SOU 1999:27
DELTA utredningen
Till statsrådet Björn Rosengren Näringsdepartementet
Regeringen beslutade den 6 april 1998 att bemyndiga statsrådet Winberg att tillkalla en särskild utredare för att analysera utvecklingen av deltidsarbete och tillfälliga anställningar samt överväga behoven av förändringar i arbetslöshetsersättningen. Med stöd av bemyndigandet förordnades den 25 maj verkställande direktören Erika Thelning som särskild utredare. Utredningen har antagit namnet DELTA
- Utredningen om deltidsarbete, tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättningen.
Som sekreterare förordnades den 1 juli civ.ek. Christina Rapp Lundahl på deltid och med vissa avbrott, den 1 augusti utredaren Mona Henriksson, den 17/8 jur.kand. Kristina Lindström och den 1/9 utredaren Christer Florman, också på deltid.
Utredningen har vidare anlitat avdelningsdirektör Fredrik Jansson för vissa beräkningar, samt kammarrättslagman Stig Jansson för författningsförslag.
Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande SOU 1999:27, DELTA
- Utredningen om deltidsarbete, tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättningen. Utredningsuppdraget är i och med detta avslutat.
Stockholm den 26 februari 1999
Erika Thelning
/Christer Florman Mona Henriksson Kristina Lindström Christina Rapp Lundahl
1. Sammanfattning
Stora förändringar på arbetsmarknaden
Dagens samhälle med ett ökande inslag av tidsbegränsade anställningar kan tyckas vara en återgång till tiden före industrialismens genombrott. Då var det vanligt att man försörjde sig och sin familj med tillfälliga arbeten mellan perioder av sysselsättning i det egna jordbruket. Industrialiseringen av Sverige medförde att arbete inom industrin blev identiskt med fast anställning på heltid. En statligt utformad socialpolitik tog sin början under och efter 1930-talets krisår. Välfärdssamhället började växa fram och därmed också deltidsarbetet. Olika reformer på arbetsmarknaden har bidragit till ett ökat arbetskraftsdeltagande men också till en ökning av deltidsarbetet, t.ex. utbyggnaden av barnomsorgen, den betalda föräldraledigheten, förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, rätt till studieledighet m.m. Omkring år 1965 hade en halv miljon människor deltidsarbete. Därefter ökade antalet snabbt och omfattade en miljon människor år 1980.
Fler deltidsarbetslösa
Antalet deltidsarbetande har under lång tid varit relativt konstant i Sverige. Som andel av de sysselsatta har de deltidsarbetande minskat en aning under de senaste tio åren. I dag har drygt 900 000 personer deltidsarbete i Sverige. De deltidsarbetslösa har däremot ökat kraftigt under 1990-talet. Ökningen har varit särskilt stor för dem som uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetskassa. Den gruppen har tredubblats under den senaste tioårsperioden. Både deltidsarbete och deltidsarbetslöshet domineras helt av kvinnor.
Kraftig ökning av tillfälliga jobb
De tidsbegränsade anställningarna blir allt fler och under 1990-talets kraftiga lågkonjunktur har nyanställningarna dominerats av tillfälliga anställningar. Nu har en halv miljon svenskar en tidsbegränsad anställ-
ning. Alla fakta tyder på en fortsatt ökning och en förskjutning från mer ”fasta” tillfälliga jobb som vikariat, till mer lösa former, som projektanställningar och behovsanställningar.
Strukturella och konjunkturella faktorer
Deltidsarbetets utveckling tycks främst ha haft strukturella orsaker, under 1970-talet till stor del dikterade av hushållens behov. Från 1980talet blir företagens behov av en mer flexibel personalresurs, särskilt inom tjänstesektorn, en mycket framträdande faktor.
När det gäller tillfälligt anställda finns endast data från 1987 och deltidsarbetslösheten finns dokumenterad från 1990. Med en så kort tidsserie måste slutsatser om konjunkturella och strukturella samband med nödvändighet bli försiktiga.
Deltidsarbetslösheten uppvisar emellertid ett klart samband med den konjunkturella utvecklingen i landet. Det förefaller ha blivit en ackumulation av deltidsarbetslösa under de dåliga åren. Omstruktureringen inom den offentliga sektorn har också spelat en avgörande roll för denna utveckling.
Ökad anpassning
Arbetsgivarna menar att utvecklingen är en nödvändig följd av nya konkurrenssituationer och kundkrav. Lagstiftningen har också successivt anpassats till utvecklingen. Inom offentlig sektor framhålls nedskärningar samt ökande effektivitetskrav ligga bakom utvecklingen. Om konkurrensen om arbetskraften ökar eller om kompetens- och kvalitetskraven i produktionen skärps kommer arbetsgivarna sannolikt att i större utsträckning söka lösningar där de anställda erbjuds mer av fasta heltidsanställningar.
Flexibilitet i praktiken
Inom ramen för nuvarande arbetsrätt sker också olika anpassningar som konjunktur-, säsongs- respektive kundanpassad arbetstid; lån/utbyte av personal mellan företag, breddning av kompetens hos personalen för fler uppgifter, s.k. tvättstugeschema m.m. Bemanningsföretagens framväxt är också ett sätt att både erbjuda flexibilitet för inhyrande företag samtidigt som de anställda i bemanningsföretagen får fast anställning och heltidsarbete.
Behovsanställda särskilt utsatta
Även om majoriteten av de som har en tidsbegränsad anställning hellre vill vara fast anställda är förhållandena för många relativt goda. Det gäller framför allt de som kombinerar t.ex. studier med tidsbegränsat arbete, de som har provanställning och många av de som har projektanställning. Närmare 80 procent av de tidsbegränsat anställda anser att de har tillräckligt med arbete. De flesta som lämnar en tidsbegränsad anställning gör det för att påbörja en ny sådan, många går till studier etc. och en mindre andel får en fast anställning. Förhållandevis få går till arbetslöshet.
De som blir arbetslösa är öppet arbetslösa under relativt kort tid, vilket bland annat beror på att de erbjuds arbetsmarknadsprogram för långtidsarbetslösa när de närmar sig gränsen för denna, dvs. efter 100 dagars arbetslöshet för unga respektive sex månader för vuxna. Inom gruppen tidsbegränsat anställda har många av de behovsanställda en särskilt utsatt ställning, många bland dem är lågutbildade och yngre. Gruppen domineras av kvinnor.
Medelålders och yngre lågutbildade kvinnor riskerar inlåsning
Huvuddelen av de deltidsarbetande är nöjda med sin arbetstid. Gruppen kan inte generellt sägas ha en svag ställning, t.ex. äger fler i denna grupp sin bostad än vad som gäller för befolkningen i allmänhet. Bland de deltidsarbetslösa utgör medelålders och yngre lågutbildade kvinnor dock en grupp som med dagens system riskerar att bli inlåsta i deltidsarbetslöshet. Därmed kommer de allt längre ifrån sina heltidsanställda kollegor vad gäller karriär- och kompetensutveckling eftersom deltidsanställda i mindre utsträckning kommer i fråga för exempelvis kompetensutveckling.
De får också mindre del i arbetsmarknadsprogram jämfört med heltidsarbetslösa. För deltidsarbetslösa finns inte någon tidsgräns motsvarande den för heltidsarbetslösa som innebär krav på arbetsmarknadsprogram som alternativ till långtidsarbetslöshet. Många blir också kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid.
Deltidsarbete speglar könsskillnader
Deltidsarbete och deltidsarbetslöshet är i hög grad en fråga som återspeglar skillnaden mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Det förekommer främst inom vård, omsorg och handel. Män är också deltidsarbetslösa under en mycket kortare tid och de tycks kunna ta vara på
möjligheterna till omställning via arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning än kvinnorna.
Utredningen har på många sätt blivit uppmärksammad på att en del deltidsarbetslöshet förekommer därför att de berörda arbetena är för tunga att utföra på heltid, s.k. stålmansjobb. Det rör traditionellt kvinnodominerade arbeten inom vården. Det finns enligt utredningen anledning att fördjupa kunskaperna kring dessa förhållanden då det för närvarande tycks finnas begränsade fakta i ämnet.
Arbetsförmedlingen
De deltidsarbetslösa har fått en markant mindre del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än heltidsarbetslösa. En stor del av de deltidsarbetslösa har sådana arbetsförhållanden att det svårt att komplettera deras deltidsarbete med ett annat arbete eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Behovsanställda förefaller ha en större omställningsbenägenhet än deltidsarbetslösa, och likaså bättre förutsättningar att få ett fast heltidsarbete. Även denna grupp är missgynnad när det gäller tillgången till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men de har ändå fått en väsentligt större del än de deltidsarbetslösa.
Andra lösningar
Det finns exempel på många projekt för att lösa deltidsarbetslöshetsproblemet under de senaste 10 till 15 åren, men de har i allmänhet inte givit några bestående resultat. Utredningen har redovisat två exempel på lösningar som kan genomföras genom frivilliga åtaganden eller genom avtal. Det ena är Kiviksmodellen som syftar till att skapa heltidstjänster och deltidstjänster med högre timinnehåll inom den kommunala sektorn. Deltidshuset i Arbetsförmedlingens regi är ett annat exempel, där man erbjuder kompetenshöjande insatser på tider som passar även dem med oregelbundna arbetstider.
Bemanningsföretag i privat eller statlig regi är ett exempel på en flexibel lösning både för företag och individer. Arbetslösa och tidsbegränsat anställda får fast anställning och arbetar som uthyrda på olika företag och organisationer. Industrikompetens i Östergötland AB är ett exempel på ett branschägt bemanningsföretag med inriktning på långsiktig komptensutveckling.
Konkurrenssnedvridning
Utformningen av arbetslöshetsersättningen innebär en indirekt subvention av de branscher där deltidsarbetslöshet är särskilt vanlig, dvs. inom vård, omsorg och utbildning samt inom handel och hotell- och restaurangverksamhet. Den som har fast anställning på deltid kan få utfyllnad från arbetslöshetsersättningen under 300 dagar. Det innebär i praktiken, för den som har 80 procents tjänstgöring och söker heltid, en period om nästan sex år. För den tillfälligt deltidsanställde finns ingen begränsning av den tid man kan få fyllnadsersättning. Med detta system kan en arbetsgivare få tillgång till en mycket flexibel arbetsstyrka som snabbt kan gå upp i tid om så behövs och till en väsentligt lägre kostnad än heltidsanställdas övertidsersättning.
Små incitament för omställning
Många av de deltidsarbetslösa med deltidslön och fyllnadsersättning har en ekonomisk situation jämbördig med den de skulle haft vid heltidslön. Ibland skulle heltidsarbete till och med innebära sämre ekonomi på grund av s.k. marginaleffekter. För heltidsarbetslösa är ersättningen högst 80 procent av tidigare lön, för många betydligt lägre beroende på det s.k. taket i försäkringen. Incitamenten för den enskilde att lämna den arbetsgivare som inte kan erbjuda önskad tid är således små.
Systemet innebär att arbetsgivaren inte behöver ställas inför valsituationen att förlora den anställde eller arrangera arbetet så att denne erbjuds önskad tid. Särskilt olyckligt kan detta sägas vara inom sektorerna vård, omsorg och utbildning där såväl politisk vilja, kommande mycket stora rekryteringsbehov samt ökande kvalitetskrav talar för en snabb omställning till mer av fasta heltidsanställningar. Flera exempel visar att strukturella lösningar finns, som inte innebär ökade kostnader.
Utredningens huvudförslag
Utredningens huvudförslag innebär att grupper med svag ställning får ett bättre utgångsläge och på sikt en starkare ställning på arbetsmarknaden. Huvudförslaget inriktas på att påskynda strukturella förändringar till mer av heltids- och fasta anställningar, anställningsformer som flertalet anställda föredrar. Avsikten är särskilt att åstadkomma förbättringar för de grupper som i nuläget fastnar i deltidsarbetslöshet respektive i korta, lösa anställningsformer t.ex. behovsanställningar. Dessa grupper domineras av unga och medelålders lågutbildade kvinnor.
Förslaget består av en mer systematisk prövning och ett bättre stöd för att åstadkomma nödvändiga anpassningar hos nuvarande arbetsgivare, där den deltidsarbetslösa eller behovsanställda har sin anställning. Förslaget innebär en ”bortre parentes” då prövotiden för den aktuelle arbetsgivaren upphör. Det blir också svårare för dem att rekrytera till deltidsarbete bland dem som söker heltidsarbete, man tvingas att bemanna med arbetssökande som vill arbeta deltid. Den enskilde erbjuds en möjlighet att delta i ett arbetsmarknadsprogram på heltid om nuvarande arbetsgivare inte kan erbjuda önskad tid.
Utredningen föreslår också ett tvåårigt projekt för att etablera mer branschanknutna bemanningsföretag som ett komplement till de många andra lösningar som krävs för att klara ökande krav på flexibilitet i produktionen och förväntningar på trygghet i anställningen.
Huvudförslaget i korthet
Utredningen föreslår att den som vill ha fyllnadsersättning från arbetslöshetskassa måste uppvisa ett intyg från sin arbetsgivare att denne inte kan erbjuda mer tid. Ett sådant intyg ska uppvisas dels för att få ersättningen första gången, dels efter sex månader. Intyget ska tillställas arbetslöshetskassan som underlag för utbetalning av ersättning. Arbetsförmedlingen ska också få del av intyget som underlag i diskussionen om den enskildes handlingsplan.
Genom systemet med intyg får den enskilde och arbetsgivaren ett instrument som stöd för resonemang om en lösning. Samtidigt får arbetslöshetskassan ett stöd för den särskilda prövning den redan nu är ålagd att göra halvårsvis.
Under de 52 veckor som föregår den ”bortre parentesen” för arbetsgivaren, utgår utredningen ifrån att den enskilde och arbetsgivaren, ofta med stöd av arbetsförmedlingen och sin fackliga organisation prövar om och hur man ska kunna erbjuda önskad arbetstid. Arbetsförmedlingen kan stödja arbetsgivaren i förhållande till hur krävande omstruktureringar som behöver genomföras för att ge den anställde önskad tid. Det kan vara utfyllande lönesubventioner (anställningsstöd) under högst sex månader eller utbildningsstöd (företagsutbildning) under motsvarande tid.
Parallellt med att den anställde söker lösningar hos arbetsgivaren kan andra aktiviteter i samråd med arbetsförmedlingen pågå. Det kan röra sig om matchning och förmedling till heltidsarbeten, det kan röra sig om deltagande i datortek, deltidshus och motsvarande, kanske i första hand i syfte att stödja den enskilde i ett eventuellt nytt yrkesval.
Efter 52 veckor ställs arbetsgivare och anställd i en definitiv valsituation, den ”bortre parentesen” för arbetsgivaren. Det gäller att antingen erbjuda den anställde önskad tid eller riskera att denne säger upp sig. För den enskilde gäller det att antingen ta vara på möjligheten att delta i anpassat arbetsmarknadsprogram på heltid med sedvanlig ersättning motsvarande dagpenning eller att stanna kvar på deltidsarbetet utan fyllnadsersättning. Utredningen förslår att de som är sextio år och äldre och som när förslaget genomförs uppbär fyllnadsersättning erbjuds att fortsätta i nuvarande system tills de går i pension.
I konsekvens med huvudförslagets övriga delar föreslås att deltidsarbete för den som söker heltidsarbete inte längre ska anses vara lämpligt i arbetslöshetsförsäkringens mening. Det innebär att arbetsförmedlingen inte med hot om avstängning från kassaersättning kan ”tvinga” heltidssökande till deltidsanställningar. Motivet till att i detta fall arbete inte ska anses bättre än arbetslöshet är de inlåsningseffekter utredningen redovisat tidigare. I praktiken drabbar de enbart kvinnor. Därtill kommer att önskvärda strukturförändringar bromsas upp när kassaersättningen indirekt subventionerar vissa branscher.
Slutligen föreslår utredningen ett tvåårigt projekt lett av AMS i samarbete med arbetsmarknadens parter för att utveckla och stödja etablering av branschanknutna bemanningsföretag, DELTA-modeller. Syftet är att därigenom sprida en version av bemanningsverksamhet som utvecklas och anpassas utifrån respektive bransch och som ges de kvaliteter branschen anser erforderliga för långsiktig verksamhetsutveckling och kompetensförsörjning. Etablering kan ske på många olika sätt bl.a. i samarbete med statliga eller privata bemanningsföretag.
Tillsammans med det individuella stöd som kan utgå till arbetsgivare som erbjuder deltidsarbetslösa önskad tid, kan utredningens förslag påskynda och även bidra till fler fasta heltidsanställningar utan att verksamheternas behov av flexibilitet eller ekonomi äventyras. Om företag inom konkurrensutsatt verksamhet går samman på detta sätt kan det även innebära en sysselsättningsökning genom att företagen kan anta order utan att behöva låsa sig vid en fast utökning av personalstyrkan.
Kostnader och finansieringsförslag
Under de senaste fem åren har den genomsnittliga kostnaden i arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösheten uppgått till cirka 4 570 miljoner kronor per år, enligt utredningens uppskattningar. Motsvarande kostnad för arbetslöshet som kringgärdat tillfälliga jobb
uppgick under 1997, enligt uppskattningarna, till närmare 4 300 miljoner kronor. Med det minskade antalet personer år 1998 var kostnaden 3 063 miljoner kronor.
De förändrade regler som utredningen föreslår kommer troligen att innebära besparingseffekter. Det förväntade utfallet beror på vilka antaganden som görs, bl.a. om den andel som blir heltidsarbetslösa. Om 20 procent av de deltidsarbetslösa som berörs av 52-dagarsregeln blir heltidsarbetslösa kommer det, enligt utredningens uppskattning, att ge en årlig besparing för arbetslöshetsförsäkringen på cirka 1.500 miljoner kronor.
Till detta kommer kostnader för arbetslöshetsersättning på heltid för vissa personer, samt för arbetsmarknadspolitiska insatser. Om dessa uppskattas till närmare 400 miljoner kronor per år, blir den totala årliga besparingen cirka 1 100 miljoner kronor.
Konsekvenser av förslagen
- bättre stöd för enskilda
För den enskilde anställde innebär utredningens huvudförslag betydligt bättre möjligheter till stöd och uppbackning i att finna en lösning i form av utökad arbetstid hos nuvarande arbetsgivare, bl.a. genom att arbetslöshetskassa och fack samt arbetsförmedlingen involveras på ett mer systematiskt sätt. Samtidigt erbjuds den enskilde en möjlighet att delta i arbetsmarknadsprogram på heltid om nuvarande arbetsgivare inte kan erbjuda önskad tid.
Huvudförslaget innebär också att den enskilde anställde får ökade möjligheter till samma grad av kompetensutveckling som heltidsanställda. Härigenom kan man som deltidsanställd vidareutbilda sig för att också kunna utföra mer än en arbetsuppgift hos arbetsgivaren. Därmed kan både den anställdes och företagets konkurrenskraft öka.
Ökad kvalitet
För arbetsgivarna inom vissa sektorer innebär utredningens huvudförslag att kvaliteten kan komma att öka genom att befintlig personal, som känner till förhållandena på arbetsplatsen, ökar sin arbetstid hos samma arbetsgivare. Det gäller särskilt inom vård och omsorg. Inom handel liksom inom hotell och restaurang leder huvudförslaget sannolikt till ökad produktivitet genom att det ger incitament för en mer effektiv schemaläggning.
Minskade indirekta subventioner
Utredningens huvudförslag innebär att de subventioner som i nuvarande system gynnar vissa arbetsgivare och därmed leder till snedvridande konkurrens, vilket särskilt torde drabba små och medelstora företag, minskar.
Ökad jämställdhet
Utredningens förslag innebär också att grupper med svag ställning, framför allt kvinnor och ungdomar, får ett bättre utgångsläge och på sikt en starkare ställning på arbetsmarknaden. Huvudförslaget inriktas på att påskynda strukturella förändringar till mer av heltids- och fasta anställningar, anställningsformer som flertalet anställda föredrar. Avsikten är särskilt att åstadkomma förbättringar för de grupper som i nuläget fastnar i deltidsarbetslöshet respektive i korta, lösa anställningsformer t.ex. behovsanställningar. Dessa grupper domineras av unga och medelålders lågutbildade kvinnor.
Regionalpolitiska konsekvenser
Som utredningen visat återspeglar deltidsarbetslöshet och tillfälliga anställningar regionala skillnader i arbetsmarknadsläge och arbetslöshetsnivå. Förslagen beräknas leda till en minskning av deltidsarbetslösheten även i kommuner med hög arbetslöshet och begränsad efterfrågan. Den kommunala verksamheten är i dessa kommuner avgörande för effekterna av utredningens förslag i övrigt, eftersom den dominerar helt när det gäller deltidsarbetslösa och behovsanställda. Därmed har också kommunen själv stora möjligheter att genom sitt agerande avgöra i vilken utsträckning utredningens förslag leder till en ökning av heltidsarbetslösheten resp. i vilken utsträckning man organiserar om arbetet så att de deltidsarbetslösa får anställning på önskad tid.
De som inte kan få anställning i enlighet med sina önskemål i kommunen eller hos den arbetsgivare i övrigt som är aktuell får enligt utredningens förslag möjlighet till omställningsprogram på heltid inriktat mot annat arbete på orten, till eget företagande på orten eller annat arbete på annan ort där efterfrågan är större. Genom att efterfrågan inom de kommunala sektorerna kommer att öka dramatiskt över hela landet bör möjligheterna vara goda.
2. Utredningens uppläggning och arbete
2.1. Direktiven
Bakgrunden till utredningen
Arbetsmarknaden i Sverige har genomgått stora förändringar under det senaste decenniet. Ett av uttrycken för dessa förändringar av ökningen av anställningar som skiljer sig från den gängse normen, fast heltid. Dessa anställningar kallas ofta atypiska. Två av de vanligaste formerna är deltidsarbete och tidsbegränsade eller tillfälliga anställningar.
Som andel av de sysselsatta har de deltidsarbetande minskat med ungefär en procent per år de senaste tio åren. Idag har drygt 900 000 personer deltidsarbete i Sverige. De deltidsarbetslösa har däremot ökat kraftigt. Ökningen har varit särskilt stor för dem som är inskivna vid Arbetsförmedlingen, varav en mycket stor andel uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetskassan. Den gruppen har tredubblats under den senaste tioårsperioden.
Merparten av de deltidsarbetande finns inom den offentliga sektorn. Även handel och hotell och restaurang har många deltidsarbetande. Både deltidsarbete och deltidsarbetslöshet domineras helt av kvinnor.
De tidsbegränsade anställningarna har blivit allt fler under de senaste tio åren. Sedan 1990-talets kraftiga lågkonjunktur har nyanställningarna dominerats av tillfälliga anställningar. I dag har en halv miljon svenskar en tidsbegränsad anställning. Alla fakta tyder på en fortsatt ökning och en förskjutning från mer ”fasta” tillfälliga jobb som vikariat, till mer lösa former, som projektanställningar och behovsanställningar. De tillfälligt anställda finns framför allt inom vård och omsorg, handel samt hotell och restaurang.
Rätten till arbetslöshetsersättning för de deltidsarbetande är begränsad i tiden. Den som har en tillsvidareanställning på deltid får ersättning under längst en ersättningsperiod, dvs. under normalt högst 300 dagar. Ersättningsperioden för deltidsarbetslösa med tillsvidareanställning kan i princip sträcka sig över nästan sex år, om den deltidsarbetslöse tar ur fyllnadsersättning en dag i veckan. För den som har tillfälligt deltids-
arbete eller är arbetslös mellan två tillfälliga anställningar finns ingen tidsbegränsning.
Den nuvarande arbetslöshetsersättningens uppbyggnad förutsätter i princip att människor har fasta anställningar på heltid eller, när de arbetar
- om än tillfälligt
- har arbete i den omfattning som de önskar.
Den ökning av antalet deltidsarbetslösa och av tillfälligt anställda som ägt rum under de senaste åren och de konsekvenser denna utveckling har för enskilda berörda och för kostnaderna för arbetslöshetsersättningen utgör bakgrunden till denna utredning.
Utredningsuppdraget
Utredaren ska beskriva och analysera utvecklingen av deltidsarbeten och tillfälliga arbeten sedan början av 1980-talet. Om analysen visar att omfattningen på deltidsarbeten och tillfälliga anställningar har förändrats ska orsakerna till detta bedömas. Det kan t.ex. röra sig om konjunkturella eller strukturella förklaringsfaktorer. Sektorer och branscher där deltidsarbete och tillfälliga anställningar är särskilt vanliga eller tenderar att öka ska identifieras.
Analysen ska också omfatta en bedömning av vad reglerna i arbetslöshetsförsäkringen har inneburit för utbud och efterfrågan på deltidsarbeten och tillfälliga anställningar och hur förändringar i lagstiftningen kan ha påverkat utvecklingen.
I uppdraget ingår också att beskriva hur förekomsten av deltidsarbeten och tillfälliga anställningar kan komma att utvecklas under de närmaste fem till tio åren. Branscher och sektorer där dessa anställningsformer kan väntas bli vanligare ska identifieras. Utredaren ska också undersöka vad en utveckling mot fler deltidsarbeten samt korta och tillfälliga anställningar kan innebära för personer med den svagare ställning på arbetsmarknaden. En beräkning ska göras av vad förändringarna kan innebära för kostnaderna för arbetslöshetsersättningen.
Utifrån resultaten av analysen ska utredaren överväga om några ändringar är motiverade i de nuvarande reglerna för rätt till arbetslöshetsersättning för dessa grupper.
2.2. Avgränsningar
Enligt direktiven ska utredningen i olika avseende belysa tillfälliga arbeten respektive anställningar. Tillfälliga anställningar är en mer avgränsad benämning än tillfälliga arbeten, som även innefattar företagare. Bland företagarna finns även de som arbetar som uppdragstagare.
Utredningen har valt att enbart i mycket begränsad omfattning redovisa uppgifter avseende företagare och uppdragstagare.
Inte heller har utredningen särskilt fördjupat sig i vissa former av anställningar inom kultursektorn. Skälet till det är att utredningen bedömt att dessa former av arbeten nyligen har belysts i andra sammanhang.
Utredningen ska föreslå ändringar i de nuvarande reglerna om rätt till arbetslöshetsersättning. Vid arbetet har utredningen konstaterat att vissa grupper har en utsatt ställning i flera olika avseenden. Denna ställning skulle kunna stärkas genom åtgärder som inte i första hand ligger inom försäkringens område. En möjlighet är t.ex. att genomföra förändringar i anställningsskyddslagen. Utredningen har dock inte haft i uppdrag att föreslå sådana förändringar.
Utredningen har heller inte lämnat förslag till ändring av inträdesvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen. Inträdesvillkoret ändrades eller rättare sagt preciserades fr.o.m. den 1 januari 1998. Tidigare krävdes bl.a. att den som ansökte om medlemskap arbetade i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. Någon enhetlig praxis fanns inte avseende under vilken tid genomsnittet skulle beräknas. Numera krävs att arbetet, 17 timmar per vecka, ska ha bedrivits i fyra veckor under en sammanhängande period av fem veckor och att arbetet fortfarande bedrivs i denna omfattning. Även om arbetslöshetskassorna anser att villkoret fört med sig ökad administration har utredningen bedömt att inträdesvillkoret är väl avvägt med tanke på konstruktionen av det nuvarande arbetsvillkoret.
Vidare har utredningen inte särskilt analyserat förekomsten och utvecklingen av säsonganställningar. Skälet till det är att utredningen bedömt att denna sorts anställningar nyligen kartlagts i tillräcklig grad. På uppdrag av ARBOM-utredningen skrev NUTEK en rapport om säsongvariationer i utbetald ersättning från arbetslöshetskassor. Rapporten ingår i SOU 1996:150 och av den framgår bl.a. vilka yrkesgrupper som har säsongsmönster och att det finns tydliga säsongsmönster i arbetslösheten.
Slutligen kommer utredningen i kapitel 14 att diskutera flera möjliga lösningar som kan genomföras på frivilligt basis. I samma kapitel diskuteras även andra förslag till förändringar som utredningen har bedömt som intressanta men som kräver mer omfattande utredning. Dessa förslag rör bl.a. statsbidragssystemet och olika tröskel- och marginaleffekter som uppstår på grund av samverkan mellan olika bidragssystem och skattesystemet. Utredningen har inte närmare redovisat uppgifter om dessa ekonomiska effekter.
2.3. Arbetets inriktning och uppläggning
Utredningen påbörjade sitt arbete under sommaren 1998. Redan i inledningsskedet stod det klart att befintlig statistik inte täckte det behov av fakta som krävdes för att göra de i direktivet efterfrågade analyserna. Utredningen utarbetade därför, i samverkan med SCB, ett antal tilläggsfrågor till AKU-undersökningen i november månad.
Utredningen har också valt att göra ett antal djupintervjuer kring deltidsarbete och deltidsarbetslöshet på fyra orter i landet. Intervjuerna har gjorts med ett begränsat antal deltidsarbetslösa, arbetsförmedlingen och arbetsgivare. Intervjuundersökningen utfördes av Inregia AB.
Utredningen har också bearbetat specialkörningar från AMS databaser, den s.k. Händel-databasen samt uppgifter från den årliga Servicemätning som AMS gör bland arbetssökande och arbetsgivare. För beräkning av de ekonomiska konsekvenserna har även uppgifter från arbetslöshetskassornas databas, AK-stat, använts.
Utredningen har också gjort en kartläggning över deltidsarbete och tillfälliga anställningar i ett antal EU-länder samt USA.
Under utredningsarbetet har utredningen hämtat in in synpunkter från berörda parter på arbetsmarknaden och Arbetslöshetskassornas Samorganisation. Utredningen har i detta sammanhang haft löpande kontakter med kontaktpersoner från LO, Kommunalarbetarförbundet, Hotell- och Restauranganställdas Förbund, Handelsanställdas Förbund, TCO, SACO, SAF, Företagarnas Riksorganisation, Arbetsgivarverket, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet samt Ungdomsstyrelsen. Därutöver har Musikerförbundet, SEKO och Byggnadsarbetarförbundet kontaktat utredningen för att delta i diskussioner och lämna synpunkter.
Utredningen har, i enlighet med direktivet, samrått med Arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningens arbete avslutas i februari 1999.
3. Utvecklingen på arbetsmarknaden
”Ny tid kräver nya attityder
Vi har talat mycket om sysselsättning och arbetslöshet under senare år
- förklarligt med tanke på de stora förändringarna på arbetsmarknaden. Många är utan arbete, särskilt i vissa regioner och vissa grupper; yngre och äldre, kvinnor lågutbildade och ”felutbildade”. Kommer det att finnas tillräckligt med jobb i framtiden? En allvarlig fråga som ofta får allvarliga svar.
Det finns emellertid några andra aspekter som vi borde tala mera om. Förändringarna handlar inte bara om hur många som kommer att ha arbete och hur många som inte kommer att ha det, kortare eller längre tider av livet. Det handlar också om att vi i framtiden kommer att ha en helt annan arbetsmarknad än vi är vana vid. Ja, framtiden är redan här.
Den gamla bilden av svensk arbetsmarknad
- en bild som ännu är levande
för många
- är att unga människor går ut på arbetsmarknaden efter avslutad (!)utbildning. Männen är sedan på arbetsmarknaden fram till 65-årsåldern, kvinnorna också fast många gör några års ”barnavbrott” och många arbetar bara deltid. En del arbetar kanske på samma ort, kanske till och med i samma företag, hela livet. Och många är i industrin, även om den andelen minskar.
Den nya bilden av svensk arbetsmarknad är annorlunda. Arbetsmarknaden ser ut på ett helt annat sätt
- redan, och ännu mera i framtiden.
Vi kan inte längre tala om avslutad utbildning, hur lång och bra den än skulle vara. Det handlar om fortsatt utbildning, hemma, i skolan, på arbetet, på högskola, kanske utomlands. Det handlar om flextider, inte om 8
5
eller 08.15
16.40. Kanske arbetar en i familjen 7
14, en annan 18
01.
Det handlar om att växla mellan heltid och deltid, mellan att vara anställd och vara företagare, kanske båda samtidigt. Det handlar om hemarbete och distansarbete och arbete på konventionella arbetsplatser. Det handlar om att vara projektanställd och att jobba i personaluthyrningsföretag. Det handlar om
- låt oss vara realister
- såväl svart som vitt arbete. Det handlar om trista och lågbetalda jobb och om utvecklande och spännande jobb, kanske i internationell miljö.
Vad betyder sådana förändringar för människorna, för företagen, för samhället? Ja, vi har hittills byggt på att de allra flesta vuxna har ett jobb och ganska fasta jobb, huvudsakligen på heltid
- att de betalar skatter och avgifter till våra trygghetssystem. Det gäller ju att samla pensionspoäng för de allra flesta åren mellan 16 och 65 år. Men det bygget håller inte längre och kommer än mindre att göra det i framtiden.
Vad betyder denna nya arbetsmarknad för vårt familjeliv och vårt boende, för våra skolor, vår sociala omsorg om barn och äldre, för våra lagar om arbetstid, semester och arbetsrätt, för våra allmänna försäkringar, särskilt våra framtida pensioner? Hur skall vi klara finansieringen då den gamla bilden inte längre stämmer? Och hur skall den ”genomorganiserade” svensken klara omställningen från ”det fasta” till ”det rörliga” sättet att leva? Visst, det finns ju mycket spännande i det nya, men kan vår medelåldersgeneration klara denna omställning, socialt, ekonomiskt?
Detta måste vi också debattera. Det handlar om att ändra lagar och finansieringssystem. Det kanske går. Men det handlar också om att ändra attityder och värderingar. Och det är svårare.”
Det är Ingemar Mundebo som, i en debattartikel i IVA-aktuellt1, har fångat utvecklingen på arbetsmarknaden på ett
- enligt utredningen
både insiktsfullt och spännande sätt.
Precis som Mundebo konstaterar har mycket av den arbetsmarknadspolitiska debatten de senaste åren handlat om hur sysselsättningen och arbetslösheten har förändrats och mindre om andra stora förändringar på arbetsmarknaden. För att kunna analysera dessa stora förändringar, vilket till en del är utredningens uppdrag, krävs dock en bakgrundsbild i form av sysselsättnings- och arbetslöshetsutvecklingen.
I början av 1980-talet präglades Sverige av minskande sysselsättning och ökande arbetslöshet. Utvecklingen vände relativt snabbt och resten av 1980-talet kännetecknades av låg arbetslöshet. I början av 1990-talet förändrades dock situationen på arbetsmarknaden radikalt.
Lågkonjunkturen som följde medförde en – efter svenska förhållanden – exceptionellt hög arbetslöshet. Näringslivets efterfrågan på arbetskraft minskade mycket kraftigt och varslen om uppsägningar ökade explosionsartat. Samtidigt inleddes omstruktureringar och besparingsprogram inom den offentliga sektorn med minskad sysselsättning som följd. Arbetslösheten drabbade härigenom alla sektorer och yrkesgrupper på arbetsmarknaden.
Lågkonjunkturen medförde också stora förändringar på arbetsmarknaden, i form av omstruktureringar inom såväl privat som offentlig verksamhet. Sedan lågkonjunkturen har också vissa atypiska anställningar, dvs. anställningar som skiljer sig från fast anställning på heltid,
1 IVA-Aktuellt nr 5/98.
ökat. Det gäller särskilt de tidsbegränsade anställningarna som har ökat markant under krisen på 1990-talet, framför allt som andel av sysselsättningen. Deltidsarbetet har däremot minskat under den senaste tioårsperioden.
Vikariatsanställning är fortfarande den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning, men den har minskat. Den stora expansionen har ägt rum inom behovsanställningar och projektarbete. Behovsanställningar förekommer framför allt inom handel, hotell- och restaurangverksamhet samt inom vård och omsorg. Projektanställningar är numera vanliga inom i stort sett alla sektorer inom näringslivet.
3.1. Utvecklingen på arbetsmarknaden i stort
Positiv utveckling under 1980-talet
Under de första åren på 1980-talet var den ekonomiska utvecklingen svag i Sverige, vilket till stora delar var en följd av den internationella utvecklingen och den andra oljekrisen. De stora devalveringarna omkring år 1982 bidrog till att vända utvecklingen och resten av 1980-talet gick i högkonjunkturens tecken.
1990-talets djupa lågkonjunktur
I början av 1990-talet drabbades Sverige av en mycket djup lågkonjunktur. Tillväxten, mätt som den reala förändringen i bruttonationalprodukten (BNP), försvagades kraftigt under de första åren av 1990talet jämfört med slutet av 1980-talet. Som framgår av figur 3.1 drabbades Sverige betydligt hårdare än genomsnittet i OECD- och EU-länderna. Under åren 1991–1993 var BNP-tillväxten negativ i Sverige.
Figur 3.1. Årlig förändring av BNP 1985
- 1997 i Sverige, EU och
OECD.
Procent
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
-2,5
0,0 2,5 5,0
OECD 2)
EU 1)
Sverige
Källa OECD, Economic Outlook, June 1998
Årlig förändring i BNP 1985–1997.
I Sverige var produktivitetsutvecklingen, mätt som BNP dividerat med det totala antalet arbetade timmar, jämfört med andra länder svag under hela 1980-talet (med undantag för 1984). Som visas i figur 3.2 var ökade produktiviteten kraftigt från 1989 och fram till 1993. Därefter minskade tillväxttakten under tre år för att åter öka efter 1996.
Figur 3.2. Produktivitetsutvecklingen i Sverige 1980
- 1997.
Procent
1980 1982 1984 1985 1988 1990 1992 1994 1996 0 1 2 3 4
Källa: SCB:Nationalräkenskaperna
Produktivitetstillväxten i Sverige,
under perioden 1980–1997.
Rekordmånga varsel i början av 1990-talet.
När industriproduktionen vände neråt i slutet av 1988 fanns det ingen som kunde förutse hur stora effekter nedgången skulle få på arbetsmarknaden. Under 1990 började dock varslen om uppsägningar att öka. Ökningen blev mycket kraftig och under vissa månader varslades mellan 15 000 och 20 000 personer. Först år 1995 var antalet varsel per månad nere på en något så när normal nivå igen. Under 1996 och 1997 låg antalet varslade personer på omkring 5 000 per månad. I slutet av 1998 översteg antalet varslade personer 5 000 per månad.
Figur 3.3. Antal personer berörda av varsel om uppsägning, månadsvärden 1980
- 1998.
Antal
-80 -81 -82 -83 -84 -85 -86 -87 -88 -89 -90 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -97 -98 0
5000 10000 15000 20000 25000
Källa: AMS
Antal personer berörda av varsel,
månadsvärden, 1980–1998.
Kraftig minskning av sysselsättning och arbetskraft
Mellan 1990 och 1994 minskade antalet sysselsatta med drygt 535 000 personer vilket motsvarar 12 procent av sysselsättningen. Sysselsättningen pressades därmed tillbaka till den nivå den låg på i början av 1970-talet. (Se figur 3.4) År 1994 ökade sysselsättningen något för att därefter minska igen.
Figur 3.4. Arbetskrafts- och sysselsättningsutvecklingen 1970
- 1998.
Tusental
-70
-71
-72
-73
-74
-75
-76
-77
-78
-79
-80
-81
-82
-83
-84
-85
-86
-87
-88
-89
-90
-91
-92
-93
-94
-95
-96
-97
-98
3500 3750 4000 4250 4500 4750
Sysselsatta Arbetskraften
Källa: SCB: AKU
Arbetskraftens och sysselsättningens
utveckling 1970–1998, årsmedeltal.
Figur 3.4 visar att också arbetskraften minskade under lågkonjunkturen, dock inte lika dramatiskt som sysselsättningen. Det var framför allt ungdomarna som minskade sitt deltagande i arbetskraften. Till en del kan detta förklaras av att allt fler ungdomar studerar längre och därmed inte ingår i arbetskraften. Inte heller personer i arbetsmarknadsutbildning, arbetslivsutveckling (ALU) eller ungdomspraktik räknas in där, till skillnad från personer i t.ex. beredskapsarbeten. Under 1998 ökade arbetskraften något.
Tidigare hade Sverige, i förhållande till många andra OECD-länder en stor andel av befolkningen i arbetskraften. Förändringarna på den svenska arbetsmarknaden under de senaste åtta
- tio åren har dock medfört att det relativa arbetskraftsdeltagandet i Sverige numera ligger mycket nära OECD-genomsnittet. Länder som Finland, Storbritannien och USA har en större andel av befolkningen i arbetskraften än vad Sverige har. Se figur 3.5.
Figur 3.5. Arbetskraftsdeltagandet i relation till befolkningen 16
- 64
år i Sverige och vissa OECD-länder 1997.
Procent
Finland
Frankrike
Norge
Storbritannien
Sverige
Tyskland
USA
0 25 50 75 100
Genomsnitt, OECD
Arbetskraftsdeltagande
Källa: OECD, Economic Outlook, June 1998
och i vissa OECD-länder 1997.
Arbetskraftsdeltagande i relation till
befolkningen (16–64) år i Sverige,
I Sverige är kvinnornas arbetskraftsdeltagande nästan lika högt som männens, därvidlag ligger de svenska kvinnorna högt i ett internationellt perspektiv. Sverige har också ett förhållandevis högt arbetskraftsdeltagande i åldrarna 55
- 64 år.
Störst sysselsättningsminskning inom tillverkningsindustrin
Som tidigare nämnts påverkade lågkonjunkturen i början av 1990-talet nära nog alla typer av verksamheter och anställda. Sysselsättningen påverkades dock olika inom olika sektorer på arbetsmarknaden. Figur 3.6 ger en bild av hur sysselsättningen inom tillverkningsindustrin har utvecklats sedan 1980. Som tydligt framgår, minskade sysselsättningen mycket kraftigt i början av 1990-talet för att plana ut omkring 1993. När den åter började öka omkring 1994 var det många som förespådda att lågkonjunkturen var över. Så visade sig dock inte vara fallet. Efter en ökning av antalet sysselsatta under 1994 har sysselsättningen åter planat ut på en nivå som ligger betydligt lägre än under slutet av 1980-talet.
Figur 3.6. Antal sysselsatta inom tillverkningsindustrin 1980
- 1998.
Antal 1000-tal
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
400 600 800 1000 1200
Källa: SCB, AKU
Antal sysselsatta inom tillverkningsindustrin.
Årsmedeltal
Inom privata tjänster ökade sysselsättningen successivt under hela 1980-talet. Under lågkonjunkturen i början av 1990-talet minskade antalet sysselsatta men inte alls lika kraftigt som inom t.ex. tillverkningsindustrin. Omkring 1994 kom en viss ökning. Därefter har sysselsättningen inom privata tjänster legat på en ganska jämn nivå, för att under 1998 öka något. Se figur 3.7.
Figur 3.7. Antal sysselsatta inom privata tjänster, 1980
- 1998.
Antal 1000-tal
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
0 500 1000 1500 2000
Källa: SCB, AKU
Antal sysselsatta inom privata tjänster.
Årsmedeltal
Även de offentliga tjänsterna minskade under lågkonjunkturen. Efter lågkonjunkturen har minskningen fortsatt, som ett resultat av de omfattande neddragningarna inom framför allt kommuner och landsting. Under 1998 ökade dock antalet anställda i offentliga tjänster något.
Figur 3.8. Antal sysselsatta inom offentliga tjänster 1980
- 1998.
Antal 1000-tal
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
0 500 1000 1500 2000
Källa: SCB, AKU
Antal sysselsatta inom offentliga tjänster
Årsmedeltal
Från att ha varierat mellan en och tre
- fyra procent under nästan hela
1970 och 1980-talen, ökade arbetslösheten dramatiskt i början av 1990talet (se figur 3.9). Den öppna arbetslösheten steg från knappt 2 procent till över 9 procent under loppet av fyra år. Sommaren 1993 uppgick arbetslösheten till 9,6 procent av arbetskraften eller 450 000 personer. Det kan jämföras med början av 1990 då 55 000 eller drygt 1 procent av arbetskraften var arbetslös. Under 1994 och 1995 förbättrades läget något för att åter förvärras under 1996. Sedan 1997 har situationen på arbetsmarknaden förbättrats påtagligt. Som figur 3.9 visar ökade även antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kraftigt i början av 1990-talet.
Figur 3.9. Arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i procent av arbetskraften, 1970
- 1998.
Procent
-70
-71
-72
-73
-74
-75
-76
-77
-78
-79
-80
-81
-82
-83
-84
-85
-86
-87
-88
-89
-90
-91
-92
-93
-94
-95
-96
-97
-98
0 2 4 6 8 10 12 14 16
Arbetslösa Arbetslösa+personer i åtgärder
Källa: SCB, AMS
1970–1998.
Arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska
åtgärder i procent av arbetskraften, årsmedeltal
Som framgår av figur 3.10 låg arbetslösheten i Sverige betydligt lägre än genomsnittet i både OECD- och EU-länderna under hela 1970och 1980-talet. Genom den kraftiga ökningen i början av 1990-talet hamnade den svenska arbetslösheten en bra bit ovanför OECD-genomsnittet. Under 1997 var den svenska öppna arbetslösheten ungefär lika hög som den genomsnittliga öppna arbetslösheten inom EU.
Figur 3.10. Arbetslösheten i Sverige, EU och OECD 1970
- 1998.
Procent av arbetskraften
0 2 4 6 8 10 12 14
-70
-71
-72
-73
-74
-75
-76
-77
-78
-79
-80
-81
-82
-83
-84
-85
-86
-87
-88
-89
-90
-91
-92
-93
-94
-95
-96
-97
0 2 4 6 8 10 12 14
EU OECD Sverige
Källa: OECD, Employment Outlook July 1998
1970 – 1997.
Arbetslösheten i Sverige,
EU
(genomsnittlig)
och OECD
(genomsnittlig)
Den ökande arbetslösheten i Sverige i början av 1990-talet drabbade ungdomarna hårt. Mellan 1990 och 1994 minskade sysselsättningen med 64 procent för åldersgruppen 16
- 19 år och med närmare 40 procent för
gruppen 20
- 24 år.
I Sverige har männen drabbats hårdare än kvinnorna av arbetslösheten (se figur 3.11). Den främsta förklaringen ligger i att merparten av de arbetstillfällen som gått förlorade fanns inom industrin och byggnadssektorn där främst män var sysselsatta. Skillnaden mellan könen har dock minskat från 1995 och framåt.
Figur 3.11. Arbetslösa män och kvinnor 1980
- 1998.
Procent
-80
-81
-82
-83
-84
-85
-86
-87
-88
-89
-90
-91
-92
-93
-94
-95
-96
-97
-98
0,0 2,5 5,0 7,5 10,0
Kvinnor Män
Källa: SCB: AKU
årsmedeltal.
Arbetslösa män och kvinnor i procent av
arbetskraften, under perioden 1980–1998,
Under hela 1980-talet var arbetslösheten bland lågutbildade högre än bland högutbildade i Sverige. Denna tendens förstärktes kraftigt från 1991 och framåt. Figur 3.12 visar att arbetslösheten bland personer med högst folk- eller grundskola låg på över 10 procent 1997 medan den bland högskole- och universitetsutbildade stannade på drygt 4 procent.
Figuren visar emellertid också att arbetslösheten bland personer med högskoleutbildning har ökat mycket kraftigt under perioden 1990–1997. Denna utveckling skiljer sig i hög grad från utvecklingen i början av 1980-talet, då arbetslösheten bland akademiker aldrig översteg 1,5 procent.
Figur 3.12. Relativ arbetslöshet inom olika utbildningsnivåer, 1980
1998.
Procent
-80
-81
-82
-83
-84
-85
-86
-87
-88
-89
-90
-91
-92
-93
-94
-95
-96
-97
-98
0 2 4 6 8 10 12
Högst högskola, universitet Högst gymnasieskola Högst folksk,grundskola
Källa: SCB, AKU
Relativ arbetslöshet inom olika utbildningsnivåer
enligt AKU 1980–1998, årsmedeltal.
3.2. Stora förändringar på arbetsmarknaden
Parallellt med
- och i vissa fall som en följd av
- sysselsättnings- och arbetslöshetsutvecklingen har stora förändringar ägt rum på arbetsmarknaden. Antalet fast anställda har minskat kraftigt medan antalet och andelen tidsbegränsat anställda har ökat. Under 1997 hade drygt en halv miljon människor en tidsbegränsad anställning. Det motsvarar 14,6 procent av antalet anställda.
Ett tydligt inslag i antalet nyanställningar är att den övervägande andelen av dessa är tidsbegränsade arbeten. Det är främst behovsanställningar men också projektanställningar som har ökat och de svarar vardera för en femtedel av de tidsbegränsade anställningarna. Vikariat, som i början av 1990-talet var den dominerande formen av tidsbegränsad anställning, har successivt minskat i omfattning även om den till antalet fortfarande är den största.
Minskningen av antalet fasta anställningar och ökningen av tidsbegränsade har berört alla näringsgrenar utom finans- och företagstjänster. Där har även antalet fasta anställningar ökat, delvis som en följd av “outsourcing” inom delar av industrin, delvis som en följd av den expanderande IT-branschen. Hotell- och restaurangverksamheten är den näring som har flest tidsbegränsat anställda, ca en tredjedel av de anställda. Höga andelar finns också inom kommunernas hemtjänst och inom delar av handeln.
Ökade effektivitetskrav
Arbetsgivarna menar att utvecklingen är en nödvändig anpassning till nya konkurrenssituationer och ökade kundkrav. Globaliseringen av ekonomin har skapat ett internationellt beroende och ökad konkurrens från omvärlden. Informationsteknologin och investerares krav på bättre avkastning har påskyndat utvecklingen med att organisera verksamheten på ett mer flexibelt och kundanpassat arbetssätt. Det innebär att gamla tiders lageruppbyggnad ersätts med en “just-in-time”-organisation. Kundernas efterfrågan varierar över tiden och det blir alltmer nödvändigt att kunna variera både antalet anställda vid arbetstoppar och att variera arbetstiden så att den passar kunden.
Neddragningar
Inom offentlig sektor har de allt mer begränsade resurserna under 1990talet lett till omprövningar av de offentliga åtagandena. Inte minst har det medfört kraftiga besparingar och neddragningar inom skola, vård och omsorg. Nära 30 procent av alla tidsbegränsat anställda arbetar inom vård- och omsorgssektorn och det är särskilt inom hemtjänsten som andelen tidsbegränsat anställda är stor. Antalet anställda i vikariat har minskat medan antalet behovsanställda har ökat.
Lagar och avtal anpassas
Inom ramen för nuvarande arbetsrätt har vissa anpassningar gjorts som innebär försök att främja flexibilitet och produktivitetsutveckling i företagen genom olika anställningsavtal och arbetstider. En ny form av tidsbegränsad anställning, överenskommen visstidsanställning, har t.ex. införts i anställningsskyddslagen. Genom avtal inom kultursektorn har en ny anställningsform som kallas för långtidskontrakt tillkommit.
På lokal eller central nivå har arbetstiderna anpassats till kunder, konjunktur eller säsong. Detta förekommer både inom den privata och den offentliga sektorn. Olika projekt bedrivs som exempelvis har till syfte att öka möjligheten för deltidsanställda att få utökad arbetstid eller att kunna ha en effektivare beläggning av arbetstiden. Ofta ingår överenskommelser i form av riktlinjer eller ambitioner om att viss del av arbetstiden ska avsättas för kompetensutveckling.
Bemanningsföretagens framväxt är också ett sätt att både erbjuda flexibilitet för inhyrande företag samtidigt som de anställda i bemanningsföretagen får fast anställning och heltidsarbete.
3.3. Utvecklingen av ”atypiska arbeten”
Termen ”atypiska arbeten” har tillförts debatten om utvecklingen på arbetsmarknaden under de senaste åren, som ett samlingsnamn för ett antal arbets- och anställningsförhållanden som skiljer sig från den form som blivit dominerande under efterkrigstiden, fast anställning på heltid.
I Sverige var det 1998 cirka 900 000 personer som arbetade deltid och drygt en halv miljon som hade en tillfällig anställning. Till viss del överlappar dessa former varandra, i den bemärkelsen att drygt 20 procent av de deltidsanställda har en tillfällig anställning.
Skattningar tyder på att omkring en tredjedel av alla sysselsatta nu har en mer eller mindre "atypisk" anknytning till arbetsmarknaden2.
Många av de arbetsformer som kallas atypiska, dvs deltidsarbete, säsonganställningar, tillfällig anställning, projektarbete, behovsanställningar m.fl, har funnits mycket länge. Den främsta skillnaden är att de atypiska arbetena nu omfattar en större andel av de sysselsatta än som var fallet för tjugo till trettio år sedan. Det finns i detta sammanhang anledning att överväga vad som är "typiskt" och vad som är "atypiskt".
"Först från slutet av trettiotalet blev arbetet inom industrin identiskt med fast anställning i ett bestämt yrke med avgränsade uppgifter. Dessförinnan var det vanligt att lönarbetare varvade längre sammanhållande arbetsperioder med korttidsanställningar och perioder av arbetslöshet. Både i städer och på landsbygden försörjde sig kvinnor och män genom längre och kortare påhugg. Periodvis flockades arbetssökande vid arbetsdagens början utanför fabriksgrindar och förmanskontor. Unga män växlade mellan arbetsuppgifter och arbetsplatser under åren de lärdes upp i ett bestämt yrke. Genom ett flexibelt förhållningssätt förvärvade de en bred yrkeserfarenhet och goda kontakter med många företag och arbetskamrater. Som yrkesmän bildade de familj och stannade på en plats. Går vi än längre tillbaka i tiden, till det förindustriella jordbrukssamhället före ca 1850, finner vi inte heller någon utpräglad stabilitet, varken över året eller livet."3
Ökad flexibilitet
I ett längre perspektiv kan det som nu tycks hända vara en återgång till ett mer normalt mönster i arbetslivet. De atypiska arbetena är en anpassning till efterfrågan på arbetskraft, betingad av hårdnande konkurrens och teknologisk utveckling. Modern teknologi har möjliggjort
2 Isacsson, M (1998) Det flexibla arbetets renässans i Framtider nr 3, 1998.3 Ibid.
kraftiga rationaliseringar som inneburit att hela produktionsprocessen mer i detalj har anpassats till efterfrågan, dvs. till kundernas behov.
Denna utveckling omfattar även arbetskraften. Konkurrensen har drivit företagen att söka vägar att endast utnyttja personalresursen när den behövs. Dessemellan sysslade personalen tidigare med olika sorters underhålls- och förberedelsearbeten. Underhållet sköts nu av inhyrda specialister och modern teknologi har minskat ställtider och andra förberedelsemoment. I produktionsprocessen, särskilt när det gäller tjänster, är därför personalbehovet mycket ojämnt och arbetsgivarna söker arbetsformer som motsvarar detta behov.
Till en del har de nya arbetsformerna också vuxit fram för att bättre tillvarata ett utbud av arbetskraft, alltifrån deltidsarbetande småbarnsföräldrar till projektarbetande konsulter, som annars inte skulle kunna nyttjas fullt ut. Det gemensamma för de atypiska arbetsformerna är att de i någon bemärkelse är mer flexibla än traditionella fasta heltidsanställningar, med avseende på arbetets längd och förläggning i tid och rum.
Behovet av flexibilitet tränger också in bland fast anställda heltidsarbetande. Det tar sig bland annat uttryck i att parterna på arbetsmarknaden allt oftare sluter avtal om konjunkturanpassade arbetstider. Samtidigt har också många företag, inte minst inom tillverkningsindustrin, börjat använda personal från bemanningsföretag. De kan då välja exakt när de vill använda personalen i produktionen. Eftersom personal från bemanningsföretag ofta är jämförelsevis dyr, får man anta att denna flexibilitet är mycket lönsam för företagen.
Vissa atypiska arbeten har ökat kraftigt
Det mest uppmärksammade är emellertid att de tidsbegränsade anställningarna har ökat markant under krisen på 1990-talet, framför allt i relativa tal, och att denna utveckling tycks fortsätta. Vikariatsanställning är fortfarande den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning. Den har dock minskat, delvis till följd av förändringar i sjukförsäkringen, som innebar att arbetsgivarna fick ansvaret för att betala ersättning vid sjukfrånvaro under 28 dagar istället för som tidigare 14 dagar. Det blev då istället mer lönsamt för arbetsgivarna att anställa personal på s.k. behovsanställningar
Den stora expansionen har ägt rum inom behovsanställningar och projektarbete, medan andelen inom praktik-, ferie och säsongarbete är i stort sett oförändrad. Behovsanställningar förekommer särskilt inom handel, hotell- och restaurangverksamhet samt inom vård och omsorg.
Projektanställningar är numera vanliga inom i stort sett alla sektorer inom näringslivet.
Till atypiska arbeten räknar man ibland även egna företagare, i enskild eller kollektiv form. Uppdragsmarknaden är det mest omtalade exemplet. Det kan vara personer med kunskap inom ett speciellt område som har valt att lämna sin anställning vid ett företag för att sälja sin kompetens för tidsbegränsade insatser till olika kunder. Det kan också vara företag som har renodlat sin verksamhet och inte längre anser sig ha råd med vissa av sina specialister på heltid. De etablerar sig då som självständiga uppdragstagare, ofta med en åtminstone inledningsvis garanterad arbetsvolym vid det gamla företaget. Ett exempel är frisören som ”hyr en stol” på den frisersalong där han tidigare varit anställd.
Det finns fler exempel. Skogsbolagen har t.ex. renodlat sin verksamhet och det har resulterat i att en stor del av landets skogsmaskinförare i dag är egna företagare, som hyr ut sina tjänster. Samma sak syns även bland lastbilschaufförer och anläggningsmaskinförare som nu ofta äger sitt fordon.
Själva formen för denna verksamhet är gammal, det handlar om ensamföretagare av olika slag, alltifrån privatpraktiserande läkare och advokater till skomakare. Det nya är att väsentligt fler yrkeskategorier etablerat sig på detta sätt och det är utan tvivel den snabba teknologiska utvecklingen som har möjliggjort detta.
Små egna företagare måste ha en intensiv kontakt med marknaden, för att säkerställa den kundkrets de behöver för sin överlevnad. Tidigare var de tvungna att anlita personal eller familjemedlemmar som administrativt stöd, t.ex. telefonvakt, vilket begränsade deras inkomstmöjligheter. Med hjälp av mobiltelefoni kan företagarna själva nu vara tillgängliga för kunderna i stort sett dygnet runt och tillvarata en stor del av de möjligheter som yppar sig. Datoriseringen har också underlättat deras administration. Den egna bokföringen underlättas och det finns ett större utbud av redovisningstjänster att hyra. Elektronisk post har expanderat de senaste åren och bidrar till att utveckla ett snabbare informationsutbyte än tidigare.
Till denna utveckling hör också att ensamföretagare etablerar mer eller mindre fasta nätverk med varandra, efter en modell som har använts länge i Gnosjö. Detta är särskilt vanligt bland byggnadshantverkare. På så sätt kan man ta sig an en större order än annars.
Ytterligare en atypisk form är bemanningsföretagen, som har expanderat kraftigt på senare år. I och för sig är deras personal fast anställd, men den måste vara mycket flexibel för att kunna ställa om snabbt mellan olika arbetsplatser och arbetsuppgifter.
Som tidigare nämnts omfattas även fast anställda heltidsarbetande av nya, atypiska arbetsformer, t.ex. konjunkturanpassad arbetstid. Även
distansarbete är en atypisk arbetsform, även om den kan förekomma i samband med olika anställningsformer. Den tycks vara partiellt distansarbete som ökar mest, dvs. att man arbetar hemma en eller ett par dagar i veckan. Det förekommer att arbetsplatser dimensioneras utifrån detta, det finns inte plats åt alla anställda om de skulle infinna sig på samma dag. Denna arbetsform ger den anställde möjlighet att välja arbetstid under dygnet, vilket ökar flexibiliteten och frigör arbetstid som annars skulle gå förlorad.
Sammanfattningsvis kan konstateras att tillfälligt anställda har ökat under perioden 1987
- 1998, deltidsarbetande har minskat sedan 1994 och ensamföretagare upprätthåller en i stort sett oförändrad del av sysselsättningen.
Deltidsarbete och tillfälliga anställningar
Utredningens uppdrag är begränsat till deltidsarbete och tillfälliga anställningar, som behandlas mer ingående i kap. 8 och 9. Om man begränsar perspektivet till 1990-talet har antalet deltidsanställda i Sverige minskat en aning, såväl i absoluta som relativa tal, samtidigt som de tillfälliga anställningarna har ökat markant.
Det finns emellertid en viktig beröringspunkt mellan dessa två anställningsformer. En tillfällig anställning innebär per definition att arbetsgivaren har tillgång till arbetskraft när han anser att den behövs. Med hjälp av deltidsanställd personal kan en företagare lättare anpassa verksamheten efter en ojämn efterfrågan. Men de deltidsanställda fyller även i viss mån samma funktion som tillfälligt anställda. När behovet ökar har arbetsgivaren redan en arbetsstyrka på plats. Den är väl förtrogen med arbetsplatsen och ofta beredd att arbeta extra, dessutom till en lön som är lägre än övertidsersättning till fast anställd personal med heltidstjänstgöring.
Mot denna bakgrund kan det finns ett samband mellan dessa anställningsformer, i den bemärkelsen att efterfrågan på deltidsanställd personal har minskat något, i takt med att möjligheten att använda tillfälligt anställda har underlättats. I figur 3.13 har deltids- och tillfälligt anställda beräknats som andel av de sysselsatta för åren 1987 och 1997, i syfte att grafiskt belysa eventuella samband mellan de två anställningsformerna.
Figur 3.13. Deltidssysselsatta och tillfälligt anställda som andel av sysselsatta inom sex branscher 1987 och 1997.
I grafen finns branschernas namn angivna. För att tolka figur 3.13
kan man t ex utgå från "Finans- och företagstjänster" i grafens nedre vänstra del. Ringen markerar förhållandet mellan deltids- och tillfälligt arbete för denna bransch 1987. Drygt 20 procent av personalen arbetade deltid 1987 (den horisontella skalan), samtidigt som ca 7 procent var tillfälligt anställd (den vertikala skalan). Den stående fyrkanten anger motsvarande situation 1997, då andelen deltidsarbetande hade sjunkit till 18 procent, medan andelen tillfälliga anställningar ökat till drygt 10 procent.
Utvecklingen inom hemtjänst är uppseendeväckande. Som synes var 1987 ungefär 48 procent av personalen deltidsanställd och drygt 20 procent hade tillfällig anställning. Därefter har hemtjänsten, delvis till följd av den s.k. Ädelreformen, expanderat kraftigt. Deltiden hade ökat till drygt 60 procent och de tillfälliga anställningarna till mer än 26 procent. Under 1998 ökade de deltidsanställda inom hemtjänsten med drygt 10 000 personer, medan antalet heltidsanställda endast ökade med hälften.
Inom hälso- och sjukvård har både deltid och tillfälliga anställningar minskat, och även här spelar Ädelreformen roll. Genom att en stor del av omsorgen förts över i kommunal regi har sjukhusvården intensifie-
deltidsarbetande som andel av sysselsatta deltidsarbetande som andel av sysselsatta
procent procent
tillfälligt anställda som andel av sysselsatta tillfälligt anställda som andel av sysselsatta
00
10 10 20 20 30 30 40 40 50 50 60 60 70 70
00 55 10 10 15 15 20 20 25 25 30 30 35 35
1997 1997
1987 1987
Handel Handel
Finans- Finans- & företags-& företagstjänster tjänster
Hemtjänst Hemtjänst
Hälso-& Hälso-& sjukvård sjukvård
Utbild-Utbildning ning Hotell & Hotell & restaurestaurang rang
rats, vilket innebär att efterfrågan på personal blivit jämnare över dygnet. Men sjukvården har fortfarande en stor andel deltidsarbetande.
Inom utbildningsverksamheten har deltidsarbetet minskat kraftigt, men de tillfälliga anställningarna har i stället ökat. Detta mönster återkommer även inom handeln och inom finans- och företagstjänster, med den skillnaden att deltiden inte minskat lika mycket. Hotell och restaurang, slutligen, har ökat i bägge avseendena, och har den största andelen tillfälligt anställda av alla branscher.
De branscher som traditionellt har haft många deltidsarbetande har också har ökat andelen tillfälligt sysselsatta under den senaste 10-årsperioden. Hälso- och sjukvård har dock minskat, vilket förklaras av strukturförändringar inom sektorn. Inom hotell- och restaurangverksamhet, som har haft en jämförelsevis stark sysselsättningsökning, har både deltidsanställda och tidsbegränsat anställda ökat, ofta genom att de deltidsanställda också är tillfälligt anställda.
Till viss del är deltidsanställda och tillfälligt anställda utbytbara anställningsformer och under senare delen av 1990-talet har arbetsgivarna uppenbarligen föredragit tillfälligt anställda. Man kan också se en tydligt ökning i samband med att tidsramen för tillfälliga anställningar utökades från 6 till 12 månader 1994.
”Stålmansjobb”
Utöver de hinder för omställning som utredningen redovisat tycks det i en del fall finnas mer avgörande hinder för att arbeta heltid. Vissa befattningar inom vård- och omsorgssektorn förefaller ha utvecklats på ett sådant sätt, att en person helt enkelt inte orkar ta sig an dem på heltid.
I ”Bilder ur verkligheten” är alla intervjuade inom vård- och omsorgssektorn, arbetsgivare och arbetstagare, samt arbetsförmedlare inom sektorn, överens om att nedskärningarna under 1990-talet resulterat i att vårdarbetet i många fall har blivit alltför tungt för att man ska orka att sköta det på heltid. Enligt en arbetsgivare är ”det få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske se över veckoarbetsmåttet”.
En annan arbetsgivare inom vårdsektorn anser att deltidsarbetande ofta är mer engagerade, men tillägger att ”det är synnerligen olyckligt att man ska behöva jobba deltid för att orka med att vara engagerad i sitt jobb” och ytterligare en arbetsgivare konstaterar ”att en person som arbetar deltid klarar sig bättre undan arbetsskador”.
Man kan också spåra samma tendens i AKU-undersökningens tilläggsfråga om de deltidsanställdas skäl till att arbeta deltid. Bakom svaret ”övriga skäl” visar det sig att en mycket stor del har svarat att de helt enkelt inte orkar arbeta mera.
Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen, i samarbete med SCB, genomfört en undersökning om arbetsmiljön i Sverige4, i form av tilläggsfrågor i anslutning till AKU-undersökningen i oktober och november 1997.
I fråga 4.3 har man beräknat andel sysselsatta som är kroppsligt uttröttade efter arbetet. Bland vårdpersonal och personal inom hotell- och restaurangverksamhet var mer än hälften fysiskt uttröttade efter arbetsdagen. Den enda övriga yrkesgrupp som uppvisade tal i samma storleksordning var byggnadsarbetare. Mellan 50 och 60 procent av tillfrågade sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden och personliga assistenter besvarade frågan jakande. I en annan tabell, fråga 4.5, framgår att personal som arbetar på servicehus, servicelägenheter och på ålderdomshem är särskilt utsatta5.
I fråga 7.4 behandlas andra aspekter på arbetet, t.ex. att bli utsatt för våld eller hot om våld i arbetet. Det är av naturliga skäl en stor andel vårdare och skötare som svarar jakande på denna fråga. Men därnäst kommer samma grupper inom vårdpersonalen som nämnts ovan, inkl. sjuksköterskor. Mellan 40 och 50 procent av dem uppger att de utsatts för våld eller hot om våld på arbetsplatsen6. Inom övriga yrkesgrupper är det mycket små andelar av de intervjuade som har varit utsatta för detta.
Samma mönster återkommer i flera frågor, såväl när det gäller fysisk som psykisk belastning i arbetet. Resultatet är uppseendeväckande, särskilt om man betänker att en mycket stor del, mer än 60 procent, av personalen inom omsorgen arbetar deltid. Inom hotell- och restaurangverksamhet är motsvarande andel 36 procent och bland byggnadsarbetarna endast 8 procent. Intervjusvaren styrker de omdömen som såväl arbetstagare som arbetsgivare gav i ”Bilder ur verkligheten”, nämligen att arbetet inom vård- och omsorgssektorn är tungt.
Mot denna bakgrund har utredningen låtit SCB fördela en del av svaren i arbetsmiljöundersökningen på hel- och deltidsarbetande för en lite längre period. I figur 3.14 redovisas den andel av undersköterskor/sjukvårdsbiträden som uppgivit att de är ”fysiskt uttröttade i kroppen vid arbetsdagens slut”. Data omspänner vartannat år från 1989 till 1997.
4 Arbetsmiljön 1997, Am 68 SM 9801.5 Ibidem s. 84.6 Ibidem s. 152
153.
Figur 3.14. Undersköterskor/sjukvårdsbiträden som uppgivit att de är fysiskt uttröttade i kroppen efter arbetsdagens slut. Hel- och deltid 1989
- 1997.
67
60
62
59
54
52
47
58
55
57
0 10 20 30 40 50 60 70
-89
-91
-93
-95
-97
procent
heltid deltid
Det är som synes en större andel av de heltidsarbetande som uppger att de har besvär, men båda grupperna har ökat avsevärt under 1990talet och uppvisar mycket höga värden. Som tidigare nämnts är det endast byggnadsarbetare som uppvisar andelar i samma storleksordning på den svenska arbetsmarknaden. Bland sjuksköterskorna, se figur 3.15, är andelen inte lika stor, men den är ändå ansenlig och den har ökat mycket kraftigt under 1990-talet.
Figur 3.15. Sjuksköterskor som uppgivit att de är fysiskt uttröttade i kroppen efter arbetsdagens slut. Hel- och deltid 1989
- 1997.
58
50
41
29
45
55
52
31
31
43
0 10 20 30 40 50 60
-89
-91
-93
-95
-97
procent
heltid deltid
Även om den frågeställning som beskrivs här alltså förefaller ha förstärkts i samband med de neddragningar som ägt rum inom vårdoch omsorgssektorn under 1990-talet, är diskussionen på intet sätt ny. Den förekom redan i slutet av 1980-talet, ”En orsak till att arbeta deltid är att jobbet är för tungt. Hur många människor som anger att ‘de inte vill ha deltid’ därför att de inte orkar är det ingen som vet. Kunskapen om detta är mycket bristfällig”.7
Det finns anledning att reflektera något över detta förhållande. Vård- och omsorgssektorn har haft en mycket stor andel deltidsanställd personal, åtminstone de senaste 25 åren. Detta måste ha påverkat verksamheten i rad olika avseenden, inte bara när det gäller schemaläggning. En stor del av personalen har länge levt med en arbetstidsförkortning som inte funnits inom andra delar av arbetslivet.
I de studier som gjorts av tidigare arbetstidsförkortningar har man ofta konstaterat att arbetstagarna har en benägenhet att öka arbetstakten och arbeta mer effektivt under den nya, kortare arbetstiden. Det finns studier som visar att två halvtidsanställda uträttar mer på en dag än en heltidsanställd. I den bemärkelsen är detta ett lönsamt system för arbetsgivaren. Effekter av detta slag kan mycket väl ha uppstått inom vård- och omsorgssektorn. De deltidsarbetande kvinnorna tycker ofta om sitt arbete, och den kontakt med och omsorg om människor som det
7 Ericsson, Y (1988) Att vilja men inte kunna
Om deltidsarbetet i Sverige
s. 48.
innebär. Trots den hårda belastningen är det t.ex. jämförelsevis få av dem som ”känner olust inför att gå till arbetet”8.
Det rimligt att anta många deltidsarbetande kvinnor gradvis drivit upp arbetsprestationen på sitt deltidsarbete, ungefär som vid en generell arbetstidsförkortning. Under 1990-talet har sedan vård- och omsorgssektorn utsatts för kraftiga rationaliseringar. I slutändan kan detta ha resulterat den situation som beskrivs i ”Bilder ur verkligheten”. I en del av de deltidsarbeten som utförs inom vård- och omsorgssektorn har arbetsprestationen drivits upp så pass, att det i praktiken är ett heltidsarbete som utförs. Detta tar sig uttryck i att det inte finns någon person som orkar prestera mer under en arbetsdag, och därför inte heller någon person som kan ta sig an det aktuella arbetet på heltid.
Det finns skäl att anta att det finns befattningar som har upparbetats till den grad, att man på deltid utför en arbetsprestation som i realiteten motsvarar ett heltidsarbete.
Jämställdhet
Det finns uppenbara samband mellan deltidsarbete, tillfälliga anställningar, särskilt behovsanställningar, och jämställdheten mellan könen. Inom vissa sektorer är efterfrågan på arbetskraft så ojämn, att det skulle kunna motivera en hög andel deltidsarbetande, men där de anställda arbetar heltid, och är män.
Inom kommunikationssektorn förekom jämförelsevis många deltidsanställda män fram till och med 1991, framför allt inom den del som kallas transporttjänster. Därefter har andelen deltid minskat en aning. Denna verksamhet är traditionellt manlig, mer än tre fjärdedelar av de anställda är män. Efterfrågan på kollektivtrafik är mycket stark ett antal timmar på morgonen när människor åker till arbete, skola mm, och på eftermiddagen, när de åker hem. Denna ojämna efterfrågan påminner i hög grad om förhållandena inom t.ex. vård och äldreomsorg.
Trots detta har transporttjänsterna inte tillnärmelsevis lika stor andel deltid som vård- och omsorgssektorn, 14 procent att jämföra med närmare 40 procent och andelen har varit i stort sett densamma sedan 1987. Man har i stor utsträckning löst problemet med hjälp av ”delade turer”. Det innebär att man arbetar t.ex. 4 timmar på förmiddagen, för att sedan vara ledig mitt på dagen och arbeta ett nytt pass under eftermiddagen eller kvällen. Dessa delade turer förekom tidigare ofta inom
8 Ibidem s. 77.
hälso- och sjukvård, men har tagits bort efter stark kritik från de anställda. Frågan är varför män har lättare att acceptera delade turer än kvinnor. Det svar man i första hand får är att kvinnor behöver ha en samlad arbetstid, eftersom de fortfarande ofta har huvudansvaret för hemarbetet.
Ett annat intressant exempel på könsrollernas betydelse återfinns inom detaljhandeln. I de två största verksamheterna, varuhus med brett sortiment och specialbutiker, utgörs personalen till mellan 60 och 70 procent av kvinnor. I varuhusen arbetar mer än hälften av personalen deltid och i fackhandeln drygt en tredjedel, och det är kvinnor som arbetar deltid, i nio fall av tio.
En närmare granskning visar att det trots allt finns lika många heltidsanställda män som kvinnor inom handeln. Den stora skillnaden gäller deltidsarbetet, se figur 3.16.
Figur 3.16. Hel- och deltidsanställda män och kvinnor inom handeln. Medeltal 1997.
65100
65500
78500
10800
0
40000 80000 120000 160000
kvinnor
män
heltid deltid
Många människor upplever emellertid att det finns skillnader inom fackhandeln, som är svåra att styrka med statistiska data. Inom t.ex. radio- och TV handeln arbetar företrädesvis fackkunniga män, som arbetsgivaren i stor utsträckning vill utnyttja på heltid. De är inte så många, så kunden får räkna med att vänta ett bra tag. I affärer för damkonfektion förefaller man ha större personaltäthet, sannolikt även fler
deltidsanställda, och kunden blir expedierad snabbare. Delar av fackhandeln, t ex bokhandels- och järnhandelspersonal är också organiserade i Handelstjänstemannaförbundet.
Samma mönster som inom handeln återkommer också inom hotelloch restaurangverksamhet, figur 3.17.
Figur 3.17. Hel- och deltidsanställda inom hotell- och restaurangverksamhet. Medeltal 1997.
33800
31500
28400
10700
0
10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000
kvinnor
män
heltid deltid
De heltidsanställda männen i branschen är i stort sett lika många som kvinnorna, men när det kommer till deltidsarbetande blir skillnaden mycket stor.
Till en del förklaras detta förhållande av tidigare redovisade skäl för deltid, t.ex. att kvinnor i väsentligt större utsträckning än män väljer en kortare arbetstid för att ta hand om barnen när de är små. Men en del av detta kan också bero på kvardröjande könsrollsmönster. Kan det vara så, att människor förväntar sig snabbare service inom verksamheter där kvinnor arbetar, som vård, omsorg, livsmedels- och konfektionsaffärer samt restauranger, medan de är beredda att vänta på service inom fackhandel och andra verksamheter där män arbetar? I så fall påverkar detta givetvis arbetsgivarens organisation på arbetsplatsen och därmed även efterfrågan på deltidsarbetskraft.
3.4. Förklaringsfaktorer till utvecklingen av atypiska anställningar
Den ökande andelen atypiska arbeten i Sverige anses framför allt bero på ny teknologi i kombination med ökad konkurrens. Som ett led i konkurrensen har företagen ökat sin kundorientering, vilket i ökande grad innebär att kunden ska få varan eller tjänsten vid exakt den tidpunkt den efterfrågas, dvs. ”just-in-time”. För tjänstesektorn innebär det att personalen i växande utsträckning måste anpassa arbetstidens förläggning till kundernas behov.
Samtidigt fortgår den ständiga process som syftar till att minska produktionskostnaderna genom att produktionsfaktorerna, även arbetskraften, endast tas i anspråk när efterfrågan så kräver, inte annars. Inom tjänstesektorn innebär det att behovet av personal inte alltid omfattar sammanhängande 8-timmarsperioder, utan några timmar vid ett tillfälle och några timmar till vid en annan tidpunkt. Med hjälp av ny teknologi har företagen minimerat behovet av underhåll och förkortat ställtider av olika slag, arbetsuppgifter som tidigare sysselsatte personalen när kundernas efterfrågan var låg.
Önskemål från arbetskraften har emellertid också påskyndat de atypiska anställningarnas utveckling. En del arbetstagare vill kunna disponera sin tid på ett friare sätt än vid fast heltidsarbete. Detta framstår som en av de främsta drivkrafterna bakom deltidsarbetets expansion i Sverige under 1960- och 1970-talet. I den snabbt ökande andelen uppdragstagare finns också ett stort inslag av frivillighet, såväl bland konsulter som bland byggnadshantverkare.
Konjunkturutvecklingen spelar naturligtvis in i detta förlopp. Strukturella förändringar förstärks i allmänhet i samband med konjunkturnedgångar, och tenderar att fördröjas under perioder med god konjunktur. Deltidsarbetet har utvecklats på ett relativt konjunkturoberoende sätt under en lång period, medan deltidsarbetslösheten har ökat markant under den konjunkturnedgång som ägt rum under 1990-talet. Samma konjunkturkänslighet återfinner man även hos de tillfälliga anställningarna. Konjunkturen kan alltså påverka utvecklingens hastighet, men dess huvuddrag bestäms av de tidigare nämnda strukturella faktorerna, ny teknologi och ökad internationalisering och därmed även ökad konkurrens.
3.5. Den sociala ekonomin
Under 1990-talet har begreppet ”den sociala ekonomin” kommit att bli allt vanligare i diskussionerna om utvecklingen på arbetsmarknaden. Ett annat begrepp som används är ”den tredje sektorn”. Gränsen för vad som är den sociala ekonomin är flytande. Kärnan består av kooperativa företag och föreningar som bedriver ekonomisk verksamhet. Ibland räknas också andra typer av företag in.
Den sociala ekonomin svarar för mellan 3 och 5 procent av den västeuropeiska ekonomin. Dess roll är emellertid större än så. Nästan varannan vuxen europeisk medborgare är med i något eller några av den sociala ekonomins företag och organisationer. I Sverige antas den sociala ekonomin sysselsätta cirka 170 000 personer 19979.
Den sociala ekonomin är särskilt stor i vissa sektorer: jordbruksoch livsmedelsindustri, detaljhandel, bank, försäkring, hälsovård och social omsorg. Småföretagare som samverkar i kooperativ form tillhör t.ex. den sociala ekonomin. Där ingår ICA-handlarna
- som organiserar
sina inköp gemensamt
- liksom hantverkkooperativ och bondekoope-
rationen.10
En annan del av den sociala ekonomin är föreningarna eller den ideella sektorn. Föreningarna engagerar sig i hälsovård, social omsorg, kultur, utbildning m.m.
I den stora, etablerade delen av den sociala ekonomin skiljer sig anställningsformerna sannolikt inte från vad som gäller i den övriga ekonomin. När det däremot gäller kooperationen och den ideella sektorn pekar mycket på att andelen såväl deltidsarbete som tillfälliga anställningar är större där än i resten av ekonomin.
113.6. Illegalt och ”svart-vitt” arbete
Under senare år har frågor om illegalt arbete eller svart-jobb då och då förekommit i debatten om situationen på den svenska arbetsmarknaden. Det har t.ex. hävdats att många arbetslösa kombinerar ersättning från akassan med illegalt arbete. I detta sammanhang kan det vara intressant att belysa eventuella samband mellan atypiska anställningar och förekomsten av svart-jobb.
9 Hans Westlund,Statens Institut för regional utveckling.10 ”Den sociala ekonomin”, Jan Olsson, Carlssons, 1994.11 Hans Westlund,Statens Institut för regional utveckling.
Riksrevisionsverket (RRV) har nyligen gjort en stor kartläggning av det illegala, eller svarta, arbetet i Sverige12. I sin rapport konstaterar RRV att svart arbete är vanligt förekommande i den svenska ekonomin och att den typiske aktören utför svart arbete i ”den vita sektorn” ett par timmar per vecka. Yngre män, företagare och studerande är överrepre senterade bland dem som arbetar svart. Detta gäller även personer med god utbildning och hög kompetens inom sitt yrkesområde, t.ex. hant verkare och andra professionella med särskild kompetens.
Medborgarnas attityder till ett sådant marginellt deltagande på den svarta arbetsmarknaden är förhållandevis ”förlåtande”. Situationen förefaller vara likartad i andra jämförbara länder som Danmark och Nederländerna.
Arbetslösa underrepresenterade
Tvärtemot vad många tycks tro, konstaterar RRV att mycket tyder på att de arbetslösa är underrepresenterade när det gäller deltagandet på den svarta arbetsmarknaden. En av anledningarna kan vara att de inte har samma kontakter med arbetsmarknaden och således inte har möjlighet att utnyttja dels befintliga produktionsresurser, dels de kontakter som närvaro på en arbetsplats ger. En arbetslös förlorar dessutom den naturliga uppgradering av kompetensen som deltagandet i produktionen normalt ger. Det finns indikationer på att det föreligger ett negativt samband mellan arbetslöshetens längd och deltagandet på den svarta arbetsmarknaden. Ju längre tid den arbetslöse saknat koppling till den formella arbetsmarknaden desto mindre tycks denne deltaga på den svarta arbetsmarknaden.
Atypiskt anställda sannolikt underrepresenterade
Denna utredning har inte kunnat undersöka i vilken utsträckning atypiska anställningar kombineras med svart arbete. Utan tvekan förekommer sådana kombinationer, men det förefaller rimligt att
- utifrån
RRV:s slutsatser om vilka grupper som är överrepresenterade i den svarta sektorn vilka inte sammanfaller med de dominerande grupperna i atypiska anställningar
- anta att omfattningen inte skiljer sig nämnvärt mellan atypisk anställda och andra anställda eller kanske t.o.m. är mindre. Däremot kan det finnas avvikelser bland grupper av atypiskt anställda inom vissa branscher där svart arbete är vanligt.
12 RRV 1998:29 Svart arbete.
4. En internationell jämförelse
I detta kapitel ges dels en bild av utvecklingen vad gäller deltidsarbete, deltidsarbetslöshet och tillfälliga arbeten i ett antal västländer, dels en beskrivning av ett antal faktorer som kan tänkas ligga bakom utvecklingen. Några länder
- Holland, Spanien och USA
- där utvecklingen eller bakgrundsfaktorerna avviker från andra länder, beskrivs separat.
Sammanfattningsvis kan konstateras att utvecklingen av deltidsarbete och tillfälliga anställningar, med några få undantag, är tämligen likartad i EU-länderna och i USA. Efterfrågan på deltidsarbetande och tillfälliga anställda påverkas i viss utsträckning av strukturella förändringar medan konjunkturella svängningar tycks ha mindre effekt. Utbudet kan å andra sidan antas bero på arbetskraftens behov av eller önskan att arbeta deltid eller tillfälligt samt av social- och arbetslöshetsersättningens utformning.
4.1. Förändringar på arbetsmarknaden
atypiska anställningar
I många länder har s.k. atypiska arbeten, vilket i korthet innebär anställningar som på olika sätt skiljer sig från fasta heltidsarbeten, ökat trendmässigt under senare år1. Denna ökning har blivit en central fråga i den allmänna arbetsmarknadspolitiska debatten i många länder. Å ena sidan ses utvecklingen positivt såtillvida att den anses vara ett tecken på ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Å andra sidan leder den till en allt större oro bland många beslutsfattare eftersom den kan leda till att redan svaga grupper på arbetsmarknaden blir ännu svagare.
Under perioden 1985
- 1995 ökade de atypiska arbetena i EU-länderna med 15 procent. År 1985 hade Grekland, Danmark, Portugal, Sverige och Spanien högst andel atypiskt sysselsatta medan andelarna i Luxemburg och Frankrike var relativt låga. Tio år senare fanns de största andelarna i Holland och Spanien. Ökningen i Holland bestod till stor del av deltidsarbeten medan ökningen i Spanien utgjordes av till-
1 De Grip, A., Hoevenberg, J., Willems, E. (1997) Atypical employment in the European Union, International Labour Review, Vol 136 (1997), No 1
fälliga anställningar. I Grekland, Portugal och Danmark minskade de atypiska anställningarna under samma period.
Ökning av deltidsarbeten i EU
I EU-länderna ökar andelen deltidsarbetande av de totalt sysselsatta. Under perioden 1983
- 91 uppgick ökningen till 1,4 procentenheter.
Därefter har ökningen accelererat och uppgick mellan 1991
- 1995 till 2,2 procentenheter. Ökningen var störst bland personer under 25 år och över 54 år. År 1996 arbetade cirka 16 procent av de sysselsatta deltid.
Stor variation mellan länderna
Andelen deltidsarbetande av alla sysselsatta varierar ganska kraftigt mellan de olika EU-länderna. Holland har den absolut största andelen deltidsarbetande. Där arbetade år 1995 mer än var tredje person deltid. Näst vanligast var deltidsarbete i Sverige, där en av fyra arbetade deltid. Nästan lika vanligt som i Sverige var deltidsarbete i Storbritannien och Danmark medan Grekland, Portugal, Spanien och Irland hade lägst andelar deltidsarbetande.
Tjänstesektorn dominerar
Deltidsarbetet i EU-länderna är koncentrerat till tjänstesektorn. År 1995 arbetade hela 86 procent av de deltidsanställda inom tjänstesektorn. Tolv procent av de deltidsarbetande fanns inom industrin och resterande två procent inom jordbruket. Inom tjänstesektorn finns de deltidsarbetande framför allt i servicearbeten. Andra stora grupper av deltidsarbetande återfinns inom handel och kontor.
Deltidsarbete ger kvinnor arbete
Som framgår av tabell 4.1 var andelen deltidsarbetande av samtliga sysselsatta 15 procent inom EU år 1991. Motsvarande siffra för kvinnorna var drygt 31 procent. Deltidsarbete var med andra ord dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland hela den arbetande befolkningen.
Tabellen visar också att de länder där en stor andel av kvinnorna arbetade deltid också hade ett relativt högt kvinnligt arbetskraftsdeltagande. Detta gäller särskilt för Danmark, Storbritannien, Tyskland och Belgien. De länder som hade lägst arbetskraftsdeltagande bland kvinnor
hade också små andelar deltidsarbetande kvinnor. Dessa samband tyder på att en stor andel deltidsarbeten kan ha medverkat till att kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har underlättats. Genom att kombinera arbete och familjeliv har många kvinnor kunnat ta steget ut på arbetsmarknaden.
Tabell 4.1. Kvinnors arbetskraftsdeltagande, andel kvinnor som arbetar deltid och total andel deltidsarbetande i tolv EU-länder, 1991.
Land Relativt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor
Andel kvinnor som deltidsarbetar
Andel deltidsarbetande
EU
31,3
15,0
Danmark
78,9
37,4
22,6
Storbritannien
64,5
43,7
22,3
Portugal
62,8
9,9
5,8
Tyskland
58,1
34,1
15,1
Frankrike
56,8
23,4
11,9
Holland
54,5
59,8
32,4
Belgien
53,2
27,4
11,7
Luxemburg
44,8
18,2
7,5
Spanien
41,2
11,0
4,5
Grekland
39,9
6,5
3,4
Irland
39,9
17,7
8,3
Källa: OECD, Eurostat
Över fyra miljoner deltidsarbetslösa i EU
För EU som helhet uppgick den andel av de deltidsarbetande som hellre skulle vilja arbeta heltid till 20 procent år 19972. Det innebär att cirka en femtedel av de deltidsarbetande kan betraktas som deltidsarbetslösa.
Andelen deltidsarbetslösa varierar kraftigt mellan länderna. I Holland och Österrike betraktade sig mindre än 10 procent som deltidsarbetslösa år 1997 medan motsvarande siffror för Grekland, Italien, Finland och Sverige var närmare 40 procent.
Det förekommer inte några större skillnader mellan män och kvinnor vad gäller andelen bland de deltidsarbetande som önskar men inte kunnat få ett heltidsarbete. Eftersom de deltidsarbetande kvinnorna dock är så
2 EU-kommissionen: Employment Rates Report 1998, Employment Performance in the Member States
många fler än de deltidsarbetande männen, är antalsmässigt betydligt fler kvinnor än män deltidsarbetslösa.
I hela EU uppgick antalet deltidsarbetslösa kvinnor år 1996 till 3,2 miljoner medan de deltidsarbetslösa männen således ”bara” var 1,2 miljoner. Det innebär att den totala deltidsarbetslösheten inom EU uppgick till 4,4 miljoner 1995. För Sverige var andelarna lika stora bland män och kvinnor men antalet ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor var 220 000 att jämföra med 63 000 män.
Tillfälliga arbeten allt vanligare inom EU
Under perioden 1983
- 1991 ökade andelen tillfälligt anställda av alla sysselsatta inom EU med 5,4 procentenheter. Under de första fem åren av 1990-talet fortsatte ökningen, om än i något lägre takt. Ökningen mellan 1991 och 1995 uppgick till i genomsnitt 1,1 procentenheter.
Utvecklingen skiljer sig kraftigt mellan medlemsstaterna. I Holland, Spanien och Frankrike var ökningarna störst medan de tillfälliga anställningarna minskade i Portugal och Grekland.
Som framgår av figur 4.1 hade cirka 11 procent av de anställda i EUländerna ett tidsbegränsat arbete år 1995. I flertalet länder, däribland Sverige, ligger andelen på mellan 10 och 15 procent. I Belgien, Italien, Österrike och Storbritannien var andelen mindre än 10 procent. Spanien skiljer sig markant från övriga EU-länder. Där hade en av tre sysselsatta ett tidsbegränsat arbete år 1995.3
3 Persson, I. och Wadensjö E. (red) Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden, SOU 1997:137.
Figur 4.1. Andelen tillfälligt anställda av det totala antalet anställda i EU-länderna år 1995. Totalt samt könsfördelat.
0 5 10
15 20 25
30 35 40
EU totalt
B
DK
D
GR
E F
I
R
I NL
A
P FIN
S
UK
Alla anställda
Anställda kvinnor
Anställda män
Källa: Eurostat
4
Jämn könsfördelning
Figur 4.1 visar också könsfördelningen bland de tillfälligt anställda i EU-länderna år 1995. I samtliga länder var andelen kvinnor i tillfälliga anställningar större än andelen män. Skillnaderna är dock relativt små. Eftersom könsskillnaderna vad gäller sysselsättningsgrad numera också är relativt små kan konstateras att även antalsmässigt arbetar kvinnor och män tillfälligt i nästan lika stor utsträckning.
4 B=Belgien, DK=Danmark, D=Tyskland, GR=Grekland, E=Spanien, F=Frankrike, IR=Irland, I=Italien, NL=Nederländerna, A=Österrike, P=Portugal, FIN=Finland, S=Sverige, UK=Storbritannien
Tjänstesektorn störst
Merparten av de tillfälliga anställningarna återfinns i tjänstesektorn. Serviceyrken med låga utbildningskrav dominerar. Tillfälliga anställningar förekommer dock även i mer kvalificerade yrken inom tjänstesektorn.
Ungdomar
- tillfälliga jobb och arbetslöshet
Den första kolumnen i tabell 4.2 visar ungdomsarbetslösheten i medlemsländerna. Den andra kolumnen i tabellen visar andelen tillfälligt anställda ungdomar i åldrarna 14
- 24 år av samtliga sysselsatta i samma åldrar i EU-länderna år 1991. Av alla sysselsatta ungdomar i EU hade över 27 procent en tillfällig anställning år 1991. Det finns en tydlig samvariation mellan länder med hög arbetslöshet bland ungdomar och en stor andel tillfälligt anställda ungdomar.5
I samtliga länder finns det tecken på att andelen tillfälliga anställningar minskar med stigande ålder. Det betyder att ungdomar skulle ha störst benägenhet att arbeta tillfälligt och att man med stigande ålder hellre tar en fast anställning om man kan välja.
Tabell 4.2. Andelen unga i tillfälliga anställningar av de syssel-
satta 14
- 24-åringarna samt ungdomsarbetslösheten i tolv EUländer, 1991.
Ungdomsarbetslöshet Ungdomar i tillfälliga anställningar, % av de sysselsatta 14
24 år
EU
27,5
Spanien
32,3
60,7
Grekland
24,5
16,9
Frankrike
19,1
34,0
Irland
17,6
54,5
Belgien
14,0
12,3
Danmark
11,5
32,4
Holland
11,1
16,1
Portugal
10,2
32,2
Storbritannien
10,1
9,7
Tyskland
5,6
30,6
Luxemburg
2,6
2,4
Källa: OECD, Eurostat
5 De Grip, A, Hoevenberg, J, Willems, E. (1997) Atypical employment in the European Union, International Labour Review, Vol 136 (1997), No 1.
4.2. Faktorer bakom utvecklingen
Efterfrågan på arbetskraft påverkas av flera faktorer. De i särklass viktigaste är strukturomvandlingar och konjunkturella svängningar. I begreppet strukturomvandling inkluderas ofta arbetsrättsliga förändringar.
Utbudet av arbetskraft påverkas å andra sidan av faktorer som den demografiska utvecklingen, arbetskraftens rörlighet och utbildningsnivå m.m. Här kan man också välja att inkludera trygghetssystemen, i form av arbetslöshets- och socialförsäkringar.
Förläggningen av arbetstiden viktig
En fråga som påverkar sambandet mellan efterfrågan och utbudet på arbetsmarknaden är arbetstidens förläggning. I en studie från 1994 presenterar Bielenski6 utvecklingen av deltidsarbeten inom EU utifrån ett arbetsgivar- respektive ett arbetstagarperspektiv.
I flertalet EU-länder menade arbetsgivarna att det huvudsakliga skälet för att anställa personer på deltid var att öka flexibiliteten i företaget för att därigenom bättre kunna anpassa verksamheten efter fluktuationer på marknaden. Företagen var följaktligen främst intresserade av personer som var beredda att arbeta få timmar per vecka och som accepterade att arbetstiden kunde ändras med kort varsel. Motsvarande undersökning bland arbetstagare visade att dessa var mest intresserade av att arbeta långa skift på fastlagda scheman. Resonemanget visar på stora skillnader i arbetsgivares resp. arbetstagares önskemål vad gäller förläggningen av arbetstiden vid deltidsarbete.
Krav på ökad flexibilitet
I samtliga OECD-länder har stora strukturförändringar ägt rum de senaste 20
- 25 åren. Efterfrågan på arbetskraft har förändrats radikalt. De traditionella industriarbetena har minskat och tjänstesektorn har expanderat. Många länder har byggt upp en relativt stor offentlig sektor. Teknikutvecklingen har medfört att många rutinmässiga arbetsuppgifter har försvunnit eller minskat kraftigt. Samtidigt har teknikutvecklingen också inneburit stora möjligheter att producera sådant som tidigare var omöjligt. Både varu- och tjänsteproduktionen blir också alltmer kunskapsintensiv, dvs. det ställs allt högre krav på de anställdas kompetens.
6 Bielenski, H (1994) New forms of Work and Activiety
Survey of
Experience and Establishment Level in Eight European Countries, European Foundation for the Improvement of Livning and Working Conditions, Dublin.
Under samma period har den ökande globaliseringen medverkat till att företag och organisationer tvingats att höja sin produktivitet för att vara konkurrenskraftiga. Till en del sker detta genom att effektivisera teknikanvändning och arbetsorganisation. Ökad produktivitet ställer också ofta krav på större flexibilitet vad gäller storleken och kompetensen hos själva arbetsstyrkan. Det blir allt vanligare att företagen anpassar både arbetsstyrkans kompetens och omfattning efter arbetsbelastningen.
Strukturella orsaker bakom deltid och tillfälliga anställningar
Ett uttryck för de ökade kraven på flexibilitet är en ökad efterfrågan från arbetsgivare på deltidsarbetande och tillfälligt anställda. Det finns med andra ord ett strukturellt betingat inslag i förklaringen till en ökad andel deltid och tillfälliga anställningar. I de länder som har genomfört arbetsrättsliga förändringar som underlättat för arbetsgivarna att anställa personal tillfälligt, har andelen tillfälliga anställningar ökat mycket markant. Ett exempel är Spanien. Även Frankrike uppvisar ett liknande mönster.
Deltid och tillfälliga anställningar inte konjunkturberoende
En annan viktig förklaringsfaktor bakom förändringar i efterfrågan på arbetskraft är konjunkturläget. Under de senaste 20
- 25 åren har västvärlden gått igenom flera hög- som lågkonjunkturer. I så gott som samtliga länder utlöste den första oljekrisen i början av 1970-talet en kraftig lågkonjunktur. Den varade dock olika länge i olika länder. Den andra krisen, som kom i slutet av 1970-talet, påverkade också länderna på olika sätt. Därefter har vissa stater legat före andra i konjunkturutvecklingen. Numera beräknas högkonjunkturerna börja i USA och Japan för att sedan sprida sig till Europa. Styrkan och effekterna av olika konjunkturlägen skiljer sig åt länderna emellan.
OECD har undersökt hur olika konjunkturlägen kan påverka förekomsten av atypiska anställningar. Slutsatsen är att det inte finns något som tyder på att förändringar i andelen följer några cykliska mönster7.
7 OECD Employment Outlook, 1996.
Deltid ett sätt för kvinnor att kombinera förvärvsarbete med sysslor i hemmet
I många västländer har deltidsarbete varit den enda möjligheten för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden. Det finns skäl att anta att det fortfarande är så i flera länder. Genom att inte arbeta heltid får kvinnorna tid över för barnomsorg och hemarbete.
Arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen missgynnar deltidsanställda och tillfälligt anställda i många länder
Arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen i många länder missgynnar ofta både deltidsarbetande och tillfälligt anställda och skulle därför kunna vara en faktor som talar mot en ökning av arbetskraftsutbudet för deltidsarbeten och tillfälliga anställningar. Å andra sidan skulle det kunna vara en faktor som talar för en ökad efterfrågan på deltidsanställda och tillfälligt anställda utifrån ett arbetsgivarperspektiv.
Deltidsarbetslösa kan få ersättning från arbetslöshetsersättningen i de nordiska länderna samt i Nederländerna, enligt regler som i stora drag påminner om de svenska.8 Några sådana möjligheter förekommer vare sig i övriga EU-länder eller i USA.
De missgynnande effekterna för de atypiskt anställda i många länder gäller inte bara vid arbetslöshet utan även rätten till sjukpenning och pension. Nedan följer en kort sammanfattning av de viktigaste lagreglerna i några av medlemsländerna9.
Belgien: Alla anställningar är socialförsäkringspliktiga. Vid mindre än 50 procent av heltid bortfaller rätten till sjukpenning och invaliditetsförsäkring. Förutvarande deltidsarbete berättigar till obegränsat stöd vid arbetslöshet. Bidragen varierar för deltidsarbetande, som inte är familjens huvudförsörjare, beroende på om de var frivilligt eller ofrivilligt i deltid.
Förbundsrepubliken Tyskland: För anställningar på mindre än 15 veckotimmar eller lägre än en viss månadslön är arbetsgivarna befriade från socialförsäkringsavgifter för sjukdom och pension. Fullt försäkringsskydd inträder först vid minst 18 veckoarbetstimmar. För anställningar på mindre än 19 timmar/vecka finns ingen skyldighet att betala bidrag till arbetslöshetsersättningen, vilket annars är obligatoriskt. Del-
8 Sammanställning från Arbetslöshetskassornas Samorganisation (SO), 1998-12-03 samt från Ministry of Social Affairs and Employment, Holland 1999-01-159 W. Knocke, Tendenser och utveckling på kvinnornas arbetsmarknad inom den europeiska gemenskapen, Arbetslivsrapport 1998:30, Arbetslivsinstitutet.
tidsarbete inverkar negativt på pensionsstorleken, eftersom denna beräknas på grundval av arbetade år och inkomst.
Danmark: Redan bosättning är tillräcklig för rätt till grundpension, som dock är låg och finansieras över statsbudgeten. Alla arbetstagare som arbetar minst 10 timmar/vecka eller 43,5 timmar per månad får en ”arbetsmarknads-tilläggspension”, som inte påverkas av inkomstens storlek. För tidsmässigt kortare anställningar finns inget försäkringsskydd och arbetsgivaren betalar inga tilläggspensionsavgifter för anställda med mindre än tio veckoarbetstimmar. Sociala rättigheter är individuella och inte bundna till äktenskapet eller hushållet.
Storbritannien: Anställningar blir först socialförsäkringspliktiga när lönen uppgår till 23 procent av den nationella genomsnittslönen. Avgifterna är lägre för deltid än för heltid beroende på ett progressivt bidragssystem. För mycket låga inkomster betalas inga socialförsäkringsavgifter. Grundpensionen finansieras genom avgifter och ligger under fattigdomsgränsen. Det finns en anställningsrelaterad tilläggspension, som dock utesluter deltidsarbetande som arbetar färre än 30 veckoarbetstimmar.
Irland: Socialförsäkringsavgifter betalas inte för anställningar som understiger 18 timmar per vecka.
4.3. Exemplet Nederländerna
I början av 1980-talet talades det ofta om ”den holländska sjukan”. Landet hade ett stort budgetunderskott och en arbetslöshet på cirka 12 procent. Den dåvarande regeringen beslöt att
- i samråd med arbets-
marknadens parter
- göra en radikal kursändring. Sedan dess har sysselsättningen ökat och arbetslösheten ligger i dag på under fyra procent.
Kursändringen bestod av flera delar. Genom ett avtal 1982 mellan parterna på arbetsmarknaden har löneökningarna varit begränsats till cirka två procent per år under perioden 1984 och 1996. I samma avtal enades man om att verka för en rättvis fördelning av jobben. Staten har bidragit till utvecklingen genom sänkta skatter och arbetsgivaravgifter samt förenklade regler för korttidsanställningar.
Redan i slutet av 1970-talet formulerade den holländska regeringen ett program i syfte att öka deltidsarbetet10. Ett ökat deltidsarbete sågs som ett instrument för att dels öka sysselsättningen, dels fördela en knapp resurs, nämligen betalt arbete. Detta synsätt förstärktes genom avtalet mellan parterna från år 1982 (se ovan). Programmet hade både
10 Part-time work in the Netherlands, Ministry of Social Affairs and Employment, Directorate of Industrial Relations, No 39, April 1997.
kvalitativa och kvantitativa inslag. Genom förändrade regler och borttagande av s.k. trösklar i arbetsrätten och i social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen fick de deltidsanställda samma villkor som de heltidsanställda.
I Nederländerna finns två olika ersättningssystem vid arbetslöshet. Alla som arbetat under 26 av de senaste 39 veckorna är berättigade till ersättning i maximalt sex månader. De som dessutom arbetat under minst fyra av de senaste fem åren är därefter berättigade till ersättning från den förlängda arbetslöshetsersättningen. År 1985 sänktes ersättningsnivån vid arbetslöshet från 80 till 70 procent. Ersättningstiden i den förlängda arbetslöshetsförsäkringen varierar mellan tre månader och 4,5 år beroende på ålder och antalet förvärvsår. För maximal ersättningstid krävs att man arbetat i 40 år. Därefter utgår ersättning under max ett år som motsvarar 70 procent av den lagstadgade minimilönen. De arbetslösa är därefter hänvisade till socialbidragssystemet.
Deltidsarbetslösa har samma rätt till ersättning från arbetslöshetsersättningen som heltidsarbetslösa under förutsättning att de är ”ofrivilligt” deltidsarbetslösa, aktivt söker mer arbete och är registrerade vid Arbetsförmedlingen.
Regeringen vidtog också kvantitativa åtgärder för att öka deltidsarbetet. Parterna på arbetsmarknaden, och då främst arbetsgivarna, anmodades att öka antalet deltidsarbeten och medel anslogs för forskning om hur deltidsarbete påverkar utvecklingen. Flera initiativ togs för att öka deltidsarbetet inom den offentliga sektorn.
Under åren 1979 och 1980 gjordes också ett försök att genom statliga bidrag till arbetsgivare och arbetstagare öka antalet deltidsarbetande. Försöket avbröts dock snabbt eftersom det, förutom att belasta statsbudgeten, inte gav förväntat resultat och var alltför komplicerat. Dessutom ansåg man att marknadskrafterna redan ”gjorde jobbet”.
Arbetsmarknadens parter har verkat aktivt för fler deltidsarbeten. I cirka 60 procent av kollektivavtalen finns stadgar för deltidsarbete. Vissa fackförbund har genomfört kampanjer för att öka deltidsarbetet. Några av dessa har riktats särskilt till män. Ett exempel kampanjen ”Hello kid, I am your father!”
En av tre jobbar deltid
Under de senaste 25 åren har andelen deltidsarbetande11 av alla sysselsatta i Nederländerna ökat från cirka sju procent till 37 procent. Idag arbetar alltså mer än var tredje person deltid. Det är i särklass den högsta siffran i EU.
Mer än nio av tio i Nederländerna är nöjda med sitt deltidsarbete och arbetar deltid därför att de inte vill arbeta heltid. Mindre än en av tio anger att de skulle vilja arbeta heltid men har inte lyckats hitta arbete på heltid. Deltidsarbetslösheten uppgår med andra ord till mindre än 10 procent av de deltidsarbetande. Det finns inga uppgifter om hur stor andel av de deltidsarbetslösa som uppbär ersättning från arbetslöshetsersättningen.
Liksom i övriga EU-länder är deltidsarbetet i Nederländerna vanligast bland kvinnor och i serviceyrken med låga utbildningskrav. Flera undersökningar visar dock att önskemål om minskad arbetstid nu blir allt vanligare bland högutbildade. Det gäller både män och kvinnor.
Enligt uppgifter från det holländska arbetsmarknadsdepartementet12väljer unga familjer allt oftare deltidsarbete för båda makarna, dvs. både mannen och kvinnan vill arbeta ungefär 32 timmar vardera per vecka. Tidigare var det vanligast att mannen arbetade heltid och kvinnan ungefär 20 timmar per vecka.
Institutionella förändringar bakom utvecklingen
Det ökade deltidsarbetet i Nederländerna anses ha bidragit till ökad sysselsättning främst bland kvinnor, men också till att den äldre arbetskraften har kunnat stanna kvar i arbetslivet längre och till en jämnare fördelning av betalt − och obetalt arbete
- och sist men inte minst till en minskad arbetslöshet. För arbetsgivarna har det ökade deltidsarbetet medfört en större flexibilitet genom att arbetet kan föreliggas till den tid då arbetsbelastningen är som störst.
Det torde inte ligga några som helst tvivel om att det är strukturella orsaker, i form av institutionella förändringar, som ligger bakom ökningen av andelen deltidsarbeten i Nederländerna. Det kan också finnas vissa attitydmässiga förändringar som kan ha påverkat utvecklingen, genom att man i allt fler och större kretsar önskar arbeta deltid.
11 Deltidsarbete definieras som arbete under kortare tid än den normala arbetstiden för heltidsanställningar. Antalet timmar i en deltidsanställning varierar från en timme per vecka till en timme mindre än heltid.12 Martin Blomsma, Ministry of Social Affairs and Employment, Holland.
4.4. Exemplet Spanien
Störst andel tillfälligt anställda
Spanien har sedan lång tid den högsta arbetslösheten inom EU. Samtidigt är den spanska arbetsrätten av tradition mycket strikt. Det gäller särskilt reglerna för fasta anställningar. I syfte att öka sysselsättningen har betydande förändringar gjorts i arbetsrätten på senare år. Förändringarna har bland annat inneburit större möjligheter för arbetsgivarna att anställa personal med tidsbegränsade kontrakt. För fasta anställningar gäller i stort sett samma regler som tidigare.
Sedan de nya arbetsrättslagarna trädde i kraft, har andelen tillfälligt anställda ökat markant. År 1987 var drygt 15 procent av de sysselsatta tillfälligt anställda. Sju år senare, dvs 1994, var motsvarande siffra nära 34 procent. Det innebär att över en tredjedel av alla anställningar i Spanien var tillfälliga. Samtidigt som de tillfälliga anställningarna har ökat i Spanien har den totala sysselsättningen minskat.
Strukturella orsaker bakom stor andel tillfälligt anställda
Enligt OECD föreligger det inga som helst tvivel om att strukturella skäl i form av arbetsrättsliga förändringar har inneburit en ökad efterfrågan på tillfälligt anställda i Spanien13. OECD konstaterar också att även i Frankrike har arbetsrättsliga förändringar lett till en ökning av tillfälliga anställningar.
Sannolikt har de arbetsrättsliga förändringarna också medfört en minskad efterfrågan på fast anställd personal. År 1995 angav ca 85 procent av både männen och kvinnorna som var tillfälligt anställda i Spanien att deras tillfälliga arbete var ofrivilligt och berodde på att de inte hade kunnat finna ett fast jobb.
4.5. Exemplet USA
En avreglerad arbetsmarknad
Det kan i detta sammanhang vara intressant att studera utvecklingen i ett land med en helt annan syn på arbetsrätten jämfört med vad som gäller i flertalet EU-länder, nämligen USA. Där är också arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen uppbyggda på ett annorlunda sätt än i Europa.
13 OECD Employment Outlook, 1996.
Arbetslöshetsersättningen i USA skall ”täcka individens basutgifter men inte underminera individens incitament att återvända till arbete”14. Ersättningen utbetalas under 26 veckor. Ersättningen är vanligen 50
- 60 procent av lönen. Storleken på ersättningen varierar beroende på inkomstnivå och i vilken stat man är bosatt. Lägre lön ger högre ersättningsnivå. Av de registrerade arbetslösa får 30
- 35 procent arbetslös-
hetsersättning. Deltidsersättning medges ej.
Arbetslöshetsersättningen finansieras genom individuella arbetsgivaravgifter. I USA är arbetsrätten mindre strikt än i flertalet EU-länder och det är lättare att säga upp personal. Arbetslöshetsersättningen ses inte som en kollektiv försäkring utan som en fortsättning på löne
-
systemet15.
Flexibla arbetstider och en flexibel arbetskraft är inga nya företeelser i USA. Det nya ligger istället i att flexibla arbetstider, t.ex. i form av deltidsarbete och tillfälliga anställningar, införs på bred front i företagen och omfattar en större del av de anställda än tidigare. Den största förändringen när det gäller flexibel arbetskraft i USA är dock den explosionsartade tillväxten av uthyrningsfirmor för temporär arbets
-
kraft16.
Deltid ses i USA som ett sätt att få flexibilitet både för arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivaren har möjlighet att lättare variera sin kapacitet och arbetstagaren har möjlighet att få mer tid till åtaganden vid sidan av jobbet. Deltidsarbetande har ofta en lägre timlön än sina heltidsarbetande kollegor. Ofta har de inte heller tillgång till kompetensutveckling och anställningsförmåner i samma utsträckning som heltidsarbetande.
Nästan en av fem arbetar deltid
I USA arbetar cirka 16 procent av de sysselsatta deltid. Av dessa är ungefär två tredjedelar kvinnor och en tredjedel män. Andelen deltidsanställda har inte ökat i någon nämnvärd utsträckning sedan 1980. Ungefär 85 procent arbetar deltid på frivillig basis. Övriga 15 procent arbetar deltid av arbetsmarknadsskäl och kan följaktligen betraktas som deltidsarbetslösa.
14 Sveriges Utländska Attachéer, Utlandsrapport USA 9709, Flexibla arbetstider och flexibel arbetskraft i USA.15SOU 1996:150 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsersättning.16 Sveriges Utländska Attachéer, Utlandsrapport USA 9709, Flexibla arbetstider och flexibel arbetskraft i USA.
De amerikanska företagen ser och använder i stor utsträckning de tidsbegränsat anställda som en buffert vid förändringar i efterfrågan. Alternativ till tidsbegränsat anställda för att möta dessa variationer i efterfrågan är att öka övertidsuttaget hos fast anställd personal eller att dra ner lagernivåer. Denna strategi innebär för många av de tidsbegränsat anställda att deras val inte står mellan ett tidsbegränsat jobb och ett fast jobb, utan snarare mellan ett tidsbegränsat jobb och arbetslöshet.
Tidsbegränsade anställningar vanligast bland kvinnor
År 1996 uppgick antalet tidsbegränsat anställda amerikaner till cirka 2,4 miljoner17. Av dessa s.k. temps var ungefär tre fjärdedelar kvinnor. Merparten av de tidsbegränsade anställningarna är inte speciellt kvalificerade, utan avser t.ex. administrativ hjälp, försäljning och annan service.
Sämre villkor för tillfälligt anställda
Tidsbegränsat anställda tjänar ungefär 80 procent av vad tillsvidareanställda gör. Till en del förklaras detta av att de tidsbegränsat anställda arbetar ungefär tio procent färre timmar än vad fast anställda gör, att tidsbegränsat anställda är yngre och har lägre utbildning samt att en stor andel arbetar inom lågbetalda serviceyrken.
Att ingå i den flexibla arbetskraften i USA innebär ofta osäkerhet när det gäller arbetet, hur länge det skall vara och om man får ett nytt när det nuvarande är slut. Det kan också innebära oregelbundna scheman, sämre lön och sämre villkor i övrigt. Dessa frågor har på senare tid uppmärksammats alltmer i USA. Flera projekt har också startats av intresseorganisationer och andra för att få till stånd ändringar och förbättringar samt för att dra upp riktlinjerna för standarder för den flexibla arbetskraften.
Förväntad ökning av tillfälliga arbeten
Många tecken tyder på att atypiska anställningar kommer att öka i USA. Numera anger t.ex. 91 procent av de amerikanska företagen att de någon gång använder tidsbegränsat anställda. Enligt en rapport från Sveriges
17 Enligt uppgift från Sveriges arbetsmarknadsråd i Washington.
Tekniska Attachéer18 räknar man med att nya konstellationer dyker upp när det gäller den flexibla arbetskraften. Här följer några exempel.
- Flexibel arbetskraft av samma typ eller flexibel arbetskraft med samma yrke går samman i ”kollektiv” för att få tillgång till t.ex. förmåner och kompetensutveckling. Dessa kollektiv kan också fungera som arbetsförmedlare för gruppens medlemmar.
- Bildande av regionala pooler med arbetstagare, som produktionspersonal, administrativ personal och ingenjörer, vilka hyrs ut till regionens företag. Regionens företag bidrar till poolens kompetensutveckling, genom att utbilda arbetstagarna när de är på plats i företaget, dels genom att betala annan utbildning. Modellen innebär att regionens företag får tillgång till kompetent flexibel arbetskraft och att man delar på kostnaderna för detta.
- Företag med motsatt säsong (alternativt konjunktur) för sina produkter delar på en pool av flexibel arbetskraft, som halva året jobbar hos det ena företaget och andra halvan hos det andra företaget.
18 Sveriges Utländska Attachéer, Utlandsrapport USA 9709, Flexibla arbetstider och flexibel arbetskraft i USA.
5. Lagar och avtal
Utvecklingen de senaste åren har gått mot att i lag och kollektivavtal försöka främja flexibilitet och produktivitetsutveckling i företagen genom olika anställningsavtal och arbetstider. Samtidigt ska anställdas behov av utveckling, inflytande, frihet och trygghet tillgodoses. I detta kapitel redogörs för regleringen av olika anställningsformer och arbetstider.
5.1. Anställningsskydd
Översikt av anställningsskyddets historik
När lagen om anställningsskydd (1974:12) trädde i kraft var det första gången som det individuella anställningsskyddet reglerades på ett fullständigt sätt.
Innan dess hade ett visst skydd för anställda införts, som exempelvis skyddet mot föreningsrättskränkande avskedande och förbud mot att säga upp den som fött barn eller var tvungen att fullgöra sin värnplikt (numera totalförsvarsplikt). Än tidigare rådde ett helt annat synsätt på anställningsförhållanden. I princip gällde tjänsteplikt och detta reglerades bl.a. i olika legostadgor, varav den sista utfärdades år 1833. Det var inte tal om någon avtalsfrihet mellan parterna
- lagstiftningen förutsatte att anställningsavtalet hade ingåtts i en viss form och för en viss tid.
Under industrialismens framväxt ändrades denna syn, mycket genom påverkan av liberalismens idéer. Avtalsfriheten betonades starkt och den statliga inblandningen skulle vara minimal. Anställningsvillkoren skulle fastställas genom att arbetstagaren och arbetsgivaren ingick enskilda avtal. En ny och oreglerad anställningsform uppkom, det fria arbetsavtalet. Detta innebar att anställningsförhållandet inte ingicks för viss bestämd tid utan tills vidare. Det kunde när som helst sägas upp från både arbetstagarens och arbetsgivarens sida. Till skillnad mot vad som gällt i det gamla bondesamhället ställde arbetstagaren nu bara den arbetade tiden till arbetsgivarens förfogande och fick bara betalt för denna. Arbetsgivaren hade inget ansvar för arbetstagaren under den tid
då denne inte arbetade. Det innebar t.ex. att arbetsgivaren inte var tvungen att dra försorg om arbetstagaren vid ålderdom och sjukdom och inte heller att anpassa arbetsvillkoren till arbetstagarens förutsättningar. I praktiken innebar detta att arbetsgivaren ensidigt kunde bestämma avtalsvillkoren
- arbetstagarens val inskränkte sig till att acceptera
arbetet eller inte.
Under slutet av 1800-talet började arbetstagarna sluta sig samman i fackföreningar. Dessa kom att i allt större utsträckning ingå avtal med arbetsgivarna om arbetsavtal som gällde för ett större antal arbetare, kollektivavtal. Rättsläget var dock oklart om dessa kollektivavtal var rättsligt bindande.
En ökad social oro bredde efterhand ut sig, bl.a. genom att arbetstagarna alltmer kom att utnyttja kollektivavtalens möjligheter till strejk och arbetsgivarna sina möjligheter till lock out. Därför inleddes ett arbete för att försöka skapa stadga åt den oroliga situationen. De förslag till lagstiftning som lades fram förkastades dock och inte förrän år 1928 infördes en lagreglering av kollektivavtalet. Den första arbetstidslagen infördes år 1919 och den första semesterlagstiftningen år 1938.
Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan SAF och LO förband sig arbetsgivarna att ange skälen för uppsägning och att förhandla om uppsägningar. År 1964 ändrades överenskommelsen till att arbetsgivarna åtog sig att inte säga upp arbetstagarna utan sakliga skäl. I slutet på 1960-talet tillsattes den s.k. Åmanska utredningen som fick i uppdrag att se över frågan om ett utökat anställningsskydd.
Utvecklingen under 1970-talet
År 1971 infördes en särskild lag om anställningsskydd för äldre arbetstagare och tre år därefter trädde den första kompletta anställningsskyddslagen i kraft. I denna lagfästes kravet på att uppsägning skulle vara sakligt grundad. Den innehöll även reglering av turordning och rätten till återanställning. Anställningsskyddslagen var till vissa delar dispositiv.
I och med att 1974 års lagstiftning gav ett långtgående skydd åt tillsvidareanställningar, som även förklarades vara den normala anställningsformen, uppstod ett behov av att kunna göra undantag från kravet att alla anställningar skulle gälla tillsvidare. Därför infördes möjlighet att kunna ingå tidsbegränsade anställningar för viss tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleddes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet eller var fråga om praktikarbete eller vikariat. Beträffande provanställningar hade regeringen övervägt att föreslå att sådan skulle vara tillåten enligt lagen. Då arbetsmarknadens parter förklarat att de
var villiga att medverka till att kollektivavtalen skulle reglera detta avstod regeringen från att föreslå lagreglering.1
Utvecklingen under 1980-talet
Den 1 april 1982 trädde en ny anställningsskyddslag i kraft. Bakgrunden var att man ville utöka möjligheterna till visstidsanställningar. Dessutom var avsikten att införa möjligheter till provanställning och anställning på viss tid för arbetsanhopning. Erfarenheten hade visat att det hade varit svårt att via kollektivavtal komma fram till sådana lösningar. I lagen infördes bestämmelser som innebar att det blev tillåtet att provanställa någon för högst sex månader och att visstidsanställa på grund av tillfällig arbetsanhopning i sammanlagt sex månader under en period av två år. Det infördes även möjlighet att anställa någon tillfälligt för feriearbete och för tiden tills dess att arbetstagaren skulle påbörja värnpliktstjänstgöring. Vidare infördes en regel som innebar att den som är pensionerad fick visstidsanställas.
Utvecklingen under 1990-talet
I slutet av år 1991 tillkallades en kommitté för översyn av medbestämmandelagen och den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt.2Skälen till att utredningen tillsattes var att det under senare år blivit alltmer tydligt att det fanns brister i den arbetsrättsliga lagstiftningen. De reformer som genomfördes på 1970-talet hade fått oönskade effekter genom att de lett till formaliserade samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. Det konstaterades att många anställda saknade möjlighet till information och att det starka anställningsskyddet kunde ha medfört hinder för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden. De arbetsrättsliga lagarna ansågs dessutom vara svåröverskådliga och dåligt anpassade till 1990-talets krav på höjd produktivitet både i den privata och den offentliga sektorn. Särskilda svårigheter angavs kunna uppstå på mindre arbetsplatser där bristen på flexibilitet i regelsystemet kunde få återverkningar på verksamheten och därmed på lönsamheten.
1992 års arbetsrättskommitté avlämnade ett delbetänkande om ny anställningsskyddslag i maj 1993.3 Förslagen ledde till lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1994.
1Prop. 1973:129.2 1992 års arbetsrättskommitté.3SOU 1993:32.
Innebörden av förändringarna var bl.a. att den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning förlängdes från sex månader till tolv månader under en period av två år och att provanställning tilläts i tolv månader i stället för som tidigare i sex månader. Dessutom infördes ett slags moratorium för de gällande kollektivavtalen. Till lagen hörde nämligen övergångsbestämmelser som innebar att bestämmelser skulle undanröjas i gällande kollektivavtal, om avtalen stadgade att tidsbegränsade anställningar fick ingås för kortare tid än de som lagen tillät. Det innebar dock inte att det inte längre var möjligt att ingå kollektivavtal om kortare tidsbegränsade anställningar
- nya kollektivavtal kunde naturligtvis träffas som innebar att tidsbegränsade anställningar endast fick ingås för kortare tid än tolv månader.
Vidare ändrades vissa regler avseende uppsägning och arbetsgivare gavs möjlighet att undanta två arbetstagare av särskild betydelse för den fortsatta driften vid upprättandet av turordningskretsar.
Efter regeringsskiftet under hösten 1994 infördes från och med den 1 januari 1995 i princip en återgång till de regler som gällde före den 1 januari 1994. Den längsta tillåtna tiden för visstidsanställningar vid arbetsanhopning och för provanställning förkortades från tolv till sex månader i och med ändringen.4
Under våren 1995 tillkallade regeringen en kommission med uppdrag att söka lösningar på de problem som arbetsmarknadens parter ansåg fanns på arbetsrättens område, 1995 års Arbetsrättskommission. Syftet med kommissionens arbete var att i samarbete med parterna finna former för hur dessa själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal skulle kunna utforma de arbetsrättsliga reglerna så att de blev så enkla och effektiva som möjligt.
Kommissions mål var att åstadkomma en långsiktig och stabil arbetsrätt som skulle främja flexibilitet och produktivitetsutveckling i företagen och den offentliga sektorn, tillgodose de anställdas behov av utveckling, inflytande, frihet och trygghet, främja jämställdhet mellan könen och främja invandrarnas villkor på arbetsmarknaden.
Kommissionen överlämnade sin slutrapport ”Samarbetsavtal?” i maj 1996. Varken arbetsgivarnas eller arbetstagarnas representanter kunde godta det slutförslag till avtalsrekommendation som kommissionens ordförande presenterade. Regeringen överlade med centralorganisationerna och dessa förband sig att förhandla med varandra. Grunden för parternas förhandlingar var parternas vilja att medverka till åtgärder som ökar sysselsättningen och därmed minskar arbetslösheten. Mot bakgrund av dessa överläggningar uppdrog regeringen åt Statens för-
4 Lag (1994:1685) om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd.
likningsmannaexpedition att tillsätta en medlargrupp som skulle försöka få parterna att uppnå enighet i arbetsrättsliga frågor.
Medlargruppen fick inte något uppdrag av parterna under den tid den var i funktion, och därför förklarade gruppen att det inte fanns någon förutsättning för att klara av uppdraget.
Under senvåren 1996 hade dessutom regeringen lagt fram den s.k. sysselsättningspropositionen, i vilken förslag lades fram för att klara av det övergripande målet halvering av den öppna arbetslösheten.5 I propositionen framkom att arbetsrätten måste ha en ändamålsenlig utformning och spegla en rimlig avvägning mellan löntagarnas behov av skydd mot godtyckliga och diskriminerande beslut och företagens behov av att kontinuerligt kunna anpassa sin organisation och sin arbetsstyrka till förändrade förutsättningar och behov. De arbetsrättsliga reglerna skulle vara utformade så att de inte försvårade för företagen att göra nya satsningar och expandera. Regeringens mening var att detta skedde på bästa sätt om arbetsmarknadens parter själva tog ansvar för utformningen av reglerna.
Men parterna lyckades inte komma överens. I september 1996 upprättades ett utkast till lagrådsremiss. Lagrådets yttrande ledde till att regeringen lade fram en omarbetat förslag till proposition i oktober 1996 med förslag på modernisering av anställningsskyddet.6 Regeringen konstaterade att de då gällande reglerna gav uttryck för uppfattningar som allt mer kommit att frångås. Anställningsskyddsreglerna tillkom på 1970-talet och efter det har svensk ekonomi och arbetsmarknad genomgått avsevärda förändringar. Den fria rörligheten för kapital, personer, tjänster och varor inom EU samt utvecklingen avseende teknik, organisationer och arbetssätt har förändrats väsentligt. Utvecklingen har gått mot en ökad mångfald av vad gäller olika former för att anlita arbetskraft, t.ex. tidsbegränsade anställningar, inhyrning av arbetskraft och konsulttjänster.
Kontentan var att regeringen i propositionen framförde vissa förslag till förändring av reglerna om anställningsskydd, men man konstaterade att vissa regler inte skulle ändras. Exempelvis angavs att avsteg inte skulle ske från principen att huvudregeln är att anställning ingås tillsvidare och att det inte heller skulle komma ifråga att luckra upp kravet på att uppsägning från arbetsgivarens sida ska vara sakligt grundad.
Utökningar föreslogs dock avseende möjligheten att genom kollektivavtal avvika från anställningsskyddslagen. Tills dess gällde att avvikelse endast kunde göras i kollektivavtal på central nivå. Vid tillkomsten av regeln var avsikten att det skulle skapas en garanti mot att avtals-
5Prop. 1996/97:207.6Prop. 1996/97:16.
friheten inte begagnades på ett sätt som i otillbörlig utsträckning försämrade det lagfästa anställningsskyddet. Under senare år hade förbunden i allt större utsträckning börjat delegera rätten till lokala fackliga organisationer.7 Därför ansåg regeringen att kravet på att avtal skulle ingås på central nivå borde tas bort avseende tidsbegränsade anställningar, turordningsreglerna och reglerna om företrädesrätt till återanställning samt den närmare beräkningen av förmåner under uppsägningstid. Dock angav regeringen att avsteg bara skulle tillåtas om det fanns ett gällande kollektivavtal på central nivå, som exempelvis reglerade allmänna anställningsvillkor.
Vidare föreslog regeringen att en ny anställningsform skulle införas, överenskommen visstidsanställning (se avsnitt 5.5). Vid denna tidpunkt gällde att tidsbegränsad anställning som pågått i sammanlagt tolv månader under en period av två år medförde att arbetsgivaren var tvungen att särskilt meddela att inte någon ytterligare anställning kunde erbjudas. Normalt gäller vid tidsbegränsade anställningar att de upphör utan föregående uppsägning vid avtalsperiodens slut.
Regeringen föreslog även att en bortre gräns för vikariat skulle införas. Den som under en period av fem år varit vikariatsanställd i sammanlagt tre år och är fortsatt anställd, ska automatiskt få sin anställning betraktad som en tillsvidareanställning. Denna regel skulle få effekt först den 1 januari 2000.
Dessutom föreslogs att uppsägningstiderna skulle sättas i relation till anställningstidens längd och inte till arbetstagarens ålder. Ändringar skulle också göras i reglerna om företräde till återanställning. Tills dess hade företrädesrätten gällt under tolv månader, men förslaget gick ut på att denna tid kortades till nio månader.
Vidare föreslogs en rätt för deltidsanställda att för arbetsgivaren anmäla att han eller hon ville ha en anställning med utökad sysselsättningsgrad eller heltidsanställning och därigenom få företräde till sådan anställning. Tre krav ställdes för att företrädesrätten skulle gälla. För det första skulle arbetstagaren ha anmält till arbetsgivaren att utökad arbetstid önskas. För det andra skulle arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att arbetstagaren får utökad arbetstid. För det tredje skulle arbetstagaren ha tillräckliga kvalifikationer för arbetsuppgifterna. I normalfallet kan det antas att arbetstagaren har dessa kvalifikationer om heltidsanställningen innehåller samma arbetsuppgifter som deltidsanställningen.
Regeringens förslag antogs av riksdagen och de flesta ändringarna trädde i kraft från och med den 1 januari 1997.
5.2. Avtal inom anställningsskyddet
En del av reglerna i anställningsskyddslagen är tvingande, dvs. arbetstagaren kan inte fås att avstå från sina rättigheter. Tanken är att de grundläggande reglerna om skydd för den enskilde ska vara tvingande. Avtal mellan enskilda parter är ogiltiga i den utsträckning de upphäver eller inskränker arbetstagarens rättigheter. Däremot har det sedan gammalt ansetts att kollektivavtalsslutande parter ska kunna anpassa lagreglerna till de speciella förhållanden som råder i en bransch, genom att göra avsteg i kollektivavtalen. De fackliga organisationerna anses ha den kompetens och de kunskaper som krävs för att tillvarata medlemmarnas intressen. Reglerna om tidsbegränsade anställningar är dispositiva.
Tidigare undersökningar av bestämmelser i kollektivavtal
Vid några tillfällen har bestämmelser om tidsbegränsade anställningar i kollektivavtal analyserats. Dessa undersökningar visar att det fanns kollektivavtal på 1970-talet som medgav att tidsbegränsade anställningar fick ingås vid tillfällig arbetsanhopning och för provanställning, trots att den då gällande lagen inte tillät dessa anställningsformer. När anställningsskyddslagen ändrades i början av 1980-talet infördes rätt att provanställa. Några år senare innehöll kollektivavtalen till stor del inskränkningar av rätten att provanställa, även om det inte fanns avtal som uttryckligen förbjöd denna anställningsform. Den senaste undersökningen som utredningen tagit del av genomfördes strax före 1994 års lagändring och den visar att den vanligaste maximala tiden för tidsbegränsade anställningar i kollektivavtalen var sex månader, dvs. samma tidsgräns som lagen ställde upp.
1977 års Anställningsskyddskommitté utförde en omfattande undersökning av bl.a. kollektivavtal med bestämmelser om visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning och provanställning. Bakgrunden var att 1974 års anställningsskyddslag inte tillät dessa anställningsformer. För att arbetsgivaren skulle kunna provanställa eller anställa för tillfällig arbetsanhopning krävdes därför att det fanns ett kollektivavtal som reglerade dessa frågor. I rapporten konstaterades att den vanligaste förekommande tidsgränsen för tillfällig arbetsanhopning var tre månader på LO-området.8 På tjänstemannasidan fanns ingen tidsgräns. Däremot förekom inskränkningar i kollektivavtalen genom att det krävdes att den fackliga organisationen gav sitt samtycke för att anställning vid arbetstopp skulle tillåtas.
8 Ds A 1980:2.
En kollektivavtalsundersökning avseende provanställningar genomfördes även år 1985.9 Enligt denna undersökning var ungefär hälften av företagen, där ca 85 procent av arbetstagarna var anställda, på LO-SAFområdet bundna av inskränkningar i rätten att provanställa. Undersökningen visade även att antalet arbetstagare som berördes av att den fackliga organisationen lämnade sitt samtycke hade ökat markant jämfört med före 1982 års lagstiftning. Däremot fanns inte längre några kollektivavtal som förbjöd provanställning.
Donald W. Storrie genomförde en kartläggning av regleringen av provanställningar och anställningar för viss tid i kollektivavtal under hösten 1993.10 Hans resultat visade att den vanligaste tidsgränsen för visstidsanställningar var sex månader och att de flesta avtal inte gav de fackliga organisationerna någon rätt att ha inflytande vid rekryteringsbeslutet. Vidare framkom att tjänstesektorn och småföretagarna verkade ha de mest liberala reglerna medan de större industriföretagens möjligheter att visstidsanställa var mer begränsade. Storrie fann att de ändringar som gjordes i anställningsskyddslagen år 1994 fick till följd att de olika fackförbunden agerade mycket olika. Slutsatsen var dock att för de avtalsområden som hade relativt korta avtalslängder skulle genomslagskraften bli störst.
Exempel på avtal som ingåtts under senare tid
Teatrarnas Riksförbund och Teaterförbundet, fackförbundet för scen och media träffade den 1 september 1998 en överenskommelse som innebär att en ny anställningsform gäller för konstnärlig personal vid de statsunderstödda teatrarna. Syftet är att ensemblearbetet ska stärkas. Anställningsformen kallas för långtidskontrakt och är ett komplement till tillsvidareanställningar samt de anställningsformer som gäller inom teatrarna sedan tidigare, pjäs-, halvårs- och årsanställningar. Långtidskontrakten ska gälla i minst två och högst fem år och de som gör avsteg från anställningsskyddslagens regler ska få ett ökat löneutrymme.
För några år sedan ingick Byggförbundet och SEKO avtal om att tillämpa en anställningsform som kallas för tillsvidareanställning med säsongbetonat arbete. Avsikten var bl.a. att utifrån en helhetssyn på relationerna mellan företag och dess medarbetare införa en tryggare och fastare anställningsform för medarbetare med säsongbetonat arbete.
9 Gustafsson E., Anställningsformer: En jämförelse mellan LAS och kollektivavtal på LO - SAF området, Juridiska Fakulteten Lund, 1985.10 Donald W. Storrie, Reglering av visstidsanställningar i kollektivavtal, Konsekvenser av 1994 års lagstiftning, EFA, 1994.
Avtalet omfattar dem som utför väderleksberoende arbeten inom beläggningsverksamhet. Arbetsgivarna ska i största mån försöka bereda arbete eller kompetensutveckling under uppehållet. Arbetstagaren är skyldig att genast meddela sin huvudarbetsgivare hur denne ska få kontakt med arbetstagaren om han eller hon får annan tidsbegränsad anställning under uppehållet.
Ett aktuellt avtal som tillåter längre provanställning än anställningsskyddslagen är avtalet på lärarområdet. Genom att ha en längre provanställningsperiod markeras att det är viktigt med kompetenta lärare och att de lärare som arbetstagaren bedömer inte har tillräckliga kunskaper i princip ska kunna skiljas från sin anställning efter ett prövoår.
5.3. Arbetstidslagstiftning
Arbetstid regleras i lag och av arbetsmarknadens parter genom centrala och lokala avtal. Frågor om arbetstid kan handla om den totala arbetstiden, t.ex. uttryckt per vecka, eller hur arbetstiden förläggs.
Historik
Under 1900-talet har den lagstiftade arbetstiden förkortats vid flera tillfällen. Från och med år 1920 fastställdes arbetstiden till 48 timmar per vecka och den längsta dygnsarbetstiden tilläts bli nio timmar. Skälen till reformen var bl.a. att skapa bättre skydd för de anställdas fysiska hälsa. Förändringarna var också ett led i att följa den internationella utvecklingen som innebar att arbetstidsförkortningar genomfördes i ett flertal länder. Förhoppningarna var att begränsningar av arbetstiden skulle främja en lugn samhällsutveckling och medverka till att undvika eventuellt missnöje bland arbetstagarna.
Arbetstidslagen omfattade dock inte samtliga arbetstagare. Inom områden som inte omfattades skedde dock en successiv utveckling mot 48-timmarsveckan genom kollektivavtal och annan lagstiftning.
År 1957 beslöt riksdagen att veckoarbetstiden skulle sänkas ytterligare med en timme per vecka. Skälen till förändringarna var denna gång inte främst att utöka arbetarskyddet utan att en välfärdsökning skulle tas ut i form av mer fritid. År 1960 var den lagstadgade veckoarbetstiden nere i 45 timmar. Under 1960-talet fortsatte sänkningen av veckoarbetstiden och år 1969 hade den sänkts till 42 timmar och 30 minuter.
Året därpå beslöt riksdagen att införa 1970 års arbetstidslag. Lagen omfattade alla arbetstagare och ersatte därmed de speciallagar som gällt för olika områden. Veckoarbetstiden var 40 timmar fr.o.m. år 1973.
Nu gällande arbetstidslag
År 1983 trädde den nuvarande arbetstidslagen i kraft.11 Lagen reglerar bl.a. vad som är ordinarie arbetstid, övertid och mertid samt hur arbetstiden ska förläggas. Arbetstidens längd ska normalt bestämmas när arbetsgivaren och arbetstagaren kommer överens om anställning. Arbetstidens förläggning bestäms däremot ensidigt av arbetsgivaren. Han eller hon är enligt lagen skyldig att meddela arbetstagaren minst två veckor i förväg om ändringar görs av den ordinarie arbetstiden eller jourtidens förläggning.
Veckoarbetstiden är fortfarande 40 timmar men en del regler som avser övertid har ändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Övertid definieras som arbetad tid utöver ordinarie eller kollektivavtalsbestämd arbetstid och jourtid eller arbetad tid som avviker från lagens regler enligt dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Det finns tre sorters övertid, allmän övertid, ytterligare övertid och nödfallsövertid. Allmän övertid får tas ut när det finns särskilt behov av ökad arbetstid, men den får inte överskrida 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller 50 timmar under en kalendermånad. Det högsta uttaget är begränsat till 200 timmar per år.
Enligt lagen får veckoarbetstiden beräknas som ett genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Denna periodisering av arbetstiden är tillåten om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt.
Mertid definieras som sådan arbetstid som vid deltidsanställning överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och jourtid enligt anställningsavtalet. Mertid får tas ut med högst 200 timmar per kalenderår.
Arbetstidslagen är dispositiv. Det innebär att arbetsmarknadens parter kan träffa avtal om andra regler, t.ex. om att ha både lägre och högre gränser för övertidsuttag. Dock införlivades i slutet av år 1996 ett EG-direktiv om arbetstiden.12 Kollektivavtalen får därför inte innehålla regler som gör att arbetstagarna får längre arbetstid än som är tillåtet enligt EG-direktivet.
År 1995 tillkallades en kommitté som fick i uppdrag att analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar, undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kunde införas i svensk lagstiftning och utreda konsekvenserna av införandet av EG:s arbetstidsdirektiv. Kommittén förslog bl.a. att en ny arbetstidslag skulle infö-
11 Lagen (1982:673) om arbetstid.12 Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.
ras som skulle förstärka parternas ansvar för arbetstidsfrågorna.13 Förslaget har ännu inte lett till ny lagstiftning.
När arbetstidslagen anger att veckoarbetstiden är 40 timmar avses veckor som kan innehålla helger. Som framgår nedan under avsnittet om kollektivavtal avses däremot i kollektivavtalen oftast helgfri vecka. Skillnaden innebär att arbetstiden som regleras i kollektivavtalen är kortare än 40 timmar.
5.4. Avtal inom arbetstidsområdet
Liksom vissa regler i anställningsskyddslagen är även reglerna om ordinarie arbetstid dispositiva och avsteg får göras i kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.14 Därför kan den ordinarie arbetstiden vara både längre och kortare än 40 timmar per vecka.
Undersökning av arbetstider i centrala och lokala kollektivavtal
Arbetslivsinstitutet genomförde nyligen på regeringens uppdrag en kartläggning av avtalsutvecklingen på arbetstidsområdet.15 I rapporten redovisades en genomgång av knappt 200 kollektivavtal som träffats av centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Eftersom avtalen återspeglade förhållandena för såväl tjänstemän som arbetare, liksom förhållanden både på den offentliga och privata sektorn angav Arbetslivsinstitutet att urvalet torde ge en representativ bild av arbetstidsreglering i centrala kollektivavtal. Dessutom redovisades en genomgång av ett tjugotal lokala avtalslösningar. Urvalet var inte representativt men var avsett att visa ett antal innovativa lösningar av arbetstidsreglering.
Arbetslivsinstitutet pekade på att lokala avtal om arbetstidsförkortningar kan strida mot det centrala kollektivavtalet. Om frågan kommer upp får den ytterst bedömas genom AD:s tolkning av kollektivavtalet. Det kan röra sig om situationer där det lokala avtalet innebär att arbetstagarna avstår från en kollektivavtalsgrundad förmån mot en annan förmån, exempelvis kortare arbetstid i stället för högre lön.
Arbetslivsinstitutet fann att drygt 75 procent av de undersökta centrala kollektivavtalen helt följde arbetstidslagens bestämmelse om 40
13SOU 1996:145.143 § arbetstidslagen.15 D. Johnsson, J. Malmberg, Avtalsutveckling på arbetstidsområdet, Arbetslivsrapport 1998:2, Arbetslivsinstitutet.
timmars arbetsvecka. Samtidigt innebär inte detta att den faktiska arbetstiden verkligen är 40 timmar. Helgdagar, övertid, ledighetslagstiftningen, såsom föräldra-, studie- och semesterledighet samt sjukfrånvaron påverkar den faktiska årsarbetstiden. Arbetstidskommittén konstaterade att den egentliga ordinarie arbetstiden uppgår till 38 timmar och 30 minuter i genomsnitt per vecka.16 Beräkningen grundas på att fasta och rörliga helgdagar anses motsvara 80 timmar per år.
Ovan framgår att beräkningen av arbetstiden enligt arbetstidslagen kan periodiseras över en fyraveckorsperiod. Arbetslivsinstitutet fann i sin undersökning att det vanligaste är att kollektivavtalen innehåller samma regel. Vissa avtal har i stället en beräkningsgrund som utgår från en kalendermånad. Det finns även vissa avtal som har mycket längre beräkningsperiod. Sådana avtal riskerar dock att inte stå i överensstämmelse med EU:s arbetstidsdirektiv. Enligt arbetstidslagen är bestämmelser i avtal som avviker från direktivet ogiltiga. Det finns dock undantag som får göras, t.ex. inom sjukvårdens område.17
Arbetslivsinstitutet fann att även avtal som innebar att den normala veckoarbetstiden var 40 timmar kunde innehålla speciella regler för vissa personalkategorier. Gemensamt för dessa kategorier är att deras arbetsförhållanden på ett eller annat sätt är mer betungande än andras och att arbetstidsförkortningen är ett sätt att kompensera arbetstagarna. Sådana förkortningar är mycket vanliga för dem som arbetar intermittent och kontinuerligt två- eller treskift samt för dem som arbetar under jord. De som arbetar intermittent gör uppehåll i arbetet på söndagar, och ibland även på andra helgdagar. De som arbetar kontinuerligt gör inte uppehåll i skiftarbetet för helgdagar.18
Verkstadsavtalet mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetarförbundet är ett exempel på avtal som innehåller speciella regler för olika kategorier av anställda. Ordinarie arbetstid är 40 timmar per vecka vid dagarbete och vid tvåskift förlagt måndag till fredag. Vid intermittent treskift minskas arbetstiden till 38 timmar per vecka och vid kontinuerligt treskift till 36 timmar per vecka. Arbetstiden sjunker till 35 timmar om det kontinuerliga treskiftet innebär storhelgsdrift.
Den här konstruktionen är mycket vanlig på arbetsmarknaden. Främst förekommer den inom den privata sektorn men den finns även inom den offentliga sektorn, t.ex. i Svenska Kommunförbundets och
16SOU 1996:145.17D. Johnsson, J. Malmberg, Avtalsutveckling på arbetstidsområdet, Arbetslivsrapport 1998:2, Arbetslivsinstitutet.18 Ibid.
Landstingsförbundets Allmänna bestämmelser, AB95 och i några av avtalets bilagor för olika branscher.
I ungefär tio procent av de avtal som Arbetslivsinstitutet granskade fann man att en generell arbetstidsförkortning gällde. Det var svårt att peka ut särskilda omständigheter som lett till att avtal träffats med kortare ordinarie arbetstid än 40 timmar per vecka. Avtalen avsåg både tjänstemän och arbetare, och förekom både inom den offentliga och den privata sektorn. Exempel på denna konstruktion är avtalet mellan Arbetsgivaralliansen och Tjänstemannaförbundet HTF. Veckoarbetstiden kortas med 30 minuter under en 18-månadersperiod och övertiden begränsas till 100 timmar per anställd och år. Arbetstagarsidan har gått med på att en ökad flexibilitet i arbetstidens förläggning genom att beräkningsperioden förlängs från fyra veckor till sex månader. Det innebär att de anställda kan arbeta i upp till 48 timmar vissa veckor utan övertidsersättning. Ett annat exempel är det avtal som ingicks mellan Pappersindustriarbetarförbundet och Arbio i januari 1998. Årsarbetstiden sänks med 27 timmar under en treårsperiod och arbetsgivaren ges utökade möjligheter till flexibelt arbetstidsuttag.19
Arbetsgivaren bestämmer ensidigt över arbetstidens förläggning, enligt arbetstidslagen. Genom kollektivavtal kan arbetsgivarens befogenheter inskränkas, utvidgas och preciseras. Regler om arbetstidens förläggning är vanliga i kollektivavtal. Arbetslivsinstitutet delade upp de avtalslösningar om förekommer i olika avtal i fem grupper.
I vissa fall anger de centrala avtalen uttryckligen att lokala parter ska komma överens i frågan, med möjlighet att föra upp frågan till central nivå om överenskommelse inte kan nås. Det verkar vara något vanligare att dessa avtalskonstruktioner finns inom kollektivavtal för arbetare, men de finns inom både den privata och offentliga sektorn. Regleringen innebär en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla med den lokala fackföreningen. Avtalen innehåller ofta en klausul som innebär att frågan kan föras upp på central nivå. Dock innebär detta endast att arbetsgivaren har en förhandlingsskyldighet. Han eller hon kan, efter genomförda förhandlingar, ensidigt bestämma hur arbetstiden ska förläggas.
En andra grupp består av avtal som innehåller en stupstocksregel. Stupstocksregler kan innebära att arbetsgivaren måste träffa ett lokalt avtal för att få förlägga arbetstiden på annat sätt än i riksavtalet. Lyckas arbetsgivaren inte med det, gäller riksavtalets regler om arbetstiden. Konstruktionen förekommer både inom tjänstemanna- och arbetaryrken, men är något vanligare inom arbetaryrken.
19 Ibid.
Kollektivavtalet kan också ange vissa ramar inom vilken arbetstiden ska förläggas och att arbetsgivaren inom dessa ramar har rätt att bestämma arbetstidens förläggning. Om arbetsgivaren vill gå utanför ramarna måste han eller hon träffa avtal med den lokala fackföreningen. Arbetslivsinstitutet kunde inte med säkerhet peka ut några speciella branscher eller typer av arbeten där ramavtal förekommer. Dock fann de en viss tyngdpunkt mot arbetaryrken och där arbetstagaren inte hela tiden var bunden till samma arbetsplats.
En fjärde grupp utgörs av avtal som innehåller regler som säger att arbetsgivaren ensidigt bestämmer arbetstidens förläggning, efter samråd med den lokala fackföreningen eller arbetstagaren. Denna konstruktion verkar vara vanligast inom den privata sektorn och användningen är mer utbredd för tjänstemannagrupper än för arbetargrupper. Avtalet innebär bara en erinran om den rättighet som arbetsgivaren har enligt arbetstidslagen.
Den femte gruppen består av avtal som innehåller regler som innebär att arbetsgivaren ska ingå individuella avtal med arbetstagarna och att hänsyn ska tas till förutsättningarna för arbetets utförande. Även här har arbetsgivaren kvar sin ensidiga bestämmanderätt om överenskommelse inte kan träffas med den enskilde arbetstagaren. Till denna grupp räknas även avtal som innehåller policydeklarationer vilka innebär att hänsyn ska tas till arbetstagarnas intressen.
Arbetslivsinstitutet konstaterade sammanfattningsvis att en genomgående tanke i kollektivavtalen var att arbetstidens förläggning skulle kunna anpassas till förhållanden på olika arbetsplatser. Arbetsgivarna ges generellt stora möjligheter att ensidigt bestämma över arbetstidens förläggning. Arbetstagarnas intressen tillgodoses enbart genom att arbetsgivaren är skyldig att förhandla med fackföreningen innan förläggningen av arbetstiden ändras. Därigenom ger de utfyllande reglerna i kollektivavtal prioritet för verksamhetsintresset framför arbetstagarintresset. Stupstocksavtal och ramavtal ger dock de lokala fackliga organisationerna en betydligt starkare förhandlingsposition.
Arbetslivsinstitutet studerade även ett antal lokala avtal och fann att ett karaktäristiskt drag var att arbetstidsförkortningar genomförts utan koppling till förändrade produktionsformer eller ändringar i arbetstidens förläggning. I en del fall fanns heller ingen koppling till lönen. Så var t.ex. fallet när sex timmars arbetsdag infördes inom hemtjänsten i Kiruna. Överenskommelsen innebar att heltidsbegreppet omdefinierades, från åtta till sex timmar. Även Stockholms stad har i ett försöksprojekt under två år reducerat den ordinarie arbetstiden till sex timmar på fem arbetsplatser inom socialtjänsten.20
20 Ibid.
Även om dessa konstruktioner inte har någon koppling till lönen kan effekten ändå bli att lönen påverkas. Det hänger samman med hur löneavtalen är konstruerade. De kommunala avtalen är ofta uppbyggda så att den centrala överenskommelsen anger att löneutrymmet ska beräknas som en procentsats av arbetstagarorganisationens lönesumma och att minst detta belopp ska fördelas som en lönehöjning inom arbetsgruppen. Ofta finns det också bestämmelser om att en arbetstagare ska garanteras en viss minsta höjning. En arbetstidsförkortning av ovan beskrivet slag kan medföra att löneförhöjningarna för dem som berörs kan begränsas till att avse endast det minsta garanterade löneutrymmet som anges i löneavtalen.21
I vissa fall har arbetstidsförkortning kopplats till utebliven löneförhöjning. I exempelvis Kristianstad kommun har en överenskommelse träffats mellan parterna som innebär att tillsvidareanställd personal med heltidsarbete erbjuds möjlighet att välja mellan tre timmar kortare arbetsvecka eller att vara med i löneöversynsförhandlingarna. I avtalet skapades därmed flera olika definitioner av heltidssysselsättning för samma typ av arbete på samma arbetsplats. En liknande konstruktion valdes i Helsingborgs stad där man inom äldreomsorgen och hemsjukvården beslöt att sänka arbetstiden till 30 timmar per vecka i stället för att arbetstagarna skulle få löneförhöjningar. För dem som arbetade deltid innebar detta i realiteten löneökningar.22
I en utvärdering som gjorts av projektet i Helsingborg23 framkom att effekterna av minskad arbetstid var svåra att tolka. Anledningarna till att projektet kom till stånd var att undersöka vilka effekter en förkortad arbetstid för undersköterskor/vårdbiträden ger för samhället, organisationen, individen och kunden/vårdtagaren. Bl.a. framkom att den kortare arbetstiden medfört att arbetsmiljön upplevdes som mer positiv och att bedömningen av upplevda symptom på ohälsa minskade. Däremot visade vissa resultat på att behovet av samhällets stöd i form av bostadsbidrag och arbetslöshetsersättning snarare ökade än minskade för de berörda.
Även inom den privata sektorn finns exempel på arbetstidsförkortningar genom lokala överenskommelser. KFO och Handels bedriver ett projekt som kallas TimeCare där syftet är att minska förekomsten av mer- och övertid samt att höja sysselsättningsgraden hos de många deltidsanställda inom handelssektorn.
Säsong- eller konjunkturanpassad arbetstid förekommer inom en del företag. Vanligt är att använda en slags arbetstidsbank eller arbetstids-
21 Ibid.22 Ibid.23 Utvärdering av försök med förkortad arbetstid i Helsingborgs Stad, Nils Varg (CUS) och Leif R Jönsson (Helsingborgs Stad).
konto. Syftet är att fördela arbetstiden mellan perioder med hög respektive låg arbetsbelastning som beror av säsongvariationer eller andra produktionsvariationer.
Arbetslivsinstitutet drog slutsatsen att besluten att genomföra arbetstidsförkortning inom den offentliga sektorn till stor del har styrts av andra hänsyn än rena verksamhets- eller arbetsgivarintressen. Syftet kan t.ex. vara att minska fysisk och psykisk belastning för personalen och därigenom indirekt uppnå högre kvalitet i verksamheten. Inom den privata sidan har däremot verksamhetsintresset kommit först. Syftet har huvudsakligen varit att åstadkomma effektivitetsvinster i produktionen. I den mån arbetstidsförkortningar genomförts får dessa främst uppfattas som en kompensation för att arbetsgivarna råder över den flexibla arbetstiden.
5.5. Utveckling mot ökad flexibilitet
I detta avsnitt görs en översikt av de regler som styr anställningsformer och arbetstider, både enligt lagar och avtal. För närmare definitioner av olika begrepp hänvisas till kapitel 7.
Anställningsformer
Lagen (1982:80) om anställningsskydd är dispositiv till vissa delar. Det innebär att parterna får ingå avtal om att göra avsteg från vissa bestämmelser. Det saknas bestämmelser om att arbetstagarna måste arbeta ett visst tidsmått för att omfattas av anställningsskyddslagen. Däremot finns regler om vem som omfattas. Anställningsskyddslagen omfattar arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Dock undantas den som anses ha företagsledande ställning, familjemedlem till arbetsgivaren, arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll och arbetstagare som anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.
Enligt anställningsskyddslagen är huvudregeln att anställningsavtal gäller tills vidare, dvs. det är frågan om anställning som i vardagligt tal kallas för fast jobb. Avtal om tidsbegränsad anställning får ingås i vissa fall.
Den första kategorien tidsbegränsade anställningar är för viss tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. En andra kategori avser praktikarbete, vikariat eller feriearbete. Den tredje kategorien är visstidsanställning som föranleds av tillfällig arbetsanhopning. I det sistnämnda fallet får anställningstiden uppgå till sammanlagt högst sex månader under två år. Visstidsanställ-
ning får för det fjärde ingås fram tills dess att arbetstagaren ska påbörja fullgörandet av totalförsvarsplikt. För det femte finns möjlighet att visstidsanställa den som arbetar efter pensioneringen.
Det förekommer även en form som kallas för överenskommen visstidsanställning. Det innebär att avtal får träffas för en och samma arbetstagare för sammanlagt högst tolv månader under en period av tre år. Sådan anställning måste omfatta minst en månad. Träffas avtal om kortare tid innebär det att avtalet gäller en månad. Om det är första gången som någon anställs i en verksamhet får den sammanlagda anställningstiden på tolv månader utsträckas till 18 månader. En arbetsgivare får samtidigt ha högst fem anställda med överenskommen visstidsanställning.
Slutligen finns möjlighet att provanställa någon för högst sex månader. I normalfallet är en sådan anställning avsedd att övergå till en tillsvidareanställning när prövotiden löpt ut. Arbetsgivaren och arbetstagaren är skyldiga att vid provanställningens utgång meddela motparten om avsikten är att anställningen inte ska fortsättas. Om sådant meddelande inte lämnas övergår anställningen automatiskt till en tillsvidareanställning.
I avsnitt 5.2 framgår att visstidsanställningar får regleras i kollektivavtal. Utredningen har inte gjort en fullständig översikt av de mellan parterna nu gällande kollektivavtalen, men vissa avtal har tidigare nämnts. Det senaste avtalet som rönt uppmärksamhet är det mellan Teatrarnas Riksförbund och Teaterförbundet och som innebär en ny anställningsform som kallas för långtidskontrakt. Anställningen kan pågå så länge som upp till fem år, utan att den anställde är tillsvidareanställd. Syftet är att kunna ta hänsyn till de speciella krav som finns inom branschen att kunna uppnå långsiktigt ensemblearbete. I utbyte mot den flexiblare anknytningen till arbetsgivaren ska arbetstagaren få ett ökat löneutrymme.
Arbetstid
Enligt arbetstidslagen är veckoarbetstiden 40 timmar. Arbetstidens längd bestäms av arbetsgivaren och arbetstagaren när anställningsavtalet ingås. Arbetstidens förläggning bestäms däremot ensidigt av arbetsgivaren. Begrepp som övertid och mertid definieras i lagen. Mertid är arbetstid som vid deltidsanställning överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och får tas ut med högst 200 timmar per år.
Arbetstidslagen är dispositiv. I kollektivavtal finns ett antal olika lösningar för olika branscher som har behov av att uppnå flexibilitet. Veckoarbetstiden kan t.ex. vara en avtalsfråga för parterna. Den över-
vägande delen av kollektivavtalen verkar dock ha samma veckoarbetsmått som arbetstidslagen, dvs. 40 timmar. En del branscher som har mer betungande arbetsförhållanden kan ha arbetstidsförkortning som innebär att veckoarbetstiden är kortare än 40 timmar. Detta förekommer bl.a. för de som arbetar under jord eller i olika skift.
Arbetsgivaren kan ensidigt bestämma över arbetstidens förläggning men i kollektivavtal kan denna möjlighet inskränkas, utvidgas och preciseras. Vissa avtal innehåller t.ex. stupstocksregler som innebär att lokala avtal måste ingås för att arbetsgivaren ska få frångå riksavtalet. Stupstocksavtal är något vanligare inom arbetaryrken än inom tjänstemannayrken. Vanligare är dock att avtalen delegerar frågan om förläggning av arbetstiden till de lokala parterna, med möjlighet att föra upp den till central nivå. Detta innebär att arbetsgivaren har en förhandlingsskyldighet och efter avslutade förhandlingar kan han eller hon ensidigt bestämma arbetstidens förläggning.
I lokala avtal förekommer arbetstidsförkortningar. Dock har konstaterats att det verkar vara relativt vanligt att de lokala avtalen innebär arbetstidsförkortning utan koppling till ändrade produktionsformer eller ändring i arbetstidens förläggning. Det finns dock några undantag, t.ex. avtal om produktions- eller konjunkturanpassad arbetstid.
6. Arbetslöshetsersättningen
Arbetslöshetsersättningen är och har alltid varit en viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Dess funktion är att underlätta vid strukturomvandling samt hjälpa personer i arbetskraften att ha en hög omställningsförmåga. Ersättningen ger en ekonomisk trygghet och hjälper till att jämna ut inkomstskillnader mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Det innebär att det ställs krav på att de personer som inte har ett arbete ska vara beredda att acceptera erbjudet arbete, även om det betyder byte av yrke eller bosättningsort. Ersättningen har alltid varit tänkt att utgå under en kortare, begränsad tid. Ersättningsperioderna har därför alltid varit begränsade. En helt annan sak är den s.k. rundgången, dvs. att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan användas för att uppfylla återkvalificeringsvillkoret, vilket ger rätt till en ny ersättningsperiod.
Regeringens övergripande mål är att halvera den öppna arbetslösheten fram till slutet av år 2000. För att uppnå det ska bl.a. långtidsarbetslösheten minska. När en person har varit helt arbetslös i sex månader räknas han eller hon som långtidsarbetslös. Den som är under 24 år räknas som långtidsarbetslös efter 100 dagar. Arbetsförmedlingen ska prioritera de som är långtidsarbetslösa genom att arbeta extra mycket med att lösa dessas arbetslöshetssituation. Det kan innebära att den sökande får ta del av en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
6.1. Arbetslöshetsförsäkringens utveckling
Inom flera fackföreningar hade man redan vid slutet av 1800-talet startat både sjukkassor och arbetslöshetskassor. Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen infördes år 1935. Diskussioner hade då förts under lång tid om hur en försäkring skulle se ut och vem som skulle administrera den. Den lösning som slutligen godtogs av riksdagen var att erkända arbetslöshetskassor, som i föreningsrättsligt hänseende var understödsföreningar, fick uppdraget att administrera försäkringen.
Avsikten var att största möjliga antal arbetargrupper skulle omfattas av försäkringen.
Endast löntagare kunde vara medlem i en arbetslöshetskassa. Om den försäkrade blev arbetslös kunde han eller hon få ersättning, vars storlek var beroende av den s.k. daghjälpsklass man tillhörde. Den försäkrade kunde själv välja på vilken nivå han eller hon ville försäkra sig och betalade därför en till nivån relaterad avgift till kassan. Arbetslöshetsförsäkringen var dessutom statsunderstödd, dvs. statsbidrag utgick till arbetslöshetskassorna för den ersättning som betalades ut, samt för kassornas administration av försäkringen.
Efterhand kom arbetslöshetsförsäkringen att i allt högre grad finansieras genom statsbidrag. Under årens lopp genomfördes en hel del förändringar av de materiella bestämmelserna i försäkringen. Under 1950talet mjukades t.ex. reglerna upp avseende företagares möjligheter att kunna bli medlemmar i arbetslöshetskassor och få ersättning vid arbetslöshet.
I de ursprungliga bestämmelserna om arbetslöshetsersättning fanns inget utrymme för deltidsarbetslösa att få ersättning. År 1956 infördes dock en möjlighet för medlemmar i arbetslöshetskassor att få halv ersättning om han eller hon arbetat minst två och högst fyra timmar under en i övrigt arbetslös dag. En förutsättning var att medlemmen före arbetslöshetens början hade haft heldagsarbete och därefter sökte sådant arbete. Det blev även möjligt att få halv ersättning för dag då man fick halv sjukpenning.1
Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen förekom även andra former av stöd, t.ex. kommunalt kontantunderstöd och statligt omställningsbidrag. I slutet av 1960-talet tillsattes en utredning, som antog namnet KSAutredningen, som fick i uppdrag att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet.2 På förslag av utredningen integrerades de olika stödformerna i de två stödformer som började gälla fr.o.m. år 1974. Det året infördes en ny lag om arbetslöshetsförsäkring och en lag om kontant arbetsmarknadsstöd, KAS.3 Avsikten var att det primära ansvaret för bedömningen av arbetslösa arbetssökandens ekonomiska stödbehov skulle ligga på de statliga arbetsmarknadsorganen.
1SOU 1955:527, prop. 1956 nr 144.2SOU 1971:42.3 Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.
6.2. Sammanfattning av förändringar av betydelse för s.k. atypiska arbeten
Arbetslöshetsförsäkringen har nyligen varit föremål för relativt omfattande förändringar. Från den 1 januari 1998 har arbetslöshetsförsäkringen och KAS-systemet slagits ihop till en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring.4 Samtidigt har en ny lag om arbetslöshetskassor införts.5 Det har inneburit att vissa särregler som gällde i regelverket för KAS har övergivits till förmån för reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Bl.a. gäller detta ersättningsperiodernas längd och beräkningen av deltidsarbetslöshet. Materiellt sett har det dock inte skett så stora förändringar av reglerna rörande ersättning vid arbetslöshet. Det som tidigare var KAS kallas i den nya arbetslöshetsförsäkringen för grundbelopp. Det som tidigare kallades ersättning från arbetslöshetsförsäkringen benämns numera inkomstrelaterad ersättning.
Grundbelopp kan ges till den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa eller till den som är medlem men ännu inte har uppfyllt medlemsvillkoret. Grundbelopp kan även ges till den som i stället för arbetsvillkoret uppfyllt studerandevillkoret. Detta innebär att den sökande kan få ersättning om han eller hon varit anmäld på arbetsförmedlingen som arbetssökande i 90 dagar efter det att han eller hon avslutat utbildning på heltid som omfattat minst ett läsår och som berättigade till studiesocialt stöd. Grundbelopp kan dock tidigast ges från den dag den sökande fyller 20 år. För den som får inkomstrelaterad ersättning finns ingen motsvarande åldersgräns.
Det är fortfarande arbetslöshetskassor som administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Kassorna betraktas om privaträttsliga föreningar och de handlägger den statsbidragsfinansierade försäkringen. Kassorna verkar inom olika branscher, varav de flesta har en nära anknytning till arbetstagarorganisationer. De resterande kassorna är s.k. företagarkassor. En stor andel av arbetskraften är medlemmar i arbetslöshetskassorna. När den sammanhållna arbetslöshetsförsäkringen infördes bildades en kompletterande arbetslöshetskassa, ALFA, till vilken man kan ansluta sig oberoende av vilken bransch man arbetar inom.
AMS är tillsynsmyndighet och har bl.a. till uppgift att utarbeta föreskrifter, kommentarer och råd till lagen om arbetslöshetsförsäkring samt att granska kassornas verksamhet. Det kan ske i form av att vid behov meddela erinringar, medverka i utbildningsinsatser eller att återkräva utbetalt statsbidrag.
4 Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.5 Lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.
Arbetsvillkoret
För att kunna få arbetslöshetsersättning krävs bl.a. att den försäkrade arbetat i viss omfattning före arbetslöshetens inträde. När arbetsvillkorets längd ska bestämmas finns ett antal faktorer att överväga. Å ena sidan ska arbetsvillkoret visa att den sökande haft en tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden. Å andra sidan får inte villkoret sättas så högt att de som verkligen skulle behöva arbetslöshetsersättning inte har någon möjlighet att få det.
Mängden arbete som krävs för att uppfylla arbetsvillkoret påverkar därmed dem som haft atypiska anställningar. Den senaste 20-årsperioden har villkoret ändrats några gånger. Den 1 juli 1989 infördes att förvärvsarbete skulle ha utförts under minst 75 dagar fördelade på fyra månader under en ramtid av tolv månader. Tidigare hade gällt att arbete skulle ha varit utfört under fem månader under ramtiden. År 1994 ändrades villkoret igen i samband med att en ny och allmän försäkring infördes. Arbetsvillkoret innebar då att arbete skulle ha utförts i fem månader, minst 75 timmar per månad eller att arbete skulle ha utförts i minst 10 månader, minst 65 timmar per månad. År 1995 genomfördes en s.k. återställare av reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. I samband med denna ändrades arbetsvillkoret till ett krav på arbete i minst 5 månader, dock minst i 80 dagar, under en ramtid av tolv månader.
Den 1 januari 1996 infördes en förändring av arbetsvillkoret som innebar att därefter endast s.k. reguljärt arbete kvalificerade till en första ersättningsperiod. Tidigare hade även deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder medfört rätt till en första ersättningsperiod. Under sommaren 1996 beslutade riksdagen om ytterligare förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. Bl.a. skulle arbetsvillkoret ökas till nio månader. Av olika skäl trädde aldrig beslutet i kraft, utan regeringen återkom senare med förslag till en ny arbetslöshetsförsäkring.
Arbetsvillkoret ändrades senast den 1 juli 1997. Då infördes ett krav som innebar att för att få ersättning skulle den sökande ha arbetat i minst sex månader under en ramtid av tolv månader. För att månaden ska räknas krävs enligt huvudregeln att arbetet omfattat minst 70 timmar per månad. Sammanlagt innebär detta att det krävs minst 420 timmars arbete för att uppfylla arbetsvillkoret. I jämförelse med de regler som gällde innan ändringen är det nya villkoret en skärpning. Tidigare räckte det med sammanlagt 240 timmars arbete för att arbetsvillkoret skulle vara uppfyllt.
Normalarbetstidsberäkningen
För att kunna beräkna arbetslöshetsersättningen behöver normalarbetstiden fastställas. Som utgångspunkt används den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. Därefter jämförs normalarbetstiden med den arbetslösa tid som finns under en vecka. Det innebär att den som exempelvis har en normalarbetstid som motsvarade heltid och därefter arbetar halvtid får ersättning för 2,5 ersättningsdagar per vecka.
När ersättningsperioden tar slut sker en prövning av om den sökande på nytt uppfyller bl.a. arbetsvillkoret. Trots att den sökande kan ha uppfyllt arbetsvillkoret med hjälp av halvtidsarbete ändras inte normalarbetstiden. Det beror på att det i ett domstolsavgörande år 1986 konstaterades att arbetslösheten ska anses ha inträtt i samband med den första ersättningsperioden. Om arbetslösheten fortsätter och den sökande kvalificerar sig till nya perioder med hjälp av arbete av lägre omfattning än tidigare, ska inte normalarbetstiden sänkas. Vid något tillfälle har övervägts att ändra denna tillämpning genom lagstiftning, men ännu har inget skett.
Deltidsbegränsningar
Under tre perioder har regler funnits som innebär begränsningar av rätten till att få deltidsersättning. I början av 1980-talet gällde en begränsning på 50 ersättningsdagar. År 1984 togs regeln bort och tre år senare infördes en begränsning på 150 ersättningsdagar. År 1993 avskaffades 150-dagarsregeln och två år senare infördes den nu gällande begränsningsregeln för dem som regelbundet utför deltidsarbete samtidigt som de i övrigt är arbetslösa. Det innebär att den som har en tillsvidareanställning omfattas av begränsningsregeln. Ersättning kan bara lämnas under den pågående ersättningsperioden. När denna tar slut, och den arbetslöse fortsätter arbeta i samma omfattning, medges inte längre den arbetslöse deltidsersättning. Begränsningsregeln fick effekt först från och med den 1 januari 1996. För den som exempelvis arbetar 80 procent av heltid kan ersättningsdagarna räcka i knappt sex år. När 150-dagarsregeln gällde kunde ersättningsdagarna för den som arbetade 80 procent av heltid räcka i ca tre år och med 50-dagarsregeln i omkring ett år.
Har ersättningsrätten förändrats för tillfälligt anställda?
I arbetslöshetsförsäkringen finns vissa bestämmelser som påverkar hur personer med en lösare anknytning till arbetsmarknaden behandlas. Som framgår ovan är arbetsvillkoret en sådan bestämmelse som har en central betydelse för rätten att erhålla ersättning. Villkoret har också ändrats några gånger sedan år 1980.
Även anställningens form kan påverka rätten till ersättning. Exempel på det är anställda i bemanningsföretag, uppdragstagare och säsonganställda. Bemanningsföretag är en relativt ny företeelse på den svenska arbetsmarknaden. Anställda i dessa företag kan inte få arbetslöshetsersättning under de tider då de inte hyrs ut. Vissa uppdragstagare har fått en utökad möjlighet att erhålla arbetslöshetsersättning de senaste åren. Det gäller dem som kan sägas ha en ställning som är jämförbar med arbetstagare.
Säsonganställda kan sägas ha fått en minskad möjlighet att få arbetslöshetsersättning under uppehållen. Som framgår av avsnitt 6.5 infördes den 29 september 1997 en regel som innebär att arbetslöshetsersättning inte får lämnas till personer som är permitterade utan lön. Arbetsgivare har enligt anställningsskyddslagen rätt att permittera arbetstagare utan lön om arbetet är säsongbetonat eller av andra skäl inte är sammanhängande till sin natur.
Företagare
Rätten för företagare att kunna få ersättning vid arbetslöshet har ändrats flera gånger. Bl.a. skedde i början av 1980-talet en uppmjukning av företagarreglerna som innebar att personer som rent faktiskt inte deltog i driften av ett företag utan av formella skäl var registrerade som delägare skulle kunna få ersättning. Även personer som kombinerade en anställning med ett begränsat engagemang i ett företag fick möjlighet att få ersättning om anställningen upphörde. I början av 1990-talet stramades företagarbegreppet upp. Bakgrunden var att företagarbegreppet hade fått en för vid tolkning som kunde innebära att bl.a. närstående utestängdes från rätt till ersättning vid arbetslöshet. Nu markerades att även familjemedlemmar till en företagare skulle kunna betraktas som anställda och inte som företagare.
6.3. Generella villkor i försäkringen
Grundvillkoren
- arbetsför, oförhindrad att åta sig arbete, lämpligt arbete och anmäld på arbetsförmedlingen
I lagen om arbetslöshetsförsäkring finns regler om de s.k. grundvillkoren. De har en central betydelse för rätten till ersättning vid arbetslöshet. Villkoren ska vara uppfyllda från den första dagen den arbetslöse söker ersättning och sedan kontinuerligt hela tiden som han eller hon är arbetslös. Grundvillkoren ger uttryck för vad det innebär att betraktas som arbetslös och stå till arbetsmarknadens förfogande.
För att få rätt till ersättning vid arbetslöshet krävs att den sökande är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar per arbetsdag, minst 17 timmar i genomsnitt per vecka. Vidare ska den sökande vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete, under tid då han eller hon inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan. Den sökande ska även vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Slutligen krävs att han eller hon inte kan få lämpligt arbete.
Till lagen finns föreskrifter, kommentarer och allmänna råd utfärdade av AMS. Dessa har formulerats utifrån uttalanden i förarbeten och avgöranden i praxis. I föreskrifter och kommentarer klargörs och definieras grundvillkoren ytterligare i förhållande till lagen. T.ex. anses inte en sökande som uppbär lön under semester, uppsägningstid eller permittering, som arbetslös. Särskilda regler finns även för lärare som har ferielön eller uppehållslön samt cirkelledare.
Det finns även särskilda regler som klargör vad som avses med att vara arbetsför. En allmän regel är att den sökande är arbetsför om han eller hon kan prestera ett normalt resultat i ett arbete som är lämpligt för honom eller henne. Den som t.ex. har partiell sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension kan betraktas som arbetslös under den tid som han eller hon inte uppbär ersättning för sjukdom. Det finns dock en viktig förutsättning som ska vara uppfylld. Den sökande måste ha ett arbetsutbud som överstiger 17 timmar per vecka. Det innebär att den som har ¾ förtidspension eller sjukbidrag har en restarbetsförmåga som uppgår till högst tio timmar per vecka. En sådan person kan inte få arbetslöshetsersättning.
Oförhindrad att åta sig arbete innebär enligt AMS att det inte får finnas någon omständighet som hindrar den sökande att åta sig arbete under den tid då han eller hon söker ersättning. Det innebär t.ex. att barntillsynen måste vara ordnad.
Vad som är lämpligt arbete måste avgöras i varje enskilt fall. Det kan röra sig om att en person kan ha medicinska hinder för att anta ett
speciellt arbete. Ett sådant arbete är således inte lämpligt för just den personen, även om det kan vara lämpligt för en annan. Vissa generella tumregler finns dock, som t.ex. att arbetet ska omfattas av trygghetsförsäkringar och att det inte får förekomma en pågående arbetskonflikt på arbetsplatsen. Ett arbete som innebär att inkomsten understiger arbetslöshetsersättningen med tio procent anses inte som lämpligt arbete. Det ska vidare vara möjligt att ta sig till och från arbetsplatsen så att den tid som man är borta från hemmet inte blir orimligt lång.
En viktig princip är dock att arbetslöshetsförsäkringen inte är en yrkesförsäkring, utan en omställningsförsäkring. Ett arbete kan därför betraktas som lämpligt även om det krävs att den sökande byter yrke eller blir tvungen att flytta till en annan ort. Det innebär också att ett deltidsarbete kan betraktas som lämpligt arbete för den som är heltidsarbetslös.
Den sökande ska också vara anmäld på arbetsförmedlingen. Om den sökande inte skulle komma till arbetsförmedlingen då han eller hon är kallad, kan förmedlingen avanmäla den sökande. Det innebär att han eller hon inte längre uppfyller grundvillkoren, eftersom ett av kraven är att man är anmäld hos förmedlingen. Arbetslöshetsersättning kan inte betalas ut förrän den sökande ånyo uppfyller alla grundvillkor, dvs. anmäler sig på nytt hos förmedlingen.
Arbetsvillkor, därmed jämställd tid, återkvalificeringsvillkor och överhoppningsbar tid
Arbetsvillkoret kan ha stor betydelse för bl.a. tidsbegränsat anställdas möjligheter att få arbetslöshetsersättning. Men även deltidsarbetslösa och personer som har säsongsbundna arbeten kan ha svårigheter att uppfylla försäkringens arbetsvillkor. Sedan den 1 juli 1997 krävs att den som söker ersättning ska ha arbetat i sex månader under en ramtid av tolv månader. För att arbetet ska vara tillgodoräkningsbart krävs att arbetet antingen omfattat minst 70 timmar per månad, eller att den sammanlagda arbetstiden under en sammanhängande sexmånadersperiod har uppgått till 450 timmar. Om det sistnämnda villkoret tillämpas måste dock en månad innehålla minst 45 timmar för att räknas.
För den som en gång uppfyllt arbetsvillkoret med hjälp av s.k. reguljärt arbete och fortfarande är arbetslös när ersättningsperioden tar slut kan s.k. återkvalificering ske. Det innebär att den sökande uppfyller ett nytt villkor med hjälp av reguljärt arbete eller med s.k. jämställd tid. Jämställd tid kan t.ex. vara tid i arbetsmarknadspolitisk åtgärd då utbildningsbidrag utgått.
”Överhoppningsbar tid” är ett begrepp som talar om hur ramtiden ska bestämmas. I normalfallet ska ramtiden anses vara de tolv månader som föregick arbetslösheten. Men i vissa fall kan det finnas skäl till att en sökande får tillgodoräkna sig ett arbetsvillkor som ligger längre tillbaka i tiden. Sådana situationer kan t.ex. uppstå om någon varit sjuk, varit hemma för vård av barn eller fullgjort totalförsvarsplikt. Även avslutad heltidsutbildning som den sökande avslutat efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem månader är överhoppningsbar. I dessa fall bortser man från tiden med sjukpenning, föräldrapenning etc. och ramtiden, dvs. den tid under vilken arbetsvillkoret ska vara uppfyllt, kan därför sträcka sig över flera år.
Normalarbetstid
Normalarbetstidsberäkningen har central betydelse för att arbetslöshetsersättningens storlek ska kunna fastställas. Arbetslöshetsersättning utbetalas efter en jämförelse mellan den tid som var normal för den sökande innan han eller hon blev arbetslös och den tid han eller hon inte har hinder för. Beräkningen görs med hjälp av en omräkningstabell och grundar sig veckoarbetstid. Den som t.ex. före arbetslösheten arbetade 40 timmar per vecka och vill fortsätta att göra det har en normalarbetstid som är 40 timmar.
Normalarbetstiden bestäms till den genomsnittliga arbetstid i det förvärvsarbete som innebar att arbetsvillkoret uppfylldes. Om det är förmånligare för den sökande kan normalarbetstiden bestäms med utgångspunkt från den genomsnittliga arbetstiden i allt förvärvsarbete som utförts under hela ramtiden. Det sista får bara ske om arbetsvillkoret har uppfyllts enligt huvudregeln, dvs. arbetet har bedrivits i sex månader med en minsta arbetstid om 70 timmar per månad. För den som har uppfyllt arbetsvillkoret enligt alternativregeln, dvs. genom att ha arbetat i sammanlagt 450 timmar under sex sammanhängande månader, är normalarbetstiden den genomsnittliga arbetstiden under de månader som ingår i arbetsvillkoret.6
Särskilda regler finns bl.a. för att fastställa normalarbetstiden för den som fullföljt en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om personen fått statligt utbildningsbidrag behandlas tiden i åtgärd som arbete, och då motsvarar helt utbildningsbidrag åtta timmars arbete. Detsamma gäller för tid i
6 För att fastställa normalarbetstiden på veckobasis lägger man ihop det totala antalet arbetade timmar under de medräknade månaderna och sedan divideras summan med antalet veckor. Antalet veckor får man fram genom att multiplicera antalet månader med faktorn 4,33.
ALU, OTA, och deltagande i projekt med aktivare användning av arbetslöshetsersättning samt fullföljd utbildning med särskilt utbildningsbidrag.
Före år 1986 hade AMS utfärdat föreskrifter som innebar att ny normalarbetstidsberäkning gjordes vid inträdet av varje ny ersättningsperiod. Det fick särskilt effekt på dem som var deltidsarbetslösa i och med att de fick sin normalarbetstid beräknad på det arbete de haft för att uppfylla ett nytt arbetsvillkor. Den som fortsatte att arbeta i samma omfattning som efter utgången av den första ersättningsperioden fick en normalarbetstid som innebar att de inte hade någon arbetslös tid att ersätta. Den som t.ex. arbetat i 20 timmar per vecka, fick normalarbetstiden bestämd till 20 timmar. Om han eller hon fortsatte att arbeta 20 timmar per vecka, innebar det att den förlorade arbetstiden var noll timmar.
År 1986 avgjordes ett mål i Försäkringsöverdomstolen som innebar att denna tillämpning kom att upphöra.7 AMS avgav ett yttrande till domstolen och därav framgår bakgrunden till AMS tolkning av lagen om arbetslöshetsförsäkring. Sedan försäkringens tillkomst har rätten till en ersättningsperiod baserats på att den försäkrade uppfyllt ett arbetsvillkor. Arbetsvillkorets uppgift har varit att som ersättningsberättigade urskilja dem som har en fast förankring på arbetsmarknaden och som drabbats av en inkomstförlust på grund av att de förlorat sitt arbete. Ersättningsperioden har alltid varit begränsad, och oavsett den tekniska utformningen av arbetsvillkoret och beräkningen av ersättningsperioden har alltid gällt att ett nytt arbetsvillkor måste uppfyllas för att en ny period ska kunna beviljas. Uttryckligen har angivits i lagen att arbete som en gång använts i arbetsvillkoret inte åter får användas för att bygga upp en ny ersättningsperiod.
AMS framförde också att av konstruktionen av reglerna måste slutsatsen dras att det arbete genom vilken den försäkrade kvalificerar sig för en ny ersättningsperiod också ska styra ersättningens storlek och att ny arbetslöshet ska ha anses inträtt när en ny ersättningsperiod påbörjas. Vidare anförde AMS att det är svårt att förena en annan tolkning av lagen med att bestämmelserna om att ersättning grundas på arbetstiden närmast före arbetslösheten och inte på ett högre arbetsutbud. Det har aldrig varit möjligt att få ersättning enbart baserad på arbetsutbudet.
Domstolen fann att arbetslösheten måste anses ha inträtt i samband med den första arbetslöshetens inträde. Man ansåg således att det inte fanns stöd i lagen för att ändra underlaget för beräkning av dagpenningens storlek.
7 FÖD Mål nr 380/84:6.
Avgörandet av detta rättsfall medförde att tolkningen av hur normalarbetstiden skulle beräknas ändrades. Fortfarande gäller denna tillämpning. Den som en gång kvalificerat sig för rätt till arbetslöshetsersättning genom ett heltidsarbete behåller den normalarbetstid som motsvarar heltid oavsett om han eller hon senare uppfyller nya arbetsvillkor genom deltidsarbete.
Exempel
A hade fr.o.m. den 1 juli 1990 en anställning på 40 timmar per vecka under tolv månader. Därefter blev A arbetslös. Den 1 januari 1992 hävdes A arbetslöshet till hälften, genom att hon fick ett deltidsarbete på 20 timmar per vecka. Det innebar att arbetslöshetsersättningen bestämdes genom en jämförelse mellan att A tidigare haft 40 timmars arbete, men numera hade 20 timmars arbete per vecka. Det fanns då 20 arbetslösa timmar per vecka att ersätta. När ersättningsperioden på 300 ersättningsdagar tog slut, gjordes en nyprövning av A:s ersättningsrätt. Eftersom hon då arbetat tillräckligt för att uppfylla ett nytt arbetsvillkor, fick hon en ny ersättningsperiod. A arbetade i samma omfattning som tidigare, dvs. 20 timmar per vecka. När ersättningen skulle bestämmas var A:s normalarbetstid fortfarande 40 timmar, och den arbetslösa tiden 20 timmar. Trots att A under den tid då hon uppfyllt arbetsvillkoret endast arbetat halvtid ansågs det normala för henne vara att arbeta heltid. Om den praxis som tillämpades före år 1986 fortfarande hade gällt, hade A däremot vid prövningen ansetts normalt ha arbetat 20 timmar. Eftersom hon då inte skulle ha förlorat något arbete i jämförelse med normalarbetstiden 20 timmar, skulle han inte ha fått någon arbetslöshetsersättning.
Ersättningens storlek
Arbetslöshetsersättning kan sedan den 29 september 1997 lämnas med 80 procent av den tidigare inkomsten. Det finns dock ett tak i arbetslöshetsförsäkringen som innebär att ersättning kan uppgå till högst 580 kronor per dag. Det innebär att en 80-procentig kompensation enbart ges för inkomster upp till knappt 16 000 kronor. Den som har tjänat mer får en lägre kompensationsgrad vid arbetslöshet.
När ersättningen ska bestämmas måste man först fastställa vilken dagsförtjänst den sökande har. Ersättningen beräknas utifrån att det kan finnas 22 ersättningsdagar per månad, dvs. 260 dagar på ett år. För lördagar och söndagar lämnas ingen ersättning. Dagsförtjänsten är för den
som haft månadslön en tjugotvåondel av månadslönen. För att få fram dagpenningen multipliceras dagsförtjänsten med 0,8.
Den som inte har rätt till inkomstrelaterad ersättning kan ha rätt till grundbelopp. Grundbeloppet utbetalas med 240 kronor per dag om den sökande haft heltidsarbete innan arbetslösheten eller uppfyllt studerandevillkoret. Den som uppfyllt arbetsvillkoret exempelvis med halvtidsarbete får grundbelopp som är reducerat till 120 kronor per dag.
Ersättningsperiodens längd
Ersättningsperioden är 300 ersättningsdagar för den som inte fyllt 57 år. För dessa är perioden 450 ersättningsdagar. Före den 1 januari 1998, då arbetslöshetsförsäkringen och KAS slogs ihop till den sammanhållna arbetslöshetsförsäkringen, kunde de som fick KAS i normalfallet få 150 ersättningsdagar. Men numera är ersättningsperioden 300 dagar, oavsett om det är frågan om grundbelopp eller inkomstrelaterad ersättning.
Karens
Alla ersättningsperioder inleds med karens, dvs. tid då ersättning inte lämnas. Karensvillkoret innebär att ersättning inte får lämnas förrän den sökande varit arbetslös i fem dagar då ersättning kunde ha utgått. Det har funnits flera skäl till att inte arbetslöshetsersättning lämnas från den första arbetslösa dagen. Ett skäl som framfördes redan vid försäkringens tillkomst var att den arbetslöse vid anställningens upphörande fick anses ha tillgångar till förfogande för sitt uppehälle. Ett annat argument som förekom vid denna tid var att arbetslöshetsfall av endast kortare varaktighet skulle medföra en alltför stark belastning på arbetslöshetskassans ekonomi och dess administration. Dessa kortvariga arbetslöshetsfall jämfördes med s.k. bagatellskador, som inte heller ersattes inom exempelvis sjukförsäkringen. Under några år från slutet av 1980-talet var karensen helt borttagen. Skälet var att ett kraftigt ekonomiskt avbräck i början av en arbetslöshet ansågs kunna få långvariga konsekvenser, både för den som relativt snabbt kunde få ett nytt arbete och för den som fick vänta en längre tid. Karensen återinfördes dock igen år 1993 eftersom arbetslöshetsförsäkringen var underfinansierad.
Finansieringen
Arbetslöshetsförsäkringen finansieras över statsbudgeten. Statsbidrag till arbetslöshetskassor lämnas för arbetslöshetsersättning i form av inkomstrelaterad ersättning och för grundbeloppet. För budgetåret 1998 beräknades kostnaderna på utgiftssidan till knappt 36 miljarder kronor och för budgetåret 1999 till knappt 33 miljarder kronor.8
För att finansiera statens utgifter betalar arbetsgivarna en s.k. arbetsmarknadsavgift som uppgår till 5,84 procent av lönesumman för de anställda. Dessutom finansieras försäkringen genom att arbetslöshetskassorna betalar en finansieringsavgift till staten. Arbetslöshetskassorna betalar även en utjämningsavgift till staten som sedan låter samma summa gå tillbaka till kassorna i form av utjämningsbidrag.
Arbetsgivarna står för den helt övervägande delen av statsbudgetens inkomster medan finansieringsavgiften uppgår enbart till några få procent av inkomsterna. För budgetåret 1998 beräknades finansieringsavgiften uppgå till 2,5 miljarder kronor och utjämningsavgiften till 66 miljoner kronor. För att arbetslöshetskassorna ska kunna täcka kostnaderna för denna avgift och för sin administration, dvs. hantering av ersättningsärenden, betalar medlemmar och anslutna medlemsavgift till kassorna.
6.4. Villkor för särskilda grupper
I detta avsnitt redovisas de regler i arbetslöshetsförsäkringen som har betydelse för deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda. En grundläggande regel som kan påverka dem som har eller har haft atypiska arbeten är att det krävs att den sökande har ett arbetsutbud som omfattar 17 timmar per vecka. Det innebär att den som enbart är beredd att arbeta i mindre omfattning inte kan få ersättning. Denna regel korresponderar med den gräns som finns i många kollektivavtal och som innebär att den anställde omfattas av avtalets regler om olika trygghetsförsäkringar om arbetet uppgår till 40 procent av heltidstjänst, eller med andra ord överstiger 16 timmar.
8Prop. 1998/99:1, utgiftsområde 13.
Deltidsarbetslösa
Beräkning av ersättning
År 1974 trädde lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd i kraft. Lagstiftningen hade föregåtts av en lång tids utredningsarbete (KSA-utredningen).9 Utredningen föreslog ett nytt system för beräkning ersättning vid deltidsarbetslöshet. Den år 1956 införda möjligheten att få halv ersättning ansågs relativt klumpig. Den innebar att enbart den som tidigare arbetat heltid kunde få ersättning för deltidsarbete som omfattade minst två och högst fyra timmar per dag. Den av utredningen föreslagna omräkningsmetoden skulle innebära att ett schematiskt veckoberäkningssystem användes, som byggde på en arbetsvecka om 40 timmar. En av fördelarna med förslaget var att systemet skulle kunna användas både för att ersätta den som haft heltidsarbete och den som haft deltidsarbete före arbetslöshetens inträde. Det skulle dock krävas att arbete tidigare hade omfattat minst tre timmar per dag och minst 17 timmar per vecka. Efter förslag som överensstämde med det utredningen framfört, beslöt riksdagen att den nya omräkningsmetoden skulle börja gälla fr.o.m. den 1 januari 1974.
Fortfarande används omräkningstabellen för att fastställa ersättningen för bl.a. de som är deltidsarbetslösa.
50-dagarsregeln
I samband med införandet av de nya lagarna om arbetslöshetsersättning under början av 1970-talet ändrades beräkningen av ersättning vid deltidsarbetslöshet. Tidigare kunde ersättning ges för hela och halva dagar. Nu infördes en omräkningstabell som kunde användas till att fastställa ersättningen beräknat på en normal arbetsvecka. Dessutom infördes en begränsning av rätten av få deltidsersättning som innebar att om den försäkrade regelbundet utförde deltidsarbete under en period då han eller hon i övrigt var arbetslös så skulle ersättning utgå för högst 50 dagar under en sammanhängande ersättningsperiod. Motivet för denna inskränkning var att försöka undvika att partiell arbetslöshet normaliserades genom att pågå under en längre tid. I sådana fall, påpekade utredningen, kunde det vara så att varken den försäkrade eller dennes arbetsgivare hade något intresse av att den aktuella situationen förändrades.
I 1984 års budgetproposition aviserades att ändringar av ersättningsreglerna skulle föreslås.10 Regeringen lade i mars samma år fram en proposition med ändringsförslag avseende bl.a. 50-dagarsregeln, arbetslöshetsbegreppet för företagare och ersättningsrätten vid barntillsyn.11 Regeringen föreslog att 50-dagarsregeln i dess dåvarande utformning skulle slopas. I stället skulle AMS få rätt att föreskriva om begränsningar av ersättningsrätten i de fall då arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukades. Bakgrunden var att arbetslöshetskassorna redan år 1974 i enskilda fall hade fått rätt att medge förlängning av 50dagarsregeln till 150 ersättningsdagar. Därefter kunde ytterligare förlängning ske efter att AMS gjort en prövning.
Regeringen motiverade förslaget att ge AMS rätt att föreskriva om begränsningar med följande. Ersättningsreglerna i samband med deltidsarbete hade sedan länge varit restriktiva. Bakgrunden till detta var främst farhågorna för att arbetstagarna vid en vikande konjunktur skulle stanna kvar på företaget på deltid och uppbära arbetslöshetsersättning som en löneutfyllnad i avvaktan på att arbetstiden skulle utökas till heltid igen. Den största risken med att en sådan situation fick pågå under en längre tid var att såväl arbetsgivaren som arbetstagaren skulle sakna intresse av att förhållandena ändrades. Detta kunde förhindra den nödvändiga rörligheten under en period av strukturomvandling i näringslivet då det finns efterfrågan på arbetskraft inom nya sektorer. Regeringen ansåg nu att det fanns flera skäl till att inte upprätthålla den dittillsvarande restriktiva inställningen.
Ett skäl som regeringen angav var tillkomsten av lagen om anställningsskydd och de begränsningar som fanns i frågan om rätten att permittera. Ovan framgår att en av orsakerna till att 50-dagarsregeln infördes var att det fanns risk för att företag i en konjunkturnedgång skulle försöka behålla sina anställda men låta dem gå ned till deltidsarbete. Därigenom skulle oönskade inlåsningseffekter uppkomma. Regeringen ansåg att de fall av deltidsarbete i kombination med arbetslöshetsersättning som förekom i början av 1980-talet i första hand inte gällde företag som inskränker på arbetstiden och håller kvar de deltidsanställda i deltidsarbete. Flertalet sådana fall förekom i stället i den offentliga sektorn.
Ett annat tungt vägande skäl var att arbetslöshetskassornas rätt att i enskilda fall föreskriva om förlängning av ersättningsrätten från 50 till 150 ersättningsdagar, och AMS rätt att efter särskild prövning tillåta ytterligare förlängning, medförde administrativt merarbete. Detta drab-
10Prop. 1983/84:100 bil. 12.11Prop. 1983/84:126.
bade arbetslöshetskassorna, länsarbetsnämnderna, arbetsförmedlingarna och i vissa fall de fackliga organisationerna.
Vidare angav regeringen att den enskilde kunde uppleva att reglerna var svåra att förstå. För att bli berättigad till arbetslöshetsersättning kunde han eller hon tvingas sluta sitt deltidsarbete för att i stället bli helt arbetslös. Regeringen ansåg att begränsningsregeln måste anses som särskilt oförklarlig när någon som söker ett heltidsarbete, i väntan på ett sådant arbete, accepterar ett av arbetsförmedlingen anvisat deltidsarbete. Att i ett sådan situation av icke självförvållad deltidsarbetslöshet drabbas av den dåvarande begränsningen i ersättningsrätten måste av den enskilde upplevas som orättvist.
Sammantaget ansåg regeringen att begränsningsregeln borde slopas. I stället skulle AMS få rätt att utfärda föreskrifter om begränsningar i de fall det kunde anses att arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukades. Ett exempel på en sådan situation var att någon sade upp sig från sitt heltidsarbete för att börja ett deltidsarbete med inkomstutfyllnad från försäkringen.
150-dagarsregeln
Riksdagen hade inga invändningar mot regeringens förslag att slopa 50dagarsregeln.12 Den togs därför bort år 1984 och inte förrän tre år senare återinfördes regeln, i delvis annan skepnad.13 Begränsningsregeln kom då att innebära att ersättning fick lämnas under högst 150 dagar då den försäkrade regelbundet utförde deltidsarbete under veckor som han eller hon i övrigt var arbetslös. En övergångsregel innebar dessutom att för den som redan fick ersättning vid sidan av regelbundet deltidsarbete fick den sammanlagda ersättningstiden uppgå till högst 300 ersättningsdagar eller 450 dagar för den som uppnått 55 års ålder.
Samtidigt infördes även två nya åtgärder för att komma till rätta med deltidsarbetslösheten. Den första var att länsarbetsnämnden under ersättningstiden, i samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga organisationer, aktivt skulle verka för att den försäkrade fick en sammanlagd arbetstid som svarade mot arbetsutbudet. Den andra åtgärden var att införa en skyldighet att göra en särskild prövning av rätten till ersättning var sjätte månad. Det var arbetslöshetskassorna som fick i uppdrag att utföra själva prövningen, men länsarbetsnämnden skulle lämna underlag till kassan.
12 Bet. AU 1983/84:18.13 Ändringarna, som trädde i kraft den 1 juli 1987, skedde i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till den då gällande lagen om arbetslöshetsförsäkring.
Det kan vara värt att lägga märke till att varken 50-dagarsregeln eller 150-dagarsregeln innebar att ersättningsrätten upphörde definitivt, eftersom det fortfarande fanns möjlighet för den arbetslöse att kvalificera sig till nya ersättningsperioder. Det krav som ställdes var att den sökande hade arbetat under en sammanhängande period om fem månader i den omfattning som motsvarade arbetsutbudet. Liksom i dag fanns det även möjlighet att säga upp sig från deltidsarbetet för att i stället bli helt arbetslös och få ersättning.
300-dagarsregeln
Den 1 september 1995 infördes den nu gällande begränsningsregeln för dem som regelbundet utför deltidsarbete samtidigt som de i övrigt är arbetslösa. Ersättning kan bara lämnas under den pågående ersättningsperioden. När denna tar slut, och den arbetslöse fortsätter arbeta i samma omfattning, medges inte längre den arbetslöse att få arbetslöshetsersättning. Begränsningsregeln fick effekt först från och med den 1 januari 1996.
Införandet av denna regel hade föregåtts av flera olika turer mellan regeringen och riksdagen. Efter regeringsskifte under hösten 1994 föreslog regeringen ett antal förändringar av arbetslöshetsförsäkringen, den s.k. återställaren.14 När det gällde deltidsarbetslösa föreslog regeringen att en ny normalarbetstidsberäkningen skulle göras med utgångspunkt från deltidsarbetet. Avsikten var även att denna regel skulle kompletteras med en regel om förtur till mertidsarbete vid nyanställning. Riksdagen ansåg dock att regeringens förslag om att begränsa möjligheten till deltidsersättning skulle beredas ytterligare.15 I budgetpropositionen för år 1994/95 återkom regeringen med förslag om besparingar som bl.a. innebar att införa en åldersgräns på 20 år för rätt till ersättning från arbetslöshetskassa.16 Riksdagen var dock av den uppfattningen att konsekvenserna av regeringens förslag var svåra att överblicka och att besparingen borde tas ut på annat sätt. Detta skulle lämpligen ske genom att regeringen använde sin rätt att införa begränsningar av ersättningsrätten på så sätt att de som enbart var arbetslösa sju till åtta timmar i stället för en hel ersättningsdag skulle få en halv.17 Regeringen aviserade därefter i kompletteringspropositionen för budgetåret 1994/95 sin avsikt att inskränka rätten till ersättning för dem som arbetade
14Prop. 1994/95:99.15 Bet. 1994/95:AU5.16Prop. 1994/95:100.17 Bet. 1994/95:AU11.
deltid.18 Ersättningen skulle baseras på tidigare arbete ersättningsperioden ut, men om den sökande kvalificerade sig till en ny ersättningsperiod genom det fasta deltidsarbetet skulle detta utgöra grunden för ersättning i den nya perioden. Det innebar i princip att den som fortsatte arbeta i samma omfattning som tidigare inte skulle få någon ersättning alls.
Vid riksdagsbehandlingen ansåg dock arbetsmarknadsutskottet i sitt yttrande till finansutskottet att regeringens förslag om att införa regeln fr.o.m. den 3 juli 1995 innebar att de försäkrade inte gavs rimlig möjlighet att anpassa sig till den nya bestämmelserna och att ikraftträdandedatum borde vara den 1 januari 1996.19 Finansutskottet hade under hand inhämtat att regeringen avsåg att konstruera begränsningsregeln så att ingen skulle beröras av sänkningar av ersättningen före den 1 januari 1996 och hade därför inget att invända mot regeringens förslag.20
Regeringens avsikt att införa en ändring som innebar att det fasta deltidsarbetet skulle ligga till grund för beräkningen av ersättning i den nya perioden infördes aldrig. I stället infördes en begränsningsregel fr.o.m. den 1 september 1995 som fick effekt först fr.o.m. den 1 januari 1996. Regeln innebär att den som regelbundet utför deltidsarbete endast får arbetslöshetsersättning under den pågående ersättningsperioden. När perioden, som maximalt kan vara 300 ersättningsdagar, tagit slut och arbetet fortsätter, får den sökande inte längre någon arbetslöshetsersättning. Dock kan han eller hon säga upp sig från sitt arbete, bli helt arbetslös, och få ersättning för hel arbetslöshet, förutsatt att övriga villkor är uppfyllda. AMS har utfärdat föreskrifter till reglerna om avstängning från rätt till ersättning för de som bl.a. säger upp sig på egen begäran. Det räknas som ett godtagbart skäl att säga upp sig från ett deltidsarbete på grund av att ersättningsrätten upphört.
Begränsningen gäller ersättningsdagar, inte kalenderdagar. Det innebär att den som arbetar i stor omfattning och endast har lite arbetslös tid kan erhålla deltidsersättning i upp till sex eller nio år, beroende på ålder.
18Prop. 1994/95:150.19 Bet. 1994/95:AU4y.20 Bet. 1995/95:FiU20.
Särskild prövning
Länsarbetsnämnden ska under ersättningstiden, i samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga organisationer, aktivt verka för att den försäkrade får en sammanlagd arbetstid som svarar mot arbetsutbudet. Särskild prövning av rätten till ersättning ska dessutom göras var sjätte månad. Prövningen görs av arbetslöshetskassorna, men länsarbetsnämnden ska lämna underlag till kassan.
Ersättning i kombination med studier
Den som är arbetslös och börjar studera ska enligt huvudregeln inte kunna fortsätta att uppbära arbetslöshetsersättning. Dock finns det möjlighet att kombinera studier med arbetslöshetsersättning i vissa fall. Ett exempel är att den som är helt arbetslös börjar studera på deltid. En förutsättning är då att den sökande ska intyga att han eller hon är beredd att avbryta studierna och att studierna inte hindrar honom eller henne från att söka och ta arbete.
Det ovan beskrivna förutsätter att den sökande innan arbetslösheten arbetat heltid samt att han eller hon är beredd att anta arbete på heltid. Men det finns även några möjligheter för den som arbetat deltid och studerar på deltid att få arbetslöshetsersättning för det förlorade arbetet. Ett sådant fall är när en person före arbetslösheten haft ett deltidsarbete och jämte arbetet varaktigt studerat på deltid med studiestöd som helt eller delvis består av bidrag. För att personen ska få arbetslöshetsersättning för det inkomstbortfall som uppstår på grund av ofrivillig arbetslöshet, måste han eller hon söka och vara beredd på att ta arbete i samma omfattning som tidigare.
Under åren 1998 och 1999 är det också möjligt att lämna ersättning till den som tar upp studier på deltid under arbetslösheten. Vissa villkor ska dock vara uppfyllda som t.ex. att utbildningen ska utgöra ett led i den sökandes individuella handlingsplan och att utbildningen på deltid inte avses att pågå längre än 180 dagar. Dessutom är den arbetslöse tvungen att söka och kunna ta ett arbete som motsvarar minst 50 procent av en normal heltidsanställning.21
21 Normal heltidsanställning avgörs utifrån vad som gäller för varje avtalsområde.
Ersättning i kombination med företagsverksamhet
Sedan år 1984 finns en viss möjlighet för dem som har haft ett deltidsanställning som han eller hon kombinerar med ett begränsat engagemang i ett företag att kunna få arbetslöshetsersättning om han eller hon förlorar anställningen. Det ställs i dessa fall inget krav på att verksamheten i företaget ska läggas ned. Anställningen ska ha varit av större omfattning än företagsverksamheten. Verksamheten i företaget får inte utvidgas under arbetslösheten.
Uppräkning av dagpenningbeloppet
- numera borttagen
Tidigare kunde den som enbart arbetat deltid vid arbetslöshet få rätt till uppräkning av ersättning vid deltagande i arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det innebar att den som exempelvis arbetat 20 timmar per vecka vid deltagande i åtgärd på heltid fick utbildningsbidrag som motsvarade 40 timmar. Syftet var att uppmuntra till omställning på heltid och premiera den som gjorde något ytterligare på den tid som tidigare inte hade använts till arbete. Denna möjlighet togs dock bort den 1 januari 1997.
Tidsbegränsat anställda
Arbets- och kompetenslinjen innebär att ersättning kan ges efter tillfälliga anställningar. Arbetslöshetsersättning ska kompensera för inkomstförlust under en omställningsperiod vid ofrivillig arbetslöshet. Arbetslösheten kan ha olika orsaker, strukturella eller konjunkturella. Arbetslöshetsersättningen har alltid haft betydelse dels för den enskildes försörjningsmöjligheter, dels för arbetskraftens ändamålsenliga anpassning till arbetsmarknaden. Det illustreras genom åtskillnaden mellan den s.k. kontant- eller understödslinjen och arbetslinjen. Om den som blir arbetslös kan få sin försörjning ordnad under en väntetid kan detta rådrum ha central betydelse för kvaliteten på anpassningsåtgärderna. Tanken har dock alltid varit att tiden med arbetslöshetsersättning, omställningsperioden, ska vara av kortvarig omfattning. Det kommer bl.a. till uttryck genom att ersättningsperioderna är begränsade till 300 ersättningsdagar.
Vissa personer kanske inte behöver stöd i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan får ett nytt arbete efter en kortare tid. I det fallet hjälper arbetslöshetsförsäkringen till med att överbrygga tiden fram tills dess att den arbetslöse får en inkomst av arbete. Andra behöver däremot stöd för omställning med olika insatser. I och med att den arbetslöse får
kontantstöd har arbetsförmedlingen möjlighet att utreda vilken insats som är lämplig.
Arbets- och kompetenslinjen är, vilket framgår ovan, av central betydelse för den svenska arbetsmarknadspolitiken. Aktivitet i form av bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder går alltid före passivt stöd i form av arbetslöshetsersättning. Arbete går före åtgärd och således även före passivt kontantstöd.
Att den som haft en tidsbegränsad anställning ska kunna få ersättning vid arbetslöshet är därför viktigt. Genom att ta exempelvis tillfälliga arbeten försöker personen lösa sin arbetslöshetssituation. I princip ska det därför inte finnas några regler som motverkar att de som har haft ett tillfälligt arbete har möjlighet att få arbetslöshetsersättning när arbetet upphör. Allt arbete ska generellt sett anses vara bättre än att vara arbetslös.
Begränsningar av principerna
Det finns dock vissa begränsningar av dessa principer inbyggda i systemet. Som exempel kan nämnas arbets- och medlemsvillkorets utformning. Dessa innebär att den som söker ersättning ska ha varit försäkrad, betalat medlemsavgift, i minst tolv månader och ha arbetat i minst sex månader under i normalfallet den senaste tolvmånadersperioden. Det krävs således att den som får ersättning har haft en tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden innan arbetslösheten inträder. Vad som är tillräcklig anknytning har varierat, för några år sedan räckte det med 240 timmars arbete för att arbetsvillkoret skulle vara uppfyllt, medan det numera krävs åtminstone 420 timmars arbete.
Regeln för att få inträde i arbetslöshetsförsäkringen är också ett exempel på ett villkor som i vissa fall kan begränsa eller försena möjligheterna för de som arbetat i mindre omfattning att i vid arbetslöshet få inkomstrelaterad ersättning. Numera krävs att den som söker inträde i en arbetslöshetskassa ska ha arbetat i minst fyra veckor under en ramtid av fem veckor, minst 17 timmar per vecka. Det kan innebära att den som är nytillträdande på arbetsmarknaden genom ett arbete av liten omfattning inte kan få inträde i en arbetslöshetskassa med hjälp av det utförda arbetet.
Säsonganställdas ställning och permitteringsregler
AMS har sedan länge haft ett bemyndigande att utfärda föreskrifter om begränsningar av rätten till ersättning för arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke där arbetslöshet årligen förekommer.22 AMS har dock inte använt sig av denna rätt. Trots att det inte finns säsongbegränsningsregler utfärdade kan det hända att den som arbetar som säsonganställd inte betraktas som om han eller hon är ofrivilligt arbetslös mellan anställningarna. Denna tillämpning av grundvillkoren i försäkringen har använts av domstolarna i några fall de senaste åren. Den som i flera säsonger arbetar på samma sätt, med återkommande arbetslöshet mellan anställningarna, betraktas inte i de fallen som ofrivilligt arbetslös och arbetslöshetsersättning kan inte betalas ut.
I lagen om anställningsskydd tillåts att avtal om tidsbegränsad anställning får ingås för säsongarbete. Den som permitteras har i normalfallet rätt till samma lön och anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Det gäller dock inte om permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller av andra skäl inte är sammanhängande till sin natur. Permitteringsrätt finns inte på tjänstemannaområdet.
Enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring får ersättning inte ges till personer som är permitterade utan lön. Det beror på att grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att den som har en anställning inte anses vara arbetslös, oavsett om lön utgår eller ej. Men vissa undantag finns från denna huvudregel.23
6.5. Andra särskilda grupper
Företagares ställning i försäkringen
Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både anställda och företagare. Ersättningsreglerna är i princip desamma för båda grupperna. Det finns dock ett speciellt företagarbegrepp i arbetslöshetsförsäkringen som
2242 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 22 § förordningen (1997.835) om arbetslöshetsförsäkring.23 Regeringen har utnyttjat bemyndigandet att besluta om undantag. Under tiden den 1 januari
1 oktober 1998 fick ersättning lämnas till den som enligt
bestämmelser i kollektivavtal som ingåtts före den 14 mars 1997 permitterades utan lön. Under tiden den 1 juli 1998
31 augusti 2000 får
ersättning lämnas till dem som enligt bestämmelser i kollektivavtal som ingåtts före den 1 juli 1998 permitteras utan lön i samband med semesterstängning.
grundar sig på en sammanvägning av olika faktorer. Som företagare betraktas den som äger eller är delägare
- direkt eller indirekt
- i näringsverksamhet som han eller hon är personligt verksam i och som han eller hon har ett väsentligt inflytande över. Näringsverksamhet är ett skatterättsligt begrepp som förutsätter att de tre s.k. rörelsekriterierna föreligger. Verksamheten ska kännetecknas av varaktighet, självständighet och vinstsyfte. Näringsverksamhet kan bedrivas i många olika former, som t.ex. enskild näringsidkare, handelsbolag, aktiebolag och ekonomisk förening, exempelvis kooperativ.
För att konstatera när arbetslösheten för en företagare inträtt görs en samlad bedömning av att hans eller hennes personliga verksamhet i företaget upphört annat än tillfälligt.24 Det kan t.ex. innebära att firman ska ha avregistrerats och att rörelsetillgångar och fast egendom ska ha avyttrats. Men enstaka omständigheter som att den sökande fortfarande har kvar en F-skattsedel, ännu inte har avregistrerats från mervärdesskatt eller bor kvar på en näringsfastighet ska inte innebära att han eller hon inte kan betraktas som arbetslös.
Den som är arbetslös måste kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta kommer till uttryck i de s.k. grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen25 enligt vilka den som har rätt till ersättning vid arbetslöshet bl.a. ska vara oförhindrad att åta sig arbete för arbetsgivares räkning, vara beredd att anta lämpligt arbete samt inte heller kunna få lämpligt arbete. Skälet till att det krävs att den som är företagare ska ha lagt ned sin verksamhet för att kunna få arbetslöshetsersättning är att företagaren måste kunna stå till arbetsmarknadens förfogande.
Företagares arbetslöshet är svårare att kontrollera än anställdas. Ett uttryck för detta är att vid normalarbetstidsberäkningen anses en företagare alltid arbeta heltid i sin verksamhet, eftersom det inte går att kontrollera om han eller hon har en lägre sysselsättningsgrad. Ersättningen får heller aldrig bli en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. Detta skulle kunna leda till en otillåten konkurrensfördel för företagaren.
2435 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Begreppet ”samlad bedömning” infördes i lagen fr.o.m. den 29 september 1997. Samma datum infördes även en möjlighet för företagare att lägga ned sin rörelse tillfälligt för att senare kunna återuppta den. Under uppehållet kan företagaren ändå betraktas som arbetslös och kan få arbetslöshetsersättning. Dock krävs att uppehållet inte är av säsongkaraktär och att ingen verksamhet bedrivs i rörelsen, förutom rena skyddsinsatser.259 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.
Uppdragstagare kan betraktas som både företagare och anställd
Den som åtar sig uppdrag från en eller flera uppdragsgivare är uppdragstagare. Han eller hon har en viss självständighet i förhållande till uppdragsgivaren. Uppdragstagare förekommer i många branscher, men är relativt vanliga i yrkesgrupper som kulturarbetare, arkitekter och journalister. I arbetslöshetsförsäkringen kan en uppdragstagare betraktas antingen som anställd eller som företagare. Den som anses som anställd kan erhålla arbetslöshetsersättning mellan uppdragen. Den som däremot betraktas som företagare måste i normalfallet lägga ned sin verksamhet för att kunna få arbetslöshetsersättning.
Vid bedömningen av om uppdragstagaren betraktas som anställd eller företagare utgår man ifrån den grad av självständighet som uppdragstagaren har i förhållande till uppdragsgivaren. I tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen anses att den uppdragstagare som bedriver sin verksamhet i företagsform, eller i vart fall redovisar inkomsterna skattemässigt som inkomst av näringsverksamhet, är att betrakta som en självständig företagare. Uppdragstagaren utför på eget ansvar och utan kontroll från arbetsledning från uppdragsgivarens sida de uppdrag han eller hon åtagit sig. Uppdragstagaren kan t.ex. utföra arbetet på den plats som han eller hon själv bestämmer, exempelvis i egen lokal, och han eller hon kan ha flera olika uppdragsgivare samtidigt. Det är vanligt att uppdragstagaren använder egna verktyg, redskap eller maskiner. Han eller hon står för samtliga utgifter för arbetets utförande och debiterar uppdragsgivaren för de totala kostnaderna för arbetets utförande.
Den osjälvständige uppdragstagaren däremot, som betraktas som arbetstagare i försäkringens mening, karaktäriseras vanligen av att han eller hon enbart ställer sin arbetskraft till förfogande, endast säljer eller utför en sorts tjänst eller arbete och har en, eller högst två uppdragsgivare. Ersättningen för uppdraget kan vara bestämd per timme, exempelvis utgå enligt kollektivavtal. Den osjälvständige uppdragstagaren kan vidare sakna egen särskild lokal för sin verksamhet och utför därför uppdraget på en av uppdragsgivaren bestämd plats, där denne har möjlighet att kontrollera arbetet och tidsåtgången. Uppdragstagare har dessutom i normalfallet inte en inregistrerad firma. Samtliga dessa omständigheter ska beaktas vid bedömningen om uppdragstagaren ska kunna anses som arbetstagare i försäkringens mening. Det ställs dessutom krav på att den sökande ska vara beredd på att även ta arbete av annat slag än de som utförs som uppdrag.
Uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen har förtydligats i samband med att arbetslöshetsförsäkringen nyligen varit föremål för utredning och en sammanhållen arbetslöshetsförsäkring har införts
fr.o.m. den 1 januari 199826. Regeringen angav i prop. 1996/97:107 att uppdragstagarbegreppet är så komplext att det inte lämpar sig i lag att införa särskilda regler om uppdragstagares rätt till arbetslöshetsersättning vid arbetslöshet. Det är i stället en fråga för rättstillämpningen. Men regeringen betonade dock att tillämpningen bör ske utifrån att det ska finnas realistiska möjligheter för en uppdragstagare att få arbetslöshetsersättning vid brist på uppdrag.
Bemanningsföretag
Anställda i bemanningsföretag har inte rätt till arbetslöshetsersättning för den tid då de inte har uppdrag, dvs. är uthyrda. Det beror på att den anställde inte kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande mellan uppdragen. I stället står han eller hon till bemanningsföretagets förfogande. Inom branschen förekommer ett flertal aktörer. Vanligt är dock att uthyrning sker inom kontors- och administrationsområdet. Sedan den 1 februari 1998 gäller ett nytt kollektivavtal för dessa. Enligt avtalet garanteras de anställda 75 procent arbetstid. En undersökning bland HTF:s medlemmar som genomfördes under våren 1998 visar dock att den övervägande delen av de anställda, över 85 procent, har en arbetstid som motsvarar hel arbetstid. När en liknande undersökning gjordes år 1996 var andelen som angav att de arbetade heltid endast 57 procent.
Före år 1996 rådde en viss osäkerhet om hur anställda i dessa företag skulle hanteras i arbetslöshetsförsäkringen mellan uppdragen. Vissa arbetslöshetskassor medgav att deras medlemmar fick ersättning mellan uppdragen, något som troligtvis hörde samman med att man inte såg dem som tillsvidareanställda, medan andra åter inte gav rätt till ersättning. Läget klarnade i och med att AMS gjorde arbetslöshetskassorna uppmärksammade på att anställda i bemanningsföretag var tillsvidare-
26 Utredningen om ersättning vid arbetslöshet och omställning, ARBOMutredningen, tillsattes under år 1995. Enligt direktiven skulle utredaren lämna förslag till hur en ny arbetslöshetsförsäkring skulle utformas. I uppdraget ingick att betoning skulle läggas på försäkringens roll av omställningsförsäkring och att arbetslinjen och de försäkrades ansvar skulle hävdas. Reglerna skulle dessutom bidra till flexibilitet på arbetsmarknaden och motverka inlåsningseffekter. Utredningen avlämnade sitt slutbetänkande under hösten 1996 (SOU 1996:150). I mars 1997 lade regeringen fram en proposition för riksdagen, prop. 1996/97:107 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring. Riksdagen beslutade senare under våren om arbetslöshetsörsäkringen (bet. 1996/97:AU13, rskr. 1996/97:234). Ikraftträdandedatum var den 1 juli, den 29 september och den 29 december 1997 samt den 1 januari 1998.
anställda och därmed inte skulle kunna får ersättning för tid de inte hade uppdrag.
6.6. Internationella överenskommelser
Inledning
Redan i början av 1980-talet lade EU-kommissionen fram tre förslag på direktiv för att förbättra situationen för deltidsarbetande och anställda med tidsbegränsade kontrakt. Förslagen handlade om 1) lika behandling i tillgång till utbildning och sociala tjänster mellan hel- och deltidsarbetande; 2) införande av obligatoriska socialförsäkringsavgifter, avgångsvederlag och senioritetskostnader, dvs. pensionsförmåner, för alla anställda med minst åtta timmars veckoarbetstid i syfte att motverka konkurrenssnedvridning mellan medlemsländerna; 3) att förbättra miniminivåerna av arbetarskyddet, i synnerhet genom att garantera tillfälligt anställda samma skydd som övriga anställda. Förslagen fälldes genom motstånd från Storbritannien.
I början av 1990-talet gjorde man från kommissionens sida ett nytt försök att genom direktiv förbättra situationen på arbetsmarknaden för personer med s.k. atypiska anställningar. I detta begrepp ryms här deltidsarbetande, tillfälligt anställda samt anställda i bemanningsföretag. Denna gång valde man att försöka fånga de tre olika atypiska anställningsformerna i ett enda direktiv. Även dessa försök misslyckades dock.
Genom Maastrichtavtalets sociala protokoll infördes 1992 en ny arbetsordning som innebär att EU-kommissionen är förhindrad att lägga fram förslag till direktiv utan att först stämma av med parterna på arbetsmarknaden. Kort därpå enades kommissionen och arbetsmarknadens parter om att ta fram ett direktiv om ramavtal för deltidsarbete, ett om tidsbegränsade anställningar och ett om bemanningsföretag.
EU-direktiv om deltidsarbete
Med utgångspunkten att deltidsarbete har haft stor betydelse för sysselsättningen i medlemsstaterna under senare år, prioriterades frågan om deltidsarbete. Den 15 december 1997 antog kommissionen ”deltidsdirektivet”27 som behandlar anställningsvillkor för deltidsarbetande.
27 Rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete.
På grund av att situationen i de olika medlemsstaterna skiljer sig åt och att deltidsarbete är kännetecknande för vissa branscher, bygger ”deltidsdirektivet” på allmänna principer och minimikrav. Syftet är dels att undanröja diskriminering av deltidsarbetande och förbättra kvaliteten på deltidsarbete, dels att främja tillväxt av deltidsarbete på frivillig grund samt bidra till en flexibel förläggning av arbetstiden på ett sätt som tar hänsyn till både arbetsgivares och arbetstagares behov.
Principen om icke-diskriminering innebär att deltidsarbetande inte får behandlas mindre förmånligt än heltidsarbetande enbart av den anledningen att de arbetar deltid. Angående möjligheten att arbeta deltid innebär direktivet krav på medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att undersöka och, om det är lämpligt, undanröja hinder för deltidsarbete. Vidare anges i direktivet att vägran att övergå från heltid till deltid och vice versa aldrig i sig bör utgöra saklig grund för uppsägning. Det ställer också krav på arbetsgivare att de, så långt som möjligt, bör ta hänsyn till arbetstagares önskemål om att få övergå från heltid till deltid och vice versa. De ska också genom information och på annat sätt underlätta sådana övergångar.
Direktivet berör inte frågor om författningsreglerade socialförsäkringsförmåner. Vad gäller dessa frågor hänvisas emellertid till det uttalande om sysselsättningsfrågor som gjordes av det europeiska rådet i Dublin 1996, enligt vilket socialförsäkringssystemen borde anpassa till nya mönster i arbetslivet och ge lämpligt skydd för dem som utför sådant arbete.
Direktivet är under hösten 1998 föremål för granskning av huruvida det föranleder förändringar i lagstiftning eller kollektivavtal. Senast den 20 januari år 2000 skall direktivet vara genomfört i medlemsstaterna.
EU-direktiv om tidsbegränsade anställningar
I början av 1998 inleddes förhandlingar om ett direktiv till ramavtal om tidsbegränsade anställningar. Förhandlingarna, som pågår när denna utredning görs, omfattar dels diskrimineringsaspekter liknande dem som regleras i ”deltidsdirektivet”, dels regleringar av olika slag.
Förordning om bl.a. gränsarbetare
Huvudregeln inom EU för arbetslöshetsersättning till gränsarbetare och andra än gränsarbetare som bor i ett land och arbetar i ett annat innebär att gränsarbetaren skall omfattas av den lagstiftning som reglerar förmåner vid arbetslöshet i det land där han eller hon arbetar28. En gränsarbetare är en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstats territorium och bosatt i en annan medlemsstats territorium, dit han i regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.29
En gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslös skall ha rätt till förmåner i det land i vilket han eller hon tidigare arbetade. Om gränsarbetaren blir helt arbetslös, har han eller hon rätt till arbetslöshetsersättning i den medlemsstat där han eller hon är bosatt. Det innebär att det är bosättningslandet som står för kostnaden för utbetald ersättning.
En anställd som inte är gränsarbetare men som betraktas som en s.k. sällanhemvändare och som blir helt, delvis eller periodvis arbetslös, har rätt till de förmåner han eller hon har upparbetat i den medlemsstat där han eller hon tidigare arbetade. Detta förutsätter att han eller hon står till arbetsmarknadens förfogande i det landet. Vid hel arbetslöshet kan den arbetslöse även söka ersättning från bosättningslandet.30
ILO-konvention
Sverige har ratificerat den konvention som ILO:s arbetskonferens antog år 198831. I korta drag innebär konventionen att varje medlemsstat skall vidta lämpliga åtgärder för att samordna socialförsäkringssystem och sysselsättningspolitik. Systemet skall utformas så att det främjar full, produktiv och fritt vald sysselsättning samtidigt som det inte skall minska incitamenten för att arbeta eller erbjuda arbete.
28 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71, artikel 71.29 Artikel 1 i EG-förordning 1408/71.30 Artikel 1 och 7 i EG-förordning 1408/71.31 Konvention nr 168 om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet.
Av ILO-konventionen framgår också att arbetslöshetsersättning skall utgå vid hel arbetslöshet. Varje medlemsstat skall sträva efter att medge deltidsarbetslösa och permitterade rätt till ersättning. I dessa fall skall man se till att summan av förmåner och inkomster från deltidsarbetet är så avvägda att intresset för att ta heltidsarbete upprätthålls. Medlemsstaterna får ha nationella regler för indragning, återkrav och samordning av arbetslöshetsersättningen.
7. Definitioner
I detta kapitel redovisas definitioner som utredningen använt avseende deltidsarbetande och tillfälligt anställda. Uppgifterna är hämtade från Statistiska centralbyrån, SCB, och Arbetsmarknadsverket, AMV. Benämningar i anställningsskyddslagen och kollektivavtalen på olika sorters anställningsformer skiljer sig åt i vissa avseenden och en del av de benämningar på visstidsanställningar som förekommer i avtal redovisas. Även särskilda omständigheter i arbetslöshetsförsäkringen som har betydelse för atypiska arbeten tas upp i detta kapitel.
7.1. Deltidsarbetande och deltidsarbetslösa
Kollektivavtal
Normalt utgår löner och anställningsförmåner i relation till den arbetade tiden. Många kollektivavtal ställer upp regler som innebär att det krävs att arbetstagaren ska arbeta minst 40 procent av heltidstjänstgöring för att få rätt till avtalsenlig komplettering till det lagstadgade socialförsäkringssystemet. Det kan innebära att den anställde kan undantas från vissa av avtalens bestämmelser eller att rätten till olika förmåner kan reduceras om arbetstiden är kortare. Exempelvis på förmåner som kan reduceras är rätten till avgångsbidragsförsäkring och grupplivförsäkring.
Vid införandet av regeln om företräde till utökad arbetstid för dem som arbetar deltid1 fanns redan liknande lydelse i några kollektivavtal, exempelvis inom kommunalarbetarförbundet. Enligt avtalet gäller att innan nyanställning sker ska de som arbetar deltid och är tillsvidareanställda erbjudas höjd sysselsättningsgrad. En förutsättning för att detta ska tillämpas är att arbetstagaren anmält intresse för att arbeta mer.
1Anställningsskyddslagen 25a §.
Definitioner enligt Statistiska Centralbyrån, SCB
SCB genomför arbetskraftsundersökningar, AKU, varje vecka under året. Resultaten från AKU är skattningar baserade på ett urval av Sveriges befolkning i åldrarna 16
- 64 år. Personer som ingår i de ordinarie
AKU-mätningarna tillfrågas bl.a. om de betraktar sig som heltids- eller deltidsarbetande. De redovisas i grupperna fast anställda, tidsbegränsat anställda och företagare/medhjälpare. Som sysselsatta räknas personer som har arbetat en timme eller mer under mätveckan. Oavlönade medhjälpare i företag som tillhör make/maka eller annan familjemedlem som han/hon bor ihop med räknas som sysselsatt. Personer som under mätveckan hade en anställning men var tillfälligt frånvarande under hela mätveckan liksom personer i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, anställda med lönebidrag eller i Samhall räknas som sysselsatta.
Heltidsarbetande:
Personer som arbetar 35 timmar eller mer under mätveckan räknas som heltidsarbetande. Hit förs även personer som enligt avtal har en lägre normalarbetstid än 40 timmar per vecka och uppger att de arbetar heltid.
Deltidsarbetande:
Personer med en kortare arbetstid än 35 timmar per vecka definieras som deltidsarbetande. Kort deltid innebär 1
- 19 timmars arbete per vecka och
lång deltid 20
- 34 timmar.
Deltidsarbetande på grund av arbetsmarknadsskäl:
Deltidsarbetande som uppger att de vill arbeta fler timmar än vad arbetsgivaren erbjuder redovisas som deltidsarbetande på grund av arbetsmarknadsskäl. Den önskade tiden behöver inte nödvändigtvis vara heltid utan kan vara en utökning av antalet timmar utöver vad det nuvarande deltidsarbetet ger.
Deltidsarbetslösa:
Begreppet används som synonym till deltidsarbetande på grund av arbetsmarknadsskäl. I AKU ingår ingen fråga om arbetslöshetsersättning.
Definitioner enligt Arbetsmarknadsverket, AMV
Deltidsarbetslösa:
Arbetsmarknadsverkets definition på deltidsarbetslöshet skiljer sig från SCB:s definition. Skillnaden är dels att begreppet inte mäter sysselsättning utan arbetslöshet, dels att individerna i allmänhet har ersättning från arbetslöshetskassa. AMV:s deltidsarbetslösa är således endast en liten delgrupp av de deltidsarbetande och en del av de deltidsarbetslösa så som de definieras i AKU.
Deltidsarbetslösa personer som har anspråk på att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen måste vara inskrivna vid en arbetsförmedling och söka mer arbete än de har. Den önskade tiden behöver inte nödvändigtvis vara heltid utan kan vara en utökning av antalet timmar utöver vad det nuvarande deltidsarbetet ger.
Även personer som arbetar deltid utan att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kan vara inskrivna i samma sökandekategori om de söker mer arbete. De utgör dock en liten grupp.
AMV redovisar de sökande som är inskrivna vid en arbetsförmedling i olika sökandekategorier. Deltidsarbetslösa redovisas som sökandekategori 21. Benämningen infördes år 1989. De deltidsarbetslösa kan ha en fast eller tidsbegränsad anställning.
Arbetslöshetsförsäkringen
I försäkringen kan definitionen av deltidsarbete vara intressant vid två tillfällen, dels när kvalificeringsvillkoren ska uppfyllas, dels när ersättning ska betalas ut. För att överhuvudtaget kunna bli medlem i en arbetslöshetskassa krävs att den sökande arbetar i fyra veckor av fem, minst 17 timmar per vecka. För att få rätt till ersättning krävs att den sökande arbetat i sex månader under en ramtid av tolv månader, minst 70 timmar per månad. När den arbetslöse ansöker om ersättning måste han eller hon ha ett arbetsutbud som är minst 17 timmar per vecka, minst tre timmar per dag.
Definitionen av deltidsarbetslöshet i arbetslöshetsförsäkringen är att den sökande tidigare haft ett arbete av större omfattning än det nuvarande arbetet. Vid ansökan om ersättning görs en jämförelse mellan normalarbetstiden och de hinder som den sökande har per vecka för att kunna få hel ersättning. Skillnaden är den ersättningsberättigade deltidsarbetslösheten. Hindren kan bestå av exempelvis sjukdom eller arbete. Även om en person teoretiskt skulle kunna haft flera heltidsarbeten tidigare så kan ersättning vid arbetslöshet aldrig ges för mer än högst 40 timmar per vecka.
För att beräkna ersättningen per vecka används en omräkningstabell. Den kan användas för att beräkna ersättningen dels för dem som tidigare haft ett heltidsarbete, dels för dem som haft ett arbete som inte motsvarar heltid.
Det är värt att notera att de som är deltidsarbetslösa i arbetslöshetsförsäkringens mening mycket väl även kan tillhöra kategorien tillfälligt anställda. Definitionen utgår från att tillräckligt arbete inte finns beräknat per vecka för att helt häva arbetslösheten. Det innebär att den som exempelvis arbetar som behovsanställd och har en normalarbetstid som överstiger det arbete som han eller hon lyckas få under en vecka är deltidsarbetslös i försäkringens mening.
I några särskilda fall kan inte arbete på deltid kombineras med arbetslöshetsersättning trots att normalarbetstiden är högre än det arbete som den sökande nu har. Det gäller t.ex. arbete hos bemanningsföretag och företagande på deltid. Se närmare kapitel 6.
7.2. Tidsbegränsat anställda
Avtal
Anställningsskyddslagen är dispositiv till vissa delar och ger ramen för olika sorters anställningar. Enligt anställningsskyddslagen är huvudregeln att anställningsavtal gäller tills vidare men avtal om tidsbegränsad anställning får ingås i vissa fall.
Tidsbegränsade anställningar får ingås för viss tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Det kan även ingås avtal om praktikarbete, vikariat eller feriearbete. Visstidsanställning kan även ingås om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning eller tills dess att arbetstagaren ska påbörja fullgörandet av totalförsvarsplikt. Det är även möjligt att visstidsanställa någon som arbetar efter pensioneringen. Vidare förekommer en form som kallas för överenskommen visstidsanställning. Slutligen finns möjlighet att provanställa någon för högst sex månader.
På arbetsmarknaden kan andra benämningar av visstidsanställningar än anställningsskyddslagens förekomma. Som exempel kan nämnas att anställningar som ingås för visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet kan kallas för projektanställningar eller objektsanställningar. Anställningen kan även benämnas ”kallas vid behov”, behovsanställning, ”springvik” eller timanställning. Andra benämningar som förekommer är oregelbundet arbete, en anställningsform som innebär att arbetstagaren anställs dag för dag.
Definitioner enligt Statistiska centralbyrån, SCB
Anställda:
Anställda består av två grupper, fast och tidsbegränsat anställda, i åldern 16
- 64 år. Företagare plus eventuell medhjälpare ingår inte.
Fast anställda:
Fast anställda omfattar tillsvidareanställda och avser både hel- och deltidsanställda.
Tidsbegränsat anställda:
Tidsbegränsat anställda omfattar följande arbetsformer: Vikariat utan fast tjänst i botten, provanställning, praktikarbete, feriearbete, säsonganställning, objekt-/projektanställning, kallas vid behov, vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, övriga.
Timanställda redovisas enligt AKU som behovsanställda, dvs. tidsbegränsat anställda, inte som deltidsanställda
Till gruppen arbetsmarknadspolitiska åtgärder hör:
Beredskapsarbeten, praktikantanställning, ungdomsplats, ungdomslag, inskolningsplats, utbildningsvikariat, rekryteringsstöd, Starta-egetbidrag, offentlig tillfällig anställning, anställningsstöd.
I gruppen övriga ingår:
Terminanställd skolpersonal, personer med politiska uppdrag och en grupp som inte är specificerad.
Definitioner enligt Arbetsmarknadsverket, AMV
Två grupper av sökande tillhör tidsbegränsat anställda, nämligen
- sökandekategori 22, deltidsarbetslösa med ersättning från arbetslöshetsförsäkring
- sökandekategori 31, tillfälligt arbete med varaktighet kortare än 3 månader
Från och med 1 april 1996 kodas personer som arbetar som behovsanställda (timvikarier/springvik) i sökandekategori 22. Orsaken till AMV:s beslut var att många arbetslösa arbetade som timvikarier i en sådan omfattning att det var tveksamt om de kunde kallas arbetslösa. I samband med övergången kom även en del personer att överföras från sökandekategori 21 vilket fick till följd att deltidsarbetslösheten sjönk med ca 20 procent.
Sökandekategori 31 finns i sin nuvarande betydelse från och med andra halvåret 1989. Före denna tidpunkt ingick deltidsarbetslösa i definitionen.
Arbetslöshetsförsäkringen
Tidsbegränsade anställningar kan användas för att uppfylla arbetsvillkoret. De kan också, vilket framgår ovan, betraktas som deltidsanställningar i försäkringens mening. Den som haft ett arbete av kortare omfattning får sammanlägga flera olika arbeten för att uppfylla arbetsvillkoret.
Sedan den 1 januari 1996 gäller att enbart s.k. reguljärt arbete ger rätt till en första ersättningsperiod. Det innebär att arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som exempelvis tid med anställningsstöd, inte räknas som tidsbegränsade anställningar i arbetslöshetsförsäkringens mening. Arbete för vilket lönebidrag utgått, arbete inom Samhall samt skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare (OSA) räknas dock som förvärvsarbete i arbetslöshetsförsäkringens mening.
En typ av visstidsanställningar som behandlas på ett speciellt sätt är säsonganställningar. Enligt lagen om anställningsskydd är det tillåtet att träffa avtal om tidsbegränsad anställning för viss säsong om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Upprepade säsonganställningar kan dock i arbetslöshetsförsäkringens mening betraktas som tillsvidareanställningar, trots att det inte föreligger ett avtal om anställning tills vidare. Den som arbetar olika mycket under olika delar av året har själv valt denna anställningsform. Det kan t.ex. handla om deltid under en del av året och heltid under resten av året, eller om heltid vissa tider omväxlande med hel arbetslöshet andra perioder. Enligt grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen finns i dessa fall ingen arbetslös tid att ersätta. De personer som valt att arbeta på detta sätt är inte ofrivilligt arbetslösa.
Tidsbegränsat arbete kan i jämförelse med tidsbegränsade anställningar även innebära företagarverksamhet. För företagare gäller särskilda regler i försäkringen, se närmare kapitel 6.
8. Deltidsarbete
Detta avsnitt ska, i enlighet med utredningens direktiv, belysa deltidsarbetets utveckling i Sverige under perioden efter 1980. Deltidsarbetet växte emellertid i huvudsak fram före 1980, varför en viss genomgång av den tidigare utvecklingen är oundgänglig. Avsnittet belyser först hela gruppen deltidsarbetande. Därefter avhandlas de deltidsarbetslösa, dvs de deltidsarbetande som i samband med SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) uppger att de vill ha mer arbetstid än de har. Slutligen behandlas de deltidsarbetslösa som uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, som kompensation för att de inte kan arbeta lika många timmar som de tidigare har gjort och fortfarande vill.
När det gäller deltidsarbetande finns ett rikligt statistiskt underlag, som går långt tillbaka i tiden. När det gäller deltidsarbetslösa är det väsentligt sämre. År 1987 började SCB att registrera undersysselsatta, dvs personer som uppger att de vill ha mer arbetstid än de har, men det inbegrep då alla sysselsatta, oberoende av normalarbetstid. Från 1990 kan man emellertid särskilja undersysselsatta som arbetar deltid och som följaktligen är deltidsarbetslösa. Informationen om denna grupp är emellertid inte lika detaljerad som när det gäller deltidsarbetande.
Den del av de deltidsarbetslösa som uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen finns inte med i arbetskraftsundersökningen och arbetslöshetskassorna har inte heller särredovisat utbetalningar till denna grupp. Eftersom Arbetsmarknadsstyrelsens register bygger på uppgifter från arbetslöshetskassorna finns dessa uppgifter inte heller där.
AMS arbetssökanderegister innehåller inte heller särskilt detaljerade uppgifter om denna grupp. Ända fram till slutet av 1980-talet registrerades de deltidsarbetslösa tillsammans med heltidsarbetsökande, som arbetssökande med tillfällig eller med fast anställning, beroende på den typ av deltidsarbete de hade. Från 1990 finns emellertid uppgifter om deltidsarbetslösa arbetssökande vid Arbetsförmedlingen, men man kan inte med säkerhet säga hur stor del av gruppen som också uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
Till följd av detta är framställningen mer detaljerad för hela gruppen deltidsarbetande, än för delgrupperna. Det är emellertid rimligt att anta att viktiga delar av informationen om de deltidsarbetande även är relevant för
deltidsarbetslösa och den del av dem som uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Storleksförhållandet mellan deltidsarbetande, deltidsarbetslösa och de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen framgår av figur 8.1. Som synes var det 1997 knappt 40 procent av de deltidsarbetande som önskade mer arbetstid och därför klassificerades som deltidsarbetslösa. Av dem var det en del, ca 15 procent av de deltidsarbetande eller 137 000 personer, som var anmälda vid Arbetsförmedlingen.
Figur 8.1. Deltidsarbetande, deltidsarbetslösa samt därav med fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen, medeltal 1998.
Deltidsarbetande 1998, 901.100 personer
Deltid, nöjda
med arbets-
tiden 653.800
(72,6%)
Deltidsarbetslösa
247.300
(27,5%)
Deltidsarbetslösa ej anm vid Af 116.100
(12,9%)
Deltidsarbetslösa anm
vid Af 131.200 (14,6%)
8.1. Bakgrundsbild
En gammal arbetsform, främst för kvinnor
Fram till och med 1950-talet var det män och till övervägande delen ogifta kvinnor som arbetade på den svenska arbetsmarknaden, oberoende av om det gällde heltid eller deltid1. 1960-talet innebar en vändpunkt, i och med att de gifta kvinnorna trädde in på arbetsmarknaden, företrädesvis i deltidsarbete. Omkring 1965 deltidsarbetade en halv miljon människor i Sverige. Därefter ökade deltidsarbetet snabbt och omfattade en miljon personer år 1980, varav mer än 80 procent var kvinnor.
Deltidsarbetet har varit föremål för forskning, men här finns endast utrymme att redovisa en översiktlig bild av inriktning och resultat2. Ansatsen har växlat mellan ett utbudsinriktat och ett efterfrågeinriktat synsätt3. Det utbudsinriktade synsättet ser deltidsarbetet som uttryck för ökad flexibilitet, där familjerna frivilligt väljer att öka sitt arbetsutbud genom att kvinnan träder in på arbetsmarknaden. Det ger möjlighet till större jämlikhet i familjen och större utrymme för individuella val för bägge makarna. Detta beskriver emellertid bara en del av utbudet, kvinnor vars män har en inkomst, vilket ger hushållet en viss valfrihet. Ensamstående med barn, ofta kvinnor, har inte samma frihet, men kan ändå tvingas att begränsa sitt arbetsutbud till deltid på grund av brister i barntillsyn, stor arbetsbelastning i hemmet, bristande kommunikationer till och från arbetet, m.m.
Det efterfrågeinriktade synsättet fäster främst avseende vid företagens behov av ökad flexibilitet i produktionen. Konkurrensen på marknaden har ökat, vilket tar sig uttryck i att kunderna kräver att varor, och i synnerhet tjänster, ska levereras vid en viss tidpunkt. För den arbetssökande kan detta bli ett påtvingat anställningsförhållande. Han, och särskilt hon, söker heltidsarbete, men finner endast deltidsarbete. Eftersom de deltidsarbetande i stor utsträckning är kvinnor, leder detta till en ökad ojämlikhet mellan könen på den svenska arbetsmarknaden.
1 Deltid är enligt gällande definition 1
34 timmars arbete per vecka.
2 Petterson, M. (1981) Deltidsarbetet i Sverige, Stockholm. Tegle, S. (1985) Part-time Employment. An Economic Analysis of Working Hours in Sweden 1963
1982, Lund. Sundström, M. (1987) A Study in the Growth of Part-time
Work in Sweden, Stockholm. Persson, I. (1997) Atypiska jobb och atypisk arbetslöshet
- typiska för kvinnor? I ”Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden. SOU 1997:137. Stockholm.3 Tegle s. 52.
Familjernas behov skapar ett utbud
Olika reformer på arbetsmarknaden anses ha bidragit till att utbudet av arbetskraft, som sökte deltidsarbete, ökade efter 1960. Arbetsveckan förkortades från 45 till 42,5 timmar, semesterperioden förlängdes, den betalda föräldraledigheten i samband med barnsbörd förlängdes och skattetrycket ökade gradvis. Sammantaget minskade detta den arbetade tiden och därmed även hushållens inkomster.
De stora kullar, som var födda på 1940-talet, inträdde på arbetsmarknaden under 1960-talet och detta pressade reallönerna nedåt, trots att efterfrågan på arbetskraft var stor. Hushållen sökte då vägar att öka sin inkomst på annat sätt, främst genom att även kvinnan tog ett arbete. Under denna tid pågick också en samhällspolitisk debatt, som betonade en mer självständig kvinnoroll. I denna ingick bl.a. att ha ett arbete, en inkomst, en identitet utanför hemmet och att därmed också få en bättre pension.
Kvinnorna skötte fortfarande i stort sett allt hemarbete. I familjen fick man därför överväga hur mycket kvinnan skulle arbeta. De värden hon skapade som hemmafru bidrog till familjens välfärd och vägdes mot vad hon skulle få i lön om hon arbetade och vad det skulle kosta att köpa de hemproducerade varorna och tjänsterna på marknaden4. Resultatet blev att utbudet av arbetskraft som sökte deltidsarbete ökade kraftigt. Många kvinnor gick ut på arbetsmarknaden, men många av dem efterfrågade deltidsarbete, eftersom hushållsarbetet inte var så mekaniserat som i dag och ytterst få familjer hade tillgång till barnomsorg till en överkomlig kostnad.
Nya lagar och institutionella anpassningar
I takt med att kvinnorna tog steget in på arbetsmarknaden, och ökade jämställdhetssträvanden i samhället, tillkom ytterligare reformer
.
År 1971
togs sambeskattningen bort och ersattes med särbeskattning, man beskattade inte längre familjens sammanlagda inkomst utan varje individ för sig. Under de följande åren reducerades arbetstiden ytterligare, från 42,5 timmar till 40 timmar per vecka, och den tillåtna övertiden minskades från 200 till 150 timmar per person och år. Under resten av 1970-talet genomfördes ytterligare reformer på arbetsmarknaden, t.ex. medbestämmandelagen, samtidigt som den kommunala barnomsorgen byggdes ut.
4 Sundström s. 48.
Hushållen gör givetvis ekonomiska bedömningar av samma slag som tidigare, när de bestämmer sig för om både mannen och kvinnan i familjen ska arbeta, och i så fall hur mycket. Undersökningar har visat att om marginalskatten sjunker med 5 procent, ökar männens arbetsinsats med samma tal, medan kvinnornas arbetsinsats ökar mer, ofta med upp till 10 procent5.
Här gäller naturligtvis även det omvända, att om barnomsorgskostnaden stiger så måste hushållet se efter om det tjänar på att kvinnan ökar sin arbetsinsats. Det kan finnas situationer där det i stället är mer förmånligt att kvinnan tar hand om barnen en större del av tiden, så att hushållets kostnad för barnomsorg minskar, samtidigt som hushållets då sänkta inkomst kan leda till att ett eventuellt bostadsbidrag ökar.
När bägge makarna arbetar minskar emellertid flexibiliteten på arbetsmarknaden. Hushållen får mindre utrymme för övertid och det blir svårare att tolerera långa restider till arbetet eller att flytta till annan ort för att ta arbete6. Därigenom minskar rörligheten på arbetsmarknaden i allmänhet, vilket också minskar omställningsmöjligheterna vid arbetslöshet.
Efterfrågan på deltidsarbete växer
Under 1960-talet expanderade den svenska industrin, parallellt med att tjänstesektorn, särskilt den offentliga, tillväxte kraftigt. Samtidigt minskade den arbetade tiden, på grund av de tidigare nämnda reformerna. Sammantaget ledde detta till att Sverige fick brist på arbetskraft. För att försöka tillgodose industrins behov importerades yrkesarbetare från flera olika länder, främst från Finland, Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Genom kampanjer försökte man även få kvinnor att träda in på arbetsmarknaden och ta ett arbete. Som tidigare nämnts efterfrågade dessa kvinnor i stor utsträckning deltid och inom industrin inrättade man i viss mån deltidstjänster för att tillgodogöra sig detta arbetsutbud.
Men det var framför allt den offentliga tjänstesektorn, som tog emot dessa nytillträdande kvinnor. Den hade lättare att organisera sin verksamhet så att den passade för deltidsarbete och i många fall hade tjänstesektorn en ojämn efterfrågan, som var svår att tillgodose med hjälp av heltidsanställda. Inom vård och omsorg hade man sedan länge haft en större efterfrågan av arbetskraft under morgon och eftermiddag, än mitt på dagen. För att klara detta använde man sig bl.a. av s.k. delade turer, dvs 4 timmars arbete på förmiddagen och sedan ytterligare 4 timmar under
5 Sundström s. 139.6 Tegle s. 15.
eftermiddagen, med en mellanliggande rast om 3
- 4 timmar. Detta system var inte omtyckt bland personalen, eftersom ledigheten mitt på dagen ansågs svår att utnyttja på ett meningsfullt sätt. Problemet löstes med hjälp av deltidsarbete, en person arbetade på förmiddagen och en annan på eftermiddagen och kvällen.
Inom detaljhandeln har man alltid haft en ojämn efterfrågan. Huvuddelen av kunderna kommer när de är lediga från sitt arbete och då blir tillströmningen ganska stor. År 1972 avreglerades öppethållandet inom detaljhandeln. Det ledde snabbt till ett vidgat öppethållande, både på vardagskvällar och på helger, vilket automatiskt ställde krav på mer personal. Med avregleringen följde att människor kunde planera sina inköp på ett sätt som passade dem bättre. Bland annat ledde detta till att detaljhandeln fick ta emot mycket stora kundströmmar vid vissa tider på dygnet och på vissa dagar och då behövde man en bemanning därefter. Andra tider på dygnet då man hade öppet kunde kundtillströmningen, och det därav följande personalbehovet, vara väsentligt mindre.
Samtidigt ökade konkurrensen och drev fram en teknologisk utveckling som möjliggjorde ökad självbetjäning samt förenklade lagerhantering och andra sysslor som tidigare sysselsatt personalen mellan kundbesöken. Detta ledde till ett successivt minskat personalbehov över lag samt att en del av den personal som behövdes under perioder av stor kundtillströmning inte hade några arbetsuppgifter dessemellan. Deltidsarbete blev ett sätt att bemanna detaljhandeln i överensstämmelse med de nya personalbehovet.
Inom hotell- och restaurangnäringen har man också haft en ojämn efterfrågan i alla tider och även här har konkurrensen och den teknologiska utvecklingen haft stor betydelse. Med hjälp av olika tekniska lösningar har man minskat eller tagit bort arbetsmoment personalen tidigare ägnade sig åt när belastningen från kunder var låg. Samtidigt har näringen expanderat kraftigt, antalet sysselsatta har ökat med 16 procent under den senaste 10 åren. En stor del av denna ökning har bestått i att antalet egenföretagare inom näringen har ökat. Deltidsarbete har blivit ett viktigt sätt för dessa småföretagare att bemanna verksamheten, under de tidpunkter då kundtillströmningen är stor.
En mer flexibel arbetsstyrka
Den stora fördelen med deltidsarbete är följaktligen att det ger arbetsgivaren möjlighet att variera personaltätheten allteftersom efterfrågan växlar, och detta spelar givetvis mycket stor roll när konkurrensen ökar. Men därtill kommer även andra fördelar. Den viktigaste är kanske att arbetsgivaren genom deltidsarbete får tillgång till en mera flexibel personalresurs. De deltidsanställda är ofta mer benägna än heltidsanställda att
arbete extra, när arbetsgivaren behöver personal på grund av oväntad frånvaro eller arbetstoppar. De arbetar då till ordinarie lön, vilket är väsentligt billigare än övertidsersättning till heltidsanställd personal.
Skäl till att arbeta deltid
I AKU:s novemberundersökning 1998 ställde SCB, på uppdrag av utredningen, ett antal tilläggsfrågor till deltidsarbetande. De fick bland annat ange vilka skäl de hade för att arbeta deltid. Samma tilläggsfråga ställdes även 1990 och 1993, varför vissa jämförelser kan göras. Följande alternativ fanns att tillgå: arbetsmarknadsskäl, annat arbete, vård av barn, ej barntillsyn, långa arbetsresor, ekonomiska skäl, mer fritid, hushållsarbete, hälsoskäl, studier och övriga skäl.
Generellt uppgav en tredjedel av de intervjuade 1998 arbetsmarknadsskäl som orsak till sitt deltidsarbete, vilket sannolikt innebär att de skulle vilja har mer arbetstid. För männen är det dryga 33 procent som anför arbetsmarknadsskäl och bland kvinnorna ca 30 procent. Andelen är något större än 1993, men skiljer sig inte mellan kort och för lång deltid. År 1990 var det emellertid bara 15 procent som anförde detta skäl och då var också den andelen deltidsarbetslösa väsentligt lägre.
Det finns emellertid flera olika skäl till deltidsarbete, varierande med såväl kön som ålder. Förutom arbetsmarknadsskäl anger många av de intervjuade studier, vård av barn, önskemål om mer fritid och hälsoskäl i nu nämnd ordning, se tabell 8.1.
Tabell 8.1. Det två mest angivna skälen till deltidsarbete för kvinnor respektive män i olika åldersgrupper vid AKU:s förfrågan i november 1998.
Kvinnor
Ålder Främst
% Näst främst
%
16-19 år
Studier
78,6 Arbetsmarknadsskäl 18,6
20-24 år
Arbetsmarknadsskäl
1)
56,2 Studier
27,1
25-34 år
Vård av barn
40,3 Arbetsmarknadsskäl 35,8
35-44 år
Vård av barn
44,4 Arbetsmarknadsskäl 24,2
45-54 år
Arbetsmarknadsskäl 31,5 Mer fritid
26,7
55-59 år
Mer fritid
29,0 Hälsoskäl
29,5
60-64 år
Mer fritid
36,6 Hälsoskäl
35,4
16-64 år
Arbetsmarknadsskäl 30,3 Vård av barn
21,9
25-64 år
Arbetsmarknadsskäl 28,2 Vård av barn
24,8
Män
Ålder Främst
% Näst främst
%
16-19 år
Studier 76,8 Arbetsmarknadsskäl 18,5
20-24 år
Arbetsmarknadsskäl 49,4 Studier
41,7
25-34 år
Arbetsmarknadsskäl 39,1 Studier
38,2
35-44 år
Arbetsmarknadsskäl 37,0 Hälsoskäl
19,0
45-54 år
Arbetsmarknadsskäl 35,6 Hälsoskäl
28,8
55-59 år
Hälsoskäl 55,9 Arbetsmarknadsskäl 21,8
60-64 år
Hälsoskäl 38,7 Mer fritid
28,0
16-64 år
Arbetsmarknadsskäl 33,4 Studier
26,1
25-64 år
Arbetsmarknadsskäl 31,4 Hälsoskäl
25,0
1) arbetsmarknadsskäl, dvs. sökande har ej funnit önskad arbetstid på arbetsmark-
naden och klassificeras därför som deltidsarbetslös.
Det är i första hand ungdomar som kombinerar deltid och studier och huvuddelen av dem arbetar kort deltid. Hela 78 procent i gruppen 16
- 19
år och 32 procent i gruppen 20
- 24 år motiverar sin deltid på detta sätt, medan endast 5 procent anför detta skäl i åldersintervallet 25
- 64 år. Jämfört med 1993 har andelen vuxna som anför studier ökat markant, vilket bl.a. sammanhänger med Kunskapslyftet. I ungdomsgruppen är andelen oförändrad.
Av tabell 8.1 framgår att det finns avsevärda skillnader mellan kvinnor och män, samt att prioriteringen ändras med stigande ålder. Arbetsmarknadsskäl finns hela tiden med i bilden, men för kvinnorna spelar vård av barn, önskemål om mer fritid och hälsoskäl en framträdande roll.
Avsaknad av barntillsyn fanns som alternativ, men angavs bara av en halv procent av kvinnorna. År 1993 var det fler kvinnor som motiverade sin deltid med vård av barn, nu framträder i stället hälsoskäl, vid sidan av de tidigare nämnda studierna.
Ansvarsfördelningen inom familjen påverkar naturligtvis kvinnornas val. I ”Bilder ur verkligheten” framgår att det framför allt är unga kvinnor och kvinnor med vuxna barn som vill arbeta heltid. Kvinnor med barn hemma önskar sig i allmänhet en arbetstid om ca 75 procent. Det är emellertid viktigt att skilja mellan de förhållanden som råder inom familjen och de som gäller på arbetsmarknaden och i förhållande till arbetsmarknaden måste detta val betraktas som frivilligt.
Även bland männen förekommer andra motiveringar än arbetsmarknadsskäl, främst hälsoskäl, som framträder starkare med stigande ålder, och önskemål om mer fritid. Det finns alltså anledning anta att det även bland männen finns stora inslag av frivillighet i deltidsarbetet. I åldersgruppen 35
- 44 år är det ca 10 procent som anger vård av barn som förklaring, men i övrigt förekommer denna motivering knappast alls bland männen.
Det är också av intresse att se vilka övriga skäl som fanns med bland svarsalternativen. Dyra arbetsresor anfördes varken av män eller kvinnor, vare sig nu eller 1993. Ekonomiska skäl, dvs. att det skulle vara ekonomiskt mer gynnsamt att arbeta deltid, var det ingen av männen som åberopade, att jämföra med en knapp procent av kvinnorna. Även här samma andelar som 1993. Denna uppgift överensstämmer också med intervjusvaren i ”Bilder ur verkligheten”. I stort sett alla intervjuade deltidsarbetslösa ansåg att det lönade sig att arbeta mer.
Detta är en förvånansvärt hög andel. I många fall är kvinnornas inkomst fortfarande sekundär ur hushållssynpunkt och det finns flera undersökningar som tyder på att omfattningen av kvinnornas förvärvsarbete är mycket känsligt för ekonomiska marginaleffekter av olika slag. Bland de intervjuade kan det tyckas som om denna aspekt är i det närmaste försumbar. Detta kan emellertid sammanhänga med att de intervjuade endast får uppge ett alternativ. För dem som angivit att de arbetar deltid för att de vill ta hand om sin barn en del av tiden, kan t.ex. en lägre daghemsavgift ingå i motiveringen.
Bland de deltidsarbetande är det en dryg tredjedel som uppger att de önskar mer arbetstid än de har, dvs. i stort sett samma andel som uppger att de arbetar deltid av arbetsmarknadsskäl. Det finns alltså mer än en halv miljon människor som är nöjda med att arbeta deltid och anser sig ha skäl för detta7. I diskussionen om deltidsarbetet får man inte glömma detta faktum.
7 Se figur 8.1.
Sammanfattning
Man kan inte entydigt avgöra om det är utbud eller efterfrågan på arbetskraft som har spelat den största rollen för deltidsarbetets utveckling. Deltidsarbetsmarknaden är starkt diversifierad och det mest sannolika är att båda har haft stor betydelse. Forskningsresultatet tyder på att utbudet, kvinnor som söker deltidsarbete, var drivande för utvecklingen under framför allt 1960- och 1970-talet. Fram till början av 1970-talet handlade det företrädesvis om kvinnor som trädde in på arbetsmarknaden och valde att arbeta deltid, för att få mer tid till hushållsarbete och barnomsorg. Därefter har inflödet i deltidsarbete i huvudsak bestått av kvinnor som arbetat heltid och sedan, ofta efter att de fått barn, valt att begränsa sin arbetsinsats till deltid8.
I denna process finns hela tiden ett samspel med den ekonomiska utvecklingen i samhället, samt med de institutionella förändringar som genomfördes. Det finns mycket som tyder på att högre inkomst var den förnämsta drivkraften till att kvinnor gick ut på arbetsmarknaden under 1960-talet och början av 1970-talet9. Ansvar för hushållsarbete och barnomsorg ledde till att de i stor utsträckning valde att arbeta deltid. Det var under denna period som deltidsarbetet expanderade kraftigt.
Huvuddelen av de institutionella förändringar som kan tänkas ha underlättat deltidsarbete kom inte förrän längre fram under 1970-talet. De ledde snarare till att kvinnor som redan arbetade heltid begränsade sin arbetsinsats till deltid. De ökade marginalskatterna kan ha bidragit till detta10. Deltidsarbetet fortsatte att öka, men inte alls i samma snabba takt. Den offentliga sektorn expanderade samtidigt och detta spelade naturligtvis stor roll, eftersom dess verksamhet ofta gick bra att anpassa till deltidsarbete.
Efterfrågan på deltidsarbete förefaller ha spelat en större roll under perioden efter 1980, framför allt inom offentlig och privat tjänstesektor. Den ökade konkurrensen ledde till rationaliseringar och ett behov av att koncentrera arbetsstyrkan till de tidpunkter då tjänsterna efterfrågades. Med hjälp av ny teknologi kunde man samtidigt klara underhållsarbeten och lagerhållning med väsentligt mindre personal och därmed begränsa personalbehovet till vissa delar av dagen.
8 Sundström s. 111.9 Tegle s. 181.10 Sundström s. 111.
8.2. Deltidsarbetande, en fjärdedel av de sysselsatta, oberoende av konjunktur
Deltidsarbetande har sedan början av 1980-talet utgjort i stort sett en fjärdedel av de sysselsatta i vårt land. Figur 8.2 nedan beskriver utvecklingen som den redovisas i SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). Dataserien uppvisar ett brott 1986, då SCB ändrade kriterierna för AKU så att fler personer kom att räknas som deltidsarbetande11.
Figur 8.2. Deltidsarbetande som andel av alla sysselsatta 1980
- 1997,
fördelade på kort (1
- 19 tim) och lång (20− 34 tim).
Källa: AKU
I 18 år, från 1980 till 1998, har andelen deltidsarbetande pendlat mellan 23 och 25 procent av de sysselsatta enligt AKU. Samma konsekventa utveckling återkommer när man studerar kort och lång deltid. De som arbetat kort deltid, 1
- 19 timmar per vecka, har utgjort ca 5 procent av de
11 Medhjälpande familjemedlemmar som arbetar 1
14 timmar per vecka
inkluderades och en del personer som arbetade heltid, visade sig vid förfrågan ha en normalarbetstid som understeg 34 timmar per vecka.
år
procent
1980 1982 1984
1986 1988 1990 1992 1994 1996
0 5 10 15 20 25 30
1-34 timmar
20-34 timmar
1-19 timmar
sysselsatta, och de som arbetat lång deltid, mellan 20 och 34 timmar, följaktligen omkring 20 procent.
I den utsträckning som deltidsarbetet motsvarar en marknadsstyrd efterfrågan, har den varit tämligen konstant över en lång period, utan synlig påverkan av vare sig konjunkturella eller strukturella förändringar på arbetsmarknaden.
Procenttal kan vara förrädiska i sammanhang av detta slag, eftersom basen för beräkningen, antalet sysselsatta, också har ändrat sig under perioden. Figur 8.3 visar hel- och deltidssysselsatta i absoluta tal från 1976 och framåt. De heltidssysselsatta steg markant från mitten av 1980-talet och ökningen fortsatte fram till 1990. Därefter följde en drastiskt minskning i samband med den ekonomiska krisen. De senaste åren har antalet heltidssysselsatta omfattat ca tre miljoner människor.
Figur 8.3. Sysselsatta fördelade efter hel- och deltid 1976 till 1977.
årtal
absoluta tal
1976 1978 1980 1982 1984 1986 1986 1988 1990 1992 1994 1996 0
1000000 2000000 3000000 4000000
heltid
deltid
Källa: AKU
De deltidsarbetande uppvisar ett helt annat mönster än de heltidssysselsatta. Efter en uppgång under 1970-talets sista år var antalet tämligen konstant, ca en miljon människor, fram till 1986. Därefter inträder en ny statistisk serie som ligger något över den gamla, men som sjunker i lång-
sam men jämn takt. De deltidsarbetande tycks inte ha drabbats av plötsliga minskningar av samma slag som de heltidsarbetande, men i gengäld syns inte heller den återhämtning som serien för de heltidsarbetande uppvisar efter 1994. Under 1996 och 1997 har i stället antalet deltidssysselsatta sjunkit en aning.
Nästan bara kvinnor, men männen blir fler
År 1980 var drygt 86 procent av de deltidsarbetande kvinnor. Sedan dess har deras andel sjunkit en aning, samtidigt som männens har ökat. Fortfarande är dock kvinnorna i överväldigande majoritet, de utgör 80 procent av de deltidsarbetande. Männen svarar följaktligen för ca 20 procent. Den minskning som inträffade under 1996 och 1997 berörde enbart deltidssysselsatta kvinnor, närmare bestämt de som arbetat lång deltid (20
- 34 timmar per vecka). Andelen heltidssysselsatta kvinnor har samtidigt ökat med drygt 3 procent, varför andelen sysselsatta kvinnor totalt sett varit i stort sett oförändrad.
Av de sysselsatta kvinnorna 1980 arbetade 45 procent deltid, figur 8.4. Denna andel sjönk till 40 procent under 1990-talets första år, för att sedan sjunka ytterligare något under 1996 och 1997. Samtidigt har andelen deltidsarbetande män ökat, från en nivå kring 6 procent under större delen av perioden, till ca 10 procent från 1993 och fortfarande. Ungefär 38 procent av kvinnorna arbetade alltså deltid 1997, att jämföra med ca 10 procent av männen.
Figur 8.4. Deltidsarbetande som andel av alla sysselsatta 1980
- 1997,
fördelade efter kön.
årtal
procent
1980 1982 1984 1986 1986 1988 1990 1992 1994 1996 0 10 20 30 40 50
män
kvinnor
Källa: AKU.
Som tidigare nämnts har deltidsarbetet minskat en del under 1990-talet. Från 1994 till 1997, var minskningen 70 500 personer, motsvarande 7 procent av gruppen. Samtidigt har antalet heltidssysselsatta ökat med nästan lika mycket. Denna utveckling fördelar sig emellertid inte alls jämnt mellan könen, vilket framgår av tabell 8.2.
Tabell 8.2. Sysselsättningsutveckling för män och kvinnor inom hel- och deltid 1994
- 1997.
Män heltid
Män deltid
Män
Totalt
Kvinnor
Heltid
Kvinnor
deltid
Kvinnor
totalt
Alla
heltid
Alla
deltid
Alla totalt
1994 1 819 900 197 000 2 016 900 1 126 100 784 800 1 910 900 2 946 000 981 800 3 927 800 1997 1 847 800 193 800 2 041 600 1 162 700 717 500 1 880 200 3 010 500 911 300 3 921 800 Förändring 27 900 -3 200 24 700 36 600 -67 300 -30 700 64 500 -70 500 -6 000 Dito % +1,5 % -1,6 % +1,2 % +3,3 % -8,6 % -1,6 % +2,2 % -7,2 % -0,2 %
Antalet kvinnor som arbetar heltid har ökat markant, men den minskade deltiden leder likafullt till att det totala antalet sysselsatta kvinnor har minskat. Även männens deltid har minskat men inte alls lika mycket. Slutresultatet blir att antalet sysselsatta män har ökat.
Vård och omsorg, handel samt hotell- och restaurangverksamhet
Deltidsarbete är utan jämförelse mest förekommande inom vård- och omsorgssektorn. Under perioden från 1987 till 1997 har den sysselsatt mer än en tredjedel av de deltidsarbetande i Sverige. Om man därtill lägger handeln, inbegrips nästan hälften av de deltidsarbetande, se tabell 8.3.
Tabell 8.3. Deltidsarbetande fördelade efter de fyra största branscherna respektive år (grov nivå).
1988 %
1991
%
1994
% 1997 %
Bägge könen
Vård & omsorg 34,8 Vård & omsorg 35,6 Vård & omsorg 36,9 Vård & omsorg 36,5 Handel 14,4 Handel 13,9 Handel 13,4 Handel 13,2 Tillverkningsind 12,1 Tillverkningsind 11,8 Tillverkningsind 10,1 Personliga tj 10,9 Utbildning 10,3 Utbildning 9,5 Personliga tj 9,9 Tillverkningsind 10,4
Total
71,5
70,9
70,4
70,9
Kvinnor
Vård & omsorg 39,3 Vård & omsorg 41,0 Vård & omsorg 43,9 Vård & omsorg 43,7 Handel 14,7 Handel 13,7 Handel 13,6 Handel 13,6 Utbildning 10,5 Utbildning 9,8 Personliga tj 9,0 Personliga tj 9,8 Tillverkningsind 9,6 Tillverkningsind 9,4 Utbildning 8,6 Tillverkningsind 8,0
Total
74,1
73,9
75,2
75,1
Män
Tillverkningsind 26,1 Tillverkningsind 24,0 Tillverkningsind 19,8 Tillverkningsind 19,2 Handel 12,5 Handel 14,9 Personliga tj 13,3 Personliga tj 14,7 Personliga tj 10,4 Personliga tj 12,0 Handel 12,6 Finans+företagstj 12,6 Kommunikation 9,3 Kommunikation 7,9 Finans+företagstj 11,2 Handel 11,5
Total
58,2
58,8
57,0
57,9
Källa: AKU.
Det är nästan enbart kvinnor som deltidsarbetar inom vård och omsorg, till allra största delen inom hälso- och sjukvård samt inom hemtjänsten. Inom handeln utgjorde kvinnorna 1997 drygt 80 procent av de deltidsarbetande, jämnt fördelade mellan varuhus och specialbutiker.
Utbildningssektorn har också många deltidsanställda kvinnor, liksom tillverkningsindustrin, där kvinnorna främst finns inom textil-, förlags-, grafisk och livsmedelsindustri. När det gäller personliga tjänster, som har en större andel än utbildningsverksamhet från 1994, förekommer deltidsarbetet till övervägande del inom hotell- och restaurangverksamhet. I denna bransch har deltiden ökat, samtidigt som branschen som helhet också har ökat sin andel av antalet sysselsatta i landet.
De yrken som dessa kvinnor har, särskilt inom handel, hotell- och restaurangverksamhet samt inom den sociala omsorgen, har dessutom jämförelsevis låga löner12. Lägger man därtill att en stor del av kvinnorna arbetar deltid, blir inkomsten liten och den framtida pensionen anspråkslös.
Den enskilt största förändringen är emellertid att deltidsarbetande inom utbildningsverksamhet har minskat kraftigt under den senaste 10årsperioden. År 1987 var 38 procent av personalen inom utbildningsverksamhet deltidsarbetande och 1997 hade denna andel sjunkit till 22 procent. Det är antalet deltidsarbetande kvinnor, särskilt de som arbetar lång deltid (20
- 34 timmar/vecka), som har minskat mycket kraftigt, samtidigt som antalet heltidsarbetande kvinnor har ökat, se figur 8.5.
Figur 8.5. Sysselsatta kvinnor inom utbildningsverksamhet 1987
- 1997.
0
20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000 160 000
-87 -88 -89 -90 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -97
tim m ar per vecka
absoluta tal
20-34 tim 1-19 tim 35- tim
Källa: AKU
12 Kvinnors och mäns löner 1997 s. 22ff. Arbetslivsinstitutet och SCB 1998.
Inom utbildningssektorn har antalet sysselsatta minskat med drygt 20 000 personer från 1987 till 1997, medan antalet deltidsarbetande har minskat med nästan 50 000. Samtidigt har antalet heltidsarbetande ökat med drygt 26 000. Huvuddelen av förändringen berör kvinnor och liknar i mycket ett generationsskifte. Deltidsarbetande kvinnor går i pension och avlöses av en ny generation, som i väsentligt större utsträckning arbetar heltid. Tyvärr visar inte statistiken branschtillhörighet och ålder samtidigt, och därför inte heller i vilken utsträckning ett sådant generationsskifte skulle vara mer framträdande inom utbildningsverksamhet än inom andra branscher, men det finns inget som tyder på detta.
De senaste årens lärarbrist kan förklara en del av ökningen för tillfälligt anställda inom utbildningssektorn. Därtill kommer att man numera i stor utsträckning provanställer lärare innan de får fast tjänst. Men fortfarande kvarstår frågan varför deltidsanställningarna har minskat så drastiskt.
Tabell 8.4 redovisar förändringen mer i detalj.
Tabell 8.4. Hel- och deltidsarbetande män och kvinnor inom utbildningssektorn. Förändring från 1987 till 1997.
Heltid förändring
Dito i %
Deltid föränd- ring
Dito i %
Totalt föränd- ring
Dito i %
Kvinnor +26.800 +24,7% -45.900 -46,1% -19 100 -9,2% Män -500 -0,6% -3.400 -22,8% -3.900 -4,2% Bägge Könen +26.400 +14,1% -49.400 -43,1% -23.000 -7,6%
Männens traditionella arbetsmarknad finns fortfarande inom tillverkningsindustrin, och där återfinns också en stor del av de deltidsarbetande männen, tämligen jämnt fördelade mellan olika delar av den. Fram till 1993 var handeln den näst största branschen för deltidsarbetande män, varuhus och specialbutiker dominerade, men även partihandel spelade roll. Inom personliga tjänster, främst hotell- och restaurangverksamhet, har antalet deltidsarbetande män ökat och branschen är näst störst från 1994. När det gäller kommunikation återfinns de deltidsarbetande männen inom transporttjänster, i stor utsträckning inom persontransporter.
Finansverksamhet och företagstjänster handlar här huvudsakligen om ”annan företagsservice”, en benämning som innefattar många olika konsulttjänster som är knutna till tillverkningsindustrin. Denna del av den privata tjänstesektorn har ökat under andra halvan av 1990-talet och det är
många inom den som är sysselsatta på deltid, ofta inom ramen för ett eget företag.
Hemtjänsten
- deltid så långt ögat når
Som tidigare nämnts motsvarades det minskade deltidsarbetet inom utbildningssektorn av ett ökat antal heltidsarbetande. Så är emellertid inte fallet i alla sektorer. Tabell 8.5 redovisar de branscher som har haft de största förändringarna med avseende på deltid från 1994 till 1997.
Tabell 8.5. De branscher som uppvisat de största förändringarna av antalet sysselsatta deltidsarbetande kvinnor mellan 1994 och 1997.
Bransch
35- tim
1-34 tim Totalt
Hälso- & sjukvård
-16 100
-26 300 -42 400
Barnomsorg
16 200
-19 500 -3 300
Utbildning
8 600
-11 100 -2 500
Socialkontor
-4 300
-10 200 -14 500
Specialbutiker
-5 800
-5 200 -11 000
Annan företagsservice
18 700
3 700 22 400
Rest & hotell
5 900
4 600 10 500
Hemtjänst
-10 600
24 600 14 000
Den största minskningen finns inom hälso- och sjukvårdssektorn, och den inbegriper såväl hel- som deltidsarbetande. Ett ökat antal heltidssysselsatta har vägt upp en stor del av den minskade deltiden inom barnomsorgen, liksom inom utbildningssektorn. Specialbutiker redovisar däremot en stor minskning för både hel- och deltidssysselsatta.
Längst ned i tabell 8.5 finns också exempel på motsatsen. Annan företagsservice uppvisar en väsentligt större ökning av heltids- än deltidssysselsatta, medan restaurang- och hotellverksamheten har ökat bägge kategorierna. Det mest extrema exemplet finns emellertid inom hemtjänsten. Antalet heltidssysselsatta har minskat med närmare 11 000 personer, medan antalet deltidssysselsatta ökat med mer än dubbelt så många, nästan 25 000 människor.
Detta sammanhänger till stor del med att huvudmannaskapet för stora delar av hemtjänsten, äldreomsorgen och omsorgen om psykiskt handikappade, överfördes från landsting till primärkommuner under åren 1992
93, genom den så kallade Ädel-reformen. I samband med detta överfördes också en stor del av omsorgen från institutioner till olika former av vård i
hemmet. Detta förklarar inte bara ökningen inom hemtjänsten, utan även en stor del av minskningen inom hälso- och sjukvård. Men kvar står att hemtjänsten har minskat antalet heltidsanställda med drygt 10 000 personer och ökat antalet deltidsanställda med mer än det dubbla.
Man kan också beräkna vilka branscher som är mest beroende av deltidsarbetande personal. År 1997 såg situationen i detta avseende ut som i tabell 8.6, nedan.
Tabell 8.6. Branscher som till mer än 20 procent är beroende av deltidsarbetande 1997 (detaljerad nivå).
Bransch
Totalt Därav deltid Andel
Service & hemtjänst för äldre
193 500
120 500 62,3
Varuhus-butiker med brett sortiment 83 700
42 700 51,0
Socialkontor & gruppboende
86 000
36 500 41,4
Hälso- & sjukvård
325 000
127 800 39,3
Restaurang & hotellrörelse
104 400
39 100 37,5
Specialbutiker
136 200
46 600 34,2
Rekreation, kultur, sport
100 900
33 500 33,2
Hushållstjänster & annan service
29 900
9 500 31,8
Barnomsorg
157 200
48 500 31,0
Intresseorg & religiösa samfund
59 700
16 000 26,8
Post & teleföretag
82 300
19 700 23,9
Textil- & läderindustri
19 000
4 500 23,7
Utbildningsverksamhet
279 200
65 200 23,4
Jordbruk
84 600
19 300 22,8
Detaljhandel, ej butik
8 500
1 900 22,4
Övrig företagsservice
232 100
49 000 21,1
Totalt
1 982 200
680 300 34,3
De branscher som anges i tabellen sysselsatte 1997 i det närmaste tre fjärdedelar av de deltidsarbetande i Sverige. Här finns både stora och små branscher, men den kommunala sektorn dominerar eftertryckligt. Den svarar för närmare 60 procent av de deltidsarbetande som redovisas i tabellen. Hemtjänst, social verksamhet, hälso- och sjukvård och barnomsorg är starkt beroende av deltidsarbetande, men även varuhus och fackhandel.
Företrädesvis yrken med kort utbildning
Den yrkesstatistik för deltidsarbetande som finns är inte särskilt detaljerad, men den pekar i samma riktning som branschstatistiken. Det är yrken som i allmänhet hör hemma inom vård, omsorg, handel och service som uppvisar många deltidsarbetande, tabell 8.7.
Tabell 8.7. Deltidsarbetande kvinnor, rangordnade efter största andel deltidsarbete inom yrket 1997.
Yrke
Antal
Andel
Butikskassörer
16 400
72,6
Vårdbiträden
73 800
66,2
Affärsbiträden
7 100
62,3
Undersköterskor
81 400
61,0
Städare
44 400
59,6
Köks- & restaurangbiträden
29 400
59,2
Lantbruksarbete utan krav
900
52,9
Sjuksköterskor
24 000
47,3
Barnmorskor, sjuksköterskor med special kompetens 15 800
42,9
Frisörer
7 400
39,6
Butikskassörer är det yrke som hade den största andelen deltidsarbetande i Sverige under 1997, och affärsbiträden ligger inte långt efter. Två stora yrken inom vård och omsorg, vårdbiträden, som i stor utsträckning arbetar inom hemtjänsten, och undersköterskor, har också en framskjuten plats. Hela sju av de tio yrken som ingår i tabellen måste sägas ha kort utbildning. Men det finns även yrken med tämligen lång utbildning, som sjuksköterska, och andra sjukvårdsyrken med specialkompetens. Alla yrkena går emellertid att hänföra till de tre branscher som tidigare framträtt, vård och omsorg, handel och hotell- och restaurangverksamhet. Branschtillhörigheten tycks spela större roll när det gäller deltidsarbete än enskilda yrken.
Ingen entydig regional bild
Deltiden är inte jämnt fördelad över hela landet. Figur 8.6 visar hur stor andel av kvinnorna som var deltidssysselsatta under 1997 i olika län. Man kan se ett samband mellan den korta och den långa deltiden, men det finns
undantag. Uppsala och Västerbottens län har t ex proportionellt lite mer kort deltid, medan motsatsen gäller i Västernorrlands och Gävleborgs län.
Figur 8.6. Deltidsarbetande kvinnor som andel av alla sysselsatta kvinnor i respektive län, fördelade efter arbetstid per vecka
0 10 20 30 40 50 60
G N F W H K E A C
Z S D M O U X T B D
Y I C A B
procent
1-19 tim m ar 20-34 tim m ar
Om man ser till helheten har de sydliga länen i Mellansverige en relativt stor andel deltidsarbetande, men bilden är inte entydig. Dalarnas län har t.ex. en större andel än intilliggande Gävleborgs län. På samma sätt skiljer sig Västerbottens och Norrbottens län åt, eller Skåne och Hallands län. Stockholms län har en väsentligt lägre andel än övriga län, och även Uppsala län har en liten andel. Deltidens omfattning varierar alltså mellan länen, men det finns inte ett så tydligt mönster att man skulle kunna gruppera i t.ex. skogslän, storstadslän eller liknande.
Kvinnorna är etablerade som deltidsarbetande
Som tidigare nämnts är det till fyra femtedelar kvinnor som arbetar deltid. Omkring en halv miljon av dem är mellan 25 och 54 år och de svarar för 70 procent av kvinnornas deltidsarbete. Många av dem har barn och det spelar naturligtvis stor roll för valet av arbetstid, figur 8.7.
Figur 8.7. Hel- och deltid i familjer med små barn, 0
- 6 och 7− 16 år,
1987 och 1997.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Barn
0-6
1987
Barn
7-16 1987
Barn
0-6
1997
Barn
7-16 1997
Barn
0-6
1987
Barn
7-16 1987
Barn
0-6
1997
Barn
7-16 1997
Kvinnor till vänster och män till höger
deltid heltid
Som framgår av figur 8.7 är det fortfarande i allt väsentligt kvinnorna som väljer att förkorta sin arbetstid när barnen är små. Ju yngre barn desto större andel av kvinnorna arbetar deltid. Men det är färre kvinnor som väljer denna möjlighet nu än 1987. Andelen män med barn under 16 år som väljer att arbeta deltid har ökat från 1987 till 1997, men är fortfarande väldigt liten. Även här är andelen något högre bland män med förskolebarn än bland män med barn i skolåldern.
Många unga kvinnor väljer deltid
I figur 8.8 redovisas åldersfördelningen bland de deltidsarbetande 1997. Den yngsta gruppen, 16 och 19 år, framträder med en hög andel deltidsarbetande bland bägge könen. Men det är likafullt 75 procent av de unga kvinnorna som arbetar deltid, att jämföra med 58 procent av de unga männen. Större delen av dessa ungdomar arbetar kort deltid, dvs. under 20 timmar per vecka, 55 procent av flickorna och 45 procent av pojkarna. Detta tyder på att det ofta handlar om ungdomar som kombinerar deltidsarbete och gymnasiestudier. Jämförelser bakåt i tiden är inte så meningsfulla när det gäller denna grupp, eftersom deras arbetskraftsdeltagande har halverats under den senaste tioårsperioden, främst till följd av gymnasieskolans utbyggnad. Det finns inget som tyder på att deltidsarbetet skulle vara ett problem för dessa ungdomar, utan snarare ett sätt att förbättra ekonomin under studietiden.
Figur 8.8. Hel- och deltidsarbetande 1997, fördelade efter ålder.
Källa: AKU
ålder
procent
16-19
20-24
25-34
35-44
45-54
55-59
60-64 16-19
20-24
25-34
35-44
45-54
55-59
60-64
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
heltid
deltid
kvinnor
män
Därefter ändrar sig emellertid bilden mycket snabbt. Redan i åldersgruppen 20
- 24 år arbetar 44 procent av kvinnorna deltid, till största delen lång deltid, att jämföra med 17 procent av männen. Av figuren framgår också att det finns jämförelsevis många deltidsarbetande i åldersgruppen 35
- 44 år, och en något mindre andel i gruppen mellan 45 och 54 år. Detta är följdriktigt, då allt fler kvinnor väljer att avsluta sina studier och etablera sig på arbetsmarknaden innan de skaffar barn, för att sedan gå upp i tid när barnen vuxit upp. Från 55 år och uppåt ökar sedan deltiden, för både kvinnor och män, sannolikt beroende på att många äldre begränsar sin arbetstid, ibland frivilligt och ibland av tvingande hälsoskäl, men även här är det en stor övervikt av kvinnor. Om man undantar de allra yngsta och personer över 55 år kan man säga att deltidsarbetet är jämnt fördelat mellan de olika åldersgrupperna samt att kvinnorna dominerar totalt.
Jämfört med 1987 har andelen deltidsarbetande kvinnor minskat i alla åldersgrupper utom bland unga under 25 år. Minskningen är emellertid större bland kvinnor över 45 år, vilket skulle kunna vara en generationseffekt, i den bemärkelsen att fler kvinnor nu övergår till heltidsarbete efter att barnen vuxit upp, än som var fallet 1987. Andelen män har ökat en aning, ungefär lika mycket i alla åldersgrupper.
Många kvinnor väljer alltså att arbeta deltid ganska tidigt, redan från 20 års ålder. En del av dem utbildar sig fortfarande och arbetar vid sidan om för att förbättra studieekonomin, ofta kort deltid. Faktum är att ungdomsgruppen, 16
- 24 år, svarar för hela 40 procent av den korta deltiden.
Men en del av dessa unga kvinnor har gått ut på arbetsmarknaden utan eftergymnasial utbildning. Det finns tyvärr ingen statistik som visar i vilka branscher de arbetar. Men man kan se hur hela kvinnogruppen fördelar sig på näringsgrenar i olika åldersintervall, tabell 8.8.
Tabell 8.8. Sysselsatta kvinnor fördelade efter näringsgren och rangordnade efter de sex största näringsgrenarna 1996.
20-24 år
25-44 år
Bransch Antal Andel Bransch
Antal Andel
Omsorg och sociala tjänster 29935 22,7 Omsorg och sociala tjänster 193429 22,1 Hälso- och sjukvård 9314 7,1 Hälso- och sjukvård 135872 15,6 Detaljhandel m brett sort 8242 6,3 Grundskoleverksamhet 45047 5,2 Restaurangverksamhet 7632 5,8 Offentlig förvaltning 29678 3,4 Övr spec butikshandel 7242 5,5 Övr spec butikshandel 22844 2,6 Hotellverksamhet 3912 3,0 Detaljhandel m brett sort 22148 2,5
66277 50,4
449018 51,4
De två första näringarna, omsorg och sociala tjänster samt hälso- och sjukvård har en helt dominerande position i tabell 8.8. En del yngre kvinnor genomgår sannolikt eftergymnasiala utbildningar för dessa branscher, vilket leder till att deras "marknadsandel" fördubblas i åldersgruppen 25
- 44 år.
Tabellen visar också att branscher som kräver kort utbildning och har många deltidsarbetande, som handel och hotell- och restaurangverksamhet, spelar en större roll för de unga kvinnornas försörjning, än de gör för kvinnor mellan 25 och 44 år. I den utsträckning dessa kvinnor arbetar extra, parallellt med sina studier, kan man förvänta sig att det är nöjda med att arbeta deltid. Bland dem som inte tänker studera mer, utan har gått ut på arbetsmarknaden på allvar, finns det dock antagligen många som kommer att finna att det blir svårt att få heltidsarbete inom den bransch de har valt.
Detta intryck förstärks om man studerar de deltidsarbetande kvinnornas utbildningsbakgrund. I figur 8.9 redovisas utbildningsbakgrunden för hel- respektive deltidsarbetande kvinnor i Sverige 1997. Bland dem som arbetar kort deltid (1
- 19 timmar/vecka) finns många kvinnor som har kort utbildning, hela 40 procent har endast genomgått 9-årig grundskola. Detta förklaras emellertid delvis av att många av dem är extraarbetande gymnasieungdomar. Dessutom utgör de som arbetar kort deltid endast ca 5 procent av de sysselsatta.
Men även när man ser till den stora grupp som arbetar lång deltid (20
- 34 timmar per vecka), finns en markant skillnad jämfört med de som arbetar heltid. Av de heltidsarbetande har 36 procent eftergymnasial utbildning, medan detta endast gäller 23 procent av de som arbetar lång deltid. Förutom en viss inlåsning i branscher där deltid är ofta förekommande tillkommer alltså att många deltidsarbetandes valmöjlighet begränsas av deras jämförelsevis korta utbildning. Detta mönster är också i stort sett detsamma som för 10 år sedan, även om utbildningsnivån generellt förskjutits i riktning mot längre utbildningar.
Figur 8.9. Hel- och deltidsarbetande fördelade efter utbildningsbakgrund 1997.
Källa: AKU.
Deltid utan pension
En annan jämförelsevis stor grupp bland de deltidsarbetande är äldre personer. Bland männen i åldern 60 till 64 år var det 1997 knappt 30 procent av de sysselsatta som arbetade deltid, medan det var en väsentligt större andel bland kvinnorna, drygt 50 procent. En del av dessa har tagit delpension, men långt ifrån alla.
Figur 8.10 visar ett tydligt samband mellan
deltidsarbetande och delpensionärer under de senaste 10 åren. Men man kan också se att det fanns ett stort antal i denna åldersgrupp som arbetade deltid utan att ha delpension. Andelen deltidsarbetande ökade under perioden, särskilt i mitten av 1990-talet, för att sedan sjunka tillbaka under den nivå som gällde 1987.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
kort deltid lång deltid
heltid
Förgymn Gymn Postgymn
Figur 8.10. Deltidsarbetande och delpensionärer som andel av de sysselsatta mellan 60 och 64 år 1987
- 1997.
0 10 20 30 40 50 60
1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
procent
deltidsarbetande delpens ionärer
Källa: AKU och RFV.
Under perioden 1987
- 1997 har arbetskraftsdeltagandet i åldersgrup-
pen 60
- 64 år minskat från 57 till 53 procent. Detta sammanhänger sannolikt med en utslagning på arbetsmarknaden. En del äldre människor orkar inte längre med ett fysiskt eller psykiskt ansträngande arbete, utan tvingas att lämna arbetsmarknaden eller övergå till att arbeta deltid. Delpensionen skapades för att möjliggöra en nedtrappning, men som synes är det väsentligt fler äldre personer som valt att trappa ned, än de som har delpension. Men utvecklingen har givetvis även påverkats av avtalspensionärer, halvtidssjukskrivna m.fl. kategorier som helt eller delvis har lämnat arbetskraften.
Kvinnorna i denna åldersgrupp arbetar jämförelsevis mycket deltid, men har ändå minskat sin andel från 63 till 53 procent under de senaste 10 åren. År 1987 hade 20 procent av dem delpension. Efter en uppgång under första delen av 1990-talet har denna andel har sjunkit kraftigt, och halverats till 1997, figur 8.11. Av de deltidsarbetande kvinnorna i 60
- 64 årsåldern var det bara en tiondel som uppbar delpension. Det är rimligt att anta att många av dessa kvinnor har arbetat deltid länge, och därför inte har någon heltidstjänst att delpensionera sig från.
Figur 8.11. Delpensionärer mellan 60 och 64 år som andel av deltidsarbetande i samma ålder, fördelade efter kön.
0 10 20 30 40 50 60 70
1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
procent
kvinnor m än
Källa: AKU.
Bland männen är det i huvudsak åldersgruppen 16
- 19 år (drygt
50 procent) och 60
- 64 år (nästan 30 procent) som bär upp deltiden. De övriga grupperna pendlar mellan 2 och 5 procent. Den ökning som tidigare nämnts har också främst ägt rum bland unga män och män över 60 år. Det är som synes många äldre män som valt att arbeta deltid trots att de inte har delpension .
Därtill kommer att män mellan 45 och 59 år, som inte har rätt att ta delpension, arbetar mer deltid nu än de gjorde 1987. Det kan bero flera olika saker, men hälsoskäl anfördes ofta av äldre personer i AKU:s tilläggsfrågor om orsaker till deltid. En hel del av dessa män orkar sannolikt inte fortsätta inom sitt yrke på heltid och har därför valt att minska sin arbetsinsats, eller tvingats att minska den på grund av partiell sjukskrivning eller liknande. Trots denna ökning är emellertid männen som helhet en liten grupp bland de deltidsarbetande.
Deltid och dessutom tillfällig anställning
Majoriteten av de deltidsarbetslösa har tillsvidareanställningar och omfattas därmed av de regler vad avser uppsägning och annat som gäller för heltidsarbetande. Under 1990-talet har emellertid tillfällig anställning blivit vanligare i samband med deltidsarbete. Utvecklingen från 1987 återges i figur 8.12.
Figur 8.12. Deltidsarbetande fördelade efter fast och tillfällig anställning.
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%
87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97
procent
årtal
fast tillf
Källa: AKU.
Vid periodens början utgjorde de tillfälliga deltidsanställningarna 18 procent av de deltidssysselsatta. År 1994 började de emellertid att öka, för att 1997 omfatta mer än en fjärdedel. Under den här perioden har andelen tillfälliga anställningar generellt ökat på den svenska arbetsmarknaden och deltidsarbete har uppenbarligen inte utgjort något undantag.
Andelen tillfälliga deltidsanställningar har ökat för bägge könen, men det finns ändå stora skillnader. För kvinnor har de ökat från 16 till 24 procent, medan männen gått från 31 till 38 procent. Detta faller väl in i den gängse bilden av deltidsarbetet. Kvinnorna är de som huvudsakligen arbetar deltid och de har tillsvidareanställningar. Männen har ökat sitt deltidsarbete under perioden. Det kan sammanhänga med att deltiden för många av dem är en temporär lösning, i avvaktan på ett
heltidsarbete, och detta gör dem mer benägna att acceptera en tillfällig anställning.
Könet skiljer mer än nationaliteten
Särredovisning av medborgarskap har inte införts i AKU förrän under de allra senaste åren. När det gäller utländska medborgares fördelning mellan hel- och deltid finns data från 1996 och framåt. Här finns anledning påminna om att AKU är en intervjubaserad urvalsundersökning och att den del av urvalet som är utländska medborgare inte är särskilt stor. Det finns därför anledning att tolka resultaten med viss försiktighet, särskilt när det gäller en så detaljerad redovisning som branschtillhörighet.
Förhållandet mellan hel- och deltid för svenska och utländska medborgare återges i tabell 8.9. Utländska medborgare arbetar mer deltid än svenska medborgare, men skillnaden är inte särskilt stor. Finländska medborgare arbetar deltid i mindre utsträckning än svenskar, medan övriga nordiska medborgare arbetar något mer. Detta skulle kunna sammanhänga med att övriga nordiska medborgare i större utsträckning arbetar inom hotell- och restaurangverksamhet, som har jämförelsevis många tillfälligt anställda.
Tabell 8.9. Andel deltid bland sysselsatta inom olika nationalitetsgrupper.
1996
1997 Tillf anst
Svenska medb
23,6
23,2
14,1
Utländska medb
24,3
24,8
24,9
Finländska medb
20,3
20,2
12,1
Övr nordiska medb
26,7
25,7
21,9
Utomnordiska medb
25,8
27,1
33,2
Utländska män
14,6
14,6
23,0
Svenska män
9,4
9,5
11,8
Utländska kvinnor
35,6
36,4
26,9
Svenska kvinnor
39,2
38,2
16,3
Källa: AKU.
Utomnordiska medborgare arbetar mer deltid än svenskar och nordiska medborgare. De har i allmänhet svårare än svenskar att få fäste på
den svenska arbetsmarknaden och arbetar ofta inom yrken som har en stor andel deltidsarbete, t.ex. som städare och köksbiträde. En tredjedel av dem har också tillfällig anställning, vilken är väsentligt mer än för övriga grupper i tabellen. Till detta kommer även att de utomnordiska medborgarna har ökat sitt deltidsarbete från 1996 till 1997, vilket inte gäller för någon av de andra nationaliteterna. Materialet tillåter inte en fördelning av både nationalitet och kön, men eftersom utländska kvinnor ökat sitt deltidsarbete, är det rimligt att anta att det även är kvinnorna som svarat för ökningen av de utomnordiska medborgarnas deltidsarbete.
Arbetstidens fördelning mellan hel- och deltid återges i figur 8.13. Den skiljer sig inte särskilt mycket för de olika nationalitetsgrupperna. Finländska medborgare har den största andelen heltid, vilket kan sammanhänga med att de i stor utsträckning är koncentrerade till tillverkningsindustrin. Övriga nordiska medborgare arbetar till större del lång deltid (20
- 34 timmar), ofta inom hotell- och restaurangverksamhet.
Bland utomnordiska medborgare finns emellertid en något större andel deltidssysselsatta, och i synnerhet inom kort deltid (1
- 19 timmar/vecka). Den samlade bilden är att utländska män arbetar mer deltid än svenskar, medan det snarast är tvärtom med utländska kvinnor, även om de har en något högre andel kort deltid. Den stora skillnaden är fortfarande mellan män och kvinnor, oberoende av nationalitet.
Figur 8.13. Hel- och deltid fördelad efter nationalitetsgrupper och kön 1997.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
svensk finländsk övr norden
utomnord sv män utl män sv kvinnor
utl kvinnor
procent
1-19 t 20-34 t 35- t
Källa: AKU.
8.3. Deltidsarbetslösa
Ofrivillig deltid, fördubblad på tio år
Många av de deltidsarbetande har den arbetstid de önskar, medan andra uppger att de vill ha utökad arbetstid när de tillfrågas av AKU. En del av dem uppger att det är personliga skäl som hindrar dem från att arbeta mer än de gör. Men den alldeles övervägande delen uppger arbetsmarknadsskäl, dvs. att de försökt få mer arbetstid, men inte lyckats. Den senare gruppen kallas därför deltidsarbetslösa. Tyvärr finns endast uppgifter om dem från 1990 och framåt.
Som i deltidsarbetet som helhet är kvinnorna i stor majoritet. De utgjorde 87 procent av gruppen vid periodens början och 81 procent 1998.
Figur 8.14 visar hur fördelningen av de kvinnor som är nöjda med
sin deltid och de som är deltidsarbetslösa har utvecklats under perioden.
Figur 8.14. Deltidsarbetande kvinnor fördelade efter nöjda och deltidsarbetslösa 1990
- 1998.
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%
-90 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -97 -98
deltidsarbetslösa nöjda
Källa: AKU.
År 1990 uppgav ca 13 procent av de deltidsarbetande kvinnorna att de var deltidsarbetslösa. Därefter ökade denna grupp i snabb takt, för att
stabiliseras strax under 30 procent från 1994. Andelen deltidsarbetslösa kvinnor har alltså mer än fördubblats under perioden, samtidigt som antalet deltidsarbetande kvinnor har minskat med 18 procent. Detta är onekligen en anmärkningsvärd utveckling. En väsentlig del av ökningen hänger givetvis ihop med den ekonomiska krisen i Sverige i början av 1990-talet och i synnerhet med de nedskärningar som förevarit inom den offentliga sektorn.
De deltidsarbetande männen är, som tidigare nämnts, inte tillnärmelsevis så många som de deltidsarbetande kvinnorna, men en nästan lika stor andel av dem är anmälda som deltidsarbetslösa. Deras andel ökade i samma takt som kvinnornas fram till 1993, men har sedan legat något lägre, se figur 8.15.
Figur 8.15. Deltidsarbetslösa, dvs. deltidsarbetande som uppger att de önskar utökad arbetstid, män, kvinnor och båda könen, som andel av alla deltidsarbetande.
0% 5% 10% 15% 20% 25% 30% 35%
-90 -91 -92 -93 -94 -95 96 -97 -98
män kvinnor
Källa: AKU.
Den jämförelsevis låga deltidsarbetslösheten bland såväl män som kvinnor vid periodens början kan ha påverkats av det starka konjunkturläget. Med den höga efterfrågan på arbetskraft som rådde under perioden 1988
- 91 fick deltidsarbetande ofta fyllnadstjänstgöring hos sina arbetsgivare, i många fall upp till full tid. De fann då kanske ingen anledning att ställa anspråk på mer arbetstid.
Från och med 1993 är det emellertid en ansenlig del av de deltidsarbetande, en fjärdedel eller mer, som uppger att de önskar mer arbetstid
än de har. De utgjorde 1997 drygt 6 procent av det totala antalet sysselsatta i landet, vilket i stort är mer än en fördubbling jämfört med 1990.
Till skillnad från deltidsarbetet uppvisar alltså deltidsarbetslösheten ett klart samband med den konjunkturella utvecklingen i landet. Under krisåren 1992
- 1994 steg deltidsarbetslösheten brant, för att sedan plana ut från 1995, och slutligen börja att avta under 1998. Men deltidsarbetslösheten har ändå inte ökat tillnärmelsevis i den snabba takt som heltidsarbetslösheten.
Det ligger nära till hands att föreställa sig en ackumulation av deltidsarbetslösa under de dåliga åren, som naturligtvis förstärkts av neddragningarna inom den offentliga sektorn.
I vilken utsträckning denna utveckling har samband med konjunkturella eller strukturella orsaker är svårt att säga, eftersom en konjunkturnedgång i allmänhet utlöser en rad strukturella förändringar. Med tanke på att deltidsarbetslösheten fortsatte att öka ända fram till 1997 är det ändå rimligt att hävda att omstruktureringen inom den offentliga sektorn har spelat en mycket stor roll för utvecklingen.
Hur fördelar sig då deltidsarbetslösheten mellan olika branscher? I tabell 8.10 har de deltidsarbetslösa beräknats som andel av de deltidsarbetande och sedan har branscherna rangordnats efter största andel deltidsarbetslösa.
Tabell 8.10. Deltidsarbetslösa 1997 i olika branscher i absoluta tal och som andel av deltidsarbetande, totalt och kvinnor.
Bransch
Totalt andel %
Totalt antal
Kvinnor andel %
Kvinnor antal
Gruppbostäder m.m.
41,2 14 700 39,9 12 500
Hotell & restaurang
41,0 16 100 41,2 11 700
Hemtjänst
39,8 48 000 38,8 44 000
Post & tele
38,4 7 600 36,8
4 600
Varuhus
36,5 15 600 36,6 14 000
Barnomsorg
34,8 17 000 34,3 16 400
Specialbutiker
34,8 16 200 35,2 14 200
Utbildning
33,6 21 900 32,0 17 200
Transporttjänster
31,3 8 000 21,0
2 600
Uthyrning
31,3
500 30,0
300
Övriga branscher
21,6 100 900 23,4 137 500
SUMMA
29,3 266 800 36,3 216 800
Källa: AKU.
I centrum står, som väntat, samma branscher som bland deltidsarbetande i allmänhet. Den sociala omsorgen är representerad med tre delbranscher i tabellen. Om man därtill lägger hälso- och sjukvård samlar man inte mindre än hälften av de deltidsarbetslösa kvinnorna. Hotell- och restaurangverksamhet och handel har också många deltidsarbetslösa. Tillsammans med vård och omsorg svarar de för drygt 170 000 av de 267 000 deltidsarbetslösa, dvs. i praktiken två tredjedelar av deltidsarbetslösheten.
Tillverkningsindustrin är inte representerad i tabell 8.10 eftersom jämförelsevis få av dess deltidsarbetande vill ha utökad arbetstid. Det kan sammanhänga med att industrin i stor utsträckning är organiserad utifrån heltidsarbete. De deltidsarbetande som finns där har följaktligen ofta själva valt att arbeta deltid. I många fall kan de kanske återgå till heltid ganska snabbt, om de skulle önska. Det största andelen deltids arbetslösa finns emellertid inom livsmedelsindustrin, där också en stor del av de anställda är kvinnor.
Som tidigare nämnts har deltidsarbetet minskat kraftigt inom utbildningssektorn. Trots det är en mycket stor del av de kvinnor som arbetar deltid inom utbildningsverksamhet också deltidsarbetslösa.
Inom kommunikationssektorn är finns förhållandevis många deltidsarbetande män. Från 1990 till 1998 har antalet anställda inom sektorn minskat och antalet egenföretagare ökat ganska markant, heltidssysselsatta har minskat en aning och deltidssysselsatta ökat.
Den stora förändringen inom kommunikationssektorn avser deltidssysselsatta män inom transporttjänster, de har ökat med nästan 35 procent under perioden. För 10 år sedan arbetade drygt 7 procent av dem deltid. År 1997 var motsvarande siffra närmare 12 procent. Ett ansenligt antal män har arbetar nu deltid inom transporttjänster och många är uppenbarligen inte nöjda med det. Det finns flera möjliga orsaker till ökningen. Konkurrensen har ökat och koncentrerat verksamheten till de tider på dygnet när efterfrågan är som störst. Stora delar av kollektivtrafiken har privatiserats och antalet små egenföretagare har ökat.
Om man ser till huvuddragen i förändringen under perioden 1990 till 1998 svarade vård- och omsorgssektorn för mer än hälften av den ökade deltidsarbetslösheten. Det finns även stora ökningar inom handel och hotell- och restaurangverksamhet. Om man lägger samman dessa branschers ökning svarar de i absoluta tal räknat för tre fjärdedelar av den ökade deltidsarbetslösheten. Det är alltså dessa tre branscher som i all väsentligt svarar för den ökade deltidsarbetslösheten under 1990-talet.
Önskemålet är heltid
I arbetskraftsundersökningen får de deltidsarbetslösa även uppge hur många fler timmar per vecka de skulle vilja arbeta, om arbetsmarknadshinder inte förelåg. Denna serie varierar en aning under mätperioden. Från knappt 11 timmar 1990 och upp till i det närmaste 14 timmar 1997. Under större delen av perioden skiljer sig inte könen åt särskilt mycket, men från 1994 och framåt önskar sig männen fler timmar än vad kvinnorna gör. Eftersom en mycket stor del av de deltidsarbetslösa arbetar mellan 20 och 34 timmar per vecka, är det uppenbart att de i allmänhet önskar sig full heltid, dvs. i stort sett 40 timmar per vecka.
Fler yngre önskar mer arbetstid
Deltidsarbetslösheten har alltså ökat, samtidigt som deltidsarbetet som helhet har minskat. I figur 8.17 kan man se deltidsarbetslösa kvinnor som andel av deltidsarbetande 1990 och 1998. Jämförelsen visar att andelen deltidsarbetslösa kvinnor har ökat i alla åldersgrupper, även om ökningen bland de allra yngsta, 16
- 19 år, är oansenlig. Som vi tidigare nämnt har arbetskraftsdeltagandet i denna grupp minskat kraftigt. De som nu deltidsarbetar i åldern 16
- 19 år studerar ofta på gymnasiet och är sannolikt
nöjda med sin deltid.
Figur 8.17. Deltidsarbetslösa kvinnor som andel av deltidsarbetande, fördelade efter ålder 1990 och 1998.
0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%
16-19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-59 60-64 16-64
ålder
1990 1998
Källa: AKU.
Cirka 200 000 kvinnor önskar mer arbetstid och kan inte få det på grund av arbetsmarknadsskäl. Den största andelen deltidsarbetslösa kvinnor, hälften av de deltidsarbetande, finns i åldersgruppen 20 till 24 år. Dessa unga kvinnor arbetar i stor utsträckning med vård och omsorg samt sjuk- och hälsovård. Därutöver är jämförelsevis många anställda inom detaljhandeln och inom hotell- och restaurangnäringen, där arbetsgivaren i många fall enbart erbjuder deltidsarbete.
Även om andelen deltidsarbetslösa är störst bland de yngsta kvinnorna, har andelen deltidsarbetslösa bland de deltidsarbetande ökat procentuellt mer, och till och med tredubblats bland kvinnor mellan 25 och 34 år. Ökningen är också mycket stor i de övriga åldersgrupperna, även bland de kvinnor över 55 års ålder.
De deltidsarbetslösa i november 1998, en mer detaljerad bild
Utredningen har låtit SCB genomföra ett antal tilläggsfrågor till deltidsarbetslösa i anslutning till arbetskraftsundersökningen i november 1998. De har uppgivit att de önskar mer arbetstid än de har och tilläggsfrågorna har främst syftat till att klarlägga deras förutsättningar för och benägenhet till en omställning för att förverkliga detta. I tabell 8.13 redovisas en sammanställning av svaren på ett urval av dessa tilläggsfrågor. Tabellen har begränsats till att omfatta personer mellan 25 och 59 år. Detta för att undvika snedvridande svar från deltidsarbetande som studerar parallellt med arbetet, och från personer som står i begrepp att gå i pension, eller kanske redan har delpension, sjukbidrag eller liknande. Urvalet mot svarar 75 procent av de deltidsarbetslösa och består till 85 procent av kvinnor.
Tabell 8.13. Sammanställning av intervjusvar från deltidsarbetslösa i AKU:s novemberundersökning 1998. Bägge könen åldersgruppen 25-59 år.
Förutsättning
Omställningsbenägenhet
Total population
Svårt med kompl arbete, dvs. varierande schema eller förkortad arbetsdag
Kan påbörja önskad arbetstid inom en vecka
Ändra schema
Byta yrke eller arbetsuppgifter
Utbildning till nytt yrke
Fördjupad utbild ning inom yrket
Flytta till annan ort
Inte göra någonting
Antal 197 618 130 150 161 467 38 154 54 470 17 875 34 334 4 120 41 341
% 100,0 65,9 81,7 19,3 27,6 9,0 17,4 2,1 20,9
Den första observationen är att en mycket stor andel, drygt 80 procent, säger sig vara beredda att ställa om till en längre arbetstid inom loppet av en vecka. De deltidsarbetslösa tycks ha en god beredskap i detta avseende.
Här finns dock vissa skillnader mellan könen. I männens fall är det dryga 92 procent som klarar att ta sig an en utökad arbetstid inom en vecka, medan motsvarande tal för kvinnor är 80 procent. Skillnaden förklaras rimligen av att många kvinnor som arbetar deltid sannolikt har huvudansvaret för familjens barntillsyn och därför behöver lite mer tid för en sådan omställning. Detta styrks även av att det är i åldersgruppen mellan 25 och 34 år, när de flesta familjer har små barn, som man återfinner den längsta omställningstiden, för både kvinnor och män. Det finns emellertid ingen skillnad mellan de som arbetar kort och de som arbetar lång deltid.
Arbetstidens förläggning har stor betydelse när det gäller deltidsarbete. Under vissa omständigheter kan det gå att kombinera ett deltidsarbete med ett annat, och därigenom uppnå den önskade arbetstiden. I andra fall är det näst intill omöjligt. Tabell 8.14 redovisar intervju svarens fördelning.
Tabell 8.14. Arbetstidens förläggning för deltidsarbetslösa vid AKU:s intervjuundersökning i november 1998.
Förkortad arbetsdag
Lediga dagar
Kort dag & kort vecka
Varannan vecka
Varierande
Delade turer
Annan förläggning
Kvinnor 16-64 år 24,6 18,0 8,1 0,7 42,6 1,4 4,2
25-64 år 26,1 17,7 8,1 0,9 41,3 1,8 3,8
Män 16-64 år 27,2 19,2 4,5 2,0 37,8 1,6 7,8
25-64 år 26,7 20,9 5,3 1,6 35,2 2,4 7,9
Trots ett antal olika alternativ har ca 40 procent av de deltidsarbetslösa en arbetstid som de beskriver som ”varierande”, något fler bland dem som arbetar kort än lång deltid. Med varierande arbetstid måste det vara mycket svårt att hitta ett kompletterande arbete som sammantaget kan ge den önskade arbetstiden.
Det ligger nära till hands att tro att det till övervägande delen är behovsanställda som arbetar på detta varierande schema. Det är emellertid inte fallet. Många av de tillfälligt anställda, drygt 47 procent, arbetar som väntat på ett s k varierande schema, men det gäller också för 36 procent av de fast anställda deltidsarbetslösa.
När det gäller arbetstidens förläggning finns det inga fullt ut jämförbara data från 1993. Frågan ställdes då till alla deltidsarbetande, inte som här enbart till de deltidsarbetslösa. Om man ändå, med denna reservation, jämför utfallet 1993 och 1998, kan man konstatera att andelen ”varierande” arbetsschema har ökat markant. År 1993 förekom detta schema framför allt bland dem som hade tillfällig deltidsanställning, en grupp som har ökat kraftigt under senare delen av 1990-talet. Som nämnts var emellertid varierande schema även vanligt bland fast anställda deltidsarbetslösa. Det grundläggande är att konkurrensen drivit företagen att enbart nyttja personalen exakt när den efterfrågas.
Därnäst är ”förkortad arbetsdag” den vanligaste lösningen. Den omfattar en dryg fjärdedel av de deltidsarbetslösa, förmodligen i stor utsträckning småbarnsföräldrar. Med denna lösning kan man förkorta daghemsvistelsen och ha en vuxen på plats när barnen kommer hem från skolan. Det är emellertid svårt att hitta kompletterande arbetsuppgifter för ett mindre antal timmar varje dag, särskilt som flertalet med detta schema redan arbetar lång deltid. Det kan t.ex. bli fråga om dubbla arbetsresor mm. Om man även här jämför med 1993 har andelen som arbetar med ”förkortad arbetsdag” minskat. Förändringen består i första
hand i en förskjutning mellan dessa två scheman, ”varierande arbetstid” och ”förkortad arbetsdag”. Det är naturligtvis väsentligt lättare att finna komplementära arbetsuppgifter för de 18 procent som arbetar efter ett schema med lediga dagar eller arbete varannan vecka, men de är jämförelsevis få.
Mer än två tredjedelar av de deltidsarbetslösa arbetar alltså på det som i tabell 8.13 kallas ”svårt schema” dvs. arbetstid förlagd på ett varierande sätt eller med förkortning av varje arbetsdag. Totalsumman blir i stort sett densamma för fast och tillfälligt anställda deltidsarbetslösa och för bägge könen. Kvinnorna har mer av varierande arbetstid, medan männen har en större andel förkortad arbetsdag. I vilket fall torde det vara mycket svårt för denna grupp att finna ett kompletterande arbete som sammantaget kan ge dem den önskade arbetstiden.
Utredningen har också låtit genomföra djupintervjuer med tjugo deltidsarbetslösa, tolv arbetsgivare och åtta arbetsförmedlare runt om i Sverige. Resultatet kallas ”Bilder ur verkligheten” och en sammanfattning redovisas sist i detta kapitel.13 De deltidsarbetslösa och arbetsgivarna är utvalda inom branscherna vård och omsorg, handel samt hotell och restaurang. Intervjuerna bekräftar många av de resultat man kan utläsa ur AKU-undersökningen. Alla intervjuade påpekar att den varierande arbetstiden en av de stora svårigheterna. Även de schemalagda arbetstiderna varierar kraftigt, såväl för fast som tillfälligt deltidsanställda. Det är därför utomordentligt svårt att kombinera dessa deltidsarbeten med ett annat arbete.
En del av detta problem skulle kanske kunna lösas med hjälp av schemaändringar och ca 20 procent av de intervjuade säger sig vara beredda till detta, dock påtagligt fler kvinnor än män.
Detta kan möjligen
sammanhänga med att kvinnorna i större utsträckning har s.k. varierande arbetstid.
Men schemaändringar är inte alltid en lätt väg att gå. Arbetstidens förläggning beror ofta på att personalbehovet varierar under olika delar av dagen. Därtill kommer att schemaändringar i allmänhet även påverkar andra arbetstagare på arbetsplatsen, t.ex. de som arbetar heltid. Inom vård och omsorg diskuteras ändå detta som en möjlighet. Handel och hotelloch restaurangverksamhet, som har en mycket ojämn efterfrågan, har väsentligt svårare att uppnå mer arbetstid genom att förändra de anställdas scheman. Det är följaktligen ett antal faktorer som måste stämma för att man ska kunna genomföra mer omfattande schemaändringar och de kommer ändå sannolikt inte räcka till för att lösa problemet.
Även denna fråga behandlas i djupintervjuerna. Flera arbetsgivare, särskilt inom handelns område, uppger att de kan skapa tjänster med mer
13 Hela intervjumaterialet redovisas som bilaga till utredningen.
arbetstid än de nuvarande deltiderna. Men det förutsätter att de anställda arbetar mer tid på helger och kvällar än nu, vilket ytterst få vill göra. Några av de intervjuade arbetsförmedlarna instämmer i detta. De anser att arbetstagare inom de aktuella branscherna "i betydligt större utsträckning än i dag måste vara beredda att arbeta under obekväma tider som kvällar och helger, annars kommer man aldrig att få jobba mer. Är man inte beredd på det anser arbetsförmedlarna att man borde byta bransch".
14En positiv bidragande faktor kan emellertid vara att drygt 17 procent av de deltidsarbetslösa säger sig vara beredda att genomgå en fördjupad utbildning inom sitt nuvarande yrke. De kan då bredda sin kompetens och därigenom bli användbara på flera olika ställen i arbetsorganisationen. Detta ökar arbetsgivarens möjlighet att kombinera arbetsuppgifter som tillsammans skulle kunna ge den deltidsarbetslöse den arbetstid hon eller han önskar. Men även denna handlingsväg är begränsad om efterfrågan på arbetskraft är mycket ojämn. Dessutom kommer företagens kompetenshöjande aktiviteter idag i första hand de heltidsarbetande till del, och denna tendens kommer sannolikt att förstärkas i takt med att allt fler deltidsarbetslösa blir tillfälligt anställda.
I intervjuundersökningen "Bilder ur verkligheten" anser de sig inte heller få lika stor del av personalutbildning och kompetensutveckling, som de heltidsanställda. Flertalet arbetsgivare bestrider detta. Men några av dem förklarar det hela med att de heltidsanställda i stor utsträckning svarar för kontinuiteten på arbetsplatsen. De får då mer ansvarsfulla arbetsuppgifter, mer kompetensutveckling, bättre karriärmöjligheter och en mer värdefull arbetslivserfarenhet. De deltidsarbetslösa har följaktligen i allmänhet inte lika goda utvecklingsmöjligheter.
Många deltidsarbetslösa bor i små kommuner med en begränsad arbetsmarknad. Det borde därför vara rimligt att några av dem överväger flyttning som en möjlighet att få ett arbete med den arbetstid de önskar. Så är emellertid inte fallet, endast två procent av de tillfrågade har valt detta alternativ. Männen uppvisar en högre flyttningsbenägenhet än kvinnorna, vilket sannolikt sammanhänger med ett traditionellt familjemönster, där mannen fortfarande är huvudförsörjare i hushållet. Sammantaget är det emellertid till mer än 85 procent kvinnor som är deltidsarbetslösa och en mycket liten grupp av dem har angivit flyttning som alternativ.
I Bilder ur verkligheten framgår även att de deltidsarbetslösa är mycket restriktiva när det gäller pendling. De anser att alldeles för mycket fritid då går bort i samband med arbetsresor.
För det stora antal deltidsarbetslösa som arbetar på vad som i tabell 8.13 kallas ett ”svårt schema”, finns därför sannolikt ingen annan
14 Se Bilder ur verkligheten.
lösning än att byta yrke. Det är stort steg och, för dem som arbetar inom handeln och inom hotell- och restaurangnäringen, ofta det enda realistiska steget om den deltidsarbetande vill ha heltid.
Närmare 28 procent av de deltidsarbetande säger sig också vara beredda att byta yrke eller arbetsuppgifter. Denna fråga är så ställd, att det är svårt att bedöma svaret. Den intervjuade kan avse ett nytt yrke hos en annan arbetsgivare, men även andra arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. Utredningen har därför avstått ifrån att försöka tolka svaret. Det är emellertid 9 procent som säger att de kan tänka sig att utbilda sig till ett nytt yrke. Av detta kan man inte dra slutsatsen att de som enbart sagt sig vara villiga att byta yrke/arbetsuppgifter utesluter tanken på utbildning. Men det fanns olika alternativ och det var jämförelsevis få som valde det alternativ som inbegrep utbildning.
Det är svårt att bedöma de deltidsarbetslösas utbildningsbenägenhet. I intervjuundersökningen ”Bilder ur verkligheten” uppger såväl arbetsgivare som arbetsförmedlare att de deltidsanställda är ointresserade av utbildning. Å andra sidan har ett stort antal kvinnor under de senaste åren valt att studera inom ramen för det s.k. Kunskapslyftet. I vilken utsträckning de varit deltidsarbetslösa går inte att utläsa ur CSN:s statistik, eftersom arbetslöshet eller del av arbetslöshet klassificeras tillsammans.
15Däremot kan CSN redovisa deltidsstuderande. År 1998 var det ca 11 000 vuxna vars studier omfattade högst 75 procent av full tid, vilket motsvarar ca 6 procent av de studiestöd CSN beviljade. Det är alltså ytterst få vuxna som studerar på deltid. Svårigheten att kombinera deltidsarbete och studier anses vara alltför stor, särskilt om många, som tidigare nämnts, har ett ”varierande” arbetsschema. Därav kan man emellertid inte dra specifika slutsatser om de deltidsarbetslösas studiebenägenhet. I de utsträckning de deltidsarbetslösa påbörjar utbildning slutar de ofta sitt deltidsarbete och övergår till studier på heltid, eftersom det i allmänhet är det enda realistiska alternativet.
16I vilket fall är de flesta bedömare överens om att yrkesbyte på dagens svenska arbetsmarknad i stort sett genomgående förutsätter utbildning. Detta borde i allra högsta grad gälla för de deltidsarbetslösa, eftersom de har kort utbildning, ofta två eller treårigt gymnasium med praktisk inriktning, och arbetar inom yrken som inte anses vara kvalificerade.
Till denna bild kan man även foga arbetsförmedlarnas uppfattning att de deltidsarbetslösa är mycket ovilliga att byta arbetsplats17. De vill
15 Klassificeringen påverkas av att CSN endast får använda 15 procent av medlen inom Kunskapslyftet till arbetstagare. Detta leder till att i princip alla som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen klassificeras som arbetslösa.16 Bilder ur verkligheten.17 Bilder ur verkligheten.
stanna där de är, även om förutsättningarna att få mer arbetstid är näst intill obefintliga. I AKU-undersökningen finns även en grupp som säger sig vilja ha mer arbetstid, men som inte har vidtagit någon åtgärd för att förverkliga detta. SCB frågade dessa personer varför de inte gjort något, och mer än 80 procent svarade att det inte fanns mer arbete att få hos den aktuelle arbetsgivaren. Detta svar stämmer väl med arbetsförmedlarnas upplevelse. En stor del av de deltidsarbetslösa söker endast mer arbete hos den nuvarande arbetsgivaren, och flertalet kommer därför inte att lyckas i sin strävan.
Slutligen är det en anmärkningsvärt stor grupp, en femtedel av de intervjuade, som inte anser sig beredda att göra någonting överhuvudtaget för att få mer arbetstid. Detta sammanhänger sannolikt med att de bedömer de olika alternativen i intervjun som utsiktslösa. Men de redovisar inte heller några egna idéer, som t.ex. skulle kunna klassificeras under rubriken ”annan uppgift”. Det höga medelvärdet förklaras i stor utsträckning av att mer än hälften av de deltidsarbetslösa över 55 år har angivit detta alternativ.
De äldres situation är naturligtvis nedslående, men kanske också i viss mån belysande för de deltidsarbetslösas situation. En del av dem är utan tvivel inlåsta i sitt deltidsarbete. I ”Bilder ur verkligheten” vittnar arbetsförmedlare om att ”det är lättare för en timanställd att få en heltidstjänst än för en person som har accepterat en deltidstjänst.
De arbetar inom verksamheter där efterfrågan på arbetskraft är väldigt ojämn under dagen, som inom omsorg och handel. Andra arbetar inom hotell- och restaurangverksamhet där behovet av arbetskraft varierar både över dagen och över veckan. Många av dem har kort utbildning och ensidig arbetslivserfarenhet och de är inte särskilt utbildningsbenägna.
För arbetsgivaren är de deltidsanställda ett mycket bra alternativ till tillfälligt anställda, eftersom de ofta är beredda att arbeta extra, och då till samma lön som normalt. Men därtill kommer att grunden för deltidsarbetet, den ojämna efterfrågan på personal, sannolikt inte kommer att ändras under en överskådlig framtid. Inom handeln är alla intervjuade i ”Bilder ur verkligheten” överens om att efterfrågan på deltidstjänster kommer att öka i framtiden.
När det gäller vård och omsorg är bilden mer komplicerad. Bristen på arbetskraft förväntas driva fram heltidstjänster, eller i vilket fall tjänster med mer arbetstid än idag. Det finns emellertid även uppgifter som pekar i motsatt riktning. I ”Bilder ur verkligheten” är alla intervjuade, arbetsgivare, arbetstagare och arbetsförmedlare inom vård- och omsorgsområdet överens om att nedskärningarna under 1990-talet resulterat i att vårdarbetet i många fall har blivit för tungt för heltid. Enligt en arbetsgivare är ”det få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske se över vecko-
arbetsmåttet”. En annan arbetsgivare inom vårdsektorn konstaterar ”att en person som arbetar deltid klarar sig bättre undan arbetsskador.”
Denna tendens kan man också spåra i AKU-undersökningens fråga om de deltidsanställdas skäl för att arbeta deltid. Bakom svaret ”övriga skäl” visar det sig att en mycket stor del har svarat att de helt enkelt inte orkar arbeta mera. Det finns följaktligen skäl att fråga sig i vilken utsträckning det är möjligt att omvandla deltidstjänster inom vård och omsorg till heltid.
8.4. Deltidsarbetslösa som är anmälda vid arbetsförmedlingen
Femton procent av de deltidsarbetande
En del av de deltidsarbetslösa har haft ett arbete med mer tid och därefter tvingats att ta ett arbete med kortare veckoarbetstid. De blir då berättigade till utfyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen under en övergångsperiod. För att kunna få ersättning måste de vara anmälda vid en arbetsförmedling och söka arbete för den förlorade arbetstiden.
De regler som styrt möjligheten att få fyllnadsersättning har varierat under åren. Från 1974 till 1984 var möjligheten till fyllnadsersättning begränsad till en period om 50 ersättningsdagar. Mellan 1984 och 1987 var sedan tidsperioden för fyllnadsersättning obegränsad, varefter den från 1 juli 1987 ånyo begränsades, men denna gång till 150 ersättningsdagar. År 1993, under den svåra ekonomiska krisen, valde man att återinföra en obegränsad ersättningsperiod, men 1996 kom ett nytt beslut. Perioden begränsades till 300 ersättningsdagar, men endast för fast anställda deltidsarbetande. För en person som arbetar halvtid motsvarar detta arbetslöshetsersättning i 2 år och för en person som endast får ersättning för en arbetad dag per vecka räcker en sådan ersättningsperiod i 6 år. För tillfälligt anställda med deltidsarbete är perioden för utfyllnad från arbets löshetsförsäkringen fortfarande obegränsad.
Även när det gäller denna grupp brister det statistiska underlaget. I samband med utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen har arbetslöshetskassorna inte registrerat deltidsarbetslösa för sig. Eftersom Arbetsmarknadsstyrelsens register bygger från uppgifter från arbetslöshetskassorna finns dessa uppgifter inte heller där.
I AMS arbetssökanderegister finns uppgifter över deltidsarbetslösa arbetssökande, men de omspänner inte någon längre period. Fram till slutet av 1980-talet registrerades de deltidsarbetslösa tillsammans med
heltidsarbetsökande, som arbetssökande med tillfällig eller med fast anställning, beroende på den typ av deltidsarbete de hade.
Från 1990 särredovisas de emellertid i arbetsförmedlingens register. Huvuddelen av de registrerade är också berättigade till den ovan nämnda fyllnadsersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, men exakt hur många finns inte statistiskt belagt. En del personer är anmälda vid Arbetsförmedlingen som deltidsarbetslösa, utan att de uppbär någon ersättning.
För att närmare kunna belysa detta har utredningen gjort egna bearbetningar av AMS register över utbetald arbetslöshetsersättning. Därtill kommer att Kassornas Samorganisation bistått utredningen med uppgifter om antalet deltidsarbetslösa som fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen en vecka i september 1998. Dessa två datakällor, som visar stor överensstämmelse, ger vid handen att cirka 75 procent av de deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen uppbar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kontinuerligt. Enligt AMS register är det ytterligare drygt 5 procent som fick ersättning mer oregelbundet. Ungefär 15 till 20 procent av registrerade deltidsarbetslösa har haft ersättning tidigare, men deras ersättningsrätt har upphört. De har ändå valt att stå kvar vid Arbetsförmedlingen som deltidsarbetslösa arbetssökande. Utredningen utgår därför ifrån att cirka 80 procent av de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen uppbär någon form av fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
År 1997 utgjorde deltidsarbetslösa i Arbetsförmedlingens register 15 procent av de deltidsarbetande och 53 procent av de deltidsarbetslösa enligt AKU.
Figur 8.18 visar relationen mellan olika deltidsarbetande.
Som andel av de deltidsarbetande utgör de som är anmälda vid Arbetsförmedlingen som synes en tämligen liten grupp.
Figur 8.18. Deltidsarbetande, deltidsarbetslösa samt därav anmälda vid Arbetsförmedlingen, medeltal 1998.
Deltidsarbetande 1998, 901.100 personer Deltidsarbetande 1998, 901.100 personer
Deltid, nöjda Deltid, nöjda
med arbetsmed arbets-
tiden tiden 653.800 653.800
(72,6%) (72,6%)
Deltids-Deltidsarbetslösa arbetslösa
247.300 247.300
(27,5%) (27,5%)
Deltids-Deltidsarbetsarbetslösa lösa ej ej anm vid anm vid Af 116.100 Af 116.100
(12,9%) (12,9%)
Deltids-Deltidsarbetsarbetslösa anm lösa anm
vid Af vid Af 131.200 131.200 (14,6%) (14,6%)
Anmälda vid Arbetsförmedlingen har tre-dubblats på tio år
Figur 8.19 visar deltidsarbetslösa som är anmälda vid Af, som andel av alla deltidsarbetslösa enligt AKU.
Figur 8.19. Deltidsarbetslösa som varit anmälda vid Arbetsförmedlingen 1990
- 1998, som andel av deltidsarbetslösa enligt AKU.
0 10 20 30 40 50 60 70 80
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998
procent
Män
Kvinnor
Totalt
Källa: Amv.
Det totala antalet deltidsarbetslösa enligt AKU har, som tidigare nämnts, fördubblats under 1990-talet. Den grupp som är anmäld vid Arbetsförmedlingen har ökat ännu mer, med 2,7 gånger, under samma period. Från knappt 50 000 personer 1990 till en topp om drygt 150 000 år 1995 och därefter en viss minskning till 131 000 år 1998. Utbetalningar från arbetslöshetsersättningen i samband med deltidsarbetslöshet måste ha ökat markant under denna period.
Som andel av de deltidsarbetslösa har gruppen också ökat kraftigt, se figur 8.19. Men det förefaller som om andelen har stabiliserats kring 50 procent från 1996, även om den ökar svagt. Det beror på att hela gruppen deltidsarbetslösa sjunkit i något högre takt under 1998, än den del av dem som är anmälda vid Arbetsförmedlingen.
Figuren visar att deltidsarbetslösa män är anmälda vid Arbetsförmedlingen i högre grad än kvinnorna, trots att en större andel av de deltidsarbetande kvinnorna är deltidsarbetslösa18. Det finns ingen entydig förklaring till detta, men det är sannolikt samma fenomen som inom deltidsarbetet som helhet. För många kvinnor är det en etablerad arbetsform, men för större delen av männen är det en tillfällig och otillfredsställande lösning. De tycks därför lägga ned mer energi på att finna
18 Se figur 8.14.
ett heltidsarbete, och anmäler sig därför också i större utsträckning till Arbetsförmedlingen.
Utredningen har i uppdrag att söka eventuella samband mellan arbetslöshetsförsäkringens utveckling och det antal deltidsarbetslösa som uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Detta är ingen lätt uppgift, eftersom det exakta antalet deltidsarbetslösa med ersättning inte är känt. Om man antar att de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen i huvudsak är representativa för de ersättningsberättigade kvarstår ändå problem, eftersom uppgifter endast finns från 1990 och framåt. En så kort dataserie gör det svårt att studera eventuella samband.
De regler som styr rätten till arbetslöshetsersättning i samband med deltidsarbetslöshet har ändrats under 1990-talet, men det är svårt att se något samband mellan dessa ändringar och den utveckling som återges i figur 8.19. Från 1987 till 1993 begränsades ersättningen till en period om 150 dagar, varefter reglerna ändrades så att ersättningsperioden blev obegränsad. Men det antal deltidsarbetslösa som var anmälda vid Arbetsförmedlingen ökade i ungefär samma takt under hela perioden från 1992 till 1995. Därefter begränsades perioden åter från 1996, men denna gång till 300 dagar för fast anställda deltidsarbetande. De deltidsarbetslösa vid arbetsförmedlingen började då att minska, men det är tveksamt om man kan knyta detta till begränsningen av ersättningsperioden. Den var likafullt dubbelt så lång som före 1993 och räcker normalt, som tidigare nämnts, till fyllnadsersättning i flera år. Dessutom förblev ersättningsperioden obegränsad för tillfälligt anställda deltidsarbetslösa.
Det förefaller mer logiskt att hävda en blandning av konjunkturella och strukturella samband av det slag som anfördes ovan när det gällde hela gruppen deltidsarbetslösa. Fram till 1991 var arbetslösheten låg i Sverige och deltidsarbetslösheten minskade en aning. Under krisåren steg sedan deltidsarbetslösheten, om än inte i samma takt som heltidsarbetslösheten, för att plana ut från 1995 och framåt, när konjunkturen började att förbättras. De deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen har emellertid börjat att minska två år tidigare än gruppen som helhet.
Först och främst offentlig sektor
De deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen är med stor sannolikhet koncentrerade till samma branscher som de deltidsarbetande i allmänhet. Man kan tyvärr inte se detta exakt, utan endast indirekt, med hjälp av de arbetslöshetskassor de är anslutna till, tabell 8.15.
Tabell 8.15. De tio arbetslöshetskassor som hade flest deltidsarbetslösa medlemmar anmälda vid Arbetsförmedlingen 1997.
Kassa
Män andel Kvinnor andel Totalt andel
Kommunalarbetarna
4 126 15,0 42 399 38,6 46 525 33,9
Handelsanställda
1 331 4,8 10 953 10,0 12 284 8,9
HTF
996 3,6 5 639 5,1 6 634 4,8
Statstjänstemännen
718 2,6 5 736 5,2 6 454 4,7
KAS
2 084 7,6 4 017 3,7 6 101 4,4
Industritjänstemännen
990 3,6 4 811 4,4 5 801 4,2
Kommunaltjänstemännen
502 1,8 4 940 4,5 5 441 4,0
Lärarnas
714 2,6 4 515 4,1 5 230 3,8
Hotell- restauranganställda 1 225 4,5 3 953 3,6 5 178 3,8 Akademikerna 965 3,5 3 080 2,8 4 045 2,9 Delsumma 13 650 49,7 90 043 82,0 103 692 75,5 Summa 27 444 100 109 867 100 137 311 100
Kommunals arbetslöshetskassa dominerar denna tabell, de svarade för en tredjedel av alla inskrivna deltidsarbetslösa under 1997. Kommunerna har emellertid en bred verksamhet, alla utbetalningar avser inte medlemmar som arbetar inom vård- och omsorgssektorn. Tidigare presenterad branschstatistik för deltidsarbetslösa tyder emellertid på att denna sektor dominerar även här. Kommunal organiserar majoriteten av landets undersköterskor, sjukvårdsbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, städpersonal i kommunerna etc. Sjuksköterskorna är svårare att följa, eftersom de är anslutna till Statstjänstemännens arbetslöshetskassa, tillsammans med många andra yrkesgrupper.
De kassor som har direkt med den offentliga sektorn att göra, svarade sammantaget för 46 procent av de deltidsarbetslösa som var anmälda vid Arbetsförmedlingen under 1997. När det gäller utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen till deltidsarbetslösa måste rimligen den offentliga sektorn spela en ännu större roll, än den gör när det gäller deltidsarbetslösheten i allmänhet.
Handels arbetslöshetskassa, liksom hotell- och restauranganställdas kassa finns med, men intar en blygsam plats om man betänker att ganska många av deras medlemmar önskade mer arbetstid. Det skulle kunna bero på att deltidsarbetande inom dessa branscher huvudsakligen arbetat deltid.
Denna hypotes styrks också av den relativt höga placering som industritjänstemännens kassa har. Inom tillverkningsindustrin är det relativt få av de deltidsarbetande som önskar mer arbetstid. De som ändå gör det har ofta möjlighet att få fyllnadsersättning, eftersom de med största sannolikhet tidigare har arbetat heltid.
Svaga regioner
- många arbetslösa och många deltidsarbetslösa
Vi har tidigare sett att deltidsarbetet är tämligen jämnt fördelat över landet, om man mäter för enskilda län. Tyvärr kan AKU-data för deltidsarbetande eller deltidsarbetslösa inte brytas ned på kommunal nivå, och Årsys19, som har stor tillförlitlighet på kommunal nivå, registrerar inte den arbetade tiden. Det är endast arbetsförmedlingsstatistiken som ger oss möjlighet att se situationen i olika kommuner, men då begränsas gruppen till deltidsarbetslösa som är anmälda till Arbetsförmedlingen, dvs. i stort sett samma grupp som får fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.
För att bättre kunna beskriva den regionala utvecklingen i Sverige har Nutek, i samarbete med SCB, utarbetat en klassificering i vilken alla kommuner i landet har samordnats i 81 lokala arbetsmarknadsregioner, s.k. LA-regioner20. Dessa LA-regioner har sedan ordnats i sex regionfamiljer, utifrån ett antal vägda kriterier:
Kriterium
Vikt
Befolkning 20
64 år
30%
Andel företagare / invånare (exkl. jordbruk)
25%
Andel befolkning 20
64 år med eftergymnasial utbildning
25%
Andel befolkning med restid < 10 min till kommuncentrum
10%
Andel befolkning med restid < 30 min till univ- eller högskoleort 10%
19 SCB:s uppbördsbaserade statistik.20 1998 års rapport om den regionala utvecklingen i Sverige, Nutek 1998-10-12.
Med hjälp av indelningen i regionfamiljer kan man samordna data för Sveriges kommuner till en bild som ger viss information om huvuddrag och förutsättningar i olika delar av landet. Det är emellertid viktigt att framhålla att det finns LA-regioner som utvecklas positivt och andra som utvecklas negativt inom alla regionfamiljer.
Figur 8.20 visar data för del-
tidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen, som andel av den arbetsföra befolkningen i kommunen, ordnade efter regionfamiljer. Data har begränsats till att omfatta kvinnor, eftersom de utgör mer än 80 procent av de deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen.
Figur 8.20. Deltidsarbetslösa kvinnor som är anmälda vid Arbetsförmedlingen. Procent av kvinnlig befolkning 16
- 64 år. Medeltal 1997.
6,7
5,1
4,2
2,5
4,0
5,8
5,2
0 1 2 3 4 5 6 7 8
Småreg
off sektor
Småreg
priv sektor
Sekundära
centra
Regionala
centra
Högskole-
region
Storstad
RIKET
procent
Källa: Amv och Nutek.
Små regioner dominerade av offentlig sektor har uppenbarligen den största andelen deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen. Därnäst kommer små regioner som domineras av privat sektor. Bägge dessa regionfamiljer anses vara ekonomiskt svaga och de har ungefär likvärdiga produktionsförutsättningar. De har haft en negativ befolk ningsutveckling sedan 1976 och svarar tillsammans för drygt 9 procent av rikets befolkning.
Men även om båda dessa har en stor andel deltidsarbetslösa, så ger den stora andelen deltidsarbetslösa inom den offentliga sektorn utslag. Små regioner som till stor del vilar på offentlig sektor har en markant större andel deltidsarbetslösa, än de som domineras av privat sektor. I bägge fallen handlar de emellertid om regioner med liten privat tjänstesektor, den svarar för knappa 25 procent av sysselsättningen.
Sekundära centra är ett samlingsbegrepp för ett antal LA-regioner som befinner sig mitt emellan i denna rangordning. De är inte regionala centra, men ändå större än de minsta LA-regionerna, som exempel kan nämnas Falkenberg-Varberg, Katrineholm-Flen och Nässjö.
De svarar för ungefär samma andel av rikets befolkning som de små regionerna. Även här har befolkningen minskat, men endast de senaste åren. Dessförinnan hade dessa regioner en svag, men ändå positiv befolkningsutveckling. Näringsstrukturen påminner i mycket om den som gäller i små regioner som domineras av den privata tjänstesektorn. Andelen deltidsarbetslösa är lägre än i dessa regioner, men skillnaden är inte särskilt stor.
Mer anmärkningsvärt är kanske att nästa regionfamilj i rangordningen, regionala centra, har en lika stor andel deltidsarbetslösa kvinnor som sekundära centra. Denna regionfamilj, som svarar för en dryg fjärdedel av landets befolkning, uppvisar en jämförelsevis stor offentlig sektor, den svarar för 35 procent av sysselsättningen. Industrisektorn är klart mindre än i sekundära centra, men den privata tjänstesektorn är större. Även dessa regioner har haft en negativ befolkningsutveckling de allra senaste åren.
Deltidsarbetslösheten kan till viss del förklaras av att regionala centra ofta har större sjukhus, med jämförelsevis stor andel deltidsanställda. Men även inom den privata tjänstesektorn finns det många deltidsarbeten, särskilt inom handel och inom hotell- och restaurangverksamhet.
Högskoleregionerna har en markant lägre andel deltidsarbetslösa kvinnor än de föregående regionfamiljerna. Näringsstrukturen påminner i mycket om den som råder inom regionala centra, den privata tjänstesektorn är något större men industrisektorn är klart mindre. Dessa regioner har ca 17 procent av rikets befolkning och befolkningsutvecklingen är positiv, även om ökningen inte är lika stark som den har varit.
Andelen deltidsarbetslösa är väsentligt lägre än i regionala centra. Om man ser till näringsstrukturen och den därav följande efterfrågan på arbetskraft borde det närmast vara tvärtom. Andelen deltidsarbetande kan mycket väl tänkas vara större i högskoleregionerna än i de tidigare nämnda regionerna. Arbetsmarknadens storlek och den breda näringsstrukturen ger emellertid de deltidsarbetslösa bättre möjlighet att söka annat arbete, så att andelen ofrivilligt deltidsarbetande blir jämförelsevis låg.
I Sveriges storstadsregioner bor närmare 40 procent av landets befolkning. Befolkningsutvecklingen är positiv sedan 1976, även om enstaka år har utgjort undantag.
Stor marknad och varierad näringsstruktur ger de arbetssökande bättre möjlighet att hitta ett arbete som stämmer med deras önskningar. Andelen deltidsarbetslösa, dvs. ofrivilligt deltidsarbetande är låg, trots att den privata tjänstesektorn är mycket stor och efterfrågar deltidsanställda. I gengäld är den största anordnaren av deltidsarbete, den offentliga sektorn, jämförelsevis liten, faktiskt den näst minsta efter små regioner med dominerande privat sysselsättning.
8.5. Bilder ur verkligheten, sammanfattning
21
Den typiske deltidsarbetslösa är en kvinna. Detta är alla ense om. Åldern varierar och det gör också familjeförhållandena. Gemensamt däremot är att man saknar högre utbildning, man har maximalt treårigt gymnasium och då vanligen på någon praktiskt inriktad utbildning.
Intrycket man får efter intervjuerna med de deltidsarbetslösa, arbetsförmedlarna och arbetsgivarna är att det främst är unga kvinnor som inte har barn och äldre kvinnor med utflugna barn som verkligen vill arbeta mer. Ser man till kvinnor med barn vill man i många fall inte arbeta mer, i alla fall inte mer än 75 procent. Ekonomin gör dock att de ändå känner att de behöver göra det. För ensamstående kvinnor blir förstås detta ett större problem än för de som sammanbor med någon som har ett arbete.
Arbetsförmedlingen har inte haft några särskilda åtgärder som är lämpade för deltidsarbetslösa. Man har inte heller kunnat ägna dem så mycket tid som man upplever att det skulle behövas, eftersom man har varit tvungen att prioritera de arbetssökande som står helt utanför arbetsmarknaden. De deltidsa rbetslösa upplever också att arbetsförmedlingen inte har gjort något för att hjälpa dem. Man måste tydligen vara helt arbetslös för att man ska komma ifråga, säger en av dem som deltog i intervjuerna.
En grupp som urskiljer sig i materialet är unga kvinnor som har timanställning framför allt inom vården. De har gått ut skolan i en tid då nedskärnin garna började vilket har gjort att de inte har fått fast arbete. Detta gäller främst på mindre orter vilket är synnerligen olyckligt om man har för avsikt att behålla unga människor på orten.
Man får också intrycket att man förvisso vill arbeta i större omfattning än idag, men inte till vilket pris som helst. De flesta skulle föredra att stanna på den arbetsplats där de är nu och som de trivs på. Detta säger i
21 Hela intervjuundersökningen redovisas som bilaga till utredningen.
stort sett samtliga deltidsarbetslösa och det bekräftas av såväl arbetsgivare och arbet sförmedlare. Arbetsgivarna upplever att de anställda är nöjda med det de har och man verkar inte ha några ambitioner att gå vidare med hjälp av utbil dning, vare sig intern eller extern utbildning. Flera av arbetsgivarna ser detta som ett problem för den framtida återväxten.
Att flytta är inte heller något alternativ för de intervjuade kvinnorna. Lever man tillsammans med en man är det för det mesta hans arbete som styr var man kommer att hamna. Flera av de intervjuade kvinnorna påpekar också att det förmodligen inte skulle vara mycket lättare att få en heltidstjänst någon annanstans i Sverige så länge de stannar inom samma bransch. Pendling är man också negativ till och det gäller framför allt kvinnor med småbarn. Mest positivt till pendling förefaller man vara i Strömstad.
Att arbeta heltid inom vården och omsorgen upplevs av både arbetsgivare, deltidsarbetande och arbetsförmedlare som alldeles för tungt. Från samtliga kategorier har det höjts röster om att man borde se över veckoarbetstiden inom dessa yrken. Det är orimligt att en fullt frisk människa inte ska orka arbeta heltid, säger man samstämmigt.
En grupp som situationen framstår som särskilt svår för är ensamstående kvinnor med barn. Många gånger vill de arbeta deltid för att kunna umgås med barnen. Alternativet till detta skulle vara att arbeta nattetid. För närvarande efterfrågas på flera orter just nattpersonal inom vård och omsorg. Problemet är att varken kommunen eller någon privat inrättning kan erbjuda (eller i allt för liten omfattning kan erbjuda) barnomsorg nattetid. De ensamstående kvinnorna hamnar då i en situation där de inte kan ta de heltidsarbeten som erbjuds och får nöja sig med att arbeta deltid, vilket inte är tillräckligt för försörjningen. Lösningen blir att få tillskott till ekonomin i form av socialbidrag som utbetalas av kommunen.
Arbetsgivarna har samstämmigt fört fram kritik mot att de deltidsarbetslösa inte tillräckligt tydligt framför till arbetsgivaren att de vill arbeta mer. Flera av de deltidsarbetslösa för också fram detta som en möjlighet till att få a rbeta mer i framtiden.
Arbetsgivarna är positivt inställda till deltidsanställningar. Man anser att man behöver det för att kunna schemalägga personalens arbetstider. Man hävdar att man med heltidsanställningar skulle få tjänster som ingen skulle vilja ha eftersom det skulle kräva att man var tvungen att arbeta i mycket stor omfattning under kvällar och helger. Inom handeln tycks behovet av deltidsanställningar snarast öka inför framtiden, enligt arbetsgivarna. Man menar att kunderna ställer allt högre krav på att öppettiderna ska passa dem.
De deltidsarbetande förefaller vara relativt nöjda med sin arbetsmiljö. Arbetsgivarna anser inte att det finns några skillnader i arbetsmiljö mellan deltidsanställda och heltidsanställda som beror just på hur mycket de arbetar. Däremot är det så att de deltidsanställda inom handeln främst arbetar inom kassalinjen vilket gör att deras arbete blir tungt och monoton. För timanställda som kallas in vid behov blir det med automatik så att de kallas in vid underbemanning, vilket gör att de får en stressig arbetsmiljö, säger man från arbetsgivarnas sida.
näringslivet under 1990. Motsvarande andel för 1994 var 70 procent. Den osäkerhet som rådde om konjunkturuppgångens varaktighet kan vara en förklaring till att nyanställningarna i huvudsak utgjordes av tidsbegränsade anställningar. Valet mellan att erbjuda fast eller tidsbegränsad anställning kan också påverkas av tillgången på arbetssökande, dvs. antalet arbetslösa.8
Den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning är fortfarande vikariat även om andelen har minskat (figur 9.2). Under 1987 var närmare hälften av alla tidsbegränsade anställningar ett vikariat jämfört med endast en tredjedel under 1997. Den näst vanligaste är kallas vid behov, 20 procent, tätt följd av objekts-/projektanställning, 18 procent.
Figur 9.2. Fördelning på olika typer av tidsbegränsade anställningar AKU årsmedeltal 1997
Övriga
6%
Behovsanst
20%
Projektanst
18%
Säsong
5%
Provanställn
8%
Vikariat
33%
Feriearb+
Praktik
10%
8 Bertil Holmlund ”Livstidsjobb och korta jobb”, Arbetsmarknad och Arbetsliv 1995:2.
Tabell 9.2 nedan visar utvecklingen av respektive grupps andel av de tidsbegränsat anställda under de senaste 10 åren. Ökningen mellan 1987 och 1997 är ca 55 000 personer, eller 12 procent.
Tabell 9.2. Andel tidsbegränsat anställda fördelade efter anställningsform samt totalt antal, 100-tal. AKU årsmedeltal.
Vikariat Provananställning
Praktik Feriearb. Säsong Projektanställning
1987 46,0 7,9
2,2
6,6
5,6
14,1
1988 46,7 9,4
1,8
8,4
5,0
12,4
1989 48,1 11,0 1,7
9,8
4,6
9,8
1990 46,7 11,7 2,0
9,3
4,6
9,8
1991 46,8 8,4
2,0
8,8
4,9
9,8
1992 43,0 4,8
2,5
7,3
4,8
11,4
1993 41,3 4,9
2,3
7,8
4,9
14,4
1994 37,4 6,8
1,7
8,1
5,8
17,2
1995 36,4 8,5
1,6
7,9
5,2
17,6
1996 35,3 7,6
2,0
8,0
5,3
17,6
1997 32,9 7,7
1,8
8,2
5,1
18,3
Kallas vid behov
Arbetsmarknadsåtgärder
Övr. Samtl. Antal Antal exkl. AMS-åtg
1987 5,6
8,4
3,6
100
4 554 4 172
1988 8,0
5,9
2,5
100
4 551 4 284
1989 8,6
4,3
2,1
100
4 212 4 031
1990 9,8
3,1
3,0
100
3 992 3 870
1991 10,3 6,0
3,1
100
3 846 3 617
1992 12,4 10,3 3,4
100
3 901 3 498
1993 14,1 7,3
3,0
100
4 060 3 763
1994 16,0 4,9
2,2
100
4 705 4 475
1995 16,0 5,1
1,6
100
4 995 4 739
1996 17,8 3,4
2,9
100
4 887 4 722
1997 19,6 2,8
3,5
100
5 099 4 957
Behovsanställda och projektanställda ökar mest
Om man från gruppen tidsbegränsat anställda exkluderar de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, som ju beror på politiska beslut, ökar antalet tidsbegränsat anställda med nära 80 000 personer mellan 1987 och 1997, dvs. med ca 20 procent. De behovsanställda svarar för 75 000, eller 95 procent, av denna ökning.
Det har skett en förskjutning mellan olika typer av tidsbegränsade arbetsformer. Den största förändringen är att antalet behovsanställda och projektanställda har ökat kraftigt under 1990-talet. År 1997 var 100 000 personer behovsanställda jämfört med drygt 25 000 personer år 1987. Projektanställning omfattade 64 000 personer år 1987 och är nu med 93 000 personer nästan lika stor som antalet behovsanställda. Under samma tidsperiod har vikariaten minskat med drygt 40 000 personer och uppgick till 168 000 under 1997. Minskningen påverkas bland annat av mindre sjukfrånvaro på grund av förändringar i sjukförsäkringslagen men också av att totala antalet sysselsatta har minskat.
Kvinnorna dominerar inom vikariat och behovsanställningar. Det går 2,7 kvinnor per man inom vikariat och 1,9 inom behovsanställningar. Antal kvinnor per man har minskat successivt inom båda dessa grupper. Intressant är att projektanställning, som domineras av män, tycks dra fler kvinnor till sig nu än för tio år sedan. 1987 fanns det 0,3 kvinnor per man och 1997 hade antalet ökat till 0,8.
9.3 Omfattning och utveckling inom olika näringsgrenar
Hotell och restaurang, hemtjänst och turism dominerar
Det finns anledning att tro att vissa näringar mer eller mindre är uppbyggda på olika typer av tidsbegränsade anställningar men också att förändringar i arbetsformerna ökar mer inom vissa näringar än andra och att detta i sin tur leder till mer segregerade delarbetsmarknader.
Tabell 9.3. Andel tidsbegränsat anställda av samtliga anställda fördelat på näringsgrenar samt näringens storlek i förhållande till samtliga tidsbegränsat anställda 1997. AKU Årsmedeltal.
Näringsgren
1987 1990 1991 1992 1993 1994 1995
Jord/Skog
20,7 13,9 17,2 18,8 20,5 24,9 24,1
Tillverkningsindustri
5,3 4,3 3,8 4,1 5,1 7,5 7,8
Verkstadsindustri
3,5 2,9 2,3 2,8 3,6 6,8 6,6
Byggverksamhet
18,4 6,8 6,0 7,4 10,8 15,9 15,5
Handel o kommunikation 8,7 8,5 8,2 8,4 9,6 11,6 11,9 dv: Handel 9,4 9,5 9,2 9,4 10,4 12,3 11,9 Företagstjänster, finans 7,6 6,7 6,7 7,2 8,1 10,0 10,9 Utbildning och forskning 14,7 13,1 13,7 15,1 14,9 16,5 17,7 Vård och omsorg 19,3 17,3 16,3 16,6 16,9 17,9 19,1 Personl., kultur, renhålln. 19,8 18,2 18,8 20,4 19,2 22,3 24,7 Offentlig förvaltning 9,3 7,7 7,9 8,2 8,7 9,0 8,7
Totalt
12,0 10,1 9,9 10,6 11,5 13,5 14,1
Näringsgren
1996 1997 % av samtliga
1997
Jord/Skog
21,1, 25,3 1,8
Tillverkningsindustri
6,7 7,7 11,5
Verkstadsindustri
5,2 5,8 4,0
Byggverksamhet
14,9 15,0 4,9
Handel o kommunikation 12,6 13,3 16,8 dv: Handel 12,5 13,6 10,9 Företagstjänster, finans 11,5 12,3 9,1 Utbildning och forskning 17,8 19,1 11,4 Vård och omsorg 18,9 19,1 28,1 Personl., kultur, renhålln. 23,9 25,4 12,5 Offentlig förvaltning 9,1 9,0 3,8
Totalt
13,8 14,6 100
Vård och omsorg är den största sektorn när det gäller tidsbegränsade anställningar. 28 procent av alla tidsbegränsade anställningar finns i denna sektor och omkring en femtedel av de anställda har en tidsbegränsad anställning. Störst andel finns inom service och hemtjänst för äldre där 27 procent har en tidsbegränsad anställning, inom förskola och barnomsorg har 18 procent och inom hälso- och sjukvård 14 procent en tidsbegränsad anställning.
Tabell 9.4. Tidsbegränsat anställda fördelade efter typ av anställning och näringsgren. AKU årsmedeltal 1997.
Näringsgren
Vikariat Provanst. Praktik Feriearb. Säsongarb.
Jord/Skog
6,2 6,3
3,3 14,1
31,6
Tillverkningsindustri
25,2 17,9
2,0 15,5
3,8
Byggverksamhet
8,8 7,2
3,1 7,0
18,4
Handel o kommunikation 28,1 14,0
2,7 12,1
5,2
Finansiell verksamhet 20,6 16,3
2,2 8,3
2,0
Utbildning och forskning 39,9 2,1
0,9 1,6
0,8
Vård och omsorg
54,2 1,2
1,0 5,2
0,3
Personl o kl.
14,9 5,8
1,5 9,4
14,8
Offentlig förvaltning
35,5 3,5
3,3 3,4
1,5
Totalt
33,0 7,8
1,8 8,1
5,1
Näringsgren
Projektanställn.
Kallas vid behov
Arbetsm. åtgärder
Övrigt Totalt
Jord/Skog
16,6 12,1
8,3 1,5
100
Tillverkningsindustri
20,2 11,5
2,0 1,8
100
Byggverksamhet
41,3 7,9
5,7 0,6
100
Handel o kommunikation 7,9 26,9
1,1 1,8
100
Finansiell verksamhet 26,9 18,9
1,4 3,3
100
Utbildning och forskning 32,5 8,1
2,6 11,5
100
Vård och omsorg
8,4 24,7
2,7 2,2
100
Personl., kultur, renhålln. 20,5 26,1
4,7 2,3
100
Offentlig förvaltning
30,1 6,0
6,1 10,7
100
Totalt
18,20 19,6
2,8 3,5
100
Vikariat är den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning men har minskat något i betydelse för att ersättas av behovsanställningar. År 1993 var 63 procent av de tidsbegränsade anställningarna vikariat och 17 procent behovsanställningar. Fyra år senare hade andelen förändrats till 54 respektive 25 procent och detta trots att det totala antalet tidsbegränsat anställda låg på samma nivå. Ca 85 procent av de tidsbegränsade anställningarna inom vård- och omsorg innehas av kvinnor.
Den näst största näringsgrenen är Handel och kommunikationer med 86 000 tidsbegränsat anställda, varav 55 000 inom handeln. Antalet anställda har minskat kontinuerligt sedan 1991. Jämfört med för tio år sedan är antalet anställda drygt 100 000 färre. Minskningen har mötts med en ökad grad av tidsbegränsade anställningar, men inte alls i motsvarande omfattning som de förlorade fasta anställningarna. An-
delen tidsbegränsat anställda var 13 procent under 1997 jämfört med drygt 8 procent för tio år sedan. Ökningen inom handeln har framför allt gällt varuhus och specialbutiker.
Liksom inom vård- och omsorgssektorn dominerar vikariat och behovsanställningar. Vikariaten har dock aldrig haft samma omfattning som inom vårdsektorn medan däremot behovsanställningar har varierat på mellan 20 och 25 procent. Provanställningarna har ökat i betydelse under de senaste åren och svarar för nära en tredjedel av alla provanställningar i landet. Feriearbete ligger på ungefär oförändrade 12 procent, men är tillsammans med vård och omsorg de största mottagarna av bl.a. feriesökande ungdomar. Ca 17 procent av de säsongarbeten som förekommer i landet ligger inom denna sektor, företrädesvis inom området kommunikationer. De tidsbegränsade anställningarna är jämnt fördelade mellan kvinnor och män, men med en övervikt för kvinnor inom vikariat och feriearbete.
En annan mycket stor näringsgren är Personliga och kulturella tjänster, renhållning, med 64 000 tidsbegränsat anställda, varav 29 000 inom Hotell- och restaurang och 23 000 inom rekreation, kultur och sport. Det är en näringsgren där det totala antalet anställda har ökat med 11 000 på tio år. Det har skett genom att antalet fast anställda har minskat med 5 000 personer och antalet tidsbegränsat anställda har ökat med 16 000. Denna omfördelning har medfört att andelen med en tidsbegränsad anställning är uppe i 25 procent och det är en andel som endast är jämförbar med jord- och skogsnäringen.
Denna näringsgren är den tredje största vad gäller tidsbegränsade anställningar i förhållande till antalet anställda. Det finns ingen verksamhet som har så stor omfattning av andelen tidsbegränsade arbeten som hotell och restaurang, där 34 procent hade en tidsbegränsad anställning under 1997, en ökning med 12 procentenheter jämfört med 1987. Kvinnorna dominerar näringen och svarar för 66 procent av de tidsbegränsat anställda.
Den vanligaste tidsbegränsade arbetsformen är behovsanställning, som svarar för 26 procent. Därefter följer objekts-/projektanställning med 20 procent och vikariat och säsongarbete med vardera 14 procent. Eftersom turistnäringen tillhör denna näringsgren är det inte förvånande att 37 procent av allt säsongarbete finns här. Det är den bransch som sysselsätter flest säsongarbetande.
Inom tillverkningsindustrin har antalet tidsbegränsade anställningar ökat sedan 1994, även om antalet är blygsamt, drygt 7 000 om man jämför med 1987. Jämfört med de fasta anställningarna, som minskat kraftigt i antal, kan man ändå påstå att de anställningsökningar som vi ser sker inom de tidsbegränsade anställningarnas ram. Största andelen tidsbegränsade jobb inom denna näringsgren finns inom
livsmedelsindustrin, 16 procent, och den grafiska industrin med 12 procent.
Den största andelen tidsbegränsade anställningar utgörs av vikariat (25 procent), projektanställning (20 procent). Andelen provanställningarna har ökat från 11 procent under 1993 till 18 procent under 1997. Även behovsanställningarna har ökat. Näringsgrenen är klart mansdominerad och det är endast behovsanställningarna som fördelas jämnt mellan könen.
Den finansiella verksamheten, företagstjänster är den enda näringsgren där såväl fast anställda som tidsbegränsat anställda har ökat sedan 1987. Antalet tidsbegränsat anställda uppgår drygt 46 000 personer och omfattar bankverksamhet (4 500), fastighetsbolag (7 400), datakonsulter (3 400), uthyrningsfirmor m.fl.
Den största andelen tidsbegränsade anställningar utgörs av projektanställningar, som berör ca 27 procent. Därefter finns en relativt stor andel vikariat, 21 procent, behovsanställningar 19 procent och provanställningar,14 procent. Jämfört med 1993 har det skett en förskjutning från en hög andel vikariat till en högre andel provanställningar och behovsanställningar. Kvinnorna dominerar andelen tidsbegränsat anställda inom bank- och försäkringsverksamheten medan männen dominerar bland datakonsulter. För näringen som helhet är könsfördelningen ganska jämn.
Inom utbildning och forskning har andelen tidsbegränsat anställda ökat påtagligt och år 1997 är andelen lika hög, 19,1 procent, som inom vård och omsorg. Inom utbildningsområdet har antalet anställda minskat med 25 000 personer sedan 1987. Antalet fast anställda har minskat med 34 000 personer medan antalet tidsbegränsat anställda har ökat med drygt 8 000.
Forskning & utveckling visar en helt annan bild. Antalet anställda har ökat med 12 000 personer, varav 9 000 avsåg fasta tjänster. Inom de båda delnäringarna har ca 20 procent en tidsbegränsad anställning. År 1987 var andelen ungefär 15 procent. En tredjedel av de tidsbegränsade anställningarna inom hela näringsgrenen är projektanställningar och 40 procent är vikariat. Andelen behovsanställda är jämförelsevis låg, drygt 8 procent. Samma andel har också terminsanställd skolpersonal. Ungefär 65 procent av vikariaten är tillsatta med kvinnor medan projektanställningarna har jämn könsfördelning.
Inom den offentliga förvaltningen finns 19 000 personer med en tidsbegränsad anställning, vilket motsvarar 9 procent av de anställda. Drygt hälften, 55 procent, är kvinnor.
Den största andelen tidsbegränsade anställningar berör vikariat och projektanställning, där den senare visar en ganska kraftig ökning. An-
delen anställda via beredskapsarbete har minskat från 11 procent 1993 till drygt 2 procent under 1997.
9.4 Utbildningsnivå och ålder
Små skillnader i utbildningsnivån mellan fast och tidsbegränsat anställda
Utbildningsnivån är obetydligt högre bland fast anställda jämfört med tidsbegränsat anställda. Den största skillnaden finns mellan olika typer av tidsbegränsade anställningsformer.
Som framgår av figur 9.3 finns den högsta utbildningsnivån bland de projektanställda följt av anställda i vikariat.
Figur 9.3. Utbildningsnivå bland fast respektive. tidsbegränsat anställda, därav fördelat på typ av tidsbegränsad anställning AKU årsmedeltal 1997.
0% 20% 40% 60% 80% 100%
Fast
Tidsbegr
Vikariat
Provanst
Praktik
Feriearb
Säsong
Projekt
Behovsanst
Ampolåtg
Förgymn Gymnasial Eftergymn Forskarutb
Inte oväntat finns personer, företrädesvis ungdomar, med den lägsta utbildningsnivån inom feriearbete. Även inom praktik- och säsongarbete är utbildningsnivån jämförelsevis låg. Bland behovsanställda finns närmare en tredjedel som inte har gymnasiekompetens, vilket delvis kan bero på att många av dem arbetar vid sidan av sina studier.
En tredjedel av tidsbegränsat anställda är under 25 år
Drygt en femtedel av ungdomarna i åldern 16
- 19 år arbetar. En stor majoritet av dem, 65 procent, har en tidsbegränsad anställning. Antalet arbetande ungdomar har dock sjunkit kraftigt jämfört med för tio år sedan, sysselsättningsgraden har t.ex. sjunkit från 46 till 21 procent. En orsak till skillnaden är att kommunerna från och med juli 1995 har ansvaret för ungdomar upp till och med 19 års ålder, vilket medför att ett stort antal ungdomar studerar eller finns i det kommunala ungdomsprogrammet (KUP) och därmed räknas som studerande i AKU. Under 1987 fanns många av ungdomarna i sådana ungdomsåtgärder, som enligt AKU räknas som tidsbegränsat anställda.9
Tidsbegränsade arbeten är också vanliga i den äldre ungdomsgruppen 20 − 24 år. Mer än hälften av kvinnorna har ett tidsbegränsat arbete jämfört med en tredjedel bland männen. Antalet ungdomar med en fast anställning har halverats om man jämför med antalet för tio år sedan medan antalet tidsbegränsat anställda har ökat. Sammantaget har antalet personer som över huvud taget har en anställning minskat kraftigt.
9 Ungdomslag, Inskolningsplats. År 1987 fanns 23 000 ungdomar i åldrarna 18
19 år i dessa ungdomsåtgärder. Det motsvarar 21,7 procent av de tidsbegränsat anställda i denna åldersgrupp.
Tabell 9.5. Åldersfördelning bland tidsbegränsat anställda samt sysselsättningsgrad. AKU 1997.
Ålder Antal tidsbegränsat anställda % av alla anställda
Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor
16-19
526
236
289 65,4 63,8
66,7
20-24
1 240
502
735 43,3 33,4
54,2
25-34
1 623
683
941 18,5 14,9
22,5
35-44
866
343
518 10,2
8,3
11,9
45-54
572
235
337
6,2
5,3
6,9
55-59
175
74
102
5,5
4,9
6,1
60-64
96
48
46
6,1
6,5
5,5
16-64
5 099 2 122 2 968
14,6 12,3
16,8
Ålder Sysselsättningsgrad, totalt
Andel tidsbegr. %, totalt
16-19
21,1
10,3
20-24
53,1
24,3
25-34
75,4
31,8
35-44
82,3
17,0
45-54
84,4
11,2
55-59
75,5
3,4
60-64
47,3
1,9
16-64
70,7
100
För den till antalet största gruppen med en tidsbegränsad anställning, åldrarna 25
- 34 år, har andelen ökat under en tioårsperiod, från
11,5 procent till 18,5 procent. Det är en följd av att antalet personer med fast anställning har minskat och antalet med tidsbegränsad anställning har ökat med 50 procent. Det totala antalet anställda har minskat ganska måttligt, relativt sett, endast med sex procent.
Samma utveckling och tendenser som hittills har beskrivits gäller för övriga åldersgrupper. Man kan dock se att andelen personer som har en tidsbegränsad anställning är betydligt mindre i de äldre åldersgrupperna än i de yngre åldersgrupperna, även om andelen har ökat.
Olika typer av anställningsformer varierar med åldern
Behovsanställningarna har ökat i alla åldersgruppen och vikariaten har minskat. Projektanställningar har ökat främst i åldrarna 25
- 34 år och minskat bland de äldsta. Den äldsta åldersgruppen har i större utsträckning än tidigare en arbetsmarknadsåtgärd som klassas som anställning. Andelen i säsongarbete har minskat påtagligt bland dem som är över 55 år.
Tabell 9.6. Tidsbegränsat anställda fördelade på åldersgrupper efter typ av anställning. Båda könen. AKU 1997.
Ålder Vikariat Provanställn.
Praktik Feriearbete
Säsongarbete
Projektanställn.
16-19
11,4 5,1 4,0 37,6
5,9
9,9
20-24
30,2 9,7 2,3 13,0
5,2 11,9
25-34
37,0 8,9 1,6 3,2
4,9 21,2
35-44
39,0 7,0 1,5 0,9
4,6 22,9
45-54
40,9 5,9 0,3 0,3
4,7 23,1
55-64
25,8 2,6 0,0 0,0
7,7 22,5
16-64
32,9 7,7 1,8 8,2
5,1 18,3
Ålder Kallas vid behov
Arbetsm. åtgärder
Övrigt Totalt %
Antal 100-tal.
16-19 23,0 1,1 2,3 100 526 20-24 24,4 1,0 2,3 100 1 240 25-34 18,7 2,0 2,5 100 1 623 35-44 15,7 3,2 5,2 100 866 45-54 14,3 5,1 5,2 100 572 55-64 21,0 12,2 8,5 100 271 16-64 19,6 2,8 3,5 100 5 099
När man ser till förändringar för olika åldersgrupper mellan åren 1987 och 1997 måste man även ta hänsyn till att befolkningen har ökat kraftigt just i åldrarna 25
- 34 år. Det är därför inte oväsentligt att så många i denna åldersgrupp har den svagaste formen av tidsbegränsad anställning, nämligen behovsanställning. Ca 30 procent av alla med en tidsbegränsad anställning är mellan 25 och 34 år.
9.5 Arbetstider
Kortare veckoarbetstid för tidsbegränsat anställda
Tidsbegränsat anställda har kortare veckoarbetstider än fast anställda. Skillnaden mellan kvinnor och män är stora. I alla åldersgrupper arbetar män mer än kvinnor och det gäller vare sig anställningen är fast eller tidsbegränsad. Särskilt påtaglig är skillnaden om man har barn under 7 år. Kvinnor med små barn arbetar 9
- 10 timmar mindre i
veckan än män med små barn.
Kortaste arbetstiden inom handeln
Den kortaste arbetstiden för tidsbegränsat anställda finns inom handeln (28 timmar per vecka), personliga och kulturella tjänster (28,5 timmar per vecka) och inom vård och omsorg (29 timmar). Som framgår av figur 9.4 arbetar hälften av de tidsbegränsat anställda heltid, dvs. 35 timmar eller mer, jämfört med nära 70 procent av de fast anställda.
Figur 9.4. Fast och tidsbegränsat anställda efter veckoarbetstid. AKU årsmedeltal 1997.
0 10 20 30 40 50 60 70
1-19 tim
20-34 tim
35 tim -
Fast
Tidsbegr
Procent
Bland anställda i olika tidsbegränsade anställningsformer är det, inte oväntat, personer som är behovsanställda, som har den kortaste vecko-
arbetstiden. Så många som 75 procent av dem arbetar deltid, dvs. mindre än 35 timmar. För anställda i vikariat är det drygt hälften som inte arbetar heltid. Det är också bland personer med högst förgymnasial utbildning som veckoarbetstiden är kortare än för genomsnittet med en tidsbegränsad anställning.
En femtedel är deltidsarbetslösa
En femtedel av de tidsbegränsat anställda arbetar mindre än de skulle vilja göra på grund av arbetsmarknadsskäl, dvs. mindre än 35 timmar och räknas därmed som deltidsarbetslösa i AKU. Andelen har ökat kraftigt sedan 1990. Det finns stora skillnader mellan olika typer av anställningsformer. Som framgår av figur 9.5 är det bland anställda i vikariat och behovsanställda som den högsta deltidsarbetslösheten finns.
Figur 9.5. Andel av fast respektive tidsbegränsat anställda som är deltidsarbetslösa. AKU årsmedeltal 1990 och 1997.
0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0 35,0 40,0 45,0
Fast
Tidsbegr
Vikariat
Provanst
Praktik
Ferie
Säsong
Projekt
Behovsanst
1990
1997
Andelen deltidsarbetslösa tidsbegränsat anställda har ökat bland såväl kvinnor som män. Nära en tredjedel, 30 procent, av kvinnorna uppgav under 1997 att de arbetade mindre än de skulle vilja göra på
grund av arbetsmarknadsskäl, bland männen var andelen 14 procent. För kvinnornas del har andelen ökat från 13 procent under 1990 och för männen från sex procent. Den största förändringen gäller behovsanställda där 46 procent av kvinnorna och 35 procent av männen är deltidsarbetslösa.
Av uppgifterna i AKU framgår inte om alla dessa deltidsarbetslösa skulle vilja arbeta heltid. Det enda vi vet är att de skulle vilja arbeta mer än de för närvarande gör. Vi vet också att 14 procent av dem som har en tidsbegränsad anställning studerar på hel- eller deltid samtidigt som de arbetar. Om man vänder på resonemanget kan man säga att nära 80 procent är nöjda med sin veckoarbetstid och vill inte arbeta fler timmar.
9.6 Tidsbegränsad anställning vanlig bland utomnordiska medborgare
De personer som invandrade till Sverige under 1990-talet har mött speciellt stora svårigheter på arbetsmarknaden genom att arbetslösheten har varit så hög. Närmare 40 procent av invandrarna under 1990-talet har kommit från f.d. Jugoslavien, en tredjedel från Mellanöstern och övriga delar av Asien, och ca 12 procent från Afrika.10
Svårt att komma in på arbetsmarknaden
Invandringens sammansättning efter ursprung och yrkeskunskaper har varierat starkt över tiden. Under 1950-talet efterfrågades yrkesarbetare och specialister medan det under 1960-talet och i början av 1970-talet efterfrågades främst okvalificerad arbetskraft till industrin. Under 1980- talet och 1990-talet har många invandrare i stor utsträckning sökt sig till servicesektorn.
Redan under 1980-talet minskade de utomnordiska medborgarnas deltagande i arbetslivet trots ett gott arbetsmarknadsläge. När situationen på arbetsmarknaden försämrades drastiskt under första hälften av 1990-talet förstärktes den negativa utvecklingen. Det kan således finnas en mer långsiktig trend till att de utomnordiska medborgarnas deltagande i arbetslivet minskar.
Antalet utomnordiska medborgare i åldrarna 16 − 64 år uppgick år 1997 till 252 000 vilket är mer än en fördubbling jämfört med 1980. Trots denna ökning är antalet sysselsatta ungefär lika många 1997 som
10 AMS Utredningsenhet, Arbetsmarknaden för invandrare, Ura 1998:1.
1980. Det betyder att sysselsättningsgraden har sjunkit från 74 procent till 35 procent mellan de båda åren. Av de svenska medborgarna var 73 procent sysselsatta år 1997. Sysselsättningsgraden bland de utomnordiska kvinnorna är mycket låg, endast 29 procent under 1997, medan männens är något högre, 42 procent. För svenska medborgare var andelarna 74 respektive 71 procent.
Flera näringar har lika stor betydelse för utomnordiska som för svenska medborgare
Ur sysselsättningssynpunkt har flera näringar lika stor betydelse för utomnordiska medborgare som för svenska medborgare. En fjärdedel av de utomnordiska medborgarna arbetar inom tillverkningsindustrin. Det är en något högre andel än för samtliga anställda i landet. Inom näringarna handel och kommunikation, företagstjänster, utbildning och forskning arbetar ungefär lika stor andel av de anställda utomnordiska medborgarna som av de svenska medborgarna. Även inom personliga tjänster arbetar många utomnordiska medborgare och då särskilt inom hotell- och restaurangverksamheten.
En tredjedel har ett tidsbegränsat jobb
En tredjedel av de utomnordiska medborgarna har en tidsbegränsad anställning. Motsvarande andel för samtliga i landet är 14,6 procent.
Med den låga sysselsättningsgrad som de utomnordiska medborgarna har, 35 procent jämfört med svenska medborgare 73 procent, innebär det att av det totala antalet med en tidsbegränsad anställning, 509 000, är fem procent utomnordiska medborgare.
Tabell 9.7. Tidsbegränsat anställda. Antal (100-tal) och i procent av totala antalet anställda. Fördelning på näringsgren. Samtliga resp. utomnordiska medborgare. AKU 1997.
Tidsbegränsad anst. Procent av samtliga anställda
Fördelning på näringsgren
Näringsgren
Samtliga antal
Utomnordiska medb.
Samtliga Utomnordiska medb.
Samtliga Utomnordiska medb.
Jord-, skogsbruk
94 1 25,3 25,0 1,1
0,5
Tillverkning
583 33
7,7 17,7 21,6
24,1
dv: Verkstadsindustrin
205 12
5,8 11,7 10,2
13,4
Byggverksamheten
251 6 15,0 60,0 4,8
1,3
Handel o kommunikation 853 32 13,3 27,8 18,3
14,9
dv: Handel
553 18 13,6 23,7 11,6
9,9
Företagstj. finansiella sekt. 462 25 12,3 23,6 10,7
13,7
Utbildning o forskning
578 45 19,1 50,0 8,7
11,7
Vård o omsorg
1 432 61 19,1 46,2 21,5
17,1
Personl (inkl. hotell&restaur)
638 48 25,4 40,7 7,2
15,3
Offentl. förvaltn.
5 091 256 14,6 33,2 100
Som framgår av tabell 9.7 finns få tidsbegränsat anställda inom byggverksamheten och offentlig förvaltning. Att andelen ändå blir hög beror på att näringarna över huvud taget sysselsätter få utomnordiska medborgare.
9.7 Regional utveckling
Den regionala bilden (figur 9.6) visar att det har skett stora förändringar av andelen personer som har en tidsbegränsad anställning. I de flesta län har andelen tidsbegränsat anställda ökat jämfört med år 1987. Förändringen varierar kraftigt mellan länen.
Figur 9.6 Andel av samtliga anställda som har tidsbegränsad anställning. AKU årsmedeltal 1997 och 1987.
0,0 2,0 4,0 6,0 8,0 10,0 12,0 14,0 16,0 18,0 20,0
Z C B
D
S H A
C
M N Y U D X I W G O E T A
B
F K Ri
1997
1987
I de tre storstadslänen är den privata tjänstesektorn den dominerande näringsgrenen. Den utgör ca cirka 40 procent i Göteborgs- och Malmöregionen och nära 50 procent i Stockholmsregionen. Den offentliga sektorn är den största näringen i de norra delarna av landet men är ganska stor även i landets mellersta delar. Flera av länen i Sydoch Mellansverige har en betydande industrisektor, som utgör uppemot en tredjedel av den totala näringsstrukturen.
Näringsstrukturens sammansättning kommer att ha en viktig betydelse för utvecklingen i de enskilda länen. Polariseringen mellan växande regioner, med en stor privat tjänstesektor, och glesbygdsregioner, med en minskande offentlig sektor, riskerar att öka.
Stora skillnader i befolkningsstruktur mellan glesbygd och storstad
Det är inte enbart skillnader i näringsstrukturens sammansättning mellan olika län och regioner. Om man delar in landets kommuner i olika regioner efter invånarantal finner vi att det också är stora skill
nader i befolkningsstrukturen mellan glesbygd och storstad. 11 Glesbygden och de befolkningsmässigt mindre regionerna, framför allt norra glesbygden, har en större andel av befolkningen som är äldre än 55 år. De största skillnaderna mellan regionerna finns i åldersintervallet 25
- 34 år. I Stockholm utgör dessa en hög andel, över åtta procent av befolkningen. Motsvarande andel i norra glesbygden och södra Mellansverige är ca sex procent.12 Mycket talar för att den nuvarande utvecklingen med en inflyttning av yngre personer till storstadsregioner, universitets- och högskoleregioner kommer att fortsätta.
Flest tillfälligt anställda i den norra glesbygden
Antalet fast anställda har minskat med 22 procent i norra tätbygden och norra glesbygden mellan åren 1990 och 1997. I storstadsområdena, Stockholm och Göteborg, minskade antalet med 15 procent. Malmö, skiljer sig från övriga storstadslän genom en betydligt kraftigare minskning, 20 procent. Den är jämförbar med större städer och södra Mellansverige. Antalet tidsbegränsat anställda har ökat i alla regioner.
Av figur 9.7 framgår att det är i den norra glesbygden som andelen tidsbegränsat anställda är högst, 19 procent. En hög andel finns även i norra tätbygden och Malmöregionen. Den procentuella ökningen av antalet tidsbegränsat anställda har däremot varit högst i Stockholm, där antalet ökade med 50 procent.
11 Källa: SCB
H1 Stockholm/Södertälje A-region H8 Göteborgs A-region H9 Malmö/lund/Trelleborg H3 Större städer (Kommuner med mer än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentra) H4 Södra Mellansverige (Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum samt med mer än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie från samma punkt H5 Norra tätbygden (Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum samt med mindre än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie från samma punkt) H6 Norra glesbygden (Kommuner med mindre än 27 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum).
12 AMS Utredningsenhet, Regionala arbetsmarknader, Ura 1996:11.
Figur 9.7. Andel (%) tidsbegränsat anställda av samtliga anställda. AKU årsmedeltal.
0,0 5,0 10,0 15,0 20,0
H1 H8 H9 H3 H4 H5 H6 RI
1997 1990
Olika typer av anställningsformer dominerar i de olika regionerna
I Stockholmsregionen är det andelen i projektanställningar och behovsanställningar som har ökat på bekostnad av alla andra tidsbegränsade anställningsformer. Det kan hänga samman med utvecklingen i de näringsgrenar som har ökat i Stockholm mellan åren 1987 och 1997, nämligen finansverksamhet, företagstjänster, utbildning och forskning samt personliga tjänster, hotell och restaurang.
Vi vet sedan tidigare att den största andelen tidsbegränsat anställda i landet inom finansverksamhet och företagstjänster består av projektanställda, så det är rimligt att anta att den största ökningen av projektanställningar finns just här. Ca en femtedel av landets sysselsatta inom denna näringsgren finns i Stockholm. Den största anställningsformen är vikariat och Stockholmsregionen är ensam om att ha ökat denna anställningsform mellan 1990 och 1997. I alla övriga regioner, inklusive riket, har antalet minskat. Andelen behovsanställda av alla tidsbegränsat anställda är lägst i landet i Stockholmsregionen, 17 procent. Det är ändå en anställningsform som har mer än fördubblats. Av dem som har denna anställningsform uppger drygt en tredjedel att de önskar mer arbete men inte kan få det på grund av arbetsmarknadsskäl.
Motsvarande utveckling som i Stockholmsregionen finns i Göteborgsregionen, där ca en femtedel av landets tillverkningsindustri finns. Antalet projekt- och behovsanställda har ökat mycket kraftigt, men till skillnad från Stockholmsregionen är andelen behovsanställda fler än andelen projektanställda. Av de behovsanställda uppger ca hälften att de är deltidsarbetslösa. Motsvarande andel i Stockholmsregionen är en tredjedel.
Andelen tidsbegränsat anställda i Malmöregionen är högre än i de två övriga Storstadslänen. Liksom i Storstadslänen är antalet anställda på vikariat den största gruppen men ökningstakten för behovsanställda är högre än i de andra storstadslänen. Länet har i stort sett samma näringsstruktur som Göteborgsregionen och de båda länen skiljer sig från Stockholmsregionen främst vad gäller sysselsättningen inom finans- och företagstjänster, där de har en betydligt lägre andel av den totala sysselsättningen.
I större städer och i södra Mellansverige ligger andelen tidsbegränsat anställda ungefär på rikets nivå, omkring 14.6 procent. Det finns inga större specifika skillnader vad gäller typ av tidsbegränsad anställning, möjligen med undantag av projektanställning, vars andel av sysselsättningen är något lägre än i riket. Andelen kvinnor som har en tidsbegränsad anställning är något lägre än i riket medan däremot andelen kvinnor i projektanställning ligger nära rikets nivå i de större städerna.
Norra tätbygden har 16 procent tidsbegränsat anställda, norra glesbygden ca 19 procent. Ökningen mellan 1990 och 1997 har varit måttlig, omkring 11
- 12 procent, medan den i riket var nära 30 procent.
Det är framför allt andelen i säsongarbete som skiljer norra glesbygden från övriga delar av landet genom att ca 12 procent av de tidsbegränsade anställningarna är en säsonganställning. Andelen som finns i objekt-/projektanställning av de tidsbegränsat anställda är också hög i glesbygden, 12,1 procent ( riket 9,8 procent).
Svårare att få heltidsjobb i glesbygd och södra Mellansverige
Det är stora skillnader både mellan regioner och mellan fast och tidsbegränsad anställning när det gäller möjligheten att få heltidsarbete. Av nedanstående figur 9.8 framgår att Storstadsregionerna har betydligt färre personer som har en påtvingad deltidssysselsättning än i riket och övriga regioner. Sämsta arbetsmarknaden finns i norra glesbygden och södra Mellansverige.
Figur 9.8 Andel med fast respektive tidsbegränsad anställning som är deltidsarbetslösa. AKU årsmedeltal 1997.
0 5 10 15 20 25 30
Stockholm
Göteborg
Malmö
Större städer
Sö Mellansverige
N:a tätbygden N:a glesbygden
Riket
Fast Tidsbegr
Det är två grupper tidsbegränsat anställda som dominerar bland dem som är deltidsarbetslösa, vikariat och behovsanställda. Det är särskilt de behovsanställda, som arbetar mindre än de skulle vilja göra, i riket är 42 procent, i södra Mellansverige och norra glesbygden är 50 procent av de behovsanställda deltidsarbetslösa. Motsvarande andel för Stockholmsregionen är 30 procent.
9.8 De anställda och synen på den flexibla arbetsmarknaden
Under 1990-talet har över en halv miljon människor förlorat sin fasta anställning. Under samma period har antalet tidsbegränsat anställda ökat med ca 140 000. Relationerna mellan fast och tidsbegränsat anställda har förändrats kraftigt. År 1990 hade tio procent av de anställda en tidsbegränsad anställning och denna andel har ökat till drygt 15 procent år 1998. Vi har också kunnat se (kapitel 9.2) att de flesta nyanställningar är tidsbegränsade anställningar.
Är personer med tidsbegränsat arbete nöjda med sin anställningsform eller vill de ha en fast anställning? Är det så, som ibland framställs i den allmänna debatten, att ungdomar föredrar tillfälliga jobb framför fast anställning? För att få svar på dessa frågor har utredningen ställt tilläggsfrågor till Statistiska centralbyråns ordinarie arbetskraftsundersökning (AKU) under november 1998.
Syftet med frågorna är att
- undersöka attraktionskraften hos fasta respektive tidsbegränsade anställningar,
- se om ungdomars uppfattning om önskad anställningsform skiljer sig från andra åldersgrupper,
- undersöka omställningsbenägenheten bland dem som är missnöjda med sin anställningsform, dvs. vad individen kan tänka sig att göra för att få den önskade anställningsformen.
Fast anställning är den mest attraktiva anställningsformen
Resultaten visar att 95 procent av dem som har en fast eller tidsbegränsad anställning vill ha en fast anställning. Endast tre procent föredrar en tidsbegränsad anställning och två procent kan inte ta ställning. Det finns inga skillnader mellan kvinnor och män. Bland de tidsbegränsat anställda vill 87 procent ha en fast anställning, bland de fast anställda 96 procent.
Figur 9.9. Fråga i AKU: Om du skulle välja mellan att ha den anställningsform du har i dag och att ha en alternativ form, vilken skulle du föredra?
Svar från Svar från Fast anställda Tidsbegränsat anställda
Fast 87%
Tidsbegr
10%
Vet ej
3%
Fast 96% Vet ej
2%
Tidsbegr
2%
De tidsbegränsat anställda som föredrar denna anställningsform består till två tredjedelar av personer som är missnöjda med sitt nuvarande yrke eller sina arbetsuppgifter, varav hälften är ungdomar under 25 år. En förklaring kan vara att om man inte har det arbete man helst vill ha spelar anställningsformen mindre roll. Även bland fast anställda är det i högre grad missnöje med yrket som gör att man kan tänka sig en annan anställningsform.
Uppfattningarna mellan personer i olika former av tidsbegränsad anställning varierar. Mest angelägna om en fast anställning är personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och därefter kommer personer som har vikariat, provanställning eller praktikarbete. Projektanställda, säsonganställda och särskilt feriearbetande skiljer sig från personer i andra tidsbegränsade anställningar genom att en något högre andel är nöjda med den nuvarande anställningsformen.
Även ungdomar vill ha fast anställning
Ungdomar skiljer sig inte påtagligt från övriga åldersgrupper när det gäller önskan om att ha ett fast arbete. I åldrarna 16
- 24 år vill 83 procent ha en fast anställning medan fem procent inte vet. Bland de yngsta ungdomarna, 16
- 19 år, är en femtedel nöjda med att ha en tidsbegränsad anställning. Resultatet är inte förvånande eftersom många av de yngsta ungdomarna kombinerar arbete med studier. Redan i åldrarna 20
- 24 år har andelen som vill ha fast anställning ökat till 90 procent. Något fler unga män än unga kvinnor vill ha fast anställning.
Många av de tidsbegränsat anställda är missnöjda med nuvarande yrke
På frågan om deltagarna i undersökningen arbetar i det yrke de helst skulle vilja ha i framtiden svarar knappt 70 procent ja.
Figur 9.10 Andel fast och tidsbegränsat anställda i önskat yrke.
0.0 10.0 20.0 30.0 40.0 50.0 60.0 70.0 80.0 90.0 100.0
Fast
Tidsbegr
Vikariat
Provanst
Praktik
Ferie
Säsong
Obj/Projekt
Behovsanst
AMS-åtg
Övriga
Samtliga
Förvånansvärt många med en fast anställning, 30 procent, har inte det önskade yrket eller de arbetsuppgifter de helst vill ha i framtiden. Mest tydligt är ändå att personer med en tidsbegränsad anställning inte har det önskade yrket. Närmare hälften vill ha ett annat yrke eller andra arbetsuppgifter. Det är endast bland praktikanställda som ungefär samma andel som dem med fast anställning, är nöjda. En av två anställningsformer som har vuxit kraftigt under 1990-talet är behovsanställda och bland dem är endast drygt 40 procent nöjda med sitt yrke eller sina arbetsuppgifter. Den andra kraftigt växande arbetsformen, projektanställda, uppvisar betydligt fler som är nöjda. Räknat i antal anställda innebär det ovan redovisade att över en miljon anställda inte har det yrke eller de arbetsuppgifter som de helst vill ha i framtiden.
Om man bortser från den yngsta åldersgruppen är personer som arbetar inom byggnadsverksamhet (figur 9.11) mest nöjda med sitt yrke. Därefter följer de som arbetar inom hälso- och sjukvård.
Figur 9.11. Andel tidsbegränsat anställda som är i önskat yrke, fördelning på näringsgren.
0.0 10.0 20.0 30.0 40.0 50.0 60.0 70.0 80.0 90.0 100.0
Jord, skog
Tillverkning
dv:
verkstadsind
Byggverksamh
Handel
Kommunikation
Finansiell
verks
Utbildn o
forskn
Vård o omsorg
dv: hälso- o
sjukv
dv: serv o
hemtj
Pers o kultur tj
dv: restaur. o
hotell
Off.
förvaltning
Inom hotell- och restaurangnäringen är endast en fjärdedel nöjda med yrket och samtliga av dessa är dessutom missnöjda med att ha en tidsbegränsad anställning. Bland dem som arbetar inom hemtjänsten är 60 procent nöjda med yrket medan nio av tio är missnöjda med anställningsformen.
Tidsbegränsat anställda i önskat yrke är mest missnöjda med anställningsformen
Bland de tidsbegränsat anställda är missnöjet med anställningsformen större om man är nöjd med sitt yrke än om man är missnöjd. Det är troligt att om man vill arbeta inom sitt nuvarande yrke, så är man mer angelägen om att få en fast anställning, än om man hellre skulle vilja arbeta inom något annat yrke. Fast anställning ger också tillträde till bland annat karriärmöjligheter, kompetensutveckling och större inflytande på arbetsplatsen.
Figur 9.12. Andel som är nöjda med sin anställningsform fördelat på om de är nöjda med yrket (vänster stapel) eller missnöjda (höger stapel) med yrket.
0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0
Tidsbegr
Vikariat
Provanst
Praktik
Ferie
Säsong
Obj/Projekt
Behovsanst
AMS-åtg
Övriga
Nöjd
Missnöjd
Av ovanstående figur 9.12 framgår att exempelvis de säsonganställda, som är nöjda med sitt yrke, också är mer nöjda med sin anställningsform än personer i andra former av tidsbegränsad anställning. Objekts-/projektanställda är mer nöjda med sin anställningsform än andra grupper, även när de är missnöjda med sitt yrke eller sina arbetsuppgifter. Möjligen kan det vara så att denna anställningsform i större utsträckning än andra anställningsformer är självvald och att missnöjet därför inte blir lika stort även om projektet inte alltid är det önskade. Personer som har vikariat, provanställning och behovsanställning är däremot mer missnöjda än andra grupper.
Omställningsberedskapen varierar med anställningsform och tillfredsställelse med yrke
Som tidigare har framgått ville 87 procent av de tidsbegränsat anställda hellre ha en fast anställning. En av frågorna till dessa personer var vad de skulle kunna tänka sig att göra för att få en fast anställning. Den mest attraktiva formen för förändring är att utbilda sig för att få bredare kompetens. En fjärdedel uppger att de kan tänka sig detta. En femtedel kan tänka sig att byta yrke eller arbetsuppgifter och för knappt en femtedel är utbildning till ett nytt yrke ett alternativ. Få personer kan tänka sig att flytta till en annan ort eller att ändra sitt arbetsschema. Ungefär 20 procent vill inte göra några förändringar alls. Bland dem som inte vill göra några förändringar finns de som uppger att de har provanställning och kommer att få en fast anställning inom en nära framtid.
Figur 9.13. Tidsbegränsat anställda, 16
- 64 år. Omställningsbered-
skap för att få fast anställning.
0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 80,0 90,0 100,0
Tidsb
Vikariat
Provanst
Praktik
Ferie
Säsong
Projekt
Behovs
AMSåtg
Övr
Utbilda för bredare kompetens Utbilda till nytt yrke
Byte yrke/ arbetsuppg
Som framgår av ovanstående figur 9.13 kan drygt 60 procent av dem som vill ha en fast anställning tänka sig ett yrkesbyte eller någon form av utbildning. Vid sidan av feriearbetande, finns den största omställningsbenägenheten bland säsong- och behovsanställda. Ungdomar under 25 år är också mer inställda på omställning än äldre.
Vilken typ av omställning man kan tänka sig varierar beroende på vilken anställningsform man har. Den mest attraktiva omställningsformen för de flesta typer av tidsbegränsade anställningar är utbildning för bredare kompetens. Bland säsonganställda är detta särskilt framträdande.
Om man undantar ungdomar i åldrarna 16
- 24 år, är utbildning till ett nytt yrke tänkbart för drygt tio procent av undersökningsgruppen och då företrädesvis bland säsong-, projekt- och behovsanställda. Att byta yrke eller arbetsuppgifter framstår som det mest tänkbara alternativet för två tredjedelar av dem som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Få av dem svarar däremot att de vill utbilda sig för ett nytt yrke.
Bland dem som är nöjda med sitt yrke säger en tredjedel att de inte är intresserade av att ändra något för att få en fast anställning. Drygt en fjärdedel kan tänka sig utbildning för att få bredare kompetens
medan endast sex procent är intresserade av att utbilda sig till ett nytt yrke. Bland dem som har en tidsbegränsad anställning och samtidigt är deltidsarbetslösa kan 10 procent tänka sig att ändra schema eller arbeta på andra tider. De är också mer benägna att utbilda sig för bredare kompetens än dem som arbetar heltid.
Bland dem som är missnöjda med yrket är det ett fåtal som uppger att de inte vill ändra något. De är mycket positiva till förändringar, såväl till att byta yrke eller arbetsuppgifter som till att utbilda sig för bredare kompetens eller till ett nytt yrke.
Fast anställda som är missnöjda med yrket eller arbetsformen
Cirka 30 procent av de fast anställda, omkring 900 000 personer, är inte nöjda med yrket eller har inte de arbetsuppgifter som de skulle vilja ha i framtiden. Inom de flesta näringsgrenar är det cirka en tredjedel som inte är nöjda med yrket. Några näringsgrenar avviker dock från detta mönster. Drygt 40 procent av dem mellan 20 och 64 år som arbetar inom hotell- och restaurangverksamheten är inte nöjda med yrket och knappt 40 procent inom kommunikationer. Mest nöjda med sitt yrke är personer inom jord- och skogsnäringen, offentlig förvaltning och hälso- och sjukvården.
Bland dem som har fast deltidsanställning finns få som är missnöjda med anställningsformen. Inom till exempel service och hemtjänst för äldre finns ingen med fast anställning som är missnöjd med arbetsformen, inte heller bland de deltidsarbetande. Det är endast bland tidsbegränsat anställda som missnöjet med anställningsformen är mycket stor i denna grupp.
En mycket liten grupp bland dem som har en fast anställning skulle hellre vilja ha en tidsbegränsad anställning. Drygt en fjärdedel av dem skulle vilja byta yrke eller prova på andra arbetsuppgifter medan en tredjedel kan tänka sig att utbilda sig till ett nytt yrke eller utbilda sig för att få en bredare kompetens. En fjärdedel skulle vilja ändra arbetsformen så att de kunde jobba intensivt under en period för att senare kunna ta en längre ledighet. Bland spontana kommentarer anges att en annan anställningsform troligen skulle vara mer ekonomiskt lönsam, leda till intressantare arbetsuppgifter eller ge större möjligheter att påverka sitt arbete. Att det skulle vara mer ekonomiskt lönsamt att byta anställningsform kan möjligen bero på att de löner som man har inom den offentliga sektorn jämfört med lönerna inom bemanningsbranschen.
9.9 Arbetsmiljö och arbetsvillkor
Har 1990-talets dramatiska förändringar på arbetsmarknaden i form av hög arbetslöshet, hot om arbetslöshet, omorganisationer, nya anställningsmönster och nya företagsmönster påverkat människors agerande i arbetsmiljöfrågor? Har möjligheterna att rapportera om brister i arbetsmiljö särskilt påverkat de tidsbegränsat anställda? Å ena sidan finns bilden att personer med tidsbegränsade arbeten är “rädda” att påpeka missförhållanden, å andra sidan finns bilden att just för att de har en tidsbegränsad anställning så skulle de våga “säga ifrån”, de skulle inte ha något att förlora eftersom de inte har någon lojalitet att upprätthålla.
Hur fungerar arbetsmiljödialogen?
Resultat från en nyligen genomförd studie13 visar att en svag arbetsmarknadsposition, i form av tidsbegränsad anställning, dämpar kritik gentemot arbetsgivare. Jämfört med fast anställda är det en större andel tidsbegränsat anställda som rapporterar att de har otillräckliga kunskaper om arbetsmiljö, skydds- och säkerhetsfrågor. Det gäller kvinnor i större utsträckning än män, 42 respektive 25 procent. Bland behovsanställda är andelen hög bland såväl kvinnor som män. De otillräckliga kunskaperna gäller oavsett bransch. Mest extrem är handeln, där mer än hälften av de tidsbegränsat anställda anger otillräckliga kunskaper. Bland de tidsbegränsat anställda angav 26 procent att de inte fått tillgång till nödvändig utbildning och av dem som har ett vikariat var det en tredjedel som uppgav detta.
Svårare att ”säga ifrån” för tillfälligt anställda
Viljan att ”säga ifrån” om förhållanden på arbetsplatsen försvåras av att ha en tidsbegränsad anställning. Så tycker 30 procent av de tidsbegränsat anställda. Här finns skillnader mellan branscherna. Inom industrin är det 39 procent som tycker att den tidsbegränsade anställningen försvårar medan andelen inom kommunikation är 18 procent. Drygt 40 procent anser att anställningsformen försvårar möjligheterna att få gehör för sina synpunkter på arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svå-
13 Aronsson G, Göransson S: Tillfälligt anställda och arbetsmiljödialogen. Arbete och hälsa 1998:3.
rast att få gehör har behovsanställda, 47 procent, och vikarier, 44 procent. Kvinnorna har betydligt svårare att få gehör än männen.
Aronsson & Göransson påpekar att om allt fler kommer att arbeta i tidsbegränsade anställningar och dessa anställningsformer försvårar kritik och försvårar möjligheterna att få gehör för arbetsmiljösynpunkter kan det diskuteras om en sådan situation är i överensstämmelse med gällande Arbetsmiljölag.
Arbetsvillkoren har förändrats
Förlusten av en halv miljon arbetstillfällen under början av 1990-talet beror inte enbart på att företag har slagits ut. Många organisationer har också passat på att organisera om och ”slimma” sina företag. Det har medfört att den personal som blev kvar har fått fler och mer varierande arbetsuppgifter. Tillfälliga arbetstoppar har i ökad omfattning lösts genom att använda tidsbegränsat anställda. För att belysa olika anställningsformer och dess arbetsvillkor liksom förändringar i dessa har Arbetslivsinstitutet gjort en fördjupad analys av den senaste undersökningen från SCB:s Arbetsmiljöundersökning.14
Arbetsuppgifterna har blivit fler
Av undersökningen framgår att 40 procent av männen och 39 procent av kvinnorna anser att innehållet i arbetet under de senaste tolv månaderna har förändrats så att man gör fler olika arbetsuppgifter än tidigare. Förändringar är särskilt vanliga bland dem med fast heltid, som jobbar övertid, och bland projektanställda. Nästan ingen säger att arbetsuppgifterna har blivit färre.
Kraven ökar bland allt fler anställda
Drygt 60 procent av kvinnorna och 57 procent av männen upplever att de har alldeles för mycket att göra. Via ett s.k. kravindex15, som består av medelvärdet av fyra variabler, konstateras att kvinnor oftare än män
14 Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, Alf Andersson och Madeleine Bastin, SCB, ”Nya relationer i arbetslivet” (1998). SCB: ”Arbetsmiljön 1997”, SCB 1998.15 Definierat som: Tvungen att dra in på luncher/arbeta över, stressigt arbete, arbetet kräver uppmärksamhet o koncentration, har alldeles för mycket att göra.
uppger att de har kravfyllda arbeten. Det är vanligast med krav bland fast heltidsanställda med övertid. Inom tidsbegränsade arbeten tenderar krävande arbeten att vara vanligast bland projektanställda och minst vanliga bland dem med övriga tidsbegränsade anställningar än vikariat. Tendensen i arbetslivet är tydlig: kraven omfattar allt fler anställda och är särskilt tydlig bland kvinnor.
Kontroll och inflytande över arbetet minskar
Mellan 1991 till 1997 har andelen anställda som upplever bristande kontroll och inflytande över arbetet ökat för såväl kvinnor som män.16Särskilt har möjligheten att själv bestämma arbetstakten minskat påtagligt. Det verkar rimligt att en ökad press på de fast anställda medför att man känner att frihetsgraden har minskat även om man är med och beslutar om arbetets uppläggning. Kanske innebär ökningen av andelen tidsbegränsat anställda att en större andel av dessa efter hand ställs utanför den ”fasta kärnan” och därigenom får en minskad grad av inflytande.
Det är vanligast med brister i inflytandet för såväl kvinnor som män bland deltidsarbetande och tidsbegränsat anställda, med undantag av projektanställda. Inflytandet för projektanställda ligger i nivå med fast anställda, vilket kan tyda på en ganska hanterlig och stimulerande situation. Övriga tidsbegränsat anställda är en grupp som har relativt små krav på sig i arbetet och samtidigt en låg grad av kontroll och inflytande.
Man kan påstå att ”det är arbetsuppgifternas art som i huvudsak avgör möjligheterna till inflytande, men arbetsgivarens val av fast eller tidsbegränsad anställning och heltid eller deltid är en integrerad del av formandet av arbetsorganisationen”. 17
16 Definierat som: Liten möjlighet att själv bestämma arbetstakten, kan sällan bestämma när olika uppgifter ska göras, är sällan med och beslutar om det egna arbetets upplägg, har alldeles för litet inflytande över det egna arbetet.17 Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, Alf Andersson och Madeleine Bastin, SCB, ”Nya relationer i arbetslivet” (1998).
9.10 Vem får kompetensutveckling?
Det är de fast anställda som arbetar heltid och har en högskoleutbildning som i första hand får utbildning på betald arbetstid. Kvinnor får utbildning i större utsträckning än män.
Tabell 9.8. Andel av de fast respektive tidsbegränsat anställda som deltagit i utbildning under 1:a halvåret 1997. Procent. 18
Fast anställning
Tidsbegränsad anställning
Totalt
Män
41
18
35
Kvinnor
45
25
40
Samtliga
43
22
38
ARBETSTID 1 −
19 timmar
19
13
15
20
34 timmar
39
21
34
35
- timmar
45
24
40
Samtliga
43
22
38
UTBILDNINGSNIVÅ Högst 9 år
31
8
25
Gymnasiet
39
24
35
Högskola
58
32
53
Samtliga
43
22
38
FÖDELSELAND Sverige
44
22
38
Övriga Norden
38
26
35
Utomnordiska
31
18
26
Samtliga
43
22
38
SEKTOR Offentlig sektor
54
30
50
Privat sektor
37
17
32
Samtliga
43
22
38
18 Statistiska meddelanden, Personalutbildning 1996 och 1997, U 39 SM 9701, SCB Örebro.
Antal utbildningsdagar som ägnas åt kompetensutveckling
Antalet utbildningsdagar minskade med 30 000 dagar eller 0,3 procent mellan 1996 och 1997.19 I statistik över internutbildning framkommer stora skillnader mellan olika grupper.
Generellt gäller att ju högre utbildning den anställde har desto mer av kompetensutveckling. Personer med högskoleutbildning fick i genomsnitt 6,9 dagars utbildning medan personer med grundskola som bakgrund fick 5,3 dagar. Genomsnittet för hela arbetsmarknaden var 6,4 dagar.
Bland LO-anslutna medlemmar hade 31 procent deltagit i utbildning minst en halv dag under första halvåret 1997. Bland TCO-medlemmar var andelen 52 och bland SACO-medlemmar 61 procent. Genomsnittet för hela arbetsmarknaden var 38 procent.
Det är de äldsta och de yngsta som får minst utbildning. Inom gruppen 16
- 24 år fick 24 procent av de anställda utbildning i medeltal
5,2 dagar och bland de äldsta 55
- 64 år, fick 35 procent utbildning
under 4,6 dagar.
Ett urval näringsgrenar
Det sammanfattande måttet, andel av arbetstiden som avsätts för utbildning, visade stora skillnader mellan olika delar av arbetsmarknaden för det första halvåret 1997. Högsta andelen avsatt tid uppmättes för näringsgrenen utbildning och forskning samt för den landstingskommunala och statliga sektorn, mer än 5 procent av arbetstiden.
Lägsta andelen avsatt tid fanns inom handel och kommunikationer, personliga och kulturella tjänster, där hotell och restaurang ingår, knappt 2 procent. Inom vård och omsorg avsattes något mer tid än inom industrin och den finansiella sektorn. Genomsnittet för hela arbetsmarknaden var mindre än tre procent.
Andra statistikkällor
Wikman et al (1998)20 redovisar andelen som deltagit i utbildning under de senaste tolv månaderna fördelat på fast och tidsbegränsat anställda. Generellt har kvinnor fått mer utbildning än män. Bland fast anställda
19 Statistiska meddelanden, Personalutbildning 1996 och 1997, U 39 SM 9701, SCB Örebro.20 Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, Alf Andersson och Madeleine Batin, SCB, “Nya relationer i arbetslivet”.
heltidsarbetande kvinnor har ca 55 procent fått utbildning medan motsvarande andel för männen är 45 procent. Bland tidsbegränsat anställda är det de projektanställda och anställda på vikariat som får mest, ca 40 procent av kvinnorna och 30 respektive 35 procent bland männen. Bland övriga tidsbegränsat anställda fick 21 procent av kvinnorna och 24 procent av männen utbildning.
Av ovan sagda tycks det som om internutbildningen förstärker skillnaderna mellan hög- och lågutbildad liksom mellan dem fast och dem med tillfälliga jobb. Möjligheter till kompetensutveckling kan komma att bli ett konkurrensmedel när företagen rekryterar eftertraktade yrkesgrupper.
9.11 Får de tidsbegränsat anställda fast anställning?
En viktig fråga är om tidsbegränsade anställningar är en språngbräda till fasta jobb? Ett av argumenten för att acceptera en tidsbegränsad anställning är att den så småningom leder fram till en fast anställning. Om det är så, kunde de flesta tidsbegränsade anställningar betraktas som olika former av provanställningar och därmed vara värdefulla för individernas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden och få en fast anställning.
Även när sysselsättningen minskar finns ett omfattande antal nyanställningar, ca en miljon varje år. Under 1990-talets turbulens på arbetsmarknaden har de jobb som försvunnit ändock varit något fler än de som tillkommit. Anställningsformerna har också förändrats och medfört fler tidsbegränsade anställningar med upprepad arbetslöshet som följd men också återanställningar till “gamla” arbetsplatser.
Antalet personer som har kommit in på arbetsmarknaden direkt till en fast anställning har minskat under hela 1990-talet. Flertalet har i stället fått börja med en tidsbegränsad anställning. Av de drygt 960 000 nyanställningar som gjordes under 1997 var mer än 70 procent en tidsbegränsad anställning.
Fast anställda rekryteras bland tidsbegränsat anställda
Svaret på frågan om en tidsbegränsad anställning leder till en fast anställning är båda ja och nej. Svaret beror på hur man räknar. Om man a) utgår från de nya fasta anställningar som har gjorts under året och ser varifrån de som får en anställning kommer, dvs. deras föregående arbetsmarknadsstatus, eller b) om man utgår från de personer
som lämnat en tidsbegränsad anställning under föregående kvartal och ser var de befinner sig nästa kvartal. Som vi också redovisar finns det stora variationer mellan olika näringsgrenar.
Vi kan därför påstå att en hög andel av dem som får en fast anställning rekryteras bland dem som har en tidsbegränsad anställning, därmed inte sagt att de flesta med en tidsbegränsad anställning får en fast anställning. Studier som gjorts visar att av dem som fick en fast anställning under 1997, rekryterades ca 60 procent från en tidsbegränsad anställning (figur 9.14).21 Ungefär 42 procent hade haft tillfällig anställning hos samma arbetsgivare medan 18 procent hade haft tillfälligt arbete hos en annan arbetsgivare.
Figur 9.14. Tidigare sysselsättning för nya fast anställda. 1997. Personer som gått från ett fast jobb till ett annat fast jobb ingår inte.
Ej i
arbetskraften
20%
Arbetslösa
16%
Eget företag
4%
Tidsbegr. anställda
60%
Källa AMS Utredningsenhet.
21 AMS Utredningsenhet, 90-talets arbetsmarknad, Ura 1998:5. Personer som byter från en fast anställning till annan fast anställning ingår inte. Antalet uppgår till ca 97 000 under 1997.
Få tidsbegränsade anställningar leder till fasta jobb
Vi kan också påstå att få tidsbegränsat anställda får en fast anställning. Andelen som fick en fast anställning efter en tidsbegränsad anställning uppgick till 8 procent under 1997. Som framgår av figur 9.15 har andelen minskat successivt sedan 1990, med undantag av en uppgång under 1995. Vad som också framgår är att en betydligt högre andel under 1993 och senare, jämfört med 1990, har lämnat en tidsbegränsad anställning och blivit arbetslösa. Den allra största gruppen fortsätter dock att ha en tidsbegränsad anställning. En av anledningarna till att få personer får en fast anställning är att dessa har minskat under hela 1990-talet och därmed blivit en bristvara. Tendensen har också varit att knyta personer till sig via tidsbegränsade anställningar, att använda dessa personer som ett dragspel för att uppnå maximal flexibilitet och reducera kostnaderna för fast anställd personal.
Figur 9.15. Andel som fått fast anställning resp. blivit arbetslösa efter att ha lämnat en tidsbegränsad anställning. AKU Årsmedeltal.
0,0 2,0 4,0 6,0 8,0 10,0 12,0
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997
Fast anställda
Arbetslösa
Ovanstående resultat bygger på tvärsnittsdata som redovisas i AKU. Det idealiska hade varit att kunna redovisa resultaten på individnivå eftersom man då hade kunnat följa samma individ under två år. Ett av problemen med tvärsnittsdata är att de redovisas årsvis. Det innebär exempelvis att en person som har en tidsbegränsad anställning under det sista kvartalet år ett och får en fast anställning under det första kvartalet år två, inte finns med i årsmedeltalet för år ett. Däremot finns personen med i de flödesdata som redovisas kvartalsvis. För att få
en uppfattning om hur stora skillnaderna är kan år 1995 tjäna som exempel. Mellan det första och andra kvartalet fick 11,8 procent av dem som lämnade en tidsbegränsad anställning en fast anställning22. Årsmedeltalet i figur 9.15 visar att 10 procent fick en fast anställning det året.
Skillnaderna i resultaten över vilka som får fast anställning varierar både med avseende på näringsgren och anställningsform. Om vi börjar med näringsgren kan vi konstatera att största möjligheten att få en fast anställning finns inom den finansiella sektorn och inom tillverkningsindustrin.
Figur 9.16. Andel (%) som lämnat en tidsbegränsad anställning och fått fast anställning. Fördelning på näringsgren. AKU årsmedeltal 1997.
0.0 5.0 10.0 15.0 20.0 25.0
Finansiell v.
Tillverkn
Handel
Kommunikat
Byggnadsv
Off. förvaltn.
Personl o kult
Jord/skog
Utbildn o
forskn
Vård o
omsorg
Något oväntat var däremot att så pass hög andel har fått fast anställning inom handeln. En förklaring kan vara den höga andelen provanställda. Andelen som fick en fast anställning efter denna var ungefär lika hög som inom industrin och den finansiella sektorn, ca 40 procent.
22 SCB: Bakgrundsfakta till Arbetsmarknads- och Utbildningsstatistiken, 1997:3.
Andelen som fick fast anställning inom vård och omsorg samt utbildning och forskning, som domineras av utbildningsväsendet, var däremot låg under 1997. Även inom personliga och kulturella tjänster, vilka domineras av hotell- och restaurangnäringen, var det få personer som fick en fast anställning.
Ovanstående resultat har beräknats på ett begränsat antal personer. Eftersom tillhörighet i näringsgren beräknas på aktuell sysselsättningsstatus i AKU har det inte varit möjligt att ta med dem som går till arbetslöshet eller lämnar arbetskraften. För dem som startar eget företag är antalet för litet för att kunna brytas på näringsgren23.
Det finns även skillnader mellan olika typer av tidsbegränsade anställningar vad gäller vilka som i första hand leder till en fast anställning. Vissa anställningsformer har inte som primärt syfte att leda till fast anställning, exempelvis feriearbete och praktik. Av nedanstående tabell 9.9 framgår att provanställda har största chansen att få en fast anställning, vilket också kan sägas vara syftet med denna anställningsform. De utgör å andra sidan en ganska liten andel av alla som slutade en tidsbegränsad anställning. Projektarbete syftar inte i samma utsträckning som provanställning till att få en fast anställning. De sämsta möjligheterna att få en fast anställning har de behovsanställda de utgjorde dessutom en ganska stor grupp av det totala antalet med tidsbegränsad anställning. Vikariat, som är den största gruppen, leder inte heller i någon större utsträckning till fast arbete.
23
Beräkningen omfattar dem som har lämnat en tidsbegränsad anställning (TF) och gått till en fast anställning (FA) samt dem som har gått från TF till TF (dvs. byter arbetsgivare eller finns kvar hos samma, men fortfarande har en tidsbegränsad anställning (TF-> FA) / (TF+FA)*100.
Tabell 9.9. Andel som fått fast anställning m.m. efter en tidsbegränsad anställning. Fördelning efter typ av tidsbegränsat arbete vid föregående intervju. AKU årsmedeltal 1997.
Arbetsmarknads-Nuvarande arbetsmarknadsstatus Fördelning status vid föregående intervjutillfälle
Fast anst.
Tidsbegränsat
Företagare
Arbetslösa
Ej i AK
Avslutat tidsbegr. anställn.
Vikariat
7,1 78,8 0,2 6,6 7,4 33,7
Provanställning
32,6 55,4 0,3 8,2 3,5
7,5
Praktik
6,9 64,4 1,1 10,3 17,2
1,8
Feriearbete
4,6 34,6 0,5 4,6 55,9
8,4
Säsongarbete
4,8 60,5 1,2 17,3 16,1
5,0
Projektarbete
7,1 74,4 0,6 10,4 7,6 18,3
Behovsanställning
4,6 72,8 0,5 7,1 14,9 19,1
AMS-åtgärder
4,6 67,2 0,8 17,6 9,9
2,7
Samtliga
8,1 69,9 0,4 8,2 13,4
100
Vad man också kan utläsa är att en hög andel av dem som vid tidigare intervjutillfälle hade en tidsbegränsad anställning fortsätter att ha en sådan. Det gäller särskilt vikariat, projektarbete och behovsanställning. Det kan naturligtvis vara samma anställning, men det kan också vara en ny. Praktikarbete, säsongarbete och feriearbete medför, inte så oväntat, ett stort utflöde till antingen arbetslöshet eller att man befinner sig utanför arbetskraften kvartalet efter. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som räknas till gruppen sysselsättning, medför i lika hög grad som säsongarbete en återgång till arbetslöshet efter avslutat arbete.
Resultaten som redovisas i detta avsnitt tyder på att tillfälliga anställningar i hög grad kan betraktas som ett alternativ till arbetslöshet. Samtidigt rekryteras en relativt hög andel till de fasta anställningarna från tidsbegränsade anställningar. Allt färre har dock under 1990-talet kunnat ta sig in på arbetsmarknaden direkt till en fast anställning utan har oftast gått vägen via en tidsbegränsad.
Arbetslösa eller bara tillfälligt uppsagda
- effekter på sökaktivitet
En hög andel, ca 60 procent, av dem som har fått ett arbete blir arbetslösa inom ett år.24 Risken för arbetslöshet är högre bland dem som återanställs hos samma arbetsgivare än bland övriga grupper. Personer som förväntar sig att bli återanställda anstränger sig inte
24 90-talets arbetsmarknad, AMS Utredningsenhet, Ura 1998:5.
heller särskilt mycket för att hitta ett nytt arbete under sin arbetslöshetsperiod.
Cirka 45 procent av dem som får ett arbete återvänder till en tidigare arbetsgivare. En dominerande andel finns bland yrken med hög säsongvariation i sysselsättningen, dvs. yrken inom lant- och skogsbruk, transport, tillverkning och serviceyrken. Återanställningar har varit ett uppmärksammat fenomen under en lång tid i USA. Studier där visar att en stor del av den amerikanska arbetslöshetsförsäkringens resurser användes för att subventionera vissa företag och industrier snarare än att vara en verklig försäkring25.
25 Fredrik Jansson, “Återflöde till arbetsförmedlingen efter ett arbete”, AMV 1997:1.
10. Den framtida utvecklingen
Som har framgått i de föregående kapitlen, har atypiska anställningar ökat i Sverige under de senaste tio åren. Det är de tidsbegränsade anställningarna som står för ökningen. Mellan åren 1987 och 1997 ökade dessa från 12,0 till 14,6 procent av de anställda. Den vanligaste formen av tillfälliga anställningar är vikariat, men det sker en förskjutning mot allt fler projekt- och behovsanställda. De tillfälligt anställda finns framför allt inom vård och omsorg, handel, samt hotell och restaurang. Cirka 60 procent av de tillfälligt anställda är kvinnor.
Deltidsarbetet i Sverige har minskat med cirka tio procent under perioden 1987
- 1997, men utgör ändå i det närmaste en fjärdedel av de sysselsatta. De deltidsarbetande återfinns framför allt inom samma branscher som de tillfälligt anställda. Ungefär 80 procent av de deltidsarbetande är kvinnor.
Deltidsarbetslösheten ökade under de första åren på 1990-talet, för att därefter plana ut och rent av minska något. Under 1998 var i medeltal 330 000 personer deltidsarbetslösa.
Bakom utvecklingen av de atypiska anställningsformerna ligger ökade önskemål och krav på flexibilitet både från arbetstagarnas och arbetsgivarnas sida, i kombination med lagstiftning och avtal som möjliggjort att önskemålen och kraven har kunnat tillgodoses. Därutöver torde en del av variationen vara konjunkturellt betingad, men det är nära nog omöjligt att ange i vilken utsträckning konjunkturen påverkar de atypiska anställningarna.
Enligt olika prognoser kommer tillväxten i Sverige att öka med drygt två procent per år under de kommande två
- tre åren. Hur tillväxten i ekonomin därefter kommer att utvecklas kan idag ingen säga med säkerhet. Vad som däremot framstår som tämligen klart är att strukturförändringarna på arbetsmarknaden kommer att fortsätta. Det är också klart att Sveriges befolkning blir allt äldre och att även ungdomarna föredrar fasta arbeten framför tillfälliga.
Med dessa utgångspunkter gör utredningen bedömningen att antalet deltidsarbetande kommer att minska något under de kommande fem
- tio åren. Trots detta kommer det frivilliga deltidsarbetet att omfatta drygt en
halv miljon människor. De deltidsarbetslösa kommer också att minska något.
Utvecklingen framöver vad gäller deltidsarbete kommer sannolikt att variera mellan olika sektorer. Inom vård och omsorg kommer antalet fast anställda deltidsarbetande att minska. Därmed minskar även de deltidsarbetslösa inom vård och omsorg med utfyllnad från arbetslöshetsersättningen. Handeln kommer att ha fortsatt många deltidsanställda och även ha kvar en hel del deltidsarbetslösa, eftersom relativt få av de anställda inom handel vill byta yrke. Inom hotell- och restaurangnäringen kommer fast deltidsanställda att minska och ersättas av behovsanställda, en del med heltid, men flertalet på deltid.
Antalet anställda inom bemanningsföretag, eller varianter på dessa, kommer säkerligen att öka.
Den del av tjänstesektorn som är beroende av den privata konsumtionen, exempelvis handel, hotell och restaurang, persontrafik och turism är också den del där arbetsgivarnas behov av flexibilitet är som störst. Inom dessa näringar är inslaget av tidsbegränsade anställningar stort. Även inom den offentliga tjänstesektorn är inslaget av kundanpassade tider stort men sektorn är också beroende av politiska prioriteringar. Många har den mest osäkra anställningsformen, behovsanställning.
Utredningen gör bedömningen att de tidsbegränsade anställningarna kommer att öka under det kommande decenniet. Fortfarande kommer de flesta att ha en fast anställning, och särskilt inom områden där krav på högskoleutbildning är stort, men tendensen är ett ökat inslag av tidsbegränsade anställningar. Det gäller särskilt inom hotell- och restaurang, handel men även inom vård och omsorg.
Olika typer av avtal och lokala överenskommelser mellan arbetsgivare och fackförbund kommer också sannolikt att medföra ett ökat inslag av tidsbegränsade anställningar och kundanpassade arbetstider.
10.1. Utgångspunkter för den framtida utvecklingen
Under de senaste tio åren har olika former av atypiska arbeten ökat i Sverige. Denna utveckling anses framför allt bero på ny teknologi i kombination med ökad konkurrens. Som ett led i konkurrensen har företagen ökat sin kundorientering, vilket i ökande grad innebär att kunden ska få varan eller tjänsten vid exakt den tidpunkt den efterfrågas, dvs. ”just-in-time”. För tjänstesektorn innebär det att personalen i växande utsträckning måste anpassa arbetstidens förläggning till kundernas behov.
Samtidigt fortgår den ständiga process som syftar till att minska produktionskostnaderna. Företagen eftersträvar en produktion där råvaror, maskiner, lokaler och arbetskraft endast tas i anspråk när efterfrågan så kräver, inte annars. Inom tjänstesektorn innebär det att behovet av personal inte alltid omfattar sammanhängande 8-timmarsperioder, utan några timmar vid ett tillfälle och några timmar till vid en annan tidpunkt. Kravet på flexibilitet i arbetslivet har ökat kraftigt.
Denna ökade flexibilitet får återverkningar långt utöver den del av tillvaron som utgörs av det traditionella arbetslivet.
1
Nya, mer oregel-
bundna, arbetstider får konsekvenser för familjernas planering, liksom för offentlig och privat service. Utbildning och fortbildning kommer att vara en ständigt pågående process, antingen den sker på en läroanstalt, på arbetsplatsen eller hemma. Likaså kommer många människor att växla mellan olika arbetsformer, som anställd, projektanställd eller företagare, eller en kombination av dessa. Bemanningsföretag av olika slag kommer att spela en mer framträdande roll.
En del människor kommer att arbeta på distans, i hemmet eller på annat sätt. Perioder av utlandsarbete kan bli allt vanligare. I en del fall kommer det att handla om lågbetalda arbeten utan utvecklingsmöjligheter, men i andra fall om arbeten med stora möjligheter till utveckling. Det handlar sammantaget om en stor samhällelig och personlig omställningsprocess, som även ställer krav på institutionella anpassningar av arbetsrättsliga förhållanden, socialförsäkringssystem, studievillkor m.m.
De två former av atypiska arbeten som denna utredning handlar om, deltidsarbete och tillfälliga anställningar, har båda den egenskapen att de möjliggör för företagen att nyttja personalresursen mer flexibelt, men de ställer också krav på en ökad flexibilitet från arbetstagarnas sida. Tillfälligt anställda tas in när företagen har behov av deras arbete och deltidsarbetande kan lättare arbeta på udda arbetstider, som inte omfattar en sammanhängande 8-timmarsperiod. Därtill kommer att många deltidsarbetande är beredda att arbeta mer tid. Företagen kan öka arbetsinsatsen genom att tillfälligt ge dem mer arbetstid. Detta är en gynnsam lösning, de deltidsarbetande känner förhållandena på arbetsplatsen och arbetar mertid med normal lön, ända tills deras arbetstid överskrider 40 timmar per vecka
Eftersom båda dessa grupper, deltidsarbetslösa och behovsanställda, svarar mot en efterfrågan på en mer flexibel personalresurs, kan det finnas anledning att studera dem tillsammans. Arbetsförmedlingen började att särredovisa deltidsarbetslösa arbetssökande 1988. Även tillfälligt anställda finns i registren, men många anmäler sig bara när de är
1 Ingemar Mundebo i IVA-aktuellt nr 5 1998 s. 19.
arbetslösa och klassificeras då tillsammans med övriga heltidsarbetslösa. En grupp tillfälligt anställda, behovsanställda, särredovisas emellertid sedan några år tillbaka, från att tidigare främst ha grupperats tillsammans med de deltidsarbetslösa. I figur 10.1 redovisas utvecklingen för dessa sökandegrupper från 1992.
Figur 10.1. Deltidsarbetslösa och behovsanställda i Arbetsförmedlingens register 1992 till 1998, kvartalsdata.
0
50000 100000 150000 200000 250000
-92
-93
-94
-95
-96
-97
-98
enbart deltid deltid+ behovsanst Linjär (deltid+ behovsanst)
Fram till slutet av 1995 registrerades behovsanställda och deltidsarbetslösa till stor del tillsammans. Kurvan uppvisar en lucka kring årsskiftet 1995
- 96, beroende på att de behovsanställda under en kortare period sammanfördes med de heltidsarbetslösa, för att sedan få en egen klassificering. Deltidsarbetslösheten har därefter varit tämligen konstant, om än med vissa variationer över året, vilket framgår av den kurva som rubriceras ”Enbart deltid”.
Om man emellertid åter för samman deltidsarbetslösa och behovsanställda, bildas en kurva, ”Deltid+behovsanställda”, som uppvisar en klar och entydig stegring över hela perioden. Utvecklingen låter sig väl beskrivas av den regressionslinje som lagts in i figuren.
Som tidigare nämnts svarar deltidsarbetande och tillfälligt anställda båda mot en ökad efterfrågan på mer flexibel arbetskraft och är därför
till en del utbytbara. Lagar och avtal kan avgöra vilken anställningsform företagen väljer. Det är därför svårt att bedöma den framtida utvecklingen för deltidsanställda och behovsanställda var för sig.
10.2. Den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden
På kort sikt kommer den svenska ekonomin, enligt en OECD-rapport utgiven i november 1998, att klara sig relativt bra.
2
OECD beräknar att
BNP i Sverige kommer att öka med 2,8 procent under 1998, 2,2 procent under 1999 och med 2,4 procent under år 2000. Det innebär en genomsnittlig BNP-ökning uppgående till 2,5 procent. Man räknar med att den privata konsumtionen kommer att stå för merparten av ökningen. Genom fortsatt låg inflation, ökande reallöner och en sanerad statsbudget får hushållen mer pengar att disponera de kommande åren.
Sveriges regering redovisade i 1999 års budgetproposition beräkningar som tyder på att den svenska ekonomin kommer att fortsätta växa med tre procent under år 1998 och 1999, förutsatt att den internationella konjunkturen inte försämras ytterligare och att förväntningarna om en försiktig återhämtning i Asien infrias.
3
Om dessutom löneökningarna
under de kommande åren begränsar sig till tre procent per år, kommer ekonomin att växa med omkring tre procent även under åren 2000 och 2001, enligt regeringens prognos.
Fortsatt efterfrågan på vissa yrkesgrupper
Det finns starka skäl att anta att den utveckling på arbetsmarknaden som vi sett de senaste åren, och som beskrivs i kapitel 3, kommer att hålla i sig och till och med förstärkas. Redan nu är efterfrågan mycket stor när det gäller välutbildade tekniker, personer med god kännedom om IT och datateknik samt lärare, särskilt inom naturvetenskapliga ämnen och vissa vårdkategorier. I ett kortare perspektiv förväntas även den privata konsumtionen öka, vilket bör leda till en starkare efterfrågan på arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Därtill kommer att den ökande andelen äldre i befolkningen kommer att leda till ett ökat behov av personal inom såväl äldreomsorg som sjukvård.
4
2 OECD World Economic Outlook, 1998.3Prop. 1998/99:1, vol. 1.4 SCB Arbetskraftsbarometern 1998 samt AMV Framtidens jobb, välja yrke in i 2000-talet.
Höga utbildningskrav
På längre sikt är det naturligtvis svårt eller till och med omöjligt att bedöma den konjunkturella utvecklingen. Men det finns mycket som talar för att de drag som utmärker den nuvarande utvecklingen kommer att bestå en längre tid. Många av de nya arbetsuppgifterna kommer att tillväxa inom den privata tjänstesektorn, men framför allt kommer utbildningskraven att vara fortsatt höga, oberoende av bransch.
Sverige blir äldre
Utbudet av arbetskraft bestäms av många faktorer, men befolkningens utveckling är naturligtvis en nödvändig utgångspunkt. Enligt SCB:s befolkningsprognos kommer andelen äldre personer i befolkningen att stiga under de närmaste 5 till 10 åren. Samtidigt minskar andelen i åldersgrupperna 25
- 34 år och 45
- 54 år, som är viktiga delar i arbets-
kraften
5
. En mer detaljerad bild av den förväntade utvecklingen finns i figur 10.2.
5 SCB:s befolkningsprognos, huvudalternativet.
Figur 10.2. Befolkningen uppdelad på åldersklasser 1997, samt SCB:s prognos för utvecklingen fram till år 2003 och 2008.
0 3 6 9 12 15 18 21
0-15
16-24
25-34 35-44
45-54 55-64
65-74
75-84
85-
ålder
procent
1997 2003 2008
Den förändrade befolkningsstrukturen påverkar naturligtvis arbetskraften, vars medelålder stiger en aning. Därtill kommer att andelen pensionärer i åldern 65
- 74 år växer kraftigt, vilket leder till ökad efterfrågan på äldreomsorg. De riktigt stora omsorgsbehoven dröjer dock till efter år 2015, när den stora grupp som föddes under första halvan av 1940-talet passerat 70 års ålder.
Ungdomar vill arbeta och försörja sig
Ungdomarna blir framtidens vuxna och deras förhållningssätt spelar följaktligen en avgörande roll för hur utbudet av arbetskraft kommer att utvecklas de närmaste 5 till 10 åren. Ungdomsstyrelsen publicerade 1998 en rapport om ungdomars värderingar och framtidsplaner. Undersökningen gjordes i enkätform och omfattade cirka 3 300 personer i åldrarna 16
- 29 år. Bland annat fick de tillfrågade personerna ange vad de anser vara viktigt att ha uppnått vid 35 års ålder.
Mål vid 35 års ålder Andel
Skaffat eget boende 87 Har en fast anställning 82 Bildat familj och skaffat barn 63 Lever ett lugnt och stabilt familjeliv 58 Har hunnit förverkliga sig själv 58 Har hunnit resa och se sig om i världen 53 Har mycket fritid 49 Har en hög levnadsstandard 48 Har en god ställning i samhället 25 Arbetar i ett eget företag 13 Engagerar sig i samhället lokalt 9 Frilansar 5
Svaren ger en tämligen konventionell bild. Totalt ansåg 87 procent av de tillfrågade att det var viktigt att vid 35 års ålder ha skaffat ett eget boende och 82 procent att det var viktigt att vid samma ålder ha en fast anställning. Samma mönster går igen om man bryter ner materialet på kön, på personer födda i Sverige respektive utomlands liksom på olika utbildningsbakgrund.
Slutsatsen man kan dra av materialet från Ungdomsstyrelsen är att dagens ungdomar har samma förhållningssätt som resten av befolkningen, vid en viss ålder vill man ha ett fast arbete och trygghet i olika former.
Samma slutsats drar Ungdomspolitiska kommittén i sin delrapport ”Unga & arbete”.
6
Ungdomar vill arbeta och försörja sig själva. Där-
emot är det troligt att yngre ser det som mer självklart än äldre att uppbära arbetslöshets- eller socialstöd under kortare eller längre sökperioder. Att ungdomar vill ha en fast anställning bekräftas också av den tilläggsundersökning i AKU, som utredningen låtit göra.
10.3. Deltidsarbete och tidsbegränsade anställningar de kommande åren
Efterfrågan på deltidsarbete och tillfälliga anställningar kommer i stor utsträckning att bero av utvecklingen för de branscher som har de största andelarna deltidsanställd personal. I figur 10.3 är deltidsarbetet fördelat
6 Delbetänkande från Ungdomspolitiska kommittén, Unga och arbete, SOU 1997:40.
efter andelen deltidsarbetande av totalt sysselsatta inom respektive bransch, horisontell skala, och branschens andel av de deltidsarbetande, vertikal skala.
Figur 10.3. Deltidsanställda fördelade efter bransch 1998.
Jord &skog
Vård & omsorg
Handel & komm
Personliga tj
Tillverkning Företagstj Utbildning
Off
förv
Bygg
0 10 20 30 40 50
0
10
20
30
40
andel deltid av sysselsatta
andel av deltidsarbetande
Arbetsmarknadsstyrelsen har i en analys av de långsiktiga arbetskraftsbehoven i Sverige definierat ett antal yrken där det kommer att saknas arbetskraft under de kommande cirka tio åren.
7
Flertalet brist-
yrken sammanfaller inte med de yrken där atypiska anställningar ökat det senaste decenniet. För en yrkesgrupp med goda utsikter på arbetsmarknaden, t.ex. tekniker, finns det heller inget som talar för en ökning av atypiska anställningsformer, åtminstone inte som ett uttryck för arbetsgivarnas behov av flexibilitet. Man skulle istället kunna tänka sig att på en ”arbetstagarnas marknad” kan det vara dessas behov av flexibla lösningar som får genomslag.
Inom de yrken som definieras som bristyrken finns det några få som i dag kännetecknas av en relativt stor andel deltidsarbetande eller tillfälligt anställda, t.ex. lärare med olika inriktning, sjuksköterskor och
7 Arbetsmarknadsstyrelsen, Framtidens jobb. Välja yrke in i 2000-talet, Ura 1998:6.
undersköterskor. Här kan man tänka sig att de atypiska anställningarna minskar om det visar sig att arbetsgivarna tvingas konkurrera om arbetskraften.
Vad gäller utbudet av deltidsarbetande finns det, som antytts ovan, ingen anledning att anta att det i någon väsentlig grad kommer att förändras på grund av de närmaste årens generationsbyte på arbetsmarknaden. Utbudet av deltidsarbetskraft är emellertid mer komplicerat att beskriva än utbudet av arbetskraft i allmänhet, eftersom en del av de deltidsarbetande uppger att de vill ha mer arbetstid än de har och därför klassificeras som deltidsarbetslösa. I AKU-undersökningen får de också uppge hur många fler timmar de skulle vilja arbeta och resultatet tyder på att flertalet av dem vill arbeta heltid. Utgångspunkten för att bedöma utbudets utveckling måste då vara de deltidsarbetande som åtminstone för tillfället är tillfreds med den arbetstid de har.
I den framtida bedömningen har utredningen utgått ifrån SCB:s befolkningsprognos fram till år 2003 och 2008. Den mest framträdande förändringen är att de äldre grupperna i populationen ökar och att de yngre minskar. Allt annat oförändrat skulle det leda till att antalet nöjda deltidsarbetande ökade, eftersom de äldre åldersgrupperna frivilligt arbetar deltid i större utsträckning än gruppen som helhet.
Detta är emellertid inte en självklar utveckling. Andelen deltid (deltidsfrekvensen) bland kvinnor som är nöjda med arbetstiden har under de senaste tre åren sjunkit även bland kvinnor över 55 år, om än i mycket långsam takt. Det är endast i ungdomsgruppen, 16 till 24 år, som deltidsfrekvensen har ökat och det är snarast ett uttryck för att efterfrågan på arbetskraft har ökat, eftersom dessa ungdomar ofta kombinerar deltid med studier. Männen uppvisar en ökning, men den är svag och deras andel av deltidsarbetande som är nöjda med arbetstiden utgör endast 17 procent. Även här ökar deltidsfrekvensen bland ungdomar, men även i åldersgruppen 25 till 44 år, medan män över 55 år minskar kraftigt.
Om man med utgångspunkt från SCB:s befolkningsprognos och samma sysselsättningsfrekvens som 1997, antar att andelen frivilliga deltidsarbetande avtar i samma takt som de senaste tre åren, kommer utbudet av deltidsarbetande att minska med ungefär fem
- sju procent fram till år 2003. Kvinnogruppen kommer att minska något mer, främst på grund av att kvinnor över 45 år i allt större utsträckning återgår till heltidsarbete efter att barnen blivit vuxna. Deltidsarbetets förändring för kvinnogruppen framgår av figur 10.4.
Figur 10.4. Förändring från 1997 till 2003 vad avser sysselsatta och deltidsarbetande kvinnor, givet samma sysselsättningsfrekvens som 1997.
-100000
-50000
0
50000 100000 150000 200000
16-24 25-34 35-44 45-54 55-64
ålder
Sysselsatta Därav deltid
I absoluta tal skulle minskningen motsvara cirka 50 000 personer. Således skulle Sverige ha ungefär 500 000 frivilliga deltidsarbetande om 5 år. En fortsatt framskrivning till år 2008 leder till en ytterligare minskning i ungefär samma storleksordning.
Det är emellertid rimligt att anta att arbetslösheten kommer att minska och sysselsättningsfrekvensen öka de närmaste fem åren. I en rak framskrivning leder detta till att det frivilliga deltidsarbetet i stället ökar. Om sysselsättningsfrekvensen skulle stiga till 75 procent borde antalet frivilliga deltidsarbetande omfatta ungefär 600 000 år 2003.
Men det finns ytterligare en grupp deltidsarbetande, de som vill ha mer arbetstid än de har och därför kallas för deltidsarbetslösa. De har med andra ord ett större arbetsutbud än de kan förverkliga. Denna grupp ökade mycket kraftigt fram till år 1994, för att sedan plana ut och de senaste åren till och med minska något, även om förändringen har varit väldigt liten.
Om efterfrågan på arbetskraft stiger borde deras möjlighet, att få den önskade arbetstiden öka och följaktligen borde deltidsarbetslösheten minska. En ökad efterfrågan på arbetskraft behöver emellertid inte ta sig uttryck i ökad efterfrågan på heltidsarbete. I vissa delar av tjänstesektorn kan den i stället resultera i ett ökat behov av deltidstjänster.
När det gäller de deltidsarbetslösa finns det emellertid ytterligare faktorer som måste beaktas. I den intervjuundersökning, ”Bilder ur verkligheten” som utredningen låtit genomföra svarade i stort sett alla intervjuade att de ansåg att de skulle tjäna ekonomiskt på att arbeta heltid. Detta överensstämmer med svaren på de tilläggsfrågor utredningen ställt i anslutning till AKU-undersökningen i november 1998. Det var ytterst få av de intervjuade som anförde ekonomiska skäl för att arbeta deltid.
Men det förefaller ändå som om det svenska skatte- och bidragssystemet i kombination åstadkommer tämligen starka marginaleffekter, inte minst för låginkomsttagare. Det tycks finnas situationer när det inte är lönsamt att övergå från del- till heltidsarbete, särskilt inte om den deltidsarbetande uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Dessa marginaleffekter har fått stor uppmärksamhet i den politiska debatten de senaste åren och enligt tidigare forskning spelar de en viktig roll för deltidsarbetes utveckling. Gifta eller sammanboende kvinnor har visat sig anpassa sin arbetstid till ekonomiska realiteter och i synnerhet marginaleffekter av olika slag
8
.
Till detta kan man också knyta olika faktorer som är förknippade med begreppet livskvalitet.
Bland de deltidsarbetande över 55 år uppgav majoriteten ”mer fritid” och ”hälsoskäl” som motiv för att de arbetade deltid. Det mest sannolika är emellertid att dessa skäl samspelar med de tidigare nämnda marginaleffekterna. Utredningen har därför valt att utgå ifrån att man kommer att göra insatser för att minska dessa effekter framgent, och håller därför fast vid den prognos för utbudet av deltidsarbetande som angivits ovan. Om marginaleffekterna kvarstår eller förstärks kommer emellertid utbudet av deltidsarbetslösa som söker fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen sannolikt att öka.
10.4. Deltid och tillfälliga anställningar inom den privata sektorn
Inom den privata sektorn kommer de tidsbegränsade anställningarna att öka under de kommande åren. Det gäller särskilt inom tillverkningsindustrin, handel, hotell och restaurang, rekreation och kultur, kommunikationer samt finansiella tjänster och företagstjänster.
8 Sundström M, Deltidsarbetet i Sverige 1987.
Industrin
Som framgått i kapitel 9, har industrin under 1990-talet alltmer kommit att koncentrera sin verksamhet på kärnverksamheten i företaget. Organisationen bantas eller slimmas till ett minimum vad gäller fast anställd personal. Delar av den interna tjänsteverksamheten knoppas av, s.k. outsourcing eller utkontraktering, och man hyr eller köper in dessa kringverksamheter i allt större omfattning, exempelvis IT-tjänster, reparation och service m.fl. Det finns därmed också en stark koppling mellan industrin och tjänstesektorn. Den nya kundanpassade organisationen har ersatts med en ”just-in-time”-organisation där kundernas efterfrågan i hög grad styr personalbehovet. Det mesta talar för att denna utveckling kommer att fortsatta.
Tillverkningsindustrin är den näringsgren som har flest fast anställda, även om det har skett en successiv ökning av antalet tidsbegränsade anställningar. Den dominerande anställningsformen är vikariat, 25 procent av de tidsbegränsat anställda, följt av projektanställning och provanställning.
Arbetsmarknadsstyrelsen gör i en prognos bedömningen
9
att syssel-
sättningen inom industrin kommer att minska något till år 2010 jämfört med nuvarande nivå, även som en svag uppgång kan väntas de närmaste åren. Under den kommande tioårsperioden bedöms drygt 30 procent av dagens anställda inom industrin att lämna denna på grund av åldersskäl, vilket betyder att cirka 250 000 personer behöver ersättas.
Utbudet av arbetskraft inom de närmaste åren kommer inte i någon väsentlig grad att förändras på grund av generationsbytet, eftersom det stora skiftet inte kommer förrän efter 2010. Däremot kommer allt fler nyanställningar att beröra personer med högskoleutbildning och det är tveksamt om tillgången kommer att motsvara behovet.
Bedömningen av den framtida utvecklingen av antalet tidsbegränsat anställda beror i hög grad på om man tror att den hittillsvarande utvecklingen har konjunkturella eller strukturella orsaker som grund. Den hittillsvarande utvecklingen avser en alltför kort period under 1990talet för att kunna göra en säker bedömning. Sannolikt finns det inslag av båda.
Därmed skulle antalet tidsbegränsat anställda komma att öka i omfattning. En annan faktor som talar för en ökning är 1997 års lagstiftning om överenskommen visstidsanställning i sammantaget tolv månader under en period av tre år utan att något skäl behöver anges. Den kan komma att få än större betydelse framöver liksom även
9 Arbetsmarknadsstyrelsen, Framtidens jobb. Välja yrke in i 2000-talet, Ura 1998:6.
anställningar i projekt. Den bortre gräns för vikariat som har införts och vars resultat kan avläsas år 2000, kommer troligen inte att få någon större effekt. Det mest troliga är att man kommer att välja en annan tidsbegränsad anställningsform, exempelvis projektanställning.
Faktorer som motverkar en kraftig ökning är att företagen, genom lokala överenskommelser, alltmer tillämpar flexibla och verksamhetsanpassade arbetstider samt hyr in personal från olika typer av bemanningsföretag. De som hyrs in har redan en fast anställning i sitt företag.
Handeln
Inom handeln finns idag drygt 400 000 anställda. Antalet anställda har minskat kraftigt under 1990-talet till följd av ökad konkurrens och en svag privat konsumtion. Trots detta har branschen i princip behållit sin andel av landets totala sysselsättning, cirka 13 procent.
Den minskning som har skett har helt och hållet skett bland de fast anställda medan antalet tidsbegränsat anställda har ökat kraftigt. Andelen tidsbegränsat anställda är 14 procent med stora variationer mellan olika delar av verksamheten. Störst andel, cirka 20 procent, finns inom varuhus och specialbutiker och består till övervägande delen av kvinnor. Antalet deltidsanställda har minskat, men de utgör fortfarande ungefär en fjärdedel av de sysselsatta i branschen, vilket även var fallet 1990.
De flesta bedömare anser att strukturförändringarna inom handeln kommer att fortsätta, i synnerhet inom detaljhandeln, som svarar för ungefär 40 procent av de sysselsatta inom branschen och 75 procent av de deltidssysselsatta. I första hand förväntas större köpcentra utanför tätorterna att fortsätta tillväxa på centrumhandelns bekostnad. Parallellt med detta antar man också att den privata konsumtionen kommer att öka.
Sammantaget räknar branschen med en svag sysselsättningsökning, drygt 1 procent per år, fram till år 2010. Andelen pensionsavgångar är inte exceptionellt hög och strukturförändringar och rationaliseringar kommer sannolikt att bromsa ytterligare sysselsättningsökningar även om det blir en ökning i den privata konsumtionen.
Större enheter borde ge detaljhandeln möjlighet att samordna arbetsscheman så att arbetstagare kan få heltid om de så önskar. Men hittills under 1990-talet har andelen deltid varit förvånansvärt konstant, en dryg tredjedel av de sysselsatta i specialbutiker och cirka hälften av varuhusens personal. Det har också visat sig att stora köpcentra framför allt attraherar kunder under veckosluten, och då blir personalbehovet mycket stort. Detta förhållande, den fortsatt ökande konkurrensen och det faktum att handelns löneandel utgör närmare 80 procent av bran-
schens förädlingsvärde, talar för att man kommer att fortsätta att söka vägar att hålla personalkostnaderna nere.
Deltidsarbete är en väg att ha tillgång till personal ”just-in-time”. Det är inte en lika flexibel lösning som tillfällig anställning, men i gengäld har företaget en fast kärna av personal som känner arbetsplatsen och arbetslaget väl. Många arbetsgivare väljer deltidsarbetande som är tillfälligt anställda. Tyvärr redovisar inte AKU denna grupp fördelad på branscher, men generellt har andelen tillfälligt anställda, framför allt behovsanställda, fördubblats bland de deltidsarbetande under 1990-talet. Inom detaljhandeln har de tillfälligt anställda ökat kraftigt under 1990talet, från 10 till drygt 15 procent av de sysselsatta. Det är den enda grupp inom handeln som har ökat i absoluta tal under den senaste 10 åren.
Andelen deltidsarbetande inom handeln kommer sannolikt att öka, eftersom efterfrågan på personal allt mer koncentreras till kvällar och helger. Det mest troliga är att en stor del av kommande personalbehov tillgodoses genom tidsbegränsade anställningar. Handeln är en av de näringar som i hög grad präglas av “just-in-time”, vilket medför en högre bemanning på obekväma och icke sammanhållande tider såsom kvällar, mitt på dagen och helger. Detta kommer främst att ta sig uttryck i att andelen behovsanställda bland de anställda kommer att fortsätta att öka, medan fast anställda deltidsarbetande kommer att minska långsamt.
Hotell och restaurang, rekreation och kultur
Hotell- och restaurangverksamhet samt rekreation och kultur är två verksamheter som i viss mån överlappar varandra, särskilt inom sektorn turism. De är jämförelsevis små verksamheter, som dock har ökat antalet anställda markant under 1990-talet. Tillsammans svarade de 1998 för drygt 5 procent av landets sysselsättning, cirka 210 000 personer.
Stora rationaliseringar har genomförts inom hotell- och restaurangverksamheten under 1990-talet. Överetableringar och låg efterfrågan har tvingat fram effektiviseringar och omfattande förändringar inom arbetsorganisationerna.
Inom hotell och restaurang, rekreation och kultur finns en stor andel deltidssysselsatta, 36 procent inom hotell och restaurang och 32 procent inom rekreation och kultur. Andelen har varierat en aning under 1990talet, men den har i stort sett varit oförändrad.
Hotell- och restaurangnäringen har även en stor andel tidsbegränsat anställda, 34 procent. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Ökningen av antalet anställda har helt skett genom en ökning av antalet tidsbegränsat anställda. En stor del av dessa är behovsanställningar. Företagen räknar
med en uppgång av efterfrågan på tjänster framför allt beroende på en ökad privat konsumtion. Det är troligt att tidsbegränsade anställningar kommer att öka eftersom näringen är en utpräglad “just-in-time”-näring. Hotell- och restaurangnäringen är också i hög grad beroende av utvecklingen inom turistnäringen.
Inom såväl hotell och restaurang som kultur och rekreation förväntas sysselsättningen öka under den kommande 10-års perioden. Branschföreträdare bedömer att hotell- och restaurangverksamheten kan komma att tillväxa med kring 2 procent per år. Med en ökad privat konsumtion kan tillväxten komma att bli ännu större. Den skärpta konkurrensen kräver dock en fortsatt stark kundorientering, med inriktning på att ge kunden service ”just in time”. Eftersom huvuddelen av kunderna infinner sig efter arbetsdagens, och ofta arbetsveckans, slut, så innebär det att den ojämna efterfrågan som utmärker dessa branscher kommer att förstärkas ytterligare.
Enligt utredningens bedömning kommer andelen deltidsarbetande inom rekreation och kultur samt inom hotell- och restaurangverksamhet sannolikt att bibehållas på ungefär samma nivå som nu, dvs. kring en tredjedel av de sysselsatta. De tillfälligt anställda kommer att fortsätta öka och många av dem kommer att arbeta deltid.
Finans- och företagstjänster
Finans- och företagstjänster består av ett antal relativt olika verksamheter och har ökat antalet sysselsatta med 25 procent sedan 1990. Den kraftiga ökningen beror till stor del på avknoppningar från industrin.
Den största andelen deltid återfinner man inom annan företagsservice, där de utgör drygt 20 procent av de sysselsatta och har så gjort under hela 1990-talet. Andelen egenföretagare är stor, de utgör drygt 20 procent av de sysselsatta, och andelen har stigit kraftigt under de senaste 10 åren. Det är därför svårt att avgöra i vilken utsträckning det är anställda som arbetar deltid, eller om det är företagare som kombinerar företagandet med ett annat arbete, och därför bedriver verksamheten på deltid.
Andelen tillfälligt anställda har svarat för 40 procent av sysselsättningsökningen inom finans- och företagstjänster. Med tanke på att det rör sig om ett stort antal mindre företag som sannolikt har ganska ojämn orderingång, är det rimligt att tänka sig att efterfrågan på tillfälligt anställda, på hel- eller deltid, kommer att växa.
Inom bank- och försäkringsverksamheten har antalet anställda minskat kraftigt under 1990-talet. De flesta har fasta tjänster och endast cirka 8 procent har en tidsbegränsad anställning av vilka mer än hälften
är kvinnor. Strukturförändringar mot färre kontor och mer självservice bedöms fortsätta liksom sammanslagningar mellan banker och försäkringsbolag. Åldersavgångarna blir inte anmärkningsvärt höga och de rekryteringsbehov som finns kommer främst att beröra högskoleutbildade, framför allt ekonomer och IT-personal.
Uppdragsverksamheten är främst beroende av efterfrågan på tjänster från näringslivet, såväl privat som offentlig sektor. Den uppvisar en kontinuerlig expansion vilken inte bara hänger samman med en ökad efterfrågan utan också i hög grad beror på avknoppningar från industrin. Bristen på arbetskraft är ett stort problem, särskilt gäller det inom IT och teknik. Näringen är mycket sysselsättningsintensiv och antalet anställda ökar snabbt när efterfrågan ökar. De flesta som arbetar inom näringen har fasta tjänster, andelen tidsbegränsat anställda uppgår till cirka 11 procent.
IT-branschen är den snabbast växande branschen. Efterfrågan har också förstärkts av att en rad olika datorsystem måste byggas om inför milleniumskiftet. Införandet av euron kommer också att medföra omfattande förändringar. Antalet anställda datakonsulter har mer än fördubblats mellan 1987 och 1997. Uppgången har berört både fast och tidsbegränsat anställd personal. De flesta har fast anställning, endast 8 procent har en tidsbegränsad anställning.
Eftersom branschen är en ung bransch blir de kommande åldersavgångarna små. Cirka 40 procent av de anställda är mellan 25 och 35 år.
Utöver IT-branschen finns andra områden inom uppdragsverksamheten med stark efterfrågan på arbetskraft. Det gäller tekniska och juridiska konsulter, revisionsverksamhet, organisations- och informationskonsulter.
För flertalet av ovanstående näringar väntas en stark expansionstakt med krav på högskoleutbildning. Rekryteringen kommer sannolikt i första hand att ske till fasta tjänster även om inslaget av tidsbegränsade anställningar kommer att öka och då främst antalet projektanställda.
Kommunikationer
Transportsektorn är i stor utsträckning beroende av utvecklingen inom näringslivet och drabbades hårt under konjunkturnedgången. Antalet anställda har minskat kraftigt och de rekryteringar som skett har till stor del utgjorts av tidsbegränsade anställningar. Andelen tidsbegränsat anställda är 14 procent varav två tredjedelar är män.
Efterfrågan på transporter bedöms öka inte minst vad gäller utrikeshandeln. Persontrafiken har ökat i takt med att den privata konsumtionen har ökat och väntas få större betydelse även framöver. Det är troligt att
den största personalökningen kommer att ske bland tidsbegränsat anställda. Denna näringsgren är också i hög grad beroende av varierande kundefterfrågan såväl under dygnet som under veckan.
10.5. Deltidsarbete och tillfälliga anställningar inom den offentliga sektorn
Under 1990-talet har stora nedskärningar skett inom den offentliga sektorn. Detta gäller främst i kommuner och landsting. Den framtida sysselsättningsutvecklingen beror i stor utsträckning på den allmänna ekonomiska utvecklingen. Även den demografiska utvecklingen har stor betydelse för sysselsättningen inom den offentliga sektorn.
Den allmänna ekonomiska utvecklingen efter år 2000 är svårbedömd. I kommunerna styrs verksamheten dessutom av politiska prioriteringar. Enligt en rapport från Kommunförbundet
10
kommer kommunerna att
behöva anställa 625 000 personer brutto fram till år 2010. Enligt utredningens bedömning kommer deltidsarbetet att minska inom den offentliga sektorn medan de tillfälliga anställningarna kommer att öka.
Vård och omsorg
Kommuner och landsting svarar, som tidigare nämnts, för i det närmaste hälften av deltidsarbetet i Sverige, huvudsakligen inom vård och omsorg. Sjukvården har fortfarande många deltidsanställda, även om antalet har minskat under senare år. Redan idag är det brist på utbildad vårdpersonal och enligt i stort sett alla bedömare kommer den att förstärkas framgent. Därtill kommer så omfattande pensionsavgångar de närmaste 5 till 10 åren, att den nödvändiga ersättningsrekryteringen i princip kan liknas vid ett generationsskifte.
Detta, tillsammans med det faktum att man inom sjukhusvården idag behandlar patienten en mycket stor del av dygnet, talar för att deltidsarbetet kommer att fortsätta att minska. I synnerhet som regeringen nyligen tillsatt en Vård- och omsorgskommission, vars uppgift bl.a. är att söka vägar att förbättra rekryteringen av vårdpersonal. Det finns därför anledning anta att man kommer att ha färre deltidsanställda i framtiden.
10 Kommunförbundet, Personal och kompetens i förändring, 1999.
Omsorgen har i stort sett lika många deltidsanställda som sjukvården, men här är situationen annorlunda. De deltidsanställda finns framför allt inom hemtjänsten, som utmärks av ett mycket ojämnt personalbehov. Många äldre och funktionshandikappade behöver framför allt hjälp morgon och kväll. SCB:s befolkningsprognos visar också att antalet äldre personer kommer att öka kraftigt under den närmaste 10årsperioden. Omsorgen har redan nu brist på arbetskraft och denna brist kommer uppenbarligen att öka.
Möjligen kan det faktum att behovet av vård och omsorg kommer att öka kraftigt de närmaste åren bereda väg för annorlunda schemaläggning, men man kan även tillgodose den ojämna efterfrågan på annat sätt, t.ex. genom behovsanställda. Dessa har ökat kraftigt inom vård och omsorg under 1990-talet.
Den ökade efterfrågan på omsorgstjänster borde vid första påseendet leda till att kommunerna förbättrar anställningsvillkoren för omsorgspersonalen för att säkerställa sin rekrytering. Å andra sidan har man redan på många håll en påtaglig brist vilket inte tycks inte ha påverkat anställningsvillkoren särskilt mycket. Den framtida utvecklingen kommer att bestämmas av i vilken grad kommunerna kommer att tillgodose det växande behovet av äldreomsorg och med vilken kvalitet. Detta avgörs i sin tur av kommunernas ekonomiska förutsättningar och politiska prioriteringar. I allt väsentligt kommer emellertid den ojämna efterfrågan att bestå och därmed även behovet av deltidsanställda, antingen de har en fast eller en tillfällig anställning.
Det offentliga sektorn svarar, som tidigare nämnts, för i det närmaste hälften av deltidsarbetande i Sverige, varav 90 procent är kvinnor. De finns främst inom vård och omsorg. Samma förhållande gäller för de deltidsarbetslösa. Antalet deltidsarbetande inom sjukvården kommer sannolikt att minska, framför allt, som redan nämnts, på grund av att efterfrågan på deltidsarbete minskar, men även till följd av att bristen på personal bör göra det möjligt för deltidsarbetslösa att i större utsträckning få den arbetstid de önskar. Det kommer likafullt att finnas de som arbetar deltid frivilligt, men de blir sannolikt färre än i dag, bl.a. på grund av medelåldern bland de anställda stiger, samtidigt som de nya kvinnogenerationerna i växande grad väljer att övergå till heltid när barnen blivit vuxna.
Den sociala omsorgen har i stort sett lika många deltidsanställda som sjukvården, framför allt inom hemtjänsten. Verksamheten förväntas expandera och man befarar brist på arbetskraft. Följaktligen borde deltidsarbetslösheten, det ofrivilliga deltidsarbetet, minska. Men totalt sett kommer behovet av deltidsarbete snarast att öka. De deltidsarbetslösa som väljer att stanna kvar inom omsorgen, och särskilt inom hemtjänsten, riskerar därför att bli fortsatt deltidsarbetslösa. Till detta
kommer även att antalet behovsanställda inom hemtjänsten ökar snabbt och sannolikt kommer att fortsätta att öka.
Drygt en fjärdedel av de anställda inom äldreomsorgen har en tidsbegränsad anställning. Så gott som alla är kvinnor. Här finns också ett stort inslag av timanställda. För att på kort sikt klara det framtida rekryteringsbehovet kan kommunerna bli nödsakade att höja sysselsättningsgraden för redan anställda. Ett annat sätt att försöka få tillgång till personal är att anlita bemanningsföretag men då till en väsentligt högre kostnad än den genomsnittliga lönen. Brist på personal kommer sannolikt att medföra att man får försöka lappa ihop scheman genom tillfälliga anställningar. Kraven på kvalitet i omsorgen riskerar därmed att inte kunna utvecklas och förbättras. Det är knappast troligt att kommunerna väljer att kompetensutveckla en stor mängd tillfälligt anställda. Yrket riskerar att bli ett genomgångsyrke.
Bristen på sjuksköterskor är redan stor såväl inom landstinget som inom kommunerna. Det har medfört att allt fler känner sig utbrända, framför allt inom den rena sjukvårdssektorn. Vi har sett exempel på personal som säger upp sin anställning och i stället söker sig till bemanningsföretag. Vinsten för individen blir dels bättre möjligheter att få inflytande över sina arbetstider, dels en betydligt högre lön. För kommuner och landsting blir detta dyra lösningar, för den enskilde förmodligen en betydligt ”billigare” i form av högre lön och lägre veckoarbetstid.
Utbildning
Inom den offentliga sektorn har även utbildningssektorn många deltidsarbetande, dock väsentligt färre än för 10 år sedan. I gengäld har de tillfälliga anställningarna ökat. Här råder i dag brist på utbildad arbetskraft och den förväntas tillta kraftigt de närmaste åren. Längre fram blir efterfrågan beroende på tillgången på barn. Vuxenutbildningen har emellertid expanderat de senaste åren och denna utveckling väntas fortsätta. Samtidigt har tillfälligt anställda ökat och andelen deltidsarbetande minskat. Detta kan till en del förklaras av man på grund av bristsituationen anställt många obehöriga lärare. I så fall kommer denna utveckling sannolikt att förstärkas de närmaste åren.
1996 års läraravtal ger möjlighet till ett års provanställning för nyanställda lärare. Under 1998 ökade antalet tidsbegränsat anställda kraftigt, dels beroende på avtalet med kommunerna, dels beroende på ett relativt stort inslag av obehöriga lärare med terminsförordnande. Läraravtalet kommer troligen att medföra att antalet tidsbegränsat anställda ökar med tanke på rekryteringsbehovet om drygt 200 000 personer fram
till år 2010. I praktiken torde det dock vara få som inte får fast anställning efter ett år.
11. Arbetsförmedlingens arbete med deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda
Arbetsförmedlingen har inte samma förutsättningar att bistå alla sökandegrupper. När det gäller de deltidsarbetslösa är förutsättningarna begränsade, främst för att det i många fall inte finns några praktiska möjligheter att komplettera deras nuvarande arbete med ett annat arbete eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Detta ger också utslag. De deltidsarbetslösa har fått en markant mindre del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, i relation till sökandegruppens storlek. De fåtaliga åtgärder som Arbetsförmedlingen har anordnat för deltidsarbetslösa har mestadels varit inriktade på att medverka till att den arbetssökande får mer arbetstid på den befintliga arbetsplatsen. Som exempel kan nämnas resursarbeten och utbildningsvikariat.
De deltidsarbetslösa har inte heller fått samma service i övrigt som andra arbetssökande, men därvidlag är skillnaden ganska liten. Till detta kommer att utredningen tidigare har visat att de har en jämförelsevis låg omställningsbenägenhet.
Arbetsförmedlingen försöker även stimulera deltidsarbetslösa att med hjälp av utbildning söka sig ett nytt yrke inom en annan bransch. Den modell som kallas Deltidshuset är ett bra exempel på detta
1
. Därigenom kan man hjälpa enskilda arbetssökande till ett heltidsarbete, men antalet deltidsarbetslösa minskar inte i samma takt, eftersom efterfrågan på deltidsarbetskraft kvarstår och nya arbetssökande träder in som deltidsarbetslösa. När det gäller Arbetsförmedlingens insatser för behovsanställda, dvs. timvikarier enligt Arbetsförmedlingens nomenklatur, är situationen något annorlunda.
2
Även här finns problem i den bemärkelsen att en del
arbetssökande kan tvingas att byta bransch för att åstadkomma en förändring. Denna grupp förefaller emellertid ha större omställningsbenä-
1 Se kap. 12.2 Fortsättningsvis används SCB:s beteckning ”behovsanställda”. I Arbetsförmedlingens register återfinns de emellertid som ”timvikarier”.
genhet och bättre förutsättningar att få en fast heltidstjänst än de deltidsarbetslösa.
En angelägen uppgift för Arbetsförmedlingen är i detta sammanhang att förbättra sökkanalerna så att dessa grupper snabbare och lättare hittar arbeten som i förlängningen kan leda till en fastare förankring på arbetsmarknaden. Modern datateknik är utan tvivel ett viktigt hjälpmedel i detta sammanhang.
11.1. Arbetsförmedlingens uppdrag
Arbetsförmedlingens uppdrag kan i korthet beskrivas som att bistå arbetssökande i deras strävan efter att få ett arbete och att hjälpa arbetsgivare att få den arbetskraft de söker. Verksamhetens inriktning bestäms av regering och riksdag och styrs av de mål statsmakterna sätter för arbetsmarknadspolitiken.
Under de senaste åren har inriktningen styrts av tre huvudmål, ”håll vakanstiderna nere för lediga platser”, ”minska långtidsarbetslösheten” och ”motverka långa tider utan arbete”. Två av dessa mål avser arbetssökande. Den valda inriktningen leder till att verksamheten på ett naturligt sätt fokuseras på heltidsarbetslösa sökande. Långtidsarbetslöshet definieras som en sammanhängande arbetslöshetsperiod om 100 dagar för ungdomar respektive 6 månader för vuxna arbetssökande. ”Motverka långa tider utan arbete” syftar till att försöka bryta långa inskrivningstider då den arbetssökande pendlar mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan en reell kontakt med arbetslivet.
Därutöver har regeringen i olika omgångar givit Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att rikta särskilda resurser till deltidsarbetslösa. Under slutet av 1980-talet bedrevs ett arbete inom ramen för det som kallades ”Det kommunala handlingsprogrammet”. Inför verksamhetsåret 1998 betonade också regeringen att Arbetsmarknadsverket borde söka utforma arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är bättre anpassade till de deltidsarbetslösas förutsättningar.
3
Men de grupper som utredningen behandlar, deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda, utmärks av att de har arbete, om än inte med den anknytning till arbetsmarknaden och den regelbundenhet de skulle vilja, eller i den utsträckning de önskar. De har därför inte heller tillhört de sökandegrupper som har prioriterats i Arbetsförmedlingens arbete under 1990-talet.
3 Regeringens prop. 1996/97:107 s. 120.
11.2. Vad gör Arbetsförmedlingen?
De deltidsarbetslösa utgjorde 1997 cirka 17 procent av Arbetsförmedlingens arbetssökande, och drygt 25 procent av dess kvinnliga sökande
4
.
Det är med andra ord en stor sökandegrupp. Utvecklingen sedan 1990 framgår av figur 11.1.
Figur 11.1. Deltidsarbetslösa kvinnor och män vid Arbetsförmedlingen 1990
- 1998.
0
20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998
Män Kvinnor
Källa: Amv.
Antalet deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen ökade som synes i snabb takt under första delen av 1990-talet, för att nå en topp 1995. Utvecklingen är emellertid svår att bedöma i detalj, eftersom en del av de behovsanställda under denna tid klassificerades tillsammans med de deltidsarbetslösa. Under 1996 blev behovsanställda/timvikarierna, en egen sökandegrupp. Deras avskiljande från de deltidsarbetslösa förklarar cirka 40 procent av deltidsarbetslöshetens minskning från 1995 till 1996. Det innebär samtidigt att det bara finns tillförlitlig statistik vad gäller behovsanställda som sökandegrupp vid Arbetsförmedlingen för åren 1997 och 1998.
4 Framställningen i detta kapitel bygger helt på statistik från AMV.
Deltidsarbetslösheten måste emellertid ses i relation till den allmänna arbetslöshetsnivån, som har växlat kraftigt under 1990-talet. I figur 11.2 återges de deltidsarbetslösa som andel av samtliga arbetssökande vid Arbetsförmedlingen.
Figur 11.2. Deltidsarbetslösa kvinnor och män vid Arbetsförmedlingen som andel av samtliga arbetssökande av respektive kön, 1990 till 1998.
0 3 6 9 12 15 18 21 24 27
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998
Procent
Män Kvinnor
Källa: Amv.
Nedgången fram till 1992 förklaras av att basen för beräkningen, samtliga arbetssökande vid Arbetsförmedlingen, steg kraftigt under dessa år. I själva verket ökade, som framgår av figur 11.1 antalet deltidsarbetslösa varje år under perioden 1991 till 1995.
Från 1995 till 1997 har antalet arbetssökande vid Arbetsförmedlingen sjunkit varje år, men med mycket små tal. År 1998 uppvisar emellertid en större minskning,
- 7 procent, men det är främst de heltidsarbetslösa som har minskat. I figur 11.3 kan man se förändringen under 1998 fördelad på olika sökandegrupper. I gruppen ”heltidsarbetslösa” har även personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder inräknats.
Figur 11.3. Grupper av arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. Procentuell förändring från 1997 till 1998.
- 18,7
- 4,6
21,0
-20 -15 -10
-5
0 5 10 15 20 25
Arbetslösa+
åtgärder
Deltidsarbetslösa
Behovsanställda
procent
Källa: Amv
De deltidsarbetslösa har minskat, men inte tillnärmelsevis lika mycket som de heltidsarbetslösa. Behovsanställda har emellertid ökat desto mer, med drygt 20 procent på ett år. De utgjorde 1998 8,5 procent av Arbetsförmedlingens sökande.
Om man ser till alla arbetssökande vid Arbetsförmedlingen har både män och kvinnor minskat under 1998, även om männen uppvisar en större minskning än kvinnorna. Bland de deltidsarbetslösa utgör kvinnorna ungefär 80 procent, dvs. samma andel som i andra sammanhang när det gäller deltidsarbete. Männen har emellertid svarat för nästan hälften av den lilla minskning som ägt rum bland de deltidsarbetslösa. I gruppen behovsanställda är ungefär en tredjedel män. Som tidigare nämnts har de ökat från 1997 till 1998, och det gäller båda könen, männen med 28 och kvinnorna med 21 procent.
De deltidsarbetslösa har en högre medelålder än övriga arbetssökande och de deltidsarbetslösa kvinnorna har en högre medelålder än sina manliga kollegor. Kvinnor mellan 45 och 54 år utgör 20 procent av de deltidsarbetslösa, att jämföra med 17 procent bland alla arbetssökande. Behovsanställda har tvärtom en lägre medelålder än övriga arbetssökandegrupper, antingen det gäller män eller kvinnor.
Eftersom de deltidsarbetslösa har arbete en del av tiden har de inte varit prioriterade bland Arbetsförmedlingens arbetssökande. Utredningen
har också visat att det är svårt att anordna arbetsmarknadspolitiska åtgärder som de deltidsarbetslösa kan delta i utan att bryta sitt deltidsarbete. Av bland annat den anledningen blir deltidsarbetslösa kvar vid Arbetsförmedlingen längre tid än arbetssökande i allmänhet. Figur 11.4 visar inskrivningstidens fördelning på olika arbetssökandegrupper per den sista december 1997.
Figur 11.4. Arbetssökandegrupper inskrivna vid Arbetsförmedlingen den sista december 1997, fördelade efter inskrivningstidens längd.
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Heltidsarbetslösa
Deltidsarbetslösa
Behovsanställda
< 6 mån 6-12 mån 1-2 år > 2 år
Källa: Amv.
Deltidsarbetslösa har som synes långa inskrivningstider. Drygt 40 procent av dem har varit inskrivna i mer än 2 år. Heltidsarbetslösa har väsentligt kortare inskrivningstider, medan de behovsanställda hamnar mitt emellan . De har kortare inskrivningstider än de deltidsarbetslösa, men mer än hälften av dem har ändå varit inskrivna mer än ett år vid Arbetsförmedlingen.
Utredningen har också låtit undersöka deltidsarbetslösa som var inskrivna vid Arbetsförmedlingen under fjärde kvartalet 1992 till 1995, för att se hur stor andel av dem som fortfarande var inskrivna som deltidsarbetslösa under fjärde kvartalet 1998. Observera att inskrivna från fjärde kvartalet 1992 finns med fjärde kvartalet 1993 osv. Resultatet framgår av figur 11.5.
Figur 11.5. Deltidsarbetslösa inskrivna vid Arbetsförmedlingen fjärde kvartalet 1998.
17%
i 5 år
15%
i 6 år
20%
i 4 år
25%
i 3 år
0 5 10 15 20 25 30
4.kv -92 4.kv -93 4.kv -94 4.kv -95
inskrivna sedan
procent
Källa: Amv.
Deltidsarbetslösa har uppenbarligen mycket långa inskrivningstider. Inte mindre än 15 procent av dem som var inskrivna fjärde kvartalet 1992 fanns fortfarande i registret som deltidsarbetslösa sex år senare. Därefter ökar andelen i takt med att man vandrar framåt år från år. Från 1995 till 1998, i tre år, har en fjärdedel av de deltidsarbetslösa stått kvar i Arbetsförmedlingens register, samtidigt som gruppen som helhet faktiskt har minskat.
Låg andel av arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Arbetsförmedlingen har haft svårt att anordna arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har passat de förutsättningar de deltidsarbetslösa har. I figur 11.6 framgår att de kvinnliga deltidsarbetslösa 1997 utgjorde drygt 25 procent av de arbetssökande kvinnorna, men knappt 5 procent av de kvinnor som fick del av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Arbetsförmedlingen har uppenbarligen inte lyckats att anordna åtgärder för deltidsarbetslösa i samma utsträckning som för heltidsarbetslösa och behovsanställda.
Figur 11.6. Kvarstående arbetssökande och personer i åtgärd i olika sökandegrupper. Kvinnor, medeltal 1997.
25,5
4,5
6,1
9,9
60,4
87,7
0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100
Heltidsarbetslösa
Deltidsarbetslösa
Behovs-
anställda
procent
Arbetslösa
I åtgärd
Källa: Amv.
I en diskussion om arbetsmarknadspolitiska åtgärder för deltidsarbetslösa måste man emellertid beakta, att uppemot två tredjedelar av dem arbetar på varierande arbetstid, eller har förkortad arbetstid varje dag. Sådana arbetsscheman är mycket svåra att kombinera med andra verksamheter
5
.
Av den lilla grupp deltidsarbetslösa som ändå fick en arbetsmarknadspolitisk åtgärd var männen under 1997 överrepresenterade. Detta kan sammanhänga med att många av de dem har svårare än kvinnorna att acceptera ett deltidsarbete. De är därför mer energiska när det gäller att söka utvägar ur deltidsarbetet. Som utredningen i andra sammanhang konstaterat tycks många deltidsarbetslösa kvinnor ha en benägenhet att bli inlåsta i sitt deltidsarbete.
Ungdomarna har fått en jämförelsevis stor andel av de åtgärder som kommit de deltidsarbetslösa till del. Det är naturligt, med tanke på att de befinner sig i en etableringsfas på arbetsmarknaden och därför i många fall är mer lättrörliga än vuxna människor. Ungdomarna har också varit en prioriterad grupp inom arbetsmarknadspolitiken under en stor del av 1990-talet. Deltidsarbetslösa över 45 år är tvärtom än mer underrepresenterade i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
5 Se kap. 8.
De deltidsarbetslösa har emellertid spelat en mer framträdande roll i vissa av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. De utgjorde drygt 20 procent av de som deltog i resursarbeten inom offentlig verksamhet under 1997. Denna åtgärd syftar till att ge deltagarna en inblick i ordinarie verksamhet och därtill en viss kompetensutveckling som kan bidra till att deltagaren får ordinärt arbete inom verksamheten. Deltagarna ska till 90 procent delta i kvalitetshöjande arbete hos arbetsgivaren och resterande 10 procent ska ägnas åt kompetensutveckling och aktivt arbetssökande. Åtgärden har bland annat kritiserats för att kompetensutvecklingsdelen inte har skötts på ett tillfredsställande sätt. Deltidsarbetslösa utgjorde också 15 procent av de som fick utbildningsvikariat och 13 procent som fick projektarbete med arbetslöshetsersättning.
Detta är volymmässigt mycket små åtgärder, som syftar till att ge den arbetssökande mer arbetstid vid den befintliga arbetsplatsen. De kan inte anses vara inriktade på omställning, eftersom de i allmänhet är förlagda till den arbetsplats där de deltidsarbetslösa redan befinner sig.
Av den lilla grupp deltidsarbetslösa som fått en arbetsmarknadspolitisk åtgärd har ändå en dryg fjärdedel fått arbetsmarknadsutbildning, att jämföra med drygt 17 procent bland de arbetssökande som helhet. Kvinnor utgjorde 75 procent av denna grupp. Nästan 24 procent av de deltidsarbetslösa återfanns inom Arbetslivsutveckling (ALU), till mer än 30 procent män, företrädesvis inom åldersgruppen över 45 år. Arbetsplatsintroduktion (API) slutligen, omfattade drygt 15 procent av de deltidsarbetslösa som fått en åtgärd. Även här utgjorde männen mer än 30 procent, men med tyngdpunkten på unga män, 20 till 24 år gamla.
Det första intrycket står sig alltså. De deltidsarbetslösa har inte fått arbetsmarknadspolitiska åtgärder tillnärmelsevis i den utsträckning som motsvarar deras andel av de arbetssökande. Förklaringen är, som tidigare nämnts, i stor utsträckning förknippad med att två tredjedelar av dem arbetar på scheman som är näst intill omöjliga att kombinera med annan verksamhet, vare sig annat arbete, utbildning eller någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
I förhållande till sin andel bland de deltidsarbetslösa är männen överrepresenterade bland de fått en åtgärd. Även till detta finns förklaringar, framför allt att många män hela tiden söker vägar från deltidsarbetet över till ett heltidsarbete. Men det ingår i Arbetsförmedlingens uppdrag att motivera arbetssökande till att vidta åtgärder för att uppnå den ställning på arbetsmarknaden som de önskar. I detta avseende har man uppenbarligen lyckats bättre med de deltidsarbetslösa männen än med kvinnorna.
Denna redovisning ger dock inte en helt rättvisande bild av Arbetsförmedlingens arbete med de deltidsarbetslösa. I en del fall slutar den deltidsarbetslöse sitt arbete och övergår till heltidsarbetslöshet, för att
därefter ta sig an en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. I Arbetsförmedlingens statistik ser det då ut som om en heltidsarbetslös börjat i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Men frågeställningen har här varit i vilken utsträckning deltidsarbetslösa deltar i åtgärder för att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden, samtidigt som de behåller sitt arbete.
Behovsanställda är den sökandegrupp som oftast avaktualiseras från Arbetsförmedlingen och därnäst kommer heltidsarbetslösa. Deltidsarbetslösa avaktualiseras väsentligt mera sällan, vilket rimligen förklaras av att de har arbete, om än inte den arbetstid de skulle vilja ha. Av de som avaktualiseras är det av naturliga skäl en stor grupp, drygt 30 procent, som får heltidsarbete. Men det handlar dock, som tidigare nämnts, om totalt sett en relativt liten grupp.
I en del fall upphör deltidsarbetet och den deltidsarbetslöse blir helt arbetslös. Per månad räknat berör detta emellertid endast cirka 3 procent av de deltidsarbetslösa. För de behovsanställda är siffran av förklarliga skäl högre, 15 procent i genomsnitt per månad under 1997. Strömmar mellan olika sökandegrupper förekommer också, men för deltidsarbetslösa och behovsanställda är de ganska små.
11.3. Hur uppfattas Arbetsförmedlingen?
Arbetsförmedlingen genomför regelbundet servicemätningar bland arbetssökande och arbetsgivare i samarbete med SCB. I dessa s.k. servicemätningar kan man få en uppfattning om vad arbetssökande anser om Arbetsförmedlingens service. Utredningen har tagit del av den servicemätning som gjordes 1997, och fördelat den på olika sökandegrupper.
En mycket stor del av de arbetssökande, närmare 90 procent, uppger att de har en kontaktperson. Bland de deltidsarbetslösa är det inte riktigt lika många, men ändå över 80 procent. Andelen är större bland behovsanställda. Det är i allmänhet något fler män än kvinnor som uppger att de har en kontaktperson.
Det är väsentligt färre arbetssökande som uppger att de har kommit överens med arbetsförmedlaren om en handlingsplan. I medeltal uppger 32 procent av de heltidsarbetslösa att de har en handlingsplan, medan samma sak endast gäller för cirka 25 procent av deltidsarbetslösa och behovsanställda.
Det är dock inte alltid som de arbetssökande upplever att det finns en handlingsplan, även om arbetsförmedlaren anser att så är fallet. I Arbetsförmedlingens register var det i oktober 1998 väsentligt fler arbetssökande, ca 65 procent, som hade en registrerad handlingsplan. Även här var andelen lägre när det gäller deltidsarbetslösa, knappt
hälften, 52 procent av de deltidsarbetslösa männen, men endast 47 procent av kvinnorna, medan den var större för behovsanställda. Detta överensstämmer med de utsagor som finns i ”Bilder ur verkligheten”. Både de deltidsarbetslösa och arbetsförmedlarna uppger att denna grupp får mindre uppmärksamhet från Arbetsförmedlingen än de heltidsarbetslösa.
De arbetssökande får också frågan om Arbetsförmedlingen har tagit kontakt för att följa upp utvecklingen. Drygt en tredjedel av de deltidsarbetslösa svarar ja, en något större andel av männen än av kvinnorna. För alla tillfrågade arbetssökande var motsvarande andel knappt 30 procent. Bland behovsanställda är det något fler som uppger att Arbetsförmedlingen har hört sig för om utvecklingen. Här tycks förhållandet vara tämligen likartade för deltidsarbetslösa och övriga sökandegrupper.
En rimlig fråga i sammanhanget är om de arbetssökande har fått några platsförslag från Arbetsförmedlingen. Det är i medeltal 38 procent som har svarat ja. Bland de deltidsarbetslösa uppger 30 procent av männen och drygt 27 procent av kvinnorna att de har fått platsförslag. Andelen är markant högre, cirka 36 procent, bland de behovsanställda.
De deltidsarbetslösa har uppenbarligen fått färre platsförslag än övriga sökandegrupper, även om detta till en del kan förklaras av de svårigheter som föreligger när det gäller att hitta ett kompletterande arbete för dem. I det statistiska underlaget finns inte någon möjlighet att se vilka platsförslag de arbetssökande har fått. De förslag som har lämnats behöver t.ex. inte alls ha varit av komplementär natur. De kan lika gärna ha varit förslag till helt andra arbeten, t.ex. på heltid.
Frågan om Arbetsförmedlingen bidragit till att lösa den arbetssökandes situation går inte att besvara med ett enkelt ja eller nej. Svarsalternativen är därför i ”mycket liten”, ”ganska liten”, ”ganska stor” eller i ”mycket stor” utsträckning, samt ett mittenalternativ, ”varken eller”. Svaren visar att cirka hälften av de arbetssökande anser att Arbetsförmedlingen bidragit i mycket liten eller ganska liten omfattning till att lösa deras problem.
Bland de deltidsarbetslösa är det drygt 57 procent av kvinnorna som svarat ”mycket liten” eller ”ganska liten” utsträckning, och 54 procent av männen. Andelarna är i stort sett desamma för behovsanställda, men skillnaden mellan könen är mindre. De heltidsarbetslösa avger här ett mer positivt omdöme.
De intervjuade blir också tillfrågade om de fått yrkes- eller utbildningsinformation under den tid varit arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. De kan välja mellan tre svarsalternativ, ”ja”, ”nej, behov fanns ej” och ”nej, men behov fanns”. En mycket stor del av de intervjuade, cirka 65 procent, har valt att svara ”nej, behov fanns ej”. Drygt två
tredjedelar av de sökande ansåg sig alltså inte behöva information om yrken eller utbildningar.
Detta är en anmärkningsvärt hög andel, som det i andra sammanhang kan finnas anledning att reflektera över. Flertalet av de analyser som behandlar arbetslöshetsproblemet i Sverige utmynnar i ett behov av omställning till nya arbeten, utbildning för dessa arbeten och därmed följande behov av yrkes- och utbildningsinformation.
Av dem som ändå ansåg sig ha ett behov av yrkes- och utbildningsinformation uppgav närmare 60 procent att de hade fått sådan information. Drygt 40 procent svarade emellertid att de inte fått det, trots att de ansåg att behov förelåg. Bland de deltidsarbetslösa är denna andel i stort sett densamma och lika för båda könen. De behovsanställdas svar uppvisar en annan bild. Drygt 70 procent av männen anser sig ha blivit informerade, medan motsvarande tal för kvinnorna är drygt 50 procent.
De arbetssökande tycks ha ett ganska gott förtroende för den enskilde arbetsförmedlaren. Knappt 40 procent har ”ganska bra” förtroende, och om man därtill lägger dem som svarat ”mycket bra”, motsvarar det närmare 60 procent av de intervjuade. Ytterligare drygt 20 procent har sedan svarat ”varken eller”.
De deltidsarbetslösa männens svar fördelar sig på samma sätt som det sammantagna resultatet, medan kvinnorna inte har lika stort förtroende för sin arbetsförmedlare. Väsentligt fler av dem har valt alternativet ”varken eller”. Det är endast cirka 15 procent som svarat ”mycket dåligt” eller ”ganska dåligt”. Bland behovsanställda arbetssökande är resultatet detsamma som bland deltidsarbetslösa, men det är ingen större skillnad i svaren från de olika sökandegrupperna.
De intervjuade får också uttala sig om Arbetsförmedlingens service. Tyngdpunkten i svaren ligger på alternativet ”varken eller”, som en tredjedel av de intervjuade har valt. Något färre, cirka 30 procent, har bedömt servicen som ”ganska bra”, medan endast 7 procent har valt alternativet ”mycket bra”. Följaktligen är det en dryg fjärdedel som avgivit omdömet ”ganska dålig” eller ”mycket dålig”.
Bland de deltidsarbetslösa är utfallet något sämre än för arbetssökande som helhet, framför allt bland kvinnorna, och samma sak gäller för de behovsanställda. Det finns även här skillnader i hur olika sökandegrupper upplever Arbetsförmedlingens service, men de är ändå små.
Sammanfattningsvis kan man säga att det är en viss skillnad mellan hur olika sökandegrupper bedömer Arbetsförmedlingens arbete, men den är ändå ganska liten. Deltidsarbetslösa och heltidsarbetslösa upplever i stort sett situationen på samma sätt. Den enda grupp som skiljer ut sig är behovsanställda män, som är mer missnöjda när det gäller yrkesinformation och Arbetsförmedlingens hjälp med att lösa deras situation.
Men de har i gengäld fått platsförslag i större utsträckning än de deltidsarbetslösa.
11.4. Vad kan Arbetsförmedlingen göra?
Arbetsförmedlingen har inte samma förutsättningar att hjälpa alla sökandegrupper. När det gäller deltidsarbetslösa är förutsättningarna mindre goda. I de tilläggsfrågor som AKU ställt till de deltidsarbetslösa på utredningens uppdrag förefaller de ha en jämförelsevis låg omställningsbenägenhet. Samma bild framträder även i intervjuundersökningen ”Bilder ur verkligheten”. De deltidsarbetslösa vill i allmänhet stanna hos sin nuvarande arbetsgivare, eller åtminstone inom sin bransch, trots att den utmärks av en ojämn efterfrågan på arbetskraft.
Även om deltidsarbetslösa har arbete en del av tiden är det viktigt att se att de i detta avseende bör jämföras med andra arbetslösa. De är i den egenskapen de är anmälda vid Arbetsförmedlingen och det är i samma egenskap som de uppbär stöd från arbetslöshetsförsäkringen.
Enligt arbetsgivarnas utsago i Bilder ur verkligheten finns det möjligheter att sätta samman tjänster med längre veckoarbetstid än idag, åtminstone inom handel och omsorg. Det förutsätter att de arbetssökande är beredda att arbeta mer på kvällar och helger än vad som är fallet nu. De arbetsgivare som intervjuats i ”Bilder ur verkligheten” anser inte att de deltidsanställda är beredda till detta. Några av de intervjuade arbetsförmedlarna instämmer i detta. De anser att arbetstagare inom de aktuella branscherna "i betydligt större utsträckning än i dag måste vara beredda att arbeta under obekväma tider som kvällar och helger, annars kommer man aldrig att få jobba mer. Är man inte beredd på det anser arbetsförmedlarna att man borde byta bransch".
6
Runt om i Sverige har Arbetsförmedlingen under årens lopp i samarbete med fackförening och arbetsgivare genomfört ett antal projekt i syfte att hjälpa deltidsarbetslösa till heltid under de senaste tio åren
7
. Det har i ett antal fall resulterat i att enskilda individer övergått till heltidsarbete, men som en arbetsförmedlare i ”Bilder ur verkligheten” säger, ”Även om en person lyckas komma upp i en heltidstjänst så är det ju alltid någon annan som kommer in på en deltid.” Detta bekräftas också av att antalet deltidsarbetslösa stigit mycket kraftigt under 1990-talet. Mot denna bakgrund måste man anse att Arbetsförmedlingens möjligheter att medverka till att de deltidsarbetslösa får mer arbetstid under nuvarande omständigheter är små. När det gäller de behovsanställda är
6 Se Bilder ur verkligheten.7 Se kap. 12.
situationen annorlunda. Även här finns problem i den bemärkelsen att en del arbetssökande kan tvingas att byta bransch för att åstadkomma en förändring. Samtidigt finns indikationer på att denna grupp har bättre förutsättningar att få en fast heltidstjänst än de deltidsarbetslösa.
8
Arbetsförmedlingen har också under 1990-talet byggt upp en förmedlingsverksamhet som enbart hanterar mycket kortfristiga arbeten. Den är naturligtvis värdefull för de som önskar ett tillfälligt arbete eller vill prova olika arbeten.
11.5. Datorstöd och andra tekniska hjälpmedel
Såväl deltidsarbetslösa som tillfälligt anställda söker komplettera det arbete de redan har så att de uppnår önskad tid. I många fall, inte minst för deltidsarbetslösa, blir det fråga om ett komplicerat pusslande för att hitta lämpligt utfyllnadsarbete. Denna typ av ”matchning” är svår och tidskrävande både för arbetsförmedlare och för de arbetsgivare som inom sin organisation försöker ordna heltid för de anställda.
En viktig uppgift för Arbetsförmedlingens blir i detta sammanhang att förbättra sökkanalerna så att både deltidsarbetslösa och behovsanställda snabbare och lättare hittar arbeten som i förlängningen kan leda till en fastare förankring på arbetsmarknaden. Eftersom många behovsanställda har arbete en stor del av tiden, är det av avgörande betydelse att göra dessa sökkanaler tillgängliga för de sökande och förbättra tekniken, så att det blir lätthanterliga. Det viktigaste hjälpmedlet härvidlag är utan tvivel modern datateknik.
Viktiga delar av Arbetsförmedlingens verksamhet har genomgått stora förändringar de senaste åren. Teknikutvecklingen har inneburit helt nya förutsättningar för en effektiv matchning av lediga platser och arbetssökande. Inom Arbetsmarknadsverket har fyra olika internetbaserade ”banker” introducerats sedan 1995.
Sökandebanken är en mötesplats för arbetsgivare och arbetssökande.
Här kan alla som är intresserade av ett nytt jobb presentera sig, sin kompetens och önskemål om arbete. De som vill vara med i Sökandebanken skriver in sig själva via Internet. Detta gäller även om man är sökande på Arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren kan söka bland tiotusentals kandidater och göra sin egen bedömning av vem som är lämpligast.
8 Se Bilder ur verkligheten.
Platsbanken är en jobbmarknad med nära en miljon besökare varje månad. Med hjälp av Platsbankens sökfunktion kan en arbetssökande lätt hitta de annonser som överensstämmer med den egna yrkesprofilen.
Som arbetsgivare kan man lägga in logotype, annons och länkar till eventuell egen hemsida samt ta emot svar per e-post. När som helst kan man som arbetsgivare kontrollera hur många som tittat på sin annons.
Både Sökande- och Platsbanken är öppna för olika typer av anställningsformer. Man kan med andra ord söka t.ex. heltids- eller deltidsarbete, tillsvidare anställning eller tidsbegränsade anställningar.
Vikariebanken är däremot, som framgår av namnet, inriktad på snabb tillsättning av korta tidsbegränsade jobb. Efter anmälan till
Arbetsförmedlingen kan en sökande bli inskriven i Vikariebanken. Arbetsgivaren får en presentation av tillgängliga sökande inom det aktuella kompetensområdet. För att tillsättningen skall kunna ske omedelbart, är uppgifterna om de sökande kvalitetssäkrade; betyg, kompetensprofil m.m. har kontrollerats av Arbetsförmedlingen. De arbetssökande måste uppdatera sin tillgänglighet varje dygn. Denna verksamhet har expanderat kraftigt under det senaste året och omspänner nu ett 90-tal pooler med vikarier runt om i landet.
AMS utvecklar under vintern 1998/99 i samverkan med Kommunförbundet och Landstingsförbundet ett internetbaserat system för deltidsanställda och tillfälligt anställda inom kommuner och landsting. I systemet får de arbetssökande ange yrke eller kompetensprofil och önskemål om arbete på vissa tider(schema). En viss arbetsplats, t.ex. ett daghem, kommer att kunna söka vikarier eller förstärkning på vissa tider via systemet.
I mars 1998 sjösattes också Bild- och konstnärsbanken, som har till syfte att underlätta och förbättra kontakterna mellan kulturarbetare och arbetsgivare runt om i landet.
Tekniska lösningar av detta slag kan göra det möjligt för Arbetsförmedlingen att ge alla arbetssökande och i synnerhet deltidsarbetslösa och behovsanställda, en väsentligt bättre service i framtiden. Arbetsgivare kan använda datorstödet för att hitta arbetssökande med den profil som passar det aktuella arbetet. Likaså kan de söka lösningar som underlättar den interna ”matchningen” vid företaget.
12. Exempel på andra lösningar
Som utredningen har visat i kapitel 8 är förutsättningarna att finna lösningar för deltidsarbetslösa, medan deltidsarbetet fortfarande pågår, begränsade. I kapitel 11 framgår också att Arbetsförmedlingen har haft svårt att hjälpa de deltidsarbetslösa att få den anställningstid de vill ha, så att de därigenom inte längre blir beroende av arbetslöshetsförsäkringen för sin försörjning. I detta kapitel redovisas olika förslag på lösningar som prövats för att både tillgodose företagens efterfrågan på arbetskraft som kan rycka in vid arbetstoppar, och individernas önskemål om en fastare anknytning till arbetsmarknaden.
12.1. Goda exempel
De deltidsarbetslösas problem har uppmärksammats i olika sammanhang sedan en lång tid tillbaka. Man har också gjort ett antal försök att i projektform och på annat sätt försöka minska deltidsarbetslösheten. I huvudsak kan de gjorda insatserna indelas i två typer. Den första typen är inriktad på att uppnå bestående förändringar på en arbetsplats och kallas här ”strukturell”. I den samarbetar fackförening och arbetsgivare i syfte att söka former för att ordna fler fasta anställningar och för att uppgradera deltidstjänster på en aktuell arbetsplats till heltidstjänster eller till den nivå de deltidsarbetslösa söker. Man samordnar scheman och arbetsrutiner så att deltidstjänster kan läggas samman till en tjänst med högre tjänstgöringsgrad. I processen ingår ofta kompetensutvecklande åtgärder av olika slag, främst i samarbete med Arbetsförmedlingen. De syftar till att ge de deltidsarbetslösa bredare kompetens, så att de kan ta fler olika arbetsuppgifter vid arbetsplatsen. Den andra modellen, här kallad ”individinriktad”, består i att Arbetsförmedlingen, ofta i samarbete med den fackliga parten, sätter in särskilda stimulansåtgärder gentemot deltidsarbetslösa arbetssökande. Här är syftet att förmå dem att bryta deltidsarbetslösheten genom att söka annat arbete eller genomgå utbildning till annat arbete.
Det finns en rad exempel på projekt i syfte att bekämpa deltidsarbetslösheten i Sverige under den senaste 10-årsperioden, men ämnets
aktualitet har växlat kraftigt. Under andra halvan av 1980-talet pågick många projekt på olika håll i landet, ofta i samverkan mellan arbetsmarknadens parter och Arbetsförmedlingen. En stor del av detta arbete avrapporterades 1988 av AMS i en rapport kallad ”Från deltid till heltid
- hur då?”
I denna rapport redovisas en rad olika typer av deltidsprojekt, men tyngdpunkten är knuten till det som då kallades ”Det kommunala handlingsprogrammet”. Genom en omfattande kartläggning av scheman och arbetsuppgifter inom den kommunala och landstingskommunala sektorn sökte Arbetsförmedlingen, i samverkan med arbetsgivare och fackföreningar, finna vägar att lägga samman deltidstjänster så att fler heltidstjänster uppstod. Man arbetade också för att eliminera timvikariat och andra liknande former genom att bygga upp pooltjänster som skulle träda in när olika verksamheter drabbades av oväntad frånvaro.
Utredningen har inte funnit anledning att närmare studera dessa projekt, eftersom de inte kan anses ha givit några varaktiga resultat. År 1988 uppgick de deltidsarbetslösa som uppbar fyllnadsersättning från Kommunalarbetarförbundets arbetslöshetskassa till 11 600 personer, år 1997 var motsvarande antal 45 505. Inom handeln, där man också gjorde insatser, var 3 500 deltidsarbetslösa kassamedlemmar anmälda vid Arbetsförmedlingen 1988, att jämföra med 12 400 1997.
Under den ekonomiska nedgångsperioden 1991
- 1994 var insatserna för att motverka deltidsarbetslösheten inte så stora. Kommunalarbetarförbundet bedrev emellertid ett projekt under 1993 och 1994, under namnet ”En hel del”. Syftet var att genom kartläggning, diskussion, och utbildning mobilisera deltidsarbetslösa medlemmar till aktivitet på arbetsplatserna för att påverka och förändra sin situation. Man försökte uppmärksamma arbetsgivaren på problemet, föreslå kombinationstjänster med fler arbetstimmar etc.
Från 1995 har ett stort antal projekt vuxit upp runt om i landet. Många av dem har startat under 1998 och låter sig ännu inte utvärderas. Av utrymmesskäl kan inte heller alla projekt presenteras här. Utredningen har emellertid valt att något mer i detalj redovisa två projekt som pågått tillräckligt lång tid för att en viss utvärdering hunnit ske. Först beskrivs ett exempel på det som ovan kallas ”strukturell” modell och sedan ett ”individinriktat” projekt.
Kiviksmodellen
Den sk ”Kiviksmodellen” är ett exempel på det utredningen kallar en strukturell modell för att långsiktigt eliminera deltidsarbetslöshet vid en arbetsplats eller i en arbetsorganisation. Den består av tre steg, varav det
första påbörjades våren 1995. Utgångspunkten var att Kiviks hemtjänstdistrikt hade många korta deltidstjänster, ökande svårigheter att rekrytera vikarier samt många timvikarier som saknade formell kompetens. Målet var att skapa hel- och deltidstjänster med ett större timinnehåll, samt att klara sjukfrånvaro och annan oplanerad frånvaro med egen personal med god kompetens.
Den första åtgärden var att omvandla de medel i budgeten som avdelats för sjuk- och timvikarier till fasta tjänster, med ökad sysselsättningsgrad. En del av dessa nya tjänster skulle bedrivas på ”flytande tid” och var förknippade med krav på tillgänglighet, om frånvaro skulle uppstå på arbetsplatsen. All ledig tid vid arbetsplatsen skrevs in på en turlista och de som hade ”flytande tid” ansvarade själva för att boka in sig där. Till detta utgick fast lön utifrån den ökade sysselsättningsgraden, oberoende av hur många timmar man sedan arbetade per månad.
Systemet fungerade utmärkt, men fortfarande bedrevs en väsentlig del av verksamheten på fastlagda schema, som inte motsvarade det behov av flexibilitet som verksamheten hade och inte heller tillgodosåg medarbetarnas individuella önskemål. Av denna anledning gick man, med början hösten 1997, vidare till steg två, en ny schemamodell, den s.k. ”tvättstugelistan”. I detta system får hela personalen teckna sig för de arbetspass som passar dem bäst, men givetvis utifrån en övergripande bemanningsram. Schemat konstrueras i 6-veckorsintervall. Varje arbetstagare sätter upp ett önskeschema varefter arbetsgruppen kompromissar tills verksamhetens behov har tillgodosetts. Dessutom lägger arbetsgrupperna upp ett schema för långhelger för 1 år framåt. De berörda åtar sig därmed att inte ta semester eller annan ledighet under de långhelger de bundit sig för.
Även denna förändring fungerade bra. Dock kvarstod en omständlig administrativ apparat, när det gällde rapporteringen av obekväm arbetstid (ob). Därtill fanns personalens önskemål om att få arbeta mera fritt under ansvar samt merkostnader för verksamheten i samband med att personalen arbetade mer flexibelt. För att råda bot på detta sjösatte man hösten 1998 det tredje steget, som innebar att man övergick till årsarbetstid för de anställda. Den utgick från 37 timmars arbetsvecka och innebar en ram om 1 929,28 timmar per år.
Till detta knöts en fast månadsersättning för ob-tillägget, storhelgstillägg och ob-tillägg vid enstaka nätter. All inarbetad tid bokförs och stäms av var 6:e vecka. Inom ramen kan en medarbetare arbeta in max 100 timmar utöver årsarbetstiden vid heltidsarbete, och överföra ett över- eller underskott om högst 74 timmar till nästa kalenderår. Veckoarbetstiden får vara maximalt 48 timmar per sjudagarsperiod i medeltal per 4-månadersperiod. Avtalet ger ingen rätt till mer- eller övertidsersättning eller tillägg för förskjuten arbetstid.
De två första stegen i Kiviksmodellen har fungerat bra och det finns ännu så länge inga tecken till problem förknippade med det tredje steget. De anställda har varit med och drivit fram förändringen och de har nu goda möjligheter att få den arbetstid de önskar.
Arbetssättet medför också avsevärda effektivitetsvinster. Personalen kan täcka in luckor om enstaka timmar här och där. Tidigare var man tvungen att ta in en timvikarie, och då i minst 4 timmar per gång. Detta, samt att den ökade tjänstgöringsgraden bekostats med pengar som redan fanns i budgeten, för sjuk- och timvikarier, gör att Kiviksmodellen hittills varit lönsam för arbetsgivaren.
Deltidshuset
Det s.k. ”Deltidshuset” är ett exempel på ett ”individinriktat” projekt i Arbetsförmedlingens regi. Idén växte fram i Värmland och har sedan vidareutvecklats i Västerås och även spritt sig till Stockholm m fl orter. Utgångspunkten är att deltidsarbetslösa ofta har kort utbildning och att de får väsentligt mindre del av den kompetensutveckling som bedrivs vid arbetsplatsen, än övriga anställda. Deras utbildning, samt deras bristfälliga kompetensutveckling, begränsar dem när det gäller att söka andra arbeten på arbetsmarknaden, t ex arbeten med mer eller full arbetstid. Det har också varit svårt för Arbetsförmedlingen att anordna åtgärder som de deltidsarbetslösa har kunnat delta i parallellt med sitt deltidsarbete.
Deltidshuset syftar till att lösa en del av dessa problem, utan att den deltidsarbetslösa måste sluta sin nuvarande anställning. Man erbjuder därför de deltidsarbetslösa utbildningsinsatser under en del av dagen eller kvällen. Målgruppen är deltidsarbetslösa som har någon form av anställningsförhållande hos en arbetsgivare, fast-, tillfällig eller behovsanställning, t.ex. timvikariat. Syftet är att ge deltagarna individuell kompetensutveckling, såväl allmän som yrkesspecifik och att därigenom öka möjligheterna för de deltidsarbetslösa att få mer tid eller heltid hos sin nuvarande eller en ny arbetsgivare. I den utsträckning verksamheten stimulerar den deltidsarbetslösa till fortsatta studier och därmed nya möjligheter till arbete är även detta positivt.
Utbildningen schemaläggs så att den ska vara tillgänglig för personer med oregelbunden arbetstid. Den består i allmänhet av tre basblock, t.ex. förmiddag (08.00
- 12.00) eftermiddag (14.00
- 18.00) och kväll (18.00
22.00). Den deltidsarbetslösa kan välja mellan en rad olika utbildningsinsatser, som kan samordnas till block som är anpassade till både individuella och yrkesmässiga behov.
Inledningsvis kartlägger man tillsammans med den arbetssökande vilka utbildningsinsatser som skulle bredda och/eller fördjupa den deltidsarbetslösas konkurrensmöjligheter på arbetsmarknaden. Därefter sätter den deltidsarbetslösa och Arbetsförmedlingen samman ett antal utbildningsblock till en sammanhängande studieplan som deltagaren kan genomgå i egen takt vid de olika utbildningstillfällen som står till buds. Nedan följer exempel på kursutbudet vid Deltidshuset i Stockholm under 1998. I en del fall syftar utbildningsinsatserna till att förstärka kompetensen inom det befintliga yrket, i andra fall är målsättningen att ge den kompetens som behövs för att söka ett nytt arbete.
Psykologi för vårdpersonal 20 tim Säkerhet i handels- & serviceyrken
20 tim
Layout/Textning för handeln 24 tim Kommunikation
48 tim
Affärsjuridik/Inköp
60 tim Företagandets grunder
40 tim
Företagsekonomi
120 tim Löneadministration
40 tim
Branschanpassad engelska/tyska 120 tim Affärsinriktad engelska/tyska 60 tim Windows/Word/Excel 24 tim Diplomerad säljare 160 tim Nätverksansvarig 160 tim Praktisk marknadsföring 130 tim
I Västerås, där Deltidshuset bedrivits sedan 1996, har man hunnit utvärdera det hittillsvarande arbetet. Det bör betonas att Västerås under den här perioden har haft en svag arbetsmarknad, vilket givetvis påverkar resultaten. Totalt har 1 758 deltagare registrerats. Ungefär hälften av dem har lämnat åtgärden innan studieplanen fullföljts, främst för att det är ansträngande att delta i en åtgärd och samtidigt sköta ett deltidsarbete.
Av dem som fullföljde övergick cirka 34 procent till heltidsarbete och ytterligare 10 procent har fått mer arbetstid än de hade. Dessutom har ungefär 20 procent gått vidare till fortsatta studier. och ytterligare 20 procent har avbrutit senare av diverse orsaker, medan en mycket liten del, 12 procent, har övergått till heltidsarbetslöshet. Resultatet måste betraktas som positivt, eftersom i det närmaste en tredjedel fick tillräcklig arbetstid eller övergick till heltidsstudier.
Fler aktuella exempel
Som tidigare nämnts pågår ytterligare projekt runt om i Sverige, men i många fall har de ännu inte bedrivits så länge att man kan bedöma utfallet. I Umeå startar man under 1999 ett omfattande projekt, med deltagande från Kommunförbundet, Landstinget, fackliga organisationer, Svenska Handels- och Tjänsteföretagen samt länsarbetsnämnden i Västerbottens län. Arbetet inriktas till att börja med på deltidsarbetslösa inom den kommunala sektorn, för att senare under 1999 vidgas till att omfatta deltidsarbetslösa inom handel och eventuellt även hotell- och restaurangverksamhet. Till en del påminner uppläggningen om det tidigare beskrivna Deltidshuset, inklusive distansutbildning för kvinnor i Västerbottens inland. Men projektet innehåller även delar, t.ex. inom Umebygdens äldrecenter, som påminner om den s.k. Kiviksmodellen. En liknande modell sjösätts också i Östergötlands landsting i samarbete med bl.a. Länsarbetsnämnden.
I Karlshamn förbereds ett projekt särskilt riktat till deltidsarbetslösa inom handeln. Man vill kartlägga de deltidsarbetslösa, för att därefter planera utbildningsinsatser för de som är intresserade. Modellen påminner om Deltidshuset, i den bemärkelsen att man planerar att anordna utbildning som passar in de deltidsarbetslösas lediga tid.
Handelsanställdas förbund har också initierat olika former av kompetenshöjande utbildning för sina medlemmar. De innehåller teoretiska avsnitt med matematik, svenska och engelska, samt konsumenträtt, försäljning, ekonomi och data. Tyngdpunkten i utbildningen ligger dock på arbetsplatsen och består i att genom cirkulationstjänstgöring bredda de anställdas kompetens så att de ska kunna ta sig an arbetsuppgifter inom fler av affärens olika avdelningar. På detta sätt förbättras de anställdas förutsättningar att kombinera arbetsuppgifter till en tjänst som innehåller mer tid än de för tillfället har. Projektet bedrivs vid ett antal större arbetsgivare och omspänner såväl livsmedels- som konfektionsaffärer och byggvaruhus.
12.2. Bemanningsföretag
Bemanningsföretagen växer fram efter 1993
Den 1 juli 1993 ersattes 1935 års lag om förbud mot privat arbetsförmedling med en lag som tillät privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Efter det att lagen om arbetsförmedling ändrades, och situationen på arbetsmarknaden dessutom förbättrades efter lågkonjunkturen, har antalet anställda i bemanningsföretag vuxit mycket snabbt.
Utgångspunkter för bildandet av bemanningsföretag
Utgångspunkter för bildandet av bemanningsföretag har varit de förändringar som har skett på arbetsmarknaden under 1990-talet, samt den ovan nämnda lagändringen 1993. När konjunkturen förbättrades var företagen fortfarande restriktiva med att anställa och bemanningsföretagen kunde då erbjuda flexibla lösningar genom uthyrning av personal.
Bemanningsbranschen består av företag och organisationer som arbetar med personaluthyrning, rekrytering och entreprenad, s.k. outsourcing. Uthyrningen svarar för cirka 80 procent av verksamheten, entreprenad och rekrytering för 12 respektive 7 procent. Enligt branschförbundet SPUR, Svenska Personaluthyrnings och Rekryteringsförbundet, fanns det drygt 400 företag inom branschen. Företagen finns över hela landet men är störst i Stockholmsområdet med nära tre fjärdedelar av de anställda följt av Västsverige med 14 procent, Sydsverige 7 procent och Mellansverige 5 procent.
Antalet anställda inom branschen var omkring 18 500, eller 0.5 procent av arbetskraften, under 1998. De två största branscherna var kontors- och ekonomiadministration, som tillsammans svarade för nära 80 procent av de anställda. Nya tjänsteområden har tillkommit under de senaste åren och de snabbast växande är industri, lager och transport, teknik och vård. Branschen är starkt kvinnodominerad. Cirka 80 procent är kvinnor, vilket beror på att de två största branscherna domineras av traditionella kvinnoyrken.
Löne- och anställningsformer
HTF, Handels- och tjänstemannaförbundet, är det fackförbund som organiserar majoriteten av de anställda i bemanningsbranschen. Under 1998 slöts ett kollektivavtal mellan HTF och arbetsgivare i ett antal bemanningsföretag. Avtalet ger de anställda 75 procent av den genomsnittliga timlönen som garantilön under den period som de inte är uthyrda. Nära 90 procent av de anställda har en garantilön. Garantilönen avser lön under vardagar, dvs inte lördag
- söndag eller helgdagar.
Personer som är anställda i ett bemanningsföretag är inte berättigade till ersättning från arbetslöshetskassa under perioder då de är utan arbete.
De stora bemanningsföretagen anordnar omfattande kompetensutveckling, som i stort sett all personal har tillgång till. En person som är anställd som städare kan på det sättet skaffa sig kompetens inom helt andra yrkesområden, t.ex. företagsekonomi eller IT. Förutsättningen är emellertid att den anställde är beredd att genomgå denna kompetensutveckling på obetald fritid.
Heltid för de flesta, hög personalomsättning
Cirka 85 procent av de anställda har en genomsnittlig veckoarbetstid som motsvarar heltid, 35 timmar eller mer. Endast sex procent arbetar mindre än de skulle vilja göra. Kompetensutvecklingen är, trots sin omfattning, en svag punkt. Många anställda uppger att de inte orkar delta i utbildning på kvällstid efter en full arbetsdag.
1
Enligt HTF:s undersök-
ning våren 1998
2
uppger dock 95 procent i undersökningsgruppen att det
förekommer utbildning på det företag där de är anställda och att de också får ta del av denna utbildning. Cirka 80 procent av undersökningsgruppen tycker också att arbetet i bemanningsbranschen är yrkesmässigt utvecklande.
Bemanningsföretagens affärsidé är att snabbt kunna sätta in personal i nya situationer. Detta har också drivit fram intressanta rekryteringsmetoder. Inom industrisektorn, där de större bemanningsföretagen expanderat under senare år, bortser de i stor utsträckning från formella meriter. Istället använder bemanningsföretagen färdighetstester för att välja ut lämplig personal, vilket resulterat i att den uthyrda personalen ofta har lägre formell kompetens än den företaget normalt accepterar. Detta har fungerat alldeles utmärkt. Genom färdighetstesten har man lyckats rekrytera personal som trivs med de aktuella arbetsuppgifterna och flera företag har börjat överväga att ändra sina rekryteringskriterier. Dessutom tycks personer med svag ställning på arbetsmarknaden ha bättre möjligheter att hävda sig om urvalet bestäms med hjälp av färdighetstester. Vid ett av de större bemanningsföretagen var nästan hela den personal som hyrs ut till industriföretag arbetslös före anställningen och ungefär hälften av dem var utomnordiska invandrare.
Personalomsättningen är mycket hög i branschen, 50
- 60 procent per år. Med tanke på att branschen är relativt ny och växer mycket snabbt, har majoriteten av de anställda en relativt kort anställningstid. Cirka 75 procent har varit anställda under kortare tid än två år och drygt 8 procent har varit anställda mer än sju år. En väsentlig del av den höga personalomsättningen förklaras av att bemanningsföretagen ofta fungerar som rekryteringsföretag. Det är mycket vanligt att de anställda går över och får fast anställning i inhyrningsföretaget.
Internationella studier av bemanningsbranschen och de uthyrdas situation är begränsad. De studier som ändå har gjorts visar att personalomsättningen är hög i alla länder och att de anställda är missnöjda med lönen. Från USA kommer också studier som antyder att de fast anställda får större ansvar och mer krävande arbetsuppgifter därför att
1 Bellaagh & Isaksson, Fast anställd men uthyrd, Arbetslivsinstitutet 1998.2 HTF, Uthyrning av arbetskraft, 1998.
det tar tid att introducera inhyrd personal och att det är svårt att överlåta komplicerade arbetsuppgifter på tillfälligt anställda.
En nyligen genomförd undersökning
3
visar att grundinställningen till
arbetet som uthyrd jämfört med att vara fast anställd är en viktig faktor för trivseln. Är man positivt inställd till att vara uthyrd, nöjd med sin lön, upplever att man utvecklas i sitt arbete och känner sig trygg i sin anställning, så trivs man bra och stannar sannolikt kvar som uthyrd. En annan viktig förklaringsfaktor är utbildningsnivån. Personer med lägre utbildning trivs bättre än dem som har en akademisk utbildning.
På frågan om de skulle vilja ha ett stationärt arbete svarade 27 procent i undersökningsgruppen att de helst vill arbeta som uthyrda medan resterande 73 procent helst vill ha ett stationärt arbete. Av vissa undersökningar framgår ändå att en del av den höga personalomsättningen förklaras av att de anställda är missnöjda med lön och utvecklingsmöjligheter och upplever anställningen som otrygg. Enligt HTF:s studie trivdes emellertid 77 procent av de anställda mycket eller ganska bra och knappt 10 procent uppgav att de inte trivdes.
I en annan rapport
4
framkommer av intervjuer med personal vid ett
företag att betydelsen av socialt stöd är en lika stor förklaringsfaktor till arbetstrivsel för uthyrd personal som för fast anställda. Skillnaderna i möjligheten att få detta stöd är dock mycket stora. I en traditionell fast anställning finns en kontinuitet i relationerna till arbetskamrater som de uthyrda inte får i samma utsträckning.
En gränsöverskridande bransch
Bemanningsbranschen är till sin karaktär gränsöverskridande när det gäller uthyrning av personal, dvs. de anställda kanske tillhör ett kollektivavtalsområde, men kan komma att tjänstgöra inom flera olika kollektivavtalsområden. Detta kan möjligen vara ett hinder för den anställde att komma ut i olika typer av företag liksom för bemanningsföretaget att kunna variera antalet företag som den anställde kan arbeta inom. HTF:s undersökning bland dem som varit anställda mer än 12 månader visar att 41 procent i undersökningsgruppen bara hade varit på högst två olika arbetsplatser, 29 procent hade varit på 3
- 5 arbetsplatser. Detta kan till del förklaras av att det finns exempel på att man inom stora konfektionskedjor ogärna ser att personal växlar mellan företag inom
3 K. Isaksson & K. Bellaagh, ”Uthyrd personal. Vilka trivs och vilka vill sluta?” Arbetslivsinstitutet, 1998.4 Bellaagh & Isaksson, “Fast anställd, men uthyrd”, Arbetslivsinstitutet, 1998.
branschen, vilket även försvårar för personal att kombinera flera deltidstjänster.
12.3. Industrikompetens i Östergötland AB
Industrikompetens AB växer fram
Industrikompetens i Östergötland AB representerar en annan typ av företag än de traditionella bemanningsföretagen. Det finns likheter med bemanningsföretagen men också stora olikheter. Till likheterna hör att man är anställd på ett företag och åker ut och arbetar på andra företag. Olikheterna berör främst organisationsformen, löne- och anställningsvillkor samt synen på kompetensutveckling.
Industrikompetens AB startades den 1 januari 1997
5
, men hade
dessförinnan föregåtts av många samtal med ett 10
- 15-tal olika företag i
Östergötland, vilka alla hade samma problem: övertalig personal inom vissa företag samtidigt som det rådde brist på samma yrkeskategorier vid andra. Företagen hade stora problem med att på ett bra sätt kunna utnyttja och bevara den kompetens som fanns. En bidragande orsak var att orderingången varierade kraftigt och att kunderna tenderade att komma med sina order allt senare och behöva sina varor allt snabbare.
Utgångspunkter för bildandet av bolaget
Utgångspunkten för det förslag som presenterades 1996 var att det behövdes en ny modell för att tillgodose industrins kortsiktiga behov av personal, mildra effekterna vid varsel och behålla den kompetenta personalen i regionen. På längre sikt behövdes också åtgärder för att locka fler sökande till gymnasieskolans industriprogram. Ett annat problem var den låga personalrörligheten, som medförde att anställda inte vågade byta arbete av rädsla för att förlora sin turordningsplats vid eventuella varsel om uppsägningar. Lösningen blev att företagen i regionen gick samman och bildade ett eget bolag, Industrikompetens, som ägdes av de företag som nyttjade tjänsterna. SAAB AB bildade bolaget och garanterade verksamheten ekonomiskt under de första 18 månaderna.
5 Samtal med VD och initiativtagare, Thomas Nygren, den 13 januari 1999. Artikel i tidningen Näringsliv 1998:33 och www.saf.se “Konkurrenterna samarbetar”, 1998.
Rekrytering till Industrikompetens AB
Rekrytering till företaget kan exempelvis gå till så att ett företag med 20 montörer behöver säga upp fem av dem. Samtliga anställda tillfrågas om de är intresserade av att arbeta inom Industrikompetens AB. Om 10 personer anmäler intresse så anställer Industrikompetens AB fem av dem efter överenskommelse med ledningen för företaget. Fördelen med detta, och en viktig princip, är att alla övergångar är frivilliga och att ingen vet vem som skulle ha kunnat bli uppsagd.
Organisationsform, löne- och anställningsformer
Organisationsformen skiljer sig från rekryteringsföretag genom att det är företagen i regionen som tillsammans äger Industrikompetens AB, ca 20 företag. Därutöver finns 30 medlemsföretag, som endast betalar en blygsam anslutningsavgift för att nyttja Industrikompetens tjänster. Företaget har en styrelse bestående av VD, representanter för ett urval av företagen och fackliga företrädare och finansieras genom delägarnas satsade aktiekapital, en medlemsavgift från medlemsföretagen samt avgifter för utnyttjade tjänster. Målsättningen är inte att vara vinstdrivande och inte heller löneledande.
De anställda har fast heltidsanställning och tar med sig den lön de hade vid närmast föregående anställning. Lönen är densamma oavsett om individen arbetar eller går på utbildning. Under perioder då den anställde inte arbetar bedrivs utbildning på exempelvis maskiner vid andra företag. Målet är att den anställde ska ha varit på fem företag under ett år för att därigenom bredda sin kompetens, lära känna företagen och bli känd där. Gränsen mellan arbete och utbildning blir därmed flytande. Intresset för att arbeta i Industrikompetens är stort bland de anställda. Under 1998 fanns 80 anställda, varav alla, utom en, var män. Personalomsättningen under de två senaste åren är mycket låg, endast två personer har slutat sin anställning.
Tvärs över avtalsområden
Företaget arbetar gränsöverskridande. Det innebär att de anställda inte passar in i den traditionella uppdelningen mellan kollektivavtalsområden. De utför arbeten inom Metalls område såväl som Sekos, Pappers, Livs och Industrifackets. En avgörande anledning till att man har kunnat arbeta med denna gränsöverskridande arbetsform är att facken har varit involverade i utvecklingen av företaget från begynnelsen.
Samarbete med arbetsförmedlingen
Arbetsförmedlingen och Industrikompetens AB samarbetar i ett projekt som innebär att de arbetslösa får fördjupad utbildning i yrken inriktade mot industriföretagen i länet. Utbildningen kombineras med praktikplatser på företag, som arrangerats av Industrikompetens AB. Syftet är inte i första hand att leda till anställning inom Industrikompetens AB utan att underlätta för de arbetslösa att bli mer anställningsbara. Ett tiotal personer har också genom projektet fått anställning på sitt praktikföretag.
12.4. Statligt bemanningsföretag
Nu Personaluthyrning AB är ett företag som etablerades inom statliga AMU-Gruppen den 1 februari 1998 och har verksamhet bl.a i Södertälje. Företaget finns även i Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Kristianstad, Malmö och Stockholm.
Utgångspunkter för etableringen i Södertälje
Scania har skiftande produktionstoppar och vill hyra in personal för längre och kortare perioder. Samtidigt fanns det många små företag på orten som hade personer i tidsbegränsade anställningar på grund av osäkerhet om orderingången. Det var viktigt att behålla yrkeskompetensen hos individerna mellan konjunktursvängningarna och samtidigt kunna hyra in personal vid arbetstoppar, korta beställningar och längre frånvaroperioder. Nu Personaluthyrning AB tecknade ett avtal med Scania om uthyrning av lager- och verkstadspersonal. Därigenom kunde man behålla både personal och yrkeskompetens i regionen.
Organisationsform, löne- och anställningsformer
En avgörande anledning till att man har kunnat teckna detta avtal med Scania är att facken är involverade. I detta fall finns avtal med Metall. De anställda har fast heltidsanställning och arbetar på de olika företagen i regionen. Det är lättare för ett företag som Nu Personaluthyrning AB att ha överblick över den lokala arbetsmarknaden och därigenom kunna skapa sammanhängande arbetstillfällen i stället för att olika företag först anställer och senare varslar personalen om uppsägning vid vikande orderingång.
Kompetensutveckling mellan eller under uppdragen genomförs av AmuGruppen. En viss del av lönesumman (2,2 procent) för tillsvidareanställd personal sätts av på ett speciellt konto för att utnyttjas varje år. Utbildningen är till största delen förlagd till arbetsplatserna dels för att minska kostnaderna dels för att göra utbildningen mer realistisk och användbar på olika företag.
12.5. Avtalslösningar
Utredningen har tagit del av några lokala avtal som visar hur flexibilitet kan uppnås. Vissa av dem handlar om att anpassa arbetstidens förläggning så att arbetet kan bedrivas effektivt när tillfälliga toppar inträffar. Arbetstiden kan produktionsanpassas eller konjunkturanpassas. Det finns även exempel på överenskommelser som har till syfte att sänka uttaget av mer- och övertid samt att höja sysselsättningsgraden hos de deltidsanställda.
Inom Scania har under år 1998 ett ramavtal om flexibel arbetstid ingåtts. Det innebär bl.a. att arbetstiden kan varieras med tio timmar åt vardera hållet under en tvåveckorsperiod och att varje anställd får en personlig tidsbank. Syftet är att uppnå konkurrenskraft genom att kunna anpassa personalresurserna vid olika säsongs- och konjunktursvängningar utan att behöva förändra antalet anställda. Dessutom underlättas kompetensutvecklingsinsatser.
Ett avtal om konjunkturanpassad arbetstid har ingåtts inom SKF i Göteborg. Syftet är att genom anpassning av den ordinarie arbetstiden genom bl.a. arbetstidsförskjutning och förläggning av tid för kompetensutveckling anpassa produktionskapaciteten för att bättre möta marknads- och produktionsbehovet. Detta ökar möjligheten att möta konjunktursvängningar med egen kompetent personal. Avtalet innebär att arbetstiden i medeltal kan varieras med fyra timmar per vecka. Arbetstiden kan planeras i förväg för bestämda perioder, i normalfallet ett kvartal. Kompetensutveckling ska ingå i arbetstiden med i genomsnitt fem procent under en konjunkturcykel, vars längd beräknas vara 3
- 5 år.
Inom handeln som har en stor mängd deltidsanställda finns ett projekt som kallas för TimeCare. KFO och Handelsanställdas förbund har kommit överens om att försöka minska uttaget av övertid och mertid och i stället höja sysselsättningsgraden för deltidsanställda.
Ett exempel på en annorlunda lösning är det avtal om visstidsanställningar som har slutits mellan Teaterförbundet och arbetsgivarna under 1998. Avtalet innebär, som tidigare nämnts, att man har en liten kärna av fast personal med olika yrkeserfarenheter och en stor grupp av
anställda med långtidskontrakt på 2
- 5 år.
6
Det medför en mer flexibel
organisation som lättare kan anpassas till verksamhetens behov. Exempelvis kanske man vid vissa föreställningar behöver fler män, medan man vid andra behöver fler kvinnor eller unga människor.
6 Se kap. 5 ovan.
13. Grupper med svag ställning
Som denna utredning har visat, finns det utan tvivel många fördelar med den utveckling som ägt rum på arbetsmarknaden de senaste 20
- 25 åren vad gäller atypiska anställningar. Men utvecklingen har också medfört nackdelar för vissa grupper. Bland de två grupper som denna utredning har kartlagt, deltidsarbetande och tillfälligt anställda, finns delgrupper vars ställning, både på arbetsmarknaden och i samhället som helhet, är relativt svag.
Av de deltidsarbetande är drygt 60 procent nöjda med sin arbetstid. Resterande knappa 40 procent vill arbeta mer, men har inte lyckats få den arbetstid de önskar och är därför deltidsarbetslösa. Utredningen har visat att deras förutsättningar att utöka sitt nuvarande arbete till heltid är begränsade. Mer än två tredjedelar av dem är inlåsta i arbetsscheman som i praktiken inte låter sig kombineras med annat arbete. Dessutom vill de ofta stanna inom sitt yrke och deras omställningsbenägenhet förefaller vara jämförelsevis låg.
Det finns också en grupp anställda med arbeten som anses vara för tunga för heltidsarbete, vilket är skälet till att de arbetar deltid. Inom exempelvis vården kan detta vara ett resultat av de kraftiga nedskärningarna. Utredningen har funnit att det i stort sett saknas fakta om dessa förhållanden. Det kan därför finnas anledning att fördjupa kunskapen på området.
Flertalet av de tidsbegränsat anställda skulle hellre vilja ha en fast tjänst. För de flesta är dock det tidsbegränsade arbetet det enda alternativet till arbetslöshet. Tillfälligt anställda i t.ex. vikariat och vissa projektanställningar har en relativt stark ställning på arbetsmarknaden medan de som har en behovsanställning inte känner lika stor trygghet. Det beror framför allt på den osäkerhet anställningsformen för med sig. De anställs dag för dag och deras anställning upphör när arbetet är slutfört. Denna grupp, som domineras av kvinnor, är den snabbast växande gruppen.
Andelen behovsanställda har ökat kraftigt i åldrarna 25
- 34 år, medan andelen i vikariat har minskat. Det innebär att den mest osäkra typen av anställning har flyttat upp i åldrarna. Ungdomar som inte studerar är i
hög grad hänvisade till tidsbegränsade arbeten och de är dessutom ofta deltidsarbetslösa och har varit så sedan länge.
Varken de deltidsarbetande eller de tillfälligt anställda får kompetensutveckling i samma utsträckning som fast heltidsanställda. De har också ett mindre inflytande över arbetet än de fast anställda.
Många av de atypiskt anställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden, drabbas också av andra negativa effekter på grund av sin anställning. Vissa är av rent privatekonomisk karaktär. Om man inte kan bevisa att man har en tillräckligt hög framtida betalningsförmåga kan det t.ex. vara svårt att få banklån, hyra bostad eller teckna telefonabonnemang.
Skatte- och transfereringssystemets uppbyggnad i Sverige gör dessutom att marginaleffekter (och tröskeleffekter) kan innebära att det inte alltid är privatekonomiskt lönsamt att öka arbetstiden.
13.1. Positiva och negativa konsekvenser av utvecklingen av atypiska anställningar
Det finns utan tvivel många fördelar med den utveckling som ägt rum på arbetsmarknaden de senaste 20
- 25 åren vad gäller atypiska anställningar. För arbetsgivarna har utvecklingen bl.a. inneburit att kostnaderna för arbetskraften bättre har kunnat anpassas till efterfrågan av varor och tjänster vid en viss tidpunkt. Härigenom har verksamheten kunnat effektiviseras och utvecklas. För arbetstagarna har den ökade flexibiliteten på arbetsmarknaden inneburit större möjligheter än tidigare att kombinera förvärvsarbete med familjeliv, hushållsarbete och studier. För många, framför allt tillfälligt anställda har den tillfälliga anställningen varit det enda alternativet till arbetslöshet.
Utvecklingen av atypiska anställningar har också inneburit nackdelar för vissa grupper. Bland de två grupper som denna utredning har kartlagt, deltidsarbetande och tillfälligt anställda, finns delgrupper vars ställning, både på arbetsmarknaden och i samhället som helhet, är relativt svag.
13.2. Deltidsanställda/-arbetslösa
Gruppen deltidsarbetande
Ungefär 900 000 deltidsarbetar i Sverige, de allra flesta inom vård, omsorg och utbildning i kommuner och landsting, men många också i privat tjänstesektor särskilt handel samt hotell- och restaurangverksamhet. Nästan alla är kvinnor.
Deltidsarbetar gör man främst av arbetsmarknadsskäl, dvs. för att man inte lyckats få ett arbete med den önskade arbetstiden (30%) och därnäst för att vårda barn (drygt 20%). Bland de yngsta deltidsarbetande är kombinationen med studier vanligast och bland de äldsta dominerar önskemål om mer fritid samt hälsoskäl. De flesta deltidsarbetande är nöjda med sin arbetstid, men fyra av tio vill arbeta mer, dvs. är deltidsarbetslösa. Generellt kan man inte säga att deltidsarbetande är en missgynnad grupp. Undersökningar visar att de t.ex. äger sin bostad i större utsträckning än andra grupper.1
Fördubbling av antalet deltidsarbetslösa
De deltidsarbetandes antal har varit konstant under många år och inte påverkats nämnvärt av konjunkturer, varken av den starka högkonjunkturen under 1980-talet eller av den djupa nedgången under 1990talet. De deltidsarbetslösa, de som vill arbeta mer tid har däremot blivit alltfler och dubblerats under de senaste 10 åren. Till synes beror ökningen både på de allt generösare reglerna för att få fyllnadsersättning från a-kassan och på den minskade rörligheten på arbetsmarknaden under konjunkturnedgången 1991 till 1994. Antalet deltidsarbetslösa med kassaersättning som utfyllnad till sin deltidslön har ökat särskilt mycket.
Den som är fast anställd och deltidsarbetslös kan med nuvarande regler få ersättning i 300 dagar. Det innebär för den som arbetar 80% ersättning under en period av sex år och för den som arbetar 60% en period om tre år. För den som är tillfälligt deltidsanställd kan fyllnadsersättning erhållas under obegränsad tid. För de flesta som får ersättning blir summan av deltidslön och kassaersättning i stort sett lika med heltidslön. Den som är heltidsarbetslös får aldrig kompensation från a-kassan för mer än högst 80% av full lön, många får betydligt lägre kompensationsnivå på grund av det s.k. taket i försäkringen.
1 SIFO:s Samhällsbarometer 1998.
De flesta deltidsarbetslösa trivs på sina arbetsplatser och vill vara kvar där och i yrket.2 Knappt var tionde kan tänka sig utbildning mot nytt yrke för att få önskad arbetstid. För de flesta deltidsarbetslösa (drygt 67%) utgör deltidsarbetets varierande förläggning i tiden ett hinder för att kunna utbilda sig eller komplettera med annat arbete. För den enskilde kan det också finnas ekonomiska marginaleffekter om man går från deltid till heltid. Heltidslönen är i stort sett lika med tidigare deltidslön tillsammans med fyllnadsersättningen, man riskerar dock t.ex. högre barnomsorgsavgifter när man går över till en längre arbetsdag.
Arbetsförmedlingen har stora svårigheter att erbjuda omställningsaktiviteter för deltidsarbetslösa. Det avspeglas i att dessa i liten grad deltar i olika arbetsmarknadsprogram utöver de som är förlagda hos deltidsarbetsgivaren. Orsakerna står att finna i de deltidsarbetslösas arbetsscheman som inte ger möjlighet därtill, samt i små incitament för omställning i gruppen. De aktiviteter och projekt som ändå genomförs har gemensamt att de kräver betydande resurser, ofta ger goda resultat för enskilda deltidsarbetslösa men inga bestående effekter på deltidsarbetslösheten.
”Långtidsarbetslösa”
De deltidsarbetslösa, i huvudsak lågutbildade kvinnor, blir således kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid. Eftersom deltidsarbetande relativt sett får mindre kompetensutveckling och karriärmöjligheter, har mindre inflytande på sin arbetsplats, får sämre information och får reda på mindre om arbetsmiljöfrågor innebär situationen att berörda alltmer fjärmas från de förutsättningar och förhållanden som gäller heltidsarbetande kollegor.
För den som är heltidsarbetslös utgör 100 dagar för unga och sex kalendermånader för vuxna den gräns varefter man betraktas som långtidsarbetslös. Man tillhör då en av regeringen prioriterad grupp och ska erbjudas omställningsprogram från arbetsförmedlingen. Samtidigt innebär tidsgränsen ett tydligt krav där individens förutsätts delta i sådana program för att kunna erhålla fortsatt ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. För deltidsarbetslösa finns ingen motsvarande tidsgräns då omställningsprogram ska erbjudas och därmed heller inte någon ordning där krav ställs på den deltidsarbetslöses deltagande.
2 Deltidsarbetslösa uppvisar låg omställningsbenägenhet i AKU:s tilläggsfrågor, intervjuundersökningen ”Bilder ur verkligheten” samt i SIFO:s Samhällsbarometer 1998.
Deltidsarbetet fungerar uppenbarligen som en inkörsport till arbetsmarknaden för många yngre kvinnor. Problemet är bara att många av dem blir kvar där, mot sin vilja. Som utredningen visat har missnöjet med arbetstiden ökat kraftigt under perioden 1987 till 1997 i alla åldersgrupper. Men det är mest uttalat bland yngre kvinnor. År 1997 var två tredjedelar av de deltidsarbetande kvinnorna i åldersgruppen 20 till 24 år deltidsarbetslösa, att jämföra med knappt hälften 1987. I nästa åldersgrupp, 25
- 34 år, var 43 procent av de deltidsarbetande kvinnorna deltidsarbetslösa 1997, vilket är mer än en fördubbling jämfört med 1987.
De deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen har också väsentligt längre inskrivningstider än övriga sökandegrupper. I åldersgruppen 20 till 24 år har 6 procent av kvinnorna varit inskrivna i mer än 2 år, medan motsvarande tal för heltidsarbetslösa kvinnor är 0,1 procent. De riktigt långa inskrivningstiderna återfinner man emellertid, av naturliga skäl, bland något äldre kvinnor. I åldersgruppen över 45 år är det närmare 30 procent av de deltidsarbetslösa kvinnorna som har varit inskrivna i mer än 2 år. För heltidsarbetslösa är siffran betydligt lägre, knappt 1 procent, vilket bl.a. förklaras av att de fått del av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Kvinnofälla
Sammantaget kan nuvarande situation beskrivas som en kvinnofälla där lågutbildade kvinnor lockas in med hjälp av jämförelsevis förmånliga villkor, särskilt i den utsträckning som utfyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen finns att tillgå. De blir sedan förhållandevis missgynnade av både arbetsgivare och Arbetsförmedling. Sämre utvecklingsmöjligheter än heltidsarbetande, lägre delaktighet i företagets kompetensutveckling och lägre pension.
Det viktigaste är emellertid, som utredningen visat, att det är mycket svårt, i många fall omöjligt, för dem att få heltidsarbete inom den bransch och det yrke de valt, när de så önskar.
”Stålmansjobb”
Utöver de hinder för omställning som utredningen redovisat ovan tycks det i en del fall finnas andra hinder för att arbeta heltid. Vissa befattningar inom vård- och omsorgssektorn förefaller ha utvecklats på ett sådant sätt, att en person helt enkelt inte orkar ta sig an dem på heltid.
I ”Bilder ur verkligheten” är alla intervjuade inom vård- och omsorgssektorn, arbetsgivare och arbetstagare, samt arbetsförmedlare inom sektorn, överens om att vårdarbetet i många fall har blivit alltför tungt för att man ska orka att sköta det på heltid. Enligt en arbetsgivare är ”det få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske se över veckoarbetsmåttet”.
Samma tendens framträder i AKU-undersökningens tilläggsfråga om de deltidsanställdas skäl till att arbeta deltid. Bakom svaret ”övriga skäl” visar det sig att en mycket stor del har svarat att de helt enkelt inte orkar arbeta mera. I Arbetarskyddsstyrelsens nyligen genomförda undersökning om arbetsmiljön i Sverige3 kan man utläsa samma sak. Bland vårdpersonal och personal inom hotell- och restaurangverksamhet var mer än hälften fysiskt uttröttade efter arbetsdagen, trots att en mycket stor del av personalen arbetar deltid. Den enda övriga yrkesgrupp som uppvisade tal i samma storleksordning var byggnadsarbetare och de arbetar i stort sett genomgående heltid. Samma mönster återkommer i flera frågor i Arbetarskyddsstyrelsens undersökning.
Ett rimligt antagande är att många deltidsarbetande kvinnor gradvis drivit upp arbetsprestationen på sitt deltidsarbete, ungefär som vid en generell arbetstidsförkortning. Under 1990-talet har sedan vård- och omsorgssektorn utsatts för kraftiga rationaliseringar. Detta kan ha resulterat i den situation som beskrivs i ”Bilder ur verkligheten”. I en del av de deltidsarbeten som utförs inom vård- och omsorgssektorn har arbetsprestationen drivits upp så pass, att det i praktiken är ett heltidsarbete som utförs. Detta tar sig uttryck i att det inte finns någon person som orkar prestera mer under en arbetsdag, och därför inte heller någon person som kan ta sig an det aktuella arbetet på heltid.
13.3. Tidsbegränsat anställda
Drygt en halv miljon människor har en tidsbegränsad anställning och de arbetar framför allt inom hotell- och restaurangverksamheten, turistnäringen, vård och omsorg inom den kommunala hemtjänsten, utbildning och forskning samt handel. Cirka 60 procent av de tidsbegränsat anställda är kvinnor och en tredjedel är ungdomar.
Andelen tidsbegränsat anställda har ökat från 10
- 15 procent mellan
1990 och 1997. Ökningen av andelen beror på att antalet fasta jobb har minskat drastiskt och bara delvis ersatts och då i stor utsträckning med tidsbegränsat anställda. Det är både konjunkturella och strukturella faktorer som ligger bakom denna förändring.
3 Arbetsmiljön 1997, Am 68 SM 9801.
Behovsanställda har svagt skydd
De tidsbegränsat anställda består av en mängd olika typer av anställningsformer. Generellt kan man inte säga att tidsbegränsat anställda är en missgynnad grupp även om drygt 85 procent föredrar en fast anställning. Många som har en projektanställning har högskoleutbildning eller är i forskarkarriären. Provanställda är en liten andel av de tidsbegränsat anställda men en anställningsform som uppmuntras i lagstiftningen.
Vikariaten är en traditionell form av tidsbegränsad anställning och är oftast kopplade till de olika ledighetssystem som finns exempelvis semester, studier, föräldraledighet m.m. Personer som är anställda på ett vikariat har ett starkt skydd i anställningsskyddslagen. För dem som är anställda på ett vikariat under exempelvis nio månader kan arbetsgivaren normalt inte utan grund bryta anställningsavtalet. De behovsanställda saknar däremot i princip skydd i anställningsskyddslagen. De anställs dag för dag och anställningen upphör när arbetet är klart vid dagens slut. Behovsanställda kan bara i undantagsfall åberopa företrädesrätt till en fast anställning eller fler arbetstimmar hos någon av de arbetsgivare där de vanligen arbetar. Denna anställningsform är också en av de två snabbast växande.
En fjärdedel av de tillfälligt anställda är deltidsarbetslösa
Drygt 40 procent av de tidsbegränsat anställda arbetar deltid men det är endast en fjärdedel av de tidsbegränsat anställda som är deltidsarbetslösa, dvs. de arbetar <35 timmar på grund av arbetsmarknadsskäl (figur 13.1).
Mellan 1990 och 1997 har andelen deltidsarbetslösa bland de tidsbegränsat anställda fördubblats. Det mest framträdande är ökningen bland vikariats- och behovsanställda.
Figur 13.1. Andel av tidsbegränsat anställda fördelade på heltidsarbetande respektive deltidsarbetande, samt därav deltidsarbetslösa. AKU Årsmedeltal 1997.
Deltidsarbetande 20%
Deltidsarbetslösa 23%
Heltidsarbetande
57%
En tredjedel av de deltidsarbetslösa är ungdomar och den övervägande delen av dem, 80 procent, studerar inte vid sidan om.
De flesta deltidsarbetslösa är antingen anställda på ett vikariat eller har en behovsanställning. Ungdomarnas andel av de behovsanställda är nära 40 procent jämfört med 25 procent av de vikariatanställda.
Ungdomarna är således i stor utsträckning hänvisad till den otryggare anställningsformen behovsanställning, medan de utgör en mindre andel av de vikariatanställda. De är dessutom deltidsarbetslösa vilket påverkar bl.a. deras försörjningsförmåga negativt.
Deltidsarbetslösa som har en tidsbegränsad anställning har också i större utsträckning än de som har en fast anställning ett veckoschema som antingen innebär kortare dag och kortare vecka, varierande tider eller annan förläggning av arbetstiden.
Kvinnornas ställning har försvagats
Männen står för en större andel, 55 procent, av det ökade antalet tidsbegränsat anställda mellan 1987 och 1997. Samtidigt har det skett förskjutningar mellan olika typer av anställningsformer till kvinnornas nackdel. Vikariat är den till antalet största typen av tidsbegränsade anställningar och är en relativt trygg anställningsform, så länge den varar. Antalet anställda har dock minskat kraftigt och det är kvinnorna som till 90 procent svarar för minskningen.
Ökningen av antalet behovsanställningar, som är en av de två arbetsformer som har ökat mest, har till två tredjedelar berört kvinnorna. Det tycks som om den tryggare anställningsformen vikariat har fått vika för den otryggare behovsanställningen, särskilt för kvinnorna. Inte minst gäller det i åldrarna 25
- 34 år.
Hög omställningsbenägenhet
- behovsanställda mest positiva
Omställningsbenägenheten för att få en fast anställning varierar med typ av anställningsform och tillfredsställelse med yrket. Drygt 60 procent kan tänka sig någon form av omställning för att få ett fast jobb. Den mest attraktiva omställningsformen är utbildning för att få en bredare kompetens inom nuvarande yrke medan utbildning till ett helt nytt yrke endast är tänkbart för var tionde person över 25 år. Ungdomar är, inte oväntat, mer inställda på omställning än äldre. Mest intresserade av att göra något för att få en fast anställning är de säsong- och behovsanställda. Personer som är missnöjda med sitt nuvarande yrke är också mer positiv till förändringar än de som enbart är missnöjda med anställningsformen. Deltidsarbetslösa med en tidsbegränsad anställning är mer positiva till förändringar än de som har heltidsarbete eller arbetar önskat antal timmar.
Endast hälften av de tidsbegränsat anställda har det yrke de skulle vilja ha i framtiden. Särskilt påtagligt är det bland behovs- och säsonganställda där endast 40 procent är i önskat yrke. Bland dem som är mest nöjda finns de som arbetar inom jord- och skogsbruk, byggnads, hälsooch sjukvård samt service och hemtjänst. Det är samtidigt sektorer där andelen tidsbegränsat anställda är hög. Största missnöjet finns inom restaurang- och hotellverksamheten. Det finns också en liten grupp som föredrar en tidsbegränsad anställning därför att de är missnöjda med sitt nuvarande yrke. En förklaring kan vara att om man inte har det yrke man helst vill ha spelar anställningsformen mindre roll.
Fast anställda rekryteras bland tillfälligt anställda
Omställningsbenägenheten hänger troligen delvis samman med utvecklingen i stort på arbetsmarknaden men också med hur individerna bedömer sina möjligheter att få fortsatt arbete eller en fast anställning. Det är inte oväsentligt för individen att kunna bevaka sin plats i turordningen för återanställning eller en fast anställning. En av anledningarna till att över huvud taget acceptera en tidsbegränsad anställning är föreställningen om att denna så småningom leder till en fast anställning.
Till ca 60 procent av de fasta tjänsterna sker rekrytering bland dem som har en tidsbegränsad anställning. Problemet är att antalet fasta tjänster är få. Av ca en miljon nyanställningar under 1997 utgjorde de bara en fjärdedel. De flesta nyanställningarna är således tillfälliga jobb och så många som 40 procent av de arbetslösa återanställs hos en tidigare arbetsgivare.
Möjligheterna att få en fast anställning varierar mellan branscherna. Största möjligheterna till en fast anställning har de som arbetar inom den finansiella sektorn och industrin medan de sämsta möjligheterna finns inom den största sektorn vård- och omsorg. Möjligheterna till fast anställning varierar också med anställningsformerna. Största chansen finns för de provanställda och minsta för behovsanställda.
En stor andel av dem som fått ett tillfälligt arbete återkommer till ett annat tillfälligt arbete. Denna andel är högre bland dem som återanställs hos samma arbetsgivare, och det gäller för nära hälften av gruppen. Det medför att man växlar mellan upprepad arbetslöshet och tidsbegränsade anställningar.
13.4. Arbetsmiljö och arbetsvillkor
Kontroll och inflytande över arbetet har minskat
Kontrollen och inflytandet över arbetet har minskat under 1990-talet. Det är vanligast med bristande inflytande bland deltidsarbetande och tidsbegränsat anställda, med undantag av projektanställda vilka ligger i nivå med fast anställda. Arbetstakten har ökat bland de fast anställda samtidigt som arbetsuppgifterna blivit fler.
13.5. Kompetensutveckling och karriärmöjligheter
Vägen till kompetensutveckling går via fast anställning
En femtedel av de tidsbegränsat anställda får tillgång till kompetensutveckling jämfört med drygt 40 procent av de fast anställda. Det är också stora skillnader mellan dem som arbetar heltid respektive deltid, men det avgörande för att få en personalutbildning har med anställningsformen att göra även om veckoarbetstiden är densamma. Projektanställda och anställda på vikariat får mest utbildning medan det bland övriga tidsbegränsat anställda var en mycket låg andel som fick utbildning. Om man räknar hur stor andel av arbetstiden som avsätts till utbildning finns det stora skillnader mellan branscherna. Lägsta andelen avsatt tid finns inom branscher med en hög andel tidsbegränsat anställda, nämligen handel och kommunikationer samt hotell och restaurang.
Det här visar att de som har en fast anställning i alla avseenden är gynnade jämfört med dem som har en tidsbegränsad anställning, möjligen med undantag av projektanställda och anställda på vikariat. Eftersom de fast anställda utgör “kärnan” i företaget har de fått fler arbetsuppgifter och behovet av kompetensutveckling ökar således. Det medför att vissa grupper av tidsbegränsat anställda allt mer marginaliseras genom att de får utföra enklare arbetsuppgifter, dvs. sådana uppgifter där kompetensutveckling inte behövs, eller yrken med kort upplärningstid. I förlängningen blir det svårare att komma ifråga för mer kvalificerade jobb, karriärmöjligheterna försämras därmed och för de tillfälligt anställda blir det också svårare att få en fast anställning.
13.6. Privatekonomiska konsekvenser
Personer som har tillfälliga anställningar stöter ofta på problem som är av rent privatekonomisk karaktär. Ett exempel gäller banklån. När en person ansöker om banklån, gör banken en kreditbedömning. I bedömningen är den framtida betalningsförmågan en viktig del, eftersom låntagaren dels skall betala ränta, dels skall återbetala lånet. Av betydelse för den framtida betalningsförmågan är givetvis att den som ansöker om lån har en fast anställning med en viss lön. Banken anser i de flesta fall att risken att man blir uppsagd eller säger upp sig och förlorar sin betalningsförmåga är relativt liten, och baserar istället sin bedömning på lönens storlek, andra eventuella åtaganden etc.
För den som är tillfälligt anställd ter sig situationen annorlunda. Banken ser här en större risk för att den som ansöker om lån inte kom-
mer att ha en säker framtida inkomst. Bankens kreditbedömning är dock individuell, vilket innebär att man gör en uppskattning av sannolikheten att den som ansöker om lån kommer att ha en framtida inkomst och kunna betala räntor och amorteringar på lånet. Här kan frågor som huruvida den som ansöker om lån arbetar tillfälligt på frivillig basis eller om det är det enda alternativet till arbetslöshet spela viss roll.4
Liknande resonemang hos fastighetsägare torde gälla för personer som vill hyra en bostad, hos teleoperatörer för den som vill teckna ett telefonabonnemang m.fl.
13.7. Marginaleffekter
Många kvinnor arbetar deltid medan barnen är små. När barnen blivit större vill man återgå till heltid. Man räknar då på hur mycket mer barnomsorg eller fritidsverksamhet kostar genom att man får högre inkomster och att barnen måste vara längre tid inom omsorgen, hur mycket bostadsbidraget sjunker och vad som bortfaller i form av skatter och avgifter.
Inom Kommunalarbetareförbundet har man undersökt hur marginaleffekterna5 slår för olika inkomsttagare6. Man har bl.a. kommit fram till att för en ensamstående undersköterska som arbetar 75 procent och vill gå upp till heltid, har marginaleffekterna ökat från 59 procent 1991 till 69 procent 1998. Detta innebär att undersköterskan får 310 kr kvar av en löneökning med 1 000 kronor. Därtill kommer kostnader förknippade med arbetet, t.ex. resor. Det är med andra ord inte alls säkert att hon gör bedömningen att det är privatekonomiskt lönsamt att öka sin arbetstid.
Om en arbetslös inte får en bättre ekonomi när han eller hon börjar arbeta brukar man tala om att skatte- och transfereringssystemen har skapat en arbetslöshetsfälla. I en ESO-rapport7 från 1997 visar man att nuvarande system i Sverige varken ger upphov till utbredda arbetslöshetsfällor eller mycket höga marginaleffekter. Samspelet mellan social-
4 Detta resonemang har stämts av med Bankföreningen.5 Marginaleffekten visar hur mycket det lönar sig för den enskilde att arbeta mer, söka ett bättre avlönat arbete eller utbilda sig för att få en högre lön. Marginaleffekten är den procent av en bruttoinkomstökning på 1 000 kronor som man får betala i skatt, minskade inkomstberoende bidrag och höjda avgifter för barnomsorg.6 Svenska Kommunalarbetarförbundet, enheten för ekonomi och välfärd, 1999.7 Lönar sig arbete? ESO, Finansdepartementet Ds 1997:73.
försäkringar, bidrag, skatter och kommunernas barnomsorgsavgifter ger dock, enligt samma rapport, upphov till olika systemproblem. Man konstaterar t.ex. att ganska många löntagare faktiskt arbetar utan att det är särskilt privatekonomiskt lönsamt.
Det är, enligt ESO-rapporten, också ganska vanligt att arbetslösa bara marginellt kan förbättra sin ekonomiska standard genom att börja arbeta. De kommunala barnomsorgstaxorna gör att arbete lönar sig dåligt för många småbarnsfamiljer jämfört med den ekonomiska standarden vid arbetslöshet.
Denna bild skiljer sig något från den bild som kom fram i undersökningen ”Bilder ur verkligheten”, såtillvida att de flesta av de tillfrågade trodde att mer arbete skulle löna sig. Förklaringen kan vara så enkel som att man utgår ifrån att mer arbete lönar sig trots att det i själva verket inte är så.
Enligt ESO-rapporten beror ”systemproblemen” på att olika delsystem, som kanske är funktionellt väl avvägda var för sig, sammantaget när de utnyttjas leder till åtskilliga både okontrollerade och oönskade kombinationseffekter. Om problemen ska minskas måste man i grunden förenkla skatte-, socialförsäkrings-, bidrags- och avgiftssystemen så att bl.a. marginaleffekter reduceras och kontrolleras i ett och samma system, företrädesvis inom skattesystemet.
För deltidsarbetande som av olika skäl funderar på att öka sin arbetstid, måste det vara privatekonomiskt lönsamt att göra det. Annars kan man inte räkna med att få en förändring till stånd.
13.8. Grupper med svag ställning i framtiden
Som har framgått av föregående kapitel, har antalet individer med en osäkrare förankring på arbetsmarknaden ökat under 1990-talet. De flesta deltidsarbetande är nöjda med sin arbetstid, men en växande grupp, fyra av tio, vill arbeta mer och är således deltidsarbetslösa. Samtidigt har antalet tidsbegränsat anställda ökat, framför allt behovsanställda, som är den svagaste gruppen, både vad gäller position på arbetsmarknaden och anställningsskydd. En stor del av dessa är deltidsarbetslösa, inte minst gäller det ungdomarna.
Behovsanställningar och deltidsarbetslösa är inte särskilt framträdande inom industrin. De finns framför allt inom tjänstesektorn. Handel, hotell- och restaurangverksamhet har många deltidsarbetslösa och behovsanställda. Framför allt finns de anställningsformerna i kommuner och landsting, dvs. inom den sektor där politiska beslut ska avgöra prioriteringarna.
Det är framför allt kvinnor och ungdomar av båda könen som tycks hamna i dessa anställningsformer. För kvinnornas del kan man också notera att behovsanställningar blir vanligare i vuxen ålder, t.ex. i åldersgruppen 25
- 34 år.
Andelen tidsbegränsat anställda har ökat med nära en procentenhet i genomsnitt per år sedan 1990-talets början. Om ökningstakten fortsätter kommer andelen att om några år omfatta en femtedel av alla anställda. Den snabbaste ökningstakten har de behovsanställda. Antalet behovsanställda var 100 000 år 1997, vilket är en tredubbling sedan 1987. Det innebär att med samma ökningstakt kommer antalet behovsanställda att vara närmare 300 000 inom tio år. Samtidigt med denna utveckling växer gruppen deltidsarbetslösa.
Inför detta scenario måste det vara angeläget att finna former som gör att dessa gruppers ställning på arbetsmarknaden kan stärkas, samtidigt som arbetslivets behov av flexibilitet tillgodoses. I annat fall kommer utvecklingen att ytterligare försvaga dessa gruppers behov. Det gäller kompetensutveckling, karriärmöjligheter och delaktighet i beslut som rör det egna arbetet.
14. Överväganden och förslag
Anna-Greta Leijon
- dåvarande arbetsmarknadsminister sa i en intervju i LO-tidningen år 1986:
”När vi 1984 ändrade reglerna och gjorde det möjligt för deltidsarbetslösa att få a-kassa trodde vi inte att det skulle missbrukas. Men det har inträffat och förra året kunde vi se att många arbetsgivare satte detta i system. De har medvetet hållit nere arbetstiderna och samtidigt informerat de anställda om möjligheten att via a-kassa få betalt för de resterande timmarna upp till full tjänst. Det är inte meningen att a-kassan bakvägen ska finansiera en arbetstidsförkortning.”1
Utredningen har vid flera tillfällen pekat på de positiva konsekvenser som utvecklingen av atypiska anställningar, och främst då deltidsarbete och tillfälliga anställningar, har medfört för individer, företag och samhället i stort.
Samtidigt finns det grupper som, genom sin anställningsform, har fått en svagare ställning på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är utredningens bedömning att situationen för dessa grupper sannolikt inte kommer att förbättras genom utvecklingen på arbetsmarknaden de kommande 5 − 10 åren, utan snarare försämras i vissa avseenden.
Problemen för en del av de atypiskt anställda handlar om olika faktorer, som berör både arbetsmarknaden och samhället i stort. Deltidsarbetslösa, i huvudsak lågutbildade kvinnor, blir kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid. I jämförelse med heltidsarbetande har de mindre inflytande på arbetsplatserna och får mindre möjligheter till kompetensutveckling och har därmed sämre förutsättningar för karriärmöjligheter. Deras omställningsbenägenhet är låg, till största delen beroende på att praktiska förutsättningar för omställning saknas. Behovsanställda förefaller vara den grupp som är mest positiva till omställning. En stor andel av dem som fått ett tillfälligt arbete återkommer till ett nytt tillfälligt arbete. För många innebär det att man växlar mellan arbetslöshet
1 Citat från Ericsson, Y, (1988) Att vilja men inte kunna
Om deltidsarbete i
Sverige.
och tillfälliga anställningar. Det är främst inom tjänstesektorn som behovsanställningar och deltidsarbetslöshet förekommer, särskilt inom kommuner och landsting samt handel, hotell- och restaurangverksamhet.
Genom diskussioner med parterna på arbetsmarknaden, företrädare för myndigheter och organisationer m.fl. har utredningen kunnat konstatera att det finns flera sätt att lösa de problem som beskrivits ovan. Vissa lösningar kräver stora ingrepp i lagstiftning eller avtal, medan andra lösningar är av mindre omfattande karaktär. Redan i dag pågår en hel del aktiviteter, bl.a. avtalsvägen eller inom bemanningsföretagen.
I första delen av detta kapitel beskrivs de allmänna överväganden utredningen har gjort och som kan ses som en bakgrund till förslagen. Därefter följer en redogörelse av det huvudförslag som utredningen har valt att lägga fram och som faller inom ramen för direktiven för utredningen. I den tredje delen av kapitlet följer en diskussion om vad som kan göras genom avtal och samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden. Avslutningsvis redogörs för förslag eller uppslag som utredningen har studerat men av olika skäl valt att inte gå vidare med.
14.1. Allmänna överväganden
Enligt direktiven ska utredningen utifrån analyser av bl.a. förekomsten av atypiska arbeten överväga om några ändringar är motiverade i de nuvarande reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Övervägandena ska ske utifrån flera utgångspunkter. Den grundläggande förutsättningen ska vara att arbetslöshetsförsäkringen inte får snedvrida konkurrensen genom att indirekt subventionera arbetsgivarnas arbetskraftskostnader.
Utredningen har konstaterat att för arbetsgivare som har anställda deltidsarbetslösa är fyllnadsersättningen en indirekt lönesubvention under en, i vissa fall, mycket lång tid. Den som arbetar omkring 80 procent av heltid har möjlighet att få deltidsersättning i upp till sex år. Ersättningssystemet innebär att arbetsgivaren har nöjda medarbetare som inte ställer krav eller lämnar platsen för bättre alternativ. Möjligheten att utnyttja mertid vid arbetsanhopning, istället för dyrare övertid, som blir fallet om man har heltidsanställda, är fördelaktig för arbetsgivaren. I kommuner och landsting, inom handel samt hotell- och restaurangverksamhet, där deltidsarbetslöshet är särskilt förekommande, subventionerar staten indirekt via fyllnadsersättningen verksamheten i vissa fall. Det nuvarande systemet påverkar konkurrenssituationen. Indirekta subventioner kan ges av staten under lång tid utan några krav på motprestationer från arbetsgivarna.
Enligt direktiven ska det finnas realistiska möjligheter för den som är deltidsarbetslös att få ersättning under en omställningsperiod. Ut-
redningen har övervägt vad som kan anses som en rimlig omställningsperiod. De nuvarande reglerna ger små incitament till omställning.
Vidare ska utredningens förslag innebära en strävan efter att försäkringen ska anpassas till utvecklingen som förväntas ske i fråga om deltidsarbeten och tillfälliga arbeten. Enligt olika prognoser kommer tillväxten i Sverige att öka med drygt två procent per år under de kommande två
- tre åren. Strukturförändringarna på arbetsmarknaden kommer att fortsätta. Utredningen har bedömt att antalet deltidsarbetande kommer att minska något under de kommande fem
- tio åren. De deltidsarbetslösa kommer också att minska något. Utredningen gör vidare bedömningen att de tidsbegränsade anställningarna kommer att öka under det kommande decenniet. De flesta kommer fortfarande att ha en tillsvidareanställning, särskilt inom områden där krav på högskoleutbildning är stort, men tendensen är att tidsbegränsade anställningar kommer att öka.
Utredningens förslag ska förbättra ställningen för deltidsarbetande och de som har tillfälliga arbeten. Utredningen anser att den s.k. fyllnadsersättningen bidrar till att fördröja anpassningar till de anställdas och kommande rekryteringars önskemål om arbetstid som borde ske. Arbetsgivarna har få incitament till förändring så länge som arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att förse dem med arbetskraft de annars inte skulle ha tillgång till. Inom vissa sektorer, som vård och omsorg, finns dock incitament eftersom där råder arbetsbrist. Utredningen har belyst vilka arbetssökande som kan anses ha en särskilt svag ställning och förslagen innebär en möjlighet till påtaglig förbättring för dessa personer.
En ytterligare förutsättning vid överväganden av olika förslag är att försäkringens karaktär av omställningsförsäkring ska bevaras. Utredningen menar mot bakgrund av föreliggande fakta att nuvarande system inte är rimligt, framförallt inte ur jämställdhetssynpunkt och i jämförelse med de erbjudanden och krav som i övrigt gäller i svensk arbetsmarknadspolitik där arbets- och kompetenslinjen och försäkringens omställningskaraktär är grundläggande. Försäkringens nuvarande utformning vid deltidsarbetslöshet ger mycket små reella förutsättningar för omställning. Den bidrar istället till inlåsningseffekter. Utredningen har tolkat att försäkringens karaktär av omställningsförsäkring innebär att det måste finnas förutsättningar för omställning för den enskilde samtidigt som krav måste ställas. Även arbetsgivarna måste ställa om.
En strävan ska vara att systemet inte ska främja en ökning av antalet deltidsanställningar ytterligare samtidigt som risken för att deltidsanställda säger upp sig till förmån för arbetslöshet på heltid med samhällsstöd måste beaktas. Utredningen har övervägt om dessa båda företeelser är jämbördiga. På grundval av de resultat som framkommit
om omställningsmöjligheten för dem som är deltidsarbetslösa har utredningen bedömt att de som har deltidsarbete med deltidsersättning har sämre möjligheter till omställning än de som är heltidsarbetslösa. Därför innebär förslagen att det i vissa situationer är att föredra att den deltidsanställde säger upp sig till förmån för heltidsarbetslöshet och därmed ges möjlighet att byta yrke eller bosättningsort. Förslagen medför att inströmningen till deltidsarbetslöshet kommer att minska.
Regelförändringarna bör uppmuntra deltidsarbetslösa att söka mer arbetstid. Utredningens förslag innebär reella incitament för den som är deltidsarbetslös att medverka till omställning. Ett led i detta är naturligtvis att söka mer arbetstid hos den nuvarande arbetsgivaren. Utredningen anser också att det kan bli aktuellt att helt lämna det nuvarande arbetet om detta inte kan ge möjlighet till tillräcklig arbetstid inom en överblickbar framtid.
I direktiven sägs vidare att regeringen nyligen genom ändringar i arbetsrätten understrukit vikten av att de deltidsarbetande som så önskar om möjligt ska erbjudas förtur till ökad arbetstid. Utredningen ska lämna förslag som syftar till att ge de deltidsarbetslösa möjligheter till ökad sysselsättning. Utredningen föreslår bl.a. att den som har en deltidsanställning och får deltidsersättning ska få en skyldighet att anmäla detta till arbetsgivaren. Genom det förslag som utredningen presenterar kommer arbetsgivaren att få vetskap om att den deltidsarbetande står till arbetsmarknadens förfogande. Utredningen anser att det är troligt att detta kommer att innebära att fler än som fallet är i dag får utökad arbetstid hos sin nuvarande arbetsgivare.
14.2. Utredningens huvudförslag
Under denna rubrik kommer utredningen att redogöra för ett huvudförslag som består av flera delar, dvs. olika förslag. Sammantaget innebär huvudförslaget att svaga grupper bland de arbetslösa kommer att få en starkare ställning genom att de får bättre stöd till omställning och samma förutsättningar som andra arbetslösa samtidigt som större krav ställs på dem och deras arbetsgivare. En förutsättning för att dessa effekter ska uppnås är enligt utredningens bedömning att samtliga delförslag genomförs.
Förslagen innebär kortfattat att den som är deltidsarbetslös ska få en skyldighet att genom ett intyg visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att han eller hon inte kan få önskad arbetstid hos den nuvarande arbetsgivaren. Intyget ska visas upp i samband med att den deltidsanställde ansöker om deltidsersättning första gången och därefter efter ytterligare sex månader om deltidsarbetslösheten fortfarande pågår.
Uppvisandet är en förutsättning för att arbetslöshetskassan ska kunna betala ut fortsatt ersättning. Arbetslöshetskassan ska med utgångspunkt från intyget göra en särskild prövning av den sökandes ersättningsrätt efter sex månader.
Vidare föreslås att en ny begränsningsregel införs. Den innebär att den som är deltidsarbetslös enbart kan få deltidsersättning under 52 veckor. Utredningen har vid avvägandet av hur lång tid som är lämplig innan rätten till deltidsersättning upphör, bl.a. jämfört med gränsen för långtidsarbetslöshet. Arbetsförmedlingen ska liksom tidigare kunna erbjuda åtgärder eller annat arbete, både arbete som helt löser arbetslöshetssituationen och kompletterande arbete, under omställningsperioden. Dock bör omställning även hos den nuvarande arbetsgivaren prövas under de 52 veckorna. Om den deltidsarbetslöse under denna tid inte fått utökad arbetstid eller annat arbete ska den sökande när de 52 veckorna upphör kunna vända sig till arbetsförmedlingen och be om hjälp med att hitta en lösning.
Den sökandes ansvar för omställning betonas genom förslagen. Om han eller hon inte vill ha arbetsförmedlingens stöd innebär det att rätten till deltidsersättning upphör och då kan han eller hon välja att fortsätta sitt deltidsarbete utan utfyllnad från försäkringen. Ett annat alternativ är att den sökande då väljer att säga upp sig och därmed bli helt arbetslös. Om det sker utan att arbetsförmedlingen ombetts att medverka till omställning föreslås arbetslöshetskassan kunna fatta beslut om att den sökande ska bli avstängd från rätt till ersättning på grund av att han eller hon frivilligt lämnat sitt arbete. Likaså ska avstängning liksom i dag kunna ske om den arbetslöse avvisar arbetsförmedlingens erbjudande om arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Om den sökande däremot väljer arbetsförmedlingens medverkan till omställning ska olika åtgärder kunna erbjudas. Det bästa är naturligtvis att arbetsförmedlingen kan förmedla ett heltidsarbete. Om detta inte är möjligt ska förmedlingen i vissa fall kunna göra en överenskommelse med arbetsgivaren som innebär att arbetsgivaren kan ges ett visst stöd för att anställa den deltidsarbetslöse på den tid som han eller hon söker arbetslöshetsersättning för. Stödet ska endast ges under begränsad tid och med vissa restriktioner.
Arbetsförmedlingen och den enskilde kan vidare bedöma att den bästa möjligheten till omställning uppnås om den sökande säger upp sig från sitt nuvarande arbete och i stället deltar i åtgärd på heltid. Den sökande ska inte drabbas av avstängning från rätt till ersättning på grund av uppsägningen om det sker i samverkan med förmedlingen, och han eller hon ska kunna få utbildningsbidrag vars storlek ska beräknas utifrån normalarbetstiden.
Som en konsekvens av att utredningen anser att deltidsarbetslösa måste erbjudas reella möjligheter till omställning föreslås att staten inte ska medverka till att arbetslösa hamnar i deltidsarbetslöshet. Därför föreslås att deltidsarbete inte längre ska anses som lämpligt ur försäkringens synpunkt för den som egentligen vill arbeta mer och har en högre normalarbetstid än det ifrågavarande arbetet. Det innebär att arbetsförmedlingen inte längre kan anvisa deltidsarbete till den som därmed blir deltidsarbetslös i försäkringens mening. Den föreslagna ändringen kommer att innebära en markering till arbetsgivarna och att rekrytering till deltidsarbete begränsas till att gälla arbetssökande som söker detta.
Slutligen föreslås att regeringen tilldelar AMS uppdrag och medel för att påskynda etablering av fler branschanknutna bemanningsföretag. Syftet med förslaget är att därigenom medverka till spridning av en kvalitativt god modell för att åstadkomma fler fasta heltidsanställningar och samtidigt tillgodose verksamheternas behov av flexibilitet. Projektet ska enligt utredningens förslag drivas under två år och genomföras av AMS i samarbete med arbetsmarknadens parter. Tanken är i korthet att företag och/eller verksamheter i offentlig regi med gemensamma intressen av flexibel tillgång till kompetent personal inom bestämda yrken går samman för att gemensamt tillförsäkra sig denna möjlighet. De berörda intressenterna bildar ett företag (eller företagsliknande form) där personal som t.ex. är deltidsarbetslös anställs fast på heltid för att sedan hyras ut till intressenternas olika arbetsplatser. I första hand kan de hyras ut till sina tidigare arbetsplatser på arbetstid som förut men även därutöver till andra så att de får full tid. Företaget ska vara helt intäktsfinansierat och i arbetslöshetsförsäkringens mening betraktas som bemanningsföretag, vilket innebär att anställda där inte kan få arbetslöshetsersättning för tid de inte är uthyrda.
Jämfört med sedvanliga bemanningsföretag garanterar branschanknytningen en inriktning mot långsiktig kompetensförsörjning snarare än kortsiktig vinst. Därigenom kan man räkna med mindre personalomsättning samt sedvanliga branschvillkor bland den personal som anställs för uthyrning. Det föreslagna projektet skulle dels bidra till att sprida information och inspirera med modellidéer för de olika branscherna, dels pröva och ev. tilldela visst ekonomiskt stöd till företag som etableras lokalt. Stödet ska enbart avse extraordinära kostnader för kompetensutveckling i etableringsskedet, långsiktigt ska finansieringen vara garanterad av de lokala intressenterna.
Arbetsgivare ska utfärda intyg på att deltidsarbetande som uppbär arbetslöshetsersättning på deltid inte kan erbjudas mer arbetstid.
Förslag
Den som är deltidsanställd har enligt 25 a § anställningsskyddslagen rätt att begära utökad arbetstid av sin arbetsgivare. Det är dock inte alltid säkert att arbetsgivaren känner till att den anställde som är deltidsarbetslös och uppbär deltidsersättning önskar mer arbetstid. Därför föreslås den deltidsarbetslöse visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att han eller hon försökt att få ytterligare arbetstid. Den deltidsarbetslöse ska begära önskad tid, dvs. så mycket arbetstid som medför att ingen arbetslös tid längre kvarstår. Om den deltidsarbetslöse har flera arbeten ska samtliga arbetsgivare intyga att mer arbetstid inte kan ges.
Arbetsgivare föreslås få en skyldighet att intyga att den anställde som deltidsarbetar och på den resterande tiden är deltidsarbetslös inte kan erbjudas önskad arbetstid. Intyget ska den arbetslöse visa upp för sin arbetslöshetskassa och uppvisandet är en förutsättning för att deltidsersättning kan betalas ut. Den deltidsarbetslöse ska uppvisa ett intyg från arbetsgivaren med sex månaders intervall. Det innebär att den som påbörjat en deltidsanställning och söker deltidsersättning dels ska anskaffa intyget i samband med att deltidsersättning söks första gången, dels när anställningen pågått i sex månader.
Den deltidsarbetslöse ska även visa arbetsförmedlingen att arbetsgivaren intygat att önskad arbetstid inte kan erbjudas. Även detta uppvisande är en förutsättning för att ersättning ska kunna betalas ut. Detta innebär att arbetsförmedlingen får en nödvändig kännedom om den deltidsarbetslöses bristande förutsättningar att få mer arbete hos den nuvarande arbetsgivaren.
Informationen om att arbetsgivarna inte kan erbjuda mer arbetstid bör kunna föras vidare till arbetstagarorganisationerna. Utredningen förutsätter att arbetsgivaren informerar den lokala arbetstagarorganisationen om att arbetstagaren begärt önskad arbetstid, men att arbetsgivaren för närvarande inte kan tillgodose önskemålet. Initiativet kan också komma från den enskilde som har möjlighet att ta kontakt med sin arbetstagarorganisation.
Överväganden
Utredningen anser att det krävs ett mer aktivt kontroll- och signalsystem för att uppmärksamma arbetsgivaren på att den anställde önskar mer arbetstid. Samtidigt innebär förslaget en markering för den enskilde vad det innebär att stå till arbetsmarknadens förfogande och uppbära arbetslöshetsersättning på deltid. Den som är deltidsarbetslös kan inte begränsa sig till att söka efter ett kompletterande arbete
- han eller hon
ska vara beredd att acceptera ett annat heltidsarbete.
Utgångspunkten bör dock vara relationen mellan den anställde och arbetsgivaren. Skälet till detta är att deltidsarbetslösa har mycket svårt att i praktiken ställa om. Utredningen har i kapitel 8 visat att närmare 70 procent av de deltidsarbetslösa har stora hinder för att kunna ta ett kompletterande arbete eller deltaga i utbildning eller annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det beror främst på schemaläggning som omöjliggör att den deltidsarbetslöse kan råda över sin tid i tillräcklig omfattning. Därför är det naturligt att pröva om den arbetssökande kan få mer arbetstid hos sin nuvarande arbetsgivare.
Den anställde som uppbär arbetslöshetsersättning för deltidsarbetslöshet föreslås så länge som deltidsarbetslösheten består se till att hans eller hennes arbetsgivare fyller i en försäkran om att arbetsgivaren inte kan erbjuda mer arbetstid under den närmaste sexmånadersperioden. Det första intyget ska presteras i samband med att deltidsersättning söks första gången och det andra efter sex månader om deltidsarbetslösheten består. Det ska tydligt framgå av intyget att den anställde står till arbetsmarknadens förfogande och att syftet med intyget är att arbetslöshetskassan ska pröva den fortsatta ersättningsrätten. Det bör dessutom framgå att det enbart är möjligt att erhålla deltidsersättning i sammanlagt 52 veckor (se nedan). Om personen lyckats få ett arbete så att ingen arbetslös tid återstår att ersätta eller alternativt är helt arbetslös när sex månader gått ska naturligtvis inte krävas att han eller hon presterar ett intyg.
Intyg ska även krävas i de situationer då den sökande har fått ett arbete som motsvarar utbudet som han eller hon ännu inte tillträtt och en särskild prövning ska göras av om fortsatt ersättningsrätt kan medges. Det kan nämligen vara så att den sökande skulle kunna få utökad arbetstid hos sin arbetsgivare vid en tidpunkt som infaller tidigare än när det andra arbetet ska tillträdas.
Vissa fall kan naturligtvis uppstå som innebär svårigheter för arbetslöshetskassan att avgöra om intyg krävs. Utredningen bedömer dock att dessa fall måste kunna lösas i tillämpningen.
Den anställde ska därefter se till att arbetsförmedlingen får ta del av intyget. Arbetsförmedlingens kännedom om att den deltidsarbetslöse inte
kan få mer arbete hos sin arbetsgivare är viktig utifrån planeringen för vilka åtgärder som kan behövas vidtas, dvs. i samband med upprättande eller komplettering av den individuella handlingsplanen.
Förutsättningen för att deltidsersättning ska kunna utges är att både arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen tagit del av intyget.
Arbetsgivarens kännedom och den enskildes ansvar
Den nyligen införda regeln i 25 a § anställningsskyddslagen
2
är ett
exempel på ett instrument som den anställde har att få arbetsgivaren uppmärksam på att han eller hon önskar mer arbetstid. Som utredningen redovisat i kapitel 6 har liknande rättigheter redan tidigare givits arbetstagare inom vissa avtalsområden. Regeln om rätt att begära företräde till en anställning med högre sysselsättningsgrad gäller dem som har deltidsanställning. Det innebär att i den gruppen finns såväl de som inte önskar mer arbetstid som de som är deltidsarbetslösa.
Enligt direktiven ska utredningen analysera effekterna av den i anställningsskyddslagen införda företrädesrätten. Tyvärr går inte några effekter att analysera på grund av att det inte går att konstatera att regeln överhuvudtaget används. Visserligen minskar deltidsanställningarna men det beror på en mängd olika faktorer. En möjlig väg skulle kunna vara att närmare studera om arbetstagare åberopat företrädesrätt och arbetsgivare av olika skäl bedömt att mer arbetstid inte kan ges. Utredningen har varit i kontakt med de centrala fackförbunden och dessa känner inte till om frågan har kommit upp till förhandling. Arbetsdomstolen har heller inte avgjort någon tvist om företrädesrätt. Vissa fall har kommit till utredningens kännedom där enskilda i tillsättningsärenden hävdat företrädesrätt. Det går dock inte att dra några slutsatser av detta material.
Trots att företrädesrätten införts i anställningsskyddslagen har utredningen fått upplysningar om att det kan vara relativt vanligt att arbetsgivaren inte känner till att han eller hon har anställda som önskar mer arbetstid. Detta framgår även av materialet ”Bilder ur verkligheten”. Dessa uppgifter kan uppfattas som märkliga. Förklaringen skulle möjligtvis kunna vara att det i dessa fall är deltidsarbetande som inte önskar mer arbetstid och därför inte heller har deltidsersättning. Dessa personer har naturligtvis ingen som helst skyldighet att gå upp i arbetstid. Om det däremot är fråga om personer som är deltidsarbetslösa och
2 Regeln innebär att den som den som är deltidsanställd hos arbetsgivaren kan begära företräde till en anställning med högre sysselsättningsgrad. Se även kapitel 5 och 6.
uppbär deltidsersättning för den tid de inte har arbete, så är detta tecken på att deltidsersättning inte fungerar som en omställningsförsäkring. Utredningen anser att det borde vara självklart att de som får deltidsersättning måste anmäla till arbetsgivaren att de önskar mer arbetstid och visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att de verkligen har gjort det.
När man talar om begreppet arbetsgivaren kan vissa avgränsningsproblem uppstå. Regeln i anställningsskyddslagen innebär att arbetsgivaren är skyldig att ta hänsyn till den anställdes önskemål inom samma driftsenhet. I detta sammanhang skulle alltså arbetsgivaren vara den som är ansvarig inom enheten. Man skulle kunna tänka sig att kravet på den deltidsarbetslöse att anmäla intresse av utökad arbetstid skulle vara mer långtgående.
Utredningen anser att bara den omständigheten att arbetsgivaren organiserat verksamheten så att den består av olika driftsenheter inte ska innebära att arbetstagaren enbart behöver anmäla intresse om utökad arbetstid till den enhet som han eller hon tillhör, även om arbetsgivarens skyldighet enligt anställningsskyddslagen att ta hänsyn till önskemålen endast gäller den enheten. Man skulle även kunna tänka sig att arbetsgivarens ansvar borde utökas, åtminstone gäller detta offentliga arbetsgivare. För att kunna förverkliga de politiska ambitionerna om fler fasta heltidstjänster inom kommunerna bör en sådan förändring, enligt utredningens uppfattning, vara en förutsättning. Detta är dock en fråga som handlar om arbetsrätten och utredningen har avstått från att föreslå ändringar i anställningsskyddslagen. Frågan kan dock även lösas i avtal mellan parterna.
Det finns ändå exempel på att offentliga arbetsgivare tar ett samlat ansvar för att inte anställa på deltid. Utredningen har inhämtat att t.ex. Umeå kommun avser att aktivt arbeta på ett sådant sätt. De olika nämnderna inom kommunen kommer att se till att enbart heltidsanställningar erbjuds (se kapitel 12).
Utredningen har övervägt om kravet på den enskilde att begära intyg från arbetsgivaren skulle anses integritetskränkande eftersom det innebär att arbetsgivaren får vetskap om att den anställde erhåller arbetslöshetsersättning. Utredningen anser dock inte att det kan betraktas som integritetskränkande. Redan i dag krävs att den som söker ersättning begär att arbetsgivaren utfärdar ett arbetsgivarintyg för att arbetslöshetskassan bl.a. ska kunna beräkna dagpenningens storlek.
Arbetslöshetskassans och arbetsförmedlingens roll
När den deltidsarbetslöse fått intyget av sin arbetsgivare ska han eller hon skicka in det till arbetslöshetskassan, men även se till att arbetsförmedlingen får ta del av det. Det är arbetslöshetskassan som ska besluta om ersättning, dels i samband med den första utbetalningen av deltidsersättning, dels efter sex månader om deltidsarbetslösheten består. Om den enskilde inte kan visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att arbetsgivaren intygat att utökad arbetstid inte kan erbjudas innebär detta att deltidsersättning i princip inte ska betalas ut.
Kassan ska dock ha möjlighet att fatta beslut utan att intyget inkommit, om kassan bedömer att den sökande inte har möjlighet att få arbetsgivaren att fylla i ett intyg. Uppgifterna ska då styrkas av den deltidsarbetslöse på annat sätt. Det kan t.ex. ske genom att den fackliga organisationen på arbetsplatsen intygar att arbetsgivaren vägrar att fylla i intyget och att det inte har framkommit några omständigheter som gör det troligt att arbetsgivaren har några omedelbara planer på att erbjuda mer arbetstid.
Utredningen bedömer att det kommer att innebära visst administrativt merarbete för arbetslöshetskassorna att hantera intygen. Merarbetet behöver dock inte bli så omfattande i och med att ersättningsrätten ändå ska bedömas i samband med arbetslöshet.
Utredningen kommer nedan att föreslå begränsningar av deltidsarbetslösas möjligheter att få deltidsersättning jämfört med dagens regler. Arbetsförmedlingen föreslås då få i uppdrag att arbeta mer aktivt med dem som är deltidsarbetslösa. Som ett led i det arbetet och i planeringen för hur den deltidsarbetslöse varaktigt ska kunna lösa sin arbetslöshetssituation ska arbetsförmedlingen få vetskap om att den nuvarande arbetsgivaren under den närmaste sexmånadersperioden troligen inte kan erbjuda den anställde mer arbetstid. I och med kravet på omställning, som ytterligare kommer att markeras genom utredningens förslag om inskränkningar i rätten att erhålla ersättning på deltid, kommer därför förmedlingen att få en indikation på att en helt annan lösning måste åstadkommas för den deltidsarbetslöse.
Informationsöverföring
Utredningen anser att det vore önskvärt om det fanns ett sätt att föra information vidare till den sökandes fackförening. Informationen skulle bestå i uppgift om vilken arbetsgivare som inte har möjlighet att erbjuda mer arbetstid till sin deltidsanställde. Det bör finnas fog för att anta att fackföreningarna är intresserade av informationen. Det kan dock uppstå problem med att lägga ett sådant åtagande på arbetslöshetskassorna.
Kassorna är fristående organisationer deras uppgift att hantera den statsbidragsfinansierade arbetslöshetsförsäkringen regleras enligt lagen om arbetslöshetskassor.
Utredningen förutsätter dock att arbetsgivarna i enlighet med lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet informerar den lokala arbetstagarorganisationen om att den deltidsanställde inte kan få önskad arbetstid. Även den deltidsarbetslöse som fått ett intyg av sin arbetsgivare att önskad arbetstid inte kan erbjudas kan ta kontakt med sin fackförening.
Arbetslöshetskassornas särskilda prövning av ersättningsrätten
Förslag
Den särskilda prövning av deltidsarbetslösas rätt till fortsatt ersättning som arbetslöshetskassorna ska göra var sjätte månad måste stramas upp. Utredningen föreslår att regeln om att fortsatt ersättning får medges om inte arbete eller åtgärd har kunnat erbjudas den deltidsarbetslöse kompletteras med ett krav på att intyg uppvisats för arbetslöshetskassan. Ersättning ska i fortsättningen kunna medges enbart om arbetsförmedlingen inte kunnat erbjuda arbete eller åtgärd och arbetsgivaren intygat, eller den sökande på annat sätt styrkt att önskad arbetstid inte kan erbjudas den deltidsanställde.
Regeln innebär att fortsatt ersättning får medges om den försäkrade fyllt 55 år föreslås slopas. Även regeln som innebär att fortsatt ersättning får medges om den försäkrade fått men ännu inte tillträtt ett arbete som motsvarar utbudet bör slopas.
Bakgrund
I dag finns redan bestämmelser som har till syfte att den deltidsarbetslöse får en arbetstid som motsvarar dennes önskemål. Länsarbetsnämnden ska under tid som ersättning lämnas i samarbete med den enskilde, arbetsgivaren och fackliga organisationer aktivt verka för att den deltidsarbetslöse får en sammanlagd arbetstid som motsvarar arbetsutbudet. Om inte detta är möjligt ska den försäkrade i stället erbjudas lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
3
Dessutom ska arbetslöshetskassan göra
en särskild prövning av ersättningsrätten var sjätte månad.
36 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring (ALFFo).
Länsarbetsnämnden ska se till att kassan har tillräckligt underlag för prövningen. Fortsatt ersättning får bara medges om den försäkrade fyllt 55 år eller om han eller hon har fått men ännu inte tillträtt ett arbete som motsvarar arbetsutbudet, eller om inte arbete eller åtgärd har kunnat erbjudas honom eller henne.
4
Överväganden
Utredningen anser inte att de regler som finns för att förhindra att deltidsarbetslösheten fortgår är tillräckligt effektiva. När den särskilda prövningen görs är ett skäl att medge fortsatt deltidsersättning att arbete eller åtgärd inte kunnat erbjudas den sökande. Redan enligt grundvillkoren i lagen om arbetslöshetsförsäkring krävs att den som söker ersättning ska stå till arbetsmarknadens förfogande och inte heller kunna få lämpligt arbete. Grundvillkoren ska uppfyllas av samtliga som söker ersättning, och de ska uppfyllas varje dag som ersättning söks för.
Den särskilda prövningen innebär egentligen inte att något förstärkt krav på aktivitet eller omställning ställs efter de sex månaderna. Dessutom har det till utredningen förts fram uppgifter om att särskild prövning inte görs av arbetslöshetskassorna i någon nämnvärd utsträckning, bl.a. beroende på att länsarbetsnämnden inte lämnar underlag för prövningen.
Utredningens förslag innebär att den särskilda prövningen ges ett innehåll. Som en förutsättning för att fortsatt ersättning ska kunna betalas ut, krävs att den enskilde skaffat ett intyg från arbetsgivaren om att önskad arbetstid inte kan erbjudas honom eller henne. Arbetsgivaren får därmed klart för sig att den anställde inte är nöjd med sin arbetstid utan vill ha mer tid. Arbetslöshetskassans uppgift ska bestå i att granska och godkänna intyget för att fortsatt ersättning ska kunna utbetalas till den sökande.
Om den sökande fått ett arbete som motsvarar utbudet men ännu inte tillträtt detta så ska denna omständighet inte längre innebära att särskilda skäl att utge ersättning föreligger. Särskilda skäl ska även i dessa fall kopplas till att mer arbetstid hos den nuvarande arbetsgivaren inte kan ges och den sökandes arbetsgivare intygat detta.
Den bestämmelse som innebär att fortsatt ersättning får medges om den försäkrade fyllt 55 år bör slopas. Utredningen anser i princip att särskilda skäl att utge deltidsersättning inte borde kopplas till ålder, utan enbart till att den deltidsarbetslöse inte kunnat få tillräcklig arbetstid och att arbetsgivaren intygat att mer arbetstid inte kan ges.
47 § ALFFo.
Deltidsbegränsningen ändras till kalendertid, kravet på omställning tydliggörs och den deltidsarbetslöse får möjlighet att begära att arbetsförmedlingen medverkar
Förslag
Det ska enbart vara möjligt att få deltidsersättning under högst 52 sammanhängande veckor. Perioden om 52 veckor påbörjas i och med att den som deltidsarbetar första gången ansöker om deltidsersättning. Den avslutas när 52 kalenderveckor har gått, oavsett om den sökande under denna tid även haft heltidsarbete eller varit helt arbetslös.
Motsvarande krav på omställning för heltidsarbetslösa markeras genom att gränsen för långtidsarbetslöshet för ungdomar är 100 dagar och sex månader för vuxna. Omställningen gäller även arbetsgivaren, som genom förslaget får en rimlig tid på sig för att bättre anpassa arbetet till den anställdes önskemål. Förutsättningen för den deltidsarbetslöse att få deltidsersättning i 52 veckor är att han eller hon har en pågående ersättningsperiod. Det innebär att den deltidsarbetslöse vars ersättningsperiod löper ut under de 52 veckorna och som inte uppfyller ett arbetsvillkor eller återkvalificeringsvillkor inte kan grunda en fortsatt fristående ersättningsrätt på 52-veckorsregeln. Förlängning av 52-veckorsperioden ska enbart kunna ske om den sökande har varit sjuk i mer än 14 dagar.
Om den deltidsarbetslöse inte lyckats lösa sin situation under de 52 veckorna ska han eller hon kunna begära att arbetsförmedlingen medverkar till en förändring. Denna möjlighet ska naturligtvis finnas även under de 52 veckorna. Arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda hjälp till olika lösningar. Dessa kan bestå i stöd till en permanent lösning hos den nuvarande arbetsgivaren, eller att den deltidsarbetslöse får ett nytt arbete hos en annan arbetsgivare som motsvarar hans eller hennes normalarbetstid.
Arbetsförmedlingen ska också kunna erbjuda den deltidsarbetslöse arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i omfattning motsvarar normalarbetstiden. Detta kan ske antingen under eller efter 52veckorsperioden. Den deltidsarbetslöse som inte utnyttjar sin möjlighet att få förmedlingens hjälp kan fortsätta sin anställning på deltid, utan arbetslöshetsersättning, eller säga upp sig på egen begäran för att få hel ersättning. För att åter kunna påbörja en 52-veckorsperiod krävs att en sammanhängande tid av tolv månader har förflutit sedan den sökande senast fick ersättning.
Gällande rätt
Den 1 september 1995 infördes nu gällande deltidsbegränsning i förordningen om arbetslöshetsförsäkring. Den är konstruerad så att den som har en tillsvidareanställning på deltid enbart har rätt att få s.k. fyllnadsersättning under en ersättningsperiod, dvs. i högst 300 ersättningsdagar. Perioden kan dock räcka mycket länge, beroende på hur många dagar som redan förbrukats när deltidsarbetet påbörjas och hur mycket den sökande arbetar. Ett exempel kan visa detta.
A har t.o.m. den 28 februari 1999 arbetat heltid och blir därefter arbetslös. Hans normalarbetstid fastställs till 40 timmar. Ersättning betalas ut för fem ersättningsdagar per vecka. Efter två veckor får A ett arbete som motsvarar 80 procent av heltid. Det innebär att han kommer att förbruka en ersättningsdag per vecka. När deltidsarbetet påbörjas har A kvar 295 ersättningsdagar, eftersom de första fem dagarna utgjordes av karens. Begränsningsregeln får effekt allra tidigast i januari år 2005, dvs. efter nästan sex år.
I utredningens exempel framgår att den som arbetar i stor omfattning utan att helt bryta deltidsarbetslösheten kommer att ha en mycket lång omställningsperiod. Den som däremot arbetar mindre förbrukar ersättningsdagarna i snabbare takt. Begränsningsregeln får i de fallen snabbare effekt. Begränsningsregeln omfattar i de fallen endast de som har en tillsvidareanställning på deltid. De som har en tidsbegränsad anställning på deltid drabbas inte av regeln. Till begränsningsregeln är knuten en möjlighet att säga upp sig från deltidsarbetet utan att drabbas av sanktioner.
Överväganden
Utredningen anser att en begränsningsregel som i många fall kan få effekt efter knappt sex år (eller nio år om personen är över 57 år) är ineffektiv. Den som är arbetslös i relativt liten omfattning har troligen svårare att hitta ett arbete som fyller ut den tid som fattas jämfört med den som är arbetslös i större omfattning. Benägenheten till omställning är därför antagligen mindre för den som arbetar mycket. Den deltidsarbetande har i detta fall säkerligen en stark anknytning till just den arbetsplats där han eller hon arbetar och kan vara ovillig att säga upp sig för att i stället ta ett heltidsarbete. Även arbetsgivarens incitament till omställning är små. Arbetsgivaren har liten anledning att anpassa arbetet efter de önskemål som arbetstagaren har. Om tvånget till omställning
därför uppstår först efter knappt sex år kommer troligtvis ingen större förändring att ske under tiden.
I kapitel 8 framgår att de reella möjligheterna till omställning är mycket små bland dem som är deltidsarbetslösa. I denna grupp ingår visserligen alla personer som uppger sig vilja ha mer arbetstid, inte enbart de som har deltidsersättning. Utredningen har dock inte funnit något som tyder på att det skulle råda några större skillnader mellan de som inte har och de som har ersättning. Utredningen har därför kommit till slutsatsen att deltidsarbetslösheten är ett problem som bara till en del kan lösas inom arbetslöshetsförsäkringen.
Den föreslagna begränsningsregeln har utformats med utgångspunkt i att ersättningsrätten för deltid ska upphöra efter en viss kalendertid. En invändning mot att införa en begränsningsregel som slår till efter ett visst antal veckor, månader eller år är att det då inte spelar någon roll hur mycket den deltidsarbetslöse arbetar
- oavsett om han eller hon utökar sin arbetstid inträder begränsningsregeln. Det skulle kunna tolkas som om den viktiga principen om arbetslinjen sätts ur spel. Utredningen anser dock att den som får deltidsersättning är i omställning så länge som behovet av att fyllnadsmarkera kvarstår. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket personen arbetar om arbetet inte är tillräckligt för att helt häva behovet av arbetslöshetsersättning. Innebörden av arbetslinjen i relation till deltidsarbetslösa diskuteras nedan.
Utredningen bedömer att en lämplig tid att tillåta att den deltidsarbetslöse får ersättning är ett år, dvs. 52 veckor. På grund av arbetslöshetsförsäkringens utformning bör tiden inte bestämmas till tolv månader, utan till 52 veckor. Det beror på att ersättning för deltidsarbetslöshet räknas per vecka, inte per månad.
Utredningen har övervägt alternativet att utvidga den nuvarande begränsningsregeln på 300 ersättningsdagar till att omfatta även visstidsanställda. Utredningen anser dock att 300-dagarsregeln innebär en alltför lång ersättningsperiod medan man har deltidsarbetet kvar och att kravet på en reell omställning i många fall inte uppkommer förrän efter flera år. Under den tiden är incitamenten små både för arbetsgivare och arbetstagare att förändra situationen. Risken skulle kvarstå att arbetsgivarna och arbetstagarna utnyttjar arbetslöshetsförsäkringen.
Möjligtvis skulle man kunna tänka sig en ännu kortare period, exempelvis 100 dagar för ungdomar och sex månader för vuxna. Den tiden skulle i så fall korrespondera med långtidsarbetslöshetsgränsen. Utredningen är dock inte beredd att föreslå en så kort tid.
En begränsning av rätten att uppbära deltidsersättning till 52 veckor blir tydlig för arbetsgivaren och arbetstagaren, i motsats till en begränsningsregel som bygger på ett antal ersättningsdagar. Redan när den deltidsarbetande ansöker om ersättning kommer han eller hon samt
arbetsgivaren att informeras om att det inom ett år sker en förändring. Även långtidsarbetslöshetsgränsen är kopplat till kalendertid, inte ersättningstid.
Utredningen anser att det systematiska stöd som förslaget om intyg, särskild prövning och förmedlingens insatser innebär bör kunna bistå arbetsgivaren att arrangera så att den deltidsarbetslöse kan erbjudas önskad arbetstid. Om ingen förändring skett efter så lång tid som 52 veckor anser utredningen att samhället inte bör sträcka sig längre för att tillgodose arbetsgivarens personalbehov via den indirekta subvention som arbetslöshetsersättningen utgör.
Den nya 52-veckorsbegränsningen ska gälla alla som inte har tillräcklig arbetstid räknat per vecka och som söker ersättning på deltid. De som arbetar som timanställda, behovsanställda eller springvikarier har varierande arbetstid. Vid tillämpningen av den nya regeln måste hänsyn kunna tas till den varierande arbetstiden. Utredningen bedömer att detta inte bör vara ett problem. Redan i dag är ersättningen beräknad med hjälp av en omräkningstabell. Enligt denna görs en jämförelse mellan den sökandes normalarbetstid och den arbetslösa tiden per vecka. Hänsyn kan även tas till arbete enligt schema som omfattar längre tid än en vecka. Jämförelse görs per vecka eller över längre tid om schemat löper över längre tid. Utredningen anser att den möjligheten ska fortsätta att tillämpas även framledes.
Perioden på 52 veckor påbörjas den vecka som innehåller arbetad tid och som berättigar till deltidsersättning. Detta innebär naturligtvis inte att den som haft ett heltidsarbete och därefter blir arbetslös mitt i veckan ska anses som deltidsarbetslös.
Utredningens förslag innebär att de 52 veckorna löper oberoende av om det bland dessa veckor finns veckor med heltidsarbetslöshet eller heltidsarbete. Den som exempelvis lyckas få ett kompletterande arbete eller ett helt annat arbete med arbetstid som motsvarar heltid men senare återkommer till deltidsarbetslöshet har inte lyckats förändra sin situation. Den enda tid som bör förlänga de 52 veckorna är sjukdom som överstiger fjorton dagar. Om den deltidsarbetslöse är fortsatt sjuk efter det att arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen upphör bör dagarna efter det att arbetsgivarinträdet upphört kunna förlänga de 52 veckorna. Skälet till det är att utredningen anser att man inte kan ställa krav på att personer som drabbas av längre tids sjukdom är i omställning. Däremot innebär en kortare tids sjukdom inte några hinder för omställning. Inga undantag bör heller göras för dem som i dag har ersättning i form av grundbelopp.
När de 52 veckorna närmar sig slutet bör arbetslöshetskassan skicka ett meddelande om detta till den deltidsarbetslöse. Underrättelsen bör sändas när åtta veckor återstår av 52-veckorsperioden. Utredningen
bedömer att detta inte bör innebära några större problem för arbetslöshetskassorna att administrera. Tekniken som idag används för att skicka ut meddelande till den vars ersättningsperiod håller på att ta slut kan även användas för de som påbörjat en 52-veckorsperiod.
Arbets- och kompetenslinjen
Arbets- och kompetenslinjen utgör en hörnsten i den svenska arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken. De aktiva insatserna prioriteras framför kontant ersättning vid arbetslöshet. Målet är att främja en snabb platstillsättning, motverka långtidsarbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden. De som har svårt att få eller behålla ett arbete ska i första hand erbjudas utbildning eller andra kompetenshöjande insatser för att få en höjd anställbarhet. Därigenom förbättras arbetsmarknadens funktionssätt
Skälen till att deltidsarbetslösheten blivit ett problem i arbetslöshetsförsäkringen är flera. Ett är att arbetslinjen innebär att det alltid ansetts mycket bättre att arbeta lite än att inte arbeta alls. Den som är deltidsarbetslös har därmed inte ett lika akut behov av arbetsförmedlingens insatser. Resonemanget handlar om att den som ”har en fot inne” hos arbetsgivaren bör ha större chans att få ytterligare arbete än den som kommer utifrån.
Ett annat skäl är att kvalifikationsskraven för rätt till arbetslöshetsersättning är relativt små. Även om arbetsvillkoret stramats upp under de senaste åren så krävs endast sex månaders halvtidsarbete för att ersättning ska lämnas, förutsatt att medlemsvillkoret är uppfyllt. Ersättning lämnas i perioder om 300 ersättningsdagar.
För dem som är helt arbetslösa innebär definitionen av långtidsarbetslöshet att de med stor sannolikhet kommer att erbjudas stöd till omställning efter senast sex månader, i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller arbete. Den som är deltidsarbetslös ingår inte i denna definition. Däremot fortsätter den som är deltidsarbetslös att kvalificera sig till nya perioder, med hjälp av deltidsarbetet, förutsatt att det omfattar minst 70 timmar per månad. Det innebär att den som en gång kvalificerat sig till ersättning kan fortsätta att få ersättning i princip fram till pensionsåldern, utan att någon förändring av situationen sker.
För att stävja detta har deltidsbegränsningar förekommit i försäkringen under sammanlagt omkring 19 år under den senaste 25-årsperioden. Den stora risken med att tillåta att deltidsersättning betalas ut är att försäkringen tar över de kostnader som rätteligen borde tas av arbetsmarknadens parter. Varken arbetsgivare eller arbetstagare har något verkligt intresse av att situationen ändras. Arbetsgivaren har en relativt
låg kostnad för arbetskraft som kan arbeta mertid vid behov. Han eller hon har inga kostnader för nyrekrytering när det uppstår ett behov av arbetskraft. Arbetstagaren har sin försörjning tryggad, dels genom lönen, dels genom statens inkomstutfyllnad. De marginaleffekter som uppstår om den deltidsanställde går upp i arbetstid kan dessutom motverka att han eller hon anstränger sig för att få ett arbete av större omfattning (se kapitel 13).
Utredningens förslag innebär att arbets- och kompetenslinjen tydliggörs i samband med deltidsarbetslöshet.
När kan en ny 52-veckorsperiod påbörjas?
Utredningen har övervägt hur lång tid som måste passera för att den som en gång avslutat en 52-veckorsperiod återigen kan få deltidsersättning. Utredningen anser att det är lämpligt att ställa krav på att den tidigare arbetslöse inte ska ha erhållit ersättning från arbetslöshetsförsäkringen under tolv månader, dvs. 365 dagar. Denna regel ansluter till den regel som redan finns i försäkringen och som innebär att en period är levande i högst ett år.
Man skulle naturligtvis kunna tänka sig en kortare period, exempelvis sex månader. Det skulle t.ex. innebära att den som varit deltidsarbetslös i tolv månader och därefter arbetar heltid under sex månader kunde börja uppbära ersättning för deltidsarbetslöshet i en ny 52-veckorsperiod. I så fall skulle regeln överensstämma med de bestämmelser som finns rörande höjning av normalarbetstid och dagpenning under pågående ersättningsperiod. Regeln finns i en tillämpningsföreskrift och innebär att den som gjort ett sammanhängande avbrott i ersättningsperioden på sex månader och under avbrottet arbetat med exempelvis högre lön än tidigare, kan få en höjning av dagpenningen eller normalarbetstiden. Utredningen anser dock att den som enbart arbetat i sex månader fortfarande måste anses vara i omställning. Det är även troligt att den sökande har en levande period, om han eller hon inte utförsäkrats i samband med att rätten till deltidsersättning upphörde. Att i det läget återigen acceptera ett deltidsarbete och därmed försätta sig i situationen att bli deltidsarbetslös är inte lämpligt.
Inte heller är det lämpligt att kräva en längre period än ett år. Efter ett år finns enligt de gällande reglerna i arbetslöshetsförsäkringen inget samband med den tidigare arbetslösheten. Om en längre period än ett år valdes så skulle det innebära att orimligt höga krav ställdes på den som tidigare varit deltidsarbetslös i jämförelse med den som varit heltidsarbetslös.
Vad händer under och efter 52 veckor med deltidsersättning?
Den deltidsarbetslöse förutsätts ha kontinuerlig kontakt med arbetsförmedlingen under sin arbetslöshet, precis som heltidsarbetslösa. Utredningen anser att den deltidsarbetslöse bör få ett meddelande från sin arbetslöshetskassa om att tiden med deltidsersättning närmar sig slutet, lämpligen åtta veckor före ersättningsrätten på deltid stoppas. Den deltidsarbetslöse bör då kontakta arbetsförmedlingen och i samråd med förmedlingen antingen följa det som man tidigare kommit överens om i den individuella handlingsplanen eller revidera denna. Flera olika situationer kan uppkomma. Det viktiga är att den deltidsarbetslöse har en möjlighet att begära att arbetsförmedlingen stöttar honom eller henne. Det är den enskilde som ska kontakta förmedlingen
- individens ansvar
för att åstadkomma en förändring är stort.
Utredningen anser att arbetsförmedlingen även i detta läge genom den sökande kan efterforska om den nuvarande arbetsgivaren ändå har möjlighet att erbjuda den anställde heltidsanställning. Arbetsförmedlingen kan t.ex. göra bedömningen att den deltidsarbetslöses situation bäst kan lösas hos den nuvarande arbetsgivaren. Om arbetsförmedlingen, vid kontakt med arbetsgivaren finner att denne är beredd att låta den deltidsanställde utöka arbetstiden upp till den önskade nivån, ska förmedlingen kunna erbjuda ett stöd till arbetsgivaren eller den sökande. Stödet kan utgå exempelvis i form av anställningsstöd eller företagsutbildning. Skälet till att erbjuda arbetsgivaren stöd är att även denne kan behöva tillräcklig tid att ställa om, för att organisera om arbetet på arbetsplatsen, göra nya scheman etc. Utredningen anser dock att denna möjlighet bör användas med försiktighet
- den deltidsarbetslöse har redan arbetat hos samme arbetsgivare under en period av upp till 52 veckor och under denna tid har ingen ändring skett.
Utredningen har övervägt om det ska räcka med att arbetsgivaren i så fall kan visa att det är troligt att han eller hon kommer att utöka den anställdes arbetstid inom en kort tid, kanske inom några månader. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att det räcker med en godtagbar utfästelse om att avsikten är att anställa den deltidsanställde på den tid som fattas för att den sökandes deltidsarbetslöshet ska upphöra. Utredningen har dock stannat vid att det bör krävas att arbetsgivaren faktiskt anställer personen på resterande tid. I annat fall uppstår risken för att denna möjlighet missbrukas. Visserligen skulle man kunna tänka sig att den arbetsgivare som gjort utfästelser om att låta en anställd få mer arbetstid och senare inte står fast vid överenskommelsen skulle vara diskvalificerad från att senare få samma möjligheter. Det kan dock bli en betungande arbetsuppgift för arbetsförmedlingen att fastställa att arbetsgivare aldrig tidigare utnyttjat denna möjlighet. Förutsättningen för att
arbetsgivaren ska få stöd är att han eller hon tillsvidareanställer den deltidsarbetslöse på önskad tid.
Det finns två skäl till att utredningen anser att arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda arbetsgivaren ett stöd. Det första är att även arbetsgivaren behöver tid till omställning, och ett begränsat stöd under ett par månader kan ge honom eller henne incitament att arrangera arbetet på ett sätt som gör att den deltidsarbetslöse får önskad arbetstid. Det andra skälet är att stödet ska utgå under kort tid och att det kan innebära att en strukturell förändring sker hos arbetsgivaren.
Arbetsförmedlingen ska också kunna förmedla andra lösningar i form av annat arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder åt den deltidsarbetslöse. Det kan innebära att arbetsförmedlingen erbjuder åtgärder på heltid.
Enligt regeringens intentioner ska yrkesinriktad utbildning prioriteras inom arbetsmarknadsutbildningen. Det finns få möjligheter att ge utbildningsbidrag till personer som deltar i utbildning som bedrivs inom ordinarie skolväsende eller kunskapslyftet. I princip kan sådant beviljas endast åt särskilda grupper som arbetshandikappade. Men den som har en deltidsanställning och vars 52-veckorsperiod håller på att ta slut kan inte vara säker på att beviljas särskilt utbildningsbidrag för studier inom vuxenutbildningen och kunskapslyftet. Eftersom de grupper som berörs, i stor utsträckning är lågutbildade är inte alltid en yrkesutbildning som arbetsförmedlingen kan erbjuda lämplig. Först måste den enskilde genomgå mer grundläggande utbildning. Om detta ska vara ett realistiskt alternativ krävs att arbetsförmedlingen genom utbildningsbidrag kan garantera den enskilde försörjning under studierna. Därför anser utredningen att arbetsförmedlingen ska ha möjlighet att bevilja utbildningsbidrag till dem som deltar i grundläggande utbildning.
Avslutningsvis kan ett par exempel visa hur 52-veckorsregeln är tänkt att tillämpas.
A har arbetat heltid och är numera helt arbetslös. Vecka 1 år 2000 får han en tillsvidareanställning på halvtid. När A ansöker om ersättning påbörjas 52-veckorsperioden. Arbetslöshetskassan kommer att kräva att arbetsgivaren utfärdar intyg när 52-veckorsperioden påbörjas och efter sex månader. Kassan gör också vid det sistnämnda tillfället en särskild prövning. Eftersom den sökande även ska visa intyget för arbetsförmedlingen har förmedlingen möjlighet att ta kontakt med arbetsgivaren och efterhöra om arbetsgivaren kan lösa situationen. Arbetsförmedlingen kan t.ex. erbjuda arbetsgivaren att den deltidsanställde deltar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som medför att han senare kommer att få kompetens för att
kunna arbeta önskad tid hos arbetsgivaren eller alternativt kunna ta annat arbete. Om ingen förändring skett vid utgången av de 52 veckorna upphör A:s rätt att få deltidsersättning. Han kan då välja att vara kvar hos arbetsgivaren utan fyllnadsersättning eller att lämna arbetet för att bli helt arbetslös. Förmedlingen kan i det sistnämnda fallet, liksom i dag, erbjuda lämpligt arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd under vilken den enskilde uppbär ersättning på heltid enligt gängse regler.
B, som tidigare haft ett heltidsjobb och numera är helt arbetslös, får ett arbete på måndagen i vecka 1 år 2000 som endast omfattar 20 timmar. Hon ansöker om ersättning från arbetslöshetskassan, som beviljar henne 2,5 ersättningsdagar efter att B har uppvisat intyg från arbetsgivaren om att önskad arbetstid inte kan ges. Perioden på 52 veckor har därmed påbörjats. Därefter arbetar B heltid fram till halvårsskiftet. Arbetslöshetskassan kommer då att begära nytt intyg av B, som inte behöver prestera ett sådant, eftersom hon inte ansöker om deltidsersättning vid det tillfället. Den särskilda prövningen fyller inte någon funktion i detta fall. Efter halvårsskiftet blir B helt arbetslös. När åtta veckor återstår av 52veckorsperioden får B en underrättelse från arbetslöshetskassan om att perioden håller på att ta slut. När 52 veckor har gått räknat fr.o.m. den första veckan år 2000 upphör 52-veckorsperioden. För att åter få möjlighet att få deltidsersättning krävs att B inte ansökt om arbetslöshetsersättning under ett år, dvs. 365 dagar.
Deltidsarbete ska inte anses vara lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringen
Förslag
Deltidsarbete ska inte anses som lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringens mening för den som har en normalarbetstid som överstiger det aktuella arbetet. Det innebär att arbetsförmedlingen inte ska anvisa sådant arbete till den som är har en normalarbetstid som överstiger det aktuella arbetet. Den som inte söker ett sådant arbete ska inte drabbas av avstängning från rätt till arbetslöshetsersättning. Däremot ska det naturligtvis fortfarande finnas möjlighet för den som frivilligt söker eller accepterar ett deltidsarbete att få deltidsersättning.
Bakgrund
Vid bedömning av lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringens mening tas ingen hänsyn till omfattningen av arbetet. Den som är arbetslös och har förlorat ett heltidsarbete kan alltså anvisas ett arbete på deltid. Arbetslinjen inom arbetsmarknadspolitiken är en princip som innebär att allt arbete alltid är bättre än att vara arbetslös.
Överväganden
Utredningen föreslår att deltidsarbete inte bör betraktas som lämpligt arbete för den som har en normalarbetstid som överstiger det ifrågavarande arbetet av flera olika skäl. Ett av dessa är att deltidsarbetslöshet är en jämställdhetsfråga. I kapitel 8 och 9 har visats andelen kvinnor som arbetar deltid jämfört med andelen män. Utredningen har även visat inom vilka branscher som deltidsarbete förekommer. Av uppgifterna framgår helt klart att deltidsarbetslöshet är en kvinnofråga, liksom även deltidsarbete är. För att aktivt motverka att diskriminering mellan könen sker bör därför bedömningen av deltidsarbete som lämpligt arbete ändras.
Utredningen har inget uppdrag att föreslå ändringar av det som gäller deltidsarbete. Om det finns en önskan från samhället att stävja deltidsarbete bedömer utredningen att den enda framkomliga vägen torde vara att arbetsmarknadens parter tog ansvar för frågan. Samtidigt bör man hålla i minnet att frågan om deltids- eller heltidsarbete har flera dimensioner. Vissa anser att heltidsarbete borde vara normen, andra åter att arbetstidsförkortningar borde ske. I sammanhanget bör även erinras om EU:s deltidsdirektiv, vars syfte är att undanröja diskriminering av deltidsarbetande och förbättra kvalitén på deltidsarbete, dels att främja tillväxten av deltidsarbete på frivillig grund samt bidra till en flexibel förläggning av arbetstiden. Medlemsländerna ska ta hänsyn till arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov och undanröja eventuella hinder för dessa.
Utredningen anser dock att deltidsarbetslöshet är en fråga som bör behandlas på ett annat sätt. Frivilligt deltidsarbete är en sak och ofrivilligt deltidsarbete med utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen är en helt annan sak. Det är rimligt att staten ställer särskilda krav på deltidsarbetande som samtidigt uppbär arbetslöshetsersättning.
Den som är deltidsarbetslös tillhör i vissa avseenden en utsatt grupp, vilket visats i kapitel 13. Därför bör utgångspunkten vara att samhället inte ytterligare ska försämra för den som är deltidsarbetslös. Genom att det i dag inte görs någon värdering av lämpligheten att anvisa någon ett
deltidsarbete bidrar samhället till att ett antal personer berövas sin möjlighet till omställning och i stället låses in i en situation som kan vara mycket svår att komma ur.
Ett ytterligare skäl att ändra bedömningen av lämpligt arbete är att därigenom uppnås en tydlig markering gentemot arbetstagare och arbetsgivare. De skäl som ständigt angivits för att i arbetslöshetsförsäkringen införa olika sorters begränsningsregler och den särskilda prövningen av ersättningsrätten är att arbetsgivaren och arbetstagaren inte ska kunna utnyttja försäkringen som en inkomstutfyllnad. Arbetsgivaren bör ta ansvar för sin arbetsorganisation och inte förlita sig på försäkringen som ett sätt att hålla rekryteringskostnader nere. Arbetstagarens ansvar handlar om att inse att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Om utredningens förslag genomförs kommer arbetsgivarna att inse att vissa förfaranden inte längre blir möjliga. Utredningen har t.ex. inhämtat att en myndighet sade upp sina heltidsanställda och därefter vände sig till arbetsförmedlingen. Hos förmedlingen angav arbetsgivaren att de tidigare anställda kunde anställas igen, fast på deltid. Vid kontakter med arbetslöshetskassan uppgavs att de som inte tog de erbjudna jobben skulle stängas av från rätt till ersättning.
Även signalerna till arbetsförmedlingen blir tydliga. Förmedlingen får en ökad möjlighet att vid fall som ovan beskrivits tala om för arbetsgivaren att reglerna i arbetslöshetsförsäkringen inte medger att de önskade personerna anvisas deltidsarbete. Förmedlingen kan i stället tala om för arbetsgivaren att anvisning endast kan ske av personer som har ett arbetsutbud som överensstämmer med de aktuella jobben. Möjligtvis innebär detta att arbetsgivaren kommer att förändra sin arbetsorganisation så att han eller hon erbjuder heltidsanställningar. Kraven på arbetsförmedlingen ökar därmed. Det kommer inte längre att vara tillräckligt att en sökande har möjlighet att få ett deltidsarbete.
Slutligen finns det ett mycket starkt argument för att genomföra förslaget. Det handlar om arbetslinjen. Tvärtemot den gängse uppfattningen anser utredningen att förslaget om att deltidsarbete i vissa avseenden inte ska anses som lämpligt arbete stärker arbetslinjen. Detta påstående kan vid första anblicken tyckas motsägelsefullt i och med att en mycket viktig princip i arbetsmarknadspolitiken är att arbete även i liten omfattning är bättre än inget alls. Men eftersom utredningen visat att deltidsarbete ger mindre goda förutsättningar att varaktigt lösa arbetslöshetsproblemet ges ingen annan möjlig slutsats. I kapitel 11 har t.ex. visats att deltidsarbetslösa i mycket mindre grad än heltidsarbetslösa erbjuds arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det bör därför vara större chans för den som är heltidsarbetslös att åter få ett arbete som helt häver arbetslösheten. Om strävan är att verkligen hjälpa deltidsarbetslösa ur en omöjlig situation måste verkligen kraftfulla åtgärder till. En lösning är
att markera för alla parter att deltidsarbetslöshet inte är acceptabelt. Det kan ske genom att olika begränsningar för möjligheten att deltidsstämpla införs och kombineras med särskilda aktivitetsåtgärder för de som berörs.
Sammantaget anser utredningen att den som har en normalarbetstid som är högre än omfattningen av ett erbjudet arbete inte bör tvingas in i en deltidsarbetslöshet som riskerar att bli permanent. Utredningen bedömer att om förslaget genomförs så kommer det att få genomslag på arbetsmarknaden.
En avslutande kommentarer behövs dock som rör den ILO-konvention
5
som redogjorts för i kapitel 6. I korta drag innebär konventionen att
var