SOU 1997:61

Att växa bland betong & kojor

2. De utsatta stadsdelarna och deras ”hemkommuner” — en jämförelse

Vi kommer i följande kapitel att redovisa hur stadsdelarna satsar på barn och ungdomar inom verksamhetsområdena barnomsorg, grund— skola, fritid och kultur. Men först ska en översiktlig bild ges av de sju berörda storstadskommunema, dvs. Botkyrka, Göteborg, Ha- ninge, Huddinge, Malmö, Stockholm och Södertälje, samt deras ut- satta stadsdelars ekonomiska utveckling under åren 1992—1995 .

Om vi inledningsvis granskar de berörda storstadskommunernas kostnader för den totala verksamheten exklusive affärsverksamheten finner vi att de har sänkt sina bruttokostnader i fasta priser med i ge- nomsnitt 9,4 procent under perioden 1992—95. De största kostnads- nedskämingarna har Göteborgs stad genomfört, 11,8 procent, medan Malmö stad minskade sina kostnader med 8,3 procent. Motsvarande andel bland kommunerna i Stockholms län var 7,8 procent.3

Personalnedskärningar har följt kostnadsminskningarna i spåren. Sammantaget minskade de berörda storstadskommunema andelen årsarbetare med i genomsnitt 9 procent under perioden 1992—95. Malmö stad sänkte andelen årsarbetare med 13,6 procent, kommu— nerna i Stockholms län med 8,7 procent och Göteborgs stad med 7,3 procent.

Kostnadsutvecklingen inom grundskolan och barnomsorgen i de berörda storstadskommunema har också varit negativ. Sammantaget sjönk bruttokostnadema för dessa två verksamheter med i genomsnitt 8,5 procent.

De utsatta stadsdelarna bryter radikalt mot den kostnads— och per— sonalutveckling som deras ”hemkommuner” uppvisar. Sammanta— get ökade bruttokostnaden i fasta priser för de utsatta stadsdelarnas totala verksamhet, exklusive affärsverksamheten, med i genomsnitt 9,9 procent under perioden 1992—95. Stadsdelarna i Göteborg gjorde de största bruttokostnadsökningarna, 22 procent. Stadsdelarna i Stockholms län ökade endast 0,5 procent, medan stadsdelarna i Malmö sänkte kostnaderna med 1 procent.

3 Uppgifter angående kommunerna är hämtade från Vad kostar verksamheten i Din kommun, samtliga publikationer från 1992 till 1995.

• Sida 69
•  Original

Under samma tid minskade den sammanlagda andelen årsarbetare i de utsatta stadsdelarna med 1,5 procent. Det var emellertid endast stadsdelarna i Stockholm som gjorde personalnedskärningar, 12,3 procent, medan stadsdelarna i Göteborg ökade andelen årsarbetare med 5,8 procent och i Malmö uppgick ökningen till 1,3 procent.

Däremot minskade bruttokostnaderna i fasta priser inom verksam- heter som riktar sig till barn och ungdomar i de utsatta stadsdelarna med i genomsnitt 6,8 procent under perioden 1992—95. De utsatta stadsdelarna i kommunerna i Stockholms län står för merparten av kostnadsminskningen, 10,5 procent, stadsdelarna i Malmö stad sänkte med 2,7 procent, medan stadsdelarna i Göteborg ökade kost- naderna med 0,2 procent. Den sammantagna kostnadssänkningen för barnomsorg och grundskola var 6,2 procent under perioden 1992—95

De utsatta stadsdelarna har också gjort personalnedskärningar inom verksamheter som riktar sig till barn och ungdomar i stor om— fattning. Sammantaget sänkte stadsdelarna andelen årsarbetare med i genomsnitt 13,6 procent. Den sammanlagda personalneddragningen inom barnomsorg och grundskola vari genomsnitt 16 procent under den aktuella perioden. Skillnaderna mellan stadsdelarna i respektive storstadsregion är påtagliga. Stadsdelarna i Stockholms län gjorde de största nedskärningarna, 18,3 procent. De utsatta stadsdelarna i Malmö har praktiskt taget oförändrad personalstyrka inom verksam— heter som riktar sig till barn och ungdomar medan Göteborg har sänkt andelen årsarbetare med 6,5 procent.

Anledningen till att de utsatta stadsdelarna har ökat sina brutto— kostnader under de senaste åren kan vi inte med säkerhet uttala oss om. Men vi antar att merparten av kostnadsökningen sannolikt härrör sig från ökade kostnader för socialbidrag och andra former av insat- ser som socialtjänsten bistår med. Socialbidragsberoendet har ökat betydligt i de utsatta stadsdelarna under hela 90—talet. Riksrevisions— verket har på Storstadskommitténs uppdrag granskat samtliga trans- fereringar i tre utsatta stadsdelar, där det bl.a. visar sig att socialbi- dragskostnaderna i samtliga dessa stadsdelar har ökat.

Vi kan alltså konstatera att de utsatta stadsdelarna ökade sina brut— tokostnader för den totala verksamheten under perioden 1992—95, medan deras ”hemkommuner” minskade sina kostnader under samma period. De utsatta stadsdelarna kunde också, till skillnad från sina ”hemkommuner”, öka andelen årsarbetare under denna period. Däremot omfattade inte kostnads— och personalökningen i de utsatta stadsdelarna verksamheter som riktar sig till barn och ungdomar. Det är snarare så att de utsatta stadsdelarna har gjort större nedskärningar inom bam— och ungdomsverksamheten än sina ”hemkommuner”.

• Sida 70
•  Original

Detta måste betecknas som mycket anmärkningsvärt mot bakgrund av att flertalet av dessa kommuner tillämpar resursfördelningsmodel— ler som ska ta hänsyn till stadsdelarnas socioekonomiska struktur. Otvivelaktligen finns det skäl att ifrågasätta dessa modellers fördel- ningspolitiska träffsäkerhet. Storstadskommittén finner det därför angeläget att storstadskommunema uppmärksammar detta problem framledes.

• Sida 71
•  Original

3. Barnomsorgen i de utsatta stadsdelarna

”I början när jag flyttade till Gårdsten hade jag inga vänner Inte förrän jag började på dagis fick jag vänner. Jag minns första gången min mamma skulle lämna mig på dagis. Jag började gråta och ville inte att hon skulle lämna mig. När hon gick fortsatte jag att gråta. Jag ville inte äta för jag tyckte maten var usel. Och när vi skulle gå ut och leka så satt jag ofta för mig själv. Men sedan började de fråga mig om jag ville leka med dem. Jag förstod inte så bra svenska och jag kunde inte heller prata så bra men vi kom överens väldigt bra. Tiden gick och jag blev bättre och bättre på svenska och jag fick mer och mer kompisar. Den bästa kompisen jag fick var en flicka som hette Charlotte. Vi är fortfarande bästisar.”

Denna episod, som är hämtad ur en berättelse av tolvåriga Marlena som medverkar i Storstadskommitténs antologi Rosor av betong (SOU 1997:62), visar den roll barnomsorgen kan ha för barn och de- ras möte med ett nytt hemland. Undersökningar visar dessvärre att allt färre barn i de utsatta stadsdelarna har barnomsorg. Detta sker samtidigt som utbyggnaden av barnomsorgen har kulminerat. På mindre än 25 år har andelen barn med barnomsorg ökat från 18 pro— cent år 1970 till drygt 70 procent år 1995.

Att barnomsorgen är bra för barnen är oomtvistat. Flera studier, däribland Fast—projektet av Bengt-Erik Andersson på Lärarhögsko- lan i Stockholm, som har pågått sedan början av 1980—talet, kan tyd- ligt visa att barn som börjat på daghem tidigt klarar sig bättre i skolan än andra barn. Lena Söderberg, projektansvarig för ett språkutveck- lingsprogram för Ronna kommundelsnämnd i Södertälje, visar också att barn med utländsk härkomst och som har gått i förskola har mindre behov av svenska som andra språk (Sv2). Söderberg anser att det föreligger en uppenbar risk för att invandrarbarn, som kommer till skolan med stora kunskapsluckor i svenska, riskerar att ge upp sitt erövrande av svenska språket redan på ett tidigt stadium. Söderberg konstaterade vidare att svenska barn som går i förskolor eller skolor med hög andel invandrare inte har en sämre svenska jämfört med andra svenska barn. Söderberg fortsätter: ” Detta är intressant då det i diskussionen om boendesegregation talas om risken för att dessa

• Sida 72
•  Original

barn skulle ha en sämre svenska. En sådan uppfattning får inte stöd av språkundersökningen i Ronna.”l

Statens, storstädernas och stadsdelarnas mål för barnomsorgen

Vad är då en bra barnomsorg och vilka mål ska den uppfylla? Rege- ringens mål med barnomsorgen är (prop 94/95:100 bilaga 6):

— att genom pedagogisk gruppverksamhet ge barnen stöd och sti- mulans för deras emotionella, sociala och intellektuella utveckling och bidra till goda uppväxtvillkor,

- att ge barn med behov av särskilt stöd i sin utveckling den omsorg som deras speciella behov kräver,

- att underlätta för föräldrar att förena förvärvsarbete och studier med vård och ansvar för barn,

- att utforma verksamheten i samarbete med föräldrarna för att där— igenom öka deras delaktighet, medansvar och inflytande,

- att utforma stöd och regleringar så att verksamheten bedrivs eko— nomiskt effektivt.

— Enligt socialtjänstlagens portalparagrafer skall begrepp som de- mokrati, solidaritet, jämlikhet, trygghet och ansvar vägleda och prägla barnomsorgen.

Dessa nationella mål återfinns också i storstadskommunernas och de utsatta stadsdelarnas måldokument för barnomsorgsverksamhe— ten. Kommunerna framhåller genomgående vikten av att bamomsor- gen ska utgå från det enskilda barnets behov och föräldrarnas önske— mål. Malmö stad understryker också behovet av att barn med invand— rarbakgrund bör ha tillgång till någon form av omsorg för att få dag— lig kontakt med det svenska språket och kulturen. Både Göteborgs och Malmö stad talar om nödvändigheten av okonventionella och flexibla lösningar för att möta föräldrarnas och barnens behov av barnomsorg. Vad som åsyftas med ”okonventionella” är dock höljt i dunkel. Föräldrarinflytande framhålls, såväl på kommunnivå som på stadsdelsnivå. Det är dock bara Stockholms stad som framhåller barnens rätt till inflytande och delaktighet i barnomsorgens vardag- liga sysslor.

Gemensamt för de utsatta stadsdelarna, som ingick i stadsdelsstu— dien, är att de prioriterar språkutveckling för barn med invandrarbak- grund och insatser för bam med behov av särskilt stöd. Syftet med satsningen på språkutveckling är främst att förbereda barnen att möta

4 Söderberg, Lena, Språkundersökning i Ronna kommundel oktober 1995.

• Sida 73
•  Original

skolans krav och villkor. Stadsdelen Bredäng i Stockholm har som mål att alla barn vid skolstarten ska kunna så bra svenska att de kan tillgodogöra sig undervisningen. För att kunna leva upp till målet har man infört ett så kallat effektmålskriterium, som innebär att kunska- perna i svenska språket hos barnen i stadsdelens barnomsorg ska öka med fem procent årligen och mätas vid samma tillfälle varje år.

Att barnomsorgen ska sörja för barnens trygghet och upplevelse av tillhörighet i sitt bostadsområde återfinns bland annat i måldoku— menten för Gårdsten och Biskopsgården i Göteborg. Stadsdelen Vår— bys överordnade mål både för barnomsorgen och skolan är att med- verka till att minska antalet barn och ungdomar som hamnar i riskzo- nen genom att arbeta förebyggande. Av ovanstående redogörelse för de nationella och lokala målen för barnomsorgen så framgår det tyd— ligt att dess funktion huvudsakligen är trefaldig. För det första ska barnomsorgen ha en arbetsmarknadspolitisk funktion. För det andra en utbildningspolitisk funktion och för det tredje en socialpolitisk funktion genom att medverka till goda och jämlika uppväxtvillkor. Barnomsorgens utbildningspolitiska profil har förstärkts i samband med att ansvaret för verksamheten fördes över från Socialdeparte- mentet till Utbildningsdepartementet den 1 juni 1996.

Färre barn i barnomsorg i de utsatta stadsdelarna!

Kommunerna är idag, enligt socialtjänstlagen, skyldiga att tillhanda— hålla plats inom barnomsorgen för alla barn mellan 1—12 år vars för- äldrar förvärvsarbetar eller studerar eller för barn som har eget behov av barnomsorg. Trots detta är det betydligt färre barn i de utsatta stadsdelarna som kommer i åtnjutande av någon form av barnom- sorg, både i jämförelse med riket och med storstadskommunema i sin helhet. Våren 1996 hade 55 procent av samtliga barn i åldern 1—6 år barnomsorg i de fem stadsdelar som ingick i vår stadsdelsstudie. Genomsnittet för hela landet år 1995 låg på 72 procent och för de berörda storstadskommunema låg andelen på 73 procent. Den högsta andelen barn som har barnomsorg återfinns i Gårdsten (Göteborg) där 78 procent av barnen har barnomsorg. Därefter kommer Vårby (Huddinge) och Bredäng (Stockholm) med 66 procent och Biskops— gården (Göteborg) med 59 procent. Lägst är andelen i Rosengård (Malmö) där knappt 40 procent av barnen har barnomsorg. Att ande- len inskrivna bam inom barnomsorgen varierar mellan stadsdelarna beror huvudsakligen på en eftersatt utbyggnad av barnomsorgen i vissa kommuner, vilket har medfört problem med att uppnå full be— hovstäckning. Detta har i sin tur medfört att kommunerna sätter upp

• Sida 74
•  Original

egna regler för att få barnomsorg. Av stadsdelsstudiens fem stadsde- lar var det Gårdsten och Biskopsgården som särskilt påtalade att de har svårt att erbjuda barnomsorg till alla föräldrar som önskar detta.

Stockholms stad erbjuder alla barn barnomsorg oavsett om föräld- rarna har arbete, studerar eller är arbetslösa. Malmö stad och Göte- borgs stad kräver att föräldrarna har arbete eller studerar för kunna komma i åtnjutande av barnomsorg. I Göteborg halveras vistelsetiden på daghem för barn med minst en arbetslös förälder.

Enligt Socialstyrelsen är det vanligaste skälet till att barn i åldrarna 1—6 år inte har barnomsorg att en av föräldrarna är föräldraledig. Det näst vanligaste skälet är att föräldrarna inte förvärvsarbetar eller stu— derar. Det tredje vanligaste skälet är arbetslöshet. Drygt 25 procent av dessa föräldrar efterfrågar en plats för sina barn. Efterfrågan är högst bland de arbetslösa där drygt 40 procent vill ha en plats i för— skola eller familjedaghem till sina barn.5

Det är inga större skillnader mellan barn med utrikes födda föräld- rar och barn med svenskfödda föräldrar när det gäller tillgång till barnomsorg, åtminstone inte på riksnivå. Barn vars båda föräldrar är utrikesfödda är något oftare utan barnomsorg än andra barn. Barn med en utrikesfödd och en svenskfödd förälder skiljer sig däremot inte från barn med två svenskfödda föräldrar. Skillnaderna är större inom gruppen utrikesfödda föräldrar. Föräldrar födda i f.d. Jugosla— vien, Turkiet, Mellanöstern, Eritrea, Etiopien och Sydamerika efter— frågar oftare plats för sina barn än svenskfödda föräldrar, medan ef— terfrågan bland föräldrar födda i t.ex. Somalia är betydligt lägre.

Kommunala daghem — den vanligaste barnomsorgsformen

Kommunala daghem är den dominerande barnomsorgsformen i de utsatta stadsdelarna, som ingick i Storstadskommitténs stadsdelsstu— die. Drygt 73 procent av de inskrivna barnen finns där. Omkring 12 procent av barnen är inskrivna i familjedaghem, medan endast 7 pro— cent går på privata daghem och en lika hög andel går i deltidsför- skola. Daghem i enskild regi eller på entreprenad, som vi fortsätt- ningsvis kallar ”privata daghem”, är vanligast i Vårby där omkring en fjärdedel av barnen är inskrivna i denna omsorgsform. I de övriga stadsdelarna är det mellan 2—5 procent som har privat daghemsplats och oftast är det etniska förskolor, så som finska eller muslimska. De ansvariga för barnomsorgen i de kartlagda stadsdelarna uppger att de

5 Social service, vård och omsorg i Sverige 1996, Socialstyrelsen.

• Sida 75
•  Original

har positiva erfarenheter av privata daghem, men man anser att det svaga föräldraintresset är ett hinder för en vidareutveckling av denna omsorgsform.

I Storstadskommitténs underlagsrapport Kooperativa möjligheter i storstadsområden (SOU 1996:54) framgår att föräldrakooperativa daghem är mycket vanligare i de mer välbärgade innerstadsområ— dena. Även Socialstyrelsens rapport Barns villkor i förändringstider bekräftar detta. I den framgick också att andelen barn med invandrar- bakgrund, med ensamstående föräldrar och barn till låginkomstta- gare var kraftigt underrepresenterade i privata daghem. Riksgenom— snittet för andelen bam som har privat daghemplats uppgår till 12 procent. I Stockholms stad är cirka 20 procent av de inskrivna försko- lebarnen inskrivna i ett privat daghem. Drygt 50 procent av barnen i innerstadsdelen Katarina—Sofia finns i privata daghem. Förekomsten av deltidsförskolor varierar också kraftigt i de utsatta stadsdelarna. I Rosengård är det knappt 17 procent av barnen som har denna om— sorgsform, medan inga barn har det i Bredäng. Av de stadsdelar som ingick i stadsdelsstudien var det endast Rosengård som inte erbjöd öppen förskola.

Diagram 1: Andel barn inom olika barnomsorgsformer

Kommunala daghem 73%

*Deltidsförskola 7%

4. Den annorlunda skolan

"Blandningen av skånska diftonger, serbokroatiska kraftuttryck, amerikanska slanguttryck hämtade från TV:ns värld, frambringar en språklig hybrid mellan barnen med skiftande etniska och nationella bakgrunder. Här skapas en annorlundahet med både positiva och ne- gativa förtecken. Och denna annorlundahet ger upphov till ett kraft— fält som också utnyttjas av de vuxna att spegla sig i och hämta kraft från.”15

Detta är en beskrivning av skolorna på Rosengård som Per- Markku Ristilammi ger i sin bok ”Rosengård och den svarta poesin”. Ristilammi härleder embryot till denna annorlundahet i en process som skapades redan innan portarna till skolorna i området öppnades i slutet av 1960-talet. Då inleddes en förvirrad diskussion där den ena antagonisten stämplade skolorna som misslyckade, medan den andra antagonisten i debatten framhärdade att dessa skolor var höjdpunkten i den pedagogiska utvecklingen. Successivt kom också, enligt Risti- lammi, problemen i Rosengård att alltmer formuleras genom skolan och då i synnerhet Rosengårdsskolan. Ristilammi fortsätter:

”Om man kan säga att Rosengård speglar det övriga samhällets problem, är skolorna koncentrationer av Rosengårdsproblem.”

Beskriver Ristilammi något som endast är artspecifikt för Rosen— gård eller är det något karaktäristiskt drag för skolorna i de utsatta stadsdelarna? Och i så fall vilka är då dessa problem och de negativa och positiva förtecken som genereras av skolornas annorlundahet?

Dessa och många andra frågor ska Storstadskommittén försöka be— svara i detta kapitel, som huvudsakligen kommer att ägnas åt att be- skriva och bedöma grundskolans verksamhet och situation i de ut— satta stadsdelarna i våra tre storstäder. Vi inleder med en kort redogö— relse över de nationella målen för grundskolan. Därefter följer ett av— snitt som beskriver den forskning som berör skolans förmåga att leva upp till sina mål i utsatta stadsdelar och vilka grupper i samhället som hittills har varit skolans vinnare och förlorare. Dessutom ska vi be- röra hur skolan fungerar som institution.

'5 Ristilammi, Per-Markku, Rosengård och den svarta poesin, 1994

• Sida 87
•  Original

Statens, kommunernas och stadsdelarnas mål med skolan

Allt sedan 1842 års skolreform är skolans huvudsakliga uppgift att förmedla bestående kunskaper och fostra eleverna i grundläggande värden och därigenom förbereda eleverna för att leva och verka i samhället. Verksamheten i skolan ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som ver- kar inom skolan ska främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. I den nya läroplanen Lpo 94 framhålls att skolan ska anpassa undervisningen till varje elevs förutsättningar och behov och att utbildningen inom varje skolform ska vara likvärdig oavsett var i landet den anordnas. I budgetproposi- tionen 94/95 understryks ytterligare att den svenska skolan ska vara en sammanhållen skola, som ska ge alla barn och ungdomar en lik- värdig utbildning. Det fastslås också att integration av elever med olika bakgrund är av stort värde i skolan. Det är viktigt att barn och ungdomar med olika erfarenheter, kulturer och social tillhörighet till— bringar tid tillsammans under skoltiden. I Lpo 94 sägs att skolan ska vara en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar att stärka elevernas förmåga att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. I Skolkommitténs direktiv (direktiv 1995:19) utvecklar regeringen sin syn på skolan:

”Skolan skall bidra till att samhället utvecklas bort från orättvisor mellan människor./.]. barn börjar skolan med skilda personliga, so— ciala och kulturella förutsättningar. Det är skolans uppgift att an- passa sin organisation och sin undervisning så att alla barns förut- sättningar tas till vara. En skola för alla betyder en skola där alla elever blir sedda och bemötta, där elevers erfarenheter får utrymme och där alla elever får en undervisning som tillgodoser deras behov och möter deras intressen.”

De nationella målen för skolan återfinns som ett fundament i stor- stadskommunernas måldokument för skolan, det vill säga skolpla- nen. De enskilda skolorna har i likhet med kommunen skyldighet att utarbeta ett måldokument för sin verksamhet, en lokal arbetsplan. Måldokumenten som de enskilda skolorna i de utsatta stadsdelarna har antagit har flera gemensamma drag. Flertalet framhåller att deras undervisning ska ge eleverna goda kunskaper i svenska, goda sociala mönster och ett gott självförtroende. Individanpassad undervisning och ett ökat elevinflytande är centrala mål för skolorna. Vikten av att ta tillvara de mångkulturella resurserna i skolan framhålls också i flera skolor.

• Sida 88
•  Original

Att lyckas eller misslyckas i skolan — en fråga om klass!

En skola utan förlorare är devisen för regeringens skolpolitik. Vilka har då hittills varit förlorarna? Forskning om detta har bedrivits och bedrivs i stor omfattning, både nationellt och internationellt och enig— heten är stor om att vägen till framgång i skolan avgörs till betydande del av elevernas klasstillhörighet. Förlorarna har varit och är allt jämt arbetarklassens barn. Robert Eriksson och Jan 0 Jonsson visar i sina studier (SOU 1993:85) att faktorer som påverkar den sociala sned— rekryteringen till högre studier är följande: Klasstillhörighet, som är knuten till föräldrarnas yrken, utbildningsnivån i hemmet och upp— växtfamiljens ekonomiska situation.16 Utbildningsnivån framstår som den viktigaste faktorn. Etniskt ursprung har dock ingen avgö- rande betydelse för elevens fortsatta väg mot högre utbildning. Ele- ver med utländsk härkomst fortsätter dock i mindre utsträckning till högre utbildning än barn till infödda svenskar. Vad gäller ungdomar med utländsk härkomst, som från början gått i svensk skola, beror den relativt låga övergångsfrekvensen till högre studier nästan enbart på att deras föräldrar i stor utsträckning har arbetaryrken. När man däremot tar hänsyn till hela den sociala bakgrunden fortsätter barn med utländsk härkomst oftare till universitet och högskolor än barn till infödda svenskar. Vissa ”invandrarspecifika” faktorer av bety- delse, enligt Eriksson och Jonsson, är invandringsår och svårighe— terna att få ett arbete som driver fler till studier.

John Ogbu, antropolog vid Berkleyuniversitetet, har i sin forsk- ning kunnat visa att skolgången hos en minoritetsgrupp också påver— kas av dess förhållande till majoritetskultur. Om en minoritetsgrupp uppfattar sig som underordnad, förtryckt eller på andra sätt tillbaka— satt får detta negativa följder för deras barns skolresultat, medan det motsatta förhållandet gäller om så inte är fallet.17

Boendesegregationen bidrar till den sociala snedrekryteringen

En annan faktor som har en viss betydelse för framgång i skolan och snedrekryteringen är boendesegregationen. Eriksson och Jonsson skriver:

”Om vi sätter två elever med samma betyg och sociala ursprung i varsin skola, är det större sannolikhet att den som hamnar i en hög-

'6 Robert Eriksson och Jan 0 Jonsson, Ursprung och utbildning — social snedrekrytering till högre studier, SOU 1993:85. ” Krock eller möte, om den mångkulturella skolan, delbetänkande av Skolkommittén, SOU 1996:l43.

• Sida 89
•  Original

statusskola — där fler elever kommer från högre socialgrupper, från välbärgade familjer och från studievana hemmiljöer — väljer gymna- siestudier med en universitetsförberedande inriktning. Den sociala omgivningen i skolan har alltså en ejfekt på individens utbildningsval. ./../. av våra båda elever har den som hamnar i en skola där elevernas betyg är högre än väntat utifrån elevsamman- sättningen större sannolikhet att välja en teoretisk inriktning.” [8 Boendesegregationens effekter på skolan uppmärksammas i Skol— verkets rapport Att välja skola — effekterna av valmöjligheter i grund— skolan. Skolverket fastslår att rätten att välja skola har haft vissa seg- regerande effekter, sociokulturellt”, belagt genom dels deras skolby- tarstudie och studier av skolprestationer, dels indirekt belagt genom fallstudier. Studien visar att skillnaderna mellan skolor inom kommu- nen är större än mellan kommuner vid en jämförelse av betyg, över— gång till gymnasieskolans olika program och sociokulturell struktur. Skolverkets skolbytarstudie baseras på 166 skolor från tio kommu- ner. Samtliga skolbarnsföräldrars utbildningsnivå, födelseland och sysselsättning har analyserats i skolornas respektive upptagningsom- råde. Med dessa tre variabler har man sedan skapat sex olika områ— deskategorier, så kallade skolområden. Fördelningen av likartade skolområden i respektive kommun fördelas enligt nedanstående ta- bell 1.

Tabell 1: Fördelning av likartade skolområden i storstadskommunema, hösten 1994.

Kommun Skolområde

1 2 3 4 5 6 Stockholm 19 15 5 4 l 3 Göteborg 9 9 4 5 7 1 Malmö 2 5 l 2 5 2 Södertälje 5 2 3 ]

Polariseringen mellan de olika skolområdena är tydligast i Malmö, medan Göteborg har en jämnare fördelning och i Stockholm fördelas de flesta skolorna i skolområdena 1 och 2.

'gRobert Eriksson och Jan 0 Jonsson, Ursprung och utbildning — social snedrekrytering till högre studier, SOU 1993z85. '9 Sociokulturellt, skolverkets begrepp för att åskådliggöra skolområdenas struktur efter skol- föräldrarnas födelseland, utbildningsnivå och sysselsättning.

• Sida 90
•  Original

Tabell 2: Medelvärden för olika bakgrundsvariabler i respektive skol- område hösten 1994.

Bakgrundsvariabel Skolområde: Summa 1 2 3 4 5 6 Födelseland: Sverige 89 88 64 72 43 17 77 annat nordiskt land 2 3 5 4 8 7 4 utomnordiskt land 9 9 31 24 49 79 19 Utbildningsnivå: Eftergymnasial 68 45 40 28 21 15 46 Gymnasial 26 45 43 52 47 41 40 Förgymnasial 5 10 17 21 33 45 14 Sysselsättning Företagare 8 8 8 6 7 8 7 Tjänstemän 69 59 59 42 27 17 55 Arbetare l 1 25 25 38 42 45 25 Ej sysselsatta 12 8 8 14 25 30 13

Källa: Skolverket Att välja skola

Som framgår av ovanstående tabell 2 så är drygt 90 procent av föräld— rarna födda i Sverige i skolområde ] och cirka 70 procent har efter— gymnasial utbildning och ungefär lika stor andel är tjänstemän. I skolområde 6 har knappt 15 procent av föräldrarna, eftergymnasial utbildning och 45 procent är sysselsatta som arbetare. Dessutom är 30 procent av föräldrarna i dessa skolområden utan sysselsättning. Skolverket kunde visa att utflyttningen från ett skolområde till ett an- nat inom kommunen var högst i skolområdena 5 och 6. I båda skol— områdena är det de svenska skolbarnsföräldrarna och föräldrar med utomnordisk och eftergymnasial bakgrund som flyttar ut till andra skolor i störst utsträckning. Vid en jämförelse mellan skolornas me- delbetyg uppstår tydliga områdesskillnader. Medelbetygen följer ge— nomgående rangordningen efter föräldrarnas utbildningsnivå i de olika skolområdena. Jämförs resultatet i svenska framträder stora skillnader som inte har sin motsvarighet i andra ämnen. Ingen skola i skolområde 6 uppnådde samma medelbetyg i svenska som den skola i skolområde 1 som hade det lägsta medelbetyget. Det visade sig också att samhällsvetenskaps- och naturvetenskapsprogrammen domineras av elever vars föräldrar till stor del har eftergymnasial ut— bildning

Den största andelen elever som bytte skola återfinns i skolområde 5 och en övervägande andel av dessa elever har nordiskt ursprung. Denna grupp är dessutom den mest aktiva skolbytargruppen, obe- roende av vilket skolområde de bor i och vilken utbildningsbakgrund föräldrarna har. Till de fristående skolorna rekryterades i större ut-

• Sida 91
•  Original

sträckning elever från skolområden med en dominans av elever med svensk bakgrund.

Skolverket gjorde också en fallstudie över 38 skolor för att studera effekterna av skolbyte i olika typer av skolor. Man kunde visa att fri- stående skolor i samtliga fall kan hänföras till skolor med inflöde av elever. De kommunala skolorna med inflöde av elever är i stor ut- sträckning belägna i stabila områden med en stor andel elever med svensk bakgrund och föräldrar med eftergymnasial utbildning och med en genomsnittligt hög resultatnivå i skolorna. Dock fanns det undantag — de så kallade trendbrytarskoloma — som har lyckats vända ett utflöde av elever till ett inflöde. Gemensamt för dessa skolor är att de ofta har enats om en profil, vilket lockat nya elever till skolorna. Den mest markanta skillnaden mellan dessa skolor och utflödessko- loma är att trendbrytarskoloma saknar den dominans av elever med invandrarbakgrund som finns i utflödesskoloma. Den aktivitet som trendbrytarskoloma startat har i flera fall haft sin utgångspunkt i det ökade ekonomiska ansvaret som delegerats till rektor. Skolorna med ett utflöde av elever är till stor del belägna i områden med en stor andel föräldrar med förgymnasial utbildning och en stor andel föräld- rar med invandrarbakgrund. Områdena har stor omflyttning och en genomsnittligt låg resultatnivå i skolorna. Skolorna har ofta en liten andel elever med svenska som modersmål samt att skolornas förut- sättningar ofta präglas av den instabilitet och de sociala problem som finns i den omgivande miljön. Att många studiemotiverade elever sökt sig från skolorna, till följd av rätten att välja skola, uppges ofta ha försvårat undervisningssituationen. Dessa skolor får ofta dåligt rykte, men Skolverket anser att detta mer är en följd av de problem som omgivningen uppvisar, än en följd av skolornas kvalitet på un- dervisningen.

Det är inte enbart elever som söker sig till andra skolor utan i allra högsta grad också lärare. Forskning visar att det skiljer sig vad gäller lärarnas erfarenheter och arbetsmetoder mellan lågstatus- respektive högstatusskolor. I högstatusskoloma har lärarna som regel längre er- farenhet, den sociala stabiliteten är hög och omflyttningen låg bland lärare och elever. Välmeriterade lärare tenderar att söka sig till lugna skolor i stabila områden. ] högstatusområden betonas vidare skolkun— skaper och betyg, medan arbetet i lågstatusområden är mer problem- orienterat och inriktat mot den omedelbara sociala verkligheten.20

Skolverkets resultat och slutsatser bekräftas också av studier som genomförts i bland annat Storbritannien och USA. I Skottland har

20 Att välja skola, Skolverkets rapport nr 109.

• Sida 92
•  Original

man kunnat visat att den så kallade prestationsmässiga segregationen har ökat lokalt, framför allt genom att högpresterande elever flyttat från skolan i områden med låg status — områden där arbetslösheten är hög, medelinkomsten låg och en relativt stor andel av föräldrarna är ensamstående. Skolorna i de mest underpriviligerade områdena har övergivits av just de elever som anses behövas bäst för att skapa en positiv miljö i skolan. I BSO-rapporten, Valfriheten inom skolan, (Ds 94:72) refereras bland annat studier från USA som visar att seg— regationen till och med minskar då profilering uppmuntras och ökade valmöjligheter skapats. Andra studier från USA visar att de fram— gångsrika skolorna, med ett inflöde av elever, har följande känne- tecken: en stark sammanhållning bland lärarna, entusiasm i personal- gruppen samt klart uttalade mål för verksamheten. Studier i England har däremot visat att efterfrågade skolor inte expanderar, utan börjar i stället bli mer selektiva i sitt urval av elever genom att utveckla olika antagningsförfarande. 2'

Skolan ej utan skuld till elevers misslyckande och social snedrekrytering!

Utöver de klassbetingade orsakerna så har flera forskare pekat på att en del av skuldbördan till elevers misslyckande och social snedrekry- tering ska läggas på skolan själv, såsom institution. En av dessa är Sverker Lindblad som menar att det är angeläget att uppmärksamma de egenskaper hos skolan som gör att vissa elever efterhand framstår som lyckade eller misslyckade. Lindblad är hård i sina omdömen om skolan. Han anser bland annat att skolan saknar förmåga att hantera elever med olika erfarenhetsvärldar, identiteter och framtidsplaner. I konsekvens härmed följer att elevernas förmåga att hantera skolan som institution och utnyttja den som ett verktyg för sina livsprojekt framstår då som skillnader i begåvning och utfall i form av skilda skolkarriärer och levnadsbanor som rimliga konsekvenser av vad man i skolan ser som begåvningsdifferenser. Även Bengt Börjesson, rektor på Lärarhögskolan 1 Stockholm, har berört denna diskussion i en uppsats där han bland annat refererar till engelska skolinspektörer som har gått till mycket hård kritik av lärarkåren som arbetar med barn som saknar studietraditioner.22 Inspektörerna menar att lärarnas bristande pedagogiska kvalitetet får en stigmatiserande effekt på dessa barn. Lärarnas undervisning brister framför allt i att den saknar

2' Att välja skola, Skolverkets rapport nr 109. 22 Börjesson, Bengt, i Krokig väg till vuxen del 2, Ungdomsstyrelsens; Ungdomsrapport 1996.

• Sida 93
•  Original

mening för stora elevgrupper och att skolans fiasko är att man i verk- ligheten lär eleverna att koppla samman lärandet med olust.

Vad krävs för att alla skall lyckas och att den sociala snedrekryteringen minskar?

Var vid Din lott och slit i Ditt anletes svett, är ett budskap som predi- kades flitigt av den svenska lutherska kyrkan sedan reformationen fram till förra seklet. Bonden skulle förbli en bonde och adelsmannen skulle bära sitt svärd för att försvara den överhet som var tillsatt av Gud själv — en social skiktning med gudomlig sanktion.23 Social snedrekrytering till högre studier är följaktligen av ganska färskt da- tum. Demokratiseringen av Sverige skulle dock ändra på tingens ord— ning. Kristendomen förlorade sin politiska auktoritet och den dittills- varande samhällsordningen ifrågasattes. Därmed blev också den so- ciala snedrekryteringen till högre studier ett samhällsproblem och fördes upp på den politiska dagordningen.

Varför är då social snedrekryteringen ett samhällsproblem? Två skäl kan åberopas. Dels kan det ses som en individuell orättvisa att barns livschanser till en del beror av de omständigheter till vilka de fötts, dels innebär social snedrekrytering att alla begåvningar inte kommer till sin rätt, inte kan utveckla sin potential, något som kan antas leda till effektivitetsförluster för samhället i stort. Forskningen visar att den sociala snedrekryteringen har minskat radikalt fram till början av 1970—talet men sedan dess har den knappast förändrats.24 Välståndsökningen har givetvis varit det grundläggade villkoret för den sociala utjämningen, men inte tillräcklig. Den sociala snedrekry— teringen har minskat tack vare förändrade ekonomiska Villkor mellan samhällsklassema i form av arbetslöshetsrisker och minskade in— komstskillnader samt en utbyggnad av studiefinansieringssystemet. Vidare har införandet av grundskolan betytt en del för att minska snedrekryteringen. Härmed sköts de tidigaste valen av fortsatt utbild— ning upp i åldrarna. Grundskolan innebar också sammanhållna klas— ser i alla ämnen och en allsidig social sammansättning i de enskilda skolorna. Vilka andra utbildningspolitiska åtgärder har kunnat mot- verka den sociala snedrekryteringen? Eriksson och Jonsson redogör i Ursprung och utbildning (SOU 1993:85) för att följande åtgärder

23 Se Paulus Romarbrev: ”Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör mot- stånd drar straff över sig själv./../. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd.” Rom 13:1 f. 34 Eriksson, R. och Jonsson, J.O. SOU 1993:85.

• Sida 94
•  Original

har haft begränsad betydelse för att motverka den sociala snedrekry— teringen: antagningssystem, regionala högskolor och komvux. Ät- gärder som däremot minskade den sociala snedrekryteringen är föl- jande: expansion av universitetsutbildningen, bättre koppling mellan yrkesutbildning på gymnasiet och praktiska högskolelinjer, en mer aktiv rekrytering från skolornas sida av studiebegåvningar.

Ett ofta använt argument i dagens debatt är att högre utbildning måste löna sig. Och en inte ovanlig lösning i dessa sammanhang är att åberopa ökade löneskillnader mellan låg— och högutbildade vilket skulle minska den sociala snedrekryteringen. Eriksson och Jonsson kan visa i sina studier att förhållandet är det motsatta, dvs. att ökade ekonomiska klyftor mellan samhällsklassema leder till ett starkare samband mellan ursprung och utbildning.25

Skolan i de utsatta stadsdelarna

Skolan har i likhet med annan kommunal verksamhet gjort omfattade nedskärningar under 1990—talet. Besparingama inom skolan har upp— märksammats bland annat i samband med skolnedläggningar och att antalet elever i klasserna ökar. Socialstyrelsen visade i sin rapport Barns villkor i förändringstider att besparingarna inom skolan under åren 1993—1994 skulle uppgå till 6 procent i storstäderna och drygt 8 procent i förortskommunema. Besparingama skulle också inverka på personalsituationen inom skolan.26 Detta var en prognos som So— cialstyrelsen presenterade, men hur har det då blivit? Har storstads- kommunema gjort dessa nedskärningar inom skolverksamheten och hur har deras verksamhet påverkats?

Storstadskommitténs ambition är att försöka besvara dessa frågor i de följande avsnitten och som tidigare nämnts anlitade vi SCB som på vårt uppdrag har samlat in uppgifter på vad 22 utsatta stadsdelar i våra tre storstäder satsade på grundskoleverksamheten under åren 1992 och 1995. På dessa uppgifter baserar vi vår så kallade ekono- mistudie. I detta sammanhang bör dock påpekas att denna undersök- ning endast studerar kostnaderna för grundskoleverksamheten. Stu— diens resultat är följaktligen inte jämförbara med Socialstyrelsens prognoser, vilka även inkluderade gymnasie- och särskolan. I de fall stadsdelarna eventuellt har gjort kraftiga nedskärningar inom grund— skoleverksamheten, vilka effekter har då detta medfört? Har klas— serna blivit större, stödet till elever med behov av särskilt stöd mins—

25 Eriksson, R. och Jonsson, 10. SOU 1993:85 26Barns villkor i förändringstider, Socialstyrelsen 1994:4

• Sida 95
•  Original

kat, har skolorna blivit mer produktiva eller har de fått det svårare att leva upp till målen för skolan?

För att kunna få dessa frågor besvarade kan vi använda stadsdels— studien som bland annat innehöll ett frågeformulär som sändes till 17 skolor i stadsdelarna i de berörda storstadskommunema, Bredäng (Stockholm Stad), Vårby (Huddinge), Jordbro (Haninge), Rosengård (Malmö), Biskopsgården och Gårdsten (Göteborg). Enkäterna besva- rades av skolans rektor och sammanlagt var det 13 skolor som besva- rat enkäten. När vi fortsättningsvis talar om stadsdelsstudien så är det just denna enkätstudie som vi åsyftar och när vi använder formule- ringen ”de berörda storstadskommunema” så menar vi stadsdelarnas hemkommuner som ingår i vår ekonomistudie, dvs. Botkyrka, Göte- borgs stad, Haninge, Huddinge, Malmö stad, Stockholms stad och Södertälje.

Skolan i besparingstider

Grundskolan har till skillnad från barnomsorgen kommit lindrigt un- dan de senaste årens besparingar. Detta gäller i synnerhet grund- skolor som är belägna i de utsatta stadsdelarna. Bruttokostnaderna i fasta priser för grundskolan i samtliga berörda storstadskommuner minskade med i genomsnitt 4,5 procent under perioden 1992—

Diagram 1: Grundskolans kostnadsutveckling Bruttokostnadsförändring mellan 1992—1995 i fasta priser

Malmö

Göteborg

Stockholm

Samtliga storstäder

-10 -8 6%

. Hela staden Utsatta stadsdelar

• Sida 96
•  Original

Diagram 2: Personalutveckling inom grundskolan Förändring av andelen årsarbetande lärare mellan 1992—1995

Malmö

Göteborg

Stockholm

Samtliga storstäder

-20 -15 —10 -5 0 5 10 %

Hela staden

1995.27 Under samma tid har skolorna i de utsatta stadsdelarna ökat sina bruttokostnader i genomsnitt med 2 procent. De regionala skill- naderna mellan städerna är dock betydande. Göteborgs stad ökade sina kostnader mest, 5,3 procent, Malmö stad ökade sina kostnader med i genomsnitt 4,5 procent, medan Stockholms läns kommuner en- dast ökade med 0,5 procent.

Lärarkåren minskar, men inte övrig personal

Trots att de berörda storstadskommunema sammantaget minskade sina kostnader för grundskolan mellan åren 1992 och 1995 har ande— len årsarbetare bland lärarna varit näst intill oförändrad ( 0,3 pro— cent). En sammantagen redovisning har dock förmågan att skymma blicken för stora inre variationer. Kommunerna i Stockholms län minskade andelen lärare med i genomsnitt 2,7 procent. Merparten av sänkningen kan härledas till kranskommunerna Haninge, Botkyrka och Södertälje. Göteborg och Malmö ökade däremot lärarstyrkan

²⁷ Beräkningen baseras på uppgifter från Vad kostar verksamheten i Din kommun. Uppgifter från följande kommuner har använts vid beräkningen: Botkyrka, Haninge, Huddinge, Stock- holms stad, Södertälje, Malmö och Göteborg. Bruttokostnadsuppgifterna har omräknats i fasta priser i enlighet med nettoprisindex. Beräkningarna utgår från 1992. Omräkningsfaktor för år 1992 är 1. Omräkningsfaktor för 1993 är 212,1/222,l = 0,9586. Omräkningsfaktor för 1994 är 212,9/225,1 : 0,9458 och för 1995 212,9/228,6 = 0,9313.

• Sida 97
•  Original

med 1,2 respektive 5,6 procent.28 Situationen har varit en helt annan i de utsatta stadsdelarna. Trots bruttokostnadsökningar för skolverk- samheten har man inte kunnat hindra en åderlåtning av lärarkåren. Sammantaget har de utsatta stadsdelarna skurit bort 9 procent av an- delen årsarbetare bland lärarkåren mellan åren 1992 och 1995. Situa- tionen för övrig personal är dock så gott som oförändrad. Under den aktuella perioden ökade antalet elever i grundskolan.

Vad kostar utbildningen?

Trots kraftiga personalnedskärningar och andra förändringar som har medverkat till kostnadsminskningar ligger undervisningskostna- derna betydligt högre i de skolor som ligger i de utsatta stadsdelarna jämfört med andra skolor. I vår så kallade Stockholmsstudie har vi sammanställt undervisningskostnaderna för låg—, mellan- och högsta— diet för 17 skolor som ligger i de utsatta stadsdelarna. Låg- och mel— lanstadieskolorna avsätter i genomsnitt 25 500 kronor per elev i un—

Diagram 3: Undervisningskostnad per elev Skolor i Stockholm stad

Samtliga skolor Skolor i utsatta stadsdelar

Låg/mellanstadiet . Högstadiet

" Uppgifter från utredningssektionen på Svenska kommunförbundet. Redovisningen bygger på antalet årsarbetare lärare (förmånsgrupp ] dvs. exkl timavlönade, exkl tjänstlediga) nov 92 respektive nov 95 enligt Kommunförbundets personalstatistik.

• Sida 98
•  Original

dervisningskostnad och högstadieskoloma 39 200 kronor. Genom— snittet för låg- och mellanstadieskolorna för hela staden ligger på 16 700 kronor och för högstadiet är motsvarande summa 23 276 kronor. Skolorna har eget budgetansvar och avgör själva hur kostnaderna skall fördelas. Skolorna i de utsatta stadsdelarna har till nyligen också haft möjlighet att söka ett så kallat sociopedagogiskt stöd samt extra pengar för barn med behov av särskilt stöd. Ytterligare en anledning till de höga undervisningskostnaderna är att skolorna i de utsatta stadsdelarna har avsevärt fler elever som har svenska som andra språk och ett hemspråk, vilket är kostnader som också debiteras på de enskilda skolorna.

Skolan prioriteras inte högre än annan verksamhet

I vår ekonomistudie ställdes frågan vilka besparingsåtgärder som vidtagits inom grundskoleverksamheten i de utsatta stadsdelarna un- der år 1995. Personalneddragning var den i särklass vanligaste bespa- ringsåtgärden under detta år, vilket 60 procent av stadsdelarna har genomfört. Drygt 40 procent av stadsdelarna ökade också antalet ele- ver i klasserna. Drygt 3/4 av stadsdsdelama i Stockholms län mins- kade personalstyrkan i grundskolan, medan hälften av stadsdelarna i Malmö och Göteborg gjorde detsamma. I anslutning till ovanstående fråga ställdes också frågan om grundskoleverksamheten prioriterats i högre utsträckning än annan verksamhet som inte är lagreglerad i budgetdirektiven för år 1996. Av 19 stadsdelar som besvarade frågan uppgav 15 att de inte prioriterade skolan annorlunda än andra verk-

5. Fritid och kultur i de utsatta stadsdelarna

Offentligt driven och finansierad fritids— och kulturverksamhet är helt och hållet ett frivilligt åtagande från stat och kommun. Upprinnelsen till ett offentligt engagemang inom fritidsområdet kan härledas till seklets början då man inrättade klubbar för ”ligapojkar”och som se— dermera utvecklades till ungdomsgårdar under 1930—talet. De vände sig framför allt till dåtidens stora socialpolitiska problem, nämligen den föreningslösa ungdomen. Fritidspolitiken skulle syfta till att upp- fostra dessa ungdomar för att förebygga missanpassning, kriminalitet och missbruk. Den fritidspolitiska uppfostringsideologin kom under 1960—talet att avklinga allt mer och ersättas med ett mer utvecklings- orienterat perspektiv på den kommunala fritidsverksamheten. Nu skulle drivkraften för fritidspolitiken vara att främja en utveckling av den enskilda individens inneboende förutsättningar och anlag.39 Det finns tecken som tyder på att uppfostringsideologin återigen börjar vinna terräng i fritidspolitiken. Bland annat har Ungdomsrå— det, nuvarande Ungdomsstyrelsen, uppmärksammat att allt fler kom— muner prioriterar verksamhet för ungdomar i riskzonen. Snarlika ten- denser framkom även i Storstadskommitténs fältstudie. Vid flera av intervjuerna framkom att fritidsverksamheten ska fungera förebyg- gande utifrån ett socialpolitiskt perspektiv. Tydligast kom denna ten- dens fram i en verksamhetsbeskrivning från en ungdomsgård i Ro— sengård. Deras målsättning med verksamheten var bland annat att förebygga våld, vandalisering, kriminalitet och drogmissbruk, för- ändra ungdomarnas negativa jaguppfattning och ge dem förtroende för vuxenvärlden och dess normer och värderingar. Uppfostringsideologin har också satt sina spår i statens och kom- munernas kulturverksamhet som vänder sig till barn och ungdomar. Mats Trondman har på uppdrag av regeringens arbetsgrupp Kultur i skolan studerat Utbildningsdepartementets tidigare satsning på kul— tur i skolan under åren 1986—1991. Sammantaget satsades 80—90 miljoner under fem år på projekt som enskilda skolor genomförde.

39 Se Hans-Erik Olsson, Staten och ungdomens fritid — Kontroll eller autonomi?, Lund,l992. Samt Åsa Claeson, Fritidsvaror i Göteborg — en studie av årskurserna 1—9.

• Sida 116
•  Original

Ett syfte med studien var att försöka komma åt kulturprojektens men- talitet, dvs. dess tankefigurer, anda och funktioner. Ett genomgående drag i projekten var att man ville sprida den ” goda kulturen” som en motkraft till passivisering och kommersiell masskultur, menar Trondman och fortsätter:

”Barnens och ungdomarnas egna utgångspunkter, konkreta livssi- tuationer, erfarenheter, upplevelser och drömmar — såsom de uttrycks av dem själva är nästan alltid frånvarande i projektspråket. Barn och ungdomar är defnierade som passiva ajfer som måste räddas med det goda. Därmed är det rimligt att man inte lyssnar till dem, då de redan är ockuperade av det dåliga, så kommer de, om man fråga:; att svara med det dåliga.”40

Vad ska fritids- och kulturverksamheten tjäna till?

Generationsövergripande, eget skapande och aktivt deltagande i verksamhetsutformningen är några av de mål som är gemensamma för de utsatta stadsdelarnas fritids— och kulturverksamhet som ingick i vår stadsdelsstudie. I Vårby Gård i Huddinge satsar man speciellt på kulturverksamhet för barn och ungdomar. Ett led i denna satsning är att bibliotekets resurser har utökats när det gäller utbud, utform- ning och användningen av biblioteket för barn och ungdomar. Stads- delen har också en egen kultursekreterare, som ska garantera kvalite- ten i den kulturverksamhet som erbjuds.

Vilken fritids- och kulturverksamhet ska kartläggas?

Fritidsverksamheten i kommunerna består traditionellt av tre delar: anläggningar, föreningsstöd och öppen verksamhet för barn och ung- domar. Fritidsverksamheten motsvarar omkring 4—5 procent av kom- munernas totala kostnader. Uppskattningsvis går 60—70 procent av fritidsverksamhetens anslag till anläggningskostnader.41

Den övergripande frågeställningen för föreliggande kartläggning är vad de utsatta stadsdelarna satsar på fritids- och kulturverksamhet som riktas till barn och ungdomar. Vi kommer att begränsa kartlägg- ningen till föreningsstöd, öppen verksamhet, bibliotek (för alla åld- rar) samt den kommunala musikskolan. Anläggningar i form av id- rotts— och simhallar, elljuspår och dylikt ingår inte i kartläggningen. Till skillnad från våra tidigare kartläggningar av barnomsorgen och

40 Mats Trondman, Kultur i skolan 19986—1991, Analys och problematiseringar, PM på upp- drag av Arbetsgruppen Kulturi skolan, 1996. *” Socialstyrelsens rapport 1993:2

• Sida 117
•  Original

grundskolan kommer vi inte att kunna jämföra fritids- och kultur— verksamhetens kostnads- och personalutveckling i de utsatta stadsde— larna gentemot deras ”hemkommuner”.

Rika fritidsmöjligheter i de utsatta stadsdelarna

Fritidsutbudet i de stadsdelar som uppfördes under miljonprogram- mets dagar är förhållandevis rikt. Parklekar, motions- och idrottsan- läggningar, fritidsgårdar och olika anläggningar för kulturverksamhet finns i större omfattning i dessa stadsdelar än i storstädernas inner— stadsområden. Ofta erbjuder också bostadsområdena och den kring- liggande naturen rika möjligheter till fritidsaktiviteter av olika slag.

Föreningslivet i de utsatta stadsdelarna är ofta relativt väl utveck— lat. Invandrarföreningar är mycket vanliga i dessa stadsdelar. Verk— samheten i dessa föreningar har till stor del vänt sig till vuxna män, men under senare tid har många föreningar börjat utarbeta verksam— het som vänder sig till barn och ungdomar.

Kraftiga nedskärningar av föreningsstödet och personal

De utsatta stadsdelarna sänkte sina bruttokostnader i fasta priser för öppen fritidsverksamhet, föreningsstöd och musikskolan med i ge- nomsnitt 17,4 procent under perioden 1992—95. De utsatta stadsde- larna i Stockholms län sänkte sina kostnader med i genomsnitt 27 procent. Stadsdelarna i Göteborgs stad sänkte endast med 1,5 pro- cent. Malmös stadsdelar kunde emellertid notera en ökning av kost— naderna under samma period, 4,3 procent.

Personalneddragningarna inom den öppna fritidsverksamheten och musikskolan har varit mycket kraftiga i de utsatta stadsdelarna. I genomsnitt sänkte man andelen årsarbetare med 20 procent under perioden 1992—95. Den genomsnittliga sänkningen bland de utsatta stadsdelarna i Stockholms län var 24,4 procent. Stadsdelarna i Göte— borgs stad sänkte andelen årsarbetare med 13 procent. Även i detta sammanhang utgör stadsdelarna i Malmö stad ett undantag, när man kunde notera en ökning av andelen årsarbetare inom den öppna fri— tidsverksamheten med 15 procent. Hur situationen ser ut för musik— skolan i Malmös stadsdelar är oklart på grund av svårigheter att få fram tillförlitliga uppgifter.

Ungdomsstyrelsen framhåller att en viktig kvalitetsaspekt i fritids- verksamheten är barns och ungdomars möjligheter till betydelsefulla kontakter med vuxna ledare. Minskar personalen minskar följaktli- gen också möjligheterna till dessa kontakter.

• Sida 118
•  Original

Under år 1995 dämpades besparingarna inom fritids— och kultur- verksamheten i de utsatta stadsdelarna. Hälften av stadsdelarna som ingick i ekonomistudien, uppgav att man under år 1995 inte hade några som helst besparingskrav på den öppna fritidsverksamheten och drygt en tredjedel uppgav att så även var fallet för biblioteksverk- samheten. De vanligaste besparingsåtgärdema inom den öppna fri— tidsverksamheten i stadsdelarna under år 1995, utöver bruttokost— nads- och personalnedskärningar, var ökad samverkan och mer sa— mutnyttjande med andra kommunala verksamheter. Drygt en femte- del av stadsdelarna gjorde detta. Reducerat öppethållande och mins- kad verksamhetsvolym hade genomförts av tre stadsdelar.

Trots nedskärningarna de senaste åren har flertalet (80 procent) av de utsatta stadsdelarna, som ingick i vår ekonomistudie, prioriterat fritids- och kulturverksamhet för barn och ungdomar högre än övrig fritids- och kulturverksamhet under 1996.

Stockholms stads fritidsförvaltning har sedan ett par år tillbaka gjort en så kallad resursöversyn av fritidsutbudet för barn och ungdo— mar som har varit vägledande för förvaltningens resursfördelning. Utifrån denna gjordes de besparingar år 1994 som ledde till minskade resurser inom alla stadsdelar, men minst i de stadsdelar som låg sämst till ur socioekonomisk synvinkel.42

Biblioteken

Biblioteken i de utsatta stadsdelarna har fått vidkänna mycket kraf- tiga bruttokostnads— och personalnedskärningar under perioden 1992—95. Bruttokostnaderna i fasta priser sjönk med i genomsnitt 13 procent och antalet årsarbetare minskade med 23 procent. De största nedskärningarna gjordes under år 1993, men även under år 1995 har stadsdelarna gjort personalminskningar på drygt 3 procent. Drygt en tredjedel av stadsdelarna, samtliga i Stockholms län, höjde avgifterna för bibliotekstjänster under år 1995.

Utöver musikskolans verksamhet i de utsatta stadsdelarna så har vi inte gjort några mer ingående studier av kulturverksamhetens om- fattning och vilka eventuella förändringar den har genomgått under de senaste åren. Mycket av kulturverksamheten som berör barn och ungdomar är idag decentraliserad till stadsdels- och kommundels— nämndema eller till de enskilda för— och grundskolorna. Detta försvå— rar väsentligt möjligheterna att få fram tillförlitlig statistik om exem- pelvis om hur många besök som barn och ungdomar gjorde vid tea- terföreställningar, konserter och museibesök.

42 Tjänsteutlåtande från Fritid Stockholm, 1995—10—05, Äm1601/0923/95.

• Sida 119
•  Original

Barnteaterkonsulenten på Svenska Teaterunionen kan däremot presentera en årlig statistik över antalet besök på barn— och ungdoms- teaterföreställningar regionalt. Barnteaterkonsulten kan visa att anta— let föreställningar stadigt har sjunkit under 90—talet i storstadsregio— nerna. I Göteborg sjönk antalet företällningar per barn betydligt i samband med stadsdelsreformen. Detta betyder dock inte att det spe- las mycket mindre barnteater än tidigare, enligt Barnteaterkonsulen- ten. Barnteaterstatistiken bygger nämligen på institutioner och fria grupper som har någon form av statligt stöd. Skolor och förskolor beställer nu allt mera av okända grupper och rena amatörteatrar.43

Daghem — en kulturskatt för småbarn

Som vi redogjorde för i kapitel 7 sker småbarns deltagande i kultur— verksamhet huvudsakligen i daghemmens eller skolans regi, enligt Sveriges Radio och Statens Kulturråd, som har följt småbarns mass- media— och kulturanvändning under det senaste decenniet.44

Omkring 8 av 10 barn i åldern 3—8 år (småbarn) besökt någon tea— ter under år 1992. Omkring två tredjedelar av besöken sker i daghem— mens eller skolans regi. Det är färre barn från familjer vars föräldrar har låg utbildning som har besökt en teater. Två tredjedelar av små- barnen har besökt något musikevenemang under året 1992. Närmare 80 procent av småbarnen har varit på museum under samma år. De flesta besöken görs tillsammans med familjen. Barn till föräldrar med låg utbildning gjorde i genomsnitt 40 procent färre besök än barn till högutbildade familjer.

I kapitlet om barnomsorgen visade vi att andelen barn med barn— omsorg är förhållandevis låg i de utsatta stadsdelarna, vilket rimligt- vis måste innebära att andelen barn i dessa stadsdelar som deltar i någon form av kulturverksamhet är avsevärt lägre än i andra stadsde— lar. Den främsta orsaken till att barn i dessa stadsdelar inte har någon barnomsorg är att deras föräldrar är arbetslösa.

I besparingstider finns också en risk att kommunens kulturverksam— het i allt större utsträckning vänder sig till barn som går i för- och grundskola för att på så vis försäkra sig om att de olika evenemangen blir besökta. I Vårby, Huddinge kommun, uppger kultursekreteraren att övervägande delen av de kulturpengar hon disponerar går till för— och grundskolan. Kulturverksamhet för barn i förskoleåldern som inte går på förskola erbjuds så kallad öppen verksamhet på biblioteket.

” Teater- och dans statistik 1994/95, Statens Kulturråd 44 Småbamens kultur— och mediebarometer 1992, Leni Filipson och Göran N ylöf, Sveriges Ra- dio och Statens Kulturråd.

• Sida 120
•  Original

SOU 1997:61

Kommittédirektiv

Levnadsvillkor i storstadsområden Dir. l995z35

Beslut vid regeringssammanträde den 16 mars 1995

Sammanfattning av uppdraget

Utredningen (S 1994:03) Levnadsvillkor i storstadsområden får nya direktiv och

skall arbeta som en kommitté med företrädare för de tre storstadsområdena. Kommittén skall ha till uppgift att i dialog med berörda i områdena föreslå och

initiera åtgärder som syftar till att skapa bättre förutsättningar för bostadsområdena

i storstäderna att ta till vara de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv utveckling, särskilt vad beträffar barn och ungdom med svåra

uppväxtförhållanden. Kommittén skall för att fullfölja sitt uppdrag bl.a.

— genomföra en kartläggning av de åtgärdsprogram och andra aktiviteter inom fram- förallt social-, utbildnings- och arbetsmarknadsområdena som kan ha betydelse för en positiv utveckling i de aktuella bostadsområdena, — lämna förslag till riktlinjer hur bostadsområdena bättre än för närvarande skall kunna ta till vara sina totala resurser, i form av myndighetsinsatser och ideella insatser, i samverkan och utan hinder av traditionella uppgiftsgränser, — ta initiativ till och genomföra konkreta projekt med den angivna inriktningen, — föreslå behövliga förändringar av lagteknisk, finansiell och organisatorisk natur för att bättre samordning och samverkan mellan olika myndigheter och samhälls- sektorer skall kunna uppnås.

Bakgrund Allmänt

Storstadsutredningen tillkallades i oktober 1988 med uppdrag att föreslå åtgärder för att förbättra livsmiljön och vidga deltagandet i det politiska livet — däribland val- deltagandet — i storstäderna.

Utredningen avlämnade under åren 1989—1990 tretton underlagsrapporter, bl.a. Välfärd och segregation i storstadsregionema (SOU l990:20), samt slutbetänkandet Storstadsliv Rika möjligheter — hårda villkor (SOU 1990:36).

Utredningen konstaterade att i storstadsornrådenas minst attraktiva bostadsområ- den var invandrarna överrepresenterade liksom arbetslösa och personer som var mer eller mindre permanent utslagna från arbetsmarknaden.

I dessa bostadsområden var många hushåll beroende av socialbidrag. Andelen så- dana hushåll ökade snabbare än genomsnittligt i regionerna. Andelen förtidspensio- nerade, ensamhushåll och ensamma kvinnor med barn var hög. I dessa områden fanns också en stor överrepresentation av personer med dålig hälsa. Sjukskrivning-

• Sida 136
•  Original

arna var många. Vårdkonsumtionen och dödligheten var högre än genomsnittet i regionerna i Sverige.

Utredningen föreslog olika åtgärder för att öka förvärvsfrekvensen och för att motverka en fortsatt hög utslagning från arbetsmarknaden. Utredningen pekade på olika exempel på framgångsrika samarbetsprojekt där personal från arbetsförmed- ling, försäkringskassa och socialtjänst genom förändrade samarbetsformer kunnat ge effektivare individuellt stöd till olika grupper av personer som hade svårigheter på arbetsmarknaden.

Storstadsutredningen framhöll att en förnyelse av dessa storstadsområden förut- satte befolkningens medverkan och en ökad samverkan över sektorsgränserna. En social och kulturell förnyelse förutsatte tillgång till olika resurser, vilket enligt utred- ningen redan fanns i bostadsområdena i tillräcklig omfattning, i synnerhet om bo- stadsområdenas samlade resurser kunde utnyttjas effektivare genom ökad samver- kan över huvudmannaskapsgränsema.

Som en uppföljning av Storstadsutredningen beslutade regeringen 1990 att under en treårsperiod anslå 10 miljoner kronor per år ur Allmänna arvsfonden till projekt för samordning av insatser för utsatta ungdomar i bostadsområden med sociala pro— blem där även utbildningsfrågor berörts, det s.k. Plusprojektet. Projektet har pågått sedan år 1991. I april 1995 lämnar de lokala utvärderama sina rapporter.En samlad redovisning skall överlämnas till regeringen senast den 30 september 1995.

Ytterligare en uppföljning av Storstadsutredningen var att regeringen i februari 1990 uppdrog åt Arbetsmarknadsstyrelsen att ekonomiskt stödja ett antal samver- kansprojekt inom vissa storstadsområden med hög andel arbetslösa, socialbidragsta- gare och sjukskrivna. Sammanlagt 6 miljoner kr beviljades. Syftet med försöksverk- samhetema var att vidareutveckla samverkan mellan i första hand arbetsförmedling/- arbetsmarknadsinstitut, socialtjänst och försäkringskassa så att de berörda myndig- heternas samlade insatser effektiviserades. En uttalad ambition var att redan uppar- betade samverkansformer skulle kunna permanentas eller inordnas i ordinarie verk- samhet efter försöksperiodens slut.

Arbetsmarknadsstyrelsen slutredovisade uppdraget till Arbetsmarknadsdeparte- mentet och Socialdepartementet den 23 juni 1993.

I redovisningen av verksamheterna pekas på vissa faktorer som krävs för en fram- gångsrik samverkan, bl.a. behov av samsyn på ledningsnivå, projektledarens strate- giska roll, behov av stödfunktioner i inledningsskedet och en tydlig ansvarsfördel- ning mellan olika yrkesfunktioner. Försöksverksamheten bidrog till att många en- skilda fick kortare tider i arbetslöshet och sjukskrivning. Passivt bidragsberoende hade kunnat ersättas med aktiva åtgärder med inriktning på en förankring på arbets- marknaden. Sammantaget bidrog de olika samverkansprojekten till att nya former för samverkan kunde utvecklas och inordnas i den ordinarie verksamheten.

Parallellt med Storstadsutredningen pågick utvecklingsarbetet med samordnad boendeservice, bl.a. i storstadsområden. Regeringen beviljade under åren 1985— 1990 sammanlagt 100 miljoner kronor till 103 lokala utvecklingsarbeten för samord- nad boendeservice. Syftet var att förbättra möjligheterna för äldre och funktions- hindrade att leva ett så normalt liv som möjligt i vanliga bostäder genom bättre sam— ordning av offentliga, kommersiella och informella resurser i bostadsområdena.

Boverket, som fått i uppdrag att utvärdera erfarenheterna, konstaterar i rapporten Samverkan i lokalsamhället (Rapport l994z3) att samordnad boendeservice utveck- lats till ett boendesocialt instrument med betydelse för alla grupper av människor. Utvärderingen visar också att det går att göra ekonomiska besparingar genom sam- verkan. Det går vidare att genom samverkan förbättra servicen och öka gemenskap och inflytande för de boende och det går att genomföra fysisk förnyelse med sociala förtecken. Några av de projekt som boendeservicedelegationen stödde blev också föremål för fömyelsebidrag från Boverket. Under tiden 1986 — 1989 fördelade Bo- verket 155 miljoner kronor till förnyelse av den fysiska miljön i allmännyttiga bo-

• Sida 137
•  Original

stadsföretag i problemområden. Stödet fördelades i stor utsträckning på inrådan av de boende. Erfarenheter av stödets effekter bör tas tillvara.

I arbetarrörelsens debattbok 90-talsprogrammet behandlas också behovet av att förnya bostadsområdena i storstäderna. Förutom förslag om övergång till nya boen- de- och förvaltningsformer,framhåller författarna att det viktigaste antagligen är att avlägsna hinder för medborgarnas egen aktivitet, så att de boende och de som arbetar i området får en möjlighet att utnyttja de redan existerande resurserna på ett sätt som passar dem och deras önskemål och krav.

Även i regeringsförklaringen den 4 oktober 1994 betonas att hela samhället måste mobiliseras för att öka integrationen och motverka segregationen i samhället. Alla områden av betydelse är berörda. Det gäller såväl arbets- och bostadsmarknaden, skolorna och kulturlivet som kommunerna och organisationerna.

Socialstyrelsen har i Social rapport 1994 pekat på den förändrade arbetsmarknads- situationen som framför allt har drabbat ungdomar, invandrare och ensamstående föräldrar. Man pekar också på att en ökad boendesegregation är en tänkbar följd av de senaste årens samhällsförändringar, såväl förändringar som rör själva bostads- marknaden som den ökande arbetslösheten, en tilltagande ekonomisk knapphet bland hushållen och den ökande flyktinginvandringen. Man framhåller vidare att det finns anledning att anta att skillnaderna mellan attraktiva och icke attraktiva bostads- områden i storstadsregionema kommer att öka ytterligare i framtiden. De klassiska boendesociala problemen — trångboddhet och omoderna bostäder — har lämnat plats för andra som i stället handlar om människors miljö i bostadens omedelbara närhet.

Inom skolan finns signaler som tyder på att språkkunskaperna i svenska hos många invandrare är oroväckande låga och tenderar att sjunka. I de invandrartäta områdena med få svenska elever skapas en språkmiljö i och utanför skolan, som försvårar språkinlärningen och ger för få naturliga tillfällen att använda det svenska språket. Flera undersökningar visar också att många vuxna invandrare, som har varit länge i Sverige, har alltför dåliga språkfärdigheter för att komma in på arbetsmarkna- den.

Barn och ungdom

I september 1992 gav regeringen Socialstyrelsen i uppdrag att beskriva utvecklingen av barns villkor med anledning av det förnyelsearbete och de besparingar som pågår i kommuner och landsting.

Socialstyrelsen har redovisat uppdraget i rapporten Barns villkor i förändringsti- der (Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1994:4). I rapporten redovisas bl.a. att kommunernas besparingar under åren 1993 och 1994 väntades bli något större i verksamheter som riktas till barn och unga än i den totala kommunala verksamheten (7 procent jämfört med 6 procent). Speciellt stora var besparingarna i storstadsregio- nema. Där räknar kommunerna med kostnadsminskningar inom barn- och ungdoms- verksamheter på i genomsnitt 9 procent.

Socialstyrelsen drar emellertid slutsatsen att inte alla barn i storstäder och förorter generellt löper större risk att råka ut för försämringar än andra barn i landet. Skälet är i stället att det i storstadsregionema finns ett antal barnrika delområden med hög koncentration av invandrare, ekonomiskt svaga grupper och människor med psyko- sociala problem. Enligt Socialstyrelsen fmns det särskilda skäl att åter uppmärk- samma dessa bostadsområden och överväga vilka åtgärder som behövs där.

Enligt Socialstyrelsen talar mycket för att de negativa utvecklingstendensema i sådana områden förstärks samt att förutsättningarna för att kompensera barnen med individuella särlösningar är sämre i dessa områden.

• Sida 138
•  Original

Invandrarfrågor

Den nyligen tillkallade Kommittén för översyn av invandrarpolitiken (dir. 19942130) skall bl.a. överväga särskilda åtgärder i invandrartäta bostadsområden och analysera drivkrafterna bakom och eventuella olägenheter med koncentrationen av invand- ringen till vissa kommuner samt överväga hur sådana olägenheter kan motverkas.

Bostadspolitik

Den av regeringen nyligen beslutade utredningen för översyn av bostadspolitiken (dir. l995:20)skall göra en bred översyn av bostadspolitiken. I direktiven för utred— ningen framhålls att en segregationsprocess som tillåts gå tillräckligt långt lätt blir självgående. Bristande känsla av samhörighet övergår i främlingskap, otrygghet och oförståelse inför dem som upplevs tillhöra de andra. Direktiven konstaterar, att det som ligger framför oss är att säkra att goda bostäder är tillgängliga för alla på sådant sätt att integrationen främjas och ekonomisk, etnisk eller social segregation motver- kas samt att ge de boende möjligheter att utveckla sina områden på ett sådant sätt att boendemiljön fungerar väl och boendet berikas.

En av kommitténs uppgifter är att överväga vilka bostadspolitiska medel som kommunerna behöver för att motverka segregation och öka valfriheten i boendet. Kommittén skall också utvärdera nu gällande regler för stöd till ombyggnad och andra förbättringsåtgärder inom bostadsområden med särskilda problem och över- väga om stödet till dessa områden bör ges en annan utformning än stöd för ombygg- nad i allmänhet.

Skolan

Regeringen har nyligen beslutat tillkalla en kommitté med uppdrag att belysa det inre arbetet i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom och föreslå åtgärder för att stimulera den pedagogiska utvecklingen (dir. 1995:19). Enligt sina direktiv skall kommittén bl.a. överväga på vilket sätt skolan kan ta till vara det faktum att vårt samhälle är mångkulturellt och använda det som en resurs i sitt arbete. En annan uppgift är att överväga eventuella åtgärder när det gäller inflytande för elever och föräldrar.

Samverkan på lokal nivå

Människor med en svag position i samhället har ofta behov av samhällets välfärdsin- satser. Ansvaret för olika stödinsatser är ofta spridda på många olika huvudmän. Socialtjänsten, skolan, hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmed- lingen är exempel på olika huvudmän som har viktiga uppgifter i sammanhanget. Bristande samverkan medför inte sällan att insatserna blir ineffektiva och ibland till och med motverkar varandra.

Socialtjänstens samverkan med andra myndigheter

Socialtjänstens olika former av bistånd skall utformas så att de stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv. Även om socialtjänsten förfogar över ett brett register av handlingsaltemativ i arbetet med att stödja och hjälpa människor i utsatta situationer är det av stor betydelse att man samverkar med övriga som har ansvar för andra områden inom välfärdspolitiken. I arbetet med att stödja grupper som har det extra besvärligt att hävda sig på arbetsmarknaden krävs samarbete med arbetsförmedlingen och andra myndigheter som arbetar med rehabiliteringsfrågor.

• Sida 139
•  Original

Särskilt viktiga är åtgärder som avser att hjälpa ungdomar eller invandrare in på ar- betsmarknaden. Rätten till arbete måste avse alla medborgare i Sverige. Att vara arbetslös under en längre period försätter människor i en situation som skapar uppgi- venhet och passivitet samt riskerar att skapa ett permanent bidragsberoende. Ett nära samarbete mellan skolan, barnomsorgen och övrig socialtjänst kan innebära att en hotande utslagningsprocess stoppas i ett tidigt skede. Utbildning spelar en stor roll för att höja individens attraktionskraft på arbetsmarknaden och öka förutsättningarna för ett aktivt liv även i övrigt. Både gymnasieskolan och komvux har numera bättre möjligheter att individanpassa utbildningen. Det är i dessa perspektiv viktigt att överbrygga avståndet mellan skolan och annan kommunal verksamhet.

Samverkan mellan barnomsorg och skola

De möjligheter till fri nämndorganisation för socialtjänstens uppgifter, som gäller sedan den 1 januari 1992, har lett till en utveckling i kommunerna med gemensamma barn- och ungdomsnämnder, där hela eller delar av barnomsorgen samordnas med skolan. Integration mellan skola och skolbarnsomsorg har inneburit ett effektivare resursutnyttjande av lokaler och personal. Samtidigt har utvecklingen gått mot att öppethållandet inom barnomsorgen har minskat och öppna verksamheter lagts ned.

Barn och ungdomar behöver vuxna förebilder. Frånvaron av män i många utsatta barns vardag har allt mer kommit att uppmärksammas. De samordningsvinster som har erhållits genom integrationen mellan skola och barnomsorg, fritid och kultur, skulle kunna utnyttjas genom en mer differentierad, lokalt anpassad resurstilldelning och genom att också mer områdesbaserade öppna fritidsverksamheter utvecklas med brukarinflytande från föräldrar, personal och andra boende.

Finansiell samverkan mellan socialförsäkring, hälso- och sjukvård och socialtjänst

Sedan den 1 januari 1993 pågår fem lokala försök med finansiell samordning mellan hälso- och sjukvården och socialförsäkring enligt lagen (1992:863) om lokal för- söksverksamhet med finansiell samordning mellan socialförsäkring och hälso- och sjukvård. Syftet med denna försöksverksamhet är att skapa incitament inom syste- men för respektive område för att de gemensamma resurserna skall utnyttjas på bästa sätt så att medborgarna får bättre vård och service samtidigt som samhällets totala kostnader minskar.

Sjukvårdshuvudmannen ges, utöver ansvaret för hälso- och sjukvård, ett ansvar att i ett försöksområde täcka kostnader för sjukpenning och rehabiliteringsersättning enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring (AFL) samt lagen (1976z380) om ar- betsskadeförsäkring (LAF). Även medel som är avsedda för yrkesinriktade rehabili- teringstjänster kan ingå i verksamheten. Försöksverksamheten ingår i en samlad stra- tegi för att minska ohälsa, befrämja rehabilitering och begränsa socialförsäkringsut- gifterna. Genom möjligheten att lokalt kunna använda de samlade resurserna för sjukförsäkring och sjukvård på ett friare sätt, ges bättre förutsättningar till samarbete mellan olika lokala organ som leder till effektivare och snabbare rehabilitering.

Ytterligare steg för att överbrygga sektorsgränser har tagits genom en försökslag (SFS 1994:566) som även gör det möjligt för socialtjänsten att medverka i lokal försöksverksamhet. Även här är huvudsyftet att genom samverkan mellan berörda huvudmän och genom samordning av de ekonomiska resurserna öka den samlade effektiviteten i versamhetema. För närvarande pågår sådan verksamhet i Stenung- sunds kommun.

• Sida 140
•  Original

Uppdraget Allmänt

Många bostadsområden i främst storstadsregionema kännetecknas av att invånarna i högre grad än på andra håll är beroende av samhällets stöd och service. Det innebär att betydande ekonomiska resurser i form av arbetsmarknadsstöd, socialförsäkrings- ersättningar och socialbidrag tas i anspråk i dessa områden. Socialtjänsten, skolan, polisen, fritids- och kulturförvaltningama liksom folkrörelser, enskilda organisatio- ner och andra grupper gör betydande insatser för att skapa bra uppväxtförhållanden och meningsfulla fritidsaktiviteter för barn och unga. Trots detta tenderar många av områdena att utarmas genom hög arbetslöshet, stor flyttningsbenägenhet, ökad ungdomskriminalitet, drogmissbruk och andra sociala problem. Motsättningar mel- lan människorna i dessa områden tar ofta formen av konflikter med etniska för- tecken, vilket bidrar till att öka spänningarna mellan olika befolkningsgrupper. Ned- skärningar inom offentliga ekonomiska stödsystem och offentlig service drabbar samtidigt särskilt hårt familjer, barn och ungdomar i sådana områden. Bidrags- och skattesystemen kan vidare ha marginaleffekter som skapar bidragsberoenden och gör det svårare att uppnå målet att så många som möjligt skall försörja sig på eget arbete.

Punktvisa nedskärningar och en striktare regeltillämpning inom de olika stödsys- temen var för sig riskerar att leda till ökad rundvandring mellan olika myndigheter och andra instanser och till ökad passivisering i stället för motsatsen. Åtgärder för att samhällsinsatsema skall fungera bättre tillsammans är angelägna. Det allra vikti- gaste är att en utveckling som kan minska beroendet av särskilda stödåtgärder kan komma igång.

Även om det genomförts vissa förändringar av befintliga regelsystem kan det fort— farande finnas organisatoriska, finansiella eller lagtekniska hinder för ett bredare samarbete till stöd för att förbättra levnadsvillkoren framför allt för utsatta grupper. Samverkan behövs på individuell nivå för att möjliggöra att en person ges tillträde till arbetsmarknaden och den övriga samhällsgemenskapen. Men det behövs också en områdesbaserad samverkan som strävar efter att samordna de samlade resurserna för lokalsamhällets behov av t.ex. upprustning av den fysiska närmiljön, bostäderna, lekmiljön, det kulturella utbudet och övrig fritidsverksamhet och av tillgång till den service som finns inom ramen för social— och arbetsmarknadspolitiken.

Det finns i dag ett stort intresse och en hög beredskap inom olika samhällssektorer för att hjälpa de boende och kommunerna att lösa segregations- och utslagningsprob- lemen i bostadsområdena i storstadsregionema.

Uppgifter

En särskild kommitté med företrädare för de tre storstäderna tillkallas. Kommitténs huvuduppgift skall vara att i dialog med berörda i områdena föreslå och initiera åt- gärder som syftar till att skapa bättre förutsättningar för de berörda bostadsområdena att ta till vara de olika resurser och möjligheter som finns och som kan användas för en positiv utveckling. Kommitténs överväganden skall särskilt ta sikte på de grupper bland barn och ungdom som på grund av svåra uppväxtvillkor eller svårigheter att få tillträde till arbetsmarknaden riskerar att få en dålig start i livet.

Kommittén skall göra en kartläggning av de åtgärdsprogram och andra aktiviteter inom framför allt social- och arbetsmarknadsområdena som riktar sig till storstads- områdena och som kommittén bedömer ha betydelse för ett positivt förändringsar- bete. Kartläggningen skall omfatta såväl statliga insatser som regionala och lokala insatser av olika slag med denna inriktning. En kartläggning bör också genomföras av internationella erfarenheter av olika projekt som genomförts med syfte att angripa storstadsproblem.

• Sida 141
•  Original

Frågor om hur polisens insatser och andra åtgärder mot kriminalitet skall utformas faller i huvudsak utanför kommitténs uppgifter. I kartläggningsarbetet bör kommit- tén dock ta del av det arbete som Brottsförebyggande rådet (BRÅ) på regeringens uppdrag utför som underlag för ett nationellt brottsförebyggande program. Kommit- tén bör även ta del av det arbete som utförs i Trygghetsutredningen (Ju 1993:05) liksom av det arbete som nu pågår inom polisen med inriktning på att polisens verk- samhet skall bli mera problemorienterad och organisatoriskt utföras bl.a. i form av närpolisverksamhet. Även den utredning som regeringen aviserat om medborgarnas delaktighet och inflytande i samhällsutvecklingen berör kommitténs arbete.

Kommittén skall lämna förslag till riktlinjer hur de aktuella bostadsområdena bättre än för närvarande skall ta till vara sina totala resurser och hur myndigheternas kompetens och medel kan utnyttjas gemensamt — t.ex. genom särskilda samverkan- sprojekt — utan hinder av traditionella uppgiftsgränser. Det är vikti gt i detta samman— hang att också beakta de resurser, inte minst i form av ett stort engagemang, som finns i det lokala förenings- och organisationslivet. I detta avseende bör kommittén fästa blicken inte bara på det traditionella föreningslivet utan också på alternativa gruppbildningar och träffpunkter inom bostadsområdena.

Om det skulle visa sig att regelsystem och organisatoriska företeelser av olika slag lägger hinder i vägen för en effektiv och ändamålsenlig samverkan, skall kommittén föreslå behövliga förändringar.

Som ett viktigt led i arbetet skall kommittén själv ta initiativ till och genomföra eller stödja konkreta projekt med den ovan angivna inriktningen. I detta samman- hang bör noteras att regeringen under Arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel av- satt särskilda medel för insatser för invandrare i storstadsområden. När det gäller utvecklings- och försöksverksamhet för barn och ungdomar finns dessutom möjlig- het för ideella organisationer att söka medel ur Allmänna arvsfonden. Möjligheten att dra nytta av Europeiska unionens program, nätverk och fonder bör härvid också undersökas.

Kommittén skall vara oförhindrad att fortlöpande under utredningsarbetet föreslå sådana förändringar av lagteknisk, finansiell och organisatorisk natur som behövs dels för att olika projekt skall kunna genomföras och dels för att uppnå förbättrade möjligheter till samordning och samverkan mellan de totala insatser dom olika myn— digheter och organisationer gör.

Tidsramar och samråd

Kommittén skall senast den 1 oktober 1995 redovisa behovet av åtgärder som behö- ver vidtas för att nå den samordning och samverkan som beskrivits ovan. Resultatet av det samlade utredningsarbetet skall redovisas senast den 1 juli 1997. Kommittén skall samråda med berörda myndigheter, kommuner och organisationer samt med Kommittén för översyn av invandrarpolitiken (dir.19942130) och med Ut- redningen för översyn av bostadspolitiken (dir. l995z20).

För utredningsarbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och sär- skilda utredare om redovisning av regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och om jämställdheten mellan könen (dir. 1994: 124).

Kommitténs förslag skall vara kostnadsneutrala såväl för den statliga sektorn som för den samlade offentliga sektorn.

Dessa direktiv ersätter de vid regeringssammanträde den 23 juni 1994 beslutade direktiven Levnadsvillkor i storstadsområden (dir. 1994168).

(Socialdepartementet)

• Sida 142
•  Original

• Sida 143
•  Original

SOU 1997:61

Fyra veckors sommarjobb

— En studie av kommunala feriepraktiker i Botkyrka och Malmö

Inledning

— Jag tar hand om barnen, och sen hör det till att städa och så, Jag har en ganska stor ansvarsuppgift eftersom det är andra året jag jobbar här, jag var här förra året också. Jag har fått lite större ansvar nu, till exempel som att kolla till barnen, svara i telefon och så. Min arbetsuppgift, det är väl att ta hand om barnen, och sen är det även så här att, eftersom man ju är kille, så det kan vara en fördel med vissa småkillar så här som tycker "Waow vad cool han är!” (Man, 17 år, Hyllie, Malmö)

— Vi städar portar och så, och så olika utrymmen som såna här förråd och styrelserum och så. Det är mest städning, putsa fönster och en massa annat, och det är rätt jobbigt faktiskt, speciellt med tanke på att det man får göra är exakt lika mycket som dom som jobbar här, det är faktiskt jobbigt. Det brukar oftast vara så att när man kommer som en sommarpraktikant eller sommarjobbare, då är det oftast så att vissa, inte alla, men det finns ju vissa, som håller på och kör med en hit och dit. Det tycker jag är dålig stil för att vi får ju mindre betalt och så där men vi gör ju exakt lika mycket jobb, och det borde inte vara så. (Kvinna, 16 år, Fittja, Botkyrka)

Under sommarmånaderna juni, juli och augusti 1996 intervjuades 20 ungdomar i Botkyrka och Malmö i ett utvärderingsprojekt som var beställt av Storstadskommit- tén. Frågorna i intervjuerna handlade om de sommarjobb som de hade tilldelats av sina respektive hemkommuner under sommarlovet. I en vid bemärkelse var syftet med utvärderingen att få en bild av vad ungdomarna tyckte om dessa sommarjobb. Vad hade de arbetat med? Vad tyckte de om arbetsuppgiftema? Hur viktigt var detta sommarjobb för dem? De två ovanstående citaten ger en bild av spännvidden i de svar som kom in.

Mitt uppdrag var att studera denna kommunala sommarjobbsverksamhet, som den såg ut från ungdomarnas synvinkel. Det skulle ske utifrån vissa frågeställningar om mötet med arbetslivets krav, sommarjobbets betydelse och ungdomarnas förhåll- ningssätt till arbete. Uppdraget var inte formulerat som en måluppfyllelsestudie där förhållandet mellan de målsättningar som projektens huvudmän och den konkreta verksamhet som bedrevs skulle studeras. Utvärderingen är genomförd helt obe- roende av verksamheternas organisatörer.

Att ha jobbat under sommarlovet mellan skolans terminer är något som de flesta har gjort. Det var under ledigheten från skolan som man tog de första stapplande stegen i arbetslivet, och som man arbetade ihop till sin första lön. Sommarjobbet hade såväl positiva som negativa sidor — jag tror att citaten ovan speglar erfarenheter som de flesta känner igen. Ibland kände man sig mest som ett femte hjul under vag- nen, vid andra tillfällen upplevde man sig snabbt och smidigt ha glidit in i vuxenhe- tens kollektiv av lönearbetande. Vissa arbetsuppgifter förde med sig ett ansvarsta- gande och ett användande av den mer praktiska fantasin och skilde sig på så vis positivt från de arbetsrutiner man hade i skolan. Andra moment i jobbet var rutin- mässiga och kändes snabbt mördande tråkiga — man gjorde det enbart för att man kände sig tvungen. Detta tvång fanns det inte riktigt någon motsvarighet till i skol-

• Sida 144
•  Original

världen, där krav och direktiv sällan var oemotsägliga, och kunde bli föremål för förhandling mellan lärare och elever.

Under de senaste åren har möjligheterna till sommarjobb för skolungdomar blivit allt färre. En följd av de höga arbetslöshetstalen är att skolungdomama nu måste konkurrera om sommarvikariaten med bättre utbildade och betydligt mer yrkeser- fama vuxna arbetslösa. Många ungdomar får sin första erfarenheter från arbetslivet allt längre upp i åren, med undantag för olika slags praktikverksamheter inom ramen för skolundervisningen. Arbetslösheten bland vuxna och gymnasieutbildade ungdo- mar för med sig en ”feriearbetslöshet" hos skolungdomen. Man skulle kunna se Storstadskommitténs förslag som ett mått på att detta fenomen har nått rangen av ett samhälleligt problem. Till och med sommarlovsledighet kan leda till ett klientskap. Samtliga sysslolösa ungdomar definieras som problem i tider av hög arbetslöshet. Men man bör vara försiktig med att tyda tecken i tiden. Att det anordnas sommarjobb för ungdomar på kommunal nivå är inget nytt. 1 Botkyrka, en av de kommuner vars verksamhet studeras i denna rapport, har man anordnat kommunala sommarjobb i snart tio år. Blott detta faktum antyder att statliga kommittéer och kommunala myn- digheter kan ha olika syften med att anordna sommarjobb.

Sammanlagt besöktes åtta arbetsplatser under den dryga en och halv månad den utåtriktade delen av undersökningen pågick. Det var fyra arbetsplatser i Botkyrka och fyra i Malmö. Ungdomarna var sysselsatta med allt ifrån fastighetsförvaltning till improvisationsteater. Såväl nöjda som missnöjda stämmor blev hörda. Några hade fått en försmak av det arbete de ville söka sig till i framtiden, andra hade tydli- gare än förut insett vikten av att studera, så att man i framtiden inte riskerade att behöva arbeta inom det yrke som man nosat på i sommarjobbet.

Utvärderingsuppdraget

Det utvärderingsuppdrag som denna rapport är ett resultat av fick jag av Storstads- kommittén i maj 1996. Studien genomfördes under sommaren och hösten samma år. Finansieringen av projektet medgav fyra månaders arbete. Storstadskommittén sorterar under Socialdepartementet, som finansierade projektet. Utvärderingen har utförts inom ramen för Mångkulturellt centrums verksamhet, med forskningsledare docent Annick Sjögren som vetenskaplig handledare.

Till uppdraget hörde att fyra olika frågeställningar, eller grupper av frågeställ- ningar, skulle besvaras i rapporten. Den första frågeställningen var av deskriptiv ka— raktär. Vad var det för slags arbeten kommunerna erbjöd ungdomarna? Vilka ungdo- mar fick arbeten? Ambitionen var på den punkten att få en bild av de konkreta erfa- renheterna från sommarjobben, en beskrivning av arbetsuppgiftema, arbetsplatserna och den sociala miljö som ungdomarna kom till.

Den andra frågeställningen rörde arbete och arbetsliv på ett mer generellt plan. Å ena sidan riktades intresset mot ungdomarnas framtidsplaner. Detta gällde såväl mer konkreta yrkes- och studieplaner för den allra närmaste framtiden efter skol- gångens slut som mer generella föreställningar om yrkeslivet och yrkeskarriären i en mer avlägsen framtid. Hit hörde en av de viktigare frågorna i detta utvärderings— uppdrag, närmare bestämt frågan om i vilken utsträckning ungdomarna ansåg att det kommunala sommarjobbet fyllde en funktion, eller hade relevans, för deras framtida yrkeskarriär och deras chanser på arbetsmarknaden? Å andra sidan riktades intresset mot hur ungdomarna värderade arbete. Vad ska ett bra arbete erbjuda? Kan man peka ut några idé- eller meningssammanhang som ungdomarnas värderingar är en del av? Vilka kopplingar finns det till ekonomiska eller sociala kontexter?

Den tredje frågeställningen rörde mötet mellan ungdomarna och samhället såsom det gestaltades i deras möte med arbetsmarknaden. Hur upplevde de arbetslivets krav? Var delaktigheten i projektet en tvångströja eller en förmån? Upplevde man de kommunala sommarjobben enbart som ett arbetsmarknadsåtgärd för ungdomar,

• Sida 145
•  Original

eller tycker man sig ha märkt inslag av social övervakning, och att man varit klient i vad som lite tillspetsat skulle kunna kallas "den kommunala hanteringen av ung— domsproblem”? På den här punkten var det tänkt att utvärderingen skulle ge en bild av mötet mellan ungdomarnas och vuxenvärldens förväntningar, krav och förpliktel- ser, vilka troligen är sinsemellan olika.

Enjjärde frågeställning var tänkt att utmynna i en diskussion om i vilken utsträck- ning sommarjobbsprojekten kunde ha nytta av varandra, och i så fall på vilket sätt detta skulle ske.

Under arbetets gång stod det klart att frågeställningarna var av varierande vikt, och att vissa skulle få större utrymme än andra, i såväl utvärderingsarbetet som i rapporten. Det blev också tydligt att möjligheterna till att ge uttömmande svar var förhållandevis små för vissa frågor, och detta har inverkat på storleken på det ut- rymme som dessa frågor har tilldelats i rapporten.

Jag har under utvärderingsarbetets gång arbetat med kvalitativa metoder. Från bör- jan var det tänkt att såväl djupintervjuer som deltagande observation skulle ha an- vänts, men eftersom det pressade tidsschemat medförde att ett relativt stort antal arbetsplatser besöktes under en kortare tid, så förlitade jag mig i huvudsak på att arbeta med intervjuer.

Det fanns inte tid till att vistas så pass länge på varje enskild arbetsplats att jag kunde göra en meningsfull deltagande observation. Dessutom var den förberedande fasen i utvärderingsarbetet så pass kort, och inföll så tätt inpå ungdomarnas arbetspe- rioder. att det heller inte fanns möjlighet till att i förväg vidtala arbetsgivarna och förbereda en deltagarobservation. Den deltagande observationen ersattes därför med den observation av arbetsplatserna som gjordes före och efter de formella inspelade intervjuerna med ungdomarna och de informella samtalen med ungdomar och övrig personal på arbetsplatserna.

Tre sommarjobbsprojekt

Storstadskommittén och sommarjobbsgarantin

Studien syftar alltså till att ge en bild av hur två olika kommunala sommarjobbspro- jekt har fungerat. Rapporten är fristående från huvudmännen för de verksamheter som studeras, Botkyrka kommun och Malmö stad, och som nämndes i inledningen är inte rapportens syfte att utvärdera i vilken utsträckning verksamheten har uppfyllt dessa kommuners respektive målsättningar med projekten. Detta innebär emellertid inte att dessa målsättningar inte kommer att beröras eller diskuteras i rapporten.

Utvärderingsuppdraget är sprunget ur Storstadskommitténs intresse för kommu- nala sommarjobb, ett kunskapsintresse som i sin tur är en produkt av ett projekt som denna kommitté planerade men inte hade möjlighet att utföra. Tanken var att skolungdomar i vissa utsatta bostadsområden under sommarens skolledighet skulle garanteras ett sommarjobb. Man planerade att under 1996 bedriva försökverksamhet i två kommuner, Botkyrka och Malmö, men dessa planer skrinlades när inte erforder- liga bidrag beviljades. I och med detta lades också planerna på ett mer omfattande projekt spritt över hela landet i malpåse.

Vad var då bakgrunden till detta förslag? Storstadskommittén har från regeringen fått ett aktionsinriktat uppdrag, vilket går ut på att ”initiera och genomföra projekt som syftar till att skapa bättre förutsättningar för utsatta bostadsområden” (SOU 1995: 142, s 43). Titeln på kommitténs delbetänkande, Att röja hinder för Samver- kan. Egenmakt. Arbetslinjen. ger en antydan om hur man anser att dessa bättre förut- sättningar ska komma till stånd. Arbetsmarknadsmässiga, sociala och institutionella hinder för en utveckling mot en bättre livsmiljö i utsatta bostadsområden ska undan-

• Sida 146
•  Original

röjas.l Planerna på att garantera ungdomar sommarjobb var en del av ambitionen att röja hinder för arbetslinjen.

Beteckningen "arbetslinjen” står för den arbetsmarknadspolitiska ambition som går ut på att sätta undersysselsatta eller arbetslösa människor i olika former av åtgärder, en inriktning som varit kännetecknande för svenska arbetsmarknadspolitik under större delen av 1900-talet. Arbetslinjen innebär åtgärder i form av statligt subventio- nerade arbeten snarare än kontantstöd (Schröder 1996a, s 174). Det yttersta syftet är att åstadkomma självförsörjning genom inkomst från eget arbete (SOU 1995:142, 3 17). Målet är alltså att så få som möjligt ska erhålla inkomst genom bidrag utan motprestation i form av en egen arbetsinsats.

Storstadskommittén befarar att det i många av de utsatta bostadsområden som kommitténs förslag riktar sig mot råder ett tillstånd där arbetslinjen håller på att vittra bort (3 17-19). Arbetslösheten är stor, och många arbetslösa har inte kvalificerat sig för arbetslöshetskassa. Fler och fler hushåll blir beroende av socialbidrag. Socialbi- dragsberoendet ser Storstadskommittén som ett stort problem, ett ” gigantiskt slöseri med våra gemensamma resurser [och] mänskligt kapital" (5 19). Ju större bidrags- beroendet blir, desto större blir också risken att arbetslinjens samband mellan arbete och inkomst inte längre är tydligt. Istället tenderar ut- eller oförsäkrade arbetslösa att betrakta bidrag som en fullt legitim inkomst, en tendens som man från Storstads- kommitténs sida ser som ”väsensfrämmande för välfärdssamhällets värdegrund” (s 19).2

I detta sammanhang kommer förslaget om sommarjobbsgaranti in. Ungdomar som växer upp i en omgivning där arbetslinjen vittrar sönder riskerar att insocialiseras i den värdegrund som alltså anses som ”väsensfrämmande" för välfärdssamhället. I områden där den lokala arbetsmarknaden nästan saknar efterfrågan på arbetskraft under såväl sommaren som andra årstider blir ungdomar tidigt beroende av bidrag. Många av ungdomarna har dessutom föräldrar som är arbetslösa eller av andra skäl står utanför arbetsmarknaden, och då är kontakterna med arbetslivet få och utsikterna till att få sommarjobb ytterst små. I ett flertal områden har den kommunala ferieprak- tiken blivit den enda möjligheten för ungdomar att få prova på ett arbete.

Genom att garantera ungdomarna i dessa områden korttidsanställningar under sommarlovet vill man ”tydliggöra sambandet mellan arbete och inkomst”(s 20, min kursivering). Det är den huvudsakliga målsättningen med förslaget. Men det finns ytterligare ett syfte. I det brev till statsråden Ingela Thalén, Anders Sundström och Marita Ulvskog där Storstadskommitténs ordförande Kerstin Alnebratt äskade medel till försöksverksamheten är ytterligare en målsättning formulerad:

"förutom att en sådan insats förstärker arbetslinjen sambandet mellan arbete och inkomst skulle den också medverka till stora sociala vinster i de utsatta bostadsom- rådena" (Odaterat pressmeddelande, Storstadskommittén. Min kursivering.)

Sommarjobben ska alltså ha en positiv effekt för andra än den sommarjobbande indi- viden. Vad som menas med ”stora sociala vinster” är en fråga som är svårt att ge

]1 Storstadsutredningens betänkande från 1990 identifierades drygt 50 bostadsområden runt om i landet såsom speciellt eftersatta och i behov av stödåtgärder (SOU 1990:36). Det är alltså i första hand dessa områden som SK:s åtgärder riktar sig till. 2 Vamingsrop om arbetslösas eller undersysselsattas passivitet eller bidragsberoende brukar ofta ha en starkt normativ och ibland moraliserande ton, och komma ifrån värdekonservativa kretsar. Passiviteten jämställs i det sammanhanget med en ovilja att söka nya arbeten, och bi- dragstagandet blir i samma stund orättfärdigt, då den arbetslöse inte svarar med en av bidrags- givaren definierad motprestation. Föreställningen om att bidrag till resurssvaga arbetslösa eller undersysselsatta hämmar dessa gruppers företagsamhet har sekellånga anor (Garraty 1980, s 21-78).

• Sida 147
•  Original

entydigt svar på. I det kortfattade pressmeddelandet sägs inte mycket. Efter den ovan citerade passagen refererar dock Alnebratt till utvärderingar av sommarjobbsprojekt i Västerås och Örebro som ”entydigt [visar] att situationen i socialt belastade områ- den har förbättrats".

1 Örebro kommun har kommundelsnämnden i Brickebacken/Gällersta anordnat sommarjobb för ungdomar sedan 1990. De ”sociala vinster” som man från SK:s sida refererar till efter att ha tagit del av kommunens egen utvärdering är det förhål- lande att

”ungdomssituationen i Brickebackens centrum har avsevärt förbättrats. Vandalise- ringen och skadegörelsen har minskat. Snatteri och störningar i butiker likaså” (PM från Storstadskommittén 1995—09-25).

Det är alltså huvudsakligen sociala vinster för köpmän och konsumenter som avses i referensen till verksamheten i Örebro. Vinsterna tillfaller inte enbart, eller ens i första hand, de ungdomar som man anordnat arbete för.

Västerås stad har i mer än tio år anordnat sommarjobb för ungdomar. Verksamhe- ten har varit indelad i ett flertal mindre delprojekt, riktade mot speciella grupper av ungdomar. Flyktingungdomar (och i viss mån även flyktingar som har passerat ungdomsåldern) samt enskilda högstadieungdomar som har blivit föremål för so- ciala myndigheters intresse hör till de grupper som fått delta i ”skräddarsydda" som- marjobbsprojekt, där de socialpolitiska ambitionerna oftast har varit viktigare än de arbetsmarknadspolitiska.

De utvärderingar som Västerås regelbundet har utfört har emellertid varit inrik- tade på verksamheten som sådan. Man har frågat personal och ungdomar vad de har tyckt om årets verksamhet: vad som har varit bra, vad som har fungerat dåligt och vad som har kunnat förbättras. Psykologen Håkan Englund, som har varit utvärde- ringskonsulti socialpolitiska frågor åt Västerås stad i 15 år, påpekar att ingen utvär- derin g har gjorts som har gett det entydiga resultat som Storstadskommittén refererar till. Det finns inte tillräckliga belägg för att tillskriva en isolerad faktor — sommar- jobbsverksamheten — denna betydelse.3

På en punkt är Storstadskommittén dock mer specifik vad gäller innehållet i de ”so— ciala vinsterna". För ungdomar med invandrarbakgrund hoppas man att sommarjob- bet ska få en särskild betydelse; den kontakt med arbetslivet som de fyra feriearbe- tande veckor för med sig ska förhoppningsvis "stärk[a] möjligheterna till integration och förbättr[a] språkkunskapema” (Odaterat pressmeddelande, Storstadskommit- tén). Den här ambitionen nämns blott på ett enda ställe i Storstadskommitténs mate- rial. Vilken funktion en kortare tids arbete kan fylla i språktillägnelseprocesser hos unga människor diskuteras heller inte i delbetänkandet. Förmodligen är detta syfte sekundärt i förhållande till förstärkningen av arbetslinjen. Å andra sidan är ju den låga ”förvärvsfrekvensen hos vissa invandrargrupper" ett av de samhällsproblem som kommitténs åtgärdsverksamhet riktar sig mot (SOU 1995:142, 5 18).

Botkyrka: ”Betald feriepraktik”

1 Botkyrka kommun har man sedan en längre tid erfarenhet av att anordna sommar— jobb för skolungdomar. I år, 1996, gjorde man det för nionde gången. Botkyrkas ungdomar har i huvudsak fått kortare sommarjobb inom kommunen, till exempel skötsel av park— och bostadsområden. Under de senare åren har man lyckats ge ut- rymme för i runda tal 300 ungdomar på olika kommunala arbetsplatser. För somma- ren 1996 planerade man att utöka antalet platser till 425, i och med att man blev

3 Enligt uppgift i intervju med Håkan Englund 960823.

• Sida 148
•  Original

utvald som en av två försökskommuner för Storstadskommitténs sommarjobbsga- rantiprojekt. Trots att ett utlovat stöd på tre miljoner kronor inte kunde erhållas så höjde man ambitionsnivån ännu ett steg och anordnade strax över 500 platser, förde- lad på två perioder under sommaren 1996. Tidigare hade man ansett att 300 platser var ungefär vad som kunde skapas i den kommunala förvaltningen i en kommun av Botkyrkas storlek, men genom att dela upp några platser på två anställningar, och engagera det lokala föreningslivet och ge idrotts- och kulturföreningar möjligheten att erhålla sommarlovsarbetare, så fick man fram drygt 500 sommarjobb, fördelat på drygt 70 arbetsplatser. Lite över 700 ungdomar sökte sommarjobb, så det var inte långt ifrån att man på egen hand, helt internt finansierat, hade kunnat garantera kommunens ungdomar sommarjobb.

Vad var det då för arbeten man erbjöd ungdomarna? I huvudsak var det, om ut- trycket tillåts, mest ”klassiska" sommarjobb: underhållsarbete av kommunala fas- tigheter och grönområden samt arbete inom barn- och äldreomsorg. Man hade ett principiellt motstånd till att erbjuda det privata näringslivet feriearbetare som avlöna- des av kommunen, men HSB:s förvaltningsföretag fick arbetskraft enligt samma principer som det kommunala bostadsföretaget. Idrottsföreningama anordnade fot- bolls- och innebandykurser med sommarjobbarna som instruktörer, och ett flertal invandrarföreningar fick dels hjälp med sin permanenta verksamhet, dels en chans att genomföra mer omfattande projekt av engångskaraktär. Ett exempel är den Paki- stanska föreningen som fick hjälp med att iordningsställa en kricketbana.

Målsättningen med Botkyrka kommuns sommarjobbsprojekt har förändrats under årens lopp. Till en början var sommarjobben tänkta att i första hand sysselsätta äldre högstadieungdomar som ansågs ha sociala problem och därför definierades som sär- skilt behövande. Å ena sidan syftade projektet då till att minska oron i vissa bostads- områden. Man ville minimera risken för vandalisering och ungdomsaktiviteter som kunde upplevas som störande av de kringboende. Å andra sidan fanns också mer individrelaterade målsättningar, som till exempel att minimera riskerna för att som- marlovslediga högstadieungdomar introducerades i kriminella och drogmissbru— kande miljöer.4

Undan för undan har sedan sommarjobbsverksamheten växt i omfattning, och pa- rallellt med den utvecklingen har man också kommit att ändra målsättning för verk- samheten. Redan under de första åren växte en viss lokal opinion fram, huvudsakli- gen bestående av föräldrar som ansåg att kommunen favoriserade ”problematiska" ungdomar på de ”skötsammas” bekostnad, genom att man hjälpte de förra men inte de senare med att få sommarjobb. Kommunala tjänstemän i Botkyrka underströk att man upplevt denna opinion som tvingande, men i vilken utsträckning den verkligen spelade en roll i förändringen av verksamhetens målsättning tas inte ställning till i denna rapport.

Vad hade man då i Botkyrka för syfte med att anordna sommarjobb för ungdomar under den period då utvärderingsstudien utfördes? En övergripande målsättning var att man ville minska risken för att ungdomar i kommunen skulle komma att hamna i en permanent arbetslöshet. Genom att tillhandahålla sommarjobb ger man betyd— ligt fler ungdomar än vad som annars skulle vara fallet chansen att få erfarenhet från arbetslivet, en erfarenhet som förhoppningsvis kan vara till nytta när de så små- ningom kommer ut på arbetsmarknaden. Tanken är att den ökade mängden arbets- livserfarenhet resulterar i att individen i större utsträckning efterfrågas som arbets- kraft. Med sommarjobbsprojektet vill man bygga på ungdomarnas humankapital.5

4 Merparten av informationen om Botkyrkas sommarjobbsprojekt härrör från en intervju med projektansvarig Kjell Sjöström 19960614, och från Botkyrka kommuns egen verksamhetsbe- rättelse. 5 Med humankapital förstås i detta sammanhang kunskaper, kompetenser och kvalifikationer som har ett värde på arbetsmarknaden (se t ex Schröder l996a, s 110).

• Sida 149
•  Original

En annan positiv effekt som man hoppas på, vilken kan kopplas till tanken om minskad arbetslöshet, men som också anses vara ett skäl nog i sig, är att sommarjob- bet ger ungdomarna en bild av och en förståelse för arbetslivets krav. I samman- hanget nämndes exempelvis kravet att uthärda och genomföra långtråkiga och mo- notona arbetsuppgifter, samt att underordna sig arbetsplatskollektivets krav på sam- arbete och tidspassning. Man betonade alltså sommarjobbets disciplinerande dimen- sion. Erfarenheter från arbetslivet, av vilket slag de vara månde, blir i det här per— spektivet per definition goda.

På samma sätt som SK ville man i Botkyrka med sommarjobbsverksamheten också understryka sambandet mellan arbete och inkomst för deltagarna:

”Ungdomarna måste också tidigt lära sig sambandet mellan arbete och pengar. Ris- ken är annars att detta samband inte får fotfäste hos den uppväxande generationen" (Botkyrka kommun: Verksamhetsberättelse. 500 sommarjobb 1996, s 1).

Det fanns även andra ambitioner med verksamheten än de rent arbetsmarknadsmäs- siga. Ett exempel på detta är att man i likhet med SK ansåg att sommarjobbsprojektet var extra viktigt för ungdomar med invandrarbakgrund. Det fanns även här en för- hoppning om att sommarjobbet skulle fylla en i det närmaste integrativ funktion:

I en kommun som dessutom har hög andel invandrarungdom är det viktigt att dessa får arbeta på arbetsplatser där det talas svenska Det är viktigt både för språkträ— ningens och kulturutbytets skull. Ungdomar med utomnordiskt ursprung behöver träna sig i att arbeta på svensktalande arbetsplatser och i större utsträckning arbeta utanför sin bostadsort" (s 1)

Den socialpolitiska ambitionen fanns kvar i så måtto att kuratorerna ute i skolorna hade en möjlighet att garantera ett visst antal platser till ungdomar man ansåg hade ett extra stort behov av att vara sysselsatta under sommaren. Ersättningsnivån låg på 25 kronor i timmen för 16— och l7-åringar, 16—åringarna arbetade sex timmar per dag och l7-åringarna åtta timmar, och lS-åringarna fick 28,75 kronori timmen under en åttatimmarsdag.

Malmö: ”Ung i sommar"

I Malmö anordnade man under sommaren 1996 för tredje året i rad sommarjobbspro- jektet "Ung i sommar", ett projekt som riktade sig till ungdomar mellan 16 och 19 år. Platser anordnades inom bam- och äldreomsorgen, inom sjukvården samt i en kategori av ”övriga” arbeten. Dit räknades anställningar på övriga kommunala ar- betsplatser samt arbeten inom föreningslivet. Av över 2500 sökande kunde 750 ung- domar beredas plats. Andelen sökande som inte fick sommarjobb var alltså betydligt större än i Botkyrka. Detta är givetvis en konsekvens av att Malmö har betydligt fler invånare än Botkyrka. Malmö stad fick dock in ytterligare ett hundratal platserbju- danden från de kommunala arbetsplatserna som man inte hade plats för inom ra- marna för de budgeterade lönekostnaderna, och som man därför var tvungen att tacka nej till.6

I jämförelse med Botkyrka kommun tillhandahöll Malmö stad fler anställningar inom vårdsektorn men färre anställningar inom fastighetsförvaltning. I likhet med Botkyrkas projekt så anordnades inga sommarjobb i privata företag, trots att det var många företag som hade anmält ett intresse för att få tillgång till kostnadsfri arbets—

6 Informationen om "Ung i sommar" härrör från Malmö stads egna utvärderingar, samt inter— vjuer med projektansvarig Asta Sandquist—Söderberg, 960617, samt Hans Håkansson, Malmö stad, 960702.

• Sida 150
•  Original

kraft under sommaren. Däremot tilldelades ett mindre antal privata förskolor och entreprenörer inom äldreomsorgens hemtjänst sommarjobbsplatser. Malmös ersätt- ningsnivå låg på 175 kronor om dagen för ungdomar mellan 16 och 18 år, och 245 kronor om dagen för ungdomar mellan 18 och 19. En arbetsdag var av normallängd, det vill säga åtta timmar.

Anordnandet av kommunala sommarjobb i projektet ”Ung i sommar” startade 1994, sedan kommunens arbetsmarknadspolitiska grupp, bestående av företrädare för personal— och skolförvaltningen, socialutskottets kansli, arbetsbyrån, arbetsför- medlingen och de fackliga organisationerna, påtalade behovet av sysselsättningsåt- gärder för ungdomar under sommaren 1994. Den primära målsättningen med projek- tet beskrevs som att tillhandahålla ungdomar en introduktion i arbetslivet. Det nämndes inte i någon syftesbeskrivning i vilken utsträckning den försämrade till- gången på vanliga sommarjobb hade ökat behovet av ett projekt av den här karaktä- ren, men det förefaller rimligt att göra den kopplingen. Det huvudsakliga syftet med verksamheten var alltså kopplat till en omsorg om ungdomarnas arbetsmarknads- mässiga position.

Ett andra syfte med verksamheten var att hålla ungdomarna sysselsatta under sommaren. Bakom en sådan målsättning låg tanken att det var till nackdel för ungdo- mar att tillbringa sommaren i staden utan sysselsättning. Detta syfte var alltså relate— rat till ungdomarnas sociala situation. "Ung i sommar” var emellertid inte en verk— samhet som primärt riktade sig till ungdomar med sociala problem, utan den var öppen för alla. Verksamheten var utformad så att man heller inte kunde kvotera in ungdomar som vari större behov av ett sommarjobb — fördelningen av anställningar var organiserad så att det var arbetsgivarna som fick välja ut vilka de vill ha bland de sökande ungdomarna. Man kunde därför inte bemöta önskemål från skolkuratorer, socialsekreterare eller ungdomspsykologer att låta ungdomar som enligt dessa hade större behov av arbete/ sysselsättning under sommaren gå före i turordningen.

En tredje målsättning med verksamheten var att ge ungdomarna tillfälle att tjäna egna pengar. Å ena sidan ville man visa att ”arbete lönar sig”, en målformulering som låg nära SK:s och Botkyrka kommuns ambition att tydliggöra relationen mellan arbete och inkomst. Å andra sidan ville Malmö stad genom sommarjobben också bidra med inkomsterna till särskilt behövande hushåll, och därmed förhoppningsvis minska behovet av socialbidrag. Det fanns däremot ingen möjlighet att inkomstpröva de sökandes respektive hushåll, och således ingen möjlighet att prioritera de mest ekonomiskt utsatta vid antagningen.

Erfarenheterna från 1994 och 1995 beskrevs som positiva. Man hade visserligen inte gjort någon bredare utvärdering, men frånvaron av klagomål från såväl praktise— rande ungdomar som arbetsgivare tolkade man som ett tecken på en väl fungerande verksamhet. I de mindre utvärderingar man har gjort har de utfrågade ungdomarna i stort sett varit mycket nöjda med sina praktikplatser, och de utfrågade platsanord- narna har varit nöjda med sina sommarjobbare (Malmö stad, Utvärdering av ”Ung i sommar" 1995, s 9). Ett annat tecken på belåtenhet från arbetsgivarnas sida är det faktum att Malmö stad alltså fick fler erbjudanden om arbetsplatser till ”Ung i sommar” än vad man hade råd att betala ut löner för.

Arbete som åtgärd

Ett projekt av det här slaget kräver vissa institutionella ramar. Såväl i Botkyrka som i Malmö har man haft ett nära samarbete med Kommunalarbetarförbundet i utfor- mandet av sommarjobben. Från fackligt håll har man varit angelägen om att se till att sommarjobben inte har ersatt några ordinarie tjänster eller sommarvikariat. Man har velat försäkra sig om att inga arbetslösa medlemmar har konkurrerats ut av den kostnadsfria arbetskraft som kommunerna erbjudit, vilken man i stor utsträckning

• Sida 151
•  Original

också har kunnat göra.7 Projekten har inte heller fått konkurrera med gängse arbets- förmedlande verksamhet.

I många år har kommuner runt om i landet anställt sommarlovslediga ungdomar som vikarier när den ordinarie personalen haft semester. Det finns dock avgörande skillnader mellan sommarjobb där kommuner anställer ungdomar som vikarier och de verksamheter som utvärderas här. Ansträngningen att motverka en substitutions- effekt (se Schröder 1996b, s 203ff), det vill säga utträngandet av reguljära arbetssö- kande från arbetsmarknaden, och det faktum att arbetsgivarna erhåller arbetskraften kostnadsfritt, understryker det förhållandet att dessa sommarjobb inte är vanliga, ”riktiga” arbeten, utan en arbetsmarknadspolitisk åtgärd riktad mot ungdomar.8

När de är sommarvikarier anställs ungdomarna för att det finns ett behov av deras arbetskraft, i sommarjobbsprojekten anställs de av pedagogiska och sociala skäl. Man anser att det är viktigt att ungdomar inte går utan arbete/ sysselsättning under sommaren. Arbetsinsatsen i sommarjobbet har inget egenvärde, utan ungdomarnas närvaro motiveras av en omsorg om deras framtidsutsikter och sociala situation. Ar- betsmarknadspolitiska och socialpolitiska ambitioner integreras i målsättningarna. Denna integration av olika ambitioner är numera vanlig i ungdomspolitiska åtgärder, påpekar arbetslivsforskaren Martin Börjesson. Sommarjobbsprojektet företer i det avseendet stora likheter med de åtgärder för äldre och permanent arbetslösa ungdo- mar som har växt fram under de senaste decennierna, där

”man sökt utveckla åtgärder som imiterar arbetet för att iscensätta dess sociala ram inklusive dess ansvars- och pliktmedvetna miljö. För att uppnå denna socialpe- dagogiska ambition blir det [bland annat] nödvändigt att söka integrera de arbets- marknadspolitiska åtgärderna med de fritids- respektive socialpolitiska” (Börjesson 1994, s 22)

Att betrakta sommarjobbsprojekten som ”imitationer av arbete” må vara en till- spetsning. Benämningen i fråga har Börjesson hämtat från idéhistorikern Lars-Hen- rik Schmidt, som är kritisk till åtgärder av det här slaget (Schmidt 1986, s 47ff). Han menar att åtgärderna primärt bör förstås som en del av en socialpedagogisk disciplineringspolitik, och inte som några arbetsmarknadsåtgärder:

”Om det verkligen gällde att ordna lönearbete skulle ungdomsarbetslösheten ha kunna avskaffas med hjälp av offentlig produktion, och att sådant arrangemang kunde ha genomförts trots det politiska livets olika ideologiska markeringar. Men det förhåller sig annorlunda: det gäller inte alls arbetet, det gäller arbetsplatsen som disciplinerad och disciplinerande miljö Via det praktiska arbetet som praktiskt hjälpmedel för den sociala inlämingsprocessen behandlas socialiseringens alla tre koordinater: miljö, beteende och attityd." (s 52f)

Det bör påpekas att Schmidts studie utgår från åtgärdsarbeten där ungdomarna har varit tvungna att delta. Bortsett från detta förefaller hans reflektioner, i ett samman- hang där arbetslöshetsprojekt för äldre ungdomar studeras, vara en del av en kritiskt tolkande analys av samhällelig maktutövning. Schmidt skymtar en vilja till makt och underordning bakom de föregivet välmenande socialpolitiska åtgärderna. I förhål- lande till de sommarjobb som här studeras förefaller hans reflexion i stället vara en neutral sammanfattning. Såväl Storstadskommittén som kommunerna är ju ense om att det är rätt attityd och i viss mån även rätt beteende som ska nötas in i arbetsplat— sens disciplinerande miljö. De kommunala sommarjobben är dock mer än bara imi—

7 Enligt uppgift i intervju med Ingrid Ohlsson, Kommunalarbetarförbundet i Malmö stad, 960703. 8 Kravet på att sommarjobbarna inte får utföra ordinarie anställdas uppgifter i en sådan ut- sträckning att denne ersätter en vikarie eller annan tillfälligt anställd förefaller å andra sidan ha efterlevts i en varierande omfattning.

• Sida 152
•  Original

tationer av arbete — de som är måltavlor för åtgärderna befinner sig ute i det riktiga arbetslivet.

I vilken utsträckning är den kommunala sommarjobbsverksamheten en rimlig ar— betsmarknadsåtgärd? Går det att uttala sig generellt om att sommarjobb fyller en viktig funktion i så måtto att det tillhandahåller en arbetslivserfarenhet och därmed utökar de deltagande ungdomarnas individuella humankapital? I många västeurope- iska länder är ungdomsarbetslösheten betydligt högre än de vuxnas arbetslöshet. Ekonomihistorikem Lena Schröder har påpekat att en allmän förklaring till detta är just det förhållande att de som nytillträdda på arbetsmarknaden saknar den vuxna arbetskraftens erfarenheter (Schröder l996a, s 105). I det perspektivet torde varje tillväxt i skolungdomars humankapital vara av godo, och antagandena i kommuner- nas målformuleringar bekräftas därvidlag, på ett generellt plan.

Om rapporten

Utvärdering av ejfekt eller måluppfyllelse?

En jämförelse mellan de frågeställningar som den här rapporten har till syfte att svara på, och de målsättningar som Storstadskommittén och Malmö samt Botkyrka var för sig har formulerat, ger vid handen att den här rapporten inte är någon utvärdering i bemärkelsen måluppfyllelseutvärdering, det vill säga en utvärdering som tar ställ- ning till om en verksamhet fungerar i enlighet med i förväg uppställda mål (Nilstun 1981, s 17). I enlighet med den terminologi som filosofen Tore Nilstun utvecklat för utvärderingsforskning så skulle denna rapport snarare karaktäriseras som en effekt— analys, men med inslag av måluppfyllelse— och orsaksanalys (Nilstun 1981, s 12ff).9

Den primära målsättningen med utvärderingen är alltså inte att undersöka hur ungdomarnas erfarenheter från olika feriearbeten förhöll sig till de målsättningar Storstadskommittén formulerade för sitt sommarjobbsgarantiprojekt, även om rela— tionen mellan i förväg uppställda mål och verksamhetens betydelse givetvis kommer att beröras. En renodlad effektanalys av ett projekt kan vara svår att utföra. Att för— söka isolera den del av verkligheten som karaktäriseras som "insats” från den som kallas ”omgivning” eller ”kontext" kan tyckas vanskligt, eller rent av omöjligt, i en kvalitativ studie där samhället inte betraktas som ett laboratorium och verksamhe- terna inte betraktas som experiment.

Resonemangsbetonad, utredande forskning som är starkt beroende av kvalitativa analyser och mjukdata kallas inom amerikansk utvärderingsforskning för formativ utvärdering (formative evaluation; Edlund 1981, s 53). Dessa karakteristika återfinns i den här utvärderingen; om rapporten i sig därför kan betecknas som en formativ utvärdering är svårt att avgöra. Psykologen Claes Edlund påpekar emellertid att det finns en kritik som ser vissa forskningsetiska risker med formativa utvärderinger.

Det har framförts att de mindre formaliserade metoderna i formativa utvärderingar ökar utrymmet för påverkan från utvärderarens egna värderingar och avnämarens prioriteringar och önskemål (s 53). Detta är givetvis en fråga om gradskillnad — det finns ingen vetenskaplig metod som garanterar att forskarens och/eller forskningsfr— nansiärens värderingar och verklighetsuppfattningar inte påverkar resultatet. Det torde även gälla de metoder som har utarbetats inom ett positivistiskt paradigm. Vad som här kan framhållas, inom ramen för den kritik som Edlund redovisar, är att upp— dragets begränsade tidsram (vilken ytterst är en effekt av en specifik resurspriorite- ring) gör att analysen eller tolkningen av de sociokulturella förutsättningar som for—

9 En effektanalys syftar till att svara på frågan ”vad blev resultatet av de insatser som gjordes för att förverkliga verksamhetens mål?", och en orsaksanalys syftar till att svara på frågan "vilka faktorer samverkade med insatserna vad gäller detta resultat?” (Nilstun 1981, s 14).

• Sida 153
•  Original

mar ungdomarnas bild av sitt sommarjobbs betydelse blir av mindre djup och omfatt- ning.

De intervjuade ungdomarna

Sammantaget genomfördes tjugo intervjuer under sommaren 1996. De flesta inter- vjuerna var mellan en trekvart och en timme långa, ett par-tre stycken väsentligt kortare, och sammantaget motsvarar de drygt 400 sidor intervjuutskrift.lo

Tio intervjuer genomfördes i Malmö och tio i Botkyrka. Bland de intervjuade fanns lika många pojkar som flickor. Ungdomarna var mellan 16 och 19 år gamla, och de allra flesta, 17 av 20 intervjupersoner, var födda 1979 eller 1980. Majoriteten av ungdomarna befann sig antingen mellan grundskolan och gymnasiet (9 st) eller mellan någon av gymnasiets årskurser (8 st). Två ungdomar hade under försomma- ren slutat gymnasiet och en enda intervjuperson skulle i höst börja grundskolans nionde årskurs. Geografiskt sett var ungdomarna i Malmö mer spridda än de i Botkyrka.” Ungdomarna från Botkyrka var i större utsträckning än de från Malmö bosatta i områden som kan beskrivas som ”socialt utsatta områden”. Detta avspeglar sig också i ungdomarnas klassmässiga hemvist, om man utgår från föräldrarnas yrke som en indikator på klasstillhörighet.

Merparten av Botkyrkaungdomama hade föräldrar som arbetade inom sämre be— talda yrken och/eller lågstatusyrken, i synnerhet som städare. Ett antal föräldrar var arbetslösa, förtidspensionärer eller långtidssjukskrivna. Malmöungdomarna hade i betydligt större utsträckning föräldrar som arbetade inom egna företag eller i yrken som krävde en lång och teoretisk utbildning. För gruppen som helhet gällde att nio intervjupersoner hade föräldrar som arbetade inom vad som skulle kunna kallas ar- betarklassyrken, åtta hade föräldrar som arbetade inom medelklassyrken, och tre ungdomar hade föräldrar som befinn sig ett svårkategoriserat fält mellan dessa sam- hällsskikt.

Uppdraget från Storstadskommittén var utformat så att man ville ha en jämn för- delning mellan ungdomar som hade invandrarbakgrund och de som inte hade detta. Begreppet ”invandrare” är, så som det tenderar att användas i offentligheten och i en common-senseförståelse, ofta vagt avgränsad och mycket tvetydigt. Vem räknas in i kategorin, och vem räknas inte in? På vilka grunder skulle denna kategorisering ske?12 Det är i synnerhet den kategori personer som ofta kallas andra generationens invandrare som har givit mig svårigheter med klassificeringen av intervjuperso- nema.

Med undantag för två ungdomar, så var samtliga intervjupersoner födda i Sverige. De två resterande flyttade/flydde med sina föräldrar till Sverige under sitt första lev- nadsår. Sex intervjupersoner hade två svenska föräldrar, tre intervjupersoner hade en invandrad förälder och elva intervjupersoner hade föräldrar som båda hade in-

”) En förenklad variant av den metod etnologen Barbro Klein förespråkar i artikeln Transskri— bering är en analytisk akt har använts vid utskriften av intervjuerna (Klein 1991). Det är emel— lertid inte denna metod som används i de citat som förekommer i den löpande texten. Där har citaten komprimerats till att likna konventionell resonerande text. I viss utsträckning har citaten justerats, exempelvis i grammatiskt hänseende. Justeringama motiveras av att intervjuerna inte analyseras stilistiskt eller estetiskt. Samtliga namn som nämns i citat och löpande text är pseu- donymer. ” Samtliga intervjupersoner från Botkyrka var bosatta i de norra delarna av kommunen, i Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg. Ungdomarna från Malmö bodde i stadsdelarna Husie (Rise— berga), Hyllie (Kulladal, Lindöborg), Limhamn och Rosengård. '2 Någon officiellt vedertagen definition av begreppet invandrare finns inte. I statistiska sam- manhang används beteckningarna utrikes födda personer eller utländska medborgare; ingen av dessa kategorier motsvarar helt och hållet de grupper som vanligtvis räknas in i invandrarka- tegorin (SOU 1996:55).

• Sida 154
•  Original

vandrat eller flytt till Sverige som vuxna. Samtliga ungdomar från de två första grup- perna, samt en ur den senare, räknade sig själva som helt och hållet svenska. Det var endast en intervjuperson i den senare gruppen som entydigt identifierade sig med sina föräldrars etnicitet. I övrigt tog man avstånd från att definiera sig själv som tillhörandes antingen den ena eller den andra gruppen, eller etniska kategoriseringar överhuvud taget, i den mån frågan diskuterades i intervjuerna. Det pragmatiska eller situationsbetingade perspektivet på etnisk identitet dominerade.

Oberoende av vilken definition av ”invandrarbakgrund” eller "etnisk identitet” man använder, så är det ingen av kategorierna ”invandrare", ”svensk" eller ”icke- invandrare" som dominerar i studien. I så måtto torde Storstadskommitténs önske- mål vara uppfyllt. Ungdomarna med invandrarbakgrund hade föräldrar som invand- rat från Chile (fyra föräldrar), Finland (åtta), Grekland (en), Ryssland (en), Syrien (en), Turkiet (fyra), Uganda (en) eller Uruguay (fyra).

Att en forskare vid Mångkulturellt centrum anlitas för att studera kommunal som- marjobbsverksamhet kan tolkas som att det fanns en vilja från uppdragsgivarens håll att studien av denna verksamhets betydelse för ungdomarna skulle inkludera ett etni- citetsperspektiv. Det formulerades ju även en integrerande målsättning med garanti— projektet (se 5 x). Till uppdraget hörde emellertid inte att besvara någon fråga om vilken roll den etniska tillhörigheten, eller minoritetspositionen, spelade i det här sammanhanget, och de frågeställningar som diskuteras i denna rapport har heller inte studerats ur detta perspektiv. ”Den etniska dimensionen" diskuteras dock i vissa av rapportens avsnitt.

Disposition

Utöver denna inledande del, där Utvärderingsuppdraget, bakgrunden till uppdraget, sommarjobbsprojekten och de intervjuade ungdomarna presenterats, och där åt- gärdsformen och vissa metodologiska problem diskuterats, så består rapporten av ett huvudkapitel och en sammanfattning.

Huvudkapitlet Fyra veckors sommarjobb inbegriper resultatet av undersökningen och består av fem avsnitt. Det första avsnittet, Arbetsplatser och arbetsuppgifter, är en beskrivning av de arbetsplatser som ungdomarna kom till och de uppgifter de hade att utföra. Det andra avsnittet, Mötet med arbetsplatsens sociala miljö, innehål- ler en beskrivning av de möjligheter till inlärning av arbetets förtjänster som fanns på de aktuella arbetsplatserna. I det tredje avsnittet, Sommarjobbet och den individuella utvecklingsplanen, redogörs för hur ungdomarnas erfarenheter från det kommunala sommarjobbet passar in i deras yrkesplaner för framtiden. I det fjärde avsnittet, Ar- betsplatsen som en krävande och disciplinerande miljö, skildras mötet mellan ar— betsplatsens (och arbetslivets) krav och ungdomarnas vilja eller förmåga att under- ordna sig och anamma dessa. Rapportens huvuddel avslutas sedan med avsnittetAr- betets värde och utvecklingsplanens kontext, som innehåller en skildring av hur ung- domarna värderar arbete och på vilket sätt deras framtidsplaner görs rimliga för dem själva. Efter denna del av rapporten följer en avslutande del, som utgörs av en sam- manfattande diskussion.

Fyra veckors sommarjobb Arbetsplatser och arbetsuppgifter

Det här avsnittet avser att beskriva, till stor del med ungdomarnas egna ord, den sommarjobbsverksamhet som har studerats. Beskrivningen utgår från ett par basala frågor: var och med vad arbetade man? Under studiens gång besöktes åtta arbetsplat-

• Sida 155
•  Original

ser, fyra i Botkyrka och fyra i Malmö. I Botkyrka var det dels fråga om två så kallade servicelokaler inom fastighetsförvaltningen. Den ena servicelokalen tillhörde det kommunala bostadsföretaget och den andra HSB:s lokala förvaltningsföretag. Där- utöver besöktes två arbetsplaster inom äldreomsorgen. I Malmö besöktes två olika arbetsplatser inom barnomsorgen, samt Folkets Park och ett specialprojekt, ”Perfor- mance på Buttericks scen”, där man skrev och regisserade en gatuteaterföreställning som uppfördes på Buttericksscenen i centrala Malmö.

Fastighetsskötsel

Sammanlagt var det sju intervjupersoner som under sommaren 1996 jobbade inom kommunal fastighetsförvaltning. Dessa ungdomar blev tilldelade ett flertal olika ar- betsuppgifter. Till uppgifterna hörde mindre reparationsjobb, målning, parkskötsel, grovrengöring av garage och lägenheter från vilka de tidigare hyresgästerna blivit vräkta, samt reguljär städning av trapphus och liknande lokaler. På den ena arbets- platsen tillämpade man den traditionella arbetsdelning som tidigare varit förhärs- kande i detta yrke: kvinnor städar och män reparerar (se t ex Andersdotter 1994). Den kvinnliga intervjuperson som arbetade på detta ställe hade sålunda en enda ar- betsuppgift: att städa. På det andra förvaltningsbolaget hade både de manliga och de kvinnliga intervjupersonema flera olika sysslor:

—Ja, jag har väl, om man ska säga, lite tyngre jobb då. Jag jobbar med att rensa rabatter, att plocka skräp och måla, det är vad jag har gjort. Sen har jag städat soprum, det har jag också gjort. (Man 16 år, Alby, Botkyrka)

Det var just bland ungdomarna som sommarjobbade som fastighetsskötare som det största missnöjet med arbetsuppgifterna förekom:

— Vad tycker du om arbetsuppgifterna så där? — Jaa, dom flesta arbetsuppgifter, som soprummet till exempel, det tycker jag absolut inte är något vidare, för det luktade en massa skit eller vad man ska säga, det luktar illa. Men när vi målade och så här, och plockade skräp, det har jag inget emot (Man, 16 år, Fittja, Botkyrka)

— Vad tycker du om arbetsuppgifterna? _De är alltid jobbiga och långtråkiga. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

—Vad tycker du om arbetsuppgifterna? — Ja, dom är bra, kanske lite för [paus] ja alltså, jag tycker det är orättvist att vi, eller just jag får vissa uppgifter. Det dom andra får göra, det varierar alltid lite grann, men jag får alltid ta soprummen, för det mesta, eller rensa lägenheter, allt det jobbiga (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

Det första citatet är lika representativt som de två senare. Även om samtliga, med ett undantag, som hade jobbat inom fastighetsförvaltning var missnöjda med arbets- uppgifterna, så ville man också nyansera sin kritik och lyfta fram det som man tyckte var positivt, eller godtagbart, bredvid det som man inte tyckte om.

Iden utsträckning det framkom en tydligt artikulerad kritik av arbetsmiljön i inter- vjuerna, så var det huvudsakligen just bland de ungdomar som hade jobbat inom fastighetsskötsel:

— Vad tycker du om arbetsmiljön?

—Jaha, det är väldigt slitsamt, det är jätteslitsamt, det är absolut inget jag skulle kunna fortsätta med liksom. När man tittar på någon som går runt med en mopp, eller en svabb eller går och torkar golv, då ser det väldigt lätt ut, men det är jättejob- bigt. Jag kommer ihåg första veckorna, då hade jag om från armen, hela armen och

• Sida 156
•  Original

sen ryggen, jag kunde inte böja mig alls. Jag hade jätteont, jag hade ont i benen och allting, då tänkte jag så här ”jag har bara hållit på med det här i en vecka, tänk dom som har hållt på med det här i tjugo år”. (Kvinna, 16 år, Fittja, Botkyrka)

— Vad tycker du om arbetsmiljön? —Ja, jag vet inte, dom är så konstiga ibland. Till exempel, handledaren sa ” ja, ni får sopa garaget”, och efteråt när vi kom tillbaka, då sa han ” ja, ni fick inte sopa garaget, ni måste ha ansiktsskydd”. Och det säger han efteråt! På kvällen när jag skulle snyta mig, då hostadejag upp sån här skit och damm och allting. (Man, 16 år, Fittja, Bot— kyrka)

— Vad tycker du om arbetsmiljön då? —Jaha, det är kul att va ute, det tycker jag mest om. Sen när man ska vara inne i en lägenhet och den kan vara lite stökig, det kan vara lite ofräscht, om nån har precis blivit vräkt och man måste städa upp allting efteråt. Det kanske inte alltid är så kul. Och så måste man använda sånt här borttagningsmedel och det blir lite kvavt. Vi har haft några väldigt stökiga lägenheter. (Kvinna, 17 år, Hallunda, Botkyrka)

De kritiska stämmoma var vanligtvis också angelägna om att balansera kritiken av arbetsmiljön, på ett sätt som liknar nyanseringen av kritiken mot arbetsuppgifterna. Andra var mer entydiga i sin kritik. Det var enbart vissa arbetsmoment, exempelvis rengöringen av garage och nyligen tömda lägenheter, som aktualiserade kritiken av arbetsmiljön.

För de flesta av intervjupersonema gällde att man hade haft ett konfliktfritt um- gänge med arbetskamraterna. Det var endast fyra intervjupersoner som berättade om att det hade uppstått irritation eller konfiiktungar. Tre av dessa hade arbetat som fastighetsskötare.

— Har det varit nån konflikt med någon arbetskamrat någon gång? — Nej men med dom vuxna däremot, det är en kille som lägger sig i för mycket, han lägger sig i allt. Det är ingen som vågar säga åt honom ”lägg dig inte i det”, men jag säger många gånger till chefen ”gör inte så, gör inte så mot mig och John, så om du säger nånting så ska jag göra så här”, men nej, inget riktigt bråk eller nåt. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka, min kursivering) F: Har det varit någon konflikt på arbetsplatsen någon gång? Ip: Nej bara en, med Nicklas som är lite konstig (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

Förvisso vill intervjupersonema själva tona ned betydelsen av händelserna, men frå- gan är om inte i synnerhet den förra återgivna situationen, med en tillspetsad och ultimativ replikföring, ändå kan karaktäriseras som just en konfliktsituation. Det uppstod bråk av en eller annan sort, även om det inte var något ”riktigt bråk".

Äldreomsorg

Tre av de intervjuade ungdomarna arbetade inom den kommunala äldreomsorgen. Två av dessa assisterade personalen i dagverksamheten på en dagcentral i ett service- husområde. Bland klienterna, eller besökarna, fanns huvudsakligen ålderspensionä- rer, men även yngre förtidspensionerade. Arbetsuppgiftema bestod av att delta i akti- veringen av besökarna. Man spelade kort med dem, hjälpte dem att utföra olika hob- byverksamheter, eller satt rätt och slätt och pratade med dem. Många av besökarna bodde ensamma och hade ett stort behov av att umgås. Den tredje intervjupersonen hade arbetat som vaktmästarbiträde på ett ålderdomshem, och alltså bistått vaktmäs— taren med utförandet av dennes ordinarie arbetsuppgifter. Överlag var dessa intervju- personer nöjda med sina arbetsuppgifter:

— Vad tycker du om arbetsuppgifterna?

• Sida 157
•  Original

—Mmm, bra [skratt], jättebra, kul. Man umgås med människor liksom, det är inte några svårare eller tunga arbetsuppgifter då, det är liksom upp tll mig om jag vill hjälpa till. Jag tycker det bara är kul, man blir glad liksom, av att vara med de här människorna. Man märker att dom blir glada om man hjälper dom att spela kort eller vad som helst, eller om man läser nånting för dom, då blir dom jätteglada. (Kvinna, 17 år, Alby, Botkyrka)

Den sparsamma kritik mot arbetsuppgifterna som trots allt artikulerades av dessa intervjupersoner riktade sig inte så mycket mot det man gjorde, utan snarare mot det man inte gjorde. På bägge arbetsplatserna var man kritisk mot att man blev tilldelad alltför få arbetsuppgifter.

— Det har vart ganska slappt till och med, det är många timmar ibland när man inte har haft nånting att göra. Till exempel att jag hjälper de äldre människorna med bingo och morgongymnastik, det kanske inte är mina arbetsuppgifter men jag gjorde det i alla fall, för att jag inte hade nånting att göra då. (Man, 19 år, Alby, Botkyrka)

I alla tre fallen löstes problemet genom att man frivilligt utförde arbetsuppgifter som inte hörde till anställningen. Arbetsmiljön var man nöjd med:

—Man känner sig avslappnad när man kommer hit. Det blir på nåt sätt en annan atmosfär här, det kommer ingen sur människa hit utan det är såna som vill ha sällskap och är trevliga och så där. Sen beror det väl på deras tillstånd, vissa pratar ju knappt, men dom är inte arga utan det är mest att dom är blyga eller nånting sånt. (Kvinna, 17 år, Alby, Botkyrka)

Performance på Buttericks scen

Två av intervjupersonema i utvärderingen fick delta i ett specialprojekt, ”Perfor- mance på Buttericks scen”, som Malmö stad anordnade för teaterintresserade ung- domar som hade sökt feriearbete genom ”Ung i sommar”. Under tre veckors tid fick deltagarna först improvisera fram manus till och sedan repetera ett gatuteaterstycke, som man under den fjärde veckan uppförde på en utomhusscen i det centrala Malmö. Ungdomarna fick också lära sig att gå på styltor och jonglera, kunskaper som det var tänkt att man under den fjärde veckan skulle sprida till förbipasserande Malmö- bor. Genom projektet fick deltagarna också tillfälle att delta i improvisationsöv- ningar, övningar som man inledde projektperioden med, så att ungdomarna i grup- pen skulle få tillfälle att lära känna varandra och forma ett fungerande gatuteaterkol- lektiv.

I intervjuerna med deltagarna i detta projekt tenderade den potentiellt kritiska ud- den i frågorna om arbetsuppgifter och arbetsmiljö till att bli irrelevant. Det var ingen vanlig arbetsmiljö och inga vanliga arbetsuppgifter det var fråga om.

— Vad tycker du om arbetsuppgifterna?

—Jag tycker dom är jättestimulerande, teater är bland de roligaste som finns tycker jag, så jag är jättenöjd. Det är bara ibland som vissa saker är jobbiga, alltså. Det krävs oerhört mycket koncentration och sånt, om det är sent på eftermiddagen och så, och motivationen tryter, men annars tycker jag det är jättekul. —Vad tycker du om arbetsmiljön? —Jo den är väl bra, det är väl det att den kanske är lite liten, lokalen, för vissa öv- ningar som vi kör. Men visst är det bra. (Man, 16 år, Limhamn, Malmö)

Bägge intervjupersonema var mycket intresserade av teater och dramatik, och de hade båda spelat teater tidigare. Entusiasmen inför sommarjobbet var stor, den enda invändningen mot verksamheten var att det pågick under alldeles för kort tid, och en av intervjupersonema påpekade att han gärna hade deltagit i det här projektet utan

• Sida 158
•  Original

någon betalning, om villkoren hade varit sådana. Det förefaller troligt att kritiken mot plats- och tidsbristen snarare var randanmärkningar än en substantiell kritik av verksamheten, även om i synnerhet tidsbristen kan ha varit påtaglig. Att på tre veckor improvisera fram och repetera en pjäs med tjugo personer som från början inte kän- ner varandra kräver med all säkerhet ett förhållandevis pressat tidsschema.

Barnomsorg

Sju av de intervjuade ungdomarna hade jobbat inom den kommunala barnomsorgen, på två olika förskolor. De flesta beskrev sina arbetsuppgifter som i stort sett de— samma som den ordinarie personalens. Utifrån dessa redogörelser förefaller det som om kvinnorna i större utsträckning än männen ägnade sig åt att städa, diska och torka upp efter barnen, under det att männen i större utsträckning ägnade sig åt barnen och deras lekar. Om denna variation speglade en reell arbetsfördelning eller om den var en effekt av att ungdomarna valde att betona olika arbetsmoment när de beskrev uppgifterna kan jag inte uttala mig om.

— Jag tar hand om barnen när dom ska äta till exempel, hjälper dom. Ibland när dom ska vila efter maten, så läser jag sagor. Annars hjälper jag till med allt möjligt, disken och så. Ibland sitter jag mest och tittar när dom leker (Man, 16 år, Hyllie, Malmö)

—Ja, det är ju nästan som om jag är en bland personalen, fast man inte har riktigt samma arbetsuppgifter som dom andra, men det blir ju som och hjälpa till vid duk- ning, och bädda och hjälpa barnen också (Kvinna, 17 år, Hyllie, Malmö)

Vad tyckte man då om arbetsuppgifterna? Svaren pendlade mellan att vara förbe— hållslöst positiva och positiva men med vissa förbehåll.

— Vad tycker du om arbetsuppgifterna? — Jo jag tycker om barn så det är helt okej. Sen är det ju det, att det är två grupper av praktikanter då. Förra sommaren jobbade jag den fösta perioden, och det var mycket lättare, då var det inte alls så mycket som nu, när jag är med i det sista teamet liksom, då har vi fått göra jättemycket, så nu har vi fått ta tre avdelningar och skura stolar och så. Då blir det liksom stressat innan alla barnen kommer tillbaka, så jag föredrar egentligen den första perioden. (Kvinna, 19 år, Riseberga, Malmö)

— Vad tycker du om arbetsuppgifterna? —Jag tycker dom är stimulerande. Ja det är klart det är samma tider varje dag, men det händer ju olika saker hela tiden, man kan gå ut i parken och mata fåglarna och man kan gå till biblioteket, man kan gå upp till Möllevångstorget och handla frukt och så. (Kvinna, 18 år, Hyllie, Malmö)

Samma förhållande gällde vad avser svaren på frågan vad man tyckte om arbetsmil— jön. I stort sett tyckte man att det hade varit bra. Vissa arbetsmoment hade varit tunga, men det föreföll inte påverka det positiva helhetsintrycket:

— Vad tycker du om arbetsmiljön här? —Jag tycker den är väldigt bra här. På ett sätt är vi rätt så instängda va, men det är rätt skönt för vi är skyddade mot alla bilarna och sånt, så det är jätteskönt, och vi har det fint på gården, med träd och buskar

—Finns det några mer tunga arbetsuppgifter tycker du? — Inte vad jag kommer på nu, det är klart, med små barn, detär mycket med att bära och sånt. Det tar ju på krafterna, det är det som är det jobbiga med småbarnsavdel- ningen

— Är det stressigt? —Näej, det beror på lite grann. Nu har vi så lite barn och sånt där. Förra veckan var vi två personal på fjorton barn, då blev det stressigt. (Kvinna, 19 år, Hyllie?, Malmö)

• Sida 159
•  Original

Parkvärdskap

Den tjugonde och sista intervjupersonen arbetade som parkvärd; hans anställning föll inom ”Ung i sommars" kategori "övriga” kommunala arbetsplatser. Som par- kvärd var intervjupersonen huvudsakligen sysselsatt med att ”tvätta bänkar, bära bänkar”, vilket han tyckte var långtråkigt.

—Till exempel, nästan varje morgon ska man tvätta av bänkarna. Vår handledare, hon tvingade oss att tvätta bänkarna när dom var rena. Hon sa att vi skulle tvätta dom, men det fanns ingen smuts, ingenting (Man, 16 år, Rosengård, Malmö)

Att vara parkvärd föreföll i det avseendet likvärdigt med att vara vaktmästare. De mer utåtriktade sidorna av parkvärdsskapet verkade intervjupersonen inte ha utför- t/f ått utföra. På samma sätt som sommarjobbarna inom äldreomsorgen riktade denna intervjuperson en del kritik mot att det fanns för få arbetsuppgifter, och att det kunde dröja timmar mellan arbetsuppgifterna. Långtråkigheten till trots tyckte han emeller- tid att arbetsmiljön var bra.

-— Den är bra, arbetsmiljön. Det är ett rätt så kul ställe och vara på, jag känner många människor här, som man träffar och sånt. (Man, 16 år, Rosengård, Malmö)

Visserligen fanns det en hel del tunga arbetsuppgifter, som att bära de ovan nämnda bänkarna, men intervjupersonen tyckte att det inte fanns någon anledning att var klaga över detta: ”om det är tungt ibland, det är bra träning". Det var på den här arbetsplatsen som den fjärde konflikten i intervjumaterialet återfanns. Det framkom ju redan i ett tidigare citat att intervjupersonen inte var helt nöjd med en av arbets- kamraterna.

— Det var en gång när när vi burit typ fyrtio bänkar, jag och en kompis, då satte vi oss och vilade ryggen, för vi fick ont i ryggen. Hon handledaren satte sig ner, hon vilade sig också när vi vilade, sen reste hon sig upp och började klaga på oss, att vi satt och vilade. Sedan sa hon att hon skulle göra så att vi får avdrag på lönen.

— Vad sa ni då?

— Ja vi skrek till henne, ”vi har rätt och vila när vi har jobbat”, så om hon vilar, då borde vi få göra det också. Hon gör ingenting, hon bara sitter där, för att bestämma över oss om allt, fast hon själv bara sitter och vilar. (Man, 16 år, Rosengård, Malmö)

Till skillnad från de ovan nämnda antydningama till konflikt så föreföll uppenbarli- gen den här ha utvecklat sig till en mer påtaglig och tydlig sådan.

Mötet med arbetslivets sociala miljö

De tjugo intervjuerna och besöken på de åtta arbetsplatserna visar med all önskvärd tydlighet att dessa miljöer skilde sig mycket åt. Arbetsuppgiftema var av skiftande karaktär, och likaså förhållandet mellan monotoni och variation. Arbetslagen var or- ganiserade och sammansatta på olika sätt och antalet ordinarie anställda respektive sommaranställda fluktuerade. Arbetsdagens sammansättning av perioder med högt uppdrivet arbetstempo respektive makligare arbetstakt samt raster varierade, liksom möjligheten att själv välja när man ville byta arbetstakt.

Med dessa olikheter i bakhuvudet är det vanskligt att uttala sig om vilken bety- delse sommarjobben har haft för ungdomarna. Den enda självklara gemensamma nämnaren för anställningama är att de har organiserats i form av kommunala som- marjobb där den sommaranställde inte fick ersätta någon från den ordinarie arbets- tyrkan, och där arbetsgivaren tillhandahöll sommarjobbarnas arbetskraft utan löne- kostnad.

• Sida 160
•  Original

Genomtränglighet, feed-back och räckvidd

Olikheterna till trots, vilken betydelse har då sommarjobben haft för ungdomarna? Ett sätt att precisera denna förhållandevis vaga fråga är att relatera den till begreppen genomtränglighet, räckvidd och feed-back. Dessa begrepp har använts bland annat av sociologen Matti Similä och etnologen Oscar Pripp i studier av flyktingmotta- gande och sysselsättningsprojekt för flyktingar (Similä 1990, Pripp 1994).13

Med genomtränglighet avses en verksamhets omfattning i fråga om hur många kontakter med omvärlden den tillhandahåller. Begreppet kan rätt och slätt ses som en beteckning för möten med människor. I pedagogen Bertil Sundins formulering betecknar genomträngligheten kontakten med människor utanför verksamheten (Sundin 1970, s 75). Liksom Pripp väljer jag att utvidga innebörden av detta begrepp till att innefatta även relationer mellan människor inom verksamheten i sig, på ar- betsplatsen (se t ex Pripp 1994, s 320. Denna utvidgning motiveras här utifrån det förhållande att såväl de deltagande kommunerna som SK gör vissa antaganden om den pedagogiska betydelsen av vistelsen på arbetsplatsen. Om ungdomarna ska lära sig något om arbetsplatsens sociala miljö, så måste det finnas vuxna, ordinarie an- ställda i närheten som kan förmedla den relevanta kunskapen. Denna kontakt är av stor vikt, och måste ”fångas upp” i beskrivningen av sommarjobben.

I samband med frågan om kontakten med människor på arbetsplatsen blir det också nödvändigt att undersöka hur kontakten var beskaffad. I synnerhet gäller det frågan i vilken utsträckning arbetskamraterna talade om för ungdomarna om de ut- förde arbetsuppgiftema på rätt sätt eller inte. Pripp påpekar att det är först i möten med andra människor som man kan få en uppfattning om kvalitén på sitt utförda arbete och ”mäta och avstämma sin framgångsnivå och därigenom modifiera sina insatser” (s 8). Utan en återkoppling, feed-back, minskar betydelsen av genomträng— ligheten i en pedagogisk verksamhet.

Hos Sundin, som analyserar slutna institutioner och vårdanstalter, är räckvidd en fråga om hur många aktiviteter som kontrolleras av en viss organisation (Sundin 1970, s 77). Jag följer i denna rapport istället Pripps definition, och betraktar en verksamhets räckvidd som en fråga om att generera eller tillhandahålla aktiviteter. '4 I ett sammanhang med ”arbetsimiterande” verksamhet, för att använda Schmidts beteckning, så blir räckvidden en fråga om i vilken utsträckning projektarbetet till- handahåller ”möjligheter till konkreta möten med olika arbetssituationer” (Pripp 1994, s 10). Ju större räckvidd en verksamhet har, desto fler olika arbetssituationer och arbetsuppgifter innehåller den. Det bör påpekas att även räckviddens betydelse minskar om återkopplingen är låg.

Begreppen genomtränglighet, feed-back och räckvidd kan förstås som precise- ringar av mer vardagsspråkliga motsvarigheter. Graden av genomtränglighet anger mängden möten med arbetskamrater samt klienter eller kunder, nivån av feed-back anger mängden återkoppling, och räckviddens omfattning anger mängden arbets- uppgifter. I det följande används omväxlande dessa organisations- och kommunika— tionsteoretiska begrepp och deras vardagsspråkli ga motsvarigheter. Genom att foku- sera beskrivningen av arbetsplatserna på dessa tre egenskaper koncentreras rappor— tens bild av sommarjobben. Dessutom pekar denna avgränsade beskrivning framåt, mot rapportens andra frågeställning och frågorna om vilken betydelse sommarjobbet hade för ungdomarna.

Medelst en beskrivning av vilka möjligheter till möten med vuxna och yrkesarbe- tande människor som fanns på arbetsplatserna, hur mycket respons ungdomarna fick,

” Begreppen "genomtränglighet” och ”räckvidd” diskuteras mer ingående av pedagogen Bertil Sundin (Sundin 1970, se även Etzioni 1966) '4 Pripp lägger sig därmed närmre organisationsteoretikern Amitai Etzionis definition, där räckvidd står för ”det antal aktiviteter som medlemmarna i en viss organisation utför" (Etzioni 1966, s 113).

• Sida 161
•  Original

samt hur många olika arbetsuppgifter som tillhandahölls, så växer det fram en bild av vilka möjligheter till inlärning som fanns på dessa arbetsplatser. Frågan om just inlärning är central i denna rapport. De kommunala sommarjobben är ju till stora delar tänkta att fungera som läroprocesser, och ett av utvärderingsuppdragets syften är att få svar på frågan om ungdomarna tycker att de under fyra veckors sommarjobb har lärt sig något för framtiden.

Kontakten med arbetskamraterna

1 det här avsnittet diskuteras frågan om vilka slags sociala miljöer sommarjobben var. Hur omfattande var genomträngligheten, hur många människor mötte man i ar— betet? Merparten av ungdomarna kom till förhållandevis stora arbetsplatser. Ingen arbetsplats hade färre än tio anställda, några av dem hade mellan tjugo och trettio stycken i personalstyrkan. Arbetsprocessen var av varierande karaktär, och arbetsla- gens sammansättning varierade i samma utsträckning.

På förskolorna arbetade man i huvudsak tillsammans med personalen på den egna avdelningen, oaktat hur stor arbetsplatsen vari övrigt. På den ena förskolan var man så många som sex sommaranställda. Eftersom de flesta kände varandra sen tidigare blev det också naturligt att man umgicks när tillfälle gavs. För det mesta tog dock den kontinuerliga barnpassningen så pass mycket tid i anspråk att man under större delen av arbetsdagen mest träffade de vuxna, ordinarie anställda man arbetade till- sammans med. Det fanns många avdelningar på denna förskola, och det var en, ibland två, sommarjobbare på var och en av avdelningarna. På den andra arbetsplat- sen fanns endast två sommarjobbare, som huvudsakligen vistades med de ordinarie anställda, såväl under arbetet som under de kortare rasterna.

Arbetsuppgiftema var sådana att man för det mesta arbetade tillsammans med någon arbetskamrat; visserligen jobbade man ensam ibland men man hade alltid kontakt med någon av de övriga anställda.

—Jag arbetar ju mycket med andra, det är ju inte skoj att vara för sig själv. Jag har gått med en av mina handledare då, och sen alla dom andra praktikanterna, vi gör många projekt tillsammans, vi bakar till exempel. Vi bakar tillsammans med barnen och så. Det harju vart lite så att man är ju varje avdelning för sig när man är inomhus, men när man är utomhus så är det ju ofta så att man kollar alla barnen. Det är så, man tittar ju inte bara på sina egna barn, som om man hade skygglappar: ”nä det är din avdelning, jag struntar i det barnet", utan det är klait att man tar upp det. (Man 17 år, Hyllie, Malmö)

På den ena fastighetsförvaltningsföretaget arbetade ungdomarna förhållandevis säl- lan tillsammans med någon av de ordinarie anställda. Oftast arbetade man parvis för sig själva.

—De lämnar oss och låter oss jobba för egen hand, och sen så kommer dom och kollar ibland hur det har gått och så. (Man 16 år, Alby, Botkyrka)

Det här blev emellertid en organisering av arbetsprocessen som man från företaget själv uppenbarligen inte var nöjd med:

—Nu har jag gått i grupp än så länge, men nu idag har jag jobbat ensam, för dom tycker att jag och min klasskamrat, att vi bara snackar och inte gör nånting. Det är vad dom tycker. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

—Chefen säger att vi inte gör så mycket tillsammans, men jag tycker att vi gör det, samma sak som om jag arbetade själv då. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

De förändringar som detta förde med sig resulterade i sin turi missnöje från intervju- personemas sida:

• Sida 162
•  Original

—Hellre jobbar jag tillsammans med någon, än ensam. Om man jobbar ensam så känner man sig ensam. Man har inte någon att prata med eller någon att vända sig till om man gör nåt fel. Det tycker jag i alla fall. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

1 utförandet av vissa uppgifter, som sanering av lägenheter där den förra innehavaren blivit vräkt, arbetade man dock tillsammans med någon ordinarie. De övriga ordina- rie anställda träffade man endast under rasterna i servicelokalen. På den andra arbets- platsen i den här yrket fick de sommarjobbande kvinnorna, som alltså enbart städade, arbeta tillsammans med en av de ordinarie städarna. Det var runt 20 till 30 ordinarie anställda på arbetsplatserna.

Såväl i fastighetsförvaltningen som i barnomsorgen arbetade man alltså ofta i större grupper. För arbetsplatserna i äldreomsorgen gällde däremot att det inte fanns så många feriearbetande där, och att ungdomarna i lika stor utsträckning som de umgicks med varandra också vistades bland personalen. I den mån man arbetade tillsammans, så var det oftast med någon ur den ordinarie personalen. Inom dagvår— den arbetade man ofta en och en, när man samtalade med någon pensionär eller hjälpte till i någon hobbyverksamhet, men när man deltog i köksarbetet eller städ- ningen så arbetade man alltid i grupp.

—När det är såna uppgifter som att ställa fram till fikat och så, då hjälps man ju åt. Så finns det ju vissa saker som till exempel om dom vill prata, då sitter man ju och pratar med dom. Då gör man ju det själv med dom då, typ kommenterar OS om dom nu vill kolla på det, eller bara prata med dom i allmänhet. Det är samma med de andra också. (Kvinna, 17 år, Alby, Botkyrka)

Den intervjuperson som praktiserade som vaktmästare arbetade oftast tillsammans med den ordinarie vaktmästaren eller hans semestervikarie. Kontakterna med övriga arbetskamrater, såväl ordinarie som sommarjobbande, var mer sparsamma.

”Performance på Buttericks scen” föreföll ha varit en socialt intensiv verksamhet. Att genomföra verksamheten i enlighet med det komprimerade tidsschemat ställde krav på samarbetsförmågan. Det var alltså huvudsakligen andra sommarjobbande ungdomar som intervjupersonema i den här verksamheten arbetade tillsammans med. Gruppen bestod av tjugo personer och två handledare, och alla var inblandade när man improviserade fram ett manus och sedan regisserade stycket. Eftersom det ingick en stor del av inlärning och handledning i verksamheten, så var man under arbetsdagen i stor utsträckning riktad mot de vuxna, en dramapedagog och en musik- pedagog, som ledde projektet.

Hur var det då för den sommarjobbande parkvärden? Sammantaget var man fem sommarpraktikanter på denna arbetsplats. Vissa arbetsuppgifter utfördes tillsam— mans med den ordinarie personalen, andra utförde ungdomarna för sig själva. Under eventuella längre pauser satt praktikantema tillsammans och umgicks, förhållande- vis avskilt från de andra anställda. Det förefaller som om dessa längre pauser inte har varit helt ovanliga. Åtminstone har intervjupersonen känt sig överflödig på ar- betsplatsen

—Får du en känsla av att du gör nånting bra, att dom behöver dig på arbetsplatsen? — Näej, det verkar som om, vi är fem stycken nu på jobbet, men det räcker med två stycken här. Det är för många här, det tycker vi allihopa. (Man, 16 år, Rosengård, Malmö)

Det samlade intrycket blir alltså att långtifrån alla intervjuade hade mer tät och regel- bunden kontakt med de ordinarie, vuxna anställda. På två arbetsplatser saknades nämligen detta. I vilken utsträckning denna frånvaro av genomtränglighet överlag är vanlig i Botkyrkas och Malmös sommarjobbsprojekt kan inte ges svar på här. Att dra mer långtgående slutsatser utifrån detta begränsade empiriska material låter sig inte göras. Däremot kommer det att diskuteras längre fram vad denna brist på ge-

• Sida 163
•  Original

nomtränglighet kan ha fört med sig för ungdomarna. Det totala intrycket av de tjugo intervjuerna blir dock att den sociala genomträngligheten var förhållande vis stor på de flesta arbetsplatserna, och att det sålunda fanns vuxna som kunde förmedla rele— vanta kunskaper om arbetslivstillvaron, såväl direkt och explicit som indirekt och underförstått.

Förutom de fyra nämnda incidenterna verkade samarbetet med de ordinarie an- ställda ha fungerat utan konflikter. Alla intervjupersoner svarade på en direkt fråga att de hade trivts på arbetsplatsen. Man hade uppskattat samvaron med arbetskamra- terna. Det var endast en person som svarade med viss reservation på denna fråga.l5

En sida av genomträngligheten är handledningen, det vill säga den process i vilken någon ur den ordinarie arbetsstyrkan lärde ut den kunskapsstock som var nödvändig för att man skulle kunna utföra de sysslor som hörde till anställningen. Samtliga intervjupersoner fick någon form av handledning i början av arbetsperioden, och tillägnade sig då en miniminivå av adekvat kunskap. Intervjupersonemas omdömen över denna handledning varierade. De flesta var nöjda, några var uttryckligen mycket positiva, och en liten minoritet var negativ. Omdömenas karaktär skiftar med arbetsplatserna. Inom barnomsorgen och i ”Performance på stan”-projektet var man mycket nöjd, och det var bland det ena av fastighetsförvaltningsföretagen som samt- liga missnöjda intervjupersoner återfanns.

— Hur mycket handledning har du fått då? — Ja, man får ju hjälp om man behöver ju, det är jättebra med det här. Det vari princip bara den första veckan som det var lite problem, innan man lär känna barnen, för det är oftast det som är problemet. Alla barn har ju sin egenhet ju, så det är litegranna det, sen när man kan hur dom fungerar så är det lättare. (Kvinna, 19 år, Hyllie, Malmö)

— Dom sa bara ”ta det och gör så! och sen kommer du tillbaka om en timme!". Den första dan, när vi skulle plocka skräp, då sa dom bara ”plocka skräp, kom tillbaks när det är rast halv tio”. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

Det är alltså så att de intervjupersoner som var kritiska till handledningen arbetade på den arbetsplats där genomträngligheten var minst. Det är emellertid svårt att säga något entydigt om handledningen på denna arbetsplats. Andra intervjupersoner från samma arbetsplats var helt tillfreds med handledningen. De tyckte att den var till— räcklig, om än inte omfattande. I Botkyrka kommuns verksamhetsberättelse från sommarjobbsprojektet framkommer för övrigt att man från företagets sida varit med- veten om sina bristande arbetsledarresurser under den aktuella perioden.

Det är dock inte rapportens syfte att kritisera enskilda arbetsplatser. Rent generellt gäller att projektledningarna både i Malmö och Botkyrka vid platsrekvireringen un- derströk vikten av att ge deltagarna en introduktion och möjlighet till daglig handled— ning. Malmö stads egen utvärdering av 1994 års verksamhet visade att majoriteten av de intervjuade projektdeltagarna var nöjda med handledningen.

'5 Det kan emellertid finnas anledning att betrakta dessa reservationslöst positiva utsagor lite kritiskt. Både de intervjupersoner som hade kommit i konflikt med någon ur den ordinarie personalen och de som angav att de mest gick för sig själva på arbetsplatsen alternativt inte upplevde sig ha så mycket gemensamt med de andra praktikantema] arbetskamraterna svarade utan några reservationer att de hade trivts under praktikperioden. Beteckningen ”trivsel” fun- gerar bättre i vardagsspråk än i utvärderingsprosan; det är vagt och kan ges en mängd olika innebörder. Det anger i det här sammanhanget inte mer än högst ungefärligt i vilken utsträck- ning ungdomarnas insocialisering i arbetsplatskollektivet lyckades eller inte. Det kan även rent generellt finnas fog för en misstanke om att en människa är mindre uppriktig på den här punk- ten. Vantrivsel på arbetsplatsen kan för vissa vara förknippat med en känsla av ett socialt miss- lyckande, och det kan finnas med ett moment av olust att i en intervjusituation erkänna detta sociala misslyckande.

• Sida 164
•  Original

Möten med andra människor genom arbetet

Vilka kontakter hade ungdomarna med människor utanför kretsen av arbetskamra- ter? Hur var det med genomtränglighetens utåtriktade dimension? På sex av arbets- platserna förde sommarjobben med sig kontakter med människor utanför kretsen av arbetskamrater. Förskolepersonalen mötte barnen, ungdomarna inom äldreomsorgen mötte de äldre, intervjupersonema på gatuteaterkursen mötte sina åskådare under föreställningama, och parkvärden mötte parkens besökare. Det senare arbetet var dock inte lika utåtriktat som de tre övriga. Arbetet inom fastighetsskötsel erbjöd där- emot inte kontakter med yttervärlden i någon nämnvärd utsträckning.

De yttre kontakterna omtalades oftast positivt av ungdomarna. Många påpekade att man hade lärt sig mycket genom dem. I synnerhet gällde det för ungdomarna som praktiserade inorn äldre- och barnomsorgen. Den kunskap ungdomarna refere- rade till när de påpekade att de hade lärt sig mycket föreföll inte vara en ”arbetslivs- kunskap", utan snarare en kunskap i form av en utökad empatisk förmåga. Man sade sig ha fått en större förståelse för hur barn, äldre eller handikapade tänker eller reage- rar känslomässigt:

—Sen har man ju fått en inblick i hur dom äldre har det så där. Det är väl inte så konkret, men i alla fall, man harju fått en liten lärdom så där. Det är kanske ingenting man har nytta av på arbetsmarknaden så där, om man inte ska jobba inom åldrings- vården (Man, 19 år, Alby, Botkyrka)

—Tycker du att du lär dig nånting vettigt inför framtiden på det här jobbet? -Ja det gör jag ju, på så sätt, som inför ett blivande föräldraskap till exempel. Men även i relation med andra människor rent allmän ju, för att även mammorna och föräldrarna, dom kanske också är speciella personer. Så man ska lära sig hur man ska ta dom, man märker på barnen att dom kanske är lite speciella, ” ja okej det är sånt bam", så att man inte bara går på och gör likadant med alla barn. Man har lärt sig mycket om barn. Dessutom får man lära sig att vara öppen och social, jag tycker att man har utvecklats som människa. (Man, 17 år, Hyllie, Malmö)

Återkoppling och feed-back

Det råder inget tvivel om att ett större mått av genomtränglighet, i form av ett större mängd kontakter med såväl arbetskamrater som andra, har upplevts som en fördel av de sommarjobbande ungdomarna. Hur är det då med återkopplingen? Har arbets— kamraterna gett feed-back, och bistått med kvalitetsmallar för det utförda arbetet, kvalitetsmallar som ungdomarna kunnat förhålla sig till under arbetets gång? I det här sammanhanget kan det vara viktigt att åter påpeka att det är ungdomarnas bild av sommarjobbet som förs fram, deras bild av den feed-back som de har fått från handledare och övrig personal.

Det visade sig att det varierade kraftigt i vilken utsträckning man hade fått en direkt återkoppling under arbetet. Detta hängde ihop med hur själva arbetet var orga- niserat. På förskolan och inom äldreomsorgen, där man kontinuerligt arbetade till- sammans med den övriga personalen, fanns det hela tiden tillfälle för dessa att gripa in när det gick fel. I gatuteaterprojektet, som i viss män var utformat som en kurs, och där de vuxna handledarna hade det slutgiltiga ansvaret för regin och musiken, var läroprocessen en konstituerande del av verksamheten: utan undervisning och in— struktioner, inget projekt.

— Ja vi får kritik, men inte så att man känner sig så nere eller så. Hon försöker att få en och bli bättre, är det nånting så säger hon det. Vi får inte mobba varann eller säga nånting dåligt till varandra, hon försöker hela tiden muntra upp oss, säger positiva grejer till oss, så vi får stimulans, jag tycker det är jättebra, annars känner man sig

• Sida 165
•  Original

liksom nere eller kanske lite sämre för att man inte har samma scenvana som andra liksom. Jag tycker det är ganska stor skillnad inom gruppen, men det är så att det märks inte, eftersom Anneli försöker liksom dölja det, inte direkt dölja det, men på något sätt så försöker hon så att alla får samma chans. Så alla får samma chans, alla kan klara det. (Kvinna, 17 år, Rosengård, Malmö)

Inom parkförvaltningen och fastighetsskötseln förhöll det sig annorlunda. Det fram- kom sällan i intervjuerna med dessa ungdomari vilken omfattning de hade fått någon positiv återkoppling, till exempel ett erkännande för en korrekt eller snabbt utförd arbetsinsats. Endast en person berättade spontant om en sådan respons. Däremot framkom det exempel på en förhållandevis drastisk negativ kritik från den ordinarie personalen eller arbetsledningen:

— Jag har inte gjort nåt fel, alltså, så dom har inte sagt till mig. Men han [handledaren] sa en gång när jag skulle plocka skräp, och jag och John, vi låg och sola, och då sa han till oss ”om ni gör det här en gång till då får ni sparken”. Men jag vet inte om han skämtade eller menade allvar, för sen sa han ingenting mer. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

— Som hon kvinnan [handledaren] till exempel, när vi kanske gjorde fel eller så, men vi tyckte att det var rätt, och hon tyckte att det var fel, då hon visade så här som att vi var dumma i huvudet. Som till exempel när vi hade målat, så var det som om målarfärgen hade torkat och blivit till ett lock i burken, och då tyckte vi ”vad ska vi med det, vi slänger bort den”, och hon [handledaren] själv, hon gjorde så [illusterar med en gest] som om vi skulle vara dumma i huvudet och så. (Man, 16 år, Rosengård,

Malmö)

Frågan om karaktären hos återkopplingen mellan å ena sidan ungdomarnas arbetsin- sats och å andra sidan de ordinarie anställdas reaktion på densamma är dock inte helt lätt att klargöra endast utifrån ett intervjumaterial. Ett flertal av intervjuperso- nema uppger att de aldrig fick någon respons i form av en negativ kritik av arbetsin- satsen, av den enkla anledningen att arbetsuppgifterna var okomplicerade, och att de därför aldrig gjorde fel. Om det verkligen förhöll sig så på arbetsplatsen är en annan sak. Det hade denna rapport kunna ge svar på om deltagande observation hade använts som metod.

Vad som däremot är tydligt är att det finns ett samband mellan genomtränglighe— ten och återkopplingen på intervjupersonernas arbetsplatser: ju fler sociala kontak- ter, desto fler tillfällen till feed-back. Detta samband kan förefalla självklart, vilket det dock inte är. En visst mått av genomtränglighet må vara en nödvändig förutsätt- ning för en regelbunden och direktverkande feed-back, men det är inte alltid en till- räcklig sådan. Exakt vilken betydelse variationerna i antalet möten med arbetskam— rater och övriga människor hade är svårt att säga. En mer utredande diskussion i den frågan hör snarare till de pedagogiska eller arbetslivspsykologiska kompetensområ- dena än till det etnologiska.

I den bild av sommarjobben som ungdomarna själva förmedlar så är genomträng- ligheten och kontakten med de vuxna och ordinarie anställda en viktig beståndsdel. En aspekt av detta är det förhållandet att de ungdomar som var explicit missnöjda med sommarjobbet återfanns hos den grupp som hade varit på arbetsplaster med relativt sett låg genomtränglighet. Frågorna om feed-back och genomtränglighet rör villkoren för inlämingsprocessen i sommarjobbet. Men vad var det man lärde sig, och hur mycket? Präglades sommarjobbet av ett fåtal repetitiva arbetsmoment, eller fick de tillfälle att pröva på ett större antal uppgifter?

• Sida 166
•  Original

Antalet arbetsuppgifter

Det har redan framgått i ett tidigare avsnitt, där de olika arbetsmomenten beskrevs, att räckvidden i sommarjobben varierade från plats till plats. En längre upprepning av denna beskrivning är inte nödvändig. Detta avsnitt innehåller istället en kort sam- manfattning om räckvidden. Fastighetsskötseln medförde på den ena arbetsplatsen alltså ett flertal olika arbetsuppgifter, från rensning av rabatter till lägenhetssanering. På det andra stället var det blott fråga om en arbetsuppgift: städning. Barnomsorgen medförde ett något mindre antal uppgifter, och äldreomsorgen respektive parksköt- seln än färre. Inom de två senare sommarjobben, äldreomsorgen och parkskötseln, fanns det som ovan angetts en kritik mot att arbetet innehöll för få sysslor. Intervju- personema inom äldreomsorgen tog på sig fler arbetsuppgifter än de hade tilldelats.

Inte någon av intervjupersonema upplevde emellertid sommarjobbet som mono— tont eller enahanda. På den punkten blev ungdomarna väl emottagna på arbetsplat- serna. När intervjuerna rörde sig kring frågan om monotoni så påpekade ett flertal intervjupersoner att sysslorna var rutinartade, men det var en rutinmässig arbetsgång som man till fullo accepterade och uppskattade. Arbetsplatsema tillhandahöll en för ungdomarna acceptabel och tillräcklig räckvidd av arbetsuppgifter. Visserligen fanns det alltså en kritik mot arbetsuppgifterna på tre av arbetsplatserna, men på två av dessa var de kritiserade arbetsmomenten långt ifrån de enda i arbetet. Vissa arbets- moment var tunga och kanske monotona i sig, men de var inte de enda uppgifterna i anställningen. Det var endast i ett fall som kritiken träffade just räckvidden, och det var alltså den intervjuperson som hade som enda arbetsuppgift att städa trapphus och samlingslokaler.

När verksamheternas räckvidd av arbetsuppgifter var till synes tillfredsställande och oproblematisk blev alltså i synnerhet genomträngligheten och i viss mån åter— kopplingen en viktig faktor för sommarjobbets betydelse för ungdomarna. Att ung- domarna värderade arbetslivets sociala dimension högt framkom även på flera andra sätt i intervjuerna.

Att ”Performance på Buttericks scen” inte nämndes i stycket ovan bör kanske kommenteras. Det projektet tillhandahöll inte samma räckvidd i verksamheten som många av de andra sommarjobbsprojekten, men det var ju inte heller arbetsuppgifter i vanlig mening. Verksamheten var mer riktad mot just gatuteater, gyckleri och im- provisation, och av sådan karaktär att frågan om räckvidd inte har riktigt samma relevans där. Intervjupersonema hade gärna deltagit utan ersättning, och verksamhe- ten kan ur en viss synvinkel snarare betraktas som en kurs än som ett arbete. Någon risk för monotoni verkade inte föreligga alls.

Arbetsuppgiftema var alltså många och varierande. Men vilken betydelse hade det som ungdomarna lärde sig för dem själva? Hur viktigt tyckte de att det var att lära sig måla staket, skura garage, bära bänkar, spela kort med äldre eller leka med barn? Vilken relevans hade sommarjobbet i deras framtidsplaner och föreställningar om framtida jobb? Dessa frågor tas upp i rapportens nästa avsnitt.

Sommarjobbet och den individuella utvecklingsplanen Olika ungdomar, olika arbetsmarknadsåtgärder

Det framgick i avsnittet om sommarjobbsprojektens målsättningar att en tanke med verksamheterna var att huvudmännen ville ge ungdomarna en mer generell bild av arbetslivet. Sommarjobbet skulle ge uhgdomarna kunskap om arbetslivets regler, normer och värderingar. Det syftade inte till att ge individerna mer specifika yrkes- kunskaper och -erfarenheter som de kunde ha nytta av i den egna, framtida karriär- gången. Blotta kontakten med arbetslivet som sådant, och lönearbetet som form, an— sågs vara tillräckligt.

• Sida 167
•  Original

Denna sida av sommarjobbsprojektens målsättningar går delvis emot de rekom- mendationer som Ungdomsstyrelsen anger för arbetsmarknadsprojekt riktade till ar- betslösa ungdomar vilka har gått ut gymnasiet, och alltså är några år äldre:

”Erfarenheter från de projektverksamheter som under senare år riktats till arbetslösa ungdomar, pekar på vikten av att utveckla ett system som har förmåga att möta ung— domars behov och intressen Fokus måste riktas bort från åtgärder som håller ung- domar sysselsatta — och istället riktas mot det nödvändiga att ställa resurser och kun- skap till förfogande så att ungdomar kan ta egna initiativ” (Antonsson (red) 1995,

56)

De slutsatser som ekonomhistorikerna Kjell Sehlstedt och Lena Schröder drar från en studie av arbetsmarknadsprojekt för ungdomar ligger delvis i linje med Ungdoms— styrelsens rekommendationer. Efter att ha studerat 500 ungdomars arbetsmarknads- historia blev det tydligt att:

Det mest påtagliga resultatet av vår analys är vikten av att ungdomarna bestämmer sig för en yrkesinriktning och skaffar sig kvalifikationer för att komma in på den eftersträvade yrkesbanan, med vår terminologi en strategi inom en utvecklingsplan Det är således otillräckligt att jämföra ett arbete (vilket som helst) på den ordinarie arbetsmarknaden med ett beredskapsarbete (vilket som helst) eller en utbildning (vil- ken som helst). Innehållet i arbetet, utbildningen eller åtgärden har den avgörande betydelsen. (Schröder 1991, s III/148, min kursivering)

De ungdomar som Schröder och Sehlstedt har studerat har en annan institutionell position, och befinner sig i en annan fas i livet, än de ungdomar som sommarjobbsåt- gärdema riktar sig mot. De har lämnat gymnasieskolan bakom sig, och har haft längre tid på sig att inhämta kunskaper och erfarenheter som är relevanta för artikule- ringen av en utvecklingsplan, för att använda Schröder & Sehlstedts terminologi. Dessutom är de alltså arbetslösa ”på riktigt”, och inte enbart sysslolösa under en begränsad period under sommaren.

Det är en viss skillnad mellan sommarjobben och de arbetsmarknadsåtgärder som Ungdomsstyrelsen rekommenderar. Innehållet i sommarjobbet underbetonas; det är själva formen som är viktig. Denna underbetoning görs rimlig mot bakgrund av skol- ungdomarnas ringa erfarenhet från arbetsmarknaden; varje erfarenhet antas innebära ett tillskott till deras humankapital. En tänkbar invändning är att mer riktade åtgärder, anpassade till de utvecklingsplaner som eventuellt redan är fomulerade, skulle öka på detta humankapital i en ännu större utsträckning. (”Performance på Buttericks scen” är ett exempel på ett projekt som åtminstone för vissa ungdomar kan tänkas ha en sådan betydelse.) Samma förhållande gäller för projekt av den karaktär som Ungdomsstyrelsen rekommenderar, där resurser och kunskap ställs till förfogande för eget initiativtagande.

Begreppet utvecklingsplan

I det förra avsnittet försökte jag att diskutera frågan om sommarjobbets betydelse för ungdomarna genom att ställa frågor om vilka förutsättningar för olika läroproces- ser som fanns på arbetsplatserna. 1 det här avsnittet diskuteras i vilken utsträckning sommarjobbet kan ha en betydelse för intervjupersonernas framtida yrkeskarriär. På vilket sätt anser de att de kunskaper och kompetenser som de fått genom sommarjob- bet kan hjälpa dem i framtiden, och vilka mer långsiktiga intressen hos ungdomarna har gynnats av projektdeltagandet?

Ett sätt att diskutera denna fråga är att relatera den till begreppet utvecklingsplan, vilket nämndes i citatet ovan. I Schröder och Sehlstedts studie om arbetslösa ungdo- mar i åtgärdsverksamhet är denna beteckning avgränsad till att gälla just arbetslösa ungdomar:

• Sida 168
•  Original

” Vårt kriterium för att bedöma innehållet [i åtgärdsverksamheten] har varit om akti- viteten ingår som ett led i en utvecklingsplan, som pekar fram mot ett visst yrkesom- råde. En utvecklingsplan är således ett instrument för att bryta rundgången och un- derlätta övergången från tillfälliga arbeten, arbetslöshet och åtgärder till ett fast ar- bete inom utbildnings- eller intresseområdet Begreppet utvecklingsplan är således en kombination av den dominerande aktivitetens innehåll och individens önskemål, förutsättningar och eventuella yrkesplaner.” (Schröder 1991, s III/67)

Begreppsfloran för studier av sommarjobb är inte så utvecklad, och på sanuna sätt som i förra avsnittet är en viss modifiering nödvändig för att passa det som studeras. I det här sammanhanget åsyftas således inte planer uppgjorda mellan arbetsförmed- lare och ungdomar, utan snarare önskemål om framtida yrken och mer eller mindre formerade och artikulerade strategier för att nå dit.16 I den här meningen framhävs i större utsträckning utvecklingsplanens mer generella och bokstavliga innebörd, och förstås som en antecipering eller en framtidsföreställning. En parallell kan dras till den fenomenologiske sociologen Alfred Schutz” betydligt mer generella och vida begrepp livsplan (life-plan) som syftar på de mer långsiktiga intressen som mer eller mindre påtagligt och avsiktligt styr människors handlande (Schutz 1970, s 122f, se även Gerholm 1985, s 136).

Schröder och Sehlstedt ser alltså utvecklingsplanen som en kombination mellan den dominerande aktivitetens innehåll och individens önskemål. Vilken aktivitet som är den dominerande för de intervjuade ungdomarna är svårt att säga.17 Det kan vara den utbildning de går i eller kommer att påbörja under året, men det kan även bli just sommarjobbet. Mest sannolikt är nog att det är gymnasieutbildningen som är den dominerande aktiviteten. I den här rapporten är det alltså huvudsakligen indi- videns önskemål och framtidsföreställningar som utgör basen i utvecklingsplanen, men (gymnasie)utbildningens roll i denna plan kommer att diskuteras längre fram i texten. I övrigt är det sambandet mellan utvecklingsplanen och en troligtvis icke dominerande aktivitet som ska studeras.

De utvecklingsplaner som framkom i intervjuerna var av vitt skiftande karaktär. Vissa planer var tydliga, andra var vaga och diffusa; vissa planer hade ett mer avgrän- sat mål och var mer målinriktade. En del planer var mer vidsträckta och angav slut- målet mer ungefärligt; somliga planer var tidsmässigt strukturerade och vissa helt ostrukturerade i detta avseende; vissa yrkesplaner motiverades av ett mer generellt intresse för de arbetsuppgifter som yrket innehöll och andra planer motiverades med hänsyn till arbetsmarknadens möjligheter och begränsningar. En viktig faktor i det här sammanhanget var intervjupersonernas ålder. En del av de yngre intervjuperso-

'6 I intervjuerna tillfrågades ungdomarna om sina framtida yrkes- och utbildningsplaner. Det är svaren på dessa frågor som utgör grunden för vad som i rapporten beskrivs som utvecklings- planer Beteckningen utvecklingsplan användes varken av mig eller ungdomarna vid intervju- tillfället, utan har tillkommit senare, vid bearbetningen av intervjumaterialet. Ett skäl till att använda utvecklingsplan i stället för yrkes— och utbildningsplan är att den är mer hanterbar språkligt sett. Ett annat är det inte utesluter de andra verksamheter än utbildning och arbete som ungdomarna vill hålla på med i framtiden, och som kan ha en viss betydelse för deras öden på arbetsmarknaden, till exempel resor eller fritidssysselsättningar. Genom att använda detta begrepp vill jag ta fasta på att det trots allt fanns en påtaglig planmässighet i ungdomars yrkesplaner för framtida, och att det var en utvecklingsprocess som skisserades i denna plan. En risk med detta förfarande kan dock vara att planmässigheten och målmedvetenheten i ung- domarnas berättelser om sin framtid överdrivs. ” Med ”dominerande aktivitet” syftar Schröder och Sehlstedt på ”den aktivitet, som har haft sådan betydelse att den sannolikt kommer att påverka ungdomens framtida arbetsmarknadssi— tuation i större utsträckning än någon annan händelse under året” (Schröder 1991, s III/66). Nio kategorier av dominerande aktivitet urskiljs: fast arbete, tillfälligt arbete, rekryteringsstöd, beredskapsarbete, arbetsmarknadsutbildning, arbetsmarknadsinstitut, utbildning, arbetslöshet och utanför arbetskraften.

• Sida 169
•  Original

nema hade mycket vaga och ungefärliga utvecklingsplaner

Fördelningen av sommarjobben var organiserad endast med viss hänsyn till ung- domarnas önskemål. I Malmö fick ungdomarna välja inom vilket område de ville arbeta, exempelvis sjukvård eller äldreomsorg. Sedan fick arbetsplatserna inom varje yrkesområde välja ungdomar utifrån en ”katalog” med namn på de ungdomar som hade sökt till just detta område. I Botkyrka fick ungdomarna välja mellan ett antal yrken på arbetsplatser i bostadsområdets närhet. Urvalet av yrken var redan från början begränsat, vilket har framgått ovan. Med denna begränsning i beaktande blir det knappast överraskande att sommarjobben i de allra flesta fallen inte passade in i ungdomarnas utvecklingsplaner. Det var endast en enda intervjuperson som hade fått en sommarplats inom det yrke som hon ville ha i framtiden: hon ville bli försko- lelärare, Ytterligare ett par intervjupersoner hade fått en sommarplats inorn yrken som hade vissa beröringspunkter med det de ville arbeta med i framtiden.

Fyra exempel

För att åskådliggöra hur sommarjobben passade in respektive inte passade in i ung- domarnas utvecklingsplaner så tänkte jag redogöra för fyra av intervjupersonernas planer, och hur sommarjobbet relaterades till dessa planer. Två av dessa ungdomar bodde i Malmö, och två bodde i Botkyrka. Från vardera orten är en manlig och en kvinnlig intervjuperson utvald. Däremot är urvalet inte representativt för gruppen vad avser ålder eller klassmässig och etnisk bakgrund. Exemplen är valda så att de representerar de fyra idealtypiska förhållningssätt till arbete som arbetslivsforskaren Tom Hagström urskiljde i en studie av 45 ungdomars förhållningssätt till arbete: arbete som en del i livsåskådningen, som utmaning, avancemang och kompetensut- veckling, som utveckling i yrket och varierat arbete eller som tillfällig försörjning (Hagström 1990: 12ff).18

Eva

Eva är 17 år och bor med sina föräldrar i ett radhusområde i norra Botkyrka. Modern är lärare och fadern är psykolog. Eva ska till hösten börja andra året på gymnasiets barn— och fritidsprogram. Under sommaren 1996 sommarjobbade hon som vårdare på dagverksamheten i ett servicehusområde i norra Botkyrka. Eva tyckte bra om arbetet och arbetsuppgifterna:

— Jättebra, kul, det är väl det att man umgås med människor liksom. Det är inte några svårare eller tunga uppgifter då, och det är upp till mig om jag vill hjälpa till. Om jag liksom ställer upp på att följa med på ett hembesök, och om det går bra att städa lite, då är det upp till mig då, men det är inga krav på att jag måste göra det och det.

Hon har i framtiden själv tänkt att arbeta med sociala frågor, dock helst med socialt arbete och inte inom äldrevården:

—Jag har väl tänkt mig nåt liknande arbete. Jag går barn och fritid och så, men jag vet inte, dagisfröken och småbarn, jag hade tänkt mig typ socialarbetare eller jobba med handikappade. Jag blev jätteglad när jag kom hit då, för jag fick bara en lapp där det stod dagverksamhet. ”Jaha, okej, jag har fått ett jobb, vad är det för nåt?” tänkte jag, det kunde ju vara allt möjligt hade jag tänkt mig. Så att det var liksom

13 Valet av exempel i överensstämmelse med Hagströms modell med idealtyper är ett utnyck för en vilja att understryka bredden i detta val, och påpeka likheter mellan detta material och tidgare forskning, snarare än ett antagande om rimligheten i idealtypiska begreppsmodeller.

• Sida 170
•  Original

jättekul och se att det var precis det som passade mig, så att jag lär mig och får lite erfarenhet av själva yrket.”

Hon påpekar uttryckligen att sommarjobbet inte är det slags arbete hon vill ha i fram- tiden. Hon ställer högre krav på arbetets innehåll och variation:

— Inte på ett sånt här ställe, det skulle knäcka mig. Det är för lite att göra stundvis. Det är mer då att det ska vara mer att göra liksom som är viktigt för mig. Som att bli socialarbetare till exempel, och att det blir mer varierande och så där, för här är det samma rutin dag in, dag ut, liksom. Det är inte nåt sånt jag vill ha..”

Intresset för socialt arbete förefaller hos Eva att vara en del av en livsåskådning som inbegriper en artikulerad medvetenhet om orättvisor i samhället, som till exempel diskriminering och segregation. Hon understryker de fördelar hon tycker sig ha framför andra ungdomar i norra Botkyrka, i och med sin bakgrund i svensk medel- klass. Genom att arbeta med socialt arbete ser hon ett tillfälle till att få hjälpa exem- pelvis missbrukare och ungdomar med sociala problem.

Eva är inte angelägen om att vidareutbilda sig för det sociala arbetet direkt efter gymnasiet. Det är inte bara det framtida arbetet som är viktigt. Hon hyser ett stort konstintresse, och har bland annat planer på att läsa konsthistoria utomlands i framti- den. Eva målade och tecknade själv tidigare, och sökte först till gymnasiets konst- och formgivningsprogram. När hon inte kom in där svalnade dock intresset för att måla och teckna, och det har inte kommit tillbaka ännu. En eventuell arbetslöshet efter gymnasiet ser Eva inte som ett hot:

— Mina föräldrar har det inte så dåligt ställt och så där, och jag är ett ensambarn, så jag vet att dom ställer upp liksom, så där ekonomiskt mestadels. På så sätt tror jag inte att jag kommer att ha svårt att klara mig. Men jag vill ju inte vara beroende av dom, så om det inte finns nåt jobb så lånar jag väl av dom, och så tar jag tiden till att måla eller vad som helst liksom för att fylla ut tiden, och sen så klart söka jobb. Jag skulle kunna tänka mig att ta kvällskurser då, vidareutbilda mig på det sättet, någonting så att jag pluggar lite, inte att det blir jämt upp ett helt läsår Är man arbetslös så får man leva ekonomiskt på nudlar och hålla på med det man tycker om liksom, utnyttja tiden på det sättet.

Evas tankar om framiden, hennes utvecklingsplan om man vill, rymmer både ett kortsiktigt och ett långsiktigt perspektiv, och alltså en flexibilitet inför de arbets— marknadsmässiga hinder som trots allt finns i samhället. För det längre perspektivet är planen riktad och tydlig. Det förhållande att yrkesplanerna har en resonansbotten i Evas åsikter och bild av samhället gör att Hagströms kategori ”arbetet som en del i livsåskådningen” förefaller rimlig här (Hagström 1990, s 13). Att det finns plats för ett konstintresse i Evas utvecklingsplan mot det sociala arbetet innebär att denna plan kan sägas ha såväl en ideologisk som en existentiell dimension, för att använda Hagströms terminologi.

Mötet och dialogen med klienten/den vårdbehövande människan, samt rehablite- ringsmomentet i arbetsuppgifterna gjorde att sommarjobbet företedde vissa likheter med det jobb som Eva vill ha i framtiden. På så vis fyllde detta jobbet en funktion i hennes utvecklingsplan.

Luis

Luis är 17 år och bor i radhus i södra Malmö, tillsammans med sin yngre bror och sin mamma, som är förskolelärare. Han ska till hösten börja naturvetenskapliga pro- grammets tredje år. Under sommaren 1996 arbetade han på en förskola i utkanten av Malmös innerstad, ett arbete som han tyckte bra om och tog seriöst:

_Arbetsuppgiftema är ju mycket stimulerande, barn kan ju inte bli monotona, det

• Sida 171
•  Original

är ju det som är det underbara med det här. Det skiftar hela tiden, det är alltid nya grejer man måste lära sig. Mina arbetsuppgifter, det är väl att ta hand om barnen, att ge dom bra värderingar och så. Jag är ju inte anställd här hos dom, så det är ju mycket lek, det är det ju, mycket mera lek. Men man kan ju inte gå omkring och säga vad som helst, man måste tänka på vad man säger och hur man säger det.

Själv planerar dock Luis att söka sig till andra sektorer av yrkeslivet. Efter gymnasiet har han tänkt att söka till läkarlinjen. Han vill om möjligt påbörja utbildningen direkt efter gymnasiet. Utvecklingsplanen är öppen i slutändan; ett alternativ är att bli just läkare, men Luis kunde också tänka sig att fortsätta studera medicin, och på sikt bli forskare. Utvecklingsplanens utformning bottnar bland annat i ett stort intresse för naturvetenskap.

Tidigare har Luis varit intresserad av först kemi och sedan marinbiologi, men nu är det medicin som dominerar. Samtidigt är han intresserad av naturvetenskapens roll och tillämpning ute i samhället, och värjer sig för utsikten att bli en "fackidiot" som bara har ögon för sin forskning. Luis ser alternativet att bli allmänpraktiserande läkare åtminstone för en tid som något som minskar denna risk. En av fördelarna med forskaryrket, å andra sidan, anser Luis vara den frånvaro av diskriminering som han tycker sig ha förstått vara en realitet i forskarvärlden. Han påpekar att han kan komma att få utseendet emot sig i andra sammanhang, exempelvis om andra anser att han är avvikande från en förment svensk normalitet (Luis föräldrar kom till Skåne som flyktingar från Chile för tjugo år sedan).

Sommarjobbserfarenheten var viktig, resonerar Luis, främst därför att han hade fått större insikt i hur barn tänker och reagerar känslomässigt, något som kunde komma till nytta vid ett framtida föräldraskap. I ett arbetsmarknadsperspektiv blir erfarenheten från detta jobb mindre viktig. Luis vill inte arbeta på förskola i framti- den, även om han ändå ser en viss relevans i yrkeserfarenheten från sommarjobbet:

_Ja, alltså, det är ju ett skoj jobb, men jag tror inte det, jag tror inte det är mitt jobb riktigt. Visst, jag hade gärna hållit på med det här men då, jag tappar ju mina planer då, det jag vill göra ju. Det kan ju även påverka yrkeslivet det här jobbet, som att man blir mer social, eller kanske blir mer framåt, att man på nåt sätt kommunicerar bättre, för att snackar man inte för sig, så händer ingenting.

Luis utvecklingsplan är tydlig och förhållandevis riktad, om än inte entydig; som framgått ovan så innehåller den en uppskjuten valsituation. De egenskaper han sätter värde på i ett arbete skiljer sig till viss del från dem som de andra intervjupersonema angav.

— Att jag har god kontakt med till exempel styrelsen jag jobbar för eller nåt sånt. Att jag känner att jag hör hemma, att jag passar in här, att det är nånting som utvecklar mig och min omgivning. Just därför så har jag en dragning åt läkarhållet, till exempel om jag skulle bli praktiserande läkare. Då får jag ju alltid nya patienter, det händer alltid nånting, man lär sig nånting varje dag, det är det jag vill göra. Jag vill att varje dag ska kunna ses som en utmaning.

Det förhållande att Luis är tydligt inriktad på att upprätta mål och genomföra planer, har en beredskap för att återkoppla erfarenheter och dra nytta av dessa, och vill se arbetet som en utmaning, gör att Hagströms kategori ”arbete som utmaning, avance- mang och kompetensutveckling” förfaller relevant (Hagström 1990, s 15f). För Luis del är det alltså utmanings— och kompetensutvecklingsmomentet som är viktigast.

Kristina

En annan malmöbo som intervjuades i det här projektet var Kristina. Hon är 17 år och bor i en lägenhet i Hyllie tillsammans med sin mamma som är städerska. Till

• Sida 172
•  Original

hösten ska Kristina börja andra året på gymnasiets barn- och fritidsprogram. Under sommaren 1996 arbetade hon på en förskola, för övrigt på samma arbetsplats som Luis, men på en annan avdelning. Kristina var nöjd med arbetsuppgifterna och ar- betsplatsen:

—Jag är ju nästan som en bland den övriga personalen, fast man har ju inte riktigt samma uppgifter som dom andra, förutom det pedagogiska då, som man inte är helt färdig i. Arbetsuppgiftema är rätt okej faktiskt. Visserligen har man kanske disk och så nån gång så där, men sen så leker man ju med barnen hela tiden och så. En dag är ju inte som den andre, ibland går man ut och tittar på ankoma i parken, eller går på stan, så det är roligt, jobbet.

Det framkommer i detta citat att Kristina ansåg att hennes pedagogiska kompetens hade en del brister. Det var en inställning som få av hennes sommarjobbskollegor delade. Denna inställning var knappast en slump; Kristina var den enda av de som jobbade inom barnomsorgen som gick på gymnasiets barn— och fritidsprogram. Efter gymnasiet har Kristina tänkt sig att så snart som möjligt påbörja lärarhögskolans förskolelärarutbildning. Det är just förskolelärare hon vill bli, och sommarjobbet gav henne alltså erfarenhet inom det yrke hon ville ha i framtiden.

—Jag får ju en liten överblick över hur det blir senare, när jag har fått jobb, och det tycker jag ju är bra.

Kristina är den enda av de tjugo intervjuade för vilken sommarjobbet var det samma som det föreställda framtidsjobbet, det vill säga det enda fall där arbetsmarknadsåt- gärden överensstämmer med målet i utvecklingsplanen. Erfarenheten från sommar- jobbet bygger på hennes humankapital i en påtaglig utsträckning, även om fyra veckor är en kortare tidsperiod än de femton veckors praktik som ingår i det gymna- sieprogram hon går på.

Förutsatt att Kristinas väg ut i arbetslivet följer utvecklingsplanen, så förefaller den att bli rak. Valet av yrke tycks inte vara ett resultatet av något inre meningssö- kande, ett sedan tidigare etablerat fritidsintresse eller någon specifik samhällssyn. Vissa samhällsfrågor aktualiseras dock när det framtida arbetet diskuterades i inter- vjun. Kristina är kritisk till nedskärningarna inom barnomsorgen, en kritik som fick en resonansbotten i oron för att bli arbetslös när hon var färdigutbildad. I övrigt var utvecklingsplanen tydlig, riktad och detaljerad.

Kristina rangordnade samvaron med arbetskamraterna högt, och kompetensut— vecklingen i arbetet betonades enbart med hänsyn till arbetsuppgifterna, och inte till ett generellt behov av en sådan utveckling. Över huvud taget är arbetet och livet utanför arbetet påfallande åtskilt i Kristinas planer. I Hagströms begreppsmodell förefaller beteckningen ”arbete som utveckling i yrket” vara adekvat för att beskriva Kristinas förhållningssätt till arbetslivet. Inom den kategorin hör hon till undergrup- pen ”de vårdinriktade” (Hagström 1990, s l9f).

Deniz

Den fjärde och sista intervjuperson som presenteras på detta vis heter Deniz. Han är 16 år och bor i norra Botkyrka tillsammans med sina föräldrar. Mamman är stä- derska och pappan är verkstadsarbetare. Till hösten ska Deniz börja börja det natur- vetenskapliga programmet på gymnasiet. Under sommaren 1996 arbetade han som fastighetsskötare, ett sommarjobb som han hyste blandade känslor inför. Arbetsupp- giftema tyckte han inte alls om:

— Ja, förra veckan fick vi städa, vad heter det, såna här soprum, och det var fan skit- äckligt. Jag blev nästan arg där, för jag tänkte ”25 spänn i timmen, det här inte värt

• Sida 173
•  Original

det, om vi får göra om det här, då slutar jag”, det var verkligen äckligt alltså. Men om jag säger det till min handledare, då säger han "ja men då får du väl sluta om du inte tycker om lönen”. Men alltså, det spelar ingen roll vad du får i lön, för det är ändå inte dom här på företaget som ger dig den, utan det är kommunen. Företaget kan inte höja lönen eller nånting, men dom kan ju ge mig bättre arbetsuppgifter, jag jobbar ju gratis åt dom, så det spelar egentligen ingen roll. Det tycker jag inte om, skulle jag ha fått 40 [kronor i timmen] kanske, då skulle jag inte ha sagt nånting, då skulle jag ha städat då, och nöjt mig, men inte för 25 [kronor i timmen]. Det är ingenting, alltså. Förra året så jobbade jag för 40 spänn, sen nu när jag kommer till 25 [kronor i timmen], så känns det så här obehagligt.

Deniz trivdes rätt bra på arbetsplatsen, åtminstone tillsammans med de andra som- marjobbarna. Dock kände han sig emellanåt orättvist behandlad, och han var oense med de ordinarie anställda på arbetsplatsen:

— Det finns flera stycken [ordinarie] som får mycket mer, tre gånger mer än vi, dom behöver inte ens kämpa, som vi får göra. Den ena snubben är jag skitarg på, men jag skiter i det, jag orkar inte förklara. — Har du varit osams med någon arbetskamrat eller arbetsledare? —Ja alltså med arbetsledaren då. Jag har faktiskt hunnit prata med dom och så där, men arbetsledaren, han verkar inte bry sig så jag tänkte att jag går direkt till hans chef.

Nej, Deniz är inte speciellt nöjd med årets sommarjobb. Förra sommaren arbetade han som byggjobbare, och det tyckte han bättre om, i huvudsak därför att han där fick såväl bättre lön som bättre handledning, och därför lärde sig mer där. Däremot har han inte klart för sig vad han vill arbeta med i framtiden. "Drömjobbet” är att bli läkare, men Deniz är tveksam inför den stora långa och hårda satsning på utbild- ning som det yrket krävde. Han är redan nu osäker på om han skulle klara av det. Planen föreföller vara en önskvärd men inte sannolik framtidsföreställning. En sak har han emellertid klart för sig — han vill inte arbeta med fastighetsskötsel i framti- den. Samma förhållande gäller föräldramas yrken. Han vill inte bli verkstadsarbetare eller arbeta inom vården.

Deniz utvecklingsplan är diffus och ostrukturerad men inte riktad. Tidsperspekti- vet är kort. Han har än så länge inte bestämt sig för vad han vill arbeta med i framti- den. Istället tar Deniz en sak i taget, det första målet är att klara av gymnasiet, som han ska börja till hösten. Osäkerheten i utvecklingsplanen oroar honom, han tycker själv att det är konstigt att han inte vet vad han vill ha för framtidsyrke. Samtidigt har han också en föreställning om att han bör vara mer oroad över att arbetslöshets— risken än vad han för tillfället är. Uppenbarligen upplever Deniz att det finns krav på att ha en mer strukturerad och problemorienterad utvecklingsplan än vad han har.

I samtalen om eventuella framtida arbeten aktualiseras varken någon specifik syn på samhället eller något stort intresse. Det finns inget givet meningssammanhang som tankarna om arbete knyter an till. Viktigast i ett arbete är att det erbjuder varie- rande arbetsuppgifter, bra arbetsmiljö (kan vara en effekt av att Deniz var starkt kri- tisk mot arbetsmiljön på sommarjobbet) och en bra lön. För tillfället rangordnar han lönen högre än arbetsuppgifterna, men Deniz föreställer sig att han kommer att vår- dera detta annorlunda i framtiden.

Det fjärde idealtypiska förhållningssätt till arbete som Tom Hagström fann i sin intervjuundersökning beskrivar han som ett förhållningssätt där arbetet ses som ”en tillfällig försörjning” och ungdomarna är "sökare och löst förankrade” (Hagström 1990, s 22). I stort sett passar Deniz syn på arbete och framtid in i Hagströms be- greppsschema. Givetvis vore det orättvist att kalla Deniz för löst förankrad på arbets— markanden. Han har ännu inte börjat gymnasiet, och är varken mer eller mindre löst förankrad än de flesta ungdomar i hans ålder Däremot så har han redan nu en sö—

• Sida 174
•  Original

kande och osäker hållning inför arbetslivets möjligheter och hinder. Rent generellt torde det alltså vara svårt att påstå något om huruvida Deniz sommarjobbserfarenhet fyllde en funktion i hans utvecklingsplan. Däremot är det tydligt att Deniz har en mer avvaktande hållning till det yrke som sommarjobbet gav en föraning om, för- modligen på grund av att sommarjobbet som fastighetsskötare blev som det blev. Endast under förutsättning att det var det enda alternativet till att vara arbetslös skulle Deniz kunna tänka sig att arbeta som fastighetsskötare.

Sommarjobbet och utvecklingsplanen: sammanfattning

Med undantag för Kristina, och hennes feriearbete, så visar dessa exempel hur inter- vj upersonema tyckte att sommarjobbet passade deras utvecklingsplan. Vissa var helt och hållet nöjda med de arbete de hade haft, men var mer eller mindre säkra på att de skulle syssla med något helt annat i framtiden. Andra var likaledes nöjda med sommarpraktiken, och tyckte att jobbet i viss utsträckning gav dem en erfarenhet som de på något sätt kunde utnyttja i sitt framtida yrke, om än inte på något direkt sätt. En tredje grupp intervjupersoner var helt och hållet missnöjda med det arbete de tilldelats av sin hemkommun, och visste nu i alla fall vad de inte ville göra i framtiden:

— Skulle du kunna tänka dig att jobba med sånt här [fastighetsskötsel] i framtiden? —Näe, jag tror inte det. —Tycker du att du har lärt dig nåt inför framtiden av det här? — Ja, en del saker. Att jag ska jobba bättre i skolan, att jag måste skaffa en bra utbild- ning för att få ett bra jobb. (Man, 16 år , Alby, Botkyrka)

Huruvida sommarjobbet passade utvecklingsplanen eller inte föreföll inte ha någon avgörande betydelse för ungdomarna. Det var inte för att förbättra sin arbetsmark— nadsposition som intervjupersonema hade sökt till sina hemkommuners respektive projekt. Det framgår tydligt av intervjumaterialet. Man knöt inte några större för- hoppningar till sommarjobbets förmåga att öka det individuella humankapitalet. På denna punkt delade man inte Storstadskommitténs förhoppningar om sommarjob- bets betydelse. Det skäl som angavs oftast var att man rätt och slätt ville tjäna pengar. Något annat motiv föreföll inte aktuellt. Kanske just därför var man överlag mycket kritisk till den låga lönenivån.

Hur ska man då svara på frågan om sommarjobbets betydelse för ungdomarnas yrkesplaner? Det är i viss mån avhängigt i vilken utsträckning man tycker att en sommarjobbsverksamhet bör utformas så att ungdomarna får erfarenhet från ett yr- kesområde som de själva är intresserade av, och vilka krav man ställer på att sommar— jobbet ska fylla en funktion i ungdomarnas egen utvecklingsplan. Ju större krav i detta hänseende, desto mindre betydelse hade sommarjobbet. Det var väldigt få in- tervjupersoner som fick arbetslivserfarenhet från ett yrke de ville arbeta med i fram- tiden. Men med kommunernas i detta avseende mindre ambitiösa målsättningar så behöver inte sommarjobbsåtgärdema betraktas som mindre lyckade. Huvudsaken var ju att ungdomarna fick arbetslivserfarenhet över huvud taget. För ungdomarnas del var det däremot i första hand pengar, inte yrkeserfarenhet, som man ville ha med sig från sommarjobbet.

Huvudmännen i projektet avsåg alltså att överföra en mer generell arbetslivskun- skap till ungdomarna, och inte någon mer detaljerad yrkeskompetens för var och en av de deltagande individerna. Men hur var det då med den allmänna yrkeslivssociali- sationen? I vilken utsträckning tyckte ungdomarna att man hade fått ta del av en tillvaro där kraven var annorlunda än i skolvärlden? Denna fråga kommer att diskute— ras i nästa avsnitt.

• Sida 175
•  Original

Arbetsplatsen som en krävande och disciplinerande miljö

Det var i huvudsak de kommunala huvudmännen bakom sommarjobbsprojekten som hoppades på att feriearbetet skulle lära deltagarna hur det går till på arbetsplatserna, vilket framgått av rapportens inledning. Sommarjobbet skulle ge ungdomarna en föraning om de krav som kommer att ställas på dem längre fram, när de slutar skolan. Storstadskommittén nämnde däremot inte detta syfte i sina målformuleringar. Frå- gan om hur ungdomarna upplevde arbetslivets krav ingick emellertid som en del i den tredje av de fyra frågeställningar som detta utvärderingsprojekt hade i uppdrag att besvara. Till detta problemområde hörde också frågan om i vilken utsträckning ungdomarna uppfattade sommarjobbsverksamheten som en social, och i viss mån övervakande åtgärd, eller om man såg det som rätt och slätt ett konventionellt arbete. En annan fråga som hör till det ovannämnda problemområdet, och rör ömsesidighe— ten i sommarjobbet, är den om ungdomarnas syn på den lön de fick. Denna fråga diskuteras sist i detta avsnitt.

Social övervakning?

Frågan om ungdomarnas uppfattade någon socialt övervakande dimension i som- marjobbsprojekten kan besvaras kortfattat. Det var huvudsakligen för lönens skull som intervjupersonema sökte sommarjobb, vilket nämndes i slutet av förra avsnittet. I intervjumaterialet märktes det inte av några tvångsmekanismer bakom ungdomar- nas ansökningar till projekten. Det var endast i ett fall som ansökan kom till stånd efter samtal med kuratorn. Deltagandet i projekten föreföll i så måtto vara helt frivil- liga. Någon motvilja mot att delta märktes inte alls. I vissa fall hade föräldrarna varit pådrivande, men det hade aldrig varit någon konflikt mellan intervjupersonens respektive föräldrarnas önskningar.

Ungdomarna förstod sommarjobbet i första hand som en angelägenhet mellan dem och arbetsgivarna. Andra kommunala instanser föreföll dem inte vara inblan- dade, och det fanns inget tecken på att man skulle ha upplevt att det ingick ett mo— ment av social övervakning i projektet. Verksamheten syntes helt neutral ur det per- spektivet. De krav som man trots allt upplevde kom från föräldrarnas sida, och inte någon annanstans ifrån.

Arbetslivets och skolvärldens krav

Hur ställde man sig då till de krav som ställdes under sommarjobbet? Och vilka krav var det som ställdes? I Botkyrkas målsättning framhölls att man ville lära ungdo- marna att fungera i ett kollektiv. I det sammanhanget betonades bland annat vikten av att när så krävdes utföra och uthärda arbetsuppgifter som föreföll monotona och ostimulerande, samt vikten av att passa tiden och utföra rätt uppgift vid rätt tidpunkt. De aspekter som fokuserades i intervjuerna var lydnadsplikten och just kraven på tidspassning, även om frågan också diskuterades i mer allmänna termer.

Hur utföll jämförelsen mellan arbetslivet och skolvärlden? På den här punkten hade intervjupersonema vitt skilda erfarenheter. Några intervjupersoner tyckte att arbetslivet ställde hårdare krav än skolvärlden, och ett fåtal var ambivalenta och tvek- samma. Det stora överraskningen var att de som tyckte att skolvärlden ställde större krav än arbetslivet var nästan lika många som de som var av den motsatta åsikten. Denna variation blev tydlig redan när frågan diskuterades på en generell nivå, och har således inget direkt samband vad det var för slags jobb man hade. I stället var det utgångspunkten för jämförelsen som hade en viss betydelse här.

Många intervjupersoner påpekade att skolvärldens krav i viss män var frivilliga. Man kunde välja mellan att vara en elev som passade tiden och gjorde som man

• Sida 176
•  Original

tillsagd, och en elev som inte gjorde detta. Detta drag av frivillighet gjorde att en del karaktäriserade skolan som en mer krävande miljö, medans andra, paradoxalt nog, tyckte att den var mindre krävande.

— Det är egentligen hårdare i skolan, om man säger så, för det gäller att nå en viss nivå, det gäller liksom att uppnå saker hela tiden. Man måste bli bättre och bättre, göra sina studier och blir man underkänd då måste man plugga ännu mer, då måste man göra det om och om igen. Men som i arbetslivet, där gör man bara sin syssla, man vet vad man måste göra, man behöver inte tänka. Som om man ska städa eller så, då gör man bara sitt jobb, sen går man hem, det är liksom samma rutiner varje dag, men i skolan måste man lägga ner mycket, mycket mer energi. Det går inte att bara sitta på lektionena och bara vara där. Man måste anstränga sig, både på fritiden och på vardagama. (Kvinna, 16 år, Fittja, Botkyrka)

—Tycker du att man ställer hårdare krav i arbetslivet än i skolvärlden? — Ja, det gör man, helt klart, i skolan måste man liksom sköta sig själv och så. Arbets- livet är det väl mer ”djungelns lag” liksom. Det är hårdare tror jag, i skolan får man göra, inte riktigt som man vill, men man [paus] jo, det är klart att man kan göra som man vill ändå. Vill man inte plugga, så pluggar man inte, men då får man dåliga betyg, det är upp till en själv. Men i arbetslivet är det mer som att man måste passa sig, annars går lönen ner, kanske. Jag vet inte så mycket om det men jag tror det är så. (Kvinna, 17 år, Rosengård, Malmö)

Så länge resonemanget hölls på denna generella nivå var det också en del intervju- personer som helt och hållet jämställde kraven i de bägge miljöerna.

— Det är ungefär samma i skolan ju, man ska komma i tid och ta ansvar och ta med sig sina saker, som på en arbetsplats. Vi får höra mycket om dom i vår klass som inte tar med sig material och så, och då säger läraren * ja detta är vår arbetsplats och ni ska ha med er det som ni ska ha ju'. Jag tror inte det är en stor skillnad. (Kvinna, 17 år, Hyllie, Malmö)

När frågan konkretiserades till kraven på lydnad och att passa tider, så förändrades svaren till viss del. Nu var det fler som tyckte att arbetslivet ställde hårdare krav, i synnerhet vad gällde kraven på lydnad. Skolans lydnadskrav beskrevs som betydligt mer förhandlingsbara. I arbetslivet föreföll de mer absoluta. Å andra sidan tyckte många att skolans krav på att passa tider var hårdare.

För mycket att göra? Fel bakgrund?

I ett annat sammanhang kritiserade några av intervjupersonema från Botkyrka ar- betsplatsens reglemente. Flera av de ungsomar som feriearbetat som fastighetsskö- tare tyckte att de blev orättvist behandlade på arbetsplatsen. De tyckte de blev utnytt— jade, och tilldelades tyngre arbetsuppgifter än de ordinarie anställda (se även citat 2 på s 1 och citat 2 på s 32):

— Vad tycker du om lönen då? — Den är rätt så liten faktiskt, om man tänker på hur mycket vi arbetar. Vi gör nästan dubbelt så mycket än vad dom andra gör, alltså som dom som är ordinarie anställda. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

Vad denna känsla av att ha blivit orättvist behandlad bottnar i är svårt att säga. Efter- som direkt observation inte ingick i utvärderingens metod, så finns det inte tillräck- ligt underlag för att avgöra om ungdomarna blev tilldelade fler arbetsuppgifter än de ordinarie, eller om det rörde sig om en missuppfattning från ungdomarnas sida. Förmodligen fanns det en hel del arbetsuppgifter som utfördes utanför deras synfält.

• Sida 177
•  Original

Men det är ett beaktansvärt förhållande att merparten av fastighetsskötama tyckte sig ha blivit orättvist behandlade. Dessa ungdomar upplevde att de ordinarie an- ställda mest åkte runt på flakmoped och övervakade dem, och inte uträttade speciellt mycket själva.

Ungdomarna var ofta påtagligt angelägna om att redogöra för dessa erfarenheter. De aktualiserades i samband med en mängd olika frågor under intervjuerna, och påtalades spontant vid några tillfällen. Frågan dök alltid upp tidigt i intervjun. Det fanns alltså ett djupt missnöje med fördelningen av arbetsuppgifter i de här fallen. Ordergivningen och kraven på utförandet av arbetsuppgifterna upplevdes i de här fallen som orättfärdiga.

Förvaltningsföretaget i fråga förnekade att man hade tilldelat sommarjobbarna ex- tra mycket arbetsuppgifter. Man beklagade också att man inte hade lagt ned tillräck- ligt mycket resurser på handledning av sommarjobbarna, något som man såg som en möjlig orsak till missnöjet. En annan möjlig orsak såg man i det faktum att flera av ungdomarna i verksamheten inte hade informerats om vad det praktiska arbetet innebar.

Vissa kommunala tjänstemän var benägna att tolka denna konflikt i etniska termer. Man menar att unga män med utomnordisk bakgrund har haft svårare än andra ung- domar att acceptera svenska arbetsledares auktoritetskrav. I verksamhetsberättelsen för 1996 års sommarjobbsprojekt anmärker man bland annat att

”en stor del av de utomnordiska ungdomarna haft svårast att finna sig tillrätta på typiskt svenska arbetsplatser som till exempel att utföra renhållnings- och park- arbete” (Botkyrka kommun: Verksamhetsberättelse. 500 sommarjobb 1996, s 7).

I denna verksamhetsberättelse antas konflikter om regler och förväntade arbetsresul- tat uppstå bland annat därför att ungdomarna mestadels pratar sitt hemspråk. I vilken mån det missnöje som ventilerades i intervjuerna bör ses mot bakgrund av en "legiti— mitetskonflikt på etnisk grund” är svårt att avgöra. Det finns dock inga tecken på en sådan konfliktorsak i själva intervjumaterialet. Arbetsledarnas auktoritet ifrågasattes över huvud taget inte. De missnöjda ungdomarna hade förvisso invandrarbakgrund, men föräldrarna hade kommit till Sverige som vuxna från i första hand Finland, men även Chile, Syrien respektive Turkiet. Som ovan angetts så arbetade ungdomarna i par, men mestadels gick man i sådana par att man inte kunde prata med varandra på något hemspråk: en pojke med chilenska föräldrar arbetade tillsammans med en pojke med turkiska och syrianska föräldrar, etc. Om missnöjet berodde på arbetet i sig, ungdomarnas etniska bakgrund, eller arbetsledningens etniska bakgrund, går alltså inte att bedöma här.

Självupplevda anpassningssvårigheter

I vilken utsträckning hade arbetsplatsen rent generellt varit en effektiv disciplin- erande miljö? Jag ställde en direkt fråga om huruvida ungdomarna tyckte att de hade haft svårt att anpassa sig till arbetslivets krav. Intervjupersonemas svar var kanske lite överraskande. Det var inte någon som tyckte att man hade haft anpassningssvå- righeter. I den mån man tyckte att arbetslivet ställde hårdare krav, så föreföll man att till fullo acceptera dessa. Alla var ense och förbehållslösa på den här punkten. Man upplevde att anpassningen till arbetsplatsens normer hade gått smärtfritt.

— Har du haft svårt att anpassa dig till arbetslivets krav? — Nej, nej. Det är väl det jag förberedde mig mentalt för att jag skulle sommarjobba. Jag hade verkligen tänkt att jag skulle slita, så det här jobbet är ungefär som en semester! [skratt] Nej, nej, visst är det ett jobb, men jag var inställd på att jag skulle få skrubba varenda trottoar i hela Botkyrka, så... (Kvinna, 17 år, Alby, Botkyrka)

—Har det varit svårt att anpassa sig?

• Sida 178
•  Original

— Inte alls, nej, nej. Det har gått hur smidigt som helst. Dom hjälper en till rätta, och man får vara med och se hur dom gör. Man är som en liten svans i början, man känner sig som om man bara är i vägen och inte vet nånting, men till slut så flyter man bara in. (Kvinna, 18 år, Hyllie, Malmö)

En tolkning av denna till synes problemfria och smidiga anpassning kan vara att ung— domar inte alltid ser de ”anpassningsproblem” som vuxenvärlden ser. Detta kan vara ett tecken på en brist på kunskap om och erfarenhet av arbetslivet. En annan tolkning, som förmodligen är rimligare, är att de flesta intervjuade hade arbetslivserfarenhet se- dan tidigare, och att samtliga hade gått igenom en två veckors praktikperiod i högsta- diet. Skillnaden mellan en två veckors praktikperiod och ett fyra veckors sommarjobb behöver inte vara så stor. Den största skillnaden var kanske att sommarjobbet gav en inkomst. I den bild av ungdomars arbetslivserfarenhet som Storstadskommittén och de respektive kommunerna förmedlar så nämns aldrig PRAO-periodema. De förefal- ler inte gälla som riktiga arbetslivserfarenheter. I intervjuerna nämndes ofta praktikpe- rioderna och tidgare sommarjobb i samma andetag. Sommarjobben föreföll inte ha gett en kvalitativt annorlunda bild av arbetslivet under de fyra veckor som dessa pågick än PRAO—praktikema, även om undantag fanns.

Det samlade intrycket från intervjuerna blir alltså att ungdomarna i stor utsträck- ning kände sig färdigdisciplinerade för arbetslivet. Sommarjobben föreföll inte ha lagt till så mycket till den redan existerande kunskapsstocken. (En annan möjlig tolkning är givetvis att rapportens frågor formulerades utifrån en föreställning om att sommar- jobbet kräver en hårdare disciplin än vad det de facto gör.) Samtidigt måste det påpekas att variationerna i arbetslivserfarenhet var rätt stora. För en mindre grupp var detta sommarjobb den första kontakten med arbetslivet förutom just PRAO-periodema; de flesta hade jobbat med annat tidigare. En annan mindre grupp intervjupersoner hade erfarenhet från ett flertal arbeten, och hade jobbat extra sedan de tidigare tonåren:

— Jag har jobbat rätt mycket, jag har jobbat på restaurang och i cafeteria, och så har jag jobbat i en klädbutik, men det vanligaste jobbet, det som jag har jobbat mest med, det har varit inom restaurangbranschen. Jag har jobbat som diskare och jag har stått i kassa, lite av varje kan man säga. Det är helgjobb och så, jag har jobbat rätt mycket hos min morbror, i hans livsmedelsaffär, och så i pizzerian då, där jobbade jag tre månader förra året. Det var förra sommaren, nere i Göteborg, jag jobbade rätt så mycket där. Det där andra jobbet, där jag jobbar på helgerna, det är mer tillfälligt, när dom behöver extra personal på kvällen. Det var kul men jobbigt, man fick träffa rätt så mycket nytt folk Jag har redan fått många erbjudanden om jobb, dom har ringt från mina gamla arbeten, och nu har jag en kompis som jobbar på hotell då, som husfru. Det är rätt så enkla uppgifter, och dom på hotellet ville ha mig, dom ville att jag skulle börja jobba där, för att jag har jobbat i cafébranschen, så jag kan allt sånt. Dom ville att jag skulle börja redan nu, efter det att jag har slutat det här.” (Kvinna, 17 år, Fittja, Botkyrka)

I sådana fall hade man redan tidigare anammat arbetsplatsemas regler och normer, och sommarjobbets disciplinerande miljö hade inte så mycket mer att tillföra.

Lönen och dess betydelse

Ett sommarjobb är inte enbart förknippat med krav. Som ersättning för utförda ar— betsuppgifter och närvaro på arbetsplatsen får man en egen lön, för några den allra första lönen någonsin. Vilken betydelse hade denna lön för ungdomarna? Vad be- tydde sommarjobbet ur ekonomisk synpunkt? Att tydliggöra sambandet mellan ut- fört arbete och inkomst för ungdomar [ socialt utsatta områden var en av huvudmål- sättningarna med SK:s garantiprojekt. Även Malmö stad underströk den privateko- nomiska aspekten, men ur ett annorlunda perspektiv.

• Sida 179
•  Original

Det visade sig att missnöjet med lönenivån i sommarjobben var kompakt. En enda intervjuperson tyckte att lönen var bra eller tillräcklig, de övriga var missnöjda i mer eller mindre påtaglig utsträckning. Vissa förmildrande omständigheter nämndes dock i denna kritik. I första hand reserverade sig intervjupersonema i ” Performance på Buttericks scen”-projektet. Visserligen tyckte man att det var en dålig ersättning för ett jobb, men själva ville man inte klaga — som nämndes ovan så tyckte man att verksamheten snarare var en kurs än ett arbete, och man hade gärna deltagit utan någon ersättning alls. Några av Botkyrkaungdomama nämnde kommunens dåliga ekonomi som en trolig orsak till att ersättningen var så snålt tilltagen, och en av dem påpekade att hon insåg att kommunen såg sommarjobbsverksamheten som ett tillfälle till att få vissa arbetsuppgifter utförda billigt.

Å andra sidan var missnöjet med lönen påtagligt stort hos en del av de intervjuper- soner som hade sommarjobbat förut. I ett par fall hade lönen halverats från före- gående sommars arbeten i privata företag. Missnöjet med lönen förstärktes också i de fall där man var missnöjd med arbetsuppgifterna. Dessa intervjupersoner tyckte att man hade kunnat få lättare uppgifter när arbetsgivaren ändå fick deras arbetskraft gratis. En annan intervjuperson befarade att den låga lönenivån skulle avskräcka andra ungdomar — inte henne själv _ från att över huvud taget söka sommarjobb. Med tanke på Storstadskommitténs ambition att understryka arbetslinjens betydelse kan denna kritiska anmärkning vara värd att beakta.

Under alla omständigheter antyder kritiken av lönenivån att sambandet mellan arbete och inkomst redan verkar vara fast etablerat hos intervjupersonema. Påfal- lande ofta gjordes den anmärkningen att man tyckte att det arbete man har utfört var värt mer pengar än vad man skulle komma att få. Intervjupersonema var medvetna om att arbete medför en lön, och att lönerna vanligtvis är betydligt högre på den reguljära arbetsmarknaden. Ändå var åtminstone en förälder i sex av de tjugo hushål- len utanför arbetsmarknaden. Med storstadskommitténs terminologi innebär alltså detta att nära en tredjedel av intervjupersonernas familjer befann alltså sig i den faro- zon där sambandet bidrag — inkomst riskerade att få samma legitimitet som samban— det arbete — inkomst (jfr SOU 1995:142, s 18ff).

I vilken utsträckning lönen skulle användas till något annat än fritidskonsumtion, exempelvis som ett tillskott till hushållskassan, diskuterades inte i alla intervjuer. I de fall där detta diskuterades, så föreföll det som om lönen nästan uteslutande gick till ungdomarnas egen konsumtion av kläder, resor, datorer, etc. Under sådana om- ständigheter var man ändå ganska nöjd med att få ut 3000-3500 kronor i handen efter fyra veckors arbete.

Den bild av sommarjobbets ekonomiska betydelse som växer fram i intervjuerna präglas alltså av en viss motsägelsefullhet. Missnöjet med den låga lönenivån, och medvetenheten om att man hade kunnat tjänat mycket mer om man hade jobbat på något annat ställe, fanns sida vid sida med en upprymd förväntan över de tre-fyra tusenlappar som blev resultatet av sommarjobbet, och den köpkraft som denna summa motsvarar.

Arbetets värde och utvecklingsplanens kontext

En av utvärderingsprojektets frågeställningar riktade intresset mot hur de inter- vjuade ungdomarna såg på arbete i en mer generell mening. Vad tyckte de att ett bra arbete skulle innehålla, vilka egenskaper skulle det ha? Synen på arbetet kan sedan sättas i samband med en omgivande kontext. Går det att hitta något idé- eller me- ningssammanhang som värderingarna och planerna är en del av? Hur ser det socio- kulturella rum ut som de har formats i? Vilka värderade arbetet på ett visst sätt, och vilka gjorde det på ett annat? Hur underbyggdes respektive resonemang? Vilka förhållanden i intervjupersonens tillvaro aktualiserades för att motivera en viss plan?

• Sida 180
•  Original

Att studera värderingar

Studiet av ungdomars värderingar är idag ett väl etablerat forskningsfält i Sverige. Såväl statliga forskningsinstitutioner som privata företag bedriver forskning kring detta fält. Institutet för framtidsstudier, Arbetslivscentrum, Ungdomsstyrelsen, Kai- ros Future, Universum, SIFO och Ungdomsbarometem är några av de institutioner och företag som var för sig genomför olika undersökningar inom området. En statlig utredning i ämnet, Ungdomars välfärd och värderingar, har också givits ut (SOU 1994z73).

Fokuseringen på värderingar blir rimlig inom ramen för en individualistisk hand- lingsteori, där människor antas handla i enlighet med sina värderingar, och där hand- landet kan förstås med hjälp av kunskap om dessa värderingar: värderingar blir in- tentioner som blir handlingar. Värderingar förstås alltså som bevekelsegrunder för handlande.19 Genom att studera ungdomars värderingar hyser man förhoppningar om att kunna förutsäga hur de ska handla i framtiden, som vuxna.

Studiet av hur ungdomar värderar arbete är också ett etablerat forskningsfält. Ett intresse bakom detta handlar om behovet av att förutsäga eventuella glapp mellan å ena sidan ungdomarnas vilja att ta vissa arbeten och å andra sidan den framtida arbetsmarknadens utbud av anställningar. Den påtagligaste tendensen som har fram- kommit i denna forskning är att ungdomar prioriterar arbetets immateriella egenska- per. De mänskliga relationerna och arbetets egenvärde kommer i första hand, och de materiella aspekterna (lön, trygghet, karriär) kommer i andra hand (Andersson, Fiirth & Holmberg 1993, s 55f; Gamberale & Hagström 1994, s 59f; Vogel 1994, s 146).

Ett vanligt sätt att beskriva denna tendens är att se det som att man värderar arbete efter en värderationell logik, snarare än efter en målrationell eller instrumentell så- dan (Zetterberg m fl 1983). Denna rationalitet dominerar i det mer generella förhåll- ningsättet till arbete. Samtidigt har det också framkommit att ungdomar tenderar att i större utsträckning än vuxna ha en instrumentell attityd till de arbeten som man för tillfället efterfrågar (Vogel 1994, s 147). De är oftast medvetna om sin dåliga konkurrensförmåga på arbetsmarknaden, och agerar med utgångspunkt från de be- gränsade möjligheter som rent faktiskt står till buds (SOU 1994:77). Med detta dubbla perspektiv blir arbetslivet uppdelat i två segment, påpekar arbetslivsforskaren Ulla Arnell-Gustafsson:

”I det ena finns de jobb man försörjer sig med ' just nu', i det andra finns de jobb man skall arbeta med i framtiden, det jobb som skall bli ens 'identitetsarbete'. Till jobben i det förstnämnda segmentet finns ofta en instrumentell hållning; till jobben i det sistnämnda segmentet finns ofta en värderationell hållning” (Amell-Gustafsson 1988. s 27).

Värderationaliteten och den instrumentella rationaliteten antas alltså existera sida vid sida hos många ungdomar. Det finns inte nödvändigtvis någon motsättning i detta: från det förra perspektivet tittar man in i den "fjärran” framtiden, från det senare in i den omedelbara framtiden (jfr Hertzberg 1996, s 70.

Intervjupersonemas syn på arbete

Även i denna utvärdering ställdes frågor om hur man värderade arbete. Utfrågningen skedde inledningsvis med öppna frågor. I den mån intervjupersonernas spontana re- sonemang var utförliga, så fick de svara utan svarsalternativ, men om de tvekade fick

19

• Sida 181
•  Original

de hjälp på traven, genom att de fick ta ställning till tio svarsalternativ, från vilka de anmodades att välja tre eller fyra stycken.20

Vilka egenskaper tyckte man då att ett bra arbete skulle ha? I särklass störst vikt lade intervjupersonema vid att ha bra arbetskamrater och intressanta arbetsuppgifter. I viss utsträckning sägs också alternativet bra arbetsmiljö som viktigt. Egenskaper som ”hög lön" och "anställningstrygghet" nämndes vid tre tillfällen, och "karriär-

” n n ”

möjligheter , att man gör en samhällsinsats , möjligheter till ansvarstagande”, "ärliga arbetskamrater", ”rättvis fördelning av arbetsuppgifter" och ”bra kontakter med ens överordnade” omnämndes sporadiskt. Vissa av svaren från altemativlistan (se fotnot 20), exempelvis ”socialt anseende”, ”flexibel arbetstid” och ”mycket fri- tid”, omnämndes inte alls.

Tendensen att ungdomar värderar arbetets egenvärde och mänskliga relationer högre än de materiella aspekterna bekräftas alltså i det här intervjumaterialet. Den instrumentella rationaliteten får stå tillbaka för den värdeorienterade. Detta perspek- tiv på arbete fördelade sig jämt i gruppen av intervjupersoner. Inga större skillnader i etnicitets-, klass- eller könshänseende framkom på denna fråga. Den enda påtagliga skiljaktigheten var att de kvinnliga intervjupersonema i större utsträckning än de manliga tyckte att intressanta arbetsuppgifter var en viktig egenskap i ett arbete.

Utöver syftet att få reda på vilka egenskaper som ungdomarna värderade i ett ar- bete, så var även avsikten med frågan att generera en diskussion om bra och dåliga arbeten i allmänhet. Det senare målsättningen misslyckades. Någon mer utvecklad diskussion i detta ämne kom aldrig till stånd, och många av svaren var påfallande korta. I ett flertal fall uppfattades frågan inte på det sätt som avsetts, och svaren gick då i en helt annan riktning. En sannolik förklaring till att den senare avsikten med frågan gick om intet är att ungdomarnas erfarenhet av arbetslivet var för liten för att de skulle ha hunnit bilda sig en egen uppsättning värderingar på området.

De allra flesta intervjupersonema hade heller inte anammat det dubbla perspektiv som Arnell-Gustafsson nämner (se ovan). Man gjorde ingen större skillnad mellan framtidsjobben och de jobb som man kommer att få direkt efter skolan, och många hade ännu ingen preferansstruktur för de senare jobben. Det förefaller sannolikt att denna frånvaro hänger ihop med det förhållande att intervjupersonema endast högst tillfälligt befann sig på arbetsmarknaden, och snart skulle tillbaka till skolan. Det har ännu inte haft något behov av att utveckla en beredskap för att ta vilket jobb som helst. De har ännu inte kommit ut på arbetsmarknaden och tvingats att välja mellan yrken som varken är fria, rörliga och personlighetsutvecklande. Denna valsituation torde vara typisk för den position på arbetsmarknaden där man ännu inte kan konkur- rera om det jobb man egentligen vill ha.

Utvecklingsplanens kontext

En lägre grad av anpassning till arbetsmarknadens realiteter präglade till viss del utvecklingsplanema. Ett antal intervjupersoner relaterade förvisso till förhållanden på arbetsmarknaden för att förklara planens utformning. Det var dock oftast som en förstärkning av det primära skälet för utformningen i fråga. I övrigt var det två olika sätt att motivera planen som dominerade i intervjumaterialet: genom att hänvisa till

20 Dessa svarsalternativ var (i nämnd ordning): anställningstrygghet, socialt anseende, möjlig- heter till att ta ansvar och egna initiativ, flexibel arbetstid, intressanta arbetsuppgifter, hög lön, möjligheter till karriär, att man känner att man gör en viktig sak för andra människor eller en samhällsinsats, bra arbetskamrater, mycket fritid, bra arbetsmiljö samt möjlighet till att påverka omgivningen. Svarsaltemativen kommer ifrån en av de enkäter som Institutet för framtidsforsk— ning använde sig av i projektet 70-talisternas värderingar. Resultatet av denna undersökning publicerades i boken 70-talister (Andersson, Fiirth och Holmberg 1993).

• Sida 182
•  Original

ett sedan tidigare etablerat intresse eller till gymnasieutbildningen.Zl

— När min farfar levde så berättade han många gånger hur det var att vara pilot. Han var själv pilot, krigspilot. Jag vill bli civil pilot. I alla fall, han berättade hela tiden, och jag har alltid funderat över hur flygplan kan lyfta och så där. Människan har alltid drömt om att kunna flyga, och för mig är det nånting fantastiskt. Det är det jag vill bli. Pilotutbildningen är sex eller sju år. Varje dag träffar jag människor som säger till mig ”nej, du blir aldrig pilot, det är för dyrt, det är för svårt för dig”. Men jag gillar när folk säger så till mig, för att när jag sen blir pilot, då är det som om jag kommer att bevisa för alla dom där att dom hade fel. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

— Biologi har alltid intresserat mig, jag har alltid tyckt det var skoj. Förut ville jag hellre forska i kemi, men jag tycker inte kemi är så skoj längre, det har blivit lite för mycket matte i det. Jag tycker inte det är intressant att sitta där och räkna ut molvik- ten och molmassan eller elementarpartiklarnas laddning och så där, det tycker jag inte är skoj. Det är sånt som hör fysiken till. Så att jag tappade mitt intresse för kemi, men att forska inom biologi eller medicin, det har jag alltid velat göra. Jag tror nog att jag har betyg till att göra det. Ett av mina stora intressen är den mänskliga hjärnan, som jag tycker är ett underbart instrument. Ett helt otroligt instrument, faktiskt. Det är helt otroligt, det här att det bara är fettklumpar och nervtrådar, och det kan ändå styra en hel kropp, och förmedla snabba nervimpulser. Jag tycker det är helt otroligt. (Man, 17 år, Hyllie, Malmö)

—Jag hade tänkt att bli elektriker, kanske. Jag har ju sökt till elprogrammet, så jag försöker väl bli det. Just nu är det elektriker jag lutar mest åt. Jag ska hålla på med kretskort, och i framtiden kommer det alltid att finnas kretskort. Det finns väl alltid datorer och så, så jag tror att jag kommer att ha rätt så mycket pengar, eller åtmin- stone tillräckligt med pengar för att klara vardagen i alla fall. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

—Innan jag visste att det fanns ett barn- och fritidsprogram så hade jag tänkt att gå omvårdnadsprogrammet, och bli sjuksköterska. Men sen så fick jag reda på att det fanns nåt som hette barn— och fritidsprogrammet och då tänkte jag att då kan jag ta det ju, för jag är ju intresserad av barn, så det blir det istället. (Kvinna, 17 år, Hyllie, Malmö)

De här två sätten att motivera valet av yrke skiljer sig lite åt. De som relaterar till ett intresse tar ofta avstamp i det förflutna, och drar en rät linje från ett tidigare eta- blerat intresse via den nuvarande positionen i utbildningssystemet fram till ett fram- tida yrke. Man bygger upp en sammanhållen berättelse med en början, en position i mitten (nuet) samt ett slut. Berättelserna är strukturerade och rationella: man går på en utbildning som på samma gång ger en utrymme för att hålla på med saker som man tycker är intressanta och som är avpassad mot utvecklingsplanens slutmål.

Det är i huvudsak intervjupersoner med medelklassbakgrund vars planer bottnar i ett intresse. De intressegrundade utvecklingsberättelsema slutar lyckligt i så måtto att man tror att man kommer att etablera sig inom det aktuella yrket. En del berättel- ser är längre och utbroderade, andra kortfattade och koncentrerade. En intervjuper- son ville bilmekaniker, en annan pilot och en tredje kläddesigner.

De som hänvisade till sin gymnasieutbildning för att göra utvecklingsplanen rim- lig resonerade inte på samma sätt. Deras plan formade inte en lika sammanhållen berättelse. Utvecklingsplanen innehöll förvisso ett berättande presens och ett (oftast lyckligt) slut, men där fanns i regel inte någon förklarande inledning. Man kunde inte vända sig till sin personliga historia för att göra planen rimlig. Startpunkten för

2' ”Intresse” förstås här i en vardaglig mening, i det närmaste synonymt med "fritidssysselsätt- ning” eller ”hobby”, och inte i en mer akademisk, sociologisk mening.

• Sida 183
•  Original

utvecklingsplanen förlades till den tidpunkt då man valde gymnasieprogram.

Skälen till att man hade gjort ett visst val var sinsemellan olikartade och ofta vagt formulerade. Ibland föreföll valet av program vara ett resultat av mer slumpartade omständigheter, ibland ett ”icke-beslut" där man såg till att välja så att man kunde uppskjuta för utvecklingsplanen mer avgörande beslut till en senare tidpunkt, samt ibland ett resultat av överväganden av arbetsmarknadens möjligheter och hinder. Först i det senare fallet kopplades alltså utvecklingsplanen till arbetsmarknadens hinder och möjligheter. Samtliga personer i den här gruppen hade arbetarklassbakg- rund. Däremot skilde sig alltså inte grupperna åt i etnicitets- eller könshänseende; de var lika heterogena i bägge fallen.

Det fanns även andra sätt att placera utvecklingsplanen i ett vidare sammanhang. I avsnittet med fyra mer detaljerade exempel på dessa planer framkom två av dessa sätt (se ovan). Å ena sidan kan man som Eva relatera framtidsyrket till en viss syn på samhället och en artikulerad kritik av vissa orättvisor. Å andra sidan kan man som Luis relatera arbetet i utvecklingsplanen till en generell vilja att utveckla sitt eget yrkesmässiga kunnande under karriärens gång.

Ytterligare ett sätt att motivera yrkesvalet i utvecklingsplanen var att ta fasta på variationen som egenvärde. Arbetets innehåll kommenterades inte, huvudsaken var att man i ett framtida arbete kunde hålla monotonin stången. De tre sistnämnda för- hållningssätten till arbete finns beskrivna av Tom Hagtröm (Hagström 1990, s 15ff).

Ungdomarna kombinerade olika sätt att motivera eller kontextualisera utveck- lingsplanen. Det vanligaste exemplet nämnde jag ovan, att man ofta nämnde arbets- marknadsmässiga hänsynstaganden som en förstärkning av den förklarande omstän— dighet som nämndes först.

—Jag skulle väl tycka att det vore kul att bli dekoratör, eller inredningsarkitekt allra helst, man jag är alldeles för kass på matte, så jag kan nog slopa den tanken. Men dekoratör, eller scenograf, eller reklamillustratör, nånting där jag får rita och använda min fantasi. Jag älskar att rita och pyssla och klippa och klistra. Så en sån utbildning måste jag söka till sen. Men jag funderar också på att söka till en make-upartistut- bildning på tre terminer i Stockholm. Där blir man hudterapeut eller make-upartist, alltså en som sminkar inför filmer och så där. Annars tycker jag att det skulle vara kul att ha ett krukmakeri, men jag tror inte att jag tjänar så mycket pengar på det. Det hade varit jättekul och sitta och dreja, men jag tror inte att jag har så stor framtid i det [skratt]. (Kvinna, 19 år, Hyllie, Malmö)

Även andra kombinationer av motiv och drivkrafter förekom, som i Luis” exempel där arbetet i utvecklingsplanen alltså motiverades av både ett intresse för naturkun- skap och möjligheterna till kontinuerlig kompetensutveckling.

Utvecklingsplanens kontext kopplad till arbetslöshet, självtillit och tankar om sommarjobbets betydelse

I vilken utsträckning hängde utvecklingsplanemas utformning ihop med hur man såg på hotet om att bli arbetslös? Oron för arbetslösheten skiftade mycket inom grup- pen. En del var till exempel inte det minsta oroliga, och trodde inte alls att arbetslös- heten var något som kunde drabba dern:

— Oroar du dig för att bli arbetslös? — Nej, det gör jag inte. Det där hänger mycket på om man har kontakter. Känner man rätt så många och har man kontakter, då har man också jobb kan man säga. Mycket, mycket lättare att få jobb. Eftersom jag har jobbat rätt så mycket nu, och känner rätt så många olika arbetsgivare, så lär jag komma att känna ännu fler. Blir man presente- rad för någon så känner man henne, och sen så känner man dom som hon känner,

• Sida 184
•  Original

och då går det vidare liksom. Man tar ett telefonnummer här och ett telefonnummer där, och så vidare. Jag har rätt så lätt att få jobb så att säga. (Kvinna, 16 år, Fittja, Botkyrka)

Andra intervjupersoner hade en helt annan syn på situationen på arbetsmarknaden:

— Att bli arbetslös, är det nånting som du är rädd för? —Ja, det tycker jag att jag är. Just nu, som det verkar vara nu, med hög arbetslöshet. Det är väl det att att man blir lite rädd för att man inte kommer att få något arbete sen. Men man får väl försöka att göra det bästa av situationen och försöka att få ett arbete. (Man, 16 år, Alby, Botkyrka)

De här olika känslorna inför arbetslöshetshotet var jämt spridda i gruppen. Olikhe- terna varierade inte i enlighet med klassbakgrund, hemvist, kön eller etnisk bak- grund. Det fanns också ett mindre antal intervjupersoner som inte betraktade arbets- lösheten som ett hot. I stället förknippade man den med vissa möjligheter. Dessa intervjupersoner hade föräldrar utan invandrarbakgrund som arbetade inom medel- klassyrken.

Däremot hade inte utformningen av utvecklingsplanen något urskiljbart och otve- tydigt samband med förhållningssättet till arbetslöshetshotet. En del av de som var tveksamma och osäkra inför ett framtida arbete var inte lika oroade för arbetslöshe- ten som andra intervjupersoner med utbroderade, genomtänkta och intressegrundade utvecklingsplaner, vilket kanske var lite överraskande. De som visste vad de ville bli var inte mindre oroliga för att bli arbetslösa.

Å andra sidan märktes en skillnad mellan de med respektive utan intressegrundade utvecklingsplaner vad avser tron på den egna förmågan att ordna för sig så att den framtida tillvaron blir som man vill ha den. De intervjupersoner som kunde relatera sitt framtida yrke till ett intresse eller en fritidssysselsättning var nästan uteslutande av den åsikten att de hade ägde den förmågan:

— Tror du att du har möjlighet att ordna för dig så att din framtid blir så som du vill ha den? —'Ja, jag är envis. Om det är nåt som jag vill så blir det oftast så, liksom. Även om det till en början inte går, och om man blir tjurig liksom, då blir jag ännu envisare, ' jag ska ha det, jag tänker inte ge mig förrän jag får det jag vill ha” [skratt]. Ja, jag tror att det ordnar sig. Jag vet inte, men jag försöker vara optimistisk. (Kvinna, 17 år, Alby, Botkyrka)

—Ja, det tror jag faktiskt, för jag är inte särskilt jag är rätt oblyg och så där, och jag har rätt mycket kontakter inom det jag vill syssla med, till exempel teater då. (Man, 16 år, Limhamn, Malmö)

Bland de övriga intervjupersonema, de som motiverade eller kontextualiserade sin utvecklingsplan på ett annat sätt eller över huvud taget inte hade någon plan, var man man oftast inte alls lika tvärsäkeri den här frågan:

— Jag vet inte, det är svårt att säga i detta utgångsläget, med så mycket arbetslöshet, och med arbetsgivare som inte tar in oss ungdomar. Så för tillfället ser det mörkt ut. (Kvinna, 19 år, Hyllie, Malmö)

— Det vet jag inte. Jag vet inte ens vad jag vill ha. Det kan jag inte svara på. (Kvinna, 17 år, Norsborg, Botkyrka)

Rent generellt dominerade ett synsätt i vilket man hyste stor tilltro till den egna för- mågan att utforma framtiden. Den önskade framtiden, den möjliga framtiden och den sannolika framtiden flöt ihop. Många intervjupersoner intog en voluntaristisk attityd på den här punkten: allt som krävdes för att nå dit man ville var lite vilja och ambition. Under förutsättning att man exempelvis skötte skolan eller repeterade

• Sida 185
•  Original

tillräckligt mycket så skulle utvecklingsplanen gå i lås.

Varför detta synsätt helt dominerade bland de som hade en intressegrundad plan är svårt att säga. Kanske är det lättare att ha detta perspektiv om man ser en större samstämmighet mellan sin yrkesplan och livet utanför (det kommande) arbetet. Kon- flikten mellan den tänkta yrkesrollen och rollerna i livet utanför arbetet torde i alla fall bli mindre. Man har kanske en större anledning att se till att man verkligen får det arbete man vill ha, och blir därmed benägen att bortse ifrån eller åtminstone undervärdera yttre, överindividuella hinder.

Synen på sommarjobbets betydelse för den framtida arbetslivsbanan skiljde sig lite åt beroende på utvecklingsplanens motivering. De som hade en intressegrundad plan ansåg i de flesta fall att de lärde sig något vettigt inför framtiden på sommarjob- bet, trots att det sällan hade någon direkt betydelse för arbetslivet eller möjligheterna att få arbete i framtiden. Vilken innebörd det kunde vara fråga om beskrevs mer ingående i avsnittet om utvecklingsplanemas innehåll: man lärde sig att handskas med barn, med äldre, eller att bemöta eller umgås med vuxna och tidigare främ- mande människor över huvud taget (se ovan). Man upplevde att den sociala kompe— tensens och empatins räckvidd hade utökats. Den mer entydigt negativa synen på sommarjobbets framtida betydelse fanns istället representerad hos de som inte hade en intresserelaterad utvecklingsplan.

Arbete och värderingar: sammanfattande diskussion

I ett samtal om yrkesplaner och viktiga egenskaper hos ett arbete är det inte enbart en redogörelse för intentioner och värderingar som förs fram. Det är också ett tillfälle då retoriska grepp, framställningskonventioner och sociala positioneringar aktuali- seras (se Hertzberg 1996, s 80. Redan innan man slutar skolan och ska träda ut i arbetslivet har de flesta en uppfattning om vilka arbeten som har högre status och vilka som har lägre. En bild av arbetslivet byggs upp med hjälp av föräldrarnas berät- telser, egna iakttagelser, SYO-konsulenters råd och lärares undervisning samt olika medierade budskap.22 Vad som sägs om arbete och framtida yrkesplaner är även en fråga om vad som kan sägas och vad som brukar sägas. De föreställningar om arbete och arbetsliv som ungdomarna har föds inte alltid i deras egen vardag. Det sociokul- turella rum som utvecklingsplanen formas i kan inte begränsas till arbetslivets eller kämfamiljens sfär.

Vissa yrkesplaner kan motiveras utifrån arbetets innehåll eller dess symboliska värde. Andra yrkesplaner måste motiveras utifrån arbetets lön, eller måste kanske göras trovärdiga och rimliga med helt pragmatiska motiv, vilka rent av kan te sig som förskönande omskrivningar. Möjligheterna till att över huvud taget ställa krav på ett arbete varierar också. Vilka förhoppningar man kan knyta till en yrkeskarriär är i högsta grad beroende av var i samhället man befinner sig. En diskussion om sommarjobbets betydelse utifrån dessa tankegångar har emellertid inte fötts i rappor- ten.

Det vidare perspektivet utåt, mot exempelvis arbetsmarknaden, lokalsamhället, samhället i stort, etablerade framställningskonventioner, traditioner och andra sam- hälleliga eller tankemässiga strukturer saknas i denna rapport. En av anledningarna till denna lucka i undersökningen nämndes ovan, att en diskussion om vilka egenska- per i ett arbete som var önskvärda uteblev i de flesta intervjuer. Därmed kan inte denna rapport tillföra särskilt mycket till diskussionen om hur ungdomar värderar

22 En omfattande beskrivning av detta fenomen finns i sociologen Paul Willis berömda studie av engelska arbetarklasspojkars insocialisering i arbetslivet, Learning to Labour (1977, svensk översättning Fostran till lönearbete 1981). En beskrivning från svensk botten av lärarnas aktiva roll i denna process är etnologen Anders Björklunds artikel Learning to Labour — på svenska (Björklund 1986).

• Sida 186
•  Original

arbete. De tjugo kortfattade svar på frågan som finns i intervjumaterialet är inte till— räckliga för att föra en mer generell diskussion om exempelvis värderingars fördel— ning i en social struktur eller ett mångkulturellt samhälle. I den här rapporten har studiet av ungdomarnas syn på arbete, arbetsliv och den egna framtiden i arbetslivet istället begränsats till en diskussion om utvecklingsplanemas form och innehåll.

Det förefaller svårt att utifrån intervjumaterialet peka ut ett specifikt idé- eller meningssammanhang, en diskurs, som intervjupersonernas attityd och förhållnings— sätt till arbete är en del av, förutsatt att man inte räknar med vårt samhälles mest basala normer kring arbetets betydelse i tillvaron. Givetvis är det så att lönearbetan- det som dominerande livsform har överförts till de intervjuade ungdomarna. Det fanns inte någon som hade en tanke på att låta någonting annat än arbetet vara grund- läggande struktureringsprincipen i framtiden. I den utsträckning det förhåller sig på det viset, så blir Storstadskommitténs ambition att upprätthålla eller restaurera ar- betslinjen i det närmaste överflödig. Arbetslinjen löper redan som en röd tråd genom intervjumaterialet.

Att man hade intemaliserat och accepterat synen på arbetet som den dominerande strukturerande principen i tillvaron innebar dock inte att man redan hade utvecklat det dualistiska perspektiv på arbete som Amell-Gustafsson beskriver (se s x). Man befann sig fortfarande på ett visst avstånd från arbetsmarknadens realiteter. Att inter— vjupersonema lade större vikt vid de allmänmänskliga kunskaper de hade fått under sommarjobbet, och mindre vikt vid sådana kunskaper de kunde ha nytta av i den framtida yrkeskarriären, kan möjligtvis ses som en effekt av detta avstånd.

Avslutande diskussion

Under sommaren 1996 diskuterades de kommunala sommarjobben flitigt i massme— dia. Påfallande ofta fördes diskussionen i kritiska ordalag. Diskussionen var centre- rad kring kommunernas ersättningar till de sommarjobbande ungdomarna, som i vissa fall var påfallande låga. Ett tag kunde TV—nyhetema rapportera om nya botten- noteringar nästan varje kväll. Bottenrekordet blev till slut fyra kronor i timmen, satt i en stad i västra Mellansverige, där kommunen anordnade en ”förlängd prao". (I vissa sommarjobbssammanhan g var det alltså rimligt att referera till skolornas prao— verksamhet.)

Till vissa del initierades diskussionen i media av ett inforrnationsmaterial om som- marjobb som LO distribuerade, och som var sammansatt på basis av den information som missnöjda ungdomar hade lämnat. LO startade i juni en kampanj som uppmunt- rade ungdomar som blivit illa behandlade eller utnyttjade på sina sommarjobb, såväl privata som kommunala, att höra av sig till en för detta syfte inrättad jourtelefon. Responsen blev stor, och även ungdomar som hade anställts av just kommuner hörde av sig i en påtaglig omfattning.

De kommunala sommarjobben framstod helt plötsligt i en annan dager. Istället för en omhändertagande arbetsmarknadsåtgärd såg många ett krasst utnyttjande av en arbetskraft som hade liten eller obefintliga möjlighet och förmåga att protestera mot den låga lönenivån. I vilken utsträckning den kritiken träffar Malmö stad eller Botkyrka kommun är svårare att avgöra. Den ersättningsnivå som man satte på dessa orter hörde ingalunda till de allra lägsta, utan snarare till det övre fältet. Vilken löne- sättning som är den optimala eller mest rättvis är en svår fråga. 1 den här rapporten har fokus legat på ungdomarnas syn på sina sommarjobb. Vad de själva tyckte om lönenivån framgår med all önskvärd tydlighet: de var tydligt missnöjda.

Tyngdpunkten i debatten om sommarjobben låg alltså på frågor om ersättnings- nivå och ekonomi. Dessa frågor fanns också med i verksamheternas målformule- ringar. Såväl Storstadskommittén som Malmö stad gjorde vissa antaganden om som— marjobbets ekonomiska betydelse i sina syftesbeskrivningar. Frågan om i vilken ut-

• Sida 187
•  Original

sträckning sommarjobbsverksamheten uppfyllde huvudmännens eller Storstads- kommitténs målsättningar ingick emellertid inte i uppdraget att svara på. Sålunda blev heller inte frågan om i vilken utsträckning arbetslinjens samband mellan arbete och inkomst blev tydligare för ungdomarna noggrant studerad i denna rapport. Icke desto mindre har frågan diskuterats, och konturerna till ett svar kan antydas. De inter- vjuade ungdomarna planerade åtminstone för en yrkeskarriär, och en tillvaro där det är arbete och inte bidrag som ger inkomst.

Intervjupersonema hade sommarjobbat inom vitt skilda yrkesområden, från fas- tighets- och parkskötsel till barnomsorg och improvisationsteater. Vilka uppgifter det var fråga om beskrivs i avsnittet Arbetsplatser och arbetsuppgifter. Några ungdo- mar var missnöjda med sommarjobbet, men de flesta var i stort sett nöjda. Missnöjet fanns bland dem som hade varit på arbetsplatser där kontakterna med såväl andra arbetskamrater som klienter/ kunder hade varit få, det vill säga de arbetsplatser som karakteriserades av en låg nivå av genomtränglighet. Med utgångspunkt i intervju- materialet förefaller det också som att dessa arbetsplatser lännetecknades av en lägre grad av återkopplig. Förutom att det fanns få vuxna i närheten, så fanns det också få tillfällen då ungdomarna naturligt kunde stämma av sin arbetsinsats mot de kvali- tetsmått som gällde på arbetsplatsen.

Det framkom få klagomål över monotona och enahanda arbetsuppgifter i inter- vjuerna. Ur ungdomarnas perspektiv förefaller sommarjobbens räckvidd ha varit på en tillräckligt hög nivå. Däremot var det ett flertal intervjuade som tyckte att de hade fått arbeten med alltför tunga, ohälsosamma eller — i ett fall — meningslösa arbets- uppgifter. Klagomålen kom från dem som hade jobbat inom fastighets- och park- skötsel. Missnöjet med arbetsuppgifterna förstärktes i några fall ytterligare av att sommarjobbarna på en av arbetsplatserna upplevde att de varit tvungna att arbeta hårdare än den ordinarie personalen.23

Förutom denna konflikt, som utgjorde ett särfall, förefaller intervjupersonernas insocialisering i arbetslivets kravmiljö ha gått smidigt och smärtfritt. Det är åtmin- stone den bild som ungdomarna själva kommunicerar i intervjuerna. Kraven har mestadels upplevts som rimliga och relevanta. I ett flertal fall tyckte man till och med att skolvärlden ställde generellt sett hårdare krav än arbetslivet. I jämförelsen mellan skolvärldens respektive arbetslivets krav var det ofta skolvärlden som var jämförelsens utgångspunkt, och utfallet av jämförelsen föreföll i dessa fall vara en produkt av hur hårda krav man ställde på sig själv i skolan. Samtidigt bör det under- strykas att det här var fråga om ungdomarnas bild av insocialiseringen. Hade någon vuxen person svarat på frågan är det möjligt att den problemfria bilden blivit lite mindre entydig.

Ungdomarnas väg in i sommarjobbsverksamheten präglades av frivillighet. Inte i något fall upplevde man sig ha blivit tvingad eller ens övertalad till att ta arbetet. Endast i ett fall hade sommarjobbet erhållits i samråd med kurator, men även i detta fall betonade intervjupersonen frivilligheten i deltagandet. Den största moroten för att ta arbetet var lönen, trots den låga ersättningsnivån, ett förhållande som kan tolkas som att sambandet mellan arbete och inkomst redan var fast förankrat i intervjuper— sonernas föreställningsvärld. För ungdomarna själva var alltså sommarjobbet en ar- betsmarknadsåtgärd, och inte ett socialpolitiskt (och potentiellt övervakande) pro- jekt.

” Att det de facto skulle ha varit så förnekas av företaget. Vem som har ”rätt” eller ”fel” tas inte ställning till här. Uppenbart är dock att arbetet var förlagt till sådana platser så att ungdo- marna under arbetets gång sällan såg de ordinarie anställda, och för de mesta inte kunde veta hur mycket de andra arbetade. Det är tydligt att ungdomarnas förväntningar på arbetet inte stämde överens med arbetsplatsens förväntningar och krav på dem. På ett eller annat sätt hade man från arbetsledningens sida misslyckats med att övertyga ungdomarna om kravens rimlig- het. Hur, varför och under vilka omständigheter en konflikt av det här slaget uppstår på en arbetsplats är en intressant fråga, som dock inte kan utredas här.

• Sida 188
•  Original

I karriärs- eller arbetslivsutvecklingshänseende tycks det som om sommarjobbet varit mindre viktigt. Sommarjobbet kunde dock bli relevant för andra långsiktiga intressen — jag nämnde ovan hur man i vissa sommarjobb tyckte sig ha fått en större förståelse för barns beteende och åldrandets villkor, och man trodde att denna ut- ökade empatiska förmåga kunde bli funktionell i framtiden.

Hur betydelsefullt är ett sommarjobb? Hur mycket hinner förändras på fyra veckor? Såväl huvudmännen bakom de i rapporten beskrivna verksamheterna som SK knyter onekligen en del förhoppningar till dessa arbeten. Under fyra veckors tid ska man lära sig att tydligare se sambandet mellan arbete och inkomst, och internali- sera arbetslivets krav och normer. För ungdomar med invandrarbakgrund hoppas SK dessutom att den kontakt med arbetslivet som fyra veckor sommarjobb för med sig ska ”'stärk[a] möjligheterna till integration och förbättr[a] språkkunskaper[na]” (Odaterat pressmeddelande, Storstadskommittén). I Botkyrka hyste man också så- dana förhoppningar. Sommarjobbets tidsschema förefaller onekligen pressat.

Rent principiellt torde det vara rimligt att invända att sommarjobbets betydelse är beroende av hur mycket arbetslivserfarenhet ungdomarna haft sedan tidigare. För ungdomar som helt saknar erfarenhet av arbetslivet kan ett sommarjobb få en viss betydelse. Å andra sidan har de flesta ungdomar prao-perioder om två veckor vid två tillfällen i grundskolan. Förutsättningama för arbetet under ”praon” liknar de kommunala sommarjobbens förutsättningar. Ungdomarna kommer in i arbetet som en extra resurs, utan att ersätta någon i den ordinarie arbetsstyrkan.

När frågor om sommarjobbets betydelse eller insocialiseringen på arbetsplatsen diskuterades i intervjuerna påpekades det vid ett flertal tillfällen att fyra veckor trots allt var en rätt begränsad period. Man hann inte lära sig så mycket, och man hann inte heller lära känna arbetskamraterna. Sommarjobbet var faktiskt inte en unik erfa- renhet ens för de intervjupersoner som aldrig hade haft något arbete. När den sam- lade arbetslivserfarenheten diskuterades föreföll prao-periodema ha haft en viss be- tydelse för ungdomarna. Visserligen var sommarjobbet viktigare, men man tyckte oftast att det inte var någon kvalitativ skillnad mellan denna verksamhet och praon.

Det bör först som sist påpekas att ingen målformulering är utformad som om man föreställer sig att det kommer ut en förändrad individ ur det genomgångna projektet; en nästan färdigsocialiserad ung människa redo att kliva ut på arbetsmarknaden och in i arbetslivet. Sommarjobbet beskrivs oftast som en början på den process i vilken ungdomarna går från skolvärlden till arbetslivet.

Oavsett hur mycket eller hur lite en ung person lär sig under fyra veckors sommar- jobb, så är ändå erfarenheten i fråga en formell merit. Visserligen gäller inte samban— det ju större arbetslivserfarenhet, desto bättre position på arbetsmarknaden undan- tagslöst: en undersökning av Lena Schröder visar att alltför stor erfarenhet från många okvalificerade yrken kan bli en black om foten (Schröder 1996a, s ll6ff). Men detta gäller alltså enbart för dem som har längre arbetslivserfarenhet, och knap- past för nyutexaminerade gymnasieungdomar som endast har erfarenhet från som- marjobb och extraarbete under skolterminerna.

Sociologen Jan Carle har ifrågasatt huruvida extraarbete under skolterminerna all- tid är till nytta för ungdomar (Carle 1991). Visserligen kan extrajobbet vara en kon- taktyta med arbetsmarknaden, och via de ofta informella kontakter som etableras leda till ett fortsatt arbete, men det leder sällan till ett varaktigt arbete eller en yrkes- karriär. Dessutom är dessa arbeten ofta är förlagda till arbetstider när de flesta inte arbetar, och Carle menar att det finns en risk för att fritiden passiviseras (Carle 1991 ). Är den "inre” genomträngligheten på en låg nivå i fråga om kontakter med ordinarie och äldre arbetande, så finns det dessutom en risk för att kunskaperna om fackliga och arbetsmarknadspolitiska frågor blir begränsade. Det kan kanske bli svårt att få kunskap om exempelvis arbetsrätten eller föreskrifter angående arbetsmiljön.

I det sammanhanget kan de kommunala sommarjobben, som de har organiserats i Malmö och Botkyrka, fylla en funktion. I Malmö fick Kommunalarbetarförbundet

• Sida 189
•  Original

vara med när platsutbudet utformades, med rätt att lägga in veto mot platser där man ansåg att förbundets medlemmars intressen var hotade. På de allra flesta arbetsplat- serna fanns det ofta en facklig kontaktperson som informerade de sommarjobbande om vem han/hon var, och vilka uppgifter han/hon hade i egenskap av ombud.24 Un— der dessa omständigheter finns det en betydligt större möjlighet för ungdomarna att få information om de rättigheter de har och vilka risker som finns i arbetet.

I synnerhet gäller detta om arbetsplatsen erbjuder många möten med äldre, ordina— rie anställda. Det missnöje med sommarjobben som förekommer i intervjumaterialet härrör i stor utsträckning från de ungdomar som feriearbetade på arbetsplatser med en lägre grad av ”inre'” genomtränglighet. Bland annat fanns det ett missnöje med just att man i en del fall inte hade blivit tillräckligt informerad om arbetets risker.

Att den sociala dimensionen av ett arbete är viktig för ungdomar bekräftas i denna rapport. De intervjupersoner som hade positiva erfarenheter av sommarjobbet nämnde ofta de goda kontakterna med arbetskamraterna som en av anledningarna till varför det hade varit bra. Genomträngligheten var viktig, det gällde även kontak— terna med människorna utanför skaran av arbetskamrater. Många intervjupersoner nämnde just det förhållande att de hade fått en större förståelse för äldre människors och barns situation som den mest påtagliga och inför framtiden nyttiga kunskapen. Bra arbetskamrater var också den egenskap hos ett arbete som man värderade högst.

Ju bättre organiserade sommarjobbssverksamhetema var med avseende på hand— ledning och möjligheter till kontakt med vuxna arbetskamrater, desto större utbyte fick ungdomarna av sitt sommarjobb. Närvaron av arbetskamrater som dels kan be- döma det utförda arbetets art och dessutom fungera som guider in i arbetsplatsens sociala lixl är betydelsefull. I synnerhet gäller det när sommarjobben inte har någon betydelse för ungdomarnas egen utvecklingsplan, och det som de förväntas lära sig mest har att göra med arbetet som form Så förhöll det sig för de flesta ungdomar som intervjuades inom ramen för det här utvärderingsuppdraget.

24 Intervju med Ingrid Ohlsson, Konmmunalarbetarförbundet, Malmö stad 960703.

• Sida 190
•  Original

Källor

20 intervjuer med ungdomar i Botkyrka och Malmö, 9606-9608. Intervjuutskrifter och band förvaras hos författaren.

Botkyrka kommun: Intervju med Kjell Sjöström, projektledare 960614. Kjell Sjöström 1996. Verksamhetsberättelse. 500 sommarjobb 1996.

Kommunalarbetareförbundet: Intervju med Ingrid Ohlsson, Malmö 960703.

Malmö stad: Intervju med Hans Håkansson, arbetsmarknadsförvaltningen 960702. Intervju med Asta Sandquist-Söderberg, projektledare 960617. Utvärdering av ”Ungdom i sommar” 1994 Asta Sandquist-Söderberg 1995. Utvärdering av "Ung i sommar”

Storstadskommittén: Pressmeddelande, angående försöksverksamhet med en kommunal sommarjobbs- garanti, odaterat. PM från Storstadskommittén 950925.

Västerås stad: Intervju med Håkan Edlund 960823.

Andersdotter, Gunnel 1994. Rent och smutsigt. Kvinnor och män, svenskar och in- vandrare i nittiotalets städvardag. Norrköping: Arbetets museum. Andersson, Åke E, Fiirth, Thomas & Holmberg, Ingvar 1993. 70-talister Om värde- ringar förr, nu och i framtiden. Stockholm: Natur och kultur. Antonsson, Hans—Åke (red) 1995. Att pröva nya vägar En rapport från Ungdomssty- relsen om lokala projekt med arbetslösa ungdomar. Stockholm: Ungdomsstyrel- sen. Amell—Gustafsson, Ulla 1988. Om ungdomars syn på arbete. En litteratursammans- tällning. Stockholm: Arbetsl-ivscentrum. Björklund, Anders 1989. Learning to labour — på svenska. I: Skarin-Frykman, Bir- gitta (red): Lönearbete och livsmönster: Föredrag presenterade vid andra nor- diska seminariet om arbetarkultur i Norrköping 1986. Norrköping & Göteborg: Arbetets museum & Etnologiska institutionen, Göteborgs universitet. Börjesson, Martin 1994. Det finns ingen ungdomsarbetslöshet — bara 100 000 arbets— lösa ungdomar. I: Den åtgärdade generationen. Ungdomstid 4/94. Carle, Jan 1991. Ungdomsarbetet och fritiden inför 90-talet. I: Forvitring eller for- nyelse? De nordiske velferdsstaten mot är 2000. Rapport fra 6. nordiske sosialpo- litiske forskarseminar. Oslo: Institutt for sosialforskning. Edlund, Claes 1981. Metodproblem i utvärderingsforskning. I: Edlund, Claes m fl: Utvärderingsforskning. Kartläggning av forskningsläget. Lund: Studentlitteratur. Etzioni, Amitai 1966 (1964). Moderna organisationer. Stockholm: Aldus/ Bonniers. Garraty, John 1980 (1978). Arbetslösheten i historien. Lund: Liber läromedel.

• Sida 191
•  Original

Gerholm, Lena 1985. Kulturprojekt och projektkultur En fallstudie av en kulturpoli- tisk försöksverksamhet. Stockholm: Liber förlag. Hagström, Tom 1990. Ungdomars livsstilaroch förhållningssätt till arbete. En inter- vjuundersökning. Arbete och hälsa 1990: 42. Solna. Arbetsmiljöinstitutet. Hagström, Torn & Gamberale, Francesco 1994. What IS a good job? Young peopleUs values and attitudes towards work. I: Gamberale, Francesco & Hagström, Tom (red): Young People and Work. Arbete och hälsa 1994z3. Solna: Arbetsmiljöinsti- tutet. Hertzberg, Fredrik 1996. Arbete och arbetslöshet i Hallstavik. Elva ungdomars före- ställningar om arbete, flyttande och framtid. Rapport l996:6. Stockholm: Stock- holms läns museum. Klein, Barbro 1991. Transskribering är en analytisk akt. I: Rig 2/90. Nilstun, Tore 1981. Utvärdringsforskning. I: Edlund, Claes m fl 1981. Pripp, Oscar 1994. Den dubbla fabriken. En utvärdering av ett sysselsättningsprojekt för flyktingar i Värmdö kommun. TumbazMångkulturellt Centrum. Schmidt, Lars-Henrik 1986. Vetandets politik. Experiment. Stockholm] Lund: Sym- pos10n Schröder, Lena 1991. Sprinpojkar och språngbrädor. Om orsaker till och åtgärder mot ungdomars arbetslöshet. Stockholm. Institutet för social forskning. Schröder, Lena l996a: Förändrade vägar till arbete I: Öhlund, Thomas (red). Krokig väg till vuxen. Fyra forskare om fritid, massmedia, skola och arbete. Ungdoms- rapporten 1996 del 2. Stockholm: Ungdomsstyrelsen. Schröder, Lena 1996b: Från AK till ALU eller det svenska systemets renässans. I: Reiersen, Jon (red): En ny aktiveringsdimensjon — nye aktiveringsformeri Norden. Köbenhavn: Nordisk ministerråd. Schutz, Alfred 1970. Collected papers III. Studies in Phenomenological Philosophy. The Hague: Martinus Nijhoff. Similä, Matti 1990. Svenskt flyktingmottagande — vad kan vi lära inför framtiden? Paper för det 8:e nordiska migrationsforskningsseminariet, Esbo, Finland, 2-4 ok- tober 1990. Helsingfors: Svenska social- och kommunalhögskolan. SOU 1990:36SOU 1994:73. Ungdomars välfärd och värderingar - en undersökning om levnads- villkor; livsvillkor och attityder. Rapport till Barn- och ungdomsdelegationen och Generationsutredningen. Stockholm: Fritzes. SOU 1994:77. Tillvarons trösklar. Betänkande av Generationsutredningen. Stock- holm: Fritzes. SOU 1995: 142. Att röja hinder för Samverkan. Egenmakt. Arbetslinjen. Delbetän- kande av Storstadskommittén. Stockholm: Fritzes. SOU 1996:55. Sverige, framtiden och mångfalden. Slutbetänkande från invandrar- politiska kommitéen. Stockholm: Fritzes. Sundin, Bertil 1970. Individ, institution, ideologi — anstaltens socialpsykologi. Stockholm: Aldus/ Bonniers. Vogel, Joakim 1994. Arbetsmoral. 1: SOU 1994:73. Willis, Paul 1981 (1977). Fostran till lönearbete. Göteborg: Röda bokförlaget. Zetterberg, Hans L. m fl 1983: Det osynliga kontraktet. Studier i 80-talets arbetsliv. Stockholm: SIFO.

• Sida 192
•  Original

• Sida 193
•  Original

Kronologisk förteckning

1. Den nya gymnasieskolan — steg för steg. U. . lnkomstskanelag, del I-III. Fi. . Fastighetsdataregister. Ju.

Förbättrad miljöinformation. M.

. Aktivt lönebidrag. Ett effektivare stöd för arbetshandikappade. A.

mascara

QOS

. Byråkratin i backspegeln. Femtio år av förändring på sex förvalmingsområden. Fi. . Röster om barns och ungdomars psykiska hälsa. S.

9. Flexibel förvaltning. Förändring och verksam- hetsanpassning av statsförvaltningens struktur. Fi. 10. Ansvaret för valutapolitiken. Fi. 11. Skatter, miljö och sysselsättning. Fi. 12. IT-problem inför 2000-skiftet. Referat och slutsatser från en hearing anordnad av IT-kommissionen den 18 december. II"-kommissionens rapport 1/97. K. 13. Regionpolitik för hela Sverige. N. 14. IT i kulturens tjänst. Ku. 15. Det svåra samspelet. Resultatstymingens framväxt och problematik. Fi. 16. Att utveckla industriforskningsinstituten. N. 17. Skatter, tjänster och sysselsättning. + Bilagor. Fi, 18. Granskning av granskning. Den statliga revisionen i Sverige och Danmark. Fi. 19. Bättre information om konsumentpriser. in. 20. Konkurrenslagen 1993-1996. N. 21. Växa i lärande. Förslag till läroplan för barn och unga 6-16 år. U. 22. Aktiebolagets kapital. Ju. 23. Digital dumokr©ti Ett seminarium om Teknik, demokrati och delaktighet den 8 november 1996 anordnat av Folkomröstningsutredningen, IT- kommissionen och Kommunikationsforsknings- beredningen. II"-kommissionens rapport 2/97. K. 24. Välfärd i verkligheten — Pengar räcker inte. S. 25. Svensk mat — pä EU—fat. Jo. 26. EU:s jordbrukspolitik och den globala livsmedels- försörjningen. Jo. 27. Kontroll Reavinst Värdepapper. Fi. 28. 1 demokratins tjänst. Statstjänstemannens roll och vårt offentliga etos. Fi.

29. Bampomografifi'ågan. lnnehavskriminalisering m,m. Ju.

30. Europa och staten. Europeiseringens betydelse för svensk statsförvaltning. Fi.

31. Kristallkulan — tretton röster om framtiden.

IT-kommissionens rapport 3/97. K.

. Länsstyrelsernas roll itrafrk- och fordonsfrägor. K.

32. 33.

34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41.

42.

43.

44.

45.

46.

47.

48.

49. 50.

51.

52.

53. 54.

55. 56. 57. 58. 59. 60.

Följdlagstifming till miljöbalken. M. Att lära över gränser. En studie av OECD:s förvaltningspolitiska samarbete. Fi. Övervakning av miljön. M. Ny kurs i trafikpolitiken + bilagor. K. Bekämpande av penningtvätt. Fi. Ett tekniskt forskningsinstitut i Göteborg. U. Myndighet eller marknad. Statsförvaltningens olika verksamhetsformer. Fi. integritet Offentlighet Informationsteknik. Ju. Unga och arbete. ln. Staten och trossamfunden Rättslig reglering

— Grundlag — Lag om trossamfund

— Lag om Svenska kyrkan. Ku. Staten och trossamfunden Begravningsverksamheten. Ku. Staten och trossamfunden

Den kulturhistoriskt värdefulla kyrkliga egendomen och de kyrkliga arkiven. Ku. Staten och trossamfunden Svenska kyrkans personal. Ku. Staten och trossamfunden Stöd, skatter och finansiering. Ku. Staten och trossamfunden Statlig medverkan vid avgiftsbetalning. Ku. Staten och trossamfunden Den kyrkliga egendomen. Ku. Arbetsgivarpolitik i staten. För kompetens och resultat. Fi. Grundlagsskydd för nya medier. Ju. Alternativa utvecklingsvägar för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Jo. Brister i omsorg

— en fråga om bemötande av äldre. S.

Omsorg med kunskap och inlevelse

— en fråga om bemötande av äldre. S. Avskaffa reklamskatten! Fi. Ministern och makten.

Hur fungerar ministerstyre i praktiken? Fi. Staten och trossamfunden. Sammanfattningama av förslagen från de statliga utredningarna. Ku. Folket som rådgivare och beslutsfattare. + Bilaga 1 och 2. Ju. I medborgarnas tjänst. En samlad förvaltningspolitik för staten. Fi. Personaluthyming. A. Svenskhemmet Voksenåsens förvaltningsform. Ku. Betal-TV inom Sveriges Television. Ku.

___—___—

• Sida 194
•  Original

Kronologisk förteckning

61. Att växa bland betong och kojor. Ett delbetänkande om barns och ungdomars uppväxtvillkor i storstädernas utsatta områden från Storstadskommittén. S. 62. Rosor av betong. En antologi till delbetänkandet Att växa bland betong och kojor från Storstadskommittén. S.

• Sida 195
•  Original

Systematisk förteckning

J ustitiedepartementet Fastighetsdataregister. [3] Aktiebolagets kapital. [22] Barnpomografrfrägan.

Innehavskriminalisering m.m. [29]

Integritet Offentlighet lnforrnationsteknik. [39] Grundlagsskydd för nya medier, [49]

Folket som rådgivare och beslutsfattare. + Bilaga 1 och 2. [56]