början till något nytt... Genom att riva, bygga nytt och renovera 5 000 lägenheter vi-lle Hackney lösa problemen i sina allra värsta bostadsområden. Ombyggnaden, som finansierats av ett statligt storstadsprogram, gav jobb åt 3 000 personer. Byggföretagen som svarade för arbetena åtog sig att anställa 800 arbetslösa från stadsdelen.

Resurser och möjligheter

Invandrarföretagande och lokal resursmobilisering

Ali Bensalah Najib, Uppsala universitet Sverige upplever sedan början av 1990—talet en av de kanske svåraste lågkonjunktu- rerna sedan 1930-talet vilken har medfört att arbetslösheten har ökat drastiskt till nivåer som saknar motstycke under efter krigstiden. Samtidigt genomför man också en smärtsam sanering av statsfinanserna i kombination med en hårdhänt inflations— bekämpning. Detta har tillsammans med en omfattande strukturomvandling resulte- rat i mycket kännbara konsekvenser för det snabbt tilltagande antalet arbetslösa och för de ungdomar och nya invandrare som inte hunnit eller lyckats få fotfäste på arbetsmarknaden.

Etnicitet, arbete och arbetslöshet

Fredrik Hertzberg & Leif Magnusson, Mångkulturellt Centrum i Botkyrka Invandrare och flyktingar har i dag stora svårigheter på den svenska arbetsmarkna— den, kanske svårare än någonsin tidigare. Arbetare med invandrarbakgrund tenderar att bli marginaliserade på den svenska arbetsmarknaden. Andelen arbetslösa i många invandrargrupper är hög. De som har en anställning arbetar ofta under betydligt sämre förhållanden än svenskar.

Invandrarnas bidragsmarginalisering

Jose Alberto Diaz, Uppsala Universitet I dag kan man med facit i hand konstatera att integrationen av de stora flyktinggrup- perna som kom till Sverige under 1970- och 80-talet inte har fungerat. För flertalet har integrationen varit svår. En del kommer aldrig in i det riktiga samhället, varken

ekonomiskt, socialt eller politiskt. Artikeln fokuserar på de förhållanden i mottagar- samhället som skapar mekanismer vilka tenderar att ersätta invandrarnas integra— tionsmöjligheter med'bestämda icke integrationsorienterade handlingsaltemativ.

Arbetet — integrationens nyckel

Ana Maria Narti, journalist Någon gång i februari 1994, under en studieresa i USA — temat var etnicitet och

relationer mellan olika kulturer — fick artikelförfattaren lyssna till en fascinerande föreläsning. Professor emeritus Richard Wade från New York University beskrev sin forskning om de livsmönster som under migrationens historia avgjorde banorna för olika grupper invandrare.

Gemensamt för alla — med ett undantag — var de först hamnade i fattiga ghettoområ— den men med tiden kunde ta sig därifrån eller inifrån förändra villkoren för sin vardag.

Invandrare, hemhjälp och nya arbetsmarknader

Jose Alberto Diaz, Uppsala Universitet. Denna artikel handlar om hushållsarbete, attityder till denna typ av sysselsättning och invandrarnas integrationsproblematik... Allt fler invandrare ställs utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Uppsatsen diskuterar de sysselsättningspotentialer som antas finnas i den privata hemservicesektorn, och förutsättningar för att genom arbetsmarknadspolitiska satsningar kunna skapa nya möjligheter inom detta område för invandrarkategorier som i dag har mycket svårt att komma in på arbetsmarkna- den.

Kompetensstrategier för arbete och kulturell delaktighet

Kenneth Abrahamsson, Rådetför Arbetslivsforskning

Artikel handlar inte om den framgångsrike egenföretagaren utan om kunskapens och lärandets betydelse för öka att människornas makt och möjligheter i miljon- prograrnmens bostadsområden. Därmed innefattas både satsningar på bildning och utbildning och utveckling av yrkeskunnande och kompetensnätverk i arbetslivet.

Två sidor av samma mynt

Tirfe Mamma, Uppsala Universitet Artikelförfattaren beskriver den kanske mest frusterade etniska gruppen: Högutbil- dade från Afrika. Mammos idé är att ge denna målgrupp möjligheten att återvända

till sitt forna hemland, att ta med sig kompetens hem men också behålla relationerna till Sverige. Detta skulle kunna ge en dubbel effekt. Dels skulle kvalificerade och meningsfulla arbeten kunna skapas som på sikt kan leda till egenförsörjning. Dels skulle idéen kunna bidra med gränsöverskridande sociala och kommersiella kontakter .

"Blommans 125 miljoner" — några reflexioner

Roger Andersson, Uppsala universitet I februari 1995 beslutade den socialdemokratiska regeringen att ställa en proposition till Riksdagen om att via arbetsmarknadsdepartementet tillskjuta ett särskilt anslag om 125 Mkr för särskilda åtgärder i invandrartäta områden för budgetåret 1995/96. Riksdagen beslutade att tillstyrka propositionen.

Innehållsförteckning Sida Arbetslinjen — från dåtid till nutid Arbetslinjen i historisk belysning 1 Lågkonjunktur eller systemkris — vad betyder det för jobben? 21 Om att leva utan arbete — arbetslösas upplevelser 41 Nya förutsättningar Systemsolidaritet måste bli lönsamt 61 Mot en arbetslinje för utsatta grupper 73 Ökad saklighet och rättvisa vid anställningar — några förslag 95 Arbetslinjen och socialbidrag 105 Tänk om marknadsekonomin inte räcker! 1 19 Socialförsäkringarna vid massarbetslöshet 135 Ekonomiska frizoner 147 Självanställningen — en ny form för förvärvsarbete 167 Miljöer för arbete och företagsutveckling 183 Lokala erfarenheter och jämförelser Vad kan glesbygden lära storstan? 201 Popcorn med socker och hav av frihet 223 Bottom-up i stället för top—down 237 Kortare arbetstid 253 Några europeiska erfarenheter 271 Resurser och möjligheter Invandrarföretagande och lokal resursmobilisering 289 Etnicitet, arbete och arbetslöshet 307 Invandrarnas bidragsmarginalisering 321 Arbetet —— integrationens nyckel 331 Invandrare, hemhjälp och nya arbetsmarknader 349 Kompetensstrategier för arbete och kulturell delaktighet 369 Två sidor av samma mynt 399

"Blommans 125 miljoner” — några reflexioner 409

Arbetslinjen — från dåtid till nutid

.. ., ... ..... l.| . | a

" 'i.

Arbetslinjen i historisk belysning

Jonas Olofsson, Lunds universitet

Hur har synen på arbetslösheten och arbetslinjen förändrats i Sverige över tiden? De senaste årens utveckling har gett arbetslöshetsfrågan ny aktualitet. Under 1990—talets första år kom massarbetslösheten tillbaka. Tre år i rad präglades av negativ tillväxt, vart femte industrijobb slogs ut och sysselsättningen föll i såväl offentlig som privat tjänstesektor. Under några år förvandlades ett överskott i statens ekonomi till ett underskott i storleksordningen 15 procent av den svenska bruttonationalprodukten. De årliga budgetunderskotten genererade en omfattande statsskuld som när detta skrivs (i maj 1996) uppgår till knappt 1 400 miljarder kronor, eller omkring 85 procent av bruttonationalprodukten. Den svaga ekonomiska tillväxten, arbets— lösheten och den sociala utslagningen grävde snabbt upp stora hål i den statliga ekonomin.

P g a den dåliga statliga ekonomin har det politiska handlingsutrymmet begrän- sats. Stora kostnadstunga reformprojekt är uteslutna och åtgärderna för att få ner arbetslösheten och öka förvärvsfrekvensema för svagt förankrade grupper på arbets— marknaden måste få en ny inriktning. Det handlar inte så mycket om högre sociala utgifter som om åtgärder som påverkar individernas möjligheter att försörja sig med utbildning och arbetstillfällen i stället för bidrag, t ex starta eget bidrag och datortek för ungdomar i stället för KAS och socialbidrag. De flesta oberoende av politisk hemvist — är nog överens om att arbetslinjen måste hävdas, att statliga och kommunala utgifter för bidrag och passiva understöd bör minska.

Den nuvarande arbetslöshetskrisen

Det finns flera olika förklaringar till att krisen blev så allvarlig under 1990—talets första år. En förklaring är att en försvagning av hemmamarknaden sammanföll med en sämre internationell konjunkturutveckling. En annan förklaring är att svensk ekonomi utsattes för en starkt negativ chock när de ekonomisk-politiska regimerna förändrades, d v 5 efter att skattereformen genomförts, när låg inflation prioriterades framför full sysselsättning och när kronan knöts till écun. En ytterligare förklaring till krisen tar sin utgångspunkt i ett historiskt perspektiv. Den svenska ekonomin har försvagats, bl a beroende på en felaktig bransch— och produktsammansättning. Produktivitetsutvecklingen i svensk ekonomi har varit svag allt sedan 1970—talet. Tillväxten har uppgått till i genomsnitt 1,6 procent per år sedan 1971, vilket kan jämföras med ett genomsnitt på 3,5 procent under åren 1951 till 1971.

Samtidigt talar de senaste decenniernas utveckling i Västeuropa för att det gamla sambandet mellan hög tillväxt och låg arbetslöshet inte längre är lika självklart, "Job-less Growth” har blivit ett populärt begrepp i samhällsdebatten. Arbets- löshetens storlek beror i stor utsträckning på tillväxtens innehåll och inriktning framöver. Industrisektorema kan inte längre förväntas generera sysselsättning åt den grupp på en halv miljon vuxna och arbetsföra människor som i dag står utanför arbetsmarknaden. Många menar därför att politiken måste skapa förutsättningar för en mer sysselsättningsintensiv ekonomisk tillväxt — bl a genom lägre avgifter och skatter på arbetskraft, högre beskattning av miljöförstörande produktion och konsumtion, gynnsammare ekonomiska villkor för småföretagande samt kun— skapsintensiv och omsorgsinriktad verksamhet i tjänstesektorerna. Dessutom diskuteras möjligheterna av en arbetstidsförkortning. Regleringar av anställnings— och uppsägningsvillkor, t ex de nuvarande begränsningarna av provanställ— ningstiderna, kan också behöva ses över.

Förklaringar till arbetslösheten

De stora underskotten begränsar möjligheterna att bedriva en expansiv ekonomisk politik. Den höga arbetslösheten i Sverige i dag förklaras inte heller enbart av det stora efterfrågebortfallet under 1990—talets första år. I nationalekonomisk litteratur brukar man tala om olika typer av arbetslöshet, t ex klassisk arbetslöshet och keynesiansk arbetslöshet. Klassisk arbetslöshet beror på att reallönerna är för höga medan keynesiansk arbetslöshet förorsakas av en otillräcklig total efterfrågan i samhället. Ibland talar man också om en strukturell arbetslöshet som förklaras av det finns flaskhalsar på arbetsmarknaden. Den arbetslösa arbetskraftens kvali- fikationer motsvarar inte alltid arbetsgivarnas behov. Vilka åtgärder som förespråkas för att minska arbetslösheten beror naturligtvis på vilka orsaker man menar att arbetslösheten har. En mer uppdaterad och sofistikerad variant av teorin om den klassiska arbetslösheten är vad som brukar kallas jämviktsarbetslöshet. Det finns enligt teorin om jämviktsarbetslösheten en given nivå på arbetslösheten som är förenlig med samhällsekonomisk balans och prisstabilitet.

Det är en vanlig uppfattning att jämviktsarbetslösheten har ökat i Västeuropa under senare decennier, vilket avspeglas i att det krävs betydligt högre arbets- löshetstal än tidigare för att hålla tillbaka nominella löneökningar och därmed garantera en lägre inflation. Jämviktsarbetslösheten kan följaktligen inte alls motverkas med traditionella efterfrågestimulerande medel utan måste påverkas med andra åtgärder, t ex en politik som möjliggör en större löneflexibilitet och som minskar de 3 k reservationslönema — d v 5 den lön som krävs för att en arbetslös ska vara villig att acceptera ett erbjudet arbete. Förslagen för att motverka jäm-

viktsarbetslösheten går i riktning mot en mer decentraliserad och individuell lönesättning, minskade bidrags- och skattenivåer som stärker intresset för att söka jobb och acceptansen för låglönearbeten.

Den ekonomiska utvecklingen har lett till att kraven på arbetskraftens kvali- fikationer förändrats. Efterfrågan på mindre kvalificerad arbetskraft i industrin har avtagit och expansionen av mer arbetskraftsintensiv verksamhet i mindre företag och i tjänstesektorn försvåras av höga skattekilar, d v s höga sociala avgifter och löneskatter utöver vad arbetskraften erhåller i bruttolön. Allmänt sett är det efter- frågan på högutbildad arbetskraft som ökar i såväl industrin som tjänstesektorn. Samtidigt har arbetskraftsutbudet förändrats. Arbetskraftens etniska sammansättning är annorlunda i dag än för tjugo år sedan, och arbetskraften är därför mycket heterogen vad gäller såväl utbildningsbakgrund som språklig och kulturell identitet. Diskriminerande inslag, bl a beroende på en utbredd rädsla för det som känns främmande och ovant, utgör svåra inträdeshinder för stora grupper på arbets- marknaden, särskilt för de utomeuropeiska invandrargruppema.

Arbetslösheten och motiven för arbetslinjen

De senaste årens arbetslöshet visar nya kännetecken i förhållande till äldre tiders arbetslöshet. Det innebär också att det behövs nya politiska instrument mot arbets- lösheten. Historiskt sett har arbetslinjen varit det främsta medlet för att motverka och mildra effekterna av arbetslöshet. Dess motivering och inriktning har naturligtvis skiftat över tiden. Men det finns samtidigt en kontinuitet i arbetslinjens utveckling. Arbetslinjen betyder att aktiva åtgärder förespråkas framför passiva. Offentliga arbeten och utbildningsinsatser föredras framför bidrag och passiva understöd. Det har funnits två huvudmotiv för arbetslinjen. För det första har arbets- linjen förespråkats därför att arbetslöshet och utanförskap ansetts förnedrande och moraliskt skadligt för individerna. Bidragsberoende förstärker utanförskapet och utestänger individen från samhällsgemenskapen. För det andra har det sam- hällsekonomiska motivet för arbetslinjen betonats. Offentligt organiserad sysselsättning och utbildning av arbetslösa bidrar till att samhällets produktiva resurser tas bättre till vara. Ledig arbetskraft utnyttjas för att utföra samhällsnyttigt arbete. Utbildning och sysselsättning förstärker individens ställning på arbets- marknaden och ger avkastning för såväl individen som samhället genom högre framtida inkomster.

Ett motiv för att stärka arbetslinjen i dag är därmed att förbättra individernas ställning på arbetsmarknaden. Massarbetslöshet har i alla tider inneburit att spän— ningarna och klyftorna i samhället ökar. Olika grupper ställs mot varandra, ung- domar mot äldre generationer och svenskar mot invandrare. Med varaktiga arbetslöshetsnivåer på över 10 procent riskerar stora grupper att hamna i permanent

utanförskap. Utanförskapet skapar främlingskap och utgör en grogrund för invand— rarfientlighet och rasism. Dessutom ökar kriminaliteten i samhället. Arbetslösheten är ett misslyckande ur såväl social som demokratisk synpunkt.

Det finns starka samhällsekonomiska motiv för att minska nivån på de statliga transfereringsutgiftema och i stället utnyttja delar av dessa medel för aktiva åtgärder som stärker individernas attraktionskraft på arbetsmarknaden och Sveriges framtida ekonomiska tillväxt. En hårdare inriktning på arbetslinjen medger lägre utgifter för a-kassan, för bostadsbidrag och förtidspensioner. Det minskar också de kommunala socialbidragsutgiftema, som i dag uppgår till drygt 10 miljarder.

Den låga tillväxten i ekonomin under senare år gör det dessutom svårare att bryta utvecklingen. Låg tillväxt innebär knapphet på resurser. Knapphet på resurser innebär att olika men likaberättigade behov ställs emot varandra i samhället. Alla gruppers önskemål, t ex av löneförhöjningar, social omsorg eller allmänt bättre villkor, kan inte tillgodoses. Den amerikanske ekonomen Lester Thurow har talat om ”nollsummesamhället”, ett samhälle präglat av allt större motsättningar mellan särintressen, mindre utrymme för allmänintresset och tilltagande inflationsbenägen— het. Vägen till mindre sociala och politiska spänningar går via lägre arbetslöshet och högre ekonomisk tillväxt. Den historiska erfarenheten är entydig på denna punkt.

Arbetslösheten och arbetslinjen i ett historiskt perspektiv

Historikern Fernand Braudel har understrukit betydelsen av den historiska utveck- lingens dubbla karaktär, dess prägel av såväl förändring som kontinuitet. Under ytan av den oerhörda omstöpningen av ekonomiska, sociala och politiska förhållanden finns alltid en strimma av kontinuitet. Det kan också sägas gälla arbetslöshetsfrågans och den sociala politikens utveckling i Sverige från mitten av 1800-talet. En genom- gående strimma har varit tudelningen av åsiktsriktningar grundade i marknad respektive politik.

Med "marknad avser jag en ekonomiskt-liberalt orienterad tilltro till ”den fria ekonomins” förmåga att utan offentliga ingrepp lösa sociala problem. Detta per- spektiv präglas av en stark utvecklingsoptimism och en positiv uppfattning om individernas förmåga att snabbt anpassa sig till de förändringskrav som följer på den ekonomiska utvecklingen. Arbetslöshet kan uppstå p g a tillfälliga störningar i eko- nomin, eller som ett resultat av enskilda individers anpassningssvårigheter, men är i allmänhet snabbt övergående. De hjälpåtgärder som förespråkas får därför en karitativ karaktär - de ska vara tillfälliga och marknadskonformt utformade, d v 5 inte påverka konkurrensförhållanden, varupriser och lönebildning i ekonomin.

Med ”politik" avser jag det omvända förhållningssättet. Detta perspektiv präglas i stället av en utpräglad misstro mot ”denfria ekonomins” förmåga att lösa sociala problem. Marknadsekonomin bidrar emellertid inte bara till en ökad social spänn-

vidd — den får dessutom resultat som är samhällsekonomiskt otillfredsställande, i form av otillräckligt resursutnyttjande och hinder för enskilda individer och företag att agera på ett sätt som skulle ge största tänkbara samhälleliga avkastning. För att bidra till social stabilitet, en lugnare politisk utveckling och för att undvika hinder för ekonomisk tillväxt, förespråkas därför mer omfattande och permanenta sam- hälleliga insatser. Det kan handla om en ökad andel offentligt sysselsatta, om stora statliga och kommunala investeringar i infrastrukturen, om reglering av arbetstider, om försäkringsskydd vid arbetsskada och sjukdom o.s.v. Sambandet mellan samhällets ekonomiska organisation och sociala villkor betonas starkt. Staten har således såväl moraliska som samhällsekonomiska motiv att försöka mildra och förebygga sociala missförhållanden.

Orden ”marknad” och "politik” skulle kunna bytas ut mot Richard Titmuss' begreppspar "residual” och ”institutionell socialpolitik. En residual socialpolitisk modell präglas i stort sett av marknadsperspektivet, medan en institutionell social- politisk modell motiveras med de utgångspunkter som präglar det politiska förhåll- ningssättet. Under perioder kännetecknade av snabb ekonomisk och social förändring har den idépolitiska debatten i sociala frågor präglats av det inter- ventionistiska perspektivet. Under sådana perioder har mer av statlig och kommunal intervention i ekonomin förordats för att garantera politisk stabilitet och generera en social infrastruktur som är förenlig med fortsatt tillväxt. Grundläggande förändringar i ekonomin har påverkat sociala villkor och politikens innehåll. De ekonomiska och sociala förändringarna har parerats med offentlig intervention, bl a för att motverka arbetslösheten. Dessa socialpolitiska och ekonomisk-politiska förhållningssätt utvecklades och präglade idédebatten och besluten om arbetslöshet och i sociala frågori Sverige vid 1800-talets mitt, under 1800-talets sista decennier och på 1930-talet.

Bakgrunden till 1800-talets nya sociala politik

Mitten av 1800-talet utgör i flera avseenden en vattendelare i svensk historia. Det var en brytpunkt mellan gammalt och nytt, mellan ståndssamhälle och klassamhälle och mellan reglerad och marknadsstyrd ekonomi. Det var också det skedet då de offentliga institutionerna började anta modernare former, inte minst på det kom- munala området. Utifrån social och ekonomisk synpunkt är det också viktigt att konstatera att arbetsmarknaden ändrade karaktär och att arbetsvillkoren förändrades. I den ännu jordbruksdominerade ekonomin präglades förhållandet mellan arbets- givare och arbetare allt mer av det fria arbetsavtalets lönerelationer, i stället för den gamla reglerade ekonomins husbonderelationer och patriarkaliska anställ—

ningsformer. De här nya villkoren på arbetsmarknaden skapade tillsammans med den ekonomiska utvecklingen och befolkningstillväxten grogrund för en social differentiering, en allt snabbare tillväxt av de lönearbetsberoende och lägre sociala skikten i samhället. Den utsatthet och osäkerhet som präglade dessa gruppers existens, tillsammans med deras växande andel av den totala befolkningen, bildade sedan utgångspunkt för den intensiva diskussionen i sociala frågor vid 1800—talets mitt.

Diskussionen i sociala frågor intensifierades mot 1830-talets slut. 1837 tillsattes en fattigvårdskommitté som ett par år senare presenterade ett betänkande som i princip behandlade alla för samtiden väsentliga sociala och samhällsekonomiska frågor. Arbetet i 1837 års fattigvårdskommitté fick betydelsefulla konsekvenser för den fortsatta politiska utvecklingen. Gamla medeltida och merkantilistiska arbetsmarknadsregleringar ifrågasattes. De sociala problemen förstods på ett nytt sätt - som ett uttryck för samhälleliga problem snarare än som ett resultat av enskilda individers ofullkornlighet. Kommunernas och statens ansvar för att såväl lindra som förebygga nöd och fattigdom framhävdes. Arbetslöshetsfrågan gavs också sin moderna betydelse — den förklarades och tolkades i relation till arbetsmarknaden. I stället för att som i äldre tider kriminalisera samtliga utan husbonde som försvarslösa, menade man nu att arbetslöshet var ett resultat av otillräcklig efterfrågan på arbetskraft och att detta förhållande inte kunde påverkas konstruktivt av det gamla försvarslöshetssystemet. Stat och kommuner borde i stället försöka förebygga och lindra arbetslöshetens verkningar — speciellt under krisperioder genom att sysselsätta de arbetslösa. Arbetslösheten avkriminaliserades och åtgärder- na för att motverka arbetslösheten fick en frivillig karaktär.

1840-talets sociala politik

För att man ska kunna tala om en modern förståelse av arbetslöshetsfrågan vid l800-talets mitt så måste enligt min mening två kriterier uppfyllas. För det första måste kriminaliseringen av arbetslösa, d v s försvarslöshetspolitiken, successivt upphöra. För det andra ska de sociala hjälpåtgärderna, nödhjälpsarbeten och allmänna arbeten, uttryckligen utvecklas i undsättningssyfte och inte som bestraff— ningsmetoder. Dessa kriterier uppfylldes i stort sett under 1840- talet. 1846 liberali- serades försvarslöshetspolitiken. Vid 1840-41 års riksdag och genom 1847 års fattigvårdsförordning initierades frivilliga allmänna arbeten och nödhjälpsarbeten i större omfattning.

För att åskådliggöra betydelsen av dessa förändringar kan vi anknyta till ett perspektiv som Michel Foucault utvecklat. Foucault menade att den äldre arbets— kraftsreglerande politiken präglades av en önskan att avsöndra och avskilja alla socialt avvikande och utanförstående människor. Några samhälleligt betingade

sociala missförhållanden erkändes inte, utan sjuka, arbetslösa och utslagna människor betraktades som farliga och orosbringande, som i största möjliga ut— sträckning borde intemeras i korrektions- och arbetsinrättningar. Inspärmingen av dessa grupper var också viktig för att man skulle uppnå det statsekonomiska syftet med politiken, nämligen att utnyttja billig arbetskraft. Dessa uppfattningar började emellertid revideras mot 1700-talets slut. De framstod som otidsenliga i en ekonomisk miljö som allt mer präglades av marknadsrelationer och i en kulturell atmosfär där upplysningsidéer och humanistiska ideal började göra landvinningar. Foucault menade att man nu inledde en ”rehabilitering av fattiga och arbetslösa. Arbetslöshet och fattigdom sågs allt mer i ljuset av samhällsekonomiska för- hållanden, allt mindre som ett uttryck för individernas ofullkomlighet eller lättjefulla beteende.

Den norske sociologen Georges Midré har karakteriserat samma utveckling genom att utnyttja begreppen moral, resurser och marknad. Dessa begrepp illustrerar olika samhälleliga förhållningssätt till fattigdom och nödhjälpsverksamhet. Begrep- pet moral karakteriserar enligt Midré den repressiva politik som utvecklades under 1500- och 1600—talen för att internera arbetslösa och själsligt sjuka individer, och tvinga dem till tvångsarbete i statens tjänst. Nästa begrepp, resurser, tar mer fasta på vad som utgjorde rättmätig grund för hjälp från samhällets sida. Här handlar det följaktligen om sättet att differentiera de fattiga i ”legitima och ”illegitima kate- gorier. Gamla, sjuka människor och föräldralösa barn har alltid betraktats som legitima och hjälpberättigade fattiga. Det stora problemet har varit hur man skulle hantera de som både var vuxna och arbetsföra, men trots det fattiga och oförmögna att försörja sig själva. Men fram mot l800-talets mitt etableras successivt ett annat synsätt. De kriterier som gällde vid urvalet av understödsberättigade utgick inte längre enbart från faktorer som var direkt knutna till individen. När allt flera blev beroende av en opersonlig arbetsmarknad för att skaffa sig inkomster riskerade just oförmågan att sälja sin arbetskraft, d v s marknadsberoendet, att bli en mer betydelsefull orsak till fattigdom. En ny förståelse av fattigdomen och fattig- domsbegreppet utvecklades. Fattigdomen tillskrevs följaktligen inte bara indi- viduella orsaker utan det fanns också samhälleliga orsaker, grundade i sociala och ekonomiska förhållanden.

Senmerkantilismens inflytande

Idéernas förändringar som illustrerats ovan brukar hänföras till det senmer- kantilistiska inflytandet. Nyheterna på fattigvårdspolitikens och den statliga undsättningspolitikens område vid 1800-talets mitt var delar av en mer omfattande ekonomisk-politisk doktrin. Till Sverige kom dock dessa idéer relativt sent. En av de främsta representanterna för den senmerkantilistiska betoningen på staten som

väktare över marknaderna och de sociala förhållandena i samhället var biskopen och ekonomen Carl Adolph Agardh (1785-1859). Han formulerade en övergripande ekonomisk politik där staten skulle skapa förutsättningar för ökad handel och produktion och samtidigt sysselsätta de arbetslösa. Fattigdomen förstods som en social kategori. Den var enligt Agardh ett resultat av den allt mer marknadsinriktade näringsverksamheten och de nya arbetsmarknadsvillkoren. De enskilda näringarna och företagen kunde aldrig på egen hand garantera fullt resursutnyttjande. Det var mot bakgrund av denna uppfattning som Agardh betonade att statens främsta uppgift var att sysselsätta de arbetslösa. Den liberale redaktören Lars Johan Hierta (1801-72) sammanfattade i Aftonbladet Agardhs program i två ord - "sysselsätta pauperismen”. Agardhs program föregrep senare socialpolitiskt tänkande. Han betonade att ekonomiskt framåtskridande förutsätter social balans och åtgärder som integrerar också de mest utsatta grupperna i samhället.

Dessa synsätt fick också genomslag i det politiska beslutsfattandet. Vid 1840-41 års riksdag utvidgades investeringarna i allmänna arbeten. Vidare utökades verksamheten kring de 5 k undsättningarna, d v s statligt finansierade nödhjälps— arbeten. Syftet med dessa var att skapa arbetstillfällen i regioner som drabbats av missväxt och ”tryckta" näringsförhållanden. Ett ökat statligt engagemang för att stimulera handel och ekonomisk integration kopplades samman med den social— politiska ambitionen att generera inkomster och sysselsättning åt fattiga och arbetslösa människor. De fattigvårdsförordningar som tillkom 1847 och 1853 hade också denna förebyggande eller preventiva inriktning. De som saknade arbete och inkomst skulle hjälpas via en arbetlinje, med lokalt och regionalt igångsatta arbeten.

De senmerkantilistiskt och socialkonservativt präglade uppfattningarna stod emellertid inte oemotsagda. Det fanns också ekonomisk-liberala uppfattningar i sociala frågor. Dessa framhöll betydelsen av näringsfrihet och avregleringsåtgärder som mer fruktbara metoder för att motverka nöd, fattigdom och arbetslöshet. För mycket statlig inblandning i ekonomin och för långtgående ambitioner att påverka sociala förhållanden kunde ha ett förlamande inflytande på enskilt företagande samt enskildas förmåga att försörja sig själva. Det kunde alltså motverka politikens egent- liga syfte att långsiktigt befrämja välståndsutvecklingen. Liberalen och historikern Erik Gustaf Geijer (1783-1847) ställde sig t ex frågande inför förslagen till investeringar i allmänna arbeten — som han uppfattade det att på ”konstlad väg skapa sysselsättning åt fattiga och lönearbetsberoende människor. Det vore mer naturligt att utvidga den ekonomiska friheten och därigenom frigöra individers och företags skaparkraft. Detta innebar nu inte att liberalerna motsatte sig alla former av statlig eller kommunal verksamhet, förutom den som hade med rättssäkerhet, egendomsrätt och försvar att göra. Utbildningen var ett område där offentliga insatser förespråkades. Dessutom erkände man också behovet av karitativa nödhjälpsarbeten. Men detta mer på grund av de ”många frostnätterna”, de

återkommande missväxtkriserna under 1830- och l840-talen, än p g a en arbets- löshet som utgjorde en naturlig beståndsdel av den framväxandefria ekonomin.

Vid mitten av 1800-talet utformades följaktligen en syn på sociala frågor som avspeglade behoven och villkoren i en allt mer marknadsstyrd och befolkningstyngd ekonomi, fortfarande präglad av jordbruket och landsbygdslivet. Den socken— kommunala organisationen förändrades och fick ökade sociala funktioner genom folkskolan och fattigvården. Staten började utveckla formerna för mer omfattande allmänna arbeten. Näringsfriheten utvidgades och det gamla försvarslöshetssystemet reformerades. En ny politik grundades och nya institutioner utformades som bättre motsvarade de samhällsekonomiska villkoren.

1880— och 1890—talens sociala frågor och socialpolitiska följder

Det sena 1860-talets missväxtkriser medförde ett brott med den fattigvårdspolitik och undsättningsverksamhet som utvecklats under l840-talet. Under de svåra missväxtåren 1867 och 1869 gjorde staten omfattande insatser för att upprätthålla en arbetslinje i nödhjälpsverksamheten. Samtidigt ökade de kommunala fattig- vårdsutgiftema våldsamt som ett resultat av krisen. Det sammantagna resultatet av detta blev en motreaktion mot de statliga och kommunala åtagandena på det sociala området. Detta illustreras av den mycket restriktiva fattigvårdslagen som antogs 1871 och av att finansieringen av nödhjälpsarbeten via undsättningsfonden i stort sett upphörde efter 1869. De goda konjunkturerna under 1870-talet bidrog dessutom till att de sociala frågorna fick en relativt undanskymd plats på den politiska dagordningen.

1870—talets passiva politiska förhållningssätt förbyttes under 1880-talet i en desto mer intensiv offentlig debatt i socialpolitiska frågor. Företrädare för den nya libe- ralismen krävde starkare sociala ingrepp från de statliga och kommunala institu- tionernas sida. Men de återväckta kraven på politiska åtgärder för att förebygga och motverka följderna av sociala missförhållanden bottnade i helt andra samhälls— förhållanden än vid mitten av 1800-talet. Nu var det de sociala villkoren för de urbana industriarbetarna som fångade huvudintresset.

Dessutom introducerades nya socialpolitiska verktyg under 1880- och 1890—talen. De s k arbetarförsäkringarna — som skulle garantera ett minimum av inkomst- trygghet för lönearbetama vid arbetsskada, sjukdom och ålderdom — fick en central plats i diskussionerna. Även arbetarskyddet framhölls och det resulterade också i en yrkesfarelag och en statlig yrkesinspektion 1889. Syftet med arbetarförsäkringarna var att lönearbetare inte skulle behöva bli beroende av fattigvården. En person som anlitade fattigvården förlorade sina medborgerliga rättigheter och hamnade under fattigvårdsstyrelsernas förmyndarskap. Argumentationslinjen var att arbetare som slitits ut i produktionen och förlorat arbetsförmågan hade rätt att begära in—

komsttrygghet de skulle inte behöva förnedra sig till att begära allmosor från fattigvården. Den nya socialpolitiken skulle följaktligen förebygga fattig— vårdsbehovet.

Den ledande fömyaren i 1880- och 1890—talens svenska socialpolitiska debatt var socialliberalen Adolf Hedin (1834-1905). Hans berömda motion om arbetarför— säkringar från 1884 bidrog till tillsättandet av två 8 k arbetarförsäkringskommittéer. De praktiska socialpolitiska framstegen låt dock vänta på sig. 1889 antogs som sagt en yrkesfarelag. 1892 började staten skjuta till medel till de enskilda sjukkassoma, till en början dock i mycket begränsad skala. 1896 inleddes en statlig kapital- uppbyggnad i en arbetarförsäkringsfond i syfte att finansiera ett framtida beslut om en invalid- och ålderdomsförsäkring. 1901 inrättades en olycksfallsförsäkring. De stora statliga insatserna kom emellertid först runt 1910, när stödet till sjukkassoma utvidgades, och 1913, när folkpensionsreformen genomfördes.

Den nya liberalismen och katedersocialismen

Den nya liberalismen under 1800-talets slut vände sig bort från den äldre libe- ralismens antietatistiska ståndpunkter och förordade i stället statlig intervention. Bakgrunden till detta var att den renodlade ekonomiska liberalismen inte ansågs motsvara kraven på en tidsenlig och rationellt utformad politik. Idéinspirationen kom i huvudsak från Tyskland. Aktiviteten i den tyska socialpolitiska föreningen från tidigt 1870—tal och det sociallagstiftningsarbete som inleddes under 1880—talet fick gehör också i Sverige. Det bismarckska socialpreventiva perspektivet var starkt framträdande i den svenska debatten.

Det innebar nu inte att svenska socialliberaler som Adolf Hedin hade särskilt mycket till övers för Bismarcks strävanden att politiskt neutralisera Tysklands miljonfaldiga ”hungerbataljoner”. Inte heller hade man några större sympatier för de protektionistiska avsikterna. De ledande socialpolitiska förespråkarna i Sverige var i huvudsak frihandelsvänner. Även arbetarrörelsen var påtagligt fri- handelsvänlig.

De samhällsekonomiska argumenten för socialpolitiska reformer hämtades i stor utsträckning från katedersocialismen, eller den tyska historiska skolan. National- ekonomen Johan Leffler (1845-1912) var en av dem som introducerade denna riktning i Sverige, bl a i den inflytelserika Nationalekonomiska föreningen i Stockholm. Katedersocialismen växte fram som en motreaktion mot den ahistoriska och utpräglat deduktiva huvudfåran inom den liberala nationalekonomin. Dess främsta betydelse låg i att den gav legitimitet åt statliga interventioner inom det rådande ekonomiska systemets ramar.

Katedersocialisterna menade att "laissez-faire” hade spelat en historiskt betydelsefull roll genom att bidra till en avveckling av den gamla merkantilistiska politikens regleringsverk och därmed skapat förutsättningar för näringarnas utveckling, ett växande handelsutbyte och en kraftig produktionstillväxt. Men det innebar inte att man accepterade den neoklassiska nationalekonomins teser om universiellt giltiga ekonomiska lagar. Den liberala nationalekonomins uppfattning om den ”fria marknaden var inte generellt giltig, utan måste prövas mot bakgrund av varje historisk periods speciella ekonomiska och sociala omständigheter. En rationellt utformad socialpolitik ökade de enskilda individernas reella frihet — i en samhällsekonomi som allt mer präglades av arbetsdelning och ömsesidigt beroende — och reducerade ekonomins krisbenägenhet genom att upprätthålla köpkraften under perioder när konjunkturerna vände nedåt. I detta sammanhang framhölls också att allmänna arbeten skulle förbättra resursutnyttjandet och motverka kriser i ekonomin.

Arbetslöshetsfrågan

Arbetslöshetsfrågan hade en mer undanskymd plats i riksdagsdebattema än arbetar- försäkrings— och arbetarskyddsfrågorna under 1800—talets två sista decennier. Det innebar nu inte att inte något gjordes på detta område. Den liberale riksdagsmannen Ernst Beckman (1850-1924) motionerade i riksdagen 1893 om statliga anslag till arbets- och socialstatistiska utredningar. Motion fick inget omedelbart gehör i riksdagen, utan det första positiva beslutet i frågan lät vänta på sig till 1902. Däremot tillsattes en utredning om arbetslösheten av Stockholms stadsfullmäktige 1894. 1895 presenterades ett mycket omfattande betänkande. Detta blev den första mer omfattande utredningen om arbetslösheten i Sverige.

Tillsättandet av arbetslöshetskommittén i Stockholm ska ses mot bakgrund av att arbetslösheten steg kraftigt under 1890-talets första år. I flera städer runt om i Sverige organiserades också kommunala nödhjälpsarbeten i större omfattning. Ett återkommande krav från den tidiga arbetarrörelsen var att dessa nödhjälpsarbeten borde utvecklas för att förebygga fattigvårdsbehovet. Att arbetslöshetsfrågan fick ökad aktualitet illustreras dessutom av att de första kommunalt upprättade arbetsför- medlingama uppstod och av att de fackliga organisationerna inrättade arbetslöshets— och reshjälpskassor. Det var också under 1890— talets första krisår som arbetar- rörelsen började organisera arbetslöshetsföreningar. Dessa organisationer fick en stor betydelse för hjälpverksamheten och för insatserna mot arbetslösheten, dock i huvudsak på det kommunala planet. Det var också dessa föreningar som genom-

förde de första egentliga lokala arbetslöshetsräkningama under 1900-talets första år. Det dröjde emellertid till 1900-talets första decennium innan arbetslöshetsfrågan blev föremål för mer ingående riksdagsbehandling.

Riksdagsinitiativ

Liberalen och riksdagsledamoten Edvard O. Wavrinsky (1848-1924) var en lika central gestalt när det gällde att introducera nya metoder inom arbetslöshetspolitiken som Adolf Hedin hade van't när det gällde arbetarförsäkringsfrågoma på 1880— och 1890-talen. I flera motioner belyste han de vådliga sociala och moraliska konse- kvenserna av arbetslöshet och föreslog olika statliga insatser. Enligt Wavrinsky skulle staten erkänna ett ansvar för atti största möjliga utsträckning förebygga och om detta inte var tillräckligt — åtminstone lindra arbetslöshetens ekonomiska konsekvenser för den enskilde. Som förebyggande åtgärder mot arbetslöshet framhölls under 1900—talets första år arbetsförmedling och produktiva allmänna arbeten. Som ”lindrande åtgärd för dem som inte omfattades av de förebyggande åtgärderna föreslogs en utbyggnad av arbetslöshetsförsäkringama.

Wavrinskys första initiativ kom år 1900 i form av en mycket omfattande motion om behovet av statligt stöd för att uppmuntra och samordna de offentliga "arbetsför- medlingarnas verksamhetf Avsikten med offentliga arbetsförmedlingar var att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt, underlätta för de enskilda arbetarna att få tillgång till information om lediga arbetstillfällen och för arbetsgivare att få kontakt med arbetssökande.- En stor andel av arbetslösheten i industrisamhället förklarades enligt Wavrinsky av de ständigt pågående förändringarna i näringslivet gamla verksamheter gick tillbaka och nya uppstod. En offentlig och kostnadsfri arbets— förmedling var den bästa metoden att underlätta arbetskraftströmmama från gammal till ny verksamhet.

Den andra arbetslöshetspolitiska huvudfrågan som Wavrinsky introducerade i riksdagen var arbetslöshetsförsäkringen. Det gjorde han i en motion till 1908 års riksdag. I motionen framhöll han betydelsen av en ”permanent arbetslöshet”. Enligt Wavrinsky var det ytterst osannolikt att man skulle kunna avskaffa arbetslösheten helt och hållet genom olika förebyggande åtgärder. Han ville därför uppmärksamma behovet av åtgärder för den ”restgrupp” av arbetslösa som alltid skulle återstå. Enligt honom var det helt orimligt att denna grupp skulle tvingas anlita fattigvården.

Det kan noteras att Lundaekonomen Jacob Lundell (1813-1852) i boken "Om handtverksskrån, Näringsfrihet och Arbetsorganisation" från 1846 utvecklade tankar om arbetsförmedlingens fördelaktiga samhällsekonomiska verkningar. Lundell argumenterade för en offentlig arbetsförmedling för att minska konjunkturellt och strukturellt betingad arbetslöshet. Enskilda arbetsförmedlingsanstalter hade funnits redan tidigare. men utan att de förknippats med ett samhällsekonomiskt perspektiv på arbetslöshetsfrågan.

Staten borde i stället stödja och delfinansiera utbyggnaden av de fackliga arbetslös- hetskassoma. En sådan åtgärd skulle dessutom ha samhällsekonomiskt positiva återverkningar genom att den effektiva efterfrågan upprätthölls i tider då konjunk- turerna avmattades.

Arbetarrörelsen hade redan från början inriktat sig på en arbetslinje med produktiva allmänna arbeten som främsta förebyggande åtgärd mot arbetslöshet. Som komplement till denna gav man sitt stöd till förslagen på en offentlig med- finansiering av arbetslöshetskassoma. I motioner till 1910 och 1912 års riksdagar behandlades frågan om statliga allmänna arbeten. I huvudsak handlade det om omfördelningsarbeten; stat och kommuner skulle utvidga sina investeringar i nedåtgående konjunkturfaser och omvänt banta omfattningen av verksamheten när resursutnyttjandet var högt. I den senare mycket omtalade motionen till 1912 års riksdag förde man också en diskussion dock endast antydningsvis — om den permanenta arbetslösheten. Man tänkte sig att statliga arbeten skulle kunna utnyttjas för att reducera även denna arbetslöshet som en del av en mer expansionistisk politik för att förbättra resursutnyttjandet i ekonomin. I motionerna betonades att det inte var traditionella nödhjälpsarbeten som avsågs. I stället ville man åstadkomma produktivt inriktade arbeten till marknadsmässiga löner.

Riksdagen ställde sig kallsinnig till Wavrinskys motion om arbetslöshets- försäkringsfrågan, men däremot utfärdades vid flera_ tillfällen skrivelser med innebörden att stat och kommuner borde anpassa sina arbeten efter de konjunkturella svängningarna i enlighet med önskemålen i de socialdemokratiska motionerna. Dessutom gavs stora engångsanslag till allmänna arbeten med det uttryckliga syftet att öka sysselsättningen.

En grupp som har kallats "den liberala urbana intelligentian ” utgjorde i många avseenden drivkraften bakom de socialpolitiska initiativen som togs från 1880-ta1et och framåt. Flera av de initiativ som togs i riksdagen i olika socialpolitiska frågor hade i själva verket sitt ursprung i diskussioner inom Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA). Den motion som Wavrinsky presenterade vid 1908 års riksdag om offentligt finansiellt understöd till arbetslöshetskassor återspeglade diskussionerna vid den fattigvårdskongress som CSA organiserade 1906. Vid denna kongress framhävde flera talare betydelsen av att separera åtgärderna för arbetslösa från den ordinarie fattigvården. En arbetslöshetsförsäkring förespråkades framför fattig— vårdsunderstöd, produktiva allmänna arbeten föredrogs framför nödhjälpsarbeten och betydelsen av en utvidgning av de offentliga arbetsförmedlingarna markerades. I den sistnämnda frågan togs också ett steg framåt redan 1907, när staten började anslå medel för en samordning av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna i landet. 1910 inrättades en särskild tjänst som statlig arbetsförmedlingsinspektör.

AK och den nya arbetslöshetspolitiken

I samband med krigsutbrottet 1914 inrättades Arbetslöshetskommissionen (AK). Nu utvecklades således en separat statlig institution för arbetslöshetspolitiska insatser, helt skild från fattigvårdsorganisationen. Men formerna för den verksamhet som utvecklades i AK:s regi skilde sig inte mycket från den traditionella fattigvården. Principerna för de nödhjälpsarbeten som så småningom kom att dominera AK:s verksamhet baserades helt på marknadsliberala grundsatser, det gällde löne- sättningen såväl som verksamhetens inriktning. Lönenivåema vid AK:s arbeten skulle vara lägre än på den öppna arbetsmarknaden. De arbeten som utfördes skulle inte heller på något sätt kunna inkräkta på enskilda företags verksamhetsfält. Det var följaktligen inte alls tal om de produktiva allmänna arbeten som framhållits så starkt under åren före kriget, trots den påtagliga politiska konsensus som då rådde i frågan. AK utsattes därför redan från början för hård kritik från olika politiska läger. I den högerinriktade publikationen Svensk tidskrift beskylldes AK för att inte vara något annat än en parallell fattigvårdsinstitution, om än i statlig regi.

Grundsatserna för den arbetslöshetspolitik som diskuterades under 1900—talets första år, bl a i de socialdemokratiska motionerna till 1910 och 1912 års riksdagar, återkom sedan i den ”nya ” arbetslöshetspolitik som utvecklades efter att koalitionen mellan socialdemokraterna och bondeförbundet tog över regeringsmakten vid 1930—talets början. AK—politiken avvecklades därmed successivt. Nu blev produkti— va allmänna arbeten huvudingrediensen i arbetslinjen samtidigt som en bredare socialpolitisk reformoffensiv inleddes. Man löste dessutom frågan om ett statligt stöd till arbetslöshetskassorna enligt Gent-principen — d v s staten gav bidrag åt redan befintliga och fackligt organiserade arbetslöshetskassor.

Nya inslag i arbetslöshetspolitiken under och efter 1930—talet

Den inhemska såväl som den engelska ekonomiska och sociala forskningen upp- muntrade en statligt intervenerande politik som bröt med den ekonomisk—liberala doktrin som dominerade den politiska debatten under 1920-talet. Återigen — precis som under 1880 — och 1890 talen — hävdades att den renodlat liberala natio- nalekonomin inte längre gav svaren och lösningarna på de problem som präglade det ekonomiska och sociala samhällslivet. Det interventionistiska perspektivet i sociala och ekonomiska frågor framhävdes på nytt.

Det som var nytt i den nya arbetslöshetspolitik som utvecklades under åren runt 1930 var följaktligen inte den mer expansionistiska inriktningen på arbetslinjen. Betoningen på produktiva allmänna arbeten som en ingrediens i en ekonomisk politik för att höja den effektiva efterfrågan, förbättra resursutnyttjandet och

stimulera tillväxten hade funnits långt tidigare — under 1840-talets diskussioner, under slutet av 1800-talet och i de socialdemokratiska riksdagsmotionema runt 1910. Det nya var i stället de mer utbudsinriktade ingredienserna i arbets- löshetspolitiken som nu initierades och som sannolikt delvis inspirerats av arbeten av den engelske forskaren William H. Beveridge.

Insatserna mot arbetslösheten skulle samordnas med en samlad ekonomisk politik för ekonomisk tillväxt. Det innebar i sin tur att det inte räckte med efterfråge— stimulanser utan man skulle också på olika sätt befrämja rationaliserings— och fömyelseverksamheten i näringslivet. Ekonomen Gustav Cassel (1866—1945) hade redan i en bok runt sekelskiftet betonat att socialpolitiken måste utformas samhälls— ekonomiskt rationellt — d v 5 inte gå mot utan med den ekonomiska utvecklingen. Socialpolitiken skull följaktligen inte inriktas på att bevara ”status quo” utan tvärtom befrämja förändringarna i näringslivet. Dessa tankar vidareutvecklades under 1930-talet. Taylorism och rationaliseringar stod högt i kurs och bejakades dessutom av de fackliga organisationerna. Detta innebar i sin tur att arbetslöshets— politiken fick nya funktioner också den skulle inriktas på att underlätta arbets- kraftens omställning till nya förhållanden. Arbetskraftsbesparande rationaliseringar var ingenting som man skulle försöka förhindra. De var en oundviklig följd av den ekonomiska utvecklingen. Arbetslöshets- och socialpolitikens uppgift var att under— lätta dessa förändringar. Detta skulle ske på olika sätt genom att inkomsterna upprätthölls under arbetslöshetsperioder, genom utbildning som gav de nödvändiga kvalifikationema samt ett rörlighets- och informationsstöd som ledde till att ett nytt arbete erhölls i en verksamhet som var mer konkurrenskraftig.

De här tankarna präglade i stor utsträckning den s k Rationaliseringsutredningen och de diskussioner som ledde fram till Saltsjöbadsavtalet under 1930—talet. Men de skulle få ett ännu större genomslag efter kriget, då politiken inriktades på helt andra problemställningar än under mellankrigstiden. Det helt överordnade problemet blev nu att förena full sysselsättning med låg inflation. De nya idéer om en mer utbuds— inriktad arbetslöshetspolitik som framförts under mellankrigstiden vidareutveck- lades och formaliserades under efterkrigsåren i den s k Rehn- Meidnerska modellen. Fackföreningsekonomema Gösta Rehn och Rudolf Meidner förespråkade en större betoning på anpassnings— och rörlighetsinriktade insatser inom arbetslöshetspoli- tiken, och en något lägre ambition när det gällde att utnyttja finanspolitiken som redskap för att upprätthålla en hög effektiv efterfrågan och full sysselsättning. En mer flexibel, anpassnings- och utbildningsorienterad inriktning på arbetslöshets- politiken skulle befrämja strukturrationalisering, underlätta produktionstillväxt och reducera flaskhalsar på arbetsmarknaden. Genom att en sådan politik bidrog till en större rörlighet på arbetsmarknaden, skulle full sysselsättning kunna upprätthållas utan kostnader i form av snedvriden resursanvändning och hög inflation. Den solidariska lönepolitiken var också tänkt att ge ytterligare kraft åt politiken — genom att utöva ett produktivitetshöjande kostnadstryck på företagen.

I stort sett kom det Rehn-Meidnerska programmet att prägla den kraftigt utbyggda arbetsmarknadspolitiken i Arbetsmarknadsstyrelsens regi från 1950—talet och framåt. Rötterna till politiken fanns dock redan i de tankar om en rationaliserings- befrämjande arbetslöshets- och socialpolitik som utvecklades under mellan-

krigstiden.

Sammanfattnin g

Det långsiktiga historiska perspektivet ger många företräden. Det ger oss en möj- lighet att skilja ut vad som är specifikt för varje särskild period och vad som är del av ett mer varaktigt mönster för förändringar över tiden. Den svenska ekonomiska utvecklingen från 1800-talet och framåt har naturligtvis medfört en total omge- staltning av livsvillkor och sociala förhållanden. Ändå är det vissa problemkomplex och uppfattningar som ständigt kommer tillbaka. De lever kvar under ytan och tenderar att återkommer i skilda former.

De sociala frågorna var centrala för den politiska diskussionen i Sverige vid l800-talets mitt. Arbetslöshetsfrågan uppstod i sin moderna form och de första egentliga arbetslöshetspolitiska ansatsema utvecklades under 1840-talet. I debatter- na om fattigdomens orsaker och botemedel utvecklades grundvalarna för de poli- tiska förhållningssätt i sociala frågor som sedan återkommit i olika förpackningar i senare historiska skeden. Det gällde till att börja med det perspektiv som betonade politikens roll, behovet av statlig intervention och mer expansionistiska insatser för att stimulera produktion och sysselsättning. Det gällde också det mer renodlade marknadsliberala perspektivet på sociala problem; tilltron till marknadernas problemlösande och harmoniskapande förmåga utan statligt intrång och statliga tvångsåtgärder.

Dessa åsiktsriktningar i den sociala politiken återkom sedan under l800-talets slut. Nu mot bakgrund av den snabba omstöpningen av ekonomiska och sociala förhållanden i industriell och urban riktning. Återigen framhävdes uppfattningen att marknadsekonomin aldrig på egen hand skulle kunna generera acceptabla och hållbara sociala villkor utan statliga ingrepp. Och återigen betonades att politiska insatser för att upprätthålla inkomster och sysselsättning var samhällsekonomiskt rationella i den meningen att de befrämjade resursutnyttjandet och produk- tionstillväxten.

De politiska debatter som följde på 1930-talets kris avspeglade i grunden samma problemuppfattning. Det mogna och högproduktiva industrisamhället kunde aldrig skapa en tillfredsställande ekonomisk och social balans utan stora politiska ingrepp. Nu togs också de avgörande stegen mot vad nationalekonomen Johan Åkerman kallade socialpolitikens tredje etapp. Ambitionsnivån höjdes till att via en sam—

ordnad social och ekonomisk politik omforma hela den sociala strukturen i samhället.

Den politiska ambitionsnivån har följaktligen höjts och kraven på statliga insatser har stärkts under perioder präglade av snabb ekonomisk och social förändring. Det är därför ingen tillfällighet att den politiska debatten om arbetslöshet och sociala frågor följer det mönster för strukturell förändring i ekonomin som klarlagts i den ekonomisk historiska forskningen. Under brytningsskeden präglade av kris och intensiv omvandling har kraven på förändringar i politik och samhällsinstitutioner stärkts allt för att garantera social stabilitet och bättre förutsättningar för framtida tillväxt i ekonomin.

Kraven på produktiva allmänna arbeten har alltid utgjort en central ingrediens i den svenska arbetslöshetspolitiska debatten. Arbetslinjen formulerades redan vid 1800-talets mitt. Därmed förändras perspektivet på det tidiga 1900-talets arbetslös— hetspolitik. Såväl den socialdemokratiska motionen till 1912 års riksdag som de expansionistiskt inriktade beredskapsarbeten som utvecklades under 1930-talet ingick i en längre arbetslöshetspolitisk tradition. Vid mitten av 1800-talet restes frågan om arbetslinjen under inflytande av den tidens senmerkantilistiska uppfatt- ningar om statens roll och betydelse i ekonomin. Från slutet av 1800-talet var det framför allt arbetarrörelsen, och ekonomer och politiker som avlägsnat sig från de marknadsliberala doktrinema, som hävdade betydelsen av produktivt inriktade all- männa arbeten. Arbetslinjen i allmänhet och frågan om produktivt inriktade allmänna arbeten i synnerhet går alltså längre tillbaka än vad som vanligen fram- hållits i forskningen. Debatten om arbetslinjens utformning har avspeglat skilda uppfattningar om statens roll i ekonomin och tenderat att komma tillbaka under perioder då arbetsmarknaden präglats av särskilt stora omställnings- och anpass— ningsproblem.

Det långsiktiga perspektivet på arbetslöshetsfrågans utveckling sedan 1800-talets mitt gör också att vi måste revidera uppfattningarna om vad som var nytt i idé- debatten om arbetslöshetsfrågan under 1930-talet. Det nya var således inte beto— ningen på expansionistiska beredskapsarbeten utan de åtgärder som föreslogs för att anpassa arbetskraften till förändringarna i näringslivet. Tankarna om en mer utbuds- inriktad arbetslöshetspolitik kunde sedan vidareutvecklas och forma de insatser för att öka arbetskraftens rörlighet och expandera yrkesutbildnings— och omskolnings— verksamheten, som gjordes efter kriget.

De samhällsekonomiska argumenten för statliga insatser för att förebygga och lindra sociala missförhållanden har alltid framhållits mycket starkt. Den svenska modellen kan tolkas som ett resultat av önskemålen att forma ett samhälle där offentliga ingrepp för att påverka resursfördelning, inkomster och arbetskrafts-

efterfrågan skulle samordnas och samverka med näringslivets intresse av goda tillväxtvillkor. Detta är i själva verket inte bara kämpunkten i den svenska modellen utan har också varit det centrala tvisteämnet i den politiska debatt om fattigdom, social sårbarhet och arbetslöshet som har förts sedan 1800—talets mitt.

Slutord

Vi är åter inne i ett brytningsskede med nya samhällsekonomiska förutsättningar, stor arbetslöshet och förändrade sociala villkor. Arbetslöshetens orsaker skiljer sig från tidigare historiska skeden. Utsikterna för en generellt efterfrågepåverkande ekonomisk politik är dåliga. Det talar i sin tur för mer av utbudspåverkande åtgärder mot arbetslösheten _ åtgärder som påverkar arbetskraftens kvalifikationsmönster, som påverkar rörligheten och arbetskraftskostnadema samt underlättar rekrytering och nyanställning, bl a genom skatte- och avgiftsförändringar samt justeringar i arbetsrätten. Kommunala och lokala arbetslöshetspolitiska initiativ bör i större ut— sträckning komplettera statliga insatser. Huvudinriktningen måste vara att förbättra människors förutsättningar på arbetsmarknaden och minska det mänskliga och samhällsekonomiska slöseri som arbetslösheten alltid utgör. Det finns därför anledning att dra lärdom av historien och precis som i tidigare historiska skeden med stor arbetslöshet hävda arbetslinjen.

Referenser

Offentligt tryck 1840-41 års riksdag. Prästerskapets protokoll, 1.

1884 års riksdag. Motioner till andra kammare: N:o 11: Om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare m m, samt om anslag för utarbetande af förslag i dessa ämnen. 1893 års riksdag. Motioner till andra kammaren, N:o 3: Om en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning rörande lämpligaste sättet för åstadkommande genom statens försorg af en svensk "arbetsstatistik" rn rn. 1900 års riksdag. Motioner till andra kammaren, Nr 152: Om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning, huru arbetsanvisningen bör ordnas m rn. 1908 års riksdag. Motioner till andra kammaren, Nr 32. Om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning om arbetslösheten i Sverige m rn. 1910 års riksdag. Motioner till andra kammaren, Nr 185: Om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan planläggning af statens och kommunernas arbeten, att vid

uppkommande allmännare arbetslöshet största möjliga antal arbetare må kunna beredas arbete. 1912 års riksdag. Motioner till andra kammaren, Nr 250: Om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan planläggning af statens och kommunernas arbeten, att periodisk arbetslöshet motarbetas m m. Kungl. Maj:ts Nådiga Stadga angående försvarslöse och till allmänt arbete förfallne personer. SfS N:o 14 1846. SOU 1996134 Aktiv arbetsmarknadspolitik, Stockholm 1996. Särskilde kommitterades betänkande angående arbetslösheten i Stockholm, Bihang nr 27 till Beredningsutskottets utlåtanden och memorial för år 1895, Stockholm 1895. Underdånigt betänkande, med dertill hörande handlingar, angående Fattigvården i Riket, utom Stockholms Stad, jemte därmed sammanhängande ämnen, Stockholm 1839.

Övrig referenser

Bean, C. R., "European Unemployment: A Survey", i Journal of Economic Literature, 1994. Beveridge, W. H., Unemployment: A problem of industry, London 1909. Braudel, F., Vardagslivets strukturer, Stockholm 1989. Cassel, G., Socialpolitik, Stockholm 1902. Edebalk, P. G., Arbetslöshetsförsäkringsdebatten. En studie i svensk socialpolitik 1892-1934, Lund 1975. Eklund, K., "Arbetslöshetens orsaker och botemedel: En doktrinhistorisk översikt ", i Ekonomisk Debatt, nr 3 1985. Englund, K., Arbetarförsäkringsfrågan i svensk politik 1884-1901, Uppsala 1976. Heckscher, E. F., "Dagens frågor", i Svensk tidskrift, nr 1 1914. Hierta, L. J., "Är pauperismen en oundviklig följeslagare till civilisationen? En fråga i synnerhet till Biskop Agardh? " Aftonbladet 1841 02 25 och 1841 02 26. Johansson, A. L., Tillväxt och klassamarbete, Stockholm 1989. Leffler, J., Grundlinjer till nationalekonomiken eller läran om folkets allmänna hus- hållning, Stockholm 1881. Midré, G., Bot, bedring eller brad ? Om bed Ömming og behandling av sosial nöd fra reformasjonen till folketrygden, Studier i jus og samfunnsvitenskap 3, Oslo 1990. Nationalekonomisk föreningens förhandlingar 1885. Olsson Hort, S. E, "Adolf Hedin och det nyliberala ursprunget till den sociala välfärdspolitiken i Sverige”, i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 58-59 1993. Olsson, S. E., Social Policy and Welfare State in Sweden, Stockholm 1990.

Palmstierna, E., (red), Berättelse öfver förhandlingarna vid kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm den 4, 5 och 6 oktober 1906, Stockholm

1907. Schön, L., Omvandling och obalans — mönster i svensk ekonomisk utveckling, bilaga 3 till LU 95, Stockholm 1994. Steiger, O., "Till frågan om den nya ekonomisk politikens tillkomst i Sverige ", i Arkiv för studier i arbetarrörelsens historia, nr 1 1971. Thurow, L., Nollsummesamhället, Stockholm 1981. Tittmuss, R., "Generell eller selektiv socialpolitik", i Idéer om välfärd, del 2, Borgå 1990. Åkerman, J., Nationalekonomiens utveckling, Lund 1951.

Lågkonjunktur eller systemkris — vad betyder det för jobben?

Åke Sander & Jan Holmer, Göteborgs universitet

Antalet personer utanför den ordinarie arbetsmarknaden, personer utan ”riktiga jobb”, har under l990-talet ökat radikalt i Sverige. Enligt vissa beräkningar saknar i dag drygt 25% av den ”möjliga arbetskraften i landet ett riktigt jobb. Som resultat av bl a detta har den på senare tid kanske mest diskuterade frågan blivit: Var finns jobben? Frågan diskuteras i dag på alla nivåer i samhället — från förorternas köksbord till Rosenbads konferensbord. Många försök till svar har också givits. Även om de flesta är vaga och svåra att tolka verkar två typer av svar möjliga att vaska fram.

Den ena kretsar, mycket förenklat, kring att orsaken till bristen på jobb är att vi befinner oss i en extremt lång och djup lågkonjunktur. Botemedlet består bl a i att om vi börjar konsumera mera varor och tjänster så kommer våra tidigare arbetsgi- vare inom både privat och offentlig sektor att (åter) anställa oss i synnerhet om vi kontinuerligt ägnar oss kompetensutveckling och vi kan återupprätta den tidigare så framgångsrika svenska modellen med dess kombination av hög tillväxt och låg arbetslöshet.

Den andra typen av svar går, lika förenklat, i stället ut på att det vi nu sedan 1980- talet ser hända i Sverige (och världen) är något mycket radikalt. Det är början på en total och radikal omstrukturering av inte enbart arbetslivet utan av hela samhället. De försvunna jobben kommer aldrig tillbaka. Framtidens jobb får sökas i andra lösningar — nya sociala ekonomier m m — än ökad konsumtion, reguljära anställ- ningar etc.

I mycket grova drag kan både bakgrund till och förutsättning för problematiken sägas bestå i de omvälvande förändringar som samhälle och arbetsliv genomgått de senaste åren.

Vi har i vår tid på den internationella scenen upplevt många exempel på att det nästan otänkbara blivit verklighet: Berlinmurens fall, det kalla krigets slut, religio— nens återkomst på den politiska scenen, etniska konflikter har blivit vardagsmat, ekologisk kris, flykting- och migrationsexplosion, ekonomisk kris och tvåsiffriga arbetslöshetstal i på de flesta håll i Europa.

Analogt har vi i Sverige fått uppleva: sjunkande BNP, krympande industribas, växande arbetslöshet, stigande budgetunderskott, sjunkande kronkurs, finanskris, banksocialisering, svindlande fallskärmsavtal, kommunala kriser, rekord i konkur- ser, växande flyktinginvandring, etniska och sociala motsättningar, politikerförakt, etc. Dessa förändringar har medfört att relativt stora grupper i samhället har kommit

i riskzonen att inte bara tappa fotfästet på arbetsmarknaden utan i samhället som så- dant. Symptomen är alltså många på att arbetsmarknad, ekonomi och samhälle i stort inte fungerar.

Hur det nu än i detalj är med detta så verkar det klart att framtidstro och utvecklingsoptimism i stor utsträckning har förbytts i pessimism och Götterdämmer- ung—stämningar. Fler och fler spår i svart och menar att grundvalarna för den typ av materiellt rikt liv i demokratiska och relativt jämlika välfärdssamhällen vi i Sverige och i Väst i allmänhet vant oss vid de senaste femtio åren, nu är hotade. Och de flesta av oss förstår inte vad det är som hänt. Somliga säger, som vi sett, att det ”bara” är en exceptionellt lång och djup lågkonjunktur. Andra menar att det är något mycket mer omstörtande, att vi är på väg in i en ny tidsålder.

Vi skall i den här artikeln till att börja med visa på hur man kan uppfatta förän— dringar och den allmänna samhälleliga utvecklingen. Sedan kommer vi att se på vad som hänt med arbeten och arbetstillfällen. Med det som bakgrund skall vi till sist spekulera något över var de framtida jobben verkar finnas och vad det kan betyda för det svenska samhället.

Tankar om förändringar

Förändring är en av den empiriska verklighetens mest grundläggande egenskaper. Att allt i denna verklighet befinner sig i ständig förändring uttryckte t ex redan Hera- klei*tos cirka 500 f Kr som att ”alltingflyter”. Enligt honom stiger ingen människa någonsin ner två gånger i samma flod: andra gången är både hon och floden för- ändrade och därmed annorlunda. Idén om alltings inneboende föränderlighet (och förgänglighet) är lika central inom såväl indiskt, speciellt buddhistiskt, som bibliskt tänkande (se t ex Predikaren) från ungefär samma tid. Det är alltså inget nytt. Man har länge varit medveten om att människor, arbeten och samhällen alltid och överallt är stadda i förändring, liksom att dessa förändringar kan vara av olika slag, olika snabba, olika genomgripande och, så att säga, gå åt olika håll.

I kulturer och samhällen utanför de senaste århundradenas västerländska tradition har man i princip uteslutande föreställt sig den historiska processen som en degene- ration från en passerad guldålder. Guldåldem, paradiset, harmonin mellan himmel och jord, etc fanns i början av historien. Sedan ”gick något snett” och nedgången började. Så ser det i mycket grova drag ut inom såväl konfusiansk (kinesisk), brahmansk (indisk) som judisk och tidig kristen mytologi.

Under påverkan av naturvetenskapernas experimentella metoder som givit oss makt att kontrollera vår värld, har vi sedan ca 150 år däremot haft en seglivad benägenhet att tro att historien i stället går åt andra hållet; från lägre, mindre utvecklade former och tillstånd till högre och mer utvecklade. Och detta har gällt

alla områden: vetenskap, ekonomi, kultur, politiska system, sociala system och seder och bruk, etc. .

Denna uppfattning som i spekulativ form nådde sin höjdpunkt med Hegel fick sin ”vetenskapliga ” formulering och legitimering när Darwin i mitten av 1800—talet publicerade Arternas Uppkomst.

Dessa evolutionsteorier fångade snabbt västvärldens tänkare i något av ett järn- grepp. Synen på den mänskliga historien som en kvalitativ förändringsprocess mot ökande civilisation blev snabbt till en sanning. Att utvecklingen gick i en bestämd riktning, och att vi i Väst ledde den, var det snart ingen som ifrågasatte.

Till teorin om kulturell evolution kopplades snart även "moderniseringsteorin ”. Denna säger i grova drag att för att uppnå ekonomisk och social välfärd måste de ”underutvecklaa'e länderna och deras folk förändra sina traditionella institutioner, normer och värderingar och anpassa sig till den moderna västerländska modellen av marknadsekonomi, urbanisering, industriell produktion och politisk och annan by- råkrati. De måste även skifta sina lojaliteter från byn, stammen, den religiösa och etniska gruppen till nationen och staten med vidhängande institutioner. Den väster- ländska samhällsformen betraktades från sent 1800—tal okritiskt som högsta sam- hällsform. Evolutionsteoretiskt tänkande är fortfarande, trots vissa bakslag under senare år, djupt inbäddat i det västerländska kulturella medvetandet. Majoriteten av våra politiker och ”vanliga människor” verkar t ex fortfarande övertygade om riktigheten i att, i termer av t ex U—hjälp eller bistånd, exportera våra olika kulturella, vetenskapliga och ekonomiska idékomplex och med dem följande institutioner och praktiker, normer och värden till de 3 k utvecklingsländerna.

Förändring, liksom tänkande och spekulation kring förändring, är alltså inget nytt fenomen. Nytt är inte heller att människor i allmänhet på det hela taget reagerar ne- gativt och med oro mot genomgripande förändringar och försöker värja sig mot dem — åtminstone när de sker snabbt och på ett sätt man inte kan påverka, överblicka och förstå. Det verkar t o m finnas någon form av generell mänsklig aversion mot att inte veta och förstå vad som håller på att hända, mot att inte kunna förutse och planera. Sådant ger lätt en känsla av vad Durkheim kallar anomi; meningslöshet och kaos.

Typer av förändringar

Mycket grovt brukar man om förändringar säga att de kan vara av två typer eller slag. Det kan å ena sidan vara fråga om förändringar som så att säga sker inom ra- men för ett givet systems egna interna betingelser. Systemet förändras med andra ord utan att den typ av system det är fråga om förändras. Larven växer, blir större och skiftar färg. Å andra sidan kan det vara fråga om förändringar i ett system som är sådana att de leder till att systemet som sådant förändras; en typ av system över- går genom förändringen till att bli en annan typ av system med mer eller mindre

radikalt annorlunda egenskaper än det tidigare systemet. Larven blir till fjäril. Syste- met överskrider genom förändringen sina egna interna betingelser.

Dessa två typer av förändringarhar naturligtvis varit kända länge och har genom historien använts inom många olika sammanhang. Ett välkänt exempel är Marx förklaring av skillnaden mellan den typ av förändringar som sker inom en samhälls- form (bestämd av bl a sina produktivkrafter och produktionsförhållanden och deras relationer till varandra) och den typ som leder över från en samhällsform till en annan, t ex från feodalism till kapitalism — revolutioner.

En annan användning av, i vid bemärkelse, denna skillnad mellan olika slag av förändringar som fått stor betydelse inom vetenskapen, och som även påverkat vårt vardagliga tänkande, är den av Thomas Kuhn framlagda s k paradigmteorin. Ett paradigm är enligt Kuhn ungefär en teoretisk och kognitiv struktur som anger hur forskningsobjekt skall förstås, vilka teorier, metoder och observationer som är rele- vanta och riktiga samt kriterier för god vetenskap. Ett paradigm kan grovt sägas vara den medvetandestruktur som styr en forskares eller ett forskarsamfunds tänkande och upplevande.

Denna teori om paradigms funktion inom vetenskapen förekommer ofta i moderna samhällsvetenskapliga diskussioner i en mer generaliserad form. Här innebär den i stora drag att vad än en människa upplever, tänker, vet, tror, tycker, etc, så styrs detta av ett historiskt, kulturellt, socialt och samhälleligt bestämt paradigm.

Ett paradigm i denna betydelse är alltså den mentala struktur som påverkar och formar vad en individ upplever, tänker och vet. Det är utifrån paradigmet individen får svar på frågor av typen ”vad är detta? ", ”vad betyder detta? och ”vad pågår här?", liksom på frågor som ”hurdan är världen?”, ”hur utvecklas världen ?”, ”vem ärjag? ”vad skall/bör jag göra här och nu? Paradigmet bestämmer alltså vad som i en given situation uppfattas som problem(atiskt) och vad som inte är det liksom hur man tror man bäst skall/bör tackla problemen, vad man bör/kan göra åt dem.

För att använda en sliten liknelse kan vi säga att ett paradigm utgör ett färgat glas för världen genom att utgöra betingelserna för möjligheterna av att uppleva och leva i en viss typ av värld överhuvudtaget.

Varje tidsålder, kultur och samhälle förser sina medlemmar med färgade glas av det här slaget. Dessa färgade glas är, när de väl en gång har införlivats i individen, oftast osynliga och omedvetna för henne. Ett paradigm i denna bemärkelse är med andra ord normalt inte föremål för vår erfarenhet, utan snarare själva förutsätt- ningarna eller betingelserna för våra erfarenheter. Kort sagt: det sätter gränserna för vad dess bärare kan uppleva, tänka, känna, o s v; det sätter gränserna för hennes värld.

Vetenskaperna utvecklas enligt Kuhn på två sätt. Dels utvecklas de genom att vetenskapssamfundet genom sin forskning svarar på fler och fler av de frågor som

går att ställa inom det rådande paradigmets ramar. Dels utvecklas vetenskaperna genom paradigmskiften. Ett exempel på ett paradigmskifte är övergången från en geocentrisk teori eller världsbild till en heliocentrisk.

En viktig tes i Kuhns teori är att då det inte existerar inte något övergripande, neutralt kriterium med vilket två konkurrerande paradigm kan jämföras och bedö- mas, är paradigmskiften icke—kumulativa, språngvisa och arationella processer. Man kan så att säga inte se och förstå ett paradigm inifrån ett annat. Likaså kan två perso- ner med hemhörighet i var sitt paradigm inte på ett meningsfullt sätt förstå och kommunicera med varandra.

Paradigmskiften återföljs bl a därför alltid av kriser inom vetenskapen. Den gamla ”kartan över verkligheten blir oanvändbar och nya ännu inte är ritade. För dem som genomlever ett paradigmskifte upplevs det ofta som om både kartan och verkligheten förändras samtidigt, men på olika sätt.

Förändringar som tre epoker

Denna typ av resonemang har använts av s k framtidsforskare, bl a Daniel Bell och Alvin Toffler, för att beskriva och förklara den allmänna historiska och samhälleliga utvecklingen.

Enligt deras sätt att se kan den hittillsvarande mänskliga historien, med avseende på försörjningssätt, i grova drag delas in i tre olika epoker.

Under den första av dessa epoker var den i det närmaste helt dominerande syssel- sättningen — eller arbetet om man så vill — att söka det man behövde för sin överlev- nad där det gick att finna. Människorna var nomader som efter naturens växlingar och rytm flyttade runt på basis av var föda och jaktbyte och annat man behövde en- klast kunde finnas. Jakt och samlande var grunden för livet, ekonomin, kulturen, makten, familjen och politiken. Arbete, produktion, social organisation och livssätt styrdes i stort sätt helt av detta kringflackande produktionssätt.

Den andra epoken inleddes i och med att kunskaperna om jordbruket (om skörd och sådd liksom om boskapsskötsel) växte fram. Människorna kunde nu genom ökade kunskaper om och kontroll över naturen med relativt stor säkerhet producera det man behövde för sitt uppehälle där man var. Man behövde inte längre flacka runt och leta eller jaga efter det där det fanns. Människan blev bofast. Jorden och jordbruket var under denna epok basen för livet, ekonomin, kulturen, makten, familjen och politiken. Arbete, produktion, social organisation och livssätt styrdes av detta faktum.

Övergången från nomadiserande till bofast livsform utgjorde enligt detta sätt att se en revolution, ett paradigmskifte, för människorna. Den typ av kunskaper, erfa- renheter och färdigheter, som inom den första epoken kunde göra en individ eller grupp av individer rik, mäktig och framgångsrik, förlorade sitt marknadsvärde till

förmån för nya typer av kunskaper, erfarenheter och färdigheter. Det gamla sättet att försörja sig och leva blev to m snart betraktat som ett störande element bland de nya bofasta jordbrukarna. Stora konflikter uppstod också mellan dem som inte kunde (eller ville) anpassa och ställa om sig och dem som lärde sig. Den feodala, starkt hierarkiska och mycket kontrollerande samhällsstruktur som växte fram inom den andra epoken gick helt på kollisionskurs med den första epokens fria och rörliga samhällsstruktur.

Under större delen av denna jordbruk— och hantverkssamhällesepok var uppemot 75—80% av den arbetande befolkningen sysselsatta inom jordbruk och enklare hant- verk. Denna sektor utmärktes ekonomiskt av två viktiga drag. Det ena var att arbeta- rens arbetsinsats inte producerade stort mycket mer än hennes egen bärgning. Det blev med andra ord på det hela taget ett mycket litet produktionsöverskott som kunde användas för att föda dem som inte själva var direkt eller indirekt sysselsatta i den direkta produktionen. Det andra var att det fanns en ganska direkt relation mel- lan hur många som arbetade i produktionen och hur mycket som producerades. Ju fler som arbetade desto mer blev producerat och desto bättre blev det ekonomiska resultatet.

Den andra epokens samhälle visade sig ha en mycket stor intern utvecklingspo— tential. Epoken varade med enbart ”inomparadigmatiska” förändringar i princip fram till industrialismens genombrott.

Den tredje epoken började i det vi nu kallar I—världen för något hundratal år se— dan. Denna epok växte, mycket grovt uttryckt, fram ur det faktum att människan uppfann och lärde sig utnyttja och tämja andra energikällor än sina och sina husdjurs muskler: tex ångmaskinen, elektriciteten och förbränningsmotorn. Detta ledde till en mängd nya tekniker, inte minst inom jordbruket där traktorer och mekaniska skörderedskap, tillsammans med nya grödor och sätt att berika jorden, bokstavligt talat revolutionerade verksamheten. På likartat sätt revolutionerade de nya upp- finningarna och teknikerna den gamla hantverksproduktionen. Även administra- tions—, kontors— och kommunikationssektorerna revolutionerades av nya upp- finningar och tekniker som t ex skrivmaskin, telefon och telegraf. Därtill kom att den nya tekniken revolutionerade transportväsendet.

Industrialismens framgångar kan mycket grovt sägas bygga på dels att man fann på sätt som möjliggjorde att även outbildad och okvalificerad arbetskraft kunde bli högproduktiv genom insatser av på dessa uppfinningar byggd maskinell teknik och industri, dels på i det närmaste obegränsade tillgångar på billiga råvaror och billig energi (speciellt kol och olja). Vid en stor mekaniserad fabrik med löpandebandst- eknik och standardiserad produktion producerade varje arbetare mångdubbelt så mycket som tidigare hantverkskollegor i sina små verkstäder. På jordbrukssidan var utvecklingen minst lika dramatisk. Enbart under 1900—talet har andelen människor sysselsatta inom jordbruksproduktion t ex minskat med mer än 95%.

Den industriella revolutionen påverkade naturligtvis inte endast produktionen. Hela samhället förändrades med den och människorna måste anpassa sig. Lönearbetet blev så småningom under denna epok den dominerande arbetsformen och basen för livet, ekonomin, kulturen, makten, familjen och politiken. Arbete, produktion, social organisation och livssätt anpassades helt till detta faktum.

Industrialismen ledde, bl a genom en våldsam urbanisering och övergången från stånds— till klassamhälle, inte enbart till att en ny typ av samhällsorganisation växte fram. Även nya typer av sociala och kommunikativa mönster mellan människorna växte fram. Industrialiseringen ledde i alla I—länder, om än i olika grad, till att sam- hällena i fråga i ökande grad tog över ansvaret för sina medborgares behov. Sam- hällena förändrades från 5 k svaga samhällen mot starka välfärdssamhällen. Detta innebär, mycket förenklat, att primärgrupper som t ex storfamiljen eller klanen för- lorade sin roll som individens och samhällets centrala enhet. Fler och fler av dess funktioner togs över av gemensamma samhälleliga institutioner. Förskolor och sko- lor tog över barnens undervisning och stora delar av deras socialisation, sjukhus tog över omvårdnad, försäkrings—, arbetslöshets— och pensionskassor tog över det soci- ala skyddet och ålderdomshem tog över äldreomsorgen. Från att ha varit oavlönat arbete i primärgruppen införlivades därmed också vård och omsorg i lönearbets- sfären.

På väg mot en fjärde epok?

Sedan några år sägs nu Sverige och även flertalet andra I—länder — befinna sig i kris. Symtomen på krisen är, som vi ovan antytt, många. Att vi de senaste åren har genomgått stora och snabba förändringar" är oomtvistat. Omtvistat' är dock vilken typ av förändring det rör sig om. Är den inomparadigmatisk (m a o en extremt lång och djup lågkonjunktur mom ramen för industrisamhällesepoken) eller är det en revolu- tionär förändring, industrisamhällets övergång i en annan samhällsepok, en över- gång till det samhälle som omväxlande kallas bl a det post—industriella samhället, informationssamhället, datasamhället, det elektroniska samhället, mäklarsamhället och K—samhället (där ”K står för bl a kunskap, kreativitet, kommunikation, kon- kurrens och kompetens)?

Det är viktigt att vi inte misstar oss och tror att frågan huruvida vi är inne i en in- omsystem— eller mellansystemkris enbart skulle vara av akademiskt intresse. I och med att alla verkar vara överens om att vi är i kris och att vi behöver någon form av bot mot den är det naturligtvis av yttersta vikt att veta vari krisen består. Det är inom detta fält som inom medicinen. Man måste veta vari sjukdomen består — och helst även vad som orsakat den, liksom vad man vill uppnå för tillstånd med behand- lingen innan man på ett framgångsrikt sätt kan välja botemedel. Utan dessa kun- skaper uppnår man i bästa fall endast tillfällig symptomlindring. Ofta förvärrar man

snarare tillståndet. Om det är en inomsystemkris är vissa åtgärder relevanta. Är det å andra sidan en mellansystemkris, kan dessa åtgärder vara dysfunktionella, de kan endast förlänga och förvärra krisen.

Vad kan då sägas om den fjärde epoken, vad vi nu än skall kalla den? Ofta sägs att den började så smått för cirka tjugo—tjugofem år sedan då industriepoken hade nått sin kulmen. Två speciella händelser i början av 1970—talet sägs ofta symbolisera dess ankomst: dels framtagandet av mikroprocessorn och den därmed följande da- torutvecklingsexplosionen, dels (den första) oljekrisen med åtföljande energikris. Dessa ”händelser” visade för många dels att vårt industrisamhälle med sitt beroende av stora mängder billig energi och billiga råvaror var sårbart, dels att alternativ till de dåvarande energikrävande processerna var möjliga.

Dessa två händelser i kombination ledde till inledandet av något som enligt många kommer att bli minst lika genomgripande som det som skedde när ångmaskin, explosionsmotor och elmotor ersatte muskelkraft som energikällor i produktionen. Vad vi på 70—talet såg var födelsen av det 3 k snabba samhället. Det är, menar man, ett samhälle där tillgång till kunskap och kommunikation snarare än över traditionella produktionsmedel kommer att utgöra basen för framgång, in- flytande, makt och rikedom. Maktens motsatspar kommer inte längre, som i industriepoken, att finnas mellan dem som bara äger sin arbetskraft och kapital— och produktionsmedelsägama, utan också — och snarare mellan dem som har respek— tive dem som inte har tillgång till och kan använda högteknologin och dess informationsflöden.

Den demografiska och ekonomiska utvecklingen

Frågan om vem som har och inte har makt bör också ställas i relation till den demo- grafiska, politiska och ekonomiska utvecklingen. I början av seklet uppgick jordens befolkning till cirka 1,6 miljarder. Femtio år senare hade den ökat med en dryg mil- jard. Nu är vi cirka 5,5 miljarder, varav cirka 4 miljarder lever i utvecklingsländ- erna. Långsiktiga bedömningar av befolkningsutvecklingen är vanskliga att göra. Relativt säkert är dock att vi med nuvarande ökningstakt på 100 miljoner per år kommer att vara uppe i cirka 6,3 miljarder vid nästa sekelskifte och runt tio miljarder om cirka 40 år. Hur många vi kommer att vara om 150—200 år ges olika scenarier för; i bästa fall runt 11—12 miljarder i sämsta över 20. Redan de närmaste decenniernas ökning kommer att leda till stora belastningar på många samhällen med risk för överutnyttjade resurser, ekologisk förstöring, ökande fattigdom och social oro.

Denna befolkningstillväxt är regionalt mycket ojämnt fördelad. Närmare 97% av den beräknas inträffa i världens fattiga områden, varav drygt hälften inom områden som har islam som kulturell och religiös tradition. I—ländernas befolkningar kommer

att minska framöver. Vid sekelskiftet kommer deras befolkning att utgöra c 15% av världens totalbefolkning, runt 2025 under 10%.

Redan i dag lever stora delar av utvecklingsländernas befolkningar i hopplös misär. Bristfällig undervisning, dåliga bostäder, undernäring, täta infektioner och annan sjuklighet och hög barnadödlighet är enbart några exempel på denna misär. Utsikterna att detta skall förbättras för dem, deras barn och barnbarn är i det närmaste obefintliga. Ytterligare en anledning till detta är att arbetslösheten bland dem förväntas öka starkt framöver. I dag uppskattas arbetslösheten i utvecklingslän- dema till cirka 700 miljoner. Redan detta orsakar enorma problem, inte minst i form av urbanisering. Enkom för att hålla takten med utflödet av ungdomar på arbets- marknaden måste man i utvecklingsländema skapa minst 40 miljoner nya arbetstill- fällen per år fram till 2025. Att dessa förhållanden kommer att leda till ökad migra- tionsbenägenhet mot de rika(re) delarna av världen är ingen vågad hypotes.

Migrations— och flyktingutvecklingen

Människor har i alla tider flyttat runt i världen. Dessa folkomflyttningar har dock ac- celererat under vårt århundrade. Ökningen har haft två speciella accelerationspunk- ter: en runt 1945 och en vid mitten på 1980—talet.

1 0 M (the International Organisation for Migration) uppskattade 1990 antalet internationella migranter och flyktingar till cirka 80 miljoner. I dag beräknas antalet till drygt 100 miljoner. Därtill kommer drygt 15 miljoner s k internflyktingar. Dessa människors påverkan på världen i bl a politiskt, ekonomiskt och socialt hänseende är av olika skäl, av vilka några skymtat ovan, långt större än deras rena andel av världspopulationen kanske låter påskina. Migrations— och flyktingrelaterade pro— blem är sedan några decennier inte enbart ett Tredje Världenproblem. I mitten på l970—talet var antalet asylsökande per år i Västeuropa kring 15 000, i början på 1980—talet ca 70 000, under andra halvan av 1980—talet ca 200 000, år 1990 drygt 400 000 och 1992 var antalet ca 700 000. Den totala invandringen till Västeuropa 1992 beräknades till ca 3 miljoner människor. Bl a senare års konflikt 1 f d Jugoslavien har ytterligare spätt på dessa siffror. I dag beräknas antalet människor i Västeuropa med migrations— eller flyktingbakgrund till drygt 20 miljoner. Senare års utveckling inom migrationsområdet har i många länder i Europa lett till politiska, ekonomiska och sociala svårigheter. Migrationsrelaterade problem har blivit ett strukturellt fenomen i många europeiska länder. Intolerans mot oliktänkande och mot människor av annan kultur och ras har tilltagit i såväl Europa som resten av världen. Politiska partier med ”invandrarproblemet" som huvudfråga har t ex vuxit sig starka. Detta, i kombination med att de invandrade befolkningarnas relativa storlek kommer att öka inom de flesta västeuropeiska länderna, gör de etablerade europeiska politikernas ökande engagemang i frågan begripligt.

Från det att Helmut Kohl hösten 1991 utpekade rnigrationsfrågan som den, efter D—markens stabilitet (sic!), viktigaste politiska framtidsfrågan i Europa har en lång rad specialiserade ministermöten, med ministrar från EG/EU, OECD, EFTA, G—7, G—24, etc, hållits om migration. Från och med 1992 har fler och fler ministrar och statschefer fallit in i kören som, med Douglas Hurd's ord, hävdat att ”Immigration is the most serious problem facing Europe”. Allt oftare framställs det t o 111 som en ”framtidens ödesfråga ”, som att den under 2000—talet kommer att inta en analog roll i samhällsförändringen till den som industrialisering, modernisering och klasskamp gjort under 1800— och 1900—talen.

Etniska och religiösa konflikter

De redan kort skissade trenderna bidrar dessutom till att skapa eller tillspetsa kon- flikter som ytterligare genererar migration och flyktingskap vilket i sin tur ofta ska- par nya konflikter i och med att nya etniska och/eller religiösa minoriteter skapas ge- nom folkomflyttningar. Oplanerade och okontrollerade folkförflyttningar har alltid lett till svåra sociala och ekonomiska problem. Det är förhållanden som inte sällan utnyttjas av politiska opportunister i försöken att främja sin egen karriär, makt och rikedom. Inte sällan leder detta till allvarliga konflikter, ofta med våldsinslag, i vissa fall till en stark inre samhällsupplösning. Sådan inre samhällsupplösning ser vi ock— så i dag av andra orsaker. En sådan är ekonomisk nedgång som, speciellt om det sker i kombination med statsmaktens politiska försvagning, får tidigare undertryckta etniska och/eller religiösa motsättningar att explodera.

Dessa motsättningar är dock, vilket måste understrykas, sällan av ”rent" etnisk eller religiös karaktär, utan oftast orsakade av tidigare ojänm ekonomisk utveckling eller tillgång till politisk makt i landet. Ex—Jugoslavien är här ett närliggande exempel. De hari regel sitt ursprung i att någon grupp haft kontroll över makt och statsapparat och utnyttjat detta för egna syften. När sedan deras makt över kontroll- apparaten, som höll de missnöjda grupperna i schack, av någon anledning försvagas dyker genast ett mer eller mindre stort antal etniska och/eller religiösa (i bland till synes nya) grupper eller minoriteter upp och gör anspråk på makt, autonomi eller självständighet. Under senare år har vi över i princip hela världen kunnat bevittna hur fler och fler kulturella, etniska och religiösa minoritetsgrupper utan tillgång till egen statsmakt börjat ställa krav på ökad makt och självbestämmanderätt, samt hur de rörelser som driver dessa krav blivit mer militanta.

Frågan om Sveriges framtida utveckling kan varken diskuteras eller besvaras på ett rationellt sätt med bortseende från bl a dessa internationella utvecklingstrender. Ytterligare sådana trender man, trots att vi här inte har utrymme att gå in på dem, måste ta i beaktande är: ökande ekologisk förstörelse, ökat globalt resursutnyttjande, ökande global ekonomisk snedfördelning, ökande hot från nationalism, rasism och

fundamentalism, ökande risker för geopolitiska konflikter av typ Nord— Sydkon- flikter inklusive s k civilisationskonflikter, t ex mellan den Kristna och den Islamiska världen.

Därtill kommer 5 k interdependenseffekter av den ekonomiska och politiska internationalisering och globalisering som nu pågår. Enskilda länders förmåga att självständigt påverka, styra och bestämma över bl a sin ekonomi och sin ekonom- iska politik blir i ökande utsträckning begränsad. Till listan läggs ibland även faran från doktrinära, ”fundamentalistiska ” ekonomiska synsätt och system (bl a repre- senterade av vissa typer av multinationella företag) som nu kan ses utveckla sig.

Sverige — ett heterogent samhälle

För Sveriges del vill vi ge ytterligare en innebörd åt en eventuell fjärde epok, och den rör våra invånare. Sverige har på kort tid förvandlats från ett i flera avseenden homogent land till ett heterogent. Det framgår av befolkningens sammansättning vad gäller födelseland, etnicitet och religion. 1900 var 0,2—0,3% av befolkningen född utomlands. Det var bland de lägsta talen i Europa. Situationen förändrades inte mycket fram till andra världskriget. I samband därmed tog Sverige emot cirka 250 000 flyktingar. 180 000 av dessa var nordbor som i princip samtliga återvände efter krigsslutet. På 60—talet accelererade invandringen igen genom en relativt stor arbetskraftsimport. Denna invandring slutade i princip helt i och med arbetskraftsin- vandringsstoppet 1972. Under 80— och 90—talen kom i stället asylinvandringen. Detta ledde till stora förändringar i och med att de största grupperna av dessa kom från länder utanför den s k västerländskt—kristna kulturtraditionen. Många av dem hade bakgrund i av islam dominerad kulturtradition. Andelen utomeuropéer bland utlänningarnai Sverige var 1970 7%. 1980 var den 18% och 1990 34%.

Hur många invandrare som i dag finns i Sverige beror på hur man definierar. Enligt den vidast använda definitionen är de drygt 1,6 miljoner (ca 17% av totalbe— folkningen). Utgår vi i stället från utlandsfödda blir siffran drygt 900 000 (cirka 10% av totalbefolkningen). Av dessa är ca 1/3 nordbor, 1/3 utomnordiska européer och 1/3 utomeuropéer. Med tanke på Sveriges historiska homogenitet, och därmed följande ovana att hantera heterogenitet, och den korta period under vilken dessa människor, speciellt då de utomeuropeiska, har kommit till Sverige, kan förändring- arna i den svenska populationens sammansättning och därmed vidhängande förän- dringar i normer och värderingar, beskrivas som revolutionära.

Enligt en brittisk forskare gäller att Sverige har ”undergone a greater trans- formation in its character as a result of immigration than any other European country since ] 945 ".

Denna dramatiska förändring av Sverige vilken också, som Mauricio Rojas gör, kan uttryckas som att bara två länder i Västvärlden har haft större relativ andel

utlandsfödda i sina befolkningar än Sverige har i dag, nämligen Argentina och USA, och det var på 20—talet.

Vad händer med arbetena?

Vi har redan sett hur införandet av högteknologi inom industrin har lett till att stora mängder arbete som traditionellt utförts av mänskliga arbetare har tagits över av ”robotar” och på annat sätt automatiserats. Mängder av människor har härigenom friställts . Naturligtvis har nya jobb samtidigt uppstått. Dock har de som förlorat job- ben inom industrin dels i regel fel kunskaper och färdigheter för dessa jobb, dels är de (åtminstone ännu så länge) för många för de nya jobben.

Denna typ av förändringar bekräftas även i en sysselsättningsstudie genomförd av OECD. Varje år sedan mitten på 1980—talet har det tillkommit cirka tio procent nya arbetstillfällen med krav på högre kvalifikationer, medan en något större andel arbetstillfällen med enklare arbetsinnehåll försvunnit. Denna strukturomvandling av arbetslivet, som också visas av att andelen av arbetskraften i Sverige sysselsatt inom den varuproducerande sektorn 1970 var 42%, 1985 29% och 2010 förväntas vara 10%, har accelererat sedan 1990. Arbetslivet kräver i ökande takt personer med både högre utbildning och med nya typer av utbildningar. Samtidigt är arbetskraftens till- skott av personer med sådana ny typer av högre utbildning enbart två till tre procent per år. Rätt kompetensutveckling av de personer som redan är i arbetskraften är där— för av strategisk betydelse dels för arbetslivets utveckling, dels för att hålla nere arbetslösheten.

Det radikala i dagens förändringar framgår av att inom I—världens länder beräknas cirka 100 miljoner arbetstillfällen inom s k traditionella yrkesområden försvinna från mitten på 1980—talet och fram till 2015—2020. Bara i Sverige har 400 000 så- dana arbetstillfällen hitintills försvunnit sedan 1990. Tendensen är likadan i nästan alla I—länder. I USA försvann t ex enligt New York Times över 43 miljoner jobb mellan 1979 och 1995.

En strukturell förändring av det svenska arbetslivet visar sig i att allt mindre arbete utförs inom vad man brukar kalla tillverkningen. Och jämfört med i dag antas endast hälften så mycket arbetskraft behövas för oförändrad produktion en bit in på 2000—talet. Utvecklingen inom denna sektor kan komma att parallellisera den som skedde med jordbrukssektorn vid övergången till industrialismen. Några decennier in på 2000—talet kommer i så fall några få procent av arbetskraften att producera till- räckligt för att tillfredsställa våra materiella behov. Som exempel har nämnts att i mitten av 2000—talet kan de bilar som världen behöver, byggas i en handfull fabriker i några länder, var och av dessa fabriker skötta av ett halvdussin yrkeskunniga arbe- tare.

De nya tjänsteområdena kan visserligen utvecklas, men troligen inte alls i den ut-

sträckning som krävs för att ta emot den arbetskraft som blir över från bl a tillverk- ningsindustrin. Och också inom dessa områden kan vi vänta oss rationaliseringar. Likaså tvingas rationaliseringar fram inom den offentliga sektorn. Det var ju denna sektor som under den tidiga rationaliseringsperioden inom industrin (under 70— och framför allt 80—talet) i stor utsträckning ”sög upp” de då inom industrin friställda genom att man där hela tiden skapade nya jobb. Detta visas tydligt av att det mellan 1970 och 1990 tillkom över 600 000 nya arbetstillfällen i denna sektor. Med detta är det dock sedan 1990 slut. Man räknar i stället med att minst ytterligare 100 000 jobb av besparingsskäl måste rationaliseras bort inom den offentliga sektorn de närmaste åren. Då alla tecken tyder på att rationaliseringarna med vidhängande friställningar inom både industri och offentlig sektor kommer att fortgå verkar det klart att det vill till veritabla synvändor inom vår sätt att se på arbete och arbets- marknad om vi vill rädda välfärdssamhället.

Arbetslöshet

Här indikerade förändringstrender i arbetsliv och arbetskraft, som kunde skönjas re- dan på l980—talet, har förstärkts efter 1990 och kan förväntas fortsätta att förstärkas. När det gäller denna utvecklings resultat i arbetslöshet finns det, som bekant, många sätt att räkna. För att se magnituden i förändringarna bör man inte enbart stirra sig blind på de i traditionell mening arbetslösa, vilka är många nog, utan också försöka se hur många som skulle ha varit 1 jobb om de hade varit efterfrågade. Dessa utgör enligt ett SIFO—projekt cirka en fjärdedel den svenska befolkningen mellan 18 och 64 år.

Det rör sig då om 1 300 000—1 430 000 människor som trots att de kan och i de flesta fall skulle vill ha ett jobb ändock av olika anledningar står utanför den ordina- rie arbetsmarknaden. Lönearbetslöshet är ur detta perspektiv inte, som vi tenderar att se det ur industrisamhällesepokens synvinkel, längre något onormalt. Den ”gamla " bilden av Sverige som framgångsrikt varuproducerande land med låg arbetslöshet stämmer inte längre. ”Treåärdedelsssamhället” är inte bara på väg — det är redan här. Dock har många av oss fortfarande kvar den gamla i indu- strisamhället grundade idealbilden av verkligheten. Den är en del av vårt paradigm, av vår verklighetsdefinition. Det finns också annat som gör att vi bl a här i Sverige har anledning att tala om en ny epok. Invandringen och etnicitetsfrågor och bl a därigenom följande heterogenitet har vi redan sett som några exempel.

Några andra i sammanhanget relevanta utvecklingstrender är att Sverige 1970 hade världens tredje högsta köpkraftsrelaterade BNP per capita. 1990 låg vi långt ner i listan, ca 10% under OECD genomsnittet. Vid samma tidpunkt hade Sverige en av världens absolut bäst utbildade befolkningar. I dag är vi i detta avseende sämre rustade än de flesta av våra konkurrentländer. Vi har inte vårdat oss om våra anstäl-

ldas kompetens. Sverige har också relativt sett tappat stora exportandelar på strateg- iska framtidsmarknader. Enligt senaste utgåvan av The World Competitivness Report är Sverige, nu nere på 15:e plats, på väg att passeras av uppåtgående länder som t ex Chile, Malaysia, Korea och Thailand. Sverige har hamnat på efterkälken.

De ekonomiska, arbetsmarknadsmässiga, etc kriserna har även lett till förtroend— ekris, framförallt mot politiker och "systemet”. Den ekonomiska krisen är alltså också en politikens, eller om man så vill, en demokratins, kris. Sverige har enligt flera bedömare från sin glansperiod på 60—talet förvandlats från en visionär förebild för många länder i världen och Europa till ett land utan visioner i ekonomisk, social och politisk kris.

Farväl till det permanenta heltidsarbetet

Sverige kan alltså, liksom stora delar av den övriga industrialiserade värden, enbart utifrån några få i denna uppsats skisserade skeenden utan överdrift sägas i accelerer- ande takt ha genomgått stora förändringar på ett stort antal dimensioner under de se- naste decennierna. Det mesta tyder också på att de förändringar vi hittills sett enbart är början på ett genomgripande förändringsskeende.

Maktutredningens slutsatser är att den svenska modellen och dess framgång var förknippad ”med en avgränsad historisk period och med dess speciella maktstruk- tur”, att de egenskaper som utmärkte denna period ”alla försvagats eller för- svunnit, att samhällsförändringarna går i riktning från den modellen och att den svenska modellen därför måste sägas ha nått en vändpunkt.”

Lönearbetet förefaller att ha upplevt sin kulmen. Den arbetsform som haft en do- minerande ställning i folkhushållet minskar i betydelse, och med den det permanenta heltidsarbetet, den farniljeförsörjare mannen, den reguljära anställningen, de vanliga arbetsgivare/ arbetstagareförhållandena m m. Industriepokens huvudsakliga typ av arbete med långvarig fast anställning, bestämda arbetstider och fast arbetsplats kommer att bli en alltmer sällsynt vara inom den kommande nya arbetsmarknaden, hur den nu än mer i detalj kommer att te sig. Inom industriepokens arbetsmarknad var stabilitet och långsiktighet ideal. Arbetaren uppmuntrades att bli vid sin läst. ”Hoppjerkor” sågs inte positivt. Det ideala livsloppet var ungefär. Först utbildade man sig till ett på förhand existerande arbete. Sedan stannade man och gjorde even- tuell karriär inom det företag, organisation eller bransch man var anställd 1. Därefter gick man i pension och fick guldklocka.

Som vi redan konstaterat talar en hel del för att varuproduktionssektorn kommer att fortsätta att öka sin produktivitet så att endast hälften så mycket mänskligt arbete om några årtionden behövs för oförändrad produktion. Om detta besannas kommer det att krävas i storleksordningen en tredubbling av produktionen, och därmed lika

mycket större konsumtion, för att få till stånd en sysselsättningsökning inom detta område. Vem skall köpa dessa varor? Trenden har ju under senare år snarare gått mot minskad än ökad konsumtion. Därtill kommer att tillväxten inom den privata tjänstesektorn också den förutsätter tillväxt inom varuproduktionen eftersom största delen av de privata tjänsterna utförs för att utveckla, marknadsföra, distribuera och försälja de varor som produceras inom varuproduktionssektorn. Även en sysselsätt- ningsökning inom detta fält skulle alltså kräva en mycket stor ökning av varupro— duktion och varukonsumtion. Detta särskilt som även den privata tjänstesektorn med stor sannolikhet kommer att utsättas för rationaliseringar.

De nya jobben

Givet att de gamla jobben minskar i betydelse, hur är det då med de 3 k nya arbets- marknadema — inom t ex informationsteknologi, dator— och upplevelseindustri? Problemet med dem är att de inte är personalintensiva (inom t ex datorunderhåll- ningsföretaget Nintendo, vilket varit ett av världens mest lönsamma och framgångs- rika företag under 1990—talet, finns t ex enbart 900 anställda med "riktiga jobb ” på en årsomsättning av tolv miljarder kronor). Vidare är problemet att när de ökar och utvecklas så är det just resultaten från dessa områden som är själva orsaken till mycket av rationaliseringarna inom de "gamla" marknaderna. De rationaliserings- effekter resultaten från de nya arbetsmarknadema ger upphov till kan därför på goda grunder med råge antas äta upp den ökande sysselsättningen inom dem.

Möjligen kommer framtidens arbetsmarknad mycket mer att likna vad som i dag redan gäller arbetsmarknaden för skådespelare, rockmusiker eller professionella is- hockey— eller fotbollsspelare. Individen eller medarbetaren kontrakteras till teamet för att man just då behöver någon med just hennes professionella och personliga egenskaper. Fungerar hon inte i teamet säljs hon i bästa fall vidare till ett annat team i vilket hon kan fungera på ett förstärkande sätt. Lika lite som en trummis eller en vänsterforward på basis av enbart sin formella meriter förväntas fungera i vilket band, vilket lag, som helst kommer framtidens arbetare att göra det. Hur långt denna liknelse kan dras kan naturligtvis diskuteras. Själva tror vi dock att den kan dras betydligt längre än vi här har utrymme till. Hur det nu än är med detta tror i alla fall vi att framtidens arbetsmarknad i mycket större utsträckning än dagens kommer att premiera flexibilitet och personliga egenskaper. Individen måste också acceptera att en i konstant snabb förändring stadd arbetsmarknad kräver att han eller hon flera gånger under sitt liv förändrar sin kompetens. Liksom hon antagligen måste acceptera att många gånger under livet gå in och ut i olika arbeten, projekt och funktioner, måste hon acceptera att många gånger gå in och uti utbildningssystemet för att anpassa sin kompetens till den föränderliga arbetsmarknadens krav. Ju mer kraven på personlig och annan kompetens och färdighet ökar desto mer blir de

handelsvaror. Den trygghet den traditionella arbetaren tidigare fick i stabilitet och förutsägbarhet kan i så fall imorgon antagligen endast fås genom att hon utvecklar en högt utvecklad flexibilitet och förmåga att successivt anpassa sig till ständigt förändrade situationer och krav. Den enda trygghet som kommer att erbjudas kom- mer troligen att bli förmågan och färdigheten att snabbt och på ett kreativt sätt kunna anpassa sig till nya och okända situationer. De individer som lyckas med detta kommer att klara sig bra. De som misslyckas kommer å andra sidan antagligen att hamna i svårigheter och slutligen kanske slås ut. Och alla kan inte lyckas helt enkelt av det skälet, som vi sett ovan, att det inte finns tillräckligt många tillfällen till förvärvsarbete. Det just sagda kommer i den ökat internationella och globala världen, mutatis mutandis, även att gälla företag och organisationer.

Det är också de länder som snabbast har anpassat sig till den nya högteknologiska och flexibla informationseran som klarat sig och sitt lands sysselsättning bäst. I USA försvann som vi såg drygt 43 miljoner jobb 1979—1995. Samtidigt har antalet sysselsatta ökat från ca 100 miljoner 1980 till ca 125 miljoner 1995. Man har alltså lyckats skapa 25 miljoner fler jobb än de som gått förlorade. Det är två och en halv gånger så många som man under samma period lyckades skapa inom samtliga EU—länder tillsammans. Och detta trots att den amerikanska tillväxten under period- en inte varit stort större än den inom EU: i genomsnitt 2,4% per år mot 2,0%. I dag är den amerikanska arbetslösheten också enbart ungefär en tredjedel så hög som den inom EU—ländema. Det är inte heller enbart lågavlönade s k hamburgervändarjobb som skapats. Antalet kvalificerade och välbetalda jobb ökade 1983—1993 snabbare än de lågbetalda. De flesta nya jobben ärinte heller anställningar i traditionell be- märkelse. Runt tre fjärdedelar uppges ha sin anställning som egenföretagare i få— mansbolag.

Var finns sysselsättningen?

Sammanfattningsvis verkar det alltså som att vi kommer att få se nya arbeten och arbetstillfällen. Men ingenting talar för att de därmed kommer att bli fler än vi har i dag eller kommer att innebära minskad arbetslöshet. En dellösning kan vara att medborgarna generellt minskar sin betalda arbetstid, och därmed naturligtvis sin standard, så att fler å ena sidan kan få egenförsörjning i form av arbete samtidigt som de, å andra sidan, får tid över att utan betalning åta sig arbetsuppgifter inom ovan nämnda sektorer av det offentliga. Detta är dock antagligen i dag oacceptabelt för den stora majoriteten arbetande svenskar.

Men om det, som det hävdas, är sant att det med den typ av stora samhälleliga förändringar vi diskuterat med tiden också följer radikala förändringar i männis- kornas tanke— och livsmönster, är det dock kanske inte helt omöjligt att vi om några decennier kan vara mogna för något som liknar det just nämnda. Visionärer talar

om, om inte ett avskaffat lönearbete så ett begränsat betalt arbete för alla som varar antingen under ett bestämt antal år eller ett visst antal timmar i veckan under en större del av livet. Till detta arbete kan komma det som man — obetalt och frivilligt — ägnar sig åt för att sköta barn, sjuka och gamla o s v samt grannskapet och för att tillgodose sina egna intressen (vilket bl a kan innebära ytterligare betalt arbete om man så vill).

Sammanfattning och slutsatser

Mot bakgrund av vad vi, om än skissartat, ovan redovisat tycker vi oss kunna se att industrisamhället och den ekonomiska tillväxten det byggde på, nu passerat toppen på sin expansionsfas, att tillväxt inte heller längre automatiskt ger fler jobb, att tek— niska framsteg inte heller längre är synonyma med fler jobb, att inte heller höga vinster i företagen längre är någon garanti för jobb.

Allt detta pekar därför, som vi ser det, på att en politik för framtida välfärd måste få en annan inriktning än dagens. Men politiken måste byggas på en ny grund också för att kunna ta hänsyn till den demografiska utvecklingen, till de globala miljöfrå- gorna, till klyftorna mellan Nord och Syd och till andra internationella trender vi grovt indikerat ovan, något som knappt ens närrms i de omvärldsanalyser som figu- rerar i debatten kring Sveriges problem om ekonomisk kris och arbetslöshet.

Hitintills kan det ”svenska systemet”, som vi ser det, i det närmaste helt sägas ha mött alla förändringar utifrån idén om att det finns ett givet Sverige — Folkhemmet och senare Den Svenska Modellen — som till varje pris måste försvaras och upprätt- hållas. Grundinställningen inom i princip samtliga samhällsområden verkar ha varit: så fort konjunkturen vänder skall vi återskapa det vi p g a våra ekonomiska problem tvingats ta bort. Och allt med traditionella medel. Detta är som vi ser det uttryck för en Sörgårdsromantik lika falsk som familjelyckan i en Carl Larsson—målning.

Som vi uppfattar det måste vi i Sverige inse att samhället de kommande decenni- erna, på grund av bl a de faktorer och trender vi här indikerat, står inför ytterligare och större förändringar: Dessa kommer att ställa landet och dess innevånare inför många nya och ovana situationer för vilka det inte existerar genomtänkta och utarbe- tade strategier och vilka inte förutsetts av de politiska, moraliska/etiska och andra kodex vi tagit i arv. I stället för att applicera gamla lösningar på nya problem, måste vi tänka om och finna nya lösningar på de nya problemen. Annars riskerar vi att hamna i problem som kan få de hittillsvarande att framstå som ganska marginella.

Av en nyligen publicerad rapport från UNDP, FN:s utvecklingsprogram, nämns Sverige och Japan som länder vilka på relativt kort tid lyckades resa sig ur fattig— dom. Det berodde enligt rapporten på att båda länderna satsat på utbildning av hela befolkningen, inte bara en elit. Dessutom har inkomstfördelningen mellan olika grupper i samhället hela tiden varit relativt jämn. Bl a detta ledde till att Sverige blev

något av ett förebildsland i världen. Detta gäller, som vi sett, i många avseenden inte längre.

Utbildning kan dock igen komma att spela en viktig roll som förändringsfaktor, i försöken att vända senaste decenniums utveckling. Sverige har ju bl a genom sin studiecirkeltradition ett starkt utbildnings— och bildningsmedvetande (tre av fyra vuxna svenskar har personlig erfarenhet av studiecirklar).

Regeringens satsning på utbildning känns därför riktig. Samtidigt borde det stå klart att kravet på utbildning måste specificeras. Utbildning låter bra, men leder inte självklart till kompetensutveckling.

Avslutningsvis är vi övertygade om att fullt betald sysselsättning åt alla inte kom- mer att kunna förverkligas. Lösningen på arbetslösheten ligger utanför det som vi nu ser, utanför traditionen och det paradigm som vi själva är inneslutna i.

Redan i dag finns emellertid groddar till det som skall komma. Hos vanliga människor finns en benägenhet för förändring, som kan växa fram till en rörelse.

Samhället och politiken måste vara lyhörd för sådan framväxande rörelse. Och samhället måste hjälpa människor som av olika skäl inte klarar av den svåra övergången. Vi får inte gå, som någon sade, ”from welfare to workfare”.

Referenser

Antman, Peter Systemskift. F yra folkhemsdebatter. Carlssons 1993. Axelson, Sigbert & Pettersson, Thorleif Mot denna framtid, (Institutet för framtids- studier) Carlssons 1992. Bell, Daniel The coming of post—industrial society Basic Books 1977. Berglund, Richard Industrin kan inte trygga sysselsättningen. Göteborgs—Posten, 1995—11—24. Björk, Lars Att behärska föränderligheten, Arbetsmiljöfonden, 1990. Burrows, Brian; Mayne, Allan & Newbury, Paul Into the 21st Century. A Handbook for a Sustainable Future, Adamantine Press Ltd, 1991. Demokrati och makt i Sverige. Maktutredningens huvudrapport. SOU 1990:44. Drucker, Peter Post—Capitalist Society, Butterworth—Heinemann, 1993. Gustafsson, Bengt (red) Land i förändring. Röster om den svenska krisen. Timbro, 1994. Hamilton, Carl & Rolander, Dag Att leda Sverige in i krisen, moral och politik i nedgångstider. Norstedts 1993. Henrekson, Magnus Sveriges Tillväxtproblem, SNS Förlag, 1992. Holmer, Jan & Karlsson, Jan Ch. Kvalifikation. Hur kunskaper och meriter värderas i det moderna samhället. Uppsala: Konsultförlaget, 1991. Jervas, Gunnar (red) Migrationsexplosionen. Bakgrund och alternativ till den felslagnaflyktingpolitiken. SNS Förlag, 1995.

Kuhn, Thomas The Structure of Scientific Revolution Chicago Univ. Press 1962 (sv övers 1979). Moorecroft, Sheila (ed) Visions for the 21st Century. Adamantine Press Ltd, 1992. Nya villkorför ekonomi och politik. Ekonornikommissionens förslag. SOU 1993: 16. Odhner, Clas—Erik & Bengtsson, Håkan Rättvisans nya förutsättningar — en omvärldsanalys. LO 1995. Olsson, Sven & Therbom, Göran (red) Vision möter verklighet. Om social styrning och faktisk samhällsutveckling. Ratio 1991. Pahl, Ray E. Bringing Work to Life. Paper presented at the symposium *Work Quo Vadis'. Karlstad, 1996. Rättvisa. Rättviseutredningens rapport till LO:s 23:e ordinarie kongress 7—12 september 1996, LO 1995. Sayer, Andrew & Walker, Richard. The New Social Economy. Reworking the Division of Labour. Cambridge: Blackwell Publishers, 1992. Stalker, Peter The Work of Strangers: A survey of international labour migration. International Labour Office, 1994. Svensson, Ronny Arbetslösheten hotar demokratin. Arbetet Nyheterna, 1996—07—12. The State of the World 's Refugees. In search of solutions. UNHCR, Oxford Univ Press 1995. Toffler, Alvin The Third Wave. William Morrow & Co Inc, 1980. Toffler, Alvin PowerShift, Knowledge and Violence at the edge of the 21st century. Bantam Books, 1990. Toulmin, Stephen From Feudal Seifs to Free Agents: The Future of "Employment”. Paper presented at the symposium *Work Quo Vadis', Karlstad, 1996. Trender och prognoser inför 90—talet. Befolkning, utbildning, arbetsmarknad. SCB 1985. Wahlström, BengtÅr 2002. Trender i näringsliv, samhälle och privatliv. Almqvist & Wicksell, 1992. [' Wahlström, Bengt Efter stålbadet. Trender i morgondagens arbetsliv. Liber Hermod, 1993. ' Zetterberg, Hans m fl Välfärdens brytpunkt. Kademeja, 1993.

ya. .. _1' r..-”ll.

...—' :ir rr.-i.'|'lF.'.l

|| .. "|.ll1| uu- IUII Il

.. "E'-_

. .:. . u...-......

lil-'t .ru:-

_:Il. 1.15 |.

i...-"#..

Om att leva utan arbete — arbetslösas upplevelser

Leif R Jönsson och Björn Söderfeldt, Lunds Universitet samt Bengt Starrin, Högskolan i Karlstad

Under de senaste fyrtio åren har samhällsekonomin kännetecknats av tillväxt med vissa cykliska svängningar som lett till arbetslöshet, dock på en låg nivå (2—5 pro- cent). Denna trend bröts i början av 90—talet. Sverige fick en mycket hög arbets— löshet, 12—1 3 procent. Under loppet av några få år försvann en halv miljon arbetstillfällen — de flesta s k arbetarjobb. Det strukturella inslaget är starkt, vilket visat sig i att under det senaste året, som kännetecknats av snabb återhämtning, har bara en liten andel av de gamla jobben återkommit. Den 5 k restarbetslösheten är betydande. Detta har medfört att många människor har blivit långvarigt arbetslösa, fått sin privata ekonomi starkt försämrad och blivit beroende av att leva på bidrag.

Sedan 1990 har arbetslösheten mer än fördubblats bland svenskar och bland de utländska medborgarna har den fyrdubblats. I dag är ca 13 procent av arbetskraften utan reguljärt arbete. Värst drabbade är invandrare från utomnordiska länder. Arbetslösheten bland dessa är drygt 20 procent. De arbetsvårdande åtgärderna har ökat mycket kraftigt och drygt en tredjedel av de arbetslösa är sysselsatta i arbets- marknadsåtgärder av olika slag. Den långvariga arbetslösheten riskerar att verka nedbrytande på individen, och kan indirekt leda till sjukdom eller utlösa en latent liggande sjukdom. Undersökningar har visat att allvarliga hälsoproblem kan uppkomma.]

Syfte

Denna uppsats bygger i huvudsak på en undersökning2 av ALU —sysselsatta i LO—sektionens regi i en större sydsvensk kommun. Studien omfattar 262 personer och genomfördes under november 1995 i samarbete med den lokala LO—sektionen. (När vi nedan refererar till denna undersökning kallar vi den för enkelhetens skull ”LO—studien ”.) Syftet är att undersöka hur människor med längre tids arbetslöshet upplever sin situation och hur arbetslösheten påverkar deras ekonomi, själv-

Tidningen Arbetsmiljö nr 11 1980. Socialmedicinen Malmö Allmänna sjukhus.

Jönsson L.R. (1996), Arbetslöshetens konsekvenser —om att leva utan arbete. Rapport februari 1996.

uppfattning, hälsa och välbefinnande.3 Upplevelser av hur man har blivit bemött av arbetsförmedling och i förekommande fall av socialtjänsten har också studerats i denna undersökning. Det innefattar även inslag som hur de mår inför besöket, om man tycker att det upplevs som förnedrande, hur socialbidraget betalats ut, om man har fått avslag på sin ansökan och hur svårt eller lätt det är för de arbetslösa att få

kontakt med socialtjänsten.

Vilken kunskap finns kring arbetslöshetens konsekvenser?

Den moderna arbetslöshetsforskningen har övertygande visat att längre arbetslöshet tenderar att föra med sig sociala och hälsomässiga problem, skapa stress, oro, försämrad framtidstro och lägre självkänsla. Men å andra sidan har den moderna arbetslöshetsforskningen inte tagit den ekonomiska och moraliska aspekten av att sakna lönearbete på riktigt allvar.4

Arbetslöshet har vidare konsekvenser än enbart minskad inkomst och därmed beskuren ekonomisk frihet. Ekonomiska svårigheter kan i sig ge upphov till hälso- problem. Lönearbetet har en stark moralisk ställning i vårt samhälle. Pengar som inte har tjänats genom eget arbete upplevs inte ha samma höga moraliska värde som lönen. Att bli tvungen att leva på arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag upplevs därför som nedvärderande.

Arbete är en central verksamheti människors liv. Man kan säga att det är själva fundamentet för vårt materiella liv och en viktig mekanism för fördelning av inkomster, makt och inflytande i samhället. Arbetet är också avgörande för individens möjligheter att förverkliga sig själv och utveckla sina anlag. Kopplade till lönearbetet finns starka normer och förväntningar om att den som kan arbeta också skall göra det. Dessa förväntningar är starka inom t ex socialtjänsten, sam- tidigt gäller att även om arbetsetiken är dominerande varierar människors inställning till arbete. För en del är arbetet bara ett medel att försörja sig, för andra är det en livskarriär. En del forskning visar att konsekvenser av arbetslöshet till viss del beror

Vid undersökningstillfället (vecka 47 1995) var 358 personer sysselsatta i olika projekt i LO-sektionens regi. Av dessa besvarade 262 (73 procent) en ganska omfattande enkät med frågor om ålder, boende— förhållanden, familjetyp, utbildning, ekonomi, upplevd hälsa, upplevelse av utanförskap och skam, välbefinnande och upplevelser av kontakter med AF och socialtjänst. Undersökningspopulationen bestod av både svenskar och invandrare och alla ålderskategorier mellan 20—64 år var representerade. Av de som besvarade enkäten var 105 män och 157 kvinnor. Bland männen var andelen svenskar 49 procent och bland kvinnorna 57 procent. Den största gruppen bland invandrarna kom från något utomeuropeiskt land (40 procent) och en nästan lika stor andel (39 procent) kom från annat europeiskt land utanför de nordiska länderna, medan de resterande (] 1 procent) kom från något av de nordiska

grannländerna.

Willis (1986) Unemployment; the final inequality. Ur British Journal of Sociology of Education. 7,2.

på vilken betydelse individen tillmäter arbetet. Om det är viktigt för den arbetslöse att ha ett arbete att gå till tenderar arbetslöshetssituationen att bli svår att hantera för den arbetslöse.5

Förlusten av ett arbete kan innebära förändringar i livssituationen med en förändrad identitetsuppfattning som följd. Den arbetslöse upplever sig hamna i ett existensiellt vakuum.6 Det är mycket som tyder på att ju mer individen "skamgörs ” under arbetslöshet och ju mer skamfyllt det upplevs att vara arbetslös, desto allvarligare blir konsekvenserna. Dessa tycks dessutom bli mer allvarliga när individen både är utsatt för ekonomiska påfrestningar och omgivningens skam- görande.7

Konsekvenser av arbetslöshet drabbar inte enbart den arbetslöse. När en familj drabbas av arbetslöshet och ekonomin försämras måste mani många fall ändra sin livsstil. Saker och ting som tidigare kanske var självklara, t ex att ha bil, gå på bio, äta på restaurang någon gång, blir inte längre möjligt, och barnen kan inte göra samma saker som kompisar etc. Alla människor drabbas inte lika. För en del blir konsekvenserna stora och för andra små. Försörjningsbördan antas spela stor roll. Barnfamiljer är mest utsatta och är man dessutom ensamförsörjare kan man bli särskilt hårt drabbad vid arbetslöshet. Det är känt att arbetslösa äter mer läkemedel och belastar sjukvården mer än andra, t o m mer än vad som kan förväntas med hänsyn tagit till att de faktiskt är oftare sjuka än andra. Negativa effekter har också redovisats hos arbetslösas familjer och i en dansk studie8 redovisas att över- dödligheten stiger med arbetslöshetens varaktighet, särskilt bland män.9

Människor i allmänhet bygger upp sitt sociala liv kring arbetet. Därför är det allvarligt att identiteten som en arbetande och produktiv människa försvagas. Försvagas denna identitet kan det leda till en kris i individens jaguppfattning.”

War'r (1978) A study of psychological well-being. Ur British Journal of Psychology. 6,9. Ezzy (1993) Unemployment and Mental Health Service. 1977, 7.

Starrin och Lundberg (1993) Uppsagd från järnverket. Socialmedicinsk tidskrift 1993,5. Starrin B. et al. (1966) Om arbetslöshetens ekonomi och skam. I Socialvetenskaplig tidskrift. 3

Folkhälsorapport 1994 Socialstyrelsen.

AMS lät två forskare Didrichsen och Janlert vilka medicinska och sociala konsekvenser en ökning av arbetslösheten från 1,5 procent till 9 procent skulle få om allt annat var oförändrat. Enligt forskarna skulle ökningen av arbetslösheten kunna leda till att dödligheten i åldersgruppen 20-64 år ökade med 1,5 procent (ca 200 dödsfall), antalet självmord med 7,5 procent, antalet människor med nedsatt psykiskt välbefinnande öka med 10 procent, vårdsökandet med 3 procent och förtidspensioneringama med 30 procent. Folkhälsorapport 1994 Socialstyrelsen.

0 Isaksson m fl (1978) Överlevnadsstrategier. Krukisprojektet. Nacka 1978.

Studier har visat att arbetslöshet påverkar olika faser i känslolivet.” Först inträder en förlamande chock, därefter ett tillstånd av optimism — "det grejar sig nog snart med ett nytt jobb ”. Ju längre arbetslösheten varar desto svagare blir förhoppningen om ett nytt arbete. Den arbetslöse blir pessimistisk och i värsta fall fatalistisk.I2

Det är inte helt ovanligt att en längre tids arbetslöshet leder till social isolering, psykisk problematik och kris. En kris är en reaktion på en yttre händelse som t ex att plötsligt bli utan arbete. I en krissituation reses hinder framför den arbetslöse som gör det hart när omöjligt att uppfylla viktiga livsmål och hon riskerar att drabbas av vanmakt.13 Hon finner inga vägar ut ur problemet.

Upplevelser av vanmakt kännetecknas ofta av misslyckanden, kraftlöshet och besvikelser. Vanmakten i en relation med andra kan bli destruktiv. Ilskan och förtvivlan som samlats riktas både mot den egna personen och mot andra. Danska studier kring arbetslöshet har visat att det inte är helt ovanligt att människor som drabbas av en kris upplever intensiva känslor av vanmakt, oro, skuld, aggressivitet och depressioner.” Det som tidigare upplevdes som meningsfullt blir istället meningslöst. Den drabbade känner sig överflödig och improduktiv. Självförtroendet och självaktningen påverkas negativt liksom ambitioner, fritidsintresse och fram- tidstro. Förmågan att hitta nya jobb påverkas negativt.

LO—studiens resultat

Tidigare undersökningar visar att vad arbetslösa mest oroar sig för inför framtiden är att få ekonomin att gå ihop.l5 Att vara arbetslös innebär för de flesta att anpassa sig till ett liv med betydligt mindre pengar än tidigare. Det är vanligt att man får svårigheter att klara av sin ekonomi och får lita på hjälp från anhöriga och vänner. En del tvingas att låna pengar, sälja ägodelar, t ex bilen, eller vända sig till socialtjänsten.

Möjligheterna och förmågan att anpassa sig till förändringar är olika beroende på vilka ekonomiska och sociala resurser som man förfogar över. Ett socialt nätverk,

” Eisenberg och Lasarfeld, (1983) Kritisk Psykologi an 1983.

'2 Eisenberg och Lasarfeld (1983) a a

' Med vanmakt menas helt generellt att man inte ser nagon utvag, nagra medel och m0jligheter att

förändra sin situation, inbegripet det att motsätta sig, kanske stoppa eller upphäva andras viljeutövning gentemot en själv." Mathiesen (1982), Makt och motmakt.

M Ovesen E, (1978) Arbetslöshetens psykiska följdverkningar, Stockholm 1978. Billerudstudierna i

Arbetsmiljö nr 11 1980.

'5 Starrin B. et al (1996), a a.

där man får stöd från anhöriga och vänner kan ofta mildra de negativa effekterna av arbetslösheten. En stor andel, ca 50 procent av de arbetslösa i undersökningen, hade fått ekonomiskt stöd av anhöriga. Mellan 30—40 procent har fått ekonomiskt stöd av vänner. Bland ensamstående med barn var det 64 procent som fått hjälp av sina anhöriga för att klara de vardagliga utgifterna. Det framkom ingen skillnad mellan svenskar och invandrare i detta avseende. En stor andel av de arbetslösa hade upp— sökt socialkontoret för att ansöka om socialbidrag. Av svenskarna var det 39 procent och bland invandrarna 29 procent. Ca hälften av ensamstående med barn hade uppsökt socialkontoret.

1 en studie av arbetslösa unga hade var femte ung man och var fjärde ung kvinna tvingats vända sig till socialtjänsten'6 I denna undersökning var det fler, ca 35 pro- cent, som tvingats ansöka om socialhjälp. De ensamstående tvingades i större utsträckning än gifta/samboende att förlita sig på hjälp från anhöriga, vänner och socialtjänst.

Enkätundersökningen har följts upp med åtta djupintervjuer. Ekonomin var ett viktigt samtalsämne vid intervjuerna. Samtliga intervjuade beskrev sin ekonomiska situation som mycket påfrestande. För att illustrera vad som finns bakom siffrorna återges här ett par av de intervjuades egna beskrivningar. Den första är från en intervju med en kvinna i 30—årsåldem. Hon är gift och både hon och hennes man är arbetslösa och de har ett barn som går på lågstadiet. Hon berättade bl a om familjens ekonomi och på intervjuarens fråga om hur familjen lyckades lösa ekonomiska bekymmer som uppstått under arbetslösheten svarade hon:

”Ja, om jag säger att vi har privata skulder till våra föräldrar, som vi har tur att dom inte kräver tillbaka. I den mån dom kan så hjälper dom också till. Det skall ju betalas tillbaka. Och sedan, det roliga var ju, att när vi tog upp det för social- sekreteraren, så får man då svaret — strunta i dom där skulderna till föräldrarna. Men jag menar gör man det då sitter man där nästa gång man behöver låna. Det ärinte roligt att springa runt och fråga kan jag få låna så och så mycket för att man ska kunna klara sig man måste betala tillbaka sina skulder.

Hon berättar vidare att familjen förutom att ha vänt sig till anhöriga och vänner också sålt ägodelar:

”Innan, då sålde jag mycket, gick även på panten och satte vad jag kunde för att kunna klara mig. Jag var ju tvungen ibland kan man ju inte låna och då får man ju panta tyvärr.

”6 Starrin B. et al (1996), a a.

På intervjuarens fråga om det är det vanligt att sälja bitar av sitt hem, svarade hon:

”Ja, jag har ju väldigt många väninnor som är arbetslösa och dom har gjort likadant. Man gör ju först det innan man går till socialen även fast du vet att du får hjälp därifrån. Man utgår ju att innan man får hjälp får man först sälja av det man kan och sen gå dit och det är ju fler än jag som gjort.

Intervjuaren frågade om hur hon tror att hennes barn upplever att föräldrarna är arbetslösa. Hon berättade att hon inte tror att barnet jämför föräldrarna med

kamraters föräldrar: *

"men hon (dottern) kan säga att hon vill ha någonting, men — ja mamma jag vet att du inte har pengar. Det där att man kan märka klasskillnaden i skolan, det gjorde man inte för ett år sen, men nu märker man att det. Jag tycker är så hemskt va, som när hon säger att jag vet att vi mamma inte har pengar och då tänker jag vad gör jag nu. Och det är väl det vi har sagt, att vi försöker prioritera vår dottern. Och sen är det, det att dom arbetslösas barn blir en klass och då kommer man in på detta med mobbning och allt vad det där är. Vi har diskuterat det i skolan också, med fröken bland annat, och dom märker det väldigt mycket så att barn till arbetslösa är väldigt irriterade och vissa barn har väldigt svårt att sitta stilla och koncentrera sig och varför vet dom inte. Det kan va att det är slitningar hemma också va jag tycker det är hemskt. Vi försöker göra de bästa av situationen ändå, även om vi är arbetslösa ska det inte gå ut över vårt barn.

Den andra intervjun var från en intervju med en kvinna i 45—årsåldern, som intervjuades tillsammans med sin vuxna dotter som också är arbetslös. Maken har arbete. Kvinnan berättade bl a om familjens besvärliga ekonomiska situation som uppstått i spåren av arbetslöshet och sjukdom. Både mamman och dottern har sålt delar av sina hem för att klara av låneskulder och löpande utgifter. På intervjuarens fråga om hur det känns att tvingas sälja delar av sitt hem svarade hon:

"Det känns ju inte bra det gör det inte, man känner bara hur man springer iväg med saker och försöker sälja eller springer på panten och pantar det man kan detfinns bara en sak man kan panta detär våra vigselringar och dom är inte värda mycket. Men det känns tungt att ta delar från hemmet även om det inte är dyrbara saker det är ändå ett minne man har och så behöva göra av med det för att man ska få mat för dagen det är väldigt jobbigt, det är tungt. Huvudvärkfår man dagligen, jag har gått nu en vecka och haft huvudvärk varje dag, det är för tradigt. Jag tänker hela tiden att hur ska jag nu lösa det här, hur ska jag göra, jag får inte jobb där och så

det här med att ringa runt till de som man måste betala och försöka skjuta på det hela tiden, det är också väldigt jobbigt. Jag tycker det är hemskt att behöva sälja sitt hem det är det de går ut på.

Flera arbetslöshetsstudier har visat att långvarig arbetslöshet kan ge upphov till olika former av psykosomatiska och stressrelaterade besvär, tex Sömnbesvär, magbesvär, huvudvärk eller nedstämdhet. Graden av ekonomisk stress har betydelse för hur allvarliga besvären blir. I ”LO—studien visade det sig att ju högre den ekonomiska stressen är desto intensivare upplevs de psykosomatiska besvären av de drabbade.17

Förekomst av psykosomatiska besvär, som kan relateras till ekonomsisk påfrest- ning var vanligt förekommande i undersökningsgruppen. Mellan hälften och två tredjedelar angav att de besvärades nästan varje dag eller några dagar i veckan av nervositet — oro, trötthet — kraftlöshet och svårigheter att koppla av. Magont, huvudvärk och Sömnbesvär var andra vanligt förekommande symtom, ca 40—45 procent. Invandrarna drabbades i större utsträckning än svenskarna av olika stressrelaterade besvär.18 Det fanns också en skillnad mellan män och kvinnor i undersökningen. Vid samtliga symtom angav en större andel kvinnor än män att de upplevde psykosomatiska besvär. Yngre besvärades mer än äldre.

Självskattad hälsa

Personerna i undersökningen uppmanades att skatta sin hälsa jämfört med andra jämnåriga: ”Anser du att ditt allmänna hälsotillstånd är bättre eller sämre än jämfört med dina jämnåriga? ” Denna fråga förekommer ofta i socialmedicinska studier och har visat sig vara en god indikator på hälsa.

7 Indikatom på ekonomisk stress i undersökningen var frågan "Hur ofta grubblar du över hur det skall gå med din ekonomi de närmaste åren?" Fyra svarsalternativ var möjliga. De som svarade "! stort sätt varje dag" betraktades utsatta för hög ekonomisk stress. De som angav alternativet "Några gångeri veckan" betraktades som utsatta för medelhög grad av ekonomisk stress och de som svarade "Högst en gång i veckan” eller " Mer sällan" ansågs vara utsatta för låg grad av ekonomisk stress, Samma kriterier för ekonomisk stress som Starrrin B et al (1996) har använt sig av, har tillämpats i denna studie. I tabell 4a prövas ytterligare kriterier för att ”validera" stress indikatom Att inte klara av sina utgifter utan att behöva hjälp av anhöriga och vänner eller att tvingas ta lån anses som ekonomiskt påfrestande och bidrar till stressupplevelser.

8 Jönsson L.R. (1996), a a.

Tabell 1 Om självupplevd hälsa.

Svenskar Invandrare Lägre tjänstemän i (n=l38) (n=98) stat— o kommun19 (n=2 392) Ref. grupp Mycket bättre 4 7 4 I stort sätt bättre 11 10 9 Ungefär lika bra 57 38 65 I stort sett sämre 22 34 9 Mycket sämre 8 11 3 Siffrorna i tabellen är procenttal.

Ur tabell 1 framgår att de arbetslösa i undersökningsgruppen skattade sin hälsa som betydligt sämre än personerna i referensgruppen, som hade arbete. Av invandrarna upplevde 45 procent sin hälsa som mycket sämre eller i stort sett sämre än sina jämnårigas hälsa mot 30 procent av svenskarna. De yngre 18—24 år och medelålders 40—49 år angav i högre utsträckning än övriga att deras hälsa var mycket sämre eller i stort sett sämre än jämnårigas. Av de som angav att de upplevde sin hälsa som mycket sämre eller i stort sett sämre än sina jämnåriga, var det 85 procent (41 per- soner) som besvärades nästan varje dag eller några gånger i veckan av magont, 95 procent (35 personer) besvärades i samma utsträckning av huvudvärk och 82 procent (50 personer) hade Sömnbesvär. Av de med invandrarbakgrund (14 per- soner) var det ingen som hade skattat sin hälsa som bättre eller i stort sätt bättre än jämnåriga. Huvudresultatet blev uppenbart att det fanns klara stressymtom och mycket hög grad av hälsoproblem i undersökningsgruppen.

Om betydelsen av att ha ett arbete

För många människor är det viktigt att ha ett arbete att gå till. Arbetet upplevs inte bara som en inkomstkälla utan även som en källa för socialt liv. I tabell 2 jämförs olika kategorier inom undersökningsgruppen med avseende på betydelsen av att ha ett arbete.

9 Referensgruppen i tabellen är hämtad från en omfattande studie om psykosocial arbetsmiljö bland lägre tjänstemän (i huvudsak lågutbildade kvinnor) anställda inom stat och kommun. I den studien ställdes samma fråga. Skillnaden mellan de arbetslösai undersökningsgruppen och referensgruppen var mycket stor. En betydlig större andel (genomsnitt 34 procent) bland de arbetslösa bedömde sin hälsa som mycket sämre elleri stort sett sämre än sina jämnåriga jämfört med personerna i referensgruppen (12 procent), som hade anställning. (Söderfeldt M, Opubl. avhandlingsmanus, Socialhögskolan i Lund 1996).

Tabell 2 Uppfattningar om vikten att ha ett arbete att gå till

Mycket Ganska Varken/ Ganska Mycket viktigt viktigt eller oviktigt oviktigt

Svenskar (n=l39) 62 19 10 4 4 Invandrare (n=100) 68 24 5 l 2 Har föräldrar som invandrat (n=l4) 71 14 14 0 0 Kvinnor (n=153) 63 23 7 4 3 Män (n=100) 69 17 10 1 3 Svenska kvinnor (n=88) 60 20 10 4 4 Invandrarkvinnor(n=55) utomnordiska 69 25 4 2 0 Siffrorna i tabellen är i procenttal.

Någon signifikant skillnad mellan de olika grupperna fanns inte. Vad man kan säga är att 80—95 procent av deltagarna i undersökningen tycker att det är mycket eller ganska viktigt med ett arbete och att det inte är någon skillnad mellan svenskar och invandrare i detta hänseende. Ett intressant fynd var dock att de utomnordiska invandrarkvinnoma värderade arbetet något högre än de svenska kvinnorna och att utomeuropeiska invandrarkvinnor värderade arbetet högst av alla. 87 procent (20) av kvinnorna från utomeuropeiskt land svarade att de tyckte att det är mycket viktigt att ha ett arbete och 13 procent (3) svarade ganska viktigt. Bland kvinnorna från annat europeiskt land (utom Norden) svarade 56 procent (18) att de tyckte det var mycket viktigt att ha ett arbete, 34 procent (1 ]) svarade ganska viktigt och övriga 9 procent (3) svarade varken/eller eller ganska oviktigt.

Bilden av den arbetslöse

[”LO—studien ställdes följande fråga: ”Hur tror du att andra människor som själv inte är/har varit arbetslösa uppfattar den som är arbetslös?” Frågan var kon- struerad som ett öppet alternativ där man uppmanades att skriva kortfattat, helst som enstaka ord. Svaren kodades. Av de 201 personer som besvarade frågan var det 89 procent som skrev negativa omdömen, (1 v 5 att man tror att andra människor uppfattar den arbetslöse "som lät, oduglig, parasit, arbetsskygg, en som har sig själv att skylla o s v”.20 De vanligast förekommande orden var parasit, lat och oduglig. Bara 11 procent av de som svarat hade skrivit ner neutrala eller positiva omdömen. Dessa kunde t ex vara ”synd om, kan inte hjälpa, kan vara vem som helst, kanske jag i morgon, lidande, vanlig normal människa”.”

0 Jönsson LR. (1996) a a.

2] Jönsson et al. (1966) a a.

Den bild som speglas i svaren visar att man tror att andra människor värderar den som är arbetslös mycket lågt. Det är en bild av en stigmatiserad och nedvärderad person som träder fram. Social stigmatisering tenderar att dela arbetande och arbetslösa i olika grupper "vi och dom Detta skapar skamkänslor och som är mest vanlig bland arbetslösa vuxna män.22 Skam var också relaterat till känslor som nedstämdhet och oro, indikatorer där invandrare hade mycket höga värden.

Vi skall illustrera med ett utdrag ur en intervju med en kvinna i 30 årsålder. På intervjuarens fråga om hur hon upplever att andra ser på henne som arbetslös, svarade hon:

”Jag bryr mig inte att jag är arbetslös längre det gör jag inte. Jag menar är det någon som säger till mig — du vill inte ha arbete —jo visst men här finns ju inget. Någon gång kan jag säga jag vill inte ha arbete detär därför jag är arbetslös man blir trött på att höra en till som tycker att man ligger samhället till last. Men i början tyckte jag det var skönt nästan som semester. Sen har man märkt attfler och fler i bekantskapen blir arbetslösa och det blir något helt annat, man kommer liksom på samma nivå igen. Då ändras attityden, man får något att prata om. Och sen är det nog också det att man umgås nog mer med såna som är arbetslösa inom bekantskapskretsen. Man vet ju då att man har samma rörelsekapital. Man rör ju sig på ett helt annat sätt än dom som arbetar. Man umgås ju givetvis också med dom som har arbete det gör man visst de men mer med dom som är arbetslösa. Omedvetet gör man det, man söker sig till dom andra det är gemenskapen där, varför vet jag inte.

Samma fråga ställdes till en annan kvinna, i 45—årsåldern som tidigare arbetat som chaufför. Hon svarade:

”Ja, jag tycker inte att det är så attfolk säger det rakt ut till en, men man märker det på dom när man stå och pratar och dom frågar vad gör du. Jag är arbetslös. Jaha e du de. Precis som att man ska hålla sig långt där nere i jorden någonstans när man är arbetslös. Det känns precis som att det är en skam att vara arbetslös så känner jag det så jag skäms för att berättaför min bekanta att jag är arbetslös jag tar hellre en nödlögn attjag är chaujförförjag är egentligen chaufför iställetför att säga att jag är arbetslös.

Intervjuaren frågade vidare hur bekantskapskretsen uppfattade hennes situation. Kvinnan svarade att hon egentligen inte längre hade någon bekantskapskrets:

2 Jönsson L.R. (1996) a a.

"Jag har nästan inga bekanta längre, detär bara så det är just det här med pengar, man kan inte göra något, man kan inte ta hem någon på en enkel kopp kajfe. Men det är ju många som går och är arbetslösa bara det att man skäms ändå att tala om att jag är likadan. Den ena vill ju ändå vara bättre än den andra, och just det här med åtgärder. Man blir klassad som dum för att man inte kan skajfa ett eget arbete, då måste det ju vara något fel på mig. Även om jag ändå försöker skaffa något så tycker andra att du kanske inte vill jobba, att detär skönare att gå hemma. (. ) Sen tycker jag att arbetsgivaren ser ner på en när man gått arbetslös en längre period. Jag har sökt en hel del jobb. Skickar man in betygen så ska man redogöra för vad man gjort emellan arbetena, skriver man då att man varit arbetslös så börjar dom undra varför har du gått så länge det måste finnas jobb till dig också. Det är svårt att förklara, men jag tycker och känner så att arbetsgivaren ser ner på mig för att jag inte haft jobb på ett helt år och tagit alu jobb för att täcka upp mina dagar, det är som att det är väldigt negativt ur arbetsgivarens synpunkt.

Intervjuaren bad kvinna ge något exempel på detta. Kvinnan berättade:

”Jag har sökt ett jobb nu i Malmö och när jag lämnade betygskopior och diverse fick jag skriva att jag varit arbetslös ett år och haft sommarvikariat och arbetslös igen och nu gick på ett aluprojekt. Bakvägen har jag fått höra att eftersom jag inte har lyckats få ett jobb måste det vara något fel på mig och då vågar dom inte anställa mig. När jag pratade med den som skulle anställa så var jag väldigt kvalificerad till det jobbet. Just för att jag tidigare varit chaufför så var jag väldigt kvalificerad. Jag tror att om jag inte behövt skriva att jag varit arbetslös så tror jag att arbetsgivaren låtit mig få jobbet men när det stod två perioder på ett helt år, att jag var arbetslös var negativt för mig, så känner jag det.

Bilden av socialbidragstagaren

En fråga, om hur man tror att andra människor som inte har erfarenhet eller är i behov av socialbidrag uppfattar den som söker bidrag, ställdes. Bilden av den socialbidragsbehövande var mycket negativ. 180 personer besvarade frågan, som var formulerad som en öppen fråga där man ombads att skriva kortfattat helst med enstaka ord. De allra flesta, 67 procent (141 svar), gav uttryck för en negativ bild av socialbidragsmottagaren. Det fanns även några neutrala eller positiva omdömen, 23 procent (29 svar). Av de 81 personer som angivit att de någon gång ansökt om socialbidrag var det 61 personer som svarade på frågan. Av dessa gav 84 procent uttryck för en negativ uppfattning, 16 procent positiv eller neutral. Det var ingen skillnad i svaren mellan invandrare och svenskar.

Fem kategorier av uppfattningar kunde urskiljas: De sluga och beräknande som utnyttjar systemet; De misslyckade och utan värde; De parasiterande; De utslagna; De olycksdrabbade. Exempel på förekommande uttryck: ”—en som utnyttjar systemets generositet, — en lat och beräknande person, — utnyttjar samhället och tar av de hårdarbetandes skattepengar, — värdelös, — lägre stående varelse, — lat, — arbetsskygg, — parasit, — A—lagare, — utslagen — synd om dem, — de behöver nog de pengar de söker om, — som en person i absolut behov av stöd. ”23

Om upplevelsen av att möta myndigheterna

För alla människor är det viktigt att bli bemött med respekt. En person som lever under stora påfrestningar antas ofta vara mer känslig för om man får ett vänligt eller bra bemötande. I undersökningen ställdes frågor på detta tema.

Socialbidraget har historiska rötter i fattigsverige och uppfattas paradoxalt som en rättighet som helst inte skall utnyttjas. För en arbetslös kan mötet med social- tjänsten vara problematiskt och man kan uppleva bemötandet som kränkande. I den pressade situation som man befinner sig i kan passagen in i statusen att vara social— bidragstagare i sig vara chockartad.24 Man kan uppleva det som negativt bemötande — många av de hinder man möter och den granskning som man utsätts för utgör s a s initieringsriter till en annorlunda, för många påfrestande, livssituation som lägger sten på bördan att vara arbetslös.

De arbetslösa uppvisar ofta olika stressrelaterade symtom. Det är människor som utsätts för stora påfrestningar som besöker socialkontoret. I enkäten ställdes frågor om besöket på socialkontoret och om man tyckte att det kändes förnedrande att behöva söka socialbidrag.25 Resultatet skiljer sig markant från vad som är vanligt vid klientstudier där man frågat om klienten var nöjd eller missnöjd med bemötandet eller med vad man fått etc. Klienterna har i denna undersökning besvarat frågorna i en för dem van och trygg miljö och frågorna har formulerats så att vi sökt svar på hur klienten upplever mötet före, under och efter kontakten med socialtjänsten och inte om man 'är nöjd eller missnöjd.

” Ezzy (1933) a a.

4 Jönsson L.R. (1996) a .a.

25 Nedstämd-uppåt, obehaglig till mods-behaglig till mods, olycklig-lycklig, svag—stark, arg-lugn, orolig— trygg—

I LO—studien ombads de tillfrågade att kryssa för sex olika påståenden26 om hur de kände sig för det mesta inför besöket hos socialsekreteraren. Man skulle markera hur man kände sig på en skala 1—7. Dessa sex påståenden har omvandlats till en indexvariabel som avser att mäta hur man mår inför besöket på socialkontoret. Alla som hade kryssat för minst fem av de sex olika skalorna ingår i indexet.

Tabell 3 Hur man mår inför besök på socialkontoret Svenskar Invandrare Män Kvinnor (n=37) (n=21) (n=34) (n=30) Dåligt 66 80 71 86 Varken/eller 14 10 18 7 Bra 11 10 12 6 Siffrorna i tabellen är procenttal.

Av tabell 3 framgår att en klar majoritet av de socialbidragssökande mår dåligt inför besöket på socialkontoret. Kvinnor mår sämre än män inför besöket på social- kontoret. Ensamstående kvinnor mår sämre än ensamstående män, äldre mår sämre än yngre och invandrare mår sämre än svenskar inför mötet med socialtjänsten.

Frågan om hur man upplever bemötandet på socialkontoret delades upp på fyra frågor27 — hur man blir bemött i telefon när man ringde första gången, hur man blir bemött av personalen i receptionen, hur man blir bemött vid det första mötet med handläggaren och hur man upplever att man för det mesta blivit bemött vid de fortsatta mötena med handläggaren.

Den första kontakten med socialtjänsten sker alltid via telefon för de som ansöker om socialbidrag första gången. Varje socialkontor har telefontid avsatt varje dag för nyansökningar och förfrågningar. Tillgängligheten varierar något, vanligtvis mellan 1—2 timmar om dagen. Den personliga kontakten med socialtjänsten är 1) tele- fonkontakt, 2) mötet med receptionspersonalen och 3) mötet med handläggaren.

Den obligatoriska telefonkontakten kan ses som en tvingade regel och fungerar som en grindvakt. Detta är en funktion som medför effektiv kontroll av nytill- kommande klienter. Detta bekräftades även i en studie28 av ritualer vid ansökning av socialbidrag:

(...) Vaktande av inkommande klienter innebär en kontroll dels av när, hur och med vem nya bidragssökande tillåts få kontakt när de söker hjälp från socialkontoret,

Frågorna är konstruerade enligt en skala från 1-7 där 1=mycket dåligt bemötande, 7=mycket gott bemötande och 4: varken bra eller dåligt. Värdena 1-3 har lagts samman till omdöme: dåligt och värdena 5-7 utgör omdömezbra.

Cedersund E, (1992) Från personliga problem till administrativa beslut. Linköpings Universitet.

28 Jönsson LR. (1996) a a.

dels av hur själva samtalet fortlöper, d v s socialsekreterarens rutin och diskursiva mönster som hon här tillämpar när hon talar med personer som söker hjälp. Telefon mediet gör att tjänstemannen får en chans att samtala med nya klienter i tur och ordning och att avgöra hur den fortsatta hanteringen skall utformas Det är via en eti- kettering och sortering av de sökande som socialsekreteraren kan få en uppfattning om och överblick över de sökande som ringer.

De allra flesta av de i undersökningen som haft kontakt med socialtjänsten upplevde som obehaglig att ta telefonkontakt. En majoritet, 66 procent av svensk- arna, uppgav att de tyckte att de blivit dåligt bemötta vid den första kontakten med socialbyrån. En lägre andel bland invandrarna, 44 procent, uppgav att de blivit dåligt bemötta.

Vid det första personliga mötet skall klienten ha med sig verifikationer och annat som styrker att han är fattig, det vill säga att inkomsterna inte överstiger gällande socialbidragsnorrn. De rutiner och ritualer som föreskrivs är annorlunda än vad den arbetslösa som är ovan vid socialtjänsten brukar möta. En del av dessa kan upplevas kränkande och om man dessutom mår dåligt inför mötet är man kanske extra känslig för att utlämna sig.

Av svenskarna var det bara 32 procent som upplevde ett bra bemötande vid den första träffen med handläggaren. Invandrarna var betydligt positivare i sitt omdöme än svenskarna, 48 procent upplevde den första träffen som bra. Anmärkningsvärt var emellertid att fler angav att de i de fortsatta kontakterna med socialsekreteraren upplevde bemötandet som dåligt än vid den första kontakten. Bara 20 procent av svenskarna har svarat ”bra och av invandrarna var det 32 procent. Förändringen kan i huvudsak hänföras till kvinnorna. En större andel, 45 procent, av svenskarna redovisade däremot en större positiv upplevelse av bemötandet i receptionen än invandrarna.29

I ”LO—studien ställdes också frågan om man upplevde det som förnedrande att behöva söka socialbidrag. Av de 81 personerna som hade erfarenhet av att ansöka om socialbidrag bevarade 80 frågan. Frågan var formulerad så att man skulle avge sitt svar på en skala mellan 1—7 där ] stod för ”inte allsförnedrande” och 7 för ”ja mycket förnedrande”. 49 procent av svenskarna och 42 procent av invandrarna uttryckta att det kändes ”mycketförnedrande”, d v s värde 7 på skalan. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan de två grupperna. En majoritet av de tillfrågade uttryckte att de upplevde det förnedrande att behöva ansöka om socialbidrag.30

9 Svaren som redovisas i tabellerna 3 och 4 har förenklats. Frågorna bygger på en 7-gradig skala. 1-3 = dåligt/nej, 4 = varken/eller, 5-7 = bra/ja.

30 Källa AMS juni 1996.

Tabell 4 Upplever det som förnedrande att söka socialbidrag

Siffrorna är i procenttal Svenskar Invandrare (n=37) (n=21)

J a 58 52

Varken/eller 5 13

Nej 37 35

Samtliga av de som intervjuades hade haft kontakt med socialtjänsten. Det fanns en stor samstämmighet bland dem att det är obehagligt och förnedrande att behöva söka socialbidrag. En av de intervjuade, en ung kvinna, berättade att hon skämdes när hon ansökte om socialbidrag:

"Ja, jag skäms när jag gör det, det är väl den gamla stämpeln som är kvar att man inte ska ligga samhället till last. Jag försöker intala mig själv att man har rätt. Men när jag börjar tala med mina kompisar om det och säger att jag sökt socialbidrag och skäms, då brukar dom, dom tycker det är dåligt och bli lite aggressiva och säger att det är skattepengar man ska ha tillbaka. Det är de egentligen men ändå ligger det kvar de gamla. Det är inget man skryter med att man går på socialen.

En annan kvinna berättade att hon mådde illa före hon tog kontakt:

"Jag har socialbidrag från socialen nu jag ligger tyvärr dom till last. Jag känner det så alltså jag ber nästan om ursäkt varje gång jag skickar in min papper liksom att jag kan ju förstå att dom måste veta vad jag sökt för jobb och såna grejer jag känner mig utkammad, dom ska nästan ha vad jag har för storlek i skorna och har jag då inte sökt tillräckligt med jobb som min assistent anser, då kan hon ju stänga av mig va. Ibland skriver man i ren desperation 25 jobb och kanske sökt 20 arbete, jag menar jag tycker detär nedvärderande. (. ) Men detär innan man tar det steget och ringer till socialförvaltningen då mår man illa. (.) det är att ta det steget till att ringa som jag tycker är jättejobbigt och så just att jag måste utelämna mig helt det är väl lite sånt. ”

En annan myndighet som de arbetslösa kommer i kontakt med är naturligtvis arbetsförmedlingen. Undersökningen innehöll även frågor om upplevelsen av bemötandet där. Det var fler som svarade att de upplevde att de blivit ”dåligt” bemötta på AF, än de som sade att de blivit ”bra” bemötta.” En ganska stor andel menade att bemötande var "varken bra eller dåligt”. 43 procent (109 personer) av

'” Källa AMS juni 1996.

de tillfrågade svarade att de upplevde bemötandet som ”bra”, 36 procent (92 personer) upplevde det som ”dåligt” och 21 procent (55 personer) svarade "varken bra eller dåligt”. Det förelåg ingen signifikant skillnad mellan svenskar och invandrare om man upplevde sig blivit bra eller dåligt bemött. Drygt hälften tyckte att de blivit ”dåligt” eller "neutralt” bemötta. Andra generationens invandrare, d v 5 de som är födda i Sverige av föräldrar som invandrat upplevde sig i stor ut- sträckning blivit "dåligt" bemötta. Ingen skillnad mellan män och kvinnor förelåg.

Det var något fler som tycker att bemötandet var vänligt, men nästan hälften ansåg att man blivit ”ovänligt” eller "neutralt” bemött. 51 procent (130 personer) svarade att de upplevde bemötandet som vänligt, 25 procent (63 personer) svarade att man upplevde det som ovänligt och 24 procent (61 personer) ansåg att det varken var ”vänligt” eller "ovänligt”.

Två frågor handlade om man fått det stöd och den hjälp som man förväntade sig och om man hade uppfattningen att man på arbetsförmedlingen gjorde sitt bästa för att hjälpa vederbörande. AF lyckades, enligt de arbetslösas uppfattning, i ringa utsträckning uppfylla deras förväntningar. Män och kvinnor gav uttryck för samma uppfattning. 51 procent av svenskarna och 44 procent av invandrarna upplevde inte att de fått hjälp och stöd som man borde förvänta sig. De allra flesta upplever alltså inte att arbetsförrnedlingens personal gör sitt bästa för att hjälpa dem. 61 procent av svenskarna och 51 procent av invandrarna upplevde inte att man från AFs sida gör sitt bästa.

De arbetslösa upplever i stort sätt inte att de får den hjälp som de förväntat sig och att de i stort sätt inte tror att AFs tjänstemän gör sitt bästa för att hjälpa dem. Detta visar på ett lågt förtroende för AF. Andra generationens invandrare avviker på samtliga punkter i det att man ger i högre grad uttryck för negativa upplevelser.

Avslutande diskussion — om behovet av nya kunskaper

Alla tecken tyder på att den höga arbetslöshet vi har i Sverige kommer att ligga kvar på en mycket hög nivå. Detta är ett nytt fenomen i Sveriges moderna historia. 600 00032 människor går i dag utan ett reguljärt arbete. Konjunkturinstitutet rapporterade i sin junibarometer att varslen under maj var de högsta på flera år och att den totala arbetslösheten under de närmaste åren kommer att ligga kvar på rekordhöga 12—l3%. Denna höga arbetslöshet medför stora ekonomiska och sociala konsekvenser både för samhället och för den enskilda människan.

Resultatet i denna undersökning tycks ge stöd åt hypotesen att ”ju allvarligare den ekonomiska påfrestningen är under arbetslöshet, desto större är risken att drabbas

” Starrin B et al (1996) a a.

av ohälsa och sociala problem. Vanligt är att man upplever både arbetslösheten och behov av att få socialbidrag som skamgörande. Detta ger även ett visst stöd åt antagandet att upplevelsen av skam i kombination med ekonomisk påfrestning ger upphov till stressrelaterade symtom.33 Denna form för stress kan benämnas — social stress. Konsekvenser av ekonomisk och social stress å ena sidan och arbetsrelaterad stress å den andra uppvisar stora likheter. Möjligheterna till vad som kan kallas kontroll över och i en situation påverkar välbefinnandet. Det är viktigt för människor att kunna påverka och ha kontroll över livssituationen överhuvudtaget. Forskning visar att känslan av att kunna bemästra den situation som man befinner sig i är viktig för hälsan.34

Det finns en ganska omfattande forskning om stressupplevelser och ohälsa i arbetslivet, medan kunskapen om stress och ohälsa beroende av omfattande och långvarig arbetslöshet är ganska liten. T ex Karasek och Theorell35 har formulerat en analysmodell för studier av stress — krav —kontroll. Krav och förväntningar från omgivningen på den enskilde och dennes möjligheter till kontroll i och över en situation påverkar uppkomst av stressrelaterade symtom. Något som bör tillföras denna diskussion är vilken betydelse som socialt stöd har för att motverka sårbarhet som är en konsekvens av den arbetslöses utsatthet.36

Internationell forskning visar att långvarig arbetslöshet medför ekonomiska, hälsomässiga och sociala konsekvenser för den enskilde. Det har visat sig att det i vårt land finns mycket lite kunskap om hur de långvarigt arbetslösa drabbas av arbetslösheten. Det måste därför ses som angeläget att sådan forskning kommer igång på bred front och att nätverk etableras mellan forskare i Sverige ochi andra europeiska länder med längre erfarenhet av hög och långvarig arbetslöshet.

Det som de arbetslösa berättar om i denna undersökning manar till eftertanke. Under de senaste tre—fyra åren har förutsättningama att kunna leva på eget arbete genomgått en dramatisk förändring. Den omfattande och långvariga arbetslösheten är ett djupgående problem som inte bara berör samhällsekonomin utan även griper in i den enskilde individens personlighet. Det är viktigt att de som företräder samhället, personal inom socialtjänst, arbetsförmedlingar och försäkringskassor i större utsträckning än vad som tycks vara fallet, möter de långvarigt arbetslösa på deras villkor.

” Cullberg (1987) Kritisk Psykologi 4/87.

34 Aronsson G (1987) Arbetspsykologi. Lund.

35 Socialt stöd kan indelas i instrumentellt stöd, handfast stöd tex ekonomisk hjälp, barnpassning och lån av saker och emotionellt stöd, omtanke, tilltro, kärlek och empati. Aronsson G,(l987) & a.

36 Nilsson B, (1988) Människans ansikte. Lund Berglind H, (1972) Individen och den sociala miljön. Lund.

När den enskilde upplever att inte vara önskad eller behövd på arbetsmarknaden påverkas självuppfattning och känslan av sammanhang negativt. Medvetande och självuppfattning är sociala företeelser. Andra människors syn är en viktig källa för hur man uppfattar sig själv. Andra människor ger uttryck för sin uppfattning om oss och vi jämför oss med andra. Dessutom är vi både objekt och subjekt för vår egen varseblivning. Vår självbild skapas i interaktion med andra och hur vi tror att andra uppfattar oss.

LO—studien visar även att de arbetslösa inte tror så vidare värst på arbetsförmed— lingen. Man blir i viss utsträckning väl bemött men upplever inte att man får den hjälp som man förväntar sig av arbetsförmedlingen och tror inte heller att tjänste- männen gör sitt bästa för att hjälpa dem. Detta är naturligtvis allvarlig kritik. Mötet med socialtjänsten upplevdes inte heller positivt. Man mår dåligt inför besöket på socialkontoret och de flesta upplevde det som förnedrande att behöva ansöka om socialbidrag. Behovet att söka socialbidrag förefaller vara ytterligare en av många olika stressfaktor som belastar den enskilde.

De strukturellt betingade förändringarna i samhället har lett till att behovet av samhälleliga stödåtgärder har ökat mycket starkt. Kunskapen kring vilka påfrest- ningar som arbetslösa människor är utsatta för och hur dessa påfrestningar påverkar mötet med socialtjänsten bör ägnas särskilda studier. Förändringarna i socialför— säkringssystemet och utslagningen på arbetsmarknaden leder till att allt fler arbetslösa måste vända sig till socialtjänsten. Både AF och socialtjänsten möter nu andra kategorier människor än tidigare. Men frågan är om myndigheterna har anpassat innehållet i sin verksamhet till de nya förutsättningarna? Eller är det så att myndigheterna arbetar som om förhållandena i omvärlden inte har något att göra med deras förhållningssätt? Är det så vi skall förstå det som de arbetslösa i denna studie berättar för oss?

Nya förutsättningar

Systemsolidaritet måste bli lönsamt! Hans Noaksson & Staffan Ivarsson, Riksrevisionsverket

Välfärdsstaten förutsätter systemsolidaritet och tydliga handlingsaltemativ för medborgarna. När utsatta grupper i exempelvis storstädernas förortsområden möter arbetslöshet och annan osäkerhet kan välfärdsstatens trygghetssystem framstå som kontraproduktiva. Systemen är inte konstruerade att klara omfattande sociala och ekonomiska obalanser. Därför anser vi att det finns skäl att på försök, i exempelvis Stockholms län, genomföra ett försöksprogram där stat och kommun stänger vissa vägar samtidigt som andra _QprLS. Syftet är att göra den systemsolidariska vägen mer attraktiv.

Sverige en välfärdsstat

Sverige är en välfärdsstat. Bygget inleddes redan på 1890—talet i och med att de första lagarna om arbetsskadeförsäkringar stiftades. Successivt kom sedan riksdagen att fatta beslut om fler rättigheter, regleringar samt bidrags — och försäkringssystem. Allt syftade till att skapa ett samhälle där individerna gavs rimligt stöd i livets olika skeden. I dag omfattar välfärdsbygget allt från gratis undervisning åt barn till arbetslöshetsförsäkringar för egenföretagare.

Gemensamt för alla de delar som utgör välfärdsstatens byggstenar är att de har ett tydligt "gränssnitt" mot medborgarna. Detta betyder att de statliga tjänsterna i stor utsträckning riktas direkt till medborgarna. En direkt tjänst upplevs tydligt av den som mottager den, till skillnad från en indirekt. Exempel på en indirekt tjänst är förekomsten av en allmän näringspolitik samt upprätthållandet av rättssäkerheten genom det allmänna domstolsväsendet. En försäkring skall däremot gälla en individ, ett visst bidrag skall utbetalas till ett hushåll och en gratis utbildningsplats skall garanteras ett barn.

Välfärdsstaten förutsätter ett stort antal delsystem och många olika utformningar av dessa för att staten skall klara av att uppfylla de övergripande mål som satts upp. Omfattningen av de olika verksamheter som här åsyftas är stor.

En ny tid innebär nya förutsättningar

Den svenska välfärdsstaten tog sin moderna form först på 1960—talet. Vid— denna tid hade de flesta stora delarna i välfärdsbygget kommit på plats. Eftersom de olika

delarna har ett direkt ” gränssnitt " mot de enskilda individerna kommer beteende- mässiga förändringar att spela en stor roll för systemets funktionsförmåga. De som i den politiska processen röstade fram vissa försäkringar eller bidrag är inte med nödvändighet de som i dag kommer i åtnjutande av förmånerna. Sverige har dessutom under de senaste decennierna kommit att intemationaliseras i ökad utsträckning. Detta betyder att kretsen av medborgare successivt utökas med individer från andra kulturer. Medlemsskapet i den europeiska gemenskapen innebär dessutom att främst kortvariga flyttningar mellan EU—ländema ökar.

Mot denna bakgrund har kraven på ”uppdaterade” välfärdssystem skärpts. Detta betyder också att värderingarna i samhället förändras, delvis påskyndat av det nya informationssamhällets kanaler (Internet, MTV m m) och genom tilltagande migration. Det måste vara en ambition att utforma systemen så att dessa harmonierar med de värderingar som konstitueras i samhället.

Svåra tider ger nya beteenden

I svåra ekonomiska tider sätts enskilda människor på prov. De flesta människor drabbas på något sätt. Antingen direkt eller indirekt. En del personer förlorar möjligheten att arbeta övertid. Kanske måste de rent av arbeta gratis ibland för att få behålla sitt arbete. Andra människor drabbas ännu hårdare. De möter arbetslöshe- ten. Ofta följer såväl ekonomiskt som psykiskt lidande av detta. I många fall är det den psykiska påfrestningen som blir den mest påfallande. En arbetslös person riskerar förlora sin självrespekt. Osäkerheten om sin roll och sin framtid gör att nya, och tidigare otänkbara, beteenden riskerar framkallas. Osäkerhet och stress, följd av missbruk och familjeproblem kan leda till att människor hamnar i onda cirklar.

Sverige befinner sig sedan 5—6 år i en strukturell kris. Arbetslösheten är hög i hela landet. Många problem har visat sig, såväl på regional som nationell nivå. Ett av de mest påtagliga regionala problemen utgörs av situationen i vissa förortsområden till storstäder. Det rör sig om områden med en hög arbetslöshet och en stor andel invandrare. Dessutom är den genomsnittliga inkomsten låg, och många människor är därför beroende av bidrag och försäkringsersättningar.

Tyvärr har det visat sig att vissa områden är mer utsatta än andra. Vad detta beror på har vi inte för avsikt att söka finna svaret på i denna artikel. Istället avser vi att beskriva hur ett visst negativt mönster i en viss typ av miljö kan förändras till något bättre genom beslut fattade i riksdagen.

Grogrund för ”hopplöshetens kultur”

I vissa förortsområden till storstäderna är koncentrationen av arbetslösa medborgare och nyinflyttade invandrare stor. Arbetslösheten blir något av norm, det betyder att hopplösheten riskerar breda ut sig. Detta är ett stort problem i en välfärdsstat som förutsätter stort arbetskraftsdeltagande och engagemang för de samhälliga, eller gemensamma, frågorna.

Vardagen är annorlunda i ett problemartat förortsområde jämfört med vad som gäller i de ”välordnade villaförorterna. Helt andra, och ibland destruktiva, värderingar riskerar etableras bland många medborgare i dessa förortsområden.

När normaltillståndet är arbetslöshet och bidragsberoende kan lusten minska att verkligen ta ett ”vitt” (legalt och beskattat) arbete. Anledningen är att marginalef- fekterna är så höga att det inte är privatekonomiskt motiverat att på legala sätt förbättra sina ekonomiska omständigheter.

RRV har i olika rapporter visat att marginaleffekterna för låginkomsttagare med barn i många fall ligger på 100 procent. Det betyder att en småbamsfamilj med exempelvis bostadsbidrag, bidragsförskott, barnbidrag och viss vit inkomst inte får behålla något av en extra inkomst efter skatt. Anledningen är att bostadsbidrag och eventuella socialbidrag trappas av med belopp som motsvarar inkomstökningen.

Mot denna bakgrund är det inte särskilt märkligt om den vita vägen förefaller vara mindre intressant än den svarta när en familj önskar söka förbättra sina ekonomiska omständigheter.

Ovan redovisade marginaleffekter är välkända i Sverige. Det finns även andra effekter som är relevanta i en hopplöshetens kultur. Det gäller möjligheten att faktiskt få ett vitt arbete. Kanske är det så att förekomsten av en rad olika bidrag och försäkringsersättningar, i kombination med ekonomiskt svåra tider, har resulterat i en situation där många arbetsgivare faktiskt inte erbjuder vitt arbete. Istället erbjuds svart arbete eller svart arbete i kombination med bidrag och försäkringsersättningar från stat och kommun.

I de förortsområden som är föremål för denna studie finns skäl att antaga att en viss syn på vad som i dessa sammanhang är normalt växer fram. Detta på samma sätt som i andra samhällen. Därför kommer en bild av vad som är den lätta respektive den svåra vägen att växa fram i individernas medvetande.

Det kommer exempelvis att uppfattas som lätt att förbättra sina inkomster genom att begära en ny AMU—kurs på arbetsförmedlingen eller det kommer att uppfattas som lätt och attraktivt att övertala en arbetsgivare på den lokala restauranten att han skall erbjuda ett jobb som diskare mot svart ersättning. Givetvis till en låg ersättning, eftersom individen också uppbär a—kassa.

Det kommer att uppfattas som svårt att få en verkligt vit anställning. För det första finns det väldigt få arbeten att få. Sannolikheten för att lyckas med detta projekt är därför redan inledningsvis liten. För det andra skulle inte en framgång

innebära någon ekonomisk fördel för individen. För stora grupper, inte minst barnfamiljer, utraderar marginaleffekterna varje ekonomiskt incitament i detta sammanhang.

I olika offentliga studier har det under de senaste två åren påvisats att familjemas ekonomiska marginaleffekter är betydande. I ESC—studien En social försäkring (Ds 1994:81) visas hur stora de 3 k reservationslönema är för familjema. Reservationslö- nen är den månatliga ersättning som en familj måste intjäna för att få en högre standard än vad de kommunala socialtjänstema (socialbidrag) erbjuder. En ensam- stående med två barn måste exempelvis, år 1994, intjäna 21 400 kronor per månad för att få det bättre än vad socialbidraget skulle innebära.

RRV visade i rapporterna Bidragsförskott (RRV 1995:34) och Bostadsbidrag (RRV 1996z3) att marginaleffekterna för många hushåll uppgår till 100 procent. Det gäller i första hand de underhållsskyldiga som betalar sitt underhåll till försäkrings- kassan istället för till vårdnadshavaren. RRV visade att det i detta fall rör sig om en bristfällig detaljutfornming av regler och lagar. Detta systemfel har nyligen rättats till av riksdagen. De höga marginaleffekterna gäller även vanliga hushåll eftersom många mottar bidrag som avtrappas mot ökad inkomst samt betalar kommunala avgifter som ökar när hushållets inkomst ökar.

Dessa marginaleffekter utgörs av marginalskatt (ca 35—60 procentenheter), bostadsbidrag (20 procentenheter) kommunal bamomsorgsavgift (varierar kraftigt, ca 5—25 procentenheter). Siffrorna indikerar att marginaleffekter motsvarande 100 procent kan uppstå.

RRV (RRV 1995:34) har även visat att det för vissa hushåll är väsentligt mycket mer lönsamt att söka öka sina inkomster genom bidragsfusk än genom vitt arbete.

Ett vanligt förekommande fall gäller hushåll som uppger för låga inkomster när de söker bostadsbidrag och bidragsförskott. Mycket tyder på att liknande förhållan- den gäller de kommunala socialbidragen. Även dessa bygger i stor utsträckning på uppgifter om inkomster.

Andra förekommande fall gäller de som lämnar felaktiga uppgifter om hushållets sammansättning. Här gäller det huvudsakligen bostadsbidrag och bidragsförskott.

RRVs analysresultat visade att särskilt barnfamiljhushåll genom att både lämna felaktiga uppgifter om inkomster och vistelseförhållanden kan öka sina inkomster med flera tusen kronor per månad. I vanligt förekommande hushållskategorier kunde det skattefria privatekonomiska, men illegala, utbytet uppgå till mellan 2 000 och 6 000 kronor per månad. Dessa förhållanden torde ha en avgörande inverkan på den s k incitamentstrukturen.

Eftersom det varken finns goda möjligheter att få ett vitt jobb eller starka ekonomiska incitament att arbeta vitt förefaller det inte vara märkligt om den öppna arbetslösheten förblir hög i dessa områden.

Ett långsiktigt problem är risken för att en hopplöshetens kultur ”sätter sig” permanent. Om detta skulle visa sig vara fallet kommer såväl de mänskliga som ekonomiska kostnaderna att bli mycket höga i framtiden.

Statsmaktema bör mot denna bakgrund noga följa såväl utvecklingen av attityderna i samhällets olika delar som de faktiska incitamentstrukturer som etablerats.

Att bryta ett mönster

Att bryta ett socialt mönster är inte lätt. Statsmakter i många länder har med varierande grad av framgång sökt göra detta. Att påverka medborgarnas beteende förutsätter att regler ändras, lagar införs, incitamenstrukturer etableras m in. En verklig och varaktig förändring förutsätter dessutom att de berörda medborgarna känner sig delaktiga. Endast genom frivillighet och engagemang kan nya goda sociala mönster växa sig starka. Ett välfärdssystem som av de flesta uppfattas som rimligt och rättvist kommer att uppfattas som ett uttryck för folkflertalets önskan att visa verklig omtanke, eller solidaritet. Man kan således hävda att effektiviteten till viss del måste ha sin grund i verklig systemsolidaritet.

Delkulturens värderingar är möjliga att påverka först när berörda medborgare är ”med på noterna Statsmakten måste därför noga studera vilka värderingar och uppfattningar som gäller. Är det exempelvis så att vissa individer skulle kunna tänka sig att utföra vissa arbeten som vi i dag utgår ifrån är oattraktiva? Är det så att ungdomar anser att de kan acceptera lägre löner under förutsättning att de kommer in på arbetsmarknaden?

Grundproblemet

I ett flertal storstadsområden finns påtagliga sociala och ekonomiska problem. Vi hävdar att det är uppenbart att dessa problem till stor del uppstått på grund av en hög arbetslöshet.

Arbetslöshet kan ha olika orsaker. Den klassiska orsaken är kostnadsbilden. Somliga ekonomer menar att det är den sammanlagda kostnaden för arbetskraften som har störst inverkan på företagens vilja att nyanställa. Andra ekonomer menar att arbetslösheten är skenbar, d v 5 de menar att det finns en spirande ekonomi vid sidan av den vita. Man talar om den svarta ekonomin. Ytterligare andra ekonomer brukar nämna att det handlar om attityder till företagande, risker och eget engage- mang. Dessa menar att det kanske inte är den exakta skattenivån eller regel- utformningen som har störst inverkan på den ekonbomiska politikens möjligheter.

Istället skulle det vara av vikt att tillse att flexibilitet vad gäller arbetsrätt m m etableras på arbetsmarknaden.

Vi tar i denna uppsats inte ställning till någon av dessa, eller andra, ekonomsko- lor. Istället tar vi fasta på några förhållandevis okontroversiella förhållanden som vi gör till delar av en strategi för att komma tillrätta med sociala och ekonomiska problem i vissa storstadsområden.

I tider av ekonomisk knapphet inom den offentliga verksamheten ställs stora krav på utformningen av de lösningar som tillgrips. Det gäller att få ut största möjliga sociala och ekonomiska effekt till en så låg kostnad som möjligt.

En strategi för välfärdsstatens överlevnad

Välfärdsstaten har omfattande såväl intäkts — som utgiftssidor. Detta betyder att staten är känslig för strukturella förändringar, exempelvis vad gäller variationer inom skatteuppbörden. Om den svarta ekonomin långsiktigt ökar som andel av ekonomin kommer stat och kommun att få allt större problem att finansiera åtaganden som gjorts i tider med lägre andel svart arbete och skatteundandragande. Motsvarande ekonomiska problem uppstår om exempelvis öppet registrerad arbetslöshet ökar i lågkonjunkturer samtidigt som arbetslösheten inte visar sig minska i högkonjunkturer. Man kan i dessa fall anta att nya mönster har etablerats eller att ekonomin har börjat fungera, eller inte fungera, på ett oväntat sätt.

De ekonomiska och sociala problemen i vissa storstadsområden är kanske en föraning om problem som kan komma att gälla hela välfärdsstaten. Inom ekonomin talar man om ledande indikatorer. Rent hypotetiskt skulle dessa storstadsproblem, d v s arbetslösheten och den sociala oron, snart kunna vara aktuella även i andra delar av landet. Eftersom vi anser att problemen utgör allvarliga hot mot välfärdssta- tens förmåga att långsiktigt finansiera sig anser vi att det i detta sammanhang finns skäl att tala om en strategi för välfärdsstatens överlevnad. Vi anser att de problem som finns i de aktuella områdena måste lösas inom de närmaste åren. Stor kraft måste läggas på insamling av data, analys samt kreativitet vad gäller utformningen av de förslag till förändringar som syftar till att lösa de uppkomna problemen.

Eftersom vi anser att det finns emipirska belägg för hypotesen att deti vissa fall kan vara mer fördelaktigt att agera på ett illegalt sätt än på ett legalt, anser vi att en strategi för överlevnad bör inriktas på att stänga vissa vägar samtidigt som andra öppnas. Vi anser att det finns skäl att skynda långsamt. Därför bör vissa regelän- dringar göras på försök i några län. Försöksperioden bör inte göras för kort. Det är angeläget att man undviker ”övervintringsproblemet”. De medborgare som skulle komma att omfattas av en tidsbegränsad lagstiftning bör inte stimuleras bete sig tillfälligt, för att sedan återgå till det ursprungliga beteende som avsågs motverkas.

En strategi för överlevnad bör därför bestå av tydliga och genomgripande förändringar i ett antal väl avgränsade geografiska områden, förslagvis Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Försöksperioden bör uppgå till åtminstone 4 år. Strategin innebär att illegalt beteende försvåras. Samtidigt skall legalt beteende underlättas. Härigenom kommer alltfler medborgare att av egen vilja tillhöra det ”vita” samhället. Solidariteten med välfärdssystemen kommer att upplevas i verkligheten. Delaktigheten blir verklig. Sociala och ekonomiska problem kommer som en följd av detta att minska.

Nedan beskrivs strategin i sina två delar i avsnitten "Blujfvägen måste stängas ” och ”Arbetsmarknaden måste öppnas

Bluffvägen ”måste stängas”

Den ena förutsättningen för strategin utgörs av att vissa beteenden måste omöjliggö- ras eller att vissa vägar måste stängas. Det rör sig främst om vissa ”möjligheter” inom arbetsmarknads — och socialpolitikens område.

Syftet med de nedan redovisade förslagen är att öka den relativa kostnaden för ett illegalt beteende. Man kan säga att det handlar om att söka styra individer och företag bort från illegalt över till legalt beteende. I det följande avsnittet ”A rbetsmar- knaden bör öppnas redovisas några förslag till förändringar som skulle kunna bidra till att de som utestängts från svarta marknader söker sig till vita marknader.

Inom arbetsmarknadsområdet anser vi det finns skäl att överväga förändringar som gäller kontantstöd vid arbetslöshet (a—kassa och KAS) och arbetsmarknadsut- bildningen. Inom det socialpolitiska området anser vi att det bör övervägas att förändra främst förtidspensionerna, bidragsförskotten och bostadsbidragen.

Kontaptstödet utgörs av ersättningar från erkända arbetslöshetskassor (a—kassa) och kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). Alla individer som är medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa och uppfyller vissa generella krav är försäkrade mot inkomstbortfall vid arbetslöshet. Dessa innebär, något förenklat, att man kommer i åtnjutande av full arbetslöshetsersättning efter 12 månaders medlemsskap i erkänd arbetslöshetskassa. Inom denna period skall den försäkrade ha utfört arbete under viss tid. När ersättning för arbetslöshet uppburits i 365 dagar kan KAS utbetalas i ytterligare ett år. KAS kan även utbetalas till den som ännu inte kvalificerat sig för ersättning från a—kassa. KAS är inte, till skillnad från a—kassan, relaterad till tidigare inkomster. Enligt de arbetsmarknadspolitiska myndigheterna låter man normalt inte en person utförsäkras efter de ovan angivna tidsramarna. Istället erbjuds de försäkrade olika typer av arbetsmarknadsutbildningar. Dessa är i sin tur kvalifice- rande för nya a—kasseperioder.

Vi har tidigare i uppsatsen påtalat att såväl juridiska som fysiska personer tenderar att räkna med att det är möjligt att under långa tider ”lura systemet”. Ett exempel på detta var företagarna som begär att den vitt anställde skall acceptera en halvtidsanställning. Samtidigt förutsätts den nyanställde registrera sig som arbetslös på halv tid och arbeta hel tid för sin nya arbetsgivare. Detta är naturligt i ett läge där systemsolidariteten upplevs som låg eller där kontrollen är obefintlig. Vi har erfarit att skattemyndigheten i vissa län bedrivit endast en minimal kontrollverksamhet av arbetsgivare. Mot denna bakgrund är det inte särskilt överraskande om vissa företag beter sig på detta sätt.

Ett annat exempel gäller försäkrade privatpersoner som uppbär a—kassa/KAS samtidigt som de arbetar helt svart, d v 5 utan att någon vit arbetsgivare är inblandad. Vi har erfarit att kontrollnivån är låg även för dessa. Mot bakgrund av de ersättningsnivåer som utbetalas i a—kassan kan det i en ”hopplöshetens kultur” upplevas som mycket privatekonomiskt motiverat att anpassa sitt beteende på detta illegala sätt.

Vi vet att dessa möjligheter till dubbla ersättningar utnyttjas. Vi känner inte den exakta omfattningen av detta missbruk. De uppskattningar som gjorts i Sverige är, liksom i andra länder, ekonometriska skattningar samt sambearbetningar av data- register. Undersökningarna är utförda av framstående experter på området (se FUS K—rapporten, RRV 1995:32, samt Århundradets skattereform, Malmer& Persson&Tengblad) samt av AMS och SCB. Problemet är att förekomsten av svart arbete inte utan svårigheter låter sig studeras. Detta ligger i sakens natur. Det saknas, såväl i Sverige som i andra västländer, mörkertalsskattningar baserade på observationer från fältet.

Förslag ]: Skattemyndighetens kontrollverksamhet effektiviseras. Myndigheten åläggs att i väsentligt större utsträckning utföra arbetsplatskontroller. Härigenom ökas myndighetens möjligheter att stänga illegala vägar för vissa individer och företag. Utökad skattekontroll skulle innebära att staten dels stänger vägen för svart arbete, dels får ökade skatteintäkter och minskade utgifter för a—kassa/KAS. Symbolvärdet är stort. Om åtgärden genomförs kommer bluffens väg att förefalla mindre intressant. Ekonomer brukar säga att ”relativpriserna” förändras. Bluffen blir relativt sett dyrare, ärligheten relativt sett billigare.

Arbetsmarknadsutbildningen är i dessa sammanhang nära förknippad med de kontanta ersättningarna, enligt vad som sägs ovan. Utbildningen syftar, generellt sett, till att främja ekonomisk tillväxt genom att tillgodose behovet av yrkesinriktad arbetskraft. I takt med att arbetsmarknaden kommit i obalans har efterfrågan på arbetsmarknadsutbildning ökat. Problemet har stor relevans i storstädernas förortsområden.

Arbetsmarknadsutbildningen skall normalt innebära en utbildningsmässig förädling av den som kommit vid sidan av den ordinarie arbetsmarknaden. Till skillnad från den del av de olika arbetsmarknadspolitiska instrumenten som utgörs av kontanta ersättningar är utbildningen, och den åtföljande ersättningen, förenad med ett krav på närvaro. Eftersom det rör sig om utbildning kan denna närvaroplikt uppfattas som naturlig.

Vi anser att det finns skäl till att ändra villkoren för de som uppbär kontanta ersättningar. Krav på motprestation bör införas. Exempelvis skulle de som uppbär kontanta stöd kunna erbjudas mer ambitiösa kompetenshöjande program där egen medverkan förutsätts. Det skulle kunna handla om utbildningar, egna studier eller projekt m m På detta sätt kommer staten att dels skärpa sina hjälpinsatser till de som drabbats av arbetslöshet, dels öka ”kostnaden" för den som önskar arbeta svart samtidigt som ersättningen uppbärs. Metoden innebär att det relativa priset för fusk ökar.

Förslag 2: Rätten till a—kassa/KAS bör förenas med någon form av motprestation.

Detta förslag innebär att staten i praktiken kommer att få ökade utgifter för exempelvis utbildningsinsatser. Å andra sidan kommer en del av de ersättningar som i dag utbetalas felaktigt att upphöra. Avgörande är att de försäkrade ges en meningsfull sysselsättning. De arbetslösa kommer att ges möjlighet att dels söka arbete, dels utbilda sig. De kommer att få erfara ett ökat engagemang från statens sida. Förslaget innebär att staten tydligt kommunicerar att man önskar hjälpa de som är drabbade av arbetslöshet. Detta bidrar till att öka individernas solidaritet med systemet.

Bostadsbidrag och bidragsförskott är två centrala socialpolitiska bidrag. Dessa har i inte obetydlig utsträckning kommit att missbrukas (RRV 1995:34 och RRV 199623). De utgör tillsammans med främst a—kassa/KAS basen för de som söker finansiera sig vid sidan av de lagliga vägar som står till buds. Av denna anledning ser vi det som naturligt att ålägga RFV och försäkringskassoma att utföra fältstudier i väsentligt ökad utsträckning. Vi har kunnat konstatera att exempelvis ledningen för Stockholms läns försäkringskassa aktivt motverkar dessa nödvändiga kontrollverk- samheter. Om försäkringar och bidrag får administreras på ett alltför verklighets- främmande sätt finns risk att staten kommer att framstå som löjligt ovetande. Om så blir fallet är skadan svår att reparera.

Förslag 3: RF Vs och försäkringskassomas kontrollverksamhet efektiviseras. Detta sker genom att de åläggs att i väsentligt större utsträckning utföra försäkringsmäs- sig kontroll på fältet. Härigenom ökas myndighetens möjligheter att stänga illegala vägar för vissa individer.

Arbetsmarknaden bör ”öppnas”

Strategin innebär dels att vissa vägar bör stängas. Samtidigt anser vi att det finns skäl att iaktta att vissa vägar i dag i praktiken är stängda. Några av dessa bör öppnas. Det gäller främst förtidspensioner som önskar arbeta och marknaden för privata hemtjänster. Båda förslagen syftar till att göra det lätt för personer som i dag är utestängda från arbete att söka sig till vita marknader. Härigenom ger statsmakten signaler om det önskvärda, och överordnade, att medborgarna skall söka sig till vita och legala verksamheter.

Förtidspension är ett socialpolitiskt instrument som erbjuds de som av medicinska skäl inte förmår arbeta tillräckligt för att säkerställa sitt uppehälle. Fram t o m är 1991 var det dessutom möjligt att bli förtidspensionerad av arbetsmarknadsskäl. Reglerna har getts en utformning som i praktiken omöjliggör dessa personers aktiva deltagande i vitt arbete.

Vi anser att det är angeläget att tillse att reglerna ändras så att förtidspensionärer fritt kan arbeta i den utsträckning de önskar. Genom ett avräkningssystem, liknande det som fr o m 1/1 1997 gäller inom bostadsbidragssystemet kommer individen att ges möjlighet att återbetala en del av den förtidspension som utbetalats ”i onödan

Förslag 4: Reglerna för utgivande av förtidspension ändras så att det blir tillåtet att arbeta i valfri utsträckning för de som uppbär ersättningen. Ett avräkningssys- tem liknande det som gäller inom bostadsbidragsystemet införs fr o m I juli 1997.

Den stora faran med hopplöshetens kultur är att passiviteten kan permanentas. För att undvika detta bör ett okonventionellt, och i vissa avseenden prestigelöst, synsätt tillämpas. Det får anses vara av överordnat intresse att tillse att individer kommer ut ur passiviserande livsstilar. Det rör sig ofta om lokala kulturer som inte förvaltar och vidaresänder attityder som harmonierar med de värderingar som utgör välfärdsstatens grundvalar.

Det torde därför vara centralt att söka finna några marknader som skulle kunna vara möjliga att öppna. Många av de individer som bor i de problemfyllda storstadsornrådena tillhör antingen invandrargrupper eller är lågutbildade svenskar utan stora möjligheter att finna vita arbeten på dagens arbetsmarknad. Av denna anledning torde det vara intressant att söka öppna marknaden för privata tjänster.

Genom att införa en avdragsrätt för hushåll som önskar få hjälp med vissa privata tjänster kan man stimulera framväxten av små ”hemserviceföretag”. Studier visar att dagens skatteregler är utformade på ett sådant sätt att det inte är privatekonomiskt motiverat att efterfråga vita hemservicetjänster. Det kan röra sig om snickeriarbeten, målning, städning, trädgårdsskötsel, barnpassning m m.

Ett företag som levererar dessa tjänster tvingas debitera ca 130 kronor per timme. En deltidsanställd tvingas ”debitera ” 95 kronor per timme. I båda räkneexemplen förutsätts grundlönen uppgå till 50 kronor per timme, efter skatt. Eftersom deti dag finns en svart marknad för dessa tjänster, och ersättningen per timme uppgår till ca 50 kronor, finns skäl att utgå från dessa nivåer när räkneexempel görs. Om en avdragsrätt motsvarande 30 procent av fakturabeloppet införs minskar skillnaden mellan svart och vitt arbete från 50/95 till 50/65. Skillnaden minskar således från 45 till 15 kronor, en skillnad som sannolikt inte uppfattas som särskilt stor, varken av producenter eller konsumenter.

Hemservicetjänster kan utföras av många individer utan långtgående utbildnings- insatser. En reform i linje med ovan skulle således kunna ge snabba resultat. Både socialt och ekonomiskt.

En nyutexaminerad (och arbetslös) student, eller en nyanländ invandrare, skulle exempelvis kunna starta ett litet företag, annonsera sina tjänster i närliggande område, och sedan börja arbeta. Den från arbetsmarknaden utestängda invandraren kommer att känna sig delaktig. Skatt skall betalas. Sociala förmåner utgår i gengäld. Individen är med i systemet. Vi anser att detta är överordnat andra aspekter. I takt med att verksamheten fortgår inlemmas personen i välfärdsstaten. Värderingar anammas, och sprids till kommande generationer. Att vara med i systemet kommer att bli mer ekonomsikt lönsamt än att stå utanför. Resultatet kommer att bli att individen kan förkovra sig och sin familj. Detta skulle kunna vara en inkörsport till välfärdssamhället för många medborgare.

Förslag 5: Skattelagstiftningen ändras så att inkomsttagare får göra avdrag för viss typ av tjänster, dock högst ett belopp motsvarande ett basbelopp per år. Avdragsrät- ten är lika för alla och begränsas till 30 procent av fakturabeloppet.

..' ll-

' l-rlrllir rl. "n rin' . [ .:.an

_.lll'jll'H l'm'Ål-ulgl'. 541".qu l,,gh'u- -.linllt 111151J,!!Äil,'l'jujll"'."'luu'. ':'"t '..-',rM.—ty.|l'h.l""-'"' 'Julljlbd l- i'."..il jul.-Jm ' .'...1. 'R. han ..lsn'Tl ..

. håll" _al'"_ ' lll-"" ll ' 'rm;l.."l ll.

., . * IE'ÄH. . ”vill lj: "LIFHJW'Ille ull.—t 'J'l. ' åket igår?”, gåtlj'ubrr: 'nli jlll *l' Iji'" . ' '... ".'WI' .' |. .llk. Håål-It]. HEM? fd...|l_|l'.: . .lgdj"'_ll,ull"mjltj_|'lknä1325 _'" - nu rassla..- . .. ' _... UUMJHJHÅF'. ll..'(*41|_'l'7_l l.; -'u . .'r- äralglrsrn'rt'lmn gulnar- l'. ft f JIE»)! I ' i'måélw ll' .it ' ' :"Illl—fl r. ' |!le bhkl—ip."..- . '. '"'u.|lLlrl..."r.". .,. 'erml'å rli,. Wl.lll'll.' 'Ll'l.j_=l :IIFFIIl'ilZITLNTl IF'Ww-Äh r Ai]. |]!le _ irl .'lM'linlr. '. .'l'l ll-l .. -.h_jrl-In'l_l l'w'llil'

__” halt.; .l 'l .

Mot en arbetslinje för utsatta grupper Rafael Lindqvist & Owe Grape, Umeå universitet

Under senare år har bilden av den svenska välfärdsmodellen — en modell som ger så gott som alla rätt till hyggliga bidrag, social service, hälso— och sjukvård av god kvalitet — kommit att överensstämma allt mindre med den verklighet som många lever i. Dess preventiva inriktning på att motverka ohälsa, arbetslöshet och ut- slagning har också ifrågasatts trots att en ny 5 k arbetslinje i socialpolitiken proklamerats. Även om det inte skett något dramatiskt systemskifte i välfärds- politiken, har det gjorts nedskärningar i flera viktiga bidragssystem; villkoren har skärpts, ersättningsnivåema sänkts och arbetslösheten har ökat till nivåer som vi inte är vana vid. När jobben blir färre, tillträdesreglema görs strängare och det sker en allt hårdare prövning av rätten till bidrag inom respektive bidragssystem, blir det svårare för många att kvalificera sig till ersättning. Samtidigt ska bidragsmottagama så snart som möjligt återgå till arbetslivet. I en situation när det finns få lediga jobb och andelen tillfälliga anställningar ökar samt kraven på kvalifikationer och kompetens höjs och förändras snabbt inom många sektorer är detta inte lätt.

Den nya arbetslinjen, vars syfte är att motverka långvarig sjukskrivning och arbetsoförmåga genom aktiva rehabiliteringsinsatser, fullföljer här en gammal tradition i svensk välfärdspolitik. Möjligen går den också längre genom att betoningen på arbete i stället för bidrag är tydligare än förut, eftersom krav på aktiva insatser och en skärpt arbetsetik ingår som ett viktigt inslag. I denna artikel ska vi diskutera förutsättningarna för en sådan aktiv samverkan kring arbetsrehabilitering. Det är framför allt en samverkan omkring grupper som har svårt att hävda sig i den starkt sektoriserade välfärdsmodell som råder som vi intresserar oss för; personer som ofta hamnar i en gråzon mellan de olika myndigheternas reguljära arbets- uppgifter när problemen inte passar in i välfärdsbyråkratiernas förutbestämda kategorier. Eller individer som har långvariga och diffusa sjukdomsbesvär och ur myndigheternas synvinkel svårbedömd arbetsförmåga och som därför hamnar i en rundgång. Fenomenet är generellt men märks mest i storstäderna. Vilka är möjlig- heterna att åstadkomma en sektorsövergripande rehabiliteringssamverkan i dessa fall?

Välfärdspolitik och tvåtredjedelssamhälle

De skandinaviska välfärdsstatema, och i synnerhet den svenska, har beskrivits som institutionellt omfördelande. Till denna bild hör att i stort sett alla medborgare omfattas av bidrag som anses jämförelsevis generösa vad gäller ersättningsnivå och kvalifikationsregler och som utgår som lagstadgade rättigheter. Enligt denna tes är det det sociala medborgarskapet och inte prestation på (arbets)marknaden som är den grundläggande principen i socialpolitiken (Esping—Andersen & Korpi 1987; Esping—Andersen 1990; Palme 1990). Att de sociala bidragen i så hög grad reglerats i lag betyder att marknadsberoendet är uppmjukat i väsentliga avseenden; man behöver inte sälja sin arbetskraft på arbetsmarknaden när man är sjuk, arbets— oförmögen, nybliven förälder etc eftersom det finns socialförsäkringar som täcker merparten av inkomstbortfallet. Utöver denna aspekt anses två andra drag vara kännetecknande för den skandinaviska modellen: solidarisk omfördelning genom att alla samhällsgrupper omfattas och att ett brett spektrum av sociala behov täcks av de olika trygghetssystemen (Esping—Andersen & Korpi 1987). Ersättningarnas konstruktion som sociala rättigheter bidrog till att integrera småfolket i välfärds- staten; arbetare och tjänstemän kom att omfattas av lika villkor — intergrationstanken blev vägledande för ett flertal politikområden, däribland arbetsmarknad, social— försäkringar och socialvård/tjänst (Olsson Hort 1992:66).

Detta synsätt lyfter emellertid inte tillräckligt tydligt fram det förhållandet att trots att ett flertal bidrag utgår som sociala rättigheter är det prestation på arbets- marknaden som avgör bidragens nivå. Genom inkomstbortfallsprincipen knöts socialförsäkringarna till lönearbetet: de kom att utgöra ett starkt motiv för individen att skaffa sig ett förvärvsarbete och helst ett välbetalt sådant eftersom bidragen (upp till ett tak) blev proportionella till nuvarande, tidigare eller kommande inkomster. Därmed skapades ett dualt system med olika villkor för skilda medborgargrupper (Marklund & Svallfors 1986). Den ena delen omfattade majoriteten av den förvärvsarbetande befolkningen; den andra hemarbetande, deltids— och tillfälligt anställda, marginella grupper och ungdomar som ännu inte fått fotfäste på arbetsmarknaden. Dessa senare kategorier fick vanligtvis låga enhetsbelopp i form av garantibelopp, medan de förra fick ersättning i förhållande till inkomst. De trösklar (krav på arbetad tid, inkomst) som byggdes in i socialförsäkringarnas regler korn därmed att fungera som viktiga avskiljandemekanismer som sorterade upp befolkningen i två olika kategorier av bidragsmottagare. Socialpolitiken kom därför att i hög grad bygga på vad Sinfield (1986) kallar principen om ”employmentship och mindre på socialt medborgarskap.

De som har en marginell position på arbetsmarknaden och till följd av detta också en marginell position i socialförsäkringssystemen har visat sig löpa stor risk för att bli socialbidragstagare (Salonen 1993: 132). "Social exclusion är det begrepp som brukar användas i den europeiska debatten för att rikta uppmärksamheten på den

växande grupp av befolkningen som inte kommer in på arbetsmarknaden, som helt eller delvis står utanför densamma och som efter en tid också utesluts ur socialför- säkringssystemen (Andersen & Elm—Larsen 1993). Det talas också om ett tvåtredje- delssamhälle där en majoritet av befolkningen har hyggliga villkor i arbetslivet och omfattas av sociala trygghetssystem, men där en tredjedel har betydligt sämre villkor. Denna grupp utgörs av:

"en minoritet av befolkningen de arbetslösa och dessas familjer, de som lever på små pensioner, ensamma mödrar som tvingas leva på sociala bidrag, marginella lönearbetare med tillfälliga jobb — som förpassas längst bak i kön, medan en majoritet (bland dem många yrkesskickliga arbetare) har en trygg ställning (Glotz intervjuad i Habsbawm 1989zl90).

En liknande definition har Hjort (l996:9) som menar att, även om denna grupp är sammansatt så har individerna mindre resurser i fråga om utbildning, inkomst, arbetsmöjligheter, sämre hälsa, oftare osund livsstil, svagare sociala nätverk och socialt stöd och mindre självförtroende. Kort sagt: de är mindre attraktiv arbetskraft.

Det faktum att kvinnor i större omfattning ägnar sig åt obetalt reproduktivt arbete, barntillsyn, hemarbete och att de är överrepresenterade i de lägre inkomstskikten bl a till följd av deltidsarbete — gör att utfallet från socialförsäkringarna i praktiken blir mycket olika för män och kvinnor trots att systemen är könsneutrala i sin konstruktion (Pateman 1988; Sainsbury 1993). Särskilt ensamstående mödrar, lågavlönade kvinnor och äldre kvinnor kan förväntas bli mer beroende av selektiva behovsprövade system som t ex socialbidrag, bostadsbidrag m fl (Hobson 1994). Men även kvinnor utan barn utgör en riskgrupp i sammanhanget. Det gäller, dels unga lågutbildade kvinnor som har flyttat hemifrån och som har vikariat, deltids- anställningar, varvat med perioder av arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels medelålders kvinnor som söker socialbidrag p g a hälsoproblem, värk i axlar, rygg och leder och inte kan arbeta av det skälet (Gunnarsson 1993).

En annan marginell grupp utgörs av män i vuxen ålder, med trassliga hem— och familjeförhållanden, och ibland missbruksproblematik som varvar perioder av (tillfälligt) arbete med perioder då de tappar köntakten med arbetsmarknaden. Dessa mäns marginella anknytning till arbetslivet gör att de periodvis hankar sig fram på socialförsäkringar men ofta med socialbidrag som den yttersta försörjningsgaranten. Deras förhållande till arbete och försörjning kan tolkas som ett liv i permanent tillfällighet, men utan att en varaktig utslagning blir följden (Svedberg 1995: 141). Under 1990—talet har också antalet socialbidragstagare i ungdomsgruppen 18—24 år ökat mer än i andra grupper, något som är särskilt markant i storstäderna och som sätts i samband med svårigheterna att få arbete (Salonen 1993; Swärd 1995).

Om socialförsäkringarnas framsida består i att integrera så gott som hela befolkningen i ett enhetligt och likformigt trygghetssystem så är dess baksida att den

återspeglar den socio—ekonomiska segregation som finns mellan olika yrkes— och inkomstgrupper i arbetslivet. Socialförsäkringarna tenderar att sortera upp befolkningen i en kämgrupp med hyggliga ersättningsvillkor vid sjukdom och arbetsoförmåga ochen perifer grupp som försöker (och tidvis lyckas) kvalificera sig till de gynnsamma ersättningssystemen. Så länge förvärvsfrekvensen ökar och merparten av befolkningen kan påräkna långvariga anställningskontrakt fungerar denna politik som en integrerande kraft, men när arbetsmarknaden förändras i riktning mot allt mer tillfälliga anställningar och ökad arbetslöshet kommer de

segregerande inslagen till tydligare uttryck.

Arbetsmarknaden

En dynamisk arbetsmarknad skapar ständigt nya socio—ekonomiska skiktningar. När inhemska marknader öppnas för internationell konkurrens slås lågproduktiva företag ut till förmån för mer produktiva företag som tillämpar ny teknik och nya organisationsformer. Välutbildad och flexibel personal krävs för att potentialen i den nya tekniken ska kunna utnyttjas till fullo. Kostnadsjakten inom den offentliga sektorn tenderar att driva fram motsvarande omstruktureringsinsatser där. En konsekvens av detta är att den genomsnittliga kvalifikationsnivån hos arbetskraften förefaller ha stigit. Medan man för genomsnittet av arbetaryrken i industrin kan tala om en stabilitet i fråga om kvalifikationskrav, har arbete inom tjänstesektorn kommit att ställa högre krav på kvalifikationer och kompetens samt ge större utrymme för egna beslut än arbete i produktionen (Szulkin & Thålin 1994:115—116). Samtidigt förekommer inom servicearbete också en överrepresentation av stressfyllda arbeten som karaktäriseras av litet utrymme att fatta egna beslut. Dessa senare jobb har under åttiotalet ökat till antalet, särskilt inom yrken där kvinnor är verksamma som t ex vård och omsorg.

Sett i ett arbetsmarknadsperspektiv kommer denna utveckling att innebära ett tryck mot mer flexibla anställningsformer. Det blir allt viktigare att kunna reglera arbetskraften och det sker en förskjutning från fasta (tillsvidare) anställningar till ett system av ”just—in—time”—anställningar (Aronsson & Sjögren 1994z36). Kring en kärna av tillsvidareanställda, med anställningstrygghet, socialförsäkringsförmåner och karriärmöjligheter, knyts grupper av tillfälligt anställda som säsongsanställda, vikarier, projektmedarbetare, praktikanter, etc. Antalet fast anställda beräknas ha minskat från 3,7 miljoner till ca 3 miljoner från 1987 till 1995 (Bäckström citat från Järvholm 1996). I Sverige hade 13 procent av arbetskraften tidsbegränsade anställningar 1995, sådana anställningar är också vanligare i kommuner och landsting än i stat eller enskild tjänst (Järvholm 1996:161—3). I de temporära jobben är yngre personer och kvinnor överrepresenterade och personer som av olika

anledningar bytt yrkesbana. När de arbetslösa får ett arbete är detta för det mesta ett tillfälligt arbete (Holmlund 1995 : 152).

Denna utveckling är motsägelsefull så tillvida att kvalifikationema för denna grupp av tidsbegränsat anställda varierar kraftigt — från inga alls till kvalificerade konsultkunskaper. De personer det gäller anställs emellertid i regel när arbets- belastningen är hög — samtidigt måste också dessa anställda räkna med att gå först vid nedgång i konjunkturen. Det finns uppenbar risk att långtidssjuka rehabili- teringsfall kommer att tillhöra de tillfälligt anställda och det är inte helt lätt att se vilka incitament som skulle vara tillräckliga för att förmå arbetsgivarna att göra omfattande satsningar på arbetsrehabilitering för denna grupp.

Sammanfattningsvis kan vi urskilja en tendens till att det utbildas en segmenterad arbetsmarknad bestående av en primär arbetsmarknad för kämgruppema av fast anställda; en sekundär arbetsmarknad för tillfälligt anställda och möjligen en marginalarbetsmarknad (Svedberg l995:132) som har mycket gemensamt med den senare men med jobb som inte kräver vare sig introduktion eller någon fack- utbildning alls och med dålig lön och arbetsmiljö. Arbete i denna sistnämnda sektor förutsätter att de sociala bidragssystemen utgör en kompletterande försörjningskälla.

Socialförsäkringarna avspeglar denna segmentering av arbetsmarknaden: de som är i den primära sektorn omfattas av de mest generösa villkoren: efter arbetsgivarens sjuklöneperiod tar försäkringskassan vid. Rehabiliteringsansvaret är också tydligare knutet till i första hand arbetsgivaren och i andra hand försäkringskassan. Man kan antagligen också se företagshälsovården och facket som en resurs i sammanhanget när omplacering och omskolning kommer på tal. De som finns i den sekundära sektorn har sjukpenning och kan inte påräkna något stöd vid rehabilitering från någon arbetsgivare, företagshälsovård eller fackförening. Rehabiliteringen kan inte lika naturligt relateras till arbetsuppgifter och arbetsrutiner om den försäkrade inte har arbetat under en längre tid. Det är i stället försäkringskassan som skall utreda rehabiliteringsbehovet och sedan överlåta detta till arbetsförmedlingen och arbets- marknadsinstitut. Liknande villkor gäller för den som befinner sig på marginal— arbetsmarknaden, med den skillnaden att socialtjänsten ofta blir inblandad p g a av sitt försörjningsansvar. En viktig fråga i sammanhanget är på vilket sätt arbetslinjen kan tänkas omfatta även långvarigt sjuka med svag förankring på arbetsmarknaden.

Figur ]. Arbetsmarknadsposition och social trygghet vid sjukdom och rehabilitering.

Arbetsmarknadsposition Social trygghet: vid sjukdom vid rehabilitering

Primär arbetsmarknad Sj uklön Arbetsgivaransvar + Fast anställning Sjukpenning Försäkringskassan

Sekundär arbetsmarknad Sjukpenning Försäkringskassan + Tidsbegränsad anställning AF/AMI

Marginalarbetsmarknad (Sjukpenning) Försäkringskassan + Tillfälliga anställningar Socialbidrag AF/AMI + Socialtjänsten

Arbetsrehabiliteringens regelverk, aktörer och resultat

Den "nya arbetslinjen började utformas vid slutet av åttiotalet när det rådde brist på arbetskraft och när samtidigt sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna låg på mycket hög nivå. Man ansåg att det saknades inbyggda arbetsincitament och styrimpulser till aktiv rehabilitering i socialförsäkringama och att arbetsgivarna behövde intensifiera sitt arbetsmiljöarbete. Eftersom de allra flesta långtidssjuka hade en anställning föreföll det logiskt att arbetsgivarna skulle ta ett utökat ansvar för arbetsrehabilitering och att den genomfördes i anslutning till de anställdas arbetsplatser (SOU 1988:41; SOU 1990:49).

Resultatet blev att arbetsmiljölagen, AML, skärptes. Arbetsgivarna ska tillhandahålla en god arbetsmiljö, som följs upp kontinuerligt med internkontroll och de ska också bedriva en organiserad anpassnings— och rehabiliteringsverksamhet på arbetsplatsen (Prop 1990/912140). Genom en förändring i lagen om allmän för- säkring, AFL, fick försäkringskassoma ett tydligare samordnings— och övervak- ningsansvar beträffande de rehabiliteringsinsatser som behöver göras för individen (Prop 1990/91: 141). På basis av den utredning som arbetsgivaren är skyldig att skicka in till kassan (senast efter åtta veckors sjukdomsfall) upprättas därefter en rehabiliteringsplan vari preciseras vem som ska genomföra och bekosta olika åtgärder. Försäkringskassan har från 1990 fått möjligheter att köpa rehabili- teringstjänster av andra aktörer (både privata och offentliga) som t ex yrkes- vägledning, arbetsträning, utbildning och vissa former av behandling dock inte renodlad medicinsk behandling. Det skulle vara sådana åtgärder som är direkt erforderliga för att för att återföra den försäkrade i arbete (Prop 1989/90:62).

Rehabilitering av arbetslösa personer ägnades inte någon större uppmärksamhet i den nämnda propositionen (1990/91:141). Där sägs att 'försäkringskassan bör ...ha ansvar för personer som har en anställning eller annat förvärvsarbete medan arbetsmarknadsmyndigheterna bör ha ansvar för personer som är arbetslösa och vänder sig till arbetsförmedlingen”. I AFL (kap 22) nämns överhuvudtaget inte ansvaret för dem som saknar anställning vad som sägs är att försäkringskassan ska samverka med den sjukskrivnes arbetsgivare, arbetstagarorganisation, hälso— och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndigheterna och andra berörda myndigheter. Ansvaret för att rehabilitera de som saknar anställning åvilar därför i hög grad AF/AMI efter det att försäkringskassan tagit ställning till om rehabili- teringsbehov finns.

Ett annat viktigt inslag i den ”nya arbetslinjen” är att arbetsgivarna betalar sjuk- ersättning under de första två veckorna för dem som har en anställning. Ersättnings— nivåerna har också sänkts i etapper och kravet på orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och skada] sjukdom har skärpts vilket innebär att det är svårare att få arbetsskadersättning. För närvarande är ersättningen 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Från oktober 1995 tillämpas också ett mer avgränsat sjukdomsbegrepp som innebär att läkarna inte ska ta hänsyn till sociala och arbetsmarknadsmässiga aspekter vid sjukskrivning utan enbart beakta medicinska faktorer. Läkarna förväntas också avge mer preciserade bedömningar om vilken arbetsförmåga som kvarstår och vilka funktioner som den försäkrade kan utveckla med hjälp av rehabilitering.

Vad som framtonar som grundläggande tankar bakom den ”nya arbetslinjen” är att rehabilitering först och främst handlar om att sjuka och arbetsskadade ska återgå till sina tidigare anställningar eller byta arbete. De som saknar anställning eller har en svag förankring på arbetsmarknaden tycks inte vara någon särskilt viktig målgrupp i sammanhanget: de aktiviteter som kan betecknas som 'förrehabilit— ering”, och som går ut på att stärka självkänsla och motivation, att mobilisera den sjuke i dennes sociala nätverk har inte fokuserats och faller dessutom ofta mellan stolarna när myndigheterna planerar sina insatser.

Genom datamaterial som insamlats av riksförsäkringsverket (dets k RIKS—LS— materialet)l finns vissa uppgifter om resultat från rehabiliteringsverksamheten 1991—94 (RFV 1995: 58). Där framgår bl a att de grupper som tidigast och i störst utsträckning blev föremål för arbetslivsinriktad rehabilitering var de som hade arbete, de yngre, infödda svenskar och kvinnor. I dessa grupper avslutades sjukdomsfallen i lägre utsträckning med sjukbidrag eller förtidspension, med undantag för kvinnorna. De som hade diagnoserna sjukdomar i rörelseorganen och

Materialet omfattar ett rikstäckande urval om ca 64.000 sjukfall som påbörjades under perioden 1991- 94 och som var minst 60 dgr lång.

skador/förgiftningar flck rehabilitering tidigare och mer jämfört med individer med andra diagnoser. De arbetslösa sjukskrivna däremot, kännetecknas i hög grad av socialmedicinska och främst psykiska diagnoser. Ett förhållande som är särskilt tydligt i storstadsområden (Selander l995a, 1995b). Noteringar om missbruk är också betydligt vanligare bland arbetslösa än bland anställda sjukskrivna. Arbetslösa har dessutom oftare genomgått tidigare rehabiliteringsperioder.

I tabell 1 nedan redovisas utifrån RIKS—LS materialet hur lång tid som förflutit innan försäkringskassan tagit kontakt eller vidtagit rehabiliteringsåtgärder. När det gäller kontakt med AF/AMI tas dock kontakten tidigare (av försäkringskassan efter samråd med sjukvården) om den sjukskrivne är arbetslös, vilket inte är förvånande med tanke på att det är AF/AMls uppgift att sköta arbetsrehabiliteringen för denna grupp. Anmärkningsvärt är att det ändå tar så pass lång tid som 167 dagar.

Tabell 1 Antal dagar (medianvärde) som en sjukskrivning i genomsnitt pågått innan viss

åtgärd genomförts. Ej arbetslös Arbetslös Kontakt med den försäkrade 73 73 Medicinskt underlag 64 66 Påbörjad arbetsrehabilitering 149 182 Flerpartssamtal med df 161 225 Kontakt med AF/AMI 196 167 Kontakt med förtroendeläkare 272 222 Sjukfallslängd 367 374

Källa: RFV, RIKS—LS—databasen, citat från RRV 1996. I tabellen redovisas endast ärenden där bedömning gjorts att rehabiliteringsbehov föreligger, vilka utgör 26 procent av samtliga långa sjukfall i studien. Materialet bygger på sjukfall under perioden 1991—1994.

Förtroendeläkarkontakten tas också tidigare för arbetslösa något som förmodligen sammanhänger med att diagnosbilden är mer komplex för arbetslösa långtidssjuka. Det generella intrycket är att rehabilitering liksom kontantersättning från socialf— örsäkringen är följsam till den arbetsmarknadsförankring individen har. Arbets— rehabilitering tar också mycket lång tid, trots att tidsåtgången minskat under senare år, och den tar längre tid om den sjukskrivne är arbetslös jämfört med om vederbörande har arbete. En viktig anledning till att åtgärder tar lång tid är att ett stort antal aktörer förväntas dra åt samma håll aktörer som har olika regler, delvis

skilda mål och separata penningpåsar.

Byråkrati, sektorisering och gränser i rehabiliteringen

Det finns ett stort antal aktörer inom rehabiliteringsområdet som var för sig verkar inom avgränsade sektorer. Gränserna utgörs av de regler, uppgifter och administrat— iva indelningar som respektive myndighet har. Ett exempel är att försäkringskassan, FK, och arbetsmarknadsinstitut, AMI, utifrån sina respektive regler och uppgifter ger begreppen sjukdom och arbetsförmåga olika innebörd: medan försäkringskassan bedömer arbetsförmåga utifrån de funktionshinder som sjukdomen medför (och som dokumenteras i läkarintyg och rehabiliteringsutredning), sätter AMI ofta arbets- förmågan i relation till de arbeten som finns (att uppbringa) på arbetsmarknaden. Det som emellertid kännetecknar myndigheter eller välfärdsbyråkratier inom det aktuella fältet, är att de både ska tillämpa de regler, rutiner och procedurer som gäller och samtidigt lösa klienternas sociala problem. Detta gör tjänstemännens ställning motsägelsefull: de har ett stort utrymme att göra egna bedömningar, men måste också följa reglerna (Lipsky 1980). En konsekvens av regelstymingen är att klienterna inte kan betraktas som individer, de måste transformeras till fall eller ärenden, vilket innebär att endast begränsade aspekter av den totala problembilden beaktas. Det är som uförst'ikrad”, "arbetssökande”, "patient" som klienten kommer till respektive myndighet — inte som individ. Sektoriseringen som problem färstärks av att välfärdsbyråkratiema i olika grad är regelstyrda; vissa myndigheter måste följa detaljregler strikt medan andra har ett större inslag av ramlagar att arbeta efter. Specialiseringsgraden, d v 3 hur många aspekter av en individs problem som myndigheten ska befatta sig med varierar också liksom arbetsbelastningen, d v s kravet att behandla ett visst antal klienter per tidsenhet (Johansson 1992). Dessutom lägger olika myndigheter olika tonvikt vid den dubbla uppgiften alla har att både ge service och att utöva kontroll.

De klienter som har många problem, som inte entydigt passar in i byråkratiernas förutbestämda definitioner, blir ett problem i detta sammanhang. Det har visat sig svårt att få till stånd rehabiliteringsinsatser när medicinska, sociala och arbets- mässiga problem är sammanflätade; när sjukdomsbesvären är långvariga och diffusa och arbetsförmågan svår att bestämma och när det är svårt att finna såväl arbets- tränings— som sysselsättningsmöjligheter. Långtidssjuka arbetslösa har för det mesta haft kontakt med ett flertal olika myndigheter inom social— och arbetsmark- nadssektorn. Kontakter som ur den enskildes synvinkel blir än mer påfrestande om man har svag självkänsla, svårt att formulera krav och dålig kunskap om hur de sociala myndigheterna arbetar. Det finns därför ett behov av samverkan över sektorsgränserna och ett behov av stödinsatser som går utöver de etablerade myndigheternas åtgärdsarsenal: t ex ett mer personligt utformat stöd för att höja motivationen, att kunna se de egna möjligheterna; att få hjälp i kontakterna med vårdgivare, myndigheter och arbetsgivare. I mer generella termer handlar det om att åstadkomma en horisontell integration mellan olika myndigheter som verkar inom

fältet arbetsrehabilitering. En sådan integration bygger i hög grad enligt Hvinden (1994:10-—1 1) på att det finns en ömsesidig medvetenhet om att det är gemensamma problem som respektive myndighet arbetar med; att det råder en samsyn om målen med verksamheten och att det finns ett ömsesidigt beroende mellan aktörerna.

Vi ska nedan beskriva tre sektorsövergripande projekt som på olika sätt haft ambitionen att åstadkomma en fördjupad samverkan mellan myndigheter kring utsatta gruppers rehabilitering.2 De tre projekten är Förenade krafter, Helsingborg, Nacka samarbetsprojekt samt Gottsynda—Fyren, Uppsala. Vi koncentrerar oss på hur projekten startade; de problem man ville lösa, hur man samverkade och vilka positiva och negativa erfarenheter man anser sig ha gjort?

Tre samverkansprojekt

Förenade krafter, Helsingborg

Syftet med projektet Förenade krafter var att rehabilitera personer som tidigare haft förankring på arbetsmarknaden, men som nu är långtidssjuka, arbetslösa eller har en social problematik i form av missbruk. Både AMIs och FKs resurser ansågs otillräckliga för att rehabilitera ett växande antal av dessa personer, om man inte på ett mer effektivt sätt samordnade resurserna kring den grupp klienter som samtidigt var aktuell hos flera myndigheter. Denna grupp ansågs ta mycket tid och personal i anspråk och myndigheterna hade ofta olika syn på vem som hade rehabiliterings- ansvaret för respektive klient, vilket återspeglades i en försämrad motivation hos individerna. Grundidén var att samordna AMIs, FKs, och socialtjänstens resurser under samma tak, vilket skedde inom ramen för kommunens Arbetscentrum, och att utveckla en gemensam grundsyn på hur problemen skulle åtgärdas. I en projekt— beskrivning slogs fast att man eftersträvar: ”myndighetsgemensam människosyn, gemensamt förhållningssätt, gemensamt ansvar, konsekvenspedagogisktförhåll— ningssätt”. För att få delta i projektet ansågs det viktigt att kunna svenska samt ha en positiv och aktiv inställning till sin egen rehabilitering.

De konkreta rehabiliteringsinsatsema genomförs inom ramen för Arbetscentrum som är en utförarorganisation med träningsmöjligheter och arbetsplatser (t ex bil—rekonditionering, trädgårdsarbete, målning, snickeri, återvinning/sortering, textil samt kök— och restaurang). Arbetscentrum lyder under den kommunala arbets-

Denna information insamlades i samband med intervjuer som vi gjorde med representanter för ett antal projekt som finns redovisade i betänkandet, Egon Jönsson— en kartläggning av lokala samverkansprojekt inom rehabiliteringsområdet, SOU I 996: 85.Vi intervjuade två till tre medarbetare inom varje projekt.

marknadsnämnden, vilken har ansvaret för stadens samlade sysselsättningsåtgärder och övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder (som beredskapsarbete). Nämnden anvisar också ekonomiska medel till projektorganisationen. Det finns en styrgrupp bestående av personer från nämnden, FK, AMI och socialförvaltningen. En gemensam projektplan för Arbetscentrum fungerar som överenskommelse mellan myndigheterna om hur verksamheten ska bedrivas.

Rätt att remittera till Arbetscentrum för arbetsprövning/träning har socialtjänsten, AF/AMI, FK och flyktingenheten. Arbetsprövningen görs av AM I— men med hjälp av Arbetscentrums platser; den innefattar en kartläggning av kunskaper, intressen, anlag etc. Målsättningen är att med maximalt ett års placering i arbetspröv— ning/träning slussa klienterna vidare. I en gemensam kartläggningsfas som man kallar slussen fokuserar AMI förutsättningar, intressen, mål; socialtjänsten den sociala situationen, förutsättningar för social anpassning; FK den medicinska problembilden och de funktionsmöjligheter som kvarstår och kan utvecklas. Under slusstiden har respektive handläggare på hemmamyndigheten kvar sitt ärende. Vid uppföljningssamtal (det första sker efter en månad) medverkar alltid arbetsledare, socialkonsulent och klient. När klienterna kommer till projektet för en längre tids arbetsprövning utgår beredskapslön. När utslussning blir aktuell övergår klienten till annan beredskapslön, utbildningsbidrag etc beroende på sysselsättningsform.

Nacka samarbetsprojekt

Projektets grundidé var att motverka den rundgång som ofta uppstår genom att klienten i onödan skickas vidare till någon annan myndighet. När det gällde personer med en diffus men svår problemsituation som t ex svårbestämd diagnos med psykosociala inslag ansågs detta särskilt besvärande. Att bryta denna rundgång ansågs vara en förutsättning för att uppnå de mer övergripande mål som projektet ställt sig, d v 5 att förkorta handläggningstidema, minska bidragsberoendet och förmå de sökande att bli självförsörjande och minska ohälsotalet. Man försökte framför allt göra en helhetsbedömning av individens möjligheter på arbets- marknaden; att hitta rätt plats för den sökande att arbetsträna på, men även att se till att klienter hamnar hos rätt myndighet. Målgruppema för projektet var personer med rehabiliteringsbehov som varit eller skulle komma att bli aktuella hos AF eller AMI och som uppbar socialbidrag, sjukpenning eller sjukbidrag, som haft upprepade kontakter med primärvården i Nacka eller personer som på grund av psykiska besvär haft kontakter med Nacka—Värmdö psykiatriska sektor. De klienter som kommer till projektet är vanligtvis formellt remitterade av handläggare vid någon myndighet. Det finns också här ett krav på att de deltagande ska kunna svenska, samt vara motiverade för att delta.

Projektgruppen består av handläggare från AMI, FK, primärvården och psykiatrin, samt Nacka socialkontor. Man arbetar för närvarande i en gemensam lokal som kommunen tillhandahåller. En särskild projektledare har anställts för att samordna de olika insatserna. Förutom projektgruppen finns en ledningsgrupp där chefspersoner från respektive myndighet ingår. I huvudsak nyttjar man de rehabiliteringsinstrument som finns inom respektive myndighet. Den extra resurs som tillförts är s k dagmar—medel som finansierar projektledarens heltidstjänst och fyra halvtidstjänster för övriga medlemmar i projektgruppen. Från dessa medel finansieras också handledning för arbetsledare när arbetsträning sker hos privata eller offentliga arbetsgivare. De klienter som deltar försörjer sig med hjälp av de bidrag de uppbar vid ingången i projektet.

Gottsunda—Fyren, Uppsala

Gottsunda—Fyrens grundidé var också att skapa nya samverkansformer för att minska rundgången av klienter aktuella hos flera myndigheter. Genom att skapa samarbetsteam bestående av handläggare från FK, AMI, socialtjänsten och psykiatriska öppenvårdsmottagningen ville man få ut mer av de gemensamma resurserna, öka kunskaperna om varandras verksamhetsområden och förutsättningar samt nå fram till ett gemensamt perspektiv på klienterna i syfte att få tillbaka en del av dessa människor i arbetslivet. Ett mål var också att ”med ett omsorgsperspektiv” kunna avsluta en långvarig sjukskrivning eller bidragsperiod på ett för klienten acceptabelt sätt i de fall andra lösningar inte ansågs möjliga. Målgruppen de— finierades som klienter aktuella hos minst två myndigheter; som var arbetslösa eller hade en svag anknytning till arbetslivet och där den primära orsaken därtill ansågs vara medicinska eller psykosociala faktorer och inte arbetsmarknadsmässiga faktorer. Till målgruppen räknades inte personer med pågående missbruk eller kriminalitet. Ett villkor var också att klienterna själva ville delta aktivt i projektet. De skulle också klara av att kommunicera på svenska utan tolk. Projektformen innebar att de som ingick i teamet hade kvar sin anställning i respektive myndighet. Gottsunda kommundelsförvaltning ställde en lokal till projektgruppens förfogande. Verksamheten styrs av en ledningsgrupp bestående av chefer från de olika myndigheterna. Resurser för klienternas försörjning tilldelades vid starten i form av särskilda åtgärdsmedel från länsarbetsnämnden, FK och kommundelsförvaltningen: ett antal utbildningsbidrag, rekryteringsstöd, lönebidrag och andra arbetsmark— nadspolitiska insatser samt medel för köp av yrkesinriktad rehabilitering.

Varje myndighet som ingår i verksamheten har möjlighet att remittera klienter till teamet. Den handläggare som tar initiativ till remissen följer klienten till arbets- gruppen. Därefter görs en individuell planering för varje person innefattande en kartläggning av dennes behov och resurser, önskvärd förändring, nödvändiga

insatser, åtgärder och uppföljning. De insatser som teamet har att tillgå är: väg- ledning, arbetsträning, praktikplatser, aktiveringskurser, träningsplatser och skräddarsydda lösningar med hjälp av olika arbetsmarknadspolitiska insatser. När man funnit en lämplig träningsplats gör en handläggare i arbetsgruppen och klienten ett gemensamt besök som utmynnar i ett startdatum och överenskommelse om när— varotid (den kan ändras efter överenskommelse). Därefter sker en uppföljning i flera steg.

Att förankra idéer och starta projekt

Det är inte självklart att det ska gå lätt att starta sektörsövergripande samarbets- projekt. I Helsingborg underlättades starten av Förenade krafter av att det fanns en folkhälsostiftelse som tidigare genererat olika projekt för att lindra och motverka konsekvenserna av den höga arbetslösheten i kommunen. I denna stiftelse medverkade tjänstemän respektive politiker från AF, FK, socialnämnden och arbetsmarknadsnämnden samt företrädare för näringslivet i kommunen. Våra informanter menar samtliga att den politiska förankringen i kommunen i kom— bination med en god organisation av tidigare verksamheter har varit av stor betydelse för utvecklingen av detta projekt. En representant för projektet anser att:

”Alla vi i stiftelsen hade ju den som bas för våra diskussioner. Där finns det också med kommunpolitiker. Kommunalrådet och så ..... det var ett naturligt ställe att förankra de här idéerna på. Både verksamhetschefen för Arbetscentrum och *soc' jobbar ju i kommunen och har det varit mer formella saker har det tagits upp i kommunens arbetsmarknadsnämnd. Han som är politisk ordförande i nämnden har tidigare suttit i socialförsäkringsnämnden, så han känner till våra problem.

För att utveckla metodiken och arbetsformema har personalgruppen involverats i en bred diskussion (grupparbeten, seminarier, utbildningsdagar) om samverkan, arbets- metoder och ledningsfrågor. Dessa aktiviteter påbörjades redan innan projektstarten. Handläggare och chefer samlades i olika grupper där man diskuterade tillämpning av regelverk, olika myndigheters syn på olika aspekter av rehabilitering, metodik, urval och prioriteringar. En informant uttryckte behovet av samsyn så här:

”Så här har man ju försökt jobba i flera år, men det har inte fungerat. Det har man ju märkt att det här måste vi resonera ihop oss om innan, även om det tar tid och även vi i styrgruppen. Annars stupar det på det igen.

Initiativet till Nacka samarbetsprojekt togs på ett stormöte med handläggare från ett flertal myndigheter och andra berörda organisationer som primärvården och psykia-

trisektom i Nacka/Värmdö. Ur den stora gruppen valdes sex personer som fick till uppgift att arbeta aktivt med de aktuella problemgruppema. I denna fas var inte projektet helt förankrat hos cheferna utan hade karaktären av ett personligt nätverk. När man lyckats förankra projektet på chefsnivå anslogs s k dagmarmedel till den fortsatta driften. Projektet är nu en del av kommunens ordinarie verksamhet. Vikten av att ha förankrat verksamheten hos de kommunala cheferna betonas av flera i

projektgruppen:

”En av de tidigare personerna (förvaltningschef på kommunen) kände massor med folk. Han jobbar för projektet !

jag tycker att vi har ett väldigt stöd ifrån cheferna. Det här är liksom deras projekt också.

Nackaprojektet har haft ett flertal planeringsdagar men inte ansett att det funnits behov av gemensamma utbildningsinsatser.

Initiativet till Gottsunda—Fyrens verksamhet togs efter en längre tids diskussioner i den lokala samverkansgruppen med representanter från AF—AMI, FK, social— förvaltningen samt psykiatrin. Man hade dock inte hittat en lämplig form för verksamheten. Efter studiebesök i andra kommuner med likartad problematik träffade ovannämnda aktörer en överenskommelse och en gemensam utformades för verksamheten. En lokal färdigställdes och projektteamet flyttade in. En upplevelse som alla våra informanter gav uttryck för var att projektstarten blev problematisk. Handläggarna från de olika myndigheterna hade motstridiga förväntningar på varandra, projektledare och annan personal slutade mitt i projektet. Först efter ett års tid menar man att verksamheten började fungera som det var tänkt. Även styr- gruppens roll kännetecknades av oklarhet. Ett par av informanterna förklarar svårigheterna så här:

”Styrgruppen borde ha diskuterat gemensamma mål. Ska man återgå i arbete eller stå till arbetsmarknadensförfogande?

Från början kändes det som de (styrgruppen) var väldigt 'artigai De lämnade många beslut till Fyren. Vi fick inte klara besked. De hade de bästa ambitionerna, men skulle man då ha vetat vad man nu vet så.... "

Det genomfördes ingen gemensam utbildningsinsats under projekttiden. Viktiga frågor som: förhållandet mellan projekt—hemmamyndighet, vem som får remittera, hur återkoppling och återrapportering till hemmamyndigheten sköts förblev oupp— klarade. Först i slutet av projektet samlades man för gemensamma utbildningsdagar. I dag har man dock skapat ett gemensamt forum där handläggare efter ett roterande

schema träffas och där den anställde håller ett kort anförande om sitt arbete och sina arbetsuppgifter. Man har även infört en typ av rollspel där man tillsammans arbetar med fiktiva ärenden i komplicerade samverkansfrågor.

De tre olika projekten har initierats och förankrats på olika sätt. Startpunkten utgjordes av att de olika aktörerna upplevde att de hade vissa gemensamma problem och att de var beroende av varandras insatser för att lösa dessa. En viktig förut— sättning syns också ha varit att projekten hade en reell lokal förankring bland politiker och myndighetschefer och att projektpersonalen, i planerade och genom- tänkta former, tillägnade sig ett gemensamt perspektiv på klienterna, metodfrågor, samverkansformer.

Några hinder i projektverksamheten

Bland de principiella hinder som kan tänkas förekomma i sektorsövergripande projekt är att centrala begrepp som sjukdom, arbetsförmåga och arbetsprövning/ träning definieras och regleras på ett olikartat sätt av aktörerna. Olika bidragsformer baseras också på skilda regler och krav och det kan vara svårt att sammanföra dessa till en gemensam pool som kan användas tämligen fritt. Det finns vanligtvis också ett flertal olika beslutsnivåer att ta hänsyn till och man måste vara överens om projektets mål på alla nivåer för att samverkan ska bli effektiv. Därtill kommer bristen på arbetstillfällen, vilket kan göra det svårt att upprätthålla motivation att genomgå olika rehabiliteringsinsatser.

Ett hinder i projektet Förenade krajteri Helsingborg har varit att mycket tid går åt att pröva rätten till olika ersättningar. Det faktum att ersättningar har olika nivå, kan då verka styrande på vilka rehabiliteringsåtgärder som vidtas. Ur projektets synvinkel vore det lättast om en enda rehabiliteringsersättning utgick oavsett om det är medicinska, sociala eller arbetslivsfaktorer som ligger till grund för behovet av insatsen. Bidragstypemas olika nivåer kan också skapa problem genom att klienter på samma arbetsplats kan få olika stor ersättning för ”samma” prestation. Att de flesta åtgärder är starkt tidsbegränsade är ett problem; efter sex månader måste ny åtgärd till. Detta skapar en ryckighet i rehabiliteringsarbetet. Det ständiga pusslandet med ersättningsfrågor nämns som det viktigaste problemet i verksamheten. Ett par kommentarer lyder som följer:

”Åtgärderna är ju ett problem. Hur finansierar man människornas ekonomi? Det är ju det största hindret som finns....

Vi har laborerat med olika typer av ersättning. API emellanåt, FK har ju rehabersättningen, och sen tillbaka till beredskapsarbete igen. Det blir ersättnings- formerna som styr rehabiliteringsarbetet. Det blir inte med utgångspunkt i

människan och människans behov, utan det blir fokuserat på åtgärder, hur ska människan i sig klara sig? Och sen harju åtgärderna försämrats i en takt som.... självförsörjning harju inte varit något naturligt (för målgruppen). Det harju varit en av våra pedagogiska ambitioner i detta att, när du går in ska du kunna klara dig själv. Du ska inte vara beroende av socialtjänsten. ”

Ibland har förväntningarna på att få tolka regler flexibelt eller t o rn åsidosätta regler som någon myndighet (t ex FK) har, kommit på skam, vilket lett till besvikelser. FKs medel för arbetslivsinriktad rehabilitering får inte användas hur som helst och arbetsprövning betyder olika saker hos olika myndigheter. Samverkansproblem kan också uppkomma till följd av att vissa myndigheter har gott om åtgärdsmedel och därmed gör anspråk på att få bestämma, medan andra inte har några egna rehabiliteringsinstrument och måste ta skeden i vacker hand.

De problem Nacka samarbetsprojekt stött på handlar också i hög grad om klienternas försörjningsmöjligheter i den fas som kommer efter arbetsträningen. I projektet arbetar man målmedvetet med att hitta arbetsplatser på alla typer av företag; offentliga arbetsgivare och inte minst privata små— eller medelstora företag:

”Här ska vi satsa på jobb — inte sysselsättning! Det finns det andra verksamheter för. Inom AMI prövade man klienterna inom institutet. Nu får vi jobba med de arbetsplatser som finns och det fungerar bra men det är svårt att hitta arbets- träningsplatser, svårt arbetsmarknadsläge. ”

Att få till stånd lönebidragsanställningar anses i dag vara näst intill omöjligt på grund av de politiska beslut som fattats. Det förhållandet att arbetsplatsintroduktion, API, efter sjukpenning ger så låg ersättning kan också göra det svårt att upprätthålla klientens motivation. En informant i projektet uttrycker det så här, på frågan om vad som är det sämsta med projektet:

”Anställningsformerna. [Om de kommerfrån beredskapsjobb där ersättningen är 60 .'— timmen] Vad finns det för anledning att jobba då med API 230:— om dagen ? Då går de ju hellre tillbaka till sjukdom igen, när de inte fårförsörjning så de klarar sig. Sen får man ju inte ta jobb från den reguljära arbetsmarknaden. Sammanhanget är viktigt. Vi försöker bygga en trappa där.

Det uppstod också problem vid projektstarten genom att målgruppen inte var tillräckligt tydligt definierad. Myndigheterna hade olika uppfattning om vilken målgrupp projektet skulle arbeta med: FK ville få ut sökande till arbete via arbets- rehabilitering och AF ville att projektet skulle ta emot tunga ärenden som inte var aktuella för placering på arbetsmarknaden. Socialtjänsten och psykiatrin ville få hjälp med svårplacerade som antingen behövde få sin arbetsförmåga prövad eller

som var i behov av arbetsrehabilitering. Projektgruppen hade förväntat sig fler ur den kategori som kunde gå in i direkta åtgärder, medan de flesta kom från den kategori som behövde en mer förutsättningslös prövning av arbetsförmågan. Ett annat samarbetsproblem som aktualiserades var om myndigheterna ska få hjälp från projektet i den utsträckning som de tillhandahåller basresurser för projektet.

I projektet Gottsunda—F yren ansåg man att oproportionellt mycket tid går åt till att pussla i hop klienternas ekonomiska försörjning genom att tänja på reglerna i olika bidragssystem och att detta tar för mycket tid från den egentliga arbets- rehabiliteringen. Ett belysande exemplet på denna problematik ger en företrädare för projektet:

”...i det här fallet är det en person som först gick på praktik. Sen fick han beredskapsarbete på samma ställe. [Då fick han ju lön för sitt arbete] och fungerade som en klocka...sen efter beredskapsarbetet ville vi att han skulle få vara kvar längre men, för det första får man inte ta ett till beredskapsarbete, sen så försökte vi med rekryteringsstöd, men det fungerade inte heller. Det som händer nu är att han går och uppbär KAS och gör ingenting. Då skulle man vilja ha en påse med pengar och säga att 'nu får du vara kvar här ett år till '....det är väl möjligt att han skulle kunna tänka sig att gå där ett år till med socialbidrag, men det är inte riktigt rätt. Det är fel mot honom och det är fel att man ska vara aktuell på 'soc' då man går och jobbar. ”

Bland övriga problem som projektet ställdes inför kan följande nämnas: Projekt- gruppen fick inte ordentligt med tid i början för att trimma ihop sig och ta del av varandras perspektiv och förutsättningar. Planering och riktlinjer genomfördes inte tillräckligt väl med följden att förväntningarna blev motstridiga och det uppstod bristande samsyn om målgruppen. Till en början skickade myndigheterna få klienter av olika svårighetsgrad till projektet. FK skickade de lindrigaste klienterna som ofta hade kommit en bit på väg i sin rehabilitering, medan AF skickade flera av sina svåraste klienter. Under projektets gång kom dock myndigheterna överens om en definition av vilka som skulle omfattas av projektet.

Svårigheterna att klara ut klienternas försörjning ses som det största problemet för en lyckosam rehabilitering. Ersättningarnas storlek, bundenhet till en specifik orsak till arbetsoförmåga och de korta tidsperioderna ses som stora hinder i verksamheten. Det framgår också hur viktigt man anser det vara med kontinuitet i ersättningsformen, speciellt i övergången från en avslutad försörjningsform till en annan. Går klienten från en relativt hög lön i ett beredskapsarbete till ett bidrag med lägre ersättningsnivå försvinner lätt motivation för att arbeta.

Möjligheter och positiva erfarenheter

Det finns ett flertal tänkbara fördelar med att samverka över sektorsgränser när det gäller klienter med mångfacetterade problem. Genom att samverka sprids kunskap om de olika aktörernas förutsättningar och möjligheter och arbetsmetoder kan utvecklas i praktisk handling. Olika insatser kan också tänkas komma igång snabbare, bli mer adekvata och träffsäkra. Och det finns förutsättningar att följa och "ta tag i” klienten på ett mer handfast sätt; att integrera socialt stöd och social kontroll. Ur klientens synvinkel kan rundgång och väntetider förkortas och motivation och självkänsla öka genom bättre överblickbarhet av hela processen.

I projektet Förenade krafter ansåg man att man fått igång arbetsrehabiliteringens första faser som en sammanhållen verksamhet genom ett ökat samarbete. Det är en resurs att man får träna i en kollektiv miljö. Tvärgruppsdiskussioner i samband med starten och sedan fortlöpande täta träffar lade grunden för en samsyn. Man har fått ökad kännedom och förståelse för andra myndigheters sätt att arbeta och man har lärt känna varandra personligen. Något man säger sig ha lärt sig under projektets gång är att ”lägga saker och ting på bordet”; diskutera fram saker gemensamt, ej bara på chefsplanet, utan även handläggare emellan. Erfarenhet av utomstående parter, tex privata arbetsgivare och ideella föreningar har utökats genom en aktiv uppsökande metodik.

I Nacka samarbetsprojekt anser man också att ett bättre samarbete utifrån individens behov uppnåtts. Kvaliteten anses ha blivit bättre både vad gäller utredningar och den konkreta arbetsträningen. Genom den nära och täta kontakten med projektmedarbetarna har klienten fått ett ökat personligt stöd som ger bättre förutsättningar för en framgångsrik rehabilitering och i förlängningen ökade för— sörjningsmöjligheter. Bättre utredningar och arbetsträningar resulterar också i att ärenden i större utsträckning hanmar hos rätt myndighet när arbetsträningen slutförts. Att människor hamnar i rätt instans menar man vara en viktig kvalitets- aspekt på rehabiliteringen.

I Gottsunda—Fyren menar man att kontinuiteten, de täta kontakterna mellan handläggare och klient och uppföljningama under hela rehabiliteringsprocessen har varit mycket värdefulla. Det har också varit värdefullt att nödvändig kompetens finns inom räckhåll. Därigenom förkortas handläggningstiderna och projektet har kunnat ta sig an ett flertal personer som antagligen skulle ha varit lågprioriterade eller inte alls fått någon hjälp hos respektive myndighet. En röst från projektet anser t ex (när det gäller socialtjänstens handläggare):

"Man har jobbat ihop i ärendena. .. de har kanske inte fått den avlastning de hoppats på men samtidigt ser de vinsten i att det händer nånting. I en del fall är det så enkelt att där de vet att en person är aktuell i Fyren, där kan de lägga ut ekonomin på förenklad handläggning... att det är assistenter som tar emot

ansökningen och administrerar socialbidraget så att socialsekreteraren på hemmamyndigheten inte behöver befatta sig med socialbidraget annat än om det krånglar, så har man gjort ..i de enkla fallen. ”

Handläggarna på de tre orterna anser att de blivit mer kreativa och mindre regelstyrda av hemmamyndigheten. Samtidigt poängterar man vikten av att känna stöd och tillhörighet i sin egen organisation. Man anser sig också ha märkt synergieffekter i form av kvalitativt bättre utredningar. En viktig aspekt av samverkan har varit att klienterna har kommit till ”rätt” myndighet genom att man gemensamt har diskuterat sig fram till en ansvarsfördelning baserad på olika myndigheters kompetens i varje individuellt fall.

Slutdiskussion

Hur arbetslösa långtidssjuka med en mångfacetterad problembild hanteras i den svenska välfärdsmodellen kan ses som ett test på modellens hållbarhet. En viktig aspekt av detta är i vilken mån de sociala trygghetssystemen förmår ge ett tillräckligt skydd vid sjukdom, arbetslöshet och andra risker som hindrar individerna att förvärvsarbeta. Även om nedskärningar och åtstramningar skett 1 de flesta bidrags— system kvarstår modellen 1 sina huvuddrag. Socialförsäkringar som ges i form av sociala rättigheter fyller en integrerande funktion genom att de överbryggar perioder när försörjningsförmågan sviktar. Utsorteringsmekanismer finns förvisso inbyggda i systemen, men det går att kvalificera sig på nytt utan krav på långvarig bransch— och yrkestillhörighet. Det största hotet är en hög och permanent arbetslöshet som exkluderar stora grupper både från arbete och hyggligt socialförsäkringsskydd.

De projekt vi här studerat aktualiserar också andra aspekter av välfärdspolitiken, nämligen dess organisatoriska sidor. De olika bidragssystemen har gradvis och under lång tid vuxit in i en byråkratisk förvaltningsform, kännetecknad av hierarkisk organisation, regelstyrning utifrån centralt fattade beslut, och avgränsade kompe- tensområden som tjänstemän och senare även professionella har att arbeta inom. Detta har bidragit till en sektoriserad organisation där de olika bidragssystemens regler, uppgifter och mål många gånger i praktiken fungerar som svårforcerade gränser mellan myndighetsornråden. När det gäller prövningen av olika bidrag syns denna modell i stort sett ändamålsenlig: att sociala bidrag knyts till arbetsförmågans bakomliggande orsak (sjukdom, arbetslöshet) uppfattas sannolikt som rimligt av de flesta. Det är i samband med den omvända processen, d v s arbetsrehabilitering, som sektorsgränserna ställer till problem i synnerhet när människors problem inte sammanfaller med de avgränsade uppgifter, skilda regler och delvis olikartade mål olika myndigheter har. Då krävs en samverkan som hitintills inte institutionaliserats eller blivit föremål för några entydiga och kraftfulla policyformuleringar.

De projekt som studerats här visar emellertid att sådan samverkan är möjlig om den tillåts växa fram lokalt med stöd av politiker och myndighetschefer. Och om man vinnlägger sig Om att utveckla ett gemensamt synsätt. Bland de fördelar som kunnat iakttas kan nämnas att åtgärder kommer igång snabbare, träffsäkerheten med de insatser som görs blir större genom samverkan, myndigheterna får ökad kunskap om varandras områden och metodutveckling och professionalism stimuleras. Ur klientens synpunkt blir resultaten inte sällan ökad livskvalitet genom att den s k rundgången begränsas. Den närhet, de täta kontakter och den informella sociala kontroll som följer därav och som kännetecknar flera projekt torde också öka förutsättningarna för att mobilisera klienterna och att dra nytta av de sociala nätverk som finnas runt omkring denne. Den utmaning som följer av dessa projekt är att stimulera en horisontell integration mellan myndigheter som arbetar med samma grupp klienter, utan att den sektoriserade modellens förtjänster, vilka kommer en

majoritet till godo, går förlorade.

Referenser

Andersen J & Elm—Larsen I ( 1993) Towards a New Welfare Model, Forlaget Sociologi, Copenhagen. Aronsson G & Sjögren A (1994) Samhällsomvandling och arbetsliv, Arbets— miljöinstitutet, Solna. Esping—Andersen G (1990) The Three Worlds of Welfare Capitalism, Polity Press, Cambridge. Esping—Andersen G & Korpi W (1987) From poor relief to institutional welfare states. In Eriksson R, Hansen EJ, Ringen S & Uusitalo H (eds) The Scandinavian Model, Armonk, New York. Gunnarsson E (1993) I välfärdsstatens utmarker, Rapport i socialt arbete, Nr 64, Socialhögskolan, Stockholm. Habsbawm E (1989) Politics for a Rational Left, Verso, London. Hjort P (1996) 2/3—samfunnet — definisjoner, mekanismer, konsekvenser. l Ojämlikhet från vaggan till graven — på väg in i 2/3—samhället? FKF Fakta. Hobson B (1994) Solo mothers, social policy regimes and the logics of gender. In Sainsbury D (ed) Gendering Welfare States, Sages, London. Holmlund B (1995) Livstidsjobb och korta jobb. I Arbetsmarknad och arbetsliv, Nr 2. Hvinden B (1994) Devided Against Itself. A study of Integration in Welfare Bureaucracy, Scandinavian University Press, Oslo. Johansson R (1992) Vid byråkratins gränser, Arkiv, Lund. Järvholm B (1996) (red.) Arbetsliv och hälsa — en kartläggning, Arbetslivsinstitutet, Solna.

Lipsky M (1980) Street—Level Bureaucracy, Russel Sage Foundation, New York. Marklund S & Svallfors S (1986) Välfärd efter prestation om arbetstvång inom socialförsäkringen. I Nordisk Sosialt Arbeid, Nr 4. Olsson Hort S (1992) Segregation ett svenskt dilemma? Bilaga 9 till LU 92 (SOU 1992: 19). Pateman C (1988) The patriarchal welfare state. In Gutman A (ed) Democracy and the Welfare State, Princeton University Press, Princeton. Palme J (1990) Pension Rights in Welfare Capitalism, Swedish institute for social research, Stockholm. Prop 1989/90:62 Om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet. Prop 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering. Prop 1990/91: 141 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning. Riksförsäkringsverket (1995) RIKS—LS en undersökning om långvarig sjuk- skrivning och rehabilitering. RFV Redovisar 1995-20. Riksrevisionsverket (1996) Rehabilitering av arbetslösa långtidssjuka. Nr l996z8. Sainsbury D (1993) Dual welfare and sex segregation of access to social benefits: income maintenance policies in the UK, the US, the Netherlands and Sweden. In Journal ofSocial Policy, Vol 22, No 1. Salonen T (1992) Margins of Welfare, Hällestad Press, Hällestad. Selander J m fl (l995a) Arbetslösa sjukskrivna Nr 1. En jämförande studie av arbetslösa sjukskrivna och anställda sjukskrivna i Stockholm, Mitthögskolan, Östersund. Selander J m fl (l995b) Arbetslösa sjukskrivna Nr 2. En jämförande studie av arbetslösa sjukskrivna och anställda i Jämtlands glesbygd, Mitthögskolan, Östersund. Sinfield A (1986) Poverty, priviledge and welfare. In Bean P & Whynes D (eds) Barbara Wootton: Social Science and Public Policy: Essays in her Honour, Tavistock, London. SOU 1988z4l Tidig och samordnad rehabilitering. SOU 1990:49 Arbete och hälsa. Svedberg L (1995) Marginalitet, Studentlitteratur, Lund. Svärd H (1995) Ung och fattig. I I marginalen att ställas utanför, FKF Fakta. Szulkin R & Thålin M (1994) Arbetets utveckling. I Fritzell J & Lundberg O (red.) Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier, Brombergs, Stockholm.

$$$-Ii J #bt'ijmå 'li' hill. Håll lil-i WIFA '

||.I " W&Fuémm Fl - .1 ruin-imam trumma ”Viggen-u:.

lil F ätwisipiwmm .F'. .-'

Ökad saklighet och rättvisa vid anställningar Casten von Otter, Institutet för Arbetslivsforskning

Om inte invandrare och andra medborgare som har en mångkulturell bakgrund känner att dörrarna till bra jobb står öppna för dem på samma villkor som för andra, så uppstår förr eller senare starka sociala konflikter. Den argumenteringen är så självklar att den inte behöver utvecklas närmare (Commission for the European Communities, 1993). Men vilka är de grundläggande problemen, när det gäller arbetmarknaden, och vad kan man göra?

Den traditionella ekonomiska politiken och analyser enligt den teoretiska huvudfåran har i viss mån nått vägs ände (jfr OECD,1994 och Bean, 1994) generella åtgärder räcker inte. De flesta konkreta förslag som gäller integrationsfrå- gor brukar i stället handla om invandrarna själva, svagheter i deras språkförmåga, utbildning, attityder m rn, som man tycker bör åtgärdas. Eller om fördomsfulla och rasistiska svenskar, som bör genomgå lämplig reformering. Sällan diskuteras hur människor, som säkert uppriktigt — i ord uttrycker välvilliga attityder, från sina centrala positioner i arbetslivet blir upphov till en förödande indirekt diskriminering. Denna artikel handlar om hur många åsiktsmässigt korrekta arbetsgivare och chefer blir tunga stenblock i diskrimineringsmuren.

Min idéskiss utgår från att den långtidsarbetslöshet bland invandrare som utvecklas i stortstadsområdena skall ses som systemmisslyckanden, mer än som ett påtagligt utslag av negativa attityder. Två förslag utvecklas: Det ena gäller utbudssidan, de arbetssökandes möjligheter att presentera sina meriter på ett så enkelt, objektivt och övertygande sätt som möjligt och att ge arbetsgivarna positiva incitament att granska arbetssökande invandrares meriter mer sakligt och energiskt. Det andra gäller efterfrågesidan, att stimulera en kollektiv problemlösning där arbetsgivarnas kompetens utnyttjas gemensamt för att integrera invandrare på arbetsmarknaden.

Direkt och indirekt diskriminering

Man kan börja med att fråga sig hur människor som utan fördomsfulla baktankar bara "gör sitt jobb” så praktiskt och effektivt som möjligt, kan vara upphov till diskriminering. Om deras handlingar drabbar invandrare är det vare sig deras avsikt eller, kan de tycka, deras problem. Om man resonerar så, förbiser man de fatala

konsekvenser som många enskilda beslut kan få, när de uppträder som ett mönster, sett från de arbetssökandes sida.

Den utestängning som beror på en direkt och medveten rasistisk inställning är mest förkastlig men dessbättre begränsad till en relativt liten grupp. Sannolikt består den av en typ av människor de flesta invandrare hur som helst inte skulle vilja arbeta för. Den rasistiska attityden kan vara fysiskt hotande och en grund för hatfylld ovilja. Det positiva i denna rasistiska hållningen, om man kan uttrycka sig så, är att rasisten klart redovisar uppfattningar som i varje vettig människas ögon är fel och förkastliga. Den drabbade behöver inte ta åt sig på ett personligt plan.

Att diskrimineras på grund av välvilliga människors tafatthet och okunnighet kan på många sätt vara värre och mer psykiskt nedbrytande. Att bli illa behandlad upprepade gånger av några som förnekar varje rasistisk attityd och som försäkrar att de är objektiva efter bästa förmåga, uppfattas nog i allmänhet som personligt mycket mer kränkande. Att råka ut för enskilda uttryck av detta slag får alla stå ut med, men när det upprepas gång på gång i ett mönster, av människor upphöjda över alla fördomar, drabbar det individens självuppfattning. Det är inte för min bakgrund, eller hudfärg, eller religion, utan för att jag är som jag är, som jag inte duger — det är inte den andres inställning utan mig detär fel på.

Denna form av förment saklig urskiljningsprocess pekar inte heller ut sociala och ekonomiska strukturer som problem utan J aget, personligheten, utbildningen, yrkeskompetensen, kvalifikationer i övrigt 0 s v. Detta är första steget i den ned- brytande erfarenhet som grundlägger det psykologiska utanförskapet. I mångkultu- rella samhällen som misslyckats med integreringen är detta grogrunden för många slags negativa sociala fenomen. Syftet med förslagen här är att motverka den paranoida situation som de många enskilda beslutens kollektiva verkan får för många invandrare som vill in i det svenska arbetslivet.

Informationskostnader

Problemen kan ges en teoretisk förklaring. Det har ingått i den privata arbets- givarens frihet att sköta anställningsförfarandet — nästan hur subjektivt och godtyckligt som helst (om han skulle vilja det). Inom den offentliga sektorn har gällt lite andra regler, utan märkbart bättre resultat. Vi lär få acceptera att arbetsgivaren har rätt att inom vida ramar ställa egna krav. Men varje arbetssökande borde ha rätt till en objektiv granskning av sina meriter i förhållande till dessa krav och att bli värderad som individ och inte bara som medlem av statistiska aggregat (grupper).

Problemet att få till stånd denna objektivitet är, för det första, att det är besvärligt _ och kostsamt att sortera en uppsjö av ansökningar och välja ut den tätgrupp som bör kallas till intervju. Alla företag har tumregler som skall förenkla urvalsproces- sen. Många avstår helt från att söka särskilt brett och djupt, de föredrar att gå på

kontakter och tips från redan anställda. Andra gör ett ganska brett svep men gör sedan en grovgallring med hjälp av enkla indikatorer som man menar är tillräckligt starkt statistiskt korrelerad med de positiva egenskaper man söker eller negativa man vill undvika. Ålder är ett vanligt kriterium, liksom en viss formell examen eller ett antal ars erfarenhet av liknande jobb. Som indikator på språklig förmåga och s k social kompetens kan ett svenskklingande för— och efternamn få duga.

Utöver att ha ” el namn drabbas invandrare generellt av att de meriter de kan åberopa ofta uppfattas som svårare att bedöma än motsvarande svenskars. I en osäker situation väljer många arbetsgivare att hellre fälla än fria. När det gäller examina från andra länder vars utbildningssystem vi inte är bekanta med finns en misstro mot vad de egentligen står för. Dessvärre finns det också en chauvinistisk misstro mot att utländska och invandrade studenter med svenska universitetsexami- na har fullgoda kunskaper. Till det senare bidrar att många arbetsgivare har en skeptisk inställning till kvaliteten på exarninationsförfarandet vid svenska universitetet.

För det andra, åberopas ibland en mer affärsmässig grund för att undvika att anställa invandrare. Somliga hävdar att invandrare i vissa positioner i företagets organisation är dåligt för affärerna, inte av egna fördomar utan på grund av allmänhetens attityder eller ovana. Vore det så kan vi hoppas och tjata på enskilda arbetsgivare att *ta sitt ansvar” men knappast förväntas oss någon större framgång. Om det vore sant att t ex invandrare säljer mindre än 'ursvenska' försäljare skulle det innebära att vi höjde kostnaderna (genom förlorade kunder) för den som vill vara rättvis. Dessutom att vi införde en 'bonus' som tillfaller diskriminerande arbetsgivare (genom att de kan överta kunder). Skall man få en förändring måste några våga bryta isen, men den som gör först får en oproportionerligt hög del av kostnader och besvär, medan de som väntar får del i hans långsiktiga vinster. Det lönar sig att vänta och hoppas på att kunna åka snålskjuts på pionjärerna. Detta är en vanlig typ av problem marknaden har svårt att lösa. Det förutsätter politiska eller andra kollektiva ingripanden för att skapa rättvisa spelregler.

Nu är det dessbättre osannolikt att det särskilt ofta är på det viset, att invandrar— personal påverkar affärerna negativt. Invandrare finns jämförelsevis ofta i servicejobb som expediter, serveringspersonal, vårdare o s v, där de möter alla sorter av det svenska folket utan avskräckande ekonomiska avbräck för deras arbetsgivare. Återigen verkar det som om det är människor som intar den mest självrättfärdiga attityden som upprättar de högsta diskrimineringströsklama. Inom många grenar av förvaltningen är invandrare underrepresenterade, likaså inom banker och försäk— ringsbolag och andra högstatusdelar av den moderna tjänstesektorn.

En ekonomisk analys skulle visa att det vore lönsamt för de flesta företag att tillämpa en mer saklig och fördomsfri anställningspolitik än vad man gör. I de svårbedömda grupperna arbetssökande kan man finna de dugligaste medarbetarna, precis som man har större chans att hitta ädla metaller där ingen prospekterat

tidigare. Det är ingen tvekan om att invandrargruppen i det avseendet representerar den största begåvningsreserven genom att den är mindre selekterad i utbildningssys- temet o s v. Men för att utnyttja den i full utsträckning måste företagen övervinna en viss tröskelkostnad, som drabbar vägröjama. Denna tröskelkostnad skapar en s k free rider—situation (Miller, 1992). Det är lockande att vara fripassagerare. Värdet av nyttiga insatser tillfaller i för liten utsträckning den som gjort den nyttigaste insatsen.

Man kan således konkludera att vare sig det genomsnittliga företagets slentrian— mässiga anställningsrutiner eller kollektiv beteende är företagsekonomiskt optimala. Räknar man dessutom in de långsiktiga kostnaderna som kollektivt drabbar näringslivet av en misskött lokal arbetsmarknad blir misshushållningen än mer uppenbar. Den indirekta diskrimineringen krymper arbetskraftsresursema genom att öka den permanenta utslagningen, vilket får ansenliga makroekonomiska kostnader, en sämre fungerande lönebildning och mycket annat (som sammanhänger med vad ekonomer kallar hysterisis effekter — se Layard m fl, 1991).

Den här problematiken snuddar vid ett allvarligt systemfel på en " i” arbetsmar— knad (North, 1981). Arbetskraften betraktas ofta bildligt som en sorts fri nyttighet, en reservoar ur vilken företagaren kan tappa upp den mängd han vill ha och släppa tillbaka de mängder han inte behöver. Trots arbetsgivarnas starka intresse för det här flödet så har det inte betraktas som ett kollektivt ansvar för det lokala näringslivet, att vårda och kultivera denna tillgång. Det uppstår ett systemproblem som i teoribildningen kallas ”allmänningens tragedi (the tragedy of the commons — se Ostrom, 1990). Invandrarpolitiken, särskilt i storstäderna som mest präglas av anonyma ”marknadsmässiga relationer, behöver av dessa skäl etablera ett arrange— mang för att utverka arbetsgivarnas aktiva engagemang.

När de 'fria' marknadskraftema inte klarar det, måste den lokala arbetsmarknad— spolitiken stimulera arbetsgivarna att utveckla sin problemlösningsförrnåga bl a när det gäller jobb t ex för arbetslösa ungdomar och invandrare (Schmid, 1994). Likväl är det arbetsgivarna själva och inte invandrarmyndigheten eller AMS som är specialister på att organisera produktion, anställa och leda arbete och har direkt erfarenhet av hur de ekonomiska behoven ser ut.

Det finns bevisligen många arbetsgivare som vill bidra på olika sätt till att integrera invandrarna i arbetslivet, men det ekonomiska systemet motverkar samord— nade åtgärder istället för att premiera dem. På egen hand är det kostsamt för en enskild företagare att gå före. De omedelbara kostnaderna samlas hos honom, medan vinster som visar sig först på lite längre sikt delas med andra lokala företag, konkurrenter, staten, A—kassan o s v.

Sammanfattningsvis har vi identifierat två problem, ”informationskostnad- sproblemet” och 'free—rider—problemet”. Som motåtgärder föreslås dels arrangemang för att effektivisera anställningsprocessen, dels en organisation för att samordna företagens agerande i vissa arbetsmarknadsfrågor.

Effektivare anställningsprocess

Den första delen av förslaget innebär att AMS hjälper till att minska kostnaderna för att värdera de arbetssökandens kompetens. Egennamn är trots allt en ganska klumpig indikator på människors språkkunskaper, sociala kompetens eller kvalifikationer i övrigt. I första hand bör åtgärder vidtas för att informera om den indirekta diskrimineringens ovan beskrivna kumulativa konsekvenser och om de möjliga företagsekonorniska vinsterna av en mer ambitiös, kollektivt och långsiktigt inspirerad anställningsprocedur. Företag som vill göra ett frivilligt åtagande att öka objektiviteten i sina sökprocesser och inte ställa högre krav än vad arbetsuppgiftema faktiskt kräver när det gäller de för invandrare besvärliga aspekterna, bör uppmun- tras och stödjas av kommun och arbetsmarknadsmyndigheter.

Viktigast är dock åtgärder som direkt sänker inforrnationskostnadema. Mitt förslag är att den offentliga arbetsförmedlingen bör erbjuda den som tycker att hans/hennes meriter nedvärderas av arbetsgivare, att komplettera sin meritlista med en särskild test. Man kan tänka sig en test upplagd ungefär som ett högskoleprov men med en mer social inriktning, som den som vill kan underkasta sig. Vederbö- rande kan åberopa testresultaten i sina ansökningshandlingar om hon är nöjd med sitt resultat. Tidskriften The Economist beskriver ett liknande system som redan finns infört i England.

För arbetsförmedlingens del handlar det om att organisera dessa frivilliga tester (eventuellt genom att ge uppdraget att utforma och administrera dem åt någon institution med gott anseende bland arbetsgivare) och garantera deras tillförlitlighet och relevans ur anställningssynpunkt. Inte minst gäller det att marknadsföra systemet så att det blir känt och respekterat för sin relevans, objektivitet och kvalitet. Målet är att det från arbetsgivarens sida skall uppfattas som ett enkelt, tillförlitligt och kostnadseffektivt redskap för att välja bland de arbetssökande — bättre t o m. än beprövade tumregler.

Det här löser inte hela problemet. Många invandrare är ju faktiskt mindre kvalificerade och kommer så länge nuvarande sysselsättningskris består att fortsätta att hamna långt ner i jobbköema. Men modellen bör bidra till att skapa så realistiska förväntningar som möjligt på ömse håll — och vad gäller själva anställningsproces— sen mer rättvisa. Den ger också den arbetssökande själv en mer matnyttig feed—back om sina förtjänster och svagheter.

Arbetsgivarnas initiativ En skillnad mellan företagens agerande i storstadsregionerna och i övriga landet är

graden av deras involvering som grupp i långsiktiga arbetsmarknadsfrågor. Storstadsrniljön gör enskilda initiativ mindre lönande för företaget och free

rider—altemativet mer lockande. Långsiktiga åtgärder för att integrera olika grupper i arbetslivet, i syfte att för framtiden säkra tillgång till arbetskraft med positiva attityder och kvalifikationer är svårare att få till stånd där.

Det förslag som lanseras här anknyter till en idé som prövats på några håll i landet, även i Stockholmsområdet om än i mindre skala. I ett antal medelstora kommuner har företag gått samman i ett nätverk för att tillsammans organisera en effektiv rehabiliterings— och aktiveringsverksarnhet. De flesta av dessa s k företags — eller arbetsgivarringar tillkom efter 1992 års riksdagsbeslut om ökat rehabilite— ringsansvar för företagen'. Tillsammans med myndigheter och andra instanser — mest aktiva har varit arbetsförmedlingen, försäkringskassan och företagshälsovår— den, men strukturen har varierat i olika fall — har man organiserat ett forum för samordning av insatser, stärkt professionell kompetens och en bas för olika specifika aktiviteter.

Arbetsgivarringens storlek varierar, men antalet medlemsföretag är typiskt mellan tio och tjugo, representerande upp till 30 000 anställda. Företagen betalar en årlig avgift för medlemskapet och får i gengäld tillgång till ringens resurser och i viss mån särskilt stöd från medverkande myndigheter. Företagen erbjuder sig också att ställa sitt produktions och arbetsledningskunnande till ringens förfogande för att lösa problem och erbjuda enskilda sjukskrivna som vill återvända till arbete tillrättalagda arbetsprövningsmöjligheter.

Samarbetet har fungerat så väl i många fall att arbetsgivarringama börjat användas för andra åtgärder som berör den lokala arbetsmarknaden, t ex samordning av praktikplatser för ungdomar eller arbetslösa, s k in— och utskolning, aktivering av nya grupper m m. Arbetsmetodema har utgått från en individuell behandlings— plan, socialt aktiveringsstöd i grupper och ett systematiskt användande av de unika möjligheter till praktik och arbetsträning som ringen kan erbjuda. Genom samarbete har informations— och andra 3 k transaktionskostnader minskat för företagen och för samhället.

Men erbjuder arbetsgivarringen egentligen något nytt som inte redan finns? Självfallet kan ett informellt, tätt nätverk av företag fungera på ett likartat sätt, men det är relativt sällsynt. Fördelarna handlar om att företagen behåller en relativt stor del av kontrollen över processen. Dessutom att de i förhållande till berörda myndigheter blir en stark och kvalificerad beställare. Företagen fortsätter att "äga sitt problem — tendensen att dumpa sina svåraste fall på myndigheterna motverkas. I nätverken stimuleras processer av samarbete kring arbetsmarknadspolitiken — i stället för free rider—attityder baserade på konkurrens mellan företag som t o m sträcker sig utanför det primära nätverket. När ortens ledande företag tillsammans

[ Många Arbetsgivarringar ingår i en nyligen etablerad riksn'ng', vars ordförande och sekreterare finns vid

Försäkringskassan i Norrköping resp. Boden. Ett utvärderingsprojekt pågår vid Arbetslivsinstitutet, Stockholm under ledning av Casten von Otter.

ber om hjälp, vare sig det gäller olika myndigheter eller andra delar av det lokala näringslivet, så ökar sannolikheten för positiv respons.

Arbetsgivarringar har varit vanligast i relativt stora kommuner men utanför storstadsområdena. Enligt min mening borde liknande nätverk etableras i storstad- sområdena, med nya uppgifter inom invandrar— och arbetsmarknadspolitiken. Utgångspunkten skall vara företagens egna intresse av en stark långsiktig bas för rekrytering, av positiva attityder mellan näringslivet och olika sociala grupper och atti övrigt skapa en ömsesidigt utvecklingsbar relation med invandrarbefolkningen.

Vidareutveckling

Begreppet "företagsnätverk" kan i detta sammanhang behöva utvecklas ytterligare. I forskningsrapporter har jag beskrivit något jag kallat arbetsmarknadspooler en mer politiserad version av företagsringar som en ny bas för lokal arbetsmarknad- spolitik (von Otter, 1995). Medlemsföretagen skulle dels få vissa tydliga åligganden av samhället som sarrunanhänger med en välfungerande arbetsmarknad, dels del av samhällets vinst, t ex genom återbäring på arbetsgivaravgiften. Det skall löna sig att handla långsiktigt och med ett bredare ansvarstagande än det snävt företagsekono— miskt motiverade. Modellen har flera poänger: — Företagsnätverk, eller pooler, kan inrättas på olika sätt, i mer eller mindre nära anslutning till myndigheterna. Men det är viktigt att modellen inte uppfattas som ett byråkratiskt påbud, utan som företagens institution för att lösa sina egna kollektiva problem. I en rapport i fjol från SAF talas om att löntagarna behöver se sig som ”aktörer” i stället för ”ofer". I samma anda är det här tänkt — före- tagen har annars en tendens att se sig som offer när Staten försöker lösa problem. Här kan de bli entreprenörer. Vissa arbetsmarknadspolitiska målsättningar formuleras, antingen av ansvariga myndigheter eller i en kollektiv beslutsprocess där företagen har en stark representation. Målen kan uttryckas som någon form av kvotering eller kvan- titativa målsättningar för t ex praktikplatser, vissa stödjande åtgärder i samband med rekrytering o s v. En uppfylld målsättning ger någon form av bonus eller nedsatt arbetsgivaravgift. Myndigheternas motpart är poolen, medan de operativa besluten liksom fördelning av kostnader och intäkter sköts inom poolen av företagen själva. — Genom poolerna får arbetsmarknadsproblem ytterligare ”ägare" som har del i kostnader och vinster och får anledning utforma sin organisation på ett optimalt sätt utifrån en bredare rationalitet. De hinder för kollektiv problemlösning som fria rnarknadskrafter skapar minskar. Det ligger i alla företagens intresse att A—poolen löser sin uppgift på effektivaste sätt och tillvaratar de nya möjligheter— na till ökad lönsamhet.

— Viktigast är att nätverket skapar incitament och utrymme för att använda de kreativa organisationsresurser företagen har, för att undvika att sårbara grupper hamnar i långtidsarbetlöshet. De totala kostnaderna för företagen skall inte öka. Däremot omfördelas de mellan företag som bidrar till problemlösning och andra. Samhället sätter ett pris på en sned arbetskraftsstruktur och företagen kan utveckla ett antal egna problemlösningsstrategier. Man kan skapa en specifik roll för poolen när det gäller att långsiktigt utveckla arbetskraftens kompetens och anställbarhet. — Inom nätverkets ram finns en så bred jobbas att ett tillräckligt antal kan anpassas efter t ex invandrarnas förutsättningar, utan stora produktivitetsförluster. Eftersom problemen för ett enskilt företag med att bereda arbete för äldre/yngre arbetskraft varierar, är en bred bas att föredra framför en snäv. Småföretag med låg flexibilitet drabbas inte genom att de "poolar" sina risker med andra företag. — Företag som inte kan/vill delta i en viss åtgärd slipper. Det får genom uppgörelser med de andra företagen i nätverket komma överens om vad det skall kosta att friköpa sig. Det företag som gärna deltar i olika projekt, blir i viss mening en tillgång för alla och skapar ett mervärde som det får ersättning för. Med utgångspunkt i bonusen eller skatterabatten skapas en prismekanism företagen emellan. — Nätverket skulle omfatta en varierad uppsättning företag, funktioner och behov. Företagen skall uppleva en motvikt till den typ av avknoppning och ”lean production ” som på senare år reducerat arbetstillfällen som varit lämpliga som inskolningsjobb eller reträttplatser. Man kan tänka sig att det organiseras gemensamma servicefunktioner av företag som är medlemmar i samma pool, där en del av värdeskapandet är just att organisera passande arbetstillfällen, så att arbetskraftsstrukturen blir rimligt representativ för de grupper som finns i samhället. En ny typ av verksamheter kan utvecklas, vars existens är betingad av goda idéer för hur prioriterad arbetskraft kan göra produktiva insatser.

Naturligtvis är företagens främsta uppgift är att vara effektiva, välståndsskapande producenter. Gränserna för deras agerande sätts av konkurrensen på marknaden. Viktigast i förslaget ovan är att det är ett system som tillförsäkrar företagen kontroll över externa interventioner som de annars betraktar med stor skepsis. Man skapar samtidigt en arena för innovatörer och entreprenörer kring prioriterade arbetsmar— knadspolitiska problem. Systemet utformas så att ”beskattningen ” av företagssek- tom inte ökar utan innebär bara att samhället sätter ett pris på en sned arbetskrafts- struktur. Det enskilda företaget kan välja ett antal problemlösningsstrategier eller köpa sig fri. Det förutsätts inte att företagen inrättar sysselsättningstillfällen de inte har behov av, däremot att de inrättar befattningar och väljer bland de arbetssökande med större noggrannhet och sociala hänsyn.

Inga tillfälliga hugskott

För att påverka företagen att ta ett socialt eller långsiktigt ansvar försöker staten ofta att locka med ekonomiska belöningar. Likväl är erfarenheten ofta att arbetsgivarna är negativa, kanske inte till att ta ett ökat allmänt samhällsansvar så mycket som till att ständigt anpassa sig till nya subventioner och bidrag. I själva verket handlar problemet ofta om knapphet på tid och planeringsresurser. Det naturliga för företagsledare är att all företagets kraft skall vara inriktad på att utveckla affärsverk— samheten. Ledningen har begränsad tid, kreativ energi och kapacitet för att uppmärksamma och tänka på olika uppslag. Eftersom man måste prioritera hårt utifrån hur man utnyttjar sina planerings— och ledningsresurser är det ofta rationellt att t o m tacka nej till 'gratis pengar' från staten.

Fördelen med företagsringar är att man har tillgång till professionell kapacitet för att driva frågorna. Ringens personal är ansvarig inför medlemsföretagen. Men för att påfrestningarna på företagen skall minimeras är det viktigt att inga reformer införs som tillfälliga hugskott. Kostnaderna för att sätta sig in i och lära sig nya regler för varje sådant projekt är för höga för det.

Referenser

Bean Ch.R (1994): European Unemployment: A Survey, Journal of Economic Litterature, Vol.XXXII (June 1994), 573—619 Commission for the European Communities (1993): Green Paper European Social Policy, Options for the Union, Brussels: ECSC—EEC—EAEC Layard, R. S.Nickell, R. Jackman (1991): Unemployment, Macroeconomic Performance and The Labour Market, Oxford, UK: Oxford Universsity Press Miller, G J (1992): Managerial Dilemmas, The Politcal Economy of Hierarchy. Cambridge University Press North, D. (1981): Structure and Change in Economic History, New York: Norton OECD (1994): The OECD Jobs Study, Unemployment in the OECD area 1950—1995, Paris: Organisation for Economic Co—operation and Development Ostrom, E, (1990): Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action, Cambridge, UK: Cambridge University Press von Otter, C (1995): 'Employment Pools': A Common—Resource Approach to the Labour market, Economic and Industrial Democracy, Vol. 16 (1995), 301—313 Schmid, G. (1994): Is Full Employment Still Possible?, Transitional Labour Markets as a New Strategy of Labour Market Policy, Lecture in Honor of Rudolf Meidner, Stockholm: Arbetslivscentrum

thi-. på ull. | ,

Arbetslinjen och socialbidrag Åke Bergmark

Av historien framgår att närhelst en offentlig hjälpform inrättas så aktualiseras frågan om vilken inverkan stödet i sig, dess storlek och vilka villkor som omgärdar det kan ha på den allmänna viljan att försörja sig via arbete. Mest uttalat har detta varit i förhållande till mer selektiva och behovsprövade program. I såväl svensk som internationell fattigvårdslagstiftning återfinner vi genom historien en mängd uttryckliga regleringar vars främsta syfte varit att avgränsa rätten till hjälp så att endast ”verkligt behövande " skall komma ifråga och utestänga de vars försörjnings— moral man bedömt som osäker (Wallentin, 1988; Cloward & Piven, 1971).

I dag är socialbidraget vår viktigaste behovsprövade stödform och tillika ett av de områden där mottagarnas vilja till självförsörjning och de handläggande instansemas, det vill säga socialtjänstens, förmåga att hantera avgränsningsproble— matiken ifrågasätts med mest frenesi. Ett väl belagt faktum är att allmänhetens förtroende för klienternas moral och socialtjänstens insatser sedan länge är lågt när det gäller socialbidragen (Svallfors, 1989; Taylor—Gooby, 1995). I takt med den offentliga sektorns ekonomi satts under allt större press har också denna misstro vunnit terräng i den mer etablerade debatten (Svallfors, 1995). Kontentan av kritiken är i huvudsak att ersättningsnivåema är för höga och kvalifikationskraven för låga. Bristande arbetsvilja hos bidragstagama och frånvaron av arbetsincitament i handläggningen av bidragen utpekas som viktiga faktorer bakom ökat socialbidrag— stagande och ökade kostnader.

Här behandlas frågan om vilken betydelse en förstärkt arbetslinje i form av ökade arbetsincitament kan ha för socialbidragstagandet. Diskussionen begränsas till i huvudsak åtgärder som tar sin utgångspunkt i att det finns en väsentlig motivations— problematik bland bidragstagama. Inledningsvis redogörs för socialbidragstagandets ökning de senaste åren samt kunskapsläget avseende arbetslöshetens betydelse för bidragstagandets omfattning. Vidare behandlas karaktären på de försörjnings- problem arbetslösa socialbidragstagare står inför, hur stort problemet med bristande arbets— eller försörjningsmoral bland bidragstagama kan uppskattas vara samt vilka konsekvenser som kan förutses av förespråkade förändringar.

Socialbidragens expansion

Att socialbidragen hamnat i blickpunkten under senare år sammanhänger i hög grad med de ekonomiska svårigheter kommunerna ställts inför i takt med att den allmänna samhällsekonomin försämrats. Reducerade statsbidrag och minskade skatteinkomster har inneburit en kännbar nedgång ifråga om inkomster. Mellan 1992 och 1995 minskade kommunernas samlade inkomster med 11 procent (Svenska Kommunförbundet, 1995). Samtidigt med detta har kommunernas kostnader för socialbidrag och arbetsmarknadsåtgärder ökat påtagligt, vilket begränsat möjligheterna att fullt ut kompensera inkomstbortfallet med minskade utgifter.

Mellan 1990 och 1994 ökade kostnaderna för utbetalda socialbidrag med mer än 80 procent (mätt i fasta priser) i Sverige medan antalet bidragshushåll steg med drygt 40 procent under samma period. Bakom den generella uppgången kan utpekas en rad faktorer, men de viktigaste är den stigande arbetslösheten samt ett ökat flyktingmottagande under 90—talets inledande år. Att kostnaderna ökat mer än antalet hushåll med socialbidrag beror i första hand på att antalet månader som bidrag betalas ut också ökat (med 22 procent under samma period) och att andelen arbetslösa socialbidragstagare blivit större. Arbetslösa socialbidragstagare har i regel lägre inkomster och följaktligen mer omfattande bidragsbehov — i kronor räknat än bidragstagare med andra typer av försörjningsproblem.

Bidragstagandets volymmässiga expansion och kommunernas minskade intäkter har sammantaget resulterat i ett ökat tryck på de system som upprättats för att administrera socialbidragen. En effekt av detta är att socialbidragstagandet i allt högre utsträckning har kommit att problematiseras som ett samhälls— eller kommu- nalekonomiskt problem. Bland politiskt ansvariga i kommunerna förefaller denna aspekt allt mer träda i förgrunden, på bekostnad av alternativa synsätt (Bergmark, 1995). Ser man till socialbidragens proportionella betydelse i den kommunala budgeten finner man dock att de representerar en relativt blygsam, om än ökande, andel av kommunernas samlade nettokostnader — 4,3 procent 1993 (SCB/Svenska Kommunförbundet, 1994).

Vid sidan av de mer konkreta svårigheterna ute i kommunerna har också allt mer uppmärksamhet riktats mot socialbidragen i den allmänna socialpolitiska debatten. Ofta har de kommit att utgöra måltavla i en grundläggande kritik mot välfärdsstatens omfång och funktionssätt, en kritik som fördjupats i takt med att det statsfinansiella läget försämrats. Uppmärksamheten här är inte primärt betingad av vilken samhällsekonomisk belastning socialbidragen svarar för. 1993 utgjorde de 1,5 pro— cent av de totala socialpolitiska kostnaderna i Sverige (Socialstyrelsen, 1995). Kritiken har i väsentliga delar varit mer principiell till sin karaktär, och riktad mot de skador som ett föregivet allt för generöst och släpphänt system kan orsaka när det gäller försörjningsmoral och grundläggande samhälleliga belöningsstrukturer.

Om arbetslöshet och socialbidragstagande

För att betydelsen av begrepp som arbetslinje och arbetsincitament i socialbidragsar— betet skall kunna diskuteras med någon form av precision bör först något sägas om hur arbetslösheten påverkar behoven av socialbidrag och vad som utmärker bidragstagare som är arbetslösa. När orsaker till socialbidrag diskuteras är i regel arbetslösheten den enskilda faktor som ägnas störst uppmärksamhet. Detta beror på att arbetslösheten i de allra flesta studier visat sig ha ett större förklaringsvärde än andra faktorer och att en tematisk eller empirisk behandling av relationen arbetslöshet— socialbidragstagande därför kommit att bli i det närmaste obligatorisk i forskningen om socialbidrag. Socialpolitiskt har också denna koppling betraktats som särskilt intressant då ett högt eller ökande bidragstagande som kan tillskrivas utvecklingen på arbetsmarknaden ger signaler om arbetslöshetsförsäkringarnas bristande förmåga att skapa en ekonomisk grundtrygghet.

Ett sätt att studera arbetslöshetens inflytande är göra så kallade tidserieanalyser, och utnyttja data på riksnivå. I dessa mäter man sambanden mellan årsvisa variationeri arbetslöshetens omfattning och bidragstagarnas andel i befolkningen. Tidsserieanalysemas resultat visar genomgående på mycket klara positiva samband mellan de bägge måtten och upp till 60 procent av bidragstagandets variationer har periodvis kunnat tillskrivas förändringar i arbetslöshetens storlek (se t ex Korpi, 1974; Gustafsson, 1983; Stenberg, 1995). I figur 1 nedan visas hur arbetslöshetens respektive socialbidragstagandets omfattning utvecklats de senaste decennierna. Vi ser att det efter en period av relativt god följsamhet mellan de bägge kurvorna i inledningen av perioden inträffar ett trendbrott 1984. Från och med detta år och under se två följande åren sker en annorlunda utveckling med ökande bidragstagan- de och sjunkande arbetslöshet. Därefter är rörelserna återigen mer likriktade, även om socialbidragen ökat mer blygsamt än arbetslösheten under 90—talet.

procent

socialbidragstaga nde

arbetslöshet

77 78 79 80 81 az 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 år

Figur 1. Socialbidragstagande och arbetslöshet i Sverige 1977—1995.2

Utvecklingen 1984—1986 föranledde vissa debattörer att söka avskriva eller nedtona arbetslöshetens betydelse som förklarande faktor. Bidragstagandets expansion under dessa år förefaller inte kunna tillskrivas utvecklingen på arbetsmarknaden. Bristen på samvariation under de aktuella åren kan dock ges flera förklaringar. För det första låg andelen arbetslösa utan kontantstöd 1984 och 1985 kvar på samma nivå som 1983. För det andra var arbetslöshetsnivåerna oförändrade också för ungdomar mellan 20 och 24 år och för utländska medborgare, i bägge fall strategiskt viktiga grupper. För det tredje ökade deltidsarbetslösheten för kvinnor under samma period. För det fjärde ökade antalet flyktingar 1984—1986 med cirka 5000 hushåll per år, en omständighet som kan förklara 17 procent av den totala ökningen av bidragstagan— det 1984 och 40 procent året därpå (Knutsson & Stridsman, 1988).

De ovanstående förklaringarna visar hur processer av olika slag på kort sikt kan synas upphäva ett väl etablerat samband. I såväl utvecklingen av arbetslöshetens struktur som i andra, mer fristående, förlopp finner vi förhållanden som åtminstone temporärt får en starkare genomslagskraft än arbetslöshetens nivå eller variationer. Utvecklingen under 90 talet illustrerar också att relationen mellan de bägge kurvorna förändras då arbetslösheten till sin nivå genomgår mer påtagliga förändringar.

Ett annat sätt att studera sambandet mellan arbetslösheten och socialbidragstagan— dets omfattning är att utifrån tvärsnittsdata analysera skillnader mellan landets kommuner. Den fråga man söker svar på är då om ett högt socialbidragstagande

2 Socialbidragstagande avser andel personer i befolkningen (barn som vuxna) om erhåller socialbidrag någon gång under året. Arbetslöshet är relativa arbetslöshetstal (andel arbetslösa av arbetskraften) utifrån arbetskratftsundersökningamas (AKU) årsmedelvärden. Källa SCB.

generellt sett motsvaras av ett högt socialbidragstagande ute i kommunerna. Under 80—talet genomfördes tre undersökningar som behandlade detta (Sparén, 1986; Halleröd, 1988; Aguillar & Gustafsson, 1989). Något överraskande visar resultaten från dessa att arbetslöshetens totala nivå inte har några signifikanta effekter på omfattningen av socialbidragstagandet. I en av undersökningarna särstuderades dock betydelsen av andelen arbetslösa utan arbetslöshetsunderstöd och denna variabel visade en mycket tydlig samvariation med bidragstagandet. Senare beräkningar — avseende de kommunala socialbidragskostnadernas samband med olika lokala förhållanden för 1994 uppvisar samma mönster, det vill säga inget positivt genomslag av total arbetslöshet, men en klar koppling till andel arbetslösa utan A—kassa eller KAS (Byberg, 1996).

Förklaringen till att de totala arbetslöshetsnivåerna på kommunivå inte får genomslag i form av högre bidragstagande är att län och kommuner med hög arbetslöshet generellt sett har högre andelar arbetslösa med A—kasseersättning. Det gäller exempelvis de så kallade skogslänen (Värmlands län, Kopparbergs län och Norrlandslänen) där arbetskraften i högre grad än i storstadsregionerna är A—kassa och fackföreningsanslutna. Att så är fallet beror sannolikt på en större erfarenhet av arbetslöshet i dessa områden och en därav utvecklad medvetenhet om det ekonomiska skydd som A—kassetillhörighet innebär.

Vill man komma åt arbetslöshetens utbredning och betydelse på individnivå så är det nödvändigt att mer direkt, inom ramen för så kallade klientstudier, studera de personer som erhåller hjälp och vilka omständigheter som förorsakat deras för- sörjningsproblem. Arbetslöshet studeras på ett eller annat sätt i de flesta klientstudi- er. Beskrivning av sysselsättningssituation kan sägas utgöra minsta gemensamma nämnare, men ofta försöker man också kartlägga vad arbetslösheten mer direkt betyder för bidragsbehoven.

Resultaten från de klientstudier som genomförts de senaste decennierna ger vid handen att mellan 25 och 50 procent av de vuxna bidragstagama brukar vara arbetslösa vid bidragstillfället och att arbetslöshet som angiven orsak till försörj- ningssvårigheterna förekommer i ungefär vart tredje ärende. Räknar man in ”del- tidsarbetslösa blir nivåerna något högre. Olika data pekar entydigt mot att arbetslöshetens betydelse mycket påtagligt förstärkts i takt med att arbetsmarknaden försämrats under 90—talet. Som exempel kan nämnas en lokal studie genomförd i Strängnäs där förhållandena 1984 och 1994 jämförts. Resultaten av denna visar att andelen arbetslösa bland klienterna ökat från 25 till 49 procent, andelen heltidsarbe- tande minskat från 33 till sju procent och andelen med inkomst från lön minskat från 48 till 25 procent (Hedberg, 1996). Eftersom socialbidragstagandet totalt sett ökat kraftigt under perioden så är tillskottet av arbetslösa" socialbidragstagare i kom— munen i absoluta tal räknat, än mer påtagligt.

Arbetslösa socialbidragstagare

Arbetslöshet bland socialbidragstagare representerar emellertid inte någon homogen eller enhetlig problematik. De omständigheter som på olika sätt är av betydelse för arbetslöshetens uppkomst och utsträckning kan vara av mycket olika slag, liksom graden av känslighet för arbetsmarknadens variationer. Vad som trots allt förenar merparten av de arbetslösa bidragstagama och mest påtagligt skiljer dem från andra arbetslösa är avsaknaden av arbetslöshetsersättning. Detta följer tämligen givet av socialbidragens funktion och av det faktum att A—kassan i regel erbjuder ett fullgott ekonomiskt skydd. De arbetslösa bidragstagama saknar i regel rätt till ersättning därför att de har en svag eller instabil anknytning till arbetsmarknaden — en karak— teristik som gäller såväl i förhållande till arbetskraften i stort som i jämförelse med arbetslösa med A—kasseersättning. Följaktligen är också gruppens möjligheter att konkurrera på arbetsmarknaden begränsade, när stora grupper med en relativt sett bättre förankring i arbetslivet samtidigt står utan arbete.

Hur avgörande avsaknaden av arbetslöshetsersättning än är för bidragsbehoven så måste dock, i ett vidare perspektiv, arbetslösheten i sig betraktas som det grund- läggande problemet. Frågan om arbetslöshetens orsaker på individnivå inrymmer två grundläggande delfrågeställningar som i analytiskt hänseende bör hållas åtskilda. Den första gäller vilken händelse, eller serie av händelser, som omedelbart föregått steget in i arbetslösheten och som kan betraktas som orsak till att en person blivit arbetslös. Den andra delfrågeställningen rör vilka förhållanden som tenderar att permanenta individens arbetslöshet. Eller annorlunda uttryckt: vilka faktorer som försvårar ett inträde/återinträde i arbetslivet. Det senare bestäms i ett svårgripbart samspel mellan individens resurser och arbetsmarknadens efterfrågan. Något förenklat kan man säga att de enskilda bidragstagarnas möjligheter att ta sig ur arbetslösheten, och därmed också bidragsberoendet, i varierande grad bestäms av följande omständigheter:

1. Arbetsmarknadens generella efterfrågan på arbetskraft. När denna är lägre än utbudet, i form av individer i arbetskraften, blir följden arbetslöshet. Normalt sett uppstår detta vid lågkonjunkturer, men kan också teoretiskt (i framförallt ekonomisk teori) följa av att priset på arbetskraft är för högt. På individnivå yttrar sig obalansen i form av i form av få lediga jobb och hård konkurrens om de platser som finns.

2. Arbetsmarknadens kvalifzkationskrav. De kvalifikationer arbetsmarknaden efterfrågar i form av utbildning, arbetslivserfarenhet o s v. När dessa krav inte motsvaras av den tillgängliga arbetskraftens resurser uppstår det som kallas strukturarbetslöshet. På individnivå kan detta yttra sig i svårigheter att få jobb trots en låg arbetslöshet och många lediga platser. Vid hög arbetslöshet, av den typ vi i dag upplever, höjs kvalifikationskraven generellt och personer med en marginell position på arbetsmarknaden möter därför ytterligare svårigheter.

3. Individens sociala situation. Som ett särfall av kvalifikationskraven ovan kan man betrakta arbetsgivarnas mer eller mindre tydligt formulerade önskan att rekrytera arbetskraft som inte bär på någon form av psykosociala problem. Ju mer uppenbara problemen är, desto svårare är det i regel för den enskilde att få arbete på den öppna marknaden. Närvaron av psykosociala problem kan dess- utom, vilket i många fall är det avgörande, också begränsa förmågan att behålla eller klara av ett arbete. I en studie avseende ensamstående bidragstagare utan barn framkom att drygt hälften av de som behövde socialbidrag på grund av arbetslöshet hade kompletterande problem i form av missbruk, psykiska problem eller hälsorelaterade arbetshinder (Bergmark, 1991).

4. Nationellt ursprung. En annan omständighet som successivt fått ökad betydelse och som också är kopplad till arbetsmarknadens krav är de arbetssökandes kulturella tillhörighet eller nationella ursprung. Vittnesmål om att invandrare diskrimineras av arbetsgivare kommer till konkret uttryck i invandrargruppemas allt större betydelse för det totala socialbidragstagandet. I dag är andel utländskt födda medborgare i kommunerna en av de faktorer som bäst förklarar variationer i socialbidragskostnader kommunema emellan (Byberg, a a).

5. Den individuella motivationen. Denna faktor är vad ökade arbetsincitament är tänkt att påverka därför diskuteras den utförligare nedan.

6. F örvärvshinder. Bland dem som står utanför arbetskraften finns en relativt stor grupp som vill förvärvsarbeta, men som av olika skäl (till exempel brist på barntillsyn) är förhindrade att göra det. Andelen personer utanför arbetskraften som skulle vilja förvärvsarbeta omedelbart är bland socialbidragstagare nästan dubbelt så hög som för befolkningen som helhet.

Arbetslöshet och individuell motivation

Frågan om den individuella motivationens eller arbetsviljans betydelse är ytterst känslig. Å ena sidan intar bristande arbetsmotivation hos klienterna en central roll i den mytbildning och de vanföreställningar som förekommer när det gäller bidragstagandets orsaker. Å andra sidan bortses ofta helt från motivationsaspekten i de sammanhang där de strukturella förklaringarna betonas. Oviljan att problemati- sera den individuella motivationen kan i viss mån också förstås just som en reaktion på de fördomar som förekommer.

Under senare år har emellertid misstron mot bidragstagarnas försörjningsmoral allt oftare uttryckts i mer etablerade sammanhang och avsaknaden av arbetsincita- ment respektive generositet i ersättningsnivåema har, med varierande grad av klartext, utpekats som förklaringar till socialbidragstagandets ökning under 90—talet (se t ex Jonasson, 1996). Uppfattningen att bristande individuell motivation är en faktor av central betydelse för bidragstagandets omfattning är emellertid inte

grundad på någon form av systematiska iakttagelser eller forskning på området. Sanningen är den att motivationsproblematiken, trots den uppmärksamhet den givits i olika sammanhang, aldrig underkastats någon mer ingående granskning i den svenska socialbidragsforskningen. Andelen lågmotiverade eller ”arbetsovilliga” klienter måste därför i allt väsentligt betraktas som okänd. Det innebär att också en traditionellt ”progressiv” hållning, där tanken på att klienter i någon meningsfull omfattning överhuvudtaget självmant väljer socialbidrag framför arbete avvisas, också saknar empiriskt stöd. Att frågan kommit att bli så pass förbigången i forskningen får sannolikt tillskrivas dess känslighet som dess komplexitet. Att avgöra i vilken utsträckning en persons socioekonomiska status är ett resultat av medvetna val är rent kunskapsteoretiskt mycket svårt, och karaktären på eller styrkan i klienternas vilja till självförsörjning låter sig inte utan vidare fångas i empiriska operationaliseringar.

Vad som i dagsläget finns är enskilda forskningsresultat som på olika sätt berör frågan. I ett flertal svenska undersökningar (t ex Puide, 1985; Nilsson, 1989) har framkommit att merparten av bidragstagama upplever starkt obehag av att söka hjälp. I huvudsak handlar det om upplevd stigmatisering, man tycker sig bli betraktad som avvikande eller misslyckad i andras ögon. Upplevelserna av stigma är sannolikt den viktigaste förklaringen till att endast en minoritet av de som formellt är berättigade till socialbidrag faktiskt ansöker om hjälp (Gustafsson, 1987). Endast i ett par undersökningar (Isaksson & Svedberg, 1987; Bergmark, 1991) har frågan om klienternas inställning till arbete respektive socialbidrag berörts mer direkt. Undersökningsresultaten antyder att bidragstagarnas arbetsmoral i allt väsentligt liknar den som folk i allmänhet har. Liknande resultat har framkommit i bl a Storbritannien (Dean & Taylor—Gooby, 1992), men genomgående finns här en osäkerhet på grund av uppenbara mätproblem i form av så kallad ”social önskvärd- het” i svaren.3 I Bergmarks studie bedömde handläggarna att cirka fyra procent av klienterna klart saknade vilja att klara sin försörjning på egen hand.

Om arbetsincitament

I de sammanhang där socialbidragstagandet beskrivs som ett moralproblem är emellertid de enskilda individerna i regel inte den viktigaste måltavlan. Det huvudsakliga föremålet för kritiken är istället de föregivna systemfel som anses möjliggöra, förstärka eller till och med uppmuntra ett överutnyttjande av bidragen. När ökade arbetsincitament förordas är det vanligtvis utifrån ett missnöje med, och förslagna förändringar i, nuvarande ersättningsnivåer och kvalifikationskrav.

Social önskvärdhet innebär, enkelt uttryckt, att den svarande i en undersökning önskar framställa sig själv i så fördelaktig dager som möjligt i sina svar.

När det gäller ersättningsnivåema så uppfattas de som alltför generösa och/eller alltför närliggande de inkomstnivåer som lågavlönat arbete under vissa förutsätt- ningar kan ge. Innebörden i kritiken är att höga ersättningsnivåer leder till att de relativa fördelarna med självförsörjning minskar, det vill säga att individer lockas att självmant gå från arbete till bidrag eller att man väljer att stanna i socialbidragsta- gande. Under senare år har också frågan om hur stora skillnaderna mellan de inkomster som socialbidragen ger och vad låginkomsttagare får varit ett av de mer centrala inslagen i debatten. Kritiker pekar på att hushåll med hög försörjningsbörda och små inkomster kan hamna under gällande socialbidragsnivåer trots att de vuxna i hushållet arbetar. Denna aspekt har bland annat behandlats i rapporten ”En social försäkring ” (Finansdepartementet, 1994) där författarna dessutom tilldelar ersättningsnivåema för socialbidragen status av ”grundbult” för hela fördelningspo- litiken. Med detta avser man i huvudsak två saker. För det första att normala belöningsstrukturer i samhället allvarligt tar skada om det sista skyddsnätet — socialbidragen — är allt för generöst. För det andra att socialbidragen fungerar som en nedre riktpunkt eller ett golv för såväl lönebildning som nivåer inom andra socialförsäkringar. Konsekvensen av nuvarande (höga) socialbidragsnorrner är då, enligt rapportens författare, att förment nödvändiga korrigeringar nedåt i låglönear- beten och andra välfärdsreforrner förhindras. Den uppmärksamhet som ägnas socialbidragen är således inte uteslutande betingad av ett intresse för stödformen i sig, utan också ett resultat av föreställningar om dess reella och symboliska betydelse för löne— och socialpolitik i ett vidare sammanhang.

Det andra benet på vilket förordandet av ökade arbetsincitament vilar är de föregivna brister som anses föreligga när det gäller vilka motprestationer som krävs av bidragstagama. Generellt uppfattas kraven vara för låga, vilket innebär att bidragens tillgänglighet och attraktionskraft blir för hög och bidragstagandet mer omfattande än det annars skulle kunna vara. Arbetsincitament kan här vara allt från mer generella villkor till krav som mer direkt är kopplade till arbete eller arbetsmar- knad. Det kan handla om sådant som tätare personliga kontakter med handläggare, medverkan i arbetsliknande verksamhet eller ökade krav på vad som anses vara att ”stå till arbetsmarkandensförfogande Kraven kan i princip tjäna tre olika syften. För det första kan det handla om att göra bidragen mindre lättillgängliga och mindre attraktiva i det att man kräver en mängd motprestationer som kan uppfattas som en belastning av de som söker hjälp. Tanken är då att personer med tvivelaktig försörjningsmoral eller sådana som inte absolut behöver hjälp skall bli mer benägna att välja att försörja sig via arbete. Samma syfte tjänar naturligtvis sänkta ersätt— ningsnivåer. För det andra kan ökade krav i olika former förordas utifrån en ambition att motverka passivisering bland klienterna. Föreställningen att betydande andelar av bidragstagama socialiseras in i en klientroll och ett bidragsberoende och uppfattningen att ökade krav på arbetssökande eller medverkan i arbetsliknande verksamheter av olika slag är ett sätt att bryta dessa processer är en av de mer

väletablerade idéerna i detta sammanhang. För det tredje innehåller också kritiken mot nuvarande villkor inte sällan element av rättviseöverväganden, där motpresta- tioner från bidragstagarnas sida betraktas som ett sätt för dem att ”göra rätt för sig och som ett sätt att uppnå mer jämlika villkor mellan förvärvsarbetande och socialbidragstagare.

Det empiriska underlaget när det gäller hur ersättningsnivåer respektive krav på motprestationer inverkar på bidragstagarnas beteende är emellertid än mer begränsat än (de blygsamma) kunskaperna om klienternas försörjningsmoral. Det finns överhuvudtaget inga data som stöder antagandet att nuvarande ersättningsnivåer eller kvalifikationskrav skulle urholka allmän arbetsmoral eller generellt sett påverka benägenheten att söka hjälp. Påståenden med ett sådant innehåll bygger mer på vaga uppfattningar om hur socialtjänsten fungerar än på några faktiska observationer eller generellt applicerbara fakta. Den forskning som inriktats på hur ersättningsnivåer och kvalifikationskrav inom olika former av transfereringar påverkar arbetsutbudet, i Sverige och internationellt, ger inte heller några entydiga resultat (Atkinsson & Mogensen, 1993; Gustafsson, 1994). Vidare visar analyser avseende kommunala variationer att det, för 1994, inte föreligger några samband mellan socialbidragsnorrnemas nivå och vilka kostnader man har för socialbidragen (Byberg, a a).

Att motiveras till arbete

Är då individuell motivation en faktor av betydelse för människors möjligheter att bryta perioder av arbetslöshet? Ser vi till hur det förhåller sig i största allmänhet är svaret på den frågan ”ja Mer motiverade individer beter sig sannolikt på ett sätt som generellt sett ökar deras chanser på arbetsmarknaden, även om motivation i sig inte är någon avgörande faktor för förmågan att konkurrera om de jobb som finns. Om frågan begränsas till att gälla huruvida det är möjligt att via ändrade villkor för socialbidragen påverka arbetslösa socialbidragstagares motivation på ett sätt som gör att de i betydande antal övergår till arbete och självförsörjning, är svaret långt ifrån lika självklart. Möjligheterna att vinna framgång med den typen av åtgärder är avhängiga inte bara motivationsproblemens omfattning eller i vilken utsträckning socialtjänsten faktiskt kan påverka beteendet på arbetsmarknaden, utan också och framförallt vilka reella möjligheter som föreligger att konkurrera om de arbeten som finns tillgängliga.

Mot bakgrund av de senaste årens påtagligt försämrade arbetsmarknad och det faktum att arbetslösa socialbidragstagare generellt sett utgör en marginalgrupp inte bara i samhället i stort utan också bland de arbetslösa finns det skäl att anta att en förstärkt arbetslinje inom socialtjänsten i dagsläget saknar förutsättningar att annat än marginellt påverka bidragstagandets omfattning. Hårdare villkor och sänkta

ersättningsnivåer kan möjligen tjäna till att utestänga eller avskräcka vissa bidragstagare, men i de fall försörjningsproblemen sträckt sig över längre perioder utgör försörjning via lönearbete i regel inte ett omedelbart tillgängligt alternativ för den enskilde. Bristande arbetsmarknadsförankring, sämre utbildning, social belastning av olika slag och socialbidragstagandet i sig utgör faktorer som minskar konkurrensmöjlighetema. Sant är visserligen att det finns stora grupper av arbetslösa bidragstagare som mer tillfälligt uppbär bidrag och faktiskt lyckas i sina ansträng- ningar att få ett arbete. Dessa är dock inte det huvudsakliga målet för de diskuterade förändringarna då de genomgående har bättre objektiva förutsättningar att konkurrera om de arbeten som finns, då skäl att ifrågasätta deras arbetsmoral saknas och då de ekonomiskt sett betyder ytterst lite för socialtjänsten. Korttidsberoende bidragstagare har och har alltid haft en förmåga att själva lösa sina problem, oavsett vilka insatser som görs eller vilken policy som tillämpas från socialtjänstens sida.

Frågan om vilka möjligheter och vilket ansvar socialtjänsten har när det gäller arbetslösa bidragstagare är dock, inför framtiden, utan tvekan värd en vidare diskussion. Problemet med de krav på en, via incitament, förstärkt arbetslinje är emellertid att de formuleras utan hänsynstaganden till aktuella kunskaper om hur klientgruppen är sammansatt och utan något tydligt intresse för eventuella förändringars vidare konsekvenser. Föreställningen att socialbidragstagandets omfattning i betydande grad är en funktion av individuell moral och mängden incitament i handläggningen saknar helt empiriskt stöd och är dessutom logiskt sett oklar. Den forskning som gjo1ts visar tämligen entydigt på att socialbidragstagandets variationer i allt väsentligt är en följd av utvecklingen på arbetsmarknaden och den grad av skydd som välfärdssystemet i övrigt erbjuder. Att ensidigt betona individuell motivation eller arbetsmoral i en situation där arbetslösheten är högre än på åtskilliga decennier är, för att tala klarspråk, antingen okunnigt eller direkt ohederligt.

I ett vidare socialpolitiskt perspektiv finns det dock goda skäl att hålla fast vid en arbetslinje också för människor som går på socialbidrag. Diskussionen ovan har främst varit avsedd att klargöra socialtjänstens begränsade möjligheter att åstadkomma märkbara förändringar. En förbättrad arbetsmarknad, sänkta kvalifi- kationskrav för A—kasseersättning eller riktade arbetsmarknadsåtgärder är förändringar med en uppenbar potential att lyfta människor ur bidragstagandet och i bästa fall — hjälpa dem ut på arbetsmarknaden.

Referenser

Aguilar, R. & Gustafsson, B. (1989). Kommunerna och ekonomiskt bistånd. Nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet. Atkinsson, A. B. & Mogensen, G. V. (red). (1993). Welfare and Work Incentives. A North European Perspective. Clarendeon Press, Oxford. Bergmark, Å. (1991). Socialbidrag och försörjning. Diss. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Bergmark, Ä. (1995). Prioriteringar i socialtjänsten — rättvisa och ekonomi. Institutionen för socialt arbete Stockholms universitet. Byberg, I. (1996). Om arbetsmetoder i socialbidragshanteringen och deras relation till socialbidragstagandets omfattning. Opublicerat manus under arbete. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Cloward, R. & Piven, F. (1971). Regulating the Poor. Pantheon Books, New York. Dean, H. & Taylor—Gooby, P. ( 1992). Dependency Culture. The explotion of a myth. Harvester Wheatsheaf, Hempstead. Finansdepartementet. (1994). En socialförsäkring. Ds 1994:81. Gustafsson, B. (1983). Socialhjälpens bestämningsfaktorer. DSF, Stockholm. Gustafsson, B. (1987). *Som ett isberg? Om underutnyttjande av socialbi- drag., Nordiskt Socialt Arbete. nr 3. Gustafsson, B. (1994). *Transfereringarnas effekter på arbetsutbudet och annat beteende., Ekonomisk Debatt, nr 7. Halleröd, B. (1988). Socialbidragstagande i kommunerna I 980 och 1985. Sociologiska institutionen, Umeå universitet. Hedberg, K. (1996). Socialbidrag i Strängnäs. Opublicerat manus under arbete. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Isaksson, K. & Svedberg, L. (1987). Klienterna, arbetet och arbetslösheten. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Jonasson, L. (1996). Socialbidragen onödigt höga. DN debatt 4 april. Knutsson, G. & Stridsman, K. (1988). Fattiga i Sverige. Allmänna förlaget, Stockholm. Korpi, W. (1974). Poverty, social assistance and social policy in post—war Sweden. Särtryck från Institutet för social forskning, nr 16. Stockholms universitet. Nilsson, G. (1989). Fattigliv. Socialhögskolan, Lunds universitet. Puide, A. (1985). Klienterna och socialtjänsten. Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet.

SCB & Svenska Kommunförbundet. (1994). Vad kostar verksamheten i Din kommun? SCB, Örebro.

Socialstyrelsen. (1995). Socialutgifterna och deras finansiering år 1993. SOS, socialtjänst 199522. Sparén, P. (1986). Socialbidragstagandet i landets kommuner. Sociologiska institutionen, Stockholms universitet. Stenberg, S—Ä. (1995). Unemployement and Economic Hardship. Utkast. Institutet för social forskning, Stockholms universitet. Svallfors, S. (1989). Vem älskar välfärdsstaten? Diss. Arkiv, Lund. Svallfors, S. (1995). Välfärdsstaten i pressen. Umeå Studies in Sociology, Umeå universitet. Svenska Kommunförbundet. (1995). Kommunerna fram till 2020. Kommen— tus förlag, Stockholm. Taylor—Gooby, P. (1995). *Who wants the welfare state? Support for State Welfare in European Countries? I Svallfors, S. (red) In the Eye of the Beholder. Impelo, Umeå. Wallentin, H. (1988). *Värdiga och ovärdiga i socialpolitiken.' I Ronnby, A. (red) Etik och idéhistoria i socialt arbete. Socionomen, Stockholm.

"I- 'i'-'I'E' I'll " |' ' .' ' uj,:j'åj "år." ' *.: b'init ':'

"'s":- 'i ..

. I I |.

”ll-351115: ini.

Bjuhr ,r.l._';.' '

'_'l'"'l1m:lj|"'l'fåh|1 . = . läte.—lira."

..,. _ ' .'åål-a'l'illipuil . '» ”öar:-:. ...i. i.e.: ni:. . ]! ";-'=' . _| 15115] I&I " . .J—

" '.')? ”|:ti n".

"| » » r.,i..'.'l.,;|I . 'p'. le "från." l..

:..»... _

jr.. '" rj

. ! . 'l_' "'lk ' ..': :":jjg— . .” "l'i .'Lil..,""|.

Wii-. ' := ..'-:=" " i: . .. . . 11£?å*" kål-"'|' dfu—RM!) tågrå- t": ”Myrar-..! #..Ll & 'LIJ '='—..,: - :- ",".'""' .. - :

"I

- 'l. .- , . 11 . 'l'-:.'"'*."|ir. - .. . r . [Er,-"III,: .. ' |": .'nf. . »| , 1 .-. ,ll l _l , lf, _ ll [IL ".::, 71- ff: lil: !. "' . : ?f' '

: .i' ' .... .'.-.'i _ , _, -.-. :. :..": . ,, . .

: I'1-'*'||I'I="'1-If ””' .'.'I-ulf'låå'åf" , ;. |||?"II _ If ".Ii'I 'In 'h'l."""":"l":l|"' . aj.!"w .-

"I."I1..)gål .l..|l"l' '.u. ”'.-1. l....." -..,|-H ;. _ .- ... I' _. | .. . ..

. låg.:I ";;-' '.'llå' "jj'åi-y'fp? _1-1 _ ...,].l , ' ',- .:..ti-r': ' , .::-'.. |; :::-rian; -. ' .... 'i: =.: ::

;: "':-,,.th

Tänk om marknadsekonomin inte räcker Mikael Stigendal, samhällsanalytiker

Tänk om alla har fel! Tänk om varken skattesänkningar eller skattehöjningar räcker? Tänk om marknadsekonomin befinner sig i ett utvecklingsskede då den fulla sysselsättningen i traditionell mening helt enkelt inte längre är möjlig? I så fall leder ju fortsatta satsningar på arbetslinjen bara till bortkastade pengar, ännu fler desillusionerade människor och ökade budgetunderskott. Vad händer då?

Ja, då spricker väl Sverige i bitar. Det är ju i varje fall vad förespråkarna av arbetslinjen tycks frukta. I dessa massarbetslöshetens tidevarv anses arbetslinjen nämligen ytterst syfta till integration. Massarbetslösheten skapar klyftor som riskerar att leda till permanenta utanförskap. Hela grupper av människor är på väg att leva sina liv i avskildhet från resten av samhället.

I stort sett alla politiker och myndigheter verkar sätta sina förhoppningar till marknadsekonomins "riktiga jobb”. Bara marknadsekonomin anses kunna integrera Sverige. Satsningarna på arbetslinjen i form av utbildning, omskolning och syssel— sättningsåtgärder syftar till att gjuta nytt liv i marknadsekonomin. Men återigen, tänk om inga satsningar i världen räcker? Tänk om vår tids marknadsekonomi helt enkelt bara räcker till 2/3 av befolkningen, oavsett ekonomisk politik? Vad gör vi då?

Jag vill gärna tro på arbetslinjen, men dess nuvarande innebörd lär inte räcka. Tidigare fungerade arbetslinjen i stort sett enbart som smörjmedel i en annars ganska väl fungerande ekonomi. Nu har man skruvat upp förväntningarna ordent- ligt. Nu handlar det inte bara om mindre grupper av människor här och där. Nu skall arbetslinjen återskapa samhällsintegrationen av hela Sverige. Snacka om funktions- förändring!

Dessvärre väcker denna stora funktionsförändring ingen större uppmärksamhet. Politikerna och myndigheterna fortsätter att satsa på kampanjer. Problemet är inte själva arbetslinjen utan metoderna, tycks man mena.

I mina ögon aktualiserar däremot förändringen av arbetslinjens funktion en rad samhällsexistentiella frågor. Vad innebär t ex integration? Kan arbetslinjen i sin traditionella tappning verkligen återskapa integrationen av det svenska samhället? Är det överhuvudtaget lönt att försöka?

Vad innebär integration?

Hur är man när man är integrerad? Vad innebär det att vara integrerad? Utgår vi från svensk ordbok så översätts integration med sammansmältning. Integrerade männi— skor smälter samrnan genom att ingå i en helhet. Därmed delar de också i viss utsträckning varandras liv. Integration handlar uppenbarligen om mänsklig närhet, men på funktionella grunder. Integrerade människor fyller en funktion.

Räcker det då med att ha ett jobb för att vara integrerad? Nej, inte självklart, men det kan säkert underlätta. Genom arbetsorganisation, lagar, regler och avtal integreras människor i en systematisk mening. System av roller och relationer uppstår. Rollerna förknippas med skyldigheter såväl som rättigheter. Vill vi platsa i systemet måste vi uppfylla skyldigheterna, men då omfattas vi även av rättig— heterna. Systemrelationema bestämmer när vi kan tala med varandra, vem vi överhuvudtaget får tala med, hur, var och när.

Men tänk om vi inte talar samma språk? Vad händer då med integrationen? Ja, vissa systemintegrationer fungerar förmodligen ändå ganska väl, t ex arbete vid löpande band. Andra systemintegrationer fungerar sämre eller rentav inte alls. Invandrare kan ju t ex knappast arbeta inom hemtjänsten om de inte talar svenska.

Framför allt sätter Språksvårigheter gränser för hur vi upplever integrationen. Systematisk integration innebär nämligen inte nödvändigtvis att vi känner oss integrerade. Systematisk integration behöver inte gå hand i hand med vad vi kan kalla upplevelse— eller känslointegration. Arbetskamrater som inte talar samma språk kan kanske ändå fungera ihop, men de känner sig nog inte särskilt integrerade med varandra. Inte bara språket kan försvåra känslointegration, utan även t ex "fel” utseende eller "fel” beteende. Mobbade elever tillhör visserligen samma skola och kanske även samma klass som sina belackare, men känner sig knappast delaktiga.

Vi kan uppenbarligen känna oss utstötta trots att vi ingår i samma systematiska helhet. Systematisk integration är ingen garanti för känslointegration. Det räcker således inte med att ha ett jobb, utan vi måste också känna oss delaktiga. I en bredare mening är det inte fråga om en integration av enbart känslor, utan även av tex normer och moral.

I en bredare mening bör vi nog därför istället tala om kulturell integration. Med kultur syftar jag då inte bara på litteratur, konst, musik, teater och film, utan mer allmänt "meningen med livet”. Kulturer stakar ut vad som är sant och falskt, rätt och fel, vackert och fult, respektive möjligt och omöjligt. Kulturer kan vara stora eller små, ganska enhetliga eller mer motsägelsefulla. Det är genom kulturer vi skaffar oss identiteter och känner oss delaktiga i gruppen eller kanske rentav samhälls— gemenskapen.

Integration består uppenbarligen av två sidor, å ena sidan systematisk och å andra sidan kulturell. Kanske kan vi också tala om "utifrån—integration” och "inifrån— integration”. Den systematiska integrationen grundar sig på krafter som vi inte

bestämmer själva över, t ex lagar, regler och avtal. Vi är systematiskt integrerade när vi fyller en bestämd funktionen, t ex på jobbet, men även i familjen eller föreningen. En framgångsrik kulturell integration baserar sig däremot på egna ställnings— taganden och känslor. Kraften kommer liksom inifrån. Ett väl fungerande samhälle behöver båda sidorna. Först när den systematiska integrationen hänger ihop med den kulturella kan vi på allvar tala om samhällsintegration.

Arbetslinjens ensidighet

Diskussionerna om arbetslinjen tar oftast bara hänsyn till samhällsintegrationens ena sida, nämligen systemintegrationen. Frälsningen från utanförskap och utslagning heter "riktiga jobb”, dvs arbete på marknadsekonomins villkor. Ju fler människor som tar sig in på den ordinarie arbetsmarknaden ju mindre klyftor, tycks man mena. Systernintegrationens grundläggande beroende av kulturell integration faller därmed utanför synfältet.

Beroendet visar sig t ex i de senaste årens proteststormar mot löneförmåner och fallskärmsavtal inom näringslivet. Folk protesterar när samma normer och värderingar inte tycks gälla för "de där uppe” som för ”de där nere”. I själva verket förutsätter hela marknadsekonomin gemensamma normer. Köpare och säljare måste ju kunna lita på varandra. Annars vågar ingen göra affärer. Vad drar t ex närings- livet för slutsatser av utvecklingen i Ryssland? Är det inte just bristen på stabila normer och värderingar i dagens Ryssland som försvårar handelsavtal och därmed marknadsekonomins utbredning?

Dessvärre tar diskussionerna om arbetslinjen i allt för liten grad upp marknads— ekonomins beroende av kulturell integration. Diskussionerna präglas därför av ensidighet. Allt för få frågar sig t ex vilka konsekvenser olika inriktningar på marknadsekonomin får för den kulturella integrationen. Vissa inriktningar på marknadsekonomin har ju faktiskt visat sig kunna underminera den kulturella integrationen. Västvärldens nya klass av lågavlönade och lågutbildade service- proletärer känner sig nog knappast särskilt delaktiga i samhällsutvecklingen. Om samma marknadsekonomi breder ut sig i Sverige räcker det nog inte med "riktiga jobb”. Då kan faktiskt systemintegrationen bidra till att förvärra splittringen och upplösningen av kulturintegrationen.

I dessa tider av fiffel och båg förefaller marknadsekonomins beroende av gemen- samma normer och värderingar så uppenbar. Varför kvarstår då ensidigheten, kan man ju fråga sig? Varför oroar man sig inte för kulturintegrationen lika mycket som för systemintegrationen av marknadsekonomin?

Som jag ser det härstammar ensidigheten i stor utsträckning från national- ekonomisk teori. För renläriga nationalekonomer är nämligen integrationen inget problem. Begreppet integration saknar betydelse i nationalekonomisk teori.

Nationalekonomer vill gärna tro att samhället finns av sig själv. Om bara mark— nadskraftema får verka fritt inställer sig automatiskt en jämvikt mellan utbud och efterfrågan. ”Den enkla utbuds— och efterfrågemodellen är vid det här laget över 200 år gammal, och den har i mer sofistikerad form — utgjort kärnan i den national- ekonorniska teorin under hela det senaste århundradet”, skriver Klas Eklund i sin lärobok om ekonomi (5 57).

I jämviktsläget anses medborgarnas behov stämma överens med deras produk- tionsförmåga. J ämviktsläget ger uttryck för stabilitet och harmoni. Därför bör politikerna hålla sig borta från marknaden eller skapa goda förutsättningar för marknadskraftemas fria spel. Så länge utbud och efterfrågan inte befinner sig i jämvikt kan politikerna räkna med problem, men när jämvikten uppstår då upphör också alla motsättningar, protester och missnöjen. I nationalekonomemas perspektiv står samhället och faller med hur fritt marknadens "osynliga hand”" tillåts verka.

Nationalekonomins begrepp om marknadens "osynliga hand” överensstämmer nog ganska väl med mina egna resonemang om vad jag tidigare kallade "utifrån— integration”. "Den osynliga handen” bidrar till att integrera människor systematiskt, men på funktionella grunder. Av analoga skäl kanske vi kan likna kultur— integrationen vid en marknadens "synliga hand”. Hur osynligt marknadskraftema än verkar baserar vi våra värderingar och normer på vad vi ser. Marknadens "synliga händer” skapar mening och moral. Utan "de synliga händemas” strategier kan vi inte tro på marknadsekonomin.

Hur står sig då den ensidiga synen på integrationen i ett historiskt perspektiv? Var det verkligen marknadens "osynliga hand” som skapade Sveriges framgångsrika 1900—talshistoria? Berodde verkligen 1900—talets framgångar på frånvaron av "synliga händer”? I dessa tider av samhällsupplösning kanske vi borde fråga oss hur det kan komma sig att Sverige faktiskt finns.

Hur kan Sverige finnas ?

För så kort tid som 100 år sen fanns Sverige knappast mer än i juridisk mening. Svenskarna kände sig säkert inte sådär särskilt svenska, utan identifierade sig nog mest med sin lokala hemort. Bondesamhället innebar ingen särskilt hög grad av samhällsintegration. Befolkningen producerade större delen av sina levebröd själva och levde sina egna liv. Hur blev vi då försvenskade? Hur kunde vi börja heja på samma blå—gula fotbollslag, norrlänning såväl som skåning?

Industrialiseringen i slutet av 1800—talet startade en gigantisk integrationsprocess. Sverige förvandlades till ett enda stort maskineri där rättigheter såväl som skyldigheter blev knutna till kuggarna. Vi blev i mycket högre utsträckning än tidigare beroende av varandra. Svenskarna flätade in sig i varandras vardagsliv, tack vare fabrikernas stora arbetsplatser, men även kvartersstädernas bakgårdar,

portgångar och smågator. Därmed uppstod grogrunder för gemensamma intressen och identiteter.

Hur kan man då förklara Sveriges rekordsnabba förändring från jordbruksland till modernt industrisamhälle? Rör det sig verkligen bara om industrialiseringens osynliga hand? Knappast. Andra länders historia visar hur industrialiserings- processer mycket väl kan leda till fördjupade klyftor och samhällsupplösning. Industrialisering går inte nödvändigtvis hand i hand med integration. I Sverige hittade istället kapitalister och arbetarklass fram till gemensamma intressen, men det tog sin tid och decennierna runt sekelskiftet kännetecknades av oförsonliga stridigheter.

I tex England försvårades industrialiseringen av splittringen mellan lantadel och industrikapitalister. I många andra länder var det stridigheter inom arbetarklassen mellan socialister och kommunister som omöjliggjorde ett brett samförstånd. I vissa länder ledde stridigheterna till fascistiska maktövertaganden. I Sverige uppstod däremot en nationellt enhetlig systemintegration som kom att kallas den svenska modellen och det var en rad målmedvetna strategiska beslut som banade vägen, i synnerhet Saltsjöbadsavtalet 1938.

Även kampen mot industrialiseringens konsekvenser bidrog till samhällsi- ntegrationen. Folkrörelsema enade och förenade. Svenskarna försvenskades genom engagemanget i folkrörelsema. Folk från land och stad såväl som från Norrland och Skåne pratade sig fram till gemensamma intressen. Folkrörelsema bidrog också till att civilisera svenskarna utifrån en och samma mall. Svenskarna försvenskades inte bara tack vare gemensamma målsättningar, utan även på grundval av gemensamma normer, värderingar och ideal.

Kulturintegrationen utgick från ett skötsamhetsideal som började växa fram runt sekelskiftet bland folkrörelsernas organisationer. Några decennier senare utgjorde skötsamhetskulturen en självklar del av folkrörelsesverige. Genom skötsamheten ville arbetarna markera sin delaktighet i samhället och samtidigt dölja en klass- mässig underlägsenhet. Stävjandet av fylleri, slagsmål och vidlyftigt leverne skulle råda bot på mindervärdeskänslor. Rena och välpressade kläder gav uttryck för stolthet. Skötsamheten kom att fungera som en slags inträdesbiljett till arbetar- rörelsens gemenskap.

Tack vare skötsamhetskulturen vågade marknadsekonomins aktörer lita på varandra. Skötsamhetskulturens normer och värderingar utgjorde ett gemensamt forum för relationerna på arbetsmarknaden mellan fackföreningar och företagare. Även inom politiken möttes borgare och socialdemokrater genom skötsam- hetskulturen och utformade sina gemensamma intressen. Skötsamhetskulturens "synliga händer” skapade mening och vägledning åt marknadskraftemas "osynliga hand”. 1900—talets snabba expansion berodde i stor utsträckning på en synnerligen framgångsrik sammanflätning av "synlig” och "osynliga händer”.

Den svenska modellen

Vad borgerligheten och arbetarrörelsen enades om var egentligen ekonomiska rationaliseringar av hela samhället. Massproduktion på löpande band infördes inom industrin på bekostnad av arbetarnas yrkesskicklighet. I gengäld höjdes lönerna. Lite förenklat kan man säga att två sfärer uppstod; massproduktionssfären respektive masskonsumtionssfären. Sfärema bildade tillsammans vad man kan kalla slit—och—släng—ekonomin. Då tänker nog läsaren i första hand på alla nya massproducerade varor som Siw Malmqvist sjöng om, men uttrycket slit—och—släng stämmer även in på vad många arbetare råkade ut för inom industrin. Ratio- naliseringama ledde till utslitning och utslagning när de löpande banden rullade allt snabbare.

Slit—och—släng—ekonomins båda sfärer hängde ihop på flera olika sätt. Masspro— duktionssfären genererade konsumtionsvaror, men också köpkraft genom höjda reallöner för löntagarna och ökade skatteintäkter för kommunema. Framväxten av masskonsumtionssfären gjorde det möjligt för många att förverkliga sina drömmar. Fritiden blev ett begrepp.

I massproduktionssfären var det storföretagama som bestämde, men inte vilka storföretagare som helst. Samförståndsviljan dominerade, men den svenska modellens storföretagare värnade även om utbyggda samband mellan utbud och efterfrågan, produktion och konsumtion, marknad och stat. Bankerna levde inga egna liv som på 80—talet, utan var tätt knutna till storföretagen. Vinsterna åter— investerades i produktionen och frigjordes inte för spekulation.

Masskonsumtionssfären å sin sida genererade en efterfrågan på massproducerade varor, men också lojala, friska och välutbildade löntagare. Omsättningen av höjda löner i efterfrågan på just massproducerade varor var inte alls självklar, utan krävde stora förändringar av tidigare konsumtionsnormer. Nu för tiden ser vi hur höjda reallöner istället mycket väl kan leda till ett ökat sparande.

En av landets mäktigaste finansmän Ernst Wehtje förespråkade förändringar av konsumtionsnormerna redan 1945: "Icke minst torde man här få inrikta sig på att uppfostra konsumenten till att efterfråga billiga standardvaror och pruta av på kravet på omväxling.” Wehtje ställde sig intefrämmande till hjälp från staten. "Vill man med de maktmedel, som står till det allmännas förfogande, helt eller delvis upphäva individens frihet att själv bestämma sin konsumtion, kan man naturligtvis driva rationaliseringen och standardiseringen på alla produktionsområden oändligt mycket längre än som hittills kunnat ske.”

Familjen Wehtje härstammade från Malmö och där infriades förhoppningarna verkligen med besked genom kommunens bostadspolitik. I Malmö kom den svenska modellens samförstånd till uttryck genom ett samarbete mellan kooperativa HSB och Wehtje—imperiets företag, särskilt Skanska (dåvarande Skånska Cement—

gjuteriet). Samarbetet började redan 1946. Under flera decennier provade HSB och Skanska gemensamt ut nya byggmetoder.

Den svenska modellen kulminerade i och med 60—talets miljonprogram. På tio år skulle en miljon nya bostäder byggas i Sverige. Staten utfäste särskilda bostads— lånegarantier till bostadsprojekt som enligt direktiven skulle vara stora och fleråriga. "Sträng variantbegränsning bör iakttagas”, hette det i direktiven.

I Malmö kom miljonprogrammet främst att symboliseras av Rosengård. Männi— skorna slapp sina tidigare problem med trångboddhet, fukt och drag, men utform— ningen av Rosengård begränsade samtidigt möjligheterna till socialt umgänge. Istället för lokala småbutiker byggde man ett stort och centralt köpcentrum, beläget på 800 meters avstånd från områdets ytterkanter och placerat mitt över den stora genomfartsleden. Bostadskvarteren utgjorde inte längre städer i staden, utan funktio— nella stadsdelar.

Bostäderna producerades på löpande band. Produktionen inriktades på att skapa förutsättningar för masskonsumtion, inte bara av själva bostaden, utan även av t ex bilar, hushållsmaskiner, TV och elektronik. Bostadspolitiken skapade därmed också andra konsumtionsnormer. Genom saneringarna av innerstädema tvingades männi— skor bort inte bara från sina gamla kvarter, utan även in i nya levnadsmönster. Utformningen av miljonprogrammets bostadsområden ställde individuell kon— sumtion i centrum och avskärmade människorna från varandra.

Ekonomimänniskan

Vad blev vi för människor egentligen? Blev vi inte alltmer av en slags ekono— mimänniskor? Den svenska modellen renodlade våra roller. På jobbet styckades gamla helheter sönder i funktionella bitar. Yrkesarbetamas kunskaper överfördes till produktionsledningen och byggdes in i maskinerna. Massproduktionssfarens utbred- ning trängde gradvis ut fantasi, kreativitet, egenhet, diskussion, umgänge och egentänkande. Som kuggar i maskineriet abstraherades människor bort från sina konkreta jag. Vi förvandlades till personnummer, såväl bokstavligen som bildligt.

Utbredningen av masskonsumtionssfären trängde å sin sida ut allt mer av det egna skapandet i hemmet. Hemmalagad mat ersattes av lunchrestauranger och snabbmat. Med tiden kunde vi inte laga radion längre och än mindre stoppa strumpor. Stereo— anläggningar utformades så att folk inte skulle kunna koppla sladdarna på sina egna egensinniga sätt. Svenskarna sjönk allt längre ner i TV—fåtöljema. Så här i backspegeln framstår särskilt 80—talet som en tid av kollektiv upplösning. Paradoxalt nog är det just under denna tid som nationalekonomema har varnat för en ökande kollektivism.

Många nationalekonomer verkar fortfarande tro på en "sann mänsklig natur”. Oberoende av tid och rum anses vi alla i grunden vara rationella egoister. Först när

vi driver våra egna intressen på bekostnad av andra förverkligar vi oss själva. Normala människor säljer dyrt och köper billigt. Annars är vi inte riktigt normala. Då förverkligar vi ju nämligen inte vår "sanna natur”. Nationalekonomins män- niskosyn har blivit hårt kritiserad under sin fler—hundraåriga existens, men "likväl har hypotesen om den nyttomaximerande människan överlevt som en grundsten i den nationalekonomiska analysen”, skriver Klas Eklund i sin lärobok (s 41).

Debatten om arbetslinjen präglas av nationalekonomemas människosyn. Enligt min uppfattning förverkligades ekonomimänniskan redan i och med miljon— programmet. Utformningen av Rosengård lämpade sig inte för människor som ville umgås och bry sig om varandra. Jag vill verkligen inte förringa betydelsen av den materiella standardförhöjningen, men socialt sett byggdes miljonprogramsområdena just för rationellt kalkylerande individualister.

Nationalekonomins människosyn prövades således redan på 70—talet. Resultatet visar sig tydligt i statistiken över arbetslöshet, socialbidragstagande, kriminalitet och missbruk. Trots all förfärande ensamhet och moralupplösning i dagens svenska samhälle pläderar nationalekonomema fortfarande för en ökad individualism. Debattretoriken går fullständigt i otakt med verkligheten.

Ensidigheten är uppenbarligen inte det enda problemet med arbetslinjen. Jag vill även framhålla begränsningarna i synen på systemintegration. Inte bara marknads- ekonomin kan integrera människor systematiskt. Även t ex familjen inbegriper "osynliga händer”, inte minst kärnfamiljen. Särskilt osynliga framstår hemmafruns händer utifrån ett nationalekonomiskt perspektiv. Ändå kan nog hemmafruns betydelse för 1900—talets snabba expansion knappast överskattas.

Den svenska modellens fall

Att den svenska modellen föll berodde säkert på ganska många orsaker, tillfälliga såväl som mer strukturella. Jag vill särskilt peka på hur modellen faktiskt också underminerade sig själv. Först och främst gäller det kulturintegrationen. Sköt— samhetskulturen syftade ursprungligen till grundläggande maktförändringar i samhället. Skötsamma arbetare förenades inte bara genom klädsel, uppförande och klasstillhörighet, utan även genom sina politiska krav på kapitalismens avskaffande.

Skötsamhetskulturen överbryggde avstånden mellan rik och fattig, kvalificerad och okvalificerad, män och kvinnor, men på männens villkor. Männen pratade sig samman på ölsjappen och idrottsplatserna. En av 30—talets legendariska MFanre Andreas Nilsson beskriver idrottsevenemangen på Malmö Idrottsplats som ”en uppvisning i skötsamhet. Vi fick sätta in tre bänkrader på innerkretsen, där man kunde sitta och se om centern hade en finne på näsan. De kastade inte en lemo- nadkork; där var disciplin. Det var ordning och reda. Aldrig något bråk och bus.

Det var en fest. Sen när matchen var slut så stod frun med barnen utanför och väntade på att mannen skulle komma ut, för det var ju hans nöje”.

I takt med masskonsumtionssfärens utbredning försvann Skötsamhetskulturens framtidsudd. Slit—och—släng—ekonomin påskyndade dess upplösning. Utformningen av miljonprogrammets bostadsområden gynnade ingen social utveckling utan syftade till individuell masskonsumtion. Konsumtionen förlorade i stor utsträckning sitt sociala innehåll och renodlades på sitt materiella.

Det var också just skötsamhetskulturen som 60— och 70—talets ungdomsrörelser vände sig emot. I all sin fömöjda likgiltighet blockerade skötsamhetskulturen för självständiga initiativ, begränsade perspektiven på livet och utestängde luften som ungdomarna ville andas. Ungdomarna vände sig nog inte mot skötsamhet i alla former, utan mot den särskilda kultur som likställde skötsamhet med mansvälde, underdånighet, lydnad och lojalitet.

Masskonsumtionskulturen kulminerade på 80—talet. Påhejade av nationaleko— nomerna satte intet ont anande svenskar sin djupt rotade trygghetskänsla på spel. När bubblan sprack förlorade många inte bara besparingarna och jobben, utan även sin känsla av delaktighet. Hur mycket av kulturintegrationen återstår efter 90—talets massarbetslöshet, nyfattigdom och politikerskandaler? Vad har dagens svenskar gemensamt? Vilka är vi svenskar egentligen? Vad innebär det att vara svensk?

Dagens kulturella mångfald beror givetvis också på invandringen. Invandrarna har fört med sig helt nya synsätt på livet, familjen och samhället. I mötet med invandrarna känner vi ursprungssvenskar oss nog många gånger ganska nakna. Vilken är vår kultur? Vad tror vi på? Hur ser vi på meningen med livet?

En ny människosyn

Omprövningen av arbetslinjen måste som jag ser det ta avstamp i en ny männi— skosyn. Kritikerna av nationalekonomin måste få komma till tals. Människan finns alltid redan i världen, menar så annars vitt skilda samhällsfilosofer som Gadamer, Althusser, Habermas, Sartre, Foucault och Bhaskar. Att ta vissa sociala egenskaper för givna betraktar t ex Derrida som en närvarons metafysik. Vi kan således inte bara vända på steken, i likhet med vissa kritiker av nationalekonomin, och ersätta egoismen med altruism, dvs osjälviskhet. Människan är i grunden lika lite osjälvisk som självisk.

Istället för att ta vissa sociala egenskaper för givna måste vi gå till botten med frågan om vad socialt är. Vi kan inte tala om människan i socialt avseende om vi inte börjar med en syn på hennes relationer till andra människor. I sitt sociala vara & inte människan social utan hon är i grunden social så fort vi möter henne, betraktar henne, tänker oss henne eller börjar tala om henne. Det socialas skapande krafter ligger inte utanför det sociala utan mitt i. Det sociala är så att säga sin egen

orsak. Vi kan inte först och främst hänvisa till orsaker som ligger utanför det sociala i våra förklaringar av det sociala. Människan går inte in i det sociala med en upp- sättning färdiga sociala egenskaper. Det sociala kan inte reduceras till enbart uttrycksforrn för en sann mänsklig natur. Sociala sammanhang har istället sin egen logik och dynamik. Om sen människan utvecklar en rationellt kalkylerande förmåga beror på hur hon agerar i sitt sociala vara.

Så fort vi talar om människor i socialt avseende talar vi om t ex kvinnor, män, rika, fattiga, arbetare, hyresgäster, småföretagare, politiker, medborgare etc. Vi talar inte i första hand om rationellt kalkylerande och nyttomaximerande individer.

Vilken individuell egenskap bör vi då sätta mest värde på utifrån ovanstående definition? J 0, helt enkelt i vilken utsträckning människor klarar av sina relationer till andra. Sociala sammanhang, allt ifrån enskilda sociala relationer till samhällen, står och faller med människors förmåga till sammanhållning. Detta är vad jag menar med social kompetens. Det är den sociala kompetensen som avgör samhällets utveckling i stort; t ex initiativförmåga och ledarskap, men även förståelse, konfliktlösningsförmåga, tolerans och lojalitet; allt beroende på sammanhanget. Utmärkande för social kompetens är rent allmänt ett bejakande av den målmedvetna handlingsförmågan i sociala relationer.

Vad samhället i första hand behöver är socialt kompetenta medborgare. Utbildning är givetvis viktig, men jag vill sätta den sociala kompetensen i första rummet. Social kompetens och utbildningsnivå hänger dessutom inte alltid ihop. Det är inte självklart att människor som tar sig igenom långa utbildningar höjer sin sociala kompetens. Omvänt finns det en outnyttjad potential av social kompetens bland lågutbildade och lågavlönade.

Om vi istället för grundlösa antaganden om människans sanna natur tar fasta på människors sociala kompetens förändras också perspektivet på sociala problem. Människor som inte kan utveckla målmedvetet handlingsinriktade relationer med andra människor brister i social kompetens. Då kan också sociala problem uppstå. Det kan gälla våld eller vandalism, men även girighet och svek. Sociala problem behöver därmed inte vara begränsade till utpekade problemområden som t ex Rosengård, utan kan även uppstå i mer välbärgade stadsdelar.

En social ekonomi

Jag förordar således en stor omprövning av arbetslinjen. Satsningarna mot arbets- lösheten måste ta sin utgångspunkt i människors sociala kompetens. Myndigheterna kan inte bara inrikta sig på marknadsekonomin, utan måste också befrämja framväxten av vad man kan kalla en social ekonomi. Här vill jag anknyta till Jan Olssons bok "Den sociala ekonomin”. Med begreppet social ekonomi menar han "alla de företag och organisationer där människan kommer i första rummet” (s 7).

Olsson tänker sig den sociala ekonomin som en tredje sektor vid sidan om vinstinriktade företag och offentlig produktion. Den sociala ekonomin skall inte ersätta offentlig sektor. "Det alternativ jag förespråkar är att de arbetslösa och lågutbildade tas om hand på arbetsplatser som är demokratiska och där verksam- heten förutom ett arbete innebär social integration, yrkesutbildning och självtillit.” (s 262)

I Europa pågår för närvarande en livlig diskussion om den sociala ekonomin. Dåvarande EG antog termen i sitt officiella språkbruk 1989 och därefter etablerade kommissionen en särskild avdelning för social ekonomi. I februari 1994 publicerade man ett förslag till arbetsprogram. EU pekar ocksåi sin vitbok från december 1993 på den sociala ekonomins betydelse för att överbrygga klyftorna mellan välutbildade med jobb och arbetslösa med låg utbildning.

Utifrån ett integrationsperspektiv vill jag med den sociala ekonomin mena nya former av systemintegration vid sidan om marknadsekonomin. Idag satsar man stora resurser på åtgärder som mycket väl skulle kunna ingå i den sociala ekonomin, t ex ALU. I myndigheternas ögon saknar emellertid åtgärderna ett eget värde. Istället framstår de som väntstationer. Människor ”sysselsätts” i väntan på ”riktiga jobb”. Redan språkbruket ger ju klara besked om inställningen. Sysselsättningen i åtgärder anses inte vara lika mycket värd som marknadsekonomins "riktiga jobb”.

Myndigheternas inställning visar hur arbetslöshetens skadeverkningar faktiskt kan bero på rådande föreställningar mer än på arbetslösheten i sig själv, vilket även Mats Alvesson och Kaj Sköldberg poängterar: "Det kan ju vara så att konsekvenser av avsaknad av lönearbete inte bara handlar om naturlagsliknande samband utan också om social konstruktion av "arbetslöshet”, vari en del av problemet just är fast- hållande av föreställningen om människans starka beroende av lönearbete och intima kopplingar mellan detta å ena sidan och identitet, självkänsla och förmåga till aktivitet å andra sidan”. (5 203)

Marknadsekonomins närmast monopolliknande ställning går inte särskilt långt tillbaka i tiden. Historiskt sett har t ex även självhushåll och föreningsliv visat sig kunna integrera människor systematiskt, visserligen inte på långt när lika globalt som marknadsekonomin men ändå. Ovan pekade jag på kärnfamiljens betydelse för samhällsintegrationen av Sverige. Hemmafrurollen inbegrep inte bara materiella funktioner, utan i högsta grad även sociala. Kärnfamiljens styrka låg i dess mångfald av relativt fast förankrade sociala band. Förankringen i släktskap, traditioner och gemensam historia möjliggjorde fostran av ganska disciplinerade, lojala och motiverade arbetare.

Under ganska många decennier lärde vi oss att ta familjen för given och vissa debattörer pläderar fortfarande för en återgång till familjära integrationsformer. Dagens föräldrar anses ta för lite ansvar sina barn. Problemet är att dagens familjer knappast kan ta så värst mycket större ansvar för sina barn. Familjen har förlorat mycket av sin tidigare kraft. I Malmö utgör familjehushållen (dvs hushåll med minst

två medlemmar) runt 50% av alla hushåll (1990). Under den svenska modellens glansdagar uppgick andelen familjehushåll till 75% (1960). Andelen barnfamiljer har under samma tidsperiod sjunkit från 37% till 18% av alla hushåll. Mer än var fjärde barnfamilj består av bara en förälder, till skillnad från mindre än var tionde för 35 år sedan. Livet utanför marknadsekonomin präglas inte tillnärmelsevis i lika hög grad som tidigare av familjen.

Jag förespråkar absolut ingen återgång till kärnfamiljens exploatering av hemma— frun. Däremot vill jag verkligen understryka vikten av andra integrationsformer än marknadsekonomins. En social ekonomi måste få växa fram, men inte på grundval av auktoritära och patriarkala förhållanden. Demokrati och jämlikhet ser jag som viktiga inslag i den sociala ekonomin. Dessutom måste skyldigheter kopplas till rättigheter. Kärnfamiljens skyldigheter saknade i stor utsträckning motsvarande ekonomiska och juridiska rättigheter. Myndigheter, politiker, föreningsliv och företag tog hemmafruns arbete för givet, men erbjöd ingen motsvarande legitimitet.

Omprövningen av arbetslinjen måste leda till en uppvärdering av arbetet utanför marknadsekonomin. Myndigheterna kan emellertid knappast legitimera framväxten av en social ekonomi utifrån sin nuvarande människosyn. Enligt min uppfattning krävs det en ny människosyn som tar sin utgångspunkt i människors sociala kompetens. Bara då kan den sociala ekonomin framstå som likvärdig med mark- nadsekonomin. Bara då kan människorna i den sociala ekonomin uppleva sig som viktiga och "riktiga” samhällsmedborgare.

Hur ekonomisk är en social ekonomi?

Ofta hamnar sociala lösningar i motsättning till ekonomiska. "Vi har inte råd”, brukar det ju heta. Som jag ser det måste motsättningen överbryggas. Sociala lösningar måste göras ekonomiska lika mycket som ekonomiska lösningar måste göras sociala. Vad kostar då en social ekonomi och har vi verkligen råd? Om vi börjar med kostnaderna så bör ersättningen i den sociala ekonomin enligt min mening ligga på a—kassenivå. Då kvarstår ändå en betydande skillnad till marknads- mässiga löner, vilket jag ser som en viktig poäng. Kanske kan löneskillnaden sporra människor att ta sig in på den ordinarie arbetsmarknaden, men inget tvång eller moraliserande får förekomma från myndigheternas sida. Man skall själv få välja om man vill arbeta kvar inom den sociala ekonomin och då nöja sig med ersättning på a—kassenivå, men i friare och mindre pressande arbetsformer. Om man istället vill använda den sociala ekonomin som språngbräda ut på den ordinarie arbets- marknaden skall det också stå en fritt. Då kan man räkna med högre löner, men å andra sidan kanske också hårdare krav.

Hur kan då Sverige ha råd med en social ekonomi? Åtminstone tre ekonomiska skäl motiverar varför arbetslinjen bör utvidgas till att gälla även en social ekonomi. För det första kan man fråga sig hur mycket alternativen kostar. Var slutar kostnaderna för den nuvarande tendensen till samhällsupplösning? Arbetslöshet, missmod och hopplöshet leder i många fall till hälsoproblem, men ibland även till missbruk och kriminalitet. Samhällsupplösning kostar pengar. Att satsa på en social ekonomi ser jag som fullständigt avgörande för samhällets fortlevnad.

För det andra måste vi av ekonomiska skäl börja fråga oss vad pengar egentligen är värda. Är pengar verkligen det mest grundläggande måttet på samhällets rikedom? Frågan ställdes redan på 1700—talet av nationalekonomins grundare, men verkar ha försvunnit på 1900—talet bland allt materiellt överflöd. Enligt min uppfattning utgör arbetsförmågan ett betydligt mer grundläggande mått på samhällets rikedomar än pengar. Marknadsekonomins utbredning har lett till en oekonomisk generalisering av penningmåttet. Att tänka för mycket i termer av pengar är helt enkelt inte samhällsekonomiskt.

Arbetslinjen måste framför allt syfta till att ta tillvara och utveckla befolkningens arbetsförmåga i bred mening. Allmänt sett består arbetsförmågan inte bara av formella kunskaper, utan även av initiativkraft, fantasi, kreativitet och social kompetens. För att göra ett bra jobb måste man kunna ta initiativ, skapa nya lösningar, engagera sig och klara av relationerna till sina medarbetare. Till arbetsförmågans förutsättningar hör inte bara utbildning, utan även t ex trygghet, materiell såväl som social, rekreations- möjligheter, sjukvård, kommunikationer och barnomsorg. Om vi skärskådar t ex en datateknikers arbetsförmåga så finner vi resultatet av även många andras arbete. Inte bara datateknikern har del i sin egen arbetsförmåga, utan många andra.

Under den svenska modellens glansdagar var hemmafrun delaktig i mannens arbetsförmåga. Kostnaderna för hemmafruns arbete ingick också i mannens lön. Företagen erkände i praktiken värdet av hemmafruns arbete indirekt genom att mannen kunde försörja hela familjen på sin lön. Hemmafruns matlagning, städning och fostran betalade sig.

Dagens svenska företag bör då också ta betalt för vad hela arbetsförmågan kostar, dvs även för t ex tryggheten, rekreationsmöjligheterna, sjukvården, kommu- nikationema och barnomsorgen. Betalningen för svenska företags produkter måste räcka till att finansiera kostnaderna för hela arbetsförmågan. Om betalningen inte räcker så tar företagen helt enkelt för dåligt betalt. Om företagen av konkurrensskäl inte kan ta ut högre priser så säljer de helt enkelt fel produkter. Då måste myndig- heterna stimulera fram förädlingar av företagens produkter och i sådana strategier borde en social ekonomi verkligen kunna försvara sina kostnader.

En social ekonomi förbättrar enligt min uppfattning förutsättningarna för produkt- förädling. Den sociala ekonomin syftar ju till att utveckla och berika lokalsamhällets sociala relationer. En social ekonomi skapar grogrunder för kreativitet och fantasi.

Framväxten av en social ekonomi ser jag som det bästa botemedlet mot desperation, missmod och hopplöshet.

För det tredje måste vi av ekonomiska skäl slå vakt om inte bara själva arbets- förmågan, utan även bärarna av arbetsförmågan. Här vill jag anknyta till debatten om arbetsdelning och arbetstidsförkortning. Arbetsdelning borde nämligen vara en angelägenhet för de flesta och inte bara för de arbetslösa. Tempoökningar och nedskärningar inom marknadsekonomin leder till att allt fler människor bränner ut sig. En social ekonomi gör det möjligt för människor att tillfälligtvis byta jobb med varandra. Människor med arbete inom marknadsekonomin kan periodvis växla ner till ett lugnare tempo inom den sociala ekonomins ramar och samtidigt bidra till lokalsamhällets sociala utveckling.

Som jag ser det måste vi alla framöver dela på inte bara marknadsekonomins arbeten, utan även på ansvaret för lokalsamhället. Nationalekonomema pläderar istället för ytterligare anpassningar till marknadsekonomins villkor, t ex genom befolkningsomflyttningar eller 3 k pig—jobb. Arbetslösheten kan bara minska om människor flyttar dit där jobben finns, menar man. I dagens gränslösa Europa kanske man måste flytta till Portugal om jobben finns där och då får det bli så, hörde jag en av de mest namnkunniga nationalekonomema föreslå på radion i våras.

Dessvärre hamnar nationalekonomemas lösningar allt för ofta i motsättning till lokalsamhällets behov. I ett integrationsperspektiv betraktar jag en ökning av befolkningsmobiliteten som fullständigt livsfarlig. Problemet är inte att människor rotar sig för mycket i lokalsamhället, utan för lite. En liknande kritik kan riktas mot förslaget om s k pig—jobb. Problemet är inte att människor ägnar för mycket tid åt sina närmaste sociala relationer, utan för lite.

Referenser

Alvesson, Mats & Sköldberg, Kaj (1994) Tolkning och reflektion. Vetenskaps- filosofi och kvalitativ metod. Lund: Studentlitteratur Billing, Peter & Stigendal, Mikael (1994) Hegemonins decennier. Lärdomar från Malmö om den svenska modellen (doktorsavhandling). Borås: Möllevångens Samhällsanalys (040/972966) B jörkvold, Jon—Roar (1991) Den musiska människan. Barnet, sängen och lekfull/teten genom livets faser. Kristianstad: 1991 Eklund, Klas (1992) Vår ekonomi. En introduktion till samhällsekonomin. Slovenia: Tiden Elmbrant, Björn (1993) Så föll den svenska modellen. Norge: T. Fischer & Co Ingelstam, Lars (1995) Ekonomi för en ny tid. Stockholm: Carlssons

Olsson Hort, Sven E (1992) Segregation ett svenskt dilemma? Stockholm: SOU 1992:19

Olsson, Jan (1994) Den sociala ekonomin. Stockholm: Carlssons Rothstein, Bo (1994) Vad bör staten göra? Finland: SNS Förlag Stigendal, Mikael (1996) Varför finns Malmö? Malmö: Malmö Stad Wetterberg, Gunnar (1995) Det nya samhället. Om den ofentliga sektorns möjligheter. Falun: Tiden

. SFV A L .. |ijf£11

. ' i'll-* lf,- . w- 'em-My, ä...? .hll 'W-i! MH . |. . ..w—t—N .. . . .

IEII _] ”w"-'N' "_ ',

.. law-__, .

full .. "Exit—13"! .

W ”ut»-WWW

*-* wu, _ .- lll” " v _ _ I . v'f'hl ' EJ HPL 'l_ ..' 11 "If |. &. | | .- ,. —. . _. :!

HN"?”

Socialförsäkringarna vid massarbetslöshet Jan Bröms, SACO

Två oförenligheter slåss om herraväldet i välfärdsdebatten: Den traditionella synen - Individen förväntas ha ett yrke och en anställning på heltid från vilken han eller hon kan bli sjuk eller arbetslös. Den enskilde bör inför denna möjlighet vara rejält försäkrad och ha rätt till en ersättning på anständigt hög nivå fram till den dag då ett nytt heltidsjobb kunnat ordnas.

— Den marknadsliberala synen - Ekonomins funktionssätt måste förbättras genom en ökad flexibilitet i olika avseenden och inte minst genom att individerna själva aktivt söker sig nya utkomstmöjligheter som egenföretagare eller genom att ta olika "påhugg " där sådana kan hittas. Socialförsäkringarna får inte ge en trygghet i passivitet som kan komma i konflikt med de nya och framväxande arbetslivs— mönster som kräver att den enskilde tar vara på alla de inkomstmöjligheter som kan dyka upp.

Kan inte Sverige åstadkomma en rejäl ekonomisk tillväxt och det mycket snart — så går det käpprätt åt skogen med mycket av våra sociala strukturer. Undersyssel- sättningen i landet ligger i storleksordningen 20 procent om vi räknar in allt som dolts i ofrivillig Studieverksamhet, sjukpensioner och i familjemas egna ekonomier. Risken är påtaglig att den totala arbetslösheten kommer att öka - inte att minska - under de kommande åren. Vad blir det för verklighet som vi då tvingas att se i vitögat?

Hjälper inte att ropa

Uppenbart kan vi som samhälle inte bara passivt och med is i magen vänta in, eller vänta ut, en ekonomisk tillväxt av den storlek som krävs för att skapa det antal hundratusen nya heltidstjänster som behövs för att återföra den svenska ekonomin till rimlig balans. Innan de jobben är skapade måste det ske så mycket och så stora förändringar både på produktionssidan och på efterfrågesidan i samhällsekonomin att det vore naivt att blunda för att det handlar om ekonomiska processer som kommer att kräva lång tid - om de ens går att åstadkomma. Här hjälper det inte hur mycket politiker och samhällsdebattörer än ropar på behovet av att nya jobb skapas och att arbetslösheten bekämpas. Eftersom det inte finns några snabba lösningar kommer vi inte ifrån att diskutera vad som meningsfullt kan göras som uppehållande

försvar under de många år med mycket hög arbetslöshet som ser ut att ligga framför oss. Hur undviker vi att det skapas uppgivenhet och destruktivitet i hopplöshetens spår?

Men lika viktigt är att söka efter vägar som på nytt skapar sådan verklig, marknadsbaserad tillväxt som ger människorna bättre förutsättningar att göra sig själva självförsörjande. Lyckas vi inte skapa en tillväxt i den totala efterfrågan så blir det mesta som hittas på i form av "starta eget" bara en teknik att låta alltfler dela på en krympande inkomstkaka. Fler frisörer innebär sannolikt inte att folk klipper sina hår oftare. Däremot minskar inkomsterna per frisörstol. Många tycks tro att det är en framkomlig väg att försöka lätta på arbetslöshetsproblemen via arbetsdelning och en lågproduktiv utveckling baserad på låga inkomster inom framförallt tjänstesektorerna. Men när den debatten förs är det viktigt att förstå att "pigjobben som idé " innebär raka motsatsen till vad vi historiskt har menat med ekonomisk tillväxt. Klarar vi inte att få fart och växt i de högproduktiva delarna av ekonomin så finns det inget alternativ till att i accelererad takt söka efter lågproduktiva produktionslösningar. Fler måste få dela på de hemmamarknadsjobb som går att skapa på grundval en krympt storindustris eller högteknologiindustn's valutaintäkter till landet. Men det kommer i så fall att behöva ske i huvudsak på marknadens villkor. Ett fattigare Sverige kommer inte att ha råd att i samma utsträckning som i dag stödja och subventionera sådant som inte är konkurrenskraftigt.

Köp mera svenskt

Ser vi bakom de retoriska fasaderna handlar de flesta förslag redan nu, enkelt och ytligt formulerat, om att skapa mera jobb på hemmamarknaden genom att låta de reella inkomstskillnadema bli större. De som drar in de stora pengarna från marknaden skall stimuleras att köpa mera av personliga tjänster från de svenskar som annars skulle förbli arbetslösa. Fram till 1990-talets början skedde motsvarande genom den offentliga sektorns expansion. En växande andel av alla inkomster anslogs till "tvångsköp " av hemmamarknadstjänster inom vård, utbildning och annat som vi förknippar med ett gott samhälle. Fler sysselsatta kunde via spridningen på hemmamarknaden dela på de valutaintäkter som en stagnerande industrisektor drog in i landet. Nu är den vägen mer eller mindre stängd. Den offentliga sektorn är överbelastad med uppdrag som vi har svårt att finansiera.

Inte minst den intensiva och omfattande konkurrens som pågår för att dra till det egna landet investeringskapital och högkvalificerad, internationellt rörlig arbetskraft och arbetsplatser för dessa begränsar utrymmet för fortsatta skattehöjningar. Lika viktigt är att de höga skatterna gör det svårt att utveckla en bred tjänstemarknad medborgarna emellan och en ökad sysselsättning den vägen. De s k skattekilarnas problem är välkända. Hur många medborgare anser sig ha råd att släppa en hant-

verkare över tröskeln till det egna hemmet? Högskattesamhällets problem accentueras av att vi som nation blivit fattigare relativt vår ekonomiska omvärld och världsmarknadens priser samt av en starkt sammanpressad inkomststruktur.

Sverige kommer med stor sannolikhet också under kommande decennier att förbli ett högskattesamhälle. Visst finns möjligheten att en starkare ekonomisk utveckling och ökad sysselsättning i kombination med alla de besparingar, ned— dragningar och kostnadstrimmningar som genomförts och som pågår inom den offentliga sektorn skall lämna utrymme för successivt sänkta skattesatser, men det är knappast en fråga att diskutera i dag. Det aktuella perspektivet är fortsatt hög arbetslöshet, kris i de offentliga finanserna och därmed begränsade möjligheter att öka ekonomins funktionsduglighet genom skattesänkningar.

Olika synsätt

Det finns i debatten två delvis konkurrerande synsätt på hur ny sysselsättning skall skapas. Det ena fäster avseende vid framväxten av ny modern konkurrenskraftig produktion i den internationella konkurrensen. Det ger i sig kanske inte så stor sysselsättning, men i nästa led kommer inkomsterna från utlandet att spridas som skatteintäkter och köpkraft hos hushåll och företag. Reallönema kommer att stiga i hela samhället, framförallt genom att det blir möjligt att upprätthålla en starkare valutakurs. Ju framgångsrikare vi förmår att utveckla sådan produktion och sådana delar av produktionskedjan som i internationell konkurrens ger riktigt höga för- ädlingsvärden desto starkare blir arbetsmarknaden också för "den lågproduktiva arbetskraften ".

Det andra synsättet handlar om att med allehanda fiffigheter inom landet, och trots de generellt sett höga skatterna, utveckla en ökad tjänstehandel medborgarna emellan. Normalt tänker man sig då att genom olika stödåtgärder öka konkurrens- kraften inom relativt lågproduktiva verksamheter, d v s sådant som inte är konkur- renskraftigt vid dagens löner, skatter och relativpriser. Att kalla det hela för "en pigdebatt", även om det är långt mer än bara frågan om tjänster inom hemmets väggar som aktualiseras, är därför på en högre abstraktionsnivå högst berättigat.

Saker och ting bör kallas vid sina rätta nanm. Piglinjen, i alla dess varianter, består allra mest grundläggande av olika tekniska lösningar för att i administrativt godkända och reglerade former ge "höginkomsttagarna" fler och bättre konsum- tionsmöjligheter för sina pengar. Viss konsumtion, turisttjänster, personlig service, småföretagande etc tänks konkurrera ut annan mindre sysselsättningsskapande konsumtion, t ex importvaror, i höginkomsttagarnas budgetar. Utan tillväxt totalt sett är det dock svårt att se att selektiva åtgärder av de slag som brukar diskuteras skulle kunna ge några större sysselsättningseffekter sedan alla bortträngningseffek- ter och substitutioner tagits med i beräkningarna. Till stor del handlar det om att en

tjänsteproduktion tar jobb från en annan. Pigan tar arbete och sysselsättning från resturangköken. I princip skulle vi kunna uppnå eftersträvade sysselsättningshöjande effekter med betydligt mindre av konsumtionssnedvridningar och administrativa överbyggnader genom att acceptera en ökad lönespridning på marknaden.

Ökad flexibilitet nödvändig

Massarbetslösheten driver fram en intensifierad debatt om behovet av ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Vi kan se fram emot en utdragen intressekamp på lönebildningens- och arbetsrättens område. Med stor sannolikhet kommer villkoren för de grupper som har en svag marknadsposition att successivt urholkas. Också den politiska makten kan förväntas att i arbetslöshetsförsäkringens regler, i arbetsrätt och annat bidra till att påskynda en anpassning av arbetsmarknaden till den dramatiska försämring som inträffat för samhällsekonomin i stort. Men det blir som alla vet en smärtsam process. Att anpassa inkomster och arbetsvillkor till vad marknaden är villig att betala, något som brukar framställas som positivt när det gäller egenföretagande, blir omedelbart något traumatiskt negativt när det utsträcks till att gälla anställda i lönearbete. Risken finns att den övergripande samhällssolida- riteten och idén om det organiserade välfärdssamhället den vägen kommer att få ta mycket stryk. Men så som världsekonomins spelregler ser ut finns det egentligen bara en fungerande strategi att lindra de anpassningsproblem som ser ut att behöva drabba de svaga i samhället och den handlar om att ge utvecklingskraft åt de högproduktiva delarna inom näringslivet.

Ett i väsentliga avseenden annorlunda frågekomplex aktualiseras kring de människor som faktiskt är arbetslösa och som på grund av dåliga marknadsförutsätt— ningar, sjukdom eller annat har svårt att få ett arbete på marknadens villkor. De blir fler och fler; t.o.m. fysisk ålder har i officiella sammanhang kommit att accepteras som en för individen handikappande faktor. Gränserna mellan sjukdom och friskhet blir alltmera diffusa. Ofrånkomligt är dock att de som inte förmår att skapa sin egen inkomst på något sätt måste ges den försörjning som de själva inte klarar tjänar ihop. Uppenbart innebär arbetslösheten också i övrigt ett betydande resursslöseri inte minst vad gäller de berörda människornas egen livskvalitet. En första ytlig slutsats, som många tenderar att dra, är att eftersom samhället under alla omständigheter måste betala nästan full lön i form av arbetslöshetsersättning, förtidspension eller socialbidrag så borde man kunna se till att också få ut något nyttigt för pengarna. I sin mest extrema variant hävdar vissa att det är ren och skär dumhet att dra ner på offentliga verksamheter så länge alternativet för dem som friställs är arbetslöshet och arbetslöshetsersättning.

Så som svensk ekonomi nu ser ut kommer vi inte ifrån att med ett helt annat allvar diskutera hur tid i arbetslöshet skall kunna användas på ett vettigare sätt än

till skogspromenader och hemma vid köksbordet. Menar vi allvar med den s k arbetslinjen så måste aktivitetsnivån och tempot i skeendena höjas högst avsevärt i arbetslöshetssituationema. Det som var möjligt under 1970- och 1980-talet; att se A-kassan och socialförsäkringama som främst system för den enskildes inkomst- trygghet under övergången från ett jobb till ett annat, håller inte längre. Kraft och kreativitet måste sättas in för att på olika sätt mobilisera idéer och program vars yttersta syfte bör vara att snarast möjligt återföra människor till ett marknadsarbete.

Hur ställa krav?

Hur skall man se på socialbidragstagarens, den arbetslöshetsförsäkrades eller den arbetshandikappades skyldigheter? På vilka grunder kan myndigheter kräva att de arbetslösa utanför den ordinarie arbetsmarknaden gör påtagliga insatser som en förutsättning för att de skall komma i åtnjutande av de sociala trygghetssystemen? Skall kommunen kunna sända ut patruller av socialbidragsberoende ungdomar att röja vass och sly? Kan man kräva av arbetslösa att de skall ställa upp och tvätta klotter i tunnelbanevagnar?

Jag inbillar mig att en frågeställning som en storstadskommitté i dagens läge med närmast automatik kommer in på handlar om i vilken utsträckning man kan komma åt de stora pengar som ligger i socialförsäkringar, A-kassa och AMS-politik för att använda dem för något mera strukturerat positivt och utvecklande än bara som passiv försörjning. Motsvarande intentioner växer fram också när ungdomsfrågor, invandrarpolitik, studiefmansiering och annat hamnar på utredares bord. Frågar man Sveriges alla kommunalråd möter man massor av idéer om vad som borde kunna göras med de pengar som fram till nu skötts genom statliga förvaltningar. Frikommunförslaget ser också, enligt sysselsättningspropositionens intentioner, ut att utvecklas i en mera långtgående och generellt systemförändrande riktning i och med att AMS-politiken skall "kommanaliseras ".

Det är verkligen inga enkla frågeställningar som aktualiseras om vi vill öppna för nya och utvidgade former av samhällstjänst åt de arbetslösa. Det låter sig enkelt sägas att allting är bättre än passivitet. Ytterst få människor skulle ta skada av atti lämpliga former anstränga sig lite mer. Olika aktivitetskrav kan också vara ett mycket effektivt sätt att begränsa svartjobb och andra former av missbruk inom försäkringarna. Kan nyttigheter, som annars inte skulle förverkligas, kunna bli utförda är detta heller inte att förakta. Allmänhetens lojalitet med försäkringarna och deras kostnader skulle säkerligen öka om tid i arbetslöshet användes till något vettigt. Det är lätt att se de många positiva sidorna och det tilltalande i att öka kravnivån på de arbetslösa. "Workfare" i stället för "welfare" som amerikanarna sager.

Men det finns också ett antal tunga betänkligheter som måste fångas upp. Störst av dessa är omsorgen om och respekten för människans personliga integritet. Även om ett generellt allmänt socialförsäkringssystem är något helt annat än en privat försäkring kan vi inte utan vidare hävda att så fort den enskilde hamnat på ”välfärdssystemens lönelista " så skall han eller hon också stå till förfogande. Vi kan inte bara ta steget från det strikta ekonomiska försäkringsperspektiv som hittills varit förhärskande i synen på välfärdssystemen till att se de arbetslösa som en mer eller mindre rättslös slavarbetskraft som förväntas göra det som socialsekreterare och arbetsförmedlare säger till dem. Skall vi utveckla aktivitetskraven på de halvsjuka och arbetslösa så måste mycken möda först läggas ned på att utveckla system som gör att de krav som ställs upplevs som skäliga, rimliga och i den enskildes lång- siktiga intresse.

I stället för

Ett andra jätteproblem handlar om undanträngningseffekter och riskerna för att olika arbetsmarknadsprogram slår sönder en redan existerande arbetsmarknad och tränger ut nya grupper i arbetslöshet. Kommunerna t ex kan välja att låta försäkringarna finansiera verksamheter för vilka man annars skulle betala marknadsmässiga löner. Vi kan få inlåsningar och samhället - inte minst kommunerna kan göra sig lång— siktigt beroende av ”gratisarbetskraften ". På motsvarande sätt är det viktigt att de enskilda arbetslösa inte fastnar i system av försäkringsfinansierade aktiviteter.

En tredje viktig aspekt på "workfare " i alla dess varianter och som lätt kolliderar med problemen ovan är att det måste vara bättre att de arbetande arbetslösa gör något nyttigt än att de gör något som egentligen inte alls efterfrågas. Det är bättre i den självklara meningen och detär bättre också sett ur individens egen synvinkel, som en rehabilitering och ett steg på vägen mot marknadsarbete, att få arbeta i en fungerande arbetsmiljö och med meningsfulla arbetsuppgifter som faktiskt efterfrågas. Det ligger något i grunden förljuget och destruktivt i det ständigt återkommande kravet på att arbetsmarknadspolitiska insatser måste inskränkas till att bara gälla produktion som annars inte skulle komma till stånd och som ingen skulle vara beredd att betala för på marknadsmässiga villkor. Så rika är vi inte som nation att vi kan slösa hur som helst med de arbeten som utförs.

Ovanstående tre betänkligheter mot att kräva aktiva arbetsinsatser från dem som går på socialbidrag, A—kassa eller annat hänger inbördes starkt samman. De måste hanteras och behandlas på ett medvetet sätt om det skall vara möjligt att kräva ett större inslag av "tvångsarbete " för att man skall komma i åtnjutande av de sociala välfärdssystemen.

I den s k ESC-gruppen kring socialförsäkringssystemen, i vilken jag hade förmånen att få delta, ägnade vi ett stort intresse åt dessa frågor. Våra överväganden

utmynnade i att för att kunna höja kravnivån på de arbetslösa så måste vi först bygga upp en institutionell ram som skyddar individen och som värderar arbeten som utförs i socialförsäkringamas namn med individens långsiktiga intresse som det allt annat överskuggande viktiga. Som centralfigur i en offentlig försäkringsadministra- tion introducerade vi idén om en tjänsteman som vi valde att kalla "försäkringsom- bud ". Denne skulle vara den arbetslöses kontaktperson och uppdraget skulle renodlat vara att fungera som ett stöd och en vägledare till den enskilde att hitta bästa möjliga roll i det samlade produktionssystemet. Hur detta skulle kunna gå till skall jag strax återkomma till.

Rätten till pengar

Först något ytterst grundläggande om vad som är samhällets ansvar och vad som är individens ansvar: De sociala trygghetssystemen är till sin struktur ytterst ekonomistiska. Trots alla goda sociala ambitioner som motiverar systemen handlar såväl regler som praktik till dominerande del om rätten till pengar. När sparförslag läggs fram koncentreras allt intresse till för hur länge försäkringstagare i olika situationer skall ha en rätt att lyfta ersättning. Kring socialbidraget har det gjorts extremt tydligt att sådant kan utgå först när alla andra tänkbara källor till försörjning är uttömda. Det må gälla makes/makas inkomster, bilen eller sommarstugan som går att sälja, omyndiga barns sparkonton etc. I den ekonomiska dimensionen känner samhället (enkannerligen dess beslutfattare) ytterst få hämningar över att vara skarp i sitt kravställande. Men när det gäller krav på tidsanvändning och att den enskilde verkligen skall anstränga sig för att göra något åt sin situation blir det av någon anledning mycket mera känsligt.

Det finns starka skäl att försöka vända på dethär helt och hållet. Mycket skulle vara vunnet om den tid och den kraft som socialsekreterare ägnar åt att rota i folks plånböcker i stället ägnades deras almanackor och tidsanvändning. Allt annat lika och med ett stort individuellt, mänskligt hänsynstagande borde man i själva verket kunna kräva mer av initiativ och ansträngningar att göra något åt den egna situationen av den som går på bidrag än av medborgarna i gemen. Det må gälla allt från arbetsträning till att gå på kvällskurser eller att stärka svaga muskler och ryggar så att man kan klara ett tänkt framtida arbete. Om inte just det; vad skulle annars innebörden vara av allt tal om att människorna var och en för sig bör ta ett större ansvar för sitt eget liv och sin egen försörjning?

Att gå från plånbokskontroll till tidskontroll i de sociala systemen innebär något mycket långtgående. Hanterat på ett okvalificerat sätt kommer det lätt att upplevas som misstro och förmynderi i förhållande till de arbetslösa. Men det är ändå i en sådan riktning som systemen måste utvecklas. Ett exempel är den allt vanligare synpunkten att den arbetslöses kontakt med arbetsförmedlingen bör utmynna i en

individuell handlingsplan. Den enskilde skall i en sådan plan avkrävas en strategi över vad han eller hon avser att göra för att snarast hitta tillbaka till egenförsörjning. Arbetsförmedlaren förväntas värdera och godkänna planerna och kommer därmed ocksåi förlängningen att kunna göras resultatansvarig för realismen och utfallen i de "kontrakt" med de arbetssökande som handlingsplanema i praktiken innebär och för de kostnader som läggs ned på olika typer av åtgärder. Med handlingsplanema som instrument blir det sedan en utvecklingsfråga och en managementfråga inom arbetsmarknadsverket hur långt olika aktivitetskrav skall sträcka sig.

Fri tid - ingen fritid

Policymässigt är det, som jag ser det, oerhört viktigt att det politiska samhället gör tydligt att det som princip inte finns någon fri, privat förfoganderätt för den enskilde över tiden som arbetslös. Det räcker inte, som nu, med regler om att den arbetslöse skall stå till arbetsmarknadens förfogande och att han eller hon har skyldighet att acceptera erbjudet marknadsarbete. Kraven bör kunna ställas betydligt längre än så. Syftet bör vara att i grunden förändra förväntningsbilden kring vad som gäller när den arbetslöse möter sitt försäkringsombud. I stället för formuleringar som inbjuder till passivitet - "acceptera erbjudet arbete " - måste mer av skyldigheter till initiativ och aktivitet läggas på den enskilde. På ett närmast självklart sätt bör den som gör anspråk på arbetslöshetsersättning från första dagen förväntas jobba med att stärka sin situation och sina framtida chanser på arbetsmarknaden. Det faktiska jobbsökeri- et kan i normalfallet knappast uppta mer än en mycket begränsad del av arbetsveck- an.

Att höja ambitionsnivån på detta sätt kan i mångas ögon synas orealistiskt. Bilden av hur det faktiskt går till på en arbetsförmedling beskrivs oftast som motsatsen till vad som ovan ställts upp som ett ideal. Arbetslösa hävdar att de inte blir tagna på allvar förrän en utförsäkring i A—kassan närmar sig. När man väl blivit placerad ”i åtgår " anser sig förmedlingen ha gjort sitt och släpper intresset tills det på nytt om något drygt är åter blir aktuellt att förhindra katastrofen med utförsäkring. Rundgångsproblemen har under det senaste året uppmärksammats allt tydligare efter att under lång tid varit en närmast tabubelagd fråga i det offentliga samtalet. Arbetsförmedlingarna är redan nu på väg att krokna av överbelastning. Det är ingen tvekan om att socialtjänst, socialförsäkringssystem och arbetsförmedlingar är kraftigt underbemannade om de skall förväntas ge ett kraftfullt individuellt stöd åt hela sitt klientel: Hur skall man då kunna lägga över uppdrag som till sin ambition vida överstiger det som man i dag gör?

Självklart måste man söka arbetsformer som är mindre omhändertagande och som skjuter över ett så stort ansvar som möjligt på individen själv att lösa sin situation. Antagligen är det i sak en helt korrekt politik att förmedlingen inte

engagerar sig för djupt i många arbetslösas situation. För den stora majoriteten räcker det med att det finns fungerande informationssystem om lediga jobb och annat. Resten klarar de själva. Däremot blir det naturligtvis en kulturkrock med missnöje och ilska över att man inte får hjälp och engagemang från förmedlingen i den mån den officiella policyn förespeglar högre ambitioner och om de arbetssö— kandes förväntningar tillåts vara att arbetsförmedlingen skall fixa något.

Ansvarsöverföringen från individ till samhälle har fått sin starkaste uttrycksform i den s k utförsäkringsgarantin, d v 8 att när utförsäkring hotar så är arbetsförmed- lingen skyldig att fixa ett beredskapsarbete, en ALU-plats, en utbildning eller något annat. Själva existensen av en sådan regel är antagligen starkt kulturskapande i de förväntningar som läggs på förmedlingarna också i övrigt. En rationell arbetsmar- knadspolitik måste innebära väldigt mycket av problemsortering och den viktigaste sorteringsgrunden är att se till att individerna tar ansvar för sådant de har förutsätt- ningar att klara på egen hand. Ju bättre man lyckas i det avseendet desto tydligare och desto skarpare kan man koncentrera sitt eget arbete på strategiskt viktig hjälp till självhjälp och på genuint svårlösliga problem.

Mer av självansvar

Hur en medveten uppstyrning av arbetsmarknadspolitiken mot mer av självansvar skulle kunna gå till är en för lång historia för att rymmas i en kort artikel. Några tankar kan dock vara värda att nämnas.

— Den ekonomiska ersättningen till individen bör i görligaste mån vara försäkrings- bestämd och hållas åtskild från åtgärdssidan i arbetsmarknadspolitiken. Kassaersättningen är en upparbetad individuell rättighet och en trygghet för familjeekonomin. Åtgärder och olika aktivitetskrav är komponenter i program med skyldigheter som bas och som bör syfta till att så snabbt och billigt som möjligt återföra den enskilde till ett marknadsarbete som denne har intresse och läggning för. Ersättningar bör kunna utgå rutinmässigt, medan åtgärdssidan rymmer utomordentligt komplexa problem där inte minst den enskildes motivation och personliga förutsättningar oftast är av avgörande betydelse för framgången i de offentliga insatserna. Att stödja individen i denna process - ge råd och att som myndighet ta ansvar för "investeringsbesluten " - är ett yrke som kräver högsta professionalitet.

Låter man arbetslöshetsersättningen trappas ned med arbetslöshetens längd ger detta en tydlig signal och ett incitament till den enskilde att påskynda processen fram till ett nytt arbete. Det blir ett tydligt gemensamt intresse för försäkringsom-

budet och den arbetslöse att hitta en så snabb lösning som möjligt som inte "sliter på det framtida försäkringsskyddet".

Individer bör i så begränsad utsträckning som möjligt, och även när de är arbetslösa, "placeras i åtgärder". De bör själva och efter ett eget val ta ansvar för vägen tillbaka till arbete. En teknik att ordna detta är att i stället för att placeras med introduktionsersättning, arbetsplatsutbildning eller liknande hos någon av arbetsförmedlingen vald firma eller myndighet under en begränsad tid kunna omvandla en del av arbetslöshetsersättningen till ett lönebidrag (en lönevoucher). På så vis blir det den enskilde själv som tar ett ansvar för hur subventionen används och att den praktik den ger upplevs som rimligt meningsfull för den fortsatta yrkeskarriären. De trista historier som uppmärksammats i media kring hur förslagna företagare - och för den delen också kommuner utnyttjat godtrogna arbetsförmedlare skulle därmed undvikas. Försäkringsombudets roll skulle bli det motsatta att försöka peppa den arbetslöse att se till att den praktik som denne väljer verkligen är vettig och meningsfull.

Med en bestående arbetslöshet på hög nivå blir det nödvändigt att utveckla arbetsformer som är anpassade till att hantera stora volymer av människor. Ett ofta uttalad "sanning " är att arbetsmarknadspolitiken inte har kapacitet att omfatta mer än 3 a 4 procent av arbetskraften. Goddag yxskaft. Verkligheten är vad den är. Antalet människor som saknar jobb, men som i ett bättre fungerande samhällssystem borde finnas i någon form av produktiv sysselsättning är faktiskt närmare 20 procent av arbetskraften. Det är självklart hela denna grupp som representerar det samhällsproblem och som vi har anledning att fundera över och hur den systemmässigt, praktiskt och utifrån vilka kriterier och prioriteringar den skall kunna hanteras. Att AMS kan argumentera utifrån kartan även när den inte överensstämmer med terrängen speglar den sorts produktionsorienterade kultur som utvecklas inom varje organisation som inte är föremål för en stark och kontinuerlig uppdragsstyming och motsvarande ägarstyming. Ingenting (varken politiker eller marknadskrafter) har tillräckligt kraftfullt tvingat organisationen att tänka om och att inse att uppdrag och omvärldsproblem inte längre tillåter samma arbetsformer som de som var möjliga under l970- och 80-talet. I det avseendet har våra politiker inte gjort något bra jobb varken i ägarrollen eller i styrelserollen för att anpassa arbetsmarknadspolitiken till en ny verklighet.

Arbetsmetodema måste i en ny situation sannolikt förändras radikalt. Arbetsmar— knadsutbildningama kan vara ett gott exempel. Självklart skall arbetslöshetstid hellre användas för utbildning och kompetensbreddning än att tid förspills i passivitet eller att den används för svartarbete eller att snickra på sommarstugan. Det bör förväntas och krävas av den arbetslöse att det finns ett för det fortsatta

arbetslivet meningsfullt aktivitetsprogram utöver själva jobbsökandet. Utbildning är här ett utmärkt alternativ. Men det blir närmast absurt om ett litet begränsat urval av de arbetslösa erbjuds guldkantade lyxutbildningar som kvalitativt och kostnadsmässigt vida överträffar vad det ordinarie utbildningsväsendet har att erbjuda. I rådande läge är det inte ansvarsfullt att en arbetsförmedling ordnar så att någon förhoppningsfull ungdom får en fullt finansierad praktikutbildning på en trestjärnig Pariskrog med traktamente och allt. Siktet måste i stället riktas in på om det går att använda Folkets Hus för distansutbildning i främmande språk, matematik, materialkunskap, data eller annat och då för stora grupper med uppföljning, tentamen och andra rimliga krav som bör ställas på ett seriöst utbildningsprogram. Självfallet handlar det inte om att trakassera de arbetslösa med orimliga krav. Individens val och egna intresse måste få vara det styrande och det viktiga. Men kan utbildningsväsende, kommuner och arbetsmarknads— myndigheter arbeta fram tillräckligt breda menuer av valaltemativ så är detta naturligtvis en stark grund att stå på för att ställa krav på att arbetslöshetstid används på ett vettigt sätt och att arbetslöshet därigenom i så begränsad omfattning som möjligt uppfattas som tid som kan disponeras helt efter eget gottfinnande.

En brist i det svenska samhället är att det finns ett så begränsat utbud av distansutbildningar och annat vars idé är att de skall kunna gå att förena med ett yrkesarbete. Hermodskulturen har ersatts av förväntningar om att studier i nya sammanhang, närmast som en rättighet, skall kunna bedrivas på heltid och med en offentlig finansiering anpassad till detta. Detta kan naturligtvis bli utomor- dentligt dyrt. Kan staten, med hjälp av modern teknik, utveckla ett utbud av utbildningsfaciliteter som går att använda i mera flexibla former så ökar sannolikheten för att dessa kan ges en plats också inom arbetsmarknadspolitiken. Den ofrånkomliga konflikten mellan att å ena sidan stå till arbetsmarknadens förfogande och å den andra vilja fullfölja en givande utbildning skulle i någon mån kunna begränsas. Men framförallt skulle intressekonflikten mellan dem som finansierat sin utbildning på traditionellt sätt och dem som ges en utbildning på arbetsmarknadspolitikens mera förmånliga villkor bli mindre utmanande. Detta dilemma måste tas på största möjliga allvar. Det är högst otillfredsställande att låta arbetslösa professionella människor bli rundade i kön till de arbeten de hoppas på av andra som getts en modern och omfattande utbildning på helt andra villkor än vad de själva kunnat få. Samhället har all anledning att vara försiktigt med att släppa in arbetsmarknadspolitiken i det ordinarie utbildningsväsendet.

Utveckla brett spektrum

Ett mål i arbetsmarknadspolitiken bör vara att utveckla ett så brett spektrum som möjligt av valmöjligheter och alternativa program för de arbetslösa. Detta kan ske såväl genom medvetna offentliga program - t.ex genom att från högskolor och andra utbildningsanordnare producera distansutbildningsmaterial som genom att använda marknader och privata initiativ. Utifrån en sådan infrastruktur av möjligheter skapas förutsättningar för våra försäkringsombud såväl att ställa krav på de försäkrade som att vara lyhörd för den enskildes behov och önskemål.

Studier och utbildning är i många fall inte den rationella lösningen på den enskildes problem. Praktik, arbetsträning och skyddade sysselsättningar måste få vara andra centrala inslag i det panorama som den arbetslöse och hans eller hennes försäkringsombud har att välja från. I många fall står det från början klart att någon enklare syssla är den rationella lösningen, i andra fall avslöjar med tiden otillfreds— ställande studieresultat eller upprepad oförmåga att behålla ett arbete samma sak. Det är först här och i dessa fall som frågan om särskilda kommunala (eller på annat sätt ordnade) program för praktiskt arbete bör komma i fråga.

Ekonomiska frizoner Thomas Giir, Svenska Dagbladet

En god kontroll hänger på att man vet när man måste släppa den.1

I denna artikel utvecklas ett förslag om möjligheten att skapa kommunala frizoner för att i första hand i storstädernas problemområden radikalt förändra arbetsmar- knadssituationen för de sämst utrustade. För att sänka trösklarna till arbetsmarkna- den för dessa sämst utrustade, och för att in i den officiella ekonomiska sektorns ramar dra in den verksamhet som äger rum, och de tjänster som utförs, i den inofficiella (eller svarta) sektorn av ekonomin, krävs omfattade och generella avregleringar inom arbetsmarknads— och näringspolitiken, och inkomstskatte— och lönekostnadssänknin gar inom finanspolitiken. Att något sådant skulle inträffa på det rikspolitiska planet är i dag osannolikt. För detta är den politiska förmågan för låg och det politiska priset för högt.

De förslag som framförts om att åstadkomma förändringar genom särskilda insatser mot delgrupper (t ex lågutbildade och ungdomar) och genom riktade subventioner eller genom "positiv" särbehandling av vissa kategorier (främst på etnisk bas, alltså "invandrare ") är å sin sida behäftade med ett antal brister och det senare skulle, om det tillämpades, förmodligen vara direkt skadligt.

Den möjliga väg som jag föreslår att man kan gå är att en kommun eller en kommundel skulle, om den politiska majoriteten förelåg och statsmakten gav sitt tillstånd, inom kommunen eller till och med inom ett särskilt bostadsområde kunna införa mycket långtgående undantag från de regleringar som styr arbetsmarknadens och näringsidkandets villkor. De avregleringar och lättnader som man i dag inte kan införa på riksplanet skulle experimentellt kunna genomföras inom en begränsad zon (hädanefter för bekvämlighetens skull kallad för "kommunen " även om frizonen skulle kunna omfatta en avgränsad del av en kommun).

Dessa avregleringar skulle vara åtgärder som avskaffande av moms på tjänster, avskaffade arbetsgivaravgifter och bolagsskatter, möjlighet till individuella avtal utanför kollektivavtalet med kraftig inskränkning av fackföreningars sanktions— möjligheter, rätt till längre provanställningstider o s v. Dessutom skulle kommunen kunna sätta egna nivåer på socialhjälpen och andra bidrag som belastar dess ekonomi, samt även införa krav på motprestation.

Geoff Mulgan, Politik i en antipolitisk tid, Timbro Tendens, Stockholm 1996, s 62.

Givetvis skulle reglerna i en sådan frizon endast gälla de företag som är etablerade och verksamma i kommunen och de människor som bor inom kommu- nens gränser. Detta skulle å sin sida inte vara ett hinder för nya företagsetableringar eller att människor som ville arbeta under frizonens villkor också flyttade in till kommunen i fråga. Hur den ekonomiska förlusten för staten i form av minskade skatteintäkter skulle kunna kompenseras är en fråga som jag berör i korthet, eftersom det i första hand är en fråga om en kameral avvägning mellan statliga skatter och statliga bidrag till kommunen, och i andra hand måste ses med utgångspunkt från de vinster som görs genom att människor kan blir självförsörjan- de och genom att en del av den inofficiella sektorns transaktioner flyttas in i den officiella (och därmed beskattningsbara) sektorn.

Den förändring av arbetsmarknaden som krävs för att de svagaste grupperna skall kunna återinträda i den måste börja någonstans. Ekonomiska frizoner på kommunal bas är både bättre än riktat stöd, subventioner eller positiv särbehandling, och politiskt mer genomförbara än övergripande förändringar på riksplanet.

Bakgrund

De storstadsområden som utmärks av hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, låga medelinkomster, sociala problem här också på ett annat särdrag, nämligen att de är invandrartäta, d v 5 en hög andel av befolkningen i området är invandrare i första eller andra generationen. Att dessa karaktäristiska sammanfaller leder många gånger till att problemen i dessa områden beskrivs som invandrarproblem. Mot detta kan anföras att medan det kan vara sant att alla, eller övervägande flertalet, av problemområdena i storstäderna också är invandrartäta bostadsområden, innebär detta ingalunda att alla invandrartäta områden har varit eller är problemområden; detta enligt maximen att om alla som bor i ghettot är svarta betyder det inte att alla svarta bor i ghettot.

Chefen för integrationsberedningens kansli Margareta Garpe påpekar sålunda att av de närmare 150 000 personer med invandrarbakgrund som bor i Stockholm och som utgör 20 procent av Stockholms befolkning, är det bara omkring 40 000 som bor i de så kallade invandrartäta områdena.2 Men i en invandrartät kommun som Botkyrka med närmare 70 000 invånare och där 48 procent av invånarna är av invandrarbakgrund, alltså 33 600 personer, bor 21 800 av dem, i den invandrartä- ta(re) kommundelen Norra Botkyrka. Det innebär att 65 procent eller två tredjedelar av invandrartäta kommunen Botkyrkas invandrare i första och andra generationen dessutom bor koncentrerat till den norra delen av kommunen. I ett särskilt bostads-

Margareta Garpe, "Risk för brutalt klassamhälla på rasistisk grund", Svenska Dagbladet, 23 juni 1996.

område, Fittja, är 85 procent av invånarna invandrare i första eller andra generatio— nen.3

Dessa nyanseringar till trots är det samtidigt inte en slump att alla storstadsområ— den med ovan nämnda problem också utmärks av att de är invandrartäta områden. Att alla invandrartäta områden inte varit problemområden vad gäller sådana indikatorer som sysselsättningstal eller andelen bidragsberoende, som till exempel gamla Möllevången i centrala Malmö under arbetskraftsinvandringens dagar, understyrker tvärtom vikten av att närma sig problemen i dagens storstadsområden med frågeställningen om vad som inträffat med invandrarnas sociala situation under de senaste decennierna. Det gäller således att finna en förklaring till varför stor- städernas redan befintliga problem fått så starka etniska (eller invandrarmässiga, för att uppfinna ett nytt ord) förtecken.

I invandringens historia finns två fenomen som även uppenbarar sig i den svenska erfarenheten, men som förefaller svårhanterliga i beaktande av det svenska sam— hällets särskilda karaktäristiska, och som i sina svenska manifestationsformer sär- skiljer sig från den gängse historiska erfarenheten, just på grund av dessa karak— täristiska

Dessa fenomen är koncentrationen av invandrare till särskilda områden i stor— städerna, och den höga representationen av invandrare i yrkesområden eller positioner i samhället, som utmärks av låga inkomster och låg status.

Boendekoncentration

Koncentrationen av olika invandrargrupper till speciella områden är en del av invandringens mönster i modern tid. Detta fenomen blev för första gången föremål för akademisk forskning under 1920—talet i världens då snabbast växande storstad, Chicago, och skildrades under termen "segregation". Vad som utmärkte de ny— anlända invandrarnas boende var att de, tvärtemot vad som förutspåtts om den stora stadens och det urbana livets utjämnande verkan av de etniska skillnaderna människor emellan, tenderade att koncentrera sitt boende till områden där de egna landsmännen redan var överrepresenterade. Kortfattat kan sägas att för nykomling- arna har fördelarna med en sådan initial koncentration uppvägt nackdelarna. Dessa fördelar kan i ekonomiska termer beskrivas som minskade transaktionskostnader för den nyanlände; närvaron av andra, mer erfarna, landsmän har gjort att anpassningen till majoritetssamhället underlättas genom den kunskapsförmedling som äger rum. Den nyanlände har kunnat få hjälp med allt ifrån att hitta rätt i staden till tolkhjälp i sina kontakter med majoritetsbefolkningen. Den egna etniska enklaven har funge-

Botkyrka Kommun, Områdesbeskrivningar 1996, Kommunkansliet 1996-03-28. Siffrorna för respektive område framräknade efter diagram och tabeller för år 1994.

rat som ett slags tryckutjämningskammare i kontakterna med det nya landet. Nackdelarna har bland annat varit ett många gånger sämre boende, och att barnens integration i det nya landet hämmats genom sämre språkinlärning. Och när nackdelarna med det koncentrerade etniska boendet övervägt fördelarna har man sökt sig tydligare in i majoritetssamhället.

För de svenska invandrarnas del har detta fenomen skildrats i ett antal arbeten av emigranthistorikem Ulf Beijbom.4 Vad Beijbom, och många andra med honom, också visat är att det koncentrerade etniska boendet så småningom upplösts på grund av den sociala rörligheten hos de tidigare anlända invandrarna, av att den andra generationen assimilerats i majoritetssamhället, och att nyanlända invandrare av annan nationalitet övertagit de billiga och allt mer förslummade lägenheterna i storstadens centrum (down—town) och satt sin etniska prägel på bostadsområdet, vilket ytterligare påskyndat de senare anlända invandrarnas utflyttning till bättre områden utanför stadens centrum (up—town).5

I Sverige har detta fenomen fått en något annorlunda gestaltning. Det offentliga bostadsbeståndet och systemet med offentlig bostadsanvisning har inneburit att nyanlända invandrare kommit att koncentreras främst till nybyggda bostadsområden utanför storstadens centrum, och oftast byggda under miljonprogrammets dagar. Då bostäder anvisats allt eftersom nya invandrare anlänt, har den koncentration som därmed uppkommit skilt sig från det klassiska mönstret, som i städer som Chicago, då enskilda individer och familjer ur samma folkgrupp kom att söka sig till varandras närhet. I stället har människor med helt olika social, etnisk och kulturell bakgrund anvisats till samma bostadsområde beroende på när de kommit till Sverige eller när de stigit in genom bostadsförmedlingens dörr, och det enda som förenat dem har varit att de inte varit etniska svenskar.

Ett undantag från detta mönster var att tidigt anlända invandrare i storstäder med tillräckligt gamla (och billiga hus) i centrum kom att söka sig till ett mer spontant koncentrerat boende; det tidigare nämnda Möllevången i Malmö är ett exempel på en mer "klassisk" koncentration av främst jugoslaviska, grekiska och turkiska invandrare.

Denna offentligt styrda koncentration av invandrare har lett till att fördelarna med en boendekoncentration av människor med samma slags bakgrund inte uppkommit

Ulf Beijbom, Swedes in Chicago. A demographic and Social Study of the 1846 - 1880 Immigration, Studia Historica Upsaliensa XXXVIIJ/Chicago Historical Society, Läromedelsförlaget, Uppsala 1971; "Från slum till förort, Chicagos Swede Town", i, Utvandring: den svenska emigrationen till Amerika i historiskt perspektiv (red Ann-Sofie Kälvennark), Wahlström & Widstrand, Stockholm 1973; Utvandrarna och Svensk-Amerika, LT:s förlag, Stockholm 1986, samt, Mot löftets land. Den svenska utvandringen, LT:s förlag, Stockholm 1995.

För en beskrivning av hur likartad denna process gestaltat sig för så olika grupper som irländare, tyskar, judar, italienare, kineser, japaner, svarta, puero-ricaner och mexikaaner i USA, se, Thomas Sowell, Ethnic America, Basic Books, New York 1981.

lika tydligt som när denna boendekoncentration skett spontant. Samtidigt har nackdelarna med ett boende utanför majoritetssamhället, med dåliga kontakter med majoritetsbefolkningen, förstärkts ytterligare.

Men trots det styrda koncentererade boendet har det spontana mönstret för koncentrerat boende ändå slagit igenom i Sverige. Ibland har detta berott på att ett tillräckligt stort antal människor med bakgrund i samma land anlänt samtidigt och anvisats bostäder i samma område, vilket t ex gäller syrianerna/assyrierna i Södertälje. Ibland har detta koncentrerade boende åstadkommits genom att människor med samma bakgrund eftersträvat att bo i närheten av varandra. En sådan strävan har inneburit att ett område fått karaktären av en magnet; men en magnet som inte bara attraherat människor ur en befolkningsgrupp men även repellerat andra grupper (främst etniska svenskar). Just det stora koncentrationen av syrianer/assyrier i Södertälje tycks ha fungerat på detta sätt även, och samma fenomen synes i mindre skala ha uppkommit genom den ökade inflyttningen av turkar till Stockholmsförorten Jordbro.

Men precis som stelheten på bostadsmarknaden försvårar uppkomsten av spontana befolkningskoncentrationer, och förvränger karaktären på de etniska koncentrationer den leder till, försvårar den också rörligheten i boendet. Även hyresregleringarna och den jämna och höga bostadskvalitén 1 Sverige bidrar till denna låga rörlighet. Det innebär att de invandrare som initialt sökt sig till ett koncentrerat boende, eller ofrivilligt hamnat i det genom systemet med offentlig bostadsanvisning, har helt enkelt svårt att lämna slummen bakom sig när väl den sociala rörligheten väger tyngre än det etniska skydd ett koncentrerat boende kan ge. Till detta bidrar att tröskeln till att äga sin bostad är onaturligt hög i Sverige genom att ledet mellan hyreslägenhet och egenhemsboende, ägarlägenheten, ersatts med andelslägenheter eller bostadsrätter, samt att hyresregleringarna lett till att fenomen som svarta kontrakt eller personliga kontakter, något som missgynnar nykomlingar, har fått allt större betydelse på bostadsmarknaden.

Men oavsett om det etniskt koncentrerade boendet är resultatet av ofrivillig politisk styrning eller av sociala krafters spontana verkan, kompliceras bilden av att Sverige dels är ett mycket nytt invandrarland, dels av att det koncentrerade etniska boendet så tydligt sticker av mot ett etablerat svenskt politiskt mönster. Den etniskt och kulturellt relativt homogena befolkningssammansättning som präglat Sverige, eller det svenska hjärtlandet, under generationer har lett till att majoritetsbefolkning— en av etniska svenskar inte har särskilt stor eller lång erfarenhet av vad en demografisk kännbar invandring i likhet med det som inträffat i Sverige sedan 1960—talet vill säga. Med denna ackumulerade kulturella ovana i bagaget har svenskar i allmänhet naturligt nog svårt att socialt och psykologiskt hantera det annorlunda. De flesta etniska svenskar har alltid kunnat förutsätta att folk är mest som dem själva, eftersom de människor som de mött i sin vardag just på grund av majoritetsbefolkningens homogenitet varit som dem själva. Att stora grupper av

människor med avvikande utseende, språk, klädsel, kroppsspråk och vardagskultur dessutom bor och uppträder koncentrerat blir därför också ett socialpsykologiskt problem för majoritetssamhällets medlemmar.

Den likriktning av det sociala och urbana livet som svensk socialpolitik och samhällsplanering från och med andra världskrigets slut eftersträvat under parollen om jämlikhet, har hos majoritetsbefolkningen ytterligare förstärkt de föreställningar som gör att en befolkningskoncentration av avvikande grupper uppfattas som något onormalt och ohälsosamt. Diskussionen om invandrarnas segregerade boende präglas i mångt och mycket av dels den svenska oerfarenheten av, och okunnigheten om, de levnads— och bosättningsmönster som brukar uppträda i samband med massmigration, dels av att detta koncentererade boende går så i stick och stäv mot den svenska socialstatens projekt om enhetliggörande och utjämning av skillnader, och många gånger också olikheter, människor emellan.

Låg självförsörjningsgrad

Men viktigare än själva koncentrationen av olika invandrargrupper, och främst nyanlända, till vissa områden är att dessa områden utmärks av ett boende med hög arbetslöshet, låg självförsörjningsgrad och medföljande hög bidragsberoende. Just detta faktum stärker inte bara den initiala misstänksamhet mot det koncentrerade boendet som av ovan nämnda skäl redan präglar majoritetsbefolkningens attityd. Det utgör också en reell belastning på den offentliga ekonomin, försvårar anpassningen till det svenska samhället, och förstärker ytterligare de sociala problem som invandring av den skala som skett till Sverige under de senaste åren obönhörligen ändå för med sig. Vad detta i sin tur betyder för majoritetsbefolkningens attityder mot invandrare och invandring, och vilka tendenser i det svenska samhället som det förstärker o s v är tillräckligt ventilerat i den allmänna diskussionen för att behöva dryftas här. '

Det anmärkningsvärda är emellertid att detta mönster av allt lägre självförsörj— ningsgrad för den invadrade befolkningen, så kraftigt avviker från såväl vad som var fallet i Sverige under massinvandringens inledningsskede som från vad som är etablerat mönster i den moderna invandringens ekonomiska historia.

Det är givetvis så att invandrare i det nya landet initialt inte når upp till samma löneinkomster som de infödda, och detta inte ens i likartade yrken, samt att deras sammanlagda inkomster är lägre än de infödda eftersom de vare sig genom eget sparande kommer upp i samma förmögenhetsnivå som infödda eller har haft samma villkor som de infödda vad det gäller förmögenhetsöverföring över generationerna. Den svenska amerikautvandraren, och sedermera riksdagsledamoten för de frisinnade, Ernst Beckman, beskrev på några rader invandrarens situation i arbets— marknaden i den nya landet bättre än många ekonomiska och sociologiska studier:

"Det duger ej för invandraren att på andra sidan Oceanen söka fortsätta förnämt eller taifligt dagdriveri. Det duger ej att vara så rädd om kläderna och om hudens mjellhet, att man ej vill stå som simpel karl i en mekanisk verkstad, äfven om man i hufvudet och på fickan bär vitnesbörd om att höra till skolbildadtfolk. Det duger inte att försmå grufarbetarens hacka, derför att man tror sig kallad till musikdirek- tör. Det duger icke att vägra att grafva diken, därför att man hellre vill bli kusk. ”6

Men så småningom inträffar det som kallas den ekonomiska assimilationen av invandraren. Den nyanländes inkomster når efter en tid samma nivå som de infödda inom samma yrkeskategori. Den ekonomiska rörligheten uppåt synes även fortsätta i nästa generation, och ett återkommande mönster är att den andra generationens inkomster ligger högre än infödda i motsvarande yrkesgrupper. Men mycket tyder på att de ekonomiska assimilationen av invandrare i Sverige inte äger rum i samma utsträckning som tidigare, och vad värre, att den kanske till och med upphört för nyanlända invandrare.7 Svårigheterna för invandrare att få fotfäste på arbetsmarkna- den har dokumenterats i ett otal studier och jag anser mig inte behöva annat än att referensvis återge några av dem här.8

Att något måste till för att förändra denna situation är också de flesta överens om, och likaså att förändra den i riktning mot att de människor som bor i storstadsområ— denas invandrartäta förorter i allt större utsträckning blir självförsörjande genom eget arbete; något som vi för enkelhetens skull kan kalla för arbetslinjen. Det finns emellertid anledning att söka fastställa några av orsakerna till varför allt fler invandrare, och främst nyanlända sådana, i allt större utsträckning hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden, eftersom de åtgärder man föreslår för att återupprät— ta arbetslinjen också bör vara sådana som försöker angripa dessa orsaker.

Ernst Beckman, Amerikanska studier, Stockholm 1883, citerad i Ingvar Henricson och Hans Lindblad, Tur och retur Amerika. Utvandrare som förändrade Sverige, Fischer & Co, Stockholm 1995, s 205.

Enligt den första undersökningen av inkomstassimilation av invandrare i Sverige, fann forskarna Gustafsson, Zamanian-B och Aguilar, att "för den genomsnittliga invandraren ligger förväntan av en likställd inkomst med motsvarande svensk vid en irrelevant tidspunkt; efter pensioneringen. Detta betyder att de flesta invandrare inte kan förvänta sig en inkomst som är likställd med jämngamla i ursprungsbefolkningen under sin aktiva ålder." Björn Gustafsson, Max M Zamanian-B & Renato Aguilar, Invandring och försörjning, Daidalos, Göteborg 1990, s 147.

Se bland annat, Ylva Brune, Invandrare i svenskt arbetsliv, Statens invandrarverk, Norrköping 1993; Ds 1995:68, Jan Ekberg & Lars Andersson, Invandring, sysselsättning och ekonomiska effekter, Rapport till ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi; Thomas Liljegren & Christan Råbergh, Arbetsmarknadspolitiska insatser för flyktingar och invandrare, Information från väglednings- enheten 199514, Arbetsmarknadsstyrelsen, Stockholm 1995, samt, SOU 1996:55, Sverige, framtiden och mångfalden, Slutbetänkande från Invandrarpolitiska kommittén, kap 8.1, Arbetssituationen och försörjningen, ss 77 — 103.

Utanförskapets mekanismer

I debatten brukar i huvudsak tre förklaringsmodeller ges för den höga arbetslösheten och utanförskapet på arbetsmarknaden för invandrare i Sverige.

Den första förklaringen är att invandringen har ändrat karaktär från arbetskraftsin- vandring till flyktinginvandring. De invandrare som kom till Sverige på 1950— och 1960—ta1en kunde gå direkt in i produktionen, vilket inte dagens flyktingar kan.

En besläktad förklaring är att det svenska samhället från klassisk industriell produktion vid löpande band övergått till tjänsteproduktion eller särskilda arbetsprocesser i industrin som ställer nya krav på arbetstagarna. Dessa krav som är inriktade på kulturell kompetens, samverkan och samarbete, språklig förmåga m m brukar kallas för dold kunskap eller tacit knowledge. Just sådana krav är svårare att uppfylla för de människor som kommer från andra kulturer, även om de formellt sett har rätt slags utbildning och yrkesmeriter.

Den tredje förklaringen är en vidareutveckling av detta resonemang, och dess tes är att nyanlända invandrare har svårare att inlemmas i det svenska samhället eftersom de kommer från mer avlägsna och främmande kulturkretsar än sina föregångare.

Dessa förklaringsmodeller låter onekligen bestickande, och de två första är också relevanta i diskussionen, men de räcker inte som förklaringar av det stora utan- förskap som uppstått på arbetsmarknaden under de senaste decennierna.

Den tredje tesen, den om att den kulturella avlägsenheten ökat med det geo- grafiska avståndet, kan läggas åt sidan eftersom dess vederhäftighet och relevans är omöjlig att pröva i verkligheten.

Det svenska samhälle som t ex en tamilisk flykting kommer till i dag är inte samma svenska samhälle som t ex en judisk flykting kom till under andra världskriget. Sedan femtio år har den svenska kulturen allt mer intemationaliserats och öppnats för utifrån kommande kulturella strömningar.

När de judiska flyktingarna kom till Sverige möttes de av argumentet att de kom från en så avlägsen kulturkrets att de inte skulle kunna inlemmas i det svenska samhället. Dessutom ansåg många också att det av rashygieniska skäl skulle vara farligt att låta dem uppgå i den svenska folkstammen. Men tvärtom visade sig de judiska flyktingarna ha mycket goda förutsättningar att integreras i det svenska samhället, trots kulturell avlägsenhet och etnisk avoghet mot dem. Ättlingama till dessa judiska flyktingar är i dag förmodligen mer framgångsrika än infödda svenskar från samma sociala bakgrund.

Om det kulturella avståndet mellan det svenska samhället och nyanlända flyktingar vuxit eller minskat sedan andra världskriget är omöjligt att mäta. Vad som finns är däremot bevis för att invandrargrupper framgångsrikt kunnat integreras i samhället trots upplevda och omvittnade kulturella klyftor.

Tesen om invandringens förändrade karaktär är något försåtlig, eftersom denna förändring ägt rum därför att arbetskraftsinvandring till Sverige omöjliggjordes genom fackliga påtryckningar under 1960—talet. Mycket tyder därför på att det invandringstryck som finns gentemot Sverige tagit formen av en flyktinginvandring eftersom detta är det enda sättet att ta sig över den svenska gränsen. Och de första åren av arbetskraftsinvandringens strypning fram till den chilenska flyktinginvan- dringen efter militärkuppen mot Salvador Allende hösten 1973, ägde den huvudsa- kliga flyktinginvandringen till Sverige rum från stater som tidigare hade utmärkts av att vara ursprungsländer för arbetskraftsinvandring.

Vad som däremot ändrat karaktär är den svenska socialstaten. Den har genom årtiondena alltmer öppnat möjligheterna att få sin försörjning garanterad om man lyckas med bedriften att antingen födas i landet eller att ta sig över gränsen.

Det finns därför i dag ett starkt samband mellan den svenska ekonomins kon— junkturer och invandringen till Sverige efter 1970 trots att en stor del av invandrarna bestått av politiska flyktingar och anknytningsfall.9 Bäst exemplifieras detta med ett citat ur den kvartalsrapport som invandrarverket gav till regeringen i slutet av 1994, och i vilken det om en särskild grupp av flyktingar från ett tämligen avlägset land står att läsa följande: "Rapporter förekommer att flera förefaller väl insatta i svenska förhållanden och känner till sina sociala rättigheter. "10

Beträffande distinktionen arbetskraftsinvandrare kontra flyktingar kan anföras inte bara att den många gånger är konstlad, utan förmodligen också i stort irrelevant som grund för att i förväg avgöra om en grupp invandrares möjligheter till anpassning och integration i det svenska samhället. Trots allt tillhör några flyktinggrupper som ester, judar, ungrare, polacker och tjecker de bäst anpassade invandrargrupperna i Sverige vad gäller yrkeskarriärer och inkomstutveckling. Kanske kan något liknande sägas i framtiden om även syrianer/assyrier samt kanske också iranier, även om prognoser av detta slag inte bara lider av en inbyggd osäkerhet, utan också försvåras på grund av att arbetsmarknaden i allt större utsträckning stängts för nyanlända invandrare.

Tesen om kraven på dold kunskap kan anses vara relevant för en särskild grupp av invandrare, nämligen de med formellt stora meriter vad beträffar yrkeskunskaper och utbildning. Men även i ett tjänstesamhälle finns det behov av människor som utför arbeten som inte ställer höga krav på kulturell kompetens, vilket inte minst den expansion av små tjänsteföretag som invandrare står för visar.

För än mindre kvalificerade tjänster och arbeten behövs ibland varken utvecklade språkkunskaper eller kunskap om svårfångade kulturella koder rn m. Faktum är att

Christer Lundh & Rolf Ohlsson, Från arbetskraftsimport till flyktinginvandring, SNS Förlag, Stockholm 1994, s 137.

IO Kvartalsvis redovisning till regeringen, juli— december bå 1994/95, Statens invandrarverk, s 5.

många av dessa tjänster, så som städning, tvättning, m m, i dag utförs på den svarta arbetsmarknaden och ofta av invandrare.

Huvudförklaringen till invandrarnas utanförskap på arbetsmarknaden står därför att söka i samma mekanismer som det utanförskap infödda drabbats av. Det handlar främst om höga lönekostnader och oflexibel arbetsrättslagstiftning o s v som gör det alltför kostsamt att anställa arbetskraft vars kvalifikationer antingen är låga eller svårbedömbara. Till dessa grupper kan man räkna in många nyanlända invandrare; men även de oproportionerligt höga arbetslöshetstalen bland ungdomar visar på detta inte är ett specifikt etniskt fenomen.

Dessutom tillkommer att höga bidrag och löneskatter gör det privatekonomiskt olönsamt för många människor att söka sig till arbetsmarknaden.

Därmed framstår de åtgärder som behövs för att bryta invandrarnas utanförskap på arbetsmarknaden i en annan dager. För några år sedan studerade Världsbanken hur framgångsrika utvecklingsländer hade löst ett snarlikt problem; att skapa arbetsmöjligheter åt de allra fattigaste människorna, åt dem som hade svårast att komma in på arbetsmarknaden. Världsbanken konstaterade att en framgångsrik strategi var att uppmuntra dessa människor att använda sin mest tillgängliga resurs sin arbetskraft.ll

Motiven för förändringar

I Sverige kräver en sådan ansats lägre lönekostnader, enklare lagar om anställning, lägre löneskatter och lägre bidragsnivåer. Så länge inte statsmakterna förmår att betrakta invandrarnas, och med de många inföddas, situation på arbetsmarknaden i dessa termer, kommer mycket av arbetsmarknadspolitiken bara att vara ord och fraser. I ljuset av detta ter sig också de arbetsmarknadspolitiska strategier som går ut på att höja arbetskraftens kompetens genom utbildningssatsningar o s v. som halvbakade lösningar. Tanken att höja människornas kompetens så att de kan komma över trösklarna till arbetsmarknaden är tilltalande, men den måste förenas med en strategi om att också sänka dessa trösklar främst för dem inom arbetskraften med lägst kvalifikationer. När det gäller anhörig— och flyktinginvandringen, finns det och kommer det att finnas människor som, om de inte är analfabeter på sitt eget språk, ändå aldrig kommer att kunna lära sig svenska och mer därtill, för att komma i fråga för de kvalificerade jobben på arbetsmarknaden. Ett exempel härpå återfinns i en skrivelse från Botkyrka kommun i vilken det påtalas att "Botkyrka i stor utsträckning fått tagit (sic) emot anhöriginvandring där föräldrar med låga

” World development report 1990: Poverty. "...the productive use of the poor's most abundant asset —

their labor through policies that hamess market incentives, social and political institutions, infrastructure and technology." WDR Poverty (1990) News Release, s 2.

utbildningsnivåer och relativt hög ålder återförenats med sina barn. Detta gör att denna grupp har det betydligt svårare att tillgodogöra sig svenskundervisning och också har svårt att slå sig in på den svenska arbetsmarknaden ".'2 Jag tänker här inte extensivt argumentera för varför ett förverkligande av arbetslinjen och en reell ökning av antalet arbetstillfällen i den officiella ekonomin kräver omfattande förändringar av löneskostnadsbilden för företagen, för lägre skatter för de allra lägst avlönade så att de kan leva på sina arbetsinkomster utan att vara beroende av offentliga bidrag, för förändringar i arbetsrätten, mer flexibla löne— och anställningsformer, samt förändringar i nivåerna på socialförsäkringssys— temen och liknande. Sådana argument har framförts i ett antal studier, med kvalificerade forskare som författare.13 Min avsikt är att i första hand problematisera frågan ur ett storstads— och invandrarperspektiv samt att utveckla idén om en framkomlig väg för förändringar genom kommunala frizoner. Men för att belysa hur de generella åtgärdsförslagens primat vad beträffar nödvändigheten av förändringar i arbetsrätten och i lönestrukturen (alltså hela skalan av ingångslöner/minimilöner, lönekostnader och inkomstskatter), trots alla försök att undvika en diskussion om dem, ändå gör sig gällande, kan det vara värt att kort granska de två förslag till "generella stimulansåtgärder" som lämnats av Invandrarpolitiska kommittén. Det första förslaget är att provansställningstiden bör förlängas från sex till tolv månader: "Maximitiden för tidsbegränsade ansträngningar för förlängas till 12 månader för att öka viljan hos företag att nyanställa. "'4 Det andra förslaget berör

2 Tjänsteskrivelse från kommunstyrelsens stab 1996-02-19, Botkyrka kommun, 5 4.

[3 Här kan nämnas den så kallade Lindbeckkommissionens rapport, SOU 1993:]6, Nya villkor för

ekonomi och politik. Ekonomikomissionens förslag, den så kallade NBER-rapporten från 1995, Richard B Freeman, Birgitta Swedenborg & Robert Topel (red), NBER—rapporten: Välfärdsstat i omvandling Amerikanskt perspektiv på den svenska modellen, SNS Förlag, Stockholm 1995, och, Ingemar Ståhl och Kurt Wickman, Suedo-Sclerosis — en särskild elakartad form av eurosceolorosis. Marknadsekonomisk rapport 1993, Timbro, Stockholm 1993; Suedo—Sclerosis 11. Ett akut eller kroniskt tillstånd? Marknadsekonomisk rapport 1994, Timbro, Stockholm 1994, och, En miljon utan jobb. Suedo-Sclerosis III. Marknadsekonomisk rapport 1995, Timbro, Stockholm 1996. För förslag med generella förändringar av samma slag vilka applicerats på frågan om invandrarnas sysselsättning se den tidigare nämnda BSO-rapporten Ds l995:68, s 19: ”Ett mer flexibelt lönesystem och därmed större löneskillnader samt förändringar i arbetsrätten skulle förmodligen underlätta inträdet på arbets- marknaden både för invandrare och för nytillträdande infödd arbetskraft." För en utvidgad diskussion om generella åtgärder för ett ökat etniskt företagande bland invandrarentreprenörer i Sverige se, Thomas Giir & Jonas Hellman, En stjälpande hand om invandrarföretagares villkor i Sverige, kap 9, ss 121 - 130.

'4 sou 1996:55, s 356.

möjligheten till lönesubventioner: "] rådande arbetsmarknadsläge bör tjänster riktade till hushållen subventioneras i större omfattning för att dels öka den ekonomiska tillväxten, dels minska arbetslösheten. "'5

Invandrarpolitiska kommitténs första förslag är ett erkännande av att gällande arbetslagstiftning utgör ett hinder för svaga grupper att komma ut på arbetsmarkna- den. Kommittén skriver att arbetsgivaren, om deras förslag förverkligas, inte behöver "genast binda sig för en obestämd tidsperiod vid en arbetstagare vars förmåga han är osäker på. Genom tidsbegränsad anställning kan arbetsgivaren enkelt utöka arbetsstyrkan vid en plötslig och kanske tillfällig ökning av arbetsmäng— den”.'6

En förlängning av provanställningstiden ("maximitiden för tidsbegränsade anställningar") innebär i själva verket en förlängning av den tid under vilken arbetsrättslagstiftningens olika regler, så som sist—in—först—ut eller ju äldre arbets— tagare desto längre uppsägningstid, inte gäller. Det är ett erkännande av att dessa regler, åtminstone av den majoritet som i utredningen ställt sig bakom förslaget, erkänns som ett hinder på arbetsmarknaden. Varför skulle man annars med argu— mentet om att skapa fler jobb vilja förlänga den tid under vilken arbetsgivaren inte är bunden att ta hänsyn till dessa regler?

Likadant förhåller det sig med förslaget om lönesubventioner. I den modell som kommittén skissar som sitt förslag till subventioner påpekar man att subventionen, för att inte belasta statsbudgeten ytterligare, skall härröra från de arbetsgivaravgifter och moms som företagen, och den löneskatt som den anställde, betalar till den offentliga sektorn. "Alla inkomster till den ajfentliga sektorn från dessa arbetstim— mar återgår som subvention till företaget. Det är denna subvention som sänker kostnaderna för tjänsten så att många kan få råd att utnyttja den”.I7 I klartext betyder detta att dagens arbetsgivaravgifter samt direkta och indirekta skatter är så höga att de fördyrar vissa tjänster till den grad att de antingen inte utförs eller utförs utanför den inofficiella ekonomin, något som även påpekas av kommittén.|8 Och genom att återföra en del av dessa utgifter för företagen och den enskilde löntagaren tillbaka till företaget eller till de hushåll som skall utnyttja sig av dess tjänster, det vill säga i praktiken sänka dessa avgifter och skatter, menar man sig kunna sänka priset på dessa tjänster så mycket att den ökade efterfrågan på dem också skall leda till högre sysselsättning.

'5 sou 199655, 8 358.

'6 SOU 1996:55, s 356.

SOU 199655, 5 358. Förslaget skisseras på ss 487 - 490.

”* sou 196655, 5 358, samt 8 488.

I de bägge redovisade förslagen erkänns att rådande arbetsmarknadspolitiska lagar och bestämmelser samt nivåer på skatter och avgifter tränger ut människor från arbetsmarknaden. Men i stället för förslag om generella åtgärder föreslås undantag från rådande regler eller särlösningar utanför det rådande systemet.

För den Invandrarpolitiska kommittén har de arbetsrättsliga lagarnas och de höga lönekostnademas utträngningseffekter aktualiserats av att invandrarnas, alltså såväl de naturaliserade svenskarnas som de utländska medborgarnas, sysselsättningsgrad och andel i arbetskraften minskat kontinuerligt under hela 1990—talet, och nu har nått drastiskt låga proportioner. För utländska medborgare ligger sysselsätt— ningsgraden i dag på mycket under 50 procent och för vissa, främst nyanlända grupper på så låga tal som 10—20 procent.

Samtidigt finns det anledning att varna för att det kan finnas en del "luft" i dessa siffror; alltså ett viss mörkertal, vad beträffar de proportioner av den invandrade arbetskraften som inte synes vara tillgänglig för arbetsmarknaden. Vissa uppgifter kring det allt ökande etniska företagandet bland invandrare tyder på att en del av de människor som formellt är arbetslösa eller befinner sig utanför arbetsmarknaden, mycket väl kan ha sysselsättning i den inofficiella delen av ekonomin.

I den rapport från Arbetsmarknadsstyrelsen jag hänvisade till tidigare beskrivs detta fenomen som en del av det nya sysselsättningsmönstret som uppstått "som en följd av utvecklingen på arbetsmarknaden under 1990-talet för utomnordiska medborgare ”, där "ett stort antal nyanlända flyktingar och invandrare " beskrivs som " 'sysselsatta' utanför den reguljära arbetsmarknaden". Det Ökade invandrarfö- retagandet beskrivs som "ibland en etnisk subekonomi med inslag av svart eller grå arbetskraft och ekonomisk brottslighet".”

Samma fenomen kan givetvis beskrivas med radikalt andra förtecken. En syriansk företagare som intervjuas av etnologen Oskar Pripp berättar att "det händer att någon 'tar ledigt' från sitt arbete för att under kortare tid hjälpa en släkting med företaget. Han ställer upp och jobbar gratis i en kiosk. Det sker helt ideellt och kiosken eller restaurangen klarar sig från konkurs. Man räddar de anställdas och ägarnas sysselsättning. "20

I vilken omfattning det förekommer att personer som till synes är utanför arbetsmarknaden ändå är sysselsatta inom den inofficiella delen av ekonomin är omöjligt att uppskatta. Det är inte orimligt att anta att det förekommer till huvud- delen i den privata sektorn, hos mindre och medelstora, och i första hand familjeäg- da, företag. I Sverige driver invandrare i större utsträckning företag i jämförelse med den infödda befolkningen. Hos vissa invandrargrupper svarar dessutom det egna

'9 Liljegren & Råberg, aa, s 2.

20 Oskar Pripp, Att vara sin egen. Om småföretagare bland invandrare mönster, motiv och möten, Mångkulturellt centrum/Sveriges Invandrarinstitut och Museum, Stockholm 1995, s 77.

företagandet för en inte ringa del av den sysselsättningsfrekvens som de som tillhör gruppen kan uppvisa. Andelen av de utländska medborgarna i arbetskraften som är egna företagare eller medhjälpande familjemedlemmar har ökat kraftigt sedan 1970—talet. Då var andelen endast 3 procent, medan den i dag är 12 procent. Mellan åren 1990 och 1993 ökade andelen asiater som var sysselsatta på detta vis från 7 till 16 procent. Bland de turkiska medborgarna var ökningen från 16 till 20 procent, och bland iranierna från 6 till 25 procent." Med tanke på att dessa tal berör de personer som antingen äger företaget eller i den officiella delen av ekonomin syns som anställda i företaget, är det inte orimligt att anta att det finns personer som också befinner sig inom företagets ekonomiska sfär och har en del av eller hela sin sysselsättning där, men vars verksamhet är förlagd till den inofficiella delen av ekonomin.22

Det ersättningssystem som tillämpas inom de små, familjeägda och familjedrivna företagen rör sig givetvis inte enbart eller ens till huvuddelen inom den svarta eller gråa sektorn av ekonomin. Däremot uppfyller såväl ersättningssystemet som arbetsvillkoren i allmänhet de krav på flexibilitet som stundtals framförs, men mestadels med kraft avvisas, med motiveringen att sådant inte skall få förekomma på svensk arbetsmarknad. Såväl flexibel lönesättning, alltså både konjunkturstyrda löner och lägre ingångslöner samt ersättning under minimilönenivå, som flexibla arbetsvillkor, alltså avsteg från arbetsrättens krav på "sist—in—först—ut" eller ju äldre en person är desto längre uppsägningstid, finns inom denna sektor av ekonomin. Likaså förekommer individuella avtal, alltså utanför kollektivavtalet och fackför— eningens inblandningsrätt, och lägre sociala avgifter (rättare sagt inga alls).

Men att en del av arbetskraften är sysselsatt inom den inofficiella ekonomins sfär medför att det offentliga går miste om skatteintäkter, och att företagets personal arbetar utan försäkringar och skydd. Att företagare som inte anser sig ha råd med att anställa arbetskraft på grund av för höga lönekostnader i stället anlitar personal som redan har sin försörjning garanterad i de offentliga trygghetssystemen är dessutom oacceptabelt.

Även ur företagets, och i ett vidare perspektiv samhällets, synvinkel medför det stora nackdelar att företag opererar utanför den officiella ekonomins sfär. Ett företag med ”svart" arbetskraft når mycket snabbt sitt tillväxttak. När dess omsättning når en viss nivå riskerar skillnaden mellan denna omsättning och de förhållandevis få som officiellt är anställda i företaget att dra till sig myndigheternas uppmärksamhet.

l Uppgifterna härrör från SOU 1995:76 , Arbete till Invandrare, Delbetänkande från Invandrarpolitiska kommittén, s 30.

2 I samtal med ordförande, sekreterare och en expert inom Invandrarpolitiska kommittén har dessa påpekat att de, då de i kommitténs arbete, närmat sig denna frågeställning utgått från att fenomenet existerade, men att de, även om de inte kunde kvantifiera förekomsten av det, fått uppfattningen att det förekom i mycket större utsträckning än de antagit.

Därför väljer företag i denna situation att inte expandera över en viss nivå inom ramen för den officiella ekonomin, och förverkligar därmed inte sin fulla potential, till förfång för såväl företaget som för samhällsekonomin i stort.

Ekonomiska frizoner

Det som således behöver göras är att genom radikala förändringar av arbetsmar- knadssituationen för de sämst utrustade sänka de höga trösklarna till arbetsmarkna- den, att dra den inofficiella sektorn i ekonomin in i den officiella (göra "svart" sektor till "vit") och att ge även människor med låga inkomster möjlighet att försörja sig på eget arbete. Att detta skulle kunna åstadkommas med omfattande och generella avregleringar och inkomstskatte— och lönekostnadssänkningar genom åtgärder på det rikspolitiska planet förefaller emellertid som mycket osannolikt. Härtill är den politiska förmågan alltför låg och det politiska priset alltför högt.

En möjlig väg att komma runt de låsningar som förhindrar det nödvändiga modellbytet vore atti storstadskommuner med hög arbetslöshet och låg sysselsätt- ningsgrad göra undantag från de lagar och regleringar som förhindrar de svaga grupperna att komma ut på arbetsmarknaden.

I en sådan kommun eller kommundel skulle den politiska majoriteten, med tillstånd av statsmakten, t ex kunna införa mycket långt gående undantagsregler för företagsamheten i kommunen: avskaffa tjänstemomsen, radikalt sänka eller helt avskaffa arbets givaravgiftema, avskaffa dubbelbeskattningen, öppna för individuella avtal utanför kollektivavtalet, avskaffa vissa bestämmelser i arbetsrättslagstiftningen så som principen om sist—in—först—ut eller uppsägningstider uppknutna till ålder.

Vidare skulle kommunen kunna sätta egna nivåer och tidsperioder på socialhjäl- pen, och även införa krav på motprestation för erhållande av socialhjälp. De arbeten som skulle erbjudas på basen av sänkta lönekostnader och individuella avtal skulle i många fall leda till att personer erbjöds och fick anställning till låga (lägre) löner än nu gällande. För att motverka att lågavlönade människor ändå blir bidragsberoen— de p g a höga levnadsomkostnader kan dessutom frizonen införa ett grundavdrag som är mycket högre än i dag (kanske uppemot 50 000—60 000 kronor), och dessutom radikalt lägre och successivt upptrappade skatter för inkomster därutöver. Allt enligt principen att man skall kunna leva på sin egen inkomst innan man börjar betala inkomstskatt.

Vi skulle därmed få ett antal ekonomiska frizoner på kommunal eller delkommu— nal nivå i vilka arbetsmarknad, näringsidkande samt bidrags— och skattesystem fungerade enligt andra regler än på riksplanet. En sådan frizon skulle givetvis inte kunna förändra statens, ordningsmaktens eller rättsväsendets åtaganden inom kommunen (t ex förändringar i polisens eller domstolars arbetssätt eller inför vänstertrafik). Ej heller skulle en sådan frizon, i det kommunala självstyrets namn,

kunna avsäga sig uppgifter som statsmakten ålagt kommunerna (som att erbjuda skolplatser för fullgörande av skolplikten).

Den kommunala frizonens regler skull endast gälla de företag som är etablerade i konnnunen och som anställer människor som bor inom dess gränser. Detta skulle däremot inte utgöra något hinder för nya företagsetableringar eller att människor som ville arbeta under de villkor som gällde i frizonen flyttade till kommunen i fråga. En tillåtelse för företag att flytta in i den ekonomiska frizonen skulle visser- ligen medföra en risk för att företag, i likhet med företag som fått lokaliseringsstöd, flyttade från en kommun till en annan och därmed också blott flyttade på befintliga arbeten. Men en avgörande skillnad skulle vara att företagen inte flyttade med offentligt stöd som motiv utan för att kunna sänka sina kostnader och därmed expandera ytterligare vilket inte skulle innebära att en omlokalisering blev ett nollsummespel. En sådan avvägning om omlokalisering skulle vidare ske på företagsekonomiska grunder och inte på basen av en överläggning mellan företaget och någon myndighet om hur ytterligare offentliga medel skulle skjutas till som riktat stöd till ett enskilt företag. Slutligen skulle en sådan omlokalisering också visa nyttan av institutionell konkurrens för såväl kommunen i fråga som för statsmakten.

Den ekonomiska förlust i form av minskade skatteintäkter ett sådant system skulle leda till skulle kompenseras av främst minskade utgifter för kommunen och staten. Detta genom att fler människor blev självförsörjande, och genom att staten skulle kunna minska sitt arbetslöshetsunderstöd, dra in det riktade företagsstödet till samtliga företag i kommunen som en finansiell kompensation för sänkta eller avskaffade arbetsgivaravgifter, samt minska eller helt dra in kommunens bidrag från det statliga skatteutjämningssystemet. Var en sådan brytpunkt mellan minskade intäkter som kompenserades av minskade utgifter skulle gå avgörs från fall till fall, och har närmast karaktären av en makroekonomisk avvägning och beräkning.

Att de ekonomiska frizonema dessutom i många fall skulle vara kommuner som har en stor mängd invandrare, varav en stor del befinner sig utanför arbetsmarkna— den eller den officiella ekonomin, skulle också leda till ett ökat etniskt företagande inom den officiella delen av ekonomin. Viktigare än att invandrare lever koncentre- rat är, som jag pekat på ovan, problemet med utanförskapet visavi arbetsmarknaden. Själva befolkningskoncentrationen lär vi få leva med eftersom den är i första hand ett socialt fenomen som verkar över generationerna. Men ekonomiska frizoner i vilka invandrarna i högre utsträckning kom in på arbetsmarknaden på egna villkor skulle däremot bidra positivt till den etniska majoritetens uppfattning om deetniska minoriteternas försörjningsläge.

Samtidigt bör man hålla i minnet att frizoner av olika slag också är undantag från generella regleringar, och att ekonomiska undantag brukar ha en konkurrenssnedvri- dande effekt. Men de snedvridningseffekter som kan finnas i andra slags undantag (riktat stöd, subventioner, positiv särbehandling) är avgjort större än den snedvrid- ningseffekt som ett antal frizoner kan leda till. Och frizonema för dessutom med sig

en institutionell konkurrens, det vill säga en konkurrens på basen av olika regleringar och inte genom riktade finansiella subventioner, som kan tjäna som skådeexempel på riksplanet.

Den konnnunala frizonens avtal med staten skulle vara tidsbegränsat, men av nödvändighet, främst i beaktande av företagens långsiktiga investeringskalkyler, röra sig om en längre period på över fem år, och, efter utvärderingar, kunna tjänstgöra som ett positivt exempel för förändringar över hela landet. Tillräckligt starka majoriteter och modiga kommunalpolitiker skulle dessutom kunna driva kraven på ekonomiska frizoner gentemot statsmakten, och på dagordningen få upp en diskussion om vad som annars kan eller inte kan göras.

Den period inom vilken den ekonomiska frizonen skall gälla är i det praktiska genomförandet onekligen behäftat med vissa problem. Tillkomsten av en frizon förutsätter att två slags politiska majoriteter finns tillstädes: En på det kommunala planet som vill genomföra idén, och en på riksplanet (riksdagen och de dess förlängning regeringen) som vill se idén genomförd. Om zonen skall finnas och verka under en längre tid måste dessa majoriteter också existera under denna tid, eller åtminstone under de mandatperioder som denna tid skall sträcka sig över. Detta nödvändiggör antingen existensen av en bred majoritet, eller kanske till och med konsensus i politikens huvudfåra, om att frizonema skall få verka över denna längre tid, eller att statsmakterna tillsammans med kommunen i fråga vidtar sådana arrangemang att frizonens existens är säkrad under den tid som bestämts vid upprättandet av zonen. Men det torde inte vara en vild gissning att förutsäga att det med all säkerhet kommer att uppstå en diskussion om huruvida det sistnämnda är författningsmässigt genomförbart, och att anklagelser om politisk manipulation i så fall kommer att framföras. Således kvarstår att de kommunala frizonema måste vila på dubbla och breda politiska majoriteters uppslutning bakom den grundläggande tanken.

Det franska förslaget

Till dels påminner förslaget om ekonomiska frizoner om ett av momenten i det initiativ om ”en pakt för förnyelse av städer" (pacte de relance pour la ville) som den franska regeringen lanserade i januari. I sin "nationella plan för urban integration " som premiärminister Alain Juppé presenterade, lämpligt nog, under ett besök i Marseille den 18 januari 1996, föreslog han bland annat att cirka 40 kommuner och kommundelar, som av den franska staten utpekats som lämpliga, skulle kunna anhålla om att få bilda "zonesfranches ", ekonomiska frizoner, i vilka bland annat företag med upp till femtio anställda skulle i fem år helt befrias från skatter och sociala avgifter. Förslaget framlades också för Europeiska kommissionen

den 21 mars 1996, och den gav sitt principiella godkännande för åtgärder av detta slag.23

Den grundläggande ansatsen i det franska förslaget och det förslag jag skissat upp är mycket snarlikt. Dock finns det några väsentliga skillnader i det franska sättet att närma sig tillämpningen av idén och det sätt vilket jag menar är lämpligt.

För det första är det franska förslaget utformat så att regeringen på basen av ett antal kriterier om befolkningsmängd och —sammansättning, sysselsättningsnivån för olika ålderskategorier, antalet lågutbildade, inkomstnivåer mm centralt pekar ut vilka kommuner som skulle kunna vara lämpliga som ekonomiska frizoner. Kommunerna får därefter ansöka om att få bilda dessa frizoner inom ramen för det stora åtgärdspaket om urban integration som regeringen lagt fram. Det betyder att det i stort sätt bara finns en modell att tillämpa för en ekonomisk frizon (den av centralregeringen i Paris bestämda) och att det bara är vissa kommuner (de av centralregeringen i Paris utpekade) som kan bli frizoner. Mitt förslag bygger tvärtom på att olika kommuner kan ha olika modeller för sina frizoner, och att det är den lokala politiska majoriteten som skall avgöra lämpligheten för om man passar som frizon eller ej.

För det andra ingår det franska frizonsförslaget i ett helt paket av olika slags andra offentliga åtgärder med riktade insatser om offentliga arbeten för ungdomar mellan 18—25 år, med offentligt stöd till reparation av bostäder, och med polisiära och juridiska insatsförstärkningar. Det är en förståelig princip men urholkar å andra sidan idén om frizonen som ett lokalt försök, vid sidan av de statliga åtgärdspaketen, att komma tillrätta med lokala problem. Att blanda åtgärder av klassiskt offentligt slag med en ekonomisk frizon kommer dessutom att försvåra utvärderingen av den effekt som just frizonen kan ha haft.

Men i stort visar det franska förslaget att såväl problemfonnuleringen som förslaget om frizoner inte är en unik tanke.

Politiskt mod

Vilket parti eller vilket politiskt block de lokala politiker i Sverige som kan driva frågan om en ekonomisk frizon i sin kommun skulle komma ifrån låter jag här vara

3 Dessa och kommande uppgifter som "zones franches" bygger på ett antal artiklar i Le Monde. Se Philippe Bernard & Nathaniel Herzberg, "Le plan banlieues est centré sur l'emploi et les aides aux entreprises", Le Monde, 19 januari 1996; Nathaniel Herzberg, "Trente-six villes vont concourir pour bénéficier d'une zone franche", Le Monde, 23 mars 1996; Nathaniel Herzberg, Trente-huit quartiers sensibles pressentis pour devenir 'zones franches urbaines'", Le Monde, 30 mars 1996; Philippe Bernard, ”Les 'zones franches' seront soumises au Parlement avant l'été", Le Monde, 7 maj 1996, och, Philippe Bernard, "Le gouvemement crée 38 zones franches dans des quartiers difficiles", Le Monde, 22 maj 1996.

osagt, även jag personligen har en uppfattning om i vilken del av det politiska fältet som sjukdomsinsikten nått längst. Men jag tror att det finns anledning att varna för att hysa fördomar.

För någon tid sedan förklarade det socialdemokratiska kommunalrådet i Göteborg, Lars Johansson, att han under sina diskussioner om invandrarnas arbetsmarknadssituation kommit fram till att man måste välja mellan två lösningar: "Antingen betalar staten mer... eller också måste vi tubba på kollektivavtalen. " Efter att ha refererat syssesättningsläget för invandrare i Göteborgs kommun, där han också påpekade att 30 procent av låglönejobb med lägre krav på utbildning försvunnit mellan 1987 och 1993, föreslog Johansson att framförallt "invandrare som startar egna företag och anställer familjemedlemmama " kunde undantas från kollektivavtal. "Jag tror att vi kan finna vägar att acceptera att familjemedlemmar i den här typen av företag arbetar med lägre inkomster än vad kollektivavtalen föreskriver", sade Johansson. "Detta är jättesvårt, men vi kan inte acceptera en utveckling mot större arbetslöshet och mer bidragsberoende. " Intervjuaren sammanfattar Johanssons resonemang med att ställa frågan på sin spets: "om kollektivavtalen är så viktiga att de måste gälla även för grupper där 94 procent är arbetslösa eller socialbidragsberoende ". Intervjun avslutas med att Lars Johansson framhåller att det är något som måste diskuteras:24

Lars Johansson förslag är behäftat med ett avgörande tankefel: begränsningen av undantaget från kollektivavtal till "invandrarföretagare ". Själva avgränsningen av vem som är invandrarföretagare eller ej är i sig tillräckligt problematisk. Gäller det utländska medborgare blott eller gäller det utlandsfödda? Dessutom kan man också anföra några invändningar av principiell natur. Varför skulle inte samma sak gälla svenska företagare? Och varför bara familjemedlemmar och inte andra anställa?

Men samtidigt vittnar Johanssons förslag om en glädjande insikt i problemen och vikten av att på nya sätt att angripa dessa. Den förändring av arbetsmarknaden som krävs för att de svagaste grupperna skall kunna återträda i den måste börja någon- stans. Ekonomiska frizoner på kommunal bas är både bättre än positiv särbehandling av invandrare eller utlänningar något som blott leder till ökade motsättningar mellan befolkningsgrupper och politiskt mer genomförbar än övergripande förändringar på riksplanet.

Vad som behövs är modiga kommunalpolitiker som kan visa att förändringsvilja och lokal ohörsamhet inte bara behöver handla om att stå emot dåliga förslag från statens sida, utan också driva bra förslag gentemot centralmakten.

24 Gert Gelotte, "'Tillåt jobb utan kollektivavtal'. S-politiker diskuterar okonventionella sätt att ge invandrare arbete", GöteborgsPosten, 22 april 1996. (Intervju med Lars Johansson).

151111 Määturziåi-ijwimmw' " -."'1'"119-111..r löften—111! 1111 331111th '1111111111'1 1511 111110» 1'i_1r".1.l-li Wu - —7'."1_'.._' , _ ;- l'.!" PIMP-1". ..j " '.".1' ”» !. fL- .. '.,_'|'ji|'|.|'| It'll-"1 '.'1'1'1'I 'r'i" ': , '-.""'1. ,man" i-J'bårlhwinmnmkaWmmwhåzrauull-W" —' - .' = - 1-1 ' ' ” minimala-111 Mnmwdmmd' MIM-m w "1 -' '" menat marinmmmmmuwmm .1-1 Jinn—111.169. ”11.51.1191 Winter1Wmaagmcraam-rmmtåmi-WMHWWWW1..1| EMM! kilM'G'JHJil'l-älguåm WW W. WWW? "& ':'-")?le ! ”aim—111111 11131111111111111- MMI'WLEDWI' amma-allrum g,] 'winjnihå. 119111 WIRE uma " ämnar—WWW 1'11'1'1'1'4 M _1113Mm-1ii—rl'." ' 1MMMM1 mqmndkmew 11111 anawanMmdola 1.1 mwmwt Mmmm mat-111111 1111-9911.- 911919'191911'199 111911 -1 meami 811111... 11 Maänquwuw Montt” '11'.9m1.111111 Wu '1111111'11'1151911113119'1 'sumum'mitm'ahl- 1-1-111111.11119--1'95.11'1Lu1111" m.m nimi 111.111: mmm Mm mm'mmmrmmwma Wii-hh namn ! 111.111111111'9 111113»; I'm ehm nanm-51. twm'mdmlalh 1.1 mamldli'm- t1mmmlilwmm-M u'mmmhsewm Menna-:r- 911119th ' 1'1 91" ' 'u- 1- ut'—'I "lamm-emil .M'ij'w'f

wmm=lzliinlnmww41wm"' _ 1.11." 1 mmmmmwwr ." .: .. ., 19 .--11_-;|g1.m11' mmwwmnwäwm'p .." ?" -. 112-' ." ""...-l'wl'm

mmmvmmm WWW -1=; bmw mamman-Mmmmwwwm Wan-111111 mamman-1111 Marathi-im Madi md 153111? MWHI silen-N. 4Mwmmwwwwwmmmmnwaem 111' MW mamgmhamnuwwåaHm 1:11 11:11:11"! amaåri ar,—röd amkm 11911 191111qu 11.11.9961... amningen.-1 11111. 1111" 11111 19111 ”anilliu'lsrlad'iila vdimq 111. mm;! affär! 1.1. lad Wmas Mamman ,man mamma litt 'l_'-bal hold man m- WEB]; 15115 ann-11171: '.mi vs Mmm 111; anamma wu mathias; 11:11: .. wwwtdlnbd natt.—1111 1Fill-:a mm slim vill!» r111.iri1—111;1|rp:11,r'.1 111,11. 11111. "',WW'FWM”

WWW.- Wm' Mmmm menn.-119.151 'n'-- mamma. hmm iinmsfbmdwmihdmåtnIan—nöm halal flå-iu TWMW 391.111)! 1. 153911!) 321139 115111 .shia migrera

'är—1111- '11:1'= winner-11»: l'1_1>1l'-." ”ww i-1u"" - 1'1.' _ -".11 111:u.1.:-111=.nr1-'11..1:1 ' 11111'-:.-,1muu1111& mamma:-119. ”term M'niwtrnmm . 1111-911- mr.11c.s 11- Mmm "-..'l11.-II'.1--.111'1r" lm N'I'H'l'FaL' ' " nu; .. -- .-1- 1.11 111151. 41,15.- , .-,11..'11-111:-j-n- Wir-1: "'.'1'1"' 1' 11" ".te-' dnr-t." ..' '111'11' ..i 's'n'LJLnrr-t om:-:. "FW—'i'! '|'1' '”. multim- an.-111911 - ik"-'1'r'ni'r "www-111.11- ..i-11.111- '. " ' isa Mimar-.miweauuamh- ' ' ”wall—911 nuimrmi-dhfnmm 91.1: " - 111.119, ngmmmgwwmwrmwmrm "'

'är-11.11.1111.

Självanställningen en ny form för förvärvsarbete Bo Persson

Anställningslöshet och arbetslöshet är två olika saker. En hypotes, värd att beakta, är nämligen att orsakerna till nedgången i antalet fasta jobb, anställningslösheten, får sökas på andra håll än arbetslöshetens orsaker. Enligt min mening förklaras anställningslösheten av djupgående informationstekniska förändringar som ändrat förutsättningarna för organisation och samordning av arbete i riktning mot ökad autonomi för utförarna. Arbetsköpama efterfrågar i minskande utsträckning tid och underkastelse och i ökande utsträckning eget omdöme och resultat. Innebörden av detta är att arbetsköpet kan göras mer affärsmässigt, jämfört med anställning. Lönsamheten i hierarkiska kommandorelationer sjunker och lönsamheten i laterala kontraktsrelationer stiger.

Tillsvidareanställning, eller fastanställning, är än så länge den dominerande formen för arbetskontrakt på den svenska arbetsmarknaden. Att ha ett "jobb" betyder för de flesta förvärvsaktiva att ha en tillsvidareanställning. Att arbeta betyder att vara på jobbet. En sådan relation, där säljaren ställer sin tid till förfogande och köparen leder och fördelar arbetet, uppfattas ofta som den naturliga.

En minskning i andelen fasta jobb behöver inte medföra arbetslöshet. Om så ändå sker, är den för Sveriges del mest näraliggande, generella förklaringen "dåligt fungerande arbetsmarknad ". Strategi och taktik i arbetsmarknadspolitiken får annan inriktning om man ser problemet som att råda bot på den teknologiskt förklarade anställningslösheten än om man ser det som att höja förvärvsintensiteten i de grupper som varaktigt saknar fast anställning. I det senare fallet bör åtgärderna inriktas mot att få arbetsmarknaden att fungera väl.

Arbetslöshet kan också ha individuellt specifika orsaker, till exempel fysiska handikapp. En dåligt fungerande arbetsmarknad lurar en dock att överbetona de specifika arbetslöshetsförklaringama. Den dåligt fungerande arbetsmarknaden pro- ducerar specifik arbetslöshet. Allt fler blir då klassificerade som tillhöriga svaga och utsatta grupper, till exempel bostadssegregerade invandrare.

I avsaknaden av fast anställning ser sociologen ett alienationsproblem och ekonomen ett försörjningsproblem. I tabellen nedan redovisas det förklaringsschema till alienationens och arbetslöshetens generella orsaker som jag använt för den här artikeln.

Förklaringsschema för alienation och arbetslöshet Orsak Verkan

A. Historisk/institutionell förklaring:

Anställningslöshet Teknisk förändring Alienation.

B. Ekonomiska förklaringar med premissen att markna- den fungerar väl:

. Ekonomisk liknöjdhet Tradition, etc Varaktig allmän undersysselsätt- ning

. Snabb nedgång i allmän Konjunkturvan'ation Tillfällig allmän arbetslöshet ekonomisk aktivitet

. Utslagning från arbetsmar- För höga, ej "marknadsklare- Varaktig delarbetslöshet knaden rande" löner

C. Ekonomiska förklaringar med premissen att markna- den inte fungerar väl:

Svag eller negativ tillväxt Felaktiga priser: Varaktig allmän arbetslöshet i a)marknadsmisslyckanden och utanför anställningen, fela]- b)regleringsmisslyckanden lokeringar, misshushållning och centraldirigerad prisbild- ning

Syftet här är för det första att kort belysa anställningslöshetens betydelse för aliena— tionen i vår svenska samtid samt att diskutera försörjningsproblemet (arbetslösheten) och strategier för att komma tillrätta med det. Nettobortfallet av tillsvidareanställ— ningar sedan 1990 kan visserligen ensamt förklara den sedan dess ökade arbets- lösheten och förtidspensioneringen. Åtgärder som siktar mot att höja antalet och andelen fastanställningar i den arbetsföra delen av befolkningen förefaller dock inte längre vara effektiva. Det har skett ett trendbrott i fastanställningsandelen. Målet för arbetsmarknadspolitiken ska emellertid vara att få ner arbetslösheten, även om antalet fastanställningar skulle sjunka ytterligare.

Jag redovisar också ett preliminärt förslag Självanställningen som bör kunna underlätta för anställningslösa att förvärvsarbeta på villkor som inte ytterligare snedvrider den redan skeva prisbildningen på arbete i Sverige.

Mitt inlägg ska betraktas som en förutsättninglös problemdiskussion från en fristående utsiktspunkt. Syftet med den är inte att redovisa aktuella forskningsresul- tat eller ställningstaganden från skilda håll.

S j älvanställnin gen

Ökar antalet fastanställningar, minskar arbetslösheten av den orsaken. Om antalet fastanställningar inte ökar, utan minskar ytterligare, blir problemet att minska arbetslösheten genom att få upp förvärvsintensiteten i de grupper som saknar fast anställning de anställningslösa.

Ett hinder för anställningslösas förvärvsarbete är existerande företagsformer. De har blivit för krångliga. Och de villkor som omgärdar företaget är sådana att många företagare aldrig kan vara helt säkra på att inte ha gjort något straffbart. Osäkerheten härvidlag är mycket dämpande på företagandet. Det är av stor social och ekonomisk betydelse att öka legaliteten i småföretagandet. Företag är också för kostsamma att etablera, löpande administrera och att upplösa. Det skulle behövas en ny företags- form. En sådan ny företagsform är Självanställningen.

Det traditionella företaget är juridiskt bestämt. Det har ägare. Företag är redovisnings— och uppgiftsskyldiga gentemot myndigheter och andra. Företag är skattskyldiga. Företag har hemvist. Traditionella företags existensberättigande på marknaden ligger i att kostnaderna för flexibilitet är högre än kostnaderna för varaktighet. Företag betraktas därför som en bunt varaktiga kontrakt, bland andra fastanställningskontrakt. Varaktiga anställningskontrakt gör hierarkin till logisk organisationsform.

Den självanställde skulle alltså befrias från de flesta av ovan uppräknade, som självklarheter uppfattade föreställningar om vad som krävs för företagande eller förvärvsarbete som icke—anställd, nämligen ett företag. Man ska dock hålla i minnet att flertalet självklarheter har mindre än hundra år på nacken. Om företagandets kringvillkor hade tett sig lika självklara för hundra år sedan som de uppfattas vara nu, skulle ett antal av dagens svenska storföretag sannolikt inte existera.

En grov, preliminär skiss till Självanställningen är följande: Självanställningen är en särskild, osofistikerad, kompletterande företagsform, avsedd för anställningslösa. Det är ett enpersonsföretag som gör det möjligt att förvärvsarbeta legalt i gränslandet mellan fastanställning och traditionellt egen— företagande. Självanställda skulle kunna samverka med andra självanställda och sälja sina tjänster till traditionella företag i större och mindre portioner. Självanställ- ningen skulle registreras genom att anställningslösa helt enkelt öppnar konto hos ett

kontoförande organ. Den formella administrationen av Självanställningen skulle skötas av detta organ. Skatter och avgifter skulle ersättas av en schabloniserad självanställningsskatt som i princip uttogs som definitiv omsättningsskatt efter ett schabloniserat kostnadsavdrag. Dylika schabloniseringar är inte ovanliga, som var och en vet som har inkomstdeklarerat. Schablonbeskattning är för övrigt ingen nyhet. I adertonhundratalets samhälle beskattades både borgare och bönder efter schablon.

Vad beträffar nivåerna på det schabloniserade kostnadsavdraget och på själv- anställningsskatten, krävs noggranna utredningar. Tre hänsynstaganden är då kanske extra viktiga. Det första gäller de samhällsekonomiska effekterna och effekterna på statsfinanserna. Det andra har att göra med de anställningslösas outsiderposition relativt de som har fastanställning. Privilegieskillnadema är betydande. För det tredje måste kravet på konkurrensneutralitet gentemot existerande företagsformer beaktas. Man får då inte i ovist nit försöka hindra att innovationen självanställning kommer att starta en strukturomvandlingsprocess.

Det schabloniserade kostnadsavdraget skulle främst avse kostnader för marknadsföring, kompetensutveckling och resor. Självanställningsskatten skulle inkludera samtliga skatter och avgifter som kan vara aktuella för verksamheten; moms och arbetsgivaravgifter, företagsskatt och inkomstskatt. S jälvanställningsskat— ten skulle automatiskt betalas av det kontoförande organet.

Den tekniska utvecklingen på informations— och kommunikationsområdena ökar möjligheterna för effektiv organisation och samordning av anställningslösas förvärvsarbete. Transaktionskostnadema i förhållande till fastanställning och traditionellt egenföretagande förändras efterhand till den tänkta självanställningens favör. Självanställningen passar de informationsteknologiska nätverken som hand i handske. Men det som starkast talar för självanställning är näringsfriheten; existerande strukturer försvårar för personer som saknar fast anställning att förvärvsarbeta och försörja sig. I detta ligger en växande politisk sprängkraft. Det som också talar för Självanställningen är att den erbjuder politiker som utlovat sänkt arbetslöshet och ökat företagande något att komma med i båda hänseendena.

Självanställda skulle lätt kunna bilda och upplösa "virtuella företag " omkring olika projekt och uppdrag. Den bärande tanken i Självanställningen är alltså möjligheten att maximera företagandet och minimera företaget. Att befria före— tagandet från den black om foten som företaget kommit att utgöra, om man så vill. Självanställningen bör passa många sorter av anställningslösa, men alldeles särskilt bör den passa anställningslösa segregerade grupper i storstadsområdena. Det skulle inte förvåna om det också visade sig att självanställning kom att gynna den kvinnliga delen av arbetskraften.

Det är en gissning att självsanställningen kommer att ge mellan hundrafemtio och trehundra tusen nya årsarbetstillfällen efter tre år. Det är sannolikt att självanställ-

ningen kommer att göra mycket svart arbete vitt och leda till att mer förvärvsarbete blir utfört.

Vilka är de anställningslösa? Tre grupper: fastanställda, anställningslösa och övriga

Sveriges befolkning kan mycket grovt indelas i tre ungefärligen lika stora grupper. I den första gruppen ingår de personer som har fast anställning. De är tre miljoner. Grupp nummer två omfattar de som är under sexton och över sextiofem år gamla plus psykosomatiskt arbetsoförmögna. Den tredje gruppen utgörs av övriga, det vill säga sådana arbetsföra som saknar fast anställning, de anställningslösa.

Gruppen anställningslösa är synnerligen heterogen. Hit räknas både egenföretaga- re med AB eller HB eller KB i firman, och sådana som saknar eget företag. Den anställningslöse kan vara arbetslös eller fullt förvärvsmässigt engagerad. Och bland de anställningslösa med förvärvsarbete finns både framgångsrika och mindre framgångsrika, fattiga och välbeställda. Anställningslös är också den som heltids- studerar eller är sjuk— eller förtidspensionär, liksom de invandrare som är placerade i arbetskarantän. Anställningslösa är egenföretagare, konsulter, projektanställda, författare, musiker, och många andra. Gruppen innehåller både sådana som mer eller mindre aktivt söker tillsvidareanställning och sådana som inte gör det.

Vad kan göras för att underlätta för de varaktigt anställningslösas förvärvsarbete? Frågan ställs mot bakgrund av möjligheten eller risken att det antal eller den andel av befolkningen som fortsättningsvis kommer att sakna fast anställning förblir hög eller växer. Det hör också till saken att de anställningslösas försörjning blir en allt större börda för staten. För att lätta denna börda måste åtgärder som inte snedvrider prisbildningen sättas in för att höja förvärvsintensiteten i gruppen anställningslösa. (Andra åtgärder, som inte är "marknadskonforma " till exempel subventioner, ökar i stället för minskar statens försörjningsbörda).

En annan uppdelning: SCBs arbetskraftsundersökningar

En annan uppdelning är den som SCB gör i sina arbetskraftsundersökningar. I AKU indelas befolkningen mellan 16 och 64 sålunda (årsmedeltal 1995, miljoner):

A. Befolkningen 5,52 därav Ej i arbetskraften 1,20

I arbetskraften 4,32 därav

sysselsatta 3,99 i arbete 3,38 — frånvarande hela veckan 0,61 arbetslösa 0,33 B.

Sysselsatta 3,99 därav

fastanställda 3,04 tidsbegränsat anställda 0,50 företagare & medhjälpare 0,45 mindre än 35 t/v 0,97 — 35 t/v 3,02

"Personer som har ett skyddat arbete, beredskapsarbete eller arbetar på utbild- ningsvikariat och personer som arbetar i Samhall eller är anställda med lönebidrag och rekryteringsstöd klassificeras som sysselsatta. " Denna grupp omfattar runt trehundra tusen personer. I gruppen ”Ej i arbetskraften " ingår runt fyrahundrafemtio tusen förtidspensionärer plus många i utbildning som inte skulle befinna sig där om de istället hade sett möjligheter till förvärvsarbete. Utanför ”Ej i arbetskraften " befinner sig flyktinginvandrare i arbetskarantän. Av sysselsatta fastanställda plus tidsbegränsat anställda är fyrtio procent i direkt statlig och kommunal tjänst. Indirekt sysselsätts ytterligare tio procent av den offentlige arbetsgivaren i statliga och kommunala bolag, etc.

Anställningslöshet och alienation

Sällan har en så orimlig tes vunnit sådan uppmärksamhet, och på sina håll tilltro, som Fukujamas att historien har tagit slut. Den kapitalistiska marknadsekonomin hade slutgiltigt visat sin överlägsenhet påstod Fukujama när den sovjetkommunistis- ka planekonomin hade rasat samman. Marknaden klarar sig dock inte utan upp- backning från andra, mera effektivt identitetsskapande institutioner. Detta har påpekats av en lång rad författare från Adam Smith och framåt. Smith ägnade för övrigt stort utrymme i sin Inquiry åt att diskutera marknadsstödjande institutioner.

I dag är emellertid Marknaden i kris eftersom Familjen är satt på undantag, Gud har abdikerat liksom Vetenskapen håller på att göra vad är sanning, Nationen är

i upplösning, Konsten ger mest uttryck för uppgivenhet och desperation, Demokra- tin är i vanrykte och Folkrörelsetanken blott en blek återspegling av sitt forna jag.

Anställningen är den institution som i dag gör att de flesta människor kan svara på frågan: "Vem är jag? ". (Jag är byråchefi AMS, verkställande direktör i Volvo, kassabiträde hos Ica, kulturredaktör på DN man är sin befattning). Det är för— ståeligt att anställningsinstitutionen är högt värderad. Så vad ska man hålla sig till, nu när också Anställningen förlorar greppet? Enligt SCB Arbetskraftsundersök— ningar försvann sexhundratjugotusen fasta jobb i Sverige mellan åren 1990 och 1995.

Samhället hålls ihop av sina institutioner. En grupp av samhällen med likartade institutioner kan man kalla en civilisation, till exempel den västerländska civilisatio- nen. Institutioner förändras. Den intressanta egenskapen hos institutionerna är emellertid inte att de förändras när tiden passerar dem, utan att de, samfällt betraktade, förtunnas och åter förtätas i ett pulserande förlopp.

I utspädningsfasen förlorar gamla institutioner sin makt över sinnena snabbare än nya eller andra institutioner erövrar de gamlas plats. I ett sådant institutionellt vakuum befann sig Europa mot slutet av adertonhundratalet och fråga är om inte situationen är densamma i dag, inför nittonhundratalets utgång. Gud give att detta inte ger upphov till liknande paroxysmer som européerna fick uppleva under första hälften av det här seklet.

Institutionsupplösning i stor skala medför kollektiva identitetsproblem. Längtan efter ledning och ledare växer. Frågor börjar ställas om tidigare självklarheter: "Vem är jag?", "Vilka är vi ?". Sökandet efter identitet tog sig för förra sekelskiftets européer uttryck i att somliga emigrerade till Amerika. Andra stannade hemma, blev socialister och fascister och åstadkom två världskrig.

En institution är en uppsättning av allmänt delade föreställningar, nedskrivna eller ej, om hur skilda angelägenheter bör arrangeras och hur olika fenomen hänger ihop. Kyrkans idé formerar till exempel faktiskt existerande kyrkosamfälligheter. Feodalistiska föreställningar formade livet på landet, och Skrået som institution avgjorde hantverkarnas plats i samhället och syn på sig själva.

Marx beskrev livfullt det förfrämli gande, den identitetsförlust, som följde i spåren av att hantverkarna och jordbrukets söner och döttrar flyttade in i fabrikerna och proletariserades. Han bidrog emellertid själv till alienationen bland annat genom talet om 'falskt medvetande” och med sin skoningslösa kritik av de religiösa institutionerna: "Religion är opiumförfolket". Marknadsrelationer och materialism förtingligar människan och gör henne till en löneslav och till en främling för sig själv och andra, var Marx invändningar mot Adam Smiths osynliga hand.

När löneslavarna nu befrias från sina bojor, minskar inte alienationen. Den ökar till en början. Vi står i sanning inför en intressant och omvälvande framtid av kollektiv ångest. Vilka är handlingsaltemativen? Hur kommer identitetstomrummet att fyllas och med vad?

Det förefaller som om vi är mitt uppe i ett kvalitativt utvecklingsbrott av samma dimension som industrialismen en gång medförde. Tekniska och teknologiska förändringar på adertonhundratalet och tidigare ledde till vad man kan kalla en institutionell revolution under nittonhundratalet. Mekaniken och arbetsfördelningens logik gav oss bland andra institutionerna Anställningen och Aktiebolaget och med dem Fabriken och den hierarkiska organisationsprincipen samt Facket. Skråinstitu— tionen, Legoarbetet och Naturahushållningen blev satta på undantag.

Teknikdrivna institutionella förändringar har medfört att tre procent av befolk— ningen, jämfört med åttio å nittio procent för hundrafemtio år sedan, numera har sin utkomst av jordbruk. Myndighets/ Förvaltningsinstitutionen har varit så framgångs- rik på senare tid att cirka fyrtio procent av de förvärvsaktiva är engagerade av den offentlige arbetsgivaren med den som mönster, jämfört med runt tio procent år 1950.

Vad stort sker, sker tyst och obemärkt. Det vi nu diffust börjar uppfatta är en ny, teknikgenererad revolution, IT-revolutionen, som innebär att våra föreställningar om de institutioner som dominerar arbetsmarknaden, nämligen Anställningen, Facket, Företaget och Myndigheten/Förvaltningen, korrrrner att revideras. Nya föreställningskomplex institutionella blueprints kommer att uppstå i spåren på en informationsteknik som sedan lång tid fortsätter att breda ut sig. (IT och datorer har en förhistoria av automation, telefon, radio, TV).

Med detta historiska synsätt kan existerande arbetslöshet förklaras med att de etablerade institutionerna inte följer med i den fortgående och mäktiga tekniska och teknologiska föränderligheten. De dominerade arbetsmarknadsinstitutionema är missanpassade och i behov av revidering och komplettering. Problemen med anpassningströgheterna är att alienation och fattigdom ökar i den grupp som saknar fast anställning.

I vad män och i vilken grad institutionell konstruktion är styrbar är en kontrover- siell fråga. Det man säkert kan säga är att vi ännu inte har uppnått det institutionella sluttillståndet. Det är dock svårt att sia om vad som ska komma istället för Anställ- ningen som dominerande form för arbetsköp, liksom om vad som kommer att efterträda och komplettera våra etablerade föreställningar om Företag och Fack. Fråga är om åtgärder för att minska alienationen i samhället har förutsebara effekter. Men det är av yttersta vikt att hinder som finns för de anställningslösas möjligheter till försörjning via förvärvsarbete undanröjs. Och som många som förlorat sitt fasta jobb och sedan etablerat sig som företagare erfarit, stärks självkänslan och förtydligas jaguppfattningen när man finner sig ha kontroll över sin egen försörj— ning.

Försörjningsaspekten. Arbetslöshetsförklaringar

Analogt med kravet inom medicinens värld att terapin ska följa som resultat av "vetenskap och beprövad erfarenhet" i kedjan teori — diagnos — terapi, kan man ställa kravet på arbetslöshetsbekämpande åtgärder att de ska bygga på logiskt sammanhängande orsak—verkan uppfattningar.

Här redovisas de fyra arbetslöshetsförklaringar som den nationalekonorrriska fackkunskapen tror på. Syftet är att visa att åtgärder som ter sig förnuftiga relativt en arbetslöshetsförklaring inte alls passar till en annan förklaring. Åtgärder som vidtas utifrån diagnosen 'för svag samlad efterfrågan " har till exempel inga som helst förutsebara effekter på ”dåligt fungerande arbetsmarknad ". Och om marknaden fungerar dåligt, kommer också centralistiska åtgärder i syfte att hålla nere priset på arbete att få den att fungera ännu sämre.

Utbredd ekonomisk liknöjdhet och konjunktur

Keynes har övertygande argumenterat för att arbetslöshet, (eller rättare undersyssel- sättning av resurser, ”unemployment") kan förekomma även på en välfungerande marknad — en marknad med rättvisande prisbildning. Keynes såg två orsaker till arbetslöshet, nämligen dels konjunkturvariationer, ( ”business cycles") dels traditionsförklarad allmän ekonomisk liknöjdhet, oberoende av konjunktur. Proble— met i båda dessa fall såg han som "för svag samlad efterfrågan ". Som vanligt i ekonomkretsar utgick Keynes i sina analyser från ceteris paribus postulatet; att marknaderna fungerar enligt allmän jämviktstänkandet, det vill säga att de antas fungera väl. Det är denna marknadsprerniss som utgör den rationella grunden för keynesianska åtgärdsförslag.

För höga löner och felaktiga löner

Vid sidan av Keynes två varianter; tradition och konjunktur, förekommer två ytterligare arbetslöshetsförklaringar bland ekonomerna. De är 'för höga löner" (klassisk arbetslöshet) och "dåligt fungerande arbetsmarknad". Den bland expert- erna vanligaste förklaringen till för höga löner är att arbetsköpare finner det förmånligt att betala bättre än vad de egentligen skulle behöva. Skälet är att man antas få ut mer arbete per lönekrona i så fall. Arbetsköpama betalar således löner som med ekonomiskt språkbruk inte är "marknadsklarerande" De för höga lönerna lockar fram ett extrautbud av arbete som inte efterfrågas. Tankegången har givits namnet effektivitetslönehypotesen. Diagnosen "för höga löner" postulerar även den välfungerande marknader.

Med hänsyn specifikt till lönerna, är skillnaden mellan "för höga löner" och "dåligt fungerande arbetsmarknad " att lönerna, (eller snarare priset på arbete, eftersom lön är inkomst av anställning och mycket arbete utförs av andra än anställda) i det första fallet uppfattas som för höga, i det andra fallet som felaktiga. Snedvriden prisbildning på arbete är synonymt med uttrycket dåligt fungerande arbetsmarknad. Felaktiga löner betyder att somliga löner är för höga, andra för låga. Felaktiga löner är detsamma som felaktiga relativpriser på arbete. Felaktiga löner ger inte bara arbetslöshet. Snedvriden prisbildning på arbete innebär också felallokering och misshushållning av humankapitalet, även den del därav som inte är arbetslös. Med felaktiga löner är det inte logiskt möjligt att bilda sig en uppfattning om hur efterfrågan och utbud på arbete skulle se ut om marknaden i stället fungerade väl. Uppfattningen att arbetslösheten till exempel förklaras av ett överutbud, som i effektivitetslönefallet, är därför ogrundad om stora skevheter i prisbildningen förekommer.

På välfungerande marknader med rättvisande prisbildning styr priserna resurserna dit där de bäst behövs. Detta kallas på ekonomspråk för prisets alloke- ringsfunktion. Priserna bestämmer också hushållningen, så att det inte efterfrågas för mycket av sådant som är knappt eller slösas med det.

Dåligt fungerande marknader utmärker sig således av konstlade prisrelationer; felaktiga priser. Felaktiga priser har en lika effektivt styrande effekt som rättvisande priser. Men resurserna styrs till fel ändamål och de felaktiga priserna gör att det slösas med sådant som borde vara dyrt, och snålas in på sådant som borde vara billigt. Om detta kan man ha ekologiska invändningar som kanske är lika allvarliga som invändningen att befolkningen till höga kostnader får en rniserabel välfärd.

Ett exempel på felaktiga priser, bland många som skulle kunna dras fram, är hur hushållsgrisen föddes upp i det forna Sovjet. Alla priser var där centralt bestämda, till exempel priserna på bröd och på fodersäd. Prisrelationen mellan bröd och fodersäd var emellertid sådan att det var ekonomiskt fördelaktigare för hushållsgri— sens ägare att föda upp grisen på bröd istället för fodersäd. De samhälleliga välfärdsförlusterna av felaktiga prisrelationer i det forna Sovjet var mycket stora. Och frågan är om naturmiljön någonsin kommer att repa sig efter den gigantiska felallokering och misshushållning som de centralbestämda priserna gav upphov till.

Den direkta prissättningen på arbete i Sverige är i stor utsträckning centralt dirigerad. Indirekt är marknaderna för arbete dessutom synnerligen påverkade av att kringvillkoren för köp och försäljning av arbete bestäms av lagstiftning och av andra än köparna och säljarna. Diagnosen "dåligt fungerande arbetsmarknad" ligger nära till hands. Vi har alltså att räkna med felaktiga relativpriser och som konsekvens därav felallokeringar av det mänskliga kapitalet och misshushållning av det. Misshushållningen visar sig tydligt i den höga arbetslösheten. Det framgår inte lika klart att det också misshushållas med den del av arbetskraften som inte är arbetslös. Ett tecken bland många på rrrisshushållning av den senare gruppen är att det talas om

"brist" på civilingenjörer. Ett tecken på felallokering av humankapitalet i stort är att det inte förefaller löna sig att studera och att studierna styr in på lågproduktiva, och ur försörjningssynvinkeln osäkra områden. Den samlade effekten av felaktiga priser på arbete är trendmässigt avtagande ekonomisk tillväxt.

Vad händer ifall marknaden de facto fungerar dåligt, men åtgärder mot arbetslösheten sätts in utifrån diagnosen att lönerna är för höga? Svaret är att om man lyckas pressa tillbaka reallönerna överlag, så kommer av det skälet arbetsmark- naden inte att fungera bättre. Lägre priser på en dåligt fungerande marknad leder i stället till förstärkt misshushållning.

De lönenedpressande åtgärdemas effekt på arbetslösheten är svår att förutse, om premissen om välfungerande marknad inte gäller. Detsamma kan sägas om åtgärder för att stärka den samlade efterfrågan på en dåligt fungerande marknad.

Nationalekonomiska, empiriska analyser av samband på arbetsmarknaden, till exempel mellan skatter och tillväxt eller lön och produktivitet, baseras dock för det mesta på postulatet om välfungerande marknader, eller med andra ord, på förutsättningen att allmän—jämviktsvillkor är för handen. Med denna premiss hade man erhållit likartade resultat om studierna, i stället för i Sverige, hade gjorts i det forna Sovjet. Det vill säga att de empiriska resultaten blir teoretiskt svårförklarliga. Skatter förefaller till exempel inte påverka tillväxten på något bestämt vis i redovisade empiriska studier.

Det skulle föra för långt att här redovisa och kommentera alla orsaker till att den svenska arbetsmarknaden fungerar dåligt. Orsakerna kan emellertid grupperas. Det rör sig antingen om marknadsmisslyckanden eller om regleringsmisslyckanden och centraldirigerad prisbildning på arbete, eller om en blandning av marknads— och regleringsrrrisslyckanden. Det finns nog ingen seriös, fristående ekonom som skulle vilja anta utmaningen att leda i bevis att den dåligt fungerande svenska arbetsmar- knaden har sin främsta orsak i marknadsmisslyckanden.

Den svenska arbetsmarknaden fungerar dåligt. Arbetslösheten botas då inte med att trycka ner lönerna eller späda på den samlade efterfrågan. Strukturella föränd- ringar måste prioriteras. Kostnaderna för den felaktiga prisbildningen kommer annars att fortsätta växa.

Konjunkturarbetslöshet och strukturarbetslöshet

Mot denna bakgrund kan ekonomernas huvudförklaringar till arbetslösheten omgrupperas från fyra till två, nämligen att marknaden är, respektive inte är, väl— fungerande. Klassisk arbetslöshet (effektivitetslönevarianten) plus de två keynesian- ska arbetslöshetsvarianterna utgår från att marknadsvillkor gäller. Således behövs inga strukturella förändringar. Det är bara om marknaden ses som dåligt fungerande som strukturella åtgärder behöver sättas in.

En ytterligare förklaring: arbetstiden är för lång

Det är en allmänt omfattad självklarhet att förvärvsarbete normalt utförs av fast anställda medarbetare i företag och förvaltningar. Självklarheten i denna norm gör det svårt att komma tillrätta med arbetslösheten eftersom den står ivägen för deras förvärvsarbete som saknar fast anställning, de anställningslösa. Tanken att arbete sker i anställning får stöd i de svenska erfarenheterna av växande arbetslöshet under nittiotalet. Mellan 1990 och 1995 försvann som redan nämnts sexhundratjugotusen fasta jobb netto. Detta bortfall av tillsvidareanställningar förklarar helt och hållet ökningen av uppmätt arbetslöshet. Självklarheten att arbete utförs i anställning gör det förståeligt att arbetstidsförkortning förespråkas som en metod att sänka arbetslösheten. En lagreglerad arbetstidsförkortning skulle innebära att fler finge anställning, är tanken. Genom "att dela på jobben " skulle anställningslösheten minska och därmed arbetslösheten.

De flesta, för att inte säga nästan alla, tongivande ekonomer ställer sig avvisande till förslaget om arbetstidsförkortning som medel mot arbetslösheten. Den väsent- ligaste invändningen mot lagreglerad eller kollektivavtalad arbetstidsförkortning är att prisbildningen på arbete skulle snedvridas ytterligare. Marknaden skulle därigenom med andra ord komma att fungera ännu sämre än vad den redan gör.

Det sagda får räcka för att motivera att sortera bort för höga löner och keynesi— ansk undersysselsättning som diagnoser på arbetslösheten i Sverige. Kvar står konjunkturarbetslösheten mot strukturarbetslösheten, där arbetstidsförkortning bland fastanställda kan ses som en icke marknadskonform terapi, baserad på den senare diagnosen.

Strategi och taktik i arbetslöshetsbekämpningen

För att lyckas, måste åtgärder och strategier som syftar till att få ner arbetslösheten vara effektiva, men dessutom socialt acceptabla och legitima. Det är emellertid svårt att tänka sig någon effektiv åtgärd som är helt okontroversiell. Så motstånd måste därför alltid påräknas. Möjligheterna att få igenom effektiva åtgärder varierar dock med situationens allvar och med vald strategi.

En status quo strategi

Anses arbetslösheten vara konjunkturell, blir åtgärdemas inriktning att söka späda på efterfrågan för att upprätthålla sysselsättningen i konjunkturdalarna. Sådana åtgärder är knappast socialt kontroversiella därför att de i blott ringa omfattning

förväntas störa status quo i förvärvslivet. Vare sig individer eller strukturer behöver förändras. De invändningar som görs är av teknisk/ekonomisk natur, till exempel risken för okontrollerad inflation eller svårigheterna med "timingen".

Hjälpstrategin

Klassificeras arbetslösheten som strukturell, står principiellt tre strategier till buds. De är hjälpstrategin, raseringsstrategin och kompletteringsstrategin.

Hjälpstrategin utgår från att individen behöver hjälp att anpassa sig till existeran- de strukturella och institutionella ramar. Individen ska tillföras något hon eller han saknar, till exempel kompetens eller kapital, för att kunna arbeta på de villkor som är gällande i förvärvslivet. Om individen inte kan anpassas eller anpassa sig, klassificeras den som tillhörande en svag eller utsatt grupp. Då krävs ytterligare hjälpinsatser. När inte heller de lyckas, blir förtidspensionering ofta lösningen på problemet. Strategin förespråkas av många och ifrågasätts av få. Skepsis mot hjälpstrategins omfattning börjar dock breda ut sig. Invändningar som kan riktas emot den är att den inte visat sig framgångsrik på senare år, om man ser till gjorda insatsers storlek, samt att den i längden gör många hjälpbehövande hjälpberoende. Med hög arbetslöshet ställer hjälpstrategin dessutom så stora krav på statskassan att den antagligen måste modifieras av det skälet. Den individinriktade hjälpstrategin är dock ett traditionellt inslag i svensk arbetsmarknadspolitik.

En åtgärd, i linje med hjälpstrategin, är AMS förmedlingsverksamhet. De allra flesta jobb som tillsätts, går dock vid sidan av AMS. Andra åtgärder är olika former av utbildning och "kompetensutveckling ". Om detta kan sägas att arbetslöshetsbe- kämpande instanser på olika håll är skeptiskt inställda. "Utbildning som metod att långsiktigt bekämpa arbetslösheten ingen tror på det; inte i Stockholm och inte i Bryssel. (citat ur rapport till Länsstyrelsen i Stockholm, 17/3 —96: Anställnings- löshet och arbetslöshet— intervjuer angående anställningslösasförvärvsmöjligheter av Bo Persson).

Raseringsstrategin

Hjälpstrategin innebär som sagt anpassning av individen till existerande strukturer. Raseringsstrategin utgår från tanken att strukturerna genom politiska beslut i ett slag ska anpassas till individerna och dessutom göras marknadskonforma så att prisbildningen på arbete blir rättvisande. Exempel på åtgärder är avreglering av anställningsrätten, förändring av arbetstidslagstiftningen, förbud mot centralistisk

lönebildning och lönesättning, förbud mot karteller, förbud mot förbundsvis löneföljsamhet, uppgivande av inkomstbortfallsprincipen i ersättningssystemen, etc.

Raseringsstrategin har inte heller den varit framgångsrik. Den är högeligen socialt kontroversiell. Och den är sårbar på grund av sin revolutionära och med nödvändig- het centralistiska infallsvinkel. Förespråkarna för raseringsstrategin har inte förstått att det inte går till på samma vis att avveckla gamla, som att etablera nya, regler och strukturer. Avveckling förutsätter metoder att ta sig förbi hinder som inte finns i nyetableringsfallet.

Kompletteringsstrategin

Paradigmskiften inom vetenskapens värld sker inte som följd av att garrrla teorier utsätts för angrepp, utan på grund av att nya synsätt uppträder som kommer gamla synsätt att te sig förlegade. Man kan säga att det nya paradigmet äter upp det gamla. Analogt bygger kompletteringsstrategin mot arbetslösheten på tanken att öppna för, eller släppa in, nya strukturer på förvärvslivets område som efterhand kommer att ersätta de uttjänta strukturerna. Lokala initiativ med autonoma medarbetarlag och därtill kopplad lokal kontroll över lönevillkoren är ett existerande exempel med evolutionär strukturell spridningspotential.

En strukturell komplettering som skulle underlätta de anställningslösas förvärvsarbete och som dessutom bör ha betydande potential är Självanställningen. Självanställningen bygger som nämnts på tanken att separera företagandet från företaget. S jälvanställningen skulle, rätt utformad och förespråkad med hänsyn till legitimiteten, kunna bidra till ett stort uppsving i förvärvsintensitet bland de

anställningslösa.

Slutord

Arbetslöshetens orsaker kan vara specifika. Man ska dock hålla Havamals ord i minnet:

Halt man rider

handlös går vall döv man i drabbning duger blind man är bättre än bränd lik är till intet gagn

Man behöver inte vara perfekt för att vara till nytta och glädje för sig själv och andra.

Vad gäller segregerade grupper i storstadsornrådena väger de generella orsakerna tyngre än de specifika som förklaring till den höga arbetslösheten. De generella orsakerna (dåligt fungerande arbetsmarknad) drabbar dessutom segregerade samt svaga och utsatta grupper extra hårt relativt övriga. Men en dåligt fungerande arbetsmarknad producerar arbetslöshet överlag, även om det finns metoder att dölja den. Lösningen på arbetslöshetsproblemet ligger därför inte i första hand i att undanröja arbetslöshetens specifika orsaker.

Ovan har nämnts de två ekonomiska huvudförklaringarna till arbetslöshet, nämligen konjunktur och struktur. Min tolkning av den svenska situationen ger till resultat att vi har en "dåligt fungerande arbetsmarknad" det vill säga struktur— problem som tar sig uttryck i missvisande priser. Jag har därför argumenterat för att prioritera strukturella, framför konjunkturella åtgärder. Anledningen är att effekter- na av konjunkturella åtgärder inte kan förutses om marknaden (strukturerna) funge- rar så dåligt som den svenska.

Vad gäller strukturella åtgärder har två strategier ställts mot varandra; anpassning av individerna till existerande strukturer samt förändring av strukturerna för att passa existerande individer. Vilken av de två strategierna som förespråkas är bland annat en värderingsfråga. Ser man ett stort värde i att bibehålla existerande struk- turer, väljs hjälpstrategin att anpassa individerna. Om existerande strukturer inte värdesätts lika högt, eller om man inte tror på hjälpstrategins möjligheter att reducera arbetslösheten, eller anser att hjälpstrategins pris är för högt, vill man kanske rasera existerande strukturer. Det förefaller besvärligt att nå politisk enighet i dessa värderingsfrågor i Sverige.

Därför har jag förespråkat en tredje strategi, kompletteringsstrategin, syftande till att underlätta företagande och förvärvsarbete i den växande gruppen anställningslö- sa. Strategin har konkretiserats med en skiss till en ny företagsform, kallad självanställning. Det som talar för en kompletteringsstrategi i konkurrens med de båda andra strategierna är dels att den är effektivare än hjälpstrategin. Dels väcker den mindre politiskt och ideologiskt motstånd än raseringsstrategin. Det sagda innebär inte att hjälpstrategin bör överges. Men den bör ges rrrindre vikt än vad den i dag har.

Anställningslöshet för med sig två problem; alienationsproblemet och försörj— ningsproblemet. I ett samhälle som det svenska, i stark institutionsupplösning, är den fasta anställningen för många den starkast identitetsskapande institutionen. Vad gäller fastanställningens betydelse för jaguppfattning och självkänsla, kan man emellertid fråga sig om skillnader mellan boendesegregerade och andra anställnings— lösa. A priori bör inte de förra vara mer alienerade av att sakna fastanställning. De boendesegregerade lever ju ofta geografiskt nära etniskt lika personer i samma omständigheter.

Vad beträffar försörjningsproblemet torde dock de segregerade grupperna vara i en svårare situation, eftersom de har svårare att anpassa sig, eller anpassas, till

rådande strukturer på arbetsmarknaden än andra. Relativt övriga rrrissgynnas alltså till exempel invandrare av storskalig satsning på hjälpstrategin och bör ha relativa fördelar av strukturförändringar.

Sammanfattningsvis borde de boendesegregerade grupperna ur försörjningssyn— vinkeln ha extra mycket att tjäna på förändringar och kompletteringar som kommer den svenska arbetsmarknaden och prisbildningen på arbete att fungera mindre dåligt. S jälvanställningen kan visa sig vara en innovation som leder till förbättring.

Miljöer för arbete och företagsutveckling Anders Törnqvist & Lisbeth Birgersson , Chalmers Tekniska Högskola

Vilken betydelse har den byggda miljön i utsatta bostadsområden för etablering av småföretag och andra sysselsättningsskapande verksamhet? Visst är det viktigt med tillgång på billiga, välbelägna lokaler. Detta nämns ofta som en viktig faktor för etablering och utveckling av småföretag, vid sidan av de primära förutsättningarna efterfrågan på företagets produkter, egen företagarkompetens och startkapital (Bruno & Tyebjee, 1982). Men det behövs också nätverk av stödjande kompetens för att småföretag skall komma igång och utvecklas. Samtliga dessa faktorer bör helst finnas inom ett begränsat geografiskt område. Därför menar många forskare att olika regioner har olika förutsättningar att stimulera nyföretagande och företagstillväxt.

Så det är för det första viktigt i vilken region de utsatta bostadsområdena finns. Storstadsregionema uppvisar vanligen den högsta frekvensen nyföretagande (Johannisson & Bång, 1992). Där finns människor med högre inkomster än genomsnittet, efterfrågan på nya produkter och tjänster, en kulturell mångfald och inte minst många andra större och mindre företag. Men småföretagsorter som Gnosjö och Anderstorp visar för det andra att den mindre ortens överblickbara sociala och fysiska miljö också har betydelse. I dessa orter har företagarna lätt för att spontant råka på varandra, inte bara i industriområdet utan också i samhället för övrigt. Den lokala miljön erbjuder och synliggör ett nätverk av branschkolleger, förbilder och rådgivare som är viktiga för småföretagandet.

Den byggda miljön har nämligen inte bara den praktiska funktionen att erbjuda lämpliga, prisbilliga lokaler, utan bidrar också på längre sikt till att symbolisera och förmedla en kultur, som kan vara mer eller mindre gynnsam för arbete och entre— prenörskap. Som det nu är har vi lättare att vänta oss små, dynamiska dataföretag i täta innerstadskvarter eller i äldre industriornrådens omvandlade byggnader än i källarvåningen på ett lamellhus i en 70—talsför0rt, även om lokalerna som sådana kan vara likvärdiga.

Det finns således ett samspel mellan social och fysisk miljö. I den här uppsatsen redovisar vi resultaten av några studier av småföretagsamhetens samspel med stadens bebyggelse och försöker tillämpa dem på frågan om hur man kan främja företagsamhet i utsatta bostadsområden. Tillgång till en bred mångfald av lokaler i olika storlekar och prisklasser och i överblickbar närhet av varandra förefaller vara en viktig förutsättning.

Vi ger också exempel på hur samarbete för att förbättra den byggda miljön kan stimulera gemensamt handlande på andra områden. Det gäller uppbyggnad av småföretagsrrriljöer i äldre industribyggnader, men också förändringsarbete i stora industriföretag och varsam förnyelse av bostadsområden. Miljöförändringar engagerar många på ett praktiskt och lättfattligt sätt och förstärker det som är gemensamt bland människor på en plats. Miljön blir en bärare både av tradition och förhoppningar om en bättre framtid.

Småföretag är expansiva och rörliga

Går det att skapa nya företag och arbetstillfällen inom utsatta bostadsområden? Säkerligen går det, men det är också viktigt att göra klart för sig att det enskilda företaget troligen inte kommer att stanna där det en gång startades. Studier av småföretagsutveckling vi gjort i Göteborg och Trollhättan visar på stor rörlighet mellan olika lokaler och områden, oftast förenad med expansion och förbättrade förhållanden. Från källarlokaler och garage i bostadsonrråden flyttar nystartade företag till billiga lokaler i äldre arbetsområden, oftai flera omgångar. På längre sikt flyttar vissa företag till egna byggnader i modernare områden.

Under en treårsperiod 1989—1992 förändrades sålunda användningen i hälften av drygt 300 lokaler i Trollhättans nio småindustriområden (Törnqvist, 1995). Småföretag startades och lades ner, kom från bostadsområden och Stadscentrum, flyttade mellan de olika områdena och flyttade ut till andra orter. I intervjuer med ca hundra företagare som flyttat in i områdenas lokaler under perioden uppgav en stor majoriet på nära 70 %, att det främsta motivet var behov av större och bättre lokaler. Lokalstorleken och lokalstandarden, mätt i byggtaxeringsvärdet, ökade också i motsvarande omfattning. De flyttande företagen, som var små med i genomsnitt 7 anställda, ökade även i 42 % av fallen sin sysselsättning. Detta skall jämföras med att under perioden, som innefattade den stora fastighetskrisen och lågkonjunkturen i början av 1990—talet, minskade sysselsättningen överlag bland företagen i Trollhättan, men främst i större företag.

Man bör hålla i minnet att de flesta småföretag inte växer utöver en viss gräns. Men deras bidrag till sysselsättningen är ändå betydelsefullt. Av en aktuell studie av dynamiken i svenskt näringsliv framgår att småföretag (( 200 anställda), trots stor omsättning på nystartade och nedlagda företag, svarade för nära 70 % av nettoökningen i sysselsättningen under senare delen av 1980—talet (Davidsson, m fl, 1994).

Närmare studier av vilka områden som de flyttande företagen föredrog i Trollhättan visade bl a på planeringens och fastighetsförvaltningens betydelse (Törnqvist & Birgersson, 1995). Det var främst två områden bland totalt nio som attraherade de expansiva och rörliga företagen, ett modernt 80-talsområde samt ett

äldre, f d storindustriornråde. Ett annat, likaledes äldre f d storindustriområde, förlorade i gengäld flera av sina småföretag. Skillnaden föreföll bestå i dels bebyggelsens fysiska egenskaper, dels fastighetsägarnas inställning och arbetssätt. Det mindre attraktiva området hade stora, djupa byggnader som innebar svårigheter att utforma lämpliga, lättillgängliga lokaler för småföretag. Men området som helhet var också slutet och svårtillgängligt. Det fanns planer på att exploatera delar av området och angränsande mark för bostäder och service, vilket skapade oro bland småföretag för områdets framtid som en robust och expansiv företagsrniljö.

Det attraktiva, äldre området förvaltades av en mindre fastighetsägare, som aktivt rekryterade hyresgäster och med små medel byggde om sina lokaler för deras behov. En ny kontorsbyggnad vid en lättillgänglig, ny infart annonserade ut orrrrådet, som längre in erbjöd ett brett utbud av lokaler i olika storlekar och hyresnivåer. Fastighetsägaren eftersträvade en sammansättning av hyresgäster som dels gav en attraktiv, expansiv karaktär åt området, dels möjliggjorde ett lokalt utbyte av produkter och tjänster bland företagen. Konsultfirmor kunde hjälpa hantverks— och småindustriföretag med ekonomi och marknadsföring. Andra företag hjälpte till med transporter och ombyggnadsarbeten. Fastighetsägaren kunde själv hjälpa nystartade företag genom att bedöma ekonomin, upprätta en enkel budget och erbjuda trappstegshyra som gav låga startkostnader. I Trollhättan fanns också andra större fastighetsägare, ett kommunalt industrihusbolag och stora bygg— och fastighetsföre- tag, vars breda utbud och professionella resurser också uppskattades av vissa typer av företag.

Hinder för ett brett utbud av småföretagslokaler

De nämnda studierna av småföretagens flyttningar tyder på vikten av mångfald, såväl av lokaler av olika storlek och prisklass som av olika typer av fastighetsför— valtning, för att småföretag skall kunna starta och utvecklas. De senaste åren har inneburit vakanser och överskott på främst moderna kontorslokaler. Det hindrar inte att det samtidigt finns hot mot mångfalden prisbilliga lokaler för mindre verk— samheter. Vi tror att bristerna gör sig gällande redan i bostadsområdena och i blivande företagares uppväxtmiljöer.

Småföretagsforskare brukar skilja på strukturella och kulturella faktorer bakom entreprenörskap och nyföretagande. Befolkningens sammansättning, tillväxt, utbildning och inkomstnivåer, befintlig näringslivsstruktur, kommunikationer, bebyggelse mm är strukturella faktorer som påverkar marknad och resurser för företagande. Kulturella faktorer är mer komplexa i sin påverkan. Man talar om individuella faktorer, såsom behov av frihet och av att prestera något. Förebilder inom den egna familjen, livsstilar och livsformer inom områden och befolknings— grupper är andra faktorer.

I en intressant studie för att undersöka förhållandet mellan dessa typer av faktorer kommer Davidsson (1993) fram till resultatet att det finns ett samband mellan bägge typerna i olika svenska regioner. I regioner med stort nyföretagande är både de strukturella och kulturella faktorerna gynnsamma. Där finns en köpstark marknad, kapital och rådgivning samtidigt som befolkningens livsstil och inställning är gynnsamma för företagsamhet. Stockholmsregionen är ett positivt exempel, medan typiska bruksorter ofta uppvisar särrrre värden på flera av faktorerna. Men det skall också nämnas att de kulturella variationerna mellan olika regioner är ganska små. Författaren framhåller att i Sverige som helhet finns övervägande positiva attityder till företagande.

Som vi antydde inledningsvis har bebyggelsen i ett område både strukturell och kulturell betydelse. I många flerbostadsorrrråden saknas källarutrymmen, bodar, tillgängliga uterum, som fungerar som övergångszoner för ungdomar och vuxna mellan hobby och arbete, mellan bostad och arbetsplats. Bondesamhällets mångsyssleri och småföretagsamhetens sarrrrnansmältning av arbete och fritid har inte kunnat få fotfäste i dessa områden.

I många äldre bostadshus finns lokaler i markplanet som tidigare använts för småföretag, butiker och hantverkare. Men detta bestånd har på senare tid decimerats. Lokalerna tas i anspråk för de boendes behov. Det behövs ökade utrymmen för avfallshantering, lägenhetsförråd, tvätt och motion. Ett skäl är också att fastighets- förvaltaren ofta drar sig för besväret att blanda olika typer av hyresgäster. Små— företag uppfattas ofta som arbetskrävande och riskabla i relation till de hyresintäkter de kan ge (Strömgren, 1995).

Miljonprogrammets bostadsområden blev medvetet storskaliga och enfunktionel- la. Arbete och service hänvisades till särskilda områden. Försök att i efterhand etablera arbetsplatser bland bostäderna i ett av Göteborgs 60—talsområden, Gårdsten, stötte på många problem (Mattsson, 1981, Mattson rn fl, 1983). Företag drog sig för att som pionjärer etablera sig i nya områden, längre ut från de centrala stadsdelarna (Sandahl, 1980). Det var svårt och dyrt att inrätta lämpliga lokaler i bostadshusen. Hälsovårdsnorrner, planbestämmelser och finansieringssystem hindrade. Företagen, bageri, charkuterifabrik, syfabrik, m fl, tröttnade och valde tillgängliga och stör- ningståliga lokaler i andra, mer centralt belägna arbetsområden. Det finns också exempel på att stora bostadsföretag motsätter sig etablering av småföretag i sina områden, därför att de skulle konkurrera med detaljhandel och hantverksföretag i de butikscentra i närheten som ägs av samma bolag. (Planera Bygga Bo, l995z2).

Risken för att småföretag nära bostadsbebyggelsen skulle störa boende genom buller och hälsofarliga utsläpp är vanligtvis dock inte särskilt stor. I stadsdelen Gröndal i Stockholm finns ett stort antal småföretag i bostadsnära lokaler, källare, garage, verkstäder på gårdar. En studie för att undersöka risken för nriljöstömingar visade på mycket få klagomål. Buller och luftföroreningar som kunde konstateras härrörde praktiskt taget helt från genomfartstrafik i närheten (Törnqvist, l981a).

Som det ofta framhålls utgör de nya småföretagen i allt mindre utsträckning bullrande och rykande verkstäder utan ägnar sig snarare åt tjänsteproduktion. Redan i dag finns betydligt mer än 70 % av jobben på arbetsplatser med en övervägande lokal marknad. De flesta arbetsställen är små, med serviceinriktade och personalin— tensiva verksamheter (Giertz & Reitberger, 1995). Förhoppningar väcks om ökade möjligheter att integrera arbete och boende. Nya bostadsprojekt i Nyköping och Helsingborg har planerats med lägenhetsutformning och teleteknisk installation som möjliggör distansarbete och egen företagsamhet i anslutning till bostaden. I äldre arbetsområden kan man finna exempel på företagare som mer eller mindre officiellt integrerar arbete och boende. En reklamfotograf, en datakonsult, ett litet handelsfö— retag hyr en rymlig lokal i ett industriområde där också en bostad diskret kan inredas.

Men allt detta innebär inte att det skulle vara enkelt att tillåta företag i bostadsom- råden som tidigare inte haft några.

Den nya plan— och bygglagen har i vissa avseenden gett ökade möjligheter att enkelt ändra bebyggelsens utformning och användning. Men då krävs att grannarna och andra berörda godtar ändringarna. Även om många småföretag är föga störande för omgivning och i flera fall kan upplevas som ett tillskott till bostadsornrådets miljö och service, finns rädslan för besvärande buller och trafik i framtiden, vilket i praktiken kan göra det svårt att ändra eller frångå planbestämmelser som endast tillåter boende. När väl lokaler upplåtits för företagsamhet kan det vara svårt att övervaka att inte nya, mer störande verksamheter flyttar in.

Det har gjorts försök bl a i Helsingborg med detaljplaner som integrerar boende och arbete. På en tomt har kunnat byggas både enfamiljshus och arbetslokaler. Tanken har varit att företagaren skall kunna bo intill sin verkstad. Men förhållande— na förändras. Företag flyttar, makar skiljs, husen säljs. Ett nytt företag flyttar in som stör familjen på tomten, som nu inte har en relation till den aktuella verksamheten. Våra studier av arbetsområden i Göteborg och Trollhättan tyder också på att vissa småföretagare har en kluven inställning till lokaler nära bostadsbebyggelse. Å ena sidan kan boende i närheten minska risken för inbrott, vilket är ett stort problem i många arbetsområden, där lokalerna vanligen står tomma på kvällar och helger. Å andra sidan vill många företagare känna sig fria från risken att störa kringboende, få klagomål och bli utsatta för restriktioner i sin verksamhet.

Här behövs uppenbarligen fortsatta studier, både av vilka typer av företagslokaler som skulle behövas i bostadsområdena och av vilka former som kan användas för att juridiskt genomföra förändringarna och övervaka deras konsekvenser.

Men verksarrrhetsutrymmen och företagslokaler i själva bostadsområdet är bara en del av det behövliga utbudet. Som framgått har många småföretag behov av flera lokaler under sin utveckling. Stadens äldre arbetsområden erbjuder ofta både gynnsamt läge och prisvärda småföretagslokaler, men utsätts också för fömyelsepla- ner som hotar mångfalden.

Både i Stockholm och Göteborg finns många exempel på hur äldre centrala industri— och hamnområden omvandlats till köpcentra (Fältöversten, Östra Nordstan), utbildningscentra (Lindholmen), moderna kontorskomplex (Hornsberg, Gullbergsvass -—Lilla Bommen) och bostäder (Norra Hammarbyhamnen) i vissa fall integrerade med arbetsplatser (Eriksberg, Sannegårdshamnen).

I Stockholms aktuella översiktsplan 1996 förs återigen tankarna upp på att förnya och förtäta ytterligare industriområden för bostads— och kontorsändarnål. Områdena har attraktiva lägen nära vattnet, men är också betydelsefulla för många ytkrävande och transportberoende verksamheter t ex byggvaruhandel. Små tjänste— och handelsföretag inom data— och mediasektom har redan i viss mån ersatt de tyngre industriverksamhetema. Det blir sannolikt svårt att få ekonomi i planerna på en omfattande förnyelse för bostadsändamål, trots områdenas attraktiva lägen. Fastig— heter skall sammanföras till större enheter och befintliga verksamheter lösas ut och evakueras, vilket belastar kostnaderna och skall betalas av bostadshyror. Vi menar dock att redan planerna som sådana utgör hot, som kan avskräcka från fortsatt upprustning och omvandling i mindre skala, på ett sätt som bevarar mångfalden och bättre motsvarar företagsamhetens behov.

Kreativa miljöer för företagsutveckling

De återkommande planerna på omvandling av städernas äldre arbetsområden avslöjar de motstridiga värderingarna av dem. När vi inledde studier av Kungssten, ett arbetsområde i Göteborg som började byggas ut i slutet av 1940—talet, ansåg några göteborgsplanerare att området med sina småföretag i äldre byggnader var moget för rivning inom en nära framtid (Törnqvist, 1987). I planerares och ekonomers bedömningar av äldre arbetsområden framkommer fruktan för ond cirkel, där svaga, stagnerande företag flyttar in i enkla, billiga lokaler och per- manentar ett långsamt fortskridande förfall (Johansson & Strömquist, 1979)

I motsats till denna planerarsyn på äldre områden visade studierna i Kungssten på en hög värdering bland företagen av de äldre, slitna lokalerna i området. Detta avfärdas ofta med att dessa företag enbart är intresserade av lägsta möjliga hyra. Men detta ärinte hela bilden. Företagen i Kungsstens sämsta lokaler visade sig vara ganska unga, expansiva företag som kommit från ännu sämre lokaler, i tex centralt belägna rivningsfastigheter. Småföretagama visade sig också ha förmåga att i ett utbud av olika alternativ välja lokaler så att deras brister har mindre allvarliga konsekvenser för just deras verksamheter. Företag med exempelvis små transportbe— hov kunde finna sig tillrätta i lokaler där förutsättningar för godsmottagning var mindre goda. Yrkesinspektionen delade i de flesta fall företagens bedömning att lokalen i Kungssten representerade en betydelsefull förbättring. (Törnqvist, 1987)

Är det till och med så att just det som uppfattas som fysiska miljöbrister inte bara kan kompenseras av andra faktorer utan tvärtom utgör positiva förutsättningar för företagsutveckling och kreativitet? Kulturgeografen Gunnar Törnqvist sammanfattar sina studier av kreativa miljöer på följande sätt:

"Den kreativa miljön kan beskrivas som kulturellt mångsidig, rik på originell kompetens och präglad av goda kommunikationsmöjligheter både inåt och utåt. För de inre kommunikationerna tycks fysisk närhet ha stor betydelse. De kompetenser som behövs tar tid att bygga upp. För en betydande synergiefekt krävs mångfald och variation. Man kan också göra iakttagelsen att verksamheterna i den kreativa miljön varför sig ofta är småskaliga. De utvidgas inte genom tillväxt utan genom delning. Likformighet, uniformitet och homogenitet bildar ingen bra grogrund för kreativa processer. " Andersson m fl (1984), sid 116.

För kreativ förnyelse både när det gäller materiell och kulturell produktion behövs enligt Gunnar Törnqvist även något som kallas "strukturell instabilitet". Den karak- täriserar en situation där detär svårt att förutsäga förändringar, utvecklingen kan få okända förlopp. Det som från planerings— och kontrollsynpunkt upplevs som en nackdel kan vara en förutsättning för att nya resurser skall frigöras och kombineras till nya mönster.

Det intressanta med dessa kännetecken på kreativa miljöer är att de också skulle kunna ges negativa benämningar: trängsel, bristande enhetlighet och effektivitet, oordning, osäkerhet och konflikter. Som framgått kan Kungssten och många andra äldre områden faktiskt beskrivas i sådana termer.

Denna dubbla bild av den byggda miljön ger stort handlingsutrymme för att förnya även äldre bostadsområden. Fortsatt estetisk kontroll och enhetlighet behöver inte ges högsta prioritet. Frågan är främst hur denna frihet att omvandla och berika den byggda miljön skall realiseras.

Att småföretagare har ett behov av mångfald även i bebyggelsens utseende och status framgår av studier vi gjorde bland företagare i Trollhättan. (Törnqvist & Birgersson, 1995) Några exempel: Ett företag som byggt nytt under högkonjunktu- ren eftersträvade medvetet rätt nivå på byggnadsstandard och kvalitet för att ge kunder och branschkolleger intryck av både soliditet och återhållsamhet. Men när konjunkturen slog om tyckte platschefen trots detta att nybygget framstod som alltför påkostat och luxuöst. Några personer som nyligen startat en reklamfirma tyckte att deras jeansklädsel inte passade in bland konsultföretagen i ett nytt företagscentrum. Chefen för ett litet verkstadsföretag som nyligen flyttat in i en några år gammal byggnad uttryckte det så att lokalerna skulle vara sådana att det både gick att ta emot en kostymklädd storföretagskund med ny SAAB och en overallklädd kollega i en Toyota pickup.

Iakttagelsema att företagens byggnader fungerar som signal och symbol för en viss typ av företag bekräftades genom försök med sortering av fotografier på industrimiljöer (Törnqvist & Corander, 1996). Det visade sig att småföretagare i stor utsträckning såg samma likheter och skillnader bland bilderna som planerarna och sorterade demi liknande grupper. Den karakteristiska skillnaden mellan grupperna var istället att småföretagare i stor utsträckning karakteriserade de avbildade miljöerna i termer av verksamheter. De "såg " i bilderna små snickeriföretag och mekaniska verkstäder, stora industrikoncerner och familjeföretag, etc. Planerarna hade å sin sida fler och mer precisa uttryck för att beskriva den byggda miljöns egenskaper som sådana. De fäste sig vid bebyggelsens ålder, standard och skick.

Resultatet stämmer väl överens med andra miljöpsykologiska studier. Se t ex Canter (1977) och Rapoport (1982). Användare är intresserade av det praktiska och sociala utbytet de kan få av och i en viss miljö. Professionella bedömare gör mer formella värderingar som är en följd både av yrkesträningen och yrkesuppgiften. Det är planerarnas uppgift att bevaka många gruppers intressen och även ta ansvar för miljöns estetiska helhetsverkan. De reagerar både å egna och andras vägnar inför miljöer som ser alltför vanvårdade och förfallna ut.

Iakttagelsen att småföretagare använder och ofta flyttar inom en bred mångfald av lokaler av olika standard och storlek får i och med dessa studier ytterligare en dimension. Attraktiva lokaler för småföretagare innebär något mer än att de skall vara billiga och motsvara deras aktuella behov av utrymme och utrustning. De skall också motsvara deras egna kunders och kollegers uppfattningar om vad som är en lämplig lokal för ett företag av deras storlek, status och verksamhetsinriktning.

Vad som för planerare och andra iakttagare av äldre industribebyggelse i ett statiskt, lokalt perspektiv ter sig som äldre, slitna och mindre ändamålsenliga lokaler framstår för den rörlige småföretagaren som intressanta alternativ till de lokaler han redan har.

Skillnader i uppfattningar och värderingar understryker behovet av att flera olika grupper får möjlighet att medverka i förändringar av den byggda miljön. Studierna bekräftar också bebyggelsens betydelse för att uttrycka och förmedla en kultur, som t ex kan stödja småföretagsamhet och kollektiva verksamheter av olika slag. För att en entreprenörsanda skall utvecklas krävs tydliga exempel och synlig närhet till människor man kan lära av. Bebyggelsen bidrar till att ge identitet och överblick åt en livsform och kultur som man vill främja.

Såväl bebyggelse som livsformer är synnerligen långlivade och ofta svårföränder- liga företeelser. Den lätthet med vilken främst småföretagarna synes läsa av bebyggelsens möjligheter att inrymma nya verksamheter och användningssätt tyder ändå på att även mindre förändringar av den byggda miljöns utseende och användning skulle kunna stödja framväxt av företagsamhet och entreprenörsskap i utsatta bostadsområden. Men forskningen pekar på att dessa förändringar så fall

måste genomföras med aktiv medverkan från dem de berör, boende, småföretagare, anställda.

Fysiska rniljöförbättringar som ett led i en förändringsstrategi

Förändringar av den byggda miljön måste ske parallellt med andra insatser för att resultaten skall bli bestående. Om inte upprustning av bebyggelsen åtföljs av sociala och ekonomiska förbättringar vidtar snart förfallet igen. Socio—ekonomiska förbättringar på en plats som inte följs upp och befästs genom fysiska förändringar riskerar också att bli flyktiga. Detta framgår av studier av bostadsfömyelse, förändringsarbete i stora företag och småföretagsutveckling i äldre industrianlägg- ningar.

På 1980—talet genomfördes flera genomgripande fömyelseprojekt i nedgångna och problemfyllda bostadsområden. Tanken var att snabbt höja områdenas attraktivitet och locka till sig mer resursstarka hushåll. Men enligt Öresjö (1996) kan resultatet av dessa "turn—around—projekt" ifrågasättas såväl från ekonomisk, social som etisk synpunkt. De blev mycket dyra, de sociala problemen avhjälptes knappast utan exporterades till andra områden och ingreppen i människors boende och levnads— förhållanden blev alltför långtgående. En småskaligare förnyelse utifrån de boendes behov ger bättre resultat både på kort och lång sikt (Öresjö, 1993, Modh, 1994). De fysiska förbättringarna behöver genomföras som ett led i andra förändringar. När boende i Holma—området i Malmö började överta delar av fastighetsskötseln var det tex naturligt att snygga upp trapphusen och både underlätta och inspirera den egna trappstädningen (Alfredsson & Cars, 1996).

Till yttermera visso förefaller de fysiska förändringarna kunna ha något av en initierande och sarrrförståndsskapande roll i komplexa förändringsprojekt som måste engagera flera grupper med olika intressen och kunskaper. (Birgersson, 1996, Granath et al, 1995.)

Den långlivade, befintliga miljön bildar för det första en referensram som gör det möjligt att utveckla ett gemensamt språk. När till exempel en ny produktionsprocess och arbetsorganisation skall införas i ett företag är osäkerheten ofta stor om vad förändringen verkligen innebär för effektivitet och arbetsförhållanden (Steen & Ullmark, 1991, Ullmark, 1995). Tänkbara konsekvenser och intressen att bevakai samband med förändringen kan vara svåra att beskriva och uttrycka. Förändringar av byggnader och lokaler är i jämförelse härmed lättfattliga, konkreta och möjliga att kommunicera kring. Detta bidrar till begriplighet och samförstånd.

För det andra gör den byggda miljöns neutrala karaktär det möjligt för olika grupper att läsa in sina egna intressen och förväntningar (Gagliardi, 1990). Inför byggandet av Globen i södra Stockholm blev dess enkla, lättfattliga form den samlande symbolen för flera olika, delvis motstridiga intressen (Sahlin—Andersson,

1990). I sarmna bilder av industrirniljöer såg småföretagarna och planerarna olika saker. Där planerarna såg en gammal, sliten industribyggnad, såg företagaren ett livskraftigt småföretag i en prisbillig, ändamålsenlig miljö (Törnqvist & Corander, 1996). Den byggda miljön blir således en förhållandevis lätthanterlig bärare av alla de olika intressen som måste jämkas samman, samtidigt som den kan stimulera initiativ till förändringar.

Ett exempel på denna process utgör Nääs Företagscenter som etablerades under 1980—talet i det gamla spinneriet i Tollered utanför Göteborg. N ääs—projektet har gett många lärdomar för hur förändring av den byggda miljön samverkar med utveckling av en småföretagarkultur. Öhrström (1988) och Birgersson (1996)

Ombyggnaden av Nääsfabriken skedde steg för steg i samarbete med i flera fall nystartade företag. En grov uthymingsplan säkerställde grundläggande krav på tillgänglighet, brandskydd, funktion och ekonomi. Planen förankrades i en grupp med tjänstemän som följde det löpande ombyggnadsarbetet och vid lämpliga tillfällen tog de formella besluten om bygglov för större avsnitt. Byggnadens möjligheter blev utgångspunkten för förändringarna. Att se hur andra inrättat sina lokaler gav idéer för den egna ombyggnaden. Arbetet med ombyggnaden skapade kontakter mellan företagarna och goda förutsättningar för samarbete och gemensam service i anläggningen.

Projektledaren Bo Öhrström fortsatte tillsammans med arkitekten Torgny Törsäter att tillämpa arbetsmetoderna på en äldre varvsbyggnad på Lundby Strand i Göteborg. Förändringar i små steg gav både låga kostnader och möjlighet att anpassa insatserna efter behov. Konstnärer och konsthantverkare var bland de första att etablera sig i de tomma lokalerna. Deras billiga och kreativa ombyggnader lockade till sig journalister, fotografer och andra mediaföretag. Så småningom kom större konsult— och teknikföretag som kunde kosta på sig mer genomgripande upprustning av lokalerna.

En kreativ dialog för förändring av miljöer och sociala förhållanden

Det finns flera gynnsamma faktorer som stöder ansträngningarna att vända utvecklingen i utsatta bostadsområden och skapa förutsättningar för företagsamhet och sysselsättning. Näringslivet präglas alltmer av småskalighet och mångfald. Arbetslöshet och etnisk mångfald tycks kunna stimulera kulturlivet på ett sätt som skapar en grund för nya verksamheter och försörjningsformer, även ute i bostadsom- rådena. Aleksandra Ålund (1995) har t ex lyft fram Rinkeby som den alternativa kulturens säte i Storstockholm. Vi såg också att kulturarbetare i Göteborgs garrrla varvsbyggnader stimulerade andra småföretagare att söka sig till denna kreativa miljö. Professor Olof Eriksson har framhållit den stora potential för företagsamhet och meningsfullt arbete som den ekologiska anpassningen av vårt samhälle innebär,

en potential som till stor del kan förverkligas lokalt, i bostads— och arbetsområden som byggs om för en kretsloppsanpassad teknisk försörjning (Planera Bygga Bo

199521).

Att förverkliga dessa möjligheter till produktivt arbete ute i bostadsområdena kräver dock en förståelse för såväl småföretagsamhetens dynamik och den byggda miljöns roll, som för de förändringsprocesser inom flera sektorer som är nödvändi- ga. I projektet "Det företagsamma Rinkeby" användes flera metoder för minska arbetslöshet och antalet sjukskrivningar. I satsningen ingick hyresrabatter på lokaler för småföretag, tillgång till bankkontakter och starta—eget—rådgivning, beredskap— sprojekt och utbildning, men också nya former för samarbete mellan arbetsförmed- ling och försäkringskassa (Öresjö, 1996).

Det är en kunskapsbildande dialog mellan berörda parter, boende, företagare, kulturarbetare, fastighetsägare, planerare m fl, snarare än förenklade bilder av framtida tillstånd som bör vägleda arbetet. I en sådan dialog kan det behövas begrepp, som utan att styra, söker knyta samman såväl relevanta empiriska erfaren— heter som de aktuella, lokala intressen som måste komma till tals och forma handlingsprogrammet i varje enskilt område.

Våra slutsatser och rekommendationer skulle vi vilja sammanfatta under följande

begrepp:

Mångfald

Tillgång på en mångfald av lokaler med olika standard, storlek och pris verkar vara en faktor som är viktig för småföretags rörlighet och positiva utveckling. Utbudet av lämpliga småföretagslokaler behöver breddas både i bostadsområdena som sådana och i angränsande servicecentra och industriområden.

Mångfalden främjas av bebyggelseförändringar i små steg och medverkan från alla som berörs. Det behövs en lyhördhet för vilka lokala initiativ som redan uppstått och en samverkan mellan fastighetsförvaltning, byggtillsyn, stadsplanering och sociala förvaltningar.

Låt aktiva ungdomar få tillgång till lokaler för mekande, musik och drama. Frigör utrymmen där blivande företagare kan börja med låga kostnader. Använd tillfälliga lokaler och bygglov. Avsätt "koloniområden " för företagsamhet likväl som för trädgårdsodling. Släpp in nya ägare och förvaltare av mark och byggnader i områdena. Låt intresserade entreprenörer överta byggnader och lokaler och upplåta dem under villkor som innebär både ansvar och vinstrnöjligheter. Lås inte in de nya företagarna i ett visst område genom alltför snäva, lokala särbestämmelser och villkor. Låt istället företagsomsättning och flyttningar till industriområden och stadscentra utgöra reklam för bostadsområdenas startrniljöer i allt vidare cirklar.

Den etniska mångfald som kännetecknar många storstadsområden kan bli en utvecklingsfaktor. Eva Öresjö (1996) refererari sin studie av segregation i boendet iakttagelsen att trots ekonomiska möjligheter att välja andra boendeformer stannar invandrare i större utsträckning än svenskar kvar i sitt ursprungliga boende med hyresrätt, antagligen för att bevara närheten till landsmän och sin kulturella identitet. Det skapar i sin tur en socio—ekonomisk mångfald i boendemiljön som kan vara gynnsam för företagsamhet och ekonomisk utveckling. Framgångsrika utbildade och företagsamma invandrare blir förebilder och stöd för ungdomar och andra blivande entreprenörer i samma område.

Identitet och överblick

Den fysiska och sociala mångfalden måste förenas med identitet och överblick för att inte bli kaotisk. Småföretagare behöver närhet till likasinnade. Bebyggelse och företagsamhet av viss omfattning och utseende runtomkring bekräftar att man är på rätt plats. Även om man sällan samarbetar eller frågar grannen till råds är det en trygghet att känna igen ansikten och firmabilar. Större och väletablerade företag i närheten visar den nye företagaren att det finns utvecklingsmöjligheter i den här miljön.

Identiteten och överblicken formas av många olika faktorer fysiska och sociala —, bebyggelsens karaktär, välkända, långlivade företag, namn och händelser förknippade med platsen, tydliga gränser och kommunikationsmöjligheter till andra områden och grupper. Allt detta är svårt att åstadkomma på kort tid. Det bästa sättet är kanske att söka urskilja var embryon redan finns —- en karaktäristisk byggnad, ett frekventerat gatustråk, en välkänd grupp kulturarbetare som träffas någonstans, ett par företag som har funnits en längre tid på en plats, en sammanhållen, stabil etnisk miljö. Dessa samlingspunkter kan så stödjas och förtydligas med förbättringar av den byggda miljön.

Förändringar av den byggda miljön kan bland annat användas för att skapa en bättre rumslig identitet och överblick. Det verkar t ex som slutna gårdar i bostads— områden gör det lättare för boende att samlas kring gemensam skötsel och användning av den yttre miljön än områden med öppnare, mer odefinierade ytor mellan husen (Modh, 1994). I studier av arbetsområden fann vi rumsliga skillnader mellan attraktiva och mindre områden, fast de var snarare av motsatt slag (Törnqvist &Ye, 1995). Företagen föredrog områden som inte var helt slutna, där de lätt kunde synas och bli uppsökta, men där det också fanns vissa avgränsningar mellan finare och enklare bebyggelse. Fysisk form har således betydelse för att skapa identitet och överblick.

Attraktivitet

Såväl boende som småföretagare vill vistas i attraktiva miljöer, men de har ofta helt olika uppfattning om vad som är attraktivt. För många småföretagare är följande faktorer viktiga: lätt att ta sig fram med bil, prisvärda lokaler som passar det egna företaget, service i området och från fastighetsförvaltaren, närhet till andra, fram- gångsrika företag, positiv utveckling av området, goda framtidsutsikter. Men även om de boende kan uppskatta småföretag i närheten vill de ogärna ha ökad biltrafik intill huset eller daglig doft av pizza i lägenheten. Den estetiska standarden på lokaler som vissa småföretagare tycker är helt acceptabla tillfredsställer ofta få andra. Också bland småföretagare själva finns stora skillnader i uppfattning. De kan ha en mycket nyanserad uppfattning vilken miljö som passar det egna företaget och den får varken var för påkostad eller för torftig. Och närmaste grannens lokal bör inte avvika och verksamheten inte störa alltför mycket.

Begreppet "frizon " bör med tanke på sådana konflikter inte tolkas som full frihet från normer och bestämmelser om hur byggnader och verksamheter skall se ut. Det måste finnas regler om hur olika intressen skall tillgodoses, men de kan växa fram genom en lokalt förankrad förändringsprocess, där flera berörda intressen och grupper får samverka, snarare än genom generella, centralt beslutade bestämmelser. I en sådan process kan, som vi har antytt ovan, små förbättringar och tillskott i den byggda miljön ha en nyckelroll för att både skapa samförstånd och stimulera till mer långtgående förändringar, kanske utvecklandet av en kultur som stöder företagsam— het, samarbete och självstyre. Att lära sig se saker tillsammans ger förutsättningar för att göra saker tillsammans och att leva tillsammans.

Referenser

Alfredsson, B, Cars, G, 1996, De boende som medarbetare, Självförvaltning i Holma, Rapport nr 61 från SABO Utveckling, Stockholm. Andersson, Ä, Törnqvist, G., Snickars, F., Öberg, S., 1984, Regional mångfald till rikets gagn, Publica, Stockholm. Birgersson, L, m fl 1988, Historien om Nääs Företagscenter, En nedlagd fabrik återanvänd, R63: 1988, Byggforskningsrådet. Birgersson, L, 1996, Att bygga mening och rum om processer för utveckling av verksamhetsmiljöer, (Diss) Industriplanering, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg. Bruno, A.V. and Tyebjee, T.T. 1982, "The Environment for Entrepreneurship ", in: C.A. Kent, D.L. Sexton and K.H.Vesper (Eds) Encyclopedia of Entrepreneurship. (Prentice Hall, Englewood Cliffs). Canter, D. 1977, The Psychology of Place, Architectural Press.

Davidsson, P., 1993, Kultur och entreprenörskap, Orsaker till regional variation i nyföretagande, Nutek B 1993:3, Stockholm. Davidsson, P., Lindmark, L., & Olofsson, C., 1994, Dynamiken i svenskt näringsliv, Studentlitteratur, Lund. Gagliardi, P., 1991, "Artifacts as Pathways and Remains of Organizational Life", in Gagliardi, (ed) Symbols and Artifacts: Views of the Corporate Landscape, de Gruyter, Berlin/New York. Giertz, E., & Reitberger, G., 1995, Här finns de riktiga jobben! Svenska arbetsstäl- len i ny belysning, Samarbetskommittén mellan SAF och Ledarna, Sveriges Arbetsgivarförening, Stockholm. Granath, J. A., Lindahl, G., Adler, N., 1995, "Organizational Learning Supported by Design of Space, Technical Systems and Work Organization", in Flexible Automation and Intelligent Manufacturing, R. Schraft, M. Ahmad, W. G. Sullivan & H. F. Jacobi, (eds) Begell House Inc, New York. Gustafsson, B.—Ä., 1986, "Kultur för entreprenörskap", i B. Johannisson & O. Spilling, (red) Lokal nceringsutvikling, entreprenörskap og nettverksstrategier i noen norske og svenska kommuner, Universitetsforlaget, Oslo. Johannisson, B. & Bång, H. 1992, Nyföretagande och regioner, ERU, Arbetsmar- knadsdepartementet DS 1992z79. Johansson, B., Strömquist, U., 1979, Arbetsområden med industri isvenska tätorter; utvecklingsförlopp och samhällsplanering, R24: 1979, Byggforskningsrådet, Stockholm. Mattson, B., 1981, Väck sovstaden! Att komplettera ett bostadsområde med arbetsplatser, T6:1981, Byggforskningsrådet, Stockholm. Mattson, B., rn fl, 1983, Jovisst behövs arbetsplatser, men Rapport om försök att etablera arbetsplatser i Gårdsten, T4: 1983, Byggforskningsrådet, Stockholm. Modh, B., 1994, Lokalt engagemang och bebyggelseförändringar i Eriksbo, Ett miljonprogramsområde i Göteborg, Arkitektur, Bostadsplanering, Chalmers tekniska högskola, (Stencil). Planera Bygga Bo, 1995 : l, Boverket, Karlskrona, sid 12—13. Planera Bygga Bo, 199512, Boverket, Karlskrona, sid 23. Rapoport, A. 1982, The Meaning of the Built Environment, A Nonverbal Communi- cation Approach, SAGE Publications, Beverly Hills/London/New Delhi. Sahlin—Andersson, K., 1990, F orskningsparker och företagsrelationer, etableringen av Novum forskningspark i organisationsteoretisk betydelse, Stockholms Läns Landsting. Sandahl, G., 1980, Småföretagare väljer lägeför sina verksamheter, En enkätunder— sökning bland företagare i Göteborg, Rl7: 1980, Byggforskningsrådet, Stockholm. Strömgren, C. 1995, Hantering av osäkerhet och risk vid fastighetsekonomiska beslut en studie av beslutsfattare i fastighetsförvaltande företag, Report 43,

Byggnadsekonomi och byggnadsorganisation, Chalmers Tekniska Högskola, Göteborg. Steen, J, & Ullmark, P, 1991, "Att planera för goda arbetsförhållanden", i C. Berggren m fl, 1991, 90—talets industriarbete, Carlsson Bokförlag, Stockholm. Törnqvist, A., 198la, Företag och arbetslokaler i Gröndal, Stockholms Mark— och lokaliseringsbolag, Stockholm (Stencil). Törnqvist, A., l981b, Industri i äldre byggnader, Elva goda exempel, T9:l981, Byggforskningsrådet, Stockholm. Törnqvist, A. 1987, Småföretag och deras lokaler exemplet Kungssten, IACTH l987z3, Industriplanering, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.

Törnqvist, A, 1995, "Planning for Small Firm Mobility Studies of Transfers between Urban Industral Districts", Paper presented at the 35th European Congress of the Regional Science Association, Odense, Denmark, 22—25 August 1995/Papers from IACTH 1995:3, Industriplanering, Chalmers tekniska högskola, Göteborg. Törnqvist, A., Birgersson, L., 1995, Arbetsplatser i kommunal planering, Planering av en struktur av verksamhetsmiljöer för mindre företag, Rapporter från IACTH 199521, Arkitektur—Industriplanering, Chalmers tekniska högskola, Göteborg. Törnqvist, A., Corander, J. 1996, "Buildings for Small Firms Supporting a Culture of Entrepreneurship", Proceedings of the 4lst ICSB World Conference, Creating New Frontiers the Role of Small Businesses, Stockholm 17—19 June 1996. Törnqvist, A. & Ye M. 1995, Why Small F irms Move to New Locations A Spatial Analysis of Three Industrial Estates in a Swedish Town, Papers from IACTH 1995:5, Industriplanering, Chalmers tekniska högskola, Göteborg.

Ullmark, P, 1995, Förändringsarbete inom DUP, Erfarenheter från system— och organisationsutveckling inom N U TEK—programmet Driftutvecklingsssystem inom Processindustrin, Arbetsrapport september 1995, DUP—NUTEK, Stockholm. Ålund, A., 1995, "Ungdomar, gränser och nya rörelser", i Rasismens varp och trasor, En antologi om främlingsfientlighet och rasism, Statens Invandrarverk. Öhrström, B., 1987. LundbyStrand Nya verksamheter i Lundbyvassområdet. Förutsättningar för förnyelse. Göteborg: Industriförnyelse AB. Öhrström, B., 1988, "Nääs Företagscenter — tankar och händelser under uppbyg- gnadsskedet", i Birgersson m fl, Historien om Nääs Företagscenter, R63:]988, Byggforskningsrådet, Stockholm. Öresjö, E., 1993, Att förnya bostadsförnyelsen, R10zl993, Byggforskningsrådet, Stockholm. Öresjö, E., 1996, Att vända utvecklingen, Kommenterad genomgång av aktuell forskning om segregation i boendet, Rapport nr 57 från SABO Utveckling, Stockholm.

fir

_. alla rfr

"PHJ

ul

ml! ', -u

! .. ... lx: "Tlf kli-;S”- .' '|'. . , =- " 'Iml' . ' " ' l- .- I 7, _ ' ." [ll . .. .l lmu &

F. _5' ..1 .. -

., m. ». -

Wet-ran

"r..:u'r' ,!'...”-

Lokala erfarenheter och jämförelser

311 -

_l. .ru-1 :: _ _|. A m l ! .£A_

&

";

.b.- i I _ 'i'.—. U ' fi.! . 1" _: - 11 'I I

Vad kan glesbygden lära storstan?

Agneta Nilsson, utredare

Kvinnliga nätverk är ett sätt att frigöra kraft, kreativitet och stärka gemenskap. Det har varit en viktig väg i Jämtlands län för att hitta nya utvecklingsmöjligheter för kvinnor och kan säkert vara ett arbetssätt även i storstaden.

I dag höjs röster om egenmakt, att människor måste "ta liv och arbete i egna händer", men detta ställer inte bara krav på människorna på gräsrotsnivå, det ställer också stora krav på tjänstemän, fackliga företrädare och politiker i beslutande positioner.

När jag funderat på denna artikel och dess terna vad har glesbygden att lära storstaden? kommer jag ständigt tillbaka till några grundpelare i allt förändrings— arbete att ha tillit och tilltro till människors inneboende resurser och att arbeta med en pedagogik som möjliggör mänsklig växt. Det innebär att växa inåt och utåt och kan leda till att jag tar "liv och arbete i egna händer".

En del av denna växt är att som kvinna komma samman med andra kvinnor i ett nätverk. I den här artikeln vill jag väcka frågan, om inte de metoder som frigjort så mycket dold kvinnokraft i glesbygd, även kan användas i storstad i Rågsved, Tensta, Vårby Gård. Jag kommer att lyfta fram processen i ett nätverk, den betydelsefulla rollen som inspiratör och rådgivare, ge exempel på bra utbildning samt i slutet utpeka en av nycklarna till framgång — dialektiken mellan arbete nerifrån och upp och uppifrån och ner.

Jag kommer att ha fokus på kvinnorna, eftersom det är kvinnorna som speciellt varit tongivande i glesbygdens utvecklingsarbete. Erfarenheter hämtar jag främst från arbetet med en bok jag skrivit, som bär titeln "Att ta liv och arbete i egna händer" (1995). I den beskriver jag hur man inom Jämtlands län arbetat med regional utveckling med inriktning på kvinnor. Den bygger på ett fyrtiotal intervjuer och enkäter till nätverk och lyfter fram förändringsprocessen. I ett arbete jag sedan gjorde i Rinkeby, på uppdrag av Stockholms läns landsting, med syftet att få kunskap om "det som myllrar nerifrån, om föreningars engagemang och initiativ inom området kvinnors hälsa ", slog det mig att Rinkebys kvinnor inte kunde få det stöd och den service som kvinnorna i Jämtlands län erbjuds. I två andra uppdrag i storstadsområdet, dels kring "resurssystemet" för sex- och sarrrlevnadsupplysningen, dels kring öppna förskolans verksamhet, förstärktes mina intryck att man behöver stödja kvinnorna och skapa mötesplatser över kulturgränser.

De öppna förskolorna jag skildrat ger den plattform många invandrarkvinnor behöver för att bryta isolering och "komma in " i det svenska samhället. Här lär de

sig tala svenska och får möjlighet att diskutera alltifrån barnens skolgång till det svenska pensionssystemet. Samtidigt som de också kan tala om känslomässiga svårigheter, flyktingskapet, förhållandet till barnen, till familjen. Det är denna kom— bination av samtalsämnen, vilka även kvinnorna talar om i de kvinnliga nätverken att växa utåt mot samhället men samtidigt få gemenskap och "ha kul" — som kan bära frukt.

Från depressiv arbetslöshetskultur — till mental högkonjunktur

"Vi har egentligen alltid haft lågkonjunktur här uppe, men just nu känns det som vi är uppe i en högkonjunktur”. Så säger Ulla Persson, som i hela sitt liv bott i Härjedalen, och där hon i byn Överhogdal tillsammans med andra kvinnor vänt en depressiv arbetslöshetskultur, till en mental högkonjunktur. Och inte bara mental nu har hon tillsammans med byn ett flenniljonprojekt på gång, bl a med medel från EU. Något hon aldrig hade kunnat drömma om för fem år sedan.

Då, när hon kom hem från sitt första nätverksmöte och de hade beslutat att göra en mässa i lilla Överhogdal, kändes det hissnande, darrigt och hon låg sömnlös flera nätter. Männen sa då "det går aldrig " men människorna strömmade till och det har aldrig varit så mycket folk i Överhogdal någonsin. Männen, de blev kvinnornas verkliga supportrar. Och så gick det vidare och vidare. Ulla fick eldsjälslön och började på halvtid driva utvecklingsfrågor. Hon inredde ett rum på bygdegården, som innan stått lite öde. Här är nu data och fax. Här e-mailas friskt mellan nätverken. Nu är ett av husen i projektet "Forntida by" byggda och snart blir det fler, med Ulla som projektledare. Men vägen har varit både lång och snårig och utan sitt kvinnliga nätverk och med stöttning av Kvinnum hade det säkerligen inte varit möjligt.

Och så har vi Lena Håkansson i Svenstavik, Bergs kommun, inflyttad från storstad tillsammans med sin man, som är född där. Här började hon som ideell "utvecklare " i slutet av 80—talet. På ett stort möte för ett par år sedan berömde landshövding Sven Heurgren Jämtlands län för sina eldsjälar då höjde Lena sin röst och sa: Men hur ska vi eldsjälar överleva? Ge oss eldsjälslön! Då blev det så. Kvinnum, som då hade startat som regionalt utvecklingsprojekt från Länsstyrelsen, gick in med särskilda regionala utvecklingsmedel.

Att satsa på dessa personer, med alldeles unika talanger är att få ut mycket för pengarna. Ett råd till alla i storstaden!!

Lena har fungerat som lokal rådgivare i Bergs kommun, där hon stödjer de nätverk som finns etablerade runt om. Hon har en särskild förmåga att leta upp pengar och med entusiasm stödja kvinnorna. I höstas fick de drygt tre miljoner i EU-medel. Hon har nu tillsammans med ett par andra kvinnor bildat kooperativet Agendum, där man bl a erbjuder hjälp med EU-ansökningar men också driver egna

utvecklingsprojekt och gör utbildning tillsammans med internationella sam— verkspartner i IT-frågor.

Enligt kommunalrådet Olle Nord © i Bergs kommun finns det inga i Härjedalen, som kan så mycket om EU—medel som dessa kvinnor. Det är med ett speciellt eftertryck han säger "det är kvinnorna som går i bräschen för utvecklingen i kommunen ".

Jag skulle kunna fortsätta att rada upp kvinna efter kvinna. Men situationen har inte alltid varit så för kvinnorna. När jag ibland får höra att ”ja, Jämtland, där har de ju sin byalagsrörelse”, så är detta bara en halv sanning. Visst har det alltid funnits eldsjälar i norra Sverige, liksom på Gotland, men ofta har de varit ensamvargar och inte organiserade kollektivt, i nätverk. Kvinnor har också haft det svårt att göra sin röst hörd i byalagen. Först när de samlade ihop sig i sina egna nätverk, kunde de med en annan tyngd delta i diskussionerna på byalagsmötena. Det är erfarenheter, som Eivor Comén har, processrådgivare i Resurscentrum Kvinnum, Ås. Eivor är född i Jämtland men tillhörde de 25 000 personer som flyttade till bl a Stockholm. 1978 kom hon så tillbaka och har sedan dess varit drivande i arbetet med landsbygdsutveckling.

”Männen dominerade i styrelserna för byalagen och jag såg hur vi kvinnor hade svårt att föra fram vad vi tyckte. Vi hade egentligen en massa önskemål som aldrig kom upp på bordet, för vi var heller inte samsnackade som männen. De hade ju sina jakt- och fiskelag, där de pratade. Nu när vi kvinnor samlats i nätverk har vi blivit mycket starkare även i byalagen.

När Eivor i slutet av 80-talet började arbeta i kampanjen "Hela Sverige skall leva " möttes hon ofta av en uppgiven stämning.

"När jag kom ut i byarna klappade männen mig ofta på huvudet och sa att 'du skall inte tro att det går att göra någonting. Det är i Stockholm de sitter och bestämmer. ' Men då sa jag att 'jag tror att vi ändå måste ta den här chansen. Nu vill man satsa på den här kampanjen Hela Sverige skall leva, då måste vi också visa att vi vill någonting '. Och det var då jag tyckte mig se något glimma till i kvinnornas ögon.

Enligt dåvarande landshövdingen Sven Heurgren var stämningen mycket depressiv i början på 80-talet, en stämning som enligt honom har vänt:

”När jag kom hit 1984 var det verkligen dystert. Den lågkonjunktur som var då var inte som den som är nu. Man jämrade sig, det var svårt allting och mycket uppgivenhet. Det är inte alls så i dag, även om det finns olyckliga människor. Själva grundstämningen är klart bättre. Man tror på en framtid och man tror på länet och på en utveckling.

Att vända en depressiv stämning till en positiv är en av "lärdomarna " man kan dra av glesbygdsarbetet.

När man nu i Rinkeby talar om "arbetslinjen " att alla som uppbär bidrag skall ha "samhällstjänst" ligger en tanke bakom att det bästa för en invandrare att integreras i det svenska samhället är att komma in i arbetslivet, bl a via skräddar- sydda praktikplatser. Det ger kontakter med svenskar, det ger kunskap och leder till kompetensutveckling.

Att ta liv och arbete i egna händer kräver dock att en grundstärnning förändras och att människorna själva mobiliseras. Den "mentala " högkonjunkturen kan aldrig komma enbart från kommunledning, arbetsförmedling eller socialförvaltning. Den måste komma från människorna själva. Gräset gror alltid underifrånll

Resurscentrum Kvinnum

1991 1994 drev Länsstyrelsen i Östersund projektet Kvinnum. Efter projektåren har det blivit en egen stiftelse, Resurscentrum Kvinnum. Det övergripande målet har varit att stärka kvinnors ställning och skapa bättre utvecklingsmöjligheter för kvinnor i Jämtlands län.

Två områden har prioriterats: arbete och utbildning. Projektet byggde dels på samarbete mellan myndigheter där kvinnors intressen och perspektiv lyfts fram. Dels på lokala initiativ från kvinnor själva, främst via alla de nätverk som bildats i länet. Teckningen nedan visar på Resurscentrums organisation, där "hjärtat" i arbetet är alla kvinnliga nätverk (70 st) i länet men också den referensgrupp, där 2/3 är nätverkare, resten komrnunrepresentanter och personer anställda inom Resurs— centrum Kvinnum. Det är i referensgruppen kvinnorna hämtar kraft och får idéer.

En sådan referensgrupp är ett sätt att fånga upp kvinnorna bland gräsrötterna. Här föds idéer, som man annars inte skulle ha kunnat tänka ut vid ett vanligt tjänstebord.

%- I? % NÄTVERK * & med kvinnorrunt $ % omiJämtland $ % a _» as i! i! % F. RÅDGIVARE * ELDSJÄLAR vissa kommuner Sstbetald av & länsstyrelsen

MYNDIGHETER o ORGANISATIONER

Några röster:

"Fantastiskt att få möta så många aktiva, duktiga och inspirerande kvinnor från hela länet i alla åldrar. Det känns som en frisk fläkt att träjfa dem; ingenting är omöjligt och det är aldrig för sent att prova något nytt. "

*** "Många gånger när jag åkt till referensgruppsmötena har jag känt mig lite utschasad, uttömd. Men när jag åker därifrån har jag en sådan energi, att jag direkt hoppar. Det har funnits tillfällen då jag inte har kunnat åka hem direkt till familjen, för jag har haft så mycket som "poppat upp " i huvudet på mig och som jag måste ta tag i direkt. "

*** "Att känna lusten och glädjen att tillsammans med andra kvinnor få arbeta för gemensamma mål. Att se och bidra till alla dessa processer som sätts igång nätverk, alla resultat, små och stora, att känna att allt är möjligt —kvinnokraften. "

"Om man bara ger kvinnor stöttning, så kan de gå hur långt som helst", det säger man inom Resurscentrum. Och så är det med alla kvinnor, över hela världen. Att satsa på kvinnorna är också att satsa på barnen. Och på samhällets överlevnad. Detta

är en internationell erfarenhet. Spädbarnsdödlighet har t ex följt utbildningsnivån hos kvinnorna i fattiga länder och historiskt sett även i Sverige.

Varför nätverk?

När jag själv började resa runt till de olika nätverken anade jag aldrig att dessa skulle ha en sådan stor betydelse för den regionala utvecklingen som de faktiskt haft. Jag insåg snart att de idéer, som där förs fram, aldrig skulle kunnat skapats vid skrivbord på kommunalkontoret. Idéerna kommer från jorden, från människorna själva. Det är därför kraften är så stark och engagemanget så stort.

Man kan kanske tro, att det är människor som redan är så resursstarka, som redan har så mycket idéer. Jo, sådana finns också, men flertalet av de eldsjälar som nu finns och som finns mitt i ett nätverk, de har "arbetat sig upp ", de har sedermera blivit eldsjälar. De har långsamt växt, bit för bit, steg för steg. De har upptäckt kraft och energi som de tidigare inte trodde att de hade.

De har stött på motstånd - ja, mycket motstånd många gånger men de ha rest sig, gått vidare och inte gett upp. Något som också Ronny Svensson i Bergslagen tar upp som en av de mest betydelsefulla egenskaperna - att ha tålamod och uthållighet i en sådan här process.

Hur uppstår ett nätverk?

Många har undrat över hur alla dessa kvinnliga nätverk i Jämtland har kommit till. De första tillkom 1989 och sedan har de flesta bildats från 1992 och framåt. Under det senaste året har flera yrkesnätverk etablerats. Det senaste är "Primärvrålet", som bildades efter sjuksköterskestrejken. Namnen på nätverken är fantasifulla: Det är Nornorna, Hjämtrusten i Berg, Kvimbör, Indalsälvoma, Jänter Gör, Vävsmygen, Ömse skinn, Jäntkraft, Hothagstårsan, Kvinnokraft i Kälom, Nederhögens Olivior m fl.

Att söka upp kvinnorna

Nätverksarbetet är en process, en smidig pendelrörelse mellan initiativ nerifrån och

svar/stimulans uppifrån. Ett tydligt exempel är rådgivaren Gun Myhr Andersson, som arbetat ett par år i Härjedalen som lokal rådgivare och innan dess var lärare. Gun brukar säga, att det

är kvinnorna som skall göra jobbet, men att stötta dem att formulera sina behov har varit en viktig uppgift som rådgivare.

Gun Myhr-Andersson har ibland blivit kritiserad av "kommungubbarna " för att hon skapar behov hos kvinnorna.

"Det finns en balans mellan att kvinnor å ena sidan uttrycker sina egna behov och å andra sidan att man i samtal plockar fram deras behov. Kvinnor kan ibland ha svårt att ge uttryck för sina behov, medan män lättare kan begära vad de vill ha i en by. På så sätt har heller inte kvinnors behov blivit riktigt tillgodosedda. Mycket beroende på kvinnorna själva, att de helt enkelt inte med kraft har striditför dem.

Gun har ofta sett att under den på ytan uttalade fömöjsamheten finns det en rad olika behov, som kommer fram bara det ges tillåtelse och utrymme.

”När jag kommer till en grupp kvinnor börjar jag fråga hur de har det i byn. Jo, de har det bra och de är nöjda. Då har jag märkt att många inte ens har tänkt på att de skulle kunna ställa krav utifrån sina egna behov. Vävstuga och bakstuga för tunnbröd är typexempel. Det är av snällhet man upplever sig få pengar till en sådan sak, medan det är av byns intresse att lägga pengarna i en jaktskyttebana. "

Ett nätverk kan också börja genom att någon sätter upp en lapp vid affären eller annonserar i lokalbladet. De träffas och kanske beslutar de att till nästa möte bjuda in någon inspiratör, t ex Eivor Comén från Resurscentrum Kvinnum. Eivor vill framför allt framhålla "enkelheten" i nätverksarbetet, att inte göra det så märk— värdigt. "Vi sitter alla och funderar kring saker vid köksbordet, men vi kommer aldrig till skott själva. Och det är när vi träjfas som allt kan börja hända ", säger hon. "Då kommer det fram, det ena efter det andra. Till slut har vi en lång lista på allt. "

Det här kom fram under ett möte i byn Hoting: — satsa på privat företagande: Skomakeri, kemtvätt, second hand, ekokläder, möbelrenovering, guldsmed hemslöjd, örter/kryddor

- café i samband med Inlandsbanan

— starta öppen förskola, för att få en mötesplats för mammor med barn — ha badhuset öppet på sommaren ordna enkla utflykter med guidning

starta ett jourdagis — att ordna sopor och kompostering i kommunen

Att ha tydliga mål

Det är viktigt att vara tydlig i nätverket, att man har ett bestämt mål. Man måste veta vad man skall arbeta med. Man mår ju bra av att träffas, men när det inte händer något speciellt, går gruppen ofta upp i rök, menar Eivor. Hos Länsstyrelsen och sedermera Resurscentrum har nätverken kunna söka nätverkspengar på 15 000 kronor, som en extra stimulans. Bl a har dessa möjliggjort att kvinnorna kunnat besöka andra nätverk, vara med vid någon mässa etc.

Här följer ett axplock av målsättningar för nätverken:

få-igång byn, att med gemensamma ansträngningar hitta byns möjligheter —- göra ett bra samhälle för ungdomar att leva i, erbjuda en rik fritid ge kvinnors röst större tyngd. Kvinnor har varit uppsplittrade i föreningar eller också var och en sin lyckas smed.

stimulera kvinnor att utveckla idéer och tankar få en fungerande barnomsorg —— starta en öppen förskola — öppna ett äldreomsorgskooperativ lansera en gemensam produkt verka för kvinnlig företagsamhet stärka kvinnornas självkänsla skapa mötesplatser — ha det trevligt tillsammans

En undersökning om nätverk i hela landet har gjorts på initiativ från Glesbygds- verket. Av de som svarade, 111 nätverk (33% bortfall), har 68% som främsta syfte att arbeta med kvinnofrågor (kvinnors företagande, kompetens, självförtroende); 20% arbetari första hand med bygdeutveckling generellt; 22% är inriktade på någon sakfråga, tex hantverk, vård och omsorg, utbildningar.

Att vara inspiratör

Jag vill speciellt stanna vid konsten att vara inspiratör, ja lite av agitator, som i den gamla folkrörelsens dagar. Jag tror nämligen att man har alldeles för få kvinnliga inspiratörer, när man nu skall arbeta med regional utveckling i storstaden. Det gäller att stadsdelsförvaltningen eller kommunen hittar de rätta personerna i bostads- området, som i sin tur kan entusiasmera andra.

Nutek kom i sin utredning om kvinnligt företagande fram till att det fanns ett stort behov av kvinnliga rådgivare för att utveckla kvinnors företagande. Sådana har nu anställts och i Jämtland finns det en kvinna i varje kommun. Resurscentrum Kvinnum ser dock bredare på rådgivarens roll, utifrån de två lokala rådgivare (Gun Myhr Andersson och Lena Håkansson) man haft under ett par år.

Rådgivaren behöver inte bara vara ekonomiskt kunnig utan minst lika viktigt, om inte viktigare, är att vara en god inspiratör. Många kvinnor blir produktiva först när de kommer i kontakt med ett nätverk. Därför är vägen dit minst lika viktigt för att få igång en utvecklingsprocess. Det innebär att få kvinnor att tro på sig själva. Att de vågar lite mera. Två roller behövs : dels att vara positiv och entusiasmera så att kvinnors kreativitet kommer loss. Dels att vara realistisk och inte "lura " kvinnorna in i företagande, eftersom villkoren ofta är tuffa. Först behöver man känna kraften inom sig och börjar utveckla idéer och tankar. Sedan behöver man pröva sitt företagande i kronor och ören.

Eivor Comén beskriver ett möte hon hade med ett tjugotal kvinnor i byn Nederhögen:

”Mötet blev väldigt informellt och roligt. Vi pratade, drack kaffe, kom med massor av idéer om utveckling. Jag brukar be dem berätta: "Vad har ni ?" Jag vet att det finns massor av resurser här. Då kommer det fram. Den ene efter den andre berättar. Någon har en dotter som är arkeolog, någon håller på med... så inventerar vi, går igenom och de får berätta. Sedan kan jag peka på vissa saker, så att de kan se kopplingar. Här har ni en kaka som ni kan jobba med, och här, och här...

Många gånger har de aldrig tänkt på det sättet. Det har jag lärt mig. De får själva säga vad de har för tankar och drömmar, och då kan det bli alldeles fantastiskt. "

Margareta Österberg, aktiv i nätverket Jäntkraft i Järpen, försöker sätta fingret på vad som är viktigt för en grupps kreativitet skall komma loss.

"När Eivor kommit till vårt nätverk, kommer hon inte och talar om att 'så här och så här gör du ', utan han kommer och nästan tramsar till det, bara för att säga att 'här är jag och jag kan också vara lite larvig'. På något sätt blir hon då ofarlig. Kan man tillåta sig det, är trygg nog, är det så att när det sedan gäller, då är strukturen genast där.

I det där flamset vågar folk säga vad de tycker. De vågar skratta, och i skrattet kommer kanske någon "fjompig " idé, som någon annan tar tag i. Och så kan en spännande ide” kanske växa vidare. Ur kaos föds ordning. Det är mycket intressant!

När jag ber Eivor sammanfatta rollen som en bra lokal rådgivare och inspiratör, säger hon följande:

En rådgivare är en person som ser möjligheter, är optimist har arbetslivserfarenhet från många områden

— är intresserad av människor får människor att känna sig betydelsefulla och att de har kunskaper som är nödvändiga i ett utvecklingsarbete

har lokal förankring; är landsbygdsbo och vet därmed glesbygdens villkor — har god kunskap om myndighets-, kommunal- och politikervärlden, vet deras kompetens som "möjliggörare" eller "stoppare" av goda idéer vet att åldern är ingen nackdel

har ett brett kontaktnät

är fysiskt/psykiskt stark, behov av lite sömn (i glesbygd är det långa bilturer mellan byarna).

Behöver Jämtlands kvinnor kvinnliga inspiratörer så behöver säkert även stor- stadsområdena detta. I den arbetsgrupp man haft för att ta fram "Förslag till näringslivsprogram för Rinkeby" finns det t ex ingen kvinna med. I det företagshus för stöd till egna företagare, som man byggt upp, med delfinansiering via EU-medel, finns heller ingen kvinnlig rådgivare anställd.

Ett sätt att möta kvinnors behov vore att hitta en positiv, stark, lokal kvinnlig kraft. Att hitta de egna talesmännen är ett grannlaga arbete, men mycket viktigt. Det finns ingen motsättning till männen med en specialdestinerad resurs för kvinnorna. Även män kan självklart stödja kvinnor, men kvinnors behov kring t ex företagande, ser ofta annorlunda ut än männens, visar studier. (På samma sätt skulle det i miljonprogramornrådena finnas goda inspiratörer bland männen för att ge stöd till att bygga nära och varma relationer till sina barn. Alltför ofta försvinner fäderna ut i periferin och pojkar och flickor växer upp i en kvinnovärld.)

Vad har nätverksarbetet betytt?

Några röster:

"Nätverket har skapat kraften och lite jäklar anamma. Man harju upptäckt att man vet en hel del och att andra inte alltid vet mycket mera... Vi behöver varann, ensam står man sig inte. Det är när man går samman som man blir stark, känner stöd och hör att andra tänker på andra sätt. Jag märker att våra ungdomar växer. De får självförtroende. Jag ser bara på min egen dotter. Hon ville gå en datakurs men arbetsförmedlingen sa vad ska ni med data till i Storsjö, det har ni väl ingen användning för. Men min dotter gav sig inte. Det var tack vare nätverket, som hon

blivit peppad i, som hon stod på sig. De stärks, de nöjer sig inte med ett nekande svar, de går på. Det är inte Guds ord, vad arbetsförmedlingen säger. "

***

"Nätverket har gjort sig ett namn och används som remissinstans. Vi kan dessutom hela tiden gå in i debatten om det krävs. Dessutom så arbetar ledningen i nätverket oerhört bra med nya idéer, som leder till en utveckling i kommunen. ***

”Hela byn har vaknat upp. Överhogdal har börjat synas, det har blivit ett namn på kartan. Vi har sett att det verkligen går att göra något åt tristessen och den egna situationen, att man inte kan sätta sig ned och bara vänta på att något skall hända. Det är ett större engagemang i byn. ”

***

"Jag märker respekt även hos männen, åtminstone när jag talar med dem. Sedan vet jag inte vad de säger när jag inte här på. Men jag märker att olika myndigheter och organ lyssnar på oss. De bryr sig om vad vi kvinnor i nätverket säger i dag. Vi blir tagna på allvar. De respekterar det vi gör. "

***

”Det har gett kvinnor jobb. *** "Nätverket har stärkt de enskilda kvinnliga företagarna i deras yrkesutövande, vilket bör vara positivt för bygden. *** ”Jag tror det viktigaste är att man kan inspirera varandra. Att man känner att tillsammans är allting möjligt. Det ger sig ofta själv, om det inte är alltför byråkratiskt och stelt. För människan är en skapande människa, som vill bygga. *** "Hela processen har varit rolig, vilket bl a innebär gemenskap, engagemang, problemlösningar, studiebesök och sist men inte minst, själva vår produktidé- produktutvecklingen, från idé till färdig produkt. "

De viktigaste resultaten av nätverken kan sammanfattas i tre punkter: Inflytande

— Utveckling/förändring — Gemenskap

Som en effekt av dessa tre resultat tycker flera kvinnor att deras självkänsla och självförtroende har ökat.

Framför allt kan man tydligt se hur byn plötsligt har börjat leva. "Förut var det dött, nu sjuder det av liv". En anda av påhittighet har spridit sig. Det som framför allt blir så påtagligt är att kvinnorna blir en samlad kraft. De vågar mer tillsammans. De fungerar ofta som en påtryckargrupp många gånger gentemot myndigheter. Kvinnornas röster blir hörda på ett annat sätt än tidigare. Det går inte att gå förbi dem.

"I en bygd där kvinnans plats traditionellt varit vid spisen kan vi nu organisera möten, söka pengar, skicka skrivelser och ta kontakter med pressen ".

Den tredje erfarenheten är att nätverken blir en stor källa för gemenskap, en mötesplats där man kan berätta om både roliga och sorgliga saker för varandra. För flera har det inneburit att bryta en vall, att ta sig ut och få nya vyer. Nätverken har fört samman kvinnor, som annars inte skulle ha mötts. "Vi har bott i samma by i flera år, men vi lärde känna varandra bättre genom nätverket", säger ett nätverk i sitt enkätsvar. "Vi upptäckte nya positiva sidor och såg vilken kapacitet vi kan uppbringa tillsammans i en liten by som vår. "

Kommunledning som vågar behövs

Kommunalrådet Olle Nord (c) säger att kvinnorna är oerhört starka och viktiga pådrivare för utveckling av kommunens arbete. Han vill inte skapa skiljelinjer mellan kvinnor och män. Många män känner varmt för de frågor som kvinnor pläderar för, menar han. På något sätt har han ändå gått i bräschen och vågat:

”Jag tror att det är många av oss män som har samma läggning. Vi ser också de här kvalitee'rna, som oerhört viktiga. De sitter väl bara i ryggmärgen på en del av oss. Jag tyckte att jag var tidigt medveten om hur betydelsefullt det var att de här olika annorlunda idéerna fick spira, slå rot och blomstra.

Många har frågat oss, 'vad har ni gjort som inte andra kommuner har gjort? ', men vi har bara låtit kvinnorna själva ta för sig, definitivt utan motstånd från oss. Snarare en rejäl stimulans.

Vi vill att de skall finnas med på olika sätt. Vad de än har kommit medför idéer i nätverket har vi ställt upp och tyckt "det här satsar vi på ".

Men det är inte bara jag, utan hela kommunledningen har sett det här som väldigt viktigt. "

Kanske är det så, att om nu människor skall få mer "egenmakt", så behöver kommunledningar (män och kvinnor) gå en grundkurs i "hur man får tusen blom— mor att blomma ".

En lång process

Nätverksarbetet kan beskrivas som en lång process med många dellösningar, som i sin tur kan leda till att lönearbete skapas.

Så hör kan en process se ut: Några kvinnor samlas för att åstadkomma mer aktivitet i byn. —— Genom nätverket samlas nya och fruktbara idéer, som för några kan bli grunden till kommande projekt. En kvinna bestämmer sig för att gå en föreslagen utbildning, som startats via nätverk eller rådgivare i kommunen. En annan kvinna har en hobby, som hon nu får kraft att satsa mer på. Hon deltar på marknader och börja sälja sina produkter. Hon kan börja med 10% lönearbete, för att om ett par år eventuellt ha en inkomst på 50-75%. Några kvinnor slår sig samman i ett gemensamt hantverkskooperativ. En kvinna startar tillsammans med andra ett företag med en gemensam före— tagsidé. En annan kvinna får höra att det finns medel att söka för utveck— lingsprojekt. På det sättet börjar inriktningen på en ny verksamhet. Nätverket bestämmer sig för att starta ett äldreomsorgskooperativ, eller en barristuga/sjukhem/byggkooperativ. Kooperativ Utveckling kontaktas och ett kooperativ bildas. Studiebesök genomförs etc. Kooperativet genererar i sin tur arbeten, för förskollärare, sjuksköterskor, barnskötare, byggnadsarbetare m fl.

Från nätverk till arbete

Kerstin Thun, f d bitr länsarbetsdirektör (1995), är imponerad över att Länsstyrelsen vågade sig på nätverkstanken, när de satte upp målet att skapa arbete och utbildning.

”Nätverket är den första kraften. Det första steget är att man kommer samman, att det blir en skaparkraft. Det är inte bara steget till att man vågar starta eget, utan att man tar steget att tillvarata sin kompetens och utvecklar denna. Man blir djärvare att hitta nya valmöjligheter.

Kerstin menar att det är lätt att fastna i en viss sorts effektivitet, som man tror är det enda effektiva angreppssättet.

”Det är lätt att man i strävan efter att skajfa fler jobb fastnar i att räkna "hur många lönearbeten skall vi nu skapa? Ur detta föds inte samma kreativitet och det är ett arbete betydligt mer riktat uppifrån än nerifrån.

Visst har kvinnors ställning stärkts. Det finns en enorm kompetensreserv hos kvinnor i länet, som måste utnyttjas.

Det är viktigt att nätverken fortsätter att utveckla den styrka man har fått. För länets utveckling är det oerhört viktigt. ”

Men än återstår en hel del att göra ur en demokratiaspekt, menar Kerstin Thun.

"[ länet finns en dynamik som är helt annorlunda nu. Det ser man på alla idéer som flödar inom länet. Men självklart finns det mycket att göra ur en demokratiaspekt, om man ser till representation av könen i företagsstyrelser och på den offentliga sidan. Kvinnor behöver synliggöras mera.

Bilda kooperativ

Den kooperativa idén har haft ett särskilt starkt fäste i Jämtland, där Kooperativ Utveckling sedan många år drivit den kooperativa idén med rådgivning efter italiensk modell. 1 dag finns ca 150 kooperativ. Det finns ca 45 bamomsorgs- kooperativ, 12 äldreomsorgskooperativ, varav Lövvik är det som blivit riksbekant. Ca 25 bykooperativ har etablerats, där en hel by kan var medlemmar i kooperativet, för att värna om service och arbetstillfällen i byn. Det finns ca 10 arbetskooperativ, därav flera IT—kooperativ och byggkooperativ. Här är också Eco byggkooperativ, där arbetslösa slagit sig samman och tar tillvara gamla byggtraditioner (14 anställda bl a arkitekter och VVS—arbetare). Andra vårdkooperativ har också etablerats, såsom vårdcentralen i Offerdal, som har kontrakt slutet med både landstinget och kom— munen. De ansvarar även för skolhälsovård och tar hand om utbildningsinsatser.

I den offentliga sektorn gäller det att kvinnor tar vara på sin kompetens och vågar satsa i alternativ vård- och omsorgsverksamhet. Den kooperativa idén är också något som storstaden alltmer försöker arbeta med, genom att anställa lokala rådgivare i stadsdelar.

Vilka är hindren?

En svårighet i nätverksarbetet är att få med sig de kvinnor som lever mer isolerat och som bor långt ute i glesbygden. Det krävs en fingertoppskänslighet och en lyhördhet för att nå dessa kvinnor. Erfarenheterna visar, att när de väl kommit med, så blir de väldigt engagerade. Så kan det också vara i invandrartäta storstads— regioner.

En del nätverk har också haft svårt med kommunledningen. När nätverket presenterat sin idé för kommunledningen har den avvisat dem och varit negativ. De kan berätta hur kommunen "inte ens bemödat sig att svara på deras ansökan ".

Hindren behöver inte alltid finnas på högsta nivå, det kan finnas på tjänste- mannnanivå, längre ned i hierarkin. Även om "chefen " tycker en idé är mycket bra, behöver det inte innebära att andra samverkande myndigheter tycker detsamma. Jag har t ex stött på hur tjänstemän inte velat lyssna till idéer och också sett hur idéer från gräsrötter omvandlats till kommunala idéer.

Ett nätverk som under två år arbetat för ett äldreomsorgskooperativ i Jämtlands län har varit uthållig. Trots nekande och många turer är de nu nästan vid målet att få bygga sitt kooperativ. Men många gånger undrar man varför motståndet är så stort. I det här fallet har det säkerligen varit en blandning av prestige mellan olika partier och ett by- och revirtänkande.

Nu i höst planerar Resurscentrum Kvinnum nya strategier för att bryta väg för kvinnorna. Man kommer att ha speciella seminarier för kommunala tjänstemän och politiker. Man kommer också att ha en starkare länk mellan referensgruppen och kommunledningarna.

Ett regelverk som sätter stopp för människors idé och initiativkraft är reglerna kring A-kassan. Det säger Roland Malm på Kooperativ Utveckling i Jämtlands län. Jag skall ge två exempel: en lärare som gått arbetslös, arbetar två timmar i veckan för ett kooperativ, vilket hon redogör för på sitt A-kassekort. Hon meddelas av facket att hon förlorar hela A—kassan. Hennes val är att gå ur kooperativet och förbli helt arbetslös. Några byggnadsarbetare vill starta ett byggkooperativ. De har sett att de har underlag för arbete heltid ett par månader under året. De meddelas då att de kommer att förlora A—kassan för hela året.

Om politiker nu vill att människor skall ta mer initiativ, ha mer egenmakt, då är detta regelverk en omöjlighet. Människorna känner att samhället inte ställer upp på deras idéer och initiativ. Det är ett system som uppmuntrar till passivitet och bidragsberoende.

Utbildning — ett sätt att frigöra kraft

Det borde egentligen vara så att utbildning, speciellt för arbetslösa eller invandrare och flyktingar, borde frigöra kraft och energi. Men det är många gånger inte så. Så har kvinnor genomgått utbildning på utbildning vid arbetslöshet, men inget har hänt. Invandrarkvinnor har gått den ena svenskkursen efter den andra. Här blandas ofta kvinnor och män. Kvinnor, som redan är tysta och inte vågar säga så mycket, vågar det än mindre när männen är där. Det är erfarenheten åtminstone från Jämtland. Utbildningen möter inte kvinnorna där de befinner sig, i sina liv, med sina bekymmer. Många sitter av tiden, man gör det för att man måste och har blivit tillsagd. Nedan ges exempel på en utbildning, som fått en mycket fin utvärdering.

Denna typ av utbildning hade aldrig kunnat tänkas ut vare sig på regional nivå eller på ett lokalt kommunkontor. Utbildningarna bär på en djup kunskap om kvinnors liv men också en tillit till kvinnors resurser.

Våga Starta - med ditt liv

”Jag upptäckte att jag både kan räkna, skriva och hålla föredrag. Våga Starta- utbildningen fick mig att upptäcka att jag inte var mycket sämre än andra. Man har ju sen skoltiden trott att man inte klarar av någonting. Utbildningen gav mig självförtroende, bara det att jag vågade gå tillbaka till skolan och börja läsa in grundskolekompetensen. Det hade jag annars inte vågat. "

Så säger Marie, 40 år, fyrabarnsmamma och s k dolt arbetslös när hon började utbildningen. Marie har varit henrrna med barnen, men längtar efter egen för- sörjning. Men för att få ALU—jobb måste hon vara registrerad som arbetslös och för att bli registrerad måste hon konrrna upp i en viss inkomst. Nu är hon med i Nätverket Ömse skinn och säljer sina skinnprodukter på olika marknader.

Våga Starta har varit en utbildning för kvinnor med syfte att stärka kvinnors självförtroende och självkänsla. Våga Starta betyder inte att starta företag utan att våga starta med ditt liv. Utbildningen har vänt sig till kvinnor med kort utbildning, d v s sjuårig folkskola eller grundskola. De flesta har vari arbetslösa under mycket lång tid och står därför helt utanför A-kassan.

Våga Starta bygger på en speciell pedagogik som rådgivare Gun Myhr Anderson utvecklat och som växt fram i mötet med olika kvinnor i Härjedalen.

”Utbildningen betyder att de här kvinnorna kommer igång och börjar tänka i nya banor, att försöka skapa något av egen kraft. Jag vill ge dem möjlighet att våga ta tag i sitt liv, bl a tycker jag detär viktigt för döttrarna. Vilka tjejer vill stanna kvar i en bygd, där kvinnor som är 40-45 år känner sig gamla, förbrukade?

Gun har lagt ned mycket arbete på att rekrytera elever. Det är, menar hon, ingen kurs man söker till själv. De flesta elever har handplockats. I en utvärdering som Högskolan i Östersund har gjort, visade det sig att 55% av kvinnorna inte hade sökt kursen om de inte handplockats. De hade aldrig vågat eller kommit på tanken.

Exempel på innehåll Utbildningen har haft följande huvudämnen:

svenska våga använda det språk man har Det innehåller skrivträning, kvinnolitteratur, enklare redovisningar, telefonsamtal, argumentationsteknik, våga stå på sig, ordbehandling. Redan i början ger Gun en forskningsuppgift, där de får "gräva" i något de själva tycker är intressant och sedan redovisa inför varandra.

Vardagsmatematik De fyra räknesätten, räknedosan, räntor och rabattdjungel, ekonomi budget, kontokort, låna pengar, att räkna procent.

Vardagsjuridik — eller baskunskaper i att leva i vårt samhälle Konsumentlagstiftning, socialförsäkring, farniljelagstiftning, arbetsförmedlingen — hur fungerar den?; söka jobb?; olika former av vuxenstudier.

— Övrigt Ordbehandlare, lära känna, våga använda, hobby och fritid, få tid för sig själv ibland, kvinnligt och manligt, våga hävda sin kvinnlighet, boken "Tänk Positivt”.

Den stora svårigheten som Gun mött är arbetsförmedlingens inställning till utbild- ningarna. De senaste kursen har hon därför anordnat utanför sin egen kommun, i samarbete med andra arbetsförmedlingar.

Den lokala arbetsförmedlingen ansåg, att de som inte var registrerade arbetslösa och inte uppbar A-kassa, heller inte skulle ha utbildningsbidrag.

”Jag är ganska självsäker och vet hur jag vill ha det. Jag kliver in på arbets— förmedlingens kontor och tycker att alla kvinnorna bordefå utbildningsbidrag. Och det kunde de inte alls förstå. 'Hur kunde jag ha en sådan åsikt?' Det var ju facket som bestämde det. De som inte tillhörde facket kunde inte få något utbild- ningsbidrag. Så jag fick lära mig mycket under resans gång och det slutade ju som sagt med att Länsarbetsnämnden köpte hela utbildningen mot arbetsförmedlingens vilja.

De som är arbetslösa får heller inte full täckning — det lönar sig bättre att gå arbetslös. Arbetsförmedlingen ansåg t ex att om man redan hade utbildning fick man inget utbildningsbidrag. En kvinna fick därför sluta, eftersom hennes handläggare ansåg att det inte var någon kurs för henne. Hon blev tvungen att stämpla. Om människor kommer med goda idéer, krävs ett nytänkande även hos tjänstemännen.

F (1 bitr länsarbetsdirektör Kerstin Thun är mycket positiv till kurserna och säger i en intervju (1995):

”Jag har förstått hur viktiga de är. Det vi tidigare inte har insett, det är att det behövs den här typen av utbildningar som Våga Starta, eftersom de bygger upp självkänslan. Man ser sina egna möjligheterna på ett helt annat sätt. Det ger kraften att våga välja de alternativ för sin utveckling, som man tidigare inte vågat eller sett. "

En utbildning med liknande upplägg är arbetslöshetsutbildningen "Rikare Liv" i Bräcke. Det är Raija Edin som är drivande i nätverket Nornorna, som arbetat fram denna. Det är kvinnor som inte varit arbetslösa så länge, äldre och yngre, och som har fokus på datakunskap men blandar detta med teman som Våga Starta har.

Denna utbildning har däremot stötts av arbetsförmedlingen i Bräcke. Kommu- nalrådet Kerstin Wallin (s) kommenterar här nätverk och utbildningar:

”Det har gjorts en hel rad med extrainsatser. Nomoma var det allra första nätverket här i Jämtlands län. Det har växt sig starkare genom åren. Nu finns det nätverk i alla kommuner. Utbildningsfrågoma tycker jag är oerhört viktiga, det jag känner varmast för inom Kvinnum, faktiskt. Rikare Liv var en sådan betydelsefull satsning här i Bräcke. Jag tror man behöver göra utbildningar specifikt för kvinnor. Utbildningen kan vara den puff man behöver för att starta någon egen verksamhet.

Det sätt, på vilket dessa utbildningar arbetats fram, med djup kunskap om kvinnornas liv och deras behov, skulle även kunna göras i invandrartäta stor- stadsområden. En utbildning i arbetslöshetstider behöver gå ut på att kunna stå för att kunna gräva där man står. Den långa arbetslösheten eller livet som flykting i ett nytt land kan leda till att man tappar sin "livslåga ". För att väcka till liv människors resurser krävs en speciell pedagogik också för invandrare i ytterstadsområdena.

Detta är något jag tror är helt nödvändigt att ta in om man nu skall förverkliga den s k "arbetslinjen " i områden med tungt bidragsberoende och där första steget är utbildning i svenska språket. I Rinkeby planerar man att använda arbetslösa personer som lärare, de s k 50+. Här blir det extra viktigt med en god pedagogik och ett engagerande innehåll.

Kirsti Baltzar, som arbetar med ett Resurscentrum i Vårby Gård (se nedan) menar att flera av kvinnorna, som kommer till centrat har behövt vara där ett par månader, för att sedan gå svenskkurs. Så här säger hon:

"Många gånger mår kvinnorna så dåligt att man inte kan tillgodogöra sig några svenskakunskaper. De _har framför allt mycket problem inom familjen, de är deprimerade, passiva, böjda. Efter ett tag rätar de på sig, man behöver peppa dom,

att de vänder det deppiga istället till en ilska. Jag säger också, 'att ingen annan kan förändra situationen än du själv, jag kan inte bära ditt liv'. Det behövs en gnista, att få tillbaka en livslust och tända en låga som har slocknat. "

En rörelse på gång i storstadsområdena

I storstadsområdena Göteborg, Malmö och Stockholm finns säkert en hel rad med pågående eller gryende projekt, med särskilt stöd till kvinnor. Alla de som är aktiva i sådana borde bilda ett eget nätverk, för att stötta varandra och utbyta erfarenheter. 1 dag etableras också flera Resurscentra runt om i landet. Ett finns redan centralt i Göteborg. I Stockholm har man försökt med ett par lokala sådana.

— I Vårby Gård bor Kirsti Baltzar, som ovan omnämndes. Hon har själv kämpat med sin försörjning, ensamstående och med fem barn. Hon började designa och sy hattar och sålde dem. Hon fick kontakt med alltfler kvinnor och bildade en egen kvinnoförening i Vårby Gård, 1994, IFFI (internationell förening för invan- drarkvinnor i Syd/Östra Huddinge). Den har ca 650 medlemmar. Det är en förening för både invandrarkvinnor och svenska kvinnor i området. Denna har växt till ett resurscentrum för kvinnor. I dag är 14 personer AMI-anställda och 32 AMU-anställda.

Sitt stöd till kvinnorna formulerar de så här: "Att ge stöd till en kvinna ger ofta mångdubbelt resultat, ty dagens kvinnor är upphovet till morgondagens föräldrar, som uppfostrar framtidens människor. " Centrat vill finna vägar ur isoleringen, skapa sociala nätverk, "starta en process hos den skilde individen som hjälp till självhjälp, söka vägar ut ur arbetslösheten etc”. Kirsti betonar det viktiga med att här möts kvinnor från vitt skilda kulturer. Föreningen är uppdragstagare åt AMI Tumba och Försäkringskassan genom att erbjuda praktik och rehabilitering. De ger också undervisning i svenska, har sykurser, må-bra kurser, barnverksamhet, teater m m.

— En förening i Rinkeby, som säkert inspirerat andra föreningar att satsa mer på kvinnorna, är den turkiska föreningen, ledd av Mazhar Gökar. Han tog på sig ordförandeskapet i föreningen, för att han ville att den skulle engagera sig mer i vardagslivet i Sverige, "det är viktigt för barnens framtid ". Han oroade sig för att barnen blev än mer isolerade när de gick hemma med sina arbetslösa mammor.

Han ansökte hösten 1994 om medel för ett tvåårigt kvinnoprojekt. När jag träffade honom första gången (januari 1995) var han besviken över Sverige som demokrati, som så lite ville lyssna på människors idéer. Stadsdelsnämnden stödde

honom men från Länsarbetsnämndcn ville tjänstemannen inte ens kalla honom för att lyssna på hans synpunkter på innehållet i utbildningen. Men tiden har gått och man har blivit bättre på att lyssna. Föreningen har till slut efter en del turer fått huvudansvaret för projektet, som jag anser likt i sin pedagogik den tidigare nämnda Våga starta-utbildningen. Kvinnorna, som varit arbetslösa, utbildas under dagen i svenska, data etc, lär sig olika hantverkstekniker, syr, lagar mat, samtidigt som deras barn tas om hand vid en förskola i lokalen intill. Tanken är att de i slutändan skall kunna starta ett vävkooperativ. På kvällarna har turkiska föreningen annan verksamhet i lokalerna. Hit kommer turkiska kvinnor för att sy och ha gymnastik. Lokalerna är alltid välfyllda. Det som emellertid saknas i Rinekby är framför allt en mötesplats för kvinnor över kulturgränser.

En annan uppmärksammad verksamhet är Livstycket i Tensta, en förening som designar och trycker sina egna tyger och som säljer dem på öppna marknaden. Här har flera kvinnor i Tensta börjat arbeta och hittat nya vägar ut i samhället. Här är verkligen motsvarigheten till glesbygdens hantverkskooperativ, en förebild

för många!

Gatu- och Fastighetskontoret I Stockholm beskriver i sitt "Förslag till åtgärder inom ytterstadssatsningens områden " (maj -96) betydelsen av ett underifrån perspektiv. De menar att en rad fömyelseåtgärder har misslyckats. "Vi tror att grunden är att de åtgärder som gjorts styrts mer av andras värderingar än av de boendes ", säger man. Nu planerar man att rusta upp bostadsområdena, men utifrån aktiv medverkan av de boende. Sammanlagt finns 51 arbetsgrupper och inget beslut får tas utan samråd med samverkansgruppema. Så mycket som möjligt av arbetet skall försöka genomföras av de boende med dess kompetens. "Det gäller att komma över den tröskel då de goda krafterna tar över", skriver man. 500 miljoner kronor har anvisats av Stockholms Kommunfullmäktige.

Empowerment som metod för förändring

Många gånger skapar man svaghet genom att definiera ensamstående mödrar eller invandrare och flyktingar som svaga grupper. Det finns två sätt att hjälpa "svaga grupper". Det ena är att tillföra dem resurser som lättar deras situation för dagen, utan att göra något åt svaghetens orsaker. Det andra är att mobilisera deras egna resurser för att göra dem oberoende. Det första är ett patemalistiskt handlingssätt; det andra är ett emancipatoriskt. Med ett modernt ord kan man kalla denna rörelse empowerment, vilket menas att du tar makten över ditt eget liv. Ordet är förknippat med gräsrotsorganisering, självstyre, egenkontroll och liknande.

Det är således en stor skillnad att människor gör saker och ting av egen fri vilja och av egen motivation, i stället för på order och som ett resultat av andras vilja. Detta tror jag är något man ska ha i åtanke i storstadsarbetet.

Nätverksarbetet i Jämtlands län har inneburit att kvinnor själva tagit ett ökat ansvar: "Ingen annan gör det åt oss ". De är också exempel på att arbeta nerifrån och upp att kvinnor själva engageras, definierar sina behov och därmed också hittar sina egna lösningar utan inblandning från professionella grupper, som t ex socialarbetare. Men, och det behöver påpekas, med stöd och stimulans uppifrån. Arbetet i Jämtland har präglats av att vara obyråkratiskt och smidigt "obyråkratisk kreativitet" har man kallat det. "Man måste ha stora öron för att höra allt som sker ute i byarna och snabbt och smidigt kunna ge stöd ", säger Eivor Comén.

En viktig ingrediens har också varit samarbetet mellan alla kvinnor och mellan olika myndigheter. En fransk forskare, Evelyne Sullerot ("Demain les femmes ") — hävdar att om man systematiskt granskar kvinnornas situation under olika epoker och i olika kulturer finner man att kvinnor gynnas av lösningar som bygger på samverkan och missgynnas av individualistiska system. När man i en grupp försöker skissa en vision hur vi vill ha det, så hittar de möjligheter som de annars inte urskiljer när var och en sitter i sin egen privata värld.

För att verkligen kunna arbeta nerifrån och upp krävs personer, som kan företräda gruppen, antingen man är inspiratör/rådgivare eller eldsjäl i ett nätverk. Det innebär att både vara en i gruppen, och en för gruppen. Det innebär inte att bara vara till lags, utan att kunna se behov före gruppen och att kunna medvetandegöra och känslomässigt beröra. Bor man även i stadsdelen, så finns det goda förutsättningar att stödja andra kvinnor i området. Risken finns emellertid att man blir för mycket en "insider", som blir hemmablind och inte kan tänka nytt. Det bästa sättet att motverka detta är att kunna vara öppen och också söka nya erfarenheter och kunskaper utanför "hemorten”.

Till sist: Vi har i Sverige i dag inte råd att avvisa människors idéer, åtminstone inte i prestigesyfte. Detta är en stor utmaning för tjänstemän, fack och politiker i både glesbygd och storstad.

Referenser

Bull M. Att leda förändringsarbete i glesbygd en sociologisk stude av kvinnliga eldsjälar i Norrbotten och på Gotland. 1993. Fribert T. Den andra sidan av myntet om regionalpolitikens enögdhet. En idéskrift ur ett kvinnligt perspektiv. Glesbygdsmyndigheten. 1993.

Freire P. Pedagogig för förtryckta. Falköping. 1974. Grut K. Kooperativ idé som strategi för regional utveckling. Glesbygdsverket. 1995. Larsson J. Hemmet vi ärvde. Institutet för framtidsstudier. Arena. 1994.

Nilsson A. Att ta liv och arbete i egna händer. Resurscentrum Kvinnum. Östersund. 1995. Starrin B. Empowerment — en begreppsgenomgång och tillämpning. Stencil. 1994. Starrin B. Hagqvist C. Empowerment och lokal studier vägar till kunskap och förändring. Ur "Seendet och seendets villkor”. HLS förlag. 1994. Stenström—Jönsson U—B. Lokalt förändringsarbete är att skapa. Om kvinnor som samhällsentreprenörer i glesbygd. Mitthögskolan. Östersund. 1995. Sullerot E. Demain les femmes. Lafont. Gonthier. 1965.

Samverkansgruppemas förslag till åtgärder inom ytterstadssatsningens områden mm. Gatu— och fastighetskontoret. Tjänsteutlåtande. 1996.

Nilsson A. Att ta liv och arbete i egna händer. Resurscentrum Kvinnum. Östersund. 1995.

Popcorn med socker och hav av frihet Åsa Regnér, utredare

En morgon i maj vaknar jag med ett ryck och känner genast hur höstkylan biter tag i kinder och fingrar och jag drar täcket längre upp över hakan. Varför har jag väckts tidigt överhuvudtaget? Här i södra Brasilien är det bättre att stiga upp sent på förmiddagen under vintermånaderna om man kan välja för då har solen hunnit värma upp huset. Lika lite som svenskar investererar i fläktar mot värme, lönar det sig för brasilianer att installera centralvärme för den korta vintern.

Jag inser snart att det är en telefonsignal som stört mig, men också att den sannolikt inte gäller mig utan min värdfamilj häri Porto Alegre. Jag kryper längre ned i den varma sängen och försöker somna om. Dörren till mitt lilla rum öppnas och någon viskar: "Förlåt att jag väcker dig Äsinha, jag undrar bara om du skulle kunna hämta Lidia i skolan och äta med henne? Dona Elida ler ursäktande och fortsätter: — Jag vet att du har ledigt i dag, men det visar sig att jag har ett extra seminarium efter jobbet som jag inte visste om och så har jag lovat min granne sedan jättelänge att jag skall gå på mötet om det nya vägbygget och bevaka det. Men det börjar klockan fyra och hålls i skolan och då är det redan bilköer och det kommer att ta sin tid att åka från centrum till mötet och sedan hit igen. Lidia blir så glad om Du kommer och så skulle jag slippa jäkta så mycket. Men jag hinner säkert handla och laga mat och så äter vi middag tillsammans. Marcelo och Vera och barnen kommer nog också och kanske Marcelos svärföräldrar.”

Jag vecklar ut rriig ur värmen och säger till Lidias oroliga farmor att jag självklart hämtar flickan efter skolan och att hon och jag kan gå på marknaden efter lunch. Så kan Lidia göra sina läxor medan jag lagar mat. "Du kan gå iväg i lugn och ro, Dona Elida”, säger jag, "vi ses hemma till kvällen och då äter vi brasilianska bönor med svensk kryddning”. Dona Elida ler och ryser samtidigt men ser lättad ut. Hon pustar något om, ja, läxorna ja, hon har ju prov i morgon och borde vi inte tvätta skoluniformen och tycker de eventuella svärföräldrarna om svensk kryddning? Hon kommer dock snart på att hon måste gå nu för annars fastnar hon i de värsta köerna. Då kommer hela det pressade schemat att spricka redan från början.

Jag tar på mig yllestrumpbyxor under och stickad tröja över nattlinnet, hasar ut i köket och värmer mjölk till det heta svarta kaffet medan jag öppnar alla dörrar för att få in lite solstrålar i stenhuset. Vid köksbordet värmer jag händerna på frukostkoppen och tänker på Dona Elidas liv, hennes man, deras barn och barnbarn. Jag jämför i tankarna med Sverige.

I hela Brasilien är kvinnors arbetskraftsdeltagande ca 40 % och i de stora städerna är det högre, ungefär 50 %. Precis som i Europa är trenden att ständigt fler brasilianska kvinnor ingår och vill ingå i arbetskraften och att medelklassens kvinnor utbildar sig allt oftare och mer än män för att ha en chans i konkurrensen om jobben. Landet har en omfattande informell sektor. I den har lågutbildade kvinnor och män jobbat i alla tider.

Dona Elida tillhör en ganska ovanlig grupp på den brasilianska arbetsmarknaden. Hon är snart 60 år, med låg formell utbildning och har trots det en anställning. Dona Elida jobbar på ett daghem i ett närliggande bostadsområde. Barnen har fattiga förvärvsarbetande föräldrar som annars hade varit tvungna att lämna dem ensamma hemma eller ta med dem till arbetet. Verksamheten finansieras av industrins socialfond. Till fonden kommer pengar från stora industriföretag som vill göra en samhällelig insats. Allmänna välfärdsreformer finns knappt.

Sverige har västvärldens högsta kvinnliga arbetskraftsdeltagande. År 1995 fanns 80% av kvinnorna på arbetsmarknaden och lägre i storstädernas ytterområden. Motsvarande siffra för män på riksnivå var 85%. Dessutom har Sverige relativt sett högst förvärvsfrekvens bland de lägst utbildade kvinnorna. I länder som Tyskland, Frankrike och Norge finns lågutbildade kvinnor 1 betydligt större utsträckning utanför arbetsmarknaden 1 oavlönat hemarbete. Även lågutbildade svenska män förvärvsarbetar mer än i andra närliggande länder, tex jämfört med Finland. Under 1990—talet har arbetstagare med sämst utbildning drabbats hårdast av arbetslösheten.

Utvecklingen på arbetsmarknaden

I den utredning som jag presenterade för den svenska regeringen i april i år, framkom att i Sverige har kvinnor trots de svåra tiderna under 1990—talet befäst sina positioner på arbetsmarknaden totalt sett. Förhållandena skiljer sig dock kraftigt åt mellan olika lokala arbetsmarknader. På riksnivå är mönstret tydligt. Kvinnor arbetar fler timmar och allt färre jobbar deltid. Det gäller även småbarnsmammor. Av de som befinner sig utanför arbetskraften anser sig allt färre vara ”hem- arbetande ”. Unga kvinnor prioriterar förvärvsarbete i högre grad än unga män. Samtidigt finns det klara orosmoln. Arbetslösheten stiger på kvinnodominerade områden både i privat och offentlig sektor. Deltidsarbetslöheten har varit ett stort problem under hela 90—talet. De osäkraste formerna av tidsbegränsade anställningar ökar. Där är kvinnor klart överrepresenterade. Män i Sverige har i högre grad drabbats av arbetslöshet hittills under 1990—talet. Under sommaren är 1996 sjönk dock kvinnors sysselsättning mer än för män. Utsikterna för de närmaste åren på de mansdominerade sektorerna på arbetsmarknaden är ljusare än för kvinnor, enligt de flesta bedömare. Det' är inte bara offentliga sektorn som förväntas minska Även

inom kvinnodominerade branscher på det privata området såsom handel, kontor och bank har ytterligare neddragningar aviserats ( SOU 1996:56 ).

Brasilien är större till ytan än USA och har ca 150 miljoner invånare. Statsskicket är sedan år 1988 demokratiskt. Landet genomgår kraftiga ekonomiska och politiska förändringar, bl a genom den omfattande ekonomiska reform som genomförts under 1990—talet. Inflationen har gått tillbaka kraftigt samtidigt som arbetslösheten stigit snabbt på 90—talet. Skillnaderna i levnadsstandard, utbildningsnivå etc är stora mellan det fattigare norr och det mer industrialiserade söder. Det sociala skyddsnätet är dåligt, för att inte säga obefintligt, även om sjukvård för alla, arbetslöshets- försäkringar o s v hela tiden diskuteras.

Liksom i Sverige har industrisysselsättningen gått ned drastiskt under 1990—talet.. År 1990 stod industri för 33% av alla arbetstillfällen i storstäder, som t ex i Sao Paulo. Siffran hade sjunkit till 23 % fem år senare. Under 1980—talet var Sao Paulo den stad som hade flest anställda i svenska företag efter Göteborg, eftersom det lönade sig för svenska och andra multinationella företag att förlägga produktion i Brasilien. Nya jobb uppstår inom tjänstesektorn, men de är inte lika många och ställer ofta nya kompetenskrav på arbetstagarna. De multinationella företagen expanderar inte längre i Latinamerika utan etablerar sig nu i Asien eller Östeuropa, där lönerna är lägre. Klyftorna växer mellan de som har jobb och de som inte har. Utvecklingen ställer många av Brasiliens jättestäder inför oerhörda påfrestningar. Skillnaderna mellan städer och landsbygd växer. Fattiga från landsbygden blir fattiga i kåkstäderna när de inte hittar arbete. Segregeringen inom städerna blir större. Rika bostadsområden blir rikare. Klassiska medelklassområden blir arbetar- klassförorter och tidigare arbetsklassförorter förvandlas långsamt eller snabbt till kåkstäder, ”favelor”. (Regnér, 1995).

Lidias mamma är en av de oändligt många brasilianska kvinnor som hamnat i ”tillfällighetsfällan Hon har motsvarande grundskoleutbildning och har alltid haft temporära lågkvalificerade arbeten i de mest skilda branscher, men de leder inte till fast fotfäste på arbetsmarknaden. Därför har hon mycket svårt att ställa krav eller få upp sin låga lön. Ibland är en nödlösning att ha flera tidsbegränsade anställningar samtidigt. Precis som i Sverige, är det de otryggaste formerna av tillfälliga jobb som ökar och det är mest kvinnor som har dem. Livet blir ett tidspussel.

När kvinnor och män förlorar sina arbeten, både i Europa, Latinamerika och USA, förefaller de välja olika strategier för att återkomma till arbetsmarknaden. Särskilt lågutbildade kvinnor tendererar att "hoppa in och ut” från olika jobb i skilda branscher. Oftare än män kombinerar kvinnor flera låglönejobb samtidigt och/eller finns i ofrivilliga deltidsarbeten. De riskerar därmed att hamna i olika former av ”permanent tilUällighet”. Män är oftare antingen förvärvsarbetande på heltid eller arbetslösa på heltid. Mönstret återfinns i Sverige och i övriga medlems- länderi den Europeiska Unionen (Gonäs 1989; Rubery et al 1994).

Lidias pappa har ett jobb som specialist i den expanderande IT—branschen. Han själv och arbetsgivaren anser att han alltid skall ställa upp för företaget, vilket klockslag och vilken dag på året som helst. För arbetstagare i traditionellt manliga branscher har 1990—talets valutareforrn och privatiseringar, avknoppningar etc inneburit osäkrare arbetsvillkor. Det gäller att slåss om de arbetstillfällen som finns. Semester, reglerade arbetstider etc är bara ord på papper för många. Att Lidias pappa skulle jobba halvtid för att ta hand om sina barn efter skolan, är fortfarande otänkbart både av farniljetraditionella och arbetsmarknadsmässiga skäl.

Emellertid har män oftare tryggare anställningsförhållanden än kvinnor generellt sett. Dessutom leder de former av tidsbegränsade anställningar där män är över- representerade oftare till fasta jobb. Det gäller även i Sverige och i övriga Europa. Kvinnor har i större utsträckning tillfälliga anställningar utan att förstärka sina positioner på arbetsmarknaden. (Equal Opportunities Commission, 1995; Rubery et al 1995; SOU 1996:56 ).

Nya tider, nya mönster

Kvinnorna förändrar sina livsmönster över hela världen. De utbildar sig, förvärvs- arbetar och engagerar sig i politik och föreningsliv alltmer. Samtidigt behåller de huvudansvar för barn och hem. Förutsättningar och villkoren i mäns arbetsliv förändras, men inte deras livsmönster, t ex arbetstider i stort. De förvärvsarbetar och tar inte nämnvärt mer ansvar för hushållsarbetet eller omsorgen om barnen.

När kvinnorna men inte männen omfördelar sin arbetstid mellan obetalt och betalt arbete, träder andra kvinnor in i hemarbetet. Antingen sker det obetalt genom släktingar som Lidias farmor, mostrar etc, eller genom hembiträden. I Asien, där marknaderna expanderar oerhört snabbt just nu, finner många kvinnor med motsvarande gymnasie— och högskoleutbildning kvalificerade arbeten. Ofta anställs en sämre utbildad kvinna som migrerat från ett land med lägre lönenivå för att ta hand om hushållsarbetet. En sådan arbetskraftsvandring sker t ex från Filippinerna till Hongkong. I de flesta fall har hembiträdena själva familj, och lämnar barnen hos andra kvinnliga släktingar för att kunna förvärvsarbeta och skicka hem pengar till man och barn. Många gånger har barnens far inget jobb och heller ingen annan roll (Wingborg, 1996; SOU 1996:56 ).

Vid skolan står redan massor av väntande mammor och hembiträden och jag glider in i hopen. Uppmärksamt börjar jag speja in i den uniformerade bamskocken efter ”min unge. Det som skiljer mig från de andra kvinnorna är min accent när jag gastar för att överrösta de andra samt avsaknaden på plastpåse med specerivaror. Jag och Lidia skall gå på restaurang och äta lunch och behöver inte stressa hem till matlagning och en efter dagens andra bilkö svettig make med aptit på husmanskost. Lidia tycker inte så mycket om kött och grönsaker, men gillar däremot pommes

frites, friterade kokbananer och panerad yucka med salt. När vi förhandlat lite om en nyttigare meny och fått in läsk och mineralvatten börjar vi prata om vad som hänt under dagen.

Hon är orolig för sin bror som riskerar att inte flyttas upp i nästa klass kommande termin. Lidia är nio år, trivs i skolan och har bestämt sig för att läsa mycket. Hon är lite bekymrad för att det kan bli inflation igen eller att någon av föräldrarna skall bli arbetslös så att det inte finns pengar till terminsavgift eller skolböcker. ”Inflaca'o " är ett ord som alla, även mycket små barn, behärskar här.

Liksom Lidia trots sin ringa ålder är fullt medveten om konsekvenserna av en extremt instabil valuta, ser hon med om på utvecklingen på arbetsmarknaden. I juni har de fackliga centralorganisationerna uppmanat till generalstrejk i hela Brasilien för tryggare arbetsvillkor. Lidia funderar över lärarnas strategi. Hon har redan upplevt att skolan varit stängd månadsvis för att lärarna strejkar. Det blir så svårt att läsa hemma och särskilt när det inte finns vuxna som kan hjälpa till. Vandrandet mellan olika släktingar blir ännu intensivare.

Vi diskuterar programmet för resten av dagen. Vi blir lite osams för jag vill handla på marknaden och Lidia som tycker det är trist med de gamla vanliga högarna med papaya och kokosnötter och oändliga rader av avocado och mango vill hellre gå till det nyöppnade shoppingscentret. Där finns det mat i plast och blå sockervadd samt en inomhusbergochdalbana. Genom att utlova cirkusbesök i helgen och popcorn med socker vinner jag dragkampen. Efter marknadsbesöket pustar vi ut med en färskpressad maracujajuice till mig och cocacola till Lidia. Det är lite besvärligt att beräkna hur mycket mat vi skall köpa till middagen. Lidia är orolig att det blir för lite. Eftersom vi inte vet om hennes farbror Marcelo och hans familj kommer, måste vi räkna med sex personer mer eller mindre.

Samtidigt som nästan hälften av kvinnorna numera förvärvsarbetar, lever den latinska traditionen med jättefarniljemiddagar kvar i många hem. Det bjuds flera vällagade rätter och alla släktingar och vänner som vill komma har en stående inbjudan. På söndagarna stiger Dona Elida upp klockan sju på morgonen och förbereder sådana familjeluncher. Jag har upplevt att 25 personer dykt upp och ibland stannat även till middag. Men jag har också varit med om att ingen kommit. Då funderar Dona Elida över om hon skulle börja ringa till folk i förväg för att kanske kunna utnyttja sin enda lediga dag till något annat om ingen vill äta hos henne. Sedan ångrar hon sig och tycker att farniljemiddagar utan inbokning är viktiga i dessa tider av stress och sönderslitna vardagar. Särskilt gärna vill hon på ett kravlöst sätt avlasta sina döttrar och svärdöttrar som jobbar och studerar och tar hand om barnen, och lagar därför lika mycket ny mat en vecka senare.

Den brasilianska journalisten Arcelina Helena Publio Dias har intervjuat ett antal kvinnor som lever på en minimilön (drygt USD 100 per månad) i några storstäders utkanter. De fick också skriva ned hur de får pengarna och räcka till och vilka prioriteringar som måste göras under en månad. Av de arbetstagare som tjänar de

lägsta lönerna, är majoriteten kvinnor precis som i Sverige. Det persongalleri och de tankegångar som "dagboken” innehåller, för tankarna till de människor som intervjuas i Maj—Gull Axelssons ”Och de som inte har”. Hos Publio Dias är ”söndagslunchdilemmat” ett ofta återkommande tema. Det är trevligt och känns viktigt att kunna erbjuda gästfrihet till vänner och släktingar enligt traditionen, men det är för dyrt att kasta bort för mycket överblivna rester. Vissa kvinnor i arbetar- förortema och faveloma beskriver att de i 1990—talets arbetslöshetstider ibland befinner sig driva ett söndagssoppkök och inte längre en familjerniddag men tycker detär svårt att sätta gränser. (Publio Dias, 1995.)

Det finns så mycket som är olika i Sverige och Brasilien. Samtidigt är det många frågor som är aktuella i båda länderna samtidigt. Arbetsmarknaden har förändrats kraftigt under 1990—talet och villkoren blir allt tuffare. "Förslag om ökad flexi- bilitet” och ny syn på arbetstider diskuteras. Löneskillnader mellan sociala grupper och mellan könen debatteras. Trots att fler kvinnor än män har hög utbildning, är män klart överrepresenterade på chefspositioner. En eftermiddag träffar jag en klasskamrat till Lidia som funderar på att bli chef. Hon undrar om det inte blir kallt om knäna att gå på viktiga möten i med kjol i Sverige. Särskilt om det snöar? funderar hon. Jag förnekar inte detta, men understryker att det finns andra eftersträvansvärda fördelar med att vara chef både i Sverige och i Brasilien. Båda länderna behöver fler kvinnor med inflytande, kommer vi fram till.

Är det en likhet eller en olikhet att männen är så osynliga i planeringen och genomförandet av det obetalda vardagsarbetet i Brasilien? I Sverige tar papporna ut pappaledigt i allt större utsträckning och lägger ned fler minuter i veckan på hushållsarbete. I Brasilien är långt fler kvinnor beroende av sina mäns inkomster för att kunna genomföra beslut eller realisera drömmar o s v, 0 s v. Men det finns ändå mönster som är mycket lika varandra. I båda länderna är det t ex småbamsfärder som är de som förvärvsarbetar mest av alla (DIEESE 1996, SOU 1996:56 ).

Exemplet Curitiba och nya sätt att tänka

Storstaden Curitiba är känt som något av en mönsterstorstad i Brasilien. Flera andra städer har tagit efter modellen för en modernare demokratisk process, sysselsättning och bättre miljö. I Curitiba har olika aktiva kommunalpolitiker lagt sig i vinn om att skapa nya former för demokratiskt deltagande bland invånarna i staden genom att försöka tillvarata deras egna resurser. Syftet med fömyelsarbetet i Curitiba har varit att börja i någon ände för att på sikt åstadkomma förändring för flertalet. Det behövs i ett land med stora sociala problem i gigantiska storstäder.

I Curitiba bestäms vissa frågor genom direkta gemensarrrhetsbeslut i de olika bostadsområdena. Det har lett till positiva initiativ som t ex ett väl utbyggt kollektivtrafiknät, arbetsmarknadsprogram till utsatta bostadsområden genom t ex

hjälp till företagande, recyclingsystem för sopor , upprustning av faveloma och aktiv miljöpolitik både i och utanför stora företag. Varje år kommer politiker och stadsplanerare från hela världen på studiebesök. Mycket förväntansfull anländer jag till Curitiba en kall junimorgon. Staden är också bekant för den genomträngande atlantvinden under vintermånaderna. Taxichauffören är van vid utländska besökare och pekar ut en slags små välskötta färgglada radhus på vägen mellan flygplatsen och centrum. Här låg det hemska kåkstäder tidigare. Nu har de ersatts med de här små fina husen. Men de riktiga faveloma finns också fortfarande fast längre ut, förklarar han.

I Curitiba bor drygt en miljon människor. Staden är därmed en liten brasiliansk storstad. I Stor—Sao Paulo har, som jämförelse, omkring 20 miljoner invånare. Jag samtalar under mitt besök i Curitiba med olika företrädare för stadsförvaltningen, för företag och fack. Varför har förändring varit möjlig just här? Hur har kvinnors och mäns olika behov tillgodosetts i utvecklingsarbetet i Curitiba? Har kvinnor och män här olika krav på åtgärder för sysselsättning och hur tar det sig uttryck? undrar jag.

Jag får veta att både kvinnor och män t ex drivit frågan om utbyggd kollek- tivtrafik, men eftersom kvinnor mer sällan har tillgång till bil liksom i Sverige har kvinnor i bostadsområdena utanför centrum ställt krav på tidtabeller som även anpassas människor som inte jobbar på klassiska kontorstider. Det har lyckats i viss utsträckning. Det gäller även kravet på linjer som förbinder förorter med varandra för att resor från hem till skola till arbete till fritidsaktiviteter till andra släktingar etc skall kunna genomföras. Det finns även andra exempel på att kvinnors och mäns deltagande sett olika ut i utövandet av den direkta demokratiska processen i Curitiba och andra storstäder som tagit efter modellen.

Curitiba är mest känt för att erbjuda alternativ till kåkstäderna. Kommunen har låtit bygga en sorts små radhus i vissa favelor i stället för de otjänliga kartong— och plåtskjulen. De nya husen har bostad på övervåningen och utrymme för affärsverk- samhet, verkstad eller någon annan inkomstbringande verksamhet i undervåningen. Dessutom kan invånarna få ta lån för att kunna starta en rörelse. Det finns dels ett statligt program för stöd till små småföretag, ”microempresas och ett annat kommunalt program med stöd och rådgivning till entreprenörer. Det sägs mig att många kvinnor och män därmed har kunnat skapa egen försörjning. Särskilt för många kvinnor har livet förändrats i positiv riktning. De olika programmen har erbjudit möjligheter att lättare kunna kombinera arbete och familjeansvar, genom initiativ till dagiskooperativ etc, säger mig några kvinnliga invånare i ett område.

Genom att många småföretag startas har den informella sektorn krympt. Apelsinförsäljning på gatan har blivit grönsaksbutiker o s v. Allt detta låter mycket bra och jag berättar om en artikel i Dagens Nyheter från december 1995 med rubriken ”Här har även de fattiga råd att le ”, som ganska okritiskt hyllade Curitiba

som storstadsmodell (DN 951224). Några fackliga företrädare som på sin fritid är aktiva i ett oppositionsparti i ett bostadsområde, menar att nja, de goda exemplen är fortfarande bara undantag. Det förekommer en hel del retorik från regerande i stadshuset. Hela staden har inte genomgått en total omvandling. Dessutom har Curitiba marknadsfört sig så hårt att många fattiga flyttar från Sao Paulo och Rio för att få bättre bostäder och arbete. Det hittar de oftast inte. Faveloma växer därmed igen och ”saneringsprogammets resurser räcker inte till på långt när. Alla jag talar med understryker emellertid, oberoende av partitillhörighet, att Curitiba visar att det är möjligt med förändring och att det finns hopp om förbättrade villkor.

Jag talar med några grannkvinnor i det bostadsområde där Lidia och hennes familj bor i Porto Alegre, som är landets fjärde största stad med några miljoner invånare. Området är en arbetarklassförort vars ytterområden börjar gränsa till favelor. Grannarna berättar att möten hålls varannan månad med representanter från kommunen. Idén kommer från Curitiba. Tillsammans med invånarna diskuteras vad som skall tas upp i budgeten och vilka pengar som skall spenderas på vad. Grannkvinnoma menar att det särskilt gäller för kvinnor att bevaka mötena noga och att läsa protokoll. Det är viktigt för att kvinnornas önskemål skall tas på allvar, men också för de inte skall bli politisk gisslan. Brasilien är en ung demokrati och kvinnors röster har inte varit lika starka som mäns vare sig före eller efter diktaturens fall. Det har hänt att beslut beskrivits som enhälliga, trots att många kvinnor varit emot förslaget, eller att männen tagit beslut som kvinnorna sedan förväntas genomföra i praktiken, berättar mina grannar.

Jag kommer osökt att tänka på ett inslag i det svenska radioprogrammet ”Studio ] " som sändes under våren 1996. Det handlade om självförvaltning i bostads— området Holma utanför Malmö. Det fördes en mycket teknisk diskussion om skatteaspekten av den egna trappstädningen. Hur städningen och annat arbete som ingår i självförvaltningsmodellen fördelades på kvinnliga och manliga invånare avslöjades aldrig. Alla experter och beslutsfattare som intervjuades i inslaget var män. Kvinnor som bodde i området fick yttra sig enbart i egenskap av representanter för sitt kön.

I Brasilien liksom i Sverige anses det "politiskt korrekt” för folkvalda att kunna visa att kvinnor, särskilt unga, röstar på dem. Kunskaperna om hur kvinnor och män fattar beslut och fungerar i en demokratisk process är dock ringa i båda länderna. Inte heller vet man hur arbetslöshet påverkar könen. Ett tydligt könsperspektiv behövs i allt demokratiskt nytänkande, menar flera kvinnor i Curitiba och Porto Alegre.

Jag förstår vad de menar. När jag samlade ihop statistik till slutbetänkandet ”Hälften vore nog” för Utredningen om kvinnors arbetsmarknad (Dir l995:119), slogs jag tidigt av det faktum att inte en enda siffra var lika för kvinnor och män i fråga om deras situation på arbetsmarknaden . Detta faktum i sig tydliggör att hänsyn måste tas till båda könens villkor.

Representanterna från kommunen är oftast män och föreslår andra prioriteringar än de som majoriteten av oss kvinnor vill ta upp, säger grannarna och fortsätter: — Till sammanträden om hälsofrågor och bostäder kommer fler kvinnor medan män bevakar väg— och brobyggen. Kvinnor är ofta aktivare i diskussioner om arbetst- illfällen och småföretagande i förorterna och i faveloma. Att vuxna med jobb finns i bostadsområdet kan bl a förhindra att ungdomar hamnar i drogträsket, säger de. Kvinnor med egen inkomst kan bli bra förebilder för tonårsflickor som ofta för tidigt får egna barn och sedan har mycket svårt att utbilda sig och bli självständiga.

En lärare i området anser dock att större medvetenhet och mer ”riktigt arbete för dem som bor i området, har särskilt stor betydelse för pojkar och män.

”Flickor är nyfiknare, trots att de är snälla och tysta går de ofta vidare och klarar sig på egen hand till andra studier o s v — även om ingen i familjen tidigare tagit steget. Pojkar från fattiga hem är passivare och vågar inte lika mycket. En ”lätt och tuff” lösning är att börja sälja knark eller vapen i favelan. Därför är det i första hand angeläget att stödja de unga männens väg in i arbetslivet.

Hennes resonemang påminner lite grand som det som förs av fria debattörer och konservativa politiker i massarbetslöshetens Nordengland. Det går ungefär ut på att ”ge männen jobb först, så att de slutar slå sönder hela samhället. Det tjänar även kvinnorna på i längden. " Jag tycker förstås att det är ologisk och farlig argu- mentation. Men jag anser att frågan om lokal sysselsättning och demokratisk nyord- ning och dess olika konsekvenser för kvinnor och män behöver analyseras och diskuteras.

Det är hoppingivande att det förfaller finnas en allt större förståelse för frågan internationellt sett. I Storbritannien gjordes en omfattande studie av lokal syssel- sättning i olika kommuner ur könsperspektiv, som belade att stora skillnader finns i fråga om inflytande, arbetstider, inkomster etc (Equal Opportunities Commission, 1995). Vid FN—konferensen Habitat 11 fick två tyska exempel på förnyelse av bostadsområden utmärkelser i juni 1996. Ett av dem var stadsdelen Gostenhof i Nurnberg. Andelen icke—tyska medborgare är stor. För att så effektivt och hänsynsfullt som möjligt kunna genomföra ett ekologiskt recyclingsystem i området, lades stor möda ned på att undersöka hur arbetsfördelningen i och utanför hemmen såg ut bland de kvinnliga och manliga invånarna (Söddeutsche Zeitung 960805). Vilka arbetsuppgifter utfördes av vem? Vem konsumerade vad? Hur såg förbrukarmönster ut etc?

Den svenska arbetsmarknadspolitiken skall knytas närmare de lokala arbets- marknadema och individuella handlingsplaner blir allt viktigare. Ett nytt synsätt med kunskap om könens olika villkor måste bli självklart, enligt min uppfattning.

Kvinnor, män och arbetsmarknaden i svenska storstäder

Arbetsmarknadssituationen för majoriteten av invånarna i svenska storstäders rniljonprogramsområden är mycket dålig. Förhållandena för utländska medborgare på svensk arbetsmarknad totalt sett är graverande. Särskilt för kvinnor med utomnordiskt medborgarskap, har läget försämrats kraftigt under 1990—talet. Under de senaste fem åren har sysselsättningsgraden sjunkit från 60 % till 29 % för utom- nordiska kvinnor. För män under samma period, d v 5 år 1990—95, var motsvarande siffra 72 % respektive 43 %. Majoriteten av de utländska kvinnorna och männen bor i storstadsområden. Utvecklingen på arbetsmarknaden för utomnordiska och främst utomeuropeiska medborgare var negativ redan under slutet av 1980—talet, när situationen på arbetsmarknaden för övrigt var relativt god (SOU 1996: 56).

Även svenska medborgare bor' 1 utsatta storstadsområden. Lågutbildade män är den grupp av de infödda svenskarna som totalt sett förefaller haft störst problem hittills på 1990—talets arbetsmarknad. År 1995 hade de högst arbetslöshet. Män med högst grundskoleutbildning är mindre benägna att vidareutbilda sig, byta bransch eller flytta än kvinnori samma grupp ( SOU 1996:56 ).

Många frågor som gäller arbetsmarknadsläget av i dag har utretts, beforskats och undersökts flera gånger om. Numera är kunskapen om kvinnors och mäns olika villkor i arbetslivet kända i stor utsträckning på ett övergripande plan. Så fort det är fråga om att gå ett steg längre uppstår dock problem. Mycket lite forskning och utredning bedrivs om arbetstagare och arbetslösa med utländsk bakgrund ur ett könsperspektiv. Frågorna hamnar alltför lätt ”mellan stolarna ”. Det hänger starkt ihop med områdets låga status, vilket gäller både för forskar — och för utrednings- världen. Kunskaperna är alltså skrala om varför det kvinnliga arbetskrafts- deltagandet i vissa invandrargrupper är så lågt och fortsätter att sjunka eller vilka mekanismer som ligger bakom att arbetslösheten är så hög. Inte heller hur arbetsmarknadema fungerar eller vilken effekt arbetsmarknadspolitiken har för kvinnor och män i olika storstadsområden är känt i någon större utsträckning.

I debatten om utsatta bostadsområden och förvärvsarbete i Sverige beskrivs ofta kvinnorna som de mest "behövande”. Det språk som används speglar ofta besluts- fattares och debattörers känsla av avstånd. Det gäller att ”få in dem ” på arbets- marknaden, annars finns bara ””.problem Bilden av den typiska kvinnan i Stockholms, Göteborgs eller Malmös förorter är fortfarande oftast en lågutbildad invandrarkvinna utan eller med mycket ringa arbetslivserfarenhet och svensk- kunskaper, som måste be sin make om lov för att få gå ut på arbetsmarknaden eller till studier. Eller så förmodas hon inte vilja jobba för att kvinnor i hennes hemland inte gör det lika ofta som i Sverige. Allt detta förutsätts ofta trots att invandrade kvinnor har förvärvsarbetat i Sverige i alla tider. Utländska medborgare i Sverige har dessutom lika hög utbildningsnivå i genomsnitt som infödda svenskar, men med större spridning. Fler har hög respektive låg utbildning (Knocke 1986; AMS 1996).

I debatten om arbetsmarknaden finns vissa nyckelord för framtiden. Möjligheter till ökad sysselsättning tillskrivs tekniska yrken, särskilt inom inforrnationstek- nologi. Privata tjänstesektorn förefaller vara den möjligen expanderande. Ökad kompetens krävs och kombinationer av kunskap blir allt attraktivare av arbetsgivare. Det menar bl a SCB och AMS. Småföretag förväntas kunna ge arbetstillfällen om de tillåts växa.

År 1993 blev läget lite bättre på de delar av den svenska arbetsmarknaden som direkt eller indirekt hade med exportindustrin att göra. Av de personer som fick arbete i storstadsområden år 1994 och som inte hade det år 1993, var det flest män som fick jobb på områden som förväntas expandera. Fler män än kvinnor anställdes i privat tjänstesektor. Fler män fick också arbete i småföretag. ( SOU 1996:56 ).

Lösningar diskuteras. "Blame the victim—principen tillämpas ibland. Skälen till problemen läggs hos invandrarkvinnan själv. Om hon förändrar sig i flera avseenden och bara lär sig mer svenska, utbildar sig ännu mer, blir tuffare mot sin karl och skaffar färre barn så blir det bättre för henne och resten av samhället. Medan hon anpassar allt detta kan vi andra fortsätta med våra liv och vår politik. Diskussionen om avdrag för hushållstjänster dyker upp allt som oftast, ibland direkt kopplad till den höga arbetslösheten bland invandrarkvinnor. Företagande förväntas vara att alternativ till anställning som tilltalar arbetssökande med invandrarbakgrund särskilt mycket. Invandringen har ändrat karaktär under de senaste tjugo åren, både vad gäller ursprungsländer och skäl för migrationen.

Det är mycket svårt att ta ställning till alla dessa förslag och recept med tanke på de kunskapsluckor som finns. Mer bakgrundsfakta måste fram i fråga om utsatta storstäder, kön och arbete för att en seriös diskussion om bra åtgärder kan föras. Jag tycker nämligen att det måste vara fråga om just bra åtgärder, även för invandrade kvinnor och män.

Min huvudinvändning mot de 5 k pigförslagen är därför att de till sin karaktär avviker kraftigt från grundläggande målsättningar för resten av åtgärdspaketet inom arbetsmarknadspolitiken. Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har ställt sig bakom dem. De arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, som t ex arbetsmark- nadsutbildning, datortek och arbetsplatsintroduktion, skall enligt de olika proposi- tioner som lagts under 1980 och 90 —talen leda till kompetensutveckling, större kontaktnät och bättre meriter. Jag har svårt att tro att arbetslivserfarenhet från tjänster i hushållen ännu så länge kommer att räknas som formella meriter eller kompetensutveckling på resten av dagens arbetsmarknad. Inte heller ser jag hur hushållsarbetande inom en sådan åtgärd kommer att kunna vidga sina kontaktnät särskilt mycket, åtrrrinstone inte mot resten av arbetsmarknaden.

Möjligen kan tjänster som utförs inom traditionellt manliga områden, t ex reparationer och underhåll av fastigheter och annan egendom etc komma att anses som meriterande. Åtminstone värderas och belönas traditionellt manliga yrken och arbetsinsatser högre än kvinnliga i dag. När arbetslösheten steg för industri och.

byggnadsarbetare diskuterades dock inte åtgärden i någon större utsträckning. Då anslogs miljardbelopp för tidigareläggningar av investeringar etc.

Om det är så att beslutsfattare är beredda att omdefiniera de grundläggande skälen för att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik, så bör det ske på ett mycket mer djuplodande plan. En sådan diskussion bör gälla hela politikområdet först och inte föras enbart inom ramen för ett system med avdrag för hushållstjänster. Enligt min uppfattning är det önskvärt med omprövning av hela arbetsmarknadspolitiken i förhållande till mål och resultat, men en sådan diskussion bör föras i relation till alla arbetslösa och inte bara till några grupper. Lika viktigt i sammanhanget är att utreda hur arbetsmarknadspolitiken totalt sett fungerar gentemot kvinnor och män, med utländska arbetstagare som prioritet med tanke på det svåra arbetsmarknadsläget. Är det självklart att mäns åtgärder generellt sett skall vara så mycket dyrare än kvinnors? Skulle det kanske inte vara bättre för många kvinnor i utsatta bostads- områden att få en riktigt dyr insats som ger ökad kompetens som räknas på den svenska allt hårdare arbetsmarknaden av i dag? Är det verkligen säkert att det inte skulle löna sig? Vet någon det? De svenska lågutbildade männen i samma områden som sällan problematiseras som grupp vad skall vi göra med dem?

Temat för den här antologin är arbetslinjen i storstäder. Jag anser det avgörande för framtiden att skillnader mellan kvinnors och mäns livs— och arbetsvillkor tas på allvar och att de börjas ses som en tillgång. Det behövs mycket mer kunskap ur ett könsperspektiv. Samtidigt är det generellt angeläget med åtgärder hellre än prat för att lösa arbetslöshetsproblemen. Bristen på forskning och annat underlag gör dock att det finns uppenbara risker för lösningar där värdefull kompetens kan komma att låsas in och könsmönster konserveras. Dagens debatt speglar det, enligt min mening.

En iransk kvinna skrev nyligen en mycket läsvärd bok om sitt liv i Iran och som politisk flykting i Sverige. Nahid, som använder en pseudonym, funderar bland annat över hur svenskar och svenskor ser på kvinnor från muslimska länder. Hon skriver:

”Folk har två olika måttstockar för att den svenska och den iranska kvinnan. Vad som är vanligt i livet för en svenska i min ålder och min omgivning, blir kontro- versiellt och orsak till nyfikenhet och diskussion när jag kommer in i bilden. Man sitter på en restaurang eller är på en fest och beter sig som alla andra. Då dyker frågorna upp: Röker du? Ni dricker väl inte? Har du börjat klä dig i jeans först i Sverige? Kan ni umgås med män? Det måste låta konstigt om jag säger att jag, som iransk kvinna, känner mig begränsad i Sverige. I några avseenden till och med mer begränsad än i Iran.I Jag vet att den vanliga uppfattningen är att vi österländska kvinnor drunknar i ett hav av frihet när vi kommer till väst, en frihet vi aldrig hade kunnat drömma om i våra länder. Trots att uppfattningen kan stämma för en större del av oss, är den inte hela sanningen. (Nahid, 1995)

Jag tycker att satsningar på företagande är bra. ”Kvinnolån” och initiativ som särskilt riktar sig till personer med utländsk bakgrund kan vara lämpliga i ett övergångsskede. Framförallt måste de allmänna gängse systemen anpassas så att de kan erbjuda stöd till personer av olika kön och av olika etnisk bakgrund, med affärsidéer inom nya branscher. Bilden av den ”normalaste företagaren” som en svensk man med verksamhet inom tillverkningsindustrin är förlegad. Det är naturligtvis mycket viktigt med service, såsom bank, post etc, till entreprenörer och andra invånare i ytterområdena.

Företagande får dock inte bli den allena saliggörande lösningen eller en ny form av ”inlåsning ”. Jag tror på olika former av möjligheter till praktik för arbetstagare med utländsk bakgrund som ännu inte kommit in på svensk arbetsmarknad. Till skillnad mot hushållsarbete, tror jag att praktik på arbetsplatser inom för den arbetslöse relevanta områden kan leda till nyttiga kontakter.

I Sverige i dag finns kvinnor och män från länder med mycket olika traditioner och samhällsmönster. Skälen för migrationen varierar, liksom utbildnings— och arbetslivsbakrund mellan de olika individerna. Ramen för Dona Elidas och Lidias liv är olik den svenska, men prioriteringarna, glädjeämnena och problemen är ofta desamma som i vår vardag. Det gäller att försörja sig, ta ansvar för den egna utbildningen och utvecklingen, kunna realisera egna drömmar, samtidigt ta hand om varandra och lösa gemensamma problem. Det finns inte så många brasilianer i Sverige, men jag är övertygad om att många kvinnor i de svenska storstädernas utkanter har liknande erfarenheter och livsmönster. De vet vad de vill med sina liv och har ofta lyckats genomföra det. Det svenska arbetslivet och samhället behöver ta vara på deras vilja och erfarenheter på ett bra sätt för sin egen och för deras skull.

Referenser

Arbetsmarknadsstyrelsen (1996), Var finns jobben 1996? Axelsson Maj—Gull (1996), ...Och de som inte har, Falun DIEESE (1996), Pesquisa de emprego e desemprego na grande Sao Paulo, Sao Paulo DIEESE (1996), Pesquisa de emprego e desemprego na grande Curitiba, Sao Paulo DN (1995), Här har även de fattiga råd att le. Publicerad 951224 Equal opportunities commission (1995), The gender impact of CCT in local government. Summary report, Manchester Fagan P. & Rubery J. & Smith M (1995), Occupational segregation of men and women in atypical work in the European union, Manchester Gonäs Lena (1989), En fråga om kön, Kvinnor och män i strukturomvandlingens spår, Arbetslivscentrum

Knocke Wuokko (1986), Invandrade kvinnor i lönearbete och fack, Forsknings- rapport nr 53, Arbetslivscentrum Nahid (1995), De sönderrivna bilderna, Stockholm Publio Dias Arcelina Helena (1995), Cronica do salario rninimo, Uma joumalista vive durante 30 dias a desventura de milhoes de brasileros, Rio de Janeiro Regnér Åsa (1995), Informe dela evaluacion Nr 36. Ano fiscal 1994/95. Proyecto 3201 de UITA/FISPAS. Brasil SCB (1995), Omvärldsanalys för arbetsmarknads — och utbildningsområdena, Bakgrundsfakta till Arbetsmarknads och Utbildningsstatistiken, 1995:10 SCB (1995), Utbildningsstatistisk årsbok 1995. Halmstad SEADE (1996), Crescimento elevado do desemprego no premeiro trimestre de 1996, Sao Paulo SOU 1996:56 (1996), Hälften vore nog om kvinnor och män på 90—talets arbetsmarknad Suddeutsche Zeitung (1996), geimensam Planen mit einem Nähkurs, 960805 Wingborg Mats (1996), Arbetare till salu, Om handeln med asiatisk arbetskraft, Stockholm

Bottom—up i stället för top—down Ronny Svensson, Bergslagsgruppen i Norberg

Den följande artikeln bygger i stort på erfarenheter från lokalt förändrings och utvecklingsarbete under de senaste 30 åren i Sverige men har i sak många berörings- punkter med andra länders folkligt inriktade förändringsarbeten som "community developement" i u—länder och socialarbetarprojekt i Europas storstäder — "community work/samhällsarbete ". I de senare fallen finns det både "top down"— och "bottom up "—modeller om man ser till verksamhetens praktiska utformning och funktion. Detta är inte att förvåna eftersom förändringsprojekten oftast initieras av skilda myndigheter om än på lokal och regional nivå.

Med "underifrånstyrda " modeller eller "bottom up—strategier" menar jag lokalt väl förankrade processer vilka arbetar med att förändra en konkret lokal verklighet. Modellerna kännetecknas vidare av att de visserligen kan ta emot och arbeta med t ex skattemedel men att de gör allt arbete på i huvudsak sina egna villkor. I allmänhet har organisationerna som driver arbetet en djup demokratisk förankring i den lokala miljön och en tydlig lokal identitet. Som regel har dessa processer kommit till genom ett lokalt initiativ via privatpersoner, föreningar eller kommuner.

Att "bottom up "—modeller ofta är starka i glesbygden har att göra med att kommunerna ofta koncentrerar sin verksamhet till centralorterna och glömmer de små orterna, att etablerade föreningar är sällsynta eller svaga i glesbygden och att människor i denna typ av miljöer har en stark misstänksamhet mot centralstyrda system.

De svenska exemplen tar sin början i 60—ta1ets byalagsrörelser i våra större städer. Byalagen var ett stillsamt folkligt uppror med anledning av de ökade trafikriskema för barnen, de allt färre grönytorna, det obetydliga folkliga inflytandet över bostadsförnyelsen samt bristen på lekvänliga och trivsamma innergårdar i stadskvarteren. Denna rörelse spred sig efter hand till många städer och centralorter i landet. Men även om 60—ta1et används som en gräns för studier av erfarenheter bakåt i tiden har vi viktiga lärdomar att dra från de traditionella folkrörelsernas arbete med start för cirka 100 år sedan och inte minst deras insatser under tiden fram till andra världskriget.

I början av 1900—talet växte de kooperativa rörelserna, vilka sedermera i huvudsak organiserade sig i ett fåtal nationella riksorganisationer. Denna rörelse fanns både på landsbygden och i städerna och visade att människor "underifrån " kunde skapa omfattande system för att lösa/bygga upp livsmedelsförsörjning, bostadsbyggande, sociala försäkringskassor, lokala sparbanker och mycket annat. De primärkommuner vi hade fram till 1950—talets början var i princip en gren av denna rörelse, där människor i stor utsträckning arbetade ideellt för att klara en

mängd bas—servicefunktioner i samhället. För en allsidig presentation av svenska "bottom—up"—strategier krävs en längre tidsanalys än vad som här praktiseras, men av utrymmmesskäl sätts gränsen vid 60—ta1ets byalagsrörelser i städerna.

Att den lokalt orienterade kooperationen inte utvecklades efter 30— och 40—talen (däremot har den centralstyrda kooperationen nått sin höjdpunkt efter andra världskriget fram till någon gång under 80—talet då den visat allt fler svaghets- tecken) berodde bl a på att kommuner och idén om den starka staten gavs företräde inom fackförenings — och arbetarrörelsema i syfte att effektivt lösa människornas vardagsbehov och allmänna välfärd.

Efter byalagen kom "Vi flytt int—rörelsen"

Byalagen i inte minst Stockholm fick vida effekter som inspirationskälla till folkligt basarbete på annat håll — mest utanför de alltmer etablerade och centralt styrda folkrörelserna. Vi fick med början i "Nacka—kampanjen" (Tyck om Nacka) 1969 och "Märsta 70"—projektet året efter även en mellanform av "underifrån"— och "ovanifrånstyrda " modeller. Dessa mellanforrner kännetecknades av att de ofta initierades från lokalt verksamma människor men sedan "övertogs " av kommunerna som via skilda metoder försökte underlätta ett brett folkligt inflytande över förnyelsen av boendemiljöer, planering av nya bostadskvarter, placering av vägar och lokalisering av servicefunktioner inom offentlig sektor. Aspuddenprojektet var ett exempel på initiativ uppifrån i Stockholms socialförvaltning vars syften var att underlätta en folklig process via "samhällsarbete". Projektet redovisades sedermera i boken "Revolution på tjänstetid", vilket var en rättvisande och fyndig titel.

Samhällsarbetsprojekten var ofta en samverkan mellan forskare, socialarbetare och lokalt boende och verksamma människor i större städer. Kroksbäcks— och Östergårdsprojekten i Malmö var ett par sådana exempel där även andra aktörer som lokala föreningar så småningom kom med. I andra kommuner spreds "byalags- modellen ", som efter hand utvecklades till en artrik flora av lokalt förändringsarbete. I Hedemora fick de lokalt boende i hela kommunen vara med i en längre plane- ringsprocess som handlade om byamas framtid och i kommuner som Kungälv, Halmstad och Lidingö var huvudingrediensema i de kommunalt initierade projekten att "tycka om framtiden " men endast som råd till de lokala experterna och politi— kerna.

"Vi flytt int"—rörelsen var mer genuint folklig och styrd underifrån men blev under 70—talets första hälft inte så mycket mer än en kritisk rörelse utan större inslag av konstruktiva arbetsinsatser av den typ som de nu aktuella lokala utveck— lingsgruppema i hela landet står för. Besläktad med denna rörelse var allmänna protestaktioner som "Rädda Ljusnan "—gruppen och spontana protestgrupper i samband med nedläggning av bruksföretag i främst Bergslagen.

Skärgårdsrörelsen i Bohuslän var under samma decennium ett annat embryo till de byalag och lokala intresseföreningar som nu arbetar med lokalt förändringsarbete i alla regioner. Bohusläns Skärgårdsråd samlade en stor grupp lokala byalag och intresseföreningar och syftet var att dels bevara skärgårdssamhällenas kultur och allmänna karaktär och dels att hindra spekulation och omvandling av alla året- runthus till sommarstugor för ett fåtal. Grupperna arbetade mycket konstruktivt och aktivt, vilket gäller än i dag. De lokala grupperna styrs underifrån och har en genuin demokratisk bas. Handlingsförmågan verkar vara stor sett utifrån hur de uppnår sina uppsatta mål.

Miljöfrågor blir överlevnadsfrågor

Under 60—och 70—talen var de lokala rörelserna mycket orienterade mot miljöfrågor. Under 80—ta1et fram till i dag dominerar arbetslöshetsinsatser och överlevnads— frågor, vilket i sin tur avspeglar de övergripande samhällsförändringar som vi genomgått. I början av 80—talet, då krisen inom i första hand industrisektom blev tydlig och många bruksorter förlorade sin största och helt dominerande arbetsplats, fick den lokala folkliga kampen en naturlig orientering mot att skapa nya arbeten, nya företag och lösa arbetslöshet med nya och lokalt styrda modeller. Pajala, Bräcke, Norberg, Hällefors och Strömsbruk i Hälsingland hade exempel på sådana modeller. Dessa breda lokala initiativ hade ofta kommunerna som basorganisation men med fackföreningar och protestgrupper som påtryckare och idégivare.

Modellerna var mer eller mindre underifrånstyrda— bottom up—organiserade men hade alla det gemensamt att de var inriktade på handling, konkreta resultat, maximal användning av lokala resurser, samverkan och långsiktig uthållighet. Att vända en "krisskuta " tar ju lång tid upp emot en generation. Som regel var de lokala projekten, vilka egentligen var processer (ej traditionella projekt) utan beslutad bortre parentes, sidoordnade den kommunala förvaltningen trots att personsambanden var starka.

Vanligtvis uppstod dessa initiativ i samband med större och allvarliga orts— och arbetsmarknadskriser men det finns också exempel på lokala projekt som hade en annan bakgrund. "Orsa för Framtid " var en sådan satsning med start 1983, där devisen var att "förverkliga dina drömmar redan i morgon ". Hela satsningen byggde på en samverkan mellan kommunens föreningar och kommunens politiker och tjänstemän.

Ungefär samtidigt med dessa lokala förändrings— och överlevnadsprojekt startades många arbetslöshetsprojekt riktade mot ungdomar. Det var ofta kommunalt anställda socialarbetare och ungdomsledare som tog initiativen och genomförde dem tillsammans med aktiva ungdomar. En del av projekten var föranledda av den stora ungdomsarbetslösheten i slutet av 70—talet och början av 80—talet medan andra hade

sin grund i försöken att aktivera och stödja unga människor med stora missbruks och drogproblem. Många av dessa projekt blev "bottom up "—strategier trots att de initierades uppifrån. Deras legitimitet var trots allt mycket beroende av kom- munernas gillande och "godkännandestämpel".

Ungdomssatsningarna gav i många fall bra resultat och de mest lyckade i landet fann vi i Skellefteå, Karlskoga, Ludvika, Trollhättan, Örebro och på flera platser i Värmland. Erfarenheterna från dessa satsningar borde tas till vara mycket mer än vad vi gör i dag på motsvarande områden.

Efter detta byarörelsen

I dag har vi ungefär 3 500 lokala utvecklings — och förändringsgrupper som är en vidareutveckling av 70— och 80—talens mest lyckade lokala projekt/processer men också ett resultat av Europarådets satsning på utvecklingsprojekt på landsbygd och i glesbygd. I Sverige omvandlade den i många stycken befintliga lokala rörelsen denna "top down "——satsning till en underifrånstyrd ny folkrörelse. Rörelsen omfattar aktiva som tidigare eller parallth är verksamma i etablerade folkrörelser men främst en mycket stor grupp oorganiserade eller passiva föreningsmänniskor. Denna omfattande rörelse arbetar mycket konkret med överlevnadsfrågor efter kriser på arbetsmarknaden eller för att förebygga sådana på i första hand landsbygden. De frågor som dominerar är: — bevara en orts kommersiella och sociala service bygga upp en ny lokal service — behålla befintlig skola utveckla nya näringar, inte minst via IT—systemlösningar skapa bättre kommunikationer med omvärlden

utveckla kultursatsningama — främja besöksnäringama

Till denna expansiva rörelse hör också de nya, mest socialt inriktade kooperativen med tyngdpunkt på barnomsorg, sjukvård och äldreomsorg. Denna kooperation finns även i storstäderna men är mest utvecklad i Jämtland mätt i antal kooperativ per invånare. Där finns också landets mest genuina samhällskooperativ, som består av ett flertal sektorinriktade kooperativa verksamheter samlade under en gemensam paraplyorganisation. Byn Högarna egentligen tre mindre byar och Huså hyser dessa unika skapelser, som har motsvarigheter i andra länder som Italien, England och Spanien.

Mångfalden av lokala rörelser stor

Överblicken av skilda lokala rörelser är ingalunda komplett men huvuddragen finns det säkert en relativt stor enighet om. Det som är mest intressant i dessa rörelser att diskutera i dag är bl a frågor om: — hur självständiga de lokala grupperna de fakto är

vilka metoder de använder för att lösa skilda problem och behov vilka mål som styr deras verksamhet och hur långsiktiga dessa är hur beroende de är av offentligt stöd i skilda former vilken samverkansforrn som finns mellan grupperna och deras kommuner hur grupperna samverkar inbördes hur kunskap växer fram och erfarenheter successivt utnyttjas — hur man får en lokal process att leva vidare och utvecklas hur projekten/processen korrrrner i kontakt med lokalbefolkningen.

I denna kortfattade beskrivning av modeller, erfarenheter och resultat kommer jag i första hand att uppehålla mig vid frågor som har att göra med vad som kan vara överförbart till andra lokala miljöer och hur denna överföring skulle kunna ske med storstadsmiljöema i fokus. Kan "bottom up "—perspektivet vara fruktbärande som alternativ till konventionella förändringsmodeller i Sverige även om folk- rörelseinflytandet alltid varit starkt i vårt samhälle under större delen av 1900—talet — och hur skulle det kunna initieras utifrån utan att sådana initiativ uppfattas som exempel på "myndighetsmodeller" från överbyggnadens skilda aktörer?

De frågor som jag explicit kommer att utgå från i den fortsatta texten är följande:

a) vilka typer av projekt skapar störst engagemang och mest uthållighet bland de berörda?

b) vilka projekt ger de bästa och mest uthålliga resultaten?

c) vilka organisationsmodeller fungerar bäst i relation till vissa typer av uppgifter skapa nya arbeten, utveckla ny service, lösa hög arbetslöshet, främja effektiv lokal samverkan etc? (1) hur kommuner och skilda folkrörelser kan förhålla sig till lokala projekt för att snabbast och bäst få igång offensiva framtidssatsningar

e) hur kommunala förvaltningar och bolag kan samverka med nya folkliga, självstyrda system, där kooperation är en modell

f) vad som krävs av en process för att bli uthållig, helhetsinriktad, problemlösande och nyskapande samtidigt som den är trovärdig och engagerande?

Svaren på frågorna kan möjligen ge någon typ av "vägledning" (det är svårt att överföra erfarenheter i systematisk form eftersom man alltid behöver anpassa andras erfarenheter till förhållandena på varje enskild plats där man vill att en process skall

komma igång) när det gäller atti storstadsmiljö bygga upp lokala handlingssystem för att ta itu med:

— allt större utanförskap en stigande arbetslöshet — en ofta bristfällig kollektiv service ett bristande folkligt inflytande över viktiga lokala resurser — en bristande vi—anda och lokal identitet — en ofullständig miljö för att stimulera progressiva experiment avsaknaden av arbete och företag/verksamheter i boendemiljön — få länkar mellan boende och beslutsfattare av olika slag.

Uthålliga projekt/processer finns de?

Till det svåraste i lokalt förändringsarbete av många slag hör. att starta och hålla i gång processer tillräckligt länge för att de skall ge meningsfulla och påtagliga resultat. Det vanliga är att en "igångsättargrupp " inte orkar fullfölja sitt gemen- samma och ursprungliga uppdrag och dessutom misslyckas med att skaffa personer som tar över stafettpinnen och fördjupar och effektiviserar arbetet. Men det finns undantag som inte bara har med personers kvalitet och slumpen att göra utan bör vara allmängiltiga i hög utsträckning.

Uthålligheten har ibland att göra med att det finns en eller flera s k eldsjälar som alltid orkar hålla igång ett förändrings— och utvecklingsarbete trots flera bakslag och oväntade negativa händelser. Att skapa ett klimat där eldsjälar föds och gärna i större omfattning (det är ju alltid farligt att vara beroende av en eller ett per personer i ett långsiktigt förändringsarbete) är en metod att lyckas på denna punkt men recepten är flera. Tillgången till goda ledare som driver och stabiliserar en verk- samhet är ofta en nyckelfaktor. Många eldsjälar orkar inte alltid genomföra hela loppet.

Erfarenheter från projekt eller processer i bl a Bergslagen är att långsiktighet och uthållighet, som ofta är avgörande för att de önskade resultaten skall infinna sig, främjas av kvaliteter som:

a) att projekt omvandlas till processer, d v s från kortsiktiga och i förväg planerade och organiserade förändringsaktiviteter till mer ostyrda och spontana folkliga arrangemang, där det finns ett mycket stort utrymme för varje individs successiva kunskapsinlärning och växande engagemang men också egna intres- sen

b) att processerna (det finns dock även lyckade projekt) har möjlighet att ändra arbetsformer relativt ofta och i takt med att den aktiva gruppen byter hela eller

delar av sin medlemsskara men också i relation till att nya problem upptäcks och måste åtgärdas

c) att det omgivande och etablerade samhället vinnlägger sig om ett utvecklat samarbete med de aktiva i den lokala processen och tillsammans fattar beslut om att förverkliga skilda uppslag från den lokala nivån (1) att man indelar ett arbete i så många etapper att det blir möjligt att relativt ofta uppnå önskade resultat och påvisa att processen i sig är handlingskraftig och trovärdig

e) att det är en öppen process där alla människor känner sig välkomna och får möj- lighet att arbeta med frågor och med metoder som passar det egna enga- gemanget

f) att man kombinerar ett lokalt förändringsarbete med kunskapsfördjupning, omvärldsanalys, diskussioner om alternativa framtidslösningar och andra ingredienser som ständigt skapar ny energi

g) att deltagandet i lokalt förändringsarbete görs till spännande upplevelser där man är med för att det är roligt och intressant och får möjlighet att samverka med andra på lika villkor. Därför är det bl a viktigt att göra spännande studie- resor och ha ett stort kontaktnät eller nätverk tillsammans med människor på andra håll som håller på med liknande eller kompletterande arbetsuppgifter.

Uthålligheten är mycket avgörande för att man skall lyckas förändra gamla och rigida strukturer och kulturer, vilket kräver en lång bearbetnings— och aktionstid. Men också det faktum att det tar lång tid att lösa uppgifter som att minska arbets- lösheten och t ex bygga upp nya småföretag i privat eller kooperativ form nöd- vändiggör en strategi för uthålliga lokala förändringsprocesser.

Det som sagts ovan är givetvis ingen garanti för att man lyckas hålla igång en längre förändringsprocess även om det gäller i miljöer där det finns många människor. Man måste även ofta ha en god tur med det man företar sig och den är ju svårare att planera.

Kostar det mycket att lyckas?

Jag tror det finns en allmän föreställning i Sverige att det krävs omfattande eller icke oväsentliga resurser för att man skall kunna lyckas lösa ett så stort problem som att skapa nya företag och arbeten i den egna närmiljön. Kanske är denna uppfattning ett resultat av att vi varit och i många stycken fortfarande är ett rikt samhälle. Min erfarenhet är att det inte alltid krävs så stora resurser för att lyckas med lokala förändringsinsatser. Många bra exempel har utgått från minimala resursramar åtminstone under ett långt förändrings— och uppbyggnadsskede.

En orsak till att problem uppstår i ett bostadsområde eller i en mindre ort kan emellertid vara brist på resurser, att resurserna har dragits därifrån eller att tidigare resurser använts ogenomtänkt eller slösaktigt. När man skall förverkliga sina idéer, oavsett om man är uppfinnare och egen företagare eller en aktiv medlem av en lokal protestgrupp som vill utveckla nya kvaliteter i närmiljön, finner man ofta att det saknas pengar eller andra resurser. Detta i förening med oförstånd, bristande engagemang eller misstro från andra personer eller organ/myndigheter/företag m m gör att man inte sällan tycker att det är hopplöst att försöka genomföra den initiala tanken.

Men förmågan att trots alla dessa hinder lyckas med grundidén — åtminstone till en del eller i en första etapp är en kvalitet som fler människor måste lära sig. Ibland har man turen på sin sida och får tag i både stora och mindre kostsamma resurser men oftast är man i det läget att hindren hotar hela den engagerade satsningen. Personer som tränas i att klara denna typ av hinder och komma igen efter varje bakslag får förr eller senare en märkbar framgång. Att uppöva en kollektiv styrka i sådana lägen är en viktig ingrediens i lokalt utvecklingsarbete.

En allmän erfarenhet från framgångsrika "lågbudgetprojekt" är att de som uppvisat bra resultat med mindre resurser ofta får en sådan status och trovärdighet att de senare får lättare att skaffa sig de resurser som gör det enklare att nå målen (även om det inte alltid handlar om kvantitet av resurser utan kvalitet). Exempel på sådana lokala förändringsprojekt är bl a Norbergs krisinspirerade satsningar efter 1981, där man med årliga penningresurser på cirka en halv miljon i flera år lyckades nyskapa över 100 småföretag under en sexårsperiod och en hel del annat. De ursprungliga resurserna förmerade sig och växte p g a processen.

Liknande exempel gäller bl a skapandet av ett museum i Arvika kring den s k konstnärliga Rackenkolonin och processer som den som finns i södra Skaraborg med inriktning mot långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna unga och äldre människor ("Det Finns Bruk För Alla"). En stor del av de 3 500 lokala utveck- lingsgruppema (byalag, intresseföreningar, hembygdsföreningar, krisgrupper, ortsföreningar m m) arbetar under liknande förhållanden där en stor mängd ideellt arbete är avgörande för att grupperna skall nå sina omfattande mål utan stora penningtillgångar.

Val av metod räcker det med en process?

Jag har tidigare sagt att det är viktigt att i möjligaste mån undvika i förväg detaljplanerade projekt av kort varaktighet om man skall lyckas med uppgiften att skapa nya arbeten eller ny service i t ex ett större bostadsområde i en storstad. Men finns det några generella erfarenheter om val av organisation utöver det som redan

sagts?

En vikti g erfarenhet från arbetslöshetsinriktade framtidssatsningar och initiativ för att bredda näringsliv och arbetsmarknad är att man måste vara lyhörd för varje grupps samlade erfarenheter av hur man genomför en lyckad satsning. Ibland måste man anpassa sig till en lokal tradition för att få framgång och få människor med sig. Inte sällan gäller det att bygga upp en process kring en viss förening eller att skapa en fortsättning på en tidigare satsning i den egna bygden/orten. I sådana fall måste man vara lokalt välorienterad för att få människor med sig på en längre och något osäker men spännande seglats. I annat fall stannar de övriga på land och man får segla den stora skutan ensam. En sådan modell brukar inte fungera särskilt lång tid.

Ett bärande element i allt lokalt förändringsarbete är givetvis att lägga upp ett arbete så att de som skall driva processen känner "sig hemma " i modellen. Lika självklart är att den skall fungera lika bra för kvinnor som för män med möjlighet för barn och ungdomar att delta i för dem intressanta moment. Om det i ett bostadsområde i en storstad bor människor från många skilda kulturer i världen gäller det att fånga in även deras erfarenheter av lokalt förändringsarbete, som ju är vanligt förekommande i hela världen inte minst i u—länderna.

Även om man har en huvudstrategi för ett större förändringsarbete som syftar till att skapa nya arbeten, utveckla den lokala servicen, förbättra kvaliteterna i skolan och befästa ett demokratiskt lokalt styre kan det finnas skäl att organisera varje enskild deluppgift efter deltagarnas egna intressen och engagemang. Detta betyder att flera arbetsmetoder kan finnas sida vid sida. Samordningen av allt detaljarbete sker med fördel i en gemensam organisation så att man undviker onödiga strider om resurser, lokaliseringar, principer för drift av nya verksamheter och vad det nu kan vara.

Men det viktigaste är egentligen inte det exakta valet av arbetsmodell utan att förändrings— och utvecklingsarbetet hämtar sin näring och kraft från de många lokalt verksamma och boende människorna. Det är de som måste vara drivkraften "huvudmotorn " och det är de som måste få det största positiva utbytet av hela satsningen.

Samverkan eller konflikt?

I flera lokala förnyelseprojekt från 60—talet och fram till i dag har det blivit konflikter mellan i första hand de som driver ett lokalt projekt/en process i ett område och de som formellt har ansvaret för en kommuns utveckling. Kommun- ledningarna har inte sällan varit rädda för att de lokala initiativen skall leda till andra lösningar än de själva anser som givna eller att en framgång för ett byprojekt eller stadsdelssatsning skall "smitta av sig" till alla andra delar av respektive kommun.

Det senare ses ofta som en risk för att kommunen tappar greppet, får för stora samlade drifts och investeringskostnader eller inte längre kan hävda "centrala " planeringsdirektiv och politiska principer.

I större städer var denna typ av konflikter vanligare på 60— och 70—talen än på 80—ta1et och i glesbygden vanligare före 90—talet än under. I dag är det en majoritet av landets kommuner som lärt sig att förebygga denna typ av lokala strider, vilka ofta haft stort inslag av ren prestige — att visa vem som egentligen bestämmer eller skall bestämma.

De kommuner som tagit till sig den nu allt vanligare "bottom up "—modellen har som argument för sin positiva attityd: att det ofta blir kvalitativt sett bättre lösningar när människorna själva på plats utformar lösningen att stora grupper av medborgare på detta sätt erbjuder en hel del ideellt arbete och ideell tid för att lokala lösningar skall bli möjliga och mindre kostsamma — att det blir en viktig skola i lokal demokrati vilket bör kunna uppskattas i en tid då allt större del av befolkningen vänder politiken ryggen — att det utan en lokal insats inte skulle kunna gå att rusta upp ett bostadsområde eller rädda en mindre ort, vilket i sig (om man misslyckas) innebär en risk för att respektive kommun förlorar skattebetalare och PR att medborgare på andra håll i landet relativt ofta attraheras av bygder och områden som lyckats lösa viktiga sociala, miljömässiga eller funktionella problem. Det kan helt enkelt bli en positiv nettoinflyttning till området/bygden — att de politiska partierna får fler medlemmar efter hand med handlingskraftiga och medvetna människor. De lokala folkrörelsema kan förstärkas och nya bildas, vilket är positivt för hela samhället.

De kommuner som skapat en positiv eller mycket bra relation till de lokala grupperna har utvecklat väl genomtänkta modeller för en samverkan de två parterna emellan. Många kommuner ger ekonomiska bidrag utan detaljstymingskrav för att grupperna skall fungera bättre och har hög beredskap inför kommande förslag till nya investeringar och driftutgifter. Andra kommuner bildar gemensamma ar— betsgrupper med de lokala företrädarna, där kommunens tjänstemän och för— troendevalda tillsammans med byns/stadsdelens företrädare tar fram en färdig lösning som därefter brukar förverkligas relativt snabbt.

Vissa kommuner stödjer lokala grupper genom kommunbidrag till kooperativa daghem, samlingslokaler, servicehus o s v. Detta är mycket vanligt i Jämtland men också i Värmland och på ytterligare platser i landet. Berg, Kalix och Övertorneå kommuner är bra exempel på kommuner som har utvecklat sina relationer till de lokala grupperna så mycket att de knappast skulle kunna vara utan dem när det gäller att uppehålla de primära servicefunktionema och den kommunala demokratin. Orsa, Vetlanda och Marks kommuner tillhör de mest positiva i Mellan— och Syd—

sverige. Tyvärt har storstäderna inte lika många lyckade exempel att visa upp men de nya systemen med stadsdelsnämnder kan säkert bidra till liknande relationer och resultat även i denna typ av kommuner.

Även en del äldre folkrörelser av olika slag har tidigare haft svårt att samverka med den typ av lokala förändringsgrupper som blivit mycket vanliga de senaste tio åren. Folkrörelsema har tyckt att de nya lokala grupperna har en mer spontan och "löslig " organisation än äldre organisationer, vilket de senare sett som något negativt och främmande. Att äldre rörelser mest domineras av äldre generationer och de nya av yngre är säkert en förklaring till att samarbetet dem emellan inte är fullt utvecklat på alla håll. Men förnyelsen går snabbt. Vi har nu ett flertal exempel på en god samverkan, där medlemmar i äldre folkrörelser gått in i de nya för att dessa är mer aktiva och framgångsrika i att snabbt finna lösningar på akuta problem. Lokala förändringsgrupper har även bidragit till att förnya folkrörelsema genom att inspirera till ett mer "modernt" och effektivt arbetssätt.

Lösningen på tidigare eller inträffade konflikter av det slag som här redovisats är egentligen inte så märkvärdig. Det handlar om att se det stora värdet i de nya lokala utvecklings— och förändringsgruppema och att ha en bejakande attityd till alla som vill engagera sig på ett positivt sätt i våra gemensamma angelägenheter. Det räcker för ett bra samarbetsresultat.

Kraven på en lyckad process

Även om man inte kan utfärda några garantier för en lyckad process och succéartade resultat kan man ändå summera några viktiga ingredienser på vägen mot en sådan situation. Det gäller dock att alltid krydda den principiella strategin med lokala anpassningar och traditioner och utforma receptet även efter de personer som deltar under hela eller delar av en längre process. En surrrrnering kan se ut så här i kortast

möjliga form:

starta med en breddmobilisering för att få med många människor. Upprepa detta om det behövs fler omstarter eller förnyad energi och inspiration till processen ha en öppen process där alla är välkomna. Ha beredskap för olika utvecklingar av arbetet. Startvillkoren och startresurserna bör vara klara från början tänk på att lokal anpassning av arbetsformema medverkar till att fler människor känner sig välkomna — var inte rädd för att pröva flera arbetsmetoder i olika skeden eller parallellt. Alla vill eller kan inte arbeta på samma sätt men alla bör ha samma slutmål processen bör vara styrd av människors intressen för att man skall nå en hög engagemangsnivå hos så många som möjligt. Några är intresserade av att utveckla boendeservicen och andra av hantverksproduktion. Varje deltagare måste få arbeta med det den är bäst på

— att process har fördelar framför projekt har sagts ovan. Förändringar tar ofta längre tid än man tror från början — till detta hör att man måste arbeta långsiktigt och ge varje förändring en reell chans att lyckas. Endast människor som är beroende av de positiva resultaten och får ett stort förtroende och ansvar orkar fullfölja ett lokalt förändringsarbete varje process får inte överorganiseras. Det är viktigare med verksamhet och resultat än yttre skal en process som inte har tillräcklig förankring i den lokala miljön kan inte lyckas även om det finns mycket resurser till förfogande. Med bra förankring minskar resursbehovet och kvaliteten stiger att eldsjälarna är centrala personer i en lyckad process känner vi väl till men det är viktigt att ha med flera eldsjälar och goda ledare för att klara ett längre arbete och många skilda arbetsuppgifter det är viktigt att huvudmännen bakom processen har en hög beredskap för oväntade initiativ och förslag. Detta kräver en bra samverkan mellan finansiä- rer/huvudmän och processens ledare varje process behöver ett kontaktnät utanför kommunen och regionen för att få respons, nya idéer, andras reaktion på det egna arbetet, ny kunskap och allierade. Bygg gärna upp detta redan från början inom varje förändringsprocess behövs det unika instrument att arbeta med för olika mål. Varje process är också unik i flera avseenden men det kan behövas några unika drag som spjutspetsar och som fungerar som identifieringsmärke för andra fömyelsearbeten och extra kraftkälla för den lokala gruppens medlemmar.

Process för en storstadsmiljö

Många av de lokala förändringsprojekt som jag bygger mina erfarenheter på har haft en "slagsida " åt en viss typ av frågor som en satsning på miljöproblem, upprustning av förslitna hyreshus, räddningsaktioner för att bevara viktig service eller satsning på nya småföretag. Den växande byarörelsen börjar ofta som en "enfrågeprocess" men efter hand som arbetet fortskrider handlar det till slut om en bys eller trakts totala framtid, där alla samhällsfunktioner är lika viktiga att bearbeta och utveckla.

Om man skall starta processer i syfte att ekonomiskt, socialt, funktionellt och miljömässigt restaurera förslitna miljonprogramområden i exempelvis storstäderna behövs naturligtvis breda mobiliseringar och ett fokus på alla de frågor och behov där insatser och ofta radikala sådana är mycket angelägna. Arbetslöshet, bristfällig social och kommersiell service, dålig vi—anda och lokal demokrati samt nedslitna bostadshus är vanliga problem som måste få en snabb lösning innan pendeln slagit för långt. Hur man tacklar detta är kanske en större utmaning än de vi har i små orter och på landsbygden men likheterna är ändå slående.

Mycket talar för att flera olika processer hålls igång samtidigt eftersom det krävs täta kontakter mellan människorna som arbetar med fömyelsearbetet. Alltför stora områden och grupper av människor leder lätt till samordningsproblem, över- organisering, centrala beslut, långa beslutsvägar, för litet inflytande längst ut och mängder av irritation mellan deltagande aktörer. Enbart skalan på ett för stort arbete avskräcker många från att vara med.

Arbetslösheten och dess lösning handlar väldigt mycket om hur man löser även andra problem i ett storbostadsområde. Om det saknas service av olika slag för de boende och tillräckligt med entreprenörer som "står färdiga " att etablera butiker, hantverksservice, hushållstjänster av annat slag o s v kan ju en lösning vara att i processen söka de människor som vill starta de verksamheter det finns brist på eller fungerar alltför dåligt. Dessa utbildas till entreprenörer, stöds att utveckla de efter- frågade funktionerna och skapar en del av de nya jobb som behövs. Vi—andan stärks i denna utvecklingsprocess och det ena positiva ger det andra. Lokaler och bostäder måste byggas om för att rymma nya funktioner och krav, vilket ger området jobb och ökad attraktivitet.

Andra människor i området vill arbeta med att förbättra skolan och barnens och ungdomarnas lokaler och uteytor. En del i detta arbete är att skaffa sig nya kunskaper, att besöka lyckade projekt på andra håll, att ta kontakt med de berörda kommunala nämnderna, att skaffa fram nya resurser och själv engagera sig i de praktiska förändringarna. För att klara arbetet gäller det att samverka med barnen och ungdomarna och andra föräldrar och boende. Inspirationen får de till en del från dem som lyckats skapa nya servicefunktioner och som visat att det lönar sig att påverka och arbeta tillsammans med andra människor. En annan del av kraften får de från samverkan med lärarna och annan personal i skolan och kanske från ett nybildat socialt kooperativ i området.

En tredje grupp tar sig an det aktuella delorrrrådets kulturfrågor och bygger kanske upp en lokal radiostation och TV—studio i samverkan med ett nytt Folkets Hus som skapats av ett tomt bostadshus. De skapar en skrivarverkstad för skrivande människor i närområdet med spännande bakgrunder i mängder av olika länder utanför Norden. Dessa gruppers arbete bidrar i hög grad till att ge området en starkare identitet, vilket brukar vara avgörande för att många människor skall orka arbeta i ett lokalt utvecklingsarbete under längre perioder.

Resultat måste komma med jämna mellanrum och det är viktigt att alla berörda myndigheter närmar sig områdets aktiviteter med öppna sinnen och försöker bygga upp relationer på bådas villkor de boendes och myndigheternas. När detta fungerar kan fler initiativ finansieras och etableras i bostadsområdet, där den ena framgången föder den andra.

Det viktiga är att statliga och kommunala organ ser områdets aktörer som jämnspelta och kompetenta och litar på att processen håller hög kvalitet och

ambition. Det gäller att erbjuda sin kunskap till de boende och överlämna detalj— beslut över olika resurser till dem som bor och verkar i området.

Ett nätverk mellan olika typer av lokala förändringsgrupper med skilda erfarenheter från olika regioner skulle kunna byggas upp samtidigt med starten av en eller flera storstadsprocesser. När den områdesvisa förändringsprocessen kommer igång behöver man inte "intervenera" från offentliga och övergripande organ i enlighet med gammal "top down "—strategi. Det gäller bara att hålla goda kontakter, vara lyhörd och generös, skapa tillit, ha positiva förväntningar, släppa rädslan för att en process arbetar med andra perspektiv än de egna och applådera varje fram- gång. Då finns chansen att vi stärker demokratin och tar oss ur en brinnande social bomb i tid innan 2/3—delssamhället annars för alltid slår ned sina rötter även i Sverige.

Referenser

Det finns en hel del skrivet om hur enstaka projekt startats, utvecklats, finansierats, organiserats och givit skilda resultat. I referenserna nedan har inte de aktuella skrifterna, rapporterna eller artiklarna om dessa projekt redovisats. De kan med fördel sökas hos de organisationer eller kommuner som nämnts i texten. Folk- rörelserådet, Sveriges Hembygdsförbund, Vuxenskolan, ABF, Boverket och Glesbygdsverket kan man dock alltid vända sig till för att få kunskap om skilda projekt/processer. Kulturgeografen Ulla Herlitz avhandling om de många lokala utvecklingsgruppema finns förmodligen tillgänglig från hösten 1996 eller våren 1997.

De skrifter som jag redovisar nedan är ett urval av böcker/rapporter som behandlar den mer principiella problematik som presenteras i kapitlet ovan:

1. "ALLT ÄR MÖJLIGT — planering utifrån lokala livsformer" av Hans Arén, Byggforskningsrådet, rapport T27—1994, Stockholm.

2. "LOKALT FOLKSTYRE GENOM BRUKARMEDVERKAN Exempel och erfarenheter", betänkande av 1983 års demokratiberedning SOU 1984:84.

3. "STARTA UTVECKLINGSARBETE I EN KOMMUN Hur kan en kommun möta krisortens problem? Exempel och metoder" av Bo Mårtenssom, Bygg— forskningsrådet, rapport T24: 1986 Stockholm.

4. "KRISORTSGRUPPER Instrument för lokal utveckling. Erfarenheter från Kramfors, Köpmanholmen och Hörnefors" av SIND (nuvarande NUTEK), rapport 1983:7.

5. "AN DEN I FLASKAN En debattbok om regional inneboende kraft" av Lotta Gröning, Glesbygdsmyndigheten (nuvarande Glesbygdsverket), Falköping 1994.

6. "NY KRAFT Reserapport från en underjordisk rörelse i Sverige 1989" av Kerstins Gulbrandsen, Tiden, Falköping 1989.

7. "HANDBOK I FRIVILLIGT ARBETE" av Socialdepartementet Ds 1994:93.

"VI VILL VARA MED OCH BESTÄMMA — Modeller för medborgar-

inflytande i stadsmiljö och på landet" Socialdepartementet Ds 1994: 123.

9. "SOCIAL PLANERING I PRAKTIKEN" av Ronny Svensson, Socialstyrelsen 1984. 10. "KOMMUNALA UTVECKLINGSPROJEKT" av Bergslagsgruppen, Glesbygdsdelegationen (nuvarande Glesbygdsverket), rapport nr 3/1987. PO

,_ ,: u,... .. ;, l.-.-Ill '

|. |

Kortare arbetstid

Birgitta Olsson, Stockholms universitet

Det här artikeln syftar till att belysa behovet av en arbetstidsförkortning, inte minst i storstäderna. Den handlar också om bakgrunden till och innehållet i det försöksprojekt med 6 timmars arbetsdag som pågår i Stockholms stad. Beslutet om att inleda ett försök i Stockholms stad togs efter regimskiftet 1994 då social— demokratema, vänsterpartiet och miljöpartiet bildade en koaljtion. I överens- kommelsen mellan partierna ingick att starta ett arbetstidsförsök i staden.

Är kortare arbetstid ett sätt att utveckla välfärdssamhället? Bör vi ta ut en del av kommande möjliga välfärdsökningar i form av kortare arbetstid? Vad är välfärd och hur kan välfärden utvecklas? När är i så fall tiden mogen? Det är några av de frågor jag ställer i den här artikeln.

Jag vill inledningsvis ge en kort översikt över debatten och utvecklingen i våra grannländer.

I Sverige är många fortfarande tveksamma till möjligheterna att skapa fler jobb genom arbetsdelning. Det gäller både bland arbetsgivare och bland de fackliga organisationerna. Den solidaritet som skulle krävas för en omfördelning från de som har arbete till förmån för de 14 procent som är arbetslösa (augusti 1996) lyser med sin frånvaro. Den höga kapitalbindningen inom industrin och behovet av kvalificerad arbetskraft gör att alltfler företag har börjat tillämpa s k flexibel arbetstid där de anställda arbetar mer under perioder med hög efterfrågan och kortare arbetstid under perioder då efterfrågan är låg. Kraven på kapitaleffektivitet gör det för dyrbart att producera för lager under lågkonjunktur med påföljd att övertiden har ökat dramatiskt. De som har arbete arbetar därmed mer än någonsin och får en hygglig löneutveckling medan de som aldrig fått chansen på arbets- marknaden får fortsätta att vänta. Vilken slutsats kan dras? Skulle kortare arbetstid kunna leda till att befintliga jobb omfördelas? Skulle kortare arbetstid räcka för att lösa arbetslöshetskrisen?

Vi har halkat efter

Skulle kortare arbetstid för de som har arbete betyda att fler får arbete? I a, mycket tyder på detta. I hela Europa pågår en intensiv debatt om arbetsdelning och framtidens jobb. Där är man inte främmande för tanken att det finns ett samband mellan hur mycket var och en arbetar och hur många som kan beredas syssel-

sättning. I Tyskland är arbetstiden inom industrin redan 35 timmar. Vi ligger på tolfte plats i Europa när det gäller arbetstidens längd, oavsett om man ser till vecko- arbetstid eller årsarbetstid'.

Inom EU finns ännu ingen gemensam strategi i arbetstidsfrågan men diskussionen pågår för fullt. På initiativ av bl a Michael Rocard och socialistgruppen inom Europaparlamentet kommer under hösten 1996 frågan att diskuteras i parlamentet. Avsikten är att pröva om det går att enas om en gemensam resolution för arbets- delning och fler jobb.

I Tyskland, där arbetstiden har förkortats stegvis och i dag uppgår till 35 timmar per vecka inom industrin, har arbetstidsfrågan sedan lång tid drivits som en ”fördelningsfråga d v s som ett medel för att fördela om resurserna så att fler kan delta i produktionen. Debatten inleddes redan under 1970—talet i dåvarande Väst- tyskland men först i början av 1980—talet när arbetslösheten steg ytterligare och efter omfattande strejker bl.a. en sju veckors lång strejk år 1983 i tyska metallindustrin nåddes en uppgörelse som innebar en reduktion av arbetstiden. Detta genombrott har haft stor betydelse för utvecklingen av arbetstiden i Tyskland.2 Volkswagens beslut den 15 december 1993, att reducera arbetstiden till 28,8 timmar för att undvika uppsägningar av tiotusentals bilarbetare innebar ytterligare ett steg mot kortare arbetstid. Under perioden 1984 till 1995 har veckoarbetstiden successivt minskat från 40 till 35 timmar i tysk industri. Enligt tyska bedönmingar krävs ytterligare arbetstidsförkortningar för att klara full sysselsättning i början av 2000—talet3.

Den tyska arbetstidsförkortningen ned till nivån 37 timmar anses ha tillskapat 145 000 nya jobb och säkrat 49 000. En del av arbetstidsförkortningen ger ett s k omvandlingstryck som initierar produktivitetshöjande åtgärder'. Det betyder att de timmar som skärs ned inte behöver ersättas till 100 procent. Erfarenheterna är dock skiftande. En studie av en förkortning vid tre vårdavdelningar på Södertälje sjukhus5 visade att hela arbetstidsförkortningen kunde kompenseras av ökad produktivitet

Isidorsson, T., Arbetstidsfrågan i internationell belysning. Förlopp, förklaringar och följder. Rapport skriven för Svenska Metallindustiiarbetarförbundet. Göteborg 1994.

2 Bosch, G., The Evolution of Working Time in Germany. Futures, VOlume 25, Number 5, June 1993.

Ibid.

Anxo, D., och Agnarsson, S., Arbetstidsförkortning, drifttid och sysselsättning i ett internationellt perspektiv. Rapport till Metalls Arbetstidsgrupp. Nationalekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 1994.

Olsson, B., Kortare arbesdag en väg till ett mer ekologiskt arbetsliv? Doktorsavhandling. personalekonomiska institutets skriftserie l994cl. Stockholm 1994.

medan det i tyska studier föreligger en variation mellan 70 och 20 procent av arbets— tidsförkortningen6

I Frankrike stiftades under 1993 en lag om att det i företag där man var beredd att reducera arbetstiden med 15 procent (6 tim per vecka) och öka antalet anställda med minst 10 procent skulle få en reduktion av arbetsgivaravgiftema med en tredjedel i tre år7.

I Finland där arbetslösheten länge varit högre än i många andra länder, och nu är närmare 20 procent, har en 100 timmars arbetstidsförkortning genomförts. Det s k Pekkanenavtalet från 1984 låg till grund för denna sänkning och innebar en stegvis förkortning under fem år. Den genomsnittliga veckoarbetstiden i Finland är därmed 37,8 timmars.

I Finland finns också flera exempel på hur företag gått över från 8 till 6+6 timmars skift med 8 timmars lön. Anledningen till ett lyckat resultat är att en arbetstids- förkortning kunnat förenas med ett mer effektivt utnyttjande av maskiner och utrustning?. Erfarenheterna från Finland visar att det är möjligt att genom en reduktion av den dagliga arbetstiden åstadkomma en förlängd driftstid, från 8 till 6+6, som både ökar behovet av arbetskraft och minskar kapitalkostnadema per producerad enhet”).

I Finland liksom i flera andra Europeiska länder, tex Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien, har också genomförts s k deltidsreforrner där den som är beredd att minska sin arbetstid och därmed undvika uppsägning får hela eller delar av inkomstbortfallet kompenserat av staten. Tanken bakom dessa mer temporära arbets- tidsförkortningar är att det under en lågkonjunktur ska gå att lindra omställningar och åstadkomma en mer rättvis fördelning av jobben mellan människor. Företag ska kunna behålla arbetskraften tills efterfrågan ökar igen. Temporär arbetstids- förkortning eller deltidspermittering kan liknas vid en ”social chock absorbent"

6 Isidorsson, 1994, s. 96.

7 Ibid.

Isidorsson, T., Arbetstidsfrågan i internationell belysning. Arbetsvetenskapliga kollegiet,Göteborgs universitet, 1994.

Anttila,T. Reducing and Reorganizing Working Time. 6+6 hours model. Paper presented in the 18th Conference on European Employment Systems and the Welfare State 9-14, July 1996, University of Tampere, Finland.

'0 Olsson, B., Shorter working hours and more jobs? Could better production economy on the micro level be the leverage? Paper presented in the 18th Conference on European Employment Systems and the Welfare State 9-14, July 1996, University of Tampere, Finland.

d v s något som gör mer långsiktiga omställningar mindre drastiska under perioder med hög arbetslöshet.”.

I Danmark finns sedan den 1 januari 1994 en lag som ger rätt eller möjlighet för en person att vara frånvarande från arbetet med arbetslöshetsersättning under ett år, 5 k sabbatsledighet. Ersättningen varierar beroende på om ledigheten används till studier eller annat. Förutsättningen för att en person ska kunna ta ett sabbatsår är att en arbetslös går in och ersätter den sabbatsledige. Lagen tillkom i syfte att lindra arbetslösheten och har varit mycket populär.

Räcker det med kortare arbetstid?

Antalet arbetslösa i Sverige uppgår i mitten av 1996 till ca 800 000 personer. Översatt till arbetstimmar utgör det ca 32 000 000 arbetstimmar per vecka i 40—timmarsjobb eller 28 000 000 timmar per vecka om arbetstiden är 35 timmar. År 1994 utgjorde antalet arbetstimmar 122,6 miljoner. Om man antar att bristen på arbetstimmar sprids ut på de redan sysselsatta motsvarar det en brist på 26 % av existerande arbetstimmar varje vecka eller på en individuell basis motsvarar det 10 timmar per vecka per individ. Om varje arbetande person avstår 10 timmar per vecka kan alla beredas arbete, rent teoretiskt. Det motsvarar en 6—timmarsdag. Nu är inte verkligheten så här ren och delbar utan vad som händer när arbetstiden förkortas är att det sker en viss rationalisering. Om det utifrån tidigare erfarenhet antas att den uppgår till ca 50 procent skulle en solidarisk minskning av arbetstiden med 2 timmar per dag som mest ge ca 400 000 nya jobb. Slutsatsen måste därför bli, allt annat lika, att arbetstdelning teoretiskt sett skulle kunna halvera arbetslösheten men att det skulle krävas ytterligare åtgärder för att åstadkomma jobb åt alla. Men självfallet kräver arbetsdelning av en omfattning som jag diskuterat att alla som är i arbete är beredda att bidra med det ekonomiska utrymmet och inte minst dela på jobben.

Fler jobb är den ena sidan av myntet. Den andra sidan är sannolikheten att få dynamiska effekter12 vad gäller användning av redan investerat kapital. Jag har en grundläggande uppfattning att en arbetstidsförkortning kommer att sätta en press på industrin och den offentliga sektorn att förändra sitt sätt att arbeta. Tillväxten kommer när produkter och tjänster blir billigare och bättre. Då blir det först nödvändigt att använda det redan investerade kapitalet och i nästa steg att utvidga

och göra nyinvesteringar.

Mosley,H. und Kruppe, T. Short-time Work in Structural Adjustment: European Experience. European journal of industrial Relations. Volume 2, Number 2, July 1996. Sage publ.

'2 Dynamiska effekter har belysts av bl a Olsson(l994) och Anxo och Agnarsson (1994).

Människan i storstaden

I storstäderna lever människor ofta under hårdare villkor än de som bor på landsbygden. Levnadsomkostnadema är högre; hyran, maten, resekostnadema och det mesta av det vi behöver för vårt uppehälle är dyrare. Det är en allmän uppfattning att tempot är högre och kraven på den enskilde är fler i storstaden än på landsbygden.

I storstäderna blir massarbetslösheten särskilt uppenbar. Vissa grupper utan erfarenhet från den svenska arbetsmarknaden, som ungdomar och invandrare, är hårt prövade. Vi ser dagligen notiser i media om hur barn far illa, hur grupper av ungdomar med olika etnisk bakgrund, svenska liksom andra nationaliteter drabbar samman i gatuslagsmål, hur invandrare går utan jobb år efter år etc. De många arbetslösa ökar spänningarna mellan människor och kan på sikt ge oöverskådliga sociala kostnader.

Till detta ska läggas att många inte får arbete och fritid att gå ihop. Arbetsdagen är för lång för att tiden ska räcka för det man vill eller måste göra på den egna tiden. Detta är särskilt markant i storstäderna där restiden till och från arbetet är påvisat längre än på landsbygden.

_

Tabell: Genomsnittlig tid för arbetsresor per vecka. År 1990/91. Källa: Tidsanvändningsundersökningen 1990/91. SCB. Rapport nr 80. Tabell 20.

Män i Stockholm använder varje vecka i genomsnitt 4,34 timmar för arbetsresor medan männen i glesbygden använder 2,11 timmar. Motsvarande för kvinnorna i Stockholm är 3,16 timmar och i norra glesbygden 1,31 timmar”. En annan anledning är att arbetet är för tungt för ett åttatimmars arbetspass och att krafterna inte räcker till för ett heltidsjobb. Många avstår från heltidsarbete och heltidslön och nöjer sig med deltid och deltidslön. Ca 40 procent av kvinnorna och 10 procent av männen arbetar deltid.

Kanske kan kortare arbetstid bidra till att fler människor bereds plats på arbets— marknaden. Därmed minskar spänningarna och den sociala oron.

13 Levnadsförhållanden, Rapport nr 80, Tidsanvändningsundersökningen, 1990/91, SCB

Varför arbetar vi?

En arbetstidsförkortning är inriktad på att minska individens aktiva arbetstid, d v 5 den tid vi ägnar åt produktionen. Samtidigt kan den fria tiden utanför arbetet öka. Vi får därmed utrymme för sådant arbete som inte direkt har ett produktivt syfte, sådant som vi gör åt oss själva.

Hanna Arendt har i sin bok Vita Activa14 beskrivit de tre mänskliga verksam- heterna i livet självt.

Förutom arbete utgörs enligt Arendt de mänskliga verksamheterna av tillverkning och handlande. De är fundamentala därför att var och en av dem svarar mot de grundläggande villkoren för människans liv. Arbete är i den betydelse Arendt använder termen en ändlös process, som får sin mening genom produktiviteten, men inte av de produkter arbetet åstadkommer. Arbetet lämnar med denna distinktion inget gripbart efter sig. Resultatet av arbetet konsumeras och dröjer kvar en liten stund efter arbetets fullföljande. Denna aktivitet är enligt Arendt en livsnöd- vändighet därför att den gör det möjligt för oss att reproducera oss själva och vår arbetskraft. Tillverkning däremot sker i en värld av ting. Den har en bestämd början och ett bestämt slut och den är ändamålsenlig, relaterad till mål—medel. I denna artificiella tingvärld hör det mänskliga livet hemma och ger människan en hembygd eftersom den varar längre än mänskligt liv. Handlandet däremot är, enligt Arendt, "den enda verksamhet som utspelas direkt mellan människor utan något tings eller någon materias förmedling ".

Arbetet har en ontologisk betydelse, d v s arbetet ses som en del i människans varande. Tillverkningen däremot, som människan deltar i, är en verksamhet som är mer artificiellt betingad och dess produkter överlever ofta människan själv.

Utrymmet för de tre mänskliga verksamheterna bestäms av hur arbetstiderna organiseras. Resultatet från en studie av en arbetstidsförkortning med en timme vid Södertälje sjukhus'5 visade att en timmes arbetstidsförkortning per dag gjorde att det blev en bättre balans mellan arbete och fritid, att kretsloppet mellan arbete och fritid kom att fungera bättre. Detta visade sig i form av att personalen upplevde att de fick mer energi både på jobbet och hemma. De uttryckte också att de kände sig mindre stressade genom att den kortare arbetstiden gjorde det lättare att hinna med det arbete som behöver ske utanför arbetsplatsen. Genom resultaten från Södertälje— studien var det möjligt att utveckla begreppet ”ekologiskt arbetsliv”, d v 3 ett funge- rande kretslopp mellan den produktiva och reproduktiva sektorn i en människas liv.

"* Människans villkor, 1988

'$ Olsson,B. Kortare arbetsdag en väg till ett mer ekologiskt arbetsliv? Doktorsavhandling. personalekonomiska institutets skriftserie 1994:1. Stockholm 1994.

En arbetstidsförkortning är därmed något som inte enbart påverkar individens situation på arbetsplatsen, istället ses arbetstidsförkortningen som en del i för— ändrade förutsättningar för personalens liv utanför arbetsplatsen. Det är därmed något som påverkar den totala livsföringen och livskvaliteten.

Både tillverkning, arbete och handlande, för att följa Arendt, är viktiga för det mänskliga varat. Ändå har för de flesta av oss tiden för tillverkningsverksamhet, det artificiella livet, fått ta allt större utrymme av livet. Varför? Frågan sammanhänger sannolikt med hur mycket vi anser att vi behöver arbeta.

Hur mycket ska vi arbeta?

Det har i litteraturen och forskningen framförts olika syn på arbete och hur mycket vi bör arbeta. Enligt den traditionella ekonomiska teorin agerar människan för att uppnå vissa syften, arbetet blir ett nödvändigt om för att uppnå en viss egennytta. Enligt denna hedonistiska tradition avstår människan gärna från arbete och ägnar sig åt konsumtion om hon av någon anledning får tillfälle till det.

Vi har också de som anser att människan ska befrias från arbetets ok för att kunna ägna sig åt andra aktiviteter t ex kulturella sådana och som ser arbetstids— förkortningen som ett nödvändigt inslag i den emancipatoriska omvandlingen av industrisamhället till ett post—industrith eller kulturellt samhälle. Till dessa hör bl a André Gorz:

"What is involved is the transition from a productivist work—based society to a society of liberated time in which the cultural and the societal are accorded greater importance than the economic: in a word, a transition to what the Germans call a

'Kulturgesellschaft '. " '6

De gamla filosoferna (Aristoteles 400 f Kr)17 såg på arbetet som något som bör minimeras för egen del. På den tiden var arbete något som utfördes av slavar. En slav var ett stycke egendom eller ett handlingsredskap för ägaren.

Gunnar Adler Karlsson har i flera skrifter fört fram tankar om hur tiden för arbete kan minska till förmån för andra aktiviteter. I Tankar om den fulla sysselsättningen (1978) är en av hans huvudteser att människan till sin grundläggande natur är lat. I Lärobok för 90—talet utvecklar han detta ytterligare och uttrycker följande”:

'6 Gorz, A., Critique ofEconomic Reason. Verso, London, 1989, 5.183. The Politics (1986)

Adler—Karlsson, G., lärobok för 90-talet. Om vår överlevnads villkor. Prisma, Stockholm, 1990, s 230.

"kärleken till arbetet är ett resultat av minst femhundra års indoktrinering av en ohelig allians av präster, kapitalister och socialistiska ombudsmän. "

I våra moderna samhällen är den sociala strukturen given och 95 procent av människorna, som befinner sig på pyramidens undre steg, har de hårdaste, mest slitsamma och lägst betalda arbetena. Då förefaller det, menar Adler—Karlsson, fullkomligt naturligt att man utvecklar en tendens till lathet. Varför ska man bjuda till när man ändå inte får något ordentligt för det, resonerar Adler—Karlsson.

Även om synen på människans behov av arbete kan variera mellan olika veten- skapliga traditioner och påverkar vår syn på arbetstidens eller arbetsdagens längd är det ändå otvivelaktigt så att de flesta av oss i dag för vår försörjning är hänvisade till förvärvsarbete eller det som Arendt betecknar tillverkning. Endast ett fåtal kan ägna sig åt "arbete” i Arendts betydelse, d v 3 att arbeta åt sig själva eller klarar att leva på självhushåll på gammalt vis.

Men hur mycket tid behöver vi ägna åt arbete i ett samhälle där maskiner och datorer "arbetar" allt mer åt oss? Vi har lämnat det agrara samhället med allt vad det innebar och vi har snart passerat det industriella samhället och är inne i det som brukar betecknas det post—industriella samhället. Allt färre arbeten finns i den industriella sektorn och allt fler uppgifter finns i service— och tjänstesektorn. Trots denna omvandling finns många tunga och monotona jobb kvar både inom industrin och tjänstesektorn. Många av dessa jobb är ofria och hårt bundna till maskiner. Jobben inom industrin och vårdsektorn, kräver hårt engagemang och uppoffringar som många gånger är på gränsen till vad människor förmår. Det är i det perspektivet vi får se en kortare arbetsdag.

Vad är det vi lägger in i begreppet ökad välfärd?

Att förbättra de ekonomiska villkoren genom högre löner eller lägre skatter kanske inte räcker för att individen ska uppleva en välfärdsökning när deras krafter helt går åt i arbetet. Välfärdsförändringar av annat slag som t ex möjlighet till social och kulturell utveckling kan 1 dag vara mer angelägna för många.

Även om en svensk arbetare har en i jämförelse med arbetare ! andra länder bra lön är det en brist l välfärden när människor ] tunga jobb ständigt inte får tiden att räcka till annat än arbete, att inte orka med familj och vänner på sin fritid. Det gör det svårt att skapa balans mellan arbetskrav, arbetstyngd och egen tid. En kortare arbetsdag kan kanske öka förutsättningarna att uppnå ett mer meningsfullt liv.

En ökad materiell välfärd, BNP, behöver inte betyda att människor upplever en ökad välfärd. Antag att individen måste öka sin arbetstid för att tjäna mer och att detta inkräktar på hennes fritid. Med den gängse definitionen på välfärd kanske det leder till en ökad "välfärd med en högre BNP och högre disponibla inkomster. Om

individen skulle föredra längre fritid och mindre pengar framför längre arbetsdag och mer pengar innebär det att den samlade välfärden mätt med BNP minskar.

Om en reducerad arbetstid i samband med en framtida arbetstidsförkortning skulle leda till minskad materiell produktion för alla behöver det inte betyda att det upplevs som en minskning av välfärden. Slutsatsen måste bli att välfärd är mer än det som kan fångas av BNP och i materiella termer.

I mina studier har jag ofta återkommit till en välfärdsmodell som utarbetats av den finske sociologen Erik Allardt”.

Allardt spaltar upp välfärden i tre dimensioner och fångar dem i termerna: Having, Loving och Being. Having representerar de resurser individen har, Loving är hur man förhåller sig till andra människor och Being handlar om vad man är i relation till samhället. I en surveyundersökning av den nordiska välfärden användes följande variabler (men de ansågs dock inte heltäckande) för att operationalisera välfärdsbegreppet:

Att ha (Having): inkomst

bostadsstandard sysselsättning — hälsa

utbildning

Att älska (Loving) grannskapsrelationer och lokal gemenskap familjegemenskap

vänskapsförbindelser

Att vara (Being) anseende eller prestige

oersättlighet politiska resurser intressanta fritidssysselsättningar

Dessa komponenter ska dels ses som värden i sig själva, viktiga för att tillfredsställa behoven, dels som resurser som kan användas för att uppnå tillfredsställelse av andra behov. Allardt vill inte sätta någon variabel före en annan utan menar att de alla är värdefulla i sig själva.

'9 Allardt, E., Att ha, att älska, att vara. Om välfärd i Norden. Argos, Lund, 1975.

Välfärd är något som individen värderar och upplever. Det är individernas fria val som avgör om de vill fortsätta att ägna sig åt den materiella välfärdsutvecklingen på bekostnad av den sociala (loving) och existentiella (being) eller om de vill få mer tid och utrymme för de senare. Det är däremot ofta inte det fria valet som ligger bakom en påtvingad arbetslöshet och som därmed gör det svårt att även tillgodose de materiella behoven (having). Kanske skulle en arbetstidsförkortning göra det möjligt för fler att utveckla eftersatta sociala och existentiella behov. Kanske skulle det samtidigt göra att några av de som "är utestängda från arbetsmarknaden kan börja tillgodose sina materiella behov och så småningom även övriga behov. Detta är ett perspektiv som ligger till grund för det försök som bedrivs i Stockholms stad.

Försöksverksamheten i Stockholms stad

Stockholms stad startade ett försök med kortare arbetstid den 1 maj 1996. Försöket ska pågå i två år och omfattar två bamstugor, en hemtjänstenhet, en enhet för omsorg om handikappade och en sjukhemsavdelning. Sammanlagt 66 personer ingår i försöket. Av dessa sänker 59 sin arbetstid. Den personal som sänker sin arbetstid har 55 barn därav 50 under 13 år. Dessa barn finns i 30 familjer. Av de 66 perso- nerna är 12 män. 17 personer är äldre än 45 år. Arbetstiden har reducerats från åtta till sex timmar med full lönekompensation. I projektet skall enligt beslutet i Kommunstyrelsen20 studeras — om det kan skapas fler arbetstillfällen de samhälls— och kommunalekonomiska konsekvenserna effektivitet och produktiviteti verksamheten hur kvaliteten påverkas av att personalen arbetar sex timmar — arbetstidens betydelse för personalens hälsa och livskvalitet effekter av kortare arbetstid för de anställdas barn skillnaderi mäns och kvinnors sätt att använda sin utökade fritid

Urvalet av enheter hade skett när anbudsförfrågan gick ut och en noggrann genomgång av bemanningsstruktur liksom om behovet av vikarier för att klara arbetstidsförkortningen nedtill 6 timmar per dag hade genomförts.

Vikarietäckningen och arbetstidsförkortningen varierar mellan de ingående enheterna. Enligt intentionerna ska försöket genomföras med bibehållen service till kommuninvånarna. Vidare ska finnas utrymme för nödvändig tid för kompetens- utveckling och planering av arbetet.

20 17 maj 1995

Projektets förutsättningar

Ett projekt med kortare arbetstid av den här storleken har tidigare inte genomförts. Det krävde en viss planering och från kommunens sida ville man bl a försäkra sig om att de enheter som valdes ut skulle orka med det extraarbete som det innebär att vara med i ett projekt. ' En intresseförfrågan till samtliga socialdistrikt gick därför ut och det resulterade i att projektledaren fick in 168 intresseanmälningar från vilka fem enheter valdes. Dessa bedömdes ha de bästa förutsättningarna att delta i projektet utifrån de kriterier som Stockholms stad önskade se uppfyllda bland deltagande enheter. Några av de kriterier som skulle vara uppfyllda: — hög andel heltider personalen är ofta småbarnsförälder blandning av män och kvinnor bra och stabilt samarbetsklimat på enheten — kunskap och översikt över personalplanering, ekonomi etc villiga att delta i spridningen av erfarenheterna genom att t ex svara på frågor till media

Enligt intentionerna skall försöket genomföras med bibehållen service till kommuninvånarna. Vidare skall finnas tid för kompetensutveckling och planering av arbetet.

För genomförandet av försöksverksamheten har projektledningen i samarbete med berörda enheter beräknat att det behövs olika grad av ersättare/vikarietäckning och beräknat kostnaderna för detta. Vikarietäckningen på grund av arbetstidsför— kortningen varierar mellan 0 och 85 procent i de ingående enheterna. Det gör att kostnaderna för sextimmarsdagen också varierar.

Den "förhandlingsmodell" som valts för införande av kortare arbetstid i Stockholms stad är en viktig och annorlunda del i projektet.

Det positiva urvalet gör att de enheter som väljs redan från första dagen med sextimmarsdagen har en ny och genomtänkt arbetsorganisation som anpassats till de nya arbetstidsförutsättningarna.

Förhandlingen resulterade i att det sattes igång ett förändringsarbete redan i ”sökskedet", innan enheten fick besked om att den valts ut som försöksenhet. Här fyllde projektledaren en mycket viktig funktion som medlare mellan olika intressen.

Detta tillvägagångssätt är unikt för Stockholmsprojektet och skiljer sig från ett projekt i Oslo stad där varje arbetstimme i förkortningen ersattes med ny personal. Det gör också att man i Oslo sannolikt inte får lika starkt incitament att anpassa sin organisation till en ny arbetstidsorganisation. I Stockholm blir det däre— mot möjligt att följa utfallet i de olika enheterna som alla har olika ersättnings- modeller och därmed olika stora kostnader för försöket. Sammanfattningsvis blir

inslaget av förhandlingsmodell en viktig distinktion mellan detta projekt och mot tidigare försök med kortare arbetstid där det antingen inte skett någon vikarie- täckning alls som i Södertäljeförsöket2| eller full vikarietäckning som i Karlskrona- försöket vid Gullbemakliniken (utvärderat av Hälsohögskolan i Blekinge) eller i

Kiruna”. Uppföljning av försöket

I projektet studeras effekterna av arbetstidsförkortningen för personalen och verksamheten/kommunen å ena sidan och för brukama/vårdtagarna å andra sidan. Uppföljningen sker med före—eftermätningar för att se om det sker några föränd- ringar i personalens välfärdsupplevelse i bred mening samt i ekonomi och service. De fem försöksenhetema jämförs med motsvarande kontrollgrupper för att hålla undersökningsvariablema under kontroll.

21 Olsson,B. Kortare arbetsdag — en väg till ett mer ekologiskt arbetsliv? Doktorsavhandling. personalekonomiska institutets skriftserie 1994:1. Stockholm 1994.

22 Olsson, B., 6-timmars arbetsdag med 8-timmars betalning. En personalekonomisk kalkyl på hemtjänsten [ Kiruna. Fallstudierapport nr 91 :1. Personalekonomiska institutet, Stockholm, 1991.

Olsson, B., Kortare arbetstid Lönsamt utifrån personalekonomiska perspektiv? Tidskriften Kommunal Ekonomi nr 2/ 1992, s 22-27, 1992.

Utvärderingsinsats

Dokumentera genomförandet Ekonomiskt utfall Effektivitet. Kvantitet och kvalitet Personalekonomisk utvärdering

1. Arbetsplats/enhetsnivå orga- nisation, ekonomi

***-*

Hälsoprofil Välfärdseffekter på tre nivåer enl. Allardts modell (inkl. familje— och sociala livet)

* Uppföljning av tidsanvändning och påverkan på fritiden. (inkl. skillnader män/ kvinnor)

2. Personalen, arbetsgruppen och personalens egna barn

Effektiviteten kvantitet kvalitet

3. Kvaliteten för brukarna; de som får vården/servicen] om— sorgen

Tabell: Undersökningsdesign i Stockholmsprojektet.

På varje nivå sker en beskrivning och analys. Respektive försöksenhet dokumen- teras för sig och ska kunna urskiljas. En viktig del är att kunna följa hur arbetstidsförkortningen har genomförts i olika typer av verksamheter med olika förutsättningar.

Uppföljningen, som görs av en grupp forskare, sker med hjälp av intervjuer, enkäter och observationer. Undersökningen vill belysa effekterna för personalen och deras barn, barnen på barnstugoma och deras föräldrar, pensionärerna och deras anhöriga samt de utvecklingsstörda och deras anhöriga. Dessutom görs en hälsoupp- följning av personalen för att undersöka om stressen påverkas.

Sysselsättningseffekter i Stockholmsprojektet

En av de viktigaste aspekterna av Stockholmsprojektet är om det skapar nya jobb och till vilken kostnad.

Den ersatta tiden varierar mellan 0 och 85 procent. I inget fall har enheten fått full kompensation för förkortningen. Pengar för att avlöna de ersättare som går in som vikarier har tillskjutits via stadens budget.

Av tabellen framgår också att antalet ersättare varierar mellan 0 och 3 på de resp enheterna. Tillkommer således 8 nya tjänster på 66 gamla vilket innebär ca 12 pro- cents sysselsättningsökning.

Arbetstids— minskning] vecka

Antal an-

266 Kortare arbetstid SOU 1996:151 ställda 960430 Enhet (+n a 'obb)

63 Omsorg om 16 (+2) 103 utvecklings—

35 störda -

" 26 _

Tabell: Arbetstidsminskning, ersatt tid och nya jobb i Stockholmsprojektet.

Antal timmar Ersatt tid 1 Ej ersatt tid som ersätts/ förhållande per dag/ an— vecka till förkort— ställd nin en(%) (min)

85 17

nu

105 84 84 30

Några intressanta storstadsperspektiv i projektet

I Stockholmsprojektet ska studeras om det går att visa på välfärdseffekter på olika nivåer till följd av arbetstidsförkortningen. I projektet ska undersökas hur hela familjens situation och därmed även hur de anställdas barns vardag påverkas när en av de vuxna i familjen får kortare arbetsdag. Effekterna för individernas sociala liv liksom effekterna i mer existentiellt hänseende ska undersökas. De materiella förut- sättningarna är åtminstone vad gäller lönen — i stort sett oberoende av försöket eftersom det ges full lönekompensation till de berörda individerna för arbets- tidsförkortningen.

Män och kvinnor antas påverkas olika av arbetstidsförkortningen både till följd av redan inlärda mönster och till följd av att det skiljer sig vad gäller mäns och kvinnors upplevelse av stress i vardagen. Människan är hel och odelbar, hon kan inte delas in i en arbets— och en fritidsperson. Förhållanden i arbetet påverkar hennes situation utanför arbetet och förhållanden på fritiden påverkar henne i arbetet. Arbets — och icke —arbetsre1aterade förhållanden samspelar på ett ofta svåröver— skådligt sätt. Att många, särskilt bland kvinnorna, vill förkorta arbetstiden ser jag som uttryck för att det finns möjlighet att förbättra välfärden genom en kortare ar- betsdag. Att det oftare är kvinnor än män som vill korta arbetstiden kan vara ett uttryck för att kvinnor och män lever i olika världar, där kvinnor med sina dubbla roller och i de flesta fall sämre position på arbetsmarknaden, i tyngre och sämre betalda jobb, upplever att en kortare arbetsdag skulle kunna ge en avlastning och ett bättre liv.

I projektet följer vi upp om det skiljer sig åt mellan män och kvinnor när det gäller effekterna av den kortare arbetstiden och försöker tolka dessa skillnader.

Arbetstiden är en del av arbetsmiljön och det är därför viktigt att utforma arbetena och arbetstiderna så att de passar människors vardag. Med den insikten söks orsakerna till hög sjukfrånvaro och utbrändhet inte främst i arbetets fysiska förutsättningar utan i dess relation till individens totala livssituation. Detta gäller inte minst i storstäderna med långa arbetsresor. Det är därför viktigt att belysa och tolka vilken inverkan arbetstidsförkortningen har på stressen. Den höga andelen deltider bland kvinnor kan tolkas som ett uttryck för att en anpassning skett till en orimligt tung, dubbel arbetsbörda. Dessa deltidsarbetande kvinnor har samtidigt även tagit konsekvenserna i form av en lägre ekonomisk standard.

Vid en arbetstidsförkortning kan antas att den fria tiden utanför förvärvsarbetet ökar och därmed ökar även individens möjligheter att ta över mer av det arbete som i dag utförs av företag. Vidare kommer sannolikt distansarbete att gå hand i hand med arbetstidsförkortningen på kontor. Med den nya tekniken är det kanske inte nödvändigt att varje dag befinna sig vid sitt skrivbord på jobbet. Sprids arbets- resorna ut morgon och kväll samt blir det mer och mer distansarbete minskar resemängdema och köerna. Det kommer att märkas mest i de tätbebyggda områdena, som i storstäderna. Under förutsättning att den kortare arbetsdagen genomförs med full lönekompensation och produktiviteten kan öka behöver en arbetstidsförkortning inte betyda ett inkomstbortfall för staten (vid oförändrat skatteuttag). Dels sker en kompensation genom produktivitetsökningen vilket ökar konkurrenskraft och intäkter, dels kan arbetslösheten minska och därmed statens utgifter för arbetslöshet. Det kan också antas att statens utgifter för infrastruk— turinvesteringar liksom för sjukfrånvaro och rehabilitering minskar. Det är också högst troligt att utgifterna för våldsbrott och skadegörelse sjunker om människor får mer tid för sina barn och för sina anhöriga.

Om kortare arbetsdagar kan minska behovet av infrastrukturinvesteringar, som t ex i kommunikationer23 och att behovet av barnomsorg minskar skulle det till och med kunna bli ett överskott och en välfärdsvinst för staten. Anledningen till att behovet av infrastrukturinvesteringar kan komma att minska är att en kortare arbetsdag innebär att tiden för start och slut av arbetsdagen sannolikt sprids ut när arbetsdagen delas in på ett nytt sätt. Vidare blir det lättare för småbarnsföräldrar att få de tider som passar just deras behov. Samtidigt kommer efterfrågan på kultur och annat som den fria tiden kan användas för att öka. Det innebär att nya jobb kan komma att skapas i en växande fritids — och kultursektor.

23 Detta har t ex behandlats av Marie, D., Adapting Working Hours to Modern Needs. ILO. Genéve, 1977. -

Slutsatser

Åttatimmarsdagen infördes på 1920 —talet och femdagarsveckan år 1970. Mycket litet har hänt när det gäller den dagliga arbetstiden de senaste decennierna. De försök som är kända där arbetstiden förkortats på försök eller permanent med bibehållen lön går att räkna på ena handen och finns alla inom vårdsektorn. Inget har gjorts för att försöka ta reda på vad det skulle betyda om industrin kortade ar- betstiderna. I regel förs ett statiskt resonemang om att en arbetstidsförkortning endast medför en lönehöjning för de anställda. Det "omvandlingstryck", d v 5 de för- ändringar som kommer i spåren av en arbetstidsförkortning har sannolikt hittills underskattats. Det är ett viktigt inslag i Stockholmsprojektet.

Ska vi se frågan om kortare arbetstid som ett medel eller ett mål? Om lägre arbetslöshet är ett välfärdsmål och kortare arbetstid används för att minska arbetslösheten är arbetstidsförkortning ett medel. Då kan man som i Stockholms stad genom arbetsdelning ge fler möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Kortare arbetstid är dessutom i sig ett mål hos alla de som strävat efter det och satt upp det i sina politiska program av andra än sysselsättningsskäl. I familjepolitiken och i en politik för storstädernas utveckling bör kortare arbetstid kunna vara både ett mål och ett medel. Samtidigt som det ges möjlighet till ökad fritid tillgodoses andra välfärdsmål t ex familjens behov av mer tid för barnen, ungdomarnas behov av att flytta hemifrån och skapa sin egen tillvaro, invandrarnas behov av att komma ut på arbetsmarknaden eller en ökad jämställdhet mellan könen. De sociala och existen- tiella behoven får ett större utrymme samtidigt som fler får möjlighet att delta i produktionen.

Kortare arbetstid skulle kunna vara ett viktigt medel i en välfärdsutvecklin g som utgår från människors behov och upplevelser av att ingå i ett större sammanhang där arbete endast utgör en del av en människas liv, om än en viktig de]. De materiella behoven måste balanseras mot människans sociala och existentiella behov. Kanske blir en framtida arbetstidsförkortning den välfärdsreform som för det första kan förlösa och befria människor från deras ok av att inte hinna och räcka till, inte minst i storstädernas högt uppdrivna tempo. För det andra det som leder till att fler får en roll på arbetsmarknaden och blir "behövda En välfärdsreform ska både bidra till att förverkliga medborgarnas välfärdssträvanden och till att deras innersta önsk- ningar om ett rikare liv kan infrias. Samtidigt ska en reform kunna finansieras inom ramen för samhällsekonomin. I artikeln har beskrivits hur detta ter sig från ett helhetsperspektiv och att arbetstidsfrågan kan vara just den välfärdsreform människor just nu behöver, inte minst i storstäderna.

Referenser

Adler—Karlsson, G., Lärobok för 90—talet. Om vår överlevnads villkor. Prisma, Stockholm, 1990, s 230. Allardt, E., Att ha, att älska, att vara. Om välfärd i Norden. Argos, Lund, 1975. Anttila,T. Reducing and Reorganizing Working Time. 6+6 hours model. Paper presented in the 18th Conference on European Employment Systems and the Welfare State 9—14, July 1996, University of Tampere, Finland. Anxo, D., och Agnarsson, S., Arbetstidsförkortning, drifttid och sysselsättning i ett internationellt perspektiv. Rapport till Metalls Arbetstids grupp. Nationalekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 1994. Arendt, H., Människans villkor. Vita Activa. Röda bokförlaget, Göteborg, 1988. Bosch, G., The Evolution of Working Time in Germany. Futures, VOlume 25, Number 5, June 1993. Davies, K.; Women and Time, Department of Sociology. Lund 1989. Friberg, T.; Kvinnors vardag om kvinnors arbete och liv. Dokorsavhandling. Lunds universitet. 1990. Gorz, A., Critique of Economic Reason. Verso, London, 1989. Isidorsson, T., Arbetstidsfrågan i internationell belysning. Förlopp, förklaringar och följder. Rapport skriven för Svenska Metallindustriarbetarförbundet. Göteborg 1994. Levnadsförhållanden, Rapport nr 80, Tidsanvändnings—undersökningen, 1990/91, SCB Maric, D., Adapting Working Hours to Modern Needs. ILO. Geneve, 1977. Mosley,H. and Kruppe, T. Short—time Work in Structural Adjustment: European Experience. European journal of industrial Relations. Volume 2, Number 2, July 1996. Sage publ. Olsson, B., 6—timmars arbetsdag med 8—timmars betalning. En personalekonomisk kalkyl på hemtjänsten i Kiruna. Fallstudierapport nr 9111. Personalekonomiska institutet, Stockholm, 1991. Olsson, B., Kortare arbetsdag — en väg till ett mer ekologiskt arbetsliv? PEIs skriftserie 1994:1, (Doktorsavhandling) Stockholm 1994. Olsson, B., Kortare arbetstid — Lönsamt utifrån personalekonomiska perspektiv? Tidskriften Kommunal Ekonomi nr 2/ 1992, s 22—27, 1992. Olsson, B., Shorter working hours and more jobs? Could better production economy on the micro level be the leverage? Paper presented in the 18th Conference on European Employment Systems and the Welfare State 9—14, July 1996, University of Tampere, Finland. The Politics, Aristotle. Prometheus books, New York, 1986.

Några europeiska erfarenheter Jan Olsson, Kooperativa Institutet

Hackney London

Invånarna i Hackney jublade och applåderade när det tjugo våningar höga bostadshuset sprängdes och föll ihop som ett korthus. Det skulle bli början till något nytt. Flera andra bostadslängor från 60—talet jämnades också med marken. Höghusen inneslöt inom sig storstadens problem med utslagning, drogmissbruk och kriminalitet. De var omöjliga att förvalta ur hyresvärdens synvinkel och obeboeliga ur den normale hyresgästens. Sönderslagna fönster och läckande tak, mögel och asbest samt el och vatten som bara fungerade då och då.

Hackney är en av Londons mest nergångna förorter. Där bor närmare 200 000 människor. Var fjärde är arbetslös, varannan tillhör en etnisk minoritet. Tjugo pro— cent har varit arbetslösa mer än tre år.

Genom att riva, bygga nytt och renovera 5 000 lägenheter ville Hackney lösa problemen i sina allra värsta bostadsområden. Ombyggnaden, som finansierats av ett statligt storstadsprogram, gav jobb åt 3 000 personer. Byggföretagen som svarade för arbetena åtog sig att anställa 800 arbetslösa från stadsdelen.

Betongen ersattes av tegel och trä, som inte bara är ett bättre material, utan ger snickar— och murarkunnande som har en bred användning i arbetslivet. Ett utbild- ningsprogram, som omfattade 3 000 personer sattes igång till stor baserat på självlärande och audiovisuellt material.

Hyresgästerna är delaktiga genom hyresgästföreningama. En del av bostads— beståndet överfördes från kommunen till självförvaltade bostadsföreningar. Somliga av de arbetslösa och hemlösa bildade kooperativ och byggde själva sina bostäder och kunde samtidigt stämpla för att få arbetslöshetsersättning.

Stadsfömyelsen kombineras med att det kommunala bostadsföretaget tillsammans med näringslivet satsar på nytt företagande i förorten särskilt bland kvinnor och etniska minoriteter. Det är vårt ansvar som allmännyttigt bostadsföretag, menar man.

Kreuzberg—Berlin

Atlantis är ett privat ”allmännyttigt bolag”l inom miljösektorn i Berlin. Det är beläget i Kreuzberg, en tätbefolkad innerstadsdel med 155 000 invånare och den högsta arbetslösheten i Berlin, över 20 procent. 40 procent av befolkningen är född utanför Tyskland.

Företaget bildades 1989 av en ideell förening. Sex eldsjälar som arbetade med arbetslösa ungdomar och psykiskt handikappade personer stod i spetsen.

Affärsidén är utbildning av arbetslösa ungdomar samt utveckling och tillverkning av ny miljöteknik. Solenergi, vindenergi, energibesparing. miljöenlig avfalls— hantering finns på programmet. Målet är att kunnandet och miljötekniken ska spridas och leda till nya småföretag och ny sysselsättning. Miljön är en av de få sektorer som förväntas skapa nya arbetsplatser i Berlin. Atlantis har under sina första sex år bidragit med 450 nya jobb. I enbart utbildning är hela 400 personer engagerade samtidigt.

Staden Berlin stöder verksamheten genom utbildningsbidrag. Dessutom använder man sig av arbetslöshetsersättningen som ett slags lön till en del av de anställda och de som går i utbildning. Det kan man göra eftersom Atlantis betraktas som ett ”allmännyttigt bolag ”. Denna status innebär också att företaget erhåller vissa skattelättnader.

Atlantis säljer produkter och miljösystem till både offentliga och privata kunder. Marknadspriser gäller.

Atlantis tillhör det nätverk av ett trettiotal ideella föreningar och organisationer inom stadsdelen som bär upp det som i Berlin kallas den ”andra arbetsmarknaden Nätverket samarbetar med stadsdelsnämnden och kommunal förvaltning för att hindra social utslagning och arbetslöshet.

Rotterdam—Charloi

En 600 meter lång gångtunnel är den snabbaste förbindelsen mellan stadsdelen Charloi och Rotterdams centrum på andra sidan Maasfloden. Tunneln blev på 80—talet ett tillhåll för stadens utslagna och missbrukare. Ingen vågade längre använda tunneln. Risken för att bli antastad och rånad var stor.

Arbetslösa i Charloi erbjöds att hålla tunneln i ordning, hjälpa rörelsehindrade att ta sig fram och svara för säkerheten. Plötsligt blev det sjuttiofyra nya jobb eftersom tunneln är öppen dygnet runt och man arbetar i tre skift.

gGmbH Gemeinniitzige Gesellschaft mit beschränkter Haftung

Att medborgarna tryggt och säkert ska kunna utnyttja offentliga anläggningar t ex parkeringsplatser och stationer ligger bakom flera projekt i stadsdelen.

Men de nya projekten drar också nytta av den ekonomiska aktivitet som den internationella hamnen för med sig. Den attraherar ett stort antal företag. Man erbjuder företag att hyra in arbetskraft på förmånliga villkor. Kunden väljer arbetstid och lönekostnaden är lägre. I annat fall skulle arbetet aldrig utföras, resonerar man. Arbetena handlar om service till företagens kunder, underhåll och reparationer samt miljöarbeten som t ex avfallshantering,

Det är främst ungdom med invandrarbakgrund som fångas upp i projekten. Den traditionella arbetsförmedlingen klarar inte av att slussa in dessa grupper på arbetsmarknaden. Det h