SOU 2001:55

Barns och ungdomars välfärd

Till statsrådet och chefen för Socialdepartementet

Genom regeringsbeslut den 4 februari 1999 bemyndigades chefen för Socialdepartementet, statsrådet Lars Engqvist, att tillkalla en kommitté bestående av forskare med uppdrag att göra ett välfärdsbokslut över 1990-talet (direktiv 1999:7). Kommittén antog sedermera namnet ”Kommittén Välfärdsbokslut”. Under år 2000 överlämnade kommittén delbetänkandet Välfärd vid vägskäl, utvecklingen under 1990-talet (SOU 2000:3) och de sex forskarvolymerna: Välfärdens förutsättningar (SOU 2000:37), Välfärd, vård och omsorg (SOU 2000:38), Välfärd och skola (SOU 2000:39), Välfärd och försörjning (SOU 2000:40), Välfärd, ofärd och ojämlikhet (SOU 2000:41) samt Two of a Kind? Economic crisis, policy responses and well-being during the 1990s in Sweden and Finland (SOU 2000:83).

Under år 2001 har kommittén kompletterat de tidigare beskrivningarna med uppgifter om utvecklingen under 1990-talets sista år och arbetat med att täcka en del av de kunskapsluckor som identifierats. Kommittén har här strävat efter att ta fram fördjupad kunskap om såväl välfärdens nyckelområden som socialpolitiskt viktiga samhällsgrupper. Detta forskningsarbete publiceras nu i en serie betänkanden och utgör därmed en väsentlig grund för det slutbetänkande som kommittén skall överlämna i oktober år 2001. Hittills har kommittén överlämnat Välfärdstjänster i omvandling

(SOU 2001:52), Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde (SOU 2001:53) och Ofärd i välfärden (SOU 2001:54).

Föreliggande volym, Barns och ungdomars välfärd, är resultatet av ett samarbete mellan Kommittén Välfärdsbokslut och forskare vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet där den femte Levnadsnivåundersökningen (LNU2000) genomförts och börjat rapporteras (SOU 2001:53). Tidigareläggningen av Levnadsnivåundersökningen (planerad till år 2001) skedde på kommitténs initiativ. Kommittén har också medverkat till att en särskild datainsamling, om barns och ungdomars levnadsvillkor (Barn-LNU), genomförts som en del av LNU2000. De ungas levnadsförhållanden i Sverige har tidigare identifierats som en kunskapslucka av kommittén (SOU 2000:3). I ett 1990-talsperspektiv, där barnfamiljerna varit ekonomiskt missgynnade och resurserna inom barnomsorg och skola halkat efter behovsutvecklingen, ter sig denna brist på kunskap särskilt anmärkningsvärd.

Forskningsrådet för Arbetsliv och Socialvetenskap (FAS) och Vetenskapsrådet är huvudfinansiärer till Barn-LNU liksom till LNU2000. Intervjuarbetet har genomförts av Statistiska centralbyrån (SCB). Studien har inneburit ett omfattande arbete som utförts av levnadsnivågruppen vid Institutet för social forskning och forskare vid Nätverkscentrum för forskning om ojämlikhet i hälsa, med Viveca Östberg som projektledare för Barn-LNU. Det förtjänar att framhållas att författarna på endast några få månader analyserat ett stort datamaterial och färdigställt texter som ger nya perspektiv på barns och ungdomars välfärd.

Tidigare versioner av kapitlen i föreliggande volym har varit föremål för vetenskaplig granskning. Detta skedde vid ett särskilt seminarium som kommittén arrangerade den 15 maj 2001. Som externa kommentatorer medverkade Anders Hjern, Elisabeth Landgren Möller och Elisabet Näsman. Kommitténs sekretariat har vidare bistått med såväl innehållsgranskning som korrekturläsning av kapitlen. Kommittéassistent Monica Berglund har skött det praktiska arbetet med betänkandets texter, tabeller och figurer. Utan medverkan av de drygt tusen barn och ungdomar som ställt upp och svarat på frågor om sina levnadsförhållanden hade inget av detta varit möjligt.

Kommitténs ledamöter tar inte ställning till innehållet i de enskilda kapitlen. Det är med andra ord författarnas analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras här och författarna ansvarar själva för innehållet. Vår förhoppning är att föreliggande forskar-

volym skall bidra till en nyanserad diskussion, baserad på kunskap kring välfärdens tillstånd och utveckling i Sverige.

Stockholm i augusti 2001

Joakim Palme

Åke Bergmark /Felipe Estrada Johan Fritzell Olof Bäckman Olle Lundberg Michael Gähler Lena Sommestad Ola Sjöberg Marta Szebehely Gun-Britt Trydegård

1. Att studera de yngres välfärd: en inledande beskrivning av levnadsnivåperspektivet och Barn-LNU

Jan O. Jonsson, Viveca Östberg och Sara Brolin Låftman

1.1. Inledning

De flesta instämmer i att de yngres välfärd är en viktig fråga. Barn väljer inte omständigheterna runt sin uppväxt. Skydd för och omsorg om barn som råkar illa ut eller som lever i resurssvaga miljöer är därför en allmän angelägenhet och det är få områden kring vilka den politiska uppslutningen är så bred. Men när svenskarnas välfärd diskuteras eller beskrivs riktas ofta fokus mot den vuxna befolkningen. Om barnen finns med hamnar de normalt sett under rubriken ”barnfamiljer” eller ”ensamföräldrar”, vilket innebär att deras välfärd endast beskrivs som inordnad under deras föräldrars eller som en del av hushållets levnadsvillkor. Uppväxtens villkor behandlas också ibland som om de bara vore intressanta om de har konsekvenser i vuxenlivet. I den mån barnens levnadsvillkor lyfts fram kommer informationen därutöver sällan från dem själva, vilket gör att de inte får ge egen röst åt sina förhållanden. En generell beskrivning av de yngres välfärd, där uppgifterna kommer direkt från dem själva, är därför både befogad och viktig. Barns medverkan kan också ses som ett sätt för dem att delta i den politiska processen genom att ge underlag för en förståelse för sina levnadsförhållanden och en grund för politiska krav – liksom kanske för politiska beslut. En sådan beskrivning lyfter fram perspektivet att barns och ungdomars välfärd är ”här och nu”, och inte bara utgör en förberedelse till livet som vuxen. I den studie vi rapporterar från i detta betänkande – Barn-LNU, som gjorts inom ramen för Levnadsnivåundersökningen (LNU) år 2000 – har barnen själva intervjuats om sina levnadsvillkor. Den uppläggningen kombinerar vi med det övergripande perspektivet att det mest fruktbara sättet

att studera välfärd är i termer av individens förfogande över resurser.

I detta introduktionskapitel kommer vi först att, i relation till tidigare forskning och existerande statistik om barn och ungdomar, lyfta fram Barn-LNU:s styrka och egenskaper. Därefter argumenterar vi mer ingående för fördelarna med att de yngres välfärd definieras i termer av deras levnadsnivå, dvs. i form av resurser eller handlingsutrymme. Vi utvecklar också tanken på att barns och ungdomars deltagande i undersökningar av Barn-LNU:s typ bidrar till en mer allmängiltig bild av deras villkor. Den blir i bästa fall viktig för förståelsen för de ungas levnadsvillkor och för formerandet av åsikter och krav inom politiken. Därmed kommer barns deltagande också att vara ett led i barns rätt att göra sin röst hörd (enligt FN:s Barnkonvention, Artikel 12).

Eftersom Barn-LNU är en helt ny typ av studie i Sverige ägnar vi ett ganska stort utrymme i detta kapitel åt att beskriva undersökningens uppläggning och genomförande samt urval, bortfall och liknande frågor. Denna del är inte nödvändig att läsa för att tillgodogöra sig innehållet i övriga kapitel. Det därpå följande avsnittet behandlar rapportens uppläggning och är av mer allmänt intresse. Kapitlet avslutas med en sammanfattning.

1.2. Luckor i tidigare forskning och statistik om de yngre

Vikten av forskning ur ett barnperspektiv har ofta slagits fast (bl.a. Rädda Barnen 1999; BO 2000; SOU 2000:3; UD 2001). Samtidigt har det såväl i tidigare forskning som i den offentliga statistiken ofta noterats att det finns brister i vår kunskap om barns och ungdomars välfärd (t.ex. SCB 1985; BO och SCB 1998; SOU 1998:31). En genomgång av litteraturen om barns villkor visar dock en rikedom av studier där barn och ungdomar själva har besvarat frågor om sina liv. Skolstudier på stora urval har gjorts inom det s.k. IS- och senare UGU-projektet, med början med födelsekohorten 1943. Redan i 1968 års Levnadsnivåundersökning gjordes intervjuer med ett riksrepresentativt urval av den svenska befolkningen, där ungdomar från 15 års ålder ingick. Sådana studier har sedan gjorts årligen sedan 1975, inom ramen för Statistiska centralbyråns (SCB) s.k. ULF-undersökningar. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) började sina årliga studier av nionde-

klassares livsstil m.m. år 1971. Dessutom har viktiga specialstudier om exempelvis barns hälsa, utbildning och mobbning gjorts. År 1982 genomförde Barnombudsmannen (BO) och SCB en brett upplagd studie bland tioåringar. Ett flertal studier av barn och/eller ungdomar av hög kvalitet med lokala urval har gjorts, t.ex. i det s.k. IDA-projektet i Örebro och Metropolit i Stockholm. Vidare har många studier med små urval inriktat sig på yngre. En hel del statistik över barn och ungdomar går också att härleda från studier av föräldrar, fr.a. när det gäller hushållsinformation. Den officiella statistiken, trots att den inte baseras på direkt information från barn, innehåller många relevanta uppgifter om de yngre (se fr.a. SCB 2000, som refereras utförligt i Kap. 2).

Hur kan man då tala om brister när det gäller studier av de yngre? Om vi skall karakterisera studier med stora urval – där man kan göra anspråk på att uttala sig om en större grupp i befolkningen – kan man säga att det finns åtminstone fyra viktiga aspekter. Dessa är representativitet, uppgiftslämnare, ålderstäckning, samt innehållsbredd, dvs. om studien är av generell natur eller en specialstudie av ett specifikt problem. Ofta måste man i designen av en studie välja väg när det gäller dessa aspekter. Vissa specialstudier är exempelvis inriktade på problem som är mest förekommande i en begränsad åldersgrupp. Den kombination av de fyra aspekterna som framför allt saknas i svensk forskning om unga, är studier med riksrepresentativa urval, där barnen och i förekommande fall föräldrarna är uppgiftslämnare, som täcker ett stort åldersspann och som har en generell, innehållsbred uppläggning.

I det projekt som vi nu rapporterar de första resultaten från – Barn-LNU – har vi försökt att fylla den luckan i forskningen och statistiken om barn och ungdomar. Vår utgångspunkt, som beskrivs mer i detalj nedan, har varit att barnen själva skall vara informanter där det är rimligt att tro att de vet bäst och att föräldrarna skall vara det i frågor som de är bättre ämnade att svara på (t.ex. när det gäller föräldrarnas yrkesposition och hushållets ekonomi).

För att erhålla representativitet och ett brett innehåll har vi kopplat undersökningen till den nyligen genomförda Levnadsnivåundersökningen (LNU2000) (för en utförlig beskrivning av detta datamaterial, se LNU:s hemsida, http:

//

www.sofi.su.se

/

LNU2000

/

,

jfr också Fritzell, Gähler och Lundberg 2001). LNU är en stor urvalsundersökning som genomförts åren 1968, 1974, 1981, 1991 och nu alltså senast år 2000. Den vänder sig till ett riksrepresentativt urval av den vuxna svenska befolkningen (fr.o.m. år 1991

18 75 år). Ett syfte med LNU är att ge en heltäckande bild av de vuxnas levnadsförhållanden genom personliga intervjuer. Frågor ställs bl.a. om deras boende, utbildning, yrke, sysselsättning och arbetsförhållanden, hälsa, politiska resurser, ekonomi, fritidssysselsättning och familjeförhållanden. LNU drivs av en forskargrupp vid Institutet för social forskning, Stockholms universitet, och fältarbetet har utförts av Statistiska centralbyrån.

Vår strategi, i korthet, var att intervjua eventuella barn till de vuxna intervjupersonerna i LNU2000, i praktiken dem i åldrarna 10 18 år som fortfarande bodde hemma. Intervjuerna, som tog ungefär en halvtimme, gjordes parallellt med vuxenintervjun. Det kunde ske genom att frågorna ställdes via bandspelare (s.k. Walkman eller freestyle), medan svaren noterades i ett svarshäfte. Detta förfaringssätt löste två akuta problem, nämligen det om kostnaderna för barnintervjuerna och det om konfidentialitet. Eftersom intervjuerna med barnen kunde göras samtidigt som en professionell intervjuare ändå befann sig i hushållet genererade barnintervjuerna endast en begränsad merkostnad. Konfidentialiteten för barnet maximerades genom att barnen fyllde i ett svarshäfte själva, utan förälderns närvaro. Vidare innehåller det ifyllda formuläret inte frågorna (som bara barnet kan höra i hörlurarna) utan enbart svarsalternativen och det går därför knappast att urskilja kombinationen frågor-svar. Svarshäftet lades också ned i ett svarskuvert direkt efter intervjun och överlämnades till SCB:s intervjuare.

Kopplingen mellan Barn-LNU och föräldraintervjun har också andra fördelar. Den främsta är förstås att vi får direkt information av föräldrarna om hushållets och föräldrarnas förhållanden, t.ex. utbildning, samhällsklass och ekonomi. En annan fördel är att vi kunde fråga föräldrarna om vissa centrala aspekter av varje barns levnadsförhållanden och därmed vinna i såväl innehållsbredd som i åldersbredd (vi har även ställt frågor till föräldrarna om de yngre barnen, 0–9-åringarna, i detta avsnitt). En annan fördel är att vi i våra analyser kan utnyttja det faktum att LNU är en s.k. panelundersökning (deltagarna intervjuas vid flera tillfällen) – därmed har vi för en stor andel av deltagarna i Barn-LNU också uppgifter om hushållet (ekonomi, familj m.m.) år 1991, då barnen var mellan ett och nio år gamla.

För att ytterligare bredda undersökningen fick i de fall den vuxne intervjupersonen hade en make/maka/sambo denne en postenkät att fylla i. I de fall detta har gjorts har vi information om bägge föräldrarna. För deltagarna i Barn-LNU innebär det att av de

barn mellan 10 18 år som vid bokningstillfället bodde med två föräldrar (oavsett om dessa var biologiska eller inte), har vi uppgifter från båda föräldrarna i 87,5 procent av fallen (se Tabell 1:A1 i Appendix till detta kapitel). Detta ger oss goda möjligheter att analysera sambanden mellan föräldrarnas och barnens levnadsvillkor.

Vår uppfattning är att försöket med barnintervjuer blev en stor framgång. Vi nådde en stor andel av alla hemmaboende barn (drygt 85 procent) och formulären är mycket väl, oftast minutiöst, ifyllda. Det finns nästan inget internbortfall och kvaliteten på svaren är hög.

1.3. Att studera barns och ungdomars välfärd inledande överväganden

1.3.1. Barn är här och nu, så också deras levnadsnivå

Barns förhållanden utvärderas ofta i relation till vilka långsiktiga konsekvenser de har, t.ex. för uppnådd utbildning, hälsostatus som vuxna osv. (jfr kritiken i Alanen 1992; Qvortrup 1994; Näsman 1995; Östberg 1994; 1996). Barndomen och ungdomen ses ibland som ett tillfälligt och övergående tillstånd, men de villkor som råder under den tiden har förstås ett värde i sig. En barndom präglad av goda levnadsförhållanden är en god sak under den tid den varar och har betydande värden helt utöver de eventuella positiva psykologiska, utbildningsmässiga eller fysiologiska konsekvenser den kan ha senare i livet. Problem som barn och ungdomar erfar är på motsvarande sätt ett utslag av dåliga levnadsförhållanden även om de inte ger bestående nedsättningar av levnadsnivån – precis som för vuxna, för övrigt. Det finns inga etiskt hållbara argument för att barns problem skulle vara mindre viktiga för att de eventuellt växer ifrån dem.

1.3.2. Fokus på handlingsutrymme

Det finns flera traditioner inom vilka barn och ungdomar studeras. Vissa är inriktade på deras avvikande beteende och olika störningar. En annan forskningstradition har ett utvecklingsperspektiv, och studerar framför allt vilka omständigheter som påverkar utvecklingen under barndomen. I åter andra studier betraktas barn främst

som bärare av behov. Vår utgångspunkt är dock en annan: vi fokuserar på barns och ungdomars handlingsutrymme, deras resurser. Det lyfter fram synen på dem som subjekt, handlande och tänkande, och går väl i linje med idén att deras välfärd är här och nu.

Att se individers levnadsnivå i termer av resurser är en teoretisk utgångspunkt som bl.a. finns hos den engelske socialpolitiske forskaren Richard Titmuss (1962). Med Titmuss idéer som inspiration formulerade Sten Johansson (1970; 1979) den bärande tanken bakom de svenska levnadsnivåundersökningarna. Johansson definierade “levnadsnivå” som “individers förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer, säkerhet m.m. med vilkas hjälp individen kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor” (1970:25). Man kan lägga till att resurserna måste betraktas inom givna arenor, t.ex. är utbildning som resurs beroende av arbetsmarknadens funktionssätt (t.ex. Erikson och Åberg 1984).

Just att fokusera på resurser/handlingsutrymme istället för behovstillfredsställelse (jfr Allardt 1975) utgör en rågång i den teoretiska diskussionen om människors välfärd (jfr Erikson och Uusitalo 1987; Tåhlin 1990). En central skillnad är att resursperspektivet betonar människors möjligheter att handla och inte resultatet av hennes handlande, dvs. i vilken grad hennes behov är tillfredsställda. Att ha goda ekonomiska villkor är att ha hög levnadsnivå även om pengarna inte leder till självförverkligande, att ha en modern och rymlig bostad är en resurs även om man inte är nöjd med den. Utifrån resursansatsen kommer människors anspråksnivå inte att påverka hur vi bedömer deras levnadsnivå. Den alternativa ansatsen, att fråga hur (miss)nöjda människor är, lider av problemet att människors objektiva levnadsförhållanden styr, ”justerar”, deras anspråksnivå – risken är då att man med sådana mått registrerar ”den fattiges fördragsamhet liksom den rikes missnöje” (Johansson 1979:51).

En viktig aspekt av det resursperspektiv som Johansson anlade är att levnadsnivån är flerdimensionell och att den inte kan (och inte bör) summeras i något enskilt mått, exempelvis pengar. Detta minskar slagkraften i levnadsnivåforskningen genom att bilden av välfärden blir komplex. Det finns inget sätt att avgöra om en enskild individs levnadsnivå förändras över tid om t.ex. hälsan försämras men ekonomin förbättras. På motsvarande sätt kan vi inte heller alltid uttala oss om välfärden i landet ökar eller minskar. Detta är uppenbarligen ett dilemma för välfärdsforskningen efter-

som den marginaliseras i den offentliga debatten, där produktivitetstillväxten, bruttonationalprodukten eller budgetunderskottet blir magiska sammanfattande mått på välfärden (trots att dessa rimligen är obegripliga för de flesta). Samtidigt är det faktiskt orimligt att i en situation där t.ex. folkhälsan försämras och inkomsterna förbättras uttala sig om sammanvägd utveckling. En poäng med att i diskussionen om välfärd utgå från individers levnadsnivå är att vi kan uttala oss om välfärdens fördelning. De flesta skulle bedöma en genomsnittlig ökning av välfärden olika om den skedde genom en generell förbättring eller om den berodde på att de som hade det bäst ställt fick det mycket bättre medan folkflertalet inte fick det.

Även om definitionen av levnadsnivå har en god teoretisk förankring måste man när det gäller vilka typer av resurser som är relevanta förlita sig till allmänna resonemang. Johansson gick igenom listor över centrala levnadsförhållanden som ställts upp i olika sammanhang, bl.a. av en expertgrupp för Förenta Nationerna. Hans slutsats (Johansson 1979:54ff) var att listor av detta slag var påfallande lika, t.ex. tycks hälsa, sysselsättning och utbildning alltid finnas med. Den komponentindelning som Johansson gjorde innehöll nio dimensioner vilka var ämnade att fånga individers levnadsnivå. Denna indelning reviderades så småningom – vilket illustrerar att det inte finns någon “komponentrymd” som äger slutlig giltighet – och innehåller nu de dimensioner som visas i Tabell 1:1. I intervjuundersökningen operationaliseras de olika dimensionerna i flera steg, först till delområden, sedan ned till frågebatterier och enskilda frågor. I Tabell 1:1 exemplifieras delområden.

Tabell 1:1. Levnadsnivåns dimensioner för vuxna samt övergripande operationaliseringar

Levnadsnivåns dimensioner Operationaliseringar (ej fullständig lista) Hälsa och tillgång till vård Somatiska sjukdomar, psykiskt välbefinnande, tandstatus, funktionsnedsättning, erhållen vård Sysselsättning och arbetsförhållanden

Förvärvsarbete, fysisk och psykosocial arbetsmiljö

Ekonomiska resurser Inkomst, förmögenhet, kontantmarginal, ägodelar Kunskaper och utbildningsmöjligheter

Högsta avslutade utbildning, yrkesutbildning, vuxenstudier

Familj och social förankring Familjeförhållanden, hushållssammansättning, sociala relationer, socialt stöd Bostad och närservice Bostadens utrymmesstandard, utrustningsstandard, besittningsform Säkerhet till liv och egendom Trygghet, utsatthet för våld, hot och stöld Rekreation och kultur Fritidsvanor, semester, organisationsaktiviteter Politiska resurser Opinionsbildande aktiviteter, politiskt och fackligt medlemskap och deltagande, röstning, överklagande av myndighetsbeslut

Uppenbarligen finns det fler typer av resurser som är centrala för människors handlingsutrymme än dem som visas i Tabell 1:1. Definitionen som den praktiseras enligt denna lista bygger på ett urval av resurser som framför allt omfattas av politiska beslut – därför finns exempelvis inte begåvning och klimat med som resurser.

I linje med den grundläggande definitionen av levnadsnivå i termer av resurser, och inte behov, har operationaliseringen av de delområden som visas i Tabell 1:1 gjorts med hjälp av (så långt möjligt) objektiva, beskrivande indikatorer snarare än subjektiva, värderande. Vi har t.ex. inte frågat människor hur tillfredsställda de är med sitt bostadsutrymme, utan istället om bostadens storlek och

antalet personer i hushållet och utifrån dessa uppgifter har vi sökt identifiera trångboddhet.

1.3.3. Hur skall vi definiera barns levnadsnivå?

När vi nu skall fånga barns levnadsnivå måste en inledande fråga vara om vi kan tala om handlingsutrymme för barn på samma sätt som för vuxna? Kan vi applicera ett resursperspektiv och den indelning i levnadsnivåns dimensioner som visas i Tabell 1:1? Generellt sett är barns villkor starkt kopplade till vuxna, framför allt föräldrarna. Föräldrarnas resurser är ofta barnens resurser (t.ex. boende och gemensamma hushållsresurser som sommarstuga, bil och hushållsmaskiner), men föräldrarna kan också fördela resurser till barnen (t.ex. pengar). Skolbarns handlingsutrymme är också starkt kringskuret av att de lyder under en pliktlag upp till 16 års ålder. Vuxenvärlden sätter därför ganska tydliga gränser för vilka resurser barn har. Man kanske t.o.m. kan säga att ett typiskt levnadsvillkor för barn är just ett kringskuret handlingsutrymme, och att ett viktigt element i vuxenblivandet är att frigöra sig från denna restriktion.

Att barns handlingsutrymme är begränsat på ett annat och kraftigare sätt än vuxnas kan dock, enligt vårt sätt att se, inte vara ett argument för att definitionen av levnadsnivå i termer av resurser inte är giltig. Man kan förstås hävda att yngre människor har ett kringskuret handlingsutrymme, men att de tjänar på detta i det långa loppet (genom att t.ex. få en god uppfostran och utbildning). Det är också orimligt att en, säg, tioåring skall styra sitt liv alldeles själv, och en hel del beslut som vuxna fattar vore direkt olämpligt att lägga på en tioåring – t.ex. beslut om ekonomiska investeringar. I många fall är det önskvärt att barn skall styra sina liv tillsammans med sina föräldrar och barn bör i vissa fall vara skyddade från ett för stort ansvar över sina liv. Det hindrar dock inte att barn är betjänta av resurser och att målet måste vara att de får utöva så stor kontroll över sina liv som möjligt. Vad är då möjligt? Ett sätt att angripa den frågan är att föra samma resonemang som FN gör i barnkonventionens stadgande om barns rätt att uttrycka åsikter, nämligen att det skall ske ”i relation till barnets ålder och mognad” (se Artikel 12, jfr diskussionen i nästa avsnitt). Att avgöra hur en sådan gradvis ökning av det rimliga handlingsutrymmet skall se ut är dock omöjligt genom någon teori. Precis som när det gäller

vilken typ av resurser som skall ingå i en definition av levnadsnivån för vuxna måste vi fylla detta med ett praktiskt innehåll. Här får vi acceptera att det inte finns någon slutgiltig sanning. Vad vi kan åstadkomma är mer eller mindre fruktbara försök till praktiska definitioner (operationaliseringar). Sålunda har vi i konstruktionen av våra frågor fattat många beslut om vilka resurser som vi anser skall tillmätas värde för barn och ungdomar i de åldrar vi studerar.

Sammanfattningsvis finner vi det fruktbart att se barns levnadsnivå i termer av resurser. Vilka resurser är då centrala för de unga? Vi ser inte någon anledning att mer än marginellt förändra den indelning i levnadsnivåns dimensioner som redovisades i Tabell 1:1. Anledningen är att de centrala områden som identifierades för vuxna också är centrala för barn och ungdomar. Det som skiljer dem från vuxna är inte vilken typ av resurser som är viktiga utan de arenor där resurserna ianspråktas. Eftersom de yngre i hög grad är bundna till skolmiljön blir just skolan central för dem. Den dimension av levnadsnivån som för vuxna utgörs av arbetsförhållanden kommer för barn att röra sig om miljön på daghem, fritidshem och i skolan. Utbildning, som för vuxna är en resurs som främst används på arbetsmarknaden, kommer för barn att fokuseras på de möjligheter till god undervisning och goda förutsättningar för lärande som skolan ger. Barns politiska resurser, slutligen, är för dem vi studerar inte som för vuxna avhängiga röstning och fackligt deltagande, utan blir inriktade på möjligheter att i andra former påverka beslut som gäller dem – sådana som fattas i familjen, i skolan, i närområdet, eller i samhället. Här är det också rimligt att inflytandet sträcks ut allteftersom barnen blir äldre och mognare.

I Tabell 1:2 visas vilka operationaliseringar som svarar mot den teoretiska indelningen i dimensioner. Dessa har också använts vid konstruktionen av frågeformuläret (som visas i Appendix, sist i betänkandet). Alla dimensioner har vi dock inte kunnat täcka in, dels på grund av utrymmesbrist, dels därför att vi vid tidpunkten för formulärkonstruktionen inte kunnat finna valida indikatorer som kunde användas för ett brett åldersspann. Dimensioner som inte täcks in är politiska resurser och tillgång till vård.

Tabell 1:2. Levnadsnivåns dimensioner för barn och ungdomar samt övergripande operationaliseringar

Levnadsnivåns dimensioner Operationaliseringar (ej fullständig lista) Hälsa och tillgång till vård Fysisk och psykisk hälsa, tillgång till vård Sysselsättning och skolmiljö Fysisk och psykosocial miljö i skola, daghem, fritidshem; hushållsarbete; förvärvsarbete Ekonomiska resurser Familjens och barnets ekonomi, kontantmarginal, ägodelar Kunskaper och utbildningsmöjligheter

Möjlighet till undervisning av hög kvalitet

Familj och social förankring Familjeförhållanden, hushållssammansättning, sociala relationer, socialt stöd Bostad och närmiljö Bostadens utrymmesstandard, eget rum, utrustningsstandard, trafik- och lekmiljö, kommunikationer Trygghet och säkerhet Trygghet, utsatthet för våld, hot och stöld Rekreation och kultur Fritidsvanor, semester, organisationsaktiviteter Politiska resurser Möjligheter att påverka i hem, skola, närområde och samhälle

I Levnadsnivåundersökningens strategi ligger att den bild över befolkningens levnadsnivå som ges skall vara policyrelevant, dvs. den skall främst vara inriktad på att kunna identifiera problem inom olika områden som regleras av kollektiva åtaganden (Johansson 1979). Det är sådana problem som sedan skall kunna diskuteras och åtgärdas politiskt. Tidigare studier ger vid handen att barns problem kan vara annorlunda än vuxnas (precis som äldres kan skilja sig från medelålders). I en stor norsk studie visar Raundalen och Raundalen (1979) att barns rädsla spelar en stor roll i deras vardag: speciellt yngre skolbarn är rädda för många saker, som äldre barn, hundar, bilar o.s.v. Barns mer begränsade rörelseområde gör det troligt att karakteristika hos näromgivningen (t.ex. service, trygghet, sociala relationer) är viktigare än för vuxna.

Yngres bättre fysiologi, jämfört med äldre, gör att somatiska sjukdomar inte är lika vanliga, men speciellt i puberteten kan sociala relationer till jämnåriga kanske vara viktigare än för vuxna. Allt detta är dock frågor som bör vara föremål för empiriska studier.

Vilka problem som är ofta förekommande för yngre påverkar dock inte vår syn på vilka resurser som är viktiga för dem – att bestämma levnadsnivåns dimensioner är en teoretisk fråga som inte avgörs av de empiriska utfallen för olika befolknings- eller åldersgrupper. En implikation, däremot, är att vi lägger mer eller mindre vikt vid olika dimensioner i utformningen av vår intervjuundersökning. Exempelvis har vi varit utförliga i vår operationalisering av sociala relationer för barn och ungdomar, liksom avseende utsatthet för negativa sociala handlingar.

1.3.4. Ungas deltagande i den demokratiska processen

Levnadsnivåundersökningarna skulle, enligt Johansson (1979), fylla en lucka i teorin om demokratin, nämligen hur medborgarna skall hålla sig korrekt informerade om ”hur det är” (medan frågorna ”hur det borde vara” och ”vad som bör göras för att uppnå detta” är politiska frågor). Genom att medborgarna själva berättar om sitt eget liv bidrar de till bilden av välfärdens nivå och fördelning i landet och lägger, enligt denna idealtyp, grunden till att politiska beslut baserar sig på en “objektiv” bild av verkligheten.

I teorier om den demokratiska beslutsprocessen är barn och ungdomar märkligt frånvarande, trots att FN:s konvention om barns rättigheter stadgar långtgående ansvar för medlemsländerna vad gäller barns medinflytande. Barnkonventionen är det första barnrättsdokument som fokuserar barn som aktörer (Bartley 1998). Konventionen bygger på fyra grundläggande principer: N Barnets bästa ska komma i främsta rummet och beaktas vid alla

beslut. N Alla barn har lika rättigheter. Ingen får diskrimineras. N Barnet har rätt till liv och utveckling. N Barnet har rätt att uttrycka sin åsikt och få den respekterad.

Dessa fyra principer utgör delar av en och samma helhet, och de understödjer varandra. Principen om barnets bästa är överordnad de andra. Denna princip är dock inte alltid enkel att tolka; för att

identifiera barnets bästa i varje enskild situation krävs att barnet själv får uttrycka sig.

En av barnkonventionens fyra grundprinciper, barnets rätt att göra sin röst hörd, uttrycks framför allt i konventionens artikel 12. Att barnet ska få delge sina synpunkter i frågor som berör det innebär att man inte bara ska lyssna på barn i “privata” angelägenheter utan också i mer övergripande samhällsfrågor. Alla områden som inbegriper välfärd ingår här; till exempel ska barn tillfrågas om sin sociala och fysiska skolmiljö och boendemiljö. Detta är en skyldighet Sverige åtog sig genom att ratificera barnkonventionen. Och enligt artikel 12 räcker det inte med att barn ska få uttrycka sina åsikter, utan dessa åsikter skall också tillmätas betydelse.

Artikel 12

1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att uttrycka dessa i alla frågor som berör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barns ålder och mognad.

2.

För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ.

Att barn ska höras i frågor som berör dem innebär alltså att de bör få uttrycka sig om sina levnadsförhållanden i stort. De har rätt att medverka vid sådana avgöranden som rör deras situation och omgivning, allt efter ålder och mognad. De behöver dock vuxnas stöd för att kunna utveckla denna förmåga och för att få kunskap om vilka alternativ som finns.

I Sverige idag är det få beslutsfattare som systematiskt tar till vara barns och ungdomars tankar och idéer. Inte ens när frågorna direkt berör barnen är så fallet. Detta innebär att de ungas perspektiv och kunskaper går förlorade i de flesta samhällsbeslut (BO 2000), något som också kan leda till minskat förtroende för den demokratiska processen. Ett ökat deltagande för barn och ungdomar skulle innebära att de fick större självkänsla samt ett ökat ansvarstagande och samhällsengagemang, vilket på sikt är positivt för en demokrati.

Hur kan man då implementera artikel 12 och garantera att unga har en röst? Det finns naturligtvis inte bara ett sätt på vilket man

kan och bör konkretisera artikeln, och texten är öppen för tolkning. I konventionen finns heller inga indikationer på hur man ska omsätta barns rätt till deltagande till praktik, det lämnas öppet till staterna som ratificerat konventionen. Undersökningar av Barn-LNU:s typ skulle, menar vi, kunna vara ett möjligt sätt att implementera artikel 12. Åtminstone som en beskrivning av barns och ungdomars levnadsförhållanden uppfyller den krav på relevans och representativitet. Däremot innehåller vår undersökning inga möjligheter för deltagarna att formulera egna krav eller åsikter om hur det bör vara. Detta bör dock, för att följa Johansson (1979), göras i en politisk process.

Hart (1992) urskiljer olika typer av barns deltagande genom en modell som han kallar för deltagandestege – ”ladder of participation”.1 Denna är uppdelad på åtta nivåer där de lägsta representerar “sämsta” möjliga deltagande, och det översta steget det ”bästa”. De tre lägsta nivåerna utgör inte ens något reellt deltagande, utan innebär att barn visas upp som objekt där de av vuxna ombetts uttrycka vissa åsikter utan att någon bryr sig om att lyssna på vad barnen egentligen tycker. Steg fyra och fem innebär däremot ett reellt deltagande, men där frågan är initierad och drivs av vuxna – det som utmärker steg fem är att barnen är konsulterade. På det sjätte steget tar vuxna initiativ till att driva en fråga men arbetet utvecklas gemensamt av barn och vuxna. Det sjunde steget karakteriseras av att barn både initierar och driver en fråga. Slutligen, högst upp på deltagandestegen finner vi den enligt Hart mest önskvärda formen av deltagande, där barn och vuxna tillsammans utvecklar frågor som initierats av barn.

Barn-LNU skulle vi placera på det fjärde eller femte steget. Undersökningen utgör inte en “perfekt” form av deltagande, i och med att det var vi vuxna forskare som bad barnen att svara på frågor om sina levnadsvillkor, frågor som vi också hade formulerat (men som diskuterades med barn i våra provintervjuer). En undersökning av Barn-LNU:s karaktär fyller dock de krav man kan ställa när det gäller barnens möjligheter att själva ge en bild av sin situation. Därmed kan den användas, såväl av vuxna som av unga, för att formulera krav och politiska önskemål om barns och ungdomars villkor. Dessutom finns potentialen för att resultaten

1 Han har hämtat konceptet från den amerikanska samhällsplaneraren Sherry Arnstein, som 1969 presenterade en modell för olika grader/typer av medborgares samhälleliga deltagande i USA som hon kallade just “ladder of citizen participation”. Harts stege är en modifiering av denna.

från undersökningen kan ge ett underlag för en bedömning av barns levnadsvillkor som också kan utvärderas mot barnkonventionen – exempelvis vad gäller utvecklingen av barns hälsa, ekonomi och utsatthet för mobbning.2

Deltagarna kan ställa två krav på resultaten av sitt uppgiftslämnande. Det ena är att beskrivningen som grundar sig på deras uppgifter, direkt eller indirekt, går in i den politiska processen – detta måste i osedvanligt hög grad anses tillfredsställt i och med detta betänkande. Det andra kravet är att den bild av de ungas levnadsnivå som deras medverkan har lett till på ett eller annat sätt återförs till dem själva. Detta kan t.ex. ske via massmedia eller genom populärvetenskaplig framställning.

1.3.5. Åldersavgränsningen i Barn-LNU

Vilken levnadsnivå människor har är viktigt oavsett ålder. Att studera barns och ungdomars villkor innebär därför en strävan att ta med alla, från de nyfödda upp till någon slags ”vuxengräns”. Den övre åldersgränsen kan dras på flera ställen, men för oss har valet fallit på 18 år eftersom man därefter ingår som vuxen i Levnadsnivåundersökningen (LNU2000) – detta gör så att säga att vi totalt sett kan studera levnadsförhållandena för alla åldersgrupper.3 Att 18 år också är myndighetsålder är ett annat argument för vår indelning, liksom att detta är åldersgränsen för att vara definierad som ”barn” enligt FN:s barnkonvention. Varje åldersavgränsning mellan ungdomar och vuxna är dock med nödvändighet godtycklig liksom den är kulturellt och historiskt betingad.

Att dra den undre åldersgränsen så att alla barn kommer med var naturligt. Men den centrala, och betydligt svårare, frågan är vid vilken ålder man kan intervjua barnen själva med bibehållen säkerhet i svaren – och med vilka metoder? Det är intressant att notera att när SCB år 1985 utredde frågan om löpande statistik om barn och ungdomar (SCB 1985) drog man slutsatsen att det fanns stora

2 Staterna som ratificerat barnkonventionen, liksom oberoende organisationer som t.ex. Rädda Barnen, rapporterar regelbundet om barns villkor och uppföljandet av barnkonventionen till FN:s kommitté för barnets rättigheter. I kommentaren till Sveriges senaste rapport konstaterar kommittén bl.a. att den fokuserar för mycket på beskrivningar av lagstiftningsåtgärder medan den innehåller en begränsad mängd statistik och annan information om hur barn faktiskt har det (FN, DRC/C/15/Add. 101, 10 May 1999, Sweden). 3 Huvudundersökningen inkluderar vuxna upp till 75 års ålder, men de som fallit för denna åldersgräns och tidigare deltagit i en Levnadsnivåundersökning skall följas upp i den s.k. Äldre-LNU (Lundberg och Thorslund 1996).

problem med att använda dessa åldersgrupper som informanter och att direkta intervjuer kanske kunde göras ”i förenklad form” med barn på mellanstadiet (dvs. från 10 12 års ålder). En samlad bedömning av den internationella forskningen idag är betydligt mer optimistisk och lutar snarare åt att barn under vissa förutsättningar är goda informanter även i tioårsåldern (Scott 1997).4 I förberedelserna för Barn-LNU tog vi del av erfarenheter från British Household Panel Survey (BHPS), där man intervjuar 11–15-åringar med den metod vi diskuterat (Scott, Brynin och Smith 1995). Allt talade för att elvaåringar kunde intervjuas utan problem och att man troligen kunde gå ner ända till tioåringar. Det var också den strategi vi valde (fast i praktiken var en hel del av våra deltagare nio år och på det tionde när intervjun gjordes). Detta innebär inte att yngre barn inte skulle kunna intervjuas alls, eller att deras utsagor om sina levnadsförhållanden skulle sakna intresse. Intervjumetoderna bör dock vara avpassade efter ålder, och intervjuer med, säg, sexåringar, kräver speciellt utbildade intervjuare.

Precis som barnrättsförespråkare poängterar är det viktigt att alla barn skall delta, även de yngsta (t.ex. Lansdown 2001) som i den mån barn har formella möjligheter att uttrycka sina åsikter oftast får stå utanför (BO 2000). Då yngre barn har möjlighet att deltaga handlar det ofta om områdena skola och barnomsorg, medan de äldre barnen ibland även bereds möjlighet att delge sina åsikter i samband med till exempel trafik- och bostadsplanering. Studier visar dock att barn ända ner i förskoleåldern mycket väl kan ge sin syn på till exempel sin närmiljö, men att det krävs andra metoder (se exempelvis Rädda Barnen 1998). Den strategi som återstod för oss var emellertid att låta föräldrarna vara informanter för 0–9åringarna. Den intervjuade föräldern fick svara på ett antal frågor om varje hemmaboende barn, bl.a. om sjukdomar, omsorgsform och psykiskt välbefinnande (det senare bara för barn som är på sitt sjunde år eller äldre).5 Detta gör att vi i en del analyser kommer att

4 Förutsättningarna är t.ex. att frågorna är klart ställda, att de inte ställs i form av konstruerade exempel som intervjupersonen skall ta ställning till, att svarsalternativen inte är för många eller för svåra – alltså ungefär samma som gäller för vuxna intervjupersoner, möjligen lite tydligare markerade. Man kan notera att flera stora undersökningar har vänt sig till barn som varit tio år gamla. 5 Vår principiella utgångspunkt är att det vore önskvärt att inkludera barn ned till åtminstone sexårsåldern i en intervjuundersökning byggd på direkta intervjer. Eftersom man då måste tillgripa olika metoder kommer det att vara svårt att få jämförbara beskrivningar som spänner över alla åldrar. Dessutom skulle ett sådant projekt kräva en ganska stor intervjuarinsats och bli dyrt om man samtidigt vill ha en urvalsstorlek som gör att man kan generalisera till hela barnpopulationen.

kunna inkludera 0–9-åringarna, även om fokus i den fortsatta framställningen är på 10 18-åringarna. I vissa analyser (exempelvis i Kapitel 2) kommer vi också att använda åldersindelningen 0–16 år, eftersom en del existerande statistik från Levnadsnivåundersökningen använt denna indelning.

1.4. Barn-LNU: urval, uppläggning och genomförande

Barn-LNU är, genom uppläggningen med koppling till en undersökning av vuxna, genom sin intervjumetod, genom det riksrepresentativa urvalet och det breda innehållet, den första undersökningen i sitt slag i Sverige. Därför kommer vi i detta avsnitt att ge en närmare presentation av undersökningens urval, uppläggning och genomförande, vilken bl.a. innehåller en del tekniska uppgifter. Huvudpunkterna återfinns även i sammanfattningen nedan.

1.4.1. Urval och viktning

Urvalet till Barn-LNU är draget från de respondenter som besvarat Levnadsnivåundersökningen år 2000 (LNU2000), vilken (som beskrevs närmare ovan) riktades till ett urval av ungefär var tusende individ mellan 18 och 75 år i befolkningen. De barn till respondenterna som tillfrågats om deltagande är födda 1/1 1982 31/12 1990; i denna rapport kommer vi att kalla gruppen för 10 18åringar (även om en del barn inte hade fyllt tio år vid intervjutillfället). Barnen skall vid intervjutillfället bo med den vuxne intervjupersonen minst en tredjedel av tiden. Barn-LNU blir med denna uppläggning i stort sett ett slumpmässigt urval av barn födda under denna period med några undantag. För det första har vissa barn en högre urvalssannolikhet än andra. Eftersom barnets chans att komma med i undersökningen hänger ihop med de vuxna får barnet en högre urvalssannolikhet ju fler vuxna vårdnadshavare som finns i hushållet. Barn i tvåförälderhushåll har t.ex. dubbelt så stor urvalssannolikhet i jämförelse med barn i enförälderhushåll. För barn med delat boende kan sannolikheten bli ännu högre om det finns flera vuxna i båda hushållen. Dessa skillnader i urvalssannolikhet mellan barn har vi åtgärdat genom att tilldela barnen vikter som korrigerar för detta. För det andra, p.g.a. studiens design, är det några grupper av barn som inte finns representerade i

vårt material. Det gäller barn som inte har någon vuxen de kan inkluderas genom. Så är t.ex. fallet för barn som huvudsakligen bor på institution och (det fåtal) barn som flyttat hemifrån före 18 års ålder.6 Fosterbarn och barn som bor med andra vuxna än sina föräldrar (t.ex. morföräldrar) finns dock representerade i undersökningen.

För det tredje finns en viss systematik i bortfallet för huvudundersökningen liksom för barnintervjuerna. För sådant systematiskt bortfall, liksom för slumpmässiga variationer i urvalsdragningen, konstrueras också vikter, vilket dock ännu inte är gjort. Bortfallet och viktkonstruktion för detta diskuteras i ett särskilt avsnitt senare i detta kapitel.

1.4.2. Undersökningens uppläggning

Arbetet med Barn-LNU började i och med att forskningsmedel söktes för LNU2000. Ansökan skrevs under våren år 1999, behandlades och bifölls under hösten samma år. Redan innan detta hade, på grund av det pressade tidsschemat, konstruktionerna av huvudformulär, partnerformulär och barnformulär inletts. Den första versionen av barnformuläret utvecklades av forskare inom LNU:s och Barn-LNU:s projektgrupp, Stockholms universitet. Hur frågeformuläret fungerade prövades först på barn och deras föräldrar inom våra egna sociala nätverk. Största möjliga variation vad gäller social klass, tätortsgrad, familjetyp, ålder och kön eftersträvades. Frågeformuläret behandlades under senhösten på seminarium samt vid en arrangerad sammankomst där externa kollegor, vilka representerade olika områden inom barn- och ungdomsforskningen, bjöds in. Dessutom tillkallades expertis vid formulering av vissa specifika frågor.

Frågeformulärets andra version spelades in på band inför en pilotstudie och 31 provintervjuer med barn, jämnt fördelade mellan de olika familjetyperna, genomfördes med goda resultat: svarshäftena var korrekt och noggrant ifyllda. Detta positiva resultat gällde även för nioåringarna. Även de intervjuare som genomförde pilotstudierna intervjuades (både i gruppdiskussioner samt via ett kort frågeformulär distribuerat via e-mail). Vi frågade om deras

6 År 1999 var det 1 procent av 16-åringarna , 2 procent av 17-åringarna samt 5,5 procent av 18-åringarna som inte var ”hemmaboende”, dvs. som inte var folkbokförda med förälder eller annan vuxen som är i förälders ställe (SCB 2000, Tabell 4:1a).

erfarenhet av intervjuerna, bl.a. reaktioner från föräldrarna vid första kontakten, barnets inställning till intervjun, hantering av bandspelaren samt om det hade dykt upp några problem med specifika frågor. Både föräldrar och barn var mycket positivt inställda till idén att barnen skulle intervjuas. De flesta barn uppfattades ha varit nöjda med frågorna och intervjuns längd (omkring 30 min) verkade vara rimlig.

Därefter utfördes ytterligare en pilotstudie. Speciellt utbildade intervjuare vid SCB:s mättekniska laboratorium genomförde djupintervjuer med åtta barn efter genomförda intervjuer. Intervjuaren gick bl.a. igenom varje frågeområde och hörde sig för hur frågorna uppfattades av barnet och om hon/han var nöjd med svarsalternativen. Barnen uppfattade metoden som lättförståelig, lätthanterlig och ganska rolig – dessutom var tempot på bandet tillfredsställande. Generellt uppfattades frågorna som enkla att svara på, relevanta, intressanta och inte för känsliga. Detta gällde för både flickor och pojkar. Alla inhämtade åsikter vägdes in vid utformningen av den slutliga versionen av frågeformuläret.

I månadsskiftet februari-mars år 2000 utbildades intervjuarna, vilka tidigare inte jobbat med den metod som Barn-LNU bygger på. En av de viktiga saker som intervjuarna ansvarar för är bokningarna, där det gäller att ta reda på hur många barn i de berörda åldrarna som bor i hushållet. Bokningarna kan bli komplicerade när mer än en person i hushållet skall intervjuas och intervjuaren måste också veta hur många och vilka frågeformulär och bandspelare som skall tas med. I tre fall i Barn-LNU har hela fem syskon intervjuats, vilket förstås ställer höga krav på såväl intervjuare som respondenter.

I mars skickades information till intervjupersonerna, dvs. en av barnets föräldrar. Informationen bestod dels av ett introduktionsbrev med kort beskrivning av undersökningen (bl.a. om Barn-LNU) och en förfrågan om personen ifråga ville delta i den, dels av en fyrsidig informationsbroschyr. I denna presenterades LNU2000 mer ingående liksom tidigare undersökningar och resultat från dessa. Denna broschyr innehåller också fördjupad information om Barn-LNU och om datalagen, om sekretess och om principen med informerat samtycke. Det kan noteras att vi inte kunde vända oss direkt till barnen med information, eftersom det inte finns något säkert sätt att känna till exakt vilka barn som bor i vilka hushåll.

I slutet av mars gjordes så de första barnintervjuerna. Varje intervju var upplagd på följande sätt: först presenterades Barn-

LNU för föräldern (som också erbjöds att ta del av vilka frågor vi ville ställa till barnen) och informerat samtycke från förälder/rar och barn inhämtades. Om samtycke erhölls fyllde intervjuaren tillsammans med barnet (och föräldern) i första sidan av formuläret. Detta gjordes främst för att barnet skulle få rätt version av tre olika formulär (se nästa avsnitt). Själva intervjuarbetets uppläggning skedde i tre olika omgångar med samma andel intervjuer per omgång. Detta innebär att barnintervjuer gjordes under hela 2000 (dock bara ett fåtal under sommaren) och ett fåtal också i bortfallsuppföljningen i början av år 2001.

I en så stor intervjuundersökning som LNU händer det nästan alltid att någon del i frågeformuläret är tvetydig eller ovanligt komplicerad så att fel lätt kan uppstå (t.ex. att något blir överhoppat eller att någon fråga missuppfattas). Under intervjuarbetets gång sker därför en successiv återkoppling till intervjuarna på basis av de granskade formulären. Vi forskare har löpande deltagit i denna granskning. Kvaliteten på LNU2000 har varit hög i detta avseende och de mindre problem som uppstått har inte gällt Barn-LNU.

Efter det att undersökningens fältarbete avslutades i mars år 2001 levererades såväl en datafil som de ifyllda formulären till SOFI. Där har granskningsarbetet fortgått och en del felaktiga värden rättats. I huvudsak har dock materialet varit oproblematiskt. Vidare har kodning av vissa variabler skett. I maj år 2001 förelåg så en kombination av data från den personligt intervjuade föräldern, från den s.k. partnerenkäten (med information direkt från barnets andre förälder), samt för varje barn mellan 10–18 år. Föreliggande rapport grundar sig på denna kombination av data.

1.4.3. Intervjumetoden – närmare beskrivning

I Barnundersökningen i LNU2000 intervjuas barn, som nämnts, med hjälp av bandspelare, en s.k. Walkman (en liten, bärbar bandspelare med hörlurar). Frågorna läses upp för barnen via ett inspelat band och barnen markerar sina svar i ett svarshäfte. Svarshäftet omfattar endast numren på frågorna och svarsalternativen (och ibland ett nyckelord från frågan, där det annars finns risk att den intervjuade skall tappa bort sig). Efter intervjun placerar deltagaren själv sitt svarshäfte i ett kuvert som försluts och ges till den intervjuare som finns i hemmet. En fördel med meto-

den är att den maximerar barnens konfidentialitet då svaren inte kan tolkas utan frågorna och då ingen annan än barnet kan höra frågorna ställas. När föräldern skall ta ställning till samtycke till barnintervjun, erbjuds de att få ta del av en lista över de frågor som kommer att ställas. Frågorna på denna lista är dock inte uppställda i samma följd som i svarshäftet, vilket gör att även om barnens svarshäfte skulle vara synligt är det närmast omöjligt att förstå vilken frågan är till ett givet svar. En annan fördel med metoden är att föräldrar och barn kan intervjuas samtidigt och oberoende av varandra, dvs. det finns ytterst liten risk att svaren blir färgade av den andres svar. (I föräldraintervjun ställs en del frågor om varje barn, men detta parti ligger så tidigt i formuläret att det ställs under tiden bandet går.) Genom samtidigheten blir merkostnaden för att intervjua både barn och föräldrar mycket liten.

Ursprungligen utvecklades metoden i USA (Camburn, Cynamon och Harel 1991) och den har använts sedan 1984 i den brittiska BHPS där alla vuxna i ett hushåll intervjuas, liksom barn i åldrarna 11-15 år (Scott, Brynin och Smith 1995). Under förarbetet med Barn-LNU besökte vi projektledarna för BHPS och inhämtade deras erfarenheter. Den bild vi fick av metoden (att den varken resulterade i högt internt eller högt externt bortfall och att barnen uppskattar den) stärkte oss i tron på att den är ändamålsenlig. En avvägning som måste göras vid inläsningen av frågorna, och som man ägnat metodstudier åt inom BHPS, är vilken hastighet bandet skall hålla. Deras erfarenheter, som styrks av våra, är att den inte får vara för långsam – risken är större att barnen blir uttråkade än att de inte hänger med. Om det ändå skulle gå för fort erbjuder bandspelarmetoden möjlighet för barnen att helt enkelt stanna och backa bandet. I några enstaka fall har metoden inte fungerat – då har i de flesta fall intervjuaren läst frågorna, i några fall har de också gjorts via telefon.7

1.4.4. Formuläret

Frågorna i Barn-LNU utformades enligt de teoretiska utgångspunkter som beskrivits ovan, men andra överväganden har också påverkat den slutgiltiga ordningen samt i vissa fall formuleringen av frågorna. Den metod och de åldersgränser vi valde sätter vissa

7 Totalt gjordes 25 telefonintervjuer, men de flesta av dessa av logistiska skäl (barnet kunde inte vara hemma den tid då föräldern blev intervjuad).

gränser på hur formuläret kan utformas. Till skillnad från personliga intervjuer och enkäter är formen på bandintervjuer mycket mer bunden. Exempelvis kan det inte förekomma hopp (att man p.g.a. svaret på en fråga skall hoppa över nästa) eller selektioner (att vissa frågor bara skall ställas till vissa i urvalet, t.ex. bara till barn till ensamstående föräldrar eller barn i en viss ålder). Detta ställer höga krav på frågekonstruktion och uppläggning av formuläret. Ett av de första problem vi stötte på var att vi frågar om de vuxna som bor i hushållet, men dessa är inte alltid deras pappa och mamma; styvföräldrar (”pappas/mammas sambo”) är också vanliga. Dessutom framstod det som teoretiskt relevant att ställa speciella frågor om barnets relation till mamma, pappa såväl som till eventuella styvföräldrar. För att bibehålla klarheten i frågorna konstruerade vi tre olika versioner av formuläret beroende på familjetyp, nämligen 1) barn som bor med båda föräldrarna, 2) barn som bor med sin mamma (med eller utan styvfar), samt 3) barn som bor med sin pappa (med eller utan styvmor). Fler versioner än tre ansåg vi däremot vara för många då det skulle öka risken för att blanda ihop formulären.

Vidare krävdes att alla frågor var relevanta samt lättförståeliga för ett brett ålderspann, dvs. 9–18 år. Det enda undantaget från att alla har svarat på alla frågor är att vi ställer några fler frågor i slutet av intervjun till de äldsta, de som börjat på högstadiet eller är äldre än så (normalt 13 år och uppåt), medan de yngre uppmanades att stoppa bandet. Detta gjordes främst för att vi trodde att de yngsta inte skulle orka hålla på så länge. De kompletterande frågorna berör alkohol, rökning m.m. Slutligen ställdes höga krav på att frågorna var enkla, lättbegripliga och inte för känsliga, då det var tänkt att barnet skulle klara sig själv under intervjuns gång.

De enskilda frågorna i frågeformuläret presenteras i respektive kapitel. Formuläret i dess helhet (i formulärversion 2, ställd till barn vars föräldrar separerat och där barnet bor i samma hushåll som modern) bifogas som Appendix till detta betänkande.

Sammanfattningsvis menar vi, på basis av erfarenheterna med Barn-LNU, att formuläret, liksom metoden, fungerat mycket bra. Internbortfallet är försumbart, formulären är noggrant ifyllda och erfarenheterna (liksom våra analyser) tyder på att barnen såväl hanterat intervjusituationen som förstått och förmått svara på frågorna.

1.4.5. Bortfall och möjligheter att generalisera resultaten

En fråga som i vissa fall är intressant är hur vanligt ett fenomen är och hur ofta det förekommer i olika grupper – för att få kännedom om hur stort problemet med att sakna en ekonomisk buffert är t.ex., vill vi kanske veta hur många procent som delar detta problem och hur stor andel i olika familjetyper som har det. När man drar ett urval av befolkningen i en undersökning av Barn-LNU:s typ vill man kunna generalisera till populationen, dvs. i vårt exempel vill vi uttala oss om hur vanligt det är bland barn och ungdomar i Sverige mellan 10–18 år att inte ha en ekonomisk buffert. Metoden man oftast använder för urvalsdragning är då obundet slumpmässigt urval (OSU).8 Säkerheten med vilken vi utifrån ett sådant urval kan göra generaliseringar beror på urvalsstorleken – om man har många intervjupersoner ökar sannolikheten att andelen vi finner i vårt urval är densamma som den som faktiskt existerar i befolkningen (en andel vi dock oftast inte kan ta reda på). Men det finns ett problem i de flesta urvalsundersökningar, nämligen att inte alla vill eller kan svara, det som brukar kallas för bortfall. Ju större bortfallet är och ju mer det är någon speciell kategori som inte deltar, desto svårare är det att skatta andelarna i befolkningen utifrån urvalet.

Det som oftast (speciellt i stora undersökningar) är ett problem är att bortfallet är selektivt och kan snedvrida resultaten. Exempelvis brukar äldre personer mindre ofta deltaga i intervjuundersökningar. Om äldre personer ofta har ett speciellt problem som man frågar om och det är färre äldre som deltar, kommer andelen av befolkningen med problemet i fråga i vårt urval att bli underskattad – om vi försöker uttala oss om befolkningen kommer vi alltså att göra ett fel (vilket kan vara stort eller litet beroende på hur mycket de äldre skiljer sig från andra och hur stor andel de äldre utgör i undersökningen).

Normalt sett tycks bortfallet i intervjuundersökningar av LNU:s typ vara ganska lika fördelat mellan olika kategorier. Inte fullt var fjärde tillfrågad urvalsperson vill eller kan inte delta (alternativt står han/hon inte att finna), men de som inte deltar har oftast egenskaper som har ganska svagt samband med de variabler som vi

8 Vi kan notera att Levnadsnivåundersökningen som är en panelundersökning inte i strikt mening är ett OSU. Det består av tre strata, panelen (de som varit med förr och är i rätt ålder), nytillkomna ungdomar samt personer i alla relevanta åldrar som immigrerat till Sverige under perioden från den förra undersökningen (de båda senare för att göra tvärsnittsundersökningarna jämförbara). I praktiken blir undersökningen dock mycket lik ett OSU för varje tvärsnitt.

analyserar (t.ex. arbetsvillkor, hälsa, eller ekonomiska resurser). De är dock inte helt utan samband. Äldre, personer på den högsta eller lägsta utbildningsnivån, invandrare och storstadsbor är t.ex. överrepresenterade i bortfallet i tidigare Levnadsnivåundersökningar. Detta leder till en viss skevhet i de andelar man skattar från urvalet. För att justera dessa kan man ”vikta” svarandegruppen. Respondenterna, dvs. de som svarat, tilldelas en vikt utifrån en kombination av egenskaper (t.ex. ålder, kön, ortstyp) där vikten så att säga kompenserar för att bortfallet är olika stort i olika kategorier.9

För Barn-LNU har vi ännu inte hunnit konstruera vikter, annat än för att kompensera för vissa skillnader i urvalssannolikheter (som nämndes ovan). Viktsystemet i Barn-LNU är tämligen komplicerat att göra därför att bortfallet både är en funktion av bortfallet i huvudundersökningen (som är det svåraste momentet) och av bortfallet av barn i Barn-LNU. Hur generaliserbara är då de resultat som vi redovisar i denna rapport? För att närma oss ett svar på den frågan genomför vi, i Tabell 1:3, en bortfallsanalys på Barn-LNU.

9 Förutom detta kompenserar vikten för en slumpmässig över- eller underrepresentation av olika strata i urvalet.

Tabell 1:3. Andelar efter bakgrundsvariabler i befolkningen, LNU och Barn-LNU samt svarandeandelar i Barn-LNU

Kategori Befolkningen1LNU

Barn-LNU Svarande barn2

Procent Procent (viktat) Procent (viktat) Procent

Alla 100,0 100,0 100,0 85,3 Kön

Pojkar

51,4

49,9

49,3

84,5

Flickor 48,6 50,1 50,7 86,1

Ålder 10 12,9 13,9 13,7 84,9 11 12,2 12,4 12,5 87,0 12 11,9 11,7 12,0 86,6 13 11,2 11,3 11,0 82,8 14 11,0 12,1 12,0 84,4 15 10,6 10,5 10,9 87,3 16 10,2 9,8 9,8 86,3 17 10,0 10,1 10,7 89,3 18 10,1 8,3 7,4 76,9 Familjetyp

Båda föräldrarna

68,1

70,8

72,7

87,2

En förälder

18,9

18,1

84,0

Ombildad familj

10,3

9,1

76,6

Social klass

Högre tjänsteman

22,6

23,8

89,4

Tjänsteman, medel/lägre

30,5

30,7

85,2

Företagare 14,6 13,8 80,9 Arbetare 32,3 31,7 84,0

Föräldrars födelseland

Sverige 87,7 84,7 85,5 86,3 Annat land 12,3 15,3 14,5 79,2 N, viktat 817 692 N 990 905 1 529 1 304

Noter:

1. Uppgifterna är hämtade ur SCB, Demografiska rapporter 2000:2, tabellerna 2.1a, 2.3 och 4.2.

2. Procenttalen avser andelen av de barn som finns med i LNU, dvs. finns upptagna som boende i hushållet, och som återfinns i Barn-LNU, dvs. besvarat frågeformuläret för barn och ungdomar.

Tabell 1:3 visar andelar i olika kategorier i befolkningen, i LNU2000 (där alla barn i de aktuella åldrarna finns angivna av föräldern), samt i Barn-LNU. Andelarna för de båda senare kolumnerna är viktade efter urvalssannolikhet (dvs. efter hur många vuxna genom vilka barnet kan ha blivit valt). I kolumnen längst till höger redovisar vi andel svarande barn av dem som föräldern rapporterat som boende i hushållet.

När vi jämför de tre kolumnerna längst till vänster står det klart att Barn-LNU väl representerar populationen i de avseenden vi kan mäta det. I den högra kolumnen framgår att svarsandelen är cirka 85 procent (bortfallet är knappt 15 procent). Andelen barn som besvarat frågorna i barnundersökningen skiljer sig inte stort mellan grupper. Den största misstämningen mellan andelen i urvalet och i befolkningen gäller 18-åringarna, där bortfallet är större än för andra åldersgrupper. Detta beror dels på att vi inte fångar dem som flyttat hemifrån och dels på att de även när de finns i föräldrahemmet deltagit i mindre utsträckning. Bortfallet är också högre för barn som bor i ombildade familjer liksom bland barn till utrikesfödda föräldrar. Det totala bortfallet beror också på bortfallet i vuxenundersökningen, men det är betydligt mindre än summan av detta plus bortfallet i Barn-LNU eftersom personer i de åldersgrupper som har barn uppvisar ett jämförelsevis lågt bortfall.

Vad beror då bortfallet på? Ungefär 1,5 procentenheter av bortfallet beror på att barnet inte anträffats och nästan lika mycket, 1,4 procentenheter, på ”förhindrad medverkan” (barnet kan t.ex. ha varit sjukt eller bortrest) – resten har avböjt medverkan. I enskilda fall har vi svårt att veta bortfallsorsak (annat än via intervjuaranteckningar), men det är intressant att se om det finns något mönster på aggregerad nivå. I Tabell 1:4 visar vi svarandeandelar i olika kategorier. Det finns flera faktorer som tycks vara utslagsgivande. I de fall då intervjupersonens partner inte deltar i undersökningen genom att besvara partnerenkäten är bortfallet mycket högt bland barnen, speciellt, intressant nog, när partnern är kvinna (dvs. för det mesta barnets mor). Den rimliga tolkningen är att den förälder som är negativ till att deltaga påverkar deltagandet även hos barnet, alternativt att denne förälder inte ger samtycke till intervju.

Tabell 1:4. Svarandeandelar för olika kategorier i Barn-LNU

Möjliga bortfallsanledningar och indikatorer på dessa

Svarande barn Procent

Alla 85,3

Ev. motstånd mot deltagande i familjen

Intervjupersonens partner deltar

91,6

Intervjupersonens partner deltar ej

58,3

Intervjupersonens partner deltar ej, är man

66,5

Intervjupersonens partner deltar ej, är kvinna

44,6

Intervjupersonen har ingen partner

84,0

Intervjupersonens relation till barnet och kön

Mamma 86,6 Pappa 85,4 Styvmor 64,3 Styvfar 78,9 Fosterförälder 54,5 Mor- el. farförälder 100,0

Ev. samordningsproblem inför intervjun

Antal barn 10 18 år

1 barn i familjen

86,0

2 barn

84,9

3 barn

84,4

4 barn

83,3

5 eller fler barn

93,8

Boende

Har ej delat boende (men separerade föräldrar)

80,1

Har delat boende

77,8

Möjliga hinder hos barnet

Orolig/bekymrad minst 1 g/vecka enl. föräldern

88,1

Nedstämd/håglös minst 1 g/vecka enl. föräldern

88,1

Specialklass/särskola 68,1 Funktionshinder enl. förälder, varav: 79,8 Nedsatt hörsel 80,0 Nedsatt syn 66,7 Dyslexi 69,2 DAMP, ADHD 63,6

När barnets styv- eller fosterförälder är intervjuperson är sannolikheten att barnet skall delta lägre (ändå deltar långt mer än hälften). Anledningen till detta är möjligen att styvföräldrar inte har lika stora möjligheter att påverka barnen i positiv riktning, eller att de inte vill – kanske tycker de inte ens att det verkar rimligt att

deras sambos barn skall ”kopplas ihop” med dem själva snarare än med den ”frånvarande” föräldern (de kan ju också ha egna barn som bor i ett annat hushåll, vilket kan göra att det känns underligt att hamna i samma ”urvalsenhet/familj” som styvbarnen).

Olika hinder hos barnet påverkar också svarandeandelen. Medan barn med nedsatt hörsel svarar i nästan genomsnittlig grad, är andelarna ganska låga för barn med nedsatt syn, dyslexi och DAMP eller liknande problem. Man skulle kunna vända på detta och säga att det är positivt att så många ändå svarar, men det är trots detta ett bekymmer att barn vars vardagsverklighet skulle behöva bli representerad i den totala bilden över de ungas levnadsförhållanden i högre grad är förhindrade att delta. Det framstår som en viktig fråga inför framtida undersökningar av den här typen att försöka göra intervjumetoderna så flexibla att ”vanliga” problem och funktionsnedsättningar inte skall utesluta någon.

Ett glädjande resultat är att svarsandelen är ungefär densamma i familjer med olika antal barn i relevanta åldrar. Det talar för att samordningsproblemen som för intervjuaren är förknippade med att boka alla intervjuer (framför allt försöka hitta en tid då alla kan vara närvarande), att få med sig allt material och att sätta igång intervjun för alla syskon, åtminstone inte inverkar på svarsbenägenheten.

De grupper som uppvisar de lägsta svarsfrekvenserna i Tabell 1:4 är små. Utifrån dessa bortfallsanalyser skulle vi dra slutsatsen att våra skattningar torde vara i stort sett opåverkade av skillnader i svarsandelar – då det ofta är små avvikelser och små kategorier det gäller måste gruppskillnaderna vara mycket stora för att t.ex. en skattad andel för hela barngruppen i urvalet skulle vara märkbart skev. För analyser där en i bortfallshänseende avvikande kategori skiljer sig från andra grupper kan förstås viss skevhet uppstå. Det skulle t.ex. kunna vara fallet i vissa starkt åldersberoende analyser, då underrepresentationen av 18-åringar skulle kunna påverka skattningarna.

Att bortfallet tycks vara relativt oproblematiskt i Barn-LNU för de variabler vi kunnat mäta är inte någon garanti för att säkerheten i de uppgivna andelarna är hög. Det kan t.ex. finnas någon systematik i bortfallet som vi inte studerat. Mer troligt är dock att bortfallet i det första steget, nämligen i LNU-intervjun med den vuxne (23,6 procent i LNU2000) leder till problem. Detta kan vi, som nämnts, inte justera för ännu. Vi har dock genomfört ett test för att se huruvida svarandegruppsvikten 1991 spelar någon roll för

valda analyser. Utfallet för detta test ger oss anledning att vara optimistiska.10

Slutsatsen av våra analyser är att bortfallet knappast snedvrider resultaten. Det bör ändå understrykas att man i princip inte kan generalisera andelar som är beräknade på svarandegruppen i urvalet till hela populationen. I praktiken är vår preliminära bedömning ändå att våra skattningar är goda approximationer av populationens värde (även om vi måste komma ihåg att det finns ett konfidensintervall runt de skattade andelarna som visar osäkerheten i punktskattningarna). Fördjupade bortfallsstudier liksom konstruktion av vikter är dock angelägna uppgifter.

1.5. Betänkandets uppläggning

1.5.1. Bakgrundsvariabler och kausala tolkningar

För denna rapport har vi i deskriptivt syfte gjort ett urval av bakgrundsförhållanden – fångade med ”standardvariabler” – som vi tror är av speciellt intresse när man vill studera hur barn och ungdomars levnadsnivå varierar i befolkningen. Dessa variabler är främst demografiska: en indelning i pojkar och flickor och i åldrar eller årskurser, samt i familjetyp (där vi urskiljer enföräldershushåll och ombildade familjer från ”kärnfamiljer” där barnet bor med båda sina biologiska eller adoptivföräldrar). Vidare har vi redovisat de flesta förhållanden efter föräldrarnas födelseland (där vi skilt ut de barn som inte har någon svenskfödd förälder från andra) samt efter

10 Vi studerade andelen barn i hushåll som saknar kontantmarginal i LNU91, totalt och uppdelat på samhällsklass, för 7-16-åringar, med två olika viktningar. Den första är en enkel vikt som räknar ut andelarna för barn och som tar hänsyn till antal föräldrar – det är den typ av vikt vi använder för LNU2000 och Barn-LNU. Den andra är den mer avancerade svarandegruppsvikten i LNU91, som korrigerar för skillnader i urvalssannolikheter mellan delurval, för samplingsvariationen efter kön och ålder och för skillnader i bortfallsandelar efter kön, ålder, civilstånd och ortstyp. Skattningen för den totala andel barn 7–16 år som saknar kontantmarginal är i det senare fallet 14,2 procent och i det förra 14,3 procent. Variationen mellan samhällsklasser är något större, men försumbar (högre tjänstemän 3,7 mot 3,6; medelhöga tjänstemän 9,7 mot 9,9; företagare 5,7 mot 6,4; och arbetare 28,0 mot 28,2). Skillnaden bland ensamstående är 35,3 mot 35,4 procent. Samma resultat finner vi när vi analyserar trångboddhet. Vi vet inte om detta test är giltigt även för LNU2000, även om det låter osannolikt att bortfallets karaktär skulle ändra sig på nio år. Även här är det dock möjligt att betydelsen av en svarandegruppsvikt är större i andra typer av analyser (vi har ju inte kunnat kontrollera dessa för frågorna i Barn-LNU, eftersom den gjordes för första gången i LNU2000). Eftersom bortfallet är större i storstäder kommer barn och ungdomar som bor där att bli underrepresenterade och i vissa frågor skulle man kunna tänka sig att detta har viss betydelse. En kvardröjande risk är att bortfallet är större i någon grupp som vi inte kan vikta för därför att vi inte känner populationstalen (t.ex. vuxna i ombildade familjer, personer som är drabbade av ohälsa eller olika typer av sociala problem).

familjens socioekonomiska tillhörighet (eller samhällsklass). I Kapitel 2 finns mer detaljerade beskrivningar av familjetyp, förälderns födelseland, samt samhällsklass.

Måttet på samhällsklass är den socio-ekonomiska indelningen (se Andersson, Erikson och Wärneryd 1981; SCB 1989). Den skiljer bland annat mellan de förvärvsarbetande som är egna företagare och anställda. Den skiljer också mellan manuella och icke-manuella yrken samt, inom dessa, mellan yrken med olika kvalifikationsgrad. I denna studie används generellt sett en sammanslagen version. Vid bestämning av familjens klasstillhörighet har principen om en dominansordning tillämpats (för en utförlig beskrivning, se Erikson 1984). Enligt denna princip bestäms hushållets klassposition utifrån den av makarnas klassposition som antas ha störst inflytande på familjemedlemmarnas attityder, beteenden, konsumtion, osv. (detta gäller oavsett om det är mannen eller kvinnan som innehar den dominerande positionen). Positioner med högre kvalifikationsnivå ”dominerar” på detta sätt dem med lägre och vid samma kvalifikationsnivå dominerar icke-manuella yrken manuella. Jordbrukare och företagare antas dominera alla utom högre tjänstemän, därför att dessa positioner har stor inverkan på hushållets villkor (Erikson 1984).

I Tabell 1:5 framgår några grundläggande data om urvalsstorlek och fördelning av vårt urval över bakgrundsvariablerna.

Tabell 1:5. Bastal och (viktade) andelar för bakgrundsvariabler i

Barn-LNU

Variabel Kategori Beskrivning Procent (viktat)

Antal (reellt)

Alla

100,0 1 304

Kön Pojkar

49,3 642

Flickor

50,7 662

Ålder 10

13,7 185

11

12,5 174

12

12,0 161

13

11,0 140

14

12,0 157

15

10,9 137

16

9,8 126

17

10,7 134

18

7,4 90

Årskurs 3-6

44,7 601

7-9

33,4 430

Gymnasiet

21,9 273

Familjetyp Båda föräldrarna Bor med båda bio- logiska eller adoptiv- föräldrarna

72,7 1 008

En förälder Bor med ensamstående förälder

18,1 152

Ombildad familj Bor med en biologisk (adoptiv-) förälder och en styvförälder

9,1 144

Samhällsklass Högre tjänsteman SEI=56, 71

23,8 322

Tjänsteman,

medel/lägre

SEI=46, 36

30,7

393

Företagare SEI=72-79, 80-89 13,8 190 Arbetare SEI=11-22, 33 31,7 389 Föräldrarnas Sverige 85,5 1 133 födelseland Annat land Ingen förälder född i Sverige

14,5 171

Dessa olika strukturella dimensioner visar sig i de flesta undersökningar av levnadsförhållanden vara centrala skiktningsvariabler, dvs. de förklarar variation i olika typer av resurser. Samtidigt som de också i vår undersökning visar sig vara viktiga för barns villkor, får man förstås vara aktsam när det gäller tolkningar av resultaten. Att barn till ensamstående föräldrar har andra villkor behöver inte bero på att deras föräldrar inte bor ihop längre. Det kan exempelvis vara andra faktorer som samvarierar med både den aspekt vi

studerar och med familjetyp. Ett exempel på detta är att barn till ensamstående i genomsnitt är äldre än andra barn och att därför en del av skillnaderna mellan familjetyper kan återföras på en åldersskillnad. För att kunna avgöra i vilken grad betydelsen av familjetyp inte bara är en konsekvens av denna åldersskillnad kan man på statistisk väg ”konstanthålla” (eller ”kontrollera för”) ålder – det är samma sak som att studera betydelsen av familjetyp för en given ålder. Vi redovisar en del sådana analyser, som kallas multivariata, och eftersom en del läsare kanske är ovana att tolka sådana resultat försöker vi att ha en mer utförlig beskrivning av vad de betyder i anslutning till varje resultatredovisning.

Även om man använder multivariat analysteknik – och därmed kan undvika felaktiga slutsatser p.g.a. att sammansättningen av vissa variabler är olika för olika kategorier – röjer inte en skillnad mellan t.ex. två familjetyper, eller två samhällsklasser, vilka processer som genererar denna skillnad. Ett sådant studium är svårt inom samhällsvetenskapen och kräver åtminstone fördjupade analyser, helst med s.k. longitudinella data, dvs. information som insamlats om samma individer över tid. I denna rapport kommer vi bara att kunna snudda vid dessa frågor och många av våra slutsatser om vad som orsakar vissa förhållanden kommer att i kanske frustrerande hög grad vara preliminära. Detta är dock inget utslag av vetenskaplig jargong utan, hoppas vi, av väl avvägda slutsatser där datamaterialets storlek och design är viktiga ingredienser.

1.5.2. Redovisningssätt

I detta betänkande har vi valt att basera redovisningen på procentandelar. Dessa har vi i de flesta fall avrundat till närmaste heltal (decimaler kan ge en falsk bild av exakthet, när osäkerheten runt de andelar vi redovisar är flera procentenheter). Andelarna bygger på analyser av viktade bastal, där vikten, som nämnts, korrigerar för skillnader i urvalssannolikhet som beror på antalet vuxna i hushållet.

För att kunna uttala oss om skillnader i andelar mellan olika grupper – främst de bakgrundsvariabler som visades ovan – har vi signifikanstestat dessa. Dessa test har gjorts med bivariata analyser (av typen OLS-regression, logistisk regression, eller difference-ofmeans-test). Signifikansnivåer anges i tabellerna med asterisker. Dessutom har vi gjort ett stort antal multivariata analyser (poängen

med dessa framgick ovan), varav vi endast redovisar några. Anledningen till att vi gjort dessa är förstås att vi skall kunna se om en gruppskillnad produceras av skillnader i gruppernas sammansättning på andra variabler.

En del analyser görs i form av index eller skalor. Dessa förklaras i anslutning till respektive analys.

Det bör noteras att vi redovisar andelar på basis av barn, vilket kan tyckas självklart. Som nämndes ovan har vi sökt intervjua alla barn i ett hushåll som varit mellan 10 och 18 år gamla. Det innebär dock inte att vi har 1 304 oberoende observationer, utan i själva verket 879; dvs. det är barn i 879 familjer som besvarat våra frågor. Detta är både ett problem och en möjlighet ur ett metodologiskt perspektiv. Ett problem är att vi felskattar signifikanserna, vilket oftast kompenseras av vår viktning (där vi viktar ned materialet till ungefär 692 observationer, från 1 304). I vissa analyser använder vi s.k. robusta standardfel som korrigerar för att flera individer är dragna från samma familj.

Möjligheterna från en metodologisk utgångspunkt är att man genom att intervjua barn från samma familj kan skatta omätta effekter av uppväxten som syskon delar och i vissa fall också syskons inverkan på varandra. I detta betänkande har vi inte använt sådana metoder, inte heller den i många fall ideala statistiska metoden, flernivåanalys. Detta avser vi dock att göra i kommande publikationer.

1.6. Sammanfattande diskussion

Många har efterlyst en generell beskrivning av de yngres välfärd. Mycket av existerande statistik, viktig i sig, baserar sig på administrativa data eller på indirekt information, där oftast föräldrarna är informanter. En konsekvens har varit en bristande precision i beskrivningen och en bristande reliabilitet i uppgifterna. Man har ofta fått lita till föräldrarnas information om barnens villkor vilket kan vara problematiskt, t.ex. när det gäller deras utsatthet för mobbning eller deras självupplevda psykiska välbefinnande. Vi har i en ny undersökning, kallad Barn-LNU, gjort en bred studie av barns och ungdomars levnadsförhållanden, där barnen har varit informanter i frågor som rör dem. Genom att koppla denna studie till Levnadsnivåundersökningen år 2000 har vi också kunnat inhämta precis information om föräldrar och om hushållet via

intervju med en av föräldrarna (kompletterat genom en postenkät till den andre föräldern). Detta har också gjort det möjligt för oss att genom LNU:s panelansats utnyttja information från 1991 (förra undersökningstillfället), då barnen i fråga var 1–9 år gamla (jfr Tabell 1:A2 i Appendix till detta kapitel).

Vår teoretiska utgångspunkt är att det mest fruktbara sättet att studera barns välfärd är att fokusera på de resurser de har till förfogande för att styra sina liv, dvs. deras levnadsnivå. Vi argumenterar för att resursperspektivet är rimligt, även om barns eget handlingsutrymme begränsas av deras ålder och mognad. Barns levnadsnivå delas in i nio olika dimensioner: hälsa och tillgång till vård, sysselsättning och skolmiljö, ekonomiska resurser, kunskaper och utbildningsmöjligheter, familj och social förankring, bostad och närmiljö, trygghet och säkerhet, rekreation och kultur, samt politiska resurser. I vår undersökning har vi försökt, så långt möjligt, täcka in dessa områden via direkta frågor till barn och ungdomar 10–18 år gamla.

Vi intervjuade våra deltagare genom en metod som hittills inte prövats i Sverige, där frågorna ställs via en bandspelare (s.k. Walkman) och svaren noteras i ett svarshäfte. Detta hade flera fördelar, bl.a. kunde konfidentialiteten i barnens svar maximeras. Eftersom barnintervjun gjordes samtidigt med en vuxenintervju kunde båda intervjuerna fås i stort sett till kostnaden av en. Vår erfarenhet är att metoden har fungerat mycket tillfredsställande.

Vi nådde drygt 85 procent av de hemmaboende barnen och ungdomarna, vars ena förälder deltog i LNU2000. Detta summerade till 1 304 intervjuer med 10–18-åringar. Med de barn om vilka vi endast har indirekt information, via deras föräldrar, summerar urvalet till 3 276 personer 0–18 år. För intervjuerna i Barn-LNU (10 18 år) var bortfallet störst bland de allra äldsta, men också högre för barn i ombildade familjer där en styvförälder var urvalsperson. Olika hinder, t.ex. ohälsa, gjorde att vissa barn inte kunde deltaga. Det totala bortfallet, även inkluderande det som gäller den vuxne intervjuade, torde inte, efter våra preliminära analyser, snedvrida resultaten.

Med tanke på den, som vi bedömer det, höga kvaliteten i svaren på frågorna och den relativt låga kostnaden för barnintervjuer, borde intervjuer av samma typ kunna genomföras inom ramen för den löpande statistikproduktionen. Erfarenheterna från Barn-LNU testas under 2001 och 2002 på SCB:s årliga Undersökningar av levnadsförhållanden (ULF), med samma uppläggning som före-

liggande studie, inom ett projekt drivet av Jonsson och Östberg (2000) och finansierat av Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS). Bland annat skall detta projekt utveckla sociala indikatorer för barn och ungdomar, liksom metoder för att studera de yngres levnadsnivå. En löpande statistik om barn, rapporterad av barn och kompletterad med föräldraintervjuer kan fylla flera viktiga funktioner. En sådan, vilken är central för den teoretiska utgångspunkt vi har, är att medborgarna såväl vuxna som barn får en allmängiltig bild av barns och ungdomars levnadsvillkor, vilken kan ligga till grund för en politisk diskussion. En annan funktion kan vara att utgöra en bas för rapporteringen av barns levnadsvillkor till FN som ett led i utvärderingen av FN:s barnkonvention.

Appendix

Tabell 1:A1. Svarande partners i LNU2000 räknat på barnen i

LNU2000 respektive Barn-LNU, 10 18 år

Alla Tvåförälderhushåll Barn i LNU X X X X X X Barn i Barn-LNU X X X Barn med partnerformulär X X Antal n1=

1529

n2= 1304

n1= 1348

n2= 1152

n3= 1101

n4= 1008

% av n1

85,3

85,5 81,7 74,8

% av n2

87,5

Not:

X = Ingår i respektive kategori.

Tabell 1:A2. Svarande föräldrar i LNU 1991 räknat på barnen i LNU 2000, 10 18 år

Alla Bott i samma hushåll sedan 1991 Barn i LNU2000 X X X X X X X X Barn i Barn-LNU X X X X Barn i LNU1991 X X X X Antal n1=

1529

n2= 1304

n3= 1214

n4= 1066

n1= 1433

n2= 1231

n3= 1207

n4= 1060

% av n1 85,3 79,4 69,7 85,9 84,2 74,0 % av n2 81,7 86,1

Not:

X = Ingår i respektive kategori.

2. Barns sociala demografi, familjeförhållanden och sociala resurser

Jan O. Jonsson

2.1. Inledning

Barns levnadsvillkor är naturligtvis historiskt och geografiskt bestämda. Vår studie i detta och de följande kapitlen handlar om barn som växte upp i slutet av 1900-talet i ett av världens rikaste länder – ett land som förvandlats oerhört under det senaste seklet, från ett fattigt jordbrukarland till en modern välfärdsstat. För att få perspektiv på dagens barns levnadsförhållanden inleder vi detta kapitel med en kort historisk del.

Det är för det mesta omöjligt att finna jämförbara mått på barns och ungdomars levnadsvillkor under längre tid. Istället får vi lita till retrospektiva uppgifter, dvs. uppgifter om uppväxten som lämnats av vuxna – i vårt fall av 18–75-åriga deltagare i levnadsnivåundersökningarna 1968, 1981, 1991 och 2000. Det begränsar de förhållanden som vi kan studera, men flera viktiga områden kan vi ändå täcka in. Det vi främst behandlar är den sociala struktur och de familjeförhållanden som färgade olika födelsekohorters barn- och ungdomsår. Vi börjar med något som skulle kunna kallas för en socio-demografisk beskrivning av barns och ungdomars förhållanden år 2000. Där ger vi information om barn och ungdomar upp till 18 år som ingår i vår undersökning. Beskrivningen skall ses i relation till den bild vi ger i samma avsnitt över de långa vågorna av förändringar i barns och ungdomars villkor.

En slutsats som vi drar av denna jämförelse över tid, är att de yngres familje- och hushållssituation blir alltmer varierad i takt med att den traditionella kärnfamiljen blir ovanligare (fastän fortfarande helt dominerande). Den andra delen av kapitlet fördjupar därför analyserna av familjen och de sociala nätverken. Bland annat kommer vi att studera barns och ungdomars sociala relationer – till

familjemedlemmar (både ”kärnfamilj” och ”utvidgad familj”) såväl som till andra viktiga resurspersoner.

2.2. Barns och ungdomars villkor år 2000 och i historiskt perspektiv

De barn och ungdomar som ingår ”indirekt” i Levnadsnivåundersökningen år 2000, genom intervjuer med en av deras föräldrar, är födda 19822000. Som vi nämnde i Kapitel 1 har vi dock en omfattande direkt information om 1018-åringar som vi intervjuat inom ramen för Barn-LNU. Vi tar dessa födelsekohorter som utgångspunkt för en historisk jämförelse med äldre årgångar; en jämförelse av några levnadsvillkor som så att säga sätter ramarna för barns och ungdomars liv. För vardagliga levnadsförhållanden är familjesituationen av avgörande betydelse: om man bor med en eller två föräldrar, om man bor i en ombildad familj, samt hur många syskon man har. De förhållanden vi behandlar i detta kapitel är just sådana, och huvuddelen av framställningen är beskrivande. Vi kommer att studera antal syskon, familjestabilitet (föräldrarnas separation och familjeombildning), geografisk stabilitet (flyttningar), föräldrarnas födelseland, den socioekonomiska situationen (familjens klassposition och upplevelsen av ekonomiska problem), samt ortstyp.

2.2.1. Barns och ungdomars sysselsättning

Inledningsvis kan det vara lämpligt att säga något om en viktig aspekt av barns och ungdomars liv som vi inte kommer att behandla i detta kapitel, nämligen deras sysselsättning. I ett historiskt perspektiv har barn och ungdomar förvärvsarbetat i ganska hög grad, även om barn under 15 år från förra sekelskiftet och framåt inte utgjort någon märkbar andel av industriarbetskraften (Olsson 1980). Först år 1912 höjdes miminiåldern för fabriksarbete till 13 år. Skolpliktens utsträckande från 13 till 14 år (under 1930- och 1940-talet) och sedermera till 15 år (under 1960-talet) har tvingat upp andelen barn och ungdomar som är sysselsatta av skolarbete (Erikson och Jonsson 1993). Av kohorterna födda under 1910- och 1920-talet var det inte ovanligt att 14-åringar lämnade skolan för förvärvsarbete (ungefär 20 procent av pojkarna gjorde det) och

ännu så sent som under 40-talisternas ungdom hade hälften av alla 17-åriga pojkar, och nästan lika många flickor, börjat sitt första riktiga jobb (Jonsson, kommande). I Barn-LNU har vi frågat om 1018-åringarnas sysselsättning: Det är bara fyra av dem som deltagit som arbetar, vilket motsvarar ungefär 0,3 procent av alla 10–18-åringar. Andelen som arbetar är dock i realiteten något högre, därför att en del 1718-åringar som jobbar har flyttat hemifrån (jfr Kapitel 1; SCB 2000). Totalt sett är ändå den närmast totalt dominerande sysselsättningen bland dem mellan 10 och 18 år skolarbete. Analyser av skolmiljö och skolgång följer i Kapitel 6 och 7.

2.2.2. Hur många växer upp med syskon?

I Tabell 2:1 visas några basfakta om barn i åldern 09 år respektive Barn-LNU:s åldersurval (1018-åringar).1 Bland dem upp till 18 år är den dominerande erfarenheten att dela sin vardag med syskon: mer än åtta av tio har något syskon i hushållet; att ha ett är vanligast.2 Eftersom många av de allra yngsta bara är tillfälligt syskonlösa, kommer siffrorna att ändras. Av tonåringarna är det dessutom ganska många som har syskon som har flyttat hemifrån. Om vi gör en skattning av hur många som under någon del av sin uppväxt kommer att bo tillsammans med syskon är det säkrast att utgå från 7–11-åringar, det är de som i en ögonblicksbild har flest syskon som bor i samma hushåll (SCB 2000, Tabell 4.9). I den åldersgruppen är det nio procent som inte har några syskon, medan 49 procent har ett, 27 procent två och 15 procent tre eller fler syskon (jfr Figur 2:1, högra stapeln). Kanske kan antalet syskon förefalla överraskande stort. Exempelvis kommer över 40 procent av barnen att växa upp med minst två syskon, dvs. leva i familjer med tre eller fler barn. Delvis beror detta intryck på att vi räknar ur ett barnperspektiv. Antalet syskonskaror av denna storlek är förstås betydligt mindre.

1 Informationen i Tabell 2:1 och 2:2 kommer från alla 0 18-åringar vars ena förälder deltog i LNU2000, alltså även för dem som inte deltog i Barn-LNU. 2 Informationen om antal syskon kommer från intervjuuppgifter från en förälder om hushållets sammansättning. Som syskon har vi här räknat såväl hel- som halvsyskon som bor i hushållet. Tyvärr finns ännu ingen analyserbar information om antalet syskon utanför hushållet.

Tabell 2:1. Barns och ungdomars socio-demografiska förhållanden, efter ålder. Antal syskon till intervjupersonen, vilka finns i hushållet (såväl hel- som halvsyskon), familjetyp, flyttningar, samt föräldrarnas födelseland. Avrundade, viktade procent. (N=3 276)

Ålder

Alla

0 9 år 10 18 år 0 18 år

Antal syskon Inga syskon

19 16

17

Ett syskon 50 45 47 Två syskon 21 26 23

Tre eller fler syskon

11 14

12

Familjetyp Båda biologiska föräldrar

82 71

77

Ensamstående mor 11 14 12 Ensamstående far 2 5 3

Mor och styvfar

4

8

6

Far och styvmor

1

2

1

Annan familjetyp 0 1 1 Flyttningar Har bytt ort, totalt 19 31 25

Bytt ort efter 6 års ålder

5 15

10

Har bytt bostad, totalt

44 63

53

Bytt bostad efter 6 års ålder

7 37

22

Föräldrarnas Minst en född i Sverige

84 85

84

födelseland Norden

2 3 2

Övriga Europa 5 3 4 Utom Europa 9 9 9 Föräldrarnas Båda födda i Sverige 77 79 78 födelseland1En i Sverige, en annat land 7 6 6

Båda födda i annat land

16 16

16

Antal

1 747 1 529 3 276

Noter: 1 I kategorierna ”båda födda i…” ingår även ensamstående föräldrar, efter födelseland.

I Figur 2:1 visar vi andelen barn i åldrarna 711 år med olika antal syskon, uppdelade på familjetyp. Där kan vi se att av dem som lever med båda sina ursprungliga föräldrar är det få som saknar syskon (sex procent), medan närmare vart fjärde barn som bor hos en ensamstående förälder är syskonlöst. De flesta ensamstående föräldrar kommer dock att finna en ny sammanboende, varvid antalet syskon ofta ökar (och då kan det vara både barn till styvföräldern och nya halvsyskon). Som vi kan se är spridningen i antalet syskon speciellt stor i ombildade familjer. Våra skattningar är inte precisa eftersom detta är en relativt liten grupp, men omkring vart fjärde

barn i sådana familjer tre eller fler syskon, inklusive halvsyskon. Detta ger en speciell vardagsmiljö, om vilken vi vet ganska lite. Tidigare forskning visar dock att stora syskonskaror generellt sett är förknippade med sämre ekonomiska villkor och kortare utbildningskarriärer (se Downey 1995, för svenska resultat, se Dryler 1994).

Figur 2:1. Andel barn (711 år) med olika antal syskon, efter familjetyp år 2000

Det är intressant att jämföra antalet syskon som dagens barn och ungdomar har med vad barn i tidigare generationer hade. I Figur 2:2 visar vi andelen personer som växte upp med olika antal syskon, där de äldsta är födda 1892 (de var 75 år gamla när de deltog i 1968 års LNU) och de yngsta 1981.3 Utvecklingen under de senaste hundra åren har varit dramatisk. I början av 1900-talet hade över 70 procent av alla barn tre syskon eller fler (och många hade upp mot tio syskon). Denna höga andel minskade till runt 35 procent

3 Frågan som är ställd till de vuxna i levnadsnivåundersökningarna är om de ”har eller har haft några syskon” och i så fall, hur många. Man skall ta med syskon som avlidit i vuxen ålder och halv- och fostersyskon om man räknar dem som sina syskon. I diagrammet har vi slagit ihop värden för tre födelseår för att utjämna slumpmässiga variationer mellan enskilda årskullar (som troligen beror på att vi inte har tillräckligt stora bastal i tabellerna). Födelseåren som är utsatta i figuren visar mittpunkterna (”93” innefattar årskullarna 1892, 1893 och 1894 osv.).

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

Två föräldrar

Ensamför.

Ombildad

Alla

Pr oc ent

Inga syskon Ett Två Tre Fyra el fler

för barn födda under efterkrigstiden. Samtidigt ökade andelen barn som hade ett eller två syskon. Andelen syskonlösa visar en intressant utveckling med en långsam ökning från ungefär fem procent till cirka tio för dem som föddes under 1930- och 1940-talen. Därefter sjunker andelen tillbaka till fem procent för barn födda under 1960- och 1970-talen. Även om den skattning på nio procent syskonlösa som vi gör utifrån de barn och ungdomar som ingår i LNU2000 (Figur 2:1) är något för hög, talar våra resultat för att den långa perioden med femprocentiga nivåer har brutits för barn födda under 1980-talet. Det verkar återigen ha blivit vanligare att vara det enda barnet.

Figur 2:2. Andel personer i olika födelsekohorter som växte upp i syskongrupper av olika storlek. Medelvärden för tre årskullar. 18921981

2.2.3. Andelen barn i splittrade och ombildade familjer har ökat

I alla tider har familjesplittring varit en del av många barns och ungdomars liv. Vi kan se i Tabell 2:1 att det ändå är en relativt hög andel 09-åringar som bor med båda sina ursprungliga föräldrar –

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

93 99 05 11 17 23 29 35 41 47 53 59 65 71 77

Födelseår

Andel

Inga sy skon

1 sy skon

2 sy skon 3 el fler sy skon

över 80 procent. Denna andel är 71 procent för 1018-åringar. Totalt sett är andelen 018-åringar som bor i en intakt familj därmed 77 procent. Av de övriga barnen bor de flesta med en ensamstående mor (tolv procent), medan ungefär sju procent bor i en ombildad familj. Vi bör betona att det är svårt att göra några säkra skattningar av dessa andelar. I den offentliga statistiken kan ombildade familjer inte urskiljas om de vuxna inte har gemensamma barn eller är gifta och våra siffror är behäftade med en viss osäkerhet vad gäller bortfallet.4 Eftersom våra andelar och de skattningar som gjorts av SCB på basis av bl.a. Arbetskraftsundersökningen är ganska samstämmiga, tror vi dock att Tabell 2:1 ger en rättvisande bild av i vilka typer av familjer svenska barn och ungdomar lever idag.5

Med siffrorna för barn som inte bor med båda sina ursprungliga föräldrar år 2000 i minne (närmare 30 procent av 1018-åringarna), kan det vara intressant att se den historiska utvecklingen av familjesplittring och  ombildning. I Figur 2:3 visar vi, för födelsekohorterna 18921981, andelen som inte bodde med båda sina biologiska föräldrar under hela tiden 016 år (oavsett orsak) samt andelen som var med om att föräldrarna skilde sig under den tiden.6

4 Det gäller bortfallet bland de vuxna, där vi inte kan avgöra hur stort det är bland ogifta samboende utan gemensamma barn, då det inte finns några populationstal att jämföra vår svarandegrupp med. 5 När vi jämför våra skattningar för åldersgruppen 0 17 år med motsvarande skattningar som gjorts av SCB (SCB 2000:57), finner vi således en ganska god överensstämmelse. När vi kombinerar våra relativt exakta vikter för urvalssannolikhet i Barn-LNU, med motsvarande ”bästa vikter” för övriga 0 18-åringar i vårt urval, samt justerar med den svarandegruppsvikt för ensamstående som erhölls från LNU91 (vilket inte gör någon större skillnad) får vi en beräknad andel barn, 0 17 år, som bor med båda sina ursprungliga föräldrar på 77,4 procent. SCB:s skattning är 74,8 procent. För övriga familjetyper får vi följande procenttal (SCB:s siffror inom parentes): ensamstående mor: 12,0 (13,7), ensamstående far: 3,1 (2,9), mor och styvfar: 5,7 (7,8), far och styvmor: 1,2 (0,6), ”andra i föräldrars ställe”, t.ex. fosterföräldrar, far- och morföräldrar: 0,7 (0,2). 6 Resultaten baserar sig på retrospektiva frågor om uppväxtvillkor i LNU68, LNU81, LNU91 och LNU2000. Frågan som ställts är: ”Bodde Du hos båda Dina riktiga (biologiska) föräldrar under hela Din uppväxttid, dvs. fram till det du fyllt 16 år?”. För dem som svarar ”nej” kommer följdfrågan: ”Vad berodde det på?”, där svarsalternativen bl.a. inkluderar ”skilsmässa, hemskillnad, separation” och föräldrars bortgång. Figur 2:3 baserar sig på årskullsvisa procent som utjämnats genom att vi tagit fem års glidande medelvärden. Detta gör att värdet för enstaka årskullar inte kan tolkas och att skattningarna vid kurvornas ändar är något mer osäkra än de andra.

Figur 2:3. Andel som upplevt familjeupplösning, föräldrars skilsmässa, slitningar under uppväxten, samt som bott med styvförälder respektive styvsyskon. Fem års glidande medeltal. 18921981

Det är intressant att konstatera att familjeupplösning var vanlig i de äldsta kohorter vi studerar. Omkring 1520 procent av alla barn erfor detta ända fram till kohorterna födda i början av 1960-talet. Därefter följde en uppgång mot nivåer nära 30 procent för dem födda under 1970-talet. Anledningen till familjeupplösningen under den första perioden var emellertid ofta ena förälderns frånfälle (framgår inte av figuren). Under perioden minskar denna risk påtagligt medan skilsmässorna – som visas i den långa, tjockare, undre kurvan – ökar i betydelse. Den plötsliga uppgången i kurvornas högra ändar (för årskullarna 1980 och 1981) kan vara en ren slump, men skattningarna i Tabell 2:1 talar för att andelen som erfarit en familjesplittring under perioden 016 år kan komma att ligga en bit över 30 procent för barn födda under 1980-talet. Att

0 5 10 15 20 25 30

1890 1900 1910 1920 1930 1940 1950 1960 1970 1980

Födelseår

Pr ocent

Skilsmässa Splittrad uppv fam Sty v förälder

Sty v sy skon Slitningar

risken för barn att uppleva familjeupplösning har ökat under 1990talet framgår av den offentliga statistiken (SCB 2000:98).

Det kan vara intressant att notera att andelen barn som upplevt slitningar i uppväxtfamiljen – ett förhållande som kan vara lika allvarligt, eller kanske ibland ännu allvarligare än en skilsmässa (jfr Gähler 1998) – ökar i ungefär samma takt som skilsmässorna för dem födda ungefär 19301970 (även om det förekommer skilsmässor utan slitningar och vice versa) (Figur 2:3).7 För barn födda under 1970-talet avstannar ökningen i andelen som rapporterar slitningar och stabiliseras runt 20 procent. Skilsmässornas ökning för barn och ungdomar under 1970- och 1980-talen behöver därför inte vara en återspegling av en allmän ökning av påfrestningar i hemmiljön i denna bemärkelse. Det innebär i sin tur att den ännu något högre andelen barn som erfar att föräldrarna separerar enligt Barn-LNU, inte nödvändigtvis har inneburit att slitningarna mellan föräldrar har ökat under 1990-talet.

Figur 2:3 visar också, i de båda kortare kurvorna, andelen som har bott med en styvförälder respektive styvsyskon under sin uppväxt.8 Dessa andelar stiger i stort sett parallellt med skilsmässorna för barn födda under 1960-talet och senare. För dem födda under 1970-talet tycks ungefär 15 procent ha bott med en styvförälder någon gång under uppväxten och mellan fem och tio procent med styvsyskon. Gapet mellan andelen barn som upplevt skilsmässor och bott med styvföräldrar är sju till tio procentenheter för dem födda på 1960- och 1970-talen, men en hel del av deras ensamstående föräldrar kan ha funnit en ny partner när barnen blivit äldre.

2.2.4. Flyttningar har blivit vanligare bland barn

Att byta bostad och bostadsort är ofta en stor händelse för barn eftersom deras värld är begränsad i rummet, och närområdet därför speciellt viktigt för dem (se Kapitel 5). Flyttningar under skolåldern, vilka ofta leder till byte av kompisar och skola, har visat sig

7 I LNU frågas: ”Förekom den allvarliga slitningar i Din familj under Din uppväxt?”. De som svarar ”ja” eller ”tveksam” har ansetts ha erfarit sådana slitningar. 8 Denna information är hämtad från LNU2000, där retrospektiva frågor ställdes till intervjupersoner födda 1925-1981 om familjesammansättningen under uppväxten. Om den intervjuade har angivit att han/hon bott med styvmor eller styvfar någon gång under tiden 0 16 år, har vi räknat denne som att han/hon bott med styvförälder. De som vi definierar som att de bott med styvsyskon är de som svarat jakande på frågan: ”Bodde Du tillsammans med styvsyskon någon gång under Din uppväxt?”.

kunna ha negativa konsekvenser för barns utbildningsgång (se Pribesh och Downey 1999 och referenser där; Jonsson 1998 på svenska data). Som diskuteras längre fram i detta kapitel bygger barn och föräldrar ofta upp lokala sociala nätverk som fungerar som en resurs för dem, nätverk som måste rekonstrueras vid en flyttning utanför det nuvarande området. Samtidigt kan en flytt vara spännande och leda till nya sociala kontakter, och de flesta omflyttningar som barnfamiljer gör är positiva i den bemärkelsen att de görs för att få större utrymme (många flyttar till villa). En hel del flyttningar i samband med separationer går dock i en ”negativ” riktning, t.ex. från villa till hyreslägenhet (Jonsson 1998; South, Crowder och Trent 1998).

Yngre barn är de som oftast erfar flyttningar; mellan 1018 års ålder är stabiliteten i boendet som störst. De flesta flyttningar (nära hälften) sker inom församlingen (SCB 2000:4647). Den ackumulerade erfarenheten av flyttningar blir ganska hög i ungdomen. I Tabell 2:1 framgår att hela 63 procent av dem i 1018-årsåldern har bytt bostad och hälften av dem bostadsort sedan födseln.9 När vi specialstuderar flyttningar som skett efter normal skolstart finner vi lägre siffror, ungefär 37 procent har bytt bostad och 15 procent bostadsort. Vi vet dock inte hur stor andel av bostadsbytena som lett till att barnen har bytt skola eller socialt kontaktnät. Som väntat är flyttningar betydligt vanligare bland barn som bor i ombildade familjer (visas inte i tabellen). Cirka tio procent av dem under 18 år, såväl de som bor i intakta familjer som med en ensamstående mor, har bytt bostadsort efter sex års ålder. Andelen är dubbelt så hög bland barn som bor i ombildade familjer (motsvarande siffror för 1018-åringar är 1216 procent respektive cirka 30 procent).

Den rumsliga stabiliteten för barn och ungdomar har minskat betydligt under de senaste hundra åren. I Figur 2:4 visas en kurva över andelen som inte har flyttat under perioden 016 år.10 Detta var fallet för 6570 procent av barn födda från slutet av 1800-talet

9 Skattningarna kommer från LNU2000 där vi ställt frågan till föräldrarna när de flyttade till ”Din nuvarande bostadsort” respektive till ”Din nuvarande bostad”, med angivande av år och månad. Vi har subtraherat flyttåret med barnets födelseår för att beräkna ålder vid senaste flyttning. En viss osäkerhet vidlåder måtten i de fall då den svarande är styvförälder till barnet – om t.ex. styvföräldern flyttat in i barnets hem registrerar vi detta som en flyttning för barnet och därvid överskattar vi flyttningen för barn som bor i ombildade familjer något. 10 Informationen är hämtad från LNU68, LNU81, LNU91 och LNU2000 och baseras på en retrospektiv fråga om ”hur många ställen” intervjupersonen bodde på under sin uppväxttid, dvs. 0 16 år. Det är svårt att veta vad olika individer refererar till, men i intervjuarinstruktionen står att ett byte av bostad skall räknas som en flyttning om den innebär att man byter skola och vänner.

till slutet av 1940-talet. Därefter minskar andelen som inte flyttat stadigt till andelar strax över 30 procent för dem födda vid mitten och slutet av 1970-talet. Det är för tidigt att uttala sig om uppgången för dem födda i början av 1980-talet, det kan vara en slumpmässig ökning.

Figur 2:4. Andel personer som upplevt ekonomiska problem, som inte flyttade i åldern 016 år; och som har svenska föräldrar.

Medelvärden för tre årskullar. 18921981

2.2.5. Barn till utrikesfödda föräldrar

Invandringen har i olika perioder varit relativt hög till Sverige, även om vi ännu inte blivit ett land med samma blandning av nationella ursprung som t.ex. de gamla kolonialmakterna eller USA. Bland barn och ungdomar (018 år) i Sverige år 2000 har 16 procent båda föräldrarna födda i ett annat land (eller, om det är ett enförälderhushåll, denne förälder född utanför Sverige). Detta framgår av Tabell 2:1. Ytterligare ungefär sex procent har en förälder som är

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

93 96 99 02 05 08 11 14 17 20 23 26 29 32 35 38 41 44 47 50 53 56 59 62 65 68 71 74 77 80

Födelseår

Pr ocent

Ekon probl Ej flyttat Svenska för

svenskfödd och en som är född utrikes, medan 78 procent har två svenskfödda föräldrar (eller en svenskfödd, för barn som bor i enföräldershushåll). Av dem upp till 18 års ålder som bor med två utrikesfödda föräldrar är det vanligast att dessa kommer från ett utomeuropeiskt land, minst vanligt med ett nordiskt grannland.11Vårt material är för litet för att möjliggöra någon mer detaljerad uppdelning av ursprung och i den fortsatta framställningen kommer vi för det mesta att använda en indelning som urskiljer dem som inte bor med någon svenskfödd förälder från övriga. En anledning till denna tudelning är att i familjer där en av föräldrarna kommer från Sverige kommer svenska normalt sett att vara (ett) hemspråk. I flera analyser kommer vi dock att referera till resultat som grundar sig på den mer detaljerade indelningen.

Sett över en längre tidsperiod minskade andelen barn med två svenska föräldrar för årskullarna födda under 1920- och 1930-talen för att sedan stabilisera sig på en nivå runt 8590 procent (Figur 2:4, översta kurvan).12

2.2.6. Socioekonomisk position – fler tjänstemannabarn, färre med ekonomiska problem

Barns möjligheter i livet påverkas av en mängd olika faktorer, men kanske ingen som har en så vittomfattande betydelse som hushållets samhällsklass. Via olika mekanismer kommer fler barn som föds in i arbetarhem att lämna skolan tidigare än andra barn, och med i genomsnitt sämre betyg (Erikson och Jonsson 1996). De kommer också – huvudsakligen, men inte enbart därför – att i mindre utsträckning än barn från andra samhällsklasser nå höga sociala positioner själva, och de får i genomsnitt lägre inkomster (Erikson och Jonsson 1998). De har också högre dödlighet (Östberg 1996) och – som kommer att framgå av de kapitel som följer – i allmänhet lägre levnadsnivå, speciellt när det gäller ekonomiska resurser och boende. Med samhällsklass följer alltså både olika levnadsvillkor för barn och ungdomar och, senare, för dem i vuxenlivet.

11 I SCB (2000, Tabell 2.6) framgår att det helt dominerande nordiska ursprunget bland barn och ungdomar idag är Finland, det vanligaste europeiska är de stater som bildats ur det forna Jugoslavien, och de vanligaste utomeuropeiska länderna är Iran, Irak och Turkiet. 12 Denna kurva baserar sig på en fråga i LNU om föräldrarnas medborgarskap vid barnets födelse, vilket inte gör den helt jämförbar med den siffra som framgår av Barn-LNU.

Det är en rimlig utgångspunkt att varje individ kan åsättas en klassposition, vare sig han eller hon förvärvsarbetar eller ej. För vissa analyser bör individer i samma hushåll betraktas som tillhörande samma klass. Detta gäller exempelvis frågor som rör barn. I mer detaljerade studier kan man tänka sig att både moderns och faderns klassposition (om bägge förvärvsarbetar) har betydelse för deras barn, men i vår framställning har vi använt en definition av ”hushållsklass”. Som beskrevs närmare i Kapitel 1 (se Erikson 1984) bygger den på den klass som kan antas vara viktigast för hushållets levnadsstandard och livsstil.

Andelen barn och ungdomar i åtta olika samhällsklasser framgår av Tabell 2:2.13 Mer än vart femte barn tillhör klassen ”högre tjänstemän” (vilken inkluderar läkare, högre chefer, civilingenjörer, advokater, jurister m.fl.). Totalt sett bor över hälften av 1018åringarna i tjänstemannahem, medan ungefär var tredje bor i arbetarhushåll (om vi räknar de okvalificerade servicearbetarna dit, t.ex. lägre butiksanställda). Drygt var tionde tillhör företagarklassen men bara en på hundra i Barn-LNU växer upp i ett jordbrukarhem.

13 I följande kapitel använder vi en sammanslagning till fyra klasser, där högre tjänstemän m.fl. är desamma som ovan. Tjänstemän på mellannivå och lägre tjänstemän utgör en kategori. Okvalificerade servicearbetare slås ihop med arbetare (både i kvalificerade och okvalificerade positioner) till arbetarklass. Företagare och jordbrukare slås ihop till en företagarklass. Andelarna när vi använder denna indelning framgår i Tabell 1:5.

Tabell 2:2. Barns och ungdomars klasstillhörighet och ortstyp, efter ålder. Avrundade, viktade procent. (N=3 276)

Ålder Alla 0 9 år 10 18 år 0 18 år

Samhällsklass Högre tjänstemän m.fl. 21 22 22

Tjänstemän på mellannivå 24

23

24

Lägre tjänstemän 9 7 8 Okvalificerade service-tjm 2 3 2 Egna företagare 12 13 12 Jordbrukare 1 1 1 Kvalificerade arbetare 17 17 17 Okvalificerade arbetare 14 14 14 Ortstyp Storstockholm 17 15 16 Storgöteborg 8 8 8 Stormalmö 5 5 5

Andra städer >30 000 inv. 21

19

20

Småstäder och köpingar

20

20

20

Landsbygd och samhällen 29

33

31

Antal

1 747 1 529 3 276

Noter:

Inga signifikanstester gjorda.

Förändringen i klasstrukturen, vilken framgår av Figur 2:5, har varit massiv under de senaste generationerna (jfr Jonsson och Erikson 1997). Ungefär 40 procent av barnen som föddes i slutet av 1800-talet växte upp i jordbrukarhem och lika många i arbetarhem. Ända in på 1930-talet och troligen början av 1940-talet tillhörde inte ens fem procent av 016-åringarna högre tjänstemannaklassen medan närmare 70 procent kunde hänföras till jordbrukar- eller arbetarklassen. Kroppsarbetet var fortfarande den dominerande erfarenheten bland föräldrarna. Den omvälvning som skett, där den okvalificerade delen av arbetarklassen samt jordbrukarklassen har minskat i omfattning till förmån för en stark tillväxt av tjänstemannaklasserna, har naturligtvis haft betydelse för barns och ungdomars levnadsvillkor. En aspekt av detta är växande ekonomiska resurser. Av Figur 2:4 framgår att andelen som uppger att de har erfarit ekonomiska problem under uppväxten minskat från det förra sekelskiftet fram till omkring 1950-talet.14 De samhällsklasser som i störst utsträckning har ekonomiska problem har gått tillbaka

14 Figuren baserar sig på följande fråga i LNU: ”Hade Din familj det svårt ekonomiskt under Din uppväxt?” (svarsalternativ ”ja”/”nej”).

kraftigast i antal och de ekonomiska problemen har minskat påtagligt bland barnen som vuxit upp i arbetarhem – bakom detta ligger såväl en stark allmän välståndshöjning som en inkomstutjämning. Därutöver har föräldrarnas arbetsvillkor återverkningar för hemmiljön. Som senare visas i Kapitel 4 är manuella arbetare t.ex. oftare fysiskt utmattade efter jobbet, medan kvinnor i tjänstemannayrken oftare är psykiskt utmattade. Även om sådana arbetsvillkor inte har varit konstanta över tid, är det ingen tvekan om att en så kraftig förändring i den sociala strukturen som framträder i Figur 2:5 har haft konsekvenser för barn och deras möjlighet till umgänge med föräldrarna (se vidare Kapitel 4).

Figur 2:5. Andel barn i olika samhällsklasser, efter födelseår.

Medelvärden för tre årskullar. 18921981

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

93 99 05 11 17 23 29 35 41 47 53 59 65 71 77

Födelseår

Pr ocent

hö tjm

med tjm

lä tjm

foret

jordbr

kv al arb okv al arb

2.2.7. Ortstyp

hälften av barnen bor på landet och i

småstäder

Bland barn och ungdomar år 2000 växer ungefär 30 procent upp på landsbygden eller i mindre samhällen och ungefär lika många i storstäderna och deras närområden (Tabell 2:2). I början av 1900talet växte 7585 procent upp på landet eller i mindre samhällen och ungefär tio procent i en storstad (Figur 2:6) (definitionerna är dock inte identiska i tabellen och figuren).15 Något som kanske inte är så uppenbart är att det inte är storstäderna som stått för den huvudsakliga tillväxten, utan övriga städer. För årskullar födda vid mitten av 1960-talet och fram till början av 1980-talet växte ungefär 40 procent upp i städer (utom Stockholm, Göteborg och Malmö). Det korresponderar väl med skattningen i Tabell 2:2 att 40 procent av 018-åringarna år 2000 bor i övriga städer och köpingar (där de senare står för en liten del av antalet).

Under en lång period under 1900-talet har barn och ungdomar flyttat, eller kanske flyttats, från landsbygdsmiljöer till mer urbana miljöer. Denna utveckling har dock inte fortgått bland dem som är födda från mitten av 1960-talet och senare. Det kan också vara värt att notera att trots denna mer urbana barn- och ungdomsmiljö bor i dagens Sverige hälften av barnen i åldrarna 018 år på landsbygd, i mindre samhällen och i städer som inte har mer än 30 000 invånare.

15 Frågorna om uppväxtsortstyp i LNU innehåller färdiga svarsalternativ, nämligen ”på landsbygden”, ”i samhälle med minst 500 invånare”, ”i småstad upp till 10 000 invånare, ”i mellanstor stad”, “i storstad (Stockholm, Göteborg, Malmö)”, respektive ”utomlands”. De senare är uteslutna ur analysen av uppväxtortstyp. Notera även att ortstypsvariabeln i Barn-LNU ännu är preliminär, varför andelarna i olika ortstyper i Tabell 2:2 är ungefärliga.

Figur 2:6. Andel personer i olika födelsekohorter som växt upp i olika ortstyper (uppväxta i Sverige). Medelvärden för tre årskullar. 18921981

2.3. Familj och föräldrarelationer som sociala resurser

Ovan visade vi barnens grundläggande demografiska förhållanden, bl.a. hur många som bor med ensamstående föräldrar och i ombildade familjer. Dessa siffror är väsentliga förhållanden för barn och ungdomar av olika skäl. Ett är att processerna bakom skilsmässor och familjeombildningar (framför allt föräldrarnas konflikter) kan vara svåra för barn och att själva separationen kan innebära omställningsproblem (med flyttning och ett annorlunda liv). Ett annat skäl är att unga som erfarit detta ofta hamnar i ett hushåll med färre resurser – som senare visas i Kapitel 3 är t.ex. de ekonomiska omständigheterna ofta knappa. Något som uppmärksammats i forskningen under senare tid är vikten av s.k. sociala resurser, eller ”socialt kapital”. Här ingår bl.a. att ha ett socialt nätverk som utgör ett socialt stöd vid problem av olika slag, och som kan bistå med råd, hjälp, information m.m. i många av var-

0 10 20 30 40 50 60 70 80

93 96 99 02 05 08 11 14 17 20 23 26 29 32 35 38 41 44 47 50 53 56 59 62 65 68 71 74 77 80

Födelseår

Andel

landet

samhälle

stad

storstad

dagslivets situationer. För barn är förstås vänner en sådan resurs. Betydelsen av sociala relationer till kompisar analyseras i Kapitel 6 och 8. Här kommer fokus att ligga på relationerna till föräldrar och styvföräldrar. Att ha en god kontakt med sina föräldrar är en betydande resurs speciellt för barn (men också för vuxna). Föräldrarna är, innan man bildat egen familj, dem som man främst kan påräkna stöd från när man har problem, liksom dem man normalt sett har den djupaste känslomässiga relationen till. Även syskon kan förstås bidra till att fylla dessa funktioner.

Tidigare forskning visar att barn till ensamstående föräldrar och i ombildade familjer oftare har problem i skolan och mer sällan går över till högre utbildning (se Kapitel 7 för en utförligare diskussion och analys). Många tolkar sådana fakta som att barnen efter en separation får mindre sociala resurser än tidigare. I en ofta citerad artikel driver James Coleman (1988) tesen att det ”sociala kapitalet” är betydelsefullt för barn och ungdomar och att detta är direkt relaterat till familjetyp. Många stöttar detta resonemang genom empiriska analyser som visar ett samband mellan familjetyp och olika utfallsvariabler, t.ex. skolgång, psykiskt välbefinnande eller olika typer av problembeteenden (se t.ex. McLanahan och Sandefur 1994). Det är dock inte oproblematiskt att anta att det finns en orsak–verkan-relation mellan familjetyp och olika negativa utfall (Ni Bhrolcháin 2001). Det är också otillfredsställande att använda enkla mått på familjetyp (t.ex. ensamföräldertvå föräldrar) för att uttala sig om föräldrar, och relationer till dem, som sociala resurser. De flesta barn som bor med en ensamstående mamma har också en pappa och vice versa. I vilken grad ”frånvarande” föräldrar utgör en social resurs är en empirisk fråga  och, givet utvecklingen som visades ovan, en viktig sådan.

I Barn-LNU och i LNU2000 har vi sökt, genom mer detaljerade frågor såväl till barnen som till föräldrarna, att ge en fylligare bild av de sociala relationer som råder mellan barn och föräldrar. Det gäller både de föräldrar som barnen bor med och dem de inte bor med. I de fall föräldrarna separerat, har vi också frågat hur ofta barnen bor med den frånvarande föräldern, hur ofta barnen träffar denne, samt om vilken kontakt de separerade föräldrarna har sinsemellan.16 Tyvärr är Barn-LNU något för litet för att vi skall

16 Från barnintervjun hämtar vi uppgifter om relationer och om hur mycket tid föräldern har för barnet, samt vidare om socialt stöd (som analyseras senare i kapitlet). Från vuxenintervjun vet vi hur många dagar i månaden barnet bor med och hur ofta barnet träffar den andre föräldern, hur långt ifrån varandra de bor, samt föräldrarnas relationer med varandra.

kunna specialanalysera barn till ensamstående föräldrar och i ombildade familjer med någon stor precision. De analyser som följer ger ändå i flera fall tydliga indikationer om villkoren för barn i dessa familjetyper.

Är ”frånvarande” föräldrar verkligen frånvarande? I Tabell 2:3 visas hur ofta barn i upplösta familjer träffar och bor med den frånvarande föräldern. Tabellen är konstruerad så att vi i kolumnen längst till vänster ser andelen som bor i olika familjekonstellationer. Den övre panelen beskriver förhållandena för barn 09 år och den undre för 1018-åringarna (för de senare, jfr Tabell 1:5). I nästa kolumn ser vi andelen barn som uppger att de träffar den frånvarande föräldern minst en gång i veckan respektive aldrig.17

Därefter följer andelarna som har delat boende med den andre föräldern och de som aldrig bor hos denne; andelarna som har den frånvarande föräldern nära respektive långt bort; andelarna där båda de separerade föräldrarna gör någonting tillsammans med barnet varje vecka respektive aldrig; samt andelarna där de diskuterar ”frågor som rör barnet” ofta eller aldrig.

17 Andelarna för de övriga svarsalternativen, tillsammans med de återgivna, summerar till 100 procent. I den översta raden (ålder = 0 9, andel som träffar frånvarande far) innebär procenten 46 och 10 för ”minst en gång i veckan” respektive “aldrig” att 44 procent har en umgängesfrekvens som ligger däremellan (i praktiken i något av svarsalternativen “1 3 gånger i månaden” eller “mer sällan”).

Tabell 2:3. Andel barn, 0 9 respektive 10 18 år, uppdelade på typ av boendefamilj och närvaro respektive avstånd till frånvarande förälder, samt relationer mellan föräldrarna i upplösta familjer. Andelarna baserade på alla barn som har två föräldrar i livet. Varje rad summerar till 100 per kolumnvariabel (”träffar”, ”bor”, etc.) när man inkluderar de utelämnade mittenkategorierna. Viktade, avrundade procent. (N=1 747 (0 9 år) respektive 1 304 (10 18 år))

Ålder: 0 9 år

Barnet träffar

frånvarande förälder

Bor hos den andre föräldern

1

Avstånd till från- varande förälder

Föräldrarna gemen- samma aktiviteter med barnet

Föräldrar diskuterar frågor som rör barnet

Typ av boendefamilj Andel Varje vecka

Aldrig Delat

boende

Aldrig 0–1 km Mer än 3 mil

Varje vecka

Aldrig Varje

vecka

Aldrig

Bor med båda föräldrarna 82 – – –

– –

– –

– –

–

Frånvarande far

15 46 10 16 46 31 18 18 44 47 20

Frånvarande mor

3 80 0 66

2 39 14 21 36 56

Far eller mor frånvarande 18 49 9 24 38 30 17 19 43 49 17 Ålder: 10 18 år

Andel Varje vecka

Aldrig Delat

boende

Aldrig 0–1 km Mer än 3 mil

Varje vecka

Aldrig Varje

vecka

Aldrig

Bor med båda föräldrarna 72 – – –

– –

– –

– –

–

Frånvarande far

21 26 33 14 53 16 23 5 71 23 42

Frånvarande mor

6 34 16 42 24 13 36 8 64 25 18

Far eller mor frånvarande 27 28 29 20 47 15 27 6 69 26 36

Noter: 1 Mellan 10 och 20 dagar har räknats som ”delat boende”, 15 dagar är klart vanligast i denna kategori.

Inga signifikanstester gjorda.

Bastalen är ganska små för barn med frånvarande mor, varför procentsiffrorna för denna kategori i Tabell 2:3 är ungefärliga. Resultaten ger ändå grund för några klara slutsatser. Den första är att även de frånvarande föräldrarna i hög grad är närvarande på det sättet att barnen träffar dessa. Det är dock en påtaglig skillnad mellan dem under 10 år och dem mellan 10 och 18. För de yngsta är det ungefär hälften som träffar den frånvarande föräldern minst en gång i veckan och färre än var tionde saknar kontakt helt. För 1018-åringar är motsvarande siffror 28 respektive 29 procent och vart tredje barn som inte bor med sin far träffar honom aldrig. En anledning till skillnaden kan vara det geografiska avståndet. Bland de yngsta bor den frånvarande föräldern alldeles i närheten för 30 procent av barnen – bland de äldre är den siffran bara hälften så hög.

Den andra slutsatsen är att en inte obetydlig del av de barn i våra årskullar som bor med bara en av sina biologiska föräldrar faktiskt bor ganska ofta med den andre. Totalt sett är det 24 procent bland dem upp till och med 9 år som bor ungefär hälften av tiden med den ”frånvarande” föräldern. Det är fallet för 20 procent av dem i åldrarna 1018.

Den tredje slutsatsen man kan dra av Tabell 2:3 är att mödrarna i mycket högre grad än fäderna är närvarande i barnens liv. Av de yngsta bor i stort sett alla barn med sin mor någon dag i månaden, medan ungefär hälften av alla fäder till barn i båda våra åldersgrupper inte alls bor med dessa. Andelen som träffar pappan någon gång är dock mycket stor bland de yngsta (90 procent), men betydligt mindre bland de äldre (66 procent).

Slutligen kan man konstatera på basis av Tabell 2:3 att närmare vart femte barn i åldern 09 år varje vecka gör saker tillsammans med båda sina (separerade) föräldrar, och ungefär hälften av barnen har föräldrar som varje vecka diskuterar frågor som rör dem. Engagemanget är betydligt mindre för 1018-åringarna, delvis för att dessa i högre grad klarar sig själva; men delvis säkert också för att framför allt fäderna glider ifrån sina ungdomar.

Det sociala kapital som föräldrarna kan bistå med är sammanfattningsvis större än man skulle kunna befara med ledning av siffror över hur många barn som inte bor med båda sina ursprungliga föräldrar. Många frånvarande föräldrar är faktiskt förvånansvärt närvarande. Framför allt gäller det barn upp till tio år. Av de äldre barnen (1018 år) är det dock en minoritet barn som verkligen bara har en förälder. Närmare var tredje som bor med sin mor träffar

t.ex. aldrig sin far. Vi bör dock vara lite försiktiga med att tolka dessa estimat eftersom uppgiften om hur ofta barnen och den frånvarande föräldern träffas kommer från den förälder som barnet bor ihop med.

2.3.1. Sociala relationer: resursbrist och kvalitet

Att ”ha tillgång” till föräldrarna i den bemärkelse som analyserats ovan är naturligtvis en förutsättning för att kunna ha deras stöd och bistånd. Men om föräldrarna finns och hur ofta man bor med dem är en ganska grov indikator på det sociala kapitalets ”kvalitet”. För att relatera till en av våra slutsatser ovan kanske man kan anta att många närvarande föräldrar är förvånansvärt frånvarande, på det sättet att de inte har tid för sitt/sina barn eller att det råder en så dålig relation att det stöd som den fysiska närvaron implicerar egentligen är svagt.

I Tabell 2:4 visas andelen barn (1018 år) som uppger att föräldrarna har för lite tid med dem respektive att de inte kommer överens med dem. Den första frågan lyder: ”Hur mycket tid tycker du att mamma/pappa >mammas sambo/pappas sambo@ har för dig?” och alternativen är ”för mycket tid”, ”lagom med tid” respektive ”för lite tid”. Den andra frågan är ”Hur kommer du och din mamma [etc.] överens?” och alternativen är ”mycket bra”, ”ganska bra”, ”’så där’”, ”ganska dåligt” respektive ”mycket dåligt”. I det senare fallet har vi slagit ihop de tre ”sämsta” alternativen till kategorin ”kommer inte så bra överens”. Det är inte säkert att den sociala relation som benämns ”så där” är anmärkningsvärt dålig, men man kan anta att benägenheten i en intervjusituation snarast är att skönmåla – alternativet ”ganska bra” innebär ju heller inget översvallande positivt omdöme.

Tabell 2:4. Andel barn 1018 år, som uppger att deras föräldrar har för lite tid för dem, respektive att deras föräldrar och styvföräldrar inte kommer så bra överens med dem. Alla andelar grundar sig på de kategorier vuxna som barnen anger att de har totalt sett, oavsett om de bor ihop med dem eller ej. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

För lite tid Kommer inte så bra överens

Mor Far Mor Far Mors sambo

Fars sambo

Alla Totalt

10 15 15 17 34 32

Ålder 10 12

(ref.) 11 14 13 12 19 26

13 15 9

16 16 20** 47** 35

16 18 9

17 18 20* 38 (39)

Kön Pojkar (ref.) 8 14 13 14 33 25 Flickor 11 16 18 19* 35 40 Familje- Båda föräldrar (ref.) 8 14 13 13 typ En förälder 13 21 26*** 31*** 44 39 Ombildad familj 18**20 18 16 29 27 Samhälls- Högre tjänsteman (ref.) 12 17 13 12

( ) ( )

klass Tjm, medel/lägre 11 16 16 18 35 (35) Företagare 8 14 14 12 Arbetare 8 13 17 20* 40 32 Föräldrars Sverige (ref.) 10 16 15 16 30 29 födelseland Annat land 10 12 17 20 (60)* (67) Antal Totalt 1 285 1 205 1 296 1 269 169 128

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån. Procent inom parentes baserar sig på celler med 20 eller färre observationer.

Vi har valt att i Tabell 2:4 visa andelar för det totala antalet fäder, mödrar, respektive styvföräldrar, vare sig barnet bor med dem eller ej.18 Det kan dock vara bra att bära i minnet vid läsningen av Tabell 2:4 att när det gäller framför allt familjetyp kommer andelarna som visas att kunna skilja sig en del från dem som skulle gälla vid en analys av föräldrar och styvföräldrar som barnet bor tillsammans med (en närmare analys av detta följer i Tabell 2:5).

18 Ett alternativ hade varit att begränsa analysen till de vuxna som barnet faktiskt bor med. Vi har prövat detta, men skillnaden för totalsiffrorna är liten mellan dessa definitioner.

För att börja med raden för ”Alla”, står det klart att de flesta barn och ungdomar  8590 procent  uppfattar att deras föräldrar har tillräckligt med tid för dem. Fadern upplevs som något mer frånvarande än modern. Cirka 1517 procent kommer inte så bra överens med sina föräldrar, vilket knappast är någon alarmerande siffra, speciellt med tanke på att många ungdomar i vår undersökningsgrupp är i puberteten där frigörelsen från föräldrarna är en framskjuten fråga. Något mer anmärkningsvärt är då att så många som vart tredje barn inte kommer så bra överens med sin styvförälder. Det talar för att pappas eller mammas nya partner långt ifrån är någon entydig social resurs.

Generellt sett är det lite variation i indikatorerna ”för lite tid” och ”kommer inte så bra överens” och små bastal gör att det är svårt att erhålla signifikanta skillnader mellan olika grupper. Det tycks dock som om det är barn som erfarit föräldrars separation som i högst utsträckning upplever att föräldrarna har för lite tid. När det gäller frågan om att komma överens med föräldrar och styvföräldrar har de yngsta i vårt urval (1012-åringarna) i mindre utsträckning sådana problem. Det mest notervärda resultatet i Tabell 2:4 är dock att barn som bor med en förälder har en kraftigt förhöjd risk för detta; var fjärde uppger att de inte kommer så bra överens med modern och närmare var tredje med fadern. I denna grupp är det också en hög andel – kring 40 procent – som har motsvarande inte helt goda relation till styvföräldrar (vilka består både av sådana som barnet bor med och av frånvarande förälders nya partner). Skattningarna är dock osäkra för styvföräldrar p.g.a. att gruppen är liten.

Som nämnts är det inte så lätt att tolka Tabell 2:4 när det gäller familjetyp. I Tabell 2:5 gör vi därför en uppdelning som gör det möjligt att mer specifikt säga om eventuella ”problem” gäller de vuxna som man bor ihop med eller inte. Där fördjupar vi också analysen genom att studera hur vanligt det är att ha kombinationer av problem med att komma överens och att ha lite tid.

Tabellen består av tre paneler; i den översta finner vi barn som bor med båda sina ursprungliga föräldrar, i den mittre de som bor med sin mor (men inte sin far), och i den understa finns det fåtal som bor bara med sin far (och utan sin mor). Längst upp till vänster i varje panel återges andelarna av far respektive mor som har för lite tid med barnet respektive inte kommer så bra överens med det. Radvis summeras sedan de kombinationer som, först, innebär att problemen varken gäller fadern eller modern (gäller för

82 procent av barnen när det gäller ”för lite tid”). Därefter visas andelarna där båda föräldrarna har för lite tid (respektive att barnet inte kommer överens med någon av föräldrarna). Kolumnvis summeras problemen per förälder på motsvarande sätt. I första kolumnen visas att 82 procent av barnen varken tycker att modern har för lite tid eller att de har problem att komma överens  tre procent uppfattar båda dessa problem med sin mor. I nästa kolumn ges samma information om fadern. I rutan längst ned till höger i varje panel följer så kombinationerna över såväl föräldrar som problem. Den höga procentsatsen i respektive panel (69, 52, 62) visar andelen barn som är ”problemfria” i denna bemärkelse (de har varken tids- eller överensproblem med modern eller fadern). Den låga procentsatsen (1, 1, 0) visar andelen som har bägge typerna av problem med såväl modern som fadern.

Tabell 2:5. Andel barn 1018 år, som uppger att deras (biologiska eller adoptiv-) föräldrar har för lite tid för dem, inte kommer så bra överens med dem, samt kombinationen av sådana problem, uppdelat på tre familjetyper. Viktade, avrundade, procent. (N=1 304)

Mor Far

Problem varken mor/far

Problem både mor & far

Bor med båda föräldrarna

Förälder har för lite tid

8

14

82

4

Kommer inte så bra överens

13

14

79

5

Varken tid/överens-problem 82

77

69

–

Både tid- & överens-problem 3

5

–

1

Bor med mor, ej med far

Förälder har för lite tid

15

25

67

4

Kommer inte så bra överens

23

27

60

8

Varken tid/överens-problem 67

66

52

–

Både tid- & överens-problem 6

6

–

1

Bor med far, ej med mor

Förälder har för lite tid

10

14

79

3

Kommer inte så bra överens

19

22

68

1

Varken tid/överens-problem 69

83

62

–

Både tid- & överens-problem 4

0

–

0

Noter:

Inga signifikanstester gjorda.

Det går att dra flera slutsatser ur Tabell 2:5 av relevans för diskussionen om sociala resurser. Den första är att även om det inte är ovanligt att modern eller fadern inte har tillräckligt med tid, respektive att barnet har svårt att komma överens med en av dem, är det direkt ovanligt med kombinationsproblem. Bara runt fem procent har t.ex. problem med både mor och far när det gäller att komma överens respektive att ha tillräckligt med tid. På motsvarande sätt är det bara tre procent som har problem med att komma överens såväl som att finna tillräckligt med tid med sin mor (och fem procent med fadern). I stort sett ingen uppger problem med båda föräldrarna över båda dimensionerna. Även om både frågan om ”tillräckligt med tid” och ”komma överens” är rimliga indikatorer på någon slags kvalitet på socialt kapital, är det uppenbart att det inte finns något generellt förhållande som genererar båda problemen; snarare kan man förmoda att det är specifika faktorer som gör att en förälder t.ex. inte har tillräckligt med tid. Det är troligen också naturligt i vissa fall där relationerna är dåliga att man inte önskar mer tid med denne förälder.

Den andra slutsatsen är att de som bor med bara en biologisk (eller adoptiv-) förälder har betydligt större problem än dem som bor med båda. Siffrorna för dem som bara bor med sin far är mycket osäkra på grund av det lilla bastalet, men när vi jämför andelarna för dem som bor med båda föräldrarna och dem som bor med en ensamstående mor är de nära dubbelt så höga för de senare. Här får vi också svaret på den oklarhet som vidlåder Tabell 2:4 när det gäller vem ”överens-problemen” gäller: de som bor med en ensamstående förälder har höga värden såväl för den förälder de bor tillsammans med som för den som är ”frånvarande”. Det förefaller inte så konstigt att barn och ungdomar som bor med bara en av sina föräldrar har större relationsproblem med denne (jämfört med dem som bor med två föräldrar) med tanke på att nästan alla vardagliga och normala kontroverser mellan föräldrar och barn kommer att beröra denne förälder. Samtidigt innebär resultaten att de sociala resurserna, som vi mätt dem, är mindre för barn med separerade föräldrar.

2.3.2. Socialt stöd

En specifik indikator på sociala resurser är socialt stöd, som vi definierar som att ha någon att anförtro sina bekymmer åt. Vi ställde följande fråga till deltagarna i Barn-LNU: ”Om du är bekymrad eller oroar dig för något, vem eller vilka brukar du då prata med?” I Figur 2:7 visas andelarna som uppger olika kategorier ”stödpersoner”.19 Modern kommer inte helt oväntat högst, därefter vänner, och sedan fadern. Syskon är också ett ganska starkt socialt stöd i denna mening och var femte nämner lärare (vilket kan bero på att problemen eller bekymren är skolrelaterade). Även andra kategorier bidrar till det totala sociala stödet, bl.a. flick- och pojkvänner, andra släktingar, kompisarnas föräldrar, fritidsledare m.fl. En liten andel (fyra procent) säger sig dock inte ha någon att gå till med sina bekymmer.

Figur 2:7. Andel 1018-åringar som brukar prata med olika kategorier om bekymmer

19 De intervjuade barnen fick ange hur många som helst som de kan prata med om sina problem. Det är alltså ingen ranking av kategorier. 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Mo r

Ko m pis

Far

Syskon

Lär ar e

Pa rtner

Sl äkt ing

Annan

Ko mp is fö rä ld er

Fr iti dsl edar e

Mo rs sa mb o

Far s sam bo

Ingen

Pr ocent

En av anledningarna till variationen i socialt stöd är förstås att personen/kategorin ifråga inte finns tillgänglig för alla – alla har t.ex. inte styvföräldrar eller pojk-/flickvänner. I Tabell 2:6 redovisas vilka kategorier av personer som utgör ett socialt stöd när vi beräknar dem på grundval av vilka som finns tillgängliga. I kolumnen ”totalt” kan vi se de omräknade andelarna. Mors och fars nya partners visar sig nu vara ganska viktiga (men ändå långt mindre viktiga än de ursprungliga föräldrarna). Men den kategori som framför allt framträder är eventuella pojk-/flickvänner – de är faktiskt ett större socialt stöd, enligt vår definition, än någon av föräldrarna i 1318-årsåldern (kan inte ses i tabellen).

Med kursiv stil har vi angivit kombinationen av stöd i Tabell 2:6. Där framgår att ungefär hälften av 1018-åringarna kan gå till både sin far och sin mor med problem, medan mer än var fjärde bara uppger modern. Eftersom så många har modern som ett stöd är det ovanligt att bara uppge fadern (tre procent totalt). Av dem som bor med fadern säger dock var fjärde att man talar med denne om sina bekymmer (här ingår såväl fäder som bor ensamma som med en ny partner).

Det är intressant att notera att ungefär vart femte barn i åldrarna 1018 varken markerar far eller mor på frågan om vem de pratar med om de har bekymmer. Det är ju inte orimligt att en del problem är sådana att barnen inte vill att föräldrarna skall känna till dem, men då tycker man att det skulle finnas någon kompenserande stödperson som skulle träda in. Enligt våra analyser är det inte riktigt så. Av dem som inte har någon av föräldrarna som socialt stöd är det inte fler (i de flesta fall färre) som anger t.ex. syskon, kompisar, flick-/pojkvän, släktingar eller andra (visas ej i tabellen). Att inte ha något föräldrastöd i denna bemärkelse är dock orelaterat till vilken typ av familj barnen lever i. Som framgår av Tabell 2:6 är andelen i stort sett konstant över de tre typerna vi urskiljt. Det tycks alltså vara så att barn till separerade föräldrar uppfattar den största bristen på socialt stöd genom att inte ha det från två föräldrar, inte genom att helt sakna föräldrastöd.

Tabell 2:6. Socialt stöd. Andel barn 1018 år, som uppger att de brukar prata med personer i olika kategorier när de har bekymmer eller oroar sig för något. Andelarna är beräknade på de kategorier som finns i nätverket (t.ex. andelen som har stöd av mors nye sambo baserar sig på dem vars mor har en ny partner). Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Brukar prata med följande om sina bekymmer:

Totalt

Bor med både mor och far

Bor med mor

Bor med far

Mor

78

80 77

55

Far

56

59 38

73

Både mor och far

51

58 36

45

Bara mor

27

22 40

10

Bara far

3

1

2

26

Varken mor eller far

19

19 21

18

Mors sambo

16

22 (12)

Fars sambo

19

16 (39)

Både frånvarande far & närvarande styvfar 1

16

Bara frånvarande far

31

Bara styvfar

4

Varken far eller styvfar

49

Syskon

36

35 36

42

Kompis

65

64 64

66

Pojk-/Flickvän (13 18)2 75

69 83

( )

Noter: 1 Andelarna är beräknade för ombildade familjer där barnet bor med sin ursprungliga mor. 2 Frågan om pojk-/flickvän ställdes bara till dem på högstadiet eller äldre (13 18åringar, dock bara hälften av 13-åringarna). 20 procent av dessa uppger att de har pojk- eller flickvän.

Inga signifikanstester gjorda.

I den undre kursiverade delen av tabellen studerar vi huruvida styvföräldrar kan gå in och ”ersätta” eller komplettera den frånvarande förälderns sociala stöd. Detta skulle ju kunna vara en indikation på att styvföräldrar är en social resurs. I den utsträckning barn i ombildade familjer både kan ha sin ursprungliga, ”frånvarande” förälder och den nya styvföräldern som socialt stöd kan man ju också tala om en breddning av det sociala stödet (hur djupt det är har vi svårt att uttala oss om). Siffrorna rör barn som bor med sin

ursprungliga mor och med en styvfar (det är för få som bor med styvmödrar för att vi skall kunna genomföra dessa beräkningar).

Resultaten talar för att den ”frånvarande” fadern i ganska hög grad utgör ett socialt stöd även när modern bor med en ny man. Nära hälften av barnen anger honom som stöd. I 16 procent av fallen har barnet stöd från såväl styvfadern som den biologiske fadern och där kan man tala om en breddning av det sociala stödet. Någon stor kompensatorisk funktion fyller dock inte styvfadern: i de fall då den ursprunglige fadern inte utgör något stöd är det bara i några få fall (fyra procent) som styvfadern gör det.

Totalt är det ungefär hälften av 1018-åringarna, som bor med sin mor och hennes nye man, som inte har någon manlig vuxen ”föräldragestalt” som de kan tala med om sina bekymmer. Den andelen är dock inte märkbart mindre än motsvarande andel bland dem som bor med båda sina ursprungliga föräldrar (41 procent). För barn till ensamstående mödrar är denna andel högre, 61 procent. Vi måste understryka att alla siffror utom dem för tvåföräldershushåll är baserade på små tal och att procenten är ungefärliga.

2.3.3. Sociala resurser för olika kategorier barn

Vi har ovan analyserat de sociala resurserna i termer av relationer till föräldrar och styvföräldrar, och vi har gjort det speciellt med avseende på familjetyp. Avslutningsvis urskiljer vi två grupper som har i någon mening en svagare relation till sina föräldrar än andra. Definitionen av den ena gruppen utgår från analyserna av tid med föräldrarna respektive att komma överens med dem. Vi har urskiljt dem som antingen uppfattar att båda föräldrarna har för lite tid eller som uppger att de inte kommer särskilt bra överens med någon av föräldrarna. Denna grupp utgör nio procent av alla 1018åringar med två föräldrar (föräldrarna behöver dock inte bo ihop). Den andra gruppen består av dem som varken angivit modern eller fadern som socialt stöd, enligt analysen ovan – de utgör 19 procent.

I Tabell 2:7 visas andelarna med sådana relativt svaga sociala resurser för olika kategorier av barn. Det allmänna intrycket är att sådan resursbrist är ungefär lika vanligt förekommande bland barn i olika samhällsklasser och familjetyper. Barn till utrikesfödda föräldrar har något högre andelar än dem med svenskfödda. Flickor har oftare än pojkar problem när det gäller att komma överens med

föräldrarna eller att dessa inte har tillräckligt med tid för dem. Det sociala stödet är, som nämndes ovan, åldersberoende i så måtto att de äldre ungdomarna mer sällan än de yngre anger föräldrarna som stöd när det gäller problem eller bekymmer. De multivariata analyserna som visas i Tabell 2:7 styrker dessa slutsatser, med undantag för att överrisken för barn till utrikesfödda föräldrar inte längre är statistiskt signifikant.

Tabell 2:7. Andel barn 1018 år, som uppger att båda deras föräldrar har för lite tid eller att de inte kommer överens med någon av dem, samt andelen i samma grupp för vilka varken far eller mor utgör något socialt stöd. Viktade, avrundade procent. Oddskvoter från multivariata logistiska regressioner. Selektion på barn som har både far och mor (oavsett om dessa bor ihop eller ej). (N=1 243)

Föräldrarna har för lite tid eller barnet och förälder ej överens

Varken far eller mor utgör socialt stöd

Andel LOGREG Andel LOGREG

Alla Totalt 9 19 Ålder 10-12 (ref.) 7 1,00 13 1,00 13-15 10 1,43 20** 1,59* 16-18 9 1,21 27*** 2,49***Kön Pojkar (ref.) 6 1,00 22 1,00 Flickor 11** 1,86* 17 0,70*Familjetyp Båda föräldrar (ref.) 8 1,00 19 1,00 En förälder 11 0,89 22 1,02 Ombildad familj 10 1,10 17 0,90 Samhällsklass Högre tjman (ref.) 7 1,00 15 1,00 Tjm, med/lägre 10 1,39 20 1,28 Företagare 10 1,47 16 1,08 Arbetare 8 1,05 23 1,48 Föräldrars Sverige (ref.) 9 1,00 18 1,00 födelseland Annat land 8 0,63 27** 1,54 Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

Eftersom sociala relationer med föräldrar och andra vuxna är viktiga för barn och ungdomar i flera avseenden (jfr Kapitel 6 och 7), kan det vara av intresse att studera dessa närmare. En fråga av vikt för att utröna hur utvecklingen under 1990-talet har påverkat barn,

är om arbetslöshet bland föräldrarna har återverkat på relationen mellan föräldrar och barn. Vi har prövat en indikator på om någon av föräldrarna är arbetslösa vid intervjutillfället (år 2000), samt en indikator på om den vuxne intervjuade föräldern var arbetslös under 1990-talet, men ingen av dessa har något samband med våra mått på föräldrarelationernas kvalitet. Däremot visar det sig att de barn som bor i hushåll där det saknas kontantmarginal har sämre sociala relationer med sina föräldrar än andra, vilket kan tyda på att ekonomiska problem skapar spänningar i hemmiljön (dessa tabeller visas ej). Detta är också en indikation på att barn och ungdomar kan ha brist på olika typer av resurser samtidigt.

2.4. Sammanfattande diskussion

I ett historiskt perspektiv framträder tre bilder av de barn, 1018 år gamla, som vi studerar i Barn-LNU. Den första är en bild av att de har det bättre än barn och ungdomar hade för en eller ett par generationer sedan. Färre i yngre årskullar har upplevt ekonomiska problem och omvälvningarna i den sociala strukturen har medfört att allt fler växer upp i tjänstemannahem, där resurserna i allmänhet är större. En konsekvens av minskande barnkullar och förbättrad hushållsekonomi är att trångboddheten minskat. Vi har inga direkta siffror på detta som tillåter oss jämförelser över längre historiska perioder, men i Kapitel 5 visar vi klara förbättringar mellan 1968 och 1981.

Den andra bilden är att barn och ungdomar idag har det annorlunda än tidigare generationer i vissa avseenden som är väsentliga för deras vardagsliv, men inte möjliga att enkelt definiera som förbättringar eller försämringar. Allt färre har många syskon och allt fler har precis ett syskon. Minskningen av stora syskonskaror har förmodligen lett till vissa förbättringar eftersom en given mängd föräldraresurser (däribland tid och pengar) skall slås ut på färre barn, men syskon kan också vara en resurs på flera sätt, t.ex. som socialt stöd, som vi sett ovan, och som hjälp med läxläsning (jfr Kapitel 7). Allt fler växer upp i städer, även om de flesta barn och ungdomar bor på landsbygd, samhällen, eller i småstäder.

En tredje, även den svårtolkad, bild av barns villkor träder också fram. Det är en bild av minskad stabilitet. Den geografiska rörligheten har ökat, vilket innebär att allt fler unga genom flyttningar måste byta skola och kompisar (även om de flesta flyttar när bar-

nen är små). Hela 37 procent av 1018-åringarna har bytt bostad sedan de fyllt sju år och 15 procent har bytt bostadsort – i många fall kan dock dessa flyttningar ha varit ”positiva”, t.ex. inneburit en större bostad. En kompletterande bild av geografisk rörlighet ges också indirekt genom ökningen av andelen barn som lever med utrikesfödda föräldrar (16 procent av 018-åringarna lever med två, sex procent med en). I många fall är dessa barn födda i Sverige, men siffrorna ger tydlig indikation på att variationen bland barn vad gäller geografiskt ursprung ökar. I sig kan sådan statistik inte värderas, men i gruppen barn med utrikesfödda föräldrar vet vi att det finns en del med traumatiska upplevelser från krig och flykt.

Familjestabiliteten har också minskat. Allt fler barn och ungdomar erfar att deras föräldrar separerar och allt fler bor i ombildade familjer. År 2000 beräknar vi att 23 procent av barn, 018 år, inte lever med båda sina ursprungliga föräldrar – motsvarande siffra för dem mellan 1018 år är 29 procent. Ökningen av barn som erfarit skilsmässor är speciellt kraftig för årskullarna födda från 1960-talet och senare. Den har också ökat under 1990-talet. Det kan vara värt att notera att risken för familjeupplösning alltid har varit en del av barns villkor. Ända sedan slutet av 1800-talet har ungefär 20 procent (för vissa kohorter, t.ex. dem födda på 1950talet cirka 15 procent) separerat från en av sina föräldrar – anledningen tidigare var dock oftast den ena förälderns död. Med det ökade antalet skilsmässor följer också en ökad andel barn som erfarit slitningar i familjen. Intressant nog bryts denna ökning för årskullarna födda under 1970-talet, vilket innebär att en ökande andel barn som varit med om att föräldrarna separerat inte nödvändigtvis medför en ökande andel barn som erfarit konflikter i hemmet.

Analyserna av familjestabilitet är intressanta utifrån flera aspekter. En är att föräldrarna är den mest betydande sociala resurs som framför allt yngre barn och ungdomar har. Som ett korrektiv till enklare uppdelningar i föräldrar man bor med och ”frånvarande” föräldrar, framgår det i vår undersökning att många frånvarande faktiskt är påtagligt närvarande i barnens liv. Detta gäller framför allt de yngre barnen, 09 år gamla. Nästan vart fjärde barn i den åldern bor hos båda sina föräldrar ungefär lika mycket och hälften träffar den frånvarande föräldern varje vecka – motsvarande siffror för 1018-åringar är 20 procent respektive 28 procent. Föräldrar som inte bor tillsammans med sina barn bor dessutom oftast nära, ungefär 30 procent av föräldrar till yngre barn inom en kilometer.

Tillgängligheten till ”frånvarande” föräldrar är alltså förhållandevis god, även om var tredje 1018-åring som bor med sin mor aldrig träffar fadern. Våra analyser tyder dock på att barn som erfarit separationer har mindre sociala resurser i termer av sina relationer till sina föräldrar. Barn i ombildade familjer uppger oftare än andra att en av de ursprungliga föräldrarna inte har tillräckligt med tid för dem – det gäller främst fäder som de inte bor tillsammans med. Barn till ensamstående föräldrar uppger i betydligt högre grad än andra att de inte kommer så bra överens med sina föräldrar – och det gäller såväl den förälder man bor med som den man inte bor med. Barn till separerade föräldrar har inte heller dessa som socialt stöd i samma utsträckning som andra barn (mätt med en fråga om de skulle prata med dem om sina bekymmer). Det är framför allt den förälder man inte bor med som uppvisar lägre värden. Intressant nog, och viktigt, är att såväl när det gäller att komma överens med föräldrar, att de har tid, samt att ha dem att vända sig till vid bekymmer, är den grupp som saknar sådana typer av stöd från båda föräldrarna lika stor i olika familjetyper. Barn vars föräldrar separerat har mindre sociala resurser därför att de inte har båda att vända sig till, men de saknar inte föräldrastöd helt i större utsträckning än andra barn.

Många barn vars föräldrar separerar kommer att bo i ombildade familjer. Ungefär tio procent av 1018-åringarna gör det och våra siffror talar för att andelen som under sin uppväxt kommer att göra denna erfarenhet är snarast upp mot det dubbla. Detta reser förstås frågan om styvföräldrar är en social resurs. Här får vi två olika resultat. Det ena är att styvföräldrar är en klen resurs jämfört med de ursprungliga föräldrarna. Det är t.ex. anmärkningsvärt att ungefär en tredjedel av alla 1018-åringar uppger att de inte kommer särskilt bra överens med sina styvföräldrar. De framstår heller inte som något starkt socialt stöd – andelen som uppger att de skulle gå till sin styvförälder om de hade problem är ungefär lika stor som andelen som uppger lärare; och betydligt lägre än dem som uppger t.ex. kompisar, syskon eller ursprungliga föräldrar. Trots att styvföräldrar i många fall inte är någon större social resurs (som vi mätt det) finns det också en annan sida. Om alternativet är att bo med en ensamstående förälder bidrar styvföräldrar oftast med en högre ekonomisk standard och t.ex. bättre boende (jfr Kapitel 3 och 5). Som social resurs fungerar de också för en minoritet av barnen, vilket inte kan förbises. I Kapitel 7 visar vi att de t.ex. i relativt hög grad hjälper till med läxor. Våra analyser av

socialt stöd ovan talar också för att styvföräldrar kan bidra med en breddning av de sociala resurserna, även om de i ringa utsträckning kan ersätta den ursprunglige föräldern som barnet inte bor ihop med. Det bör avslutningsvis upprepas att analyserna av barn till ensamstående föräldrar och i ombildade familjer baseras på ganska små grupper. Framtida forskning kommer att kunna ge en säkrare och mer detaljerad bild av barns och ungdomars levnadsvillkor i sådana familjer.

Andelen barn som bodde i familjer som ägde sommarstuga var faktiskt större år 1968 än senare år, men i övrigt är det små förändringar totalt sett. Däremot finner vi en påtaglig utjämning av denna ekonomiska resurs under 1990-talet genom att barn till högre tjänstemän i allt lägre grad har sommarstuga – samtidigt bryts en stadigt nedåtgående trend bland arbetarbarn. Tvärtemot utvecklingen av hushållsekonomin i stort för barn till ensamstående föräldrar, är det allt fler som äger sommarstuga i denna kategori.

Att barnfamiljer har stort behov av bil slår igenom tydligt i Figur 3:3; uppemot 90 procent av alla 0–16-åringar lever i en familj som har bil. Även här finner vi en utjämning, såväl mellan samhällsklasser som mellan familjetyper – trots det släpar barn till ensamstående fortfarande efter.

Figur 3:3a. Andel barn, 0 16 år, i hushåll som äger villa/radhus 1968 2000

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Tot Hötjm Med tjm Föret Arbet Ensam Ens0-6

Pr ocent

1968

1974 1981

1991 2000

Figur 3:3b. Andel barn, 0 16 år, som bor i hushåll som äger sommarstuga, 1968 2000

Figur 3:3c. Andel barn, 0 16 år, som bor i hushåll som äger bil, 1968 2000

0 5 10 15 20 25 30 35

Tot Hötjm Med tjm Föret Arbet Ensam Ens0-6

Pr ocent

1968 1974

1981 1991

2000

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

Tot Hötjm Med tjm Föret Arbet Ensam Ens0-6

Pr oc ent

1968 1974 1981 1991 2000

Man kan se spår av den allmänna ekonomiska nedgången i siffror över barnhushållens ekonomiska tillgångar år 1991 och 2000. Mer slående är kanske ändå att det inte alls är någon entydigt negativ utveckling, i vissa fall är det t.o.m. en utjämning mellan olika kategorier. En anledning till detta är, att den ekonomiska situationen i landet förbättrats påtagligt sedan mitten av 1990-talet, och att våra siffror inte fångar den djupaste vågdalen i medborgarnas ekonomiska standard. En annan anledning till den relativt ljusa bilden är kanske att en ökad ekonomisk utsatthet under 1990-talet inte får fullt genomslag förrän efter ganska lång tid, möjligen för att hushållen har någon form av skydd mot tillfälliga nedgångar i ekonomin (t.ex. överföringar från barnens far- och morföräldrar). Eftersom den ekonomiska utvecklingen i Sverige vänt till det bättre kan en sådan eventuell ”överbryggning” betyda, att utsatta grupper kommer att klara sig relativt bra, även om de ekonomiska bekymren kan vara stora ändå.

3.5 Ekonomiska problem och ekonomiska tillgångar år 2000

Vi återvänder nu till vår åldersgrupp i Barn-LNU, 10–18-åringar, och studerar fördelningen av ekonomiska resurser i termer av ekonomiska problem och materiella tillgångar på hushållsnivå år 2000. Tabell 3:1 visar de två måtten på kontantmarginal (har ej, respektive måste låna för oförutsedda utgifter), liksom måttet på svårigheter under de senaste tolv månaderna att klara löpande utgifter. Att barn till ensamföräldrar och barn till arbetare är mer utsatta ekonomiskt har vi redan sett, men i Tabell 3:1 kan vi också se att barn, vars föräldrar föddes i ett annat land än Sverige, i mycket högre grad än andra är utsatta för ekonomiska problem. En multivariat analys av kontantmarginal (högra kolumnen) visar att det är just ensamföräldrar, arbetare (och i viss mån också barn till tjänstemän på lägre och mellannivå) samt barn till utrikesfödda föräldrar som har problem med oförutsedda utgifter.7 Denna analys klargör att effekterna kvarstår sedan vi kontrollerat för de andra variablerna i modellen. I praktiken betyder det att de skillnader som visas i tabellen inte beror på att sammansättningen av de jämförda kategorierna är olika med avseende på någon annan variabel som ingår i

7 Här, liksom senare, görs multivariata analyser på utvalda beroende variabler. Vi har valt antingen dem som vi funnit mest väsentliga eller dem som skilt sig mest mellan olika grupper.

modellen. Exempelvis är oddset för barn till ensamföräldrar att sakna kontantmarginal dubbelt så högt som för barn i intakta familjer (som är referenskategori), men denna skillnad kan inte förklaras av det faktum att ensamföräldrar oftare är arbetare eller i högre grad invandrare.

Tabell 3:1. Barnhushållens ekonomiska resurser. Andelen barn 10– 18 år som bor i hushåll med ekonomiska problem, i form av avsaknad av kontantmarginal respektive svårigheter med löpande utgifter. Viktade, avrundade procent. I den multivariata analysen visas oddskvoter från en logistisk regression. (N=1 304)

Ekonomiska problem Multivariat analys (LOGREG)

Ej kontantmarginal

Måste låna om ek probl

Svårt med löpande utg.

Ej kontantmarginal

Alla (I LOGREG intercept) 18

17

24

0,24

Ålder 10–12 (ref.) 15 17 21 1 13–15 20 17 27 1,23 16–18 21 17 25 1,32 Kön Pojkar (ref.) 18 16 24 1 Flickor 18 18 25 0,91 Familjetyp Båda föräldrarna (ref.) 14 16 18 1 En förälder 36*** 17 47*** 2,13*** Ombildad familj 14 22 27 0,94 Samhällsklass Högre tjänsteman (ref.) 5 13 15 1 Tjänsteman, medel/lägre 14*** 15 22 2,99** Företagare 8 14 18 1,90 Arbetare 34*** 24** 36*** 7,59***Föräldrars Sverige (ref.) 12 16 22 1 födelseland Annat land 50*** 26** 37*** 4,53***Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

I Tabell 3:2 studeras barnhushållens ekonomiska tillgångar. Vi kan precis som i Figur 3:3 se hur utsatta barn till ensamstående och arbetarbarn är, men här tillkommer (liksom i Tabell 3:1) barn till utrikesfödda föräldrar som en problemgrupp. Dessa har avsevärt mindre ekonomiska resurser än barn till svenskfödda föräldrar.

Vi har till de tidigare studerade resurserna hus, sommarstuga och bil lagt dator. Värdet på en sådan är kanske inte särskilt stort, men

det kan vara en viktig indikator på vad svaga ekonomiska resurser kan betyda för marginalkonsumtion – och i detta fall av en produkt som skulle kunna vara speciellt viktig för barn och ungdomar i dagens samhälle. Det fascinerande här är den höga andelen som har en dator totalt sett och den relativt lilla variation som finns runt denna höga andel. Även om det inte är särskilt mycket, är det ändå samma grupper som tidigare som halkar efter.

Tabell 3:2. Barnhushållens ekonomiska tillgångar år 2000. Andelen barn 10–18 år, vars familj äger villa/radhus, sommarstuga, bil respektive dator. Viktade, avrundade procent. (N=1 294–1 304)

Äger villa/radhus

Äger som- marstuga

Äger bil Har dator i bostaden

Alla

66 19 87 92

Ålder 10–12 (ref.) 68 17 90 90 13–15 63** 20 83 94

16–18

65 22 88 92

Kön Pojkar (ref.) 66 19 86 92

Flickor

65 20 87 92

Familjetyp Båda föräldrarna (ref.)

76

22

93 94

En förälder 26*** 10*** 55*** 86*** Ombildad familj 60** 18 95 87* Samhällsklass Högre tjänsteman (ref.) 80 27 93 97 Tjänsteman, medel/lägre 66*** 24 88* 95

Företagare

80 21 96 97

Arbetare 50***9*** 80*** 85***Föräldrars Sverige (ref.) 74 22 91 95 födelseland Annat land 17***4*** 60*** 73***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

3.6 Barn och ungdomars egen ekonomi

Trots att barnarbete avskaffades för länge sedan, och trots att man enligt svensk lag måste vara 18 år för att bestämma över sina egna pengar, arbetar barn och ungdomar ofta och i stort sett alla har en egen ekonomi i någon form. Den vanligaste inkomstkällan är olika omfördelningar inom hushållet, i form av vecko-/månadspeng eller barn-/studiebidrag. Men ofta är inte ekonomin begränsad till för-

äldrarnas eller till barnrelaterade bidrag, utan tonåringar jobbar i ganska hög grad. År 1999 hade ungefär 60 procent av alla 16–17åringar, och cirka 16 procent av 13–15-åringarna egna arbetsinkomster (BO och SCB 2001:59). Dessutom idkar barn och ungdomar byteshandel och inte så få ungdomar skaffar sig pengar eller saker på illegal väg (Ring 2000, Figur 2).

Att reda ut ungdomars ekonomi är komplicerat eftersom det finns ett antal olika sätt för dem att få pengar av sina föräldrar i kombination med att det är olika vad de behöver betala för (Näsman och von Gerber, kommande). Vissa får pengar mot att de utför hushållstjänster, andra får hela barn-/studiebidraget, men måste själva köpa sina kläder, o.s.v. Vi har inte kunnat lösa denna fråga, men har försökt täcka in olika inkomstkällor genom att fråga om fickpengar, barn-/studiebidrag och lönearbete i separata frågor.

Ett sätt att mäta huruvida de unga har ekonomiska problem är att fråga om deras ekonomiska buffert, ungefär på samma sätt som vi frågar om deras föräldrar har kontantmarginal. I Barn-LNU har vi ställt frågan: ”Om du plötsligt skulle behöva 100 kronor till i morgon, t.ex. för att gå på bio, skulle du kunna skaffa det då?” De som svarat ”nej” eller ”vet inte” har klassificerats som att de inte har någon ekonomisk buffert (vi undviker att kalla det för ”kontantmarginal” eftersom vi då lätt blandar ihop den med föräldrarnas).8 Man kan notera att frågan sannolikt både fångar tillgång till kontanta medel och förfoganderätten över dem; många barn kan ha pengar, men deras föräldrar bestämmer över användandet. Dessutom ingår naturligtvis en lånedimension i måttet. Det är därför vi valt att fråga om något ”onödigt” men för många barn viktigt, som att gå på bio. Om vi istället frågat om möjligheten att få 100 kronor för en skolresa hade ja-svaren säkert varit högre, men validiteten på måttet enligt vår mening lägre.

Tabell 3:3 visar 10–18-åringarnas ekonomi och sommararbete. I kolumnen längst till vänster framgår andelarna som inte har någon ekonomisk buffert i olika kategorier. Drygt en tredjedel av vårt urval säger sig inte kunna få fram 100 kronor med kort varsel. Det är en stor åldersvariation, vilken visar att ungdomar med ökande ålder får allt större kontroll över summor av den storlek som det handlar om här. Barn till arbetare har i mindre utsträckning en eko-

8 Speciellt bland de yngre är “vet ej” ett mycket vanligt svar. Det är dock rimligt att klassificera dessa barn som utan ekonomisk buffert eftersom de uppenbarligen antingen saknar medel och/eller inte förfogar över dem utan förälderns medgivande över vad de skall användas till.

nomisk buffert, vilket också gäller barn i ombildade familjer. I kolumnen längst till höger visas en multivariat analys (i form av logistisk regression) över att inte ha ekonomisk buffert. Den analysen verifierar att de gruppskillnader vi finner också står sig när vi kontrollerar för samtliga andra variabler.

Vi har vidare frågat om barnen får ”veckopeng hemma” respektive ”månadspeng hemma”, och om så är fallet, hur mycket. Barnets uppgifter om dessa två separata alternativ har räknats samman (inte många har angivit båda). Ett svarsalternativ är att inte få pengar i form av månads- eller veckopeng. Andelen barn som angett detta svarsalternativ redovisas i den andra kolumnen i Tabell 3:3. En stor majoritet av de yngsta får vecko- eller månadspeng, medan de äldre barnen istället får disponera sitt barn- eller studiebidrag (visas i nästa tabell). Barn från arbetarhem har i mindre utsträckning fickpengar, dvs. mönstret är ganska likt det som gällde för ekonomisk buffert. Detta innebär dock inte, som man skulle kunna tro, att det finns ett positivt samband mellan dessa variabler. I själva verket är de i stort sett orelaterade, dvs. det är lika många bland dem som har och inte har fickpengar som saknar ekonomisk buffert (detta gäller inom varje åldersgrupp). Medan informationen om vilka som har och inte har fickpengar är intressant därför att den säger något om hur ”ordnad” barnens ekonomi är, ger den oss inga ledtrådar till hur god denna ekonomi är. Detta beror troligen på att de som inte får månadspeng både består av barn som får pengar när de vill ha och sådana som varken har egna medel eller får pengar när de vill, kanske för att deras föräldrar har små ekonomiska resurser.

Tabell 3:3. Ekonomi och sommararbete bland 10–18-åringar. Viktade, avrundade procent. I den multivariata analysen visas oddskvoter från en logistisk regression. (N=1 284)

Har ej

ekonomisk buffert

Får ej vecko-/mån.peng

Månadspeng i kronor

Arbetade i somras

Multivariat analys (LOGREG)

Andel Andel Medelvärde för

dem som har

Andel Ej ekon. buffert

Alla (i LOGREG intercept) 35

35

267

22

0,89

Ålder 10–12 (ref.)

54

20

137

4

1,00

13–15 32*** 28** 301*** 12*** 0,37***16–18 13*** 62*** 563*** 60*** 0,12***

Kön

Pojkar (ref.) 36 33 261 22 1,00 Flickor 33 36 274 23 0,85

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

33

37

246

22

1,00

En förälder

36

34

327*** 23 1,36

Ombildad familj 46** 21** 298 21 1,78**

Samhällsklass

Högre tjänstemän (ref.) 30

28

245

20

1,00

Tjänstemän, medel/lägre 36 34 273 24 1,47 Företagare 27 38 248 26 0,82 Arbetare 41** 39** 278 21 1,64**

Föräldrars födelseland

Sverige 34 34 263 22 1,00 Annat land 38 41 292 21 1,18

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Den genomsnittliga månadspengen, som visas i mittenkolumnen, är beräknad på grundval av dem som har antingen vecko- eller månadspeng. Månadspengen ökar kraftigt med ålder och är högre i enföräldershushåll, men i övrigt finns det inga nämnvärda skillnader mellan olika grupper.

Andelen 10–18-åringar som på frågan ”Vilket eller vilka av följande saker gjorde du i somras?” kryssat för svarsalternativet ”Sommarjobbade” framgår av den fjärde kolumnen i Tabell 3:3. Nästan inga 10–12-åringar sommarjobbar, men hela 60 procent av 16–18åringarna – i övrigt finns inga skillnader mellan grupperna.

3.6.1 Högstadie- och gymnasieelevernas ekonomi

Högstadie- och gymnasieungdomarna fick ytterligare två frågor om ekonomi och arbete, nämligen hur ofta de arbetat för att tjäna pengar under det senaste året samt om de själva får ta hand om barnbidraget eller studiebidraget. På frågan om arbete har vi klassificerat dem som anger ”minst en gång i veckan” eller ”minst en gång i månaden” som att de lönearbetar regelbundet.9 Cirka tolv procent av alla 13–18-åriga högstadie- och gymnasieelever har inte någon månadspeng och svarar dessutom att de inte får ta hand om barn- eller studiebidraget.10 Om dessa dessutom säger att de inte arbetar regelbundet, klassificerar vi dem som att de inte har regelbunden inkomst – de utgör var tionde i åldersgruppen.

I Tabell 3:4 visas andelen barn i olika grupper som lönearbetar regelbundet och som har regelbunden inkomst (antingen genom fickpengar eller lönearbete). Var femte 13–18-åring i vårt urval lönearbetar regelbundet. Det är fler gymnasister, färre barn från arbetarhem och betydligt färre barn till utrikesfödda föräldrar som gör det. De senare resultaten skulle kunna tala för att föräldrarnas kontakter och egna yrkespositioner kan vara viktiga för att barnen skall kunna få ett jobb. Hela 90 procent har någon regelbunden inkomst, med samma mönster som för regelbundet arbete när det gäller skillnader mellan kategorier.

9 Vi kallar detta för “lönearbete” därför att vi uttryckligen i frågan bad ungdomarna att inte räkna med pengar de får för att de hjälper till hemma. 10 I fortsättningen kommer vi för enkelhets skull att benämna gruppen med deras åldersintervall (13-18-åringar). Notera dock att bland 13-åringarna är det ungefär hälften som inte finns med i denna grupp, därför att de ännu inte börjat årskurs 7 vid intervjun.

Tabell 3:4. Ekonomi och lönearbete bland tonåringar på högstadiet och gymnasiet (13–18 år). Viktade, avrundade procent. I den multivariata analysen visas OLS-regressionskoefficienter. (N=682)

Lönearbetar regelbundet

Regelbunden inkomst

Ekonomiskt utrymme1

Multivariat analys (OLS)2

Andel Andel Kronor per

månad

Ekonomiskt utrymme

Alla (i OLS intercept)

20

90

880

Ålder 13–15 (ref.)

14

87

645

16–18 26*** 93** 1 113*** 455***

Kön

Pojkar (ref.)

19

90

842

Flickor 22 90 918 49

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 19

90

863

En förälder 22 90 867 21 Ombildad familj 28 93 1 085* 203*

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 16

92

816

Tjänsteman, medel/lägre 24 93 970 86 Företagare 24 90 885 51 Arbetare 18 85*** 818 12

Föräldrars

Sverige (ref.)

22

92

930

födelseland

Annat land 9** 78*** 609*** -347***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

1. Ekonomiskt utrymme = fickpengar + barn-/studiebidrag + skattad inkomst av lönearbete.

2. Justerat R2 för den linjära regressionen är 15 procent.

Det hade varit önskvärt att kunna ha ett sammanfattande mått på hur mycket pengar ungdomar har att röra sig med. Som nämnts är det dock utomordentligt komplicerat att konstruera ett sådant eftersom ekonomin i en familj kan fungera på så många olika sätt. Vår undersökning är för oprecis, t.ex. när det gäller hur mycket pengar ungdomar tjänar, och det är närmast hopplöst att reda ut vad pengarna skall räcka till eller om de är knutna till krav på hushållsarbete e.d. För att få en grov indikator på ungdomars ekonomiska utrymme har vi ändå gjort en skattning i monetära termer. Den utgår från fickpengarna, som ju är specificerade i kronor. Till detta har vi lagt barn- och studiebidrag som en schablon: De som svarar ”ja” på om de får ta hand om barn- eller studiebidraget har fått 850 kronor adderat till summan för fickpengar. De som svarat

”ja, ibland” har, ganska godtyckligt, fått summan 400 adderad.11Vidare har vi adderat uppskattade arbetsinkomster. För dem som arbetar regelbundet minst en gång i veckan har vi lagt till 1 200 kronor i månaden (med antagandet att det är ett jobbtillfälle i veckan där den intjänade summan är 300 kronor). För dem som jobbar minst en gång i månaden har vi följaktligen adderat 300 kronor och slutligen, för dem som uppger att de jobbar ”någon enstaka gång” har vi lagt till 100 kronor i månaden. Det mått på ekonomiskt utrymme som vi sålunda får är förstås en ganska svag indikator på individnivå. Anledningen till att vi ändå vill använda det är att det ändå är mycket troligt att det fungerar som en indikator på skillnader mellan grupper.

Vår skattning är att det ekonomiska utrymmet för 13–18-åringar är knappt 900 kronor i månaden, för 13–15-åringarna 645 och för 16–18-åringarna 1 113 kronor.12 Det finns i övrigt bara en nämnvärd skillnad, nämligen den att barn till utrikesfödda föräldrar har cirka 300 kronor mindre ekonomiskt utrymme än andra barn.13Den multivariata analysen styrker denna övergripande slutsats.

3.6.2 Materiella tillgångar bland 10–18-åringarna

Pengar är en ekonomisk resurs som bl.a. har sin styrka i att de kan användas på många olika sätt. Men pengars värde är samtidigt indirekt, det är själva konsumtionen som är det centrala i många fall. För vuxna såväl som för ungdomar är det ”varaktiga konsumtionsprodukter” som är de mest penningslukande och som därmed utgör den största ekonomiska resursen (för att de kan säljas, eller bytas) och den bästa indikatorn på allmän ekonomisk standard (för att de är dyra). För vuxna är det bostad, sommarstuga och bil som är några av de viktiga tillgångarna, men för ungdomar är det snarare olika elektroniska apparater: CD-spelare, TV och mobiltelefon t.ex. Att studera innehav av sådana konsumtionsprodukter, här kallade materiella tillgångar, är ett sätt att komplettera analyserna ovan av andra aspekter av barns och ungdomars ekonomiska resurser.

11 För att testa känsligheten av detta antagande gjorde vi ett alternativt mått som bara lade till 200 kronor för dem som svarade “ja, ibland”. Detta hade dock ingen inverkan på resultaten vad gäller skillnaden mellan olika grupper. 12 Att åldersskillnaden slår igenom så tydligt talar för att måttet på ekonomiskt utrymme fångar någonting väsentligt om ungdomars ekonomi. 13 Ungefär 50 kronor av detta tycks bero på att barn med utrikes födda föräldrar i genomsnitt har fler syskon (analysen visas inte).

Det finns dock en annan och kanske lika viktig aspekt av ”prylar”. De säger något om vem man är och till vilken grupp man hör – och vill tillhöra (jfr Douglas och Isherwood 1978/82). Hundra år efter Thorstein Veblens berömda analys av iögonfallande konsumtion som ett sätt att vinna social status har vi idag ingen anledning att tro att materiella ting inte också har funktionen att upprätta individers självaktning (Veblen 1899/1926). Kanske är detta särskilt viktigt för unga, som inte har yrkesrollen som en viktig statuskälla. Denna syn på konsumtion är också en grundbult i moderna teorier om relativ fattigdom (se t.ex. Sen 1983). Förutom för att ha råd till föda och skydd är en god ekonomi central, därför att den tillåter ett liv utan skam, dvs. en social tillvaro där man kan umgås med likar på ett likvärdigt sätt. Ungdomar som saknar de ”normala” ungdomsprylarna löper risk att inte bli accepterade i gruppen. Därmed kommer frågan om materiella tillgångar att vara viktig att studera i ett fattigdomsperspektiv. I nästa avsnitt kommer vi att specialanalysera huruvida en svag föräldra- och hushållsekonomi har som konsekvens att barnen inte kan upprätthålla en ”normal” ekonomisk standard, så gott vi kan mäta den.

Ett problem med materiella tillgångar är att det finns en närmast oändlig rymd av ting som skulle kunna utgöra rimliga indikatorer, och vi har bara kunnat fråga om ett urval. Vi har försökt fånga väsentliga saker, men vi har inte någon god precision när det gäller att uttala oss generellt i frågan om vissa ungdomar saknar ekonomiska resurser i form av materiella tillgångar. De saker vi frågat om är TV, video, TV-spel, CD-spelare, mobiltelefon samt dator. Dessutom har vi frågat om husdjur. Vi har i frågan speciellt tryckt på att det skall vara egna saker, alltså inte hushållets. Idealt sett skulle urvalet av indikatorer vara större; t.ex. ingår inte moped, cykel, dyra kläder eller idrottsutrustning. Dessutom vet vi inte värdet på varje sak (och det är ju skillnad på att ha en ridhäst och en katt t.ex.). Ändå tror vi att vi fångar något väsentligt med våra indikatorer, låt vara inte perfekt.

I Tabell 3:5 visas andelen barn och ungdomar i olika grupper som har olika saker. Några generella mönster framträder. Många 10–18åringar har materiella tillgångar – vi lever i ett rikt land och i en tid då avancerade elektroniska produkter kan köpas ganska billigt. Värt att notera är t.ex. att hälften av alla tillfrågade har egen TV och 43 procent har mobiltelefon. Äldre ungdomar har fler prylar än yngre. Pojkar har fler saker än flickor, där husdjur är det stora undantaget. I övrigt är det mest uppseendeväckande resultatet att

det är så små skillnader mellan samhällsklasser och familjetyper: om något, är det barn till företagare och arbetarbarn som har fler saker, de senare framför allt TV, video och mobiltelefon. Detta kan delvis vara en kulturell fråga (jfr Bourdieu 1984), vilket får stöd i det faktum att barn till föräldrar med universitetsexamen, liksom till dem som bara har lägsta obligatorisk utbildning, har minst antal materiella tillgångar (resultaten visas inte). När det gäller barn med utrikesfödda föräldrar framkommer egentligen bara två egenheter, att de i mycket liten utsträckning har husdjur – vilket knappast kan tolkas i ekonomiska termer – och att de relativt sällan har CDspelare (vilket är svårtolkat).

Tabell 3:5. Materiella tillgångar bland 10–18-åringar. Viktade, avrundade procent. (N=1 304). (Tabellen fortsätter på nästa sida)

Andel som har…

Husdjur TV Video TV-spel CD

Alla 43 52 22 36 84

Ålder 10–12 (ref.) 48 37 13 38 78 13–15 40* 56*** 24*** 36 87***16–18 40* 69*** 32*** 33 88***Kön

Pojkar (ref.) 33 57 26 53 80 Flickor 52*** 47*** 18*** 18*** 88***

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 43

50 21 35 85

En förälder 37 53 24 34 78*Ombildad familj 51 64* 29 40 89

Samhällsklass

Högre tjänstemän (ref.) 43

44 18 31 87

Tjänstemän, medel/lägre 46 49 20 36 86 Företagare 47 54* 22 38 85 Arbetare 39 61*** 27** 39 81

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 48 52 22 35 88 Annat land 14*** 53 22 38 58***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

Tabell 3:5. (forts.) Materiella tillgångar bland 10–18-åringar. Viktade, avrundade procent. I den multivariata analysen visas OLSregressionskoefficienter. (N=1 294–1 304)

Andel som har…

Antal tillgångar

Multivariat analys (OLS)

Mobil Dator 0-1 saker 5-7 saker Medelvärde Antal saker

Alla (i OLS intercept) 43 26 19 20

3,0

3,43

Ålder 10–12 (ref.) 15 20 33 13 2,5 0 13–15 50*** 29** 13*** 22*** 3,2*** 0,77***16–18 72*** 31***7*** 29*** 3,6*** 1,20***Kön

Pojkar (ref.) 41 33 18 25 3,2 0 Flickor 45 19*** 20 16*** 2,9*** -0,38***

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 41 25 20 20

3,0

0

En förälder 50* 30 16 20 3,1 -0,07 Ombildad familj 40 27 17 23 3,4* 0,33

Samhällsklass

Högre tjänstemän (ref.) 35 26 22 17

2,8

0

Tjänstemän, medel/lägre

42 24 20 20 3,0 0,13

Företagare 50** 32 14 22 3,3** 0,46**Arbetare 46** 25 17 24* 3,2** 0,41**

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 42 25 17 22 3,1 0 Annat land 47 31 28** 14* 2,6*** -0,57***Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån. Justerat R2 för den linjära regressionen är 15 procent.

När vi konstruerar två ”extremgrupper”, en som har högst en av de uppräknade ekonomiska tillgångarna och en som har mellan fem och sju, styrks våra slutsatser. Det tycks inte vara någon variation alls i att ha få saker, förutom ålders- och könsmässig – pojkar har oftare många saker. Dessa resultat måste dock tolkas försiktigt, eftersom det finns ett antal saker vi inte frågat om (flickor lägger t.ex. sannolikt mer pengar på kläder än pojkar gör). Den multivariata regressionsanalysen verifierar att skillnader i antal saker framför allt är en fråga om ålder och kön. Barn till företagare och

arbetare har något fler saker och barn till utrikesfödda färre – men i det senare fallet vet vi alltså att skillnaden mest genereras av att de sällan har husdjur.

3.6.3 Samgång mellan olika aspekter av barns och ungdomars ekonomiska resurser

De mått på ekonomiska resurser som vi har använt oss av ovan behöver inte nödvändigtvis tillhöra en gemensam dimension. Det är t.ex. fullt möjligt att man kan ha en ekonomisk buffert på bekostnad av sin konsumtion. Dessutom är inget av våra mått ”rena” indikatorer på ekonomiska resurser; exempelvis fångar ”ekonomisk buffert” också föräldrarnas bevakning av vad pengarna går till och ”materiella resurser” mäter också preferenser när det gäller konsumtion. Vi skulle ändå anta att det finns ett positivt samband mellan de olika måtten, fr.a. att ett stort ekonomiskt utrymme ger en ekonomisk buffert och medför ett relativt stort antal materiella tillgångar. Tabell 3:6 prövar detta antagande. Vi redovisar resultaten uppdelade på åldersgrupperna 13–15 respektive 16–18 år eftersom de ekonomiska resurserna är så åldersberoende.

Tabell 3:6. Samband mellan ungdomars ekonomi i olika avseenden.

Genomsnittligt skattat ekonomiskt utrymme bland barn med och utan ekonomisk buffert och med olika antal materiella tillgångar, samt genomsnittligt antal sådana tillgångar efter ekonomisk buffert (N=682)

Ekonomiskt utrymme Kronor per månad

Materiella tillgångar Antal saker

13–15 år 16–18 år 13–15 år 16–18 år

Ekonomisk Kan få/har 100 kronor 684

1 142 3,4 3,7

buffert Kan inte 547 902* 3,1 3,4

Materiella Har få saker

508

946 -

-

tillgångar ”Normalt” antal saker 622

1 098 -

-

Många saker 780 1 187 - -

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

I stort sett finns det ett positivt samband mellan de tre mått vi använder här, nämligen ekonomisk buffert, ekonomiskt utrymme och materiella tillgångar. Det är dock nästan inga skillnader i tabellen som är statistiskt signifikanta, vilket dels beror på att urvalet är ganska litet, dels troligen på att måtten är något oprecisa. Systematiken i resultaten tyder ändå på att ett stort ekonomiskt utrymme gör det möjligt att klara oförutsedda utgifter och leder till möjligheter att upprätthålla en högre konsumtionsnivå.

3.7 Hushållets ekonomi och barnens ekonomiska resurser

Resultaten från Tabell 3:3–3:5 talar för att barnens egna materiella tillgångar inte är särskilt beroende av ursprungsfamilj. Barn och ungdomar i kategorier som tidigare visats ha de sämsta ekonomiska resurserna – arbetarhushåll, ensamstående föräldrar och barn med utrikesfödda föräldrar – har i stort sett samma ekonomiska resurser (där det viktigaste undantaget är att de senare har mindre ekonomiskt utrymme). Men hur stark är då den direkta relationen mellan hushållets ekonomiska situation och barnens ekonomi? För att studera detta har vi valt ett antal centrala indikatorer från Tabellerna 3:1–3:5 och genomfört de analyser som redovisas i Tabell 3:7.

Tabell 3:7. Samband mellan föräldrarnas (hushållets) ekonomiska resurser och barns och ungdomars ekonomiska resurser. Viktade, avrundade procent, kronor/månad och genomsnittligt antal. (N=1 294 för 10–18 år, N=682 för 13–18 år)

Barnens ekonomiska resurser

Hushållets ekonomiska resurser Ej ekono- misk buffert

Inget ekonomiskt utrymme1

Ekonomiskt utrymme i kronor/månad

Antal materiella tillgångar

10–18 år 13–18 år 13–18 år 10–18 år

Kontant- Nej, har inte 45*** 21*** 905* 2,7**marginal Måste låna 36 16 938 3,2 Ja, har (ref.) 32 9 746 3,1

Problem med Ja 42*** 20** 824 2,9 löpande utgifter Nej (ref.) 32 10 900 3,1

Äger Hus Ja (ref.)

31

10

930

3,1

Nej 42*** 16* 788** 2,9

Många ekono- Ja 55*** 23** 568*** 2,5***miska problem2 Nej (ref.) 33 11 906 3,1

Förälder

Ja 48** 23* 734 2,7*

arbetslös Nej (ref.) 34 11 895 3,1

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = skillnaden signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

1. Dvs. får varken fickpengar eller barn-/studiebidrag.

2. Har inte kontantmarginal, äger ej hus, samt har haft problem med löpande utgifter.

Det står klart att det finns ett samband mellan hushållets ekonomiska resurser, mätt via frågor till föräldrarna, och barnens ekonomi som den rapporteras av barnen själva. Exempelvis saknar 45 procent av barnen ekonomisk buffert när föräldrarna saknar kontantmarginal – motsvarande andel när föräldrarna har detta är 32 procent. Barn till föräldrar som är ekonomiskt utsatta får mer sällan fickpengar eller barn-/studiebidrag, de har ett mindre ekonomiskt utrymme och de har i genomsnitt färre materiella tillgångar. Vi har konstruerat en speciellt utsatt kategori med små ekonomiska resurser på hushållsnivå, bestående av dem som varken har kontantmarginal eller hus och dessutom haft problem med löpande utgifter. Barn i dessa hushåll har verkligen en ännu sämre ekonomisk situation än de barn som är utsatta för endera av dessa förhållanden – t.ex. saknar hela 55 procent av 10–18-åringarna ekonomisk buffert och deras månadsvisa ekonomiska utrymme är ungefär 350 kronor lägre än för andra barn. Denna grupp, som

alltså är extremt utsatt på hushållsnivå, omfattar sju procent av barnen mellan 10 och 18 år gamla.14

Som tillägg till de rena ekonomiska hushållsmåtten har vi lagt föräldrars arbetslöshet. Om en av föräldrarna är arbetslös, har det ganska säkert ekonomiska konsekvenser för hushållet och det är av vikt att studera huruvida föräldrars arbetslöshet påverkar barnens ekonomi. Tabell 3:7 visar att barn till arbetslösa verkligen har svagare ekonomiska resurser – även om alla estimat inte är statistiskt signifikanta är mönstret tydligt.

Trots att föräldrarnas ekonomi har återverkningar på barnens egen ekonomiska situation är vår bild av resultaten i detta kapitel, att detta samband är relativt svagt. Vi finner det knappast alls när det gäller större grupper i befolkningen. Jämfört med hur eländig den ekonomiska situationen kan te sig för ensamföräldrar, invandrare och manuella arbetare, är barnens situation relativt god och inte påtagligt avvikande från kamraternas från mer ekonomiskt privilegierade hushåll (med de mått vi använt). Vi finner främst en överföring av problem mellan generationerna som, när det gäller specifikt utsatta grupper, inte är särskilt stora. Denna ganska ljusa bild är antagligen något för optimistisk, eftersom det är svårt att mäta barns och ungdomars ekonomi. Olika typer av mätfel kommer att leda till att sambandet mellan föräldrarnas och barnens ekonomi underskattas. Ändå tycker vi att det finns fog för att tolka våra resultat som att föräldrar med små ekonomiska resurser strävar efter att hålla sina barn skadeslösa för detta bistra faktum. Sannolikt prioriteras barnen vid ekonomiska trångmål och möjligen griper också släktingar in för att exempelvis hålla barnens tillgång till materiella saker på en nivå med andra barns.

3.8 Sammanfattande diskussion

Barnhushållens ekonomiska resurser har på det hela taget förändrats positivt under de senaste fyrtio åren. Det är dock inte fråga om några dramatiska förbättringar, med undantag av bostadsstandarden (som visas i Kapitel 5). Sedan 1981 har inte mycket hänt när det gäller ekonomiska tillgångar (i form av hus, sommarstuga och bil) eller kontantmarginal. Detta innebär också att den allmänna

14 Gruppen har, inte oväntat, en sociodemografisk profil som överensstämmer med resultaten i tidigare tabeller. Sålunda tillhör 19 procent av barn till ensamstående föräldrar denna grupp, liksom 26 procent av barn till utrikesfödda och 16 procent av arbetarbarnen.

ekonomiska nedgången under 1990-talets första hälft antingen inte slagit igenom fullt ut på barnens levnadsstandard eller på att den ekonomiska återhämtningen från 1997 fram till år 2000, när våra intervjuer gjordes, har gjort att barnfamiljerna kommit upp ur den ekonomiska svacka de befunnit sig i under en tid.

Fokus i detta kapitel har legat på barns och ungdomars egen ekonomi. Vi härledde ett antal centrala indikatorer på ekonomiska resurser, nämligen ekonomisk buffert (att kunna klara en oförutsedd utgift), ekonomiskt utrymme (skattat som månadsinkomst av fickpengar, bidrag och eget lönearbete) och materiella tillgångar (summan av olika saker barn har). Det är svårt att undvika den mest slående bilden som träder fram ur våra analyser, nämligen den att ekonomiska resurser är starkt åldersberoende. En sammanfattande bild över detta visas i Figur 3:4.

Figur 3:4. De ungas ekonomi från 10 till och med 18 års ålder, år 2000

Barn och ungdomar har, som framgår av figuren, en egen ekonomi. Mellan 10 och 13 års ålder har 80 procent månads- eller veckopeng, därefter vidtar barn- och studiebidraget som inkomstkälla. Tillsammans har upp mot 90 procent av tonåringarna ekonomiska medel från dessa källor (som vi kallar fickpengar). Sommarjobb och regel-

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

10 11 12 13 14 15 16 17 18

Ålder

Pro cent

Sommarjobb Har månadspeng

Har fickpengar Äger få saker

Jobbar regelbundet

bundet arbete, vecko- eller månadsvis, blir vanliga i gymnasieåldern. Det finns få könsskillnader i barns och ungdomars ekonomiska resurser, mer än att pojkar och flickor har olika konsumtionsmönster.

Vid en given ålder är förstås inte alla barns ekonomiska resurser desamma, och det finns en systematisk variation som är mycket tydlig när vi studerar barnhushållens ekonomi. Barn till ensamstående föräldrar, i arbetarhushåll och barn vars föräldrar är födda i ett annat land än Sverige bor i hushåll med betydligt svagare ekonomi än andra. Vartannat barn i den senare kategorin lever i ett hushåll där man inte kan möta en oförutsedd utgift motsvarande 12 000 kronor i dagens penningvärde; detsamma gäller 36 procent av barn till ensamföräldrar och nästan lika många barn i arbetarfamiljer. Nära hälften av barnen till ensamma mammor eller pappor bor i hushåll där man haft problem med löpande utgifter (som mat och hyra) under det senaste året. Ekonomiska tillgångar i form av hus, sommarstuga och bil är också snett fördelade på samma sätt – bara 17 procent av barn som har invandrade föräldrar bor t.ex. i egen villa/radhus medan 74 procent av andra barn gör det.

Eftersom barnens ekonomi inte är oberoende av föräldrarnas, slår dessa gruppskillnader igenom även i måtten på barns och ungdomars egna ekonomiska resurser. Emellertid är detta genomslag mindre än vad man har anledning att befara, givet de stora skillnader som finns på hushållsnivå. I flera dimensioner – när det gäller ekonomisk buffert, fickpengar eller de flesta materiella tillgångar – skiljer varken barn till ensamföräldrar eller till utrikesfödda föräldrar ut sig från andra barn. De senare har dock mindre ofta regelbundet lönearbete och därför mindre ekonomiskt utrymme. Arbetarbarn saknar oftare än barn från andra samhällsklasser ekonomisk buffert och har något mer sällan regelbunden inkomst, men har å andra sidan fler materiella tillgångar (åtminstone av dem vi mäter). Någon generell ekonomisk resursbrist i traditionellt utsatta grupper finner vi alltså inte när vi studerar barnens egna ekonomiska situation. Det direkta sambandet mellan föräldrarnas ekonomi och barnens är i förväntad riktning, men inte särskilt starkt (även om det troligen skulle vara starkare om vi hade bättre mått). Däremot har barn i hushåll med extrem ekonomisk utsatthet påtagligt mycket sämre egen ekonomi än andra barn. I något mindre grad gäller detta även barn med arbetslösa föräldrar, något som kan vara oroande om konjunkturen skulle vända nedåt.

4. Föräldrars tid och arbete

Viveca Östberg

4.1. Inledning

En genomgripande förändring i barns liv under de senaste trettio åren har varit kvinnors ökade förvärvsarbete och den därtill kopplade utbyggnaden av barnomsorgen. Det ökade förvärvsarbetet bland kvinnor har inte minst gällt dem med barn i förskoleåldern. I dag lever de flesta barn därför med två förvärvsarbetande föräldrar. I den mån föräldrars förvärvsarbete har betydelse för barn kan denna betydelse alltså antas ha ökat.

I den tidigare internationella forskningen har man ofta utgått ifrån att mödrars förvärvsarbete kan medföra problem för barn. När det gäller fäderna har det istället varit arbetslösheten som förutsatts vara problematisk. Därmed har man sökt efter negativa konsekvenser hos barn av mödrars förvärvsarbete och fäders arbetslöshet. Dessa utgångspunkter har alltmer kommit att ifrågasättas (Menaghan och Parcel 1990; Demo 1992) till förmån för ett synsätt där arbete i sig varken ses som positivt eller negativt men där olika aspekter av förvärvsarbete kan utvärderas ur ett barnperspektiv (Spitze 1988).

Den forskning som finns om barn och föräldrars arbete har visat på en mångfald aspekter som sätter spår i familjelivet. De kanske mest uppenbara aspekterna är arbetets tidsmässiga omfattning och förläggning, tillsammans med dess ekonomiska utdelning. Arbetets inflytande på familjeliv och barn är emellertid komplext, speciellt då både arbetsvillkor, arbetets karaktär och arbetsmiljön kan ha betydelse för hur barns tillvaro gestaltar sig (se t.ex. Nordström och Hammarström 1983; Kihlblom 1991; Björnberg 1992; Näsman, Parcel och Menaghan 1994). Björnberg och Bäck-Wiklund (1987) menar t.ex. att föräldrarnas karriärmöjligheter och arbetsvillkor påverkar den livsform som familjen utvecklar, vilket inkluderar hur samvaron med barnen gestaltar sig. I en studie av föräldrars arbete och barns villkor, där både föräldrar och barn intervjuats, talar

Lundén Jacoby och Näsman (1989) om ett flöde från arbetssfären in i familjelivet som arbetslivets ”avfärgning”. Både den fysiska arbetsmiljön (t.ex. tunga lyft, buller, obekväma arbetsställningar) och den psykosociala (t.ex. stress, ensamarbete, yrkesstolthet) hade här betydelse. Föräldrarna beskrev hur de själva påverkades av arbetsmiljön, både fysiskt och psykiskt, och sitt tillstånd vid hemkomsten i termer av trötthet, behov av att vara i fred, olika sinnesstämningar etc. Arbetslivets avfärgning var mest synlig i samband med tidpunkter för uppbrott, dvs. vid avresa till eller hemkomst från arbetet. När barnen beskrev effekterna av föräldrarnas arbete lyftes både positiva och negativa sidor fram. Man fann dock ingen systematisk koppling utan det verkade vara förälderns strategi att hantera avfärgningen som hade betydelse. På så sätt kunde t.ex. förälderns behov av att vara ifred och barnets behov av kontakt komma i konflikt.

En effekt av föräldrars förvärvsarbete för barn är förstås att föräldrarna blir relativt otillgängliga, eller åtminstone svårtillgängliga, under en del av dagen. I det här fallet erbjuder både föräldrars arbetstider och arbetsvillkor varierande möjligheter. Arbetstidens längd sätter yttre ramar för tiden till familjeliv. Barnen i Lundén Jacoby och Näsmans studie gav uttryck för varierande åsikter angående sina föräldrars frånvaro. Att någon var hemma efter skolan och vid speciella tillfällen, såsom vid sjukdom, uppskattades. För flertalet barn verkade det dessutom vara viktigt att båda föräldrarna var hemma samtidigt på kvällar och helger. Föräldrars arbetstider är dock inte speciellt högt korrelerade med tiden föräldrar faktiskt är tillsammans med barnen (Gustafsson och Kjulin 1991). Detta förhållande kan tolkas i termer av föräldrars strategier då de möjliga konsekvenserna av arbete beror på i vilken mån föräldrar har möjlighet att ”kompensera” barnen.

Arbetslivet skapar villkor även för den arbetsfria tiden och detta gäller i hög grad för tiden i anslutning till arbetet. Både förekomst av s.k. ’flextid’, det vill säga att föräldern inom givna tidsramar själv har rätt att bestämma arbetstidens början och slut, och låga krav på att tiderna hålls exakt vid arbetsplatsen skapar en ökad flexibilitet. Att föräldern har möjlighet att, utan större problem, skjuta på arbetstidens början eller slut innebär ökade möjligheter att handskas med både planerade och oplanerade situationer som kan uppstå vid avfärd till skola och daghem. Det har visats att föräldrar i första hand använder sin flextid för att förkorta barnens tid i barnomsorgen (Lundén Jacoby och Näsman 1989). Genom att

minska överlappningen mellan föräldrarnas arbetstider och genom att minska restiden till arbetet, vilket är möjligt då t.ex. rusningstrafik kan undvikas, kan tiden då ingen förälder är hemma förkortas. På så sätt kan flextiden ingå i ett fastlagt tidspussel i familjen, och barnets tillgång i tid till åtminstone en förälder förlängas. Flexibilitet i arbetstiderna kan alltså innebära att tiden utan hemmavarande förälder förkortas.

En aspekt av föräldrarnas tillgänglighet för barn är möjligheten att nå dem under själva arbetstiden. Lundén Jacoby och Näsman (1989) definierar begreppet tillgänglighet som barnets möjlighet att under arbetstiden få tag i en förälder när så behövs. Denna möjligheten beror på arbetets ”öppenhet”, vilken kan beskrivas i form av bl.a. avståndet till arbetsplatsen, restiden, möjligheten till telefonkontakt, besök, andra avbrott, mängden sammanträden, etc.

Både flexibilitet i arbetstiderna och arbetets grad av öppenhet är i hög grad socialt strukturerade. Arbetsvillkoren skiljer sig mellan sociala klasser liksom mellan kvinnor och män. De tenderar också att skilja sig mellan familjetyper (Östberg 2000).

I det följande kommer några aspekter av föräldrars arbete som kan förväntas vara av betydelse för barn att studeras. Den första är arbetstidens längd. Vi inleder med en kort översikt över kombinationerna av mödrars och fäders arbetstider år 2000 för barn i alla åldrar upp till 16 år. Därefter ser vi på förändringar över tid, närmare bestämt arbetstidernas förändring för mödrar och fäder mellan åren 1981, 1991 och 2000. För samma period visas också utvecklingen av två typer av arbetsvillkor, nämligen flexibilitet i arbetstiderna och arbetets grad av öppenhet (dvs. huruvida föräldern kan lämna arbetsplatsen eller ta emot besök under arbetstid).

Efter dessa bakåtblickar fokuseras föräldrars arbete för de barn som ingår i Barn-LNU, dvs. barn och ungdomar 10 18 år gamla år 2000. Vi kommer att mer i detalj studera den tid föräldrar är upptagna av arbete och ta hänsyn både till övertid, restid och hushållsarbetstid. Vi ser även här på flexibilitet i tiderna och arbetets öppenhet. Därtill studeras ytterligare en aspekt som gäller arbetets avfärgning på föräldern och möjligen barnen. Det gäller individens tillstånd vid hemkomsten från arbetet, vilket påverkas av hans eller hennes faktiska arbetsvillkor (Moen 1989). Här studerar vi huruvida föräldern alltid eller oftast känner sig fysiskt respektive psykiskt utmattad vid hemkomsten från arbetet och vi visar hur dessa förhållanden varierar mellan olika grupper.

Barnen har själva lämnat uppgifter om de kan komma i kontakt med sin mamma respektive pappa på jobbet om det är något barnet vill fråga eller prata om. Hur vanligt det är att barn kan ringa eller komma till sin förälder under arbetstid studeras liksom skillnader mellan grupper. Detsamma görs för en annan aspekt av barns villkor som kan vara intressant att relatera till föräldrars arbete. Den gäller barnens syn på föräldrars tid. Hur barnen svarat på frågan ”Hur mycket tid tycker du att din mamma (respektive pappa) har för dig” analyseras och relateras till föräldrarnas arbetstider och arbetsvillkor.

4.2. Utveckling av arbetstider och villkor

Inledningsvis ger vi en översiktlig bild av föräldrars arbetstider (se Tabell 4:1a och 4:1b). Mödrars och fäders ordinarie arbetstider har indelats i tre kategorier, mindre än 10, 10 34 och 35 eller fler timmar per vecka där de som var föräldralediga eller arbetslösa ingår i den första kategorin.1 Huruvida föräldern är arbetslös eller föräldraledig kan sannerligen ha olika betydelser för barn, men här bryr vi oss endast om den tidsmässiga aspekten. I tabellen menas med ”mor” respektive ”far” de personer som bor i samma hushåll som barnet. I ombildade familjer kan det alltså röra sig om en styvmor eller en styvfar. De i tabellen som saknar uppgift om mors eller fars arbetstid är således de barn som bor i en familj med en förälder.

I Tabell 4:1a visas kombinationerna av föräldrars arbetstider år 2000 för barn i åldrarna 0 6 år. De flesta förskolebarn bor i familjer med två vuxna (88 procent) och har fäder som arbetar heltid. Det är nästan lika vanligt att inte ha en far i familjen (10 procent) som att ha en far som arbetar mindre än heltid (drygt 14 procent). Mödrarnas arbetstider varierar i högre utsträckning. Modern arbetar heltid hos 31 procent, deltid hos 27 procent och inte alls eller mindre än 10 timmar/vecka hos 40 procent av barnen. Det här beskrivna mönstret gäller i stort sett även för barn i åldersgruppen 7 16 år (Tabell 4:1b). Det är dock en lägre andel av dessa som lever i tvåförälderhushåll (83 procent). Mödrarnas arbetstider

1 För bestämning av intervjupersonens arbetstid har uppgifter om den ordinarie eller genomsnittliga arbetstiden använts. Arbetstiden för den som sambor med den intervjuade föräldern har klassificerats utifrån en fråga om hans/hennes arbetstid för närvarande.

är också längre för de äldre barnen. Här är andelen med heltidsarbetande mor 43 procent.

De flesta barn lever således med förvärvsarbetande föräldrar och har fäder som arbetar både i högre utsträckning och under längre tider än mödrar. Utifrån detta skulle man kunna anta att fäder också är mindre tidsmässigt tillgängliga än mödrar. Detta verkar också vara fallet. Som vi kan se i Kapitel 7 är det vanligare, men inte så mycket vanligare, att mödrar hjälper till med läxor. Förutom läxläsning har det visats att det oftare är mödrarna som ser till, hjälper, leker, samtalar med och läser för barnen. Det är också oftare mödrar som deltar vid föräldramöten och är närvarande vid barnens olika aktiviteter (Rydenstam 1992). Dessutom verkar mängden av denna tid vara oberoende av om modern arbetar hel- eller deltid (SCB 1992, Tabell 14).2 Liknande resultat framkom i en studie av Gustafsson och Kjulin (1991) där föräldrar som anlitade barnomsorg utanför hemmet ägnade lika mycket aktiv tid åt sina barn som föräldrar vars barn inte hade omsorg utanför hemmet.

Tabell 4:1a. Föräldrars arbetstider bland barn 0 6 år 2000. Procentuell fördelning av barn efter faderns och moderns ordinarie arbetstid i timmar per vecka (arbetstiden för föräldralediga och arbetslösa är 0) och familjetyp. Viktade totalprocent. (N=1 119)

Fadern: Modern: 0-9 timmar per vecka

10-34 timmar per vecka

35- timmar per vecka

Mor/styvmor Ej i hushållet Alla

0-9 timmar per vecka

7,2 0,7 2,6 0,2 10,7

10-34 timmar per vecka

1,2 1,2 1,2 0,2 3,8

35- timmar per vecka

27,2 23,4 23,6 1,4 75,6

Far/styvfar ej i hushållet

4,8 1,7 3,4 - 10,0

Alla 40,4 27,0 30,8 1,7 100,0

2 Uppgiften gäller kvinnor som levde med en heltidsarbetande make 1990/91. För de icke förvärvsarbetande kvinnorna var däremot tiden för barn längre.

Tabell 4:1b. Föräldrars arbetstider bland barn 7 16 år 2000. Procentuell fördelning av barn efter faderns och moderns ordinarie arbetstid i timmar per vecka (arbetstiden för föräldralediga och arbetslösa är 0) och familjetyp. Viktade totalprocent. (N=1 890)

Fadern: Modern: 0-9 timmar per vecka

10-34 timmar per vecka

35- timmar per vecka

Mor/styvmor ej i hushållet Alla

0-9 timmar per vecka

4,3 1,0 1,7 0,7 7,7

10-34 timmar per vecka

0,4 0,8 1,3 0,4 2,9

35- timmar per vecka

13,6 26,3 33,6 3,0 76,6

Far/styvfar ej i hushållet

3,3 3,2 6,3 - 12,7

Alla 21,5 31,3 43,0 4,2 100,0

Den utveckling som påbörjades i slutet av 1960-talet, i och med att kvinnor i högre utsträckning började förvärvsarbeta, kan även ses under det senaste decenniet men då i form av en ökning av arbetstiderna. Mellan åren 1981, 1991 och 2000 har allt fler barn kommit att ha en mor som arbetar heltid (se Tabell 4:2). För förskolebarn var andelen ungefär 15 procent år 1981, 25 procent år 1991 och 31 procent år 2000.3 Samma utveckling har ägt rum för äldre barn där 43 procent numera har en heltidsarbetande mor. Andelen barn med en mor som inte arbetar eller som arbetar relativt lite har dock också ökat. Denna förändring har ägt rum mellan 1991 och 2000. En liknande utveckling är tydlig även för fäderna. Samtidigt har andelen barn med heltidsarbetande far minskat. Under det senaste decenniet finns alltså en tendens till att mödrar gått från deltid till antingen heltid eller att inte förvärvsarbeta medan fäder snarare har gått från heltid till att inte förvärvsarbeta. Varken för mödrar eller fäder låter sig dessa förändringar förklaras i termer av ökad föräldraledighet. Arbetslösheten har emellertid ökat under 1990-talet för både fäder och mödrar (SCB 1999). Arbetslösheten var som högst kring mitten av

3 När det gäller barn i åldersgruppen 7 16 år 2000, är den andel som saknas i tabellen p.g.a. att barnet inte har sin mor i hushållet fyra procent. Denna andel kan tyckas hög. Av dessa barn har dock närmare 70 procent delat boende, dvs. barnet bor både hos sin mamma och pappa och vi har intervjuat barnet i pappans hushåll.

detta decennium och har ännu inte återgått till tidigare nivåer. Arbetslöshetens inverkan på barns liv är, liksom förvärvsarbete, komplex och möjliga effekter och orsakssamband oklara. Man har dock funnit samband mellan arbetslöshet och vuxna människors hälsa och välbefinnande (se t.ex. Alm 2001) samt barns hälsa (Hagquist och Starrin 1994; Ström, kommande). I detta kapitel kommer vi dock att fokusera de barn som har förvärvsarbetande föräldrar.

Tabell 4:2. Andel barn efter föräldrars förvärvsarbetstider år 1981, 1991 och 2000. Gruppen 0 9 timmar per vecka inkluderar även föräldralediga och arbetslösa. Viktade procent. (Procentsatserna summerar inte till hundra p.g.a. att de barn som inte har en mor/styvmor respektive far/styvfar i hushållet utgår.) (N 1981=3 246, N 1991=2 876, N 2000=3 009)

Mor Far

1981 1991 2000 1981 1991 2000

Barn 0-6 år: 0-9 timmar per vecka 44,9 36,9 40,4 3,0 5,7 10,7 10-34 timmar per vecka 39,1 36,5 27,0 4,1 3,4 3,8 35- timmar per vecka 15,3 25,1 30,8 84,1 82,3 75,6 Barn 7-16 år: 0-9 timmar per vecka 26,4 15,7 21,5 2,6 4,5 7,7 10-34 timmar per vecka 45,2 43,8 31,3 2,1 2,3 2,9 35- timmar per vecka 26,9 38,8 43,0 85,1 80,3 76,6

När det gäller arbetsvillkoren för anställda har användandet av flextid på arbetsplatserna ökat under perioden 1981 2000. Detta gäller både fäder och mödrar (se Figur 4:1). Att modern saknade flextid gällde för 69 procent av barnen år 1981. Denna andel har sedan minskat till 45 procent år 2000. För fäderna var motsvarande andel 54 procent år 1981 och 32 procent år 2000. Trots minskningen är det alltså en stor andel barn vars föräldrar saknar flextid och det är vanligare för mödrar än fäder. Att ha informella krav när det gäller punktlighet är vanligt och inga större förändringar har ägt rum. I dag är andelen barn vars fäder har sådana tidskrav i arbetet 63 procent och för mödrar 72 procent.

Figur 4:1. Andel barn vars föräldrar saknar flextid respektive har höga krav på punktlighet år 1981, 1991 och 2000. Barn 0 16 år med anställda föräldrar uppdelat efter förälderns kön. Viktade procent

Att arbetet inte medger att arbetsplatsen lämnas eller besöks är ett begränsande arbetsvillkor även i förhållande till barn och familjeliv. Dessa villkor har blivit mer ovanliga även om det fortfarande är relativt sällsynt att föräldern kan lämna arbetet, speciellt för mödrarna (se Figur 4:2). Andelen barn vars fäder inte kan lämna arbetet är 28 procent och för mödrarna 54 procent. De flesta föräldrar kan dock besökas. Andelen barn med föräldrar som ej kan besökas under arbetstid var år 2000 tolv procent (fäder) respektive 17 procent (mödrar).

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Saknar flextid

Fäder

Saknar flextid

Mödrar

Krav på punktlighet

Fäder

Krav på punktlighet

Mödrar

Proc ent

1981 1991 2000

Figur 4:2. Andel barn vars föräldrar har begränsande arbetsvillkor år 1981, 1991 och 2000. Förälderns arbete tillåter ej att arbetsplatsen lämnas respektive tillåter ej besök under arbetstid. Barn 0 16 år med anställda föräldrar uppdelat efter förälderns kön.

Viktade procent

Sammanfattningsvis har utvecklingen sedan 1980-talet inneburit att arbetstiderna blivit längre när det gäller mödrars arbete. Sett över hela tidsperioden har andelen mödrar som arbetar mer än 35 timmar per vecka nästan fördubblats. För fäderna har istället denna andel minskat med omkring nio procentenheter. Det är dock fortfarande så att fäder i långt större utsträckning än mödrarna arbetar heltid. Generellt sett torde alltså barn ha möjlighet till mer tid med sina mödrar än sina fäder. Dessutom, när det gäller fädernas minskade tid i förvärvsarbete, är det svårt att tolka denna utveckling i positiva termer för barn eftersom den till största delen beror på en ökad arbetslöshet.

Arbetsvillkoren har kommit att bli mer flexibla gentemot familjelivet på så sätt att det blivit vanligare med flextid. Det är också vanligare med arbeten som är mer ”öppna”, dvs. tillåter att arbetstagaren lämnar arbetet en stund eller tar emot besök. Samtidigt är det relativt vanligt med begränsande arbetsvillkor och detta gäller i högre grad mödrars arbeten än fäders.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

Kan ej lämna arb

Fäder

Kan ej lämna arb

Mödrar

Kan ej besökas

Fäder

Kan ej besökas

Mödrar

Pr ocent

1981 1991 2000

4.3. Sociala skillnader i tider och villkor

Detta avsnitt kommer, liksom det tidigare, att behandla mödrars och fäders arbetstider och arbetsvillkor men speciellt med avseende på sociala skillnader. Här är det enbart de barn som ingår i Barn-LNU som analyseras med avseende på sina föräldrars, och därigenom sina egna, villkor. På grund av att det är förvärvsarbetet som fokuseras har de barn vars föräldrar inte arbetar för närvarande, eller arbetar mindre än tio timmar per vecka, exkluderats. Beskrivningen gäller alltså för 10 18-åringar som lever med åtminstone en förvärvsarbetande förälder år 2000.

I Tabell 4:3a och 4:3b visas fördelningen av arbetstider och arbetsvillkor år 2000. Arbetstiden har beräknats som det sammanlagda antalet timmar av den ordinarie arbetstiden och eventuell övertid. Arbetstid och restid visas i form av det genomsnittliga antalet timmar per vecka. Att sakna flexibla arbetstider innebär här att man både saknar flextid och har höga krav på punktlighet från arbetsgivarens sida. Att arbetet har en låg grad av öppenhet innebär att arbetstagaren varken kan lämna arbetsplatsen (utan att först tala med överordnad) eller ta emot ett kortare, privat besök under arbetstid.4 Här studeras även huruvida arbetstagaren alltid eller oftast känner sig utmattad, fysiskt respektive psykiskt, vid hemkomsten från arbetet.5

Vi kan åter se att fäder förvärvsarbetar under längre tider än mödrar, men samtidigt att arbetstiderna är långa för båda könen. För fäder är den genomsnittliga tiden, då även övertid räknas in, 45 timmar per vecka. För mödrar är tiden 38 timmar per vecka.

Mödrar har i högre grad begränsande villkor i arbetet. De har oftare arbeten utan flexibilitet i tiderna och arbetsplatser som karaktäriseras av en låg grad av öppenhet. Det är också vanligare för mödrar att vara utmattade vid hemkomsten från arbetet. Andelen mödrar som alltid eller oftast känner sig fysiskt utmattade är 13 procent och psykiskt utmattade 17 procent. Motsvarande andelar för fäderna är åtta procent i båda fallen. Barns fäder har emellertid längre arbetstider än mödrarna.

4 Denna mer utförliga information om förälderns arbetsvillkor finns för den förälder som intervjuats. Därmed reduceras också antalet i analysen. Om det är fadern eller modern som intervjuats är emellertid slumpmässigt. 5 De frågor som ställts lyder ”Är du fysiskt (psykiskt) utmattad efter arbetet?” med svarsalternativen ”Ja, alltid”, ”Ja, oftast”, ”Ja, ibland”, ”Nej, sällan” och ”Nej, aldrig”. De som svarat ”Ja, alltid” eller ”Ja, oftast” definieras här som utmattade.

Det finns dock stora variationer mellan olika grupper av kvinnor respektive män. Skillnader finns bland annat beroende på social klasstillhörighet.6 Mödrar i arbetaryrken har oftare begränsande villkor och det är vanligare för dessa att känna sig fysiskt utmattade vid hemkomsten från arbetet. Mödrar i högre tjänstemannayrken, å andra sidan, arbetar längre tider och känner sig oftare psykiskt utmattade efter arbetet. Liknande resultat återfinns för fäderna. Här finns dock inga entydiga skillnader i att känna sig psykiskt utmattad.

För företagare visas endast deras arbetstider och restider eftersom frågorna om arbetsvillkor främst är avpassade för anställda. Företagare verkar ha de längsta tiderna samtidigt som de har den kortaste restiden. När det gäller deras arbetsvillkor har andra studier visat att de karakteriseras av en högre grad av flexibilitet än för anställda (Björnberg och Bäck-Wiklund 1987).

Barn vars föräldrar är utrikesfödda har också fler begränsande villkor. Mödrarna har längre restider, saknar oftare flexibel arbetstid och kan inte lämna eller ta emot besök på arbetsplatsen under arbetstid. De är också oftare fysiskt utmattade vid hemkomsten. Det senare gäller även för fäderna i dessa familjer. Man skulle kunna tänka sig att dessa skillnader kan förklaras av det faktum att utrikesfödda föräldrar oftare har arbetaryrken. Skillnaderna mellan barn till föräldrar födda i Sverige respektive annat land kvarstår dock och är statistiskt signifikanta även när sammansättningen med avseende på de andra förhållandena som visas i tabellen tas i beaktande (resultaten visas ej).

För barn som bor med ensamstående mor ser arbetet i högre grad ut att vara begränsande. I dessa familjer har modern ofta fastlagda tider och känner sig oftare än andra mödrar både fysiskt och psykiskt utmattad efter arbetet. Utmattning efter arbetet har i hög grad visats sammanhänga med arbetsvillkor och arbetets karaktär (Moen 1989). Man kan förstås även tänka sig att belastningen i hemmet har betydelse för hur föräldern känner sig vid hemkomsten. Från barnens sida sett kan dessa begränsningar, med ursprung i arbetslivet, för modern i enförälderhushåll ses som speciellt bekymmersamma eftersom dessa barn inte har en annan förälder att tillgå.

6 Här används individens klasstillhörighet i stället för familjens.

Tabell 4:3a. Mödrars arbetstider, arbetsvillkor och utmattning vid hemkomsten hos barn 10 18 år. Tabellen inkluderar endast barnets biologiska mor (eller adoptivmor) som bor i hushållet och förvärvsarbetar för närvarande (minst 10 timmar per vecka). Viktade, avrundade procent och medelvärden. (N=506)

Arbetstid

inkl. övertid

medelvärde

Restid

medelvärde

Ej flexibla tider

%

Låg öppenhet

%

Oftast fysiskt utmattad %

Oftast psykiskt utmattad %

Alla 38 3 42 12 13 17 Ålder 10-12 (ref.) 38 3 37 14 14 17 13-15 38 3 43 11 14 16 16-18 39 3 45 12 11 17 Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

38 3 38 13 11 15

En förälder

38

3 54** 13 19* 25*

Ombildad familj 41

3

29

6 10 5

Moderns klass

Högre tjänsteman (ref.)

42

4

19

6 3 22

Tjänsteman, medel/lägre

39** 4 36* 12 12 22

Företagare 44 1***

-

- - -

Arbetare 35*** 3 55*** 16 16* 8**

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

38

3

38

9 11 17

Annat land

40 4** 66*** 36*** 29*** 14

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Tabell 4:3b. Fäders arbetstider, arbetsvillkor och utmattning vid hemkomsten hos barn 10 18 år. Tabellen inkluderar endast barnets biologiska far (eller adoptivfar) som bor i hushållet och förvärvsarbetar för närvarande (minst 10 timmar per vecka). Viktade, avrundade procent och medelvärden. (N=499)

Arbetstid

inkl. övertid

medelvärde

Restid

medelvärde

Ej flexibla tider

%

Låg öppenhet

%

Oftast fysiskt utmattad

%

Oftast psykiskt utmattad

%

Alla

45

3

26

6

8

Ålder 10-12 (ref.)

46

3

25

8

10

13-15

46

3

25

6

7

16-18

44

3

29

6

7

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

46

3

26

6

9

En förälder

42

2*

33

10

4

Faderns klass

Högre tjänsteman (ref.)

47

4

7

0

2

Tjänsteman, medel/lägre

44 3 21**

8

8 14

Företagare 51**

1***

-

-

-

-

Arbetare 42***3* 45*** 9 13** 5

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

45

3

27

5

7

Annat land

43

3

20

15

22** 13

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Som framgår ovan varierar arbetstiderna kraftigt bland förvärvsarbetande föräldrar. Till exempel så förvärvsarbetar föräldrar i arbetaryrken i genomsnitt 35 (mödrar) respektive 42 (fäder) timmar per vecka. I högre tjänstemannayrken är det motsvarande antalet timmar 42 för mödrarna och 47 för fäderna. Härtill kan läggas restiden till och från arbetet varje dag. Även hushållsarbetet tar tid. Vi ska i det följande närmare studera hur arbetstiderna kan te sig då alla dessa typer av arbete tas i beaktande.

I Tabell 4:4 visas de genomsnittliga arbetstiderna för mödrar och fäder, dvs. bland dem som förvärvsarbetar minst tio timmar per vecka. Barnens mödrar arbetar i genomsnitt 36 timmar per vecka i

form av ordinarie arbetstid och denna tid utökas till 38 timmar per vecka om den normala övertiden tas med i beräkningen.7 När den dagliga restiden läggs till denna blir tiden 41 timmar per vecka. Detta är en skattning av den tid som förvärvsarbetet tar totalt sett. Om vi sedan adderar tiden som mödrar använder till hushållsarbete varje vecka blir summan 60 timmar. Fäder förvärvsarbetar, som sagt, under längre tider än mödrar. Utgångspunkten för män blir 42 timmar i veckan. De gör dock mindre hushållsarbete än mödrarna vilket resulterar i att den totala arbetstiden blir i stort sett densamma för båda könen, dvs. ca 60 timmar i veckan.

För att få en bild av spridningen i arbetstider har den tiondel av mödrarna som har den längsta förvärvsarbetstiden, respektive den tiondel som har den kortaste förvärvsarbetstiden, urskiljts. Medelvärdet för arbetstiden bland dem som ingår i den högsta respektive den lägsta decilen visas. Detsamma har gjorts för fäderna. De mödrar som förvärvsarbetar i högst utsträckning arbetar, inklusive övertid, 53 timmar i veckan och de fäder som förvärvsarbetar längst tid gör det under 64 timmar i veckan. Skillnaden mellan dessa och dem med de kortaste förvärvsarbetstiderna är mer än 30 timmar i veckan. Skillnaden kvarstår i stort sett även då hushållsarbetstiden adderas. Skillnaden mellan kvinnor och män i respektive grupp utjämnas dock när tid för hushållsarbete tas i beaktande.

Inte bara arbetstidens längd utan även dess förläggning har betydelse för föräldrars tillgänglighet för barn. Det är dock oklart vilka konsekvenserna blir då de i hög grad är beroende av andra omständigheter. Att en ensamstående förälder arbetar under kvällar och nätter kan ställa till problem då tiderna vid förskola och fritidshem i hög grad är organiserade kring dagtidsarbete. Samtidigt kan skiftarbete hos båda föräldrarna ingå i ett fastlagt tidspussel i familjen där tiden utan någon förälder i hushållet blir kort eller obefintlig. Förvärvsarbetstiderna tenderar också i genomsnitt att vara något kortare för föräldrar som arbetar obekväma tider (se Tabell 4:4).

Den totala tiden för ensamstående föräldrar ser inte ut att vara längre än för föräldrar i allmänhet. Ensamstående mödrar verkar dock ägna något mindre tid åt hushållsarbete (58 42=16 timmar) än mödrar generellt sett (60 41=19 timmar). För ensamstående fäder gäller det omvända. Deras tid i hushållsarbete är något längre (58 44=14 timmar) än för fäder i allmänhet (59 48=11 timmar).

7 För egna företagare ingår dock ”övertiden” redan i kolumn ett i tabellen då ingen separation mellan ordinarie arbetstid och övertid görs för dessa.

Arbetstiderna kan tänkas påverka barn genom trötthet hos föräldern. De mödrar som arbetar mycket långa tider är också oftare psykiskt utmattade vid hemkomsten (22 procent) i jämförelse med dem som arbetar korta tider (två procent). Mödrar som arbetar obekväma tider är istället i högre grad fysiskt utmattade. En förhöjd risk föreligger också för ensamstående mödrar, speciellt när det gäller psykisk trötthet. Obekväma arbetstider verkar vara belastande även för fäderna vilket inte verkar gälla för långa arbetstider.

Tabell 4:4. Föräldrars arbetstider och utmattning vid hemkomsten från arbetet bland barn 10 18 år. Tabellen inkluderar enbart biologiska föräldrar (eller adoptivföräldrar) som bor i hushållet och förvärvsarbetar för närvarande (minst 10 timmar per vecka). Viktade, avrundade procent och medelvärden. (N

mödrar

=506, N

fäder

=499)

Förvärvs-

arbetstid

medelvärde

+ övertid

(för anställda)

medelvärde

+ restid

medelvärde

+ hushålls- arbetstid

medelvärde

Alltid/oftast

fysiskt utmattad

vid hemkomst

%

Alltid/oftast

psykiskt utmattad

vid hemkomst

%

Mödrar

Alla 36 38 41 60 13 17 Längst tid, 10% 45 53 56 75 12 22 Kortast tid, 10% 20 20 23 47 10 2 Dagtid 37 39 43 61 9 17 Annan tid 33 35 38 57 22 13 Ensamstående 37 38 42 58 19 25

Fäder

Alla 42 45 48 59 8 7 Längst tid, 10% 57 64 66 75 12 9 Kortast tid, 10% 29 30 32 47 17 17 Dagtid 41 44 48 59 7 7 Annan tid 39 42 45 59 14 10 Ensamstående 40 42 44 58 3 4

4.4. Föräldrars tillgänglighet och tid

De aspekter av föräldrars tillgänglighet för barn som studerats pekar på att majoriteten av barnen skulle kunna besöka sina föräldrar på arbetsplatsen. I vilken grad barn verkligen utnyttjar föräldrars tillgänglighet är en annan fråga. Den är emellertid mindre

viktig än det faktum att det är möjligt. Nyttan av resurser är så att säga inte avhängig deras utnyttjandegrad. Just att det är möjligt innebär att föräldrar kan utgöra en resurs vid behov. De kan utgöra en resurs med vars hjälp barn kan kontrollera och medvetet styra sina liv (jfr definitionen av ”levnadsnivå” i Kapitel 1). Här har vi dock enbart tittat på några av de hinder eller möjligheter som finns i själva arbetsvillkoren. Huruvida man i praktiken kan besöka sina föräldrar eller ej hänger förstås ihop med en mängd andra förhållanden, t.ex. med andra arbetsvillkor som att föräldern ofta är upptagen av möten eller reser i jobbet. Även om de flesta föräldrar har relativt korta restider behöver inte resvägen vara det och i de fall även resvägen är kort kan det finns speciella hinder längs den vägen. Det kan även finnas en mängd andra hinder eller oanade möjligheter som inte låter sig fångas i termer av arbetsvillkor, restider och resvägar. Det är numera relativt vanligt att både vuxna och äldre barn äger mobiltelefoner vilket kan ha ökat kontaktmöjligheterna. I det följande ska vi se på i vilken grad barnen själva menar att de kan kontakta sina föräldrar under arbetstid om behovet skulle uppstå.

Tabell 4:5 visar att de flesta barn kan kontakta sina föräldrar medan de är på arbetet.8 Omkring 90 procent av barnen kan ringa sin mamma under arbetstid och detsamma gäller fäderna. Hälften av alla barn kan också komma till mammas arbete medan en lägre andel, 34 procent, kan komma till sina pappor. Att kunna nå föräldern är i hög grad åldersberoende och svårare ju yngre barnet är. Även bland de yngsta, 10 12 år, är det dock relativt vanligt att kunna nå sina föräldrar. De kan lättast nås via telefon.

Trots att mödrar har mer begränsande arbetsvillkor ser det på det hela taget lättare ut att komma till modern än till fadern. Det kan delvis bero på det faktum att mödrar oftare har huvudansvaret för barnen vilket torde öka sannolikheten för att de informerats om möjliga tillvägagångssätt. Det kan också vara så att sådana möjligheter ändå existerar i relativt hög utsträckning på kvinnodominerade arbetsplatser där bekymmer med att samordna barn och arbete kan antas vara vanligt förekommande. När det gäller papporna ökar barnets möjligheter att komma till sin pappa om han är företagare. Detta stämmer överens med att företagares arbets-

8 Frågan löd: ”Kan du komma i kontakt med din mamma på jobbet om det är något du vill fråga eller prata om?”. Svarsalternativen var ”Ja, både ringa och komma”, ”Ja, ringa men inte komma”, ”Ja, komma men inte ringa”, ”Nej” och ”Vet inte”. Barnen kunde också svara att deras mamma respektive pappa inte arbetar och dessa barn har exkluderats ur analyserna.

villkor är friare och att arbetsplatsen tenderar att ligga närmare hemmet.

Av betydelse för det enskilda barnet är förstås huruvida någon förälder finns att tillgå, dvs. att kunna kontakta antingen sin mamma eller pappa vid behov. Det var få barn som var helt utan sådana möjligheter, som varken kunde ringa till eller komma till mamma eller pappa, mindre än tre procent (resultaten visas ej).

Tabell 4:5. Föräldrars tillgänglighet för barn. Andelen barn, 10-18 år, som kan nå sina föräldrar på arbetet genom att ringa respektive komma. Tabellen inkluderar enbart barnets biologiska föräldrar (eller adoptivföräldrar) som bor i hushållet och förvärvsarbetar för närvarande (minst 10 timmar per vecka). Viktade, avrundade procent. (N

mödrar

=966, N

fäder

=950)

Mammas arbete Pappas arbete Kan ringa

Kan komma

Kan ringa

Kan komma

Alla 92 49 90 34 Ålder 10-12 (ref.) 89 32 87 24 13-15 91 51*** 92 37** 16-18 95** 67*** 94* 42***Kön Pojkar (ref.) 91 47 90 34

Flickor 93 50 91 34

Familjetyp Båda föräldr. (ref.) 92 48 91 33

En förälder 90 48 88 50*Ombildad familj 97 56 - -

Förälders klass Högre tj.man (ref.) 90 45 90 30

Tj.man, medel/lägre 93 46 92 36 Företagare - - 92 54**Arbetare 90 50 89 24

Föräldrars Sverige (ref.) 92 49 90 34 födelseland Annat land 86* 42 92 30 Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

I Tabell 4:6 redovisas svaren på frågan ”Hur mycket tid tycker du att din mamma (respektive pappa) har för dig?”. Svarsalternativen var ”För mycket tid”, ”Lagom med tid” och ”För lite tid”. Andelen barn som tycker att mamma har för lite tid för barnet i fråga är elva procent. Att pappa har för lite tid anser 14 procent. Ett mindre antal barn tycker också att mamma eller pappa har för mycket tid.

Denna andel uppgår till två tre procent. Om vi ser till kombinationen av föräldrar inom samma familj är de flesta barn nöjda med tiden med båda föräldrarna (68 procent) och det näst vanligaste är att modern har lagom med tid medan fadern har för lite (resultaten visas ej). Att båda föräldrarna har för lite tid anger bara tre procent.9 I Tabell 4:6 visas också procentandelarna för olika grupper av barn. Värt att notera är att åsikterna om föräldrars tid inte skiljer sig nämnvärt mellan barn i olika åldrar. Det är ungefär lika vanligt att de äldre som de yngre tycker att föräldern har för mycket respektive för lite tid. Det är dock vanligare för barn i ombildade familjer att tycka att modern har för lite tid.10

Tabell 4:6. Barns syn på föräldrars tid. Andelen barn, 10 18 år, som säger att föräldern har för mycket tid eller för lite tid. Tabellen inkluderar enbart barnets biologiska föräldrar (eller adoptivföräldrar) som bor i hushållet och förvärvsarbetar för närvarande (minst 10 timmar per vecka) ingår. Viktade, avrundade procent. (N mödrar =966, N

fäder

=950)

Mamma har för … Pappa har för … lite tid mycket tid lite tid mycket tid

Alla

11 3 14 2

Ålder 10-12 (ref.) 11 3 13 2 13-15 10 4 16 2 16-18 10 3 15 3 Kön Pojkar (ref.) 9 4 13 2 Flickor 12 3 16 2 Familjetyp Båda föräldr. (ref.) 9 3 15 2 En förälder 14 6 11 7 Ombildad familj 20** 2 - - Förälders klass Högre tj.man (ref.) 15 2 18 2 Tj.man, medel/lägre 11 4 14 2

Företagare

-

-

17

1

Arbetare

9

4

12

4

Föräldrars Sverige (ref.) 11 3 14 2 födelseland Annat land 11 7* 20 5

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

9 Dessa resultat gäller för barn med förvärvsarbetande föräldrar och i relation till biologiska eller adoptivföräldrar som också bor i samma hushåll som barnet. För resultat som gäller alla grupper barn se Kapitel 2. 10 Resultat angående fäder i ombildade familjer redovisas ej här då gruppen är liten samtidigt som andra selektioner (t.ex. föräldern ska vara biologisk eller adoptivförälder och förvärvsarbeta) redan är i kraft. Detsamma gäller för mödrar i företagaryrken vilket också är en liten grupp.

På det hela taget framstår barns kontaktmöjligheter och tillfredsställelse med den tid de har med föräldrarna variera i långt mindre utsträckning än de reella arbetstiderna och arbetsvillkoren. De aspekter av föräldrars arbete som studerats måste dock sägas vara mycket grova indikatorer på reella möjligheter. Avslutningsvis kommer vi att undersöka huruvida det finns ett samband mellan, å ena sidan, dessa arbetsvillkor och arbetstider och, å den andra sidan, barns kontaktmöjligheter och synpunkter på föräldrars tid. Frågan prövas med hjälp av multivariat analysteknik (logistisk regressionsanalys) för att resultaten ska kunna standardiseras för ålder och kön. Värdena i tabellerna är oddskvoter och kan tolkas som den aktuella gruppens avvikelse från referenskategorin (referenskategorin har värdet 1,00).

I Tabell 4:7 analyseras barns möjligheter att ringa respektive komma till föräldern och hur dessa möjligheter samvarierar med några av de arbetsvillkor som kan tänkas vara av betydelse. För möjligheten att ringa sina föräldrar verkar arbetets öppenhet vara av vikt. Det är vanligare att barnet kan ringa sin mamma om arbetsplatsen karaktäriseras av öppenhet (oddskvoten är 3,90). Här studeras även barnets innehav av mobiltelefon vilket också verkar ha viss betydelse, åtminstone för kontakten med fäderna. För möjligheterna att komma till arbetsplatsen verkar både arbetets öppenhet, arbetstidens förläggning och restiden vara relevanta. Således framstår olika aspekter av vuxnas arbetsvillkor vara av betydelse för barns kontaktmöjligheter.

I en motsvarande analys studerades huruvida flexibilitet i tiderna, utmattning efter arbetet och arbetstidens längd hade betydelse för om barnet tycker att föräldern har för lite tid för barnet i fråga. I stort sett kan vi konstatera att dessa aspekter av arbetet inte verkar ha några större effekter på huruvida tiden, från barnets sida sett, är för kort (resultaten redovisas ej). Bland annat verkar barnets åsikter om föräldrarnas tid inte alls sammanhänga med de faktiska arbetstiderna. Varken förälderns tid i förvärvsarbete, då denne i de flesta fall är frånvarande från hemmet, eller den sammanlagda tiden av förvärvs- och hushållsarbete, verkar ha något direkt samband med barns syn på föräldrars tid. I linje med dessa resultat har det visats att barn (10-åringar) vars mödrar arbetar eller studerar, lika ofta som barn vars mödrar inte arbetar eller studerar tycker att de har för lite tid med mamma. Motsvarande resultat gällde för fäderna (BO och SCB 1998).

Huruvida tiden är för kort, för lång eller lagom kanske snarare hänger ihop med andra aspekter än den arbetsfria tidens längd. Bristen på samband kan bero på att barn i hög grad anpassar sina anspråk på tid med föräldrarna till de rådande omständigheterna, dvs. till den tid som brukar finnas. Bristen på samband kan också bero på att den arbetsfria tidens längd i liten utsträckning bestämmer tiden för samvaro. I den mån den senare tolkningen är riktig verkar det som om föräldrar i allmänhet lyckas med att skapa tid för samvaro oavsett arbetsvillkor och arbetstider. Resultaten kan på så sätt ge stöd för att förälderns strategier är av stor betydelse när det gäller arbetets avfärgning på familjelivet. Därmed inte sagt att all avfärgning eller alla inflytelser från arbetslivet kan kompenseras.

Tabell 4:7. Skillnader i föräldrars tillgänglighet för barn efter arbetsvillkor. Analysen inkluderar enbart barnets biologiska föräldrar (eller adoptivföräldrar) som bor i hushållet och förvärvsarbetar för närvarande (minst 10 timmar per vecka). Oddskvoter från logistisk regressionsanalys standardiserat för ålder och kön. Referensgrupp=1,00. (N

mödrar

=506, N

fäder

=499)

Mammas arbete Pappas arbete

Kan ringa

Oddskvot

Kan komma

Oddskvot

Kan ringa

Oddskvot

Kan komma

Oddskvot

Arb. öppenhet Hög/medel 3,90*** 2,93** 2,27 3,61

Låg 1,00 1,00 1,00 1,00

Förläggning Dagtid

- 1,97** - 1,67

Annan tid - 1,00 - 1,00 Restid Kort - 3,44*** - 2,47***

Lång (>15 min.) -

1,00

-

1,00

Mobiltelefon Har

1,27 - 4,51** -

Har ej 1,00 - 1,00 - Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

4.5. Sammanfattande diskussion

När föräldrars arbetstider och arbetsvillkor ses i termer av resurser och restriktioner för barn framstår skillnaderna som stora i barnpopulationen. Villkoren i arbetaryrken karaktäriseras i lägre grad av flexibilitet i tiderna. De karaktäriseras också i lägre grad av ”öppen-

het”, dvs. att arbetsplatsen tillåter besök under arbetstid och att den kan lämnas utan tillstånd från överordnad. Föräldrar i arbetaryrken är oftare fysiskt utmattade vid hemkomsten från arbetet. I högre tjänstemannayrken är, å andra sidan, arbetstiderna längre och mödrar i dessa yrken är oftare psykiskt utmattade när de kommer hem från arbetet.

Mödrar har, när det gäller de aspekter som studerats här, mer begränsande arbetsvillkor än fäder. För mödrar är det också relativt vanligt att känna sig psykiskt respektive fysiskt utmattad vid hemkomsten från arbetet. Detta gäller i ännu högre grad ensamstående mödrar. Det gäller också i hög grad för mödrar som är utrikesfödda.

Att mödrarnas arbeten är mer begränsande i förhållande till barn och familj än fäders märks dock inte hos barnen. De har lättare att komma till sin mamma på jobbet än till sin pappa. De flesta barn kan också ringa sina föräldrar, både till sin mamma och till sin pappa. Barnens kontaktmöjligheter påverkas dock av arbetsvillkoren. Såväl arbetets öppenhet, restiden som arbetstidens förläggning är faktorer av betydelse för barns möjligheter att kunna komma respektive ringa till sina föräldrar.

Föräldrars arbetstider uppvisar stora variationer. Bland den tiondel av mödrar som har de längsta förvärvsarbetstiderna är den genomsnittliga tiden 53 timmar i veckan. Bland dem med den kortaste tiden uppgår antalet timmar till 20. För fädernas del är den längsta genomsnittliga tiden 64 timmar och den kortaste 30 timmar. När tiden för hushållsarbete adderas försvinner skillnaden mellan mödrar och fäder.

Barnen uttryckte varierande åsikter om hur mycket tid föräldrarna hade för dem. Ungefär två tre procent tyckte att mamma respektive pappa hade för mycket tid. Omkring 11 14 procent menade att de hade för lite tid. Att föräldern har för lite tid enligt barnet verkar vara orelaterat till förälderns faktiska arbetstider.

5. Boende, närmiljö och trygghet

Jan O. Jonsson och Sara Brolin Låftman

5.1. Inledning

Barn och ungdomars välfärd är i hög grad relaterad till var och hur de bor och därmed också till statlig bostadspolitik, stadsplanering, planering av bostadsområden och trafiklösningar. Bostaden och närmiljön kan antas vara viktigare för barn än för vuxna eftersom barn oftast tillbringar en större del av sin tid där. Boendet, i bred bemärkelse, innefattar en mängd dimensioner, allt från ren teknologi – t.ex. hushållsapparater och transportmedel – till platser som skänker djupa känsloupplevelser. Enligt studier av vuxnas minnesbilder är starka barndomsminnen ofta förknippade med platser utomhus. Förutom platser som kan relateras till naturupplevelser, harmoni, frihet och att överskrida gränser rör det platser som förmedlar en känsla av tillhörighet (Rasmusson 1998; se även t.ex. Nordström 1996). En sådan tillhörighet är nära förknippad med förankring och trygghet.

Detta kapitel skall behandla barns och ungdomars bostadsförhållanden och närmiljö. Speciellt kommer vi att studera bostadsområdets trygghet, under antagandet att detta är en central välfärdsdimension för yngre – tidigare studier, bl.a. av Raundalen och Raundalen (1979), visar att ett av de största problem fr.a. yngre barn upplever är rädsla för okända och ohanterbara saker i näromgivningen.

5.2. Barns bostadsstandard under 30 år

Moderniseringen av bostadsbeståndet i Sverige framställs ofta som en skräckhistoria, där romantiska landsbygdsmiljöer under några hektiska decennier förvandlades till anonyma betongförorter. Som vi har sett i Kapitel 2 är dock den starka urbaniseringen som skett inte huvudsakligen en flytt från landet till storstaden; de flesta

svenska barn växer upp på mindre orter och i små och mellanstora städer. Flykten från landsbygden, som uppfattades som ett stort problem under 1920-talet, har inte bara betingats av arbetsmarknadsskäl utan till stor del också varit en frivillig flyttning till miljöer som upplevts som mer stimulerande; och, är det viktigt att påpeka, till miljöer som framstått som mer bekväma. Moderniseringen har verkligen en framsida, allt från rinnande vatten till tvättmaskiner och centralvärme.

Figur 5:1 visar utvecklingen av boendestandarden för barn och ungdomar (0-16 år) från 1968 – då bostadsstandarden redan förbättrats avsevärt sedan 1950-talet – till år 2000. År 1968 bodde ungefär 13 procent av de yngre i omoderna bostäder, dvs. sådana som saknade en eller flera av följande bekvämligheter: rinnande varmt och kallt vatten, avlopp, dusch eller bad, WC, centralvärme, modern spis, eller kylskåp. Vart femte hushåll saknade tvättmaskin, bara fem procent hade diskmaskin och hela tolv procent hade inte varmt vatten i sin bostad. Bostäderna har snabbt blivit moderna till den grad att den skala vi använt för att mäta bekvämlighet inte längre tjänstgör som annat än ett historiskt riktmärke: som vi kan se är det mindre än en procent av barnen idag som växer upp i en bostad som i någon mening är omodern.

Figur 5:1. Barns och ungdomars boendestandard 1968 2000. Andel 0 16-åringar som bor i omodern bostad, trångbott, samt i villa/radhus

0 10 20 30 40 50 60 70

Ej modernt

Trångbodd

Äger hus

Pr ocent

1968 1974 1981 1991 2000

Vid sidan av utrustningsstandard är utrymmesstandard den viktigaste aspekten av en bostads bekvämlighet. Trångboddhet är en klassisk ofärdsindikator. Vad är då trångboddhet? Det finns ett antal olika definitioner på detta (se t.ex. Frykman 1984), men över en längre tidsperiod visar de alla en klar förbättring – till den grad att själva måtten på trångboddhet blir allt mer förlegade. Den tidigare ofta använda “norm 2”, som definierar hushåll med fler än två personer per rum (kök och vardagsrum oräknade) som trångbodda, visar att ungefär två procent av hushållen i Sverige är trångbodda under 1990-talet (Fritzell och Lundberg 2000). Den definitionen gör att det, i en familj med två föräldrar, är först när tre barn delar rum i en trerumslägenhet som hushållet blir trångbott – i en fyrarumslägenhet är det den sjunde personen som introducerar trångboddheten. Även om vi aldrig kan finna en “absolut” eller historiskt oberoende definition av trångboddhet är “norm 2” knappast en lämplig definition för barn och ungdomar av idag. Det är i alla fall troligt att barn i skolåldern som inte har eget rum löper risk att vara relativt resurssvaga – som framgår i Kapitel 7 uppger faktiskt inte mindre än 90 procent av 10 18-åringarna att de har eget rum. Vi har istället valt att använda en definition av trångboddhet som utgår från detta faktum. Som trångbodda räknar vi därför de hushåll där det finns mer än ett barn per rum, vardagsrum och ett “föräldrarum” samt kök oräknade. För att ta hänsyn till att det inte är så problematiskt för mindre barn att dela rum, har vi halverat antalet 0 6-åringar – dvs. om det finns två barn som är yngre än sju år är hushållet inte trångbott om de får dela rum, däremot om ett barn är yngre än sju och det andra äldre.

Som vi kan se av Figur 5:1 genererar vår definition en ganska hög andel trångbodda, vilket understryker att vi sätter kravet på utrymme högt. Knappast i något annat land i världen är trångboddheten så låg som i Sverige och ändå är ungefär vart femte barn i vår mening trångbott under 1990-talet. Det är sannerligen inga siffror på basis av vilka man kan slå larm – det intressanta är snarare utvecklingen över tid och skillnaden mellan olika grupper. I Figur 5:1 kan vi se att det är en kraftig förbättring av bostadsutrymmet mellan 1968 och 1991. Förändringen mellan 1991 och år 2000 går dock åt andra hållet, trångboddheten blir något vanligare.1 Skill-

1 En intressant fråga, som vi inte haft möjlighet att för detta betänkande utreda vidare, är varför 90 procent av 10 18-åringarna har eget rum, men bara 78 procent av 0 16-åringarna. Dessa procenttal rör olika åldersgrupper, men när vi gör trångboddhetsberäkningen för gruppen 7 16-åringar är det bara 74 procent som har eget rum. Denna skattning är förstås indirekt och det kan finnas flera skäl till att nivåerna är olika. Ett är att 17 18-åringarna i hög

naderna mellan 1981, 1991 och 2000 är dock relativt små och den rimliga slutsatsen är att trångboddheten varit ungefär densamma under de senaste 20 åren. Den lilla försämringen under 1990-talet är, kan vi alla fall notera, fullt i linje med utvecklingen på vår tredje indikator på bostadsstandard, nämligen boende i eget hus. Andelen barn i denna boendeform ökade kraftigt mellan 1968 och 1981, ligger i stort sett stilla till 1991 och går därefter ner något. En möjlig tolkning av utvecklingen, på basis av Figur 5:1 och på förändringen i hushållsinkomster som refererades i Kapitel 3, är att barnfamiljernas ekonomi har försämrats under 1990-talet vilket försenat (eller för vissa, kanske omöjliggjort) flytt från lägenheter till ett mer rymligt boende i eget hus.

I Tabell 5:1 visar vi hur boendestandardens fördelning har förändrats. Det finns klara skillnader i den sociala strukturen – boendet är naturligtvis starkt beroende av hushållsekonomin. Husägande är betydligt vanligare bland högre tjänstemän än bland arbetare och trångboddheten klart lägre. Däremot har utvecklingen för utrustningsstandarden gått så långt att vi inte längre finner några skillnader mellan grupper. I stort sett alla barn bor i moderna bostäder. Ensamstående har dock sällan möjlighet att bo i hus och barn till ensamboende föräldrar är dubbelt så ofta trångbodda som andra barn. I linje med resultaten för hushållsekonomins utveckling (men till skillnad från förändringen i kontantmarginal och materiella tillgångar) ser vi också i Tabell 5:1 att barn i enföräldershushåll erfarit en påtaglig försämring av sin utrymmesstandard under 1990-talet. När det gäller ensamföräldrarnas trångboddhet måste vi betona igen, att varje definition av trångboddhet är godtycklig och de flesta mått som används har någon nackdel. En nackdel med vårt mått är att det inte gör skillnad på en- och tvåföräldershushåll, det är barnen som är i fokus. Ändå är det förstås så att vara exempelvis ett av två barn till en ensam förälder i en trerumslägenhet ger mer utrymme än att vara det till två föräldrar.

grad har eget rum medan 7-9-åringarna inte har det. Ett annat möjligt skäl, vilket är en intressant hypotes, är att föräldrarna låter de äldre barnen få eget rum på bekostnad av att de själva får ha de yngre barnen i sitt eget sovrum.

Tabell 5:1. Boendestandard bland barn och ungdomar under fem decennier. Andelen 0–16-åringar som bor i omodern bostad, trångbott samt i ägt hus, efter familjetyp och samhällsklass (två valda klasser). Viktade, avrundade procent

Boendestandard

Familjetyp

År

Omodern bostad

Trångbodd Bor i egen villa/radhus

Båda föräldrarna (ref.) 1968 13

54

40

1974 4 36 55 1981 2 22 68 1991 1 17 70 2000 0 18 69 En förälder 1968 18 85*** 22*** 1974 4 66*** 13*** 1981 2 43*** 24*** 1991 2 33*** 24*** 2000 1 44*** 18***

Hushållets samhällsklass (valda kategorier)

Högre tjänsteman (ref.) 1968 2

20

49

1974 1 11 67 1981 2 6 78 1991 0 6 76 2000 0 10 74 Arbetare 1968 16*** 73*** 30*** 1974 6*** 53*** 38*** 1981 1 36*** 47*** 1991 1 29*** 51*** 2000 0 34*** 48***Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån

5.3. Barns närmiljö

För barn är en trygg närmiljö både en resurs och en rättighet. Det gäller hemmet, skolan, och platser där barnet är på sin fritid, det vill säga både “privata” och “offentliga” rum. Ju yngre barnet är desto snävare är också dess aktionsradie, och desto viktigare blir den omedelbara närmiljön runt hemmet och förskolan eller skolan. För barn som har tillgång till cykel ökar radien. Så småningom kan kollektiva färdmedel, och för en del ungdomar moped, utöka radien ytterligare. Men för de flesta barn är det närmiljön kring hemmet, dagis och skolan som utgör “hemmaområdet” (se t.ex. Rädda Barnen 1997). Man kan därför anta att graden av upplevd trygghet i närmiljön påverkar barn och ungdomar i många avseenden. Men

bortsett från speciella platser avsedda för barn eller ungdomar är miljö och bostadsområden i stor utsträckning planerade för vuxna, och när barn beaktas är det sällan som barn själva tillfrågas om sina behov och önskemål.

Forskning om barn och närmiljö är ett område som blir allt mer uppmärksammat2, men redan på 1970-talet gjordes studier om barns upplevelser av sin närmiljö (se exempelvis Maurer och Baxter 1972; Lynch 1977; Hart 1979; Raundalen och Raundalen 1979). Raundalen och Raundalen (1979) intervjuade 3 300 barn från första till nionde klass, 2 200 föräldrar och 130 lärare. Barnen tillfrågades om en rad aspekter av sina liv, bl.a. om hur de upplevde sin närmiljö, om de var rädda för något och i så fall vad, om de blivit hotade eller skrämda och i så fall hur ofta, om det hänt att de inte vågat gå ut, och om de var rädda på vägen till och från skolan. Forskarna drog bl.a. slutsatsen att närmiljön är mycket betydelsefull; de yngre men även de lite äldre barnen rörde sig sällan långt hemifrån.

Rädda Barnen (1996) har tillfrågat barn om sin boendemiljö utifrån barnkonventionens princip om att barn har rätt att göra sin röst hörd (jfr Kapitel 1) och 1997 gjordes en fallstudie i stockholmsförorten Jordbro, med syfte att belysa hur ungdomar i nedre tonåren upplever sitt bostadsområde och sin närmiljö (Rädda Barnen 1997). De centrala frågeställningarna rörde sig kring ungdomarnas upplevda förankring, trygghet och samhörighet. Bland annat ombads informanterna på ett flygfoto över stadsdelen ringa in var de kände sig ”hemma”. Hemmaområdena skilde sig bl.a. med avseende på kön och ålder. Flickor ringade in mindre områden än pojkar och i synnerhet flickor med invandrarbakgrund uppgav små hemmaområden. De yngre ungdomarna markerade också mindre områden än de äldre.

Eftersom känslan av trygghet kan vara förknippad med att människor bryr sig om och ger varandra stöd, ställdes bl.a. frågan om ungdomarna trodde att de skulle få hjälp av sina grannar i samband

2 För en utförlig förteckning över svensk litteratur från 1970-1993 inom området, se Rasmusson (1993). Exempel på ett antal projekt, med utgångspunkt i skilda discipliner, återfinns i Gaun m.fl. (1985). Vidare har Stadsmiljörådet (2001) nyligen sammanställt en bok med beskrivningar av ett urval (20) svenska projekt om barn och miljö. Internationellt är kanske framför allt barns deltagande i frågor som rör deras närmiljö ett område som får allt större uppmärksamhet. T.ex. arrangerades en konferens med titeln ”Urban Childhood” i Trondheim 1997, där barns deltagande var ett centralt ämne. I juni 2000 anordnade Childwatch International Research Network och Unesco en internationell konferens på temat “Children’s Participation in Community Settings” i Oslo (se Childwatch International och Unesco 2000).

med en tänkt olyckshändelse. Bland de barn som bodde i enfamiljshus var så gott som alla säkra på att få hjälp, medan det bland barnen i flerfamiljshus bara var två av tre som var säkra på att få hjälp i trappuppgången eller på gården. I synnerhet äldre pojkar med invandrarbakgrund var tveksamma till om de skulle få hjälp. Denna misstro hänger sannolikt samman med att kontakten mellan grannar var liten; till exempel brukade bara hälften av barnen i hyreshusen hälsa på sina grannar i trappuppgången (Rädda Barnen 1997).3

5.3.1. Stadsbarns upplevelse av trygghet

Det finns skäl att anta att barn som lever i städers mer utsatta områden upplever en lägre grad av trygghet än andra. I en undersökning som Sifo gjorde år 1997 bland ungdomar i Stockholm, Göteborg och Malmö på uppdrag av Storstadskommittén, visade det sig att betydligt färre av dessa instämde i påståendet att “mitt bostadsområde är tryggt” i jämförelse med ungdomar från hela landet. Den största skillnaden låg i hur lugnt, tryggt och fint ett bostadsområdena upplevs (Sifo 1997). Det bör nämnas att det också finns stora skillnader inom olika områden i storstäderna.

En kvalitativ studie om hur barn från en storskalig modern förort upplever sin närmiljö (Rasmusson 1998) drog slutsatsen att barns upplevelse av rädsla och otrygghet i bostadsområdet främst hade att göra med människor som betedde sig konstigt. Känslan av otrygghet byggde både på rykten och erfarenheter. Flera av barnen hade också råkat ut för att ha blivit hotade, skrämda eller jagade av äldre barn, ofta ”stora killar”. Barnens upplevelse av trygghet i grannskapet hade enligt Rasmusson främst att göra med om de bott i området länge, om de hittade väl och kände anknytning till särskilda platser, och om de bodde i ett delområde med få “tjuvar, dumma, arga och sura” människor. Att ha vänner och familj i närheten, samt vänliga människor, trevliga grannar och en snäll fröken kunde ge trygghet. Liknande resultat visades i Rädda Barnens jordbrostudie där i synnerhet de äldre barnen ofta relaterade sina

3 Ytterligare en studie som Rädda Barnen gjort på temat barn och miljö involverade ett trettiotal sexåringar som ombads ge sin syn på sin närmiljö. De dokumenterade sina favoritplatser med kamera, och ritade kartor över området. Man gick också promenader med barnen, och intervjuade dem parvis för att få reda på vad de tyckte bäst och sämst om i närområdet. Naturen i form av t.ex. blommor, träd och stora stenar samt bl.a. parklekar och pizzerior, var barnens favoritplatser i området. Sämst tyckte de om klotter och skadegörelse (Rädda Barnen 1998).

“hemmaupplevelser” till barndomsminnen och sociala kontakter. En flicka sammanfattar sin upplevelse av bostadsområdet: “Här känner jag mig hemma för här känner jag så gott som alla” (Rädda Barnen 1997:11).

5.3.2. Barn och trafik

För barn både i stad och på landsbygd är trafikutformningen en väsentlig faktor som påverkar tryggheten i närmiljön.4 Trafiken begränsar både barns rörelsefrihet, säkerhet och trygghet. Hur en stad är planerad, dvs. hur bebyggelse-, trafik- och grönområden är placerade i förhållande till varandra, är avgörande för barns och ungdomars möjligheter att röra sig fritt. Närmare en tredjedel av ett urval av 750 barn i årskurserna två och fem sades sig alltid eller ibland vara rädda för bilar när de ska gå över en gata (Heurlin-Norinder 1997). Även BO och SCB visar på barns medvetenhet om faran i trafiken. I deras undersökning av tioåringar uppgav tio procent att trafikmiljön vid skolan var farlig och en lika stor andel att den var intensiv. Ungefär en femtedel av barnen upplevde att de hade en mycket trafikerad väg till skolan (BO och SCB 1998).

5.3.3. Trygghetens dimensioner

När vi frågar barn och ungdomar (och deras föräldrar) om de känner sig trygga väger de sannolikt in olika dimensioner av detta begrepp, som vi diskuterat ovan. Det kan gälla hur väl de känner sin närmiljö och sina grannar, vilka faror som finns eller upplevs finnas i omgivningen, samt vilket stöd eller skydd de tror de kan få av andra i området. Men trygghet kunde enligt barnen i Rasmussons studie också handla om att få bo i Sverige istället för i ett land i krig (Rasmusson 1998). Det betyder att individer när de bedömer sin egen trygghet också har egna, biografiska referenspunkter (t.ex. platser de bott på tidigare). Vi tror dock inte att en sådana faktorer spelar stor roll för de gruppskillnader vi finner, utan vi kommer att

4 Ett omfattande forskningsprojekt på temat Barn – Trafik – Miljö bedrivs på Lärarhögskolan i Stockholm inom forskningsgruppen för miljöpsykologi och pedagogik. En förteckning över publikationerna finns på forskargruppens hemsida: http://www.lhs.se/resunits/mpped/Publikationer_sv.htm

tolka dessa fr.a. som egenskaper hos de områden i vilka barnen bor.5

5.4. Trygghet i bostadsområdet

Närmast skall vi studera trygghet i närmiljön, först genom föräldrarnas bild av problem i bostadsområdet, därefter genom barnens bild av trygghet och otrygghet. Denna delas upp på 1) om barnet känner sig tryggt utomhus i bostadsområdet, på väg till och på väg från skolan; och 2) om barnet det senaste halvåret råkat ut för att i sitt bostadsområde ha blivit hotad, slagen, jagad eller bestulen. Vi kommer bl.a. att studera hur händelser och otrygghet varierar med boendeform och socioekonomisk position. Föräldrarnas svar kopplas senare till barnens upplevelse av trygghet.

Först beskriver vi, i Tabell 5:2, barnens boende. Ett antagande som vi vill pröva är att barn som bor i olika boendeformer har olika risk att vara otrygga i närmiljön. Boendeform har delats in i fyra kategorier: en- eller tvåfamiljshus6, ägd lägenhet (bostadsrätt eller andelslägenhet), lägenhet som hyrs av privat värd samt lägenhet som hyrs av allmännyttan. Skillnader mellan barn i olika boende- och upplåtelseformer är troligen i hög grad sammankopplade med bostadsområdets utformning och med vilka invånare som finns där. En indikation på detta får vi redan i Tabell 5:2 där det framgår att medan närmare tre fjärdedelar av alla 10 18-åringar bor i hus (inklusive parhus), gäller detta bara för 40 procent för barn till ensamstående föräldrar och 25 procent av barnen till utrikesfödda föräldrar.7 Dessa båda grupper är, liksom barn från arbetarhem, överrepresenterade i hyressektorn, fr.a. i allmännyttan. Den kate-

5 En annan dimension som vi inte kommer att kunna fånga är att flera av de faktorer som skapar otrygghet också involverar moment av spänning. Det råder ett dynamiskt förhållande mellan otrygghet-rädsla, spänning-fascination och trygghet-säkerhet (Rasmusson 1998). Storstadsmiljöns hotbilder om brottslighet, narkotika och alkohol har i stor utsträckning ersatt gamla tiders rykten och sägner om naturens väsen och makter. Det handlar om ett slags “rädslefolklore”; rädsla är mycket mer än en individs reaktion på en fara, och berättelser om oro och rädsla är något annat än endast beskrivningar av faktiska upplevelser (Zetterlund citerad i Rasmusson 1998; se även t.ex. Estrada och Nilsson 2001). 6 Enfamiljshusen utgör här 98 procent och tvåfamiljshusen 2 procent. Majoriteten av dem som bor i en- och tvåfamiljshus äger huset (88 procent). 7 procent av en- och tvåfamiljshusen är bostadsrätter, andelslägenheter eller dylikt, och 5 procent av boende i en- eller tvåfamiljshus hyr sin bostad. 7 Notera att skillnaderna i procentsatserna mot Figur 5:1 beror på att uppgifterna gäller olika åldersgrupper och också på att vi i Figur 5:1 (liksom i Kapitel 3) urskiljer dem som bor i enfamiljshus och äger det. I Tabell 5:2 ingår både enfamiljshus och parhus och såväl ägt hus som hyrt.

gorin hyresvärdar är den allra vanligaste för barn med utrikesfödda föräldrar. Barn med föräldrar från annat nordiskt land bor oftare i villa och mer sällan i hyreslägenhet jämfört med barn med annan invandrarbakgrund (siffrorna visas inte).

Vi kan också se att boende- och upplåtelseform är ganska starkt relaterad till vilken ortstyp man bor i. Vi använder den ortstypsvariabel som beskrevs i Kapitel 2. Den urskiljer storstäder, vilket är speciellt viktigt här: lägenhetsboende, speciellt i allmännyttan, är betydligt vanligare i storstäder, men även i andra större eller medelstora städer (över 30 000 invånare).

En aspekt av tryggheten i bostadsområdet är, som nämndes ovan, hur väl man känner igen sig, vilket i huvudsak beror på hur länge man bott där. I den undre delen av Tabell 5:2 visar vi hur många barn som bott i sin nuvarande bostad i hela sitt liv, fem år eller längre, respektive kortare än fem år.8 Variationen mellan boendeformerna är stor. Av barn och ungdomar som bor i villa har hela 45 procent bott där hela livet. Det gäller bara för sex sju procent av dem som bor i hyrd lägenhet och för 23 procent av dem som bor i ägd lägenhet.

8 Informationen är hämtad från föräldraintervjun, där vi frågat vilket år de flyttade in i den nuvarande bostaden.

Tabell 5:2. Beskrivning av barnens boende- och upplåtelseform.

Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

En- eller

tvåfamiljshus

Lägen- het, ägd

Lägenhet, hyr av privat värd

Lägenhet, hyr av allmännyttan

Summa %

Alla 74 7 7 11 99

Ålder 10-12 (ref.)

78

5

6

11

100

13-15 73 9** 5 12 99 16-18 73 7 9 11 100

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

84

5

4

8

101

En förälder 40*** 18*** 14*** 28*** 100 Ombildad familj 73** 6 11** 11 101

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 88

5

4

3

100

Tjänsteman, medel/lägre 74*** 8 8 10** 100 Företagare 87 5 3 5 100 Arbetare 62*** 9 10** 20*** 101

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

83

7

5

5

100

Annat land 25*** 10 15*** 50*** 100

Ortstyp

Storstad 52*** 13*** 12*** 23*** 100 Stad >30 000 58*** 10*** 14*** 18*** 100 Småstad/köping 86** 4 4** 6 100 Landsbygd/samhälle (ref.) 94 3 0 3 100

Tid i bostaden

Hela livet (ref.)

45

23

7

6

5 år eller längre 34*** 33 13 40***Kortare än 5 år 21*** 44** 80*** 54***

Summa %

100 100 100 100

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån, ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

Mot bakgrund av detta kan man förmoda att barn i hyrda lägenheter upplever en lägre grad av trygghet i sitt bostadsområde. Med hög omflyttning i ett område är det rimligt att anta att kontakten mellan grannar är lägre; man kanske varken är bekant med eller känner igen de närboende. Dessutom kan människor som har resurser att köpa hus eller lägenhet välja bostad och bostadsområde

i större utsträckning än dem som hyr och därmed undvika områden som upplevs som otrygga. En rad olika segregeringsmekanismer bidrar säkert till att barn i olika grupper har strukturellt skilda möjligheter till en trygg miljö, varav ekonomi är en viktig faktor (men där boendepreferenser också spelar in).

5.4.1. Föräldrars upplevelse av problem i bostadsområdet

För att få en utförligare deskriptiv bild av barnens boendemiljö visar vi i Tabell 5:3 hur barnens föräldrar besvarat frågor om några definierade problem i bostadsområdet.9Buller från trafik uppges som ett problem av ungefär tio procent av föräldrarna. Det är värt att påpeka att frågan mäter något annat än om trafiken upplevs som farlig. Personer boende i hyrd lägenhet ser dåligt underhållet bostadshus som ett problem i högre grad än dem som äger sin bostad. Att utrikesfödda uppger det i högre grad än svenskfödda beror på att de oftare bor i hyreshus. Personer som bor i lägenhet anser, inte oväntat, att oljud från grannar är ett större problem än vad villaägare gör. Värst upplevs det av boende i privatägda hyreshus. Mödrar uppfattar i högre grad än fäder vandalism och brottslighet som ett problem. Vad gäller brist på kollektiva färdmedel ser mönstret annorlunda ut än i svaren på de övriga frågorna. Personer som bor på landet eller i mindre samhällen anger det som ett problem i högre grad än de som bor i större städer och villaägare i högre grad än lägenhetsboende. Att bo i lägenhet innebär alltså att ha bättre tillgång till vissa tjänster, som kollektivtrafiknätet.

Beträffande rädsla för att gå ut på kvällen återfinns en stor skillnad mellan mödrar och fäder, vilket vi känner till från tidigare studier (se t.ex. Häll 1997; Estrada och Nilsson 2001). Storstadsbor är oftare rädda än andra grupper. Boendeform samvarierar också tydligt med rädsla för att gå ut. Boende i hyresrätter är mer rädda än dem som äger sin bostad och den största andelen som upplever rädsla bor i allmännyttan – en tredjedel av barnen där har föräldrar som är rädda för att gå ut på kvällen.10 Det är också värt att notera att 28 procent av utrikesfödda respondenter uppger att de är rädda

9 Frågan lyder: ”Har du något av följande problem där du bor?” Svarsalternativen för de olika indikatorerna, som anges i kursiv stil i texten, är ”Ja/Nej”. 10 Här är det viktigt att understryka att de siffror vi redovisar är på barnnivå. Att det är 33 procent av barnen som har föräldrar som upplever sig otrygga betyder inte att det är lika stor andel av de vuxna. Detta är speciellt viktigt att ha i minnet när det gäller utrikesfödda som ju har fler barn än andra (se Kapitel 7).

att gå ut på kvällen. Föräldrar med europeisk eller utomeuropeisk bakgrund upplever oftare otrygghet i området, de med ursprung i ett annat nordiskt land uppvisar lägre andelar (32 procent respektive 20 procent; dessa siffror visas inte i tabellen).

Den multivariata analysen visar att den övervägande delen av skillnaderna i otrygghet sammanhänger med boendeform; personer med invandrarbakgrund är överrepresenterade i hyresrätter, och i synnerhet i allmännyttan. Men även sedan man kontrollerat för boendeform finns starka samband som visar att utrikesfödda är räddare än svenskfödda, och mödrar mer rädda än fäder (se även Estrada och Nilsson 2001).

Vi kan med våra data inte uttala oss om orsaken till de starka effekterna av boendeform, men en förklaring kan vara att de lägenheter som ägs av allmännyttan ofta ligger i de mer utsatta bostadsområdena, vilket medför att de har ett större inslag av hyresgäster med olika typer av problem. En annan förklaring kan vara att det finns en hög grad av omflyttning i dessa områden. Vi får inget stöd för antagandet att det är det är den person vi intervjuat som själv inte hunnit skaffa sig en förankring i området, eftersom vi inte finner någon effekt av tid i bostaden på rädsla när boendeform är konstanthållen. Om det är stor omsättning på grannar kan detta dock leda till en allmänt svag förankring och en hög grad av anonymitet i bostadsområdet, vilket i sin tur kan påverka hur trygg man är och upplever sig vara. Det kan också vara så att de boende har erfarenheter av hot eller våld som gör att de har anledning att känna sig rädda, eller att de har hört rykten som har sådana konsekvenser. Vissa av de grupper som framstår som mest otrygga kan också vara i en allmänt utsatt situation; ensamföräldrar kan t.ex. känna sig otrygga att gå ut eftersom det kan innebära att barnen blir lämnade ensamma.

Tabell 5:3. Andel barn vars föräldrar upplever olika problem i bostadsområdet. Viktade, avrundade procent samt oddskvoter från multivariata logistiska regressioner. (N=1 304) (Tabellen fortsätter på nästa sida.)

Buller från trafik Bostadshuset dåligt underhållet

Oljud från grannar

Procent Odds-

kvoter

Procent Odds-

kvoter

Procent Odds-

kvoter

Alla

10 7 7

Barnets ålder 10-12 (ref.) 9 1,00 6 1,00 8 1,00 13-15 10 1,09 8 1,21 6 0,45 16-18 10 1,01 6 0,73 7 0,62 Intervjuad förälders kön

Man (ref.) 8 1,00 6 1,00 4 1,00 Kvinna 11 1,10 7 0,66 9** 1,22

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

9 1,00 3 1,00

4 1,00

En förälder 14** 1,28 20*** 6,14*** 17*** 1,90 Ombildad familj 9 0,81 11*** 2,93* 10 1,18

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 5 1,00 7 1,00 5 1,00 Tjänsteman, medel/lägre 10* 1,86 6 0,50 7 1,02 Företagare 5 0,97 2* 0,21* 2 0,50 Arbetare 16*** 3,11*** 10 0,58 12** 1,79

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 9 1,00 6 1,00 6 1,00 Annat land 15* 1,42 14*** 1,27 14*** 0,77

Barnets tid i bostaden

Hela livet (ref.)

8 1,00 2 1,00

4 1,00

5 år eller längre

7 0,65 6 1,79

5 0,69

Kortare än 5 år 15** 1,37 13*** 1,25 13*** 0,85

Ortstyp

Storstad 13 1,22 12 1,40 15*** 3,60**Stad > 30 000 8 0,55 8 0,72 10*** 1,61 Småstad/köping 11 1,19 6 1,51 4 1,34 Landsbygd/samhälle (ref.) 8 1,00 4 1,00 2 1,00

Boendeform

Villa (ref.) 8 1,00 3 1,00 2 1,00 Lägenhet, ägd 13 1,09 2 0,26 19*** 6,10***Lägenhet, hyr av privat värd

26*** 2,36* 37*** 12,85*** 36*** 13,55***

Lägenhet, hyr av allmännyttan

13 0,98 13*** 2,13 17*** 4,81***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån, ** = 5 %-nivån, * = 10 %-nivån.

Tabell 5:3. (forts). Andel barn vars föräldrar upplever olika problem i bostadsområdet

Vandalism eller brottslighet

Brist på kollektiva färdmedel

Rädd att gå ut på kvällen

Procent Odds-

kvoter

Procent Odds-

kvoter

Procent Odds-

kvoter

Alla 7 21 8

Barnets ålder 10-12 (ref.)

8 1,00 21 1,00 7 1,00

13-15 7 0,71 21 1,06 9 0,99 16-18 6 0,60 22 1,09 9 1,26

Intervjuad förälders kön

Man (ref.)

5 1,00 24 1,00 1 1,00

Kvinna 10** 1,89* 19* 0,94 14*** 19,83***

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 6 1,00 22 1,00 6 1,00 En förälder 14*** 1,97* 15* 1,61 18*** 1,22 Ombildad familj 5 0,62 26 2,24** 3 0,20

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 6 1,00 22 1,00 5 1,00 Tjänsteman, medel/lägre 8 1,03 21 0,88 6 0,58 Företagare 7 1,17 34** 1,39 3 0,45*Arbetare 8 0,87 16 0,65 14*** 1,12

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

7 1,00 23 1,00 5 1,00

Annat land 12* 1,31 9*** 1,24 28*** 2,75**

Barnets tid i bostaden

Hela livet (ref.)

6 1,00 26 1,00 4 1,00

5 år eller längre

6 0,80 24 1,11 10*** 1,41

Kortare än 5 år

10 0,94 13*** 0,69 10*** 0,70

Ortstyp

Storstad 11** 1,90 8*** 0,19*** 16*** 2,97*Stad > 30 000 8 1,63 8*** 0,20*** 13*** 2,38 Småstad/köping 6 1,40 23*** 0,52*** 4 2,08 Landsbygd/samhälle (ref.) 5 1,00 38 1,00 2 1,00

Boendeform

Villa (ref.)

6 1,00 27 1,00 3 1,00

Lägenhet, ägd

4 0,47 9*** 0,43 6 0,80

Lägenhet, hyr av privat värd

13** 1,56 2*** 0,16* 24*** 6,07***

Lägenhet, hyr av allmännyttan

15*** 1,59 5*** 0,29** 33*** 6,88***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån, ** = 5 %-nivån, * = 10 %-nivån.

5.4.2. Barns och ungdomars trygghet i bostadsområdet

Föräldrars beskrivning av bostadsområdet behöver inte delas av deras barn. Det är troligt att de t.ex. ser olika hotbilder, är rädda för olika saker. Vi övergår nu till att studera 10 18-åringarnas upplevelser av trygghet och otrygghet i sin närmiljö. Den första frågan handlar om känslan av trygghet utomhus i bostadsområdet, samt på väg till och från skolan (Tabell 5:4).11

11 Frågan som vi ställt lyder: ”Känner du dig trygg på följande ställen?”, med angivande av fem olika alternativ, varav vi här använder ”utomhus i mitt bostadsområde”, ”på väg till skolan” samt ”på väg hem från skolan”.

Tabell 5:4. Upplevd otrygghet på olika platser eller i olika situationer bland barn 10 18 år. Viktade, avrundade procent. Oddskvoter från en multivariat logistisk regression. (N=1 304)

Utomhus i På väg På väg Något av dessa

bostads-

område

till skolan

från skolan

Andel i procent

Odds- kvoter

Alla

10

13 13 18

Ålder 10-12 (ref.)

13

21 19 25 1,00

13-15 9 9***9*** 14*** 0,43***16-18 9 8***9*** 14*** 0,44***

Kön

Pojkar (ref.)

9

12 11 16 1,00

Flickor

11

14 14 21* 1,51*

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

9

13 12 17 1,00

En förälder

15**

14 13 22 1,18

Ombildad familj

10

14 16 22 1,30

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 10

13 12 18 1,00

Tjänsteman, medel/lägre 10

10 10 15 0,72

Företagare

7

14 12 18 0,91

Arbetare

11

15 15 21 0,94

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

9

12 12 17 1,00

Annat land 18*** 19* 20** 27** 1,34

Tid i bostad

Hela livet (ref.)

10

13 11 17 1,00

5 år eller längre

8

11 11 16 0,74

Kortare än 5 år

13

16 16 23 0,96

Ortstyp

Storstad

13

11 12 20 1,08

Stad > 30 000

12

16 16 20 0,98

Småstad/köping

11

13 13 18 1,02

Landsbygd/samhälle (ref.) 8

14 12 18 1,00

Boendeform

Villa (ref.)

8

12 11 16 1,00

Lägenhet, ägd

13

11 11 19 1,19

Lägenhet, hyr av privat värd

9

13 11 18 0,93

Lägenhet, hyr av allmännyttan

24*** 22** 24*** 33*** 2,10*

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån, ** = 5 %-nivån, * = 10 %-nivån.

Ungefär 90 procent av alla barn svarar att de känner sig trygga i bostadsområdet; således upplever en tiondel av barnen att de är otrygga.12 Ännu något fler, ungefär 13 procent, känner sig inte trygga på väg till eller från skolan. Skillnaden mellan åldrar är tydlig, som framgår av Figur 5:2 – ju yngre barnen är, desto mindre trygga känner de sig. Av tioåringarna är det en tredjedel som känner sig otrygga i bostadsområdet, på väg till skolan och/eller på väg från skolan. Ungefär en fjärdedel har uppgett att de känner sig otrygga på väg till eller från skolan.13 Otryggheten avtar mer eller mindre med ålder, även om sambandet inte är helt linjärt och den huvudsakliga skillnaden i vårt material går mellan tioåringarna och de äldre barnen. Man kan anta att det finns olika faktorer som bidrar till otryggheten för olika åldrar, t.ex. skulle en sådan faktor kunna vara att börja en ny skola. Detta skulle kunna förklara att andelen otrygga 16-åringar är något högre än andelarna för 14 15åringar.14

12 Vi kommer i framställningen att göra antagandet att otrygghet är att inte explicit känna sig trygg, därför använder vi oftast termen ”otrygghet” trots att frågorna rör om man känner sig trygg. 13 I en enkätundersökning där BO och SCB frågade tioåringar om de var rädda på väg till eller från skolan uppgav 13 procent att de kände sig rädda (BO och SCB 1998). Diskrepansen mellan resultaten kan ha att göra med att frågorna är olika formulerade, och därmed mäter olika saker: rädsla är ett betydligt starkare ord än (o)trygghet. Man kan således förvänta sig att en mindre andel tioåringar ska vara ”rädda” än ”otrygga”. Raundalen och Raundalen (1979) frågade sina respondenter om de var rädda för någon på väg till eller från skolan. Av fjärdeklassarna uppgav en dryg tiondel att de var rädda, och av femteklassarna ca fem procent. Anledningarna verkar så gott som uteslutande att ha att göra med konflikter mellan elever. 14 Skillnaderna är inte signifikanta, men eftersom det sker en uppgång för alla tre indikatorer är det sannolikt att 16-åringarna har en något förhöjd andel otrygga. För dem kan byte av skola ofta innebära att de helt byter resväg och kanske reser betydligt längre än tidigare – att andelarna går ned för 17- och 18-åringar talar för att byte av skola bara innebär kortvariga omställningsproblem.

Figur 5:2. Upplevelse av otrygghet i bostadsområde och efter skolväg, efter ålder

I BO:s och SCB:s undersökning av tioåringar (BO och SCB 1998) uppgav 60 procent av barnen att de ibland eller ofta är rädda för människor de inte känner, och 40 procent är ibland eller ofta rädda för större barn. Således kan man tänka sig att de yngre respondenterna i Barn-LNU är rädda för t.ex. konstiga människor och äldre barn (jfr även Rasmusson 1998), men även annat som trafik eller hundar, medan det för äldre ungdomar i högre grad skulle kunna vara till exempel rädsla för att bli rånad när man är ute sent på kvällarna. Barn lär sig hantera vissa “faror” med åldern (t.ex. trafik) men nya rädslor kan uppstå, bl.a. som följd av att deras närområde sträcks ut i både tid och rum.

Andelarna i Tabell 5:4 tyder på att barn till utrikesfödda känner sig mindre trygga i bostadsområdet. Bland dessa är de med utomeuropeiska föräldrar minst trygga – närmare en tredjedel har angett att de är otrygga antingen i bostadsområdet eller på skolvägen (kan ej ses i tabellen). För barnen, precis som för föräldrarna, samvarierar boendeform med upplevelsen av otrygghet. En tredjedel av barnen som bor i kommunalägda hyreshus upplever otrygghet någonstans i närmiljön, dubbelt så många som villabarnen. I en multivariat analys av otrygghet i närmiljön (Tabell 5:4, högra

0 5 10 15 20 25 30 35

10 år 11 år 12 år 13 år 14 år 15 år 16 år 17 år 18 år

Andel ot ry gga

Bostadsomr Till skolan Fr skolan Något

kolumnen) ser vi att yngre barn är mer otrygga än äldre och att flickor är mer otrygga än pojkar (vidare analyser visar att könsskillnaden gäller i alla åldersgrupper). Den signifikanta skillnaden mellan barn med helsvensk bakgrund och barn med invandrarbakgrund som vi såg i procentsatserna försvinner dock. Vi kan konstatera att boendeform, snarare än föräldrarnas födelseland, samvarierar med trygghet: barn i allmännyttans bostäder – där barn till utrikesfödda föräldrar är överrepresenterade, vilket vi såg i Tabell 5:2 – löper mer än dubbelt så stor risk att känna sig otrygga jämfört med barn som bor i villa. Detta gäller alltså även när vi på statistisk väg likställt dessa grupper med avseende på kön, ålder, samhällsklass, ortstyp, tid i bostaden och familjetyp. Som vi nämnde ovan är det troligt att det är variationen i bostadsområdets sociala sammansättning och omflyttning m.m. som ligger bakom sambandet.

Det är visserligen inte möjligt att direkt jämföra otryggheten bland vuxna och barn på basis av våra analyser, dels för att vi har olika indikatorer, dels för att vi har viktat svaren från de vuxna med antalet barn. Med Tabell 5:3 (för föräldrar) i minne förefaller det ändå rimligt att tro att barnens otrygghet är jämnare fördelad än föräldrarnas. Effekterna är långt mycket svagare, även om mönstret – med kvinnor, (barn till) utrikesfödda och boende i allmännyttan som otryggast – är detsamma. Det starka könsmönstret som man finner bland vuxna och även bland äldre ungdomar (Estrada och Nilsson 2001) finner vi inte i Tabell 5:4 (inte ens när vi specialstuderar 15-18-åringarna). Kanske är det så att kvinnors större otrygghet/rädsla relativt män är något som växer med åldern och som blir speciellt tydligt bland föräldrar?

5.4.3. Händelser i bostadsområdet

Att vara trygg i sin närmiljö är ett tecken på en hög levnadsnivå. Otrygghet är en funktion av föreställningen om vad som kan hända en, vilken kan baseras på självupplevda händelser i bostadsområdet eller på olika indirekta utsagor om faror (inklusive de som sprids via massmedia och ryktesvägen). Närmast skall vi studera både upplevelse av otrygghet och utsatthet för faktiska händelser, och avsluta med att analysera om det finns någon relation mellan dem.

Deltagarna i Barn-LNU tillfrågades om det under det senaste halvåret hänt att de i sitt bostadsområde inte vågat gå ut; att någon

hotat dem så att de blivit rädda; att någon slagit eller sparkat dem; att någon jagat, stängt in eller hållit fast dem; eller att någon stulit eller med flit haft sönder något för dem. I Tabell 5:5 ser vi att knappt tre procent uppger att det under de senaste sex månaderna hänt att de inte vågat gå ut i bostadsområdet. Utomhus i området har nio procent blivit hotade, slagna eller jagade, och sju procent har blivit bestulna det senaste halvåret. I svaren på frågorna om utsatthet för hot, slag eller att ha blivit jagad är den enda signifikanta skillnaden den mellan könen. Pojkar är mer utsatta för att bli hotade, slagna och jagade än flickor. Fler pojkar än flickor blir också utsatta för stöld. Här finns också en skillnad i åldrar: 13 15åringar är den mest utsatta gruppen.

Tabell 5:5. Andel barn, 10 18 år, som varit utsatta för olika händelser i området där de bor, under det senaste halvåret. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Jag har inte vågat gå ut

Någon har hotat mig så jag blev rädd

Någon har slagit eller sparkat mig

Någon har jagat, stängt in eller hållit fast mig

Någon har hotat, slagit/ sparkat eller jagat/stängt in/hållit fast mig

Någon har stulit eller med flit haft sönder något för mig

Alla

3 4 6 3 9 7

Ålder 10-12 (ref.) 3 4 6 2 10 5 13-15 4 5 6 3 10 9*16-18 2 3 6 3 7 6 Kön

Pojkar (ref.) 3 5 8 4 12 9 Flickor 3 3 3***1*6***5**

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 2 4 6 3 9 6 En förälder 4 5 6 3 10 10 Ombildad familj 3 5 6 3 11 5

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 4 6 5 3 9 6 Tjänsteman, medel/lägre 2 3 7 3 10 8 Företagare 3 4 6 1 8 8 Arbetare 3 3 5 3 8 7

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 3 4 6 3 10 7 Annat land 3 2 5 1 7 5 Tid i bostaden Hela livet (ref.) 2 4 4 2 8 7 5 år eller längre 4 4 7 4 11 8 Kortare än 5 år 3 3 6 3 9 5

Ortstyp

Storstad 5 5 8 3 12 11**Stad > 30 000 4 4 5 4 8 5 Småstad/köping 1 4 5 2 7 7 Landsbygd/samhälle (ref.)

2 4 6 3 9 5

Boendeform

Villa (ref.)

2 4 5 3 9 7

Lägenhet, ägd 6* 9 9 4 13 9 Lägenhet, hyr av privat värd

2 2 7 4 9 2

Lägenhet, hyr av allmännyttan

4 1 5 1 8 9

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån, ** = 5 %-nivån, * = 10 %-nivån

Även i en multivariat analys med “jag har inte vågat gå ut” som beroende variabel återfinns bara en svag signifikant skillnad, den med avseende på boendeform (resultaten visas ej). Enligt Raundalen och Raundalen (1979) är frågan om man inte vågar gå ut betingad av ålder, åtminstone bland de yngre. Bland förstaklassarna i deras studie svarade nära hälften att det hände att de inte vågade gå ut, och en knapp fjärdedel av andraklassarna. Rädslan avtar dock mer eller mindre med åldern, och bland åttonde- och niondeklassarna svarade bara knappa fem procent att de ibland inte vågade gå ut. Detta resultat överensstämmer någorlunda med våra resultat (fyra procent i åldern 13 15 har ibland inte vågat gå ut). I våra data finns dock inget linjärt samband med ålder.

Vad gäller “någon har hotat, slagit/sparkat eller jagat/stängt in/hållit fast mig” återfinns en signifikant skillnad mellan könen. Flickor löper ungefär hälften så stor risk som pojkar att utsättas för något. I en studie med niondeklassare utförd av BRÅ (Ring 2000) konstaterades att drygt en av tio hade råkat ut för allvarligt hot någonstans, och sex procent för grövre våld. Medan det inte fanns någon skillnad mellan könen med avseende på utsatthet för hot, råkade pojkar ut för våld i högre grad än flickor. Detta stämmer överens med våra resultat, där skillnaden mellan könen är signifikant vad gäller utsatthet för slag och att ha blivit jagad, men inte för att ha blivit hotad. Utsatthet för stöld är vanligare förekommande i åldersgruppen 13 15 jämfört med övriga åldersgrupper. Även när det gäller stöld är pojkar mer utsatta än flickor.

Vad kan vi då konstatera utifrån de hittills presenterade resultaten? Frågan om huruvida det under det senaste halvåret hänt att man inte vågat gå ut genererar i princip inga skillnader mellan kategorier. I svaren om den upplevda otryggheten uppstår däremot tydliga, signifikanta skillnader mellan åldersgrupper (där de yngre är minst trygga) mellan könen (där flickor är mer otrygga) och mellan boendeformer (där boende i allmännyttan är de klart mest otrygga). Frågan om händelser i bostadsområdet – om man blivit hotad, slagen eller jagad – visar endast på skillnader mellan könen (där pojkar är mer utsatta), medan utsatthet för stöld också skiljer sig mellan åldrar. En slutsats är att de båda uppsättningarna frågor om bostadsområdet – huruvida man känner sig trygg respektive huruvida man råkat ut för vissa händelser – inte är relaterade till bakgrundsfaktorer på samma sätt.

Den kanske intressantaste olikheten gäller boendeformens betydelse – vilket vi alltså för frågor om trygghet tolkar som en indika-

tor på typ av bostadsområde. En tolkning av denna olikhet är att utsattheten för reella händelser inte behöver hänga samman med upplevelsen av trygghet.15 Det finns dock en viss grad av samvariation. Bland dem som är otrygga någonstans i närmiljön är det tolv procent som råkat ut för att ha blivit hotad, slagen eller jagad. Procentsatsen är något lägre för dem som känner sig trygga överallt: nio procent. Av dem som upplever otrygghet någonstans är det nio procent som blivit bestulna, jämfört med sex procent av dem som är trygga överallt. Dessa samband är dock mycket svaga och i stort sett tycks otrygghet och utsatthet vara okorrelerade. Det är värt att poängtera att majoriteten av de barn som upplever otrygghet någonstans inte har råkat ut för någon av de ovanstående händelserna, inklusive att ha varit rädd för att gå ut. Precis som Rasmusson (1998) visar är alltså inte upplevelsen av otrygghet nödvändigtvis förknippad med otäcka självupplevda händelser. Känslan av otrygghet kan komma från händelser som någon man känner varit utsatt för eller vara sammankopplad med fenomen som inte behöver utgöra ”reella” hot.

5.4.4. Jämförelse mellan barns och föräldrars upplevelser

Finns det någon koppling mellan barns upplevda otrygghet och de problem som deras föräldrar angivit finns i bostadsområdet? Tabell 5:6 visar sambandet mellan de problem som föräldern har uppgivit och barns otrygghet. De två tydligaste resultaten (som också är signifikanta) innebär att där föräldrarna angett att det finns vandalism och brottslighet, respektive att de är rädda för att gå ut på kvällen, är ungefär 30 procent av barnen otrygga någonstans (i bostadsområdet eller på skolvägen). Detta är en märkbart större andel än genomsnittet (18 procent), varför det finns en viss samstämmighet i svaren mellan föräldrar och barn. Men det är värt att poängtera att det bland föräldrar som inte angivit några problem i bostadsområdet är 18 procent av barnen som är otrygga någonstans. Dessa typer av problem, rapporterade av en förälder, är således inte speciellt goda prediktorer för barns upplevelse av otrygghet. Det finns tydligen andra fenomen som barnen uppfattar som

15 Det är förstås möjligt att de som upplever sig otrygga beter sig försiktigt (går t.ex. inte ut på kvällarna och undviker platser där risken för att bli utsatt för något är relativt stor) och att de därför sällan blir utsatta för olika händelser. Detta verkar inte orimligt när det gäller äldre kvinnor, men frågan är om barn och ungdomar kan variera sitt beteende i så hög grad att ett sådant mönster uppkommer.

problem, men inte de vuxna (åtminstone inte i lika hög grad), och som bidrar till att de inte känner sig trygga.16 Här tydliggörs vikten av att fråga både barn och föräldrar om deras levnadsvillkor.

Tabell 5:6. Andel barn som upplever otrygghet någonstans uppdelat på om föräldern upplever olika problem i bostadsmiljön eller ej. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Barn otryggt någonstans ( i bostads- området, på väg till eller på väg från skolan) Förälder angivit problem

Förälder ej angivit problem (ref.)

Buller från trafik

19

18

Bostadshuset dåligt underhållet

28

18

Oljud från grannar

18

19

Vandalism/brottslighet 29* 18 Brist på kollektiva färdmedel 16 19 Rädd att gå ut på kvällen 30** 17 Totalt1 19 18 Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: ** = statistiskt signifikant på 5 %-nivån, * = 10 %-nivån

1. Den vänstra kolumnen för raden ”totalt” baseras på barn till föräldrar som uppgivit minst ett problem.

5.5. Sammanfattande diskussion

Barns boende har förändrats påtagligt under en trettioårsperiod. Trångboddheten har minskat i takt med att allt fler bor i egna hus. Utrustningsstandarden har ökat till sådana nivåer att nästan inga barn bor i omoderna bostäder längre. Det är troligt att bl.a. en stark ekonomisk tillväxt och en aktiv bostadspolitik drivit fram denna utveckling. De största förbättringarna skedde dock fram till början av 1980-talet – sedan har utvecklingen inte gått mycket framåt.

Boendet är en väsentlig del av familjens levnadsnivå och många satsar en stor del av sin inkomst och förmögenhet för att bo bra. Just den ekonomiska sidan av boendet ligger säkert bakom de stora variationer mellan samhällsklasser och familjetyper som vi finner.

16 Man kan förstås också anta att vuxna anser att det finns fler, eller andra, problem än just de som tas upp i de specifika frågorna. I anslutning till de frågor som studeras här ställdes en öppen fråga om respondenten uppfattade några andra problem i området. Vid dags dato är dock inte svaren till denna fråga kodade.

Medan vart tionde barn (0 16 år) från högre tjänstemannahem är trångbott år 2000, gäller detta vart tredje barn från arbetarhem och över 40 procent av barn till ensamföräldrarna. Dessa siffror gäller dock med en definition på bostadsutrymme som gör alla hushåll trångbodda där barn över sex år inte har möjlighet till ett eget rum (där föräldrarna skall ha ett rum och familjen ett gemensamt rum, förutom kök). Om vi istället skulle ha använt en definition som verkade rimlig för trettio år sedan skulle bara några procent vara trångbodda även i de mest utsatta kategorierna. Det kan vara värt att notera att levnadsnivåundersökningens data tyder på en viss försämring av bostadsutrymmet under 1990-talet, speciellt påtaglig för barn till ensamstående. Denna har skett parallellt med att boendet i eget hus har minskat något.

Våra studier av Barn-LNU visar att en trygg näromgivning inte är alla förunnade. Exempelvis finns det skillnader i upplevd trygghet mellan barn som bor i villa och lägenhet och vi finner starkt stöd för hypotesen att boendeform har ett samband med barns upplevelse av otrygghet (liksom föräldrarnas). Vart tredje barn som bor i allmännyttan, däribland många med utrikesfödda föräldrar, upplever otrygghet i närområdet. Möjliga tolkningar till detta resultat är att otrygghet är förknippad med en stor omflyttning i området och därmed låg förankring, och/eller med den sociala sammansättningen av de boende i området. Dessa faktorer är förmodligen mer tongivande än den fysiska miljön som sådan, vilken dock säkert inte är obetydlig för upplevelsen av trygghet. Hur bostadsområden är planerade, gårdar utformade, belysningen anordnad och åt vilket håll portar och fönster vetter kan också påverka känslan av trygghet.

Graden av otrygghet är mycket svagt kopplad till barnens utsatthet för faktiska händelser (som att bli jagad, slagen eller bestulen). Detta kan tolkas som att trygghet och otrygghet främst handlar om en känsla; eller att indirekt information om faror i omgivningen är viktig (t.ex. vad kompisar råkat ut för eller hört talas om). Det är också möjligt att det finns andra typer av händelser eller förhållanden, som vi inte frågat barnen om, som leder till otrygghet. En dimension som förtjänar djupare studier är hur otrygghet i skolan och i bostadsområdet hänger samman.

En analys där föräldrarnas rapporterade problem i anslutning till bostadsområdet jämfördes med barnens egna utsagor om otrygghet, visade en viss överensstämmelse – t.ex. är betydligt fler barn otrygga i de fall då deras föräldrar säger att de är rädda att gå ut om

kvällarna. Men många barns upplevelse av otrygghet är orelaterad till vad föräldrarna uppger. Detta demonstrerar vikten av att basera en bedömning av barns och ungdomars levnadsnivå på frågor som är ställda direkt till dem.

Trygghet i närmiljön utgör en viktig dimension i människors liv och för deras välmående. Detta gäller naturligtvis både barn och vuxna. En stor majoritet av 10 18-åringarna lever inte bara i en modern och rymlig bostad utan också i en trygg miljö, men våra resultat stöder farhågan att svaga grupper med begränsade valmöjligheter när det gäller boendeform och upplåtelseform har ett koncentrat av problem. Vi har i våra analyser inte kunnat gå djupare in i frågan om boendesegregationen, men det är en viktig uppgift för fortsatt forskning att studera hur denna är relaterad till en problemansamling för vissa grupper av barn – exempelvis dem med utrikesfödda föräldrar och i enföräldershushåll.

6. Vardagen i skolan: arbetsmiljö, vänner och mobbning

Viveca Östberg

6.1. Inledning

Barns vardagliga arbetsmiljö är efter sex års ålder skolmiljön. Barn tillbringar mycket tid i skolan varje dag och under många år vilket gör den till en högst betydelsefull miljö. För barn utgör skolan och skolklassen ett sammanhang med möjligheter till lärande, krav, framgångar och misslyckanden. Skolklassen är också en grupp som är bestående över tid och i vilken barn har sina dagliga erfarenheter av social interaktion, vänskap och, i vissa fall, utanförskap. I detta kapitel skall vi närmare studera några aspekter av skolan som arbetsmiljö. Hur är arbetsmiljön i fysisk och psykosocial bemärkelse? Tycker eleverna att arbetstakten passar dem och får man hjälp vid behov? Hur omfattande är vänrelationerna i skolan och hur vanligt är utanförskap? Vi avslutar kapitlet med ett avsnitt som behandlar denna den kanske mest centrala aspekten av barns välbefinnande i skolan, nämligen utsatthet för kränkande handlingar, det som brukar kallas mobbning.

6.2. Klassrummets fysiska och läromässiga miljö

En majoritet av eleverna i skolan tycker att skolmiljön generellt sett är bra och denna andel tycks inte ha förändrats under perioden 1993 till 1997 (Skolverket 1997). När det gäller förekomsten av olika typer av problem verkar de fysiska skolmiljöerna ha två dominerande sådana, nämligen buller, huvudsakligen orsakat av eleverna själva, och dålig luft (delvis orsakad av byggnadsmaterial som är allergiframkallande). I en undersökning av Barnombudsmannen (BO 1998) säger ungefär var femte grundskoleelev att de inte kan äta lunch utan att känna sig stressade. För elevers välbefin-

nande och skolresultat torde miljön i klassrummet vara speciellt viktig. Vi har frågat om det ”brukar vara lugnt i klassrummet på lektionerna”.

Men klassrummet är ju inte bara en allmän miljö, utan också en miljö för lärande. I vår definition av barns levnadsnivå i Kapitel 1 framhöll vi att möjligheterna till god kvalitet i undervisningen och ett lärande på barnens villkor – i deras egen takt – är en central aspekt av skolbarns vardag. Kvaliteten på undervisningen är naturligtvis i det närmaste omöjlig att mäta i en undersökning av vår typ. Vi har frågat eleverna om de tycker att de får den hjälp de behöver av lärarna i skolan, vilket ger en indikation på kvalitet. Vidare har vi frågat om de får gå fram i den takt de själva vill. Detta är en viktig aspekt av barnens arbetsmiljö – att de inte blir lämnade efter eller frustreras av att de inte får gå tillräckligt fort fram – som också är grundläggande för den individualiserade undervisning som grundskolan bygger på (se SOU 1948:27). Farhågor för en gemensam undervisning inom den sammanhållna klassens ram restes ganska tidigt efter grundskolans införande i början av 1960-talet. Kritiken har här skjutit in sig på det problematiska i att undervisa individer som går fram i olika takt (Dahllöf 1967).

I Tabell 6:1 visar vi andelarna som har något av dessa problem i skolmiljön bland 10 18-åringar. Generellt sett tycks bråkiga eller stökiga lektioner vara det allra värsta problemet – nära hälften svarar ”nej, inte så ofta” eller ”nej, aldrig” på frågan om det brukar vara lugnt i klassrummet. Situationen är lite värre för barn till ensamstående och för arbetarbarn. Detta kan hänga ihop med skillnader i social utsatthet mellan skolor som kan ha sin grund i t.ex. boendesegregeringen.

Tabell 6:1. Barns skolmiljö. Andelen barn, 10 18 år, som säger att det inte brukar vara lugnt i klassrummet på lektionerna; som vill gå fram fortare respektive långsammare i sitt skolarbete; som ej upplever att de får hjälp av lärare när de behöver; respektive som varken får gå fram i sin egen takt eller får hjälp av lärare. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Inte lugnt i Vill gå fram… Får ej hjälp Fel takt klassrummet Fortare Lång- sammare

av lärare ej hjälp

Alla

48

9 14

11

Årskurs 3-6 (ref.)

48

11 8

7

7-9

52

7 14** 13**

Gymnasiet

41 6* 25*** 16*** 9*

Kön Pojkar (ref.)

45

11 13

11

Flickor

50

7 14

11

Familjetyp Båda föräldr. (ref.) 45

9 11

8

En förälder 56**

7 23*** 21*** 10***

Ombildad familj 49

10 13

11

Samhälls- klass

Högre tjänsteman (ref.)

42

9 10

11

Tj.man,

medel/lägre

47

8 16*

10

Företagare 47 10 13 10 6

Arbetare 53**

9 15

12

Föräldrarnas Sverige (ref.)

48

9 13

10

födelseland Annat land

48

7 15

14

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Enligt siffrorna vi får fram om takten i skolarbetet och hjälpen skolbarnen får av sina lärare är farhågorna om den svenska skolan överdrivna. Åtta av tio skolbarn i åldrarna 10 18 tycker att de får gå fram i den takt de vill och nio av tio upplever att de får hjälp av en lärare vid behov. Kombinationen av problem – att inte få gå fram i sin egen takt och inte få hjälp – erfar fem procent av eleverna.

Det finns inte särskilt stora skillnader bland barnen när det gäller de skolproblem som studeras i Tabell 6:1. Uppenbart är dock att skolarbetet blir svårare i högre stadier: i gymnasiet är det så många som var fjärde som vill gå långsammare fram och 16 procent tycker inte att han eller hon får tillräcklig hjälp av lärare. Barn med olika social bakgrund skiljer sig inte alls när det gäller önskan att gå

snabbare fram, och bland dem som vill gå långsammare fram finns det endast små skillnader. Den grupp som har de största problemen är barn som bor med en ensamstående förälder, och här är skillnaderna stora (dessa resultat kvarstår även vid multivariat analys där bl.a. ålder hålls konstant. Se även Kapitel 7). Närmare var fjärde i den kategorin vill gå långsammare fram och var femte upplever att lärarna inte är till hjälp. Var tionde har båda problemen. Dessa andelar är i stort sett dubbelt så höga som för de andra grupperna med två vuxna i hushållet.

6.3. Vänner i skolan och kamratstatus

Skolan är inte bara en fysisk och en lärandemiljö. För barn är den inte minst en social miljö. Den är en ”officiell” arena där ens identitet och popularitet skapas och blir av betydelse. Inom skolklasser bildas en informell struktur av sociala relationer och en aspekt av denna struktur är status, det vill säga individens ställning bland klasskamraterna i ett visst avseende, till exempel som någon man uppskattar, tycker om eller respekterar. Kamratstatus refererar alltså till en rangordning av positioner där individens position är den som hennes klasskamrater tilldelar henne (se t.ex. Moreno 1953; Stütz 1985). Den hierarkiska dimensionen är en realitet för elever i det dagliga livet. Det har visats att barn och ungdomar beskriver strukturen inom sin kamratgrupp som hierarkisk och att de kan identifiera kamrater i termer av status och popularitet (se Michell och Amos 1997). En annan viktig aspekt av klassrummets sociala liv är om någon elev blir utanför. Det är en indikation på att den sociala grupp som skolklassen utgör inte fungerar tillfredsställande. Detta är inte bara ett problem för den som drabbas utan också en möjlig hotbild för dem som – för tillfället – inte är drabbade. Skolklassens sociala liv är förstås långt ifrån uttömt med detta: förutom mobbning, som behandlas särskilt i nästa avsnitt, är en viktig social relation den med lärarna. Denna relation är inte bara viktig för elevens sociala villkor, utan troligen också väsentlig för lärandet.

I Tabell 6:2 visar vi andelen av eleverna i vår studie som uppfattar sig som ”bland de mest populära” i klassen, samt dem som antingen uppfattar sig som ”mindre populär än de flesta” eller ”bland de

minst populära”.1 Tabellen visar vidare andelen som inte har någon nära vän i skolklassen. Därefter följer andelen som uppger att det finns någon eller några i klassen ”som är utanför och som ingen vill vara med”.2 Slutligen visas andelen som svarar att någon lärare behandlar honom/henne ”illa eller orättvist” minst en gång i månaden.

Tabell 6:2. Skolans sociala miljö. Andelen barn, 10 18 år, som upplever att de är bland de mest populära respektive mindre populära än de flesta i klassen; som inte har någon nära vän i klassen; som säger att det finns någon i klassen som är utanför; samt som upplever att någon lärare behandlar dem illa eller orättvist. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Popularitet i klassen Har ej Någon Lärare Mindre pop Mest pop nära vän utanför behand illa

Alla

9

20 10 33

Årskurs 3-6 (ref.)

12

22 5 31

7-9

7*

21 9* 38* 13**

Gymnasiet 7* 14** 20*** 29 11

Kön Pojkar (ref.)

9

18 10 28

Flickor

9

21 10 36**

Familjetyp Båda föräldr. (ref.) 9

19 8 31

En förälder 10 20 19*** 35 14*

Ombildad familj 5

24 10 34

Samhällsklass Högre tjänsteman

(ref.)

10

17 11 33

Tj.man, medel/lägre 6

21 10 36

Företagare

7

23 6 33

Arbetare

12

20 11 29

Föräldrarnas Sverige (ref.)

9

19 10 34

födelseland Annat land

9

24 12 26

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

1 Det mått på status som används här är självskattat, dvs. barnet har själv angivit hur populär han/hon är i skolklassen. Statusen är alltså den självupplevda vilket inte behöver vara detsamma som vad de andra eleverna i klassen anser. 2 Där bör det nämnas att hela 25 procent svarar ”vet inte” på denna fråga, vilket kan tyda på att det åtminstone inte är någon tydlig eller systematisk uteslutning av någon elev.

Det finns en viss skevhet i svaren på frågan om popularitet – medan 20 procent anser sig tillhöra de mest populära är det bara nio procent som säger sig vara mindre populära än de flesta. I gymnasiet är det dock färre som anser sig vara bland de mest populära (13 procent). Populariteten, som den upplevs av barnen själva, är jämnt fördelad över de grupper vi studerar. Samma gäller dock inte frågan om man har någon nära vän i skolklassen: det är bara 10 procent som saknar en sådan, men den andelen är fördubblad bland gymnasieelever, kanske för att många håller fast vid sina inarbetade vänkontakter från högstadietiden (eller för att en del just börjat på gymnasiet och inte hunnit skaffa vänner bland nya klasskamrater). Mer oroväckande är den höga andel barn till ensamstående som uppger att de inte har någon nära vän i klassen – en förklaring kan vara att barnen ofta flyttar efter skilsmässan (Jonsson 1997).

Var tredje elev mellan 10 18 år uppger att någon i klassen är utanför och det är sannolikt en underskattning eftersom vi räknat dem som svarat ”vet ej” till de problemfria. Detta tycks vara en hög siffra, men en som verkar rimlig i relation till de resultat om utsatthet som visas i nästa avsnitt. Ungefär en av tio elever uppger att de blir illa eller orättvist behandlade av en lärare en gång i månaden eller oftare (bara 1,5 procent svarar ”varje dag”). Att någon är utanför i skolklassen verkar vara ett förhållande som oftare rapporteras av flickor. Att gå i en skolklass där något barn är utanför respektive att uppleva sig illa eller orättvist behandlad av en lärare verkar vara vanligare för högstadieelever än i årskurserna tre till sex. I övrigt finns ingen större variation mellan de kategorier vi studerar.

6.4. Utsatthet och mobbning

Förekomsten av kränkande behandling, eller mobbning, har alltmer kommit att ses som ett stort problem i skolan. Det är inte bara problemets omfattning som har uppmärksammats, utan också dess ibland förödande konsekvenser för de utsatta med t.ex. havererad skolgång, psykisk och fysisk ohälsa. I BRIS:s redovisning av barns samtal till Barnens Hjälptelefon under 1999 var mobbning det vanligaste enskilda problemområdet. Omkring 13 procent av samtalen gällde mobbning (BRIS 2000). Barnombudsmannen menar med hänvisning till de sista årens statistik att mobbning ser ut att vara

ett av de allvarligaste problemen i barns och ungdomars liv (BO 2001).

Enligt Olweus (1991) undersökningar i Sverige i mitten av 1980talet var ca tio procent av eleverna utsatta för mobbning. Mobbning var vanligare i årskurserna 3 6 (ca elva procent) än på högstadiet (ca sex procent). Det var också vanligare att pojkar blev mobbade, speciellt på högstadiet. Andelen barn som blev utsatta för mer allvarlig mobbning uppgick till ca tre procent.

Det är svårt att säga hur vanligt mobbning egentligen är, och om omfattningen förändrats över tid, eftersom olika sätt att undersöka fenomenet och olika gränsdragningar ger delvis olika resultat. I WHO:s undersökning av skolbarns hälsovanor, som i Sverige genomförs av Folkhälsoinstitutet, ges eleverna en definition av mobbning och tillfrågas sedan om hur ofta han/hon blivit mobbad i skolan under innevarande termin (se Marklund 1997; Danielson och Marklund 2000). Andelen som svarat några gånger eller mer i årskurserna fem, sju och nio uppgår till sex sju procent. Andelen för vilken mobbning äger rum minst en gång i veckan är två tre procent. Några förändringar verkar inte ha ägt rum mellan åren 1993/94 och 1997/98.

I Skolverkets senaste attitydundersökning, som genomfördes under våren 2000, ombads eleverna ange om de instämde eller ej i påståendet ”Du känner dig mobbad eller trakasserad av andra elever” (Skolverket 2001). Fyra procent instämde vilket var en ökning jämfört med andelen tre år tidigare då två procent instämde i påståendet. Andelen som upplever sig mobbade i högstadiet är sex procent och i gymnasieskolan två procent.

I Barnombudsmannens och SCB:s (1998) studie av elever i årskurs fyra, läsåret 1996/97, uppgav elva procent att de blivit mobbade en eller ett par gånger under läsåret. Andelen som blev mobbade minst en gång i veckan var fyra procent.

Sammanfattningsvis kan sägas att andelen barn som blir mobbade verkar röra sig kring tre tio procent beroende på hur mobbning mäts och definieras. Yngre barn är mer utsatta än äldre (Olweus 1991; Danielson och Marklund 2000; Skolverket 2001) och i de flesta studier finner man en skillnad till pojkarnas nackdel (gäller dock ej Skolverkets undersökning).

Sedan 1970-talet har man studerat mobbning i Skandinavien medan detta forskningsområde inte rönt så stort intresse i andra länder. Att mobbning är en stor fråga i Sverige beror dock inte på att mobbning är avsevärt vanligare här än i andra länder. Tvärtom

visar WHO:s undersökningar att det är minst vanligt för svenska barn att bli utsatta för mobbning när Sverige jämförs med 23 andra länder (Marklund 1997).

När det gäller utvecklingen över tid och skillnaden mellan pojkar och flickor har innebörden av ordet mobbning, och hur mobbning mäts i olika studier, diskuterats. Man kan t.ex. tänka sig att ett uppmärksammande av problemet i media kan öka benägenheten att instämma i frågor om mobbning (inklusive i termer av minskat mörkertal). Samtidigt är det fortfarande så att det upplevs stigmatiserande att bli mobbad, det är något man skäms över. Detta påverkar svarsbenägenheten i motsatt riktning och ger ett mörkertal. När det gäller könsskillnaden är man inte säker på om mobbning av flickor verkligen är mer ovanligt eller om mobbning kan anta andra former för flickor, former som är svårare att upptäcka med de metoder som brukar användas.

En definition av mobbning som formulerats av Dan Olweus (1991:4) lyder: ”En person är mobbad när han eller hon, upprepade gånger och under en viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer.” En negativ handling innebär att en person tillfogar eller försöker tillfoga en annan person skada eller obehag. Detta kan ske genom ord (t.ex. hota, håna, säga elaka och obehagliga saker), fysisk kontakt (t.ex. slå, knuffa, sparka, nypa, hålla fast) eller på annat sätt (t.ex. grimaser, gester, vända ryggen, vägra efterkomma önskemål för att irritera eller såra). En annan liknande definition av mobbning har formulerats av Anatol Pikas. Pikas menar att ”Mobbning är medvetna, icke-legitima fysiska eller psykiska angrepp och/eller uteslutningar ur gemenskapen, som riktas mot en enskild individ i underläge, av en grupp, vars medlemmar förstärker varandras beteende i interaktion” (Pikas i Björk 1995:21).

Enligt dessa definitioner innebär mobbning att en individ blir systematiskt och medvetet utsatt för upprepade handlingar som ger obehag, oavsett typ av handlingar. Det har heller ingen betydelse om handlingen utförs av en eller flera personer. Pikas verkar dock betona gruppens betydelse. Det gör även Gunilla Björk (1995) som studerat ett antal konkreta fall av mobbning där de inblandade parterna intervjuats. Hon menar att varje mobbningsakt kan utföras mellan två personer men att gruppen fyller en viktig funktion även i sin frånvaro. I skolklassen finns ett slags flytande social ordning där frågan om vilka som ska räknas kräver ständig bekräftelse. Som ett instrument för denna bekräftelse används och spelas olika

sociala spel där deltagarna kan öka sitt handlingsutrymme och därmed förbättra sin maktposition och ställning i gruppen. Till spelet hör vissa regler som deltagarna måste underordna sig. Björk (ibid.) menar att mobbning utgörs av en serie kränkningar och att varje kränkning är ett slags inkompetensförklaring, vilken just gäller en oförmåga att klara av det spel som för stunden spelas. Det är också svårt att ställa sig utanför detta sociala spel då deltagandet är viktigt för att överhuvudtaget kunna integreras i gruppen.

Vår syn är att mobbning i grund och botten är ett gruppfenomen. När vi sätter fokus på den individ som blir mobbad så befinner han eller hon sig i ett utsatt tillstånd eller position som är mer eller mindre varaktig över tid. Denna utsatthet kan ta sig uttryck i att han/hon erfar olika typer av negativa handlingar som från den utsatta individens sida är kränkande. Kränkningar behöver inte alltid i det enskilda fallet utföras med intentionen att vara just sådana (eller ha detta som huvudsyfte), men blir det likväl från den utsatta individens synpunkt. Om kränkande handlingar äger rum någorlunda regelbundet kan de dessutom sägas ingå i ett system som i sin helhet pekar på att det finns en medvetenhet i utförandet och att det i ett grupperspektiv är legitimt att utsätta just denna individ. Den eller de som utför den kränkande behandlingen har gruppens uttalade eller outtalade stöd, eller möter åtminstone inte aktivt motstånd i gruppen. Kränkningarna kan därför sägas vara sanktionerade av övriga gruppmedlemmar. Kränkningarna belyser, och bidrar till att bevara, den utsattas position i gruppen. De blir explicita och mätbara uttryck för mobbningen. Typen av kränkningar kan variera, bland annat eftersom de måste avpassas till den aktuella situationen och vad som där är möjligt. Iris Marion Young (1990) skriver om olika uttryck för förtryck av grupper i samhället. Hon menar att det inte är handlingarna i sig som innebär förtryck utan den sociala kontext som omger dem och gör dem möjliga och kanske även accepterade.

I vår studie har barnen inte tillfrågats om de känner sig mobbade. De har tillfrågats om de är utsatta för fyra olika typer av kränkande handlingar – handlingar som brukar ingå i definitioner av mobbning – och hur ofta sådana brukar inträffa. Handlingarna speglar både psykiska angrepp (verbala eller andra), fysiska angrepp samt att bli ställd utanför gruppen. Fördelen med denna metod är att svaren i mindre utsträckning påverkas av diskussionen kring mobbning i samhället. Svaren påverkas också mindre av skillnader mellan individer i hur de vill framställa sig själva och hur de tolkar sin

situation. Att vi i mindre utsträckning mäter upplevelsen av mobbning kan också vara en nackdel, åtminstone om det finns fall där man upplever sig mobbad men där kränkningarna är av helt annat slag eller sker relativt sällan. Ett mått som utgår från mer konkreta händelser är dock speciellt användbart när man vill undersöka förändringar över tid och skillnader mellan olika kategorier av barn.

Fördelningen av svaren visas i Tabell 6:3. Att bli orättvist anklagad är något som många upplevt vid något tillfälle men som få upplever dagligen. Omkring sju procent blir anklagade minst en gång i veckan och drygt en procent varje dag. Att andra elever visar att de inte tycker om eleven i fråga är det också många som varit med om någon enstaka gång, medan fem procent av barnen är med om det varje vecka. Majoriteten av barnen (78 procent) uppger att det aldrig händer att ingen vill vara tillsammans med barnet i fråga, medan det för drygt fyra procent är en vardaglig upplevelse. Att bli fysiskt angripen är minst vanligt. Drygt 82 procent är aldrig med om det medan två procent upplever det en gång i veckan eller oftare.

Tabell 6:3. Utsatt för kränkande handlingar i skolan. Andel barn, 10 18 år, efter typ av handling och frekvens. Viktade procent. (N=1 304)

Hur ofta brukar du vara med om följande saker i skolan? Att andra elever anklagar dig för saker som du inte gjort eller sådant du inte kan rå för

Att andra elever visar att de inte gillar dig på något vis t.ex. genom att reta, viska eller skämta om dig

Att ingen vill vara tillsammans med dig

Att någon eller några elever slår dig eller gör dig illa på något annat sätt

Nästan varje dag 1,3 2,2 2,3 0,5 Minst en gång i veckan

5,3 2,8 2,2 1,5

Minst en gång i månaden

5,8 3,4 1,8 1,9

Någon enstaka gång

41,5 28,7 15,3 13,3

Aldrig 45,8 62,8 78,2 82,6

Fortsättningsvis kommer vi att fokusera kränkningar som äger rum minst en gång i veckan, vilket är en gränsdragning som brukar göras i andra studier. Den tyder på en hög grad av upprepning och systematik i handlingarna och därmed även på en medvetenhet i utförandet och ett underläge hos den drabbade. Denna gränsdragning innebär inte att det skulle vara en betydelselös erfarenhet/situation att bli utsatt vid något enstaka tillfälle, eller kanske varje månad. Denna gränsdragning betyder heller inte att vi kan säga att alla som blir utsatta varje vecka är mobbade. Om dessa individer t.ex. själva upplever sig vara mobbade vet vi inte.

Hur vanligt det är att bli utsatt minst en gång i veckan för barn i olika årskurser och för pojkar och flickor visas i Tabell 6:4. En minskning med ålder, eller årskurs, är synlig för alla typer av kränkningar. När det gäller könsskillnaden är det vanligare för pojkar än för flickor att drabbas av kränkningar utom när det gäller att bli socialt utesluten. Att ingen vill vara tillsammans med barnet i fråga drabbar ungefär lika ofta flickor som pojkar. Att könsskillnaden är mindre, eller obefintlig, när mobbning handlar om social uteslutning har också visats i andra studier (Olweus 1991).

I den mån sociala skillnader studerats tidigare har inga större skillnader kunnat påvisas (ibid.). I Skolverkets attitydundersökning fann man dock att barn med utrikesfödda föräldrar något oftare upplevde sig drabbade av mobbning (Skolverket 2001). Detta fann man även i Barnombudsmannens och SCB:s (1998) studie av tioåringar. I Tabell 6:4 redovisas andelen utsatta barn även efter familjetyp, social klass och föräldrars födelseland. Skillnaderna är små i de flesta fall. Detta gäller med undantag för en förhöjd risk för barn i arbetarfamiljer och barn med utrikesfödda föräldrar att vara utsatt för att bli socialt utesluten respektive orättvist anklagad.

Andelen barn som anger att de blir utsatta för någon typ av kränkningar minst en gång i veckan varierar mellan två och sju procent. Det är dock relativt sällsynt att ett och samma barn råkar ut för fler än en typ av kränkningar. Överlappningen är inte speciellt stor. Den totala andelen barn som blir utsatt för någon kränkning varje vecka är 13 procent. Andelen som blir utsatt för en typ av kränkningar är nio procent medan andelen som blir utsatt för fler typer av kränkningar är fyra procent.

Som sades tidigare kan dessa kränkningar ses som explicita och mätbara uttryck för mobbning. Olika barn utsätts dock för olika kombinationer av kränkningar och man kan anta att de barn som upplever fler typer av dessa också är i en mer utsatt position. Det

kan tyda på allvarligare former av negativ behandling eller på att barnet befinner sig i en kontext där många typer av kränkningar är möjliga att genomföra. Det borde också innebära att det för barnet finns fler otrygga situationer. Vi kommer därför fortsättningsvis att skilja mellan dem som är utsatta för en typ av kränkningar i skolan varje vecka och dem som är utsatta för flera typer, det vill säga mellan dem som är utsatta och dem som är mycket (eller mer) utsatta. Vi kan inte utgå från att alla dessa barn känner sig mobbade. Det framstår dock som troligt att de barn som är mycket utsatta också upplever sig vara mobbade. Ett sådant antagande får stöd av att andelen barn som vi definierar som ”mycket utsatta” är något lägre än den andel som upplever sig vara mobbade i Skolverkets (2001) undersökning. Den totala andelen barn som är utsatta för någon form av kränkningar varje vecka är däremot högre än den andel som upplever sig vara mobbad. Frågan om exakt hur vanlig mobbning är kommer inte att få ett definitivt svar så länge det inte finns en allmän accepterad definition och säkra mätmetoder och vår avsikt är inte att ge ett sådant svar.

Tabell 6:4. Utsatt för olika typer av kränkningar i skolan minst en gång i veckan. Barn och ungdomar, 10 18 år. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Orättvist

anklagad varje vecka

%

Visad ogillande varje vecka

%

Lämnad ensam varje vecka

%

Fysiskt angripen varje vecka

%

Utsatt: En typ av kränkning varje vecka

%

Mycket utsatt: Flera typer av kränkningar varje vecka

%

Alla

7

5

4

2

9

Årskurs 3- 6 (ref.)

9

6

7

3

11

7-9

7

6

3**

2

9

Gymnasiet

1***

2*

3*

0

5**

1**

Kön

Pojkar (ref.) 10

7

4

3

11

Flickor

4***

3**

5

1

6** 3

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

6

5

4

2

8

En förälder

8

6

6

2

10

Ombildad familj 5

6

5

2

10

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.)

6

7

3

2

9

Tjänsteman, medel/lägre

7

4

4

1

8

Företagare

5

2*

1

4

8

Arbetare

7

6

7*

3

9

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 6

5

4

2

8

Annat land

11* 5 7 2 13 4

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

6.4.1. Utsatthet, otrygghet och psykisk hälsa

I det här avsnittet kommer sambanden mellan barns utsatthet i skolan och deras upplevelse av trygghet respektive psykiska välbefinnande att studeras. Det kan vara svårt att veta vad som är ”hönan och ägget” när det gäller barn som är utsatta i skolan. Upplevelsen av kränkningar leder rimligtvis till, och skapar, otrygg-

het och ohälsa. Det kan förstås också vara så, och är det säkerligen till viss del, att barn som av andra skäl är otrygga, oroliga eller ängsliga har en större risk att utses som måltavlor vid mobbning. Offer för mobbning beskrivs ofta just som ängsliga och även som tillbakadragna (Olweus 1991). Man kan dock vara säker på att eventuella samband mellan utsatthet och otrygghet eller ohälsa visar på en ackumulering av problem hos utsatta barn.

Den stora majoriteten av alla barn känner sig trygga i sina vardagliga miljöer. Andelen som anger att de inte känner sig trygga på olika ställen varierar mellan 8 13 procent. I Figur 6:1 studeras otrygghet, det vill säga att inte känna sig trygg på olika ställen,3 och hur detta samvarierar med utsatthet i skolan. I denna figur, liksom i följande figurer, visas skillnader mellan barn som är utsatta för kränkande behandling i olika grad. Värdena i diagrammen är oddskvoter och kan tolkas som den aktuella gruppens överrisk (eller underrisk) i förhållande till övriga barn, det vill säga barn som inte är utsatta (övriga barn utgör referenskategori och har givits värdet 1 – de representeras av baslinjen i diagrammen). När det gäller att känna sig otrygg på vägen till skolan är värdet för gruppen ”Mycket utsatta” ungefär 5,5 vilket betyder att dessa barn har 5,5 gånger så hög risk (odds) att känna sig otrygga på vägen till skolan i jämförelse med övriga barn. Anledningen till att denna analysteknik, dvs. logistisk regressionsanalys, används här är att man vid dessa analyser behöver kunna standardisera för barnets kön och årskurs, vilket tekniken medger.

Figuren visar att det finns ett samband mellan att bli utsatt för kränkningar och otrygghet i olika sammanhang. Ju mer utsatt man är desto större är risken att man känner sig otrygg på samtliga platser/situationer som redovisas i figuren. Det gäller på vägen till skolan, i klassrummet, på rasten och på vägen hem från skolan. Alla skillnader är stora och statistiskt signifikanta. De största skillnaderna mellan utsatta barn och andra gäller rasterna i skolan. Då är risken för otrygghet nära fyra gånger högre för barn som brukar utsättas för någon typ av kränkningar varje vecka. För dem som är värst utsatta, det vill säga utsätts för flera typer av kränkningar varje vecka, är risken mer än åtta gånger högre att känna sig otrygg på rasterna i skolan. Även Skolverkets undersökning visar att det är vanligare för mobbade elever att känna sig rädda eller oroliga i

3 Frågan är formulerad på följande sätt: ”Känner du dig trygg på följande ställen?”. Barnet får markera huruvida det känner sig tryggt utomhus i sitt bostadsområde, på väg till skolan, i klassrummet, på rasterna i skolan, på väg hem från skolan eller inget av dessa ställen.

skolan (Skolverket 2001). I en undersökning av elever i årskurs nio framkom att närmare hälften av alla våldshandlingar som drabbar ungdomar sker inom skolans område. Det var också fallet att ju oftare man blivit mobbad desto högre var utsattheten för våld (Ring 2000).

Figur 6:1. Skillnader i att ej känna sig trygg på olika platser/situationer efter grad av utsatthet för kränkningar i skolan.

Standardiserat för kön och årskurs. Övriga (ref) = 1,0

I Figur 6:1 visas också skillnader i upplevd otrygghet i bostadsområdet. Även här har de barn som är utsatta i skolan en högre risk att känna sig otrygga. Det visar att problemet inte låter sig begränsas enbart till skolan och skoldagen. Det kan förstås finnas andra skäl att känna sig otrygg än rädsla för andra barn. I Raundalen och Raundalens (1979) studie av norska barn var skäl till otrygghet i bostadsområdet, förutom rädsla för andra barn, vuxna som upplevdes som farliga samt hundar. Det verkar dock rimligt att en risk för negativa handlingar från elever i skolan är en av förklaringarna till de skillnader vi ser i figuren. En risk för att bli utsatt kan föreligga även på fritiden då elever i samma skola ofta bor i samma område. Det är också möjligt att individen bär med sig en känsla av otrygghet från skolmiljön till andra miljöer.

I Figur 6:2 visas motsvarande skillnader i olika indikatorer på nedsatt psykisk hälsa. Indikatorerna är att barnet ofta har psyko-

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

Väg till skolan I klassrum På rast Hemv äg I bostads-

område

Oddskvot

My cket utsatt

Utsatt

somatiska besvär,4 känner sig stressat, har lågt psykiskt välbefinnande5 samt ofta är orolig/bekymrad eller nedstämd/håglös enligt föräldern (en mer noggrann redogörelse av dessa indikatorer finns i kapitlet ”Hälsa och välbefinnande”). Även psykisk hälsa är kopplad till utsatthet. Utsatta barn har oftare psykosomatiska besvär, känner sig stressade och har lågt psykiskt välbefinnande. Alla dessa skillnader är tydliga och statistiskt signifikanta (med undantag för överrisken för utsatta i psykosomatiska besvär där oddskvoten 1,3 inte är statistiskt signifikant). De har också i högre grad en mörk bild av sin framtid. Andelen barn totalt sett som inte instämmer i påståendet ”Jag tror att jag får det bra i framtiden” är 3,5 procent och barn som är utsatta i skolan har oftare än andra en negativ syn på sin framtid. För barn som är mycket utsatta är risken 15 gånger högre att tvivla på en bra framtid.

Även i andra studier där barn mer direkt tillfrågats om de anser sig vara mobbade har mobbning visats sammanhänga med psykosomatiska besvär (Williams m.fl. 1996). Mobbning har också relaterats till olycksfall i skolan (Bremberg 1987).

I den mån som kränkande behandling är orsak till de samband vi finner så visar det att problemet inte kan begränsas till skolans värld. Utsatta barn känner sig inte bara oftare otrygga i skolan utan även i bostadsområdet på fritiden. Utsatthet hänger också ihop med barnets psykiska hälsa och med barnets syn på sin egen framtid.

4 Något av följande besvär flera gånger i veckan: huvudvärk, ont i magen eller svårt att somna. Andelen med sådana besvär är 28 procent. 5 Lågt psykiskt välbefinnande definieras som att ha värdet noll eller lägre på det index som används i kapitlet om hälsa och välbefinnande. Andelen barn med lågt välbefinnande blir då 8,5 procent.

Figur 6:2. Skillnader i psykosomatiska besvär, stress, lågt psykiskt välbefinnande, föräldraskattad psykisk ohälsa och brist på framtidstro efter grad av utsatthet för kränkningar i skolan. Standardiserat för kön och årskurs. Övriga (ref.) =1,0

6.4.2. Att bli mobbad och att mobba

Mobbning som fenomen omfattar förstås även de barn som mobbar andra barn. I WHO:s undersökning uppgår den totala andelen som varit med och mobbat andra någon gång under terminen till tolv procent för pojkar och fem procent för flickor i årskurs fem. I årskurs sju har andelarna ökat till 16 procent respektive 9 procent, och i årskurs nio till 31 procent respektive 13 procent. Det är alltså vanligare för äldre än yngre barn att mobba och vanligare för pojkar än för flickor (Danielson och Marklund 2000). Det har också visats att det i mobbningssituationer är vanligt att den som mobbar är äldre än den som blir mobbad (Olweus 1991) och speciellt när det gäller yngre barn (Boulton och Underwood 1992).

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Psy kosomatiska

besv är

Stressad Lågt psy kiskt v älbefinnande

Orolig/nedstämd

enl. förälder

Ej bra i framtiden

Oddskvot

Mycket utsatt Utsatt

I den här undersökningen uppgav bara ett fåtal att de brukade mobba andra barn6 i någon större omfattning (vilket även gäller i WHO:s undersökning). Andelen barn som överhuvudtaget säger att de är med och mobbar andra elever så ofta som varje månad uppgår till en procent. Om däremot även de barn som uppger att de mobbar någon enstaka gång inkluderas uppgår andelen till 13 procent. Att mobba någon gång är vanligast bland högstadieeleverna (18 procent). Både i årskurserna 3 6 och bland gymnasieeleverna är andelen tio procent. Det är också vanligare att pojkar mobbar. Omkring 17 procent av pojkarna mobbade någon gång andra barn medan detsamma gällde för åtta procent av flickorna (dessa skillnader är statistiskt signifikanta, resultaten visas ej). Detta överensstämmer således i hög grad med WHO:s undersökning med tillägget att det, inte oväntat, blir mindre vanligt att mobba efter högstadietiden. Samtidigt får förstås dessa andelar betraktas med försiktighet. Det kan vara svårt att erkänna att man varit med och mobbat andra barn och svaren är troligen färgade av vad som brukar kallas social önskvärdhet. Man kanske inte alltid heller själv ser, eller vill se, sitt beteende i termer av mobbning.

Det finns inte täta skott mellan de barn som blir utsatta och de som utsätter andra för kränkande behandling. Vart fjärde barn som i denna studie uppger att de någon gång mobbade andra var själva utsatta för kränkande behandling varje vecka. Liknande resultat återfinns i Olweus undersökning från mitten av 1980-talet (Olweus 1991). Andelen barn som i den studien sa sig mobba andra barn var ca sju procent och ytterligare två procent både mobbade andra och var själva mobbade. Förutom att många barn som mobbar andra också har egna erfarenheter av att själva bli mobbade kan man hävda att kategorierna mobbare/icke-mobbare utgör en grov förenkling. Bland dessa kan en mängd olika roller eller positioner som en individ kan ha i mobbningssituationer urskiljas, t.ex. som medhjälpare i utförandet av mobbning eller som försvarare av den utsatte (se Salmivalli 1998).

Barn som mobbar kan inte bara ses som ett problem för andra utan även för sig själva. Det finns ett samband mellan att mobba andra och brottsbelastning (Ring 2000). Longitudinell forskning visar även att barn som ofta mobbar andra barn tenderar att vara inblandade i fysiskt våld som unga vuxna (Olweus 1991). Deras

6 Frågan lyder ”Hur ofta brukar du vara med om följande saker i skolan?” där en av följdfrågorna är ”Att du är med och mobbar andra elever”. Svarsalternativen är: nästan varje dag, minst en gång i veckan, minst en gång i månaden, någon enstaka gång respektive aldrig.

framtidsutsikter är således inte helt ljusa. Mobbning kan också vara ett resultat av grupptryck vilket kan innebära att de som utför kränkningarna kan befinna sig i en stressfylld situation. Vi ska i det följande studera hur de olika indikatorerna på psykisk hälsa/ohälsa som redovisats tidigare fördelar sig på fyra olika grupper av barn. Dessa är följande:

N Utsatt för kränkningar, mobbar aldrig själv (10 procent) N Utsatt för kränkningar, mobbar någon gång (3 procent) N Mobbar någon gång, ej utsatt för kränkningar (10 procent) N Övriga, ej utsatt för kränkningar och mobbar aldrig (78 procent)

Grupperna är grova och inte perfekt definierade. I de två sistnämnda grupperna kan man t.ex. vara utsatt för kränkningar som äger rum mer sällan än varje vecka. Indelningen kan dock ge en fingervisning om vilka förhållanden som ingår i livssituationen för barn som är utsatta, barn som utsätter andra, respektive barn som både är utsatta och utsätter andra.

I Figur 6:3 visas att, precis som i Figur 6:2, barn som själva är utsatta också är de som mår sämst. De har oftare psykosomatiska besvär, känner sig stressade, har lågt psykiskt välbefinnande och en mörk bild av framtiden. För dem som dessutom någon gång själva mobbar verkar inte bilden mer positiv.7 För vissa indikatorer framstår deras situation vara värre än för dem som aldrig mobbar själva. Barn som enbart mobbar och inte själva är utsatta verkar emellertid i mindre utsträckning ha dessa problem. De har dock oftare problem om de jämförs med barn som inte är direkt involverade i mobbning. Om man jämför barn som mobbar någon gång med övriga så har den förstnämnda gruppen signifikant högre risk att känna sig stressade samt att vara oroliga/nedstämda (enligt föräldern). De ser också ut att ha en mörkare bild av framtiden, men denna skillnad är inte statistiskt säkerställd.

7 Överriskerna för barn som är utsatta, i förhållande till referenskategorin, är statistiskt signifikanta. Överriskerna för de barn som både är utsatta och själva mobbar någon gång är signifikanta beträffande stress, lågt psykiskt välbefinnande och framtidssyn. För barn som mobbar själva någon gång är överriskerna i stress och föräldraskattad ohälsa statistiskt signifikanta.

Figur 6:3. Skillnader i psykosomatiska besvär, stress, lågt psykiskt välbefinnande, föräldraskattad psykisk ohälsa och brist på framtidstro mellan barn som är utsatta, utsatta och mobbar någon gång, mobbar någon gång samt övriga. Standardiserat för kön och årskurs. Övriga (ref.) =1,0

6.4.3. Sociala relationer och sammanhang

När det gäller att förstå varför mobbning uppkommer ställs ofta frågan om vad som utmärker en person som blir mobbad respektive vad som utmärker en person som mobbar. I tidigare forskning har man kommit fram till att individuella karakteristika av typen yttre kännetecken (t.ex. längd, vikt, språk) spelar liten roll. Däremot menar man att vissa personlighetsegenskaper av typen psykologiska och beteendemässiga kännetecken är av betydelse (Olweus 1991). Man undersöker således olika personlighetsegenskaper som kan förklara att mobbning uppkommer och vidmakthålls och fokuserar olikheter mellan individer. Det har visats att barn som mobbar andra barn oftare är aggressiva och fysiskt starka. Barn som blir mobbade är, däremot, fysiskt svaga och ängsliga.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

Psy kosomatiska

besv är

Stressad Lågt psy kiskt v älbefinnande

Orolig/nedstämd

enl. förälder

Ej bra i framtiden

Oddskvot

Utsatt Utsatt och mobbar någon gång Mobbar någon gång

Det kan dock vara svårt att veta om dessa egenskaper, eller beteenden, är en orsak till mobbning eller en konsekvens av densamma. Hur vi tänker, känner och beter oss är sammanvävt på ett sådant sätt att det är svårt att utröna och beskriva en verklig kausalitet. Att bli mobbad medför säkerligen att man blir tillbakadragen, orolig och ängslig. Att den som mobbar är mer aggressiv än andra barn kan vara en orsak till mobbning men samtidigt brukar aggressivitet ses som ett problemsymtom hos barn, som ett tecken på psykisk ohälsa.

Ett annat sätt att närma sig problemet, som kan bidra med ytterligare förståelse, är att fokusera på den grupp där mobbning förekommer. En skolklass kan ses som en kombination av arbets- och kamratgrupp. Den är bestående över tid och ett sammanhang i vilket barnen tillbringar mycket tid. Detta i en ålder då relationerna till jämnåriga är viktiga. Samtidigt är grupptillhörigheten påtvingad. Det finns ingen möjlighet att välja bort andra individer och liten möjlighet att själv byta grupp. Gruppens existens över tid är inte beroende av attraktion mellan medlemmarna och för vissa barn kommer det formella medlemskapet att vara parat med informellt utanförskap. Det sociala samspel som äger rum inom skolklassen kan därför betraktas som en högst betydelsefull livssituation ur individens synvinkel. Några gruppkarakteristika som studerats är storleken på skolan eller skolklassen, vilka emellertid inte verkar ha någon större betydelse (Olweus 1991). Det finns dock andra egenskaper som kan vara viktiga. I Gunilla Björks studier (1995) ses mobbning som ett spel om makt i gruppen. Hon utgår från antagandet att i princip vem som helst kan bli mobbad, när som helst och var som helst, men bara sett mot en viss bakgrund. Hon ser mobbning snarare som en egenskap hos relationer än hos individer, som en fråga om maktrelationer. Om det är något som skiljer den som mobbar från den mobbade är det just förmågan att förstå, handskas med och spela på sociala relationer. Att förståelsen av mobbning ökar då den sociala kontexten i vilken den äger rum fokuseras är något som lyfts fram i fler undersökningar (Cullingford och Morrison 1995; Salmivalli, Huttunen och Lagerspetz 1997). Att söka orsaken till kränkande behandling av individer i t.ex. miljöfaktorer är dock vanligare när det gäller vuxna på arbetsplatser än barn i skolan (Schuster 1996).

Faktorer i skolmiljön har visats vara av betydelse för de sociala relationerna i skolklasser. Halinan och Tuma (1978) fann exempelvis att sättet som läraren delade in eleverna i grupper för under-

visningsändamål påverkade de interpersonella relationerna i klassrummet. I Barn-LNU finns få uppgifter om egenskaper hos skolklassen eller skolan. Vi kommer dock slutligen att fokusera på hur utsatthet och utförande av kränkningar samvarierar med några andra aspekter av barns sociala relationer och således närma oss frågan om mobbningens sociala karaktär. En av de aspekter vi behandlar är elevernas status i skolklassen. Förutom social status fokuseras här antalet kamrater som barnet brukar vara tillsammans med på fritiden och huruvida barnet varje vecka deltar i någon aktivitet utanför skolan som sker i grupp (idrottsutövning eller annan aktivitet). Slutligen studerar vi om barnet brukar prata med jämnåriga respektive vuxna när det är bekymrat eller oroar sig för något.

Figur 6:48 visar att barn som är utsatta (inklusive dem som både är utsatta och någon gång mobbar andra) oftare uppger sig ha låg kamratstatus medan det omvända gäller för barn som mobbar andra barn. Att barn som själva mobbar någon gång har ett värde under ett betyder att de mer sällan än referensgruppen, dvs. övriga barn, anger låg kamratstatus. De skiljer sig dock inte signifikant från referenskategorin. Här är alltså barnets sociala status den som barnet själv uppger. Man får dock liknande resultat i undersökningar där barnets status skattas av de andra barnen i klassen. Barn som mobbar tenderar att ha högre status än de som blir mobbade och kan även ha, men mer sällan, en hög statusposition i klassen. Det bör poängteras att de flesta barn med låg status inte är mobbade, däremot brukar mobbade barn ha just låg status (Schuster 1999). Att barn som mobbar har högre status än de som blir mobbade kan ses som en förutsättning för att mobbning ska

8 Variablerna är definierade enligt följande. Låg status i klassen bestäms genom frågan ”Hur populär tror du att du är bland dina klasskamrater?”. De som svarat ”mindre populär än de flesta” eller ”bland de minst populära” anses här ha låg kamratstatus. Andelen uppgår till nio procent. Att ha få kamrater på fritiden definieras av frågan ”Ungefär hur många kompisar har du som du brukar vara tillsammans med på fritiden?” där de som svarat ingen eller en anses ha få kamrater. Detta gällde för sex procent av barnen. Att syssla med någon aktivitet i grupp bestäms av frågorna ”Under en vanlig vecka, alltså måndag till söndag, hur många dagar brukar du göra något av följande på fritiden?” och följdfrågorna ”Träna idrott i någon klubb eller förening, t.ex. idrott, ridning, simning?” och ”Vara på någon aktivitet med en vuxen ledare som inte har med idrott att göra, t.ex. scouter, teater, schack?”. Andelen som gör något av detta minst en gång i veckan är 72 procent. Om man pratar med kamrater respektive vuxna vid problem bestäms av frågan ”Om du är bekymrad eller oroar dig för något, vem eller vilka brukar du då prata med?”. Att prata med kompisar anses de göra som kryssat för alternativen tjejkompis, killkompis eller pojkvän/flickvän. 67 procent har kryssat för någon av dessa. Pratar med vuxen anses de göra som kryssat för något av alternativen mamma, pappa, mammas sambo, pappas sambo, någon lärare på skolan, fritidsledare, förälder till en kompis. 84 procent har kryssat för någon av dessa.

kunna äga rum. De utsattas låga status är mer eller mindre nödvändig för att de ska kunna tjänstgöra som offer vid mobbning. Detta kan också tas som ett tecken på att mobbning bör ses som ett gruppfenomen. Status i klassen är något som uppkommer genom interaktion i klassen där inte bara de barn som mobbar respektive blir mobbade är inblandade.

De barn som i denna studie uppger att de mobbar någon gång har inte heller högre risk att sakna kamrater på fritiden jämfört med övriga barn. De sysslar lika ofta som andra med organiserade aktiviteter på fritiden, aktiviteter som utövas tillsammans med andra barn. De brukar oftare ha en kamrat att delge sina problem. Relationerna till jämnåriga för barn som mobbar framstår således, förutom när det gäller mobbningsrelationen, som goda. För barn som är utsatta för kränkningar gäller det omvända. Bristen på sociala relationer till jämnåriga är tydlig även på fritiden, både i termer av kamrater och organiserade aktiviteter, och de brukar sällan prata med någon jämnårig om bekymmer och problem. Att barn som är utsatta har färre vänner medan detta inte gäller för dem som utför mobbning visar även Boulton och Underwood (1992). En likhet mellan dem som är utsatta och dem som mobbar är dock att de i mindre utsträckning än andra barn brukar prata med någon vuxen när de har bekymmer. Med vuxen avses här både föräldrar, eventuella styvföräldrar, lärare, fritidsledare eller kamraters föräldrar. Detta är typiskt för mobbning vilket bidrar till att problemet kan vara svårt att upptäcka och åtgärda för vuxna. Kännedomen om mobbning blir bristfällig hos föräldrar och lärare. Enligt Olweus studier (1991) kan situationen för både dem som mobbar och dem som blir mobbade sträcka sig över lång tid och föräldrar har ofta liten vetskap om förhållandena. Bland de barn som var mobbade i Barnombudsmannens och SCB:s (1998) studie av tioåringar angav barnens lärare i 30 procent av fallen att det aldrig förekommit mobbning i klassen. För att få kännedom om mobbningsproblemet i enskilda fall verkar således någon form av uppsökande verksamhet vara nödvändig.

Figur 6:4. Skillnader i självskattad kamratstatus, att ha få kamrater på fritiden, att delta i aktivitet i grupp varje vecka, att prata med kamrat eller vuxen vid problem mellan barn som är utsatta, både utsatta och mobbar någon gång, mobbar någon gång samt övriga.

Standardiserat för kön och årskurs. Övriga (ref.) =1,0

6.5. Sammanfattande diskussion

Av de möjliga problem i barns skolmiljö som studerats i detta kapitel, var bristande lugn i klassrummet speciellt vanligt. De flesta barn tycker dock att de får gå fram i den takt de själva vill och att de får hjälp av lärare vid behov. Endast fem procent upplever den sämsta kombinationen av dessa, dvs. att de inte får gå fram i den takt som passar och därtill inte får den hjälp de behöver. Skolan är också i hög grad en social miljö. I skolklassen åtnjuter elever i varierande grad popularitet och vänskap. Det är också relativt vanligt att befinna sig i en skolklass där någon elev är ställd utanför gruppen. Vissa sociala skillnader finns mellan barn vad gäller deras skolmiljö. De pekar på en mer problematisk situation, både i socialt och utbildningsmässigt hänseende (gäller dock inte utsatthet för

0 0,5

1 1,5

2 2,5

3 3,5

4 4,5

5 5,5

6

Låg status i

klassen

Få kamrater på

fritiden

Att delta i aktivitet

i grupp varje

vecka

Pratar med kamrat vid

problem

Pratar med vuxen

vid problem

Oddskvot

Utsatt Utsatt och mobbar någon gång Mobbar någon gång

mobbning), för barn i enförälderhushåll och för elever på gymnasiet.

Mest bekymmersam är situationen för de barn som blir utsatta för mobbning i skolan. I 1994 års läroplan slås fast att inget barn ska behöva känna sig otrygg i skolan, eller riskera utsättas för kränkande behandling. Skolverket menar att det tycks som om skolan inte lyckas så bra med att skapa ett klimat som karaktäriseras av trygghet och goda sociala relationer (Skolverket 2001). Det pågår på många håll ett arbete som syftar till att förebygga mobbning. Några aspekter av detta arbete som anses viktiga är en ökad medvetenhet, en ökad kunskap, ett aktivt engagemang från lärare och föräldrar, klara regler (både för ansvarsfördelningen inom skolorganisationen och för beteenden hos elever i skolan) och stöd och skydd till utsatta. Förutom en ökad insikt hos vuxna och barn behövs även en ökad kunskap i sig, det vill säga fler studier som kan bidra med förståelse av varför mobbning uppkommer och vidmakthålls.

Att problemet förtjänar ett stort engagemang visar både dess omfattning och räckvidd. Det är ett avsevärt antal barn som drabbas. Problemet är stort för de barn som blir mobbade och konsekvenserna låter sig inte begränsas vare sig till skolans värld eller till nutid. I detta kapitel visades att utsatta barn har en högre risk för att känna sig otrygga både i skolan och i bostadsområdet. De har också oftare lågt psykiskt välbefinnande, psykosomatiska besvär och en mörk bild av framtiden. De har låg status i klassen, få kamrater på fritiden och deltar mer sällan i gruppaktiviteter utanför skolan. De talar också i mindre utsträckning med jämnåriga och vuxna när de har problem. Det senare gäller även dem som mobbar andra barn vilket torde bidra till att hålla problemet dolt för vuxenvärlden. Barn som mobbar andra verkar överlag ha många och goda relationer till jämnåriga men med vissa mått mätt en sämre hälsa än de barn som varken brukar mobba eller bli utsatta. Därtill kan läggas att en negativ påverkan kan finnas även utanför dessa kategorier. Det kan t.ex. handla om barn som i en gruppsituation bistår den som mobbar, om påhejare, om neutrala och om barn som försöker stoppa mobbningen. För alla barn där mobbning äger rum i skolan är mobbningen en del av arbetsvillkoren, en aspekt av arbetsmiljön.

7. Utbildning som resurs under skoltiden och för framtiden: uppväxtfamilj och skolgång

Jan O. Jonsson

7.1. Inledning

För vuxna är utbildning, både allmän och yrkesinriktad, en central resurs främst därför att den påverkar möjligheterna på arbetsmarknaden. Därmed kommer en individs utbildning att vara viktig för hennes ekonomiska villkor och arbetsförhållanden. För skolbarn finns förstås detta perspektiv alltid med: skolgången kan, obligatorisk som den är upp till 16 års ålder, ses som en investering i framtida levnadsvillkor. I och genom skolarbetet skapar elever därför resurser för framtida bruk. Även om framtidsperspektivet kanske är det mest uppenbara när det gäller utbildning, inverkar också skolgången på handlingsutrymmet under ungdomstiden. Krav på läxläsning sätter gränser för hur fritiden kan utnyttjas. Samtidigt har tillägnade kunskaper och färdigheter ett egenvärde och utgör resurser också under skolåren. Att lära sig räkna och att förstå och tala engelska, för att ta två exempel, ökar rimligen ungas handlingsutrymme inom flera viktiga sfärer (när det gäller språk inte minst på fritiden). Också i ett ungdomstidsperspektiv är investeringsaspekten viktig: att hänga med i skolan under högstadiet t.ex., ger ökad valfrihet under gymnasietiden. Att sköta sitt skolarbete kan även vara ett bra sätt att erhålla andra förmåner i familjen, t.ex. ekonomiska fördelar eller mindre övervakning under fritiden. Goda skolprestationer kan också antas ge gott självförtroende och vara till gagn för det psykiska välbefinnandet.

Detta kapitel kommer att behandla 10 18-åringarnas skolarbete och utbildning. Fokus kommer alltså att ligga på skolgångens innehållsliga sida – i förra kapitlet behandlades några av skolmiljöns fysiska och sociala aspekter. Efter en inledande beskrivning kommer frågan om elevernas hemförhållanden – framför allt ekonomiska, kulturella och sociala resurser – att behandlas mer ingående.

Det finns goda skäl att fördjupa sig i detta problem. Resurserna i uppväxthemmet är just genom de olikheter de skapar i barns uppnådda utbildning den främsta mekanismen bakom den ”sociala reproduktionen” i samhället. Med social reproduktion förstås här överföringen av socioekonomiska positioner mellan föräldrar och barn, dvs. det faktum att barnens framtida yrke eller samhällsklass till ganska stor del avgörs av de resurser de hade under uppväxten (se Jonsson 1988). Betydelsen av föräldrarnas sociala position (samhällsklass, eller socioekonomiska tillhörighet) för sannolikheten att deras söner och döttrar skall lyckas i skolan – t.ex. gå över till högre utbildning – brukar kallas social snedrekrytering. Barn-LNU och den avsevärda mängd information som finns om föräldrarna i LNU ger oss en unik möjlighet att komma närmare en förståelse av detta fenomen.

7.2. Skolgång och utbildningsaspirationer

För att analysera hur det går i skolan borde vi ha någon ”objektiv” information om skolprestation (t.ex. betyg eller provresultat) eller utbildningsval, men något sådant mått finns ännu inte att tillgå i vårt datamaterial.1 Istället finns det mått på självskattade skolprestationer, på upplevd studietakt samt på utbildningsaspirationer. Det är dessa vi kommer att använda här.

Skolprestationerna i fyra ämnen, svenska, matematik, engelska och idrott, har skattats av eleven själv. Frågan lyder: ”Jämfört med dina klasskamrater, hur duktig tycker du att du är i följande ämnen?” Svarsalternativen är ”mycket duktig”, ”ganska duktig”, ”varken duktig eller dålig”, ”ganska dålig”, och ”mycket dålig”. Det var nästan nödvändigt att låta de svarande relatera till klasskamraterna explicit, eftersom de knappast kunnat relatera till något mer aggregerat genomsnitt (möjligen med undantag av dem som fått slutbetyg i nian), och det hade inte varit önskvärt att de hade relaterat till sig själva vid en tidigare tidpunkt.

Utifrån dessa skattningar har vi skapat ett mått på sammanlagd självupplevd skolprestation som helt enkelt är genomsnittet av uppgifterna för matematik, svenska och engelska (där ”mycket dålig” fått värdet 1 och ”mycket bra” 5, ungefär som de gamla

1 Vi planerar att ta in registerinformation från Årskurs 9-registret över betyg samt information om gymnasielinje från det s.k. Sökande/antagna-registret. Detta är dock inte meningsfullt att göra förrän de yngsta deltagarna blivit 17 år gamla, dvs. år 2006.

relativa betygen). Validiteten för dessa variabler kan naturligtvis ifrågasättas. Det är t.ex. så att elever delvis sorteras till skolor på grundval av studieförmåga (högutbildade föräldrar bosätter sig i områden där andra högutbildade bor) och vi har inte kunnat ta hänsyn till skillnader i genomsnittsvärde i skolprestation mellan skolor. Fördelningen av variabeln är någorlunda normal, med ett medelvärde strax över tre och med en standardavvikelse omkring 0,6 – vilket intressant nog är nästan exakt vad man finner för slutbetyg i årskurs 9.

Resultaten av den skattade skolprestationen i de kategorier av barn och ungdomar som vi tidigare studerat visas i Tabell 7:1, vänstra kolumnen. Elever i lägre årskurser har en mer optimistisk syn på sina skolprestationer, sannolikt beroende på att de ännu inte har bedömts i sådan grad att de blivit varse skolans värdering av deras kunskaper. Barn från högre tjänstemannahem har en självupplevd nivå på skolprestationerna som är högre än andra barns och barn till ensamstående och i ombildade familjer har en något lägre nivå. Här kan man notera, när vi jämför med andra studier, att måttet på självskattad skolprestation är betydligt lägre korrelerat med social bakgrund än vad ett objektivt betygsmått är.2

Genomsnittsvärdet skiljer sig alltså inte dramatiskt mellan grupperna om än i en riktning som vi förväntar oss på grundval av tidigare forskning. Samtidigt kan små skillnader vara viktiga för hur ungdomar ser på sina möjligheter att studera vidare. En förändring i faktiska betyg om 0,1 0,2 enheter på en motsvarande skala har (speciellt vid mitten av fördelningen) en relativt stor inverkan på benägenheten att söka sig till studieförberedande gymnasieutbildning. Om effekten av de självskattade skolprestationerna i Tabell 7:1 skulle vara densamma som för betyg, skulle vi förvänta oss att barn som erfarit en separation skulle ha en övergångsbenägenhet till teoretiska gymnasielinjer som är 15 20 procentenheter lägre än för andra barn (Erikson och Jonsson 1996).

2 Vi har plottat betygsfördelningar uppdelat på vår årskursvariabel och finner att fördelningarna är normala (förskjutna åt höger) men ganska lika för barn från olika samhällsklasser, medan objektiva betyg – från årskurs 9 respektive gymnasiet – har samma normala form, men skiljer sig betydligt mer mellan samhällsklasser (jfr Erikson och Jonsson 1996, Figurerna 1:2 och 1:3).

Tabell 7:1. Skolgången för 10 18-åringar. Genomsnittliga självskattade skolprestationer, andelen som vill gå fram fortare respektivt långsammare på lektionerna, respektive som anser att det är mycket viktigt att de får gå på universitet eller högskola. Viktade, avrundade procent. (N=1 294)

Självskattad skolprestation

Andel som tycker takten är…

Andel mycket viktigt att gå

Genomsnitt För låg För hög på universitet

Alla

3,3 9 13 55

Årskurs 3-6 (ref.)

3,4 11 8 58

7-9

3,2*** 7 14** 59

Gymnasiet 3,0***6* 25*** 42***Kön Pojkar (ref.) 3,3 11 13 53 Flickor 3,3 7 14 57 Familjetyp Båda föräldrarna (ref.) 3,3 9 11 55 En förälder 3,1*** 7 23*** 52 Ombildad familj 3,1** 10 13 54 Samhällsklass Högre tjänsteman (ref.) 3,4 9 10 62 Tjänsteman, medel/lägre 3,3 8 16* 58 Företagare 3,2 10 13 46*** Arbetare 3,2*** 9 15 50**Föräldrars Sverige (ref.) 3,3 9 13 53 födelseland Annat land 3,2 7 15 64**

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Vi har använt ytterligare två mått på hur det går i skolan. Det ena, som vi presenterade i Kapitel 6 eftersom det också reflekterar ”arbetsmiljön” i skolan, baserar sig på frågan i vilken takt undervisningen går fram. Vi redovisar andelarna som anger att de skulle vilja gå fram fortare respektive långsammare (den uteslutna kategorin svarar jakande på frågan om takten är lagom). Det är inte oproblematiskt att se detta mått som en indikator på hur bra det går i skolan – även de som tycker det är tråkigt i skolan kan t.ex. tänkas vilja gå fortare fram – men mönstret, speciellt för alternativet ”långsammare” på gruppnivå, borde säga något om vilka som har problem att hänga med.

Även här visar resultaten en stor skillnad mellan skolnivåer, där så många som var fjärde elev på gymnasiet skulle vilja gå långsammare fram, medan detta gäller för mindre än var tionde på mellanstadiet. Det mest alarmerande resultatet i Tabell 7:1 är dock

att närmare vart fjärde barn med ensamstående förälder tycker att undervisningstakten är för hög – detta beror dock delvis (men långt ifrån helt) på att fler barn i den kategorin är äldre och alltså går på gymnasiet där takten i allmänhet är högre.

Vårt tredje mått på utbildningsframgång kommer från en fråga hur viktigt barnen tycker att det är med en rad företeelser, bl.a. att ”du får gå på universitet eller högskola”. Andelen som besvarat denna fråga med ”mycket viktigt” framgår av den högra kolumnen i Tabell 7:1. Igen kan vi se att de som går på gymnasiet har lägre aspirationer än sina yngre kamrater. Kanske är det ett resultat av att de tillägnat sig en extern bedömning av sin studiekapacitet, kanske är det en följd av att de valt en yrkesförberedande utbildning och därför redan riktat in sig på att börja jobba efter gymnasiet. Det finns en ganska tydlig inverkan av socialt ursprung, där tjänstemannabarn oftare uppfattar det som mycket viktigt att kunna studera på högskola jämfört med barn från arbetarhem och till egna företagare. De senare har ju ofta sina aspirationer knutna till företagande och inte till högre utbildning som ett medel för att nå en önskvärd social position. Barn till utrikesfödda föräldrar har högre utbildningsaspirationer, enligt detta mått, vilket inte är orimligt med tanke på tidigare forskning (t.ex. Similä 1994). Vi kan notera att vårt mått på utbildningsaspiration överlag genererar höga andelar som tycker det är viktigt att de får studera vidare – vi vet att verkligheten senare kommer att justera dessa, främst för grupper som traditionellt sett har låga övergångsfrekvenser till högre studier.

Precis som självskattad skolprestation genererar svagare samband med (t.ex.) socialt ursprung än vad betyg gör, uppvisar högskoleaspirationer lägre samband än faktisk övergång till högskolan. Om vi vill tolka våra subjektiva mått som indikatorer på externa skattningar av skolprestationer (betyg) respektive faktiskt beteende (val till högskola) måste vi ha i minnet att de är oprecisa, behäftade med mätfel. Med denna utgångspunkt kommer våra analyser att ge ”konservativa” skattningar, dvs. när vi finner några skillnader mellan olika grupper kan man vara ganska säker på att de är reella (att de också finns i populationen). Avsaknaden av statistiskt signifikanta resultat kan dock inte tas som intäkt för att det inte finns något samband, de kanske skulle framträda om vi hade bättre mått. Vi behöver emellertid inte bara se våra mått som indikatorer på mer ”hårda” variabler, utan kan se analyserna just som analyser av subjektiva fenomen – det kan t.ex. vara av intresse

att studera hur elever upplever sina skolprestationer. Då är det inte orimligt att vi finner låga samband och de behöver inte bero på att vi har mått med låg reliabilitet.

7.3. Hemförhållanden och utbildning: betydelsen av olika former av resurser

En mängd forskning visar att hemförhållandena inverkar på barns utbildningsframgångar (se t.ex. referenser i Erikson och Jonsson 1993). Föräldrarnas utbildning, hushållets samhällsklass, familjens ekonomi, sammansättning och sociala nätverk har betydelse för såväl barns skolprestationer som för deras utbildningsval. Det kan sammanfattas som att de ekonomiska, utbildningsmässiga, kulturella och sociala resurser – eller ”kapital” – som barn har med sig hemifrån är viktiga för hur de presterar i skolan och vilka utbildningsval de gör. Den inverkan som det sociala ursprunget har är emellertid vidare än så: resurserna påverkar förstås också vilket bostadsområde man bor i och – delvis därför – vilken skola man går i och därmed skolprestationerna (Erikson 1994).

Närmast skall vi studera hur barnens resurser i hemmet hjälper dem att bemästra sin skolgång. Hur relaterar barns och ungdomars resurser till deras självupplevda skolprestationer och deras utbildningsplaner? I senare forskning har betydelsen av ”socialt kapital” ofta framhållits som viktigt när det gäller att förstå varför barn till ensamstående föräldrar uppvisar svagare skolprestationer, men goda data över sociala resurser är svåra att finna. Frågan om socialt kapital kommer därför att ägnas speciell uppmärksamhet.

7.4. Materiella förutsättningar

ekonomiska resurser

7.4.1. Hushållets ekonomi och materiella tillgångar

Den mest traditionella förklaringen till ojämlikhet i utbildning är att fattiga föräldrar har svårare att finansiera barnens skolgång. Detta är fortfarande en sanning i stora delar av världen, men i många moderna länder i den rika delen av världen är utbildning för barn – åtminstone grundutbildning – gratis; och högre utbildning är normalt sett starkt subventionerad. I Sverige är de främsta kostnaderna för gymnasie- och högskolestudier förlorade löneinkomster, även om läromedel och boende tillkommer som stora

utgiftsposter för högskolestuderande (och när dessa kostnader finansieras via lån tillkommer återbetalningen av detta). Betydelsen av föräldrarnas inkomster för att förutsäga vem som går vidare till gymnasiet är inte särskilt stor i Sverige (Erikson och Jonsson 1993), men föräldrainkomsterna är sannolikt viktigare för övergången till universitetsstudier, även om brist på data gjort att detta inte prövats empiriskt ännu.

Det finns åtminstone tre mekanismer via vilka uppväxtfamiljens ekonomiska resurser har betydelse för utbildningskarriärer. För det första är kostnaderna för att finansiera barnens utbildning (när detta behövs) högre ju mindre ekonomiska resurser man har (Becker 1964/75), vilket kan leda till att barn till obemedlade föräldrar inte kan fortsätta sina studier. För det andra kan föräldrarnas ekonomi fungera som en försäkring mot studiemisslyckande, under förutsättning att barnen påräknar ekonomiskt bistånd (med att betala tillbaka studielån t.ex.) om studierna måste avbrytas (Erikson och Jonsson 1994a). För det tredje kommer föräldrarnas ekonomiska stöd under studietiden – monetärt eller indirekt i form av boende, tillgång till bil etc. – att göra det mer attraktivt för barn från ekonomiskt starkare familjer att studera relativt att lämna skolan, under det rimliga antagandet att föräldrarna inte ger motsvarande stöd om barnen börjar arbeta.

Nära förbundet med ekonomiska resurser är föräldrars arbetslöshet. I en tidsserieanalys av utjämningen i den sociala snedrekryteringen drog Robert Erikson (1996) slutsatsen att både prediktorer som representerade minskade ekonomiska skillnader i föräldragenerationen och minskad arbetslöshet kunde användas som förklaringar. Mycket tyder på att de fångar samma underliggande kausala mekanism, nämligen skillnad i ekonomi och ekonomiska utsikter. Ökad trygghet och förutsägbarhet i (parat med en förbättring av) familjens ekonomiska situation har troligen haft som en konsekvens att barn från mer utsatta samhällsklasser har vågat satsa på högre utbildning. En intressant fråga i dagens Sverige är förstås om det fortfarande är så att arbetslöshet kan ha samband med viljan att satsa på högre utbildning – i så fall skulle vi kunna få en förstärkt social snedrekrytering med den snabbt växande arbetslösheten i början av 1990-talet. Nyligen presenterade studier talar mot detta då snedrekryteringen minskat något under 1990-talet, men detta kan delvis vara en funktion av att arbetsmarknadssituationen har varit så dålig att allt fler ser sig nödsakade att studera i brist på arbete, och situationen kan därför förändras (för

resultat och diskussion, se Gustafsson, Andersson och Hansen 2000).

7.4.2. Skolrelevanta ekonomiska resurser

I Kapitel 3 visades barns och ungdomars ekonomiska resurser och materiella tillgångar. Här studerar vi tre indikatorer på resurser som är skolrelevanta. I Tabell 7:2 visas hur stor andel av barnen som har eget rum, egen dator respektive dator i hushållet, samt det genomsnittliga antalet syskon till det intervjuade barnet som bor hemma. För barns och ungdomars ekonomiska resurser och vuxenkontakter är mindre faktiskt bättre än större när det gäller syskonskaror (Downey 1995, för svenska resultat, se t.ex. Dryler 1994).

Det är en stor majoritet barn och ungdomar mellan 10 18 år som har eget rum, nästan nio av tio. Ungefär var femte har egen dator, men hela 93 procent har tillgång till dator hemma. Många har dessutom datortillgång i skolan eller hos kompisar.

Det finns bara en könsskillnad och den gäller, inte helt överraskande, datortillgången: det är främst pojkarna som har egen dator. Denna olikhet mellan pojkar och flickor håller i sig när barnen växer upp och könsskillnaderna i utbildningsval till högskolan är extremt strukturerade efter om utbildningen ifråga är inriktad mot datorer (Jonsson 1997).

Tillgång till eget rum och till egen dator ökar ju äldre man blir. Några stora skillnader mellan barn som växer upp i olika familjetyper finns inte, men de som bor med en ensam förälder tenderar att något mer sällan ha eget rum och tillgång till dator i hushållet. Barn till ensamföräldrar har oftare eget rum än vad vi skulle förvänta utifrån analyserna av bostadsutrymme i Kapitel 5, kanske beroende på att föräldern offrar sin egen bekvämlighet. Klassskillnaderna är störst när det gäller eget rum och här spelar syskonskarornas storlek in. Detta är emellertid ännu tydligare för barn till utrikesfödda föräldrar som betydligt mer sällan har eget rum och i genomsnitt klart fler syskon. Dessa barn har i relativt hög grad egen dator, men om de inte har det är sannolikheten att det finns en sådan i hushållet betydligt mindre än för andra barn.

Tabell 7:2. Andel skolbarn, 10 18 år, som har eget rum, egen dator, respektive tillgång till dator i hushållet, samt det genomsnittliga antalet hemmaboende syskon. Viktade, avrundade procent. (N=1 294)

Andel som har…

Antalet

Eget rum Egen dator

Dator i hushållet

hemmaboende syskon

Alla

89 26 93 1,5

Årskurs 3-6 (ref.)

85 21 91 1,6

7-9 91** 28** 94 1,4** Gymnasiet 93** 32** 93 1,3***Kön Pojkar (ref.) 88 33 92 1,4 Flickor 90 19*** 93 1,5 Familjetyp Båda föräldrarna (ref.) 90 25 94 1,6 En förälder 85 30 86*** 1,1*** Ombildad familj 92 27 90 1,6 Samhällsklass Högre tjänsteman (ref.) 93 26 97 1,4 Tjänsteman, medel/lägre 92 24 95 1,4 Företagare 95 32 98 1,4 Arbetare 83*** 26 86*** 1,6 Föräldrars Sverige (ref.) 94 25 96 1,4 Födelseland Annat land 60*** 31 74*** 2,0***Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

7.5. Utbildningsresurser i hemmet

Föräldrarnas utbildning är en av de mest centrala – i dagens Sverige sannolikt den enskilt viktigaste – resursen för barns skolgång (Erikson och Jonsson 1993). Det har flera orsaker. För det första överför välutbildade föräldrar genom socialisationen egenskaper som belönas i skolan, t.ex. kognitiv och verbal förmåga. För det andra kan de i högre grad hjälpa sina barn med skolarbetet (framför allt läxor), dvs. fungera som en extra lärare. Detta är ofta förbisett, men ett sådant stöd gör troligen att barn med dessa resurser påräknar ett föräldrastöd som gör att de kan vara mer offensiva i sina utbildningsval än sina kamrater med lågutbildade föräldrar. För det tredje besitter välutbildade föräldrar information om utbildningssystemet, såväl om hur man skall bete sig strategiskt i skolan (t.ex. vilka ämnen man skall satsa på) som vilka utbildningsval som

är de mest fördelaktiga (jfr Lindblad 1994). För det fjärde värderar akademiskt utbildade föräldrar i genomsnitt utbildning högre, vilket höjer barnens aspirationsnivå – detta kan yttra sig på så sätt att det för barn till välutbildade föräldrar är en självklarhet att gå vidare till studieförberedande gymnasielinjer, att valet av nivå närmast är oreflekterat.3 Ett indirekt belägg för detta är att barn till forskarutbildade föräldrar har en betydligt högre övergång till forskarutbildning än andra barn, även kontrollerat för andra socioekonomiska faktorer (Erikson och Jonsson 1994b).

I Figur 7:1 visas hur föräldrarnas högsta utbildning fördelar sig över olika kategorier barn och ungdomar.4 I ett historiskt perspektiv är det alldeles klart att barn och ungdomar idag lever i hushåll med betydligt större utbildningsresurser än tidigare generationer haft. Inte ens vart tionde barn mellan 10 och 18 år har två föräldrar med enbart grundskoleutbildning (eller folkskola) och över 20 procent har minst en förälder med universitetsexamen (se stapeln längst till höger som visar fördelningen över alla barn och ungdomar). Barn från tvåföräldershushåll har större utbildningsresurser än barn från andra familjetyper5 och barn vars föräldrar är högre tjänstemän har förstås extremt goda förutsättningar – mer än hälften av dessa har minst en förälder med universitetsexamen och över 80 procent med någon form av eftergymnasial utbildning, medan detta är fallet för mindre än vart tionde barn från arbetarhem. Barn med utrikesfödda föräldrar har i ungefär lika hög grad som andra barn högutbildade föräldrar, men oftare föräldrar med bara obligatorisk utbildning. I denna grupp finns ett fåtal som har föräldrar som inte har någon eller bara några få års utbildning.

3 En sådan skillnad i värderingar bör dock ges en relativ tolkning, inte en absolut. Att välutbildade föräldrar har högre aspirationer för sina barn beror sannolikt på att de relaterar barnens utbildning till sin egen (utbildning eller sociala position) och önskar att barnen åtminstone uppnår samma status som de själva. Föräldrar med lägre utbildning kan ha exakt samma inställning, vilket leder till aspirationsskillnader (jfr Boudon 1974; Erikson och Jonsson 1996). 4 Vi har i tvåföräldershushåll helt enkelt tagit den förälders utbildning som är den högsta, enligt den skala som visas i Figur 7:1, som hushållets högsta utbildningsnivå. 5 Sannolikt underskattar vi utbildningsresurserna för barn som bor hos en förälder, eftersom barnet ofta har en ganska nära kontakt med den frånvarande föräldern (som vi såg i Kapitel 2), vilken ju kan ha en högre utbildning än vårdnadshavaren. Den viktigaste föräldern, som har den dagliga kontakten med barnet, är i normalfallet dock den barnet bor med. Det vore idealt att kunna väga in även den frånvarande förälderns utbildningsresurser, men vi saknar i många fall information om dennes utbildning.

Figur 7:1. Föräldrarnas högsta utbildningsnivå efter familjetyp, samhällsklass och föräldrarnas födelseland. Skolbarn 10 18 år

7.6. Kulturellt kapital

Främst som en reaktion mot den traditionella ekonomiska förklaringen till utbildningens sneda fördelning lanserade Pierre Bourdieu på 1970-talet en teori om det kulturella kapitalet (Bourdieu 1977; 1984; Bourdieu och Passeron 1977). Huvudpoängen är att föräldrarnas kulturella tillhörighet – deras livsstil, sätt att klä sig, uppföra sig, tala, liksom deras smak – överförs till barnen via socialisation och att detta kulturella kapital är centralt för att nå framgång inom utbildningsväsendet. Barnen markerar bl.a. samhörighet med lärare och skolans egen kultur genom sitt sätt att vara och uttrycka sig i skolan. Därigenom kommer de att belönas och stärkas i övertygelsen att skolan är något för dem.

Bourdieu (1977) använde själv föräldrarnas utbildning som en indikator på kulturellt kapital, men senare, mer elaborerade, analyser har framför allt inriktats mot ”kulturell konsumtion” av olika slag, t.ex. museibesök, litteraturintresse, preferenser för teater,

0% 20% 40% 60% 80% 100%

Tv å f örä ldr

Ens amf ör

Ombi

ldad

Högr e t jm

Medel

tjm

För etagar e

Ar bet ar e

Sv ens kfödd

U trike sfö dd

Alla

Grundsk Yrkesutb Gymn 3år Eftergymn Universitet

klassisk musik och avant-garde-inriktningar inom konst, musik och mode (Bourdieu 1984; Lamont och Lareau 1988; DiMaggio och Ostrower 1990). Huruvida barnen har insupit sådant kulturellt kapital – tagit del av ”finkulturen” som det hette i en klassisk svensk sociologisk studie (Swedner 1971) – är inte lätt att mäta (en av egenskaperna med det kulturella kapitalet är att det sätter sig i kroppen, i ”habitus”). De bästa indikatorerna är sannolikt föräldrarnas livsstil. Det är flera som har noterat att det kan vara framför allt en boklig tradition, intresse och stimulans för att läsa, som driver betydelsen av ”kulturell bakgrund” och att detta väl skulle kunna separeras från det ”finkulturella” som Bourdieu är mer inriktad på (se t.ex. De Graaf, De Graaf och Kraaykamp 2000). Den mekanism som Bourdieu hänvisar till – där subtila skillnader i uppträdande, attityder, klädsel etc. klyver eleverna i en grupp som känner sig hemmastadd i systemet och en som inte gör det – är alltså inte den enda tänkbara: ren kognitiv träning parad med en ”läsvänlig” uppväxt skulle kunna ha samma konsekvenser fast verka genom något andra vägar.6

I Tabell 7:3 nedan visas andelarna av alla barn, 10 18 år som i hushållet har tillgång till böcker och uppslagsverk, samt andelarna som har föräldrar som ofta läser respektive som själva ofta läser böcker.

6 I en svensk introduktion till Bourdieus teorier har Broady (1985) också påtalat att dessa är tydligt franska till sin natur och att den parisiska elitkulturen, som är Bourdieus referenspunkt, knappast har någon svensk motsvarighet. Att det kulturella kapitalet i mindre elitistiska länder som Sverige är mer jämnt fördelat över befolkningen verkar åtminstone vara i linje med siffrorna i Tabell 7:3 och 7:4. För att följa Bourdieu (1984) är det naturligtvis troligt att det ändå finns en elit som utmärker sig genom kulturens fina distinktioner och vilken vi inte kan urskilja i vårt datamaterial.

Tabell 7:3. Kulturellt kapital, ”boklig dimension”. Andel barn 10 18 år som har tillgång till uppslagsverk respektive böcker i hushållet, vars föräldrar ofta brukar läsa på fritiden, samt som själva läser böcker varje dag eller flera gånger i veckan. Viktade, avrundade procent. (N=1 294)

Tillgång till Hyllmeter böcker Läser ofta

uppslagsverk Mindre än 2

5 eller mer

Förälder Barnet

Alla

85 15 61 39 44

Ålder 10-12 (ref.)

84 16 60 36 56

13-15

85 14 63 43* 38***

16-18

87 13 59 41 28***

Kön

Pojkar (ref.) 85 15 61 42 35 Flickor 85 14 60 37 52***

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 87

13 64 38

45

En förälder 73*** 22*** 46*** 42 39 Ombildad familj 89 13 68 45 42

Samhällsklass

Högre tjänstemän (ref.) 96 3 87 53 51 Tjänstemän, medel/lägre 87***9*** 64*** 45 42 Företagare 86*** 18*** 59*** 33*** 42 Arbetare 76*** 25*** 40*** 27*** 40***

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 89 9 66 41 44 Annat land 59*** 46*** 30*** 28*** 38 Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

Det är slående hur stor andel av barnen som har tillgång till böcker i allmänhet och uppslagsverk i synnerhet. Dessa andelar har dessutom ökat påtagligt över tid.7 Att den bokliga traditionen är klassbunden framgår med tydlighet av föräldrarnas läsvanor i Tabell 7:3, men intressant nog hittar vi inte särskilt stora klasskillnader i barnens läsvanor – däremot är flickor mer intresserade av bokläsning än pojkar och 10 12-åringar läser betydligt mer än tonåringar. Barn till utrikesfödda föräldrar har påtagligt mycket

7 År 1968 hade 29 procent av barnen 10 16 år tillgång till 5 eller mer hyllmeter böcker och 32 procent hade mindre än två hyllmeter. Bokbeståndet i svenska barnfamiljer ökade ganska kraftigt fram till 1991, men har knappast förändrats alls under den senaste tioårsperioden.

mindre bokliga resurser än barn till svenskfödda, men även här är variationen i eget läsande liten.

I Tabell 7:4 visar vi en annan indikator på kulturellt kapital, nämligen hur ofta föräldrar i olika kategorier går på ”teater, konserter, museer eller utställningar”. Här är det betydligt färre som anger ”ofta”, medan en majoritet säger ”ibland”. Vi finner även här att barn i arbetarklassen har mindre kulturellt kapital än andra – och att barn till högre tjänstemän har mer – liksom att barn till utrikesfödda föräldrar uppvisar lägre siffror. Måtten på hushålls-/föräldranivå i de bägge tabellerna har använts för att ta fram ett sammanfattande index över ”kulturellt kapital”. Ändpunkterna utgörs av extremfallen där allt finns/görs ofta respektive inget finns/inte görs. Däremellan finns tre övriga kategorier.8 Det är dock så få som ”har allt” att vi redovisar dem som har mycket stort eller stort kulturellt kapital i tabellen.

8 Detta index, som är logiskt och inte additivt, uppfyller inte normalt ställda krav på skalor. Eftersom de olika indikatorerna inte är avsedda att användas för indexkonstruktion är det svårt att uttala sig om reliabilitet eller validitet. När man korsklassificerar måttet på kulturellt kapital med den högsta av föräldrarnas utbildning finner man dock en hög korrelation. Fördelningen över kategorier i Tabell 7:4 styrker oss i tron att måttet fångar något väsentligt som är livsstilsbundet. Ett problem med måttet är att två av indikatorerna (läsning och teaterbesök) bara kommer från den förälder som är intervjuad i huvudundersökningen (medan frågorna om böcker och uppslagsverk visserligen också kommer enbart från denne, men i gengäld gäller hushållet).

Tabell 7:4. Kulturellt kapital. Andel skolbarn, 10 18 år, vars föräldrar någon gång eller ofta brukar gå på teater, konserter, museer och/eller utställningar, samt som har litet respektive stort kulturellt kapital (definierat utifrån indikatorerna i Tabell 7:3 och 7:4).

Viktade, avrundade procent. I den multivariata analysen visas OLSregressionskoefficienter. (N=1 294)

Går på teater, museer etc.

Kulturellt kapital

Kulturellt kapital

Ibland Ofta Litet Stort Multivariat analys (OLS)

Alla (I OLS intercept)

58 6 6 31 4,00

Årskurs 3-6 (ref.)

58 5 7 28

7-9

56 7 6 33 0,16**

Gymnasiet

59 5 5 32 0,09

Kön Pojkar (ref.)

57 6 6 31

Flickor

58 6 6 31

e.s.

Familjetyp Båda föräldrarna (ref.) 59 5 5 31

En förälder

54 7 10*** 27 0,10

Ombildad familj

56 5 5 34 0,13

Samhällsklass Högre tjänsteman (ref.) 76 7 1 47

Tjänsteman, medel/lägre 63**8 2 37** -0,26***Företagare 60*** 6 7** 24*** -0,50***Arbetare 38***3* 11*** 16*** -0,75***

Föräldrars Sverige (ref.)

62 6 3 34

födelseland Annat land 28*** 3 25*** 13*** -0,68***Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

Medan ungefär sex procent av alla 10 18-åringar bor i hushåll med litet kulturellt kapital (som vi mätt det), gäller detta för vart fjärde barn med utrikesfödda föräldrar och vart tionde barn i arbetar- respektive enförälderhushåll. Framför allt när det gäller de förra är det rimligt att undra om våra mått är etnocentriska; vi mäter ju trots allt bara en del av de kulturella aktiviteter som finns. Ändå tycker vi att frågorna om böcker och läsande inte borde vara kulturellt snedvridna, snarare kan det vara så att det är svårare och dyrare för dem som kommer från ett annat språkområde att skaffa böcker på detta språk i Sverige (för att inte tala om uppslagsverk). Detta borde dock inte drabba läsvanorna särskilt mycket och i vilket fall är det sannolikt att frånvaron av böcker och läsande i uppväxthemmet innebär att barnen har färre resurser i dessa

bemärkelser. När det gäller den andra änden av skalan – de som har stort kulturellt kapital – ser förhållandena ut på liknande sätt. Skillnaden mellan barn till högre tjänstemän och till arbetare är stor till de förras fördel och barn till utrikesfödda har speciellt låga andelar. Däremot skiljer sig enföräldershushåll inte signifikant från andra.

Indexet över kulturellt kapital används i högra kolumnen i Tabell 7:4 som beroende variabel i en multivariat analys, där vi kan se om de skillnader i procent som vi just beskrivit kvarstår sedan vi likställt grupperna med avseende på ålder etc. De skillnader som kommer ut som klart statistiskt signifikanta är de mellan samhällsklasser och mellan barn till utrikes- och svenskfödda föräldrar. Det kulturella kapitalet är således ojämnt fördelat och är en möjlig förklaring till att barn från olika hemmiljöer presterar olika i skolan och gör olika utbildningsval.

7.7. Socialt kapital

I några inflytelserika studier har James Coleman hävdat att en orsak till att det går bättre för vissa barn i skolan än andra, är att de har rikt socialt kapital.9 Med det menar han ungefär att föräldrarna har ett bra socialt nätverk och att de är integrerade i lokalsamhället (t.ex. genom att de känner föräldrarna till barnens vänner), samt att barnen och föräldrarna har en god relation. En konsekvens av detta är att sociala normer skapas och sprids till barnen, normer som bl.a. manar till att vara ambitiös i skolan. Även möjligheterna till sanktioner mot brott mot normerna – och därmed effektiviteten i normerna – ökar i ”funktionella grannskap” där föräldrarna känner barnen även i andra familjer i omgivningen. En annan konsekvens är att information om utbildningssystemet sprids, vilket kan vara väsentligt såväl för elevernas strategiska handlande i skolan som för faktiska utbildningsval (t.ex. gymnasieprogram). Empiriska studier på amerikanska data visar att olika mått på socialt kapital (t.ex. hur väl föräldrar och barn kommer överens och om föräldrarna känner igen barnens vänner) har samband med skolresultat och skol-

9 Se framför allt Coleman (1988; 1990) och Coleman och Hoffer (1987). Den senare studien, där författarna hävdar att barn som går i katolska skolor presterar bättre därför att de ingår i ett tätare socialt nätverk med mer uttalade normer, har kritiserats. Generellt sett har åtminstone studier som använder föräldrarnas engegemang i barnens utbildning som mått på socialt kapital funnit stöd för att detta har en positiv effekt för barnens skolprestationer (t.ex. van de Werfhorst 2001 och referenser där). Det är dock inte säkert att effekterna har sitt ursprung i sociala normer, andra mekanismer kan producera samma typ av samband (Erikson och Jonsson 1996:30-32).

anpassning (Teachman, Paasch och Carver 1996; Parcel och Dufur 2001a och 2001b).

Socialt kapital är ett oprecist begrepp som det inte är lätt att finna enkla mått på.10 Familjestrukturen är självklart av intresse: där ingår om föräldrarna är skilda och, om så är fallet, vilken relation dessa har respektive hur ofta barnet träffar den ”frånvarande” föräldern. Vi har ingen information om hur tät gemenskapen är i grannskapet – t.ex. i vilken mån barnet träffar och känner andra föräldrar och huruvida dessa känner barnets föräldrar. Däremot finns i vår barnstudie tre indikatorer som visar ”materialiserat” socialt kapital, nämligen frågor om läxhjälp, om hur mycket tid föräldrarna har för barnet, samt om hur noga de är med att barnet sköter skolarbetet. I Kapitel 2 beskrevs de grundläggande dimensionerna av barns och ungdomars sociala resurser och nätverk. Närmast kommer vi att koncentrera oss på de uttryck av det sociala kapitalet som ligger närmast skolarbetet.

7.7.1. Socialt kapital och skolarbete

En rad studier, internationella och svenska, visar att det går sämre i skolan för barn vars föräldrar separerat (se översikter av Selzer 1994 och Jonsson och Gähler 1997), även om det inte är klarlagt om separationen är (den enda) orsaken till detta (jfr Ni Bhrolcháin 2001). En vanlig förklaring är att det sociala kapitalet är mindre för barn till separerade föräldrar, främst därför att deras sociala nätverk är mindre: föräldraresurserna kan ju vara halverade (jfr Parcel, Nickol och Dufur 1996). Till detta kommer att barn i och med skilsmässan ofta flyttat, vilket innebär att nya sociala kontakter måste byggas upp (ofta i ett område som är mindre resursstarkt). Av svenska barn födda 1972 1976 flyttade, mellan 1985 1990, ungefär 70 procent av dem vars föräldrar skilde sig under samma period. Motsvarande siffra för barn i intakta familjer var 45 procent (Jonsson 1998). Vi finner samma tendens i analyserna i Kapitel 2. Bristen på socialt kapital yttrar sig bl.a. i att det finns mindre tid till vuxenkontakter för barn till ensamstående. Familjer med två föräldrar har också större möjligheter att delta i skolrelaterade eller grannskapsorienterade aktiviteter, dvs. engagera sig i den typ av

10 Socialt kapital har också använts i flera andra sammanhang och på olika nivåer (t.ex. som en karakteristik av samhällen). Vi använder det dock på individnivå i linje med Coleman och, före honom, Bourdieu. Genomgångar av olika teorier om socialt kapital ges av Portes (1998) och Nan Lin (1999).

sociala nätverk som enligt Coleman (1988) både har normstärkande, normövervakande och informationsspridande funktioner. För barn i ombildade familjer är det ofta en lägre ”kvalitet” i relationen med styvföräldrar som anförs för att förklara att denne inte kan kompensera för den bortavarande föräldern (t.ex. Astone och McLanahan 1991). Själva ombildningen medför också ofta en flyttning, vilket kan ha negativ betydelse (Jonsson 1998).

Flera invändningar kan resas mot dessa tolkningar. I Kapitel 2 visar vi att familjer med båda föräldrarna närvarande, och de med bara en, långt ifrån utgör någon faktisk dikotomi. Snarare är det så att det sociala kapitalet för barn till separerade föräldrar utgör en skala, där många frånvarande föräldrar kan ställa stora sociala resurser till barnens förfogande, liksom styvföräldrar kan bredda det sociala nätverket. En annan invändning är att ensamföräldrar ”kompenserar” sina barn tidsmässigt framför allt genom att dra ner på hushållsarbete (Rydenstam 1992, jfr våra resultat i Kapitel 4). ”Tidsförlusten” för barnen med att bara ha en förälder är därför inte alls så stor som man kunde förvänta sig (även om den finns, vilket indikeras av resultaten i Kapitel 2, Tabell 2:4 ovan). För övrigt är det rimligt att tro att föräldrarna har överlappande nätverk och att frånvaron av en förälder därför inte halverar det sociala kapitalet. I de faktiska fallen där barn erfar sina föräldrars separation är det dessutom så att föräldrarna inte fungerade så bra tillsammans, vilket troligen satte ned den mängd resurser som två föräldrar annars kan bistå med (och kvaliteten på det sociala kapitalet).

Ett sätt att empiriskt studera hur det sociala kapitalet fungerar i praktiken och hur familjestrukturen inverkar på detta, är att urskilja aktiviteter som har direkt stödjande funktioner för barnens skolarbete. Här kommer vi att använda två mått på läxläsning, nämligen hur många timmar i veckan som går åt till detta, respektive vilka som hjälper till – att föräldrarna läser läxor med sina barn har ett positivt samband med skolresultat (se t.ex. Knudsen 1978). Vidare urskiljer vi ett mått på ”faktisk normsättning”, nämligen hur noga föräldrarna är med att barnen sköter skolarbetet. Denna form av ”övervakning” (monitoring) från föräldrarnas sida är en ofta analyserad dimension i amerikanska studier, där man funnit såväl en positiv korrelation till skolprestationer som att sådan övervakning förklarar en del av sambandet mellan familjetyp och skolframgång (t.ex. Astone och McLanahan 1991).

Något förvånande finner vi i Tabell 7:5 att en stor andel av alla barn i vår åldersgrupp uppger att deras föräldrar är ”mycket noga” med att de sköter skolarbetet. Detta torde innebära inte bara att föräldrarna är måna om att skolarbetet sköts, utan också att de vidtar sanktioner om så inte är fallet (eller kanske att barnen uppfattar sådana hot som realistiska). Kraven/förväntningarna skruvas ned något under gymnasietiden, men i övrigt är det inga signifikanta skillnader mellan de grupper vi jämför.11

Tabell 7:5. Föräldrarnas noggrannhet med barnens skolarbete, respektive läxläsning bland skolbarn, 10 18 år. Vänstra kolumnen visar andelen föräldrar som enligt barnen är ”mycket noga” med att barnen sköter skolarbetet. Nästa kolumn visar skattat antal timmar i veckan med läxläsning. Övriga kolumner visar andelen av olika kategorier som brukar hjälpa till med läxorna (bastalen till dessa kategorier utgörs av de fäder, mödrar etc. som finns). Viktade, avrundade procent

Skolarb Läxläsn Andel av vissa kategorier som brukar hjälpa med läxor

Mycket noga

Tim/v Mor Far Mors

sambo

Fars sambo

Syskon Kompis

Alla 64 2,9 68 59 32 18 29 31 Årskurs 3-6 (ref.) 71 2,1 81 69 45 29 30 21 7-9 67 3,4*** 64*** 58*** 24*9* 27 36*** Gymnasiet 46*** 3,6*** 46*** 38*** 19* 6* 29 41***

Kön Pojkar (ref.) 61 2,7 65 57 33 12 25 21

Flickor 67* 3,0 70 60 30 20 32* 40***

Familje- Båda för. (ref) 66 3,0 71 64 -- -- 28 29 typ En förälder 57* 2,6* 52*** 40*** 12 3 35 35 Ombild. familj 65 2,3** 72 40*** 43*** 29** 28 36

Samhälls- Högre tjm (ref.) 68 3,0 75 72 30 - 26 30 klass Tjm, med/lägre 65 3,0 72 60*** 35 15 27 29

Företagare 65 2,9 73 59** 31 - 29 32

Arbetare 60* 2,6* 59*** 47*** 31 12 32 32 Föräldr. Sverige (ref.) 65 2,8 73 62 32 18 27 31 föd.land Annat land 59 3,4** 38*** 38*** 27 11 38** 26

Antal

1 300 1 298 1 294 1 271 284 279 1 113 1 300

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

11 Den modesta skillnad som finns mellan ensamstående föräldrar och andra försvinner helt i en multivariat analys, troligen därför att det finns fler äldre, gymnasiestuderande barn i hushåll med ensamstående förälder.

Variationerna i läxläsningens längd är inte heller särskilt stora runt genomsnittet på knappt tre timmar i veckan.12 Som förväntat läser barnen mer läxor på högstadiet och i gymnasiet än i lägre årskurser. Det finns en tendens att barn till ensamstående och till föräldrar med en ny partner läser mindre läxor än barn i intakta familjer.13Barn till utrikesfödda föräldrar läser dock läxor mer än andra barn.

Tabell 7:5 visar också vilka som brukar hjälpa till vid läxläsning. Barnen har fått ange en eller flera av dem som finns uppräknade (plus alternativen ”någon annan” och ”ingen” som inte redovisas här – de är båda relativt ovanliga med nio respektive fem procent). Mamman är den som oftast hjälper till, med pappan strax efter. Av dem som har en styvfar är det närmare en tredjedel som uppger att han hjälper till. Siffran är lägre för styvmor, vilket säkert beror på att hon ofta inte bor i samma hushåll som barnet (i vår definition är hon pappas sammanboende, även om hon bor med pappan i ett annat hushåll). Syskon och kompisar är också ofta inblandade i läxläsning. Överhuvudtaget är det ganska höga siffror även om det finns en överlappning: många har hjälp av flera. Det finns förstås ett antal som inte har någon vuxenhjälp. Ungefär elva procent av barnen i åk 3-6 har varken hjälp av far eller mor eller någon styvförälder: motsvarande siffror för högstadiet är 26 procent och för gymnasiet 47 procent (dessa siffror syns inte i tabellen). För dessa barn har kompisar börjat spela en central roll för läxläsning, för gymnasiestudenterna i paritet med föräldrarnas.

Det finns påtagliga skillnader i läxhjälp mellan olika kategorier av barn. Andelen vuxna som hjälper barn till ensamstående föräldrar är jämförelsevis låg. Barn från arbetarhem anger i betydligt lägre utsträckning att deras mor och – speciellt – deras far hjälper till.14En anledning till detta kan mycket väl vara att dessa föräldrar i genomsnitt (som vi såg ovan) har lägre utbildning än dem med

12 Antal timmar i veckan är skattade utifrån frågan: ”Ungefär hur många timmar i veckan brukar du göra läxor?”, där svarsalternativen är ”mindre än 1 timme”, ”1-3 timmar”, ”4 6 timmar”, ”7 9 timmar”, ”10 timmar eller mer” och ”jag har inga/gör inga läxor”. Dessa alternativ har åsatts skattningarna 0, 5, 2, 5, 8, 12, respektive 0 timmar. 13 Kontrollerat för de andra variablerna är signifikanserna för ensamstående 0,04 och för ombildade 0,07 (estimaten –0,48 respektive –0,56). 14 Notera dock att de låga andelarna läxhjälp från mors och fars sambo för barn som bor i enföräldershushåll beror på att dessa sambos bor med barnets frånvarande förälder – ”styvföräldern” och barnet bor alltså inte i samma hushåll. Det är egentligen andelarna för mors och fars sambo i en ombildad familj (43 respektive 29 procent) – där alltså styvföräldern bor tillsammans med barnet – som bör jämföras med siffrorna för ”mor” respektive ”far” i intakta familjer (71 respektive 64 procent). Andelarna är klart lägre för styvföräldrar, inte helt överraskande – samtidigt är siffror runt 40 procent en indikation på att många styvföräldrar fyller en föräldraroll i praktiken.

medelklassyrken. En anmärkningsvärt låg siffra kan vi också notera för barn till utrikesfödda föräldrar, men där är det inte så mycket deras utbildningsnivå som deras förmåga att bemästra språket som är en trolig orsak bakom. En annan orsak kan vara att det är fler syskon att fördela hjälpen mellan – detta framgår också genom att barn med utrikesfödda föräldrar kompenserar bristen på föräldrahjälp med syskonhjälp.

7.8. Betydelsen av olika typer av resurser för skolgången

7.8.1. Hushållsresursernas betydelse

Den beskrivning av barns resurser som vi gjort i detta kapitel är en viktig del av de yngres levnadsnivå. Att ha ekonomiskt svängrum, att ha goda sociala relationer, att ha föräldrar med hög utbildning och mycket kulturellt kapital är fördelaktigt för barn i många aspekter – även om dessa resurser naturligtvis inte är de enda som gynnar barn. Som vi argumenterade i Kapitel 1 har resurser kopplade till uppväxten ett värde i sig, eftersom de ökar handlingsutrymmet. Men självklart är det viktigt i en analys av resurser att också betrakta deras korrelat: vilken betydelse har resurstillgång respektive resursbrist för skolgången? I så fall, är det någon resurs som framstår som viktigare än de andra?

Vårt nästa steg är därför att använda våra indikatorer på hemresurser för att studera sambandet med självskattad skolprestation, upplevd undervisningstakt och högskoleaspirationer. Vi gör det genom att applicera multivariat regressionsteknik – OLSregression för skolprestation och logistisk regression för de båda andra måtten. De tre beroende variablerna täcker tre olika dimensioner av skolkarriären. Den självskattade prestationsnivån ger en genomsnittlig bild, att ha svårt att hänga med ger oss en problembild, och det sista måttet ger oss en bild av höga utbildningsaspirationer. Vi börjar, i Tabell 7:6, att först testa resursindikatorer på hushållsnivå, dvs. huvudsakligen föräldrars karakteristiska. De ekonomiska indikatorerna beskrevs i Kapitel 3. Till de mer renodlat ekonomiska variablerna har vi lagt två mått på föräldrarnas arbetslöshet. Ett av dessa indikerar om någon av föräldrarna är arbetslös vid intervjutillfället, det andra om den förälder som intervjuades var arbetslös någon gång under 1990-talet.

Tabell 7:6. Multivariata analyser av betydelsen av olika ekonomiska, utbildningsmässiga, kulturella och sociala resurser i hushållet för självskattad skolprestation, upplevd skoltakt samt universitetsaspirationer. I OLS-regressionen visas regressionskoefficienter och i den logistiska regressionen visas oddskvoter. (N=1 292)

Självskattad skolpresta- tion

Takten för hög

Viktigt med universitet

OLS LOGISTISK REGRESSION

Intercept 3,88*** 0,00*** 1,41***Ålder –0,06*** 1,25*** 0,94**Hushållets ekono- Kontantmarginal e.s. e.s. e.s. miska resurser Svårt med löpande utg. e.s. e.s. e.s. Äger villa/radhus e.s. e.s. e.s.

Multiproblem (3 item)

e.s.

e.s.

e.s.

Antal syskon e.s. e.s. e.s.

Ekonomiska problem 1991 e.s.

e.s.

e.s.

Samhällsklass e.s. e.s. e.s. Arbetslöshet Någon av för. arblös nu e.s. e.s. e.s.

IP arblös under 90-talet

e.s.

e.s.

e.s.

Utbildningsresurser Högsta av föräldrarnas

utbildning (metrisk)

0,06*** e.s. 1,22***

Kulturellt kapital Index över kult. kapital

e.s.

e.s.

e.s.

Familjetyp En förälder –0,10* 2,11*** e.s. Ombildad familj –0,15* 1,19 e.s. Föräldrars födelseland

Annat land än Sverige

e.s.

e.s.

1,80***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån. e.s. = ej signifikant på 10%-nivån och variabeln därför bortplockad ur modellen.

En slutsats är klar, om än något oväntad: det finns ingen som helst effekt av hushållets ekonomiska resurser eller av föräldrarnas arbetslöshet.15 De farhågor vi reste i Kapitel 3, att hushållsekonomin framför allt under barnets förskoleålder skulle vara viktig för dennes skolgång, får heller inget stöd. Vi har prövat olika mått på

15 Vi prövade också en variabel som mäter hur lång tid under 1990-talet som föräldern varit arbetslös, men den hade heller ingen effekt. Notera att vi har prövat de icke-signifikanta variablerna en och en utan att finna någon effekt.

ekonomiska problem år 1991 (då barnet var 1 8 år gammalt) utan att finna några samband.

Inte heller finns det någon effekt av hushållets samhällsklass, trots att otaliga studier visar ett starkt samband mellan denna och barnens uppnådda utbildning. Det finns två skäl till att vi inte finner detta samband. Det ena är att vi har föräldrarnas utbildning i modellen, och denna variabel har påtaglig effekt på självskattad skolprestation och högskoleaspirationer. Eftersom det finns ett ganska starkt samband mellan föräldrarnas utbildning och samhällsklass är det svårt att på små material erhålla signifikanta effekter för båda dessa (vi vet dock från tidigare studier att de har av varandra oberoende effekter). Detsamma gäller alldeles säkert vårt mått på kulturellt kapital, som inte heller har någon effekt. Det andra skälet till att vi inte finner någon effekt av social bakgrund (liksom möjligen ekonomiska resurser och kulturellt kapital) är att våra beroende variabler sannolikt är mätta med bristande precision om vi ser dem som indikatorer för objektiva skolprestationer eller faktiska utbildningsval. Det hade exempelvis varit en fördel att ha betyg och beteende, dvs. gjorda utbildningsval.

I modellerna i Tabell 7:6 har vi bara de ordinära måtten på socialt kapital, nämligen familjeupplösning och -ombildning. De visar sig dock vara av betydelse. Barn till separerade föräldrar tycks ha något lägre självskattad nivå på sina skolprestationer (vare sig den hemmavarande föräldern bor ihop med en ny partner eller ej) och barn till ensamstående föräldrar har en stor överrisk för att anse att takten på undervisningen är för hög.

När det gäller höga utbildningsaspirationer är det, förutom en stark effekt av föräldrarnas utbildning, bara barn till utrikesfödda föräldrar som skiljer ut sig: och de gör det genom att ha höga utbildningsaspirationer.

7.8.2. Betydelsen av barnens egna, direkta resurser

Tabell 7:6 gällde hushållsresurser, dvs. vi koncentrerade analyserna till de resurser som barnen tar del av genom sin familj. Närmast, i Tabell 7:7, analyserar vi vad barnens egna resurser betyder för skolgången. I vissa fall är dessa resurser också relaterade till familjen, t.ex. fickpengar som ges av föräldrarna och sociala relationer som inbegriper både föräldrar och barn. En närmare förklaring till de ekonomiska prediktorerna återfinns i Kapitel 3,

medan frågorna under rubriken ”socialt kapital” beskrivs i Kapitel

2. I modellerna kontrollerar vi också för ålder och för de variabler på hushållsnivå som visade sig vara av betydelse i den förra analysen (Tabell 7:6). Det innebär att de eventuella effekter vi finner av barnens egna resurser inte speglar det faktum att de har samband med bakomliggande hushållsvariabler (som vi mätt) eller med barnens ålder.

Tabell 7:7. Multivariata analyser av betydelsen av barns och ungdomars ekonomiska, utbildningsmässiga, kulturella och sociala resurser för självskattad skolprestation, upplevd skoltakt samt universitetsaspirationer. (N=1 292 1 304)

OLS LOGREG Självskattad skolpresta- tion

Takten för hög

Viktigt med universitet

Intercept 4,23*** 0,01*** 0,36 Kontrollvariabler Föräldrarnas utbildning 0,05*** e.s. 1,19***hushållsresurser Familjetyp: ensamstående e.s. 1,82*** e.s.

Föräldr ej födda i Sverige e.s.

e.s.

1,83**

Ålder –0,06*** 1,23*** 0,93*Egna ekono- Ej ekonomisk buffert –0,13*** e.s. e.s. miska resurser Ej fickpengar/-bidrag e.s. e.s. e.s. Ekonomiskt utrymme e.s. e.s. e.s. Materiella tillgångar e.s. e.s. e.s. Lönearbetar regelbundet e.s. e.s. e.s. Utbildningsresurser Skattat antal tim/vecka

läxläsning

0,03*** e.s. 1,21***

Kulturellt kapital Läser ofta böcker 0,08*** 0,83** 1,13*Socialt kapital Ej överens med mor –0,18*** 1,40 0,55***

Ej överens med far

–0,09 1,92** 1,49*

Föräldrar noga skolarb 0,09* e.s. 2,65***

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån. e.s. = ej signifikant på 10%-nivån och variabeln därför bortplockad ur modellen.

Även i denna analys är det slående vilken liten betydelse ekonomin har för skolgången (delvis därför att vi inte analyserar utbildningsval, som mer än våra beroende variabler speglar en ekonomisk investering eller risktagning). Barn och ungdomar som inte har någon egen ekonomisk buffert har dock lägre nivå på sina själv-

skattade skolprestationer än de som har sådan buffert. Läxläsning, vilket vi kan se som ett mått på utbildningsresurser, har en positiv effekt på skolprestation och på aspirationsnivån för högskolestudier. Något riktigt bra mått på kulturellt kapital har vi inte för barnen, men den indikator vi förfogar över – hur ofta intervjupersonen läser böcker – har effekt i förväntad riktning på alla tre beroende variablerna (även när vi kontrollerar för läxläsning).

Det kanske mest intressanta i Tabell 7:7 är att betydelsen av socialt kapital, dvs. hur föräldrar och barn kommer överens och hur noga föräldrarna är att barnen sköter sitt skolarbete, är så stark. Dåliga sociala relationer med föräldrar och låga krav är systematiskt och ganska starkt negativt korrelerade med skolframgång – tydligast i form av att sakna höga utbildningsaspirationer. Det är inte överraskande att hemförhållanden har betydelse för hur det är och går i skolan, men det är anmärkningsvärt att sociala relationer mellan barn och föräldrar slår igenom även när vi i de statistiska modellerna konstanthåller för en lång rad andra och betydelsefulla förhållanden.16 Utöver de rena effekterna av indikatorerna på socialt kapital kan vi också konstatera att skillnader i socialt kapital, som vi mätt dem, inte spelar särskilt stor roll för att förstå varför barn till ensamstående föräldrar tycker att skoltakten är för hög. Effekten av familjetyp minskar visserligen något när vi inför kontroller för socialt kapital (dessa resultat visas inte), men det är marginellt i relation till den starka kvarstående effekten.17

Nästa steg i våra analyser är att utföra dem separat för olika familjetyper. Tabell 7:8 visar resultaten från detta. Denna tabell ser måhända svårgenomtränglig ut, men den övre delen genererar i stort sett samma slutsatser som dem vi redan dragit av analyserna i tabellerna ovan. Skolbarnens ålder, deras föräldrars utbildning, egen bokläsning och läxläsning har i stort samma effekter som tidigare och de är av ungefär samma styrka i olika familjetyper (även om det ringa antalet personer i analyserna av ensamstående och ombildade familjer gör att estimaten är lite osäkra).

16 En del av det samband vi finner kan möjligen vara en artefakt av att vi har subjektiva mått på skolgång. Barn som har en, kanske tillfälligtvis, dålig relation till en förälder kan vara allmänt nedstämda och ha en tendens att rapportera skolförhållandena i negativa termer. 17 Vi bör notera att ett av de mått på socialt kapital som diskuterades ovan, nämligen vilka som hjälper till med läxläsningen, har prövats i flera modeller. I en del fall har denna variabel en signifikant effekt, men koefficientens riktning är den motsatta mot den man kunde förmoda (dvs. att föräldrarna inte hjälper till med läxorna är förbundet med bättre skolprestationer). Vår intuition är att en, kanske ganska stor, del av dem som inte har föräldrarna som läxstöd helt enkelt är så duktiga i skolan att de inte behöver det.

Tabell 7:8. Multivariat analys av självskattad skolprestation, upplevd skoltakt samt universitetsaspirationer bland skolbarn, 10 18 år, i olika familjetyper. I OLS-regressionen över skolprestation visas regressionskoefficienter och i de båda logistiska regressionerna visas oddskvoter

Självskattad skolprestation Upplevd skoltakt för hög Viktigt med universitetsstudier Båda föräld. Ensamst. Ombildad Båda föräld. Ensamst. Ombildad Båda föräld. Ensamst. Ombildad

Intercept 3,83*** 3,17*** 3.95*** 0,03*** 0,00*** 0,00*** 0,41* 0,12 2,04 Kontrollvariabler Föräldrarnas utbildning 0,04*** 0,13** 0.11** e.s e.s e.s 1,28*** 1,18 1,14 hushållsresurser Föräldr. ej födda i Sverige e.s e.s e.s e.s e.s e.s 2,16*** 1,48 1,39 Ålder –0,06*** –0,05*** –-0.07*** 1,16*** 1,46*** 1,48** 0,92*** 0,93 0,92 Egna ekonomiska resurser

Ekonomisk buffert

–0,10***e.s e.s e.s e.s e.s e.s e.s e.s

Egna utbildningsresurser

Skattat antal tim/vecka läxläsning 0,03*** 0,05** e.s e.s e.s 0,58* 1,21*** 1,37*** 1,10

Kulturellt kapital Läser ofta böcker 0,06*** 0,13*** e.s 0,77*** e.s e.s 1,10* 1,43** 0,89 Socialt kapital Föräldr. noga m. skolarb 0,12*** e.s e.s e.s e.s e.s 2,34*** 5,94*** 1,79

Ej överens, mor / hemmaförälder –0,18*** –0,31*** 0.01 1,23 2,38* 0,93 0,46*** 2,11 0,62 Ej överens, far / bortaförälder –0,06 –0.16 1,70* 1,31 0,78 1,55** 0,68 6,13 För lite tid, mor / hemmaförälder –0,13**–0,13 –0.11 0,89 1,38 2,01 0,85 0,16*** 0,65 För lite tid, far / bortaförälder –0,02 - - 2,16*** - - 0,69* - - Ej överens, styvfar - - –0.52***- - 2,18 - - 0,44 Ej överens, styvmor - - 0.08 - - 5,46* - - 1,76

Justerat R2

0,14 0,25 0.19 - - - - - -

Antal

992 151 118 992 151 114 992 151 113

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån. e.s. = ej signifikant på 10 %-nivån och variabeln därför bortplockad ur modellen. – = ej aktuellt.

Det viktiga i Tabell 7:8 är resultaten från analyserna av socialt kapital. De är både komplicerade och enkla. Enkelheten består i ett mönster som kan sammanfattas i en mening: skolbarns sociala relationer i hemmet har betydelse för deras skolgång. Denna betydelse finns såväl för barn som bor med båda sina föräldrar som för dem som bor med en ensam förälder eller i ombildade familjer (även om estimaten är osäkra). De sociala relationerna indikeras med att föräldrar och barn inte kommer överens samt att föräldrarna, enligt barnen, är mycket noga med att barnen sköter skolarbetet (vilket förstås också indikerar föräldraaspirationer).18Till yttermera visso tycks, för dem i ombildade familjer, relationen till styvföräldern ha betydelse. Utöver sambanden med sociala relationer har i ett par fall också bristande tid från en av föräldrarna en negativ effekt för skolgången.

Vi har försökt gå vidare i en specialstudie av de barn som har separerade föräldrar, för att se om kontakten med och relationen till den frånvarande föräldern har någon betydelse. Vi har prövat indikatorer på hur ofta barnet bor med den frånvarande föräldern (och som vi såg i Kapitel 2 är det ganska många vars frånlevande föräldrar är ganska närvarande), hur ofta de träffas, samt hur vanligt det är att de båda föräldrarna pratar med varandra om frågor som rör barnet (dessa frågor ställs till föräldern i huvudintervjun). Ingen av dessa variabler tycks vara relaterad till barnens utbildning, som vi mätt den. Detta bör dock inte leda oss till att tvivla på att den sociala relationen också till den förälder som bor i ett annat hushåll är viktig för barnen. Denna relation har i de allra flesta fall säkert ett stort egenvärde och kan också ha betydelse för det allmänna välmåendet. Dessutom kan en av anledningarna att vi inte finner några effekter vara att vi i dessa analyser är nere på mycket små delurval, där skillnaderna måste vara extra stora för att man skall uppnå statistiskt signifikanta resultat.

7.9. Sammanfattande diskussion

I detta kapitel har vi studerat utbildning och lärande, vilka utgör resurser för barn och ungdomar såväl under skoltiden som i livet, efter utbildningens slut. Vi har inte haft tillgång till något mått på

18 Men notera att estimatet för “kommer ej överens med far” i analysen av universitetsaspirationer, när barnet bor med båda föräldrarna, går i fel riktning: barn som inte kommer så bra överens med fadern har högre utbildningsaspirationer.

”objektiv kunskap” eller vad barn och ungdomar faktiskt har lärt sig, utan har använt mått på självskattade skolprestationer, upplevd takt på undervisningen och högskoleaspirationer. Generellt sett är de självskattade prestationerna ganska höga, få anser att takten på undervisningen är för låg och många tycker att det är viktigt att de skall få gå på högskola eller universitet – betydligt fler än vad som slutligen kommer att hamna där, kan tilläggas. Om det är något allmänt problem våra resultat tyder på, är det att det finns ganska många (cirka 13 procent 10 18-åringar) som anser att undervisningen sker i för hög takt. Detta skulle kunna tala för att de halkar efter, att de utgör just den grupp som den individualiserade undervisningens kritiker varnat för (se t.ex. Dahllöf 1967). Å andra sidan utgörs denna grupp främst av gymnasister, vilket pekar på andra möjliga orsaker, t.ex. att de är ovana vid ett nytt tempo när de lämnat grundskolan. Oroväckande är att det framför allt är barn till ensamstående föräldrar som uppfattar takten som för hög (vilket gäller på varje skolstadium). Ett sätt att tolka detta är att ensamstående föräldrar inte har tid, energi eller egen utbildning nog för att backa upp barnen i skolan. Det är ett ofta förbisett faktum att föräldrarna både direkt och indirekt fungerar som ”extralärare” och det finns en risk för att barn som av olika skäl har mindre sådana resurser halkar efter – vilket är detsamma som att säga att skolan av något skäl (t.ex. resursbrist) inte kan ge dessa barn det stöd de skulle behöva.

Just när det gäller barns och ungdomars utbildning är föräldrarnas resurser centrala. Vi visade i detta kapitel hur en del av de relevanta resurserna är fördelade. Vi identifierade tillgång till eget rum och egen eller hushållets dator som skolrelevanta ekonomiska resurser. Unga svenskar kliver in i det 21:a århundradet med betydande välstånd i dessa fall – ungefär 90 procent av alla 10 18åringar har eget rum och ännu fler har tillgång till en dator i hushållet (medan 26 procent har en egen dator). Många har också stort kulturellt kapital med sig hemifrån, åtminstone mätt som boklig tradition – 85 procent av barnen har tillgång till uppslagsverk i hemmet, 61 procent till fem hyllmeter böcker eller mer och 39 procent har (åtminstone) en förälder som ofta läser på fritiden. Även 44 procent av barnen uppger att de läser böcker varje dag eller flera dagar i veckan.

Många barn har enligt våra mått ett stort socialt kapital med sig hemifrån. Nästan två av tre barn säger att deras föräldrar är mycket noga med att de sköter skolarbetet och de flesta barn läser läxor

tillsammans med vuxna, även om detta minskar med barnets ålder. Som vi visade i Kapitel 1 och 2 har en betydande andel barn i dagens Sverige separerade föräldrar (i vårt urval cirka 28 procent), men de har som regel täta kontakter med den frånlevande föräldern. Mer oroande är att det också är ganska många ungdomar (cirka 15 procent) som inte kommer så bra överens med sina föräldrar – och i ännu mindre grad med sina styvföräldrar (ungefär en tredjedel). Eftersom barn vars biologiska far och mor separerat överlag har sämre relationer till sina biologiska föräldrar och dessutom ofta bor med en styvförälder finns det anledning att vara speciellt uppmärksam på hur detta drabbar dem i skolarbetet.

En av de viktigaste resurserna i uppväxtfamiljen för barnens skolgång är föräldrarnas utbildning. Där har generationsskiftena och den historiska expansionen av sekundär och tertiär utbildning lett till att nio av tio 10 18-åringar idag har någon förälder som själva studerat vidare efter den obligatoriska skolan, och nära hälften har minst en förälder med eftergymnasial utbildning. Motsvarande siffror för barn och ungdomar år 1968 var ungefär varannan respektive mindre är fem procent.

Såväl när det gäller ekonomiska, kulturella, utbildningsmässiga och sociala resurser är skillnaden mellan olika befolkningskategorier påtaglig. De som framför allt har mindre resurser är barn som bor med en ensamstående förälder, arbetarbarn och barn till utrikesfödda. I den andra halvan av kapitlet studerade vi sambandet mellan föräldraresurser respektive barns egna resurser och de tre måtten på deras skolgång. Ekonomiska resurser har föga betydelse för dessa, vilket dock inte skall tolkas som att de inte påverkar ungdomars utbildningskarriär (det kan de mycket väl göra i ett senare skede, t.ex. vid övergång till högre studier). Kulturellt kapital i familjen har heller ingen systematisk eller särskilt stark effekt – däremot har barns egna läsvanor ett positivt samband med skolframgång. Barn till utrikesfödda föräldrar tycks kompensera sina i vissa avseenden bristande resurser så att barnens utbildningsaspirationer är höga, något som framkommit också i tidigare studier.

De variabler som verkar vara de ojämförligt viktigaste är föräldrarnas utbildning och barns sociala kapital, där bl.a. barn till ensamföräldrar har problem när det gäller takten i undervisningen. Vi vet från tidigare studier på större (vuxen-)urval att elevers externt mätta skolprestationer (i form av betyg eller resultat på standardprov etc.) och utbildningsval påverkas av såväl föräldrarnas

samhällsklass, utbildning och (troligen i mindre utsträckning) inkomster. Att vi inte finner alla dessa effekter här är sannolikt därför att våra mått på skolgången är relativt svaga som indikatorer på faktiska utbildningsframgångar (alla är skattade av eleven själv t.ex.). Detta är också en möjlig anledning till att föräldrarnas arbetslöshet – för närvarande respektive under 1990-talet – inte uppvisar något samband med skolgången. Vad vi bör ta med oss från analyserna av familjeresurser och självskattad skolprestation, upplevd studietakt och högskoleaspirationer, är åtminstone att sociala resurser bör beaktas på allvar i analyser av utbildningsskillnader.

8. Hälsa och välbefinnande

Viveca Östberg

8.1. Inledning

Att ha en tillfredsställande hälsa är ett centralt levnadsvillkor i sig och en resurs att använda för att kunna verka inom andra livsområden. En viss hälsonivå är en förutsättning för att kunna utöva vissa fritidssysslor, för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i skolan, etc. Både i internationellt och historiskt perspektiv framstår svenska barns hälsa som god. Barnadödligheten hör till de lägsta i världen och har fortsatt att minska under 1990-talet. Infektionssjukdomarna som skördade många liv i början av seklet medför idag sällan sådana konsekvenser. Olycksfall är den vanligaste dödsorsaken bland äldre barn, men även sådana har minskat. När det gäller kroniska sjukdomar har dock en ökning ägt rum under de senaste 25 åren. Detta beror till stor del på en ökad förekomst av allergiska besvär. Astma, eksem och andra allergier utgör hälften av de långvariga sjukdomarna. Även diabetes bland barn har blivit vanligare under 1990-talet (Janson 2001).

I WHO:s undersökningar av 11-, 13- och 15-åringar i ett antal europeiska länder ser sig 98 procent av de svenska barnen som helt eller ganska friska (Danielson och Marklund 2000). Denna period i livet är också relativt frisk i fysisk bemärkelse. Ett orosmoln utgör dock den psykiska hälsan. Psykisk ohälsa har i flera folkhälsorapporter pekats ut som ett av de största folkhälsoproblemen för den vuxna befolkningen. Denna form av ohälsa har blivit vanligare under 1990-talet och den största ökningen har skett bland unga vuxna. Andelen som uppger symtom av typen ängslan, oro eller ångest har i stort sett fördubblats i åldersgruppen 16–24 år (Socialstyrelsen 2001). En liknande utveckling kan skönjas även bland barn och ungdomar. Mellan mitten av 1980- och mitten av 1990talet ökade andelen som uppgav sig ha olika psykosomatiska besvär bland 13- och 15-åringar. En ökning under 1990-talet finns även bland 11-åringar (Danielson och Marklund 2000). Psykosomatiska

besvär har också ökat mellan åren 1984 och 1996 då en förälder rapporterar sådana besvär hos barn (Berntsson och Köhler 2001). Att ungdomar känner sig stressade har även det blivit vanligare under de senaste åren. Bland elever på högstadiet och gymnasiet var det 1997 25 procent som ofta eller alltid kände sig stressade och år 2000 35 procent (Skolverket 2001).

I detta kapitel kommer speciellt den psykiska hälsan/ohälsan att fokuseras. Här rör det sig om besvär av en mer vardaglig karaktär och inte allvarligare former av psykisk ohälsa. Psykisk hälsa/ohälsa kommer att studeras i termer av psykiskt välbefinnande och psykosomatiska besvär. De senare omfattar huvudvärk, magont och sömnproblem. Här inkluderas också upplevelsen av stress. Förutom psykisk hälsa studeras hälsorelaterade vanor, nämligen mat-, motions-, rök- och alkoholvanor. Vanor grundläggs ofta under ungdomsåren och har kanske den största betydelsen genom sin varaktighet och påverkan på hälsan i framtiden.

I kapitlet visas hur psykiskt välbefinnande, psykosomatiska besvär och hälsorelaterade vanor är fördelade bland barn och ungdomar. I en avslutande del fokuseras sociala relationer och ekonomiska problem, och vi undersöker huruvida dessa aspekter av barns villkor är relaterade till deras psykiska hälsa.

8.2. Psykiskt välbefinnande och psykosomatiska besvär

Det finns olika metoder för att mäta barns psykiska hälsa eller ohälsa. Beroende på vilken metod som används, får man delvis olika bilder av verkligheten. De skiljer sig också åt med avseende på vilka för- och nackdelar de har (för en diskussion se Socialstyrelsen 1996; 1997; SOU 1998:31). Ett vanligt sätt är att ställa frågor till barnets föräldrar eller lärare angående olika symtom på ohälsa hos barnet. Dessa symptom kan innefatta både vad föräldern/läraren tror om barnets inre tillstånd och om barnets mer synliga beteenden, vilka kan indikera ohälsa. Fördelen med lärarskattningar är att läraren har goda möjligheter att jämföra barnet med andra i samma ålder. Fördelen med föräldraskattningar är att föräldern ser barnet i fler miljöer och överhuvudtaget har en bättre kännedom om barnet. Ett annat sätt är att fråga barnet själv hur ofta han eller hon upplever olika tillstånd som att vara ledsen, irriterad eller spänd och nervös. Det är också vanligt att fokusera på barnets upplevelse av psykosomatiska besvär, som magont, sömnsvårigheter och huvud-

värk. Psykosomatiska symtom ses delvis som en konsekvens av psykisk ohälsa och används därför som indikatorer på lindrigare former av psykiska besvär.

Studier av psykisk ohälsa är vanligare än studier av psykisk hälsa. Psykisk ohälsa är också lättare att definiera och mäta och kan många gånger ses som en mer angelägen fråga. Att vi saknar tillfredsställande beskrivningar av och mått på den mer positiva sidan av psykisk hälsa är dock en brist. De flesta individer har inte allvarligare problem, samtidigt som det även bland dem med relativt god hälsa finns variationer i hälsotillståndet. I den här studien vill vi försöka ge en bild av det psykiska välbefinnandet bland barn. Här är barnets egen upplevelse central.

Med psykiskt välbefinnande avses en självskattad, inre och subjektiv känsla av välmående. Det handlar om att känna trivsel, tillfredsställelse och glädje eller, å den andra sidan, vantrivsel, missnöje och nedstämdhet. Barnen i studien har fått svara på ett antal frågor om sitt eget psykiska välbefinnande, vilka hämtats ur självskattningsskalan ”Jag tycker jag är” (Ouvinen-Birgerstam 1985). Fördelen med att använda dessa frågor är, att de har utformats för och prövats på svenska barn i åldrarna 7–16 år, och att en del av frågorna är avsedda att fånga psykiskt välmående. Bland dessa har ett mindre antal valts ut, som kan antas spegla en inre och subjektiv känsla av att må bra respektive av att må dåligt. Valet av frågor har också skett med tanke på att de inte direkt skall syfta på objektiva förhållanden, såsom konkreta problem. De skall heller inte gälla beteenden. Frågorna ställs i form av påståenden, där barnen får ange i vilken utsträckning de tycker att olika beskrivningar stämmer in på hur de själva är eller brukar vara. Påståendena är följande: ”Jag känner mig ofta ledsen eller nere”1, ”Jag är nästan alltid på gott humör”, ”Jag är ofta spänd och nervös”, ”Jag orkar göra mycket”, ”Jag är ofta sur och irriterad”, ”För det mesta är jag nöjd med mig själv”. De olika indikatorerna på psykisk hälsa/ohälsa har summerats för att bilda en skattningsskala som kommer att användas i analyserna.2

1 I originalutförandet innehåller påståendet inte den senare delen av påståendet, det vill säga ”eller nere”. 2 Indikatorerna har summerats på samma sätt som Ouvinen-Birgerstams (1985) självskattningsskala. Svarsalternativen var ”Stämmer precis”, ”Stämmer ungefär”, ”Stämmer dåligt” och ”Stämmer inte alls”. Antalet poäng för varje svar var –2, –1, 1, och 2 poäng vilka summerades över indikatorerna på psykiskt välbefinnande. Den skala som används varierar således mellan –12 och 12 poäng. Fördelningens medelvärde är 6,66, standardavvikelsen 3,79, skevheten –1,06 och toppigheten 1,49. En viktig fråga är huruvida dessa indikatorer verk-

ligen speglar en gemensam

underliggande dimension. Då de prövas i en faktoranalys ser de

För att också få en bild av hur vanliga dessa symtom är, kommer tre av de enskilda indikatorerna som ingår i skattningsskalan att särredovisas. Dessa gäller brist på, eller lågt, psykiskt välbefinnande, det vill säga huruvida barnet ofta känner sig ledsen eller nere, är spänd och nervös, respektive är sur och irriterad. Hur vanligt det är, dvs. att barn uppger att dessa beskrivningar stämmer precis eller ungefär med hur de själva brukar vara, kommer att analyseras. Anledningen till att just dessa tre valts ut är att de innehållsmässigt liknar de frågor som ställs i andra större undersökningar, vilket möjliggör vissa resultatjämförelser (jfr Danielson och Marklund 2000). Slutligen kommer föräldrarnas bild att redovisas, där brist på psykiskt välbefinnande definieras som att föräldern angett att barnet under det senaste halvåret minst en gång i veckan varit orolig/bekymrad eller nedstämd/håglös.3

I den första kolumnen i Tabell 8:1 visas medelvärdet för psykiskt välbefinnande i olika grupper. Välbefinnandet är lägst i den äldsta åldersgruppen, 16–18 år, och det är lägre bland flickor än bland pojkar. Könsskillnaden återfinns i alla åldersgrupper och tenderar att vara något större i högre åldrar (se Figur 8:1). För barn i splittrade familjer finns också en tendens till lägre välbefinnande men skillnaderna är inte statistiskt säkerställda. Familjens sociala klasstillhörighet och huruvida föräldrarna är födda inom eller utanför Sverige verkar inte ha någon större betydelse för psykiskt välbefinnande.

Andelen barn som anger att de ofta är ledsna/nere, spända/nervösa eller irriterade/sura varierar mellan 16 och 23 procent (kolumn 2-4 i Tabell 8:1). Det är vanligast att känna sig spänd och nervös. De olika indikatorerna ger delvis olika resultat och inga klara tendenser kan ses när det gäller skillnader mellan familjetyper, sociala klasser eller föräldrarnas födelseland. Ingen klar tendens finns heller när det gäller ålder. En könsskillnad till flickornas

ut att fånga en gemensam dimension. Alla ingående indikatorer sammanfaller i en komponent och har höga faktorladdningar (varierar mellan 0,57 och 0,74). Skalan har också hög konsistens (alpha = 0,70). Om detta test utförs för olika grupper separat blir dock resultatet annorlunda. För de yngsta (10-12 år gamla) finns tecken på att de negativa och de positiva indikatorerna speglar delvis olika förhållanden. Skalan i sin helhet verkar således passa de äldre barnen/ungdomarna (13-18 år) bättre än de yngre. Skalan kommer trots detta att användas för analyserna i detta kapitel, eftersom resultaten i grunden blir desamma som när de positiva respektive de negativa indikatorerna summeras och analyseras var för sig. 3 De barn som definierats som att vara oroliga/bekymrade/nedstämda/håglösa enligt en förälder är de, vars förälder svarat ”Minst en gång i veckan” på någon av frågorna: ”Under det senaste halvåret, hur ofta har han/hon varit orolig eller bekymrad?” eller ”Under det senaste halvåret, hur ofta har han/hon varit nedstämd eller håglös?”.

nackdel finns dock när det gäller att ofta känna sig ledsen eller nere. En tendens i samma riktning finns även för övriga indikatorer, men här är könsskillnaderna inte så stora och inte statistiskt signifikanta. När man i WHO:s studie frågade om hur ofta barn kände sig nere, irriterade/på dåligt humör respektive nervösa, fann man att flickor oftare hade sådana problem, men även där var könsskillnaden ibland mycket liten (se Danielson och Marklund 2000).

De resultat man får, när föräldrarna ger information om sina barns psykiska hälsa, är inte alltid desamma som när barn själva är informanter. En skillnad är att äldre barn anger ett lägre välbefinnande än yngre, medan föräldrarna inte tycks uppfatta det så (det vill säga om man jämför den första och den sista kolumnen i Tabell 8:1). Enligt föräldrar är barn i enförälderhushåll oftare oroliga, bekymrade, nedstämda eller håglösa. Huruvida detta även gäller när barnen själva är uppgiftslämnare är mer oklart. Överlag framstår det dock som om barn och föräldrar har olika uppfattningar eller rapporterar olika typer av hälsoproblem. Sambandet mellan barnets rapportering och dess förälders är också låg (korrelationerna varierar mellan 0,05 och 0,13). Barns rapportering kan tänkas basera sig på ett kortare tidsperspektiv än föräldrarnas rapportering. Frågorna till barnen gäller också i högre grad nuläget medan föräldrarna ombes se till hur det brukat vara under det senaste halvåret. Det är förstås också så, att föräldrar inte alltid har sådan insikt i sina barns känsloliv, att de kan ge tillförlitlig information i dessa frågor. Det kan även vara så, att föräldrars information färgas av andra aspekter av deras levnadsförhållanden, vilket sedan kan påverka undersökningens resultat.

I tabellen framgår inga skillnader mellan barn med föräldrar födda i Sverige och barn vars föräldrar är födda i ett annat land. Här är kategoriseringen visserligen mycket grov. Det material vi använder tillåter inte en fin uppdelning mellan ursprungsländer. En separat analys av dem med föräldrar födda i Norden, i övriga Europa respektive i övriga världen visar dock, att skillnaderna mellan dessa grupper är små och osystematiska. När föräldrarna skattar barnens hälsa, framkommer emellertid skillnader mellan kategorierna. I jämförelse med föräldrar födda i Sverige anger de som är födda i övriga Norden i högre grad att barnen är oroliga/nedstämda, medan föräldrar utanför Europa anger detta i lägre grad (resultaten visas ej).

Tabell 8:1. Indikatorer på psykiskt välbefinnande bland barn, 10– 18 år. Viktade, avrundade procent. (N = 1 304)

Psykiskt välbefinnande

medelvärde

Ofta ledsen eller nere

andel

Ofta spänd och nervös

andel

Ofta sur och irriterad

andel

Orolig/be- kymrad ned- stämd/håglös enl. förälder andel

Alla 6,6 16 23 16 10

Ålder 10–12 (ref.)

7,1

15

26

17

10

13–15 6,7 13 20 14 10 16–18 5,8***21 23 16 9

Kön

Pojkar (ref.)

7,1

11

21

14

8

Flickor 6,2*** 21*** 25 17 11

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 6,8

15

24

16

7

En förälder

6,2

18

19

15

21***

Ombildad familj

6,2

18

27

18

11

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 6,9

17

22

12

7

Tjänsteman, medel/lägre 6,6

16

22

16

13*

Företagare

6,8

12

24

15

8

Arbetare 6,4 17 25 18* 10

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

6,6

16

23

16

10

Annat land

6,6

17

24

17

7

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

Figur 8:1. Psykiskt välbefinnande bland barn, 10–18 år, efter kön och ålder. Medelvärden. (N=1 304)

I Tabell 8:2 visas andelen barn som uppger att de har psykosomatiska besvär minst en gång i veckan.4 Omkring vart fjärde barn har huvudvärk, vart femte ont i magen och vart tredje svårt att somna minst en gång i veckan. Att barn känner sig stressade är också vanligt. Andelen som uppger sig vara stressade minst en gång i veckan är 42 procent. Stress och huvudvärk är vanligare bland äldre barn, medan sömnproblem är vanligare bland de yngre. Flickor har oftare psykosomatiska besvär än pojkar. Det gäller alla psykosomatiska besvär utom sömnsvårigheter. Dessa resultat stämmer med WHO:s undersökning, där flickor oftare hade huvudvärk, ont i magen och svårigheter att somna, men där könsskillnaden i sömnproblem var mycket liten (Danielson och Marklund 2000).

Resultaten stämmer även med Skolverkets undersökning som har frågor om stress (Skolverket 2001). Där kände sig 35 procent ofta eller alltid stressade, och detta var vanligare bland gymnasieelever än bland högstadieelever, och vanligare bland flickor än bland pojkar. I vår studie är nivåerna dock högre, det vill säga stress förefaller vara ett vanligare problem. Hur vanligt ett problem fram-

4 Frågan till barnen löd: ”Under det senaste halvåret, hur ofta har du haft följande besvär?”. De besvär som räknas upp är huvudvärk, ont i magen, svårt att somna och att känna sig stressad. För varje fråga ombads barnet markera om de haft besvär varje dag, flera gånger i veckan, en gång i veckan, någon gång i månaden eller mer sällan/aldrig. 0 1 2 3 4 5 6 7 8

10--12

13--15

16--18

M edel vär de

Pojkar Flickor

står som, beror förstås på vilka gränsdragningar som görs. Här visas den andel som har ett besvär minst en gång i veckan. Andelen som upplever stress så ofta uppgår till 42 procent. Om man istället ser till de barn som känner sig stressade flera gånger i veckan så minskar andelen till 21 procent. Andelen som känner sig stressade varje dag är fyra procent (resultaten visas ej). Att vart femte barn känner sig stressad flera gånger i veckan gör ändå, att stress förefaller vara ett vanligt besvär. Att det är vanligt kan delvis bero på att man är mer benägen att rapportera stress i dag, eftersom stress är ett vanligt diskussionsämne i samhället. Det är också möjligt, att de som här rapporterat stress inte alla själva uppfattar den stress de känner som något negativt, utan som något positivt och stimulerande. Det är dock troligt, att vi i hög grad fångar en verklig och negativ stress. Frågeformuleringen gör, att det snarare är den typ av stress som upplevs besvärande, som tas upp (se frågeformuleringen i not). De barn, som säger sig känna stress i högre grad än andra, har också oftare psykosomatiska besvär (korrelationerna mellan stress och vart och ett av de psykosomatiska besvären är omkring 0,30) och lågt psykiskt välbefinnande (korrelationen är 0,40). Här bör också nämnas, att de skillnader som visas i tabellen kvarstår, även om en annan gränsdragning används (det vill säga om vi studerar andelen barn som känner sig stressade flera gånger i veckan i stället för andelen som känner sig stressade minst en gång i veckan).

När det gäller psykosomatiska besvär, liksom psykiskt välbefinnande, är skillnader efter social klass, föräldrarnas födelseland och familjetyp ofta små och osystematiska. Mot bakgrund av tidigare forskning är detta inte anmärkningsvärt. Det finns visserligen studier, där man finner klasskillnader i psykosomatiska besvär bland barn (se t.ex. Berntsson, Köhler och Gustafsson 2001) men också många studier där man inte finner sådana skillnader. I en genomgång av forskningen om klasskillnader i barns hälsa menar West (1997) att det är typiskt att klasskillnaderna är små eller obefintliga under ungdomsåren, speciellt under de tidiga ungdomsåren. Detta gäller flera typer av ohälsa, bland annat psykiskt välbefinnande. Han hävdar att ”It certainly seems that in relation to general measures of psychological well-being the situation in youth is characterised by little or no class differentiation” (ibid.: 849). Detta gäller inte alla typer av ohälsa och några undantag är t.ex. allvarligare kroniska tillstånd och dödliga olyckor. Att just denna period av livscykeln, till skillnad från tidigare och senare i livet,

skulle utmärka sig genom avsaknad av (åtminstone synliga) sociala skillnader i hälsa menar West (ibid.) har att göra med att andra inflytanden tar överhanden. Ju äldre barnet blir desto mer tid spenderas i skolan och med kamrater. En process pågår med ökad frigörelse från hem och föräldrar till förmån för en starkare koppling till kamratgruppen. På så sätt skär inflytanden från kamratgrupp och ungdomskultur genom påverkan från familj, hemmiljö och grannskap.

West (ibid.) driver sin tes långt, och det finns säkerligen fler hälso- och sjukdomstillstånd som kan undantas från regeln om avsaknad av klassvariation. Man kan dock konstatera, att forskningsresultaten på området inte är entydiga och att de resultat som presenteras här är relativt vanliga. Det verkar också rimligt att andra faktorer, som är kopplade till kamrater och skola, kan ha stort inflytande på hälsa i denna åldersgrupp. Det kan fortfarande vara så, att familje- och hemmiljö är viktiga, men kanske inte främst de aspekter som låter sig fångas av den sociala klasstillhörigheten.

Tabell 8:2. Psykosomatiska besvär och upplevelse av stress bland barn, 10–18 år. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Huvudvärk minst en gång i veckan

Ont i magen minst en gång i veckan

Svårt att somna minst en gång i veckan

Stressad minst en gång i veckan

Alla

26 18 34 42

Ålder 10–12 (ref.) 21 18 40 31 13–15 28* 18 31** 44***16–18 29* 19 31** 55***Kön

Pojkar (ref.) 19 12 35 35 Flickor 31*** 24*** 33 49***

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.)

25

17

34

41

En förälder 23 19 37 44 Ombildad familj 32 25 31 43

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 22

20

37

44

Tjänsteman, medel/lägre 23 17 36 45 Företagare 30* 17 34 38 Arbetare 28 18 32 40

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.) 26 19 35 43 Annat land 26 16 31 37

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

8.3. Hälsorelaterade vanor

Levnadsvanor av typen matvanor, motionsvanor, tobaksvanor och alkoholvanor anses vara av stor betydelse för folkhälsan. De skiljer sig också mellan olika befolkningsgrupper och bidrar därmed till hälsoskillnader mellan dessa (Socialstyrelsen 2001). I Tabell 8:3 presenteras andelen i åldrarna 13–18 år som inte äter frukost respektive lunch dagligen, som tränar mer sällan än en gång i veckan, och som röker respektive dricker alkohol varje vecka.5

5 Frågorna till barnen löd ”Under det senaste halvåret, hur ofta har något av följande hänt: Att du har hoppat över frukosten; Att du har hoppat över lunchen; Att du har tränat så du blivit andfådd eller svettig; Att du har rökt; Att du har druckit alkohol?”. För varje fråga ombads barnet markera om det brukade hända varje dag, flera gånger i veckan, en gång i veckan, någon gång i månaden eller mer sällan/aldrig. Att inte äta frukost respektive lunch

Vanor av betydelse för hälsa grundläggs ofta i ungdomen, och det är i den äldre åldersgruppen, 16–18 år, som ohälsosamma vanor blir mer frekventa. Det finns också en skillnad mellan flickor och pojkar. Flickor äter mer sällan frukost, tränar i mindre utsträckning och röker oftare. Att dricka alkohol så ofta som varje vecka är dock vanligare bland pojkar. Pojkar har också visats öka sin alkoholkonsumtion snabbare än flickor och redan vid omkring 20 års ålder återfinns det vuxna mönstret, det vill säga att män står för två tredjedelar av alkoholkonsumtionen (Leifman 1999). Utifrån de vanor och beteenden som fokuserats här, framstår flickor som belastade med fler hälsorisker. Både pojkar och unga män är dock mer utsatta när det gäller olycksfall, inklusive dem med dödlig utgång, vilket indikerar en typ av vanor eller risktaganden som är vanligare bland pojkar.

I hälsorelaterade vanor finns även skillnader efter familjetyp, social klass och föräldrars födelseland. Det är vanligare att barn som bor med en ensamstående förälder hoppar över frukosten och inte sysslar med fysisk träning i så hög utsträckning som andra barn. När det gäller skillnader mellan barn i olika sociala klasser, avviker de i högre tjänstemannafamiljer genom att ha mer hälsosamma vanor. Barn till högre tjänstemän äter oftare frukost och lunch dagligen, sysslar oftare med fysisk träning och röker mer sällan än barn i andra samhällsklasser. Det är endast när det gäller hur ofta man dricker alkohol, som det inte återfinns några klassskillnader. Den högsta frekvensen av ohälsosamma vanor finns bland barn i arbetarfamiljer.

En skillnad finns också mellan barn till svenskfödda och utrikesfödda föräldrar, där den sistnämnda gruppen har mer hälsofarliga vanor. Barn med utrikesfödda föräldrar hoppar oftare över frukost och lunch. De sysslar också i mindre grad med fysisk träning. Just när det gäller fysisk träning, men även när det gäller rökning och alkohol, blir dock bilden annorlunda om fler grupper av barn urskiljs. Att träna sällan gäller enbart för de barn vars föräldrar är födda utanför Europa. Dessutom finns en skillnad efter föräldrars födelseland i rökning och alkohol, som döljs i den uppdelning som används i tabellen. Vid en mer detaljerad granskning visar det sig att det är barn vars föräldrar är födda i de övriga nordiska länderna

dagligen definieras som att man hoppat över lunchen/frukosten varje dag eller flera gånger i veckan. Att inte träna varje vecka definieras som att man tränar någon gång i månaden eller mer sällan. Att röka eller dricka alkohol varje vecka innebär att man besvarat dessa frågor med varje dag, flera gånger i veckan eller en gång i veckan.

som har en större benägenhet att röka och dricka alkohol i jämförelse med barn vars föräldrar är födda i Sverige (resultaten visas ej).

De sociala skillnader som framträder här liknar dem som under 1980-talet fanns i dödlighet bland barn och ungdomar (jfr Östberg 1996). Barn till arbetare hade en högre dödlighet i både sjukdomar och olycksfall än barn till tjänstemän. Dessutom hade barn i enföräldershushåll och barn med utrikesfödda föräldrar en högre olycksfallsdödlighet än andra barn. När det gäller skillnader mellan könen, har pojkar en högre dödlighet än flickor och det har visats gälla även för 1990-talet (Janson 2001).

De sociala skillnaderna i ungdomars hälsorelaterade vanor liknar också de skillnader i hälsa och dödlighet som brukar framkomma vid studier av vuxna. Arbetare har en högre dödlighet och ohälsa än tjänstemän (se t.ex. Lundberg 1990; Diderichsen m.fl. 1991; Vågerö 1994; Ringbäck-Weitoft 2001). Ensamstående föräldrar, både mödrar och fäder, har sämre hälsa än sammanboende föräldrar. Ensamstående män har också en högre dödlighet (Ringbäck-Weitoft 2001). Om de vanor som finns i ungdomsåren blir vanor för livet kan de i framtiden bidra till att den ojämlikhet i hälsa som finns bland vuxna kvarstår.

Tabell 8:3. Hälsorelaterade vanor bland barn, 13–18 år. Viktade, avrundade procent. (N=784)

Ej frukost dagligen

Ej lunch dagligen

Tränar ej varje vecka

Röker varje vecka

Dricker alkohol varje vecka

Alla 22 13 18 13 8

Ålder 13–15 (ref.)

18

14

15

8

3

16–18 25* 13 21 18*** 13***

Kön

Pojkar (ref.) 15 11 13 10 10 Flickor 29*** 15 22** 17** 6*

Familjetyp

Båda föräldrarna (ref.) 19

12

15

12

8

En förälder 31** 19 26**

16

8

Ombildad familj 23 13 20 20 13

Samhällsklass

Högre tjänsteman (ref.) 15

8

12

8

7

Tjänsteman, medel/lägre 19

14

15*

14

8

Företagare 24 16 16 12 8 Arbetare 27* 14 25**16* 9

Föräldrars födelseland

Sverige (ref.)

18

12

16

14

9

Annat land 40*** 20* 25*

14

5

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

8.4. Sociala relationer, ekonomiska problem och psykiskt välbefinnande

Att det inte framkommer några tydliga strukturella skillnader i barns psykiska välbefinnande betyder inte att hälsan är oberoende av sociala förhållanden. Många olika faktorer kan tänkas inverka på barns psykiska hälsa och välbefinnande. Några av dessa kan sammanfattas under rubrikerna sociala relationer och ekonomiska problem.

Sociala relationer är en vittomfattande beteckning för många typer av förhållanden mellan människor. När det gäller individens psykiska och fysiska hälsa, har olika aspekter av hennes sociala relationer setts som betydelsefulla. House m.fl. (1985) lyfter fram tre olika aspekter som brukar användas inom detta forskningsområde. En aspekt är kvantiteten, eller antalet, relationer en män-

niska har. Det vill säga hur många personer individen har relationer till, eller kontakt med, och om hon har några grupper att ingå i. Vid få eller inga relationer brukar man tala om social isolering eller bristande social integration. Den andra aspekten handlar om relationernas struktur, vilken brukar beskrivas i termer av socialt nätverk. Här är det t.ex. intressant om individens olika vänner och bekanta, i sin tur, känner varandra. När de inte gör det, brukar nätverket beskrivas som fragmenterat. Relationernas struktur kan även handla om i vilken mån, och på vilket sätt, relationerna i en grupp är hierarkiska. Att relationerna har en hierarkisk struktur brukar ofta vara fallet bland barn i skolklasser (Moreno 1953; Stütz 1985). Den tredje aspekten fokuserar relationernas innehåll, speciellt i vilken grad de kan anses vara stödjande för individen. Vänskapsrelationer har ofta just en stödjande funktion. Dessa aspekter hänger förstås ihop. Till exempel är existensen av sociala relationer en förutsättning för socialt stöd (för en beskrivning av olika hälsorelaterade aspekter av sociala relationer, se Due m.fl. 1999; Berkman m.fl. 2000).

Sociala relationer ses som en viktig resurs som skyddar mot psykisk ohälsa. Att ha socialt stöd, eller att vara integrerad i en grupp människor, kan leda till en ökad positiv självkänsla och självförtroende, vilket i sin tur påverkar individens psykiska hälsa och välbefinnande. Individer som har stöd i omgivningen kan också i högre grad känna sig förvissade om att de får hjälp vid behov. Detta kan leda till en ökad känsla av trygghet. Det kan också medföra att individen i mindre grad påverkas av, och har lättare att hantera, stressfyllda situationer (jfr Cohen och Syme 1985; Antonovsky 1991).

Alla typer av relationer är förstås inte hälsobefrämjande. Relationer som t.ex. präglas av konflikter kan innebära stress och ha en negativ effekt på hälsan. Dessutom kan en hög grad av social integration i en grupp innebära social kontroll eller kamrattryck (Berkman 1985). Effekterna av ett sådant tryck på individen kan vara negativt. Det kan vara fallet, om individen inte vill eller kan anpassa sig, eller om de beteenden som förespråkas av gruppen är mindre bra för de enskilda individernas hälsa. Psykisk ohälsa kan också i sig leda till brist på sociala relationer om individen på grund av ohälsa drar sig undan, eller utesluts, från sociala kontakter.

Det mesta av forskningen inom detta område, vilken varit mycket omfattande, har studerat vuxna personer. Även för barn och ungdomar har dock olika aspekter av sociala relationer visats

vara betydelsefulla. För barns psykiska välbefinnande och psykosomatiska besvär har relationer till föräldrarna i form av konflikter visats ha en negativ inverkan (Sweeting och West 1995). Även relationer till jämnåriga uppvisar samband med psykosomatiska besvär (Berntsson och Gustafsson 2000; Berntsson, Köhler och Gustafsson 2001). Hansell (1985) har visat, att hög status bland klasskamraterna samvarierar med god fysisk hälsa och allmänt välbefinnande. Kamratstatus visar på viktiga förhållanden för individen, som att vara accepterad, uppskattad, föredragen och respekterad. Populära barn har också visats ha bättre självförtroende (Coleman 1961) och en bättre psykisk hälsa (Östberg 1999). Svedhem (1994) har visat ett samband mellan att ha fragmenterade nätverk, det vill säga få kontakter mellan de personer som ingår i olika grupper av barnets nätverk, och psykiska besvär. Olika aspekter av sociala relationer kan dock få skilda effekter på hälsan. Det har visats, att barn med många vänner som tillhörde olika "klickar" i ett större nätverk, en så kallad överbryggande nätverksposition, tycktes vara utsatta för en belastning med sämre hälsa som följd (Hansell 1985). I en undersökning av flickor i de tidiga tonåren var hög status i kamratgruppen förbunden med ogynnsamt hälsobeteende, nämligen rökning (Michell och Amos 1997). Sociala relationer till kamrater under barndomen tycks också ha långsiktiga konsekvenser. Låg kamratstatus har exempelvis relaterats till behandling av psykiska besvär bland unga vuxna (Roff och Wirth 1984).

Familjens ekonomi är ett annat viktigt levnadsvillkor för barn och ungdomar, vilket utövar ett inflytande på hälsan. Ekonomin utgör en fundamental resurs, som kan ha avgörande betydelse för hur många stressfyllda upplevelser eller tillstånd barnet har att handskas med. Den kan förse både föräldrar och barn med resurser att möta krav eller undanröja problem. En ekonomiskt pressad situation kan även påverka relationerna inom familjen vilka i sin tur kan påverka barnets välbefinnande.

Det har visats att barn i familjer med ekonomiska problem mår sämre både fysiskt och psykiskt (Voydanoff 1990). I en studie av psykosomatiska besvär bland svenska barn fann man att dessa besvär, bland annat, samvarierade med kamratrelationer. Man fann också att en god familjeekonomi verkade ha preventiv effekt. I familjer med låg inkomst, som saknade kontantmarginal och där man hade haft problem med att klara de löpande utgifterna var det vanligare att barnen hade psykosomatiska besvär (Berntsson och

Gustafsson 2000). Förutom att barns livssituation i allmänhet påverkas av familjens ekonomi, är en möjlig påverkansväg barnens oro för familjeekonomin. I en studie av svenska ungdomar i årskurs nio hade andelen som oroade sig för familjeekonomin ökat under perioden 1985–1995. Det var också fler som oroade sig för att en förälder skulle förlora sitt arbete. Barn som oroade sig för familjens ekonomi hade lägre självskattad hälsa (mätt i termer av psykosomatiska besvär, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet). Även den egna finansiella situationen var viktig. De som av ekonomiska skäl inte hade haft möjlighet att delta i olika aktiviteter, som att gå på bio eller konsert, hade också ett sämre hälsotillstånd (Hagquist 1997).

När det gäller sambandet mellan föräldrars arbetslöshet och barns hälsa är dock bilden komplex. Inga entydiga eller enkla samband tycks föreligga, och relativt få studier har behandlat ämnet (för en diskussion, se Hagquist och Starrin 1994). Ström (kommande) visar dock, att barn till arbetslösa har en högre olycksfallsrisk vilken inte kan förklaras av att föräldrar som har andra problem (t.ex. psykisk ohälsa, ekonomiska problem eller alkoholproblem) oftare blir arbetslösa. Den förhöjda olycksfallsrisken förelåg både under hög- och lågkonjunktur. Man har också funnit, att föräldrars arbetslöshet samvarierar med psykosomatiska besvär bland barn i årskurs nio, medan oro för att föräldrar skall bli arbetslösa samvarierar med välmående både i årskurs fyra och årskurs nio (Hagquist och Starrin 1994). Det finns olika möjliga påverkansvägar. En försämrad ekonomisk situation har betydelse för många andra levnadsförhållanden. Barns oro för arbetslöshet i sig kan också ha direkt betydelse för välbefinnandet. Dessutom kan föräldern påverkas och därmed även stämningen i familjen och/eller relationen mellan föräldrar och barn. Det senare kan vara fallet inte bara vid faktisk arbetslöshet utan även vid hot om uppsägning och vid osäkra anställningar.

I det följande kommer vi att studera, huruvida barns psykiska välbefinnande och psykosomatiska besvär sammanhänger med både deras kamratrelationer och föräldrarelationer, det vill säga de två källor till relationer och stöd som kan antas vara mest väsentliga i barns och ungdomars liv. De aspekter, som tas i beaktande när det gäller relationer till jämnåriga, är det antal barn som individen har att vara tillsammans med på fritiden, huruvida han/hon har en vän i skolklassen, kamratstatus i skolklassen och huruvida barnet är

utsatt för kränkande behandling från jämnåriga i skolan.6 När det gäller relationer till föräldrarna fokuseras i vilken mån barnet kommer överens med sin mamma (eller styvmor om modern inte finns i hushållet) respektive pappa (eller styvfar om fadern inte finns i hushållet). Här beaktas också huruvida barnet brukar prata med någon av de vuxna i hushållet, när han/hon är bekymrad eller oroar sig för något.7 Det sistnämnda kan beskrivas som att ha socialt stöd genom föräldrarna (eller vilja använda sina föräldrar som socialt stöd), och med tanke på föräldrars viktiga roll i barns liv borde detta vara en högst betydelsefull resurs för att hantera problem. Förutom sociala relationer kommer betydelsen av familjens ekonomiska situation att studeras i termer av att sakna kontantmarginal och föräldrars arbetslöshet.8 Här tas även barnets egen ekonomiska situation i beaktande, det vill säga om barnet har en ekonomisk buffert som möjliggör att man t.ex. kan gå på bio med kamraterna med kort varsel.9 Både sociala relationer och ekonomi kan ha egna betydelse för barns välbefinnande, men det är också troligt att den ekonomiska situationen i familjen kan påverka relationerna och därigenom ha ett inflytande på hälsan.

Här kommer multivariata analyser att användas (OLS och logistisk regression) för att studera om, och i så fall i vilken utsträck-

6 Information om antalet kamrater på fritiden kommer från frågan ”Ungefär hur många kompisar har du som du brukar vara tillsammans med på fritiden?”. Svarsalternativen är ingen; en; två eller tre; fyra eller fem; sex eller fler. Information om barnet har en vän i skolklassen kommer från frågan ”Har du någon nära vän i din skolklass?” med svarsalternativen nej; ja, en; ja, två; ja, tre eller fler. Svarsalternativen har tudelats i dem som svarat ja respektive nej. Kamratstatus mäts med frågan ”Hur populär tror du att du är bland dina klasskamrater?”. Hög kamratstatus har de som svarat ”Bland de mest populära”, Hög/Medel har de som svarat ”Mer populär än de flesta” eller ”Ungefär som de flesta”; Låg har de som svarat ”Mindre populär än de flesta” eller ”Bland de minst populära”. Definitionen av att vara utsatt för kränkningar i skolan återfinns i kapitlet om skolan som arbetsmiljö. 7 Att komma överens med modern mäts genom frågan ”Hur kommer du och din mamma överens?”. De som svarat ”Mycket bra” eller ”Ganska bra” bildar en kategori och de som svarat ”Så där”, Ganska dåligt” eller ”Mycket dåligt” bildar en annan. Samma fråga har ställts angående pappa, mammas sambo respektive pappas sambo. Att prata med föräldrarna vid problem bestäms genom frågan ”Om du är bekymrad eller oroar dig för något, vem eller vilka brukar du då prata med?” och gäller för de barn som markerat något av alternativen för mamma, pappa, och i förekommande fall, mammas eller pappas sambo. 8 Att familjen har eller saknar kontantmarginal bestäms genom en fråga till föräldern som lyder ”Om du plötsligt hamnade i en situation, där du på en vecka måste skaffa fram 12 000 kr, skulle du kunna klara det?”. Svarsalternativen är ”Ja” och ”Nej”. Föräldern har också gett information om han/hon själv respektive make/maka/sambon är arbetslös för närvarande. Att ha en arbetslös förälder innebär här att den ena eller båda föräldrarna i hushållet är arbetslösa för närvarande. 9 Frågan om barnets ekonomiska buffert lyder ”Om du plötsligt skulle behöva 100 kronor till i morgon, t.ex. för att gå på bio, skulle du kunna skaffa det då?”. Svarsalternativen var ”Ja”, ”Nej” och ”Vet inte”. Här bedöms både de som svarat nej och de som svarat att de inte vet, som att de saknar en ekonomisk buffert.

ning, kamratrelationer, familjerelationer och ekonomiska problem sammanhänger med barns psykiska hälsa. När man analyserar information som insamlats vid ett och samma tillfälle, vilket kommer att vara fallet här, är det problematiskt att uttala sig om orsak och verkan. Det vill säga, om vi finner ett samband mellan sociala relationer och barns hälsa kan det bero på att relationerna påverkar hälsan men också på att hälsan påverkar relationerna. Vilken påverkansväg som är mest trolig får bedömas från fall till fall och är ytterst en fråga för framtida studier. Att veta vilka förhållanden som hänger ihop med varandra innebär ändå ett rejält kliv mot ökad förståelse av vad som är viktigt för barns hälsa. När det gäller ekonomiska problem och barns hälsa är kausaliteten mindre problematisk. Att barns hälsa, i alla fall så länge det inte handlar om allvarliga sjukdomar eller handikapp, skulle orsaka ekonomiska problem eller arbetslöshet i familjen förefaller mer långsökt än det omvända. Alla faktorer, som analyseras här, är utifrån tidigare forskning rimliga att utvärdera som möjliga orsaker till barns hälsa/ohälsa. En fördel med denna studie som förtjänar att lyftas fram är att informationen om barns hälsa kommer från barnen själva, och informationen om föräldrars ekonomi och arbetslöshet kommer från föräldrarna. Detta är ovanligt och gör resultaten mer trovärdiga.

I Tabell 8:4 visas, i den första kolumnen, hur barnen är fördelade när det gäller tillgången till sociala relationer och ekonomiska problem. De flesta barn har kamrater att vara tillsammans med på fritiden. Andelen barn som har få kamrater att vara tillsammans med är omkring sex procent (att inte ha någon gällde för en procent av barnen), medan majoriteten har fyra eller fler kamrater. De allra flesta (90 procent) har också en nära vän i klassen. När barn själva skattar sin status i skolklassen tenderar den i allmänhet att bli ganska hög, och här är det endast nio procent av barnen som uppger att de är mindre populära än de flesta av sina klasskamrater. Majoriteten, 71 procent, är ungefär så populära som de flesta eller mer populära. Att höra till de mest populära ansåg sig 20 procent av barnen göra. När det gäller utsatthet i skolan inkluderas här alla som varje vecka brukar vara utsatta för någon typ av kränkning från andra elever. Dessa uppgår till 13 procent.

De flesta barn tycker att de kommer bra överens med sina föräldrar. Omkring 14 procent anser inte det, och det gäller både i relation till deras mammor och deras pappor. De flesta pratar också

med sina föräldrar vid problem, även om en ganska stor andel, 20 procent, inte brukar göra det.

Att familjen inte har någon kontantmarginal, dvs. inte kan skaffa fram 12 000 kronor inom loppet av en vecka om det blir nödvändigt, gäller för 18 procent av barnen. Andelen som lever i familjer, där den ena eller båda föräldrarna är arbetslösa för tillfället, är nio procent. Att barnet själv saknar en ekonomisk buffert är vanligt. Det gäller för 35 procent av barnen.

I nästa kolumn i Tabell 8:4 visas regressionskoefficienter som är standardiserade enbart för barnets kön och ålder. Först visas hur antalet kamrater samvarierar med psykiskt välbefinnande hos barn. Lägst psykiskt välbefinnande har barn med en eller inga kamrater. Antalet kamrater verkar alltså sammanhänga med psykiskt välbefinnande. Ett lägre psykiskt välbefinnande är även vanligare bland dem som inte har en vän i skolklassen. Detsamma gäller för barn med låg status i klassen och för dem som är utsatta i skolan. Familjerelationer verkar också ha betydelse. Att inte komma överens med sina föräldrar, varken sin mamma eller sin pappa, är förenat med lägre psykiskt välbefinnande. Att inte ha en mamma (eller styvmor) respektive pappa (eller styvfar) i hushållet, det vill säga att bo i ett enförälderhushåll, verkar också sammanhänga med ett lägre psykiskt välbefinnande. Detsamma gäller för barn som inte pratar med sina föräldrar vid problem.

Det finns skillnader i psykiskt välbefinnande hos barn beroende på familjens ekonomiska situation. I familjer som saknar kontantmarginal har barn lägre välbefinnande. Även den egna ekonomin är av betydelse. Barn som inte förfogar över en egen ekonomisk buffert har ett lägre välbefinnande än barn som har en sådan buffert.

Alla dessa skillnader är statistiskt säkerställda, och således verkar alla aspekter av kamratrelationer, föräldrarelationer och familjeekonomi vara av betydelse för barns psykiska välbefinnande. Det är dock svårt att utifrån dessa estimat få en större förståelse av vad som kan antas vara viktigast och hur de olika förhållandena hänger ihop. Det är t.ex. så, att barn med låg kamratstatus också oftare har få vänskapsrelationer på fritiden (Ray, Cohen och Secrist 1995). Detta är fallet även bland de barn som studeras här. Således är det svårt att veta, om de skillnader vi ser mellan barn med olika antal kamrater egentligen hänger ihop med att de också har låg kamratstatus, eller omvänt. Därför presenteras också resultaten från en

multivariat analys, där de olika faktorernas inverkan på psykiskt välbefinnande samtidigt tas i beaktande.

I den första modellen, Modell 1, inkluderas alla aspekter av kamratrelationer.10 Man kan konstatera, att alla skillnader minskar något, men att huvudresultaten består. Det vill säga, alla dessa aspekter av barns relationer till jämnåriga verkar sammanhänga med deras välbefinnande.

I Modell 2 har istället alla aspekter av föräldrarelationer inkluderats. Bilden blir i stort sett densamma här. Skillnaderna minskar men kvarstår. Att bo i enförälderhushåll verkar dock inte längre så betydelsefullt, när relationen till föräldern tagits i beaktande.

I Modell 3 ingår, förutom kön och ålder, ekonomiska problem och arbetslöshet. Både egna ekonomiska problem och sådana problem i familjen har, oberoende av varandra, betydelse för välbefinnandet. Att föräldern är arbetslös verkar dock ha mindre betydelse när hänsyn tagits till de ekonomiska problemen (vilka eventuellt kan vara konsekvenser av arbetslösheten). Ekonomiska bekymmer verkar således viktigare än arbetslöshet för barns psykiska välbefinnande. Här skall dock tilläggas, att detta inte gäller för de yngsta barnen i studien, det vill säga barn som är 10–12 år gamla. I just denna åldersgrupp kvarstår en statistiskt signifikant effekt av föräldrars arbetslöshet för psykiskt välbefinnande (resultaten visas ej).

I den sista modellen, Modell 4, inkluderas alla faktorer samtidigt i analysen. De flesta skillnader reduceras något men kvarstår. Således är barns kamratrelationer kopplade till deras psykiska hälsa, oberoende av barnens föräldrarelationer, och vice versa. Däremot verkar ekonomiska problem vara av betydelse, främst när de gäller den egna ekonomin. Återigen gäller dock detta inte för de yngsta, där det fortfarande finns ett samband mellan föräldrars arbetslöshet och psykiskt välbefinnande (resultaten visas ej). Betydelsen av att bo i enförälderhushåll, som framträdde i Modell 1, återfinns inte i Modell 4. Det verkar som om betydelsen för den psykiska hälsan av att bo i enförälderhushåll beror på relationen till föräldern och ekonomiska problem. Det har även visats i andra studier, att barn till ensamstående föräldrar löper större risk för psykisk ohälsa, och att en stor del av denna överrisk kan förklaras av ekonomiska problem och olika typer av sociala förhållanden (se Ringbäck-Weitoft 2001).

10 Även kön och ålder ingår i modellerna. Dessa resultat visas ej.

Tabell 8:4. Betydelsen av kamratrelationer, föräldrarelationer och ekonomiska problem för psykiskt välbefinnande hos barn, 10–18 år.

Viktade, avrundade procent. Estimat från regressionsanalyser standardiserade för kön och ålder. Referensgrupp=0,00. (N=1 304)

Alla Psykiskt välbefinnande andel

b

Modell 1

b

Modell 2

b

Modell 3

b

Modell 4

b

Antal kamrater 0-1

6 -2,00*** -0,73

-0,63

på fritiden

2-3

25 -1,56*** -0,92***

-0,83***

4- (ref.) 69 0,00 0,00

0,00

Har vän i

Ja (ref.) 90 0,00 0,00

0,00

skolklassen Nej 10 -2,32*** -1,47***

-1,02**

Kamratstatus Högst (ref.) 20 0,00 0,00 0,00 Hög/Medel 71 -0,98** -0,79**0,77** Låg 9 -4,68*** -3,59***-3,01***Utsatt i skolan Ja 13 -2,56*** -1,59***-1,27*** Nej (ref.) 87 0,00 0,00 0,00

Kommer överens Ja (ref.) 80 0,00

0,00

0,00

med mor/styvmor Nej/Så där 14 -3,31***

-2,71***

-2.10***

Har ingen i hush.

5 0,70 -0,41 0,16

Kommer överens Ja (ref.) 73 0,00

0,00

0,00

far/styvfar Nej/Så där 13 -2,18***

-1,38***

-0,96**

Har ingen i hush.

13 -0,86** -0,34 0,04

Pratar med för- Ja (ref.) 80 0,00

0,00

0,00

äldrar vid problem Nej

20 -1,76***

-0,98***

-0,88**

Familjen har Ja (ref.) 82 0,00

0,00 0,00

kontantmarginal Nej 18 -1,14***-0,89** -0,38 Har arbetslös Ja 9 -0,81* -0,33 -0,34 förälder Nej (ref.) 91 0,00 0,00 0,00 Har ekonomisk Ja (ref.) 65 0,00 0,00 0,00 buffert Nej 35 -1,36***-1,24*** -0,64**

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

I Tabell 8:5 genomförs motsvarande analys av psykosomatiska besvär. Att ha psykosomatiska besvär definieras här som att flera gånger i veckan ha något av följande besvär: huvudvärk, ont i magen eller svårt att somna. Andelen barn som har något av dessa besvär flera gånger i veckan är 28 procent (denna siffra visas inte i

tabellen). Estimaten som visas i tabellen är oddskvoter från en logistisk regressionsanalys. Skillnaden från föregående tabell är, att referenskategorin tilldelats värdet ett (1,00) och att en oddskvot av värdet 2 kan tolkas som att risken för psykosomatiska besvär är dubbelt så stor i den aktuella gruppen i jämförelse med referenskategorin. I den första kolumnen med oddskvoter är dessa enbart standardiserade för ålder och kön.

Vi finner liknande skillnader i psykosomatiska besvär som i psykiskt välbefinnande. Sambanden mellan kamratrelationer och psykosomatiska besvär är dock svagare. De som med statistisk säkerhet oftare har besvär, är barn med låg kamratstatus och barn som är utsatta i skolan. För barn med låg kamratstatus är psykosomatiska besvär dubbelt så vanliga i jämförelse med barn med hög kamratstatus. Skillnaderna med avseende på kamratrelationer minskar och är inte längre statistiskt säkerställda, då andra förhållanden samtidigt tas i beaktande.

Relationer till föräldrarna verkar vara av större betydelse än kamratrelationer. Barn, som kommer bra överens med föräldrarna och som använder dem för stöd, har mer sällan psykosomatiska besvär. Både relationen till mamman/styvmodern och pappan/styvfadern framstår som viktiga. Barn i enförälderhushåll har oftare besvär, och även här verkar denna överrisk i hög grad sammanhänga med föräldrarelationer och ekonomiska problem. Både egna ekonomiska problem och sådana i familjen verkar ha viss betydelse men reduceras när föräldrarelationerna tas i beaktande. Här skall återigen tilläggas, att resultaten skiljer sig något mellan barn i olika åldrar. Föräldrars arbetslöshet ser ut att ha betydelse för de yngsta barnen (10–12 år), medan den egna ekonomin är viktig för de äldsta barnen (16–18 år), även då alla andra förhållanden utjämnats på statistisk väg (resultaten visas ej).

Tabell 8:5. Betydelsen av kamratrelationer, föräldrarelationer och ekonomiska problem för psykosomatiska besvär (huvudvärk, magont och/eller svårt att somna flera gånger i veckan) hos barn, 10– 18 år. Viktade, avrundade procent. Oddskvoter från logistiska regressionsanalyser standardiserade för kön och ålder. Referensgrupp=1,00. (N = 1 304)

Alla Psykomatiska besvär andel

Oddskvot

Modell 1

Oddskvot

Modell 2

Oddskvot

Modell 3

Oddskvot

Modell 4

Oddskvot

Antal kamrater 0-1

6 1,61 1,30

1,35

på fritiden

2-3

25 1,17 1,04

0,99

4- (ref.) 69 1,00 1,00

1,00

Har vän i

Ja (ref.) 90 1,00 1,00

1,00

skolklassen Nej 10 1,71 1,54 1,33 Kamratstatus Högst (ref.) 20 1,00 1,00 1,00 Hög/Medel 71 0,83 0,80 0,81 Låg 9 1,99** 1,61 1,31 Utsatt i skolan Ja 13 1,68** 1,35 1,16 Nej (ref.) 87 1,00 1,00 1,00 Kommer överens Ja (ref.) 80 1,00 1,00 1,00 med mor/styvmor Nej/Så där 14 2,78***2,12***1,88**

Har ingen i hush.

5 1,02 0,90 0,77

Kommer överens Ja (ref.) 73 1,00

1,00

1,00

far/styvfar Nej/Så där 13 2,82***

2,28***

2,18***

Har ingen i hush.

13 1,73**

1,46 1,33

Pratar med för- Ja (ref.) 80 1,00

1,00

1,00

äldrar vid problem Nej

20 1,98***1,51* 1,49*

Familjen har Ja (ref.) 82 1,00

1,00 1,00

kontantmarginal Nej 18 1,69***1,57** 1,36 Har arbetslös Ja 9 1,42 1,16 1,14 förälder Nej (ref.) 91 1,00 1,00 1,00 Har ekonomisk Ja (ref.) 65 1,00 1,00 1,00 buffert Nej 35 1,43* 1,35 1,16

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1 %-nivån; ** = 5 %-nivån; * = 10 %-nivån.

8.5. Sammanfattande diskussion

Sammanfattningsvis kan sägas, att upplevelsen av psykosomatiska besvär och olika indikatorer på lågt psykiskt välbefinnande, som att känna sig ledsen eller nere, är tämligen vanliga bland barn och ungdomar. Till exempel har vart tredje barn besvär flera gånger i veckan av antingen huvudvärk, magont eller sömnproblem. Det är också vanligt att känna sig stressad.

Barns psykiska hälsa, både i termer av psykiskt välbefinnande och psykosomatiska besvär, varierar med ålder och kön. Variationen mellan barn i olika sociala klasser och efter föräldrars födelseland är dock liten. Bristen på systematiska och större skillnader mellan sociala klasser i barns psykiska välbefinnande är ett vanligt fynd inom detta forskningsfält. Det betyder dock inte, att psykiskt välbefinnande har litet med sociala faktorer att göra, tvärt om. Goda kamrat- och föräldrarelationer är hälsobefrämjande. Psykisk hälsa sammanhänger även med tillgången till ekonomiska resurser. Både egna ekonomiska begränsningar och sådana i familjen är relaterade till lägre välbefinnande och en högre risk för psykosomatiska besvär. Betydelsen av dessa minskar dock, när barnets sociala relationer tas i beaktande. Detta kan tolkas som att ekonomiska problem tenderar att färga av sig på familjerelationerna, vilka i sin tur har betydelse för psykiskt välbefinnande hos barn. Även föräldrars arbetslöshet undersöktes som möjlig påverkansfaktor. Arbetslöshet inverkar på familjens ekonomi, men kan även i sig påverka relationerna i familjen. Betydelsen av arbetslöshet är komplex och resultaten här är inte helt lättolkade. Föräldrars arbetslöshet såg ut att ha liten betydelse för psykiskt välbefinnande bland äldre barn, men för de yngre, 10–12 år, sammanhängde arbetslöshet med lägre psykisk hälsa. För de äldre var istället den egna ekonomin av signifikant betydelse.

Klasskillnader, liksom skillnader i familjetyp och föräldrars födelseland, verkar vara bestämningsfaktorer för mat-, motions- och rökvanor bland 13 18-åringar. Ohälsosamma vanor är vanligare bland barn i arbetarfamiljer, i familjer där föräldrarna är utrikesfödda och i enförälderhushåll. Det mest genomgripande inflytandet på hälsa verkar dock sammanhänga med kön. Huruvida det är pojkar eller flickor som är mest utsatta, beror på den typ av ohälsa som studeras. Här visades flickor ha ett lägre psykiskt välbefinnande och oftare psykosomatiska besvär, äta mer oregelbundet, träna mindre och röka mer än pojkar. Pojkar dricker å andra

sidan oftare alkohol. Dessa vanor är av betydelse för hälsan under både barndomen och ungdomsåren, men speciellt i vuxenlivet, om vanorna består. De kan i framtiden förväntas bidra till den ojämlikhet i hälsa som finns bland vuxna.

9. Barns hushållsarbete och könsroller

Marie Evertsson

9.1. Inledning

I Kapitel 3 analyserades barns och ungdomars lönearbete med fokus på arbete utanför hemmet. I detta kapitel analyseras barns och ungdomars hushållsarbete och inställning till jämställdhet mellan könen. Syftet är tvåfaldigt: för det första kommer vi att studera vilka sysslor flickor och pojkar 10 18 år gamla utför i hemmet samt hur mycket tid barnen spenderar i dessa sysslor och genom detta beskriva en del av barnens vardag. För det andra kommer vi att utifrån ett mer framåtblickande perspektiv diskutera vilka konsekvenser en könstypisk uppdelning av barns – och föräldrars – sysslor i hemmet kan få för barnens tillvaro senare i livet, som vuxna kvinnor och män. Här blir socialiseringsaspekten intressant (se t.ex. Parsons och Bales 1956; Mead 1964) och de förväntningar som utifrån barns hushållsarbete och inställning till jämställdhet i dag kan ställas på deras framtida aktivitet och inställning.

Kapitlet är upplagt som följer: vi inleder med en genomgång av tidigare studier av barns hushållsarbete. Värt att notera är att en majoritet av denna forskning är amerikansk. De studier som refereras har dessutom som regel gjorts på små urval och med kvalitativa metoder varför generaliseringar till svenska förhållanden inte enkelt låter sig göras.1

Efter litteraturgenomgången analyseras data från Barn-LNU 2000 för att se hur olika hushållssysslor fördelar sig bland svenska pojkar och flickor i åldern 10 18 år och huruvida mönster från tidigare studier återfinns även här.

1 Vanliga tillvägagångssätt är att använda djupintervjuer, tidsanvändningsscheman och dagböcker där respondenten (ofta modern) får redogöra för sitt eget och/eller andra familjemedlemmars hushållsarbete.

I nästa steg diskuteras vuxna kvinnor och mäns hushållsarbetsdelning samt teorier bakom denna. Föräldrarnas uppdelning av hushållsarbetet kan påverka barnens deltagande i detsamma, och föräldrars inställning till könsroller och jämställdhet mellan könen kan påverka såväl barns hushållsarbete som deras inställning till jämställdhet. Socialiseringsaspekten blir relevant och i de deskriptiva analyserna studeras hur föräldrarna fördelar hushållsarbetet emellan sig samt hur föräldrar och barn ser på påståendet att vuxna kvinnor och män bör dela ansvaret för barn och hushåll.

I ett tredje steg används multivariata analyser (OLS och logistisk regression) för att studera huruvida barnen är påverkade av föräldrarnas uppdelning av arbetet i familjen. Kan det antal sysslor flickor och pojkar hjälper till med relateras till hur hushållsarbetet är uppdelat mellan modern och fadern och/eller till föräldrarnas inställning till jämställdhet mellan könen? Har andra omgivningsfaktorer som antalet yngre syskon, moderns arbetstid och utbildning någon inverkan på barnens hushållsarbete? Kan på motsvarande sätt barns utomhusarbete – s.k. manligt arbete – förklaras av föräldrarnas uppdelning av annat manligt arbete och/eller av deras inställning till lika ansvarsfördelning i hemmet?

I den sista analysen fokuseras barns inställning till huruvida de vuxna i hemmet bör dela lika på ansvar för barn och hushåll. Intressant här är att se om det finns ett samband mellan barns eget hushållsarbete och deras inställning till jämställdhet, samt i vilken grad föräldrarnas uppdelning av hushållsarbetet och deras inställning till jämställdhet i hemmet har betydelse för barnens inställning till densamma.

9.2. Barns hushållsarbete

9.2.1. Tidigare forskning

Enligt tidigare icke svenska studier utför flickor som regel mer hushållsarbete än pojkar (Berk 1985; Benin och Edwards 1990; Hilton och Haldeman 1991; Manke m.fl. 1994; Brannen 1995; Gill 1998). Flickor och pojkar utför delvis olika sysslor i hemmet där flickorna oftare gör inomhusarbete och traditionellt kvinnligt hushållsarbete som matlagning, diskning och städning medan pojkar oftare utför utomhusarbete och mer traditionellt manliga sysslor som att bära ut sopor och utföra reparationsarbeten (jfr Benin och

Edwards 1990; McHale m.fl. 1990; Brannen 1995; Gill 1998). När arbetsbördan är stor, t.ex. i familjer där modern förvärvsarbetar heltid och/eller är ensam vårdnadshavare, drar flickorna ofta ett betydligt tyngre lass än pojkarna (se t.ex. Benin och Edwards 1990; Gill 1998). Flickorna får hjälpa till där det behövs och utföra såväl självservice (arbete som innebär att barnet städar upp efter/tar hand om sig själv) som familjeservice (sysslor som är till nytta även för andra i familjen) medan pojkarna har lättare att slippa familjeservicen (Brannen 1995; Grusec, Goodnow och Cohen 1996).2

En förklaring till flickornas större arbetsbörda har angetts vara att föräldrar – framför allt modern – i en stressad situation har lättare att övertala döttrarna att hjälpa till samtidigt som de också är lättare att övervaka än sönerna (White och Brinkerhoff 1981; Benin och Edwards 1990; Hilton och Haldeman 1991; Manke m.fl. 1994). Enligt White och Brinkerhoff (1981) leder detta till att flickorna förankras mer i en traditionell familjeroll. Risken för denna tidiga könsojämlikhet är extra stor i familjer där modern förvärvsarbetar under en stor del av dagen, jämfört med de där hon arbetar mindre. Moderns förebild som likvärdig fadern i arbetsmarknadsdeltagande och/eller familjeförsörjaransvar kan således ha en viss könstypisk inverkan på flickors erfarenheter och socialisering på vägen till vuxna kvinnor.3 För pojkar torde moderns förvärvsarbete dock ha en könsatypisk effekt då söner till heltidsarbetande mödrar ändå utför fler traditionellt kvinnliga uppgifter än söner till deltidsarbetande eller hemarbetande mödrar (White och Brinkerhoff 1981).

Det könspräglade mönstret i hushållsarbetstid och -sysslor uppkommer ofta trots föräldrars uttalade avsikt att inte skilja barnen åt med avseende på kön (jfr Manke m.fl. 1994; Gill 1998). I Brannens (1995) brittiska studie gav föräldrar sällan intryck av att kräva olika saker av flickor och pojkar. Trots detta var det vanligare bland pojkarna än bland flickorna att uppge att deras föräldrar inte förväntade sig att de skulle hjälpa till hemma. Föräldrar verkar också i viss utsträckning använda olika argument för att motivera pojkar och flickor att utföra sysslor i hemmet. Medan pojkar i White och

2 Familjeservicearbete antas ofta i psykologisk forskning vila på kollektivistiska grunder medan självservicearbete förväntas förmedla en tro på individualism (se bl.a. Grusec, Goodnow och Cohen 1996). 3 Se dock Cunningham (2001) som finner att moderns förvärvsarbetstid när döttrarna är små har en svag men signifikant reducerande effekt på döttrarnas hushållsarbete i 30årsåldern. Inga uppgifter finns dock här om barnens erfarenheter av hushållsarbete under uppväxten.

Brinkerhoffs (1987) studie fick lyssna på argument om ömsesidiga skyldigheter ansågs flickor oftare behöva lära sig uppgifterna. De som lyckats bäst med ambitionen att låta barnen utföra alla sysslor oberoende av kön är föräldrar med hög utbildning och en egalitär inställning till könsroller (White och Brinkerhoff 1981).

9.2.2. Hushållsarbetets fördelning bland svenska barn 10 18 år

Barns hushållsarbete delas i litteraturen ofta upp i familjeservice och självservice (White och Brinkerhoff 1981; Brannen 1995; Grusec, Goodnow och Cohen 1996). I vår studie är familjeservice sammansatt av åtta sysslor. De barn som brukar hjälpa till med någon/några av dessa sysslor minst en gång per vecka utför familjeservice.4 Om de 1) diskar, 2) städar någon annanstans än i det egna rummet, 3) lagar mat, 4) dukar eller dukar av, 5) tvättar, stryker, hänger eller viker kläder, 6) vattnar blommor, 7) tar hand om syskon eller 8) handlar mat, utför de familjeservice. Självservice består i att bädda den egna sängen och/eller städa det egna rummet. De två senare är de faktorer som tydligt kan beskrivas som självservice utifrån det sätt på vilket frågorna är formulerade här, varför familjeservicen i viss utsträckning eventuellt överskattar det arbete barnet gör för andra (i de fall barnen gör något av detta – t.ex. lagar mat – enbart åt sig själv).

I Tabell 9:1 visas uppgifter om hur många pojkar respektive flickor som angett att de brukar hjälpa till med olika sysslor i hemmet samt hur fördelningen mellan själv- och familjeservice ser ut.

4 Den exakta frågan lyder: ”Vilket av följande brukar du hjälpa till med hemma åtminstone en gång i veckan?” Ett potentiellt problem här är att vi inte vet om barnen får betalt för det arbete de utför (se Näsman och Gerber, kommande). I de fall de får det borde sysslan/sysslorna idealt räknas bort från familjeservicen.

Tabell 9:1. Hushållsarbete bland pojkar och flickor 10 18 år.

Andel som angett att de hjälper till med nämnda syssla åtminstone en gång per vecka, antal timmar i hushållsarbete, andel som inte brukar hjälpa till hemma och andel vars föräldrar är ganska eller mycket noga med att de hjälper till hemma. Viktade, avrundade procent. (N=1 304)

Syssla Pojkar (ref.) Flickor Totalt

Självservicesysslor:

Bädda egen säng 69 81*** 76 Städa eget rum 62 76*** 69 Antal självservicesysslor i genomsnitt

0,8 1,2 1,0

Familjeservicesysslor

Städa någon annanstans än i eget rum

24

36*** 30

Laga mat

24

33*** 29

Duka eller duka av

66

71* 68

Diska eller plocka i/ur diskmaskinen

44

59*** 52

Tvätta, stryka, hänga eller vika kläder

10

32*** 21

Vattna blommor

15

35*** 25

Ta hand om syskon

29

28

29

Handla mat

26

27

26

Antal familjeservicesysslor i genomsnitt

2,4 3,2** 2,8

Göra frukost

45

49

47

Utomhusarbete 32 14*** 23 Totalt antal sysslor i genomsnitt 4,5 5,4*** 5,0 Antal timmar (typvärde) 1-2 1-2 1-2 Brukar inte hjälpa till hemma 4 1*** 3 Noga att barnet hjälper till hemma (enl. barnen)

74 78 76

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Så gott som alla – 97 procent – har angett att de brukar utföra någon av de efterfrågade sysslorna i hemmet och bara fyra procent av pojkarna och en procent av flickorna har svarat att de inte brukar hjälpa till hemma. De vanligaste sysslorna barn mellan 10 och 18 år utför är att bädda sin egen säng, att städa det egna rummet och att duka på eller av bordet. Mer än hälften av alla barn hjälper till med detta hemma. Pojkar och flickor gör i ungefär lika stor utsträckning frukost, tar hand om eventuella syskon, handlar mat och dukar på/av bordet. I övriga fall finns dock avsevärda skillnader

mellan könen. Det är vanligare att flickorna bäddar sin egen säng, städar sitt eget rum, städar något annat rum än det egna, lagar mat, diskar eller plockar i/ur maskinen, tvättar, stryker, hänger eller viker kläder och vattnar blommor. Pojkar utför oftare än flickor utomhusarbete. Flickorna utför i genomsnitt fem av de totalt tolv efterfrågade sysslorna medan pojkarna utför fyra av dem. Flickorna gör också mer familjeservice än pojkarna (tre sysslor jämfört med två) även om spridningen är stor inom könen (se Figur 9:1).

Figur 9:1. Antal familjeservicesysslor som pojkar och flickor 10 18 år utför minst en gång i veckan

0 5 10 15 20 25 30

0 1 2 3 4 5 6 7 8

Antal sysslor

Pr ocent

Pojkar Flickor

Figur 9:2. Antal timmar per vecka pojkar och flickor 10 18 år brukar hjälpa till hemma

Barn lägger i genomsnitt ned mellan en och två timmar per vecka på att hjälpa till hemma och här finns inga skillnader mellan könen (Tabell 9:1). Fler av de efterfrågade sysslorna tar relativt kort tid att utföra och detta kan vara en förklaring till att den extra syssla flickor i genomsnitt utför inte får någon större betydelse för deras tid i hushållsarbete jämfört med pojkar. Det kan också vara så att pojkar hjälper till med andra sysslor än de här efterfrågade. Figur 9:2 ger en mer detaljerad bild av den tid pojkar och flickor spenderar i hushållsarbete och värt att notera här är att de allra flesta barn i 10 18-årsåldern, drygt 70 procent, utför två timmar hushållsarbete eller mindre per vecka. En stor majoritet av barnen (76 procent) uppger att deras föräldrar är ganska eller mycket noga med att de hjälper till hemma och här finns inte heller några tydliga skillnader mellan pojkar och flickor (Tabell 9:1).

I Tabell 9:2 visas en mer detaljerad beskrivning av hushållsarbetets fördelning över kön, ålder, familjetyp, samhällsklass och föräldrars födelseland.5 92 procent av flickorna och 88 procent av pojkarna utför någon familjeservice varje vecka. Familjeservicearbete blir vanligare ju äldre barnet blir och bland barn 16 18 år utför 94 procent sådant arbete. Något fler barn i ombildade familjer

5 I Appendix 9:1 redovisas deskriptiva data för de faktorer som inte finns med i Tabell 9:1. 0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

Brukar inte <1 tim/v 1-2 tim/v 3-4 tim/v >=5 tim/v

Pr ocent

Pojkar Flickor

utför familjeservice än barn som bor med båda sina biologiska/adoptiv- föräldrar och städning är en av de uppgifter dessa barn oftare hjälper till med. Värt att notera här är dock att barn i enförälderhushåll totalt sett inte tycks utföra mer arbete än barn i tvåförälderhushåll. Ser vi till sysslor som sker mer eller mindre dagligen som att laga mat, att göra frukost eller handla mat (de två senare visas ej) så är dessa uppgifter signifikant vanligare bland barn i enförälderhushåll än bland barn i kärnfamilj,6 flickor i enförälderhushåll hjälper också oftare till med disken än andra barn. Att dessa skillnader inte speglar sig i andelen som hjälper till mer än två timmar per vecka i hemmet kan bero på att barn i enförälderhushåll oftare får ta hand om sig själva och ta fram sin egen frukost eller laga sin egen mat och att de då inte räknar med denna tid när de anger det antal timmar de hjälper till i hemmet. Den totala tid som spenderas i hushållsarbete i enförälderhushåll är också mindre än den i tvåförälderhushåll, varför städning – som tas upp i tabellen här – kan vara en relativt tidskrävande syssla dessa hushåll drar ned på för att hinna med annat.

6 Barn i ombildade familjer hamnar här mittemellan barn som bor med båda sina föräldrar och barn som bor i enförälderhushåll.

Tabell 9:2. Andel barn 10 18 år som utför någon familjeservice, städar eget rum, städar något annat rum än det egna, lagar mat och utför utomhusarbete någon gång i veckan samt andel som utför mer än två timmars hushållsarbete per vecka. Viktade, avrundade procent. (N=1 304. För utomhusarbete är N=989 då endast de som bor i hus inkluderas)

Familje- service

Städa eget rum

Städa annat än eget rum

Laga mat

Utom- hus- arbete

>2tim/v hush.arb.

Alla

90 69 30 29 28 26

Kön

Pojkar (ref.) 88 62 24 24 38 24

Flickor 92** 76*** 36*** 33*** 18*** 29*Ålder 10-12 (ref.) 86 64 27 16 24 20 13-15 92*** 72** 28 29*** 31** 27** 16-18 94*** 72** 37*** 47*** 31** 35***Familjetyp Båda föräld. (ref.) 89 68 28 26 28 26 En förälder 89 69 34 40*** 34 26 Ombildad familj 95** 76* 38** 30 25 27 Samhälls- Högre tj.man 90 69 30 29 27 26 klass Tjm. med/lägre 90 67 28 29 26 26 Företagare 90 65 23** 31 28 33*

Arbetare (ref.) 90 71 34 28 32 25

Föräldrars Sverige (ref.) 90 68 28 30 28 25 födelseland Annat land 92 76* 41*** 24 24 33**

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Städning och matlagning utförs – som vi redan vet – oftare av flickor än av pojkar och andelen som städar och/eller lagar mat ökar ju äldre barnen blir. Utomhusarbete och andelen som utför jämförelsevis mycket arbete i hemmet (mer än två timmar per vecka) ökar också med ålder. Ändå är det bland barn i 16 18årsåldern fortfarande inte många – 35 procent – som gör mer än två timmars hushållsarbete i veckan. Barn till företagare och jordbrukare tillhör kategorin som hjälper till relativt mycket hemma jämfört med barn i arbetarklassen och tjänstemannaklasserna. I övrigt finns få signifikanta skillnader mellan samhällsgrupperna. Barn vars båda föräldrar är födda utanför Sverige hjälper oftare till med städningen än andra barn. En tredjedel av dessa barn hjälper också till mer än två timmar i hemmet varje vecka jämfört med en fjärdedel av dem som har minst en svenskfödd förälder.

Innan den multivariata analysen av barns hushållsarbete och potentiella förklaringsfaktorer till skillnaden mellan pojkar och flickor tar vid, diskuteras en av de kanske viktigaste förklaringsmekanismerna; föräldrarnas uppdelning av hushållsarbetet och teorier bakom denna samt inställning till jämställdhet mellan könen.

9.3. Teori och praktik i arbetsdelningen i hemmet

9.3.1. De vuxnas fördelning av hushållsarbetet: tidigare forskning

I Sverige arbetade kvinnor och män sammantaget ungefär lika många timmar per dygn i början på 1990-talet men kvinnor utförde mer oavlönat arbete än män gjorde (Rydenstam 1992; Nermo 1994). Kvinnor arbetar fler timmar i det egna hushållet än män gör och skillnaden blir extra tydlig i familjer med små barn. Även om hushållsarbetet varit relativt jämnt fördelat mellan kvinnan och mannen innan paret får barn är en könstypisk uppdelning av arbetet vanlig efter barnafödseln (Rydenstam 1992; Ahrne och Roman 1997; Hörnqvist 1997).

Det finns flera teorier om varför arbetsdelningen i hemmet ser ut som den gör. Dessa teorier är alla könsneutralt utformade men får i praktiken ofta könspräglade konsekvenser. För familjen är det t.ex. ekonomiskt rationellt att prioritera den persons arbete som ger störst ekonomisk avkastning. Eftersom det ofta är mannens arbete – då hans lön många gånger är högre än kvinnans – får det till följd att kvinnan tar större ansvar för barn och hushållsarbete (se t.ex. Becker 1985). Beslut om arbetsfördelningen i och utanför hemmet kan också ses ur ett maktperspektiv där främst ekonomiska resurser har betydelse i explicita och/eller implicita förhandlingar (jfr Korpi 1987). Det finns flera besläktade ansatser till de här två refererade övergripande teorierna. I de fall teorierna testats empiriskt har det visat sig att de bidrar till att förklara delar av, men inte hela, arbetsdelningen mellan kvinnor och män så länge den följer traditionella mönster (Berk 1985).

När fokus istället vänds mot okonventionella familjer där kvinnan är den som har högst inkomst eller yrket med högst status har dessa teorier lågt förklaringsvärde (Brines 1993; 1994; Tichenor 1999). Detta beror, menar en del, på att hushållsarbete är så

traditionellt kopplat till kvinnor och kvinnligt arbete att det fungerar som ett område inom vilket kön skapas symboliskt (Berk 1985; West och Zimmerman 1987; Brines 1993; 1994). Teorin härstammar ursprungligen från Goffman där individers kategorisering av sig själva och andra som kvinnor respektive män ses som en förutsättning för förståelse av, och agerande i, ett samhälle som i stor utsträckning är uppbyggt kring roller färgade av kön7 (jfr Goffman 1976; West och Zimmerman 1987). Skapandet av kön eller genus – doing gender som West och Zimmerman (1987) kallar det – är en process i vilken både kvinnor och män tar aktiv del. Så länge könstillhörighet ses som ett giltigt kriterium för differentiering, så länge kommer vi att fortsätta att konstruera kön/genus, menar de.

Enligt Ahrne och Roman (1997) existerar det i dag flera ideologier om kvinnligt och manligt arbete parallellt i Sverige. Det faktum att en majoritet av alla kvinnor och män säger sig stå bakom en jämlik fördelning av hushållsarbetet menar de talar för att hushållsarbetets betydelse för konstruktionen av kön inte kan tas för given.

9.3.2. Vad betyder de vuxnas arbetsdelning för barnen?

Om föräldrarnas arbetsdelning från början är ojämlik bidrar det till att barnens sysslor och tid i dessa också skiljer sig åt (Hilton och Haldeman 1991). Detta stödjer således antaganden om ett rollmodellsperspektiv där modern förväntas tjäna som förebild för döttrar och fadern för söner (jfr Oakley 1974; Berk 1985; McHale m.fl. 1990). I familjer där modern är ensam vårdnadshavare är ofta behovet av hjälp i hushållet extra stort samtidigt som en manlig rollmodell saknas. Hilton och Haldeman (1991) menar att detta kan vara en orsak till att pojkar i enförälderhushåll behöver utföra färre hushållsarbetssysslor och en större andel typiskt manliga sådana än pojkar i tvåföräldrahushåll.

I en svensk studie av 60 barn 7 8 år gamla i Storstockholmsområdet märks tydliga skillnader i vem barnen förväntar sig ska utföra en specifik hushållssyssla. De sysslor som barnen oftast kopplar samman med kvinnligt arbete är att laga middagsmat, duka fram frukost, passa sjukt barn, läsa godnattsaga, förhöra läxor samt

7 Se t.ex. yrkesroller och de bilder vi har av en sjuksköterska, en byggnadsarbetare och en sekreterare eller för att återvända till privatsfären bilden av en mor.

trösta gråtande syskon. Männen förväntas oftare än kvinnor byta däck på bilen och skjutsa till träningen (Fagrell 2000).8 I en studie från 1970-talet finner Wernersson (1977) att barn 10 respektive 13 år gamla ofta kategoriserar matlagning och diskning, städning av det egna rummet, skötsel av egna kläder och att passa småsyskon som uppgifter som passar bäst för flickor medan de tycker att reparation av trasig cykel, tvätta bilen och klippa gräsmattan passar bäst för pojkar.9

9.3.3. Barnen och det socialiserande hushållsarbetet

Barns deltagande i hushållsarbete har ofta setts som positivt då det förväntas bidra till att barn blir mer ansvarstagande, självständiga och hänsynstagande (se t.ex. Straus 1962; Elder 1974; Zelizer 1985). När föräldrar tillfrågats om syftet med att låta barnen hjälpa till hemma är socialiseringsaspekten – oavsett barnets kön – också det vanligast förekommande svaret av de två övergripande anledningar som anges; a) hushållsarbetet fyller en funktion som ett steg i en socialiseringsprocess, det är utvecklande och ansvarsfostrande,

b) barnens hjälp i hemmet behövs (White och Brinkerhoff 1987; Blair 1992; Gill 1998). Blair (1992) finner att behovet av hjälp har större inverkan på barnens hushållsarbete än eventuella socialiserande intentioner. De främsta förklaringsmekanismerna i denna studie av amerikanska förhållanden är antal syskon samt moderns förvärvsarbetstid.10 I familjer där föräldrarna är måna om barnens intellektuella utveckling och där interaktionen mellan förälder och barn är hög utför barn mindre hushållsarbete. Detta för socialiseringsaspekten något motsägande resultat visar att läxläsning och studier – tillsammans med arbete utanför hushållet – ofta är ett giltigt skäl för barn att inte behöva utföra hushållsarbete (se även Brannen 1995).

Även om föräldrars – åtminstone påstådda – uppfattning om hushållsarbetet som positivt socialiserande i realiteten tycks ha liten betydelse för det hushållsarbete barnen utför, så torde arbetet icke desto mindre ha vissa socialiserande effekter. Flickor och

8 De uppgifter som inte var tydligt kopplade till kön (mindre än 65 procent av barnen angav personer av samma kön) av de här efterfrågade var att köpa tvättmaskin, klä på småsyskon, duka av, ta ekonomiskt ansvar, köpa skor, trösta barn och markera ohyfsat beteende. 9 Urvalet består av 958 barn som 1974 gick i årskurs fyra eller sju i Göteborg, Mölndal eller Lerum. 10 Blair använder data från the National Survey of Families and Households (NSFH) 1988.

pojkar lär sig utföra och, i olika utsträckning, ta ansvar för sysslor vilket ger dem erfarenheter och förbereder dem för vuxenlivet. Modern och fadern utgör också rollmodeller och tjänar som jämförelse när vuxna beskriver sitt eget arbete i hemmet (Oakley 1974; Berk 1985; Goodnow och Bowes 1994). För kvinnor tycks inverkan från modern tidigare (i studier från 1970- och 1980-talet) varit extra påtaglig kanske framför allt då det förr var hon som utförde allt hushållsarbete (Oakley 1974; Berk 1985). Cunningham (2001) finner i en färskare studie att faderns hushållsarbete vid barnets mycket unga år har betydelse för sönernas hushållsarbete när de är i 30-årsåldern medan döttrarnas hushållsarbete vid motsvarande ålder tycks förklaras av andra faktorer än hushållsarbetsdelningen i uppväxtfamiljen. Detta menar Cunningham talar för socialiseringsperspektivet – och mot ett kontextuellt perspektiv – framför allt när det gäller pojkar. För sönerna finner Cunningham också ett signifikant samband mellan moderns inställning till jämställdhet mellan könen när sönerna är i tonåren och sönernas egen inställning till detta i 30-årsåldern.11

9.3.4. Föräldrars och barns inställning till jämställdhet mellan könen: tidigare forskning

Föräldrars inställning till könsroller och jämställdhet kan påverka barns beteende men även deras välbefinnande. I en studie av 152 en- och tvåförsörjarfamiljer i USA rapporterade fäder i enförsörjarfamiljer en mer traditionell inställning till könsroller än fäder i tvåförsörjarfamiljer (McHale m.fl. 1990).12 I dessa familjer var också hushållsarbetet mer traditionellt uppdelat trots att kvinnornas inställning inte skilde sig åt mellan familjerna. Pojkar i tvåförsörjarhushåll som utförde jämförelsevis många s.k. kvinnliga sysslor rapporterade här mindre stress, högre kompetens och bättre föräldrarelation än pojkar som utförde färre sysslor. I enförsörjarhushåll var sambandet det omvända. För flickor fanns inga signifikanta skillnader även om tecken tydde på att flickor som utförde färre maskulina sysslor förnam större acceptans från fadern

11 I studien saknas uppgifter om faderns inställning till jämställdhet mellan könen. Data kommer från the Intergenerational Panel Study of Parents and Children (IPSPC) och omfattar barn födda i Detroit 1961 (totalt 608 mor-barn dyader). 12 Med enförsörjarfamiljer/-hushåll avses alltså här familjer där fadern arbetar och modern är hemmafru.

än de som utförde fler. Barnen i denna studie var mellan 9 och 12 år gamla.

En amerikansk studie av ungdomar (medelåldern är 20 år) visar dock att barn kan stå relativt opåverkade av föräldrarnas attityder till könsroller och frågor om jämställdhet mellan könen (Glass, Bengtson och Dunham 1986). Resultaten tyder här istället på att ungdomarna är mer framgångsrika i att påverka sina föräldrar inom detta område än vice versa. I studien antas vidare att individer förändras över livet och med ålder varför de här refererade ungdomarna eventuellt – återigen – kan närma sig sina föräldrar attitydmässigt när de själva blir äldre och/eller föräldrar.13

9.3.5. Hushållsarbetets fördelning bland svenska mödrar och fäder med barn 10 18 år

Vi börjar den andra delen av beskrivningen av svenska förhållanden med att studera hushållsarbetsdelningen i svenska hem med minst ett barn i 10 18-årsåldern. I Tabell 9:3 visas genomsnittligt antal timmar föräldrarna till våra 10 18-åringar spenderar i olika sysslor.14 Mödrarna arbetar sammantaget i genomsnitt 19 timmar per vecka i hushållet medan fäderna arbetar åtta timmar. Vid en jämförelse bakåt i tiden märks mindre förändringar i hushållsarbetsfördelningen jämfört med 1991. Kvinnor med minst ett barn i 10 18-årsåldern utförde då hushållsarbete i genomsnitt 23 timmar per vecka medan männen utförde sju. Föräldrar med barn 1 9 år arbetade 24 respektive 8 timmar i hushållet 1991 (visas ej). Gapet mellan mödrar och fäder har alltså minskat något under 1990-talet främst p.g.a. att kvinnor minskat sin arbetstid i hushållet. Fortfarande är dock jämställdheten i hemmet mellan föräldrar till barn 10 18 år långt ifrån imponerande då mödrarna i genomsnitt utför dubbelt så mycket hushållsarbete som fäderna. Fäderna utför oftare reparationer och underhåll av bostad, fordon eller annan egendom men dessa ytterligare drygt två timmar år 2000 spelar liten roll när det gäller att överbrygga skillnaderna mellan kvinnor och män (Tabell 9:3).15 En del av förklaringen till den ojämlika fördelningen i hemmet kan ligga i att många kvinnor med barn arbetar deltid. Modern och fadern kanske väljer att dela upp totalarbetstiden

13 Studien omfattar totalt 2 044 individer från tre generationer i USA. Urvalet bestod av män över 65 år med minst ett barnbarn mellan 16 och 26 år. Undersökningen gjordes 1974. 14 Omfattar föräldrar i alla familjetyper dvs. både ensamstående och de i tvåföräldrahushåll. 15 Vi saknar uppgift om underhålls- och reparationsarbeten för 1991.

mellan sig vilket skulle kunna vara en orsak till att kvinnor utför mer arbete i hemmet än män. Om totalarbetstiden dvs. antal timmar i hushållsarbete och reparationsarbete plus antal timmar i förvärvsarbete jämförs för våra mödrar och fäder visar det sig att kvinnor och män arbetar sammantaget lika många timmar. Den genomsnittliga totalarbetstiden för både mödrar och fäder till barn 10 18 år är 50 timmar per vecka (jfr Kapitel 4, Tabell 4:4, där dock totalarbetstiden inkluderar övertid och resor och där urvalet är annorlunda). Även om detta mönster framträder på aggregerad nivå är det värt att notera att mödrar med barn 10 18 år i hushåll där båda jobbar 35 timmar eller mer per vecka spenderar betydligt mer tid i hushållsarbete än fäder (16 timmar jämfört med 9). Det finns således stor variation i den tid mödrar spenderar i hushållsarbete.

Tabell 9:3. Antal timmar hushållsarbete per vecka samt total arbetstid för mödrar och fäder med minst ett barn 10 18 år enligt föräldrarna själva. Uppgifterna gäller år 2000 där inget annat anges

Syssla Far (ref.) Mor Totalt Matinköp, matlagning och disk 5 10** 8

(N=873)

Tvätt, strykning och annan klädvård 1

5** 3

(N=874)

Städning 2 4 3

(N=875)

Totalt i ovanstående sysslor

8

19*** 14

(N=869)

Totalt i ovanstående sysslor år 1991 7 23 *** 15

(N=1 042)

Reparation och underhåll av bostad, fordon och annan egendom

3 1 2

(N=864)

Totalarbetstid: Tid i förvärvsarbete + tid i hushållsarbete och reparationsarb.

50

50

50 (N=853)

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Utifrån information om hur arbetet i hemmet är uppdelat bland föräldrar med barn i 10 18-årsåldern blir det intressant att se vilken inställning dessa föräldrar har till ett samhälle där männen tar lika

stort ansvar som kvinnor för barn och hushåll.16 Tabell 9:4 visar att 40 procent av fäderna och 58 procent av mödrarna anser att det är ett mycket bra förslag att satsa på ett samhälle där kvinnor och män delar lika på ansvar för barn och hushåll. I de tvåföräldrahushåll där vi har information från båda föräldrarna har modern och fadern i de flesta fall ganska lika uppfattning om hur arbetet bör fördelas. I 76 procent av fallen avviker moderns och faderns uppfattning bara med en enhet; kvinnan kan t.ex. tycka det är ett ”mycket bra förslag” att man satsar på ett samhälle där männen tar lika stort ansvar som kvinnor för barn och hushåll medan mannen tycker det är ett ”ganska bra förslag” eller vice versa. Ofta är det som i exemplet att modern tycker jämställdhet är viktigare än fadern (i 41 procent av fallen) men i 22 procent av familjerna tycker fadern att det är viktigare att kvinnor och män delar lika på ansvar för barn och hushåll.

Tabell 9:4. Andel pojkar och flickor 10 18 år respektive deras mödrar och fäder som tycker jämställdhet mellan könen är mycket viktigt/ett mycket bra förslag (i procent)

Mycket bra förslag att… Far (ref.)

Mor

Totalt

…satsa på ett samhälle där männen tar lika stort ansvar som kvinnorna för barn och hushåll

40

58***

50 (N=877)

Mycket viktigt att… Pojkar (ref.) Flickor

Totalt

…de vuxna i familjen delar lika på ansvar för hushålls- arbete och barn

42

58***

50

(N=1 298)

Signifikanser, enskilda estimat relativt referenskategorin: *** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivå.

Tabell 9:4 speglar också pojkars och flickors inställning till jämställdhet mellan könen. Vi har frågat barnen hur viktigt de tycker det är att de vuxna i familjen delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn. Även här finns tydliga skillnader mellan könen där 42 procent av pojkarna tycker detta är mycket viktigt jämfört med

16 Svarsalternativen varierar från 1 till 5 från ett ”mycket bra förslag” till ett ”mycket dåligt förslag”.

58 procent av flickorna.17 Dessa siffror stämmer väl överens med andelen fäder och mödrar – dvs. barnens föräldrar – som tycker det är ett mycket bra förslag att satsa på ett samhälle där män tar lika stort ansvar som kvinnor för barn och hushåll. Intressant blir då att i den multivariata analysen studera om barnens inställning till jämställdhet kan förstås genom föräldrarnas inställning till densamma eller om andra faktorer än föräldrainverkan har betydelse när barnen bildar sig en uppfattning om hur ansvarsfördelningen i hemmet bör se ut.

9.3.6. Barn 10 18 år och familjeservicearbete: vad avgör antalet sysslor?

När vi nu vet hur hushållsarbetet är uppdelat bland flickor och pojkar 10 18 år gamla väcks frågan om fördelningen kan relateras till de sysslor barnens fäder respektive mödrar utför och/eller till föräldrarnas inställning till jämställdhet. I denna och följande analyser inkluderas bara de barn som bor i familjer med två föräldrar (biologiska eller adoptiv-/styvföräldrar). Eftersom självservicearbete tycks vara regel snarare än undantag och familjeservicearbetet är det som förväntas ha större inverkan både på barnens omsorg om andra och deras hushållsarbete som vuxna, så väljer jag att här fokusera på familjeservicen. Den beroende variabeln familjeservice är sammansatt av åtta sysslor (se Tabell 9:1 och Appendix 9:2). I en multivariat regressionsanalys används familjeservice som ett index med värden mellan 0 och 8 beroende på det antal sysslor barnet utför. I Appendix 9:1 beskrivs de variabler som används i analyserna (i de fall de inte redan redovisats i tidigare tabeller) och i Appendix 9:2 ges en utförligare beskrivning av operationaliseringen av centrala variabler.

En faktor som påverkar barns hushållsarbete är deras ålder. Enligt White och Brinkerhoff (1981) ökar könsskillnaderna i sysslor med ålder från att i mycket tidiga år varit jämnt fördelad mellan könen. De barn som intervjuats i LNU 2000 är, som nämnts ovan, mellan 10 och 18 år. Även här har ålder betydelse för antalet familjeservicesysslor pojkar och flickor hjälper till med (Figur 9:3). I tioårsåldern är skillnaden obefintlig medan flickor i övre tonåren utför mellan en och två sysslor fler än pojkar.

17 Svarsalternativen varierar från 1 till 4 där ”inte viktigt alls” är det mest avvisande svaret.

Figur 9:3. Antal familjeservicesysslor flickor och pojkar 10 18 år utför i olika åldrar

I Tabell 9:5 bekräftas antagandet att antalet familjeserviceuppgifter ökar med barns ålder eftersom effekten kvarstår även efter kontroll för andra faktorer som är av betydelse för hushållsarbetet. Ökningen är något större för flickor än för pojkar och innebär för flickor en syssla mer på fem år – dvs. en 15-årig flicka utför i genomsnitt en syssla mer per vecka än en tioåring – när övriga variabler hålls konstanta.

0 1 2 3 4 5

10 11 12 13 14 15 16 17 18

Ålder

An ta l syssl or

Pojkar

Flickor

Tabell 9:5. Familjeservicearbete för pojkar och flickor 10 18 år.

OLS regression med robusta standardfel. Regressionskoefficienter

Modell 1

Modell 2

Pojkar Flickor Pojkar Flickor

Ålder 0,09*** 0,21*** 0,09*** 0,20***Har ett/flera syskon 0-6 år 0,42* 0,24 0,46* 0,26 Antal yngre syskon -0,04 0,26*** -0,06 0,26***Har ung. jämngammalt syskon av motsatt kön i hemmet

0,18 0,14 0,22 0,16

Far gör mer hushållsarbete än mor 0,48* 1,08*** 0,51* 1,10***Mor 0-5 >far i hushållsarbete (ref.) 0,00 0,00 0,00 0,00 Mor 5-15tim >far i hushållsarbete 0,10 0,06 0,10 0,13 Mor 15+ >far i hushållsarbete 0,15 0,14 0,19 0,16 Modern lång arbetsdag 0,03 0,38** 0,06 0,41**Modern hög utbildning 0,00 -0,61*** 0,04 -0,58***Mkt bra förslag dela ansvar för barn och hushåll anser mor

0,25 -0,14

Mkt bra förslag dela ansvar för barn och hushåll anser far

0,10 -0,11

Mkt väl överens barn-mor

0,20 -0,29

Mkt väl överens barn-far

0,19 0,57***

Intercept 0,91** -0,22 0,49 -0,31 N=518

R2=0,03

N=537 R2=0,16

N=512 R2=0,05

N=528 R2=0,17

*** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

I de fall barnet har syskon yngre än dem själva kan deras hushållsarbetsbörda öka eftersom den totala arbetsbördan i hemmet blir större än om inga/färre yngre syskon finns. Barn i 0 6årsåldern kan också kräva extra hjälp och tillsyn samtidigt som de inte kan hjälpa till i hemmet i någon större utsträckning. Tabell 9:5 visar att de barn som har yngre syskon utför mer hushållsarbete än andra barn. För pojkar gäller detta dock bara om de har en syster eller bror som är sex år eller yngre medan antalet yngre syskon oavsett deras ålder innebär en högre hushållsarbetsbörda för flickor.18

Om en flicka har en bror som är ungefär jämngammal med henne själv (max tre år yngre eller äldre) kan hennes arbetsbörda öka – och pojkens minska – om man i familjen delar upp arbetet

18 Testas bara förekomsten av ett syskon sex år eller yngre för pojkar respektive flickor i modellen blir denna indikator signifikant och hög för flickor medan antal yngre syskon när syskon 0-6 år i stället exkluderas är oförändrat låg och icke-signifikant för pojkar.

enligt könstypiska mönster. I Tabell 9:5 finns dock inga tecken på att ett jämngammalt syskon av motsatt kön har någon betydelse för det antal sysslor barnet utför.

Arbetar modern mer än fadern i hemmet kan flickan förväntas utföra fler sysslor förutsatt att hon har modern som förebild. På motsvarande sätt kan pojkar förväntas hjälpa till mer i hemmet om deras fäder utför mer eller ungefär lika mycket hushållsarbete som mödrarna. En konkurrerande hypotes är att flickor, i de fall arbetsbördan är stor, i viss utsträckning ersätter moderns arbete och därför kan förväntas arbeta mer i hushåll där modern arbetar mindre. I Tabell 9:5 är familjer där fördelningen är relativt jämn (modern utför mellan noll och fem timmar mer hushållsarbete än fadern) referenskategori. Jämfört med denna grupp utför pojkar och flickor mer hushållsarbete om de tillhör de åtta procent av barnen vars far/mannen i familjen utför mer hushållsarbete än kvinnan/modern. För flickor är dock ökningen störst och innebär i genomsnitt en syssla mer i veckan när övriga variabler i modellen hålls konstant.

Arbetar modern 35 timmar eller mer i veckan minskar hennes tid till hushållsarbete. Det innebär att den totala arbetsbördan i hemmet ökar vilket borde öka barnens hushållsarbete. Detta bekräftas också i Tabell 9:5 för flickor medan moderns förvärvsarbetstid inte har någon inverkan på det antal sysslor pojkar utför i hemmet.19

Är modern högutbildad antas hon utgöra en positiv förebild framför allt för sina döttrar då högre utbildade kvinnor har bättre förutsättningar att konkurrera med män på arbetsmarknaden. Vi vet också från tidigare studier att föräldrar som är högutbildade och/eller har en egalitär inställning till könsroller är de som bäst lyckats fördela sysslor könsneutralt mellan barnen. Att ha en högutbildad mor sänker i vår analys flickornas hushållsarbetsbörda med drygt en halv syssla per vecka medan det inte har någon effekt för pojkarnas sysslor givet andra faktorer i modellen.

Eftersom det bl.a. finns ett samband mellan föräldrars utbildning, deras inställning till jämställdhet och barns hushållsarbete har jag valt att i en separat modell lägga in föräldrars inställning till ett samhälle där kvinnan och mannen delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn (Tabell 9:5, Modell 2). I denna modell testas

19 Här har även testats att inkludera det totala antalet timmar som spenderas i hushållsarbete i hemmet men denna faktor har ingen signifikant effekt på flickors hushållsarbete eller på övriga variabler i modellen. Detta beror sannolikt på den stora variation som finns i den tid olika familjer spenderar i hushållsarbete.

även sambandet mellan den familjeservice barnen utför och barnets uppfattning om hur väl han/hon kommer överens med modern respektive fadern.

Anser modern och fadern att det är ett mycket bra förslag att satsa på ett samhälle där kvinnor och män tar lika stort ansvar för hem och barn kan de förväntas fostra sina barn enligt dessa principer. Flickor i dessa familjer borde enligt hypotesen utföra färre hushållsarbetssysslor (men mer utomhusarbete) än flickor i andra familjer medan pojkarna borde utföra fler. Föräldrars uppfattning om vikten av jämställdhet har ingen signifikant inverkan på det hushållsarbete barn utför när övriga faktorer inkluderas i modellen. Tendenserna går dock åt förväntat håll såtillvida att flickors hushållsarbete verkar minska, medan pojkars ökar om föräldern tycker det är mycket viktigt att satsa på ett samhälle där män och kvinnor delar lika på ansvar för barn och hushåll.

Om barnet kommer väl överens med sin mor/far kan detta bland annat indikera få gräl om arbetsdelningen i hemmet. Indikatorer på relationen barn-föräldrar är vanligt förekommande i studier av barns hushållsarbete och estimeras här utifrån barnens svar på frågan: ”Hur kommer du och din mamma/pappa överens?” De som svarat att de kommer mycket väl överens med sin mor/far urskiljs i analysen från övriga.20 Flickor som kommer mycket väl överens med sin far/styvfar utför mer familjeservice än andra flickor. Detta samband består efter kontroll för hushållsarbetsfördelningen mellan föräldrarna och gäller alltså inte bara i familjer där mannen redan utför en stor del hushållsarbete. Huruvida den goda far-dotterrelationen här indikerar något om faderns respons på dotterns hushållsarbete är svårt att säga men eftersom sambandet är relativt högt och signifikant kan det inte uteslutas att dotterns uppfattning om sin relation till fadern är färgad av det antal sysslor hon hjälper till med i hushållet. Fadern tycks i så fall kunna agera könsrollsförstärkare här. Bortsett från detta finns inga signifikanta samband mellan barn-föräldrarelationen och pojkar och flickors hushållsarbete.

Förutom ovan diskuterade faktorer har vi även undersökt den tid barn spenderar i läxläsning samt en indikator för föräldrar som anser skolarbetet är mycket viktigt (visas ej). Om mycket tid spenderas på läxläsning och/eller om föräldrarna anser skolarbetet

20 Svarsalternativen varierar mellan 1 och 5 från ”mycket bra” till ”mycket dåligt”. För barn som bor med en styvförälder används motsvarande fråga för pappans eller mammans sambo beroende på i vilket hushåll barnet bor/blir intervjuat.

är mycket viktigt kan det antal sysslor barn hjälper till med i hemmet minska till förmån för skolarbete. Dessa två faktorer visade sig dock inte ha någon reducerande effekt på det hushållsarbete barn utför.

En annan för vår analys potentiellt relevant faktor är den tid fadern tagit föräldraledigt. Om pappan tagit föräldraledigt en jämförelsevis lång tid kan hushållsarbetsdelningen mellan kvinnan och mannen förväntas vara jämnare än om modern tagit i stort sett all ledighet eftersom arbetsdelningen i hemmet färgas av faktorer som uttagen föräldraledighet och deltidsarbete. Denna jämnare fördelning torde därmed också påverka barnens arbete. Den tid fadern varit föräldraledig för det aktuella barnet visar sig i analysen dock inte ha något signifikant samband med det antal sysslor flickor och pojkar hjälper till med (visas ej). Detta beror sannolikt på att eventuella senare födda barn, och föräldraledighet i samband med dessa, har större betydelse för dagens fördelning av hushållsarbetet mellan de vuxna i hemmet än pappaledighet 10 till 18 år tidigare.

Sammanfattningsvis kan vi sluta oss till att flickor utför mer hushållsarbete i familjer där arbetsbördan är stor: ju fler barn som är yngre än den aktuella flickan, desto mer hushållsarbete utför hon. Arbetar modern heltid ökar döttrars hushållsarbete också och i de fall fadern utför mer hushållsarbete än modern får döttrarna dra det större lasset och till viss del kompensera för moderns mindre hushållsarbete. Sannolikheten att flickor kommer mycket väl överens med sin far är större ju fler sysslor de utför och detta oavsett om fadern eller modern är den som utför mest hushållsarbete. När mödrarna har hög utbildning reduceras dock döttrarnas hushållsarbete och modern kan här delvis tjäna som positiv förebild med avseende på utbildning och ofta också arbetsmarknadsengagemang.

För pojkar är det förekomsten av ett eller flera syskon 0 6 år och/eller en far som utför mer familjeservice än modern som kan öka det antal hushållssysslor de utför. I Tabell 9:1 fanns inte några skillnader mellan flickor och pojkar i andel som tar hand om småsyskon så sannolikheten att även pojkar får hjälpa till när de har små (och arbetskrävande) syskon är således stor. Sammantaget är dock modellen i Tabell 9:5 betydligt sämre på att predicera pojkars hushållsarbete än flickors, något som känns igen från studier av vuxnas hushållsarbetsfördelning; för flickor har modellen här ett förklaringsvärde på 17 procent medan den för pojkar endast förklarar fem procent av variationen i deras hushållsarbete. I slut-

diskussionen förs ett utförligare resonemang kring de centrala förklaringsfaktorerna samt de förväntningar resultaten reser inför framtiden.

9.3.7. Barns utomhusarbete

Utomhusarbete utförs oftare av pojkar än av flickor (se Tabell 9:1). Tidigare studier av vuxna har visat att män oftare utför utomhusarbete än kvinnor och det är därför intressant att se om detta mer ”manliga” arbete bland barn har något samband med faktorer som föräldrars inställning till jämställdhet och/eller föräldrarnas uppdelning av manligt arbete i hemmet. Reparations- och underhållsarbete är den syssla i vilken fäderna spenderar mer tid än mödrarna, varför den här får tjäna som indikator på manligt arbete.21

Den beroende variabeln utomhusarbete är dikotom där de barn som angett att de brukar hjälpa till med utomhusarbete åtminstone en gång i veckan har värdet 1 och övriga värdet 0. Eftersom den beroende variabeln endast har två värden används här logistisk regression. Värdet för referenskategorierna blir nu 1 (istället för 0 som i föregående analys) och estimaten i tabellen är oddskvoter.22

21 Familjer som inte utför något reparations- eller underhållsarbete har exkluderats. 22 Eftersom relativt få utför utomhusarbete någon gång i veckan har vi valt att behålla pojkar och flickor i samma modell och i stället använda interaktioner mellan variabler för att få fram eventuella skillnader mellan könen. Av samma anledning är antalet kontrollvariabler få.

Tabell 9:6. Utomhusarbete bland barn 10 18 år. Logistisk regression med robusta standardfel. Oddskvoter

Pojkar och flickor

Bor i hus

3,72***

Ålder 1,00 Pojke (ref.) 1,00 Flicka 0,15**Flicka, har ungefär jämngammal bror i hemmet 0,81 Far och mor utför lika mycket reparationsarbete 0,39 Far reparerar mest, barnet är en flicka (ref.) 1,00 Far reparerar mest, barnet är en pojke 0,79 Mor reparerar mest, barnet är en flicka 2,34*Mor reparerar mest, barnet är en pojke 0,90 Totalt antal sysslor (exklusive utomhusarbete) 1,38***Förälder anser inte det är ett mkt bra förslag att dela lika ansvar barn och hushåll (ref.)

1,00

Mkt bra förslag dela lika ansvar barn och hushåll anser far, barnet är en flicka

0,89

Mkt bra förslag dela lika ansvar barn och hushåll anser far, barnet är en pojke

0,72

Mkt bra förslag dela lika ansvar barn och hushåll anser mor, barnet är en flicka

0,53*

Mkt bra förslag dela lika ansvar barn och hushåll anser mor, barnet är en pojke

0,48**

N=964

Pseudo R2=0,14

*** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Flickor utför signifikant mindre utomhusarbete än pojkar efter kontroll för huruvida barnen bor i hus, ålder, om en flicka har en bror i ungefär samma ålder som henne själv (max tre år yngre eller äldre), det totala antalet sysslor barnet utför i hemmet, föräldrarnas fördelning av underhålls- och reparationsarbete samt föräldrars inställning till jämställdhet (Tabell 9:6). Om modern är den som utför mest reparationsarbete i hemmet ökar sannolikheten att döttrar utför utomhusarbete jämfört med om mannen är den som utför mest reparationsarbete. Detta stödjer i viss utsträckning rollmodellshypotesen. I övrigt har dock moderns eller faderns del av underhålls- och reparationsarbetet ingen betydelse för barnens utomhusarbete. Det verkar inte heller vara så att barn som jobbar mycket inomhus jobbar mindre utomhus och vice versa då

sannolikheten att barnen ska utföra utomhusarbete ökar med antalet sysslor de utför i hemmet.23

I de fall modern angett i intervjun att hon tycker att det är ett mycket bra förslag att satsa på ett samhälle där männen tar lika stort ansvar som kvinnorna för barn och hushåll minskar sannolikheten att deras barn ska utföra utomhusarbete jämfört med de mödrar och fäder som inte är lika positiva till detta. Detta gäller alltså oavsett om barnet är pojke eller flicka. Förväntningarna var här att föräldrarna, förutsatt att de vill fostra sina barn till större jämställdhet, borde fördela arbetet i och utanför hemmet könsatypiskt såtillvida att eventuella söner borde utföra mindre utomhusarbete, medan döttrarna utför mer. Det faktum att en positiv inställning till jämställdhet i familjen har en negativ inverkan på pojkars såväl som flickors utomhusarbete kan eventuellt tolkas som att utomhusarbete inte uppfattas som manligt arbete (åtminstone av vuxna). Även om detta verkar rimligt när man tänker på att utomhusarbete omfattar gräsklippning och annat grövre arbete såväl som t.ex. blomplantering och -skötsel är det trots allt intressant att det finns en sådan skillnad i förekomsten av utomhusarbete bland flickor och pojkar.24 Sammantaget har dock modellen i Tabell 9:6 lite att erbjuda när det gäller att öka förståelsen av varför det är vanligare att pojkar utför utomhusarbete än att flickor gör det.

9.3.8. Barns inställning till jämställdhet

Barns inställning till jämställdhet i hemmet är intressant ur flera aspekter. En viktig fråga är om det finns något samband mellan det antal familjeservicesysslor barnen utför och deras inställning till jämställdhet. För flickor blir detta extra relevant då White och Brinkerhoff (1981) förutspådde en socialisering in i familjerollen för flickor som utför mycket familjeservice. Om dessa flickor i dag också har en mer negativ inställning än andra till att kvinnor och män tar delat ansvar för barn och hushåll kan detta indikera att en sådan socialisering ägt rum. En minst lika intressant fråga är i

23 Utöver de i Tabell 9:6 redovisade variablerna har även förälder-barnrelationen testats som en potentiell förklaringsfaktor utan att ge signifikanta resultat. 24 Värt att notera är dock att tecken på det förväntade mönstret uppkommer om kvinnan är högutbildad, då ökar sannolikheten att flickor ska hjälpa till med utomhusarbete medan sannolikheten för att pojkar ska göra det minskar. Skillnaden är dock inte signifikant (visas ej).

vilken utsträckning barnens inställning till jämställdhet i hemmet kan relateras till föräldrarnas inställning till densamma och om en eventuell inverkan i så fall finns oberoende av barnens eget arbete och andra relevanta faktorer. I den sista analysen är den vikt barn fäster vid att de vuxna i familjen delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn beroende variabel. De barn som har svarat att de tycker det är mycket viktigt att de vuxna delar lika – 42 procent av pojkarna och 58 procent av flickorna – urskiljs i modellen från övriga.25

Vad har då barns och föräldrars hushållsarbete för betydelse när det gäller pojkars och flickors inställning till hur vuxna bör dela upp arbetet i hemmet? I Tabell 9:7 visar det sig att barns inställning till jämställdhet i hemmet är beroende av hur mycket hushållsarbete de själva utför. Ju fler familjeservicesysslor flickor och pojkar utför desto större är sannolikheten att de anser att det är mycket viktigt att vuxna delar lika på ansvaret i hemmet. I Tabell 9:7 märks dock inget samband mellan den tid modern spenderar i hushållsarbete och barnens inställning till jämställdhet, givet övriga faktorer i modellen. Tecken tyder dock på att en traditionell uppdelning av hushållssysslorna minskar sannolikheten att pojkar ska tycka delat ansvar mellan de vuxna i hemmet är mycket viktigt. Bland pojkar minskar också andelen som tycker jämställdheten i hemmet är viktigt ju äldre de blir.

25 Alla variabler inkluderas här i samma modell då få koefficienter ändras (och då i liten utsträckning) i en analys där föräldrars inställning till jämställdhet utelämnats.

Tabell 9:7. Inställning till jämställdhet bland pojkar och flickor 10 18 år; mycket viktigt att de vuxna i familjen delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn. Logistisk regression med robusta standardfel. Oddskvoter

Pojkar

Flickor

Ålder 0,89*** 0,95 Har ett/flera syskon 0-6 år 0,52** 1,16 Antal familjeservicesysslor 1,15** 1,11**Utomhusarbete någon gång i veckan 0,79 0,79 Föräldrar noga med att barnet hjälper till hemma

2,75*** 1,37

Moderns utbildning (antal år) 1,06* 1,08**Modern lång arbetsdag 0,91 1,47**Modern >5 tim mer hushållsarbete än fadern

0,82 1,03

Mkt bra förslag dela lika ansvar barn och hushåll anser mor

1,07 1,23

Mkt bra förslag dela lika ansvar barn och hushåll anser far

1,34 1,52

N=515

Pseudo R2=0,06

N=532

Pseudo R2=0,03

*** = statistiskt signifikant på 1%-nivån; ** = 5%-nivån; * = 10%-nivån.

Pojkar och flickors erfarenhet av utomhusarbete som en potentiellt manlig syssla kan tänkas inverka på deras inställning till jämställdhet mellan könen. Resultaten i Tabell 9:7 visar dock inget stöd för detta. Huruvida barnen utför något utomhusarbete eller ej har inget signifikant samband med deras inställning till jämställdhet.

I familjer med små barn är arbetsbördan ofta stor samtidigt som denna större arbetsbörda ofta faller på mödrarnas lott i de fall de är barnlediga eller jobbar korta arbetsdagar. Dessa familjer förväntas alltså vara mer traditionella i sin fördelning av arbetet vilket kan påverka den bild framför allt sönerna får av ansvarsfördelningen kvinna/man. De pojkar som bor i hushåll där det finns barn under sju år tycker i mindre utsträckning det är viktigt att de vuxna delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn. Dessa pojkar utför fler familjeservicesysslor än andra pojkar (jfr Tabell 9:5) men när det antal sysslor de utför konstanthålls är de alltså inte lika positiva till jämställdhet i hemmet som andra.

Om föräldrarna tycker det är mycket viktigt att barnen hjälper till hemma förväntas de uppmuntra gemensamt ansvar för hushållet varför barnens inställning till jämställdhet i familjen torde påverkas positivt. I Tabell 9:7 får detta antagande stöd när det gäller sönerna; är föräldrarna mycket noga med att barnen hjälper till hemma ökar sannolikheten att pojkar tycker att det är mycket viktigt att vuxna delar lika på ansvar för hem och barn.26 Den vikt föräldrar fäster vid barns hushållsarbete är den faktor som tydligast påverkar pojkarnas inställning till jämställdhet här, vilket talar för att föräldrar ändå torde ha relativt goda möjligheter att påverka sina söner i detta avseende.

Moderns utbildning förväntas ha en positiv inverkan på barnets inställning till jämställdhet.27 Sannolikheten att både flickor och pojkar ska tycka jämställdhet i hemmet är viktigt ökar också ju högre utbildning modern har (Tabell 9:7).

Arbetar modern 35 timmar eller mer per vecka antas hon utgöra en positiv förebild som heltidsarbetande kvinna och likvärdig mannen med avseende på försörjningsansvar för familjen. Sannolikheten att dottern ska tycka att jämställdhet är viktigt ökar också om kvinnan arbetar lång arbetsdag, givet övriga faktorer i modellen. Eftersom döttrar till långtidsarbetande kvinnor ofta utför mer hushållsarbete än andra flickor, befarade White och Brinkerhoff (1981) att dessa flickor skulle knytas hårdare till familjerollen. Risken torde dock inte vara överhängande här då moderns tydliga prioritering av förvärvsarbetet – tillsammans med dessa mödrars ofta högre utbildning – ökar sannolikheten att flickor anser att jämställdhet i familjen är mycket viktigt.

Slutligen används föräldrars inställning till jämställdhet som bakgrundsfaktor för de föräldrar som angett att de tycker det är ett mycket bra förslag att satsa på ett samhälle där män tar lika stort ansvar som kvinnor för barn och hushåll. Även om det finns ett positivt samband mellan föräldrars inställning till jämställdhet i hemmet och barnens inställning till detsamma, så är sambandet inte signifikant när övriga faktorer inkluderas i tabellen. För pojkar spelar ålder, om de har syskon sex år eller yngre, det antal familjeservicesysslor de själva utför, huruvida föräldrarna är mycket noga med att de hjälper till hemma samt moderns utbildning i år större

26 Uppgiften hämtas från barnen, se Appendix 9:2. 27 I denna analys används antalet utbildningsår eftersom det kontinuerliga måttet på utbildning visade sig ha större effekt på barns inställning till jämställdhet än om modern är högutbildad eller ej.

roll för deras inställning till jämställdhet i hemmet än föräldrarnas inställning. För flickor har eget familjeservicearbete, moderns utbildning i år och moderns arbetstid större betydelse för döttrars inställning till att de vuxna delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn än moderns och faderns inställning till detsamma.

Till sist är det värt att notera att pojkars inställning till jämställdhet här kan förklaras något bättre än flickors (jämför Pseudo R2 mellan modellerna) även om förklaringsnivåerna är långt ifrån höga. Fler flickor än pojkar anser att det är viktigt att de vuxna delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn och medan de flesta flickor är relativt stabila och lika i sin inställning till jämställdhet mellan könen finns det större variation bland pojkar. En variation som lättare kan förklaras av det stadium och det sammanhang pojkarna befinner sig i.

9.4. Sammanfattande diskussion

Även om de allra flesta barn i åldern 10 18 år hjälper till i hemmet i någon utsträckning är det få som år 2000 spenderar mycket tid i hushållsarbete. Barn och ungdomar i denna ålder förväntas ofta ta hand om sig själva, bädda sin egen säng och städa sitt eget rum. Utöver detta är det mest lättare och inte så tidskrävande sysslor, som att duka på eller av bordet, plocka i/ur diskmaskinen eller diska, som barn hjälper till med minst en gång per vecka. Detta generella mönster kan dock modifieras avsevärt när kön tas med i beräkningen. Flickor utför mer familjeservice än sönerna och inom enstaka hushållssysslor finns det avsevärda skillnader mellan könen. Den enda syssla söner hjälper till med oftare än döttrar är utomhusarbete. Trots detta finns det inga större skillnader i den tid pojkar och flickor lägger ned på att hjälpa till i hushållet varje vecka. Även om den skeva arbetsfördelningen inte får några större negativa konsekvenser för flickor och pojkars arbetsbörda här och nu, så kan fördelningen få följdverkningar längre fram. Om flickor ”lärt sig” att laga mat, diska och städa medan pojkar inte gjort det, är sannolikheten större att flickorna också får ta ett större ansvar för dessa sysslor när de själva en dag bildar familj. Intressant har då varit att se vilka faktorer som har betydelse för fördelningen av familjeservice och utomhusarbete i hemmet, samt om det finns ett samband mellan det arbete flickor och pojkar utför och deras inställning till jämställdhet. Barns inställning till jämställdhet i

hemmet kan också påverkas av föräldrarnas inställning till detsamma och/eller av föräldrarnas uppdelning av arbetet i hemmet, något som också studerats här.

I den första multivariata analysen är den beroende variabeln det antal familjeservicesysslor pojkar och flickor 10 18 år utför. Analysen gav här delvis stöd för teorin om ett rollmodellsperspektiv där modern tjänar som förebild för döttrar och fadern för söner, då pojkar men även flickor hjälpte till mer i hemmet om fadern var den som utförde mest hushållsarbete. Skillnaden i det antal sysslor barnen i dessa familjer utför jämfört med familjer där modern och fadern spenderar ungefär lika mycket tid i hushållsarbete var störst för flickor. I viss utsträckning tyder detta på att flickor får dra ett större lass i familjer där arbetsbördan är hög. Detta antagande får stöd av det faktum att döttrar i hushåll där modern arbetar 35 timmar eller mer i veckan hjälper till mer i hushållet än andra.

Tänkbart är att det är lättare att motivera sönerna till att hjälpa till i hushållet när fadern redan är den som spenderar mer timmar i hushållsarbete än modern. Det faktum att det antal sysslor flickor hjälper till med minskar om modern är högutbildad kan – tillsammans med effekten av faderns hushållsarbete för sönerna – eventuellt tolkas som att ett könsatypiskt beteende hos föräldrarna är det som har störst inverkan när ett rollmodellsperspektiv används för att försöka förstå barnens beteende. Detta antagande får också delvis stöd i analysen av barns utomhusarbete där flickor oftare hjälper till med s.k. manligt utomhusarbete om modern är den som utför mest underhålls- och reparationsarbete, arbete som annars oftast utförs av män.

I nästa steg studeras barns inställning till att de vuxna i hemmet delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn och här märks ett tydligt samband mellan det antal familjeservicesysslor barnen själva hjälper till med och sannolikheten att de ska tycka att delat ansvar mellan de vuxna är mycket viktigt. Om föräldrarna är mycket noga med att barnen hjälper till i hemmet ökar också sannolikheten att sönerna ska tycka att jämställdhet är mycket viktigt. Med andra ord tycks praktiskt hushållsarbete ha en betydande inverkan på barns attityd till jämställdhet i hemmet och då främst i form av barnens egna erfarenheter av familjeservice. Föräldrarnas uppdelning av hushållsarbetet tycks däremot inte ha någon avgörande betydelse för den bild barn skaffar sig om hur de vuxna i hemmet bör fördela ansvar för barn och hushåll.

White och Brinkerhoff (1981) befarar en socialisering in i hemmarollen för flickor vars mödrar arbetar långa dagar då dessa flickor hjälper till mer hemma än flickor vars mödrar arbetar mindre. Förutsatt att inställning till jämställdhet i dag kan tas som indikator på framtida inställning till jämställdhet tycks risken enligt våra data dock inte vara överhängande. Flickor vars mödrar arbetar 35 timmar eller mer per vecka är oftare positivt inställda till jämställdhet mellan könen än andra flickor. Är modern samtidigt högutbildad bidrar också detta till att både flickor och pojkar tycker att det är viktigt att de vuxna delar lika på ansvar för hushållsarbete och barn.

Sammanfattningsvis reser de här redovisade resultaten något motstridiga förväntningar inför framtiden. Det faktum att flickor arbetar mer än pojkar i hushållet redan i 10 18-årsåldern gör det lätt att tvivla på att jämställdheten i hemmet kommer att förändras avsevärt inom en överskådlig framtid. Samtidigt indikerar flickors och pojkars ofta positiva inställning till delat ansvar i hemmet en potential till förändring. Värt att notera är dock att barnen här på intet sätt är mer radikala än sina föräldrar, andelen som tycker det är mycket viktigt att satsa på delat ansvar i hemmet är lika stor för föräldrar som för barn.

Tidigare studier har funnit tecken på socialiseringsprocessens större betydelse för pojkars hushållsarbete än för flickors (se t.ex. Cunningham 2001). För vuxna kvinnor spelar ofta kontexten större roll, där inte minst förekomsten av ett eller flera egna barn har avsevärd betydelse för den tid kvinnan spenderar i hushållsarbete. Vägen till större jämställdhet torde därmed i stor utsträckning gå via mannen vilket här för tanken till sönerna i familjen. Om pojkar får hjälpa till med fler sysslor i hemmet, och om föräldrarna är noga med att barnen hjälper till hemma, ökar sannolikheten att pojkarna ska tycka att jämställdhet mellan könen är viktigt. En positiv inställning till delat ansvar i hemmet följs inte alltid av konsekvent praxis, men det kan utgöra en första förutsättning för en jämställd familj och, i slutändan, ett mer jämställt samhälle.

APPENDIX 9:1

Deskriptiva uppgifter för bakomliggande faktorer. Procenttalen anger andel barn i olika kategorier. Viktade avrundade procent

10-18 år N=1 304

Har syskon 0-6 år

16 %

Antal yngre syskon (i genomsnitt)

1

Har syskon max 3 år yngre/äldre av motsatt kön

28 % N=1 304

Bor med båda sina biologiska föräldrar

72 %

Bor med en förälder

18 %

Bor i ombildad familj

9 % N=1 296

En eller båda föräldrarna födda i Sverige

86 %

Båda föräldrarna födda utanför Sverige

14 % N=1 304

Andel barn som bor i fristående hus

73 % N=1 302

Dominerande/högsta utbildning i familjen, antal år

13 år N=1 302

Moderns utbildning antal år

13 år N=1 199

Modern högutbildad dvs. >=16 års utbildning totalt 18 % N=1 199 Modern förvärvsarbetar 35 timmar eller mer per vecka 51 % N=1 249 I familjen dominerande (högsta) klass: Högre tjänsteman 24 % Tjänsteman mellan/låg 31 % Företagare/jordbrukare 14 % Arbetare okvalificerad/kvalificerad 32 % N=1 294 Fadern spenderar mer tid i hushållsarbete än modern 8 % Fadern och modern spenderar ungefär lika mycket tid i hushållsarbete

18 %

Modern spenderar mellan 5 timmar och 15 timmar mer tid i hushållsarbete per vecka än fadern

39 %

Modern spenderar 16 timmar eller mer tid mer än fadern i hushållsarbete per vecka

34 % N=1 113

Andel barn vars föräldrar spenderar 1 timma eller mer i reparations- och underhållsarbeten varje vecka

80 % N=1 274

Modern och fadern utför lika mycket reparationsarbete

9 %

Fadern spenderar mer tid i reparationsarbete än modern

80 %

Modern spenderar mer tid i reparationsarbete än fadern

11 % N=96628

Andel barn som kommer mycket bra överens med modern

45 % N=1 259

Andel barn som kommer mycket bra överens med fadern

43 % N=1 207

Andel barn vars föräldrar tycker det är mycket noga att barnen hjälper till hemma

17 % N=1 300

28 Gäller familjer som spenderar någon tid i reparationsarbete.

APPENDIX 9:2

Operationalisering av variabler

De regressionsanalyser som beskrivs är estimerade i Stata 7.0. Detta program gör det möjligt att korrigera för att barn i samma familj är mer lika på en rad bakgrundsfaktorer jämfört med andra barn. Programmet tar hänsyn till detta genom att korrigera standardfelen i analyserna för beroende inom grupper – i detta fall familjer (se Stata Users’s Guide eller www.stata.com).

Nedan följer en beskrivning av de olika förklaringsfaktorer som används i analyserna. I de fall en variabel anses självförklarande tas den ej upp här. I Tabell 9:1–9:4 samt Appendix 9:1 visas deskriptiva data för variabler och grupper inom dessa.

Familjeservice är sammansatt av åtta sysslor. De barn som brukar hjälpa till med någon/några av dessa sysslor minst en gång per vecka utför s.k. familjeservice arbete.29 Om de 1) diskar, 2) städar någon annanstans än i det egna rummet, 3) lagar mat, 4) dukar eller dukar av, 5) tvättar, stryker, hänger eller viker kläder, 6) vattnar blommor, 7) tar hand om syskon eller 8) handlar mat utför de familjeservice. I regressionsanalysen används denna variabel som ett index med värden mellan 0 och 8 beroende på det antal sysslor barnen utför.

Självservice består i att bädda den egna sängen och/eller städa det egna rummet. Värdena för denna variabel kan alltså bara variera mellan 0 och 2. Det totala antalet sysslor omfattar självservice och familjeservice samt att göra frukost och utföra utomhusarbete och består av sammanlagt tolv sysslor (varierar mellan 0 och 12). Anledningen att inte kategorisera ”att göra frukost” som självservice eller familjeservice är att vi inte vet om barnet gör frukost till sig själv eller till andra i familjen. Tveksamheter om familjeservicerelevans kan finnas även för vissa andra sysslor men frukost var den syssla som tydligast uppvisade denna brist.

Utomhusarbete är den enda traditionellt manliga syssla som det frågas om. Variabeln är dikotom och har värdet 1 om barnet hjälper till med utomhusarbete någon gång i veckan och annars 0.

I analysen av barns utomhusarbete kontrolleras för boende. Om intervjuaren/urvalspersonen (barnets mor/far eller styv-/fostermor/-far) angett att det endast finns en lägenhet i huset där famil-

29 Den exakta frågan lyder: ”Vilket av följande brukar du hjälpa till med hemma åtminstone en gång i veckan?”.

jen bor, alternativt att de bor i villa eller radhus kategoriseras barnet som boende i hus. Om det finns 2 eller fler lägenheter räknas de inte som boende i hus (och får därmed värdet 0 i analysen).30

För föräldrarna finns uppgifter om antal timmar per vecka som ägnas åt reparation och underhåll av bostad, fordon och annan egendom som tillhör hushållet.31Reparations- och underhållsarbete är den här efterfrågade syssla i vilken män spenderar mer tid än kvinnor, varför den tjänar som den traditionellt manliga syssla vi har uppgift om för föräldrarna. Uppgifter för den icke intervjuade (partnern till urvalspersonen) beräknas från den vuxne respondentens uppgifter då denne angett totalt antal timmar och egna timmar i sysslan (partnerns tid i sysslan beräknas då som total tid minus urvalspersonens tid).

Föräldrarnas hushållsarbete mäts utifrån uppgifter om det antal timmar per vecka de sammanlagt ägnar åt 1) matinköp, matlagning och disk i sitt hushåll, 2) tvätt, strykning och annan klädvård samt 3) städning (se föregående fotnot för motsvarande frågeformulering). Uppgifter för den icke intervjuade (dvs. partnern till urvalspersonen) beräknas även här från den intervjuades uppgifter. I de fall respondenten eller partnern (i partnerenkäten) angett att någon utanför hushållet utför hushållssysslor i hemmet har summan av detta arbete dragits från det antal timmar partnern förväntas utföra.32 Familjerna har sedan delats in i fyra grupper där män i den första gruppen utför mer hushållsarbete än kvinnan (mellan 1 och 34 timmar). I den grupp som räknas som relativt jämställd utför kvinnan mellan noll och fem timmar mer än mannen och den tredje gruppen utgörs av familjer där kvinnan lägger ned mellan 6 och 15 timmar mer än mannen på hushållsarbete. I den fjärde och sista gruppen utför kvinnorna mer än 15 timmar mer hushållsarbete än männen. I analysen av inställning till jämställdhet dikotomiseras föräldrars hushållsarbete så att de familjer där kvinnan utför fem timmar eller mer hushållsarbete per vecka än mannen får värdet 1 och övriga värdet 0. Anledningen till detta är att den mer finfördelade variabeln här inte visade sig ha någon signifikant effekt.

30 Eventuellt borde även de som bor i parhus (det finns 2 lägenheter i huset) räknas som boende i hus men detta gäller bara 18 barn i sammanlagt 14 familjer varför det inte borde spela någon större roll huruvida de inkluderas här eller ej. 31 Frågan lyder: ”Ungefär hur många timmar i genomsnitt per vecka ägnas sammanlagt åt reparation och underhåll av bostad, fordon och annan egendom som tillhör Ditt hushåll?” samt ”Ungefär hur många av dessa arbetstimmar står Du själv för?”. 32 Totalt antal timmar respondentens timmar antal timmar någon utanför hushållet = partners antal timmar i hushållsarbete.

Föräldrars inställning till jämställdhet mäts utifrån urvalspersonens svar på frågan ”Vad anser du om förslaget att satsa på ett samhälle där männen tar lika stort ansvar som kvinnorna för barn och hushåll?” Svarsalternativen varierar mellan 1 till 5 från ett ”mycket bra förslag” till ett ”mycket dåligt förslag”, och de som svarat att de tycker det är ett mycket bra förslag jämförs i analyserna med övriga.

Barnets inställning till jämställdhet estimeras utifrån deras svar på frågan hur viktigt de tycker det är att de vuxna i familjen delar lika på ansvaret för hushållsarbetet och barnen. De som tycker detta är mycket viktigt jämförs i analyserna med övriga. Svarsalternativen varierar från 1 till 4 där ”inte viktigt alls” är det mest avvisande svaret.

Moderns utbildning estimeras utifrån det antal år hennes totala skol- och yrkesutbildning på heltid varat. Om kvinnan har 16 års utbildning eller mer anses hon vara högutbildad. Denna brytpunkt har valts dels då 15 16 års utbildning motsvarar en fil. kand. examen från universitet, dels då en viss erfarenhet av högskole- och universitetsutbildning i sig – oavsett examen – förväntas ha ett samband med individers inställning till jämställdhet och delat ansvar mellan könen. Alternativet att använda dominerande, dvs. högsta utbildning i familjen har också testats men denna faktor gav inget signifikant resultat i den första analysen (av familjeservice) varför kvinnans utbildningsnivå valts till alla analyser.

Om kvinnan arbetar 35 timmar per vecka eller mer anses hon ha lång arbetsdag. Arbetstidens längd är beräknad för anställda, företagare och jordbrukare och i de fall respondenten har fler än en sysselsättning har antalet arbetstimmar i dessa summerats.33

Kvinnans och mannens socialgrupp används för att ta fram den i hushållet dominerande/högsta socialgruppstillhörigheten. Dominansordningen är i stigande följd (där ett högre värde dominerar över ett lägre) 1) okvalificerade/kvalificerade arbetare, 2) tjänstemän på låg/mellannivå, 3) jordbrukare och företagare samt 4) tjänstemän på hög nivå.

Uppgift om föräldrarna tycker det är viktigt att barnet hjälper till hemma estimeras utifrån barnets svar på frågan om hur noga det är hemma hos dem att de hjälper till hemma. Svarsalternativen varierar

33 För anställda lyder frågan ”Hur många timmar är Din ordinarie veckoarbetstid?”, för företagare ”Hur många timmar per vecka brukar Du arbeta i företaget i genomsnitt under ett år?” och för jordbrukare ”Hur många arbetstimmar per vecka brukar det bli på jordbruket under den brådaste/lugnaste tiden?” följt av en fråga om hur många veckor per år som är bråda veckor.

från 1 till 4, mellan ”mycket noga” till ”inte noga alls”, och de som svarat att det är mycket noga jämförs i analysen med övriga.

Relationen barn-förälder estimeras utifrån barnens svar på frågan ”Hur kommer du och din mamma/pappa överens?”. Svarsalternativen varierar mellan 1 och 5, från ”mycket bra” till ”mycket dåligt”. För barn som bor med en styvförälder används motsvarande fråga för pappans eller mammans sambo beroende på i vilket hushåll barnet bor/blir intervjuat. Denna variabel inkluderas för att få en indikation på huruvida det finns något samband mellan barnförälderrelationen och barns hushållsarbete.

Referenser

Ahrne, G. & C. Roman, 1997. Hemmet, barnen och makten.

Förhandlingar om arbete och pengar i familjen.SOU 1997:139.

Stockholm: Fritzes. Alanen, L. 1992. Modern childhood? Exploring the ’child question’ in

sociology. Rapportserie Nr. 50. Jyväskylä: Institute for

Educational Research. Allardt, E. 1975. Att Ha, Att Älska, Att Vara. Lund: Argos förlag. Alm, S. 2001. The Resurgence of Mass Unemployment. Studies on

Social Consequences of Joblessness in Sweden in the 1990s.

Akademisk avhandling Nr. 53. Stockholm: Institutet för social forskning. Andersson, L-G., R. Erikson & B. Wärneryd, 1981. ”Att beskriva

den sociala strukturen: utvärdering av 1974 års förslag till socioekonomisk indelning”, Statistisk tidskrift 1:113-136. Antonovsky, A. 1991. Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och

Kultur. Astone, N. M. & S. S. McLanahan, 1991. ”Family Structure,

Parental Practices, and High School Completion”, American

Sociological Review 56:309-320.

Bartley, K. 1998. Barnpolitik och barnets rättigheter. Akademisk

avhandling. Göteborg: Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. Becker, G. S. 1964/1975. Human Capital. New York: Columbia

University Press. Becker, G. S. 1985. ”Human Capital, Effort, and the Sexual

Division of Labor”, Journal of Labor Economics 3:33-58. Benin, M. H. & D. A. Edwards, 1990. ”Adolescents' Chores: The

Difference between Dual- and Single-Earner Families”, Journal of Marriage and the Family 52:361-373. Berk, S. F. 1985. The Gender Factory. The Apportionment of Work

in American Households. New York: Plenum Press.

Berkman, L. F. 1985. ”The Relationship of Social Networks and

Social Support to Morbidity and Mortality” sid. 241-262 i S. Cohen & L. S. Syme (red.) Social Support and Health. Orlando: Academic Press, Inc. Berkman, L. F., T. Glass, I. Brisette & T. E. Seeman, 2000. ”From

social integration to health: Durkheim in the new millennium”,

Social Science & Medicine 51:843-857.

Berntsson, L. T. & J. E. Gustafsson, 2000. ”Determinants of

psychosomatic complaints in Swedish schoolchildren aged seven to twelve years”, Scandinavian Journal of Health 28:281-293. Berntsson, L. T. & L. Köhler, 2001. ”Long-term illness and

psychosomatic complaints in children aged 2-17 years in the five Nordic countries. Comparison between 1984 and 1996”,

European Journal of Public Health 11:35-42.

Berntsson, L. T., L. Köhler & J. E. Gustafsson, 2001.

”Psychosomatic complaints in schoolchildren: a Nordic comparison”, Scandinavian Journal of Health 29:44-54. Björk, G. 1995. Mobbning. Ett spel om makt. Akademisk

avhandling. Skriftserie 1995:5. Göteborg: Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Björnberg, U. 1992. ”Tvåförsörjarfamiljen i teori och verklighet”

sid. 155-218 i J. Acker m.fl. Kvinnors och mäns liv och arbete. Stockholm: SNS förlag. Björnberg, U. & M. Bäck-Wiklund, 1987. Vardagslivets organisering

i familj och närsamhälle. Göteborg: Daidalos.

Blair, S. L. 1992. ”Children’s Participation in Household Labor:

Child Socialization Versus the Need for Household Labor”,

Journal of Youth and Adolescence 21:241-258.

BO (Barnombudsmannen), 1998. Liten blir stor. Stockholm: Barn-

ombudsmannen. BO, 2000. Kompanjoner eller dekorationer? Barns och ungas del-

aktighet i kommunala beslutsprocesser och verksamheter. Stockholm: Barnombudsmannen.

BO, 2001. Blunda inte för mobbningen! BO:s rapport och förslag

mot mobbning. Stockholm: Barnombudsmannen och Förlagshuset Gothia AB. BO & SCB (Statistiska centralbyrån), 1998. Barns vardag. Tio-

åringar om skolan och fritiden. Stockholm: Barnombudsmannen och Statistiska centralbyrån.

BO & SCB, 2001. Upp till 18. Fakta om barn och ungdom. Stock-

holm: Barnombudsmannen och Statistiska centralbyrån.

Boudon, R. 1974. Education, Opportunity, & Social Inequality. New

York: Wiley & Sons. Boulton, M. J. & K. Underwood, 1992. ”Bully/victim problems

among middle school children”, British Journal of Educational

Psychology 62:73-87.

Bourdieu, P. 1977. ”Cultural Reproduction and Social

Reproduction” sid. 487-511 i J. Karabel & A. H. Halsey (red.)

Power and Ideology in Education. New York: Oxford University

Press. Bourdieu, P. 1984. Distinction. A Social Critique of the Judgement of

Taste. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Bourdieu, P. & C. Passeron, 1977. Reproduction in Education,

Society and Culture. London och Beverly Hills: Sage

Publications. Brannen, J. 1995. ”Young People and Their Contribution to

Household Work”, Sociology 29:317-338. Bremberg, S. 1987. ”Bullying and mobbing as a stress factor

causing accidents at school” sid. 103-109 i R. Berfenstam, H. Jackson & B. Eriksson (red.) The Healthy Community. Child

Safety as a Part of Health Promotion Activities. Stockholm:

Folksam. Brines, J. 1993. ”The Exchange Value of Housework”, Rationality

& Society 5:302-340.

Brines, J. 1994. ”Economic Dependency, Gender, and the Division

of Labor at Home”, American Journal of Sociology 100:652-88. BRIS, 2000. ”Samtalen 1999 till Barnens Hjälptelefon och BRIS

Vuxentelefon om barn” sid. 4-6 i BRIS-rapporten. Samtal till

BRIS stödtelefoner 1999. Stockholm: BRIS.

Broady, D. 1985. ”Bourdieu som empiriker” sid. 3-26 i D. Broady

(red.) Kultur och utbildning. Om Pierre Bourdieus sociologi. Stockholm: UHÄ-Fou skriftserie 1985:4. Camburn, D., M. Cynamon & Y. Harel, 1991. ”The Use of Audio

Tapes and Written Questionnaires to Ask Sensitive Questions During Household Interviews”, paper presenterat på National Field Directors’ Conference, San Diego, CA. Childwatch International & Unesco, 2000. Children’s Participation

in Community Settings. A Research Symposium at the

University of Oslo 26-28 June, 2000. Samlade papers. Cohen, S. & S. L. Syme, 1985. ”Issues in the Study and Application

of Social Support” sid. 3-22 i S. Cohen & S. L. Syme (red.)

Social Support and Health. Orlando: Academic Press, Inc.

Coleman, J. 1961. The Adolescent Society. Glencoe, Illinois: Free

Press. Coleman, J. S. 1988. ”Social capital in the creation of human

capital”, American Journal of Sociology 94:S95-S120. Coleman, J. S. 1990. Foundations of Social Theory. Cambridge,

Mass.: Harvard University Press. Coleman, J. S. & T. Hoffer, 1987. Public and Private Schools: The

Impact of Communities. New York: Basic Books.

Conger, R., K. Conger & G. Elder, 1997. ”Family Economic

Hardship and Adolescent Adjustment: Mediating and Moderating Processes” sid. 288-310 i G. Duncan & J. Brooks-Gunn (red.) Consequences of Growing up Poor. New York: Russell Sage. Cullingford, C. & J. Morrison, 1995. ”Bullying as a formative

influence: the relationship between the experience of school and criminality”, British Educational Research Journal 21:547-560. Cunningham, M. 2001. ”Parental Influences on the Gendered

Division of Housework”, American Sociological Review 66:184-203. Dahllöf, U. 1967. Skoldifferentiering och undervisningsförlopp.

Göteborg, Studies in Educational Sciences 2. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Danielson, M. & U. Marklund, 2000. Svenska skolbarns hälsovanor

1997/98. Folkhälsoinstitutets rapportserie 2000:5. Stockholm:

Folkhälsoinstitutet. De Graaf, N. D., P. M. De Graaf & G. Kraaykamp, 2000. ”Parental

Cultural Capital and Educational Attainment in the Netherlands: A Refinement of the Cultural Capital Perspective”, Sociology of Education 73:92-111. Demo, D. H. 1992. ”Parent-child relations: Assessing recent

changes”, Journal of Marriage and the Family 54:104-117. Diderichsen, F., P. Östlin, G. Dahlgren & C. Hogstedt (red.),

1991. Klass och ohälsa. En antologi om orsaker till den ojämlika ohälsan. Stockholm: Tidens Förlag. DiMaggio, P. & F. Ostrower, 1990. ”Participation in the arts by black and white Americans”, Social Forces 68:753-778. Douglas, M. & B. Isherwood, 1978/1982. The World of Goods.

Towards an Anthropology of Consumption. New York: Norton.

Downey, D. B. 1995. ”When Bigger Is Not Better: Family Size,

Parental Resources, and Children’s Educational Performance”,

American Sociological Review 60:746-61.

Dryler, H. 1994. ”Uppväxtvillkor och utbildningskarriär” sid. 43-

72 i R. Erikson & J. O. Jonsson (red.) Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag. Due, P., B. Holstein, R. Lund, J. Modvig & K. Avlund, 1999.

”Social relations: network, support and relational strain”, Social

Science & Medicine 48:661-673.

Duncan, G. J. & J. Brooks-Gunn (red.), 1997. Consequences of

Growing up Poor. New York: Russell Sage.

Duncan, G. J., W. J. Yeung, J. Brooks-Gunn & J. R. Smith m.fl.

1998. ”How much does childhood poverty affect the life chances of children?”, American Sociological Review 63:406-423. Elder, G. 1974. Children of the Great Depression. Chicago:

University of Chicago Press. Elo, I. T. & S. H. Preston, 1992. ”Effects of early-life conditions on

adult mortality: a review”, Population Index 58:186-212. Erikson, R. 1984. ”Social class of men, women and families”,

Sociology 18:500-514.

Erikson, R. 1994. ”Spelar valet av skola någon roll? Effekter av

grundskola och omgivning på övergången till gymnasiet” sid. 132-171 i R. Erikson & J. O. Jonsson (red.) Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag. Erikson, R. 1996. ”Explaining Change in Educational Inequality

Economic Security and School Reforms” sid. 95-112 i R. Erikson & J. O. Jonsson (red.) Can Education Be Equalized?

The Swedish Case in Comparative Perspective. Boulder:

Westview Press. Erikson, R. & J. O. Jonsson, 1993. Ursprung och utbildning. SOU

1993:85. Stockholm: Fritzes. Erikson, R. & J. O. Jonsson, 1994a. ”Ökade löneskillnader – ett

sätt att ta tillvara begåvningsreserven?”, Ekonomisk Debatt 22:581-94. Erikson, R. & J. O. Jonsson, 1994b. ”Att mobilisera begåvnings-

reserven”, Tvärsnitt 16:122-31. Erikson, R. & J. O. Jonsson, 1996. Can Education Be Equalized?

The Swedish Case in Comparative Perspective. Boulder:

Westview Press. Erikson, R. & J. O. Jonsson, 1998. ”Social origin as an Interest-

bearing Asset: Family Background and Labour-market Rewards among Employees in Sweden”, Acta Sociologica 41:19-36.

Erikson, R. & M. Tåhlin, 1984. ”Samgång mellan välfärdsproblem”

sid. 350-372 i R. Erikson & R. Åberg (red.) Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma och Institutet för social forskning. Eriksson, R. & H. Uusitalo, 1987. ”The Scandinavian approach to

welfare research” sid. 177-193 i R. Erikson, J. E. Hansen, S. Ringen & H. Uusitalo (red.) The Scandinavian Model: Welfare

States and Welfare Research. Armonck: M. E. Sharpe.

Erikson, R. & R. Åberg (red.), 1984. Välfärd i förändring. Stock-

holm: Prisma och Institutet för social forskning. Estrada, F. & A. Nilsson, 2001. ”Brottslighet som välfärdsproblem.

Utsatthet för brott och oro för brott 1988 1999” i Å. Bergmark (red.) Ofärd i välfärden.SOU 2001:54. Stockholm: Fritzes. Fagrell, B. 2000. De små konstruktörerna. Flickor och pojkar om

kvinnligt och manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete.

Stockholm: HLS Förlag. Fritzell, J. 1985. Barnfamiljernas levnadsnivå. Stockholm: Institutet

för social forskning. Fritzell, J. 1991. Icke av marknaden allena: Inkomstfördelningen i

Sverige. Akademisk avhandling Nr. 16, Institutet för social forskning. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Fritzell, J., M. Gähler & O. Lundberg (red.), 2001. Välfärd och

arbete i arbetslöshetens årtionde. SOU 2001:53. Stockholm:

Fritzes. Fritzell, J. & O. Lundberg, 2000. Välfärd, ofärd och ojämlikhet.

SOU 2000:41. Stockholm: Fritzes. Frykman, T. 1984. ”Boendeförhållanden 1968-1981” sid 210-242 i

R. Erikson & R. Åberg (red.) Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma. Gaun, L. m.fl. 1985. Barn och byggd miljö. Stockholm: Centrum för

barnkulturforskning, Stockholms universitet. Gill, G. K. 1998. ”The Strategic Involvement of Children in

Housework: An Australian Case of Two-Income Families”,

International Journal of Comparative Sociology 39:301-314.

Glass, J., V. L. Bengtson & C. C. Dunham, 1986. ”Attitude

Similarity in Three-Generation Families: Socialization, Status Inheritance, or Reciprocal Influence?”, American Sociological

Review 51:685-698.

Goffman, E. 1976. ”Gender Display”, Studies in the Anthropology of

Visual Communication 3:69-77.

Goodnow, J. J. & J. M. Bowes, 1994. Men, Women and Household

Work. Melbourne, Australien: Oxford University Press.

Grusec, J. E., J. J. Goodnow & L. Cohen, 1996. ”Household Work

and the Development of Concern for Others”, Developmental

Psychology 32:999-1007.

Gustafsson, B. & U. Kjulin, 1991. ”Barnomsorg och

familjepolitik”, Ekonomisk debatt 8:665-674. Gustafsson, J-E., A. Andersson & M. Hansen, 2000. ”Prestationer

och prestationsskillnader i 1900-talets skola” sid. 135-211 i

Välfärd och skola.SOU 2000:39. Stockholm: Fritzes.

Gähler, M. 1998. Life after Divorce. Akademisk avhandling Nr. 32.

Stockholm: Institutet för social forskning. Hagquist, C. 1997. The Living Conditions of Young People in

Sweden. On the Crisis of the 1990s, Social Conditions and Health.

Akademisk avhandling. Skriftserie 1997:3. Göteborg: Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. Hagquist, C. & B. Starrin, 1994. ”Barns hälsa och föräldrarnas

arbetslöshet”, Socialvetenskaplig tidskrift 4:287-301. Hallinan, M. T. & N. B. Tuma, 1978. ”Classroom effects on change

in children’s friendships”, Sociology of Education 51:270-282. Hansell, S. 1985. ”Adolescent friendship networks and distress in

school”, Social Forces 63:698-715. Hart, R. 1979. Children’s Experience of Place: A Developmental

Study. New York: Irvington Press.

Hart, R. 1992. Children’s Participation. From Tokenism to

Citizenship. Innocenti Essay no 4. Florens: International Child

Development Centre. Haveman, R. & B. Wolfe, 1995. ”The Determinants of Children's

Attainments: A Review of Methods and Findings”, Journal of

Economic Literature 13:1829-1878.

Heurlin-Norinder, M. 1997. ”Hur kom du till skolan idag?” En

enkätstudie kring barns rörelsefrihet i fyra bostadsområden. Stockholm: Institutionen för pedagogik, Lärarhögskolan.

Hilton, J. M. & V. A. Haldeman, 1991. ”Gender Differences in the

Performance of Household Tasks by Adults and Children in Single-Parent and Two-Parent, Two-Earner Families”, Journal of Family Issues 12:114-130. House, J. S., R. L. Kahn, J. D. McLeod & D. Williams, 1985.

”Measures and concepts of social support” sid. 83-108 i S. Cohen & S. L. Syme (red.) Social Support and Health. Orlando: Academic Press, Inc.

Häll, L. 1997. ”Offren för vålds- och egendomsbrott” sid. 303-326 i

L. Häll & J. Vogel (red.) Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975 1995. Rapport Nr. 91 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Hörnqvist, M. 1997. ”Familjeliv och arbetsmarknad för män och

kvinnor” sid. 189-223 i G. Ahrne & I. Persson (red.) Familj, makt och jämställdhet.SOU 1997:138. Stockholm: Fritzes. Janson, S. 2001. ”Barns och ungdomars hälsa” sid. 167-189 i

Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen, Epidemiologiskt centrum.

Johansson, S. 1970. Om levnadsnivåundersökningen. Stockholm:

Allmänna förlaget. Johansson, S. 1979. Mot en teori för social rapportering. Stockholm:

Institutet för social forskning. Jonsson, J. O. 1988. Utbildning, social reproduktion och social

skiktning. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Jonsson, J. O. 1997. ”Utbildningsskillnader mellan män och

kvinnor – vilka är de och hur kan de förklaras?” sid. 44-54 i E. Hemlin (red.) ”Det har ändå hänt fantastiskt mycket!” Vad har jämställdhetsforskningen uppnått? Stockholm: Riksbankens Jubileumsfond och Gidlunds Förlag. Jonsson, J. O. 1998. ”Social resources and residential mobility:

Explaining the effects of family dissolution and reconstitution on children’s educational attainment”, Uppsats presenterad vid konferens ”Inequality and Social Exclusion in Europe: The role of the Family and Social Networks”. Castelvecchio di Pascoli, Italy. Jonsson, J. O. 1999. ”Explaining gender differences in educational

choice: An empirical assessment of a rational choice model”,

European Sociological Review 15:391-404.

Jonsson, J. O., kommande. ”Towards a post-Fordist life-course

regime? Generational changes in transitions and volatility”, Kap 1 i J. O. Jonsson & C. Mills (red.), From Cradle to Grave:

Life-Course Change in Modern Sweden. Durham:

Sociologypress. Jonsson, J. O. & R. Erikson, 1997. ”Social snedrekrytering i svensk

skola” sid. 513-27 i L. Häll & J. Vogel (red.) Välfärd och ojämlikhet i 20-årsperspektiv 1975 1995, Rapport nr. 91 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Jonsson, J. O. & R. Erikson, 2000. ”Understanding educational

inequality: The Swedish experience”, L’Année sociologique 50:345-382. Jonsson, J. O. & M. Gähler, 1997. ”Family Dissolution, Family

Reconstitution, and Children’s Educational Careers: Recent Evidence for Sweden”, Demography 34:277-293. Jonsson, J. O. & V. Östberg, 2000. Barns och ungdomars välfärd.

Projektansökan till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap. Stockholm: Institutet för social forskning. Kangas, O. & J. Palme, 2000. ”Does Social Policy Matter? Poverty

Cycles in OECD Countries”, International Journal of Health

Services 30:335-352.

Kellerhals, J., J. Coenen-Huther & M. Modak, 1990. ”Justice and

the family”, European Journal of Sociology 31:174-84. Kihlblom, U. 1991. Barns utveckling och mödrars arbete. En

longitudinell studie av barns utveckling i relation till deras mödrars arbetsförhållanden. Stockholm: Almqvist & Wiksell

International. Knudsen, K. 1978. Ulikhet i grunnskolen. Akademisk avhandling.

Bergen: Institutt for sosiologi og statsvitenskapelige fag, Universitetet i Bergen. Korpi, W. 1987. ”Maktens isberg under ytan” sid. 83-117 i O.

Petersson (red.) Maktbegreppet. Stockholm: Carlssons. Kåreholt, I., kommande. ”The long shadow of socio-economic

conditions in childhood: Do they affect class inequalities in mortality?” i J. O. Jonsson & C. Mills (red.) From Cradle to

Grave. Durham: Sociologypress.

Lamont, M. & A. Lareau, 1988. ”Cultural Capital: Allusions, Gaps

and Glissandos in Recent Theoretical Development”,

Sociological Theory 6:153-168. 7

Lansdown, G. 2001. Promoting Children’s Participation in

Democratic Decision-Making. Florens: Unicef Innocenti

Research Centre. Leifman, H. 1999. Ungdomar och alkohol: trender och individuell

utveckling: en genomgång av litteratur på området. Stockholm:

Oberoende alkoholsamarbetet (OAS). Lin, N. 1999. ”Social network and status attainment”, Annual

Review of Sociology 25:467-87.

Lindblad, S. 1994. ”Skolkarriär och levnadsbana. Om elevers

erfarenheter av ungdomsskolan och rekrytering till högre studier” sid. 172-225 i R. Erikson & J. O. Jonsson (red.)

Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Lundberg, O. 1990. Den ojämlika hälsan. Om klass- och köns-

skillnader i sjuklighet. Akademisk avhandling Nr. 11, Institutet för social forskning. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Lundberg, O. & M. Thorslund, 1996. ”Fieldwork and

Measurement Considerations in Surveys of the Oldest Old”,

Social Indicators Research 37:165-187.

Lundén Jacoby, A. & E. Näsman, 1989. Mamma, pappa, jobb.

Föräldrar och barn om arbetets villkor. Stockholm: Arbetslivscentrum.

Lynch, K. (red.), 1977. Growing Up in Cities. Cambridge, MA:

MIT Press. Manke, B., B. L. Seery, A. C. Crouter & S. M. McHale, 1994. ”The

Three Corners of Domestic Labor: Mothers’, Fathers’ and Children’s Weekday and Weekend Housework”, Journal of

Marriage and the Family 56:657-668.

Marklund, U. 1997. Skolbarns hälsovanor under ett decennium.

Stockholm: Folkhälsoinstitutet. Maurer, R. & J. C. Baxter, 1972. ”Images of the neighborhood and

city among Black-, Anglo-, and Mexican-American children”,

Environment and Behavior 4:351-388.

McHale, S. M., W. T. Bartko, A. C. Crouter & M. Perry-Jenkins,

1990. ”Children’s Housework and Psychosocial Functioning: The Mediating Effects of Parents’ Sex-Role Behaviors and Attitudes”, Child Development 61:1413-1426. McLanahan, S. & G. D. Sandefur, 1994. Growing up with a single

parent: What hurts, what helps? Cambridge, MA: Harvard

University Press. Mead, G. H. 1964. On social psychology. Selected papers. Chicago:

University of Chicago Press. Menaghan, E. G. & T. L. Parcel, 1990. ”Parental employment and

family life in the 1980s”, Journal of Marriage and the Family 52:1079-1098. Michell, L. & A. Amos, 1997. ”Girls, pecking order and smoking”,

Social Science and Medicine 44:1861-1869.

Moen, P. 1989. Working Parents. Transformations in Gender Roles

and Public Policies in Sweden. Madison: University of

Wisconsin Press. Moreno, J. L. 1953. Who shall survive? Foundations of sociometry,

group psychotherapy and sociodrama. New York: Beacon House.

Nermo, M. 1994. ”Den ofullbordade jämställdheten” sid. 161-183 i

J. Fritzell & O. Lundberg (red.) Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i Sverige under tre decennier. Stockholm: Brombergs. Ní Bhrolcháin, M. 2001. ”’Divorce effects’ and Causality in the

Social Sciences”, European Sociological Review 17:33-57. Nordström, M. 1996. ”Miljöpsykologiska aspekter” sid 133-182 i

K-O. Arnstberg, E. Lilja & M. Nordström, Människa och miljö.

Underlag till Byggforskningsrådets forskningsprogram 1997 1999.

Stockholm: Byggforskningsrådet. Näsman, E. 1995. ”Vuxnas intresse av att se med barns ögon” sid.

279-304 i L. Dahlgren & K. Hultqvist (red.) Seendet och seendets villkor. En bok om barns och ungas välfärd. Stockholm: HLS förlag. Näsman, E., K. Nordström & R. Hammarström, 1983. Föräldrar-

nas arbete och barns villkor. En kunskapsöversikt om hur förhållanden i arbetslivet påverkar barns och ungdomars uppväxtvillkor. Stockholm: Arbetslivscentrum.

Näsman, E. & C. von Gerber, kommande. Typ pank. Från 5:an till

9:an – en väg mot ekonomisk kompetens? Linköping: Linköpings universitet.

Oakley, A. 1974. The Sociology of Housework. London: Martin

Robertson. O’Brian, M. 1995. ”Allocation of resources in households:

children’s perspectives”, Sociological Review 43:501-517. Olsson, L. 1980. Då barn var lönsamma. Stockholm: Tiden. Olweus, D. 1991. Mobbning i skolan. Vad vi vet och vad vi kan göra.

Stockholm: Liber AB. Ouvinen-Birgerstam, P. 1985. Tycker jag är. Stockholm: Psykologi-

förlaget AB. Parcel, T. L. & M. J. Dufur, 2001a. ”Capital at Home and at

School: Effects on Students Achievement”, Social Forces 79:881-912. Parcel, T. L. & M. J. Dufur, 2001b. ”Capital at Home and at

School: Effects on Child Social Adjustment”, Journal of

Marriage and Family 63:32-47.

Parcel, T. L. & E. G. Menaghan, 1994. Parents’ Jobs and Children’s

Lives. New York: Walter de Gruyter, Inc.

Parcel, T. L., R. A. Nickoll & M. J. Dufur, 1996. ”The effects of

parental work and maternal nonemployment on children's reading and math achievement”, Work and Occupations 23:461-483. Parsons, T. & R. F. Bales, 1956. Family Socialization and

Interaction Processes. London: Routledge & Kegan Paul Ltd.

Pikas, A. 1987. Så bekämpar vi mobbning i skolan. Stockholm:

AMA Dataservice. Portes, A. 1998. ”Social capital: Its origins and applications in

modern sociology”, Annual Review of Sociology 24:1-24. Pribesh S. & D. B. Downey, 1999. ”Why are residential and school

moves associated with poor school performance?”, Demography 36:521-534. Qvortrup, J. 1994. Barn halva priset. Nordisk barndom i

samhällsperspektiv. Esbjerg: Sydjysk universitetsforlag.

Rasmusson, B. 1993. Barn och byggd miljö. En kunskapsöversikt.

Stockholm: Barnombudsmannen. Rasmusson, B. 1998. Stadsbarndom. Om barns vardag i en modern

förort. Meddelanden från Socialhögskolan, 1998:7. Lund:

Socialhögskolan. Raundalen, M. & T. S. Raundalen, 1979. Barnens vardag. Stock-

holm: Almqvist & Wiksell. Ray, G. E., R. Cohen & M. E. Secrist, 1995. ”Best friend networks

of children across settings”, Child Study Journal 25:169-88. Ring, J. 2000. Stöld, våld och droger bland pojkar och flickor i årskurs

nio. BRÅ-Rapport 2000:17. Stockholm: BRÅ (Brottsförebyggande rådet).

Ringbäck-Weitoft, G. 2001. ”Sociala skillnader, utsatthet och

ohälsa” sid. 323-351 i Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen. Roff, J. D. & R. D. Wirth, 1984. ”Childhood social adjustment,

adolescent status, and young adult mental health”, American

Journal of Orthopsychiatry 54:595-602.

Rydenstam, K. 1992. I tid och otid. En undersökning om kvinnors

och mäns tidsanvändning 1990/91. Levnadsförhållanden rapport

Nr. 79. Stockholm: Statistiska centralbyrån. Rädda Barnen, 1996. Children on their Housing. Stockholm: Rädda

Barnen.

Rädda Barnen, 1997. Vårt Jordbro. Närmiljö ur ungdomars

perspektiv. Stockholm: Rädda Barnen.

Rädda Barnen, 1998. Det här tycker vi om! Sexåringar fotograferar,

ritar och berättar om sin stadsdel. Stockholm: Rädda Barnen.

Rädda Barnen, 1999. Bokslut: de första 10 åren med Barnkonven-

tionen i Sverige. Stockholm: Rädda Barnen.

Salmivalli, C. 1998. ”Intelligent, attractive, well-behaving, unhappy:

The structure of adolescents' self-concept and its relations to their social behavior”, Journal of Research on Adolescence 8:333-352. Salmivalli, C., A. Huttonen & K. M. J. Lagerspetz, 1997. ”Peer

networks and bullying in schools”, Scandinavian Journal of

Psychology 38:305-312.

SCB (Statistiska centralbyrån), 1985. Utvecklingsarbete med sta-

tistiksystem om barns och ungdomars levnadsförhållanden. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

SCB, 1989. Yrkesklassificeringar i FoB 85 enligt Nordisk yrkesklassi-

ficering (NYK) och Socioekonomisk indelning (SEI). Alfabetisk version. Mis 1989:5. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

SCB, 1992. Tidsanvändningsundersökningen 1990/91. Levnadsför-

hållanden rapport Nr. 80. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB, 1999. Barn och deras familjer 1998. Demografiska rapporter

1999:3, Statistiska centralbyrån. SCB, 2000. Barn och deras familjer 1999. Demografiska rapporter

2000:2, Statistiska centralbyrån. Schuster, B. 1996. ”Rejection, exclusion, and harassment at work

and in schools: An integration of results from research on mobbing, bullying, and peer rejection”, European Psychologist 1:293-317. Schuster, B. 1999. ”Outsides at school: The prevalences of bullying

and its relation with social status”, Group Processes & Intergroup

Relations 2:175-190.

Scott, J. 1997. ”Children as Respondents: Methods for Improving

Data Quality” sid. 331-349 i L. Lyberg m.fl. (red.) Survey

Measurements and Process Quality. New York: John Wiley &

Sons, Inc. Scott, J., M. Brynin & R. Smith, 1995. ”Interviewing Children in

the British Household Panel Study” sid. 259-266 i J. J. Hox m.fl. (red.) Advances in Family Research. Amsterdam: Thesis Publishers.

Selzer, J. A. 1994. ”Consequences of Marital Dissolution for

Children”, Annual Review of Sociology 20:235-66. Sen, A. 1983. ”Poor, relatively speaking”, Oxford Economic Papers

35:153-169. Sifo, 1997. Att växa upp i storstädernas utsatta bostadsområden. En

undersökning bland ungdomar i Stockholm, Göteborg och Malmö gjord på uppdrag av Storstadskommittén. Dokument nummer 3261590. Stockholm: Sifo AB.

Similä, M. 1994. ”Andra generationens invandrare i den svenska

skolan” sid. 226-263 i R. Eriksson & J. O. Jonsson (red.)

Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons Bokförlag.

Skolverket, 1997. Vem tror på skolan? Attityder till skolan 1997.

Rapport Nr. 144. Stockholm: Skolverket. Skolverket, 2001. Attityder till skolan 2000. Rapport Nr. 197.

Stockholm: Skolverket. Smith, J, J. Brooks-Gunn & P. Klebanov, 1997. ”Consequences of

Growing up Poor for Young Children” i G. J. Duncan & J. Brooks-Gunn (red.) Consequences of Growing up Poor. New York: Russell Sage. Socialstyrelsen, 1996. Metoder att mäta psykisk hälsa hos barn och

ungdomar. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen, 1997. Förslag till modeller för återkommande mät-

ningar av barns och ungdomars psykiska hälsa. Stockholm:

Socialstyrelsen och Epidemiologiskt centrum. Socialstyrelsen, 2001. Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Social-

styrelsen och Epidemiologiskt centrum. SOU (Statens offentliga utredningar), 1948. 1946 års skolkommis-

sions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. SOU 1948:27. Stockholm: Fritzes.

SOU, 1998. Det gäller livet. Stöd och vård till barn och ungdomar

med psykiska problem. Slutbetänkande av Barnpsykiatrikommittén. SOU 1998:31. Stockholm: Fritzes.

SOU, 2000. Välfärd vid vägskäl. Utvecklingen under 1990-talet.

SOU 2000:3. Stockholm: Fritzes. South, S. J., K.D. Crowder & K. Trent, 1998. ”Children’s

residential mobility and neighborhood environment following parental divorce and remarriage”, Social Forces 77:677-693. Spitze, G. 1988. ”Women's employment and family relations. A

review”, Journal of Marriage and the Family 50: 595-618. Stadsmiljörådet, 2001. Att känna sin stad: barn och ungdomar

upptäcker sin närmiljö. Karlskrona: Stadsmiljörådet/Boverket.

Stata User’s Guide release 6. 1999. College Station, Texas: Stata

Press. Straus, J. A. 1962. ”Work Rules and Financial Responsibility in the

Socialization of Farm, Fringe, and Town Boys”, Rural Sociology 27:257-274. Ström, S., kommande. ”Keep out of the reach of children. Parental

unemployment and children's accident risks in Sweden 1991 1993”, International Journal of Social Welfare. Stütz, G. 1985. Kamratstatus. Akademisk avhandling. Stockholm:

Sociologiska institutionen, Stockholm universitet. Svedhem, L. 1994. Social network and behaviour problems among

11-13-year-old schoolchildren. Acta Psychiatrica Scandinavica 381:89. Köpenhamn: Munksgaard.

Swedner, H. 1971. Om finkultur och minoriteter: tio essayer.

Stockholm: Almqvist & Wiksell. Sweeting, H. & P. West, 1995. ”Family life and health in

adolescence: a role for culture in the health inequalities debate?”, Social Sciences & Medicine 40:163-175. Teachman, J. D., K. Paasch & K. Carver, 1996. ”Social Capital and

Dropping out of School Early”, Journal of Marriage and the

Family 58:773-783.

Tichenor, V. J. 1999. ”Status and Income as Gendered Resources:

The Case of Marital Power”, Journal of Marriage and the Family 61:638-650. Titmuss, R. M. 1962. Income Distribution and Social Change.

London: Allen & Unwin. Tåhlin, M. 1990. ”Politics, dynamics and individualism the

Swedish approach to level of living research”, Social Science

Research 22:155-180.

UD (Utrikesdepartementet), 2001. Barnrättsperspektiv i utveck-

lingssamarbetet. Stockholm: Utrikesdepartementet. van de Werfhorst, H. 2001. Field of Study and Social Inequality.

ICS Akademisk avhandling. Nijmegen: University of Nijmegen. Veblen, T. 1899/1926. Den arbetsfria klassen. Stockholm:

Wahlström & Widstrand. Voydanoff, P. 1990. ”Economic distress and family relations: A

review of the eighties”, Journal of Marriage and the Family 52:1099-1115.

Vågerö, D. 1994. ”Ojämlikhet, hälsa och prevention” sid. 187-225 i

G. Carlsson & O. Arvidsson (red.) Kampen för folkhälsan.

Prevention i historia och nutid. Stockholm: Natur och Kultur i samarbete med Forskningsrådsnämnden.

Wernersson, I. 1977. Könsdifferentiering i grundskolan. Göteborg

Studies in Educational Sciences 22. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. West, C. & D. H. Zimmerman, 1987. ”Doing Gender”, Gender &

Society 1:125-151.

West, P. 1997. ”Health inequalities in the early years: is there

equalisation in youth?”, Social Science & Medicine 44:833-858. White, L. K. & D. B. Brinkerhoff, 1981. ”The Sexual Division of

Labor: Evidence from Childhood”, Social Forces 60:170-181. White, L. K. & D. B. Brinkerhoff, 1987. ”Children’s Work in the

Family: Its Significance and Meaning” sid. 204-219 i N. Gerstel & H. E. Gross (red.) Families and Work. Philadelphia: Temple University Press. Williams, K., M. Chambers, S. Logan & D. Robinson, 1996.

”Association of common health symptoms with bullying in primary school children”, British Medical Journal 313:17-19. Wong, Y-L. I., I. Garfinkel & S. S. Mclanahan, 1993. ”Single-

mothers families in eight countries: economic status and social policy”, Social Service Review 67:177-197. Young, I. M. 1990. Justice and the Politics of Difference. Princeton,

New Jersey: Princeton University Press. Zelizer, V. 1985. Pricing the Priceless Child. New York: Basic

Books. Åberg, R., J. Selén & H. Tham, 1984. ”Ekonomiska resurser” sid.

140-178 i R. Erikson & R. Åberg (red.) Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma. Östberg, V. 1994. ”Barnens levnadsvillkor” sid. 28-58 i J. Fritzell &

O. Lundberg (red.) Vardagens villkor. Levnadsförhållanden i

Sverige under tre decennier. Stockholm: Brombergs.

Östberg, V. 1996. Social Structure and Children’s Life Chances. An

Analysis of Child Mortality in Sweden. Akademisk avhandling

Nr. 26. Stockholm: Institutet för social forskning. Östberg, V. 1999. ”Barn i klassrum. Kamratstatus, statusfördelning

och psykiskt välbefinnande”, Sociologisk forskning 2:36-62.

Östberg, V. 2000. ”Children’s living conditions in Sweden. Social

patterns and trends in parental accessibility, child care and economic resources”, International Journal of Social Welfare 9:64-75.

Levnadsnivåundersökning 2000 - Barn och ungdomar

INTERVJUARENS FORMULÄR

Familjetyp 2

Familjetyp:

1

Familjetyp 1 . Bor med båda sina föräldrar

2

Familjetyp 2 . Bor med mamma

3

Familjetyp 3 . Bor med pappa

Intervjuarnummer Intervjumetod

Månad Dag

Intervjudatum

UB-nummer

År Månad Dag

Födelsedatum

Kön:

1

pojke/man

2

flicka/kvinna

Skola/sysselsättning:

1

grundskola

årskurs _______________

2

gymnasium

program ___________________________________________

3

annan utbildning

vilken? ________________________________________

4

har slutat skolan

Vissa frågor handlar om skolan. Be intervjupersonen tänka på sitt senaste skolår när han/hon besvarar dessa.

Om grundskola/gymnasium:

______________________________________ Skolans namn

Antal elever i klassen

Tack för att du vill vara med och svara på frågor om vad du gör på din fritid, vad du gör tillsammans med din familj, hur du har det i skolan och mycket annat.

Dina svar kommer bara att läsas av dem som arbetar med den här undersökningen och du behöver inte oroa dig för att någon annan ska se dina svar.

Jag läser upp en fråga och efter det blir det en kort paus så att du kan kryssa för ditt svar i svarshäftet. Kontrollera då att numret på frågan i svarshäftet är detsamma som det frågenummer du hört på bandet. Om du behöver hjälp trycker du på stop för att stänga av bandspelaren och frågar intervjuaren. Om du behöver längre tid för att svara på en fråga tryck på stop och tryck sedan på play igen när du vill fortsätta. På vissa frågor kommer du kanske att tycka att inget svarsalternativ stämmer exakt in på dig. Kryssa då för den rutan som du tycker stämmer bäst.

Då börjar vi. Del A handlar om vad du brukar göra på din fritid och vilka saker du har. Jag kommer att läsa varje fråga två gånger.

Fråga 1.

Ungefär hur många timmar tittar du på TV eller video en vanlig vardag? Är

det: mindre än en timme, 1-2 timmar, 3-4 timmar eller är det 5 timmar eller mer? Om du inte brukar titta på TV, så kryssar du för den sista rutan.

Om ip frågar är det den tid man verkligen tittar på TV eller video som avses och inte den tid då TV-n står på medan man gör andra sysslor.

1

Mindre än 1 timme

2

1-2 timmar

3

3-4 timmar

4

5 timmar eller mer

5

Jag brukar inte

Fråga 2.

Ungefär hur många timmar i veckan brukar du göra läxor? Är det: mindre än

en timme, 1-3 timmar, 4-6 timmar, 7-9 timmar, 10 timmar eller mer? Om du aldrig gör några läxor, så kryssar du för den näst sista rutan. Om du inte har några läxor, så kryssar du för den sista rutan.

Om ip frågar är det all den tid man lägger ned på läxor som avses även om man gör dem i skolans lokaler. Detta inkluderar även så kallad ”läxhjälp” i skolan.

1

Mindre än 1 timme

2

1-3 timmar

3

4-6 timmar

4

7-9 timmar

5

10 timmar eller mer

6

Jag gör inga

7

Jag har inga

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Nu kommer några frågor om vilka saker du har och vad du brukar hjälpa till med hemma. Om du brukar bo på mer än ett ställe tänk då på hur det är där du bor just nu.

Fråga 3.

Har du något av följande? Här får du kryssa för flera rutor. Alltså, har du något

av följande… Om du inte har någon av dessa saker, så kryssar du för den sista rutan.

Om ip frågar om de saker man delar med syskon ska tas med så räknas även dessa om ip i hög grad upplever dem som egna.

1

Eget rum

1

Ett husdjur

1

Egen TV

1

Egen video

1

Eget TV-spel

1

Egen CD-spelare

1

Egen mobiltelefon

1

Egen dator

1

Jag har inte

Fråga 4.

Vilket av följande brukar du hjälpa till med hemma åtminstone en gång i veckan? Här får du kryssa för flera rutor. Alltså, minst en gång i veckan, brukar

du…. Om du inte brukar hjälpa till med dessa saker hemma, så kryssar du för den sista rutan.

1

Bädda min säng

1

Diska eller plocka i eller ur diskmaskinen

1

Städa mitt rum

1

Städa någon annanstans än i mitt rum

1

Göra frukost

1

Laga mat

1

Duka eller duka av

1

Tvätta, stryka, hänga eller vika kläder

1

Vattna blommor

1

Ta hand om syskon

1

Handla mat

1

Utomhusarbete

1

Jag brukar inte

Fråga 5.

Ungefär hur många timmar i veckan brukar du hjälpa till hemma? Är det:

mindre än en timme, 1-2 timmar, 3-4 timmar eller är det 5 timmar eller mer? Om du inte brukar hjälpa till hemma, så kryssar du för den sista rutan.

1

Mindre än 1 timme

2

1-2 timmar

3

3-4 timmar

4

5 timmar eller mer

5

Jag brukar inte

Fråga 6.

Ungefär hur många kompisar har du som du brukar vara tillsammans med på fritiden? Är det: ingen, en, två eller tre, fyra eller fem, eller är det sex eller fler

kompisar?

Om ip frågar: Här är det de kompisar man brukar vara tillsammans med på fritiden som avses och inte de man kan vara tillsammans med.

1

Ingen

2

En

3

Två eller tre

4

Fyra eller fem

5

Sex eller fler

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Nu ska jag ställa några frågor om vad du gör på din fritid under en helt vanlig vecka. För varje sak som jag frågar om ska du kryssa över om du brukar göra det varje dag, flera dagar i veckan, en dag i veckan, mer sällan eller aldrig. Om jag t.ex. frågar om att lyssna på musik och du brukar lyssna på musik någon stund ungefär en dag i veckan, så kryssar du över rutan där det står en dag i veckan, precis som exemplet i ditt svarshäfte visar.

Exempel: Musik

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Under en vanlig vecka, alltså måndag till söndag, hur många dagar brukar du göra något av följande på fritiden:

Fråga 7. Läsa böcker

Fråga 8. Följa med i nyheterna på TV, radio eller i tidningen

Fråga 9. Spela data- eller TV-spel

Fråga 10. Vara ute på Internet

Fråga 11. Ha kompisar hemma hos dig

Fråga 12. Vara hemma hos kompisar

Fråga 13. Träffa kompisar på något annat ställe än hemma hos någon

Fråga 14. Träna idrott i någon klubb eller förening, t.ex. fotboll, ridning, simning

Fråga 15. Vara på någon aktivitet med en vuxen ledare som inte har med idrott att göra, t.ex.

scouter, teater, schack

Fråga 16. Syssla med något eget intresse, t. ex. ett husdjur, modellbygge eller spela ett

instrument

Fråga 17. Vara helt ledig och ha gott om tid att göra precis vad du vill, som t.ex. att lata dig,

lyssna på musik eller hitta på något annat som du känner för just då

1 2 3 4 5

Fråga 7.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 8.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 9.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 10.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 11.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 12.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 13.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 14.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 15.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 16.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

Fråga 17.

Varje Flera dagar En dag Mer

Aldrig

dag i veckan i veckan sällan

1 2 3 4 5

Fråga 18.

Vilket eller vilka av följande saker gjorde du i somras? Här får du kryssa för

flera rutor. Alltså, vilket eller vilka av följande saker gjorde du i somras…Om du inte gjorde något av detta i somras, så kryssar du för den sista rutan.

Om ip frågar vilken sommar som avses så är det föregående sommar. För intervjuer t o m juni månad är det sommaren år 1999. För intervjuer fr o m augusti månad är det sommaren år 2000. Om ip undrar vad som här räknas till familjen så räknas både det man gjort med bara mamma och det man gjort med bara pappa.

1

Var i familjens sommarstuga

1

Var med familjen på resa i Sverige

1

Var med familjen utomlands

1

Reste tillsammans med kompisar

1

Hälsade på och bodde hos släktingar eller bekanta

1

Var på kollo

1

Var på läger

1

Var på språkresa

1

Sommarjobbade

1

Inget av detta

Fråga 19.

Om du plötsligt skulle behöva 100 kronor till i morgon, t. ex. för att gå på bio, skulle du kunna skaffa det då? Kryssa för ja eller nej. Om du inte vet, så

kryssar du för den sista rutan.

Om ip själv äger 100 kronor blir svaret på frågan ”ja”.

1

Ja

2

Nej

3

Vet inte

Fråga 20.

Får du veckopeng eller månadspeng hemma? Här ska du inte räkna in

barnbidrag eller studiebidrag. Om du får veckopeng så kryssar du för den rutan och skriver hur mycket du får på raden bredvid. Om du får månadspeng så kryssar du för den rutan och skriver hur mycket du får på raden bredvid. Om du inte får pengar i form av vecko- eller månadspeng, så kryssar du för sista rutan.

1

Veckopeng Jag får _______________ kronor i veckan.

1

Månadspeng Jag får _______________ kronor i månaden.

1

Får inte

Bara ett kryss!

Nu börjar del B. Jag kommer att räkna upp olika påståenden som handlar om hur man kan vara som person eller hur man mår och känner sig. Du kan svara att påståendena stämmer precis med hur du brukar vara, att de stämmer ungefär, att de stämmer dåligt eller att de inte stämmer alls. Du ska bara kryssa över en ruta för varje fråga.

Om ip tycker det är svårt att välja svarsalternativ kan man säga att ip ska välja det som passar bäst även om det inte blir exakt och att det brukar gå lättare om man inte funderar för länge.

Fråga 21. Jag är nästan alltid på gott humör

Fråga 22. Jag har svårt att sitta still och koncentrera mig

Fråga 23. Jag ställer sällan till bråk

Fråga 24. Jag är ofta spänd och nervös

Fråga 25. Jag har inga bekymmer

Fråga 26. Jag känner mig ofta ledsen eller nere

Fråga 27. Jag orkar göra mycket

Fråga 28. Jag blir väldigt lätt arg

Fråga 29. För det mesta är jag nöjd med mig själv

Fråga 30. Jag är ofta sur och irriterad

Fråga 31. Jag vågar säga vad jag tycker

Fråga 32. Jag är nöjd med mitt utseende

Fråga 33. Jag tror att jag kommer att få det bra i framtiden

1 2 3 4

Fråga 21.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 22.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 23.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 24.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 25.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 26.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 27.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 28.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 29.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 30.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 31.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 32.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

Fråga 33.

Stämmer Stämmer Stämmer Stämmer

precis ungefär dåligt inte alls

1 2 3 4

Nu kommer jag att räkna upp några besvär som man kan ha. Du ska svara hur ofta du haft sådana besvär under det senaste halvåret. För varje fråga ska du svara om du har haft det varje dag; flera gånger i veckan; en gång i veckan; någon gång i månaden; eller mer sällan eller aldrig.

Under det senaste halvåret, hur ofta har du haft följande besvär:

Fråga 34. Huvudvärk

Fråga 35. Ont i magen

Fråga 36. Svårt att somna

Fråga 37. Känt dig stressad

1 2 3 4 5

Fråga 34.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 35.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 36.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 37.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

1 2 3 4 5

Nu har du kommit fram till del C som handlar om dig och din familj. Jag kommer att fråga om olika personer som kan finnas runt omkring dig t.ex. mamma, pappa och mammas sambo. Vi börjar med ett par frågor om din mamma.

Fråga 38.

Hur mycket tid tycker du att din mamma har för dig? Har hon för mycket tid,

lagom med tid eller för lite tid?

1

För mycket tid

2

Lagom med tid

3

För lite tid

Fråga 39.

Hur kommer du och din mamma överens? Välj mellan alternativen: mycket

bra, ganska bra, ”så där”, ganska dåligt eller mycket dåligt.

1

Mycket bra

2

Ganska bra

3

”Så där”

4

Ganska dåligt

5

Mycket dåligt

Nu kommer två frågor om din pappa. Om du inte har någon pappa, så får du kryssa för det sista alternativet på dessa frågor.

Fråga 40.

Hur mycket tid tycker du att din pappa har för dig? Välj mellan alternativen:

för mycket tid, lagom med tid, för lite tid, vi träffas sällan och har ingen pappa.

1

För mycket tid

2

Lagom med tid

3

För lite tid

4

Träffas sällan

5

Har ingen

Fråga 41.

Hur kommer du och din pappa överens? Välj mellan alternativen: mycket bra,

ganska bra, ”så där”, ganska dåligt, mycket dåligt och har ingen pappa.

1

Mycket bra

2

Ganska bra

3

”Så där”

4

Ganska dåligt

5

Mycket dåligt

6

Har ingen

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Nu kommer en fråga om din pappas sambo eller fru. Om din pappa inte har någon sambo, så kryssar du för den näst sista rutan. Om du inte har någon pappa, så kryssar du för den sista rutan.

Fråga 42.

Hur kommer du och din pappas sambo överens? Välj mellan alternativen:

mycket bra, ganska bra, ”så där”, ganska dåligt, mycket dåligt, min pappa har ingen sambo och jag har ingen pappa..

1

Mycket bra

2

Ganska bra

3

”Så där”

4

Ganska dåligt

5

Mycket dåligt

6

Har ingen sambo/fru

7

Har ingen

Nu kommer två frågor om din mammas sambo eller man. Om din mamma inte har någon sambo, så får du kryssa för det sista alternativet på dessa frågor.

Fråga 43.

Hur mycket tid tycker du att din mammas sambo har för dig? Välj mellan

alternativen: för mycket tid, lagom med tid, för lite tid, och min mamma har ingen sambo.

1

För mycket tid

2

Lagom med tid

3

För lite tid

4

Har ingen

Fråga 44.

Hur kommer du och din mammas sambo överens? Välj mellan alternativen:

mycket bra, ganska bra, ”så där”, ganska dåligt, mycket dåligt och min mamma har ingen sambo.

1

Mycket bra

2

Ganska bra

3

”Så där”

4

Ganska dåligt

5

Mycket dåligt

6

Har ingen

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Fråga 45.

Många föräldrar arbetar och då kan det vara svårt att få tag på dom om det är något man vill fråga eller prata om. Kan du komma i kontakt med din mamma

på jobbet om det är något du vill fråga eller prata om? Välj mellan

alternativen…Om din mamma inte arbetar, så kryssar du för den sista rutan.

1

Ja, både ringa och komma

2

Ja, ringa men inte komma

3

Ja, komma men inte ringa

4

Nej

5

Vet inte

6

Arbetar inte

Fråga 46.

Vem eller vilka brukar hjälpa dig med dina läxor? Här får du kryssa för flera

rutor. Alltså, brukar du få hjälp med dina läxor av…. Om du inte behöver någon hjälp, så kryssar du för den näst sista rutan. Om du inte gör eller inte har några läxor, så kryssar du för den sista rutan.

1

Mamma

1

Mammas sambo

1

Pappa

1

Pappas sambo

1

Syskon

1

Kompis

1

Någon annan

1

Ingen

1

Jag behöver ingen hjälp

1

Jag gör eller har inte

Bara ett kryss!

En del föräldrar är noga med hur deras barn ska göra. Nu ska jag ställa några frågor om hur noga det är hemma hos dig när det gäller vissa saker. Om du brukar bo på mer än ett ställe, tänk då på hur det är där du bor just nu. För varje fråga ska du kryssa över en av rutorna: mycket noga, ganska noga, inte så noga eller inte noga alls.

Hur noga är det hemma hos dig med följande saker:

Fråga 47. Att du kommer hem i tid på kvällarna

Fråga 48. Att du sköter ditt skolarbete

Fråga 49. Hur du uppför dig mot andra människor

Fråga 50. Att du hjälper till hemma

1 2 3 4

Fråga 47.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

noga

noga

noga

noga alls

Fråga 48.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

noga

noga

noga

noga alls

Fråga 49.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

noga

noga

noga

noga alls

Fråga 50.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

noga

noga

noga

noga alls

1 2 3 4

Fråga 51.

När det bestäms något här hemma som gäller dig, t.ex. vilken tid du ska komma hem på kvällen eller vad du ska hjälpa till med, får du vara med och bestämma om det då? Välj mellan alternativen: ja, alltid, ja, ofta, nej, inte så

ofta och nej, aldrig.

1

Ja, alltid

2

Ja, ofta

3

Nej, inte så ofta

4

Nej, aldrig

Bara ett kryss!

Fråga 52.

Vilka släktingar träffar du eller pratar i telefon med minst en gång i månaden? Här får du kryssa för flera rutor. Alltså, vilka släktingar träffar du

eller pratar i telefon med minst en gång i månaden… Om du inte träffar eller pratar i telefon med någon släkting minst en gång i månaden, så kryssar du för den sista rutan.

1

Mormor

1

Morfar

1

Farmor

1

Farfar

1

Syskon som inte bor hemma

1

Annan släkting

1

Ingen

Fråga 53.

Om du är bekymrad eller oroar dig för något, vem eller vilka brukar du då prata med? Här får du kryssa för flera rutor. Alltså, om du är bekymrad eller

oroar dig för något, brukar du då prata med… Om du inte brukar prata med någon, så kryssar du för den sista rutan.

1

Mamma

1

Mammas sambo

1

Pappa

1

Pappas sambo

1

Äldre syskon

1

Yngre syskon

1

Släkting

1

Någon lärare på skolan

1

Fritidsledare

1

Tjejkompis

1

Killkompis

1

Pojkvän/Flickvän

1

Förälder till en kompis

1

Någon annan

1

Ingen

Fråga 54.

Om du tänker tillbaka på det senaste halvåret, har något av följande hänt dig i det område där du bor? Här får du kryssa för flera rutor. Alltså, under det

senaste halvåret, har det hänt dig… Om inget av detta hänt dig, så kryssar du för den sista rutan.

1

Jag har inte vågat gå ut

1

Någon har hotat mig så jag blev rädd

1

Någon har slagit eller sparkat mig

1

Någon har jagat, stängt in eller hållit fast mig

1

Någon har stulit eller med flit haft sönder något för mig

1

Inget av detta

Fråga 55.

Känner du dig trygg på följande ställen? Här får du kryssa för flera rutor.

Alltså, känner du dig trygg…Om du inte känner dig trygg på något av ställena, så kryssar du för den sista rutan.

1

Utomhus i mitt bostadsområde

1

På väg till skolan

1

I klassrummet

1

På rasterna i skolan

1

På väg hem från skolan

1

Inget av dessa

Nu har du kommit till del D. Här ska jag ställa några frågor om hur du har det i skolan.

Fråga 56.

Brukar det vara lugnt i klassrummet på lektionerna? Välj mellan alternativen:

ja, alltid, ja, ofta, nej, inte så ofta och nej, aldrig.

1

Ja, alltid

2

Ja, ofta

3

Nej, inte så ofta

4

Nej, aldrig

Fråga 57.

När det gäller skolarbetet, tycker du att du får gå fram i den takt du själv vill?

Välj mellan alternativen: ja, nej, jag vill gå fram fortare och nej, jag vill gå fram långsammare.

1

Ja

2

Nej, jag vill gå fram fortare

3

Nej, jag vill gå fram långsammare

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Fråga 58.

När det gäller skolarbetet, tycker du att du får den hjälp du behöver av lärarna i skolan? Välj mellan alternativen: ja, alltid, ja, ofta, nej, inte så ofta

och nej, aldrig.

1

Ja, alltid

2

Ja, ofta

3

Nej, inte så ofta

4

Nej, aldrig

Nu ska jag ställa några frågor om hur duktig du tycker att du är i skolan om du jämför dig med de andra eleverna i din klass. För varje fråga ska du kryssa över en av rutorna: mycket duktig, ganska duktig, varken duktig eller dålig, ganska dålig, eller mycket dålig.

Jämfört med dina klasskamrater, hur duktig tycker du att du är i följande ämnen:

Fråga 59. Matematik

Fråga 60. Svenska

Fråga 61. Engelska

Fråga 62. Idrott

1 2 3 4 5

Fråga 59.

Mycket Ganska Varken duktig Ganska Mycket duktig duktig eller dålig dålig dålig

Fråga 60.

Mycket Ganska Varken duktig Ganska Mycket duktig duktig eller dålig dålig dålig

Fråga 61.

Mycket Ganska Varken duktig Ganska Mycket duktig duktig eller dålig dålig dålig

Fråga 62.

Mycket Ganska Varken duktig Ganska Mycket duktig duktig eller dålig dålig dålig

1 2 3 4 5

Bara ett kryss!

Nu kommer jag att ställa några frågor om dina klasskamrater.

Fråga 63.

Hur populär tror du att du är bland dina klasskamrater? Är du: bland de mest

populära, mer populär än de flesta, ungefär som de flesta, mindre populär än de flesta eller bland de minst populära?

1

Bland de mest populära

2

Mer populär än de flesta

3

Ungefär som de flesta

4

Mindre populär än de flesta

5

Bland de minst populära

Fråga 64.

Har du någon nära vän i din skolklass? Välj mellan alternativen: nej, ja, en, ja,

två och ja, tre eller fler

1

Nej

2

Ja, en

3

Ja, två

4

Ja, tre eller fler

Fråga 65.

Finns det någon eller några i din klass som är utanför och som ingen vill vara tillsammans med? Välj mellan alternativen: nej, ingen, ja en, ja två, och ja, tre

eller fler. Om du inte vet, så kryssar du för den sista rutan.

1

Nej, ingen

2

Ja, en

3

Ja, två

4

Ja, tre eller fler

5

Vet inte

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Nu ska jag ställa några frågor om sådant som kan hända i skolan. Jag kommer att fråga om hur ofta du brukar vara med om olika saker. För varje fråga ska du kryssa över en av rutorna: nästan varje dag, minst en gång i veckan, minst en gång i månaden, någon enstaka gång eller aldrig.

Hur ofta brukar du vara med om följande saker i skolan?

Fråga 66. Att andra elever anklagar dig för saker som du inte gjort eller sådant du inte kan rå

för

Fråga 67. Att ingen vill vara tillsammans med dig

Fråga 68. Att andra elever visar att de inte gillar dig på något vis t.ex. genom att reta, viska

eller skämta om dig

Fråga 69. Att någon eller några elever slår dig eller gör dig illa på något annat sätt

Fråga 70. Att du är med och mobbar andra elever

Fråga 71. Att någon lärare behandlar dig illa eller orättvist

1 2 3 4 5

Fråga 66.

Nästan Minst en gång Minst en gång Någon

Aldrig

varje dag i veckan i månaden enstaka gång

Fråga 67.

Nästan Minst en gång Minst en gång Någon

Aldrig

varje dag i veckan i månaden enstaka gång

Fråga 68.

Nästan Minst en gång Minst en gång Någon

Aldrig

varje dag i veckan i månaden enstaka gång

Fråga 69.

Nästan Minst en gång Minst en gång Någon

Aldrig

varje dag i veckan i månaden enstaka gång

Fråga 70.

Nästan Minst en gång Minst en gång Någon

Aldrig

varje dag i veckan i månaden enstaka gång

Fråga 71.

Nästan Minst en gång Minst en gång Någon

Aldrig

varje dag i veckan i månaden enstaka gång

1 2 3 4 5

Fråga 72.

Vilket eller vilka ämnen i skolan tycker du att du är duktigast i? Skriv på raden

ditt eller dina bästa ämnen i skolan.

Ämne/ämnen: __________________________________________

Nu ska jag ställa några frågor om hur du tänker på framtiden. För varje fråga ska du kryssa över om du tycker att det är mycket viktigt; ganska viktigt; inte så viktigt; eller inte viktigt alls.

Hur viktiga tycker du att följande saker är:

Fråga 73. Att du får gå på universitet eller högskola

Fråga 74.

Att du får ett jobb där du tjänar mycket pengar

Fråga 75.

Att du får ett jobb där du arbetar med människor

Fråga 76.

Hur viktigt tycker du att det är att de vuxna i familjen delar lika på ansvaret för hushållsarbetet och barnen

1 2 3 4

Fråga 73.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

viktigt

viktigt

viktigt viktigt alls

Fråga 74.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

viktigt

viktigt

viktigt viktigt alls

Fråga 75.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

viktigt

viktigt

viktigt viktigt alls

Fråga 76.

Mycket

Ganska

Inte så

Inte

viktigt

viktigt

viktigt viktigt alls

1 2 3 4

Om du inte går på högstadiet eller gymnasiet så är du färdig nu. Tack så mycket för din hjälp! Ge ditt svarshäfte till intervjuaren och tala om att du är färdig. Du kan stänga av bandspelaren nu.

För ungdomar i årskurs 7 och uppåt

Om du går på högstadiet eller gymnasiet så har vi några frågor till. Det är den sista delen, del E, som börjar här. De första frågorna handlar om vanor som har betydelse för hälsan. För varje fråga ska du kryssa över en av rutorna: varje dag; flera gånger i veckan; en gång i veckan; någon gång i månaden; eller mer sällan eller aldrig.

Under det senaste halvåret, hur ofta har något av följande hänt:

Fråga 77. Att du har hoppat över frukosten

Fråga 78. Att du har hoppat över lunchen

Fråga 79. Att du har tränat så du blivit andfådd eller svettig

Fråga 80. Att du har rökt

Fråga 81. Att du har druckit alkohol

Fråga 82. Att du har skolkat

1 2 3 4 5

Fråga 77.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 78.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 79.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 80.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 81.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

Fråga 82.

Varje Flera gånger En gång Någon gång Mer sällan

dag

i veckan i veckan i månaden eller aldrig

1 2 3 4 5

Fråga 83.

Har du bantat under det senaste året? Välj mellan alternativen: ja, flera

gånger, ja, en gång och nej.

1

Ja, flera gånger

2

Ja, en gång

3

Nej

Fråga 84.

Har du någon flickvän eller pojkvän? Kryssa för ja eller nej.

1

Ja

2

Nej

Fråga 85.

Hur ofta har du arbetat för att tjäna pengar under det senaste året? Om du

brukar få betalt när du hjälper till hemma ska du inte räkna med det här. Välj mellan alternativen: minst en gång i veckan, minst en gång i månaden och någon enstaka gång. Om du inte arbetat under det senaste året, så kryssar du för den sista rutan.

1

Minst en gång i veckan

2

Minst en gång i månaden

3

Någon enstaka gång

4

Jag har inte

Fråga 86.

Får du själv ta hand om barnbidraget eller studiebidraget? Välj mellan

alternativen: ja, ja, ibland och nej.

1

Ja

2

Ja, ibland

3

Nej

Nu är du färdig. Tack så mycket för din hjälp! Ge ditt svarshäfte till intervjuaren och tala om att du är färdig.

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Bara ett kryss!

Författarna

Doktorand Marie Evertsson Institutet för social forskning Stockholms universitet 106 91 Stockholm marie.evertsson@sofi.su.se

M.Sc. Sara Brolin Låftman Institutet för social forskning Stockholms universitet 106 91 Stockholm sara.brolin-laftman@sofi.su.se

Professor Jan O. Jonsson Institutet för social forskning Stockholms universitet 106 91 Stockholm janne.jonsson@sofi.su.se

Fil.dr. Viveca Östberg Nätverkscentrum för forskning om ojämlikhet i hälsa, CHESS Stockholms universitet 106 91 Stockholm viveca.ostberg@chess.su.se