Tid och pengar - dela lika?

SOU 2004:70

1. Inledning

En av de framtidsutmaningar som på senare tid fått stor uppmärksamhet är att den demografiska utvecklingen kommer att ställa krav på ett ökat förvärvsarbete för att klara de skattefinansierade välfärdstjänsterna. En ökande andel av det betalda arbetet kommer också att behövas i produktionen av de offentlig-finansierade välfärdstjänsterna, en sektor som redan idag karaktäriseras av rekryteringssvårigheter. En mindre uppmärksammad följd av och utmaning med den demografiska utvecklingen är att den ställer krav på ett ökat obetalt hemarbete, främst i form av omsorg om barn och äldre anhöriga. Statistiska centralbyråns beräkningar visar emellertid att svenskarna de senaste tio åren valt att ta ut sin ökande ekonomiska standard i fritid. Hur dessa krav och utvecklingstendenser ska fås att gå ihop i framtiden är således en mycket viktig fråga. Denna rapport diskuterar dessa utmaningar i ett könsperspektiv.

Jämställdheten mellan kvinnor och män i Sverige idag målar upp en mångfacetterad och delvis motsägelsefull bild. Sverige utropas ofta till världens mest jämställda land med ett högt kvinnligt arbetskraftsdeltagande och ett internationellt sett litet könsmässigt lönegap. Samtidigt finns ett tydligt könsmönster i den primära arbetsdelningen, dvs. den mellan betalt och obetalt arbete. Av det betalda arbetet står männen idag för nära 60 procent och kvinnorna står för en ungefär lika stor del av det obetalda arbetet. Detta leder till att kvinnor och män lever under olika tids- och ansvarsmässiga villkor, vilket leder till könsmässiga skillnader i ekonomiska villkor.

Både inom det betalda arbetet och inom det obetalda råder också könsbestämda mönster. Man talar om en starkt könssegregerad arbetsmarknad där kvinnor och män återfinns i olika yrken och olika positioner. Inom det obetalda arbetet utför kvinnor en större andel av den ”tyngsta” delen, hushållsarbetet och även när det gäller omsorg om barn. Kvinnorna tar också huvuddelen av all föräldra-

ledighet, både den betalda och den egenfinansierade i form av deltidsarbete.

Både ur ett rättviseperspektiv och från en samhällsekonomisk utgångspunkt är arbetsfördelningen mellan kvinnor och män en kärnfråga för framtiden. Denna rapport drar slutsatsen att en ökad jämställdhet mellan könen i form av en jämnare ansvarsfördelning för hem, familj samt anhöriga å ena sidan och försörjningen å andra sidan inte bara skulle öka rättvisan mellan könen utan också utgör ett villkor för att möta de framtida demografiska utmaningarna.

Använd på rätt sätt kan den ekonomiska politiken – här i betydelsen arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringspolitik, skattepolitik m.m. – vara ett kraftfullt sätt att få till stånd en viss önskad utveckling: ett ökat förvärvsarbete, minskad sjukfrånvaro, ett jämnare uttag av föräldraförsäkringen eller vad det vara må. I denna rapport framförs emellertid argumentet att det är av yttersta vikt för politikens träffsäkerhet att förstå vilka mekanismer som samverkar för att påverka olika ekonomiska aktörers beteende. För det första inverkar de ekonomiska villkoren. Ersättningsgraden och taknivåer i sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna är exempel på detta. Därför brukar nationalekonomin tala om ekonomiskt-rationella individuella beslut som det viktigaste analysverktyget i detta sammanhang. För det andra är förstås regler och bestämmelser också verksamma. Förbud mot diskriminering i arbetslivet är ett exempel här. Slutligen påverkas aktörers beteenden av informella regler, s.k. normer. Fokus i denna rapport är normer och föreställningar om kön, det s.k. genussystemet. En slutsats är att den ekonomiska politiken förmodligen har bortsett från de strukturella normernas, särskilt könsnormernas, betydelse vilket fått oönskade effekter t.ex. i uttaget av föräldraförsäkringen. I en framtida utformning bör hänsyn tas till att föräldrar i stor utsträckning styrs av könskonservativa normer tillsammans med ekonomiska drivkrafter som ofta gynnar ett könskonservativt uttag av föräldraförsäkringen.

Denna rapport analyserar och knyter ihop befintlig kunskap från en rad områden och bidrar förhoppningsvis till en helhetsbild av de framtida demografiska utmaningarna, välfärdssystemens framtid och jämställdheten mellan kvinnor och män. Rapporten är disponerad som följer. I kapitel 2 redogörs för svenska kvinnors och mäns tidsanvändning ur ett genusperspektiv. I kapitel 3 presenteras och diskuteras de ekonomiska konsekvenserna av den könsbundna tidsanvändningen. Kvinnor missgynnas av den könskonservativa

arbetsdelningen, men kompenseras delvis kortsiktigt via skatter och transfereringar. I kapitel 4 presenteras och diskuteras olika teorier som förts fram för att förklara den könskonservativa arbetsdelningen. Ett viktigt resultat där är att ren privatekonomisk logik understöder en samhällelig genusordning där män ges mer makt och mer ekonomiska resurser. I kapitel 5 diskuteras den demografiska utmaningen med en försämrad försörjningskvot, främst i form av en ökad andel äldre i befolkningen, och dess betydelse för de offentliga välfärdssystemen i framtiden. Även denna diskussion förs med ett könsperspektiv, vilket motiveras av att majoriteten av brukarna av den offentliga välfärden är kvinnor och majoriteten av de anställda är kvinnor.

Det privata alternativet/komplementet till en offentlig välfärdsproduktion är den privata sfären, främst familjen. Idag utförs den obetalda anhörigomsorgen till största delen av makor, döttrar och svärdöttrar, vilket motiverar ett könsperspektiv även på detta område. I kapitel 6 sammanfattas först kapitel 1–5 och därefter pekas de framtida utmaningarna i ett könsperspektiv ut. Slutligen diskuteras politikens möjligheter att möta dessa.

2. Tid

Tid är liksom pengar en resurs. Det sägs ofta att tid är pengar. Hur människor tillbringar sin tid har därför stor betydelse för deras välfärd. Tid kan, tvärtemot pengar, inte transfereras direkt mellan människor eller över tiden(!). Regeringen kan inte ta tid från de ”tidrika”, exempelvis pensionärer, och ge till de ”tidfattiga”, t. ex. ensamstående mödrar. Det finns inte heller någon ”tidskreditmarknad” där in- och utlånare av tid kan mötas för transaktioner. De restriktioner som tidens karaktär lägger på individ och på samhälle är därför mer bindande än ekonomiska restriktioner. Politikens möjligheter att påverka fördelningen av tid människor emellan är mer begränsade än möjligheterna till ekonomisk utjämning. Det finns förstås en del mer eller mindre direkta samband mellan tid och ekonomiska resurser. Till exempel kan viss sorts tid köpas för pengar. Ett diskmaskinköp frigör den tid man annars skulle behövt diska. Däremot går det inte att hyra in någon annan att springa en tur i joggingspåret eller gå på bio för någon annans räkning. Med nationalekonomiska termer säger man att tid och pengar kan vara både komplement, substitut eller oberoende i skapandet av välfärd.

Hur en person fördelar dygnets 24 timmar har betydelse för hans eller hennes välfärd. Fördelningen mellan arbete och övrig tid inverkar, liksom fördelningen av produktiv tid mellan betalt och obetalt arbete. Dessa förhållanden påverkar individens konsumtionsmöjligheter av varor, tjänster och av fri tid. Ytterligare en viktig aspekt av en persons tidsanvändning är den direkta upplevelsen han eller hon har av en aktivitet. Två personer kan t. ex. ha samma timlön men trivas olika bra med sitt arbete. Det är då rimligt att anta att den person som trivs bättre på sitt arbete upplever en större välfärd än den andre som kanske t.o.m. vantrivs. Denna välfärdskomponent kallas processnytta och är liksom aktivitetens resultat en viktig del av välfärden.

Det är mot denna bakgrund som detta kapitel beskriver fördelningen av tid mellan kvinnor och män, dels i genomsnitt, dels mellan olika livscykelfaser och slutligen mellan olika hushållstyper.

Det kan vara på sin plats att redan inledningsvis påpeka att användandet av genomsnittsvärden för stora befolkningsgrupper kan vara vanskligt. Genomsnitt skapar nämligen likhet där det underliggande materialets mest intressanta egenskaper visar sig i olikheter och spridning. Man fokuserar på en liten skillnad mellan grupper istället för stora skillnader inom grupperna.

I fallet med

tidsanvändning är dock skillnaderna mellan kvinnor och män som grupper tillräckligt stora för att signalera att det finns intressantare mönster bakom de aggregerade siffrorna.

Kvinnors och mäns tidsanvändning beskrivs utifrån komponenterna betalt arbete, obetalt arbete, total arbetsbörda (och därmed fri tid). Kapitlet avslutas med en utblick över tänkbara framtidstrender och viss internationell jämförelse.

2.1. Det betalda arbetet

I jämställdhetssammanhang brukar kvinnornas inträde på den betalda arbetsmarknaden räknas som principiellt viktig. Att kunna försörja sig själv gör individen ekonomiskt oberoende av andra personer och ökar därmed hans eller hennes handlingsutrymme och livsmöjligheterna i vidare mening. Ett viktigt mått på hur jämställt ett samhälle är kan därför vara hur stor andel kvinnor och män i befolkningen som finns i arbetskraften och hur mycket de arbetar. Hur mycket ekonomiska resurser som en persons marknadsarbete renderar är också viktigt i detta avseende. Löneskillnader och skillnader i andra ekonomiska villkor beskrivs i kapitel 3. Termerna betalt arbete, marknadsarbete och förvärvsarbete kommer fortsättningsvis att användas synonymt.

Forskning och ”populärvetenskap” om kön sysslar ofta med att beskriva och förklara små

skillnader i genomsnittsvärden mellan flickor och pojkar och mellan kvinnor och män. Särskilt när det gäller den mänskliga hjärnans funktionssätt är denna ansats vanligt, se Ledberg, A. (2002). På många områden borde det rimligtvis vara betydligt mer intressant och samhällsekonomiskt lönsamt att studera skillnader mellan individer eller andra grupperingar än just kön.

2.1.1. Ett högt arbetskraftsdeltagande

Det relativa arbetskraftstalet anger andelen personer i arbetskraften av hela befolkningen. SCB:s arbetskraftsundersökningar, AKU, mäter hur stor andel av befolkningen som under en viss vecka är i arbetskraften, dvs. är sysselsatta eller söker arbete. Tabell 2.1 visar utvecklingen av de relativa arbetskraftstalen för kvinnor och män sedan 1970. Av tabellen framgår att svenska kvinnor gjort ett kraftigt uttåg på arbetsmarknaden de senaste 30 åren. Från ett deltagande på 60 procent i början av 1970–talet via en toppnotering på 85 procent i början av 1990–talet, finns nu nära 80 procent av alla kvinnor i åldrarna 20–64 år i arbetskraften. Svenska kvinnors arbetskraftsdeltagande ligger mycket högt internationellt sett; det enda land med högre kvinnligt arbetskraftsdeltagande är Island.

Männens arbetskraftsdeltagande låg stabilt runt 90 procent mellan 1970 och 1990. Det manliga arbetskraftsdeltagandet föll kraftigt i början av 1990–talet till följd av lågkonjunkturen, men började öka igen från mitten av 1990–talet. I ett internationellt perspektiv är det manliga deltagandet högt, men inte lika uppseendeväckande högt som det kvinnliga. Gapet mellan mäns och kvinnors arbetskraftsdeltagande minskade fram till 1990 men är oförändrat sedan dess.

Enligt Eurostats Labour Force Survey hade år 2002 isländska kvinnor i åldersgruppen 20-64

år det högsta arbetskraftsdeltagandet, 85 procent. Sverige kommer på andra plats med 80 procent, Norge, Danmark, Finland och Tjeckien är de resterande som har siffror över 75-procent. Svenska män i samma åldersgrupp har ett arbetskraftsdeltagande på 2 procentenheter över EU15-genomsnittet som var 83 procent. För kvinnor är EU15-genomsnittet 64 procent.

Tabell 2.1 Det relativa arbetskraftstalets utveckling för kvinnor och

män i åldern 20–64 år

Procent

År Kvinnor Män 1970 60 90 1975 69 91 1980 77 91 1985 82 90 1990 85 90 1995 80 85 2000 79 84 2002 79 84

Källa: SCB, Arbetskraftsundersökningarna (AKU).

Ett särskilt anmärkningsvärt fenomen är att svenska småbarnsmammor har starkare anknytning till arbetsmarknaden än kvinnor i genomsnitt. Fram till och med 1970–talets slut låg arbetskraftsdeltagandet för kvinnor i barnafödande åldrar klart under det för yngre och äldre åldersgrupper. De lämnade i betydande omfattning arbetskraften helt och hållet under småbarnsåren.

Detta mönster

upphörde under 1980–talet och år 2002 tillhörde 81 procent av alla svenska kvinnor med barn under sju år arbetskraften medan motsvarande siffra för samtliga kvinnor var 79 procent. Även svenska småbarnspappor har starkare anknytning till arbetsmarknaden än män i genomsnitt: arbetskraftsdeltagandet var 93 procent mot 80 för samtliga män år 2002. I vissa andra länder sjunker sysselsättningen för kvinnor med småbarn. Ju fler barn desto större effekt på sysselsättningen.

Dagens svenska arbetskraftstal skulle därför kunna tolkas som att svenska kvinnor och män delar ansvaret för familjens försörjning i högre grad än vad som är vanligt i andra länder. Men att kvinnor och män befinner sig i arbetskraften i nästan samma utsträckning betyder inte att de de facto arbetar lika mycket. I arbetskraften ingår t. ex. personer som är föräldralediga. Vidare skiljer sig kvinnor och män i arbetskraften betydligt när det gäller arbetstid och närvaro på arbetsplatsen.

Se SOU 1990:14, Långtidsutredningen 1990, bilaga 23.

OECD [2002].

2.1.2. Skillnader i arbetslöshet och deltidsarbete

De som ingår i arbetskraften kan delas in i dem som är sysselsatta och dem som är arbetslösa. Till skillnad från i de flesta andra EU- och OECD-länder har arbetslösheten i Sverige länge varit lägre för kvinnor än för män.

Könseffekten av arbetslöshet motverkar såle-

des könseffekterna av arbetsmarknadsdeltagande.

En annan orsak till att kvinnor och män i realiteten inte arbetar lika mycket är att kvinnor arbetar deltid i betydligt större utsträckning än män. Att arbeta deltid kan reflektera ett frivilligt val och gör så för många, t. ex. småbarnsmammor, men det kan också röra sig om ofrivillig deltidsarbetslöshet. Som ofrivilligt arbetslösa räknas i AKU alla som säger sig vilja arbeta mer än de gör (inte nödvändigtvis heltid). Flera studier visar att kvinnor är starkt överrepresenterade i ofrivillig arbetslöshet och främst gäller det arbeten inom kommunal och landstingsdriven verksamhet, särskilt förskolan och äldreomsorgen. De särskilt drabbade är lågutbildade unga och medelålders kvinnor.

Att arbeta deltid, frivilligt eller ofrivilligt, innebär en lägre inkomst och därmed lägre nivå (eller att vara helt exkluderad från vissa) olika sociala förmåner. Det har också visat sig att personer som arbetar deltid har sämre utvecklings- och karriärmöjligheter än de som arbetar heltid eftersom deltidsarbeten ofta är koncentrerade till okvalificerade arbeten.

I tabell 2.2 redovisas de sysselsatta efter

vanligen arbetad tid. I detta sammanhang skiljer man i Arbetskraftsundersökningarna (AKU) mellan heltidsarbete (35 timmar eller mer per vecka), lång deltid (20–34 timmar per vecka) och kort deltid (1–19 timmar per vecka).

Se OECD [2002] och EU Commission Staff Working paper ”Gender pay gaps in European

labour markets, SEC (2003): 937.

Se SOU 1999:27 och Nyberg, A. [2003].

OECD [2002]. och Blau, F., Ferber, M. & A. Winkler [2001, kapitel 8.

Tabell 2.2 Sysselsatta kvinnor och män i åldrarna 20–64, efter

vanligen arbetad tid per vecka. Procent av befolkningen

År Kvinnor

Män

1–19 tim 20–34 tim 35– tim Alla 1–19 tim 20–34 tim 35– tim Alla

1970 8 15 37 59 1 1 87 89 1975 7 20 41 68 1 1 88 90 1980 8 28 39 75 1 4 85 90 1985 5 30 45 80 1 4 83 88 1990 4 30 50 84 1 5 83 89 1995 4 25 45 74 2 5 71 78 2000 4 22 50 75 2 5 74 80 2002 4 21 51 76 2 5 73 80

Källa: SCB, AKU.

Under första hälften av 1980–talet kulminerade svenska kvinnors deltidsarbete (summan av lång och kort deltid) för att senare avta under 1990–talet. Omfattningen av svenska kvinnors deltid är fortfarande betydande. År 2002 arbetade var fjärde sysselsatt kvinna deltid, att jämföra med 7 procent av männen. Vid en internationell jämförelse kan man däremot konstatera att svenska kvinnors deltidsarbete är betydligt lägre än OECD-genomsnittet medan svenska mäns deltidsarbete ligger något över.

Det svenska höga

kvinnliga arbetskraftsdeltagandet jämfört med andra länder kan alltså inte förklaras med en högre andel deltidsarbetande.

Beläggen för att kvinnor arbetar deltid främst för att klara av huvudansvaret för småbarn och hem är många. Småbarnspappor arbetar inte deltid i större utsträckning än resten av befolkningen. Som exempel kan nämnas att av alla sysselsatta kvinnor med yngsta barn mellan tre och sex år

arbetade 44 procent deltid! Mot-

svarande siffra för sysselsatta män med yngsta barn i åldern 3–6 år är 5 procent, vilket är ungefär i nivå med genomsnittet för samtliga män. Enligt AKU 2002 arbetade sysselsatta småbarnspappor en timme mer i veckan än samtliga sysselsatta män, drygt 41 timmar mot 40. Enligt en EU-rapport arbetar pappor som uppgivit att de vårdar barn i någon utsträckning i de flesta EU-länderna färre timmar än män i genomsnitt men fortfarande inom ramen för

OECD [2002].

Se Stark, A. & Å. Regnér [2001].

I åldern 3–6 år har de flesta barn börjat förskolan, men uppfattas ändå som så små att det är viktigt att försöka ha så korta dagar som möjligt.

heltid.

Enligt SCB:s tidsanvändningsstudie har småbarnspappor

dock minskat sin genomsnittliga arbetstid jämfört med de svenska småbarnspapporna för tio år sedan.

Mot bakgrund av detta kan man dra slutsatsen att kvinnor ofta arbetar deltid för att hinna med barnomsorg och hemarbete medan män i stor utsträckning arbetar deltid av andra orsaker oberoende av föräldraskap. Orsaker till denna arbetsfördelning mellan föräldrar diskuteras i kapitel 4.

2.1.3. Kvinnor har högre frånvaro

Sysselsatta personer kan vara tillfälligt frånvarande från arbetet av olika orsaker. Tabell 2.3 redovisar de vanligaste frånvaroorsakerna. Som tillfällig frånvaro räknas frånvaroperioder på minst en vecka på grund av sjukdom, semester, ledighet för vård av barn, studier eller värnplikt. Även i detta avseende är det stor skillnad mellan svenska kvinnor och män. År 2002 var nära var femte sysselsatt kvinna frånvarande medan motsvarande siffra för männen var 11 procent enligt AKU. När det gäller föräldrar till barn under sju år var den könsmässiga skillnaden i frånvaro ännu större: nära var tredje (31 procent) sysselsatt småbarnsmamma var frånvarande under hela undersökningsveckan. Motsvarande siffra för småbarnspappor skiljde sig inte från män i övrigt: 11 procent av småbarnspapporna var frånvarande. Därför är det inte överraskande att för småbarnsmammorna var fråvaroorsaken i mer än hälften av alla fall föräldraledighet eller vård av barn. För småbarnspapporna stod föräldraledighet och vård av barn endast för 2 procentenheter av frånvaron.

Eurostat [2002].

Tabell 2.3 Relativa frånvarotal för personer i åldern 20–64 år,

samtliga och med barn under 7 år efter frånvaroorsak 2002. Andel (i procent) av sysselsatta som varit frånvarande hela mätveckan

Frånvaroorsak Kvinnor

Män

Samtliga med barn <7år Samtliga med barn <7 år

Semester 8 7 8 7 Egen sjukdom 5 4 3 2 Vård av barn 4 19 0 2 Studier 1 1 0 0

Källa: SCB, specialberarbetning av AKU 2002.

2.1.4. Ojämn könsfördelning av det betalda arbetet

Den sammanlagda effekten av de könsrelaterade olikheterna i de tre mått som här presenterats, är att kvinnor förvärvsarbetar mindre än män. En större andel män i arbetskraften befinner sig i arbete och arbetar också fler timmar än kvinnor. Skillnaden mellan småbarnsmammor och småbarnspappor är större än mellan kvinnor och män i övrigt. Sammantaget svarade svenska kvinnor för 42 procent och män för 58 procent av alla betalda arbetade timmar i ekonomin.

Detta förhållande har förstås ekonomiska och välfärdsmässiga följder på individnivå.

Kvinnornas uttåg på arbetsmarknaden har alltså varit långt ifrån så allomfattande som arbetskraftstalen ger sken av. Mätt på detta vis är inte den svenska jämställdheten så imponerande som man i förstone kan tro. Tabellerna 2.1–2.3 visar emellertid också att kvinnors och mäns engagemang på arbetsmarknaden sedan 1970 trendmässigt närmat sig varandra. På denna, ytterst aggregerade nivå, kan man därför säga att det pågått en långsam utveckling mot ökad jämställdhet på arbetsmarknaden. I kapitel 3 och 4 belyses andra könsmässiga förhållanden på arbetsmarknaden såsom löneskillnader och könssegregering.

Den successiva utbyggnaden av de föräldravänliga inslagen i den svenska välfärdsmodellen – en allt generösare föräldraförsäkring, allt generösare regler för föräldraledighet och offentligt finansierad barnomsorg – förklarar de svenska kvinnornas relativt höga engagemang på arbetsmarknaden. Könsskillnader i förvärvstalet och

SCB, AKU 2002.

frånvaroorsaker ger emellertid en fingervisning om vem av föräldrarna som oftast tar huvudansvaret för omvårdnad och hushållsarbete. Många kvinnors villkor på arbetsmarknaden präglas således av att de bär huvudansvaret för hem och familj.

2.2. Det obetalda arbetet

2.2.1. Vad är det värt?

Att tid i betalt arbete kan mätas i pengar är ganska självklart, men hur är det med obetalt arbete? Allt det obetalda arbete människor utför i sina hem, för sig själva och sina närmaste, har förstås också ett värde, men hur stort är det och kan det mätas i pengar? Vad är t. ex. värdet av en timmes städning i hemmet? Städtimmen skulle å ena sidan kunna värderas till den summa pengar det skulle kosta att köpa en timmes städning på marknaden. Å andra sidan kan den också värderas till hur mycket pengar individen skulle ha kunnat tjäna om han eller hon förvärvsarbetade under den aktuella timmen. Dessa båda värderingsprinciper kallas ”ersättarprincipen” respektive ”alternativkostnadsprincipen”. Av detta enkla exempel framgår att de två värderingsprinciperna kan ge ganska varierande värden på en städtimme i hemmet. Det är således allt annat än enkelt att värdera det obetalda hemarbetet.

En annan svårighet rör själva mätandet. Hur ska man gå till väga för att räkna ut antalet städtimmar i samhället? Hur kan man överhuvud taget få reda på vad människor gör när de inte förvärvsarbetar? Hur kan man skilja ren fritid från produktivt men oavlönat arbete? I ljuset av alla dessa frågor är det lätt att konstatera att det är mycket svårt att ta fram kvantitativa och ekonomiska mått på det obetalda arbetet. Varför skulle man ens vilja eller behöva gör det? Det finns tre huvudargument för att det är värdefullt att ha tillförlitliga och jämförliga mått på det obetalda arbetet i ett samhälle.

Det första argumentet är att ett aggregerat värde på samhällets obetalda arbete gör att man då kan studera ekonomins sammansättning i formell och informell sektor över tiden. En följd av detta är att om ett samhälle successivt går från hemproduktion till marknadsproduktion så överskattar BNP-tillväxten den underliggande välfärdstillväxten eftersom man förlorat den välfärd som det bort-

rationaliserade hemarbetet gav, men att denna välfärdskostnad inte räknas med i BNP.

Ett andra argument är att man med hjälp av uppgifter om det obetalda arbetet kan beräkna en s.k. utvidgad inkomst för olika grupper. Resultatet av en persons hemarbete ger ju individen själv och ofta hela hushållet välfärd. Givet en viss inkomstnivå har en individ som utför mer hemproduktion högre ekonomisk standard än en som uträttar mindre hemproduktion. Denna sorts fördelningseffekter av hemproduktion tas sällan hänsyn till i fördelningsberäkningar och fördelningspolitik.

Det tredje argumentet är en sorts jämställdhetsargument om vikten av att synliggöra kvinnors bidrag till försörjningen. På FNs kvinnokonferenser 1975, 1985 och 1995 fördes fram krav på att det oavlönade arbetet ska mätas, värderas och inkluderas i s.k. satellitnationalräkenskaper. Eftersom kvinnor världen över uträttar betydligt mer obetalt arbete än män skulle detta synliggöra kvinnors bidrag till ekonomin, är tanken. Och poängen med att synliggöra kvinnors bidrag är att annars är risken stor att man inte tar hänsyn till kvinnors villkor när politik utformas. Nyberg [1997] menar emellertid att bara för att obetalda arbetsinsatser mäts och får en ”prislapp” behöver inte innebära några fördelar för kvinnor. I Sverige har t. ex. den offentliga sektorn en stor och synlig post i BNP, men den uppfattas inte som något ”kvinnornas bidrag” utan snarare som ett problem.

Det verkar alltså finnas en rad skäl till att mäta, värdera och inkludera hemproduktionen i BNP, men även argument emot. År 1993 infördes rekommendationer i The Systems of National Accounts (SNA) att upprätta satelliträkenskaper där värdet av det obetalda arbetet ingår i BNP. Nyberg [1997] visar en översikt över studier där man försökt skatta ett värde på det oavlönade arbetet. Dessa varierar ganska kraftigt, mycket till följd av stora mätsvårigheter och val av värderingsprincip; mellan 30 och 100 procent av BNP mätt på traditionellt sätt (summan av alla andra varor och tjänster än de som människor producerar obetalt). Bergman [2003] har nyligen värderat det svenska hemarbetet år

Se emellertid Regeringens proposition 2000/01 Budgetpropositionen för 2001, bilaga 4. där värdet av den offentliga konsumtionen läggs till hushållens inkomster.

Ett fjärde argument rapporteras av Bergman, M. [2003]. Eftersom medlemsavgiften till EU beräknas på BNP missgynnas länder med stor offentlig sektor, t. ex. Sverige. Detta för att välfärdsgivande produktion som i andra länder sker som obetald produktion sker i offentliga sektorn (som ingår i BNP).

1990/91 med ersättarprincipen

. Enligt hennes skattning uppgår värdet av det obetalda arbetet i åldersgruppen 20–64 år till ganska precis 100 procent av BNP. På grund av svårigheten att värdera har man i vissa länder valt att utveckla metoder för att studera hushållens tidsanvändning, vilket är det första nödvändiga steget i en värdering. För att visa kvinnors stora produktiva insatser och peka på den ojämna fördelningen av betalt och obetalt arbete är tidsanvändningsstudier antagligen ett betydligt bättre alternativ än att upprätta satelliträkenskaper.

2.2.2. Svenska kvinnor och män i genomsnitt

Under perioden september 2000 till maj 2001 genomförde SCB en tidsanvändningsstudie. Personerna som deltog i undersökningen fick föra detaljerade dagboksanteckningar över sina aktiviteter under två slumpmässigt utvalda dygn, en vardag och en lördag eller söndag. Undersökningen kategoriserade människors aktiviteter under fem huvudrubriker: marknadsarbete, hemarbete, studier, personliga behov och fri tid.

Av dessa var personliga behov den kvantitativt största aktiviteten med cirka 10 timmar per dygn för män och något mer för kvinnor i befolkningen i åldern 20–84 år. Aktiviteten består till allra största delarna av sömn och måltider

. Av tidsanvändningsstudien framgår att kvinnor sover något längre och tillbringar något längre tid för måltider än män. Detta förhållande gäller i alla åldersgrupper och i alla hushållssammansättningar. Den näst största aktiviteten för kvinnor och män (i åldrarna 20-84)

är fri tid. Den fria tiden är emellertid mycket ojämnt

fördelad över åldersgrupper och hushållstyper. Ensamstående småbarnsmammor har minst fri tid av alla och mest fri tid har, föga förvånande, kvinnor och män i åldrarna 65–84 år. Enligt tidsanvändningsundersökningen har svenska kvinnor i genomsnitt 5 timmar och 10 minuter fri tid medan männen har 20 minuter mer per genomsnittlig dag. I tidsanvändningsundersökningen mäts aktiviteterna så att kvinnornas fria tid i genomsnitt överskattas medan

Bergman använde sig av prislistor från HomeMaid Hemservice i Sverige AB och Hemfrid i Sverige AB.

Nyberg, A. [1997].

Med undantag för att måltider som intas under förvärvsarbete räknas som förvärvsarbete, se SCB [2003a].

I fortsättningen avses personer i åldersgruppen 20–64 där inget annat anges.

männens i genomsnitt underskattas, vilket torde innebära att skillnaden i fri tid mellan könen är större än 20 minuter.

Eftersom

kvinnors fria tid är mer fragmentiserad än mäns, talar mycket för att kvaliteten på kvinnornas fria tid är lägre. Under veckosluten har kvinnorna i de flesta ålders- och hushållsgrupper mer än en timme mindre fri tid än männen. Slutligen gäller att kvinnor som vill förvärvsarbeta mer får göra detta delvis på bekostnad av sin fria tid. För män däremot innebär ett större förvärvsarbete i första hand ett mindre hemarbete.

Det obetalda arbetet

uppgår till cirka 25 timmar per person och

vecka i åldersgruppen 20–64 år medan det betalda arbetet uppgår till drygt 30 veckotimmar per person. Till obetalt arbete räknas all produktiv sysselsättning som en individ utför utan betalning, men som skulle kunna lejas ut till någon annan.

På så vis är t. ex. att laga mat

i hemmet till sig själv och andra hushållsmedlemmar obetalt arbete, medan sömn, motion och biobesök inte är det eftersom det inte kan utföras av någon annan med samma resultat.

Det obetalda

arbetet och dess fördelning mellan kvinnor och män de senaste tio åren beskrivs i tabell 2.4.

Av tabellen framgår att svenska kvinnor under perioden 2000/01 i genomsnitt utförde 29 timmar hemarbete i veckan. Motsvarande siffra för män var drygt 20 timmar, dvs. nästan exakt de omvända proportionerna som råder mellan könen för betalt arbete. Men bakom de genomsnittliga skillnaderna ligger, som alltid, ännu större skillnader inom grupperna kvinnor och män. När materialet studeras avseende livscykelfas och hushållstyp framträder större skillnader. Likaså när huvudaktiviteten ”obetalt arbete” bryts ner i sina olika underaktiviteter. Av tabell 2.4 framgår vilka underaktiviteter som återfinns under obetalt arbete och hur dessa fördelar sig mellan könen.

Detta beror på att marknadsarbetet mäts brutto och hemarbetet netto. Detta beskrivs mer ingående nedan.

Begreppen obetalt arbete, hemarbete och hemproduktion kommer i det följande att användas synonymt.

Detta kallas för tredjepersonskriteriet och kan hänföras till Margaret Reids avhandling i nationalekonomi från 1934 om hushållsproduktion.

Sömn, motion och biobesök rubriceras i tidsanvändningsundersökningen som personliga behov respektive fri tid, se SCB [2003].

Tabell 2.4 Genomsnittlig tid per dag för hemarbete (timmar:

minuter) år 2000/01 och förändring (minuter) sedan 1990/91 efter kön. Befolkningen 20–64 år. Alla dagar, september–maj

Kvinnor Män

Tid

Diff. sedan

1990/91 Tid

Diff. sedan

1990/91

Hushållsarbete 1:58

-31 0:58 1

därav: Matlagning

0:42

-7 0:23 0

Diskning, avdukning

0:20

-4 0:10 1

Städning bostad

0:30

-9 0:15 -1

Tvätt, strykning

0:16

-6 0:04 0

Underhållsarbete 0:18 -2 0:29

-8

Omsorg om egna barn

0:36

-10 0:17 0

Omsorg om andra

0:07

-1 0:07

-2

Inköp av varor och tjänster 0:30

0 0:21

Annat hemarbete

0:09

4 0:08

Resor i samband med hemarbete 0:30 2 0:26 1 Hemarbete, totalt

4:08

-39 2:46 -7

Not: Differenser i fet stil är statistiskt signifikanta på 5–procentsnivån. Källa: SCB [2003a], Tid för vardagsliv, tabell B:16.

Hushållsarbete

Den enskilt största posten under hemarbete för både kvinnor och män är hushållsarbete. Som framgår av tabell 2.4 utförde kvinnor i genomsnitt två timmar hushållsarbete per dag, dubbelt så mycket som män. Till hushållsarbete räknas de främsta vardagliga bestyren i ett hushåll: matlagning, disk, tvätt och städning. Hushållsarbete uppfattas av de flesta som betungande och föga givande. I amerikanska tidsanvändningsundersökningar lät man intervjupersonerna rangordna de vanligaste aktiviteternas processvärde.

Med

processvärde menas själva upplevelsen medan aktiviteten pågår utan att ta hänsyn till resultatet av aktiviteten. Processvärdet av att städa i hemmet avser således hur mycket personen tycker om eller tycker illa om att städa och påverkas inte av om han eller hon tycker mer eller mindre om ett rent hem. Av en rad alternativa aktiviteter

Se Juster, T. [1985]

hamnade just hushållsarbete på sista plats. Liknande studier har gjorts i svenska sammanhang med liknande resultat.

Omsorg om barn och övrigt hemarbete

Den näst största posten inom hemarbetet är omsorg om egna barn

. Svenska kvinnor i åldern 20–64 lägger i genomsnitt drygt fyra timmar i veckan på vård av egna barn. Med tanke på att långt ifrån alla kvinnor och män i respektive grupp har egna barn kan man dra slutsatsen att barnomsorg är en relativt stor post i många hushåll. Återigen kan man konstatera att män i genomsnitt står för endast en tredjedel av all omsorg om egna barn. Enligt undersökningar av processvärden är umgänge med egna barn den aktivitet som amerikanska och svenska kvinnor och män värdesätter högst bland alla aktiviteter.

När det gäller hemarbete finns det endast en syssla där män uträttar mer än kvinnor och det är s.k. underhållsarbete. Hit räknas tomt- och trädgårdsarbete, rastning och skötsel av husdjur, byggnadsarbeten och reparationer av hus, hem och fordon. Även underaktiviteterna under underhållsarbete fördelar sig olika mellan könen (anges ej i tabellen). Tomt- och trädgårdsarbetet är jämt fördelat mellan könen medan underhåll och reparationer nästan uteslutande utförs av män. Män uträttar tre och en halv timme underhållsarbete i veckan och kvinnor drygt två timmar.

Det obetalda arbetet har minskat

Jämfört med den tidsanvändningsstudie som SCB genomförde 1990/91 har svenska kvinnor dragit ner kraftigt på sitt obetalda arbete; nära 40 minuter per dag. Det motsvarar en minskning på nästan fem timmar i veckan. Som framgår i tabell 2.4 är det huvudsakligen hushållsarbete och omsorg om egna barn som har minskat. Vad gäller omsorg om egna barn går det utifrån studien inte att säga om varje barn får mindre tid eller om det helt enkelt finns färre barn per hushåll nu än för tio år sedan. Svenska mäns hemarbete är oförändrat under perioden.

Klevmarken, A.& D. Hallberg [2001].

Som vård av egna barn räknas i detta sammanhang endast den tid då deltagaren uppgivit detta som huvudsaklig aktivitet.

Juster, T. [1985] och Klevmarken, A. & D. Hallberg [2001].

Dessa förändringar leder sammantaget till att kvinnornas andel av hemarbetet har minskat något under den senaste tioårsperioden (från drygt 70 procent till 67 procent). Liksom när det gäller betalt arbete har kvinnors och mäns hemarbete konvergerat. Detta skulle kunna tolkas som ett tecken på ökad jämställdhet, men det faktum att det är kvinnorna som står för de stora förändringarna, både på arbetsmarknaden och i hemarbetet, gör att man snarare bör tala om att svenska kvinnor beter sig alltmer som män alltid gjort och fortfarande gör. Trots att kvinnorna kraftigt dragit ner på hushållsarbete och omsorg om egna barn har män inte ökat sina insatser på dessa områden. Dessa två aktiviteter är fortfarande mer snedfördelade mellan könen än hemarbetet i stort.

Det är sannolikt så att det finns en behovsbestämd nedre gräns för omsorgen om de egna barnen. Här återfinns nämligen underaktiviteter som tillsyn och hjälp till barn, hjälp med läxor, lek med barn, samtal med barn, högläsning, föräldramöten och närvaro vid barnets aktiviteter. När den totala tiden för omsorg om egna barn är liten är det inte möjligt att låta någon annan utföra den, med eller utan betalning, med bibehållen kvalitet. Många anser dessutom att fördelningen av omsorgen mellan föräldrarna är viktig: den tid ett barn tillsammans med en förälder kan inte ersättas fullt ut med tid tillbringad med den andra föräldern.

På samma sätt finns det antagligen en nedre gräns även för hushållsarbetet, som genomsnittliga familjer aldrig kommer att ha råd att köpa sig fria från. Ju mer man minskat på vardagliga bestyr såsom måltider, disk, städ och tvätt, desto svårare blir det att rationalisera bort ytterligare. Det är förstås svårt att säga exakt var gränsen går, så det är möjligt att trenden med att svenska kvinnor minskar sitt hemarbete (utan att det ersätts av mäns ökade insatser) kan fortsätta något ytterligare. Att ansvara för ett hem innebär inte bara hushållsarbete och barnomsorg; det innebär också en hel del planering och organisering, se Bekkengen [2002]. Detta lägger ytterligare en restriktion för hur mycket hemarbete som kan tänkas effektiviseras i framtiden.

De flesta är överens om att barn behöver tillgång till båda sina föräldrar. Exempelvis bygger lagstiftningen om delad vårdnad på denna grundtanke.

Fördelningen av obetalt arbete är centralt för jämställdheten

Dessa gränser utgör också gränser för den reella jämställdheten. Svenska kvinnor kan inte fortsätta att ha huvudansvaret för hem och familj och samtidigt kunna engagera sig på arbetsmarknaden på samma villkor som män. Om många hushåll befinner sig nära dessa nedre gränser för barnomsorg och hushållsarbete, innebär detta att svenska män måste ta över en viss andel av dessa uppgifter. Något som motsäger att de skulle vara villiga att göra det är att deras tidsanvändning inte omfattar mer hemarbete nu än för tio år sedan.

Mäns ovilja att dela lika på hemarbetet får olika konsekvenser inom olika sorters hushåll. Inom många hushåll ”väljer” kvinnan att arbeta deltid och får då sämre ekonomisk utveckling än mannen. I andra hushåll tar kvinnan av sin fria tid för att förvärvsarbeta och får då mycket mindre fri tid än mannen.

Ytterligare andra kanske

tar ut skilsmässa pga. svårigheter att få gehör för att dela mer lika på det gemensamma hushållsarbetet. Orättvisorna som bildas är kvalitativt olika, men drabbar kvinnan ofördelaktigt.

Genomsnittsvärden som de i tabell 2.4 berättar en hel del men inte allt om verkligheten. Även om en genomsnittlig svensk kvinna i åldern 20–64 år utför fyra–fem timmar obetalt arbete varje genomsnittlig dag, så betyder det inte att alla, eller ens de flesta, gör det. Många utför kanske mindre och några betydligt mer. För att få veta mer om det obetalda arbetet i ekonomin är det lämpligt att bryta ner de aggregerade siffrorna. Hur skiljer sig tidsanvändningen för kvinnor och män i olika hushållskonstellationer? Har åldern någon betydelse? Och är det tänkbart att det bland sammanboende kvinnor och män finns olika typer, vissa par är kanske mer inställda på jämställdhet och delat ansvar och andra par kanske beter sig mer ”traditionellt” när det gäller att dela upp betalt och obetalt arbete? I det följande diskuteras dessa frågor.

2.2.3. Det obetalda arbetet hos ensamstående barnlösa

En första könsmässig skillnad i tidsanvändning som sällan uppmärksammas är den mellan ensamstående barnlösa kvinnor och män. I egenskap av barnlösa har dessa hushåll inte lika stort behov av hemarbete som t. ex. hushåll med småbarn. Men ensamstående

Se t. ex. Bergmann, B. [1986], Ahrne, G. & C. Roman [1997] och Widmalm, F. [2000].

kan inte heller dra fördel av att samarbeta med någon annan person när det gäller arbetsfördelningen; de måste försörja sig själva och de måste uträtta sitt eget hushållsarbete (eller köpa tjänster på marknaden). Trots dessa till det yttre mycket likartade villkor för ensamstående barnlösa kvinnor och män framgår det ändå i tabell 2.5 att dessa kvinnor lägger mer tid på hemarbete än männen; 2 timmar och 20 minuter jämfört med männens knappa två timmar.

Som väntat är skillnaden mellan kvinnor och män mindre än

genomsnitten i förra avsnittet, både i absoluta och relativa termer. Större delen av skillnaden gäller hushållsarbete, dvs. matlagning, disk, tvätt och städning. Detta mönster går igen för alla åldersgrupper av ensamstående kvinnor och män i tidsanvändningsstudien.

Tabell 2.5 Genomsnittlig tid för hemarbete för barnlösa

(timmar:minuter) år 2000/01. Åldersgrupp 20–44 år. Alla dagar

Kvinnor Män

Ensamstående Sammanboende Ensamstående Sammanboende

Hushållsarbete 1:06 1:22 0:48 0:42

därav: Matlagning 0:24 0:31 0:19 0:18 Diskning, avdukning 0:11 0:13 0:08 0:06 Städning, bostad 0:19 0:22 0:13 0:12 Tvätt, strykning 0:09 0:09 0:04 0:03

Underhållsarbete 0:08 0:14 0:16 0:23 Omsorg om egna barn - - - - Omsorg om andra 0:07 0:07 0:06 0:05 Inköp av varor och tjänster 0:24 0:28 0:21 0:20 Annat hemarbete 0:07 0:06 0:04 0:04 Resor i samband med hemarbete 0:21 0:24 0:18 0:23 Hemarbete, totalt 2:20 2:42 1:54 1:59

Källa: SCB [2003a], Tid för vardagsliv, tabell B:7.

För ensamstående barnlösa är det inte frågan om att kvinnor tvättar, städar och lagar mat åt andra hushållsmedlemmar utan att

Här redovisas tidsanvändningen endast för personer i åldern 20–44 år.

Könsskillnaden är i det närmaste statistiskt signifikant på 10-procentsnivån.

de gör det åt sig själva. Varför väljer individer med likartade behov och villkor systematiskt olika beroende på kön? Varför städar kvinnor mer? Har de större bostad eller högre hygieniska krav? Är det ekonomiska eller sociala bestämningsfaktorer? Många hävdar att det är ekonomiska faktorer som gör att kvinnor hemarbetar mer och förvärvsarbetar mindre än män. Andra menar att vi fostras till kvinnor och män och därför lär oss att bete oss enligt bestämda könsmönster. I kapitel 4 redogörs för olika teorier om vad som bestämmer individers tidsanvändning.

Något som talar för att det är normer och föreställningar om kön och inte ekonomiska faktorer, som gör att kvinnor som grupp beter sig annorlunda än gruppen män är att man redan i barns hemarbete ser avsevärda könsspecifika skillnader. När det gäller barn kan man inte hänvisa till löneskillnader för att motivera att flickor skulle hjälpa till mer och med andra uppgifter än pojkar, men ändå är det ett faktum. Evertsson [2001] undersökte hur svenska barn i åldern 10–18 år bidrar till hemarbetet i sina familjer.

Hennes

huvudresultat är att flickor och pojkar hjälper till med olika sorters hemarbete och att flickor hjälper till med fler uppgifter än pojkar. Skillnaden i hushållsarbete (som i Evertssons studie inkluderar att ta hand om syskon) mellan flickor och pojkar ökar med åldern. Studien bekräftar även att föräldrarna tjänar som förebilder för sina barn av respektive kön. I familjer där fäder uträttade relativt stor andel av hushållsarbetet uträttade sönerna också fler sysslor. I familjer där mamman har hög utbildning uträttade flickor färre sysslor. Flickors hemarbete ökade också med familjens totala hemarbetsbelastning, medan den totala arbetsbelastningen inte påverkade pojkars insatser.

Undersökningen studerade också barns inställning till jämställdhet och vad som påverkade denna. Pojkar med mer erfarenhet av hushållsarbete var mer benägna att vara positivt inställda till jämställdhet. Inställningen till jämställdhet ökade för både flickor och pojkar om mamman var högutbildad. Ett nedslående faktum från Evertssons undersökning var att svenska barns inställning till jämställdhet år 2000 inte var mer positiv än hos föräldragenerationen: endast 40 procent av pojkarna och 58 procent av flickorna tyckte att det är mycket viktigt att de vuxna delar lika på ansvaret för

Evertsson, M. [2001]. Datamaterialet utgör av den sk Barn-Levnadsnivåundersökningen, en intervjuundersökning med barn parallell till (vuxen-)LNU och är inte direkt jämförbar med SCB:s tidsanvändningsundersökning.

hushållsarbetet. Denna stora könsskillnad i inställning till jämställdhet är således oförändrad jämfört med föräldragenerationens.

Sammantaget talar studien för att flickor och pojkar uppfostras olika, vilket leder till att flickor och pojkar utvecklar olika färdigheter och smak för obetalt arbete. Svenska föräldrar uppfostrar således, medvetet eller omedvetet, sina döttrar till traditionellt kvinnliga och sina söner till traditionellt manliga områden i hemmet. Detta reproducerar också bristen på jämställdhetsnorm.

Ett annat intressant område där fördelningen i obetalt arbete mellan könen är mycket ojämn men inte gärna kan sägas styra av ekonomiska faktorer är i vilken utsträckning vuxna döttrar respektive söner hjälper sina gamla föräldrar. Det framkommer i studier av anhörigomsorg till äldre personer att döttrar uträttar betydligt mer anhörigomsorg för sina föräldrar än sönerna. Inte heller här är det troligt att det är ekonomiska argument som styr. För att bestämma vem som ska hjälpa en gammal förälder har en syster ingen anledning att jämföra sin lön med sin brors, så andra faktorer måste ligga bakom. Detta behandlas i kapitel 5.

2.2.4. Sammanboende med samordningsvinster?

Att dela hushåll med en annan person gör att man kan utnyttja vad ekonomer kallar komparativa fördelar. Enkelt uttryckt går detta ut på att man in inom hushållet delar upp arbetsuppgifter och sysslor efter vem av parterna som är skickligast eller effektivast att utföra dem. Ett klassiskt exempel är när kvinnan i ett heterosexuellt par tvättar och stryker mannens skjortor just därför att hon är bättre på att tvätta, torka och stryka. När det gäller obetalt arbete anses män ofta vara bättre på underhållsarbete som reparationer och underhåll av byggnader och fordon. Oftast rör det sig alltså om fysiskt tyngre arbete. Ju mer olika parterna är desto mer effektivt och lönsamt är det att axla olika sysslor jämfört med att dela lika. Resonemanget gäller inte bara sysslorna inom det obetalda arbetet utan i än högre grad i valet mellan betalt och obetalt arbete.

Om sammanboende kvinnor och mäns fördelning av arbete skiljer sig systematiskt från ensamståendes skulle det kunna vara ett tecken på att hushållen verkligen utnyttjar sina olika färdigheter på ett effektivare sätt än vad ensamstående kan göra. Och mycket riktigt: av tabell 2.5 framgår att skillnaden mellan mäns och kvinnors hemarbete är större för sammanboende än för ensamstående.

Ett problem i sammanhanget är att det är omöjligt att veta något om individernas s.k. produktivitet i olika sysslor, dvs. det går inte att säkert säga att den som är bäst på någon viss syssla också är den som utför den.

Av tabell 2.5 framgår att kvinnor som bor tillsammans med en man i ett barnlöst hushåll ägnar drygt 20 minuter mer per dag åt obetalt arbete än ensamstående barnlösa kvinnor i samma åldersgrupp.

Merparten av skillnaden består av hushållsarbete. För

männens del innebär inte skillnaden i hushållstyp någon skillnad i obetalt arbete: sammanboende barnlösa män utför bara obetydligt mer obetalt arbete (och mindre hushållsarbete) än ensamstående barnlösa män! Även om skillnaderna inte är statistiskt signifikanta, så pekar de åt förväntat håll. Vad som stärker hypotesen om komparativa fördelar är dock att kvinnors andel av hushållsarbetet ökar och männens del av underhållsarbete ökar. Om man tittar på själva hushållsarbetet så utför de sammanboende kvinnorna två tredjedelar (66 procent) av hushållsarbetet och 58 procent av allt hemarbete. Dessa siffror motsäger således inte att sammanboende kvinnor och män utnyttjar komparativa fördelar i sin tid- och arbetsfördelning. I de äldre åldersgrupperna är denna specialiseringseffekt lika omfattande bland barnlösa sammanboende kvinnor och män.

Feministiska forskare, däribland Holmberg [1999], ger en annan förklaring till varför sammanboende kvinnor utför mer hemarbete än både sammanboende män och ensamstående kvinnor. Hon menar att det i heterosexuella parrelationer helt enkelt förväntas av kvinnor att de ska ge mer i relationen och mannens roll är att få. Därför förväntas kvinnan både anpassa sig mer och utföra mer hemarbete än mannen.

Utifrån tidsanvändningsundersökningens

resultat är det inte möjligt att avgöra betydelsen av de olika förklaringarna.

Hushållens totala mängd hemarbete stiger över åldersgrupperna. Det finns två tänkbara förklaringar till detta. För det första kan man tänka sig en ålderseffekt så att hushållet behöver eller har en preferens för mer hemarbete ju äldre de är. Det är t. ex. tänkbart att man har större bostad ju äldre man är, äter mer vällagade måltider m.m. Men det kan också röra sig om s.k. åldersgruppeffekter vilket

En annan skillnad är att de förvärvsarbetar mer och studerar mindre, något som förmodligen har att göra med att de sammanboende är äldre än de ensamstående i genomsnitt. Detsamma gäller för männen.

Holmberg, C. [1999].

innebär att de som idag är yngre har en lägre efterfrågan på hemarbete och kommer att fortsätta ha det även när de blir äldre. Detta är troligt t.ex. om man kan argumentera för att människor i yngre åldersgrupper har investerat mer i utbildning och yrkeskarriär och därmed har en högre genomsnittlig avkastning på betalt arbete än de som är äldre idag. Ålders- och åldersgruppeffekterna är inte varandra uteslutande, men den stora minskningen av hemarbete den senaste tioårsperioden talar för åldersgruppeffekten, särskilt för kvinnor.

2.2.5. Barn in – jämställdhet ut?

Ofta påstås att kvinnor och män är relativt jämställda till dess första barnet föds. Detta stöds på påståenden som att både kvinnor och män har hög arbetsmarknadsanknytning, ungefär lika lång utbildning och ungefär lika stor total arbetsbörda respektive fri tid. Vidare kanske man inte tycker att en skillnad på 40 minuters hemarbete eller 20 minuters fri tid per dag är så markant ”ojämställt”. Men mot bakgrund av de föregående styckena är detta en illusion; resonemangen ovan visar att kön påverkar individens tidsanvändning redan som barn, ensamstående och som medlemmar i barnlösa hushåll. Emellertid är det också sant att jämställdheten är ännu sämre i barnfamiljer, och då särskilt i familjer med små barn

Vad som händer när första barnet föds är två saker: för det första genereras mycket mer hemarbete i form av både hushållsarbete och vård av barn. För det andra är den ena föräldern föräldraledig och har på så sätt (enligt mångas uppfattning) större möjlighet att utföra merparten av hemarbetet. I småbarnsfamiljer är det obetalda arbetet mer än dubbelt så omfattande som i barnlösa sambohushåll i åldern 20–44 år. Tabell 2.6 redovisar fördelningen av obetalt arbete mellan sammanboende kvinnor och män med och utan barn för att utreda vilken effekt småbarnsnärvaron har på arbetsfördelningen mellan kvinnor och män.

Som småbarn räknas i tidsanvändningsundersökningen barn under sju års ålder.

Sida 34
Original

Tabell 2.6 Genomsnittlig tid för hemarbete för sammanboende

(timmar:minuter) år 2000/01. Åldersgrupp 20–44 år respektive småbarnsföräldrar. Alla dagar

Kvinnor Män

Barnlösa

Med småbarn Barnlösa

Med småbarn

Hushållsarbete

1:22 2:19 0:42 1:02

därav Matlagning

0:31 0:49 0:18 0:25

Diskning, avdukning 0:13 0:24 0:06 0:12 Städning bostad 0:22 0:36 0:12 0.17 Tvätt, strykning 0:09 0:21 0:03 0:03

Underhållsarbete

0:14 0:20 0:23 0:37

Omsorg om egna barn

2:07