SOU 1999:27

DELTA utredningen

Till statsrådet Björn Rosengren Näringsdepartementet

Regeringen beslutade den 6 april 1998 att bemyndiga statsrådet Winberg att tillkalla en särskild utredare för att analysera utvecklingen av deltidsarbete och tillfälliga anställningar samt överväga behoven av förändringar i arbetslöshetsersättningen. Med stöd av bemyndigandet förordnades den 25 maj verkställande direktören Erika Thelning som särskild utredare. Utredningen har antagit namnet DELTA

  • Utredningen om deltidsarbete, tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättningen.

Som sekreterare förordnades den 1 juli civ.ek. Christina Rapp Lundahl på deltid och med vissa avbrott, den 1 augusti utredaren Mona Henriksson, den 17/8 jur.kand. Kristina Lindström och den 1/9 utredaren Christer Florman, också på deltid.

Utredningen har vidare anlitat avdelningsdirektör Fredrik Jansson för vissa beräkningar, samt kammarrättslagman Stig Jansson för författningsförslag.

Utredningen överlämnar härmed sitt betänkande SOU 1999:27, DELTA

  • Utredningen om deltidsarbete, tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättningen. Utredningsuppdraget är i och med detta avslutat.

Stockholm den 26 februari 1999

Erika Thelning

/Christer Florman Mona Henriksson Kristina Lindström Christina Rapp Lundahl

1. Sammanfattning

Stora förändringar på arbetsmarknaden

Dagens samhälle med ett ökande inslag av tidsbegränsade anställningar kan tyckas vara en återgång till tiden före industrialismens genombrott. Då var det vanligt att man försörjde sig och sin familj med tillfälliga arbeten mellan perioder av sysselsättning i det egna jordbruket. Industrialiseringen av Sverige medförde att arbete inom industrin blev identiskt med fast anställning på heltid. En statligt utformad socialpolitik tog sin början under och efter 1930-talets krisår. Välfärdssamhället började växa fram och därmed också deltidsarbetet. Olika reformer på arbetsmarknaden har bidragit till ett ökat arbetskraftsdeltagande men också till en ökning av deltidsarbetet, t.ex. utbyggnaden av barnomsorgen, den betalda föräldraledigheten, förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar, rätt till studieledighet m.m. Omkring år 1965 hade en halv miljon människor deltidsarbete. Därefter ökade antalet snabbt och omfattade en miljon människor år 1980.

Fler deltidsarbetslösa

Antalet deltidsarbetande har under lång tid varit relativt konstant i Sverige. Som andel av de sysselsatta har de deltidsarbetande minskat en aning under de senaste tio åren. I dag har drygt 900 000 personer deltidsarbete i Sverige. De deltidsarbetslösa har däremot ökat kraftigt under 1990-talet. Ökningen har varit särskilt stor för dem som uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetskassa. Den gruppen har tredubblats under den senaste tioårsperioden. Både deltidsarbete och deltidsarbetslöshet domineras helt av kvinnor.

Kraftig ökning av tillfälliga jobb

De tidsbegränsade anställningarna blir allt fler och under 1990-talets kraftiga lågkonjunktur har nyanställningarna dominerats av tillfälliga anställningar. Nu har en halv miljon svenskar en tidsbegränsad anställ-

ning. Alla fakta tyder på en fortsatt ökning och en förskjutning från mer ”fasta” tillfälliga jobb som vikariat, till mer lösa former, som projektanställningar och behovsanställningar.

Strukturella och konjunkturella faktorer

Deltidsarbetets utveckling tycks främst ha haft strukturella orsaker, under 1970-talet till stor del dikterade av hushållens behov. Från 1980talet blir företagens behov av en mer flexibel personalresurs, särskilt inom tjänstesektorn, en mycket framträdande faktor.

När det gäller tillfälligt anställda finns endast data från 1987 och deltidsarbetslösheten finns dokumenterad från 1990. Med en så kort tidsserie måste slutsatser om konjunkturella och strukturella samband med nödvändighet bli försiktiga.

Deltidsarbetslösheten uppvisar emellertid ett klart samband med den konjunkturella utvecklingen i landet. Det förefaller ha blivit en ackumulation av deltidsarbetslösa under de dåliga åren. Omstruktureringen inom den offentliga sektorn har också spelat en avgörande roll för denna utveckling.

Ökad anpassning

Arbetsgivarna menar att utvecklingen är en nödvändig följd av nya konkurrenssituationer och kundkrav. Lagstiftningen har också successivt anpassats till utvecklingen. Inom offentlig sektor framhålls nedskärningar samt ökande effektivitetskrav ligga bakom utvecklingen. Om konkurrensen om arbetskraften ökar eller om kompetens- och kvalitetskraven i produktionen skärps kommer arbetsgivarna sannolikt att i större utsträckning söka lösningar där de anställda erbjuds mer av fasta heltidsanställningar.

Flexibilitet i praktiken

Inom ramen för nuvarande arbetsrätt sker också olika anpassningar som konjunktur-, säsongs- respektive kundanpassad arbetstid; lån/utbyte av personal mellan företag, breddning av kompetens hos personalen för fler uppgifter, s.k. tvättstugeschema m.m. Bemanningsföretagens framväxt är också ett sätt att både erbjuda flexibilitet för inhyrande företag samtidigt som de anställda i bemanningsföretagen får fast anställning och heltidsarbete.

Behovsanställda särskilt utsatta

Även om majoriteten av de som har en tidsbegränsad anställning hellre vill vara fast anställda är förhållandena för många relativt goda. Det gäller framför allt de som kombinerar t.ex. studier med tidsbegränsat arbete, de som har provanställning och många av de som har projektanställning. Närmare 80 procent av de tidsbegränsat anställda anser att de har tillräckligt med arbete. De flesta som lämnar en tidsbegränsad anställning gör det för att påbörja en ny sådan, många går till studier etc. och en mindre andel får en fast anställning. Förhållandevis få går till arbetslöshet.

De som blir arbetslösa är öppet arbetslösa under relativt kort tid, vilket bland annat beror på att de erbjuds arbetsmarknadsprogram för långtidsarbetslösa när de närmar sig gränsen för denna, dvs. efter 100 dagars arbetslöshet för unga respektive sex månader för vuxna. Inom gruppen tidsbegränsat anställda har många av de behovsanställda en särskilt utsatt ställning, många bland dem är lågutbildade och yngre. Gruppen domineras av kvinnor.

Medelålders och yngre lågutbildade kvinnor riskerar inlåsning

Huvuddelen av de deltidsarbetande är nöjda med sin arbetstid. Gruppen kan inte generellt sägas ha en svag ställning, t.ex. äger fler i denna grupp sin bostad än vad som gäller för befolkningen i allmänhet. Bland de deltidsarbetslösa utgör medelålders och yngre lågutbildade kvinnor dock en grupp som med dagens system riskerar att bli inlåsta i deltidsarbetslöshet. Därmed kommer de allt längre ifrån sina heltidsanställda kollegor vad gäller karriär- och kompetensutveckling eftersom deltidsanställda i mindre utsträckning kommer i fråga för exempelvis kompetensutveckling.

De får också mindre del i arbetsmarknadsprogram jämfört med heltidsarbetslösa. För deltidsarbetslösa finns inte någon tidsgräns motsvarande den för heltidsarbetslösa som innebär krav på arbetsmarknadsprogram som alternativ till långtidsarbetslöshet. Många blir också kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid.

Deltidsarbete speglar könsskillnader

Deltidsarbete och deltidsarbetslöshet är i hög grad en fråga som återspeglar skillnaden mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Det förekommer främst inom vård, omsorg och handel. Män är också deltidsarbetslösa under en mycket kortare tid och de tycks kunna ta vara på

möjligheterna till omställning via arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning än kvinnorna.

Utredningen har på många sätt blivit uppmärksammad på att en del deltidsarbetslöshet förekommer därför att de berörda arbetena är för tunga att utföra på heltid, s.k. stålmansjobb. Det rör traditionellt kvinnodominerade arbeten inom vården. Det finns enligt utredningen anledning att fördjupa kunskaperna kring dessa förhållanden då det för närvarande tycks finnas begränsade fakta i ämnet.

Arbetsförmedlingen

De deltidsarbetslösa har fått en markant mindre del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna än heltidsarbetslösa. En stor del av de deltidsarbetslösa har sådana arbetsförhållanden att det svårt att komplettera deras deltidsarbete med ett annat arbete eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Behovsanställda förefaller ha en större omställningsbenägenhet än deltidsarbetslösa, och likaså bättre förutsättningar att få ett fast heltidsarbete. Även denna grupp är missgynnad när det gäller tillgången till arbetsmarknadspolitiska åtgärder, men de har ändå fått en väsentligt större del än de deltidsarbetslösa.

Andra lösningar

Det finns exempel på många projekt för att lösa deltidsarbetslöshetsproblemet under de senaste 10 till 15 åren, men de har i allmänhet inte givit några bestående resultat. Utredningen har redovisat två exempel på lösningar som kan genomföras genom frivilliga åtaganden eller genom avtal. Det ena är Kiviksmodellen som syftar till att skapa heltidstjänster och deltidstjänster med högre timinnehåll inom den kommunala sektorn. Deltidshuset i Arbetsförmedlingens regi är ett annat exempel, där man erbjuder kompetenshöjande insatser på tider som passar även dem med oregelbundna arbetstider.

Bemanningsföretag i privat eller statlig regi är ett exempel på en flexibel lösning både för företag och individer. Arbetslösa och tidsbegränsat anställda får fast anställning och arbetar som uthyrda på olika företag och organisationer. Industrikompetens i Östergötland AB är ett exempel på ett branschägt bemanningsföretag med inriktning på långsiktig komptensutveckling.

Konkurrenssnedvridning

Utformningen av arbetslöshetsersättningen innebär en indirekt subvention av de branscher där deltidsarbetslöshet är särskilt vanlig, dvs. inom vård, omsorg och utbildning samt inom handel och hotell- och restaurangverksamhet. Den som har fast anställning på deltid kan få utfyllnad från arbetslöshetsersättningen under 300 dagar. Det innebär i praktiken, för den som har 80 procents tjänstgöring och söker heltid, en period om nästan sex år. För den tillfälligt deltidsanställde finns ingen begränsning av den tid man kan få fyllnadsersättning. Med detta system kan en arbetsgivare få tillgång till en mycket flexibel arbetsstyrka som snabbt kan gå upp i tid om så behövs och till en väsentligt lägre kostnad än heltidsanställdas övertidsersättning.

Små incitament för omställning

Många av de deltidsarbetslösa med deltidslön och fyllnadsersättning har en ekonomisk situation jämbördig med den de skulle haft vid heltidslön. Ibland skulle heltidsarbete till och med innebära sämre ekonomi på grund av s.k. marginaleffekter. För heltidsarbetslösa är ersättningen högst 80 procent av tidigare lön, för många betydligt lägre beroende på det s.k. taket i försäkringen. Incitamenten för den enskilde att lämna den arbetsgivare som inte kan erbjuda önskad tid är således små.

Systemet innebär att arbetsgivaren inte behöver ställas inför valsituationen att förlora den anställde eller arrangera arbetet så att denne erbjuds önskad tid. Särskilt olyckligt kan detta sägas vara inom sektorerna vård, omsorg och utbildning där såväl politisk vilja, kommande mycket stora rekryteringsbehov samt ökande kvalitetskrav talar för en snabb omställning till mer av fasta heltidsanställningar. Flera exempel visar att strukturella lösningar finns, som inte innebär ökade kostnader.

Utredningens huvudförslag

Utredningens huvudförslag innebär att grupper med svag ställning får ett bättre utgångsläge och på sikt en starkare ställning på arbetsmarknaden. Huvudförslaget inriktas på att påskynda strukturella förändringar till mer av heltids- och fasta anställningar, anställningsformer som flertalet anställda föredrar. Avsikten är särskilt att åstadkomma förbättringar för de grupper som i nuläget fastnar i deltidsarbetslöshet respektive i korta, lösa anställningsformer t.ex. behovsanställningar. Dessa grupper domineras av unga och medelålders lågutbildade kvinnor.

Förslaget består av en mer systematisk prövning och ett bättre stöd för att åstadkomma nödvändiga anpassningar hos nuvarande arbetsgivare, där den deltidsarbetslösa eller behovsanställda har sin anställning. Förslaget innebär en ”bortre parentes” då prövotiden för den aktuelle arbetsgivaren upphör. Det blir också svårare för dem att rekrytera till deltidsarbete bland dem som söker heltidsarbete, man tvingas att bemanna med arbetssökande som vill arbeta deltid. Den enskilde erbjuds en möjlighet att delta i ett arbetsmarknadsprogram på heltid om nuvarande arbetsgivare inte kan erbjuda önskad tid.

Utredningen föreslår också ett tvåårigt projekt för att etablera mer branschanknutna bemanningsföretag som ett komplement till de många andra lösningar som krävs för att klara ökande krav på flexibilitet i produktionen och förväntningar på trygghet i anställningen.

Huvudförslaget i korthet

Utredningen föreslår att den som vill ha fyllnadsersättning från arbetslöshetskassa måste uppvisa ett intyg från sin arbetsgivare att denne inte kan erbjuda mer tid. Ett sådant intyg ska uppvisas dels för att få ersättningen första gången, dels efter sex månader. Intyget ska tillställas arbetslöshetskassan som underlag för utbetalning av ersättning. Arbetsförmedlingen ska också få del av intyget som underlag i diskussionen om den enskildes handlingsplan.

Genom systemet med intyg får den enskilde och arbetsgivaren ett instrument som stöd för resonemang om en lösning. Samtidigt får arbetslöshetskassan ett stöd för den särskilda prövning den redan nu är ålagd att göra halvårsvis.

Under de 52 veckor som föregår den ”bortre parentesen” för arbetsgivaren, utgår utredningen ifrån att den enskilde och arbetsgivaren, ofta med stöd av arbetsförmedlingen och sin fackliga organisation prövar om och hur man ska kunna erbjuda önskad arbetstid. Arbetsförmedlingen kan stödja arbetsgivaren i förhållande till hur krävande omstruktureringar som behöver genomföras för att ge den anställde önskad tid. Det kan vara utfyllande lönesubventioner (anställningsstöd) under högst sex månader eller utbildningsstöd (företagsutbildning) under motsvarande tid.

Parallellt med att den anställde söker lösningar hos arbetsgivaren kan andra aktiviteter i samråd med arbetsförmedlingen pågå. Det kan röra sig om matchning och förmedling till heltidsarbeten, det kan röra sig om deltagande i datortek, deltidshus och motsvarande, kanske i första hand i syfte att stödja den enskilde i ett eventuellt nytt yrkesval.

Efter 52 veckor ställs arbetsgivare och anställd i en definitiv valsituation, den ”bortre parentesen” för arbetsgivaren. Det gäller att antingen erbjuda den anställde önskad tid eller riskera att denne säger upp sig. För den enskilde gäller det att antingen ta vara på möjligheten att delta i anpassat arbetsmarknadsprogram på heltid med sedvanlig ersättning motsvarande dagpenning eller att stanna kvar på deltidsarbetet utan fyllnadsersättning. Utredningen förslår att de som är sextio år och äldre och som när förslaget genomförs uppbär fyllnadsersättning erbjuds att fortsätta i nuvarande system tills de går i pension.

I konsekvens med huvudförslagets övriga delar föreslås att deltidsarbete för den som söker heltidsarbete inte längre ska anses vara lämpligt i arbetslöshetsförsäkringens mening. Det innebär att arbetsförmedlingen inte med hot om avstängning från kassaersättning kan ”tvinga” heltidssökande till deltidsanställningar. Motivet till att i detta fall arbete inte ska anses bättre än arbetslöshet är de inlåsningseffekter utredningen redovisat tidigare. I praktiken drabbar de enbart kvinnor. Därtill kommer att önskvärda strukturförändringar bromsas upp när kassaersättningen indirekt subventionerar vissa branscher.

Slutligen föreslår utredningen ett tvåårigt projekt lett av AMS i samarbete med arbetsmarknadens parter för att utveckla och stödja etablering av branschanknutna bemanningsföretag, DELTA-modeller. Syftet är att därigenom sprida en version av bemanningsverksamhet som utvecklas och anpassas utifrån respektive bransch och som ges de kvaliteter branschen anser erforderliga för långsiktig verksamhetsutveckling och kompetensförsörjning. Etablering kan ske på många olika sätt bl.a. i samarbete med statliga eller privata bemanningsföretag.

Tillsammans med det individuella stöd som kan utgå till arbetsgivare som erbjuder deltidsarbetslösa önskad tid, kan utredningens förslag påskynda och även bidra till fler fasta heltidsanställningar utan att verksamheternas behov av flexibilitet eller ekonomi äventyras. Om företag inom konkurrensutsatt verksamhet går samman på detta sätt kan det även innebära en sysselsättningsökning genom att företagen kan anta order utan att behöva låsa sig vid en fast utökning av personalstyrkan.

Kostnader och finansieringsförslag

Under de senaste fem åren har den genomsnittliga kostnaden i arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösheten uppgått till cirka 4 570 miljoner kronor per år, enligt utredningens uppskattningar. Motsvarande kostnad för arbetslöshet som kringgärdat tillfälliga jobb

uppgick under 1997, enligt uppskattningarna, till närmare 4 300 miljoner kronor. Med det minskade antalet personer år 1998 var kostnaden 3 063 miljoner kronor.

De förändrade regler som utredningen föreslår kommer troligen att innebära besparingseffekter. Det förväntade utfallet beror på vilka antaganden som görs, bl.a. om den andel som blir heltidsarbetslösa. Om 20 procent av de deltidsarbetslösa som berörs av 52-dagarsregeln blir heltidsarbetslösa kommer det, enligt utredningens uppskattning, att ge en årlig besparing för arbetslöshetsförsäkringen på cirka 1.500 miljoner kronor.

Till detta kommer kostnader för arbetslöshetsersättning på heltid för vissa personer, samt för arbetsmarknadspolitiska insatser. Om dessa uppskattas till närmare 400 miljoner kronor per år, blir den totala årliga besparingen cirka 1 100 miljoner kronor.

Konsekvenser av förslagen

  • bättre stöd för enskilda

För den enskilde anställde innebär utredningens huvudförslag betydligt bättre möjligheter till stöd och uppbackning i att finna en lösning i form av utökad arbetstid hos nuvarande arbetsgivare, bl.a. genom att arbetslöshetskassa och fack samt arbetsförmedlingen involveras på ett mer systematiskt sätt. Samtidigt erbjuds den enskilde en möjlighet att delta i arbetsmarknadsprogram på heltid om nuvarande arbetsgivare inte kan erbjuda önskad tid.

Huvudförslaget innebär också att den enskilde anställde får ökade möjligheter till samma grad av kompetensutveckling som heltidsanställda. Härigenom kan man som deltidsanställd vidareutbilda sig för att också kunna utföra mer än en arbetsuppgift hos arbetsgivaren. Därmed kan både den anställdes och företagets konkurrenskraft öka.

Ökad kvalitet

För arbetsgivarna inom vissa sektorer innebär utredningens huvudförslag att kvaliteten kan komma att öka genom att befintlig personal, som känner till förhållandena på arbetsplatsen, ökar sin arbetstid hos samma arbetsgivare. Det gäller särskilt inom vård och omsorg. Inom handel liksom inom hotell och restaurang leder huvudförslaget sannolikt till ökad produktivitet genom att det ger incitament för en mer effektiv schemaläggning.

Minskade indirekta subventioner

Utredningens huvudförslag innebär att de subventioner som i nuvarande system gynnar vissa arbetsgivare och därmed leder till snedvridande konkurrens, vilket särskilt torde drabba små och medelstora företag, minskar.

Ökad jämställdhet

Utredningens förslag innebär också att grupper med svag ställning, framför allt kvinnor och ungdomar, får ett bättre utgångsläge och på sikt en starkare ställning på arbetsmarknaden. Huvudförslaget inriktas på att påskynda strukturella förändringar till mer av heltids- och fasta anställningar, anställningsformer som flertalet anställda föredrar. Avsikten är särskilt att åstadkomma förbättringar för de grupper som i nuläget fastnar i deltidsarbetslöshet respektive i korta, lösa anställningsformer t.ex. behovsanställningar. Dessa grupper domineras av unga och medelålders lågutbildade kvinnor.

Regionalpolitiska konsekvenser

Som utredningen visat återspeglar deltidsarbetslöshet och tillfälliga anställningar regionala skillnader i arbetsmarknadsläge och arbetslöshetsnivå. Förslagen beräknas leda till en minskning av deltidsarbetslösheten även i kommuner med hög arbetslöshet och begränsad efterfrågan. Den kommunala verksamheten är i dessa kommuner avgörande för effekterna av utredningens förslag i övrigt, eftersom den dominerar helt när det gäller deltidsarbetslösa och behovsanställda. Därmed har också kommunen själv stora möjligheter att genom sitt agerande avgöra i vilken utsträckning utredningens förslag leder till en ökning av heltidsarbetslösheten resp. i vilken utsträckning man organiserar om arbetet så att de deltidsarbetslösa får anställning på önskad tid.

De som inte kan få anställning i enlighet med sina önskemål i kommunen eller hos den arbetsgivare i övrigt som är aktuell får enligt utredningens förslag möjlighet till omställningsprogram på heltid inriktat mot annat arbete på orten, till eget företagande på orten eller annat arbete på annan ort där efterfrågan är större. Genom att efterfrågan inom de kommunala sektorerna kommer att öka dramatiskt över hela landet bör möjligheterna vara goda.

2. Utredningens uppläggning och arbete

2.1. Direktiven

Bakgrunden till utredningen

Arbetsmarknaden i Sverige har genomgått stora förändringar under det senaste decenniet. Ett av uttrycken för dessa förändringar av ökningen av anställningar som skiljer sig från den gängse normen, fast heltid. Dessa anställningar kallas ofta atypiska. Två av de vanligaste formerna är deltidsarbete och tidsbegränsade eller tillfälliga anställningar.

Som andel av de sysselsatta har de deltidsarbetande minskat med ungefär en procent per år de senaste tio åren. Idag har drygt 900 000 personer deltidsarbete i Sverige. De deltidsarbetslösa har däremot ökat kraftigt. Ökningen har varit särskilt stor för dem som är inskivna vid Arbetsförmedlingen, varav en mycket stor andel uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetskassan. Den gruppen har tredubblats under den senaste tioårsperioden.

Merparten av de deltidsarbetande finns inom den offentliga sektorn. Även handel och hotell och restaurang har många deltidsarbetande. Både deltidsarbete och deltidsarbetslöshet domineras helt av kvinnor.

De tidsbegränsade anställningarna har blivit allt fler under de senaste tio åren. Sedan 1990-talets kraftiga lågkonjunktur har nyanställningarna dominerats av tillfälliga anställningar. I dag har en halv miljon svenskar en tidsbegränsad anställning. Alla fakta tyder på en fortsatt ökning och en förskjutning från mer ”fasta” tillfälliga jobb som vikariat, till mer lösa former, som projektanställningar och behovsanställningar. De tillfälligt anställda finns framför allt inom vård och omsorg, handel samt hotell och restaurang.

Rätten till arbetslöshetsersättning för de deltidsarbetande är begränsad i tiden. Den som har en tillsvidareanställning på deltid får ersättning under längst en ersättningsperiod, dvs. under normalt högst 300 dagar. Ersättningsperioden för deltidsarbetslösa med tillsvidareanställning kan i princip sträcka sig över nästan sex år, om den deltidsarbetslöse tar ur fyllnadsersättning en dag i veckan. För den som har tillfälligt deltids-

arbete eller är arbetslös mellan två tillfälliga anställningar finns ingen tidsbegränsning.

Den nuvarande arbetslöshetsersättningens uppbyggnad förutsätter i princip att människor har fasta anställningar på heltid eller, när de arbetar

  • om än tillfälligt
  • har arbete i den omfattning som de önskar.

Den ökning av antalet deltidsarbetslösa och av tillfälligt anställda som ägt rum under de senaste åren och de konsekvenser denna utveckling har för enskilda berörda och för kostnaderna för arbetslöshetsersättningen utgör bakgrunden till denna utredning.

Utredningsuppdraget

Utredaren ska beskriva och analysera utvecklingen av deltidsarbeten och tillfälliga arbeten sedan början av 1980-talet. Om analysen visar att omfattningen på deltidsarbeten och tillfälliga anställningar har förändrats ska orsakerna till detta bedömas. Det kan t.ex. röra sig om konjunkturella eller strukturella förklaringsfaktorer. Sektorer och branscher där deltidsarbete och tillfälliga anställningar är särskilt vanliga eller tenderar att öka ska identifieras.

Analysen ska också omfatta en bedömning av vad reglerna i arbetslöshetsförsäkringen har inneburit för utbud och efterfrågan på deltidsarbeten och tillfälliga anställningar och hur förändringar i lagstiftningen kan ha påverkat utvecklingen.

I uppdraget ingår också att beskriva hur förekomsten av deltidsarbeten och tillfälliga anställningar kan komma att utvecklas under de närmaste fem till tio åren. Branscher och sektorer där dessa anställningsformer kan väntas bli vanligare ska identifieras. Utredaren ska också undersöka vad en utveckling mot fler deltidsarbeten samt korta och tillfälliga anställningar kan innebära för personer med den svagare ställning på arbetsmarknaden. En beräkning ska göras av vad förändringarna kan innebära för kostnaderna för arbetslöshetsersättningen.

Utifrån resultaten av analysen ska utredaren överväga om några ändringar är motiverade i de nuvarande reglerna för rätt till arbetslöshetsersättning för dessa grupper.

2.2. Avgränsningar

Enligt direktiven ska utredningen i olika avseende belysa tillfälliga arbeten respektive anställningar. Tillfälliga anställningar är en mer avgränsad benämning än tillfälliga arbeten, som även innefattar företagare. Bland företagarna finns även de som arbetar som uppdragstagare.

Utredningen har valt att enbart i mycket begränsad omfattning redovisa uppgifter avseende företagare och uppdragstagare.

Inte heller har utredningen särskilt fördjupat sig i vissa former av anställningar inom kultursektorn. Skälet till det är att utredningen bedömt att dessa former av arbeten nyligen har belysts i andra sammanhang.

Utredningen ska föreslå ändringar i de nuvarande reglerna om rätt till arbetslöshetsersättning. Vid arbetet har utredningen konstaterat att vissa grupper har en utsatt ställning i flera olika avseenden. Denna ställning skulle kunna stärkas genom åtgärder som inte i första hand ligger inom försäkringens område. En möjlighet är t.ex. att genomföra förändringar i anställningsskyddslagen. Utredningen har dock inte haft i uppdrag att föreslå sådana förändringar.

Utredningen har heller inte lämnat förslag till ändring av inträdesvillkoret i arbetslöshetsförsäkringen. Inträdesvillkoret ändrades eller rättare sagt preciserades fr.o.m. den 1 januari 1998. Tidigare krävdes bl.a. att den som ansökte om medlemskap arbetade i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. Någon enhetlig praxis fanns inte avseende under vilken tid genomsnittet skulle beräknas. Numera krävs att arbetet, 17 timmar per vecka, ska ha bedrivits i fyra veckor under en sammanhängande period av fem veckor och att arbetet fortfarande bedrivs i denna omfattning. Även om arbetslöshetskassorna anser att villkoret fört med sig ökad administration har utredningen bedömt att inträdesvillkoret är väl avvägt med tanke på konstruktionen av det nuvarande arbetsvillkoret.

Vidare har utredningen inte särskilt analyserat förekomsten och utvecklingen av säsonganställningar. Skälet till det är att utredningen bedömt att denna sorts anställningar nyligen kartlagts i tillräcklig grad. På uppdrag av ARBOM-utredningen skrev NUTEK en rapport om säsongvariationer i utbetald ersättning från arbetslöshetskassor. Rapporten ingår i SOU 1996:150 och av den framgår bl.a. vilka yrkesgrupper som har säsongsmönster och att det finns tydliga säsongsmönster i arbetslösheten.

Slutligen kommer utredningen i kapitel 14 att diskutera flera möjliga lösningar som kan genomföras på frivilligt basis. I samma kapitel diskuteras även andra förslag till förändringar som utredningen har bedömt som intressanta men som kräver mer omfattande utredning. Dessa förslag rör bl.a. statsbidragssystemet och olika tröskel- och marginaleffekter som uppstår på grund av samverkan mellan olika bidragssystem och skattesystemet. Utredningen har inte närmare redovisat uppgifter om dessa ekonomiska effekter.

2.3. Arbetets inriktning och uppläggning

Utredningen påbörjade sitt arbete under sommaren 1998. Redan i inledningsskedet stod det klart att befintlig statistik inte täckte det behov av fakta som krävdes för att göra de i direktivet efterfrågade analyserna. Utredningen utarbetade därför, i samverkan med SCB, ett antal tilläggsfrågor till AKU-undersökningen i november månad.

Utredningen har också valt att göra ett antal djupintervjuer kring deltidsarbete och deltidsarbetslöshet på fyra orter i landet. Intervjuerna har gjorts med ett begränsat antal deltidsarbetslösa, arbetsförmedlingen och arbetsgivare. Intervjuundersökningen utfördes av Inregia AB.

Utredningen har också bearbetat specialkörningar från AMS databaser, den s.k. Händel-databasen samt uppgifter från den årliga Servicemätning som AMS gör bland arbetssökande och arbetsgivare. För beräkning av de ekonomiska konsekvenserna har även uppgifter från arbetslöshetskassornas databas, AK-stat, använts.

Utredningen har också gjort en kartläggning över deltidsarbete och tillfälliga anställningar i ett antal EU-länder samt USA.

Under utredningsarbetet har utredningen hämtat in in synpunkter från berörda parter på arbetsmarknaden och Arbetslöshetskassornas Samorganisation. Utredningen har i detta sammanhang haft löpande kontakter med kontaktpersoner från LO, Kommunalarbetarförbundet, Hotell- och Restauranganställdas Förbund, Handelsanställdas Förbund, TCO, SACO, SAF, Företagarnas Riksorganisation, Arbetsgivarverket, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet samt Ungdomsstyrelsen. Därutöver har Musikerförbundet, SEKO och Byggnadsarbetarförbundet kontaktat utredningen för att delta i diskussioner och lämna synpunkter.

Utredningen har, i enlighet med direktivet, samrått med Arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningens arbete avslutas i februari 1999.

3. Utvecklingen på arbetsmarknaden

”Ny tid kräver nya attityder

Vi har talat mycket om sysselsättning och arbetslöshet under senare år

  • förklarligt med tanke på de stora förändringarna på arbetsmarknaden. Många är utan arbete, särskilt i vissa regioner och vissa grupper; yngre och äldre, kvinnor lågutbildade och ”felutbildade”. Kommer det att finnas tillräckligt med jobb i framtiden? En allvarlig fråga som ofta får allvarliga svar.

Det finns emellertid några andra aspekter som vi borde tala mera om. Förändringarna handlar inte bara om hur många som kommer att ha arbete och hur många som inte kommer att ha det, kortare eller längre tider av livet. Det handlar också om att vi i framtiden kommer att ha en helt annan arbetsmarknad än vi är vana vid. Ja, framtiden är redan här.

Den gamla bilden av svensk arbetsmarknad

  • en bild som ännu är levande

för många

  • är att unga människor går ut på arbetsmarknaden efter avslutad (!)utbildning. Männen är sedan på arbetsmarknaden fram till 65-årsåldern, kvinnorna också fast många gör några års ”barnavbrott” och många arbetar bara deltid. En del arbetar kanske på samma ort, kanske till och med i samma företag, hela livet. Och många är i industrin, även om den andelen minskar.

Den nya bilden av svensk arbetsmarknad är annorlunda. Arbetsmarknaden ser ut på ett helt annat sätt

  • redan, och ännu mera i framtiden.

Vi kan inte längre tala om avslutad utbildning, hur lång och bra den än skulle vara. Det handlar om fortsatt utbildning, hemma, i skolan, på arbetet, på högskola, kanske utomlands. Det handlar om flextider, inte om 8

5

eller 08.15

16.40. Kanske arbetar en i familjen 7

14, en annan 18

01.

Det handlar om att växla mellan heltid och deltid, mellan att vara anställd och vara företagare, kanske båda samtidigt. Det handlar om hemarbete och distansarbete och arbete på konventionella arbetsplatser. Det handlar om att vara projektanställd och att jobba i personaluthyrningsföretag. Det handlar om

  • låt oss vara realister
  • såväl svart som vitt arbete. Det handlar om trista och lågbetalda jobb och om utvecklande och spännande jobb, kanske i internationell miljö.

Vad betyder sådana förändringar för människorna, för företagen, för samhället? Ja, vi har hittills byggt på att de allra flesta vuxna har ett jobb och ganska fasta jobb, huvudsakligen på heltid

  • att de betalar skatter och avgifter till våra trygghetssystem. Det gäller ju att samla pensionspoäng för de allra flesta åren mellan 16 och 65 år. Men det bygget håller inte längre och kommer än mindre att göra det i framtiden.

Vad betyder denna nya arbetsmarknad för vårt familjeliv och vårt boende, för våra skolor, vår sociala omsorg om barn och äldre, för våra lagar om arbetstid, semester och arbetsrätt, för våra allmänna försäkringar, särskilt våra framtida pensioner? Hur skall vi klara finansieringen då den gamla bilden inte längre stämmer? Och hur skall den ”genomorganiserade” svensken klara omställningen från ”det fasta” till ”det rörliga” sättet att leva? Visst, det finns ju mycket spännande i det nya, men kan vår medelåldersgeneration klara denna omställning, socialt, ekonomiskt?

Detta måste vi också debattera. Det handlar om att ändra lagar och finansieringssystem. Det kanske går. Men det handlar också om att ändra attityder och värderingar. Och det är svårare.”

Det är Ingemar Mundebo som, i en debattartikel i IVA-aktuellt1, har fångat utvecklingen på arbetsmarknaden på ett

  • enligt utredningen

både insiktsfullt och spännande sätt.

Precis som Mundebo konstaterar har mycket av den arbetsmarknadspolitiska debatten de senaste åren handlat om hur sysselsättningen och arbetslösheten har förändrats och mindre om andra stora förändringar på arbetsmarknaden. För att kunna analysera dessa stora förändringar, vilket till en del är utredningens uppdrag, krävs dock en bakgrundsbild i form av sysselsättnings- och arbetslöshetsutvecklingen.

I början av 1980-talet präglades Sverige av minskande sysselsättning och ökande arbetslöshet. Utvecklingen vände relativt snabbt och resten av 1980-talet kännetecknades av låg arbetslöshet. I början av 1990-talet förändrades dock situationen på arbetsmarknaden radikalt.

Lågkonjunkturen som följde medförde en – efter svenska förhållanden – exceptionellt hög arbetslöshet. Näringslivets efterfrågan på arbetskraft minskade mycket kraftigt och varslen om uppsägningar ökade explosionsartat. Samtidigt inleddes omstruktureringar och besparingsprogram inom den offentliga sektorn med minskad sysselsättning som följd. Arbetslösheten drabbade härigenom alla sektorer och yrkesgrupper på arbetsmarknaden.

Lågkonjunkturen medförde också stora förändringar på arbetsmarknaden, i form av omstruktureringar inom såväl privat som offentlig verksamhet. Sedan lågkonjunkturen har också vissa atypiska anställningar, dvs. anställningar som skiljer sig från fast anställning på heltid,

1 IVA-Aktuellt nr 5/98.

ökat. Det gäller särskilt de tidsbegränsade anställningarna som har ökat markant under krisen på 1990-talet, framför allt som andel av sysselsättningen. Deltidsarbetet har däremot minskat under den senaste tioårsperioden.

Vikariatsanställning är fortfarande den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning, men den har minskat. Den stora expansionen har ägt rum inom behovsanställningar och projektarbete. Behovsanställningar förekommer framför allt inom handel, hotell- och restaurangverksamhet samt inom vård och omsorg. Projektanställningar är numera vanliga inom i stort sett alla sektorer inom näringslivet.

3.1. Utvecklingen på arbetsmarknaden i stort

Positiv utveckling under 1980-talet

Under de första åren på 1980-talet var den ekonomiska utvecklingen svag i Sverige, vilket till stora delar var en följd av den internationella utvecklingen och den andra oljekrisen. De stora devalveringarna omkring år 1982 bidrog till att vända utvecklingen och resten av 1980-talet gick i högkonjunkturens tecken.

1990-talets djupa lågkonjunktur

I början av 1990-talet drabbades Sverige av en mycket djup lågkonjunktur. Tillväxten, mätt som den reala förändringen i bruttonationalprodukten (BNP), försvagades kraftigt under de första åren av 1990talet jämfört med slutet av 1980-talet. Som framgår av figur 3.1 drabbades Sverige betydligt hårdare än genomsnittet i OECD- och EU-länderna. Under åren 1991–1993 var BNP-tillväxten negativ i Sverige.

Figur 3.1. Årlig förändring av BNP 1985

  • 1997 i Sverige, EU och

OECD.

Procent

1985

1986

1987

1988

1989

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

-2,5

0,0 2,5 5,0

OECD 2)

EU 1)

Sverige

Källa OECD, Economic Outlook, June 1998

Årlig förändring i BNP 1985–1997.

I Sverige var produktivitetsutvecklingen, mätt som BNP dividerat med det totala antalet arbetade timmar, jämfört med andra länder svag under hela 1980-talet (med undantag för 1984). Som visas i figur 3.2 var ökade produktiviteten kraftigt från 1989 och fram till 1993. Därefter minskade tillväxttakten under tre år för att åter öka efter 1996.

Figur 3.2. Produktivitetsutvecklingen i Sverige 1980

  • 1997.

Procent

1980 1982 1984 1985 1988 1990 1992 1994 1996 0 1 2 3 4

Källa: SCB:Nationalräkenskaperna

Produktivitetstillväxten i Sverige,

under perioden 1980–1997.

Rekordmånga varsel i början av 1990-talet.

När industriproduktionen vände neråt i slutet av 1988 fanns det ingen som kunde förutse hur stora effekter nedgången skulle få på arbetsmarknaden. Under 1990 började dock varslen om uppsägningar att öka. Ökningen blev mycket kraftig och under vissa månader varslades mellan 15 000 och 20 000 personer. Först år 1995 var antalet varsel per månad nere på en något så när normal nivå igen. Under 1996 och 1997 låg antalet varslade personer på omkring 5 000 per månad. I slutet av 1998 översteg antalet varslade personer 5 000 per månad.

Figur 3.3. Antal personer berörda av varsel om uppsägning, månadsvärden 1980

  • 1998.

Antal

-80 -81 -82 -83 -84 -85 -86 -87 -88 -89 -90 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -97 -98 0

5000 10000 15000 20000 25000

Källa: AMS

Antal personer berörda av varsel,

månadsvärden, 1980–1998.

Kraftig minskning av sysselsättning och arbetskraft

Mellan 1990 och 1994 minskade antalet sysselsatta med drygt 535 000 personer vilket motsvarar 12 procent av sysselsättningen. Sysselsättningen pressades därmed tillbaka till den nivå den låg på i början av 1970-talet. (Se figur 3.4) År 1994 ökade sysselsättningen något för att därefter minska igen.

Figur 3.4. Arbetskrafts- och sysselsättningsutvecklingen 1970

  • 1998.

Tusental

-70

-71

-72

-73

-74

-75

-76

-77

-78

-79

-80

-81

-82

-83

-84

-85

-86

-87

-88

-89

-90

-91

-92

-93

-94

-95

-96

-97

-98

3500 3750 4000 4250 4500 4750

Sysselsatta Arbetskraften

Källa: SCB: AKU

Arbetskraftens och sysselsättningens

utveckling 1970–1998, årsmedeltal.

Figur 3.4 visar att också arbetskraften minskade under lågkonjunkturen, dock inte lika dramatiskt som sysselsättningen. Det var framför allt ungdomarna som minskade sitt deltagande i arbetskraften. Till en del kan detta förklaras av att allt fler ungdomar studerar längre och därmed inte ingår i arbetskraften. Inte heller personer i arbetsmarknadsutbildning, arbetslivsutveckling (ALU) eller ungdomspraktik räknas in där, till skillnad från personer i t.ex. beredskapsarbeten. Under 1998 ökade arbetskraften något.

Tidigare hade Sverige, i förhållande till många andra OECD-länder en stor andel av befolkningen i arbetskraften. Förändringarna på den svenska arbetsmarknaden under de senaste åtta

  • tio åren har dock medfört att det relativa arbetskraftsdeltagandet i Sverige numera ligger mycket nära OECD-genomsnittet. Länder som Finland, Storbritannien och USA har en större andel av befolkningen i arbetskraften än vad Sverige har. Se figur 3.5.

Figur 3.5. Arbetskraftsdeltagandet i relation till befolkningen 16

  • 64

år i Sverige och vissa OECD-länder 1997.

Procent

Finland

Frankrike

Norge

Storbritannien

Sverige

Tyskland

USA

0 25 50 75 100

Genomsnitt, OECD

Arbetskraftsdeltagande

Källa: OECD, Economic Outlook, June 1998

och i vissa OECD-länder 1997.

Arbetskraftsdeltagande i relation till

befolkningen (16–64) år i Sverige,

I Sverige är kvinnornas arbetskraftsdeltagande nästan lika högt som männens, därvidlag ligger de svenska kvinnorna högt i ett internationellt perspektiv. Sverige har också ett förhållandevis högt arbetskraftsdeltagande i åldrarna 55

  • 64 år.

Störst sysselsättningsminskning inom tillverkningsindustrin

Som tidigare nämnts påverkade lågkonjunkturen i början av 1990-talet nära nog alla typer av verksamheter och anställda. Sysselsättningen påverkades dock olika inom olika sektorer på arbetsmarknaden. Figur 3.6 ger en bild av hur sysselsättningen inom tillverkningsindustrin har utvecklats sedan 1980. Som tydligt framgår, minskade sysselsättningen mycket kraftigt i början av 1990-talet för att plana ut omkring 1993. När den åter började öka omkring 1994 var det många som förespådda att lågkonjunkturen var över. Så visade sig dock inte vara fallet. Efter en ökning av antalet sysselsatta under 1994 har sysselsättningen åter planat ut på en nivå som ligger betydligt lägre än under slutet av 1980-talet.

Figur 3.6. Antal sysselsatta inom tillverkningsindustrin 1980

  • 1998.

Antal 1000-tal

1980

1981

1982

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

400 600 800 1000 1200

Källa: SCB, AKU

Antal sysselsatta inom tillverkningsindustrin.

Årsmedeltal

Inom privata tjänster ökade sysselsättningen successivt under hela 1980-talet. Under lågkonjunkturen i början av 1990-talet minskade antalet sysselsatta men inte alls lika kraftigt som inom t.ex. tillverkningsindustrin. Omkring 1994 kom en viss ökning. Därefter har sysselsättningen inom privata tjänster legat på en ganska jämn nivå, för att under 1998 öka något. Se figur 3.7.

Figur 3.7. Antal sysselsatta inom privata tjänster, 1980

  • 1998.

Antal 1000-tal

1980

1981

1982

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

0 500 1000 1500 2000

Källa: SCB, AKU

Antal sysselsatta inom privata tjänster.

Årsmedeltal

Även de offentliga tjänsterna minskade under lågkonjunkturen. Efter lågkonjunkturen har minskningen fortsatt, som ett resultat av de omfattande neddragningarna inom framför allt kommuner och landsting. Under 1998 ökade dock antalet anställda i offentliga tjänster något.

Figur 3.8. Antal sysselsatta inom offentliga tjänster 1980

  • 1998.

Antal 1000-tal

1980

1981

1982

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989

1990

1991

1992

1993

1994

1995

1996

1997

1998

0 500 1000 1500 2000

Källa: SCB, AKU

Antal sysselsatta inom offentliga tjänster

Årsmedeltal

Från att ha varierat mellan en och tre

  • fyra procent under nästan hela

1970 och 1980-talen, ökade arbetslösheten dramatiskt i början av 1990talet (se figur 3.9). Den öppna arbetslösheten steg från knappt 2 procent till över 9 procent under loppet av fyra år. Sommaren 1993 uppgick arbetslösheten till 9,6 procent av arbetskraften eller 450 000 personer. Det kan jämföras med början av 1990 då 55 000 eller drygt 1 procent av arbetskraften var arbetslös. Under 1994 och 1995 förbättrades läget något för att åter förvärras under 1996. Sedan 1997 har situationen på arbetsmarknaden förbättrats påtagligt. Som figur 3.9 visar ökade även antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder kraftigt i början av 1990-talet.

Figur 3.9. Arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i procent av arbetskraften, 1970

  • 1998.

Procent

-70

-71

-72

-73

-74

-75

-76

-77

-78

-79

-80

-81

-82

-83

-84

-85

-86

-87

-88

-89

-90

-91

-92

-93

-94

-95

-96

-97

-98

0 2 4 6 8 10 12 14 16

Arbetslösa Arbetslösa+personer i åtgärder

Källa: SCB, AMS

1970–1998.

Arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska

åtgärder i procent av arbetskraften, årsmedeltal

Som framgår av figur 3.10 låg arbetslösheten i Sverige betydligt lägre än genomsnittet i både OECD- och EU-länderna under hela 1970och 1980-talet. Genom den kraftiga ökningen i början av 1990-talet hamnade den svenska arbetslösheten en bra bit ovanför OECD-genomsnittet. Under 1997 var den svenska öppna arbetslösheten ungefär lika hög som den genomsnittliga öppna arbetslösheten inom EU.

Figur 3.10. Arbetslösheten i Sverige, EU och OECD 1970

  • 1998.

Procent av arbetskraften

0 2 4 6 8 10 12 14

-70

-71

-72

-73

-74

-75

-76

-77

-78

-79

-80

-81

-82

-83

-84

-85

-86

-87

-88

-89

-90

-91

-92

-93

-94

-95

-96

-97

0 2 4 6 8 10 12 14

EU OECD Sverige

Källa: OECD, Employment Outlook July 1998

1970 – 1997.

Arbetslösheten i Sverige,

EU

(genomsnittlig)

och OECD

(genomsnittlig)

Den ökande arbetslösheten i Sverige i början av 1990-talet drabbade ungdomarna hårt. Mellan 1990 och 1994 minskade sysselsättningen med 64 procent för åldersgruppen 16

  • 19 år och med närmare 40 procent för

gruppen 20

  • 24 år.

I Sverige har männen drabbats hårdare än kvinnorna av arbetslösheten (se figur 3.11). Den främsta förklaringen ligger i att merparten av de arbetstillfällen som gått förlorade fanns inom industrin och byggnadssektorn där främst män var sysselsatta. Skillnaden mellan könen har dock minskat från 1995 och framåt.

Figur 3.11. Arbetslösa män och kvinnor 1980

  • 1998.

Procent

-80

-81

-82

-83

-84

-85

-86

-87

-88

-89

-90

-91

-92

-93

-94

-95

-96

-97

-98

0,0 2,5 5,0 7,5 10,0

Kvinnor Män

Källa: SCB: AKU

årsmedeltal.

Arbetslösa män och kvinnor i procent av

arbetskraften, under perioden 1980–1998,

Under hela 1980-talet var arbetslösheten bland lågutbildade högre än bland högutbildade i Sverige. Denna tendens förstärktes kraftigt från 1991 och framåt. Figur 3.12 visar att arbetslösheten bland personer med högst folk- eller grundskola låg på över 10 procent 1997 medan den bland högskole- och universitetsutbildade stannade på drygt 4 procent.

Figuren visar emellertid också att arbetslösheten bland personer med högskoleutbildning har ökat mycket kraftigt under perioden 1990–1997. Denna utveckling skiljer sig i hög grad från utvecklingen i början av 1980-talet, då arbetslösheten bland akademiker aldrig översteg 1,5 procent.

Figur 3.12. Relativ arbetslöshet inom olika utbildningsnivåer, 1980

1998.

Procent

-80

-81

-82

-83

-84

-85

-86

-87

-88

-89

-90

-91

-92

-93

-94

-95

-96

-97

-98

0 2 4 6 8 10 12

Högst högskola, universitet Högst gymnasieskola Högst folksk,grundskola

Källa: SCB, AKU

Relativ arbetslöshet inom olika utbildningsnivåer

enligt AKU 1980–1998, årsmedeltal.

3.2. Stora förändringar på arbetsmarknaden

Parallellt med

  • och i vissa fall som en följd av
  • sysselsättnings- och arbetslöshetsutvecklingen har stora förändringar ägt rum på arbetsmarknaden. Antalet fast anställda har minskat kraftigt medan antalet och andelen tidsbegränsat anställda har ökat. Under 1997 hade drygt en halv miljon människor en tidsbegränsad anställning. Det motsvarar 14,6 procent av antalet anställda.

Ett tydligt inslag i antalet nyanställningar är att den övervägande andelen av dessa är tidsbegränsade arbeten. Det är främst behovsanställningar men också projektanställningar som har ökat och de svarar vardera för en femtedel av de tidsbegränsade anställningarna. Vikariat, som i början av 1990-talet var den dominerande formen av tidsbegränsad anställning, har successivt minskat i omfattning även om den till antalet fortfarande är den största.

Minskningen av antalet fasta anställningar och ökningen av tidsbegränsade har berört alla näringsgrenar utom finans- och företagstjänster. Där har även antalet fasta anställningar ökat, delvis som en följd av “outsourcing” inom delar av industrin, delvis som en följd av den expanderande IT-branschen. Hotell- och restaurangverksamheten är den näring som har flest tidsbegränsat anställda, ca en tredjedel av de anställda. Höga andelar finns också inom kommunernas hemtjänst och inom delar av handeln.

Ökade effektivitetskrav

Arbetsgivarna menar att utvecklingen är en nödvändig anpassning till nya konkurrenssituationer och ökade kundkrav. Globaliseringen av ekonomin har skapat ett internationellt beroende och ökad konkurrens från omvärlden. Informationsteknologin och investerares krav på bättre avkastning har påskyndat utvecklingen med att organisera verksamheten på ett mer flexibelt och kundanpassat arbetssätt. Det innebär att gamla tiders lageruppbyggnad ersätts med en “just-in-time”-organisation. Kundernas efterfrågan varierar över tiden och det blir alltmer nödvändigt att kunna variera både antalet anställda vid arbetstoppar och att variera arbetstiden så att den passar kunden.

Neddragningar

Inom offentlig sektor har de allt mer begränsade resurserna under 1990talet lett till omprövningar av de offentliga åtagandena. Inte minst har det medfört kraftiga besparingar och neddragningar inom skola, vård och omsorg. Nära 30 procent av alla tidsbegränsat anställda arbetar inom vård- och omsorgssektorn och det är särskilt inom hemtjänsten som andelen tidsbegränsat anställda är stor. Antalet anställda i vikariat har minskat medan antalet behovsanställda har ökat.

Lagar och avtal anpassas

Inom ramen för nuvarande arbetsrätt har vissa anpassningar gjorts som innebär försök att främja flexibilitet och produktivitetsutveckling i företagen genom olika anställningsavtal och arbetstider. En ny form av tidsbegränsad anställning, överenskommen visstidsanställning, har t.ex. införts i anställningsskyddslagen. Genom avtal inom kultursektorn har en ny anställningsform som kallas för långtidskontrakt tillkommit.

På lokal eller central nivå har arbetstiderna anpassats till kunder, konjunktur eller säsong. Detta förekommer både inom den privata och den offentliga sektorn. Olika projekt bedrivs som exempelvis har till syfte att öka möjligheten för deltidsanställda att få utökad arbetstid eller att kunna ha en effektivare beläggning av arbetstiden. Ofta ingår överenskommelser i form av riktlinjer eller ambitioner om att viss del av arbetstiden ska avsättas för kompetensutveckling.

Bemanningsföretagens framväxt är också ett sätt att både erbjuda flexibilitet för inhyrande företag samtidigt som de anställda i bemanningsföretagen får fast anställning och heltidsarbete.

3.3. Utvecklingen av ”atypiska arbeten”

Termen ”atypiska arbeten” har tillförts debatten om utvecklingen på arbetsmarknaden under de senaste åren, som ett samlingsnamn för ett antal arbets- och anställningsförhållanden som skiljer sig från den form som blivit dominerande under efterkrigstiden, fast anställning på heltid.

I Sverige var det 1998 cirka 900 000 personer som arbetade deltid och drygt en halv miljon som hade en tillfällig anställning. Till viss del överlappar dessa former varandra, i den bemärkelsen att drygt 20 procent av de deltidsanställda har en tillfällig anställning.

Skattningar tyder på att omkring en tredjedel av alla sysselsatta nu har en mer eller mindre "atypisk" anknytning till arbetsmarknaden2.

Många av de arbetsformer som kallas atypiska, dvs deltidsarbete, säsonganställningar, tillfällig anställning, projektarbete, behovsanställningar m.fl, har funnits mycket länge. Den främsta skillnaden är att de atypiska arbetena nu omfattar en större andel av de sysselsatta än som var fallet för tjugo till trettio år sedan. Det finns i detta sammanhang anledning att överväga vad som är "typiskt" och vad som är "atypiskt".

"Först från slutet av trettiotalet blev arbetet inom industrin identiskt med fast anställning i ett bestämt yrke med avgränsade uppgifter. Dessförinnan var det vanligt att lönarbetare varvade längre sammanhållande arbetsperioder med korttidsanställningar och perioder av arbetslöshet. Både i städer och på landsbygden försörjde sig kvinnor och män genom längre och kortare påhugg. Periodvis flockades arbetssökande vid arbetsdagens början utanför fabriksgrindar och förmanskontor. Unga män växlade mellan arbetsuppgifter och arbetsplatser under åren de lärdes upp i ett bestämt yrke. Genom ett flexibelt förhållningssätt förvärvade de en bred yrkeserfarenhet och goda kontakter med många företag och arbetskamrater. Som yrkesmän bildade de familj och stannade på en plats. Går vi än längre tillbaka i tiden, till det förindustriella jordbrukssamhället före ca 1850, finner vi inte heller någon utpräglad stabilitet, varken över året eller livet."3

Ökad flexibilitet

I ett längre perspektiv kan det som nu tycks hända vara en återgång till ett mer normalt mönster i arbetslivet. De atypiska arbetena är en anpassning till efterfrågan på arbetskraft, betingad av hårdnande konkurrens och teknologisk utveckling. Modern teknologi har möjliggjort

2 Isacsson, M (1998) Det flexibla arbetets renässans i Framtider nr 3, 1998.3 Ibid.

kraftiga rationaliseringar som inneburit att hela produktionsprocessen mer i detalj har anpassats till efterfrågan, dvs. till kundernas behov.

Denna utveckling omfattar även arbetskraften. Konkurrensen har drivit företagen att söka vägar att endast utnyttja personalresursen när den behövs. Dessemellan sysslade personalen tidigare med olika sorters underhålls- och förberedelsearbeten. Underhållet sköts nu av inhyrda specialister och modern teknologi har minskat ställtider och andra förberedelsemoment. I produktionsprocessen, särskilt när det gäller tjänster, är därför personalbehovet mycket ojämnt och arbetsgivarna söker arbetsformer som motsvarar detta behov.

Till en del har de nya arbetsformerna också vuxit fram för att bättre tillvarata ett utbud av arbetskraft, alltifrån deltidsarbetande småbarnsföräldrar till projektarbetande konsulter, som annars inte skulle kunna nyttjas fullt ut. Det gemensamma för de atypiska arbetsformerna är att de i någon bemärkelse är mer flexibla än traditionella fasta heltidsanställningar, med avseende på arbetets längd och förläggning i tid och rum.

Behovet av flexibilitet tränger också in bland fast anställda heltidsarbetande. Det tar sig bland annat uttryck i att parterna på arbetsmarknaden allt oftare sluter avtal om konjunkturanpassade arbetstider. Samtidigt har också många företag, inte minst inom tillverkningsindustrin, börjat använda personal från bemanningsföretag. De kan då välja exakt när de vill använda personalen i produktionen. Eftersom personal från bemanningsföretag ofta är jämförelsevis dyr, får man anta att denna flexibilitet är mycket lönsam för företagen.

Vissa atypiska arbeten har ökat kraftigt

Det mest uppmärksammade är emellertid att de tidsbegränsade anställningarna har ökat markant under krisen på 1990-talet, framför allt i relativa tal, och att denna utveckling tycks fortsätta. Vikariatsanställning är fortfarande den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning. Den har dock minskat, delvis till följd av förändringar i sjukförsäkringen, som innebar att arbetsgivarna fick ansvaret för att betala ersättning vid sjukfrånvaro under 28 dagar istället för som tidigare 14 dagar. Det blev då istället mer lönsamt för arbetsgivarna att anställa personal på s.k. behovsanställningar

Den stora expansionen har ägt rum inom behovsanställningar och projektarbete, medan andelen inom praktik-, ferie och säsongarbete är i stort sett oförändrad. Behovsanställningar förekommer särskilt inom handel, hotell- och restaurangverksamhet samt inom vård och omsorg.

Projektanställningar är numera vanliga inom i stort sett alla sektorer inom näringslivet.

Till atypiska arbeten räknar man ibland även egna företagare, i enskild eller kollektiv form. Uppdragsmarknaden är det mest omtalade exemplet. Det kan vara personer med kunskap inom ett speciellt område som har valt att lämna sin anställning vid ett företag för att sälja sin kompetens för tidsbegränsade insatser till olika kunder. Det kan också vara företag som har renodlat sin verksamhet och inte längre anser sig ha råd med vissa av sina specialister på heltid. De etablerar sig då som självständiga uppdragstagare, ofta med en åtminstone inledningsvis garanterad arbetsvolym vid det gamla företaget. Ett exempel är frisören som ”hyr en stol” på den frisersalong där han tidigare varit anställd.

Det finns fler exempel. Skogsbolagen har t.ex. renodlat sin verksamhet och det har resulterat i att en stor del av landets skogsmaskinförare i dag är egna företagare, som hyr ut sina tjänster. Samma sak syns även bland lastbilschaufförer och anläggningsmaskinförare som nu ofta äger sitt fordon.

Själva formen för denna verksamhet är gammal, det handlar om ensamföretagare av olika slag, alltifrån privatpraktiserande läkare och advokater till skomakare. Det nya är att väsentligt fler yrkeskategorier etablerat sig på detta sätt och det är utan tvivel den snabba teknologiska utvecklingen som har möjliggjort detta.

Små egna företagare måste ha en intensiv kontakt med marknaden, för att säkerställa den kundkrets de behöver för sin överlevnad. Tidigare var de tvungna att anlita personal eller familjemedlemmar som administrativt stöd, t.ex. telefonvakt, vilket begränsade deras inkomstmöjligheter. Med hjälp av mobiltelefoni kan företagarna själva nu vara tillgängliga för kunderna i stort sett dygnet runt och tillvarata en stor del av de möjligheter som yppar sig. Datoriseringen har också underlättat deras administration. Den egna bokföringen underlättas och det finns ett större utbud av redovisningstjänster att hyra. Elektronisk post har expanderat de senaste åren och bidrar till att utveckla ett snabbare informationsutbyte än tidigare.

Till denna utveckling hör också att ensamföretagare etablerar mer eller mindre fasta nätverk med varandra, efter en modell som har använts länge i Gnosjö. Detta är särskilt vanligt bland byggnadshantverkare. På så sätt kan man ta sig an en större order än annars.

Ytterligare en atypisk form är bemanningsföretagen, som har expanderat kraftigt på senare år. I och för sig är deras personal fast anställd, men den måste vara mycket flexibel för att kunna ställa om snabbt mellan olika arbetsplatser och arbetsuppgifter.

Som tidigare nämnts omfattas även fast anställda heltidsarbetande av nya, atypiska arbetsformer, t.ex. konjunkturanpassad arbetstid. Även

distansarbete är en atypisk arbetsform, även om den kan förekomma i samband med olika anställningsformer. Den tycks vara partiellt distansarbete som ökar mest, dvs. att man arbetar hemma en eller ett par dagar i veckan. Det förekommer att arbetsplatser dimensioneras utifrån detta, det finns inte plats åt alla anställda om de skulle infinna sig på samma dag. Denna arbetsform ger den anställde möjlighet att välja arbetstid under dygnet, vilket ökar flexibiliteten och frigör arbetstid som annars skulle gå förlorad.

Sammanfattningsvis kan konstateras att tillfälligt anställda har ökat under perioden 1987

  • 1998, deltidsarbetande har minskat sedan 1994 och ensamföretagare upprätthåller en i stort sett oförändrad del av sysselsättningen.

Deltidsarbete och tillfälliga anställningar

Utredningens uppdrag är begränsat till deltidsarbete och tillfälliga anställningar, som behandlas mer ingående i kap. 8 och 9. Om man begränsar perspektivet till 1990-talet har antalet deltidsanställda i Sverige minskat en aning, såväl i absoluta som relativa tal, samtidigt som de tillfälliga anställningarna har ökat markant.

Det finns emellertid en viktig beröringspunkt mellan dessa två anställningsformer. En tillfällig anställning innebär per definition att arbetsgivaren har tillgång till arbetskraft när han anser att den behövs. Med hjälp av deltidsanställd personal kan en företagare lättare anpassa verksamheten efter en ojämn efterfrågan. Men de deltidsanställda fyller även i viss mån samma funktion som tillfälligt anställda. När behovet ökar har arbetsgivaren redan en arbetsstyrka på plats. Den är väl förtrogen med arbetsplatsen och ofta beredd att arbeta extra, dessutom till en lön som är lägre än övertidsersättning till fast anställd personal med heltidstjänstgöring.

Mot denna bakgrund kan det finns ett samband mellan dessa anställningsformer, i den bemärkelsen att efterfrågan på deltidsanställd personal har minskat något, i takt med att möjligheten att använda tillfälligt anställda har underlättats. I figur 3.13 har deltids- och tillfälligt anställda beräknats som andel av de sysselsatta för åren 1987 och 1997, i syfte att grafiskt belysa eventuella samband mellan de två anställningsformerna.

Figur 3.13. Deltidssysselsatta och tillfälligt anställda som andel av sysselsatta inom sex branscher 1987 och 1997.

I grafen finns branschernas namn angivna. För att tolka figur 3.13

kan man t ex utgå från "Finans- och företagstjänster" i grafens nedre vänstra del. Ringen markerar förhållandet mellan deltids- och tillfälligt arbete för denna bransch 1987. Drygt 20 procent av personalen arbetade deltid 1987 (den horisontella skalan), samtidigt som ca 7 procent var tillfälligt anställd (den vertikala skalan). Den stående fyrkanten anger motsvarande situation 1997, då andelen deltidsarbetande hade sjunkit till 18 procent, medan andelen tillfälliga anställningar ökat till drygt 10 procent.

Utvecklingen inom hemtjänst är uppseendeväckande. Som synes var 1987 ungefär 48 procent av personalen deltidsanställd och drygt 20 procent hade tillfällig anställning. Därefter har hemtjänsten, delvis till följd av den s.k. Ädelreformen, expanderat kraftigt. Deltiden hade ökat till drygt 60 procent och de tillfälliga anställningarna till mer än 26 procent. Under 1998 ökade de deltidsanställda inom hemtjänsten med drygt 10 000 personer, medan antalet heltidsanställda endast ökade med hälften.

Inom hälso- och sjukvård har både deltid och tillfälliga anställningar minskat, och även här spelar Ädelreformen roll. Genom att en stor del av omsorgen förts över i kommunal regi har sjukhusvården intensifie-

deltidsarbetande som andel av sysselsatta deltidsarbetande som andel av sysselsatta

procent procent

tillfälligt anställda som andel av sysselsatta tillfälligt anställda som andel av sysselsatta

00

10 10 20 20 30 30 40 40 50 50 60 60 70 70

00 55 10 10 15 15 20 20 25 25 30 30 35 35

1997 1997

1987 1987

Handel Handel

Finans- Finans- & företags-& företagstjänster tjänster

Hemtjänst Hemtjänst

Hälso-& Hälso-& sjukvård sjukvård

Utbild-Utbildning ning Hotell & Hotell & restaurestaurang rang

rats, vilket innebär att efterfrågan på personal blivit jämnare över dygnet. Men sjukvården har fortfarande en stor andel deltidsarbetande.

Inom utbildningsverksamheten har deltidsarbetet minskat kraftigt, men de tillfälliga anställningarna har i stället ökat. Detta mönster återkommer även inom handeln och inom finans- och företagstjänster, med den skillnaden att deltiden inte minskat lika mycket. Hotell och restaurang, slutligen, har ökat i bägge avseendena, och har den största andelen tillfälligt anställda av alla branscher.

De branscher som traditionellt har haft många deltidsarbetande har också har ökat andelen tillfälligt sysselsatta under den senaste 10-årsperioden. Hälso- och sjukvård har dock minskat, vilket förklaras av strukturförändringar inom sektorn. Inom hotell- och restaurangverksamhet, som har haft en jämförelsevis stark sysselsättningsökning, har både deltidsanställda och tidsbegränsat anställda ökat, ofta genom att de deltidsanställda också är tillfälligt anställda.

Till viss del är deltidsanställda och tillfälligt anställda utbytbara anställningsformer och under senare delen av 1990-talet har arbetsgivarna uppenbarligen föredragit tillfälligt anställda. Man kan också se en tydligt ökning i samband med att tidsramen för tillfälliga anställningar utökades från 6 till 12 månader 1994.

”Stålmansjobb”

Utöver de hinder för omställning som utredningen redovisat tycks det i en del fall finnas mer avgörande hinder för att arbeta heltid. Vissa befattningar inom vård- och omsorgssektorn förefaller ha utvecklats på ett sådant sätt, att en person helt enkelt inte orkar ta sig an dem på heltid.

I ”Bilder ur verkligheten” är alla intervjuade inom vård- och omsorgssektorn, arbetsgivare och arbetstagare, samt arbetsförmedlare inom sektorn, överens om att nedskärningarna under 1990-talet resulterat i att vårdarbetet i många fall har blivit alltför tungt för att man ska orka att sköta det på heltid. Enligt en arbetsgivare är ”det få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske se över veckoarbetsmåttet”.

En annan arbetsgivare inom vårdsektorn anser att deltidsarbetande ofta är mer engagerade, men tillägger att ”det är synnerligen olyckligt att man ska behöva jobba deltid för att orka med att vara engagerad i sitt jobb” och ytterligare en arbetsgivare konstaterar ”att en person som arbetar deltid klarar sig bättre undan arbetsskador”.

Man kan också spåra samma tendens i AKU-undersökningens tilläggsfråga om de deltidsanställdas skäl till att arbeta deltid. Bakom svaret ”övriga skäl” visar det sig att en mycket stor del har svarat att de helt enkelt inte orkar arbeta mera.

Arbetarskyddsstyrelsen har nyligen, i samarbete med SCB, genomfört en undersökning om arbetsmiljön i Sverige4, i form av tilläggsfrågor i anslutning till AKU-undersökningen i oktober och november 1997.

I fråga 4.3 har man beräknat andel sysselsatta som är kroppsligt uttröttade efter arbetet. Bland vårdpersonal och personal inom hotell- och restaurangverksamhet var mer än hälften fysiskt uttröttade efter arbetsdagen. Den enda övriga yrkesgrupp som uppvisade tal i samma storleksordning var byggnadsarbetare. Mellan 50 och 60 procent av tillfrågade sjuksköterskor, undersköterskor, sjukvårdsbiträden och personliga assistenter besvarade frågan jakande. I en annan tabell, fråga 4.5, framgår att personal som arbetar på servicehus, servicelägenheter och på ålderdomshem är särskilt utsatta5.

I fråga 7.4 behandlas andra aspekter på arbetet, t.ex. att bli utsatt för våld eller hot om våld i arbetet. Det är av naturliga skäl en stor andel vårdare och skötare som svarar jakande på denna fråga. Men därnäst kommer samma grupper inom vårdpersonalen som nämnts ovan, inkl. sjuksköterskor. Mellan 40 och 50 procent av dem uppger att de utsatts för våld eller hot om våld på arbetsplatsen6. Inom övriga yrkesgrupper är det mycket små andelar av de intervjuade som har varit utsatta för detta.

Samma mönster återkommer i flera frågor, såväl när det gäller fysisk som psykisk belastning i arbetet. Resultatet är uppseendeväckande, särskilt om man betänker att en mycket stor del, mer än 60 procent, av personalen inom omsorgen arbetar deltid. Inom hotell- och restaurangverksamhet är motsvarande andel 36 procent och bland byggnadsarbetarna endast 8 procent. Intervjusvaren styrker de omdömen som såväl arbetstagare som arbetsgivare gav i ”Bilder ur verkligheten”, nämligen att arbetet inom vård- och omsorgssektorn är tungt.

Mot denna bakgrund har utredningen låtit SCB fördela en del av svaren i arbetsmiljöundersökningen på hel- och deltidsarbetande för en lite längre period. I figur 3.14 redovisas den andel av undersköterskor/sjukvårdsbiträden som uppgivit att de är ”fysiskt uttröttade i kroppen vid arbetsdagens slut”. Data omspänner vartannat år från 1989 till 1997.

4 Arbetsmiljön 1997, Am 68 SM 9801.5 Ibidem s. 84.6 Ibidem s. 152

153.

Figur 3.14. Undersköterskor/sjukvårdsbiträden som uppgivit att de är fysiskt uttröttade i kroppen efter arbetsdagens slut. Hel- och deltid 1989

  • 1997.

67

60

62

59

54

52

47

58

55

57

0 10 20 30 40 50 60 70

-89

-91

-93

-95

-97

procent

heltid deltid

Det är som synes en större andel av de heltidsarbetande som uppger att de har besvär, men båda grupperna har ökat avsevärt under 1990talet och uppvisar mycket höga värden. Som tidigare nämnts är det endast byggnadsarbetare som uppvisar andelar i samma storleksordning på den svenska arbetsmarknaden. Bland sjuksköterskorna, se figur 3.15, är andelen inte lika stor, men den är ändå ansenlig och den har ökat mycket kraftigt under 1990-talet.

Figur 3.15. Sjuksköterskor som uppgivit att de är fysiskt uttröttade i kroppen efter arbetsdagens slut. Hel- och deltid 1989

  • 1997.

58

50

41

29

45

55

52

31

31

43

0 10 20 30 40 50 60

-89

-91

-93

-95

-97

procent

heltid deltid

Även om den frågeställning som beskrivs här alltså förefaller ha förstärkts i samband med de neddragningar som ägt rum inom vårdoch omsorgssektorn under 1990-talet, är diskussionen på intet sätt ny. Den förekom redan i slutet av 1980-talet, ”En orsak till att arbeta deltid är att jobbet är för tungt. Hur många människor som anger att ‘de inte vill ha deltid’ därför att de inte orkar är det ingen som vet. Kunskapen om detta är mycket bristfällig”.7

Det finns anledning att reflektera något över detta förhållande. Vård- och omsorgssektorn har haft en mycket stor andel deltidsanställd personal, åtminstone de senaste 25 åren. Detta måste ha påverkat verksamheten i rad olika avseenden, inte bara när det gäller schemaläggning. En stor del av personalen har länge levt med en arbetstidsförkortning som inte funnits inom andra delar av arbetslivet.

I de studier som gjorts av tidigare arbetstidsförkortningar har man ofta konstaterat att arbetstagarna har en benägenhet att öka arbetstakten och arbeta mer effektivt under den nya, kortare arbetstiden. Det finns studier som visar att två halvtidsanställda uträttar mer på en dag än en heltidsanställd. I den bemärkelsen är detta ett lönsamt system för arbetsgivaren. Effekter av detta slag kan mycket väl ha uppstått inom vård- och omsorgssektorn. De deltidsarbetande kvinnorna tycker ofta om sitt arbete, och den kontakt med och omsorg om människor som det

7 Ericsson, Y (1988) Att vilja men inte kunna

Om deltidsarbetet i Sverige

s. 48.

innebär. Trots den hårda belastningen är det t.ex. jämförelsevis få av dem som ”känner olust inför att gå till arbetet”8.

Det rimligt att anta många deltidsarbetande kvinnor gradvis drivit upp arbetsprestationen på sitt deltidsarbete, ungefär som vid en generell arbetstidsförkortning. Under 1990-talet har sedan vård- och omsorgssektorn utsatts för kraftiga rationaliseringar. I slutändan kan detta ha resulterat den situation som beskrivs i ”Bilder ur verkligheten”. I en del av de deltidsarbeten som utförs inom vård- och omsorgssektorn har arbetsprestationen drivits upp så pass, att det i praktiken är ett heltidsarbete som utförs. Detta tar sig uttryck i att det inte finns någon person som orkar prestera mer under en arbetsdag, och därför inte heller någon person som kan ta sig an det aktuella arbetet på heltid.

Det finns skäl att anta att det finns befattningar som har upparbetats till den grad, att man på deltid utför en arbetsprestation som i realiteten motsvarar ett heltidsarbete.

Jämställdhet

Det finns uppenbara samband mellan deltidsarbete, tillfälliga anställningar, särskilt behovsanställningar, och jämställdheten mellan könen. Inom vissa sektorer är efterfrågan på arbetskraft så ojämn, att det skulle kunna motivera en hög andel deltidsarbetande, men där de anställda arbetar heltid, och är män.

Inom kommunikationssektorn förekom jämförelsevis många deltidsanställda män fram till och med 1991, framför allt inom den del som kallas transporttjänster. Därefter har andelen deltid minskat en aning. Denna verksamhet är traditionellt manlig, mer än tre fjärdedelar av de anställda är män. Efterfrågan på kollektivtrafik är mycket stark ett antal timmar på morgonen när människor åker till arbete, skola mm, och på eftermiddagen, när de åker hem. Denna ojämna efterfrågan påminner i hög grad om förhållandena inom t.ex. vård och äldreomsorg.

Trots detta har transporttjänsterna inte tillnärmelsevis lika stor andel deltid som vård- och omsorgssektorn, 14 procent att jämföra med närmare 40 procent och andelen har varit i stort sett densamma sedan 1987. Man har i stor utsträckning löst problemet med hjälp av ”delade turer”. Det innebär att man arbetar t.ex. 4 timmar på förmiddagen, för att sedan vara ledig mitt på dagen och arbeta ett nytt pass under eftermiddagen eller kvällen. Dessa delade turer förekom tidigare ofta inom

8 Ibidem s. 77.

hälso- och sjukvård, men har tagits bort efter stark kritik från de anställda. Frågan är varför män har lättare att acceptera delade turer än kvinnor. Det svar man i första hand får är att kvinnor behöver ha en samlad arbetstid, eftersom de fortfarande ofta har huvudansvaret för hemarbetet.

Ett annat intressant exempel på könsrollernas betydelse återfinns inom detaljhandeln. I de två största verksamheterna, varuhus med brett sortiment och specialbutiker, utgörs personalen till mellan 60 och 70 procent av kvinnor. I varuhusen arbetar mer än hälften av personalen deltid och i fackhandeln drygt en tredjedel, och det är kvinnor som arbetar deltid, i nio fall av tio.

En närmare granskning visar att det trots allt finns lika många heltidsanställda män som kvinnor inom handeln. Den stora skillnaden gäller deltidsarbetet, se figur 3.16.

Figur 3.16. Hel- och deltidsanställda män och kvinnor inom handeln. Medeltal 1997.

65100

65500

78500

10800

0

40000 80000 120000 160000

kvinnor

män

heltid deltid

Många människor upplever emellertid att det finns skillnader inom fackhandeln, som är svåra att styrka med statistiska data. Inom t.ex. radio- och TV handeln arbetar företrädesvis fackkunniga män, som arbetsgivaren i stor utsträckning vill utnyttja på heltid. De är inte så många, så kunden får räkna med att vänta ett bra tag. I affärer för damkonfektion förefaller man ha större personaltäthet, sannolikt även fler

deltidsanställda, och kunden blir expedierad snabbare. Delar av fackhandeln, t ex bokhandels- och järnhandelspersonal är också organiserade i Handelstjänstemannaförbundet.

Samma mönster som inom handeln återkommer också inom hotelloch restaurangverksamhet, figur 3.17.

Figur 3.17. Hel- och deltidsanställda inom hotell- och restaurangverksamhet. Medeltal 1997.

33800

31500

28400

10700

0

10000 20000 30000 40000 50000 60000 70000

kvinnor

män

heltid deltid

De heltidsanställda männen i branschen är i stort sett lika många som kvinnorna, men när det kommer till deltidsarbetande blir skillnaden mycket stor.

Till en del förklaras detta förhållande av tidigare redovisade skäl för deltid, t.ex. att kvinnor i väsentligt större utsträckning än män väljer en kortare arbetstid för att ta hand om barnen när de är små. Men en del av detta kan också bero på kvardröjande könsrollsmönster. Kan det vara så, att människor förväntar sig snabbare service inom verksamheter där kvinnor arbetar, som vård, omsorg, livsmedels- och konfektionsaffärer samt restauranger, medan de är beredda att vänta på service inom fackhandel och andra verksamheter där män arbetar? I så fall påverkar detta givetvis arbetsgivarens organisation på arbetsplatsen och därmed även efterfrågan på deltidsarbetskraft.

3.4. Förklaringsfaktorer till utvecklingen av atypiska anställningar

Den ökande andelen atypiska arbeten i Sverige anses framför allt bero på ny teknologi i kombination med ökad konkurrens. Som ett led i konkurrensen har företagen ökat sin kundorientering, vilket i ökande grad innebär att kunden ska få varan eller tjänsten vid exakt den tidpunkt den efterfrågas, dvs. ”just-in-time”. För tjänstesektorn innebär det att personalen i växande utsträckning måste anpassa arbetstidens förläggning till kundernas behov.

Samtidigt fortgår den ständiga process som syftar till att minska produktionskostnaderna genom att produktionsfaktorerna, även arbetskraften, endast tas i anspråk när efterfrågan så kräver, inte annars. Inom tjänstesektorn innebär det att behovet av personal inte alltid omfattar sammanhängande 8-timmarsperioder, utan några timmar vid ett tillfälle och några timmar till vid en annan tidpunkt. Med hjälp av ny teknologi har företagen minimerat behovet av underhåll och förkortat ställtider av olika slag, arbetsuppgifter som tidigare sysselsatte personalen när kundernas efterfrågan var låg.

Önskemål från arbetskraften har emellertid också påskyndat de atypiska anställningarnas utveckling. En del arbetstagare vill kunna disponera sin tid på ett friare sätt än vid fast heltidsarbete. Detta framstår som en av de främsta drivkrafterna bakom deltidsarbetets expansion i Sverige under 1960- och 1970-talet. I den snabbt ökande andelen uppdragstagare finns också ett stort inslag av frivillighet, såväl bland konsulter som bland byggnadshantverkare.

Konjunkturutvecklingen spelar naturligtvis in i detta förlopp. Strukturella förändringar förstärks i allmänhet i samband med konjunkturnedgångar, och tenderar att fördröjas under perioder med god konjunktur. Deltidsarbetet har utvecklats på ett relativt konjunkturoberoende sätt under en lång period, medan deltidsarbetslösheten har ökat markant under den konjunkturnedgång som ägt rum under 1990-talet. Samma konjunkturkänslighet återfinner man även hos de tillfälliga anställningarna. Konjunkturen kan alltså påverka utvecklingens hastighet, men dess huvuddrag bestäms av de tidigare nämnda strukturella faktorerna, ny teknologi och ökad internationalisering och därmed även ökad konkurrens.

3.5. Den sociala ekonomin

Under 1990-talet har begreppet ”den sociala ekonomin” kommit att bli allt vanligare i diskussionerna om utvecklingen på arbetsmarknaden. Ett annat begrepp som används är ”den tredje sektorn”. Gränsen för vad som är den sociala ekonomin är flytande. Kärnan består av kooperativa företag och föreningar som bedriver ekonomisk verksamhet. Ibland räknas också andra typer av företag in.

Den sociala ekonomin svarar för mellan 3 och 5 procent av den västeuropeiska ekonomin. Dess roll är emellertid större än så. Nästan varannan vuxen europeisk medborgare är med i något eller några av den sociala ekonomins företag och organisationer. I Sverige antas den sociala ekonomin sysselsätta cirka 170 000 personer 19979.

Den sociala ekonomin är särskilt stor i vissa sektorer: jordbruksoch livsmedelsindustri, detaljhandel, bank, försäkring, hälsovård och social omsorg. Småföretagare som samverkar i kooperativ form tillhör t.ex. den sociala ekonomin. Där ingår ICA-handlarna

  • som organiserar

sina inköp gemensamt

  • liksom hantverkkooperativ och bondekoope-

rationen.10

En annan del av den sociala ekonomin är föreningarna eller den ideella sektorn. Föreningarna engagerar sig i hälsovård, social omsorg, kultur, utbildning m.m.

I den stora, etablerade delen av den sociala ekonomin skiljer sig anställningsformerna sannolikt inte från vad som gäller i den övriga ekonomin. När det däremot gäller kooperationen och den ideella sektorn pekar mycket på att andelen såväl deltidsarbete som tillfälliga anställningar är större där än i resten av ekonomin.

113.6. Illegalt och ”svart-vitt” arbete

Under senare år har frågor om illegalt arbete eller svart-jobb då och då förekommit i debatten om situationen på den svenska arbetsmarknaden. Det har t.ex. hävdats att många arbetslösa kombinerar ersättning från akassan med illegalt arbete. I detta sammanhang kan det vara intressant att belysa eventuella samband mellan atypiska anställningar och förekomsten av svart-jobb.

9 Hans Westlund,Statens Institut för regional utveckling.10 ”Den sociala ekonomin”, Jan Olsson, Carlssons, 1994.11 Hans Westlund,Statens Institut för regional utveckling.

Riksrevisionsverket (RRV) har nyligen gjort en stor kartläggning av det illegala, eller svarta, arbetet i Sverige12. I sin rapport konstaterar RRV att svart arbete är vanligt förekommande i den svenska ekonomin och att den typiske aktören utför svart arbete i ”den vita sektorn” ett par timmar per vecka. Yngre män, företagare och studerande är överrepre senterade bland dem som arbetar svart. Detta gäller även personer med god utbildning och hög kompetens inom sitt yrkesområde, t.ex. hant verkare och andra professionella med särskild kompetens.

Medborgarnas attityder till ett sådant marginellt deltagande på den svarta arbetsmarknaden är förhållandevis ”förlåtande”. Situationen förefaller vara likartad i andra jämförbara länder som Danmark och Nederländerna.

Arbetslösa underrepresenterade

Tvärtemot vad många tycks tro, konstaterar RRV att mycket tyder på att de arbetslösa är underrepresenterade när det gäller deltagandet på den svarta arbetsmarknaden. En av anledningarna kan vara att de inte har samma kontakter med arbetsmarknaden och således inte har möjlighet att utnyttja dels befintliga produktionsresurser, dels de kontakter som närvaro på en arbetsplats ger. En arbetslös förlorar dessutom den naturliga uppgradering av kompetensen som deltagandet i produktionen normalt ger. Det finns indikationer på att det föreligger ett negativt samband mellan arbetslöshetens längd och deltagandet på den svarta arbetsmarknaden. Ju längre tid den arbetslöse saknat koppling till den formella arbetsmarknaden desto mindre tycks denne deltaga på den svarta arbetsmarknaden.

Atypiskt anställda sannolikt underrepresenterade

Denna utredning har inte kunnat undersöka i vilken utsträckning atypiska anställningar kombineras med svart arbete. Utan tvekan förekommer sådana kombinationer, men det förefaller rimligt att

  • utifrån

RRV:s slutsatser om vilka grupper som är överrepresenterade i den svarta sektorn vilka inte sammanfaller med de dominerande grupperna i atypiska anställningar

  • anta att omfattningen inte skiljer sig nämnvärt mellan atypisk anställda och andra anställda eller kanske t.o.m. är mindre. Däremot kan det finnas avvikelser bland grupper av atypiskt anställda inom vissa branscher där svart arbete är vanligt.

12 RRV 1998:29 Svart arbete.

4. En internationell jämförelse

I detta kapitel ges dels en bild av utvecklingen vad gäller deltidsarbete, deltidsarbetslöshet och tillfälliga arbeten i ett antal västländer, dels en beskrivning av ett antal faktorer som kan tänkas ligga bakom utvecklingen. Några länder

  • Holland, Spanien och USA
  • där utvecklingen eller bakgrundsfaktorerna avviker från andra länder, beskrivs separat.

Sammanfattningsvis kan konstateras att utvecklingen av deltidsarbete och tillfälliga anställningar, med några få undantag, är tämligen likartad i EU-länderna och i USA. Efterfrågan på deltidsarbetande och tillfälliga anställda påverkas i viss utsträckning av strukturella förändringar medan konjunkturella svängningar tycks ha mindre effekt. Utbudet kan å andra sidan antas bero på arbetskraftens behov av eller önskan att arbeta deltid eller tillfälligt samt av social- och arbetslöshetsersättningens utformning.

4.1. Förändringar på arbetsmarknaden

atypiska anställningar

I många länder har s.k. atypiska arbeten, vilket i korthet innebär anställningar som på olika sätt skiljer sig från fasta heltidsarbeten, ökat trendmässigt under senare år1. Denna ökning har blivit en central fråga i den allmänna arbetsmarknadspolitiska debatten i många länder. Å ena sidan ses utvecklingen positivt såtillvida att den anses vara ett tecken på ökad flexibilitet på arbetsmarknaden. Å andra sidan leder den till en allt större oro bland många beslutsfattare eftersom den kan leda till att redan svaga grupper på arbetsmarknaden blir ännu svagare.

Under perioden 1985

  • 1995 ökade de atypiska arbetena i EU-länderna med 15 procent. År 1985 hade Grekland, Danmark, Portugal, Sverige och Spanien högst andel atypiskt sysselsatta medan andelarna i Luxemburg och Frankrike var relativt låga. Tio år senare fanns de största andelarna i Holland och Spanien. Ökningen i Holland bestod till stor del av deltidsarbeten medan ökningen i Spanien utgjordes av till-

1 De Grip, A., Hoevenberg, J., Willems, E. (1997) Atypical employment in the European Union, International Labour Review, Vol 136 (1997), No 1

fälliga anställningar. I Grekland, Portugal och Danmark minskade de atypiska anställningarna under samma period.

Ökning av deltidsarbeten i EU

I EU-länderna ökar andelen deltidsarbetande av de totalt sysselsatta. Under perioden 1983

  • 91 uppgick ökningen till 1,4 procentenheter.

Därefter har ökningen accelererat och uppgick mellan 1991

  • 1995 till 2,2 procentenheter. Ökningen var störst bland personer under 25 år och över 54 år. År 1996 arbetade cirka 16 procent av de sysselsatta deltid.

Stor variation mellan länderna

Andelen deltidsarbetande av alla sysselsatta varierar ganska kraftigt mellan de olika EU-länderna. Holland har den absolut största andelen deltidsarbetande. Där arbetade år 1995 mer än var tredje person deltid. Näst vanligast var deltidsarbete i Sverige, där en av fyra arbetade deltid. Nästan lika vanligt som i Sverige var deltidsarbete i Storbritannien och Danmark medan Grekland, Portugal, Spanien och Irland hade lägst andelar deltidsarbetande.

Tjänstesektorn dominerar

Deltidsarbetet i EU-länderna är koncentrerat till tjänstesektorn. År 1995 arbetade hela 86 procent av de deltidsanställda inom tjänstesektorn. Tolv procent av de deltidsarbetande fanns inom industrin och resterande två procent inom jordbruket. Inom tjänstesektorn finns de deltidsarbetande framför allt i servicearbeten. Andra stora grupper av deltidsarbetande återfinns inom handel och kontor.

Deltidsarbete ger kvinnor arbete

Som framgår av tabell 4.1 var andelen deltidsarbetande av samtliga sysselsatta 15 procent inom EU år 1991. Motsvarande siffra för kvinnorna var drygt 31 procent. Deltidsarbete var med andra ord dubbelt så vanligt bland kvinnor som bland hela den arbetande befolkningen.

Tabellen visar också att de länder där en stor andel av kvinnorna arbetade deltid också hade ett relativt högt kvinnligt arbetskraftsdeltagande. Detta gäller särskilt för Danmark, Storbritannien, Tyskland och Belgien. De länder som hade lägst arbetskraftsdeltagande bland kvinnor

hade också små andelar deltidsarbetande kvinnor. Dessa samband tyder på att en stor andel deltidsarbeten kan ha medverkat till att kvinnornas inträde på arbetsmarknaden har underlättats. Genom att kombinera arbete och familjeliv har många kvinnor kunnat ta steget ut på arbetsmarknaden.

Tabell 4.1. Kvinnors arbetskraftsdeltagande, andel kvinnor som arbetar deltid och total andel deltidsarbetande i tolv EU-länder, 1991.

Land Relativt arbetskraftsdeltagande bland kvinnor

Andel kvinnor som deltidsarbetar

Andel deltidsarbetande

EU

31,3

15,0

Danmark

78,9

37,4

22,6

Storbritannien

64,5

43,7

22,3

Portugal

62,8

9,9

5,8

Tyskland

58,1

34,1

15,1

Frankrike

56,8

23,4

11,9

Holland

54,5

59,8

32,4

Belgien

53,2

27,4

11,7

Luxemburg

44,8

18,2

7,5

Spanien

41,2

11,0

4,5

Grekland

39,9

6,5

3,4

Irland

39,9

17,7

8,3

Källa: OECD, Eurostat

Över fyra miljoner deltidsarbetslösa i EU

För EU som helhet uppgick den andel av de deltidsarbetande som hellre skulle vilja arbeta heltid till 20 procent år 19972. Det innebär att cirka en femtedel av de deltidsarbetande kan betraktas som deltidsarbetslösa.

Andelen deltidsarbetslösa varierar kraftigt mellan länderna. I Holland och Österrike betraktade sig mindre än 10 procent som deltidsarbetslösa år 1997 medan motsvarande siffror för Grekland, Italien, Finland och Sverige var närmare 40 procent.

Det förekommer inte några större skillnader mellan män och kvinnor vad gäller andelen bland de deltidsarbetande som önskar men inte kunnat få ett heltidsarbete. Eftersom de deltidsarbetande kvinnorna dock är så

2 EU-kommissionen: Employment Rates Report 1998, Employment Performance in the Member States

många fler än de deltidsarbetande männen, är antalsmässigt betydligt fler kvinnor än män deltidsarbetslösa.

I hela EU uppgick antalet deltidsarbetslösa kvinnor år 1996 till 3,2 miljoner medan de deltidsarbetslösa männen således ”bara” var 1,2 miljoner. Det innebär att den totala deltidsarbetslösheten inom EU uppgick till 4,4 miljoner 1995. För Sverige var andelarna lika stora bland män och kvinnor men antalet ofrivilligt deltidsarbetande kvinnor var 220 000 att jämföra med 63 000 män.

Tillfälliga arbeten allt vanligare inom EU

Under perioden 1983

  • 1991 ökade andelen tillfälligt anställda av alla sysselsatta inom EU med 5,4 procentenheter. Under de första fem åren av 1990-talet fortsatte ökningen, om än i något lägre takt. Ökningen mellan 1991 och 1995 uppgick till i genomsnitt 1,1 procentenheter.

Utvecklingen skiljer sig kraftigt mellan medlemsstaterna. I Holland, Spanien och Frankrike var ökningarna störst medan de tillfälliga anställningarna minskade i Portugal och Grekland.

Som framgår av figur 4.1 hade cirka 11 procent av de anställda i EUländerna ett tidsbegränsat arbete år 1995. I flertalet länder, däribland Sverige, ligger andelen på mellan 10 och 15 procent. I Belgien, Italien, Österrike och Storbritannien var andelen mindre än 10 procent. Spanien skiljer sig markant från övriga EU-länder. Där hade en av tre sysselsatta ett tidsbegränsat arbete år 1995.3

3 Persson, I. och Wadensjö E. (red) Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden, SOU 1997:137.

Figur 4.1. Andelen tillfälligt anställda av det totala antalet anställda i EU-länderna år 1995. Totalt samt könsfördelat.

0 5 10

15 20 25

30 35 40

EU totalt

B

DK

D

GR

E F

I

R

I NL

A

P FIN

S

UK

Alla anställda

Anställda kvinnor

Anställda män

Källa: Eurostat

4

Jämn könsfördelning

Figur 4.1 visar också könsfördelningen bland de tillfälligt anställda i EU-länderna år 1995. I samtliga länder var andelen kvinnor i tillfälliga anställningar större än andelen män. Skillnaderna är dock relativt små. Eftersom könsskillnaderna vad gäller sysselsättningsgrad numera också är relativt små kan konstateras att även antalsmässigt arbetar kvinnor och män tillfälligt i nästan lika stor utsträckning.

4 B=Belgien, DK=Danmark, D=Tyskland, GR=Grekland, E=Spanien, F=Frankrike, IR=Irland, I=Italien, NL=Nederländerna, A=Österrike, P=Portugal, FIN=Finland, S=Sverige, UK=Storbritannien

Tjänstesektorn störst

Merparten av de tillfälliga anställningarna återfinns i tjänstesektorn. Serviceyrken med låga utbildningskrav dominerar. Tillfälliga anställningar förekommer dock även i mer kvalificerade yrken inom tjänstesektorn.

Ungdomar

  • tillfälliga jobb och arbetslöshet

Den första kolumnen i tabell 4.2 visar ungdomsarbetslösheten i medlemsländerna. Den andra kolumnen i tabellen visar andelen tillfälligt anställda ungdomar i åldrarna 14

  • 24 år av samtliga sysselsatta i samma åldrar i EU-länderna år 1991. Av alla sysselsatta ungdomar i EU hade över 27 procent en tillfällig anställning år 1991. Det finns en tydlig samvariation mellan länder med hög arbetslöshet bland ungdomar och en stor andel tillfälligt anställda ungdomar.5

I samtliga länder finns det tecken på att andelen tillfälliga anställningar minskar med stigande ålder. Det betyder att ungdomar skulle ha störst benägenhet att arbeta tillfälligt och att man med stigande ålder hellre tar en fast anställning om man kan välja.

Tabell 4.2. Andelen unga i tillfälliga anställningar av de syssel-

satta 14

  • 24-åringarna samt ungdomsarbetslösheten i tolv EUländer, 1991.

Ungdomsarbetslöshet Ungdomar i tillfälliga anställningar, % av de sysselsatta 14

24 år

EU

27,5

Spanien

32,3

60,7

Grekland

24,5

16,9

Frankrike

19,1

34,0

Irland

17,6

54,5

Belgien

14,0

12,3

Danmark

11,5

32,4

Holland

11,1

16,1

Portugal

10,2

32,2

Storbritannien

10,1

9,7

Tyskland

5,6

30,6

Luxemburg

2,6

2,4

Källa: OECD, Eurostat

5 De Grip, A, Hoevenberg, J, Willems, E. (1997) Atypical employment in the European Union, International Labour Review, Vol 136 (1997), No 1.

4.2. Faktorer bakom utvecklingen

Efterfrågan på arbetskraft påverkas av flera faktorer. De i särklass viktigaste är strukturomvandlingar och konjunkturella svängningar. I begreppet strukturomvandling inkluderas ofta arbetsrättsliga förändringar.

Utbudet av arbetskraft påverkas å andra sidan av faktorer som den demografiska utvecklingen, arbetskraftens rörlighet och utbildningsnivå m.m. Här kan man också välja att inkludera trygghetssystemen, i form av arbetslöshets- och socialförsäkringar.

Förläggningen av arbetstiden viktig

En fråga som påverkar sambandet mellan efterfrågan och utbudet på arbetsmarknaden är arbetstidens förläggning. I en studie från 1994 presenterar Bielenski6 utvecklingen av deltidsarbeten inom EU utifrån ett arbetsgivar- respektive ett arbetstagarperspektiv.

I flertalet EU-länder menade arbetsgivarna att det huvudsakliga skälet för att anställa personer på deltid var att öka flexibiliteten i företaget för att därigenom bättre kunna anpassa verksamheten efter fluktuationer på marknaden. Företagen var följaktligen främst intresserade av personer som var beredda att arbeta få timmar per vecka och som accepterade att arbetstiden kunde ändras med kort varsel. Motsvarande undersökning bland arbetstagare visade att dessa var mest intresserade av att arbeta långa skift på fastlagda scheman. Resonemanget visar på stora skillnader i arbetsgivares resp. arbetstagares önskemål vad gäller förläggningen av arbetstiden vid deltidsarbete.

Krav på ökad flexibilitet

I samtliga OECD-länder har stora strukturförändringar ägt rum de senaste 20

  • 25 åren. Efterfrågan på arbetskraft har förändrats radikalt. De traditionella industriarbetena har minskat och tjänstesektorn har expanderat. Många länder har byggt upp en relativt stor offentlig sektor. Teknikutvecklingen har medfört att många rutinmässiga arbetsuppgifter har försvunnit eller minskat kraftigt. Samtidigt har teknikutvecklingen också inneburit stora möjligheter att producera sådant som tidigare var omöjligt. Både varu- och tjänsteproduktionen blir också alltmer kunskapsintensiv, dvs. det ställs allt högre krav på de anställdas kompetens.

6 Bielenski, H (1994) New forms of Work and Activiety

Survey of

Experience and Establishment Level in Eight European Countries, European Foundation for the Improvement of Livning and Working Conditions, Dublin.

Under samma period har den ökande globaliseringen medverkat till att företag och organisationer tvingats att höja sin produktivitet för att vara konkurrenskraftiga. Till en del sker detta genom att effektivisera teknikanvändning och arbetsorganisation. Ökad produktivitet ställer också ofta krav på större flexibilitet vad gäller storleken och kompetensen hos själva arbetsstyrkan. Det blir allt vanligare att företagen anpassar både arbetsstyrkans kompetens och omfattning efter arbetsbelastningen.

Strukturella orsaker bakom deltid och tillfälliga anställningar

Ett uttryck för de ökade kraven på flexibilitet är en ökad efterfrågan från arbetsgivare på deltidsarbetande och tillfälligt anställda. Det finns med andra ord ett strukturellt betingat inslag i förklaringen till en ökad andel deltid och tillfälliga anställningar. I de länder som har genomfört arbetsrättsliga förändringar som underlättat för arbetsgivarna att anställa personal tillfälligt, har andelen tillfälliga anställningar ökat mycket markant. Ett exempel är Spanien. Även Frankrike uppvisar ett liknande mönster.

Deltid och tillfälliga anställningar inte konjunkturberoende

En annan viktig förklaringsfaktor bakom förändringar i efterfrågan på arbetskraft är konjunkturläget. Under de senaste 20

  • 25 åren har västvärlden gått igenom flera hög- som lågkonjunkturer. I så gott som samtliga länder utlöste den första oljekrisen i början av 1970-talet en kraftig lågkonjunktur. Den varade dock olika länge i olika länder. Den andra krisen, som kom i slutet av 1970-talet, påverkade också länderna på olika sätt. Därefter har vissa stater legat före andra i konjunkturutvecklingen. Numera beräknas högkonjunkturerna börja i USA och Japan för att sedan sprida sig till Europa. Styrkan och effekterna av olika konjunkturlägen skiljer sig åt länderna emellan.

OECD har undersökt hur olika konjunkturlägen kan påverka förekomsten av atypiska anställningar. Slutsatsen är att det inte finns något som tyder på att förändringar i andelen följer några cykliska mönster7.

7 OECD Employment Outlook, 1996.

Deltid ett sätt för kvinnor att kombinera förvärvsarbete med sysslor i hemmet

I många västländer har deltidsarbete varit den enda möjligheten för kvinnor att ta sig in på arbetsmarknaden. Det finns skäl att anta att det fortfarande är så i flera länder. Genom att inte arbeta heltid får kvinnorna tid över för barnomsorg och hemarbete.

Arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen missgynnar deltidsanställda och tillfälligt anställda i många länder

Arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen i många länder missgynnar ofta både deltidsarbetande och tillfälligt anställda och skulle därför kunna vara en faktor som talar mot en ökning av arbetskraftsutbudet för deltidsarbeten och tillfälliga anställningar. Å andra sidan skulle det kunna vara en faktor som talar för en ökad efterfrågan på deltidsanställda och tillfälligt anställda utifrån ett arbetsgivarperspektiv.

Deltidsarbetslösa kan få ersättning från arbetslöshetsersättningen i de nordiska länderna samt i Nederländerna, enligt regler som i stora drag påminner om de svenska.8 Några sådana möjligheter förekommer vare sig i övriga EU-länder eller i USA.

De missgynnande effekterna för de atypiskt anställda i många länder gäller inte bara vid arbetslöshet utan även rätten till sjukpenning och pension. Nedan följer en kort sammanfattning av de viktigaste lagreglerna i några av medlemsländerna9.

Belgien: Alla anställningar är socialförsäkringspliktiga. Vid mindre än 50 procent av heltid bortfaller rätten till sjukpenning och invaliditetsförsäkring. Förutvarande deltidsarbete berättigar till obegränsat stöd vid arbetslöshet. Bidragen varierar för deltidsarbetande, som inte är familjens huvudförsörjare, beroende på om de var frivilligt eller ofrivilligt i deltid.

Förbundsrepubliken Tyskland: För anställningar på mindre än 15 veckotimmar eller lägre än en viss månadslön är arbetsgivarna befriade från socialförsäkringsavgifter för sjukdom och pension. Fullt försäkringsskydd inträder först vid minst 18 veckoarbetstimmar. För anställningar på mindre än 19 timmar/vecka finns ingen skyldighet att betala bidrag till arbetslöshetsersättningen, vilket annars är obligatoriskt. Del-

8 Sammanställning från Arbetslöshetskassornas Samorganisation (SO), 1998-12-03 samt från Ministry of Social Affairs and Employment, Holland 1999-01-159 W. Knocke, Tendenser och utveckling på kvinnornas arbetsmarknad inom den europeiska gemenskapen, Arbetslivsrapport 1998:30, Arbetslivsinstitutet.

tidsarbete inverkar negativt på pensionsstorleken, eftersom denna beräknas på grundval av arbetade år och inkomst.

Danmark: Redan bosättning är tillräcklig för rätt till grundpension, som dock är låg och finansieras över statsbudgeten. Alla arbetstagare som arbetar minst 10 timmar/vecka eller 43,5 timmar per månad får en ”arbetsmarknads-tilläggspension”, som inte påverkas av inkomstens storlek. För tidsmässigt kortare anställningar finns inget försäkringsskydd och arbetsgivaren betalar inga tilläggspensionsavgifter för anställda med mindre än tio veckoarbetstimmar. Sociala rättigheter är individuella och inte bundna till äktenskapet eller hushållet.

Storbritannien: Anställningar blir först socialförsäkringspliktiga när lönen uppgår till 23 procent av den nationella genomsnittslönen. Avgifterna är lägre för deltid än för heltid beroende på ett progressivt bidragssystem. För mycket låga inkomster betalas inga socialförsäkringsavgifter. Grundpensionen finansieras genom avgifter och ligger under fattigdomsgränsen. Det finns en anställningsrelaterad tilläggspension, som dock utesluter deltidsarbetande som arbetar färre än 30 veckoarbetstimmar.

Irland: Socialförsäkringsavgifter betalas inte för anställningar som understiger 18 timmar per vecka.

4.3. Exemplet Nederländerna

I början av 1980-talet talades det ofta om ”den holländska sjukan”. Landet hade ett stort budgetunderskott och en arbetslöshet på cirka 12 procent. Den dåvarande regeringen beslöt att

  • i samråd med arbets-

marknadens parter

  • göra en radikal kursändring. Sedan dess har sysselsättningen ökat och arbetslösheten ligger i dag på under fyra procent.

Kursändringen bestod av flera delar. Genom ett avtal 1982 mellan parterna på arbetsmarknaden har löneökningarna varit begränsats till cirka två procent per år under perioden 1984 och 1996. I samma avtal enades man om att verka för en rättvis fördelning av jobben. Staten har bidragit till utvecklingen genom sänkta skatter och arbetsgivaravgifter samt förenklade regler för korttidsanställningar.

Redan i slutet av 1970-talet formulerade den holländska regeringen ett program i syfte att öka deltidsarbetet10. Ett ökat deltidsarbete sågs som ett instrument för att dels öka sysselsättningen, dels fördela en knapp resurs, nämligen betalt arbete. Detta synsätt förstärktes genom avtalet mellan parterna från år 1982 (se ovan). Programmet hade både

10 Part-time work in the Netherlands, Ministry of Social Affairs and Employment, Directorate of Industrial Relations, No 39, April 1997.

kvalitativa och kvantitativa inslag. Genom förändrade regler och borttagande av s.k. trösklar i arbetsrätten och i social- och arbetslöshetsförsäkringssystemen fick de deltidsanställda samma villkor som de heltidsanställda.

I Nederländerna finns två olika ersättningssystem vid arbetslöshet. Alla som arbetat under 26 av de senaste 39 veckorna är berättigade till ersättning i maximalt sex månader. De som dessutom arbetat under minst fyra av de senaste fem åren är därefter berättigade till ersättning från den förlängda arbetslöshetsersättningen. År 1985 sänktes ersättningsnivån vid arbetslöshet från 80 till 70 procent. Ersättningstiden i den förlängda arbetslöshetsförsäkringen varierar mellan tre månader och 4,5 år beroende på ålder och antalet förvärvsår. För maximal ersättningstid krävs att man arbetat i 40 år. Därefter utgår ersättning under max ett år som motsvarar 70 procent av den lagstadgade minimilönen. De arbetslösa är därefter hänvisade till socialbidragssystemet.

Deltidsarbetslösa har samma rätt till ersättning från arbetslöshetsersättningen som heltidsarbetslösa under förutsättning att de är ”ofrivilligt” deltidsarbetslösa, aktivt söker mer arbete och är registrerade vid Arbetsförmedlingen.

Regeringen vidtog också kvantitativa åtgärder för att öka deltidsarbetet. Parterna på arbetsmarknaden, och då främst arbetsgivarna, anmodades att öka antalet deltidsarbeten och medel anslogs för forskning om hur deltidsarbete påverkar utvecklingen. Flera initiativ togs för att öka deltidsarbetet inom den offentliga sektorn.

Under åren 1979 och 1980 gjordes också ett försök att genom statliga bidrag till arbetsgivare och arbetstagare öka antalet deltidsarbetande. Försöket avbröts dock snabbt eftersom det, förutom att belasta statsbudgeten, inte gav förväntat resultat och var alltför komplicerat. Dessutom ansåg man att marknadskrafterna redan ”gjorde jobbet”.

Arbetsmarknadens parter har verkat aktivt för fler deltidsarbeten. I cirka 60 procent av kollektivavtalen finns stadgar för deltidsarbete. Vissa fackförbund har genomfört kampanjer för att öka deltidsarbetet. Några av dessa har riktats särskilt till män. Ett exempel kampanjen ”Hello kid, I am your father!”

En av tre jobbar deltid

Under de senaste 25 åren har andelen deltidsarbetande11 av alla sysselsatta i Nederländerna ökat från cirka sju procent till 37 procent. Idag arbetar alltså mer än var tredje person deltid. Det är i särklass den högsta siffran i EU.

Mer än nio av tio i Nederländerna är nöjda med sitt deltidsarbete och arbetar deltid därför att de inte vill arbeta heltid. Mindre än en av tio anger att de skulle vilja arbeta heltid men har inte lyckats hitta arbete på heltid. Deltidsarbetslösheten uppgår med andra ord till mindre än 10 procent av de deltidsarbetande. Det finns inga uppgifter om hur stor andel av de deltidsarbetslösa som uppbär ersättning från arbetslöshetsersättningen.

Liksom i övriga EU-länder är deltidsarbetet i Nederländerna vanligast bland kvinnor och i serviceyrken med låga utbildningskrav. Flera undersökningar visar dock att önskemål om minskad arbetstid nu blir allt vanligare bland högutbildade. Det gäller både män och kvinnor.

Enligt uppgifter från det holländska arbetsmarknadsdepartementet12väljer unga familjer allt oftare deltidsarbete för båda makarna, dvs. både mannen och kvinnan vill arbeta ungefär 32 timmar vardera per vecka. Tidigare var det vanligast att mannen arbetade heltid och kvinnan ungefär 20 timmar per vecka.

Institutionella förändringar bakom utvecklingen

Det ökade deltidsarbetet i Nederländerna anses ha bidragit till ökad sysselsättning främst bland kvinnor, men också till att den äldre arbetskraften har kunnat stanna kvar i arbetslivet längre och till en jämnare fördelning av betalt − och obetalt arbete

  • och sist men inte minst till en minskad arbetslöshet. För arbetsgivarna har det ökade deltidsarbetet medfört en större flexibilitet genom att arbetet kan föreliggas till den tid då arbetsbelastningen är som störst.

Det torde inte ligga några som helst tvivel om att det är strukturella orsaker, i form av institutionella förändringar, som ligger bakom ökningen av andelen deltidsarbeten i Nederländerna. Det kan också finnas vissa attitydmässiga förändringar som kan ha påverkat utvecklingen, genom att man i allt fler och större kretsar önskar arbeta deltid.

11 Deltidsarbete definieras som arbete under kortare tid än den normala arbetstiden för heltidsanställningar. Antalet timmar i en deltidsanställning varierar från en timme per vecka till en timme mindre än heltid.12 Martin Blomsma, Ministry of Social Affairs and Employment, Holland.

4.4. Exemplet Spanien

Störst andel tillfälligt anställda

Spanien har sedan lång tid den högsta arbetslösheten inom EU. Samtidigt är den spanska arbetsrätten av tradition mycket strikt. Det gäller särskilt reglerna för fasta anställningar. I syfte att öka sysselsättningen har betydande förändringar gjorts i arbetsrätten på senare år. Förändringarna har bland annat inneburit större möjligheter för arbetsgivarna att anställa personal med tidsbegränsade kontrakt. För fasta anställningar gäller i stort sett samma regler som tidigare.

Sedan de nya arbetsrättslagarna trädde i kraft, har andelen tillfälligt anställda ökat markant. År 1987 var drygt 15 procent av de sysselsatta tillfälligt anställda. Sju år senare, dvs 1994, var motsvarande siffra nära 34 procent. Det innebär att över en tredjedel av alla anställningar i Spanien var tillfälliga. Samtidigt som de tillfälliga anställningarna har ökat i Spanien har den totala sysselsättningen minskat.

Strukturella orsaker bakom stor andel tillfälligt anställda

Enligt OECD föreligger det inga som helst tvivel om att strukturella skäl i form av arbetsrättsliga förändringar har inneburit en ökad efterfrågan på tillfälligt anställda i Spanien13. OECD konstaterar också att även i Frankrike har arbetsrättsliga förändringar lett till en ökning av tillfälliga anställningar.

Sannolikt har de arbetsrättsliga förändringarna också medfört en minskad efterfrågan på fast anställd personal. År 1995 angav ca 85 procent av både männen och kvinnorna som var tillfälligt anställda i Spanien att deras tillfälliga arbete var ofrivilligt och berodde på att de inte hade kunnat finna ett fast jobb.

4.5. Exemplet USA

En avreglerad arbetsmarknad

Det kan i detta sammanhang vara intressant att studera utvecklingen i ett land med en helt annan syn på arbetsrätten jämfört med vad som gäller i flertalet EU-länder, nämligen USA. Där är också arbetslöshets- och socialförsäkringssystemen uppbyggda på ett annorlunda sätt än i Europa.

13 OECD Employment Outlook, 1996.

Arbetslöshetsersättningen i USA skall ”täcka individens basutgifter men inte underminera individens incitament att återvända till arbete”14. Ersättningen utbetalas under 26 veckor. Ersättningen är vanligen 50

  • 60 procent av lönen. Storleken på ersättningen varierar beroende på inkomstnivå och i vilken stat man är bosatt. Lägre lön ger högre ersättningsnivå. Av de registrerade arbetslösa får 30
  • 35 procent arbetslös-

hetsersättning. Deltidsersättning medges ej.

Arbetslöshetsersättningen finansieras genom individuella arbetsgivaravgifter. I USA är arbetsrätten mindre strikt än i flertalet EU-länder och det är lättare att säga upp personal. Arbetslöshetsersättningen ses inte som en kollektiv försäkring utan som en fortsättning på löne

-

systemet15.

Flexibla arbetstider och en flexibel arbetskraft är inga nya företeelser i USA. Det nya ligger istället i att flexibla arbetstider, t.ex. i form av deltidsarbete och tillfälliga anställningar, införs på bred front i företagen och omfattar en större del av de anställda än tidigare. Den största förändringen när det gäller flexibel arbetskraft i USA är dock den explosionsartade tillväxten av uthyrningsfirmor för temporär arbets

-

kraft16.

Deltid ses i USA som ett sätt att få flexibilitet både för arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsgivaren har möjlighet att lättare variera sin kapacitet och arbetstagaren har möjlighet att få mer tid till åtaganden vid sidan av jobbet. Deltidsarbetande har ofta en lägre timlön än sina heltidsarbetande kollegor. Ofta har de inte heller tillgång till kompetensutveckling och anställningsförmåner i samma utsträckning som heltidsarbetande.

Nästan en av fem arbetar deltid

I USA arbetar cirka 16 procent av de sysselsatta deltid. Av dessa är ungefär två tredjedelar kvinnor och en tredjedel män. Andelen deltidsanställda har inte ökat i någon nämnvärd utsträckning sedan 1980. Ungefär 85 procent arbetar deltid på frivillig basis. Övriga 15 procent arbetar deltid av arbetsmarknadsskäl och kan följaktligen betraktas som deltidsarbetslösa.

14 Sveriges Utländska Attachéer, Utlandsrapport USA 9709, Flexibla arbetstider och flexibel arbetskraft i USA.15SOU 1996:150 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsersättning.16 Sveriges Utländska Attachéer, Utlandsrapport USA 9709, Flexibla arbetstider och flexibel arbetskraft i USA.

De amerikanska företagen ser och använder i stor utsträckning de tidsbegränsat anställda som en buffert vid förändringar i efterfrågan. Alternativ till tidsbegränsat anställda för att möta dessa variationer i efterfrågan är att öka övertidsuttaget hos fast anställd personal eller att dra ner lagernivåer. Denna strategi innebär för många av de tidsbegränsat anställda att deras val inte står mellan ett tidsbegränsat jobb och ett fast jobb, utan snarare mellan ett tidsbegränsat jobb och arbetslöshet.

Tidsbegränsade anställningar vanligast bland kvinnor

År 1996 uppgick antalet tidsbegränsat anställda amerikaner till cirka 2,4 miljoner17. Av dessa s.k. temps var ungefär tre fjärdedelar kvinnor. Merparten av de tidsbegränsade anställningarna är inte speciellt kvalificerade, utan avser t.ex. administrativ hjälp, försäljning och annan service.

Sämre villkor för tillfälligt anställda

Tidsbegränsat anställda tjänar ungefär 80 procent av vad tillsvidareanställda gör. Till en del förklaras detta av att de tidsbegränsat anställda arbetar ungefär tio procent färre timmar än vad fast anställda gör, att tidsbegränsat anställda är yngre och har lägre utbildning samt att en stor andel arbetar inom lågbetalda serviceyrken.

Att ingå i den flexibla arbetskraften i USA innebär ofta osäkerhet när det gäller arbetet, hur länge det skall vara och om man får ett nytt när det nuvarande är slut. Det kan också innebära oregelbundna scheman, sämre lön och sämre villkor i övrigt. Dessa frågor har på senare tid uppmärksammats alltmer i USA. Flera projekt har också startats av intresseorganisationer och andra för att få till stånd ändringar och förbättringar samt för att dra upp riktlinjerna för standarder för den flexibla arbetskraften.

Förväntad ökning av tillfälliga arbeten

Många tecken tyder på att atypiska anställningar kommer att öka i USA. Numera anger t.ex. 91 procent av de amerikanska företagen att de någon gång använder tidsbegränsat anställda. Enligt en rapport från Sveriges

17 Enligt uppgift från Sveriges arbetsmarknadsråd i Washington.

Tekniska Attachéer18 räknar man med att nya konstellationer dyker upp när det gäller den flexibla arbetskraften. Här följer några exempel.

  • Flexibel arbetskraft av samma typ eller flexibel arbetskraft med samma yrke går samman i ”kollektiv” för att få tillgång till t.ex. förmåner och kompetensutveckling. Dessa kollektiv kan också fungera som arbetsförmedlare för gruppens medlemmar.
  • Bildande av regionala pooler med arbetstagare, som produktionspersonal, administrativ personal och ingenjörer, vilka hyrs ut till regionens företag. Regionens företag bidrar till poolens kompetensutveckling, genom att utbilda arbetstagarna när de är på plats i företaget, dels genom att betala annan utbildning. Modellen innebär att regionens företag får tillgång till kompetent flexibel arbetskraft och att man delar på kostnaderna för detta.
  • Företag med motsatt säsong (alternativt konjunktur) för sina produkter delar på en pool av flexibel arbetskraft, som halva året jobbar hos det ena företaget och andra halvan hos det andra företaget.

18 Sveriges Utländska Attachéer, Utlandsrapport USA 9709, Flexibla arbetstider och flexibel arbetskraft i USA.

5. Lagar och avtal

Utvecklingen de senaste åren har gått mot att i lag och kollektivavtal försöka främja flexibilitet och produktivitetsutveckling i företagen genom olika anställningsavtal och arbetstider. Samtidigt ska anställdas behov av utveckling, inflytande, frihet och trygghet tillgodoses. I detta kapitel redogörs för regleringen av olika anställningsformer och arbetstider.

5.1. Anställningsskydd

Översikt av anställningsskyddets historik

När lagen om anställningsskydd (1974:12) trädde i kraft var det första gången som det individuella anställningsskyddet reglerades på ett fullständigt sätt.

Innan dess hade ett visst skydd för anställda införts, som exempelvis skyddet mot föreningsrättskränkande avskedande och förbud mot att säga upp den som fött barn eller var tvungen att fullgöra sin värnplikt (numera totalförsvarsplikt). Än tidigare rådde ett helt annat synsätt på anställningsförhållanden. I princip gällde tjänsteplikt och detta reglerades bl.a. i olika legostadgor, varav den sista utfärdades år 1833. Det var inte tal om någon avtalsfrihet mellan parterna

  • lagstiftningen förutsatte att anställningsavtalet hade ingåtts i en viss form och för en viss tid.

Under industrialismens framväxt ändrades denna syn, mycket genom påverkan av liberalismens idéer. Avtalsfriheten betonades starkt och den statliga inblandningen skulle vara minimal. Anställningsvillkoren skulle fastställas genom att arbetstagaren och arbetsgivaren ingick enskilda avtal. En ny och oreglerad anställningsform uppkom, det fria arbetsavtalet. Detta innebar att anställningsförhållandet inte ingicks för viss bestämd tid utan tills vidare. Det kunde när som helst sägas upp från både arbetstagarens och arbetsgivarens sida. Till skillnad mot vad som gällt i det gamla bondesamhället ställde arbetstagaren nu bara den arbetade tiden till arbetsgivarens förfogande och fick bara betalt för denna. Arbetsgivaren hade inget ansvar för arbetstagaren under den tid

då denne inte arbetade. Det innebar t.ex. att arbetsgivaren inte var tvungen att dra försorg om arbetstagaren vid ålderdom och sjukdom och inte heller att anpassa arbetsvillkoren till arbetstagarens förutsättningar. I praktiken innebar detta att arbetsgivaren ensidigt kunde bestämma avtalsvillkoren

  • arbetstagarens val inskränkte sig till att acceptera

arbetet eller inte.

Under slutet av 1800-talet började arbetstagarna sluta sig samman i fackföreningar. Dessa kom att i allt större utsträckning ingå avtal med arbetsgivarna om arbetsavtal som gällde för ett större antal arbetare, kollektivavtal. Rättsläget var dock oklart om dessa kollektivavtal var rättsligt bindande.

En ökad social oro bredde efterhand ut sig, bl.a. genom att arbetstagarna alltmer kom att utnyttja kollektivavtalens möjligheter till strejk och arbetsgivarna sina möjligheter till lock out. Därför inleddes ett arbete för att försöka skapa stadga åt den oroliga situationen. De förslag till lagstiftning som lades fram förkastades dock och inte förrän år 1928 infördes en lagreglering av kollektivavtalet. Den första arbetstidslagen infördes år 1919 och den första semesterlagstiftningen år 1938.

Genom Saltsjöbadsavtalet 1938 mellan SAF och LO förband sig arbetsgivarna att ange skälen för uppsägning och att förhandla om uppsägningar. År 1964 ändrades överenskommelsen till att arbetsgivarna åtog sig att inte säga upp arbetstagarna utan sakliga skäl. I slutet på 1960-talet tillsattes den s.k. Åmanska utredningen som fick i uppdrag att se över frågan om ett utökat anställningsskydd.

Utvecklingen under 1970-talet

År 1971 infördes en särskild lag om anställningsskydd för äldre arbetstagare och tre år därefter trädde den första kompletta anställningsskyddslagen i kraft. I denna lagfästes kravet på att uppsägning skulle vara sakligt grundad. Den innehöll även reglering av turordning och rätten till återanställning. Anställningsskyddslagen var till vissa delar dispositiv.

I och med att 1974 års lagstiftning gav ett långtgående skydd åt tillsvidareanställningar, som även förklarades vara den normala anställningsformen, uppstod ett behov av att kunna göra undantag från kravet att alla anställningar skulle gälla tillsvidare. Därför infördes möjlighet att kunna ingå tidsbegränsade anställningar för viss tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleddes av arbetsuppgifternas särskilda beskaffenhet eller var fråga om praktikarbete eller vikariat. Beträffande provanställningar hade regeringen övervägt att föreslå att sådan skulle vara tillåten enligt lagen. Då arbetsmarknadens parter förklarat att de

var villiga att medverka till att kollektivavtalen skulle reglera detta avstod regeringen från att föreslå lagreglering.1

Utvecklingen under 1980-talet

Den 1 april 1982 trädde en ny anställningsskyddslag i kraft. Bakgrunden var att man ville utöka möjligheterna till visstidsanställningar. Dessutom var avsikten att införa möjligheter till provanställning och anställning på viss tid för arbetsanhopning. Erfarenheten hade visat att det hade varit svårt att via kollektivavtal komma fram till sådana lösningar. I lagen infördes bestämmelser som innebar att det blev tillåtet att provanställa någon för högst sex månader och att visstidsanställa på grund av tillfällig arbetsanhopning i sammanlagt sex månader under en period av två år. Det infördes även möjlighet att anställa någon tillfälligt för feriearbete och för tiden tills dess att arbetstagaren skulle påbörja värnpliktstjänstgöring. Vidare infördes en regel som innebar att den som är pensionerad fick visstidsanställas.

Utvecklingen under 1990-talet

I slutet av år 1991 tillkallades en kommitté för översyn av medbestämmandelagen och den centrala arbetsrättsliga lagstiftningen i övrigt.2Skälen till att utredningen tillsattes var att det under senare år blivit alltmer tydligt att det fanns brister i den arbetsrättsliga lagstiftningen. De reformer som genomfördes på 1970-talet hade fått oönskade effekter genom att de lett till formaliserade samarbetsformer och en byråkratisk beslutsprocess. Det konstaterades att många anställda saknade möjlighet till information och att det starka anställningsskyddet kunde ha medfört hinder för arbetslösa att komma in på arbetsmarknaden. De arbetsrättsliga lagarna ansågs dessutom vara svåröverskådliga och dåligt anpassade till 1990-talets krav på höjd produktivitet både i den privata och den offentliga sektorn. Särskilda svårigheter angavs kunna uppstå på mindre arbetsplatser där bristen på flexibilitet i regelsystemet kunde få återverkningar på verksamheten och därmed på lönsamheten.

1992 års arbetsrättskommitté avlämnade ett delbetänkande om ny anställningsskyddslag i maj 1993.3 Förslagen ledde till lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1994.

1Prop. 1973:129.2 1992 års arbetsrättskommitté.3SOU 1993:32.

Innebörden av förändringarna var bl.a. att den tillåtna anställningstiden för visstidsanställning förlängdes från sex månader till tolv månader under en period av två år och att provanställning tilläts i tolv månader i stället för som tidigare i sex månader. Dessutom infördes ett slags moratorium för de gällande kollektivavtalen. Till lagen hörde nämligen övergångsbestämmelser som innebar att bestämmelser skulle undanröjas i gällande kollektivavtal, om avtalen stadgade att tidsbegränsade anställningar fick ingås för kortare tid än de som lagen tillät. Det innebar dock inte att det inte längre var möjligt att ingå kollektivavtal om kortare tidsbegränsade anställningar

  • nya kollektivavtal kunde naturligtvis träffas som innebar att tidsbegränsade anställningar endast fick ingås för kortare tid än tolv månader.

Vidare ändrades vissa regler avseende uppsägning och arbetsgivare gavs möjlighet att undanta två arbetstagare av särskild betydelse för den fortsatta driften vid upprättandet av turordningskretsar.

Efter regeringsskiftet under hösten 1994 infördes från och med den 1 januari 1995 i princip en återgång till de regler som gällde före den 1 januari 1994. Den längsta tillåtna tiden för visstidsanställningar vid arbetsanhopning och för provanställning förkortades från tolv till sex månader i och med ändringen.4

Under våren 1995 tillkallade regeringen en kommission med uppdrag att söka lösningar på de problem som arbetsmarknadens parter ansåg fanns på arbetsrättens område, 1995 års Arbetsrättskommission. Syftet med kommissionens arbete var att i samarbete med parterna finna former för hur dessa själva i så stor utsträckning som möjligt genom kollektivavtal skulle kunna utforma de arbetsrättsliga reglerna så att de blev så enkla och effektiva som möjligt.

Kommissions mål var att åstadkomma en långsiktig och stabil arbetsrätt som skulle främja flexibilitet och produktivitetsutveckling i företagen och den offentliga sektorn, tillgodose de anställdas behov av utveckling, inflytande, frihet och trygghet, främja jämställdhet mellan könen och främja invandrarnas villkor på arbetsmarknaden.

Kommissionen överlämnade sin slutrapport ”Samarbetsavtal?” i maj 1996. Varken arbetsgivarnas eller arbetstagarnas representanter kunde godta det slutförslag till avtalsrekommendation som kommissionens ordförande presenterade. Regeringen överlade med centralorganisationerna och dessa förband sig att förhandla med varandra. Grunden för parternas förhandlingar var parternas vilja att medverka till åtgärder som ökar sysselsättningen och därmed minskar arbetslösheten. Mot bakgrund av dessa överläggningar uppdrog regeringen åt Statens för-

4 Lag (1994:1685) om ändring i lagen (1982:80) om anställningsskydd.

likningsmannaexpedition att tillsätta en medlargrupp som skulle försöka få parterna att uppnå enighet i arbetsrättsliga frågor.

Medlargruppen fick inte något uppdrag av parterna under den tid den var i funktion, och därför förklarade gruppen att det inte fanns någon förutsättning för att klara av uppdraget.

Under senvåren 1996 hade dessutom regeringen lagt fram den s.k. sysselsättningspropositionen, i vilken förslag lades fram för att klara av det övergripande målet halvering av den öppna arbetslösheten.5 I propositionen framkom att arbetsrätten måste ha en ändamålsenlig utformning och spegla en rimlig avvägning mellan löntagarnas behov av skydd mot godtyckliga och diskriminerande beslut och företagens behov av att kontinuerligt kunna anpassa sin organisation och sin arbetsstyrka till förändrade förutsättningar och behov. De arbetsrättsliga reglerna skulle vara utformade så att de inte försvårade för företagen att göra nya satsningar och expandera. Regeringens mening var att detta skedde på bästa sätt om arbetsmarknadens parter själva tog ansvar för utformningen av reglerna.

Men parterna lyckades inte komma överens. I september 1996 upprättades ett utkast till lagrådsremiss. Lagrådets yttrande ledde till att regeringen lade fram en omarbetat förslag till proposition i oktober 1996 med förslag på modernisering av anställningsskyddet.6 Regeringen konstaterade att de då gällande reglerna gav uttryck för uppfattningar som allt mer kommit att frångås. Anställningsskyddsreglerna tillkom på 1970-talet och efter det har svensk ekonomi och arbetsmarknad genomgått avsevärda förändringar. Den fria rörligheten för kapital, personer, tjänster och varor inom EU samt utvecklingen avseende teknik, organisationer och arbetssätt har förändrats väsentligt. Utvecklingen har gått mot en ökad mångfald av vad gäller olika former för att anlita arbetskraft, t.ex. tidsbegränsade anställningar, inhyrning av arbetskraft och konsulttjänster.

Kontentan var att regeringen i propositionen framförde vissa förslag till förändring av reglerna om anställningsskydd, men man konstaterade att vissa regler inte skulle ändras. Exempelvis angavs att avsteg inte skulle ske från principen att huvudregeln är att anställning ingås tillsvidare och att det inte heller skulle komma ifråga att luckra upp kravet på att uppsägning från arbetsgivarens sida ska vara sakligt grundad.

Utökningar föreslogs dock avseende möjligheten att genom kollektivavtal avvika från anställningsskyddslagen. Tills dess gällde att avvikelse endast kunde göras i kollektivavtal på central nivå. Vid tillkomsten av regeln var avsikten att det skulle skapas en garanti mot att avtals-

5Prop. 1996/97:207.6Prop. 1996/97:16.

friheten inte begagnades på ett sätt som i otillbörlig utsträckning försämrade det lagfästa anställningsskyddet. Under senare år hade förbunden i allt större utsträckning börjat delegera rätten till lokala fackliga organisationer.7 Därför ansåg regeringen att kravet på att avtal skulle ingås på central nivå borde tas bort avseende tidsbegränsade anställningar, turordningsreglerna och reglerna om företrädesrätt till återanställning samt den närmare beräkningen av förmåner under uppsägningstid. Dock angav regeringen att avsteg bara skulle tillåtas om det fanns ett gällande kollektivavtal på central nivå, som exempelvis reglerade allmänna anställningsvillkor.

Vidare föreslog regeringen att en ny anställningsform skulle införas, överenskommen visstidsanställning (se avsnitt 5.5). Vid denna tidpunkt gällde att tidsbegränsad anställning som pågått i sammanlagt tolv månader under en period av två år medförde att arbetsgivaren var tvungen att särskilt meddela att inte någon ytterligare anställning kunde erbjudas. Normalt gäller vid tidsbegränsade anställningar att de upphör utan föregående uppsägning vid avtalsperiodens slut.

Regeringen föreslog även att en bortre gräns för vikariat skulle införas. Den som under en period av fem år varit vikariatsanställd i sammanlagt tre år och är fortsatt anställd, ska automatiskt få sin anställning betraktad som en tillsvidareanställning. Denna regel skulle få effekt först den 1 januari 2000.

Dessutom föreslogs att uppsägningstiderna skulle sättas i relation till anställningstidens längd och inte till arbetstagarens ålder. Ändringar skulle också göras i reglerna om företräde till återanställning. Tills dess hade företrädesrätten gällt under tolv månader, men förslaget gick ut på att denna tid kortades till nio månader.

Vidare föreslogs en rätt för deltidsanställda att för arbetsgivaren anmäla att han eller hon ville ha en anställning med utökad sysselsättningsgrad eller heltidsanställning och därigenom få företräde till sådan anställning. Tre krav ställdes för att företrädesrätten skulle gälla. För det första skulle arbetstagaren ha anmält till arbetsgivaren att utökad arbetstid önskas. För det andra skulle arbetsgivarens behov av arbetskraft tillgodoses genom att arbetstagaren får utökad arbetstid. För det tredje skulle arbetstagaren ha tillräckliga kvalifikationer för arbetsuppgifterna. I normalfallet kan det antas att arbetstagaren har dessa kvalifikationer om heltidsanställningen innehåller samma arbetsuppgifter som deltidsanställningen.

Regeringens förslag antogs av riksdagen och de flesta ändringarna trädde i kraft från och med den 1 januari 1997.

7SOU 1993:32.

5.2. Avtal inom anställningsskyddet

En del av reglerna i anställningsskyddslagen är tvingande, dvs. arbetstagaren kan inte fås att avstå från sina rättigheter. Tanken är att de grundläggande reglerna om skydd för den enskilde ska vara tvingande. Avtal mellan enskilda parter är ogiltiga i den utsträckning de upphäver eller inskränker arbetstagarens rättigheter. Däremot har det sedan gammalt ansetts att kollektivavtalsslutande parter ska kunna anpassa lagreglerna till de speciella förhållanden som råder i en bransch, genom att göra avsteg i kollektivavtalen. De fackliga organisationerna anses ha den kompetens och de kunskaper som krävs för att tillvarata medlemmarnas intressen. Reglerna om tidsbegränsade anställningar är dispositiva.

Tidigare undersökningar av bestämmelser i kollektivavtal

Vid några tillfällen har bestämmelser om tidsbegränsade anställningar i kollektivavtal analyserats. Dessa undersökningar visar att det fanns kollektivavtal på 1970-talet som medgav att tidsbegränsade anställningar fick ingås vid tillfällig arbetsanhopning och för provanställning, trots att den då gällande lagen inte tillät dessa anställningsformer. När anställningsskyddslagen ändrades i början av 1980-talet infördes rätt att provanställa. Några år senare innehöll kollektivavtalen till stor del inskränkningar av rätten att provanställa, även om det inte fanns avtal som uttryckligen förbjöd denna anställningsform. Den senaste undersökningen som utredningen tagit del av genomfördes strax före 1994 års lagändring och den visar att den vanligaste maximala tiden för tidsbegränsade anställningar i kollektivavtalen var sex månader, dvs. samma tidsgräns som lagen ställde upp.

1977 års Anställningsskyddskommitté utförde en omfattande undersökning av bl.a. kollektivavtal med bestämmelser om visstidsanställning vid tillfällig arbetsanhopning och provanställning. Bakgrunden var att 1974 års anställningsskyddslag inte tillät dessa anställningsformer. För att arbetsgivaren skulle kunna provanställa eller anställa för tillfällig arbetsanhopning krävdes därför att det fanns ett kollektivavtal som reglerade dessa frågor. I rapporten konstaterades att den vanligaste förekommande tidsgränsen för tillfällig arbetsanhopning var tre månader på LO-området.8 På tjänstemannasidan fanns ingen tidsgräns. Däremot förekom inskränkningar i kollektivavtalen genom att det krävdes att den fackliga organisationen gav sitt samtycke för att anställning vid arbetstopp skulle tillåtas.

8 Ds A 1980:2.

En kollektivavtalsundersökning avseende provanställningar genomfördes även år 1985.9 Enligt denna undersökning var ungefär hälften av företagen, där ca 85 procent av arbetstagarna var anställda, på LO-SAFområdet bundna av inskränkningar i rätten att provanställa. Undersökningen visade även att antalet arbetstagare som berördes av att den fackliga organisationen lämnade sitt samtycke hade ökat markant jämfört med före 1982 års lagstiftning. Däremot fanns inte längre några kollektivavtal som förbjöd provanställning.

Donald W. Storrie genomförde en kartläggning av regleringen av provanställningar och anställningar för viss tid i kollektivavtal under hösten 1993.10 Hans resultat visade att den vanligaste tidsgränsen för visstidsanställningar var sex månader och att de flesta avtal inte gav de fackliga organisationerna någon rätt att ha inflytande vid rekryteringsbeslutet. Vidare framkom att tjänstesektorn och småföretagarna verkade ha de mest liberala reglerna medan de större industriföretagens möjligheter att visstidsanställa var mer begränsade. Storrie fann att de ändringar som gjordes i anställningsskyddslagen år 1994 fick till följd att de olika fackförbunden agerade mycket olika. Slutsatsen var dock att för de avtalsområden som hade relativt korta avtalslängder skulle genomslagskraften bli störst.

Exempel på avtal som ingåtts under senare tid

Teatrarnas Riksförbund och Teaterförbundet, fackförbundet för scen och media träffade den 1 september 1998 en överenskommelse som innebär att en ny anställningsform gäller för konstnärlig personal vid de statsunderstödda teatrarna. Syftet är att ensemblearbetet ska stärkas. Anställningsformen kallas för långtidskontrakt och är ett komplement till tillsvidareanställningar samt de anställningsformer som gäller inom teatrarna sedan tidigare, pjäs-, halvårs- och årsanställningar. Långtidskontrakten ska gälla i minst två och högst fem år och de som gör avsteg från anställningsskyddslagens regler ska få ett ökat löneutrymme.

För några år sedan ingick Byggförbundet och SEKO avtal om att tillämpa en anställningsform som kallas för tillsvidareanställning med säsongbetonat arbete. Avsikten var bl.a. att utifrån en helhetssyn på relationerna mellan företag och dess medarbetare införa en tryggare och fastare anställningsform för medarbetare med säsongbetonat arbete.

9 Gustafsson E., Anställningsformer: En jämförelse mellan LAS och kollektivavtal på LO - SAF området, Juridiska Fakulteten Lund, 1985.10 Donald W. Storrie, Reglering av visstidsanställningar i kollektivavtal, Konsekvenser av 1994 års lagstiftning, EFA, 1994.

Avtalet omfattar dem som utför väderleksberoende arbeten inom beläggningsverksamhet. Arbetsgivarna ska i största mån försöka bereda arbete eller kompetensutveckling under uppehållet. Arbetstagaren är skyldig att genast meddela sin huvudarbetsgivare hur denne ska få kontakt med arbetstagaren om han eller hon får annan tidsbegränsad anställning under uppehållet.

Ett aktuellt avtal som tillåter längre provanställning än anställningsskyddslagen är avtalet på lärarområdet. Genom att ha en längre provanställningsperiod markeras att det är viktigt med kompetenta lärare och att de lärare som arbetstagaren bedömer inte har tillräckliga kunskaper i princip ska kunna skiljas från sin anställning efter ett prövoår.

5.3. Arbetstidslagstiftning

Arbetstid regleras i lag och av arbetsmarknadens parter genom centrala och lokala avtal. Frågor om arbetstid kan handla om den totala arbetstiden, t.ex. uttryckt per vecka, eller hur arbetstiden förläggs.

Historik

Under 1900-talet har den lagstiftade arbetstiden förkortats vid flera tillfällen. Från och med år 1920 fastställdes arbetstiden till 48 timmar per vecka och den längsta dygnsarbetstiden tilläts bli nio timmar. Skälen till reformen var bl.a. att skapa bättre skydd för de anställdas fysiska hälsa. Förändringarna var också ett led i att följa den internationella utvecklingen som innebar att arbetstidsförkortningar genomfördes i ett flertal länder. Förhoppningarna var att begränsningar av arbetstiden skulle främja en lugn samhällsutveckling och medverka till att undvika eventuellt missnöje bland arbetstagarna.

Arbetstidslagen omfattade dock inte samtliga arbetstagare. Inom områden som inte omfattades skedde dock en successiv utveckling mot 48-timmarsveckan genom kollektivavtal och annan lagstiftning.

År 1957 beslöt riksdagen att veckoarbetstiden skulle sänkas ytterligare med en timme per vecka. Skälen till förändringarna var denna gång inte främst att utöka arbetarskyddet utan att en välfärdsökning skulle tas ut i form av mer fritid. År 1960 var den lagstadgade veckoarbetstiden nere i 45 timmar. Under 1960-talet fortsatte sänkningen av veckoarbetstiden och år 1969 hade den sänkts till 42 timmar och 30 minuter.

Året därpå beslöt riksdagen att införa 1970 års arbetstidslag. Lagen omfattade alla arbetstagare och ersatte därmed de speciallagar som gällt för olika områden. Veckoarbetstiden var 40 timmar fr.o.m. år 1973.

Nu gällande arbetstidslag

År 1983 trädde den nuvarande arbetstidslagen i kraft.11 Lagen reglerar bl.a. vad som är ordinarie arbetstid, övertid och mertid samt hur arbetstiden ska förläggas. Arbetstidens längd ska normalt bestämmas när arbetsgivaren och arbetstagaren kommer överens om anställning. Arbetstidens förläggning bestäms däremot ensidigt av arbetsgivaren. Han eller hon är enligt lagen skyldig att meddela arbetstagaren minst två veckor i förväg om ändringar görs av den ordinarie arbetstiden eller jourtidens förläggning.

Veckoarbetstiden är fortfarande 40 timmar men en del regler som avser övertid har ändrats i förhållande till vad som tidigare gällt. Övertid definieras som arbetad tid utöver ordinarie eller kollektivavtalsbestämd arbetstid och jourtid eller arbetad tid som avviker från lagens regler enligt dispens från Arbetarskyddsstyrelsen. Det finns tre sorters övertid, allmän övertid, ytterligare övertid och nödfallsövertid. Allmän övertid får tas ut när det finns särskilt behov av ökad arbetstid, men den får inte överskrida 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller 50 timmar under en kalendermånad. Det högsta uttaget är begränsat till 200 timmar per år.

Enligt lagen får veckoarbetstiden beräknas som ett genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Denna periodisering av arbetstiden är tillåten om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt.

Mertid definieras som sådan arbetstid som vid deltidsanställning överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och jourtid enligt anställningsavtalet. Mertid får tas ut med högst 200 timmar per kalenderår.

Arbetstidslagen är dispositiv. Det innebär att arbetsmarknadens parter kan träffa avtal om andra regler, t.ex. om att ha både lägre och högre gränser för övertidsuttag. Dock införlivades i slutet av år 1996 ett EG-direktiv om arbetstiden.12 Kollektivavtalen får därför inte innehålla regler som gör att arbetstagarna får längre arbetstid än som är tillåtet enligt EG-direktivet.

År 1995 tillkallades en kommitté som fick i uppdrag att analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar, undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kunde införas i svensk lagstiftning och utreda konsekvenserna av införandet av EG:s arbetstidsdirektiv. Kommittén förslog bl.a. att en ny arbetstidslag skulle infö-

11 Lagen (1982:673) om arbetstid.12 Rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden.

ras som skulle förstärka parternas ansvar för arbetstidsfrågorna.13 Förslaget har ännu inte lett till ny lagstiftning.

När arbetstidslagen anger att veckoarbetstiden är 40 timmar avses veckor som kan innehålla helger. Som framgår nedan under avsnittet om kollektivavtal avses däremot i kollektivavtalen oftast helgfri vecka. Skillnaden innebär att arbetstiden som regleras i kollektivavtalen är kortare än 40 timmar.

5.4. Avtal inom arbetstidsområdet

Liksom vissa regler i anställningsskyddslagen är även reglerna om ordinarie arbetstid dispositiva och avsteg får göras i kollektivavtal som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.14 Därför kan den ordinarie arbetstiden vara både längre och kortare än 40 timmar per vecka.

Undersökning av arbetstider i centrala och lokala kollektivavtal

Arbetslivsinstitutet genomförde nyligen på regeringens uppdrag en kartläggning av avtalsutvecklingen på arbetstidsområdet.15 I rapporten redovisades en genomgång av knappt 200 kollektivavtal som träffats av centrala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Eftersom avtalen återspeglade förhållandena för såväl tjänstemän som arbetare, liksom förhållanden både på den offentliga och privata sektorn angav Arbetslivsinstitutet att urvalet torde ge en representativ bild av arbetstidsreglering i centrala kollektivavtal. Dessutom redovisades en genomgång av ett tjugotal lokala avtalslösningar. Urvalet var inte representativt men var avsett att visa ett antal innovativa lösningar av arbetstidsreglering.

Arbetslivsinstitutet pekade på att lokala avtal om arbetstidsförkortningar kan strida mot det centrala kollektivavtalet. Om frågan kommer upp får den ytterst bedömas genom AD:s tolkning av kollektivavtalet. Det kan röra sig om situationer där det lokala avtalet innebär att arbetstagarna avstår från en kollektivavtalsgrundad förmån mot en annan förmån, exempelvis kortare arbetstid i stället för högre lön.

Arbetslivsinstitutet fann att drygt 75 procent av de undersökta centrala kollektivavtalen helt följde arbetstidslagens bestämmelse om 40

13SOU 1996:145.143 § arbetstidslagen.15 D. Johnsson, J. Malmberg, Avtalsutveckling på arbetstidsområdet, Arbetslivsrapport 1998:2, Arbetslivsinstitutet.

timmars arbetsvecka. Samtidigt innebär inte detta att den faktiska arbetstiden verkligen är 40 timmar. Helgdagar, övertid, ledighetslagstiftningen, såsom föräldra-, studie- och semesterledighet samt sjukfrånvaron påverkar den faktiska årsarbetstiden. Arbetstidskommittén konstaterade att den egentliga ordinarie arbetstiden uppgår till 38 timmar och 30 minuter i genomsnitt per vecka.16 Beräkningen grundas på att fasta och rörliga helgdagar anses motsvara 80 timmar per år.

Ovan framgår att beräkningen av arbetstiden enligt arbetstidslagen kan periodiseras över en fyraveckorsperiod. Arbetslivsinstitutet fann i sin undersökning att det vanligaste är att kollektivavtalen innehåller samma regel. Vissa avtal har i stället en beräkningsgrund som utgår från en kalendermånad. Det finns även vissa avtal som har mycket längre beräkningsperiod. Sådana avtal riskerar dock att inte stå i överensstämmelse med EU:s arbetstidsdirektiv. Enligt arbetstidslagen är bestämmelser i avtal som avviker från direktivet ogiltiga. Det finns dock undantag som får göras, t.ex. inom sjukvårdens område.17

Arbetslivsinstitutet fann att även avtal som innebar att den normala veckoarbetstiden var 40 timmar kunde innehålla speciella regler för vissa personalkategorier. Gemensamt för dessa kategorier är att deras arbetsförhållanden på ett eller annat sätt är mer betungande än andras och att arbetstidsförkortningen är ett sätt att kompensera arbetstagarna. Sådana förkortningar är mycket vanliga för dem som arbetar intermittent och kontinuerligt två- eller treskift samt för dem som arbetar under jord. De som arbetar intermittent gör uppehåll i arbetet på söndagar, och ibland även på andra helgdagar. De som arbetar kontinuerligt gör inte uppehåll i skiftarbetet för helgdagar.18

Verkstadsavtalet mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetarförbundet är ett exempel på avtal som innehåller speciella regler för olika kategorier av anställda. Ordinarie arbetstid är 40 timmar per vecka vid dagarbete och vid tvåskift förlagt måndag till fredag. Vid intermittent treskift minskas arbetstiden till 38 timmar per vecka och vid kontinuerligt treskift till 36 timmar per vecka. Arbetstiden sjunker till 35 timmar om det kontinuerliga treskiftet innebär storhelgsdrift.

Den här konstruktionen är mycket vanlig på arbetsmarknaden. Främst förekommer den inom den privata sektorn men den finns även inom den offentliga sektorn, t.ex. i Svenska Kommunförbundets och

16SOU 1996:145.17D. Johnsson, J. Malmberg, Avtalsutveckling på arbetstidsområdet, Arbetslivsrapport 1998:2, Arbetslivsinstitutet.18 Ibid.

Landstingsförbundets Allmänna bestämmelser, AB95 och i några av avtalets bilagor för olika branscher.

I ungefär tio procent av de avtal som Arbetslivsinstitutet granskade fann man att en generell arbetstidsförkortning gällde. Det var svårt att peka ut särskilda omständigheter som lett till att avtal träffats med kortare ordinarie arbetstid än 40 timmar per vecka. Avtalen avsåg både tjänstemän och arbetare, och förekom både inom den offentliga och den privata sektorn. Exempel på denna konstruktion är avtalet mellan Arbetsgivaralliansen och Tjänstemannaförbundet HTF. Veckoarbetstiden kortas med 30 minuter under en 18-månadersperiod och övertiden begränsas till 100 timmar per anställd och år. Arbetstagarsidan har gått med på att en ökad flexibilitet i arbetstidens förläggning genom att beräkningsperioden förlängs från fyra veckor till sex månader. Det innebär att de anställda kan arbeta i upp till 48 timmar vissa veckor utan övertidsersättning. Ett annat exempel är det avtal som ingicks mellan Pappersindustriarbetarförbundet och Arbio i januari 1998. Årsarbetstiden sänks med 27 timmar under en treårsperiod och arbetsgivaren ges utökade möjligheter till flexibelt arbetstidsuttag.19

Arbetsgivaren bestämmer ensidigt över arbetstidens förläggning, enligt arbetstidslagen. Genom kollektivavtal kan arbetsgivarens befogenheter inskränkas, utvidgas och preciseras. Regler om arbetstidens förläggning är vanliga i kollektivavtal. Arbetslivsinstitutet delade upp de avtalslösningar om förekommer i olika avtal i fem grupper.

I vissa fall anger de centrala avtalen uttryckligen att lokala parter ska komma överens i frågan, med möjlighet att föra upp frågan till central nivå om överenskommelse inte kan nås. Det verkar vara något vanligare att dessa avtalskonstruktioner finns inom kollektivavtal för arbetare, men de finns inom både den privata och offentliga sektorn. Regleringen innebär en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla med den lokala fackföreningen. Avtalen innehåller ofta en klausul som innebär att frågan kan föras upp på central nivå. Dock innebär detta endast att arbetsgivaren har en förhandlingsskyldighet. Han eller hon kan, efter genomförda förhandlingar, ensidigt bestämma hur arbetstiden ska förläggas.

En andra grupp består av avtal som innehåller en stupstocksregel. Stupstocksregler kan innebära att arbetsgivaren måste träffa ett lokalt avtal för att få förlägga arbetstiden på annat sätt än i riksavtalet. Lyckas arbetsgivaren inte med det, gäller riksavtalets regler om arbetstiden. Konstruktionen förekommer både inom tjänstemanna- och arbetaryrken, men är något vanligare inom arbetaryrken.

19 Ibid.

Kollektivavtalet kan också ange vissa ramar inom vilken arbetstiden ska förläggas och att arbetsgivaren inom dessa ramar har rätt att bestämma arbetstidens förläggning. Om arbetsgivaren vill gå utanför ramarna måste han eller hon träffa avtal med den lokala fackföreningen. Arbetslivsinstitutet kunde inte med säkerhet peka ut några speciella branscher eller typer av arbeten där ramavtal förekommer. Dock fann de en viss tyngdpunkt mot arbetaryrken och där arbetstagaren inte hela tiden var bunden till samma arbetsplats.

En fjärde grupp utgörs av avtal som innehåller regler som säger att arbetsgivaren ensidigt bestämmer arbetstidens förläggning, efter samråd med den lokala fackföreningen eller arbetstagaren. Denna konstruktion verkar vara vanligast inom den privata sektorn och användningen är mer utbredd för tjänstemannagrupper än för arbetargrupper. Avtalet innebär bara en erinran om den rättighet som arbetsgivaren har enligt arbetstidslagen.

Den femte gruppen består av avtal som innehåller regler som innebär att arbetsgivaren ska ingå individuella avtal med arbetstagarna och att hänsyn ska tas till förutsättningarna för arbetets utförande. Även här har arbetsgivaren kvar sin ensidiga bestämmanderätt om överenskommelse inte kan träffas med den enskilde arbetstagaren. Till denna grupp räknas även avtal som innehåller policydeklarationer vilka innebär att hänsyn ska tas till arbetstagarnas intressen.

Arbetslivsinstitutet konstaterade sammanfattningsvis att en genomgående tanke i kollektivavtalen var att arbetstidens förläggning skulle kunna anpassas till förhållanden på olika arbetsplatser. Arbetsgivarna ges generellt stora möjligheter att ensidigt bestämma över arbetstidens förläggning. Arbetstagarnas intressen tillgodoses enbart genom att arbetsgivaren är skyldig att förhandla med fackföreningen innan förläggningen av arbetstiden ändras. Därigenom ger de utfyllande reglerna i kollektivavtal prioritet för verksamhetsintresset framför arbetstagarintresset. Stupstocksavtal och ramavtal ger dock de lokala fackliga organisationerna en betydligt starkare förhandlingsposition.

Arbetslivsinstitutet studerade även ett antal lokala avtal och fann att ett karaktäristiskt drag var att arbetstidsförkortningar genomförts utan koppling till förändrade produktionsformer eller ändringar i arbetstidens förläggning. I en del fall fanns heller ingen koppling till lönen. Så var t.ex. fallet när sex timmars arbetsdag infördes inom hemtjänsten i Kiruna. Överenskommelsen innebar att heltidsbegreppet omdefinierades, från åtta till sex timmar. Även Stockholms stad har i ett försöksprojekt under två år reducerat den ordinarie arbetstiden till sex timmar på fem arbetsplatser inom socialtjänsten.20

20 Ibid.

Även om dessa konstruktioner inte har någon koppling till lönen kan effekten ändå bli att lönen påverkas. Det hänger samman med hur löneavtalen är konstruerade. De kommunala avtalen är ofta uppbyggda så att den centrala överenskommelsen anger att löneutrymmet ska beräknas som en procentsats av arbetstagarorganisationens lönesumma och att minst detta belopp ska fördelas som en lönehöjning inom arbetsgruppen. Ofta finns det också bestämmelser om att en arbetstagare ska garanteras en viss minsta höjning. En arbetstidsförkortning av ovan beskrivet slag kan medföra att löneförhöjningarna för dem som berörs kan begränsas till att avse endast det minsta garanterade löneutrymmet som anges i löneavtalen.21

I vissa fall har arbetstidsförkortning kopplats till utebliven löneförhöjning. I exempelvis Kristianstad kommun har en överenskommelse träffats mellan parterna som innebär att tillsvidareanställd personal med heltidsarbete erbjuds möjlighet att välja mellan tre timmar kortare arbetsvecka eller att vara med i löneöversynsförhandlingarna. I avtalet skapades därmed flera olika definitioner av heltidssysselsättning för samma typ av arbete på samma arbetsplats. En liknande konstruktion valdes i Helsingborgs stad där man inom äldreomsorgen och hemsjukvården beslöt att sänka arbetstiden till 30 timmar per vecka i stället för att arbetstagarna skulle få löneförhöjningar. För dem som arbetade deltid innebar detta i realiteten löneökningar.22

I en utvärdering som gjorts av projektet i Helsingborg23 framkom att effekterna av minskad arbetstid var svåra att tolka. Anledningarna till att projektet kom till stånd var att undersöka vilka effekter en förkortad arbetstid för undersköterskor/vårdbiträden ger för samhället, organisationen, individen och kunden/vårdtagaren. Bl.a. framkom att den kortare arbetstiden medfört att arbetsmiljön upplevdes som mer positiv och att bedömningen av upplevda symptom på ohälsa minskade. Däremot visade vissa resultat på att behovet av samhällets stöd i form av bostadsbidrag och arbetslöshetsersättning snarare ökade än minskade för de berörda.

Även inom den privata sektorn finns exempel på arbetstidsförkortningar genom lokala överenskommelser. KFO och Handels bedriver ett projekt som kallas TimeCare där syftet är att minska förekomsten av mer- och övertid samt att höja sysselsättningsgraden hos de många deltidsanställda inom handelssektorn.

Säsong- eller konjunkturanpassad arbetstid förekommer inom en del företag. Vanligt är att använda en slags arbetstidsbank eller arbetstids-

21 Ibid.22 Ibid.23 Utvärdering av försök med förkortad arbetstid i Helsingborgs Stad, Nils Varg (CUS) och Leif R Jönsson (Helsingborgs Stad).

konto. Syftet är att fördela arbetstiden mellan perioder med hög respektive låg arbetsbelastning som beror av säsongvariationer eller andra produktionsvariationer.

Arbetslivsinstitutet drog slutsatsen att besluten att genomföra arbetstidsförkortning inom den offentliga sektorn till stor del har styrts av andra hänsyn än rena verksamhets- eller arbetsgivarintressen. Syftet kan t.ex. vara att minska fysisk och psykisk belastning för personalen och därigenom indirekt uppnå högre kvalitet i verksamheten. Inom den privata sidan har däremot verksamhetsintresset kommit först. Syftet har huvudsakligen varit att åstadkomma effektivitetsvinster i produktionen. I den mån arbetstidsförkortningar genomförts får dessa främst uppfattas som en kompensation för att arbetsgivarna råder över den flexibla arbetstiden.

5.5. Utveckling mot ökad flexibilitet

I detta avsnitt görs en översikt av de regler som styr anställningsformer och arbetstider, både enligt lagar och avtal. För närmare definitioner av olika begrepp hänvisas till kapitel 7.

Anställningsformer

Lagen (1982:80) om anställningsskydd är dispositiv till vissa delar. Det innebär att parterna får ingå avtal om att göra avsteg från vissa bestämmelser. Det saknas bestämmelser om att arbetstagarna måste arbeta ett visst tidsmått för att omfattas av anställningsskyddslagen. Däremot finns regler om vem som omfattas. Anställningsskyddslagen omfattar arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Dock undantas den som anses ha företagsledande ställning, familjemedlem till arbetsgivaren, arbetstagare som är anställd för arbete i arbetsgivarens hushåll och arbetstagare som anvisats beredskapsarbete eller skyddat arbete.

Enligt anställningsskyddslagen är huvudregeln att anställningsavtal gäller tills vidare, dvs. det är frågan om anställning som i vardagligt tal kallas för fast jobb. Avtal om tidsbegränsad anställning får ingås i vissa fall.

Den första kategorien tidsbegränsade anställningar är för viss tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. En andra kategori avser praktikarbete, vikariat eller feriearbete. Den tredje kategorien är visstidsanställning som föranleds av tillfällig arbetsanhopning. I det sistnämnda fallet får anställningstiden uppgå till sammanlagt högst sex månader under två år. Visstidsanställ-

ning får för det fjärde ingås fram tills dess att arbetstagaren ska påbörja fullgörandet av totalförsvarsplikt. För det femte finns möjlighet att visstidsanställa den som arbetar efter pensioneringen.

Det förekommer även en form som kallas för överenskommen visstidsanställning. Det innebär att avtal får träffas för en och samma arbetstagare för sammanlagt högst tolv månader under en period av tre år. Sådan anställning måste omfatta minst en månad. Träffas avtal om kortare tid innebär det att avtalet gäller en månad. Om det är första gången som någon anställs i en verksamhet får den sammanlagda anställningstiden på tolv månader utsträckas till 18 månader. En arbetsgivare får samtidigt ha högst fem anställda med överenskommen visstidsanställning.

Slutligen finns möjlighet att provanställa någon för högst sex månader. I normalfallet är en sådan anställning avsedd att övergå till en tillsvidareanställning när prövotiden löpt ut. Arbetsgivaren och arbetstagaren är skyldiga att vid provanställningens utgång meddela motparten om avsikten är att anställningen inte ska fortsättas. Om sådant meddelande inte lämnas övergår anställningen automatiskt till en tillsvidareanställning.

I avsnitt 5.2 framgår att visstidsanställningar får regleras i kollektivavtal. Utredningen har inte gjort en fullständig översikt av de mellan parterna nu gällande kollektivavtalen, men vissa avtal har tidigare nämnts. Det senaste avtalet som rönt uppmärksamhet är det mellan Teatrarnas Riksförbund och Teaterförbundet och som innebär en ny anställningsform som kallas för långtidskontrakt. Anställningen kan pågå så länge som upp till fem år, utan att den anställde är tillsvidareanställd. Syftet är att kunna ta hänsyn till de speciella krav som finns inom branschen att kunna uppnå långsiktigt ensemblearbete. I utbyte mot den flexiblare anknytningen till arbetsgivaren ska arbetstagaren få ett ökat löneutrymme.

Arbetstid

Enligt arbetstidslagen är veckoarbetstiden 40 timmar. Arbetstidens längd bestäms av arbetsgivaren och arbetstagaren när anställningsavtalet ingås. Arbetstidens förläggning bestäms däremot ensidigt av arbetsgivaren. Begrepp som övertid och mertid definieras i lagen. Mertid är arbetstid som vid deltidsanställning överstiger arbetstagarens ordinarie arbetstid och får tas ut med högst 200 timmar per år.

Arbetstidslagen är dispositiv. I kollektivavtal finns ett antal olika lösningar för olika branscher som har behov av att uppnå flexibilitet. Veckoarbetstiden kan t.ex. vara en avtalsfråga för parterna. Den över-

vägande delen av kollektivavtalen verkar dock ha samma veckoarbetsmått som arbetstidslagen, dvs. 40 timmar. En del branscher som har mer betungande arbetsförhållanden kan ha arbetstidsförkortning som innebär att veckoarbetstiden är kortare än 40 timmar. Detta förekommer bl.a. för de som arbetar under jord eller i olika skift.

Arbetsgivaren kan ensidigt bestämma över arbetstidens förläggning men i kollektivavtal kan denna möjlighet inskränkas, utvidgas och preciseras. Vissa avtal innehåller t.ex. stupstocksregler som innebär att lokala avtal måste ingås för att arbetsgivaren ska få frångå riksavtalet. Stupstocksavtal är något vanligare inom arbetaryrken än inom tjänstemannayrken. Vanligare är dock att avtalen delegerar frågan om förläggning av arbetstiden till de lokala parterna, med möjlighet att föra upp den till central nivå. Detta innebär att arbetsgivaren har en förhandlingsskyldighet och efter avslutade förhandlingar kan han eller hon ensidigt bestämma arbetstidens förläggning.

I lokala avtal förekommer arbetstidsförkortningar. Dock har konstaterats att det verkar vara relativt vanligt att de lokala avtalen innebär arbetstidsförkortning utan koppling till ändrade produktionsformer eller ändring i arbetstidens förläggning. Det finns dock några undantag, t.ex. avtal om produktions- eller konjunkturanpassad arbetstid.

6. Arbetslöshetsersättningen

Arbetslöshetsersättningen är och har alltid varit en viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Dess funktion är att underlätta vid strukturomvandling samt hjälpa personer i arbetskraften att ha en hög omställningsförmåga. Ersättningen ger en ekonomisk trygghet och hjälper till att jämna ut inkomstskillnader mellan dem som har arbete och dem som är arbetslösa. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Det innebär att det ställs krav på att de personer som inte har ett arbete ska vara beredda att acceptera erbjudet arbete, även om det betyder byte av yrke eller bosättningsort. Ersättningen har alltid varit tänkt att utgå under en kortare, begränsad tid. Ersättningsperioderna har därför alltid varit begränsade. En helt annan sak är den s.k. rundgången, dvs. att arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan användas för att uppfylla återkvalificeringsvillkoret, vilket ger rätt till en ny ersättningsperiod.

Regeringens övergripande mål är att halvera den öppna arbetslösheten fram till slutet av år 2000. För att uppnå det ska bl.a. långtidsarbetslösheten minska. När en person har varit helt arbetslös i sex månader räknas han eller hon som långtidsarbetslös. Den som är under 24 år räknas som långtidsarbetslös efter 100 dagar. Arbetsförmedlingen ska prioritera de som är långtidsarbetslösa genom att arbeta extra mycket med att lösa dessas arbetslöshetssituation. Det kan innebära att den sökande får ta del av en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

6.1. Arbetslöshetsförsäkringens utveckling

Inom flera fackföreningar hade man redan vid slutet av 1800-talet startat både sjukkassor och arbetslöshetskassor. Den frivilliga statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen infördes år 1935. Diskussioner hade då förts under lång tid om hur en försäkring skulle se ut och vem som skulle administrera den. Den lösning som slutligen godtogs av riksdagen var att erkända arbetslöshetskassor, som i föreningsrättsligt hänseende var understödsföreningar, fick uppdraget att administrera försäkringen.

Avsikten var att största möjliga antal arbetargrupper skulle omfattas av försäkringen.

Endast löntagare kunde vara medlem i en arbetslöshetskassa. Om den försäkrade blev arbetslös kunde han eller hon få ersättning, vars storlek var beroende av den s.k. daghjälpsklass man tillhörde. Den försäkrade kunde själv välja på vilken nivå han eller hon ville försäkra sig och betalade därför en till nivån relaterad avgift till kassan. Arbetslöshetsförsäkringen var dessutom statsunderstödd, dvs. statsbidrag utgick till arbetslöshetskassorna för den ersättning som betalades ut, samt för kassornas administration av försäkringen.

Efterhand kom arbetslöshetsförsäkringen att i allt högre grad finansieras genom statsbidrag. Under årens lopp genomfördes en hel del förändringar av de materiella bestämmelserna i försäkringen. Under 1950talet mjukades t.ex. reglerna upp avseende företagares möjligheter att kunna bli medlemmar i arbetslöshetskassor och få ersättning vid arbetslöshet.

I de ursprungliga bestämmelserna om arbetslöshetsersättning fanns inget utrymme för deltidsarbetslösa att få ersättning. År 1956 infördes dock en möjlighet för medlemmar i arbetslöshetskassor att få halv ersättning om han eller hon arbetat minst två och högst fyra timmar under en i övrigt arbetslös dag. En förutsättning var att medlemmen före arbetslöshetens början hade haft heldagsarbete och därefter sökte sådant arbete. Det blev även möjligt att få halv ersättning för dag då man fick halv sjukpenning.1

Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen förekom även andra former av stöd, t.ex. kommunalt kontantunderstöd och statligt omställningsbidrag. I slutet av 1960-talet tillsattes en utredning, som antog namnet KSAutredningen, som fick i uppdrag att utreda frågor om kontant stöd vid arbetslöshet.2 På förslag av utredningen integrerades de olika stödformerna i de två stödformer som började gälla fr.o.m. år 1974. Det året infördes en ny lag om arbetslöshetsförsäkring och en lag om kontant arbetsmarknadsstöd, KAS.3 Avsikten var att det primära ansvaret för bedömningen av arbetslösa arbetssökandens ekonomiska stödbehov skulle ligga på de statliga arbetsmarknadsorganen.

1SOU 1955:527, prop. 1956 nr 144.2SOU 1971:42.3 Lagen (1973:370) om arbetslöshetsförsäkring och lagen (1973:371) om kontant arbetsmarknadsstöd.

6.2. Sammanfattning av förändringar av betydelse för s.k. atypiska arbeten

Arbetslöshetsförsäkringen har nyligen varit föremål för relativt omfattande förändringar. Från den 1 januari 1998 har arbetslöshetsförsäkringen och KAS-systemet slagits ihop till en allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring.4 Samtidigt har en ny lag om arbetslöshetskassor införts.5 Det har inneburit att vissa särregler som gällde i regelverket för KAS har övergivits till förmån för reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Bl.a. gäller detta ersättningsperiodernas längd och beräkningen av deltidsarbetslöshet. Materiellt sett har det dock inte skett så stora förändringar av reglerna rörande ersättning vid arbetslöshet. Det som tidigare var KAS kallas i den nya arbetslöshetsförsäkringen för grundbelopp. Det som tidigare kallades ersättning från arbetslöshetsförsäkringen benämns numera inkomstrelaterad ersättning.

Grundbelopp kan ges till den som inte är medlem i en arbetslöshetskassa eller till den som är medlem men ännu inte har uppfyllt medlemsvillkoret. Grundbelopp kan även ges till den som i stället för arbetsvillkoret uppfyllt studerandevillkoret. Detta innebär att den sökande kan få ersättning om han eller hon varit anmäld på arbetsförmedlingen som arbetssökande i 90 dagar efter det att han eller hon avslutat utbildning på heltid som omfattat minst ett läsår och som berättigade till studiesocialt stöd. Grundbelopp kan dock tidigast ges från den dag den sökande fyller 20 år. För den som får inkomstrelaterad ersättning finns ingen motsvarande åldersgräns.

Det är fortfarande arbetslöshetskassor som administrerar arbetslöshetsförsäkringen. Kassorna betraktas om privaträttsliga föreningar och de handlägger den statsbidragsfinansierade försäkringen. Kassorna verkar inom olika branscher, varav de flesta har en nära anknytning till arbetstagarorganisationer. De resterande kassorna är s.k. företagarkassor. En stor andel av arbetskraften är medlemmar i arbetslöshetskassorna. När den sammanhållna arbetslöshetsförsäkringen infördes bildades en kompletterande arbetslöshetskassa, ALFA, till vilken man kan ansluta sig oberoende av vilken bransch man arbetar inom.

AMS är tillsynsmyndighet och har bl.a. till uppgift att utarbeta föreskrifter, kommentarer och råd till lagen om arbetslöshetsförsäkring samt att granska kassornas verksamhet. Det kan ske i form av att vid behov meddela erinringar, medverka i utbildningsinsatser eller att återkräva utbetalt statsbidrag.

4 Lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.5 Lagen (1997:239) om arbetslöshetskassor.

Arbetsvillkoret

För att kunna få arbetslöshetsersättning krävs bl.a. att den försäkrade arbetat i viss omfattning före arbetslöshetens inträde. När arbetsvillkorets längd ska bestämmas finns ett antal faktorer att överväga. Å ena sidan ska arbetsvillkoret visa att den sökande haft en tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden. Å andra sidan får inte villkoret sättas så högt att de som verkligen skulle behöva arbetslöshetsersättning inte har någon möjlighet att få det.

Mängden arbete som krävs för att uppfylla arbetsvillkoret påverkar därmed dem som haft atypiska anställningar. Den senaste 20-årsperioden har villkoret ändrats några gånger. Den 1 juli 1989 infördes att förvärvsarbete skulle ha utförts under minst 75 dagar fördelade på fyra månader under en ramtid av tolv månader. Tidigare hade gällt att arbete skulle ha varit utfört under fem månader under ramtiden. År 1994 ändrades villkoret igen i samband med att en ny och allmän försäkring infördes. Arbetsvillkoret innebar då att arbete skulle ha utförts i fem månader, minst 75 timmar per månad eller att arbete skulle ha utförts i minst 10 månader, minst 65 timmar per månad. År 1995 genomfördes en s.k. återställare av reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. I samband med denna ändrades arbetsvillkoret till ett krav på arbete i minst 5 månader, dock minst i 80 dagar, under en ramtid av tolv månader.

Den 1 januari 1996 infördes en förändring av arbetsvillkoret som innebar att därefter endast s.k. reguljärt arbete kvalificerade till en första ersättningsperiod. Tidigare hade även deltagande i arbetsmarknadspolitiska åtgärder medfört rätt till en första ersättningsperiod. Under sommaren 1996 beslutade riksdagen om ytterligare förändringar av arbetslöshetsförsäkringen. Bl.a. skulle arbetsvillkoret ökas till nio månader. Av olika skäl trädde aldrig beslutet i kraft, utan regeringen återkom senare med förslag till en ny arbetslöshetsförsäkring.

Arbetsvillkoret ändrades senast den 1 juli 1997. Då infördes ett krav som innebar att för att få ersättning skulle den sökande ha arbetat i minst sex månader under en ramtid av tolv månader. För att månaden ska räknas krävs enligt huvudregeln att arbetet omfattat minst 70 timmar per månad. Sammanlagt innebär detta att det krävs minst 420 timmars arbete för att uppfylla arbetsvillkoret. I jämförelse med de regler som gällde innan ändringen är det nya villkoret en skärpning. Tidigare räckte det med sammanlagt 240 timmars arbete för att arbetsvillkoret skulle vara uppfyllt.

Normalarbetstidsberäkningen

För att kunna beräkna arbetslöshetsersättningen behöver normalarbetstiden fastställas. Som utgångspunkt används den genomsnittliga arbetstiden i det förvärvsarbete som innebär att arbetsvillkoret uppfylldes. Därefter jämförs normalarbetstiden med den arbetslösa tid som finns under en vecka. Det innebär att den som exempelvis har en normalarbetstid som motsvarade heltid och därefter arbetar halvtid får ersättning för 2,5 ersättningsdagar per vecka.

När ersättningsperioden tar slut sker en prövning av om den sökande på nytt uppfyller bl.a. arbetsvillkoret. Trots att den sökande kan ha uppfyllt arbetsvillkoret med hjälp av halvtidsarbete ändras inte normalarbetstiden. Det beror på att det i ett domstolsavgörande år 1986 konstaterades att arbetslösheten ska anses ha inträtt i samband med den första ersättningsperioden. Om arbetslösheten fortsätter och den sökande kvalificerar sig till nya perioder med hjälp av arbete av lägre omfattning än tidigare, ska inte normalarbetstiden sänkas. Vid något tillfälle har övervägts att ändra denna tillämpning genom lagstiftning, men ännu har inget skett.

Deltidsbegränsningar

Under tre perioder har regler funnits som innebär begränsningar av rätten till att få deltidsersättning. I början av 1980-talet gällde en begränsning på 50 ersättningsdagar. År 1984 togs regeln bort och tre år senare infördes en begränsning på 150 ersättningsdagar. År 1993 avskaffades 150-dagarsregeln och två år senare infördes den nu gällande begränsningsregeln för dem som regelbundet utför deltidsarbete samtidigt som de i övrigt är arbetslösa. Det innebär att den som har en tillsvidareanställning omfattas av begränsningsregeln. Ersättning kan bara lämnas under den pågående ersättningsperioden. När denna tar slut, och den arbetslöse fortsätter arbeta i samma omfattning, medges inte längre den arbetslöse deltidsersättning. Begränsningsregeln fick effekt först från och med den 1 januari 1996. För den som exempelvis arbetar 80 procent av heltid kan ersättningsdagarna räcka i knappt sex år. När 150-dagarsregeln gällde kunde ersättningsdagarna för den som arbetade 80 procent av heltid räcka i ca tre år och med 50-dagarsregeln i omkring ett år.

Har ersättningsrätten förändrats för tillfälligt anställda?

I arbetslöshetsförsäkringen finns vissa bestämmelser som påverkar hur personer med en lösare anknytning till arbetsmarknaden behandlas. Som framgår ovan är arbetsvillkoret en sådan bestämmelse som har en central betydelse för rätten att erhålla ersättning. Villkoret har också ändrats några gånger sedan år 1980.

Även anställningens form kan påverka rätten till ersättning. Exempel på det är anställda i bemanningsföretag, uppdragstagare och säsonganställda. Bemanningsföretag är en relativt ny företeelse på den svenska arbetsmarknaden. Anställda i dessa företag kan inte få arbetslöshetsersättning under de tider då de inte hyrs ut. Vissa uppdragstagare har fått en utökad möjlighet att erhålla arbetslöshetsersättning de senaste åren. Det gäller dem som kan sägas ha en ställning som är jämförbar med arbetstagare.

Säsonganställda kan sägas ha fått en minskad möjlighet att få arbetslöshetsersättning under uppehållen. Som framgår av avsnitt 6.5 infördes den 29 september 1997 en regel som innebär att arbetslöshetsersättning inte får lämnas till personer som är permitterade utan lön. Arbetsgivare har enligt anställningsskyddslagen rätt att permittera arbetstagare utan lön om arbetet är säsongbetonat eller av andra skäl inte är sammanhängande till sin natur.

Företagare

Rätten för företagare att kunna få ersättning vid arbetslöshet har ändrats flera gånger. Bl.a. skedde i början av 1980-talet en uppmjukning av företagarreglerna som innebar att personer som rent faktiskt inte deltog i driften av ett företag utan av formella skäl var registrerade som delägare skulle kunna få ersättning. Även personer som kombinerade en anställning med ett begränsat engagemang i ett företag fick möjlighet att få ersättning om anställningen upphörde. I början av 1990-talet stramades företagarbegreppet upp. Bakgrunden var att företagarbegreppet hade fått en för vid tolkning som kunde innebära att bl.a. närstående utestängdes från rätt till ersättning vid arbetslöshet. Nu markerades att även familjemedlemmar till en företagare skulle kunna betraktas som anställda och inte som företagare.

6.3. Generella villkor i försäkringen

Grundvillkoren

  • arbetsför, oförhindrad att åta sig arbete, lämpligt arbete och anmäld på arbetsförmedlingen

I lagen om arbetslöshetsförsäkring finns regler om de s.k. grundvillkoren. De har en central betydelse för rätten till ersättning vid arbetslöshet. Villkoren ska vara uppfyllda från den första dagen den arbetslöse söker ersättning och sedan kontinuerligt hela tiden som han eller hon är arbetslös. Grundvillkoren ger uttryck för vad det innebär att betraktas som arbetslös och stå till arbetsmarknadens förfogande.

För att få rätt till ersättning vid arbetslöshet krävs att den sökande är arbetsför och oförhindrad att åta sig arbete för arbetsgivares räkning minst tre timmar per arbetsdag, minst 17 timmar i genomsnitt per vecka. Vidare ska den sökande vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete, under tid då han eller hon inte anmält hinder som kan godtas av arbetslöshetskassan. Den sökande ska även vara anmäld som arbetssökande hos den offentliga arbetsförmedlingen. Slutligen krävs att han eller hon inte kan få lämpligt arbete.

Till lagen finns föreskrifter, kommentarer och allmänna råd utfärdade av AMS. Dessa har formulerats utifrån uttalanden i förarbeten och avgöranden i praxis. I föreskrifter och kommentarer klargörs och definieras grundvillkoren ytterligare i förhållande till lagen. T.ex. anses inte en sökande som uppbär lön under semester, uppsägningstid eller permittering, som arbetslös. Särskilda regler finns även för lärare som har ferielön eller uppehållslön samt cirkelledare.

Det finns även särskilda regler som klargör vad som avses med att vara arbetsför. En allmän regel är att den sökande är arbetsför om han eller hon kan prestera ett normalt resultat i ett arbete som är lämpligt för honom eller henne. Den som t.ex. har partiell sjukpenning, sjukbidrag eller förtidspension kan betraktas som arbetslös under den tid som han eller hon inte uppbär ersättning för sjukdom. Det finns dock en viktig förutsättning som ska vara uppfylld. Den sökande måste ha ett arbetsutbud som överstiger 17 timmar per vecka. Det innebär att den som har ¾ förtidspension eller sjukbidrag har en restarbetsförmåga som uppgår till högst tio timmar per vecka. En sådan person kan inte få arbetslöshetsersättning.

Oförhindrad att åta sig arbete innebär enligt AMS att det inte får finnas någon omständighet som hindrar den sökande att åta sig arbete under den tid då han eller hon söker ersättning. Det innebär t.ex. att barntillsynen måste vara ordnad.

Vad som är lämpligt arbete måste avgöras i varje enskilt fall. Det kan röra sig om att en person kan ha medicinska hinder för att anta ett

speciellt arbete. Ett sådant arbete är således inte lämpligt för just den personen, även om det kan vara lämpligt för en annan. Vissa generella tumregler finns dock, som t.ex. att arbetet ska omfattas av trygghetsförsäkringar och att det inte får förekomma en pågående arbetskonflikt på arbetsplatsen. Ett arbete som innebär att inkomsten understiger arbetslöshetsersättningen med tio procent anses inte som lämpligt arbete. Det ska vidare vara möjligt att ta sig till och från arbetsplatsen så att den tid som man är borta från hemmet inte blir orimligt lång.

En viktig princip är dock att arbetslöshetsförsäkringen inte är en yrkesförsäkring, utan en omställningsförsäkring. Ett arbete kan därför betraktas som lämpligt även om det krävs att den sökande byter yrke eller blir tvungen att flytta till en annan ort. Det innebär också att ett deltidsarbete kan betraktas som lämpligt arbete för den som är heltidsarbetslös.

Den sökande ska också vara anmäld på arbetsförmedlingen. Om den sökande inte skulle komma till arbetsförmedlingen då han eller hon är kallad, kan förmedlingen avanmäla den sökande. Det innebär att han eller hon inte längre uppfyller grundvillkoren, eftersom ett av kraven är att man är anmäld hos förmedlingen. Arbetslöshetsersättning kan inte betalas ut förrän den sökande ånyo uppfyller alla grundvillkor, dvs. anmäler sig på nytt hos förmedlingen.

Arbetsvillkor, därmed jämställd tid, återkvalificeringsvillkor och överhoppningsbar tid

Arbetsvillkoret kan ha stor betydelse för bl.a. tidsbegränsat anställdas möjligheter att få arbetslöshetsersättning. Men även deltidsarbetslösa och personer som har säsongsbundna arbeten kan ha svårigheter att uppfylla försäkringens arbetsvillkor. Sedan den 1 juli 1997 krävs att den som söker ersättning ska ha arbetat i sex månader under en ramtid av tolv månader. För att arbetet ska vara tillgodoräkningsbart krävs att arbetet antingen omfattat minst 70 timmar per månad, eller att den sammanlagda arbetstiden under en sammanhängande sexmånadersperiod har uppgått till 450 timmar. Om det sistnämnda villkoret tillämpas måste dock en månad innehålla minst 45 timmar för att räknas.

För den som en gång uppfyllt arbetsvillkoret med hjälp av s.k. reguljärt arbete och fortfarande är arbetslös när ersättningsperioden tar slut kan s.k. återkvalificering ske. Det innebär att den sökande uppfyller ett nytt villkor med hjälp av reguljärt arbete eller med s.k. jämställd tid. Jämställd tid kan t.ex. vara tid i arbetsmarknadspolitisk åtgärd då utbildningsbidrag utgått.

”Överhoppningsbar tid” är ett begrepp som talar om hur ramtiden ska bestämmas. I normalfallet ska ramtiden anses vara de tolv månader som föregick arbetslösheten. Men i vissa fall kan det finnas skäl till att en sökande får tillgodoräkna sig ett arbetsvillkor som ligger längre tillbaka i tiden. Sådana situationer kan t.ex. uppstå om någon varit sjuk, varit hemma för vård av barn eller fullgjort totalförsvarsplikt. Även avslutad heltidsutbildning som den sökande avslutat efter fyllda 25 år eller som har föregåtts av sammanhängande förvärvsarbete på heltid i minst fem månader är överhoppningsbar. I dessa fall bortser man från tiden med sjukpenning, föräldrapenning etc. och ramtiden, dvs. den tid under vilken arbetsvillkoret ska vara uppfyllt, kan därför sträcka sig över flera år.

Normalarbetstid

Normalarbetstidsberäkningen har central betydelse för att arbetslöshetsersättningens storlek ska kunna fastställas. Arbetslöshetsersättning utbetalas efter en jämförelse mellan den tid som var normal för den sökande innan han eller hon blev arbetslös och den tid han eller hon inte har hinder för. Beräkningen görs med hjälp av en omräkningstabell och grundar sig veckoarbetstid. Den som t.ex. före arbetslösheten arbetade 40 timmar per vecka och vill fortsätta att göra det har en normalarbetstid som är 40 timmar.

Normalarbetstiden bestäms till den genomsnittliga arbetstid i det förvärvsarbete som innebar att arbetsvillkoret uppfylldes. Om det är förmånligare för den sökande kan normalarbetstiden bestäms med utgångspunkt från den genomsnittliga arbetstiden i allt förvärvsarbete som utförts under hela ramtiden. Det sista får bara ske om arbetsvillkoret har uppfyllts enligt huvudregeln, dvs. arbetet har bedrivits i sex månader med en minsta arbetstid om 70 timmar per månad. För den som har uppfyllt arbetsvillkoret enligt alternativregeln, dvs. genom att ha arbetat i sammanlagt 450 timmar under sex sammanhängande månader, är normalarbetstiden den genomsnittliga arbetstiden under de månader som ingår i arbetsvillkoret.6

Särskilda regler finns bl.a. för att fastställa normalarbetstiden för den som fullföljt en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Om personen fått statligt utbildningsbidrag behandlas tiden i åtgärd som arbete, och då motsvarar helt utbildningsbidrag åtta timmars arbete. Detsamma gäller för tid i

6 För att fastställa normalarbetstiden på veckobasis lägger man ihop det totala antalet arbetade timmar under de medräknade månaderna och sedan divideras summan med antalet veckor. Antalet veckor får man fram genom att multiplicera antalet månader med faktorn 4,33.

ALU, OTA, och deltagande i projekt med aktivare användning av arbetslöshetsersättning samt fullföljd utbildning med särskilt utbildningsbidrag.

Före år 1986 hade AMS utfärdat föreskrifter som innebar att ny normalarbetstidsberäkning gjordes vid inträdet av varje ny ersättningsperiod. Det fick särskilt effekt på dem som var deltidsarbetslösa i och med att de fick sin normalarbetstid beräknad på det arbete de haft för att uppfylla ett nytt arbetsvillkor. Den som fortsatte att arbeta i samma omfattning som efter utgången av den första ersättningsperioden fick en normalarbetstid som innebar att de inte hade någon arbetslös tid att ersätta. Den som t.ex. arbetat i 20 timmar per vecka, fick normalarbetstiden bestämd till 20 timmar. Om han eller hon fortsatte att arbeta 20 timmar per vecka, innebar det att den förlorade arbetstiden var noll timmar.

År 1986 avgjordes ett mål i Försäkringsöverdomstolen som innebar att denna tillämpning kom att upphöra.7 AMS avgav ett yttrande till domstolen och därav framgår bakgrunden till AMS tolkning av lagen om arbetslöshetsförsäkring. Sedan försäkringens tillkomst har rätten till en ersättningsperiod baserats på att den försäkrade uppfyllt ett arbetsvillkor. Arbetsvillkorets uppgift har varit att som ersättningsberättigade urskilja dem som har en fast förankring på arbetsmarknaden och som drabbats av en inkomstförlust på grund av att de förlorat sitt arbete. Ersättningsperioden har alltid varit begränsad, och oavsett den tekniska utformningen av arbetsvillkoret och beräkningen av ersättningsperioden har alltid gällt att ett nytt arbetsvillkor måste uppfyllas för att en ny period ska kunna beviljas. Uttryckligen har angivits i lagen att arbete som en gång använts i arbetsvillkoret inte åter får användas för att bygga upp en ny ersättningsperiod.

AMS framförde också att av konstruktionen av reglerna måste slutsatsen dras att det arbete genom vilken den försäkrade kvalificerar sig för en ny ersättningsperiod också ska styra ersättningens storlek och att ny arbetslöshet ska ha anses inträtt när en ny ersättningsperiod påbörjas. Vidare anförde AMS att det är svårt att förena en annan tolkning av lagen med att bestämmelserna om att ersättning grundas på arbetstiden närmast före arbetslösheten och inte på ett högre arbetsutbud. Det har aldrig varit möjligt att få ersättning enbart baserad på arbetsutbudet.

Domstolen fann att arbetslösheten måste anses ha inträtt i samband med den första arbetslöshetens inträde. Man ansåg således att det inte fanns stöd i lagen för att ändra underlaget för beräkning av dagpenningens storlek.

7 FÖD Mål nr 380/84:6.

Avgörandet av detta rättsfall medförde att tolkningen av hur normalarbetstiden skulle beräknas ändrades. Fortfarande gäller denna tillämpning. Den som en gång kvalificerat sig för rätt till arbetslöshetsersättning genom ett heltidsarbete behåller den normalarbetstid som motsvarar heltid oavsett om han eller hon senare uppfyller nya arbetsvillkor genom deltidsarbete.

Exempel

A hade fr.o.m. den 1 juli 1990 en anställning på 40 timmar per vecka under tolv månader. Därefter blev A arbetslös. Den 1 januari 1992 hävdes A arbetslöshet till hälften, genom att hon fick ett deltidsarbete på 20 timmar per vecka. Det innebar att arbetslöshetsersättningen bestämdes genom en jämförelse mellan att A tidigare haft 40 timmars arbete, men numera hade 20 timmars arbete per vecka. Det fanns då 20 arbetslösa timmar per vecka att ersätta. När ersättningsperioden på 300 ersättningsdagar tog slut, gjordes en nyprövning av A:s ersättningsrätt. Eftersom hon då arbetat tillräckligt för att uppfylla ett nytt arbetsvillkor, fick hon en ny ersättningsperiod. A arbetade i samma omfattning som tidigare, dvs. 20 timmar per vecka. När ersättningen skulle bestämmas var A:s normalarbetstid fortfarande 40 timmar, och den arbetslösa tiden 20 timmar. Trots att A under den tid då hon uppfyllt arbetsvillkoret endast arbetat halvtid ansågs det normala för henne vara att arbeta heltid. Om den praxis som tillämpades före år 1986 fortfarande hade gällt, hade A däremot vid prövningen ansetts normalt ha arbetat 20 timmar. Eftersom hon då inte skulle ha förlorat något arbete i jämförelse med normalarbetstiden 20 timmar, skulle han inte ha fått någon arbetslöshetsersättning.

Ersättningens storlek

Arbetslöshetsersättning kan sedan den 29 september 1997 lämnas med 80 procent av den tidigare inkomsten. Det finns dock ett tak i arbetslöshetsförsäkringen som innebär att ersättning kan uppgå till högst 580 kronor per dag. Det innebär att en 80-procentig kompensation enbart ges för inkomster upp till knappt 16 000 kronor. Den som har tjänat mer får en lägre kompensationsgrad vid arbetslöshet.

När ersättningen ska bestämmas måste man först fastställa vilken dagsförtjänst den sökande har. Ersättningen beräknas utifrån att det kan finnas 22 ersättningsdagar per månad, dvs. 260 dagar på ett år. För lördagar och söndagar lämnas ingen ersättning. Dagsförtjänsten är för den

som haft månadslön en tjugotvåondel av månadslönen. För att få fram dagpenningen multipliceras dagsförtjänsten med 0,8.

Den som inte har rätt till inkomstrelaterad ersättning kan ha rätt till grundbelopp. Grundbeloppet utbetalas med 240 kronor per dag om den sökande haft heltidsarbete innan arbetslösheten eller uppfyllt studerandevillkoret. Den som uppfyllt arbetsvillkoret exempelvis med halvtidsarbete får grundbelopp som är reducerat till 120 kronor per dag.

Ersättningsperiodens längd

Ersättningsperioden är 300 ersättningsdagar för den som inte fyllt 57 år. För dessa är perioden 450 ersättningsdagar. Före den 1 januari 1998, då arbetslöshetsförsäkringen och KAS slogs ihop till den sammanhållna arbetslöshetsförsäkringen, kunde de som fick KAS i normalfallet få 150 ersättningsdagar. Men numera är ersättningsperioden 300 dagar, oavsett om det är frågan om grundbelopp eller inkomstrelaterad ersättning.

Karens

Alla ersättningsperioder inleds med karens, dvs. tid då ersättning inte lämnas. Karensvillkoret innebär att ersättning inte får lämnas förrän den sökande varit arbetslös i fem dagar då ersättning kunde ha utgått. Det har funnits flera skäl till att inte arbetslöshetsersättning lämnas från den första arbetslösa dagen. Ett skäl som framfördes redan vid försäkringens tillkomst var att den arbetslöse vid anställningens upphörande fick anses ha tillgångar till förfogande för sitt uppehälle. Ett annat argument som förekom vid denna tid var att arbetslöshetsfall av endast kortare varaktighet skulle medföra en alltför stark belastning på arbetslöshetskassans ekonomi och dess administration. Dessa kortvariga arbetslöshetsfall jämfördes med s.k. bagatellskador, som inte heller ersattes inom exempelvis sjukförsäkringen. Under några år från slutet av 1980-talet var karensen helt borttagen. Skälet var att ett kraftigt ekonomiskt avbräck i början av en arbetslöshet ansågs kunna få långvariga konsekvenser, både för den som relativt snabbt kunde få ett nytt arbete och för den som fick vänta en längre tid. Karensen återinfördes dock igen år 1993 eftersom arbetslöshetsförsäkringen var underfinansierad.

Finansieringen

Arbetslöshetsförsäkringen finansieras över statsbudgeten. Statsbidrag till arbetslöshetskassor lämnas för arbetslöshetsersättning i form av inkomstrelaterad ersättning och för grundbeloppet. För budgetåret 1998 beräknades kostnaderna på utgiftssidan till knappt 36 miljarder kronor och för budgetåret 1999 till knappt 33 miljarder kronor.8

För att finansiera statens utgifter betalar arbetsgivarna en s.k. arbetsmarknadsavgift som uppgår till 5,84 procent av lönesumman för de anställda. Dessutom finansieras försäkringen genom att arbetslöshetskassorna betalar en finansieringsavgift till staten. Arbetslöshetskassorna betalar även en utjämningsavgift till staten som sedan låter samma summa gå tillbaka till kassorna i form av utjämningsbidrag.

Arbetsgivarna står för den helt övervägande delen av statsbudgetens inkomster medan finansieringsavgiften uppgår enbart till några få procent av inkomsterna. För budgetåret 1998 beräknades finansieringsavgiften uppgå till 2,5 miljarder kronor och utjämningsavgiften till 66 miljoner kronor. För att arbetslöshetskassorna ska kunna täcka kostnaderna för denna avgift och för sin administration, dvs. hantering av ersättningsärenden, betalar medlemmar och anslutna medlemsavgift till kassorna.

6.4. Villkor för särskilda grupper

I detta avsnitt redovisas de regler i arbetslöshetsförsäkringen som har betydelse för deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda. En grundläggande regel som kan påverka dem som har eller har haft atypiska arbeten är att det krävs att den sökande har ett arbetsutbud som omfattar 17 timmar per vecka. Det innebär att den som enbart är beredd att arbeta i mindre omfattning inte kan få ersättning. Denna regel korresponderar med den gräns som finns i många kollektivavtal och som innebär att den anställde omfattas av avtalets regler om olika trygghetsförsäkringar om arbetet uppgår till 40 procent av heltidstjänst, eller med andra ord överstiger 16 timmar.

8Prop. 1998/99:1, utgiftsområde 13.

Deltidsarbetslösa

Beräkning av ersättning

År 1974 trädde lagen om arbetslöshetsförsäkring och lagen om kontant arbetsmarknadsstöd i kraft. Lagstiftningen hade föregåtts av en lång tids utredningsarbete (KSA-utredningen).9 Utredningen föreslog ett nytt system för beräkning ersättning vid deltidsarbetslöshet. Den år 1956 införda möjligheten att få halv ersättning ansågs relativt klumpig. Den innebar att enbart den som tidigare arbetat heltid kunde få ersättning för deltidsarbete som omfattade minst två och högst fyra timmar per dag. Den av utredningen föreslagna omräkningsmetoden skulle innebära att ett schematiskt veckoberäkningssystem användes, som byggde på en arbetsvecka om 40 timmar. En av fördelarna med förslaget var att systemet skulle kunna användas både för att ersätta den som haft heltidsarbete och den som haft deltidsarbete före arbetslöshetens inträde. Det skulle dock krävas att arbete tidigare hade omfattat minst tre timmar per dag och minst 17 timmar per vecka. Efter förslag som överensstämde med det utredningen framfört, beslöt riksdagen att den nya omräkningsmetoden skulle börja gälla fr.o.m. den 1 januari 1974.

Fortfarande används omräkningstabellen för att fastställa ersättningen för bl.a. de som är deltidsarbetslösa.

50-dagarsregeln

I samband med införandet av de nya lagarna om arbetslöshetsersättning under början av 1970-talet ändrades beräkningen av ersättning vid deltidsarbetslöshet. Tidigare kunde ersättning ges för hela och halva dagar. Nu infördes en omräkningstabell som kunde användas till att fastställa ersättningen beräknat på en normal arbetsvecka. Dessutom infördes en begränsning av rätten av få deltidsersättning som innebar att om den försäkrade regelbundet utförde deltidsarbete under en period då han eller hon i övrigt var arbetslös så skulle ersättning utgå för högst 50 dagar under en sammanhängande ersättningsperiod. Motivet för denna inskränkning var att försöka undvika att partiell arbetslöshet normaliserades genom att pågå under en längre tid. I sådana fall, påpekade utredningen, kunde det vara så att varken den försäkrade eller dennes arbetsgivare hade något intresse av att den aktuella situationen förändrades.

9SOU 1971:42.

I 1984 års budgetproposition aviserades att ändringar av ersättningsreglerna skulle föreslås.10 Regeringen lade i mars samma år fram en proposition med ändringsförslag avseende bl.a. 50-dagarsregeln, arbetslöshetsbegreppet för företagare och ersättningsrätten vid barntillsyn.11 Regeringen föreslog att 50-dagarsregeln i dess dåvarande utformning skulle slopas. I stället skulle AMS få rätt att föreskriva om begränsningar av ersättningsrätten i de fall då arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukades. Bakgrunden var att arbetslöshetskassorna redan år 1974 i enskilda fall hade fått rätt att medge förlängning av 50dagarsregeln till 150 ersättningsdagar. Därefter kunde ytterligare förlängning ske efter att AMS gjort en prövning.

Regeringen motiverade förslaget att ge AMS rätt att föreskriva om begränsningar med följande. Ersättningsreglerna i samband med deltidsarbete hade sedan länge varit restriktiva. Bakgrunden till detta var främst farhågorna för att arbetstagarna vid en vikande konjunktur skulle stanna kvar på företaget på deltid och uppbära arbetslöshetsersättning som en löneutfyllnad i avvaktan på att arbetstiden skulle utökas till heltid igen. Den största risken med att en sådan situation fick pågå under en längre tid var att såväl arbetsgivaren som arbetstagaren skulle sakna intresse av att förhållandena ändrades. Detta kunde förhindra den nödvändiga rörligheten under en period av strukturomvandling i näringslivet då det finns efterfrågan på arbetskraft inom nya sektorer. Regeringen ansåg nu att det fanns flera skäl till att inte upprätthålla den dittillsvarande restriktiva inställningen.

Ett skäl som regeringen angav var tillkomsten av lagen om anställningsskydd och de begränsningar som fanns i frågan om rätten att permittera. Ovan framgår att en av orsakerna till att 50-dagarsregeln infördes var att det fanns risk för att företag i en konjunkturnedgång skulle försöka behålla sina anställda men låta dem gå ned till deltidsarbete. Därigenom skulle oönskade inlåsningseffekter uppkomma. Regeringen ansåg att de fall av deltidsarbete i kombination med arbetslöshetsersättning som förekom i början av 1980-talet i första hand inte gällde företag som inskränker på arbetstiden och håller kvar de deltidsanställda i deltidsarbete. Flertalet sådana fall förekom i stället i den offentliga sektorn.

Ett annat tungt vägande skäl var att arbetslöshetskassornas rätt att i enskilda fall föreskriva om förlängning av ersättningsrätten från 50 till 150 ersättningsdagar, och AMS rätt att efter särskild prövning tillåta ytterligare förlängning, medförde administrativt merarbete. Detta drab-

10Prop. 1983/84:100 bil. 12.11Prop. 1983/84:126.

bade arbetslöshetskassorna, länsarbetsnämnderna, arbetsförmedlingarna och i vissa fall de fackliga organisationerna.

Vidare angav regeringen att den enskilde kunde uppleva att reglerna var svåra att förstå. För att bli berättigad till arbetslöshetsersättning kunde han eller hon tvingas sluta sitt deltidsarbete för att i stället bli helt arbetslös. Regeringen ansåg att begränsningsregeln måste anses som särskilt oförklarlig när någon som söker ett heltidsarbete, i väntan på ett sådant arbete, accepterar ett av arbetsförmedlingen anvisat deltidsarbete. Att i ett sådan situation av icke självförvållad deltidsarbetslöshet drabbas av den dåvarande begränsningen i ersättningsrätten måste av den enskilde upplevas som orättvist.

Sammantaget ansåg regeringen att begränsningsregeln borde slopas. I stället skulle AMS få rätt att utfärda föreskrifter om begränsningar i de fall det kunde anses att arbetslöshetsförsäkringen och KAS missbrukades. Ett exempel på en sådan situation var att någon sade upp sig från sitt heltidsarbete för att börja ett deltidsarbete med inkomstutfyllnad från försäkringen.

150-dagarsregeln

Riksdagen hade inga invändningar mot regeringens förslag att slopa 50dagarsregeln.12 Den togs därför bort år 1984 och inte förrän tre år senare återinfördes regeln, i delvis annan skepnad.13 Begränsningsregeln kom då att innebära att ersättning fick lämnas under högst 150 dagar då den försäkrade regelbundet utförde deltidsarbete under veckor som han eller hon i övrigt var arbetslös. En övergångsregel innebar dessutom att för den som redan fick ersättning vid sidan av regelbundet deltidsarbete fick den sammanlagda ersättningstiden uppgå till högst 300 ersättningsdagar eller 450 dagar för den som uppnått 55 års ålder.

Samtidigt infördes även två nya åtgärder för att komma till rätta med deltidsarbetslösheten. Den första var att länsarbetsnämnden under ersättningstiden, i samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga organisationer, aktivt skulle verka för att den försäkrade fick en sammanlagd arbetstid som svarade mot arbetsutbudet. Den andra åtgärden var att införa en skyldighet att göra en särskild prövning av rätten till ersättning var sjätte månad. Det var arbetslöshetskassorna som fick i uppdrag att utföra själva prövningen, men länsarbetsnämnden skulle lämna underlag till kassan.

12 Bet. AU 1983/84:18.13 Ändringarna, som trädde i kraft den 1 juli 1987, skedde i kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till den då gällande lagen om arbetslöshetsförsäkring.

Det kan vara värt att lägga märke till att varken 50-dagarsregeln eller 150-dagarsregeln innebar att ersättningsrätten upphörde definitivt, eftersom det fortfarande fanns möjlighet för den arbetslöse att kvalificera sig till nya ersättningsperioder. Det krav som ställdes var att den sökande hade arbetat under en sammanhängande period om fem månader i den omfattning som motsvarade arbetsutbudet. Liksom i dag fanns det även möjlighet att säga upp sig från deltidsarbetet för att i stället bli helt arbetslös och få ersättning.

300-dagarsregeln

Den 1 september 1995 infördes den nu gällande begränsningsregeln för dem som regelbundet utför deltidsarbete samtidigt som de i övrigt är arbetslösa. Ersättning kan bara lämnas under den pågående ersättningsperioden. När denna tar slut, och den arbetslöse fortsätter arbeta i samma omfattning, medges inte längre den arbetslöse att få arbetslöshetsersättning. Begränsningsregeln fick effekt först från och med den 1 januari 1996.

Införandet av denna regel hade föregåtts av flera olika turer mellan regeringen och riksdagen. Efter regeringsskifte under hösten 1994 föreslog regeringen ett antal förändringar av arbetslöshetsförsäkringen, den s.k. återställaren.14 När det gällde deltidsarbetslösa föreslog regeringen att en ny normalarbetstidsberäkningen skulle göras med utgångspunkt från deltidsarbetet. Avsikten var även att denna regel skulle kompletteras med en regel om förtur till mertidsarbete vid nyanställning. Riksdagen ansåg dock att regeringens förslag om att begränsa möjligheten till deltidsersättning skulle beredas ytterligare.15 I budgetpropositionen för år 1994/95 återkom regeringen med förslag om besparingar som bl.a. innebar att införa en åldersgräns på 20 år för rätt till ersättning från arbetslöshetskassa.16 Riksdagen var dock av den uppfattningen att konsekvenserna av regeringens förslag var svåra att överblicka och att besparingen borde tas ut på annat sätt. Detta skulle lämpligen ske genom att regeringen använde sin rätt att införa begränsningar av ersättningsrätten på så sätt att de som enbart var arbetslösa sju till åtta timmar i stället för en hel ersättningsdag skulle få en halv.17 Regeringen aviserade därefter i kompletteringspropositionen för budgetåret 1994/95 sin avsikt att inskränka rätten till ersättning för dem som arbetade

14Prop. 1994/95:99.15 Bet. 1994/95:AU5.16Prop. 1994/95:100.17 Bet. 1994/95:AU11.

deltid.18 Ersättningen skulle baseras på tidigare arbete ersättningsperioden ut, men om den sökande kvalificerade sig till en ny ersättningsperiod genom det fasta deltidsarbetet skulle detta utgöra grunden för ersättning i den nya perioden. Det innebar i princip att den som fortsatte arbeta i samma omfattning som tidigare inte skulle få någon ersättning alls.

Vid riksdagsbehandlingen ansåg dock arbetsmarknadsutskottet i sitt yttrande till finansutskottet att regeringens förslag om att införa regeln fr.o.m. den 3 juli 1995 innebar att de försäkrade inte gavs rimlig möjlighet att anpassa sig till den nya bestämmelserna och att ikraftträdandedatum borde vara den 1 januari 1996.19 Finansutskottet hade under hand inhämtat att regeringen avsåg att konstruera begränsningsregeln så att ingen skulle beröras av sänkningar av ersättningen före den 1 januari 1996 och hade därför inget att invända mot regeringens förslag.20

Regeringens avsikt att införa en ändring som innebar att det fasta deltidsarbetet skulle ligga till grund för beräkningen av ersättning i den nya perioden infördes aldrig. I stället infördes en begränsningsregel fr.o.m. den 1 september 1995 som fick effekt först fr.o.m. den 1 januari 1996. Regeln innebär att den som regelbundet utför deltidsarbete endast får arbetslöshetsersättning under den pågående ersättningsperioden. När perioden, som maximalt kan vara 300 ersättningsdagar, tagit slut och arbetet fortsätter, får den sökande inte längre någon arbetslöshetsersättning. Dock kan han eller hon säga upp sig från sitt arbete, bli helt arbetslös, och få ersättning för hel arbetslöshet, förutsatt att övriga villkor är uppfyllda. AMS har utfärdat föreskrifter till reglerna om avstängning från rätt till ersättning för de som bl.a. säger upp sig på egen begäran. Det räknas som ett godtagbart skäl att säga upp sig från ett deltidsarbete på grund av att ersättningsrätten upphört.

Begränsningen gäller ersättningsdagar, inte kalenderdagar. Det innebär att den som arbetar i stor omfattning och endast har lite arbetslös tid kan erhålla deltidsersättning i upp till sex eller nio år, beroende på ålder.

18Prop. 1994/95:150.19 Bet. 1994/95:AU4y.20 Bet. 1995/95:FiU20.

Särskild prövning

Länsarbetsnämnden ska under ersättningstiden, i samarbete med den enskilde, arbetsgivare och fackliga organisationer, aktivt verka för att den försäkrade får en sammanlagd arbetstid som svarar mot arbetsutbudet. Särskild prövning av rätten till ersättning ska dessutom göras var sjätte månad. Prövningen görs av arbetslöshetskassorna, men länsarbetsnämnden ska lämna underlag till kassan.

Ersättning i kombination med studier

Den som är arbetslös och börjar studera ska enligt huvudregeln inte kunna fortsätta att uppbära arbetslöshetsersättning. Dock finns det möjlighet att kombinera studier med arbetslöshetsersättning i vissa fall. Ett exempel är att den som är helt arbetslös börjar studera på deltid. En förutsättning är då att den sökande ska intyga att han eller hon är beredd att avbryta studierna och att studierna inte hindrar honom eller henne från att söka och ta arbete.

Det ovan beskrivna förutsätter att den sökande innan arbetslösheten arbetat heltid samt att han eller hon är beredd att anta arbete på heltid. Men det finns även några möjligheter för den som arbetat deltid och studerar på deltid att få arbetslöshetsersättning för det förlorade arbetet. Ett sådant fall är när en person före arbetslösheten haft ett deltidsarbete och jämte arbetet varaktigt studerat på deltid med studiestöd som helt eller delvis består av bidrag. För att personen ska få arbetslöshetsersättning för det inkomstbortfall som uppstår på grund av ofrivillig arbetslöshet, måste han eller hon söka och vara beredd på att ta arbete i samma omfattning som tidigare.

Under åren 1998 och 1999 är det också möjligt att lämna ersättning till den som tar upp studier på deltid under arbetslösheten. Vissa villkor ska dock vara uppfyllda som t.ex. att utbildningen ska utgöra ett led i den sökandes individuella handlingsplan och att utbildningen på deltid inte avses att pågå längre än 180 dagar. Dessutom är den arbetslöse tvungen att söka och kunna ta ett arbete som motsvarar minst 50 procent av en normal heltidsanställning.21

21 Normal heltidsanställning avgörs utifrån vad som gäller för varje avtalsområde.

Ersättning i kombination med företagsverksamhet

Sedan år 1984 finns en viss möjlighet för dem som har haft ett deltidsanställning som han eller hon kombinerar med ett begränsat engagemang i ett företag att kunna få arbetslöshetsersättning om han eller hon förlorar anställningen. Det ställs i dessa fall inget krav på att verksamheten i företaget ska läggas ned. Anställningen ska ha varit av större omfattning än företagsverksamheten. Verksamheten i företaget får inte utvidgas under arbetslösheten.

Uppräkning av dagpenningbeloppet

  • numera borttagen

Tidigare kunde den som enbart arbetat deltid vid arbetslöshet få rätt till uppräkning av ersättning vid deltagande i arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det innebar att den som exempelvis arbetat 20 timmar per vecka vid deltagande i åtgärd på heltid fick utbildningsbidrag som motsvarade 40 timmar. Syftet var att uppmuntra till omställning på heltid och premiera den som gjorde något ytterligare på den tid som tidigare inte hade använts till arbete. Denna möjlighet togs dock bort den 1 januari 1997.

Tidsbegränsat anställda

Arbets- och kompetenslinjen innebär att ersättning kan ges efter tillfälliga anställningar. Arbetslöshetsersättning ska kompensera för inkomstförlust under en omställningsperiod vid ofrivillig arbetslöshet. Arbetslösheten kan ha olika orsaker, strukturella eller konjunkturella. Arbetslöshetsersättningen har alltid haft betydelse dels för den enskildes försörjningsmöjligheter, dels för arbetskraftens ändamålsenliga anpassning till arbetsmarknaden. Det illustreras genom åtskillnaden mellan den s.k. kontant- eller understödslinjen och arbetslinjen. Om den som blir arbetslös kan få sin försörjning ordnad under en väntetid kan detta rådrum ha central betydelse för kvaliteten på anpassningsåtgärderna. Tanken har dock alltid varit att tiden med arbetslöshetsersättning, omställningsperioden, ska vara av kortvarig omfattning. Det kommer bl.a. till uttryck genom att ersättningsperioderna är begränsade till 300 ersättningsdagar.

Vissa personer kanske inte behöver stöd i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan får ett nytt arbete efter en kortare tid. I det fallet hjälper arbetslöshetsförsäkringen till med att överbrygga tiden fram tills dess att den arbetslöse får en inkomst av arbete. Andra behöver däremot stöd för omställning med olika insatser. I och med att den arbetslöse får

kontantstöd har arbetsförmedlingen möjlighet att utreda vilken insats som är lämplig.

Arbets- och kompetenslinjen är, vilket framgår ovan, av central betydelse för den svenska arbetsmarknadspolitiken. Aktivitet i form av bl.a. arbetsmarknadspolitiska åtgärder går alltid före passivt stöd i form av arbetslöshetsersättning. Arbete går före åtgärd och således även före passivt kontantstöd.

Att den som haft en tidsbegränsad anställning ska kunna få ersättning vid arbetslöshet är därför viktigt. Genom att ta exempelvis tillfälliga arbeten försöker personen lösa sin arbetslöshetssituation. I princip ska det därför inte finnas några regler som motverkar att de som har haft ett tillfälligt arbete har möjlighet att få arbetslöshetsersättning när arbetet upphör. Allt arbete ska generellt sett anses vara bättre än att vara arbetslös.

Begränsningar av principerna

Det finns dock vissa begränsningar av dessa principer inbyggda i systemet. Som exempel kan nämnas arbets- och medlemsvillkorets utformning. Dessa innebär att den som söker ersättning ska ha varit försäkrad, betalat medlemsavgift, i minst tolv månader och ha arbetat i minst sex månader under i normalfallet den senaste tolvmånadersperioden. Det krävs således att den som får ersättning har haft en tillräcklig anknytning till arbetsmarknaden innan arbetslösheten inträder. Vad som är tillräcklig anknytning har varierat, för några år sedan räckte det med 240 timmars arbete för att arbetsvillkoret skulle vara uppfyllt, medan det numera krävs åtminstone 420 timmars arbete.

Regeln för att få inträde i arbetslöshetsförsäkringen är också ett exempel på ett villkor som i vissa fall kan begränsa eller försena möjligheterna för de som arbetat i mindre omfattning att i vid arbetslöshet få inkomstrelaterad ersättning. Numera krävs att den som söker inträde i en arbetslöshetskassa ska ha arbetat i minst fyra veckor under en ramtid av fem veckor, minst 17 timmar per vecka. Det kan innebära att den som är nytillträdande på arbetsmarknaden genom ett arbete av liten omfattning inte kan få inträde i en arbetslöshetskassa med hjälp av det utförda arbetet.

Säsonganställdas ställning och permitteringsregler

AMS har sedan länge haft ett bemyndigande att utfärda föreskrifter om begränsningar av rätten till ersättning för arbetstagare som huvudsakligen är sysselsatta i yrke där arbetslöshet årligen förekommer.22 AMS har dock inte använt sig av denna rätt. Trots att det inte finns säsongbegränsningsregler utfärdade kan det hända att den som arbetar som säsonganställd inte betraktas som om han eller hon är ofrivilligt arbetslös mellan anställningarna. Denna tillämpning av grundvillkoren i försäkringen har använts av domstolarna i några fall de senaste åren. Den som i flera säsonger arbetar på samma sätt, med återkommande arbetslöshet mellan anställningarna, betraktas inte i de fallen som ofrivilligt arbetslös och arbetslöshetsersättning kan inte betalas ut.

I lagen om anställningsskydd tillåts att avtal om tidsbegränsad anställning får ingås för säsongarbete. Den som permitteras har i normalfallet rätt till samma lön och anställningsförmåner som om arbetstagaren hade fått behålla sina arbetsuppgifter. Det gäller dock inte om permitteringen är en följd av att arbetet är säsongbetonat eller av andra skäl inte är sammanhängande till sin natur. Permitteringsrätt finns inte på tjänstemannaområdet.

Enligt lagen om arbetslöshetsförsäkring får ersättning inte ges till personer som är permitterade utan lön. Det beror på att grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att den som har en anställning inte anses vara arbetslös, oavsett om lön utgår eller ej. Men vissa undantag finns från denna huvudregel.23

6.5. Andra särskilda grupper

Företagares ställning i försäkringen

Arbetslöshetsförsäkringen omfattar både anställda och företagare. Ersättningsreglerna är i princip desamma för båda grupperna. Det finns dock ett speciellt företagarbegrepp i arbetslöshetsförsäkringen som

2242 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 22 § förordningen (1997.835) om arbetslöshetsförsäkring.23 Regeringen har utnyttjat bemyndigandet att besluta om undantag. Under tiden den 1 januari

1 oktober 1998 fick ersättning lämnas till den som enligt

bestämmelser i kollektivavtal som ingåtts före den 14 mars 1997 permitterades utan lön. Under tiden den 1 juli 1998

31 augusti 2000 får

ersättning lämnas till dem som enligt bestämmelser i kollektivavtal som ingåtts före den 1 juli 1998 permitteras utan lön i samband med semesterstängning.

grundar sig på en sammanvägning av olika faktorer. Som företagare betraktas den som äger eller är delägare

  • direkt eller indirekt
  • i näringsverksamhet som han eller hon är personligt verksam i och som han eller hon har ett väsentligt inflytande över. Näringsverksamhet är ett skatterättsligt begrepp som förutsätter att de tre s.k. rörelsekriterierna föreligger. Verksamheten ska kännetecknas av varaktighet, självständighet och vinstsyfte. Näringsverksamhet kan bedrivas i många olika former, som t.ex. enskild näringsidkare, handelsbolag, aktiebolag och ekonomisk förening, exempelvis kooperativ.

För att konstatera när arbetslösheten för en företagare inträtt görs en samlad bedömning av att hans eller hennes personliga verksamhet i företaget upphört annat än tillfälligt.24 Det kan t.ex. innebära att firman ska ha avregistrerats och att rörelsetillgångar och fast egendom ska ha avyttrats. Men enstaka omständigheter som att den sökande fortfarande har kvar en F-skattsedel, ännu inte har avregistrerats från mervärdesskatt eller bor kvar på en näringsfastighet ska inte innebära att han eller hon inte kan betraktas som arbetslös.

Den som är arbetslös måste kunna stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta kommer till uttryck i de s.k. grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen25 enligt vilka den som har rätt till ersättning vid arbetslöshet bl.a. ska vara oförhindrad att åta sig arbete för arbetsgivares räkning, vara beredd att anta lämpligt arbete samt inte heller kunna få lämpligt arbete. Skälet till att det krävs att den som är företagare ska ha lagt ned sin verksamhet för att kunna få arbetslöshetsersättning är att företagaren måste kunna stå till arbetsmarknadens förfogande.

Företagares arbetslöshet är svårare att kontrollera än anställdas. Ett uttryck för detta är att vid normalarbetstidsberäkningen anses en företagare alltid arbeta heltid i sin verksamhet, eftersom det inte går att kontrollera om han eller hon har en lägre sysselsättningsgrad. Ersättningen får heller aldrig bli en inkomstutfyllnad i mindre lönsamma företag. Detta skulle kunna leda till en otillåten konkurrensfördel för företagaren.

2435 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Begreppet ”samlad bedömning” infördes i lagen fr.o.m. den 29 september 1997. Samma datum infördes även en möjlighet för företagare att lägga ned sin rörelse tillfälligt för att senare kunna återuppta den. Under uppehållet kan företagaren ändå betraktas som arbetslös och kan få arbetslöshetsersättning. Dock krävs att uppehållet inte är av säsongkaraktär och att ingen verksamhet bedrivs i rörelsen, förutom rena skyddsinsatser.259 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring.

Uppdragstagare kan betraktas som både företagare och anställd

Den som åtar sig uppdrag från en eller flera uppdragsgivare är uppdragstagare. Han eller hon har en viss självständighet i förhållande till uppdragsgivaren. Uppdragstagare förekommer i många branscher, men är relativt vanliga i yrkesgrupper som kulturarbetare, arkitekter och journalister. I arbetslöshetsförsäkringen kan en uppdragstagare betraktas antingen som anställd eller som företagare. Den som anses som anställd kan erhålla arbetslöshetsersättning mellan uppdragen. Den som däremot betraktas som företagare måste i normalfallet lägga ned sin verksamhet för att kunna få arbetslöshetsersättning.

Vid bedömningen av om uppdragstagaren betraktas som anställd eller företagare utgår man ifrån den grad av självständighet som uppdragstagaren har i förhållande till uppdragsgivaren. I tillämpningen av arbetslöshetsförsäkringen anses att den uppdragstagare som bedriver sin verksamhet i företagsform, eller i vart fall redovisar inkomsterna skattemässigt som inkomst av näringsverksamhet, är att betrakta som en självständig företagare. Uppdragstagaren utför på eget ansvar och utan kontroll från arbetsledning från uppdragsgivarens sida de uppdrag han eller hon åtagit sig. Uppdragstagaren kan t.ex. utföra arbetet på den plats som han eller hon själv bestämmer, exempelvis i egen lokal, och han eller hon kan ha flera olika uppdragsgivare samtidigt. Det är vanligt att uppdragstagaren använder egna verktyg, redskap eller maskiner. Han eller hon står för samtliga utgifter för arbetets utförande och debiterar uppdragsgivaren för de totala kostnaderna för arbetets utförande.

Den osjälvständige uppdragstagaren däremot, som betraktas som arbetstagare i försäkringens mening, karaktäriseras vanligen av att han eller hon enbart ställer sin arbetskraft till förfogande, endast säljer eller utför en sorts tjänst eller arbete och har en, eller högst två uppdragsgivare. Ersättningen för uppdraget kan vara bestämd per timme, exempelvis utgå enligt kollektivavtal. Den osjälvständige uppdragstagaren kan vidare sakna egen särskild lokal för sin verksamhet och utför därför uppdraget på en av uppdragsgivaren bestämd plats, där denne har möjlighet att kontrollera arbetet och tidsåtgången. Uppdragstagare har dessutom i normalfallet inte en inregistrerad firma. Samtliga dessa omständigheter ska beaktas vid bedömningen om uppdragstagaren ska kunna anses som arbetstagare i försäkringens mening. Det ställs dessutom krav på att den sökande ska vara beredd på att även ta arbete av annat slag än de som utförs som uppdrag.

Uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen har förtydligats i samband med att arbetslöshetsförsäkringen nyligen varit föremål för utredning och en sammanhållen arbetslöshetsförsäkring har införts

fr.o.m. den 1 januari 199826. Regeringen angav i prop. 1996/97:107 att uppdragstagarbegreppet är så komplext att det inte lämpar sig i lag att införa särskilda regler om uppdragstagares rätt till arbetslöshetsersättning vid arbetslöshet. Det är i stället en fråga för rättstillämpningen. Men regeringen betonade dock att tillämpningen bör ske utifrån att det ska finnas realistiska möjligheter för en uppdragstagare att få arbetslöshetsersättning vid brist på uppdrag.

Bemanningsföretag

Anställda i bemanningsföretag har inte rätt till arbetslöshetsersättning för den tid då de inte har uppdrag, dvs. är uthyrda. Det beror på att den anställde inte kan anses stå till arbetsmarknadens förfogande mellan uppdragen. I stället står han eller hon till bemanningsföretagets förfogande. Inom branschen förekommer ett flertal aktörer. Vanligt är dock att uthyrning sker inom kontors- och administrationsområdet. Sedan den 1 februari 1998 gäller ett nytt kollektivavtal för dessa. Enligt avtalet garanteras de anställda 75 procent arbetstid. En undersökning bland HTF:s medlemmar som genomfördes under våren 1998 visar dock att den övervägande delen av de anställda, över 85 procent, har en arbetstid som motsvarar hel arbetstid. När en liknande undersökning gjordes år 1996 var andelen som angav att de arbetade heltid endast 57 procent.

Före år 1996 rådde en viss osäkerhet om hur anställda i dessa företag skulle hanteras i arbetslöshetsförsäkringen mellan uppdragen. Vissa arbetslöshetskassor medgav att deras medlemmar fick ersättning mellan uppdragen, något som troligtvis hörde samman med att man inte såg dem som tillsvidareanställda, medan andra åter inte gav rätt till ersättning. Läget klarnade i och med att AMS gjorde arbetslöshetskassorna uppmärksammade på att anställda i bemanningsföretag var tillsvidare-

26 Utredningen om ersättning vid arbetslöshet och omställning, ARBOMutredningen, tillsattes under år 1995. Enligt direktiven skulle utredaren lämna förslag till hur en ny arbetslöshetsförsäkring skulle utformas. I uppdraget ingick att betoning skulle läggas på försäkringens roll av omställningsförsäkring och att arbetslinjen och de försäkrades ansvar skulle hävdas. Reglerna skulle dessutom bidra till flexibilitet på arbetsmarknaden och motverka inlåsningseffekter. Utredningen avlämnade sitt slutbetänkande under hösten 1996 (SOU 1996:150). I mars 1997 lade regeringen fram en proposition för riksdagen, prop. 1996/97:107 En allmän och sammanhållen arbetslöshetsförsäkring. Riksdagen beslutade senare under våren om arbetslöshetsörsäkringen (bet. 1996/97:AU13, rskr. 1996/97:234). Ikraftträdandedatum var den 1 juli, den 29 september och den 29 december 1997 samt den 1 januari 1998.

anställda och därmed inte skulle kunna får ersättning för tid de inte hade uppdrag.

6.6. Internationella överenskommelser

Inledning

Redan i början av 1980-talet lade EU-kommissionen fram tre förslag på direktiv för att förbättra situationen för deltidsarbetande och anställda med tidsbegränsade kontrakt. Förslagen handlade om 1) lika behandling i tillgång till utbildning och sociala tjänster mellan hel- och deltidsarbetande; 2) införande av obligatoriska socialförsäkringsavgifter, avgångsvederlag och senioritetskostnader, dvs. pensionsförmåner, för alla anställda med minst åtta timmars veckoarbetstid i syfte att motverka konkurrenssnedvridning mellan medlemsländerna; 3) att förbättra miniminivåerna av arbetarskyddet, i synnerhet genom att garantera tillfälligt anställda samma skydd som övriga anställda. Förslagen fälldes genom motstånd från Storbritannien.

I början av 1990-talet gjorde man från kommissionens sida ett nytt försök att genom direktiv förbättra situationen på arbetsmarknaden för personer med s.k. atypiska anställningar. I detta begrepp ryms här deltidsarbetande, tillfälligt anställda samt anställda i bemanningsföretag. Denna gång valde man att försöka fånga de tre olika atypiska anställningsformerna i ett enda direktiv. Även dessa försök misslyckades dock.

Genom Maastrichtavtalets sociala protokoll infördes 1992 en ny arbetsordning som innebär att EU-kommissionen är förhindrad att lägga fram förslag till direktiv utan att först stämma av med parterna på arbetsmarknaden. Kort därpå enades kommissionen och arbetsmarknadens parter om att ta fram ett direktiv om ramavtal för deltidsarbete, ett om tidsbegränsade anställningar och ett om bemanningsföretag.

EU-direktiv om deltidsarbete

Med utgångspunkten att deltidsarbete har haft stor betydelse för sysselsättningen i medlemsstaterna under senare år, prioriterades frågan om deltidsarbete. Den 15 december 1997 antog kommissionen ”deltidsdirektivet”27 som behandlar anställningsvillkor för deltidsarbetande.

27 Rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete.

På grund av att situationen i de olika medlemsstaterna skiljer sig åt och att deltidsarbete är kännetecknande för vissa branscher, bygger ”deltidsdirektivet” på allmänna principer och minimikrav. Syftet är dels att undanröja diskriminering av deltidsarbetande och förbättra kvaliteten på deltidsarbete, dels att främja tillväxt av deltidsarbete på frivillig grund samt bidra till en flexibel förläggning av arbetstiden på ett sätt som tar hänsyn till både arbetsgivares och arbetstagares behov.

Principen om icke-diskriminering innebär att deltidsarbetande inte får behandlas mindre förmånligt än heltidsarbetande enbart av den anledningen att de arbetar deltid. Angående möjligheten att arbeta deltid innebär direktivet krav på medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter att undersöka och, om det är lämpligt, undanröja hinder för deltidsarbete. Vidare anges i direktivet att vägran att övergå från heltid till deltid och vice versa aldrig i sig bör utgöra saklig grund för uppsägning. Det ställer också krav på arbetsgivare att de, så långt som möjligt, bör ta hänsyn till arbetstagares önskemål om att få övergå från heltid till deltid och vice versa. De ska också genom information och på annat sätt underlätta sådana övergångar.

Direktivet berör inte frågor om författningsreglerade socialförsäkringsförmåner. Vad gäller dessa frågor hänvisas emellertid till det uttalande om sysselsättningsfrågor som gjordes av det europeiska rådet i Dublin 1996, enligt vilket socialförsäkringssystemen borde anpassa till nya mönster i arbetslivet och ge lämpligt skydd för dem som utför sådant arbete.

Direktivet är under hösten 1998 föremål för granskning av huruvida det föranleder förändringar i lagstiftning eller kollektivavtal. Senast den 20 januari år 2000 skall direktivet vara genomfört i medlemsstaterna.

EU-direktiv om tidsbegränsade anställningar

I början av 1998 inleddes förhandlingar om ett direktiv till ramavtal om tidsbegränsade anställningar. Förhandlingarna, som pågår när denna utredning görs, omfattar dels diskrimineringsaspekter liknande dem som regleras i ”deltidsdirektivet”, dels regleringar av olika slag.

Förordning om bl.a. gränsarbetare

Huvudregeln inom EU för arbetslöshetsersättning till gränsarbetare och andra än gränsarbetare som bor i ett land och arbetar i ett annat innebär att gränsarbetaren skall omfattas av den lagstiftning som reglerar förmåner vid arbetslöshet i det land där han eller hon arbetar28. En gränsarbetare är en anställd eller egenföretagare som är verksam inom en medlemsstats territorium och bosatt i en annan medlemsstats territorium, dit han i regel återvänder dagligen eller åtminstone en gång i veckan.29

En gränsarbetare som är delvis eller periodvis arbetslös skall ha rätt till förmåner i det land i vilket han eller hon tidigare arbetade. Om gränsarbetaren blir helt arbetslös, har han eller hon rätt till arbetslöshetsersättning i den medlemsstat där han eller hon är bosatt. Det innebär att det är bosättningslandet som står för kostnaden för utbetald ersättning.

En anställd som inte är gränsarbetare men som betraktas som en s.k. sällanhemvändare och som blir helt, delvis eller periodvis arbetslös, har rätt till de förmåner han eller hon har upparbetat i den medlemsstat där han eller hon tidigare arbetade. Detta förutsätter att han eller hon står till arbetsmarknadens förfogande i det landet. Vid hel arbetslöshet kan den arbetslöse även söka ersättning från bosättningslandet.30

ILO-konvention

Sverige har ratificerat den konvention som ILO:s arbetskonferens antog år 198831. I korta drag innebär konventionen att varje medlemsstat skall vidta lämpliga åtgärder för att samordna socialförsäkringssystem och sysselsättningspolitik. Systemet skall utformas så att det främjar full, produktiv och fritt vald sysselsättning samtidigt som det inte skall minska incitamenten för att arbeta eller erbjuda arbete.

28 Rådets förordning (EEG) nr 1408/71, artikel 71.29 Artikel 1 i EG-förordning 1408/71.30 Artikel 1 och 7 i EG-förordning 1408/71.31 Konvention nr 168 om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet.

Av ILO-konventionen framgår också att arbetslöshetsersättning skall utgå vid hel arbetslöshet. Varje medlemsstat skall sträva efter att medge deltidsarbetslösa och permitterade rätt till ersättning. I dessa fall skall man se till att summan av förmåner och inkomster från deltidsarbetet är så avvägda att intresset för att ta heltidsarbete upprätthålls. Medlemsstaterna får ha nationella regler för indragning, återkrav och samordning av arbetslöshetsersättningen.

7. Definitioner

I detta kapitel redovisas definitioner som utredningen använt avseende deltidsarbetande och tillfälligt anställda. Uppgifterna är hämtade från Statistiska centralbyrån, SCB, och Arbetsmarknadsverket, AMV. Benämningar i anställningsskyddslagen och kollektivavtalen på olika sorters anställningsformer skiljer sig åt i vissa avseenden och en del av de benämningar på visstidsanställningar som förekommer i avtal redovisas. Även särskilda omständigheter i arbetslöshetsförsäkringen som har betydelse för atypiska arbeten tas upp i detta kapitel.

7.1. Deltidsarbetande och deltidsarbetslösa

Kollektivavtal

Normalt utgår löner och anställningsförmåner i relation till den arbetade tiden. Många kollektivavtal ställer upp regler som innebär att det krävs att arbetstagaren ska arbeta minst 40 procent av heltidstjänstgöring för att få rätt till avtalsenlig komplettering till det lagstadgade socialförsäkringssystemet. Det kan innebära att den anställde kan undantas från vissa av avtalens bestämmelser eller att rätten till olika förmåner kan reduceras om arbetstiden är kortare. Exempelvis på förmåner som kan reduceras är rätten till avgångsbidragsförsäkring och grupplivförsäkring.

Vid införandet av regeln om företräde till utökad arbetstid för dem som arbetar deltid1 fanns redan liknande lydelse i några kollektivavtal, exempelvis inom kommunalarbetarförbundet. Enligt avtalet gäller att innan nyanställning sker ska de som arbetar deltid och är tillsvidareanställda erbjudas höjd sysselsättningsgrad. En förutsättning för att detta ska tillämpas är att arbetstagaren anmält intresse för att arbeta mer.

1Anställningsskyddslagen 25a §.

Definitioner enligt Statistiska Centralbyrån, SCB

SCB genomför arbetskraftsundersökningar, AKU, varje vecka under året. Resultaten från AKU är skattningar baserade på ett urval av Sveriges befolkning i åldrarna 16

  • 64 år. Personer som ingår i de ordinarie

AKU-mätningarna tillfrågas bl.a. om de betraktar sig som heltids- eller deltidsarbetande. De redovisas i grupperna fast anställda, tidsbegränsat anställda och företagare/medhjälpare. Som sysselsatta räknas personer som har arbetat en timme eller mer under mätveckan. Oavlönade medhjälpare i företag som tillhör make/maka eller annan familjemedlem som han/hon bor ihop med räknas som sysselsatt. Personer som under mätveckan hade en anställning men var tillfälligt frånvarande under hela mätveckan liksom personer i vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, anställda med lönebidrag eller i Samhall räknas som sysselsatta.

Heltidsarbetande:

Personer som arbetar 35 timmar eller mer under mätveckan räknas som heltidsarbetande. Hit förs även personer som enligt avtal har en lägre normalarbetstid än 40 timmar per vecka och uppger att de arbetar heltid.

Deltidsarbetande:

Personer med en kortare arbetstid än 35 timmar per vecka definieras som deltidsarbetande. Kort deltid innebär 1

  • 19 timmars arbete per vecka och

lång deltid 20

  • 34 timmar.

Deltidsarbetande på grund av arbetsmarknadsskäl:

Deltidsarbetande som uppger att de vill arbeta fler timmar än vad arbetsgivaren erbjuder redovisas som deltidsarbetande på grund av arbetsmarknadsskäl. Den önskade tiden behöver inte nödvändigtvis vara heltid utan kan vara en utökning av antalet timmar utöver vad det nuvarande deltidsarbetet ger.

Deltidsarbetslösa:

Begreppet används som synonym till deltidsarbetande på grund av arbetsmarknadsskäl. I AKU ingår ingen fråga om arbetslöshetsersättning.

Definitioner enligt Arbetsmarknadsverket, AMV

Deltidsarbetslösa:

Arbetsmarknadsverkets definition på deltidsarbetslöshet skiljer sig från SCB:s definition. Skillnaden är dels att begreppet inte mäter sysselsättning utan arbetslöshet, dels att individerna i allmänhet har ersättning från arbetslöshetskassa. AMV:s deltidsarbetslösa är således endast en liten delgrupp av de deltidsarbetande och en del av de deltidsarbetslösa så som de definieras i AKU.

Deltidsarbetslösa personer som har anspråk på att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen måste vara inskrivna vid en arbetsförmedling och söka mer arbete än de har. Den önskade tiden behöver inte nödvändigtvis vara heltid utan kan vara en utökning av antalet timmar utöver vad det nuvarande deltidsarbetet ger.

Även personer som arbetar deltid utan att få ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kan vara inskrivna i samma sökandekategori om de söker mer arbete. De utgör dock en liten grupp.

AMV redovisar de sökande som är inskrivna vid en arbetsförmedling i olika sökandekategorier. Deltidsarbetslösa redovisas som sökandekategori 21. Benämningen infördes år 1989. De deltidsarbetslösa kan ha en fast eller tidsbegränsad anställning.

Arbetslöshetsförsäkringen

I försäkringen kan definitionen av deltidsarbete vara intressant vid två tillfällen, dels när kvalificeringsvillkoren ska uppfyllas, dels när ersättning ska betalas ut. För att överhuvudtaget kunna bli medlem i en arbetslöshetskassa krävs att den sökande arbetar i fyra veckor av fem, minst 17 timmar per vecka. För att få rätt till ersättning krävs att den sökande arbetat i sex månader under en ramtid av tolv månader, minst 70 timmar per månad. När den arbetslöse ansöker om ersättning måste han eller hon ha ett arbetsutbud som är minst 17 timmar per vecka, minst tre timmar per dag.

Definitionen av deltidsarbetslöshet i arbetslöshetsförsäkringen är att den sökande tidigare haft ett arbete av större omfattning än det nuvarande arbetet. Vid ansökan om ersättning görs en jämförelse mellan normalarbetstiden och de hinder som den sökande har per vecka för att kunna få hel ersättning. Skillnaden är den ersättningsberättigade deltidsarbetslösheten. Hindren kan bestå av exempelvis sjukdom eller arbete. Även om en person teoretiskt skulle kunna haft flera heltidsarbeten tidigare så kan ersättning vid arbetslöshet aldrig ges för mer än högst 40 timmar per vecka.

För att beräkna ersättningen per vecka används en omräkningstabell. Den kan användas för att beräkna ersättningen dels för dem som tidigare haft ett heltidsarbete, dels för dem som haft ett arbete som inte motsvarar heltid.

Det är värt att notera att de som är deltidsarbetslösa i arbetslöshetsförsäkringens mening mycket väl även kan tillhöra kategorien tillfälligt anställda. Definitionen utgår från att tillräckligt arbete inte finns beräknat per vecka för att helt häva arbetslösheten. Det innebär att den som exempelvis arbetar som behovsanställd och har en normalarbetstid som överstiger det arbete som han eller hon lyckas få under en vecka är deltidsarbetslös i försäkringens mening.

I några särskilda fall kan inte arbete på deltid kombineras med arbetslöshetsersättning trots att normalarbetstiden är högre än det arbete som den sökande nu har. Det gäller t.ex. arbete hos bemanningsföretag och företagande på deltid. Se närmare kapitel 6.

7.2. Tidsbegränsat anställda

Avtal

Anställningsskyddslagen är dispositiv till vissa delar och ger ramen för olika sorters anställningar. Enligt anställningsskyddslagen är huvudregeln att anställningsavtal gäller tills vidare men avtal om tidsbegränsad anställning får ingås i vissa fall.

Tidsbegränsade anställningar får ingås för viss tid, viss säsong eller visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Det kan även ingås avtal om praktikarbete, vikariat eller feriearbete. Visstidsanställning kan även ingås om det föranleds av tillfällig arbetsanhopning eller tills dess att arbetstagaren ska påbörja fullgörandet av totalförsvarsplikt. Det är även möjligt att visstidsanställa någon som arbetar efter pensioneringen. Vidare förekommer en form som kallas för överenskommen visstidsanställning. Slutligen finns möjlighet att provanställa någon för högst sex månader.

På arbetsmarknaden kan andra benämningar av visstidsanställningar än anställningsskyddslagens förekomma. Som exempel kan nämnas att anställningar som ingås för visst arbete om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet kan kallas för projektanställningar eller objektsanställningar. Anställningen kan även benämnas ”kallas vid behov”, behovsanställning, ”springvik” eller timanställning. Andra benämningar som förekommer är oregelbundet arbete, en anställningsform som innebär att arbetstagaren anställs dag för dag.

Definitioner enligt Statistiska centralbyrån, SCB

Anställda:

Anställda består av två grupper, fast och tidsbegränsat anställda, i åldern 16

  • 64 år. Företagare plus eventuell medhjälpare ingår inte.

Fast anställda:

Fast anställda omfattar tillsvidareanställda och avser både hel- och deltidsanställda.

Tidsbegränsat anställda:

Tidsbegränsat anställda omfattar följande arbetsformer: Vikariat utan fast tjänst i botten, provanställning, praktikarbete, feriearbete, säsonganställning, objekt-/projektanställning, kallas vid behov, vissa arbetsmarknadspolitiska åtgärder, övriga.

Timanställda redovisas enligt AKU som behovsanställda, dvs. tidsbegränsat anställda, inte som deltidsanställda

Till gruppen arbetsmarknadspolitiska åtgärder hör:

Beredskapsarbeten, praktikantanställning, ungdomsplats, ungdomslag, inskolningsplats, utbildningsvikariat, rekryteringsstöd, Starta-egetbidrag, offentlig tillfällig anställning, anställningsstöd.

I gruppen övriga ingår:

Terminanställd skolpersonal, personer med politiska uppdrag och en grupp som inte är specificerad.

Definitioner enligt Arbetsmarknadsverket, AMV

Två grupper av sökande tillhör tidsbegränsat anställda, nämligen

  • sökandekategori 22, deltidsarbetslösa med ersättning från arbetslöshetsförsäkring
  • sökandekategori 31, tillfälligt arbete med varaktighet kortare än 3 månader

Från och med 1 april 1996 kodas personer som arbetar som behovsanställda (timvikarier/springvik) i sökandekategori 22. Orsaken till AMV:s beslut var att många arbetslösa arbetade som timvikarier i en sådan omfattning att det var tveksamt om de kunde kallas arbetslösa. I samband med övergången kom även en del personer att överföras från sökandekategori 21 vilket fick till följd att deltidsarbetslösheten sjönk med ca 20 procent.

Sökandekategori 31 finns i sin nuvarande betydelse från och med andra halvåret 1989. Före denna tidpunkt ingick deltidsarbetslösa i definitionen.

Arbetslöshetsförsäkringen

Tidsbegränsade anställningar kan användas för att uppfylla arbetsvillkoret. De kan också, vilket framgår ovan, betraktas som deltidsanställningar i försäkringens mening. Den som haft ett arbete av kortare omfattning får sammanlägga flera olika arbeten för att uppfylla arbetsvillkoret.

Sedan den 1 januari 1996 gäller att enbart s.k. reguljärt arbete ger rätt till en första ersättningsperiod. Det innebär att arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som exempelvis tid med anställningsstöd, inte räknas som tidsbegränsade anställningar i arbetslöshetsförsäkringens mening. Arbete för vilket lönebidrag utgått, arbete inom Samhall samt skyddat arbete hos offentlig arbetsgivare (OSA) räknas dock som förvärvsarbete i arbetslöshetsförsäkringens mening.

En typ av visstidsanställningar som behandlas på ett speciellt sätt är säsonganställningar. Enligt lagen om anställningsskydd är det tillåtet att träffa avtal om tidsbegränsad anställning för viss säsong om det föranleds av arbetets särskilda beskaffenhet. Upprepade säsonganställningar kan dock i arbetslöshetsförsäkringens mening betraktas som tillsvidareanställningar, trots att det inte föreligger ett avtal om anställning tills vidare. Den som arbetar olika mycket under olika delar av året har själv valt denna anställningsform. Det kan t.ex. handla om deltid under en del av året och heltid under resten av året, eller om heltid vissa tider omväxlande med hel arbetslöshet andra perioder. Enligt grundvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen finns i dessa fall ingen arbetslös tid att ersätta. De personer som valt att arbeta på detta sätt är inte ofrivilligt arbetslösa.

Tidsbegränsat arbete kan i jämförelse med tidsbegränsade anställningar även innebära företagarverksamhet. För företagare gäller särskilda regler i försäkringen, se närmare kapitel 6.

8. Deltidsarbete

Detta avsnitt ska, i enlighet med utredningens direktiv, belysa deltidsarbetets utveckling i Sverige under perioden efter 1980. Deltidsarbetet växte emellertid i huvudsak fram före 1980, varför en viss genomgång av den tidigare utvecklingen är oundgänglig. Avsnittet belyser först hela gruppen deltidsarbetande. Därefter avhandlas de deltidsarbetslösa, dvs de deltidsarbetande som i samband med SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) uppger att de vill ha mer arbetstid än de har. Slutligen behandlas de deltidsarbetslösa som uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen, som kompensation för att de inte kan arbeta lika många timmar som de tidigare har gjort och fortfarande vill.

När det gäller deltidsarbetande finns ett rikligt statistiskt underlag, som går långt tillbaka i tiden. När det gäller deltidsarbetslösa är det väsentligt sämre. År 1987 började SCB att registrera undersysselsatta, dvs personer som uppger att de vill ha mer arbetstid än de har, men det inbegrep då alla sysselsatta, oberoende av normalarbetstid. Från 1990 kan man emellertid särskilja undersysselsatta som arbetar deltid och som följaktligen är deltidsarbetslösa. Informationen om denna grupp är emellertid inte lika detaljerad som när det gäller deltidsarbetande.

Den del av de deltidsarbetslösa som uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen finns inte med i arbetskraftsundersökningen och arbetslöshetskassorna har inte heller särredovisat utbetalningar till denna grupp. Eftersom Arbetsmarknadsstyrelsens register bygger på uppgifter från arbetslöshetskassorna finns dessa uppgifter inte heller där.

AMS arbetssökanderegister innehåller inte heller särskilt detaljerade uppgifter om denna grupp. Ända fram till slutet av 1980-talet registrerades de deltidsarbetslösa tillsammans med heltidsarbetsökande, som arbetssökande med tillfällig eller med fast anställning, beroende på den typ av deltidsarbete de hade. Från 1990 finns emellertid uppgifter om deltidsarbetslösa arbetssökande vid Arbetsförmedlingen, men man kan inte med säkerhet säga hur stor del av gruppen som också uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Till följd av detta är framställningen mer detaljerad för hela gruppen deltidsarbetande, än för delgrupperna. Det är emellertid rimligt att anta att viktiga delar av informationen om de deltidsarbetande även är relevant för

deltidsarbetslösa och den del av dem som uppbär fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Storleksförhållandet mellan deltidsarbetande, deltidsarbetslösa och de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen framgår av figur 8.1. Som synes var det 1997 knappt 40 procent av de deltidsarbetande som önskade mer arbetstid och därför klassificerades som deltidsarbetslösa. Av dem var det en del, ca 15 procent av de deltidsarbetande eller 137 000 personer, som var anmälda vid Arbetsförmedlingen.

Figur 8.1. Deltidsarbetande, deltidsarbetslösa samt därav med fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen, medeltal 1998.

Deltidsarbetande 1998, 901.100 personer

Deltid, nöjda

med arbets-

tiden 653.800

(72,6%)

Deltidsarbetslösa

247.300

(27,5%)

Deltidsarbetslösa ej anm vid Af 116.100

(12,9%)

Deltidsarbetslösa anm

vid Af 131.200 (14,6%)

8.1. Bakgrundsbild

En gammal arbetsform, främst för kvinnor

Fram till och med 1950-talet var det män och till övervägande delen ogifta kvinnor som arbetade på den svenska arbetsmarknaden, oberoende av om det gällde heltid eller deltid1. 1960-talet innebar en vändpunkt, i och med att de gifta kvinnorna trädde in på arbetsmarknaden, företrädesvis i deltidsarbete. Omkring 1965 deltidsarbetade en halv miljon människor i Sverige. Därefter ökade deltidsarbetet snabbt och omfattade en miljon personer år 1980, varav mer än 80 procent var kvinnor.

Deltidsarbetet har varit föremål för forskning, men här finns endast utrymme att redovisa en översiktlig bild av inriktning och resultat2. Ansatsen har växlat mellan ett utbudsinriktat och ett efterfrågeinriktat synsätt3. Det utbudsinriktade synsättet ser deltidsarbetet som uttryck för ökad flexibilitet, där familjerna frivilligt väljer att öka sitt arbetsutbud genom att kvinnan träder in på arbetsmarknaden. Det ger möjlighet till större jämlikhet i familjen och större utrymme för individuella val för bägge makarna. Detta beskriver emellertid bara en del av utbudet, kvinnor vars män har en inkomst, vilket ger hushållet en viss valfrihet. Ensamstående med barn, ofta kvinnor, har inte samma frihet, men kan ändå tvingas att begränsa sitt arbetsutbud till deltid på grund av brister i barntillsyn, stor arbetsbelastning i hemmet, bristande kommunikationer till och från arbetet, m.m.

Det efterfrågeinriktade synsättet fäster främst avseende vid företagens behov av ökad flexibilitet i produktionen. Konkurrensen på marknaden har ökat, vilket tar sig uttryck i att kunderna kräver att varor, och i synnerhet tjänster, ska levereras vid en viss tidpunkt. För den arbetssökande kan detta bli ett påtvingat anställningsförhållande. Han, och särskilt hon, söker heltidsarbete, men finner endast deltidsarbete. Eftersom de deltidsarbetande i stor utsträckning är kvinnor, leder detta till en ökad ojämlikhet mellan könen på den svenska arbetsmarknaden.

1 Deltid är enligt gällande definition 1

34 timmars arbete per vecka.

2 Petterson, M. (1981) Deltidsarbetet i Sverige, Stockholm. Tegle, S. (1985) Part-time Employment. An Economic Analysis of Working Hours in Sweden 1963

1982, Lund. Sundström, M. (1987) A Study in the Growth of Part-time

Work in Sweden, Stockholm. Persson, I. (1997) Atypiska jobb och atypisk arbetslöshet

  • typiska för kvinnor? I ”Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden. SOU 1997:137. Stockholm.3 Tegle s. 52.

Familjernas behov skapar ett utbud

Olika reformer på arbetsmarknaden anses ha bidragit till att utbudet av arbetskraft, som sökte deltidsarbete, ökade efter 1960. Arbetsveckan förkortades från 45 till 42,5 timmar, semesterperioden förlängdes, den betalda föräldraledigheten i samband med barnsbörd förlängdes och skattetrycket ökade gradvis. Sammantaget minskade detta den arbetade tiden och därmed även hushållens inkomster.

De stora kullar, som var födda på 1940-talet, inträdde på arbetsmarknaden under 1960-talet och detta pressade reallönerna nedåt, trots att efterfrågan på arbetskraft var stor. Hushållen sökte då vägar att öka sin inkomst på annat sätt, främst genom att även kvinnan tog ett arbete. Under denna tid pågick också en samhällspolitisk debatt, som betonade en mer självständig kvinnoroll. I denna ingick bl.a. att ha ett arbete, en inkomst, en identitet utanför hemmet och att därmed också få en bättre pension.

Kvinnorna skötte fortfarande i stort sett allt hemarbete. I familjen fick man därför överväga hur mycket kvinnan skulle arbeta. De värden hon skapade som hemmafru bidrog till familjens välfärd och vägdes mot vad hon skulle få i lön om hon arbetade och vad det skulle kosta att köpa de hemproducerade varorna och tjänsterna på marknaden4. Resultatet blev att utbudet av arbetskraft som sökte deltidsarbete ökade kraftigt. Många kvinnor gick ut på arbetsmarknaden, men många av dem efterfrågade deltidsarbete, eftersom hushållsarbetet inte var så mekaniserat som i dag och ytterst få familjer hade tillgång till barnomsorg till en överkomlig kostnad.

Nya lagar och institutionella anpassningar

I takt med att kvinnorna tog steget in på arbetsmarknaden, och ökade jämställdhetssträvanden i samhället, tillkom ytterligare reformer

.

År 1971

togs sambeskattningen bort och ersattes med särbeskattning, man beskattade inte längre familjens sammanlagda inkomst utan varje individ för sig. Under de följande åren reducerades arbetstiden ytterligare, från 42,5 timmar till 40 timmar per vecka, och den tillåtna övertiden minskades från 200 till 150 timmar per person och år. Under resten av 1970-talet genomfördes ytterligare reformer på arbetsmarknaden, t.ex. medbestämmandelagen, samtidigt som den kommunala barnomsorgen byggdes ut.

4 Sundström s. 48.

Hushållen gör givetvis ekonomiska bedömningar av samma slag som tidigare, när de bestämmer sig för om både mannen och kvinnan i familjen ska arbeta, och i så fall hur mycket. Undersökningar har visat att om marginalskatten sjunker med 5 procent, ökar männens arbetsinsats med samma tal, medan kvinnornas arbetsinsats ökar mer, ofta med upp till 10 procent5.

Här gäller naturligtvis även det omvända, att om barnomsorgskostnaden stiger så måste hushållet se efter om det tjänar på att kvinnan ökar sin arbetsinsats. Det kan finnas situationer där det i stället är mer förmånligt att kvinnan tar hand om barnen en större del av tiden, så att hushållets kostnad för barnomsorg minskar, samtidigt som hushållets då sänkta inkomst kan leda till att ett eventuellt bostadsbidrag ökar.

När bägge makarna arbetar minskar emellertid flexibiliteten på arbetsmarknaden. Hushållen får mindre utrymme för övertid och det blir svårare att tolerera långa restider till arbetet eller att flytta till annan ort för att ta arbete6. Därigenom minskar rörligheten på arbetsmarknaden i allmänhet, vilket också minskar omställningsmöjligheterna vid arbetslöshet.

Efterfrågan på deltidsarbete växer

Under 1960-talet expanderade den svenska industrin, parallellt med att tjänstesektorn, särskilt den offentliga, tillväxte kraftigt. Samtidigt minskade den arbetade tiden, på grund av de tidigare nämnda reformerna. Sammantaget ledde detta till att Sverige fick brist på arbetskraft. För att försöka tillgodose industrins behov importerades yrkesarbetare från flera olika länder, främst från Finland, Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Genom kampanjer försökte man även få kvinnor att träda in på arbetsmarknaden och ta ett arbete. Som tidigare nämnts efterfrågade dessa kvinnor i stor utsträckning deltid och inom industrin inrättade man i viss mån deltidstjänster för att tillgodogöra sig detta arbetsutbud.

Men det var framför allt den offentliga tjänstesektorn, som tog emot dessa nytillträdande kvinnor. Den hade lättare att organisera sin verksamhet så att den passade för deltidsarbete och i många fall hade tjänstesektorn en ojämn efterfrågan, som var svår att tillgodose med hjälp av heltidsanställda. Inom vård och omsorg hade man sedan länge haft en större efterfrågan av arbetskraft under morgon och eftermiddag, än mitt på dagen. För att klara detta använde man sig bl.a. av s.k. delade turer, dvs 4 timmars arbete på förmiddagen och sedan ytterligare 4 timmar under

5 Sundström s. 139.6 Tegle s. 15.

eftermiddagen, med en mellanliggande rast om 3

  • 4 timmar. Detta system var inte omtyckt bland personalen, eftersom ledigheten mitt på dagen ansågs svår att utnyttja på ett meningsfullt sätt. Problemet löstes med hjälp av deltidsarbete, en person arbetade på förmiddagen och en annan på eftermiddagen och kvällen.

Inom detaljhandeln har man alltid haft en ojämn efterfrågan. Huvuddelen av kunderna kommer när de är lediga från sitt arbete och då blir tillströmningen ganska stor. År 1972 avreglerades öppethållandet inom detaljhandeln. Det ledde snabbt till ett vidgat öppethållande, både på vardagskvällar och på helger, vilket automatiskt ställde krav på mer personal. Med avregleringen följde att människor kunde planera sina inköp på ett sätt som passade dem bättre. Bland annat ledde detta till att detaljhandeln fick ta emot mycket stora kundströmmar vid vissa tider på dygnet och på vissa dagar och då behövde man en bemanning därefter. Andra tider på dygnet då man hade öppet kunde kundtillströmningen, och det därav följande personalbehovet, vara väsentligt mindre.

Samtidigt ökade konkurrensen och drev fram en teknologisk utveckling som möjliggjorde ökad självbetjäning samt förenklade lagerhantering och andra sysslor som tidigare sysselsatt personalen mellan kundbesöken. Detta ledde till ett successivt minskat personalbehov över lag samt att en del av den personal som behövdes under perioder av stor kundtillströmning inte hade några arbetsuppgifter dessemellan. Deltidsarbete blev ett sätt att bemanna detaljhandeln i överensstämmelse med de nya personalbehovet.

Inom hotell- och restaurangnäringen har man också haft en ojämn efterfrågan i alla tider och även här har konkurrensen och den teknologiska utvecklingen haft stor betydelse. Med hjälp av olika tekniska lösningar har man minskat eller tagit bort arbetsmoment personalen tidigare ägnade sig åt när belastningen från kunder var låg. Samtidigt har näringen expanderat kraftigt, antalet sysselsatta har ökat med 16 procent under den senaste 10 åren. En stor del av denna ökning har bestått i att antalet egenföretagare inom näringen har ökat. Deltidsarbete har blivit ett viktigt sätt för dessa småföretagare att bemanna verksamheten, under de tidpunkter då kundtillströmningen är stor.

En mer flexibel arbetsstyrka

Den stora fördelen med deltidsarbete är följaktligen att det ger arbetsgivaren möjlighet att variera personaltätheten allteftersom efterfrågan växlar, och detta spelar givetvis mycket stor roll när konkurrensen ökar. Men därtill kommer även andra fördelar. Den viktigaste är kanske att arbetsgivaren genom deltidsarbete får tillgång till en mera flexibel personalresurs. De deltidsanställda är ofta mer benägna än heltidsanställda att

arbete extra, när arbetsgivaren behöver personal på grund av oväntad frånvaro eller arbetstoppar. De arbetar då till ordinarie lön, vilket är väsentligt billigare än övertidsersättning till heltidsanställd personal.

Skäl till att arbeta deltid

I AKU:s novemberundersökning 1998 ställde SCB, på uppdrag av utredningen, ett antal tilläggsfrågor till deltidsarbetande. De fick bland annat ange vilka skäl de hade för att arbeta deltid. Samma tilläggsfråga ställdes även 1990 och 1993, varför vissa jämförelser kan göras. Följande alternativ fanns att tillgå: arbetsmarknadsskäl, annat arbete, vård av barn, ej barntillsyn, långa arbetsresor, ekonomiska skäl, mer fritid, hushållsarbete, hälsoskäl, studier och övriga skäl.

Generellt uppgav en tredjedel av de intervjuade 1998 arbetsmarknadsskäl som orsak till sitt deltidsarbete, vilket sannolikt innebär att de skulle vilja har mer arbetstid. För männen är det dryga 33 procent som anför arbetsmarknadsskäl och bland kvinnorna ca 30 procent. Andelen är något större än 1993, men skiljer sig inte mellan kort och för lång deltid. År 1990 var det emellertid bara 15 procent som anförde detta skäl och då var också den andelen deltidsarbetslösa väsentligt lägre.

Det finns emellertid flera olika skäl till deltidsarbete, varierande med såväl kön som ålder. Förutom arbetsmarknadsskäl anger många av de intervjuade studier, vård av barn, önskemål om mer fritid och hälsoskäl i nu nämnd ordning, se tabell 8.1.

Tabell 8.1. Det två mest angivna skälen till deltidsarbete för kvinnor respektive män i olika åldersgrupper vid AKU:s förfrågan i november 1998.

Kvinnor

Ålder Främst

% Näst främst

%

16-19 år

Studier

78,6 Arbetsmarknadsskäl 18,6

20-24 år

Arbetsmarknadsskäl

1)

56,2 Studier

27,1

25-34 år

Vård av barn

40,3 Arbetsmarknadsskäl 35,8

35-44 år

Vård av barn

44,4 Arbetsmarknadsskäl 24,2

45-54 år

Arbetsmarknadsskäl 31,5 Mer fritid

26,7

55-59 år

Mer fritid

29,0 Hälsoskäl

29,5

60-64 år

Mer fritid

36,6 Hälsoskäl

35,4

16-64 år

Arbetsmarknadsskäl 30,3 Vård av barn

21,9

25-64 år

Arbetsmarknadsskäl 28,2 Vård av barn

24,8

Män

Ålder Främst

% Näst främst

%

16-19 år

Studier 76,8 Arbetsmarknadsskäl 18,5

20-24 år

Arbetsmarknadsskäl 49,4 Studier

41,7

25-34 år

Arbetsmarknadsskäl 39,1 Studier

38,2

35-44 år

Arbetsmarknadsskäl 37,0 Hälsoskäl

19,0

45-54 år

Arbetsmarknadsskäl 35,6 Hälsoskäl

28,8

55-59 år

Hälsoskäl 55,9 Arbetsmarknadsskäl 21,8

60-64 år

Hälsoskäl 38,7 Mer fritid

28,0

16-64 år

Arbetsmarknadsskäl 33,4 Studier

26,1

25-64 år

Arbetsmarknadsskäl 31,4 Hälsoskäl

25,0

1) arbetsmarknadsskäl, dvs. sökande har ej funnit önskad arbetstid på arbetsmark-

naden och klassificeras därför som deltidsarbetslös.

Det är i första hand ungdomar som kombinerar deltid och studier och huvuddelen av dem arbetar kort deltid. Hela 78 procent i gruppen 16

  • 19

år och 32 procent i gruppen 20

  • 24 år motiverar sin deltid på detta sätt, medan endast 5 procent anför detta skäl i åldersintervallet 25
  • 64 år. Jämfört med 1993 har andelen vuxna som anför studier ökat markant, vilket bl.a. sammanhänger med Kunskapslyftet. I ungdomsgruppen är andelen oförändrad.

Av tabell 8.1 framgår att det finns avsevärda skillnader mellan kvinnor och män, samt att prioriteringen ändras med stigande ålder. Arbetsmarknadsskäl finns hela tiden med i bilden, men för kvinnorna spelar vård av barn, önskemål om mer fritid och hälsoskäl en framträdande roll.

Avsaknad av barntillsyn fanns som alternativ, men angavs bara av en halv procent av kvinnorna. År 1993 var det fler kvinnor som motiverade sin deltid med vård av barn, nu framträder i stället hälsoskäl, vid sidan av de tidigare nämnda studierna.

Ansvarsfördelningen inom familjen påverkar naturligtvis kvinnornas val. I ”Bilder ur verkligheten” framgår att det framför allt är unga kvinnor och kvinnor med vuxna barn som vill arbeta heltid. Kvinnor med barn hemma önskar sig i allmänhet en arbetstid om ca 75 procent. Det är emellertid viktigt att skilja mellan de förhållanden som råder inom familjen och de som gäller på arbetsmarknaden och i förhållande till arbetsmarknaden måste detta val betraktas som frivilligt.

Även bland männen förekommer andra motiveringar än arbetsmarknadsskäl, främst hälsoskäl, som framträder starkare med stigande ålder, och önskemål om mer fritid. Det finns alltså anledning anta att det även bland männen finns stora inslag av frivillighet i deltidsarbetet. I åldersgruppen 35

  • 44 år är det ca 10 procent som anger vård av barn som förklaring, men i övrigt förekommer denna motivering knappast alls bland männen.

Det är också av intresse att se vilka övriga skäl som fanns med bland svarsalternativen. Dyra arbetsresor anfördes varken av män eller kvinnor, vare sig nu eller 1993. Ekonomiska skäl, dvs. att det skulle vara ekonomiskt mer gynnsamt att arbeta deltid, var det ingen av männen som åberopade, att jämföra med en knapp procent av kvinnorna. Även här samma andelar som 1993. Denna uppgift överensstämmer också med intervjusvaren i ”Bilder ur verkligheten”. I stort sett alla intervjuade deltidsarbetslösa ansåg att det lönade sig att arbeta mer.

Detta är en förvånansvärt hög andel. I många fall är kvinnornas inkomst fortfarande sekundär ur hushållssynpunkt och det finns flera undersökningar som tyder på att omfattningen av kvinnornas förvärvsarbete är mycket känsligt för ekonomiska marginaleffekter av olika slag. Bland de intervjuade kan det tyckas som om denna aspekt är i det närmaste försumbar. Detta kan emellertid sammanhänga med att de intervjuade endast får uppge ett alternativ. För dem som angivit att de arbetar deltid för att de vill ta hand om sin barn en del av tiden, kan t.ex. en lägre daghemsavgift ingå i motiveringen.

Bland de deltidsarbetande är det en dryg tredjedel som uppger att de önskar mer arbetstid än de har, dvs. i stort sett samma andel som uppger att de arbetar deltid av arbetsmarknadsskäl. Det finns alltså mer än en halv miljon människor som är nöjda med att arbeta deltid och anser sig ha skäl för detta7. I diskussionen om deltidsarbetet får man inte glömma detta faktum.

7 Se figur 8.1.

Sammanfattning

Man kan inte entydigt avgöra om det är utbud eller efterfrågan på arbetskraft som har spelat den största rollen för deltidsarbetets utveckling. Deltidsarbetsmarknaden är starkt diversifierad och det mest sannolika är att båda har haft stor betydelse. Forskningsresultatet tyder på att utbudet, kvinnor som söker deltidsarbete, var drivande för utvecklingen under framför allt 1960- och 1970-talet. Fram till början av 1970-talet handlade det företrädesvis om kvinnor som trädde in på arbetsmarknaden och valde att arbeta deltid, för att få mer tid till hushållsarbete och barnomsorg. Därefter har inflödet i deltidsarbete i huvudsak bestått av kvinnor som arbetat heltid och sedan, ofta efter att de fått barn, valt att begränsa sin arbetsinsats till deltid8.

I denna process finns hela tiden ett samspel med den ekonomiska utvecklingen i samhället, samt med de institutionella förändringar som genomfördes. Det finns mycket som tyder på att högre inkomst var den förnämsta drivkraften till att kvinnor gick ut på arbetsmarknaden under 1960-talet och början av 1970-talet9. Ansvar för hushållsarbete och barnomsorg ledde till att de i stor utsträckning valde att arbeta deltid. Det var under denna period som deltidsarbetet expanderade kraftigt.

Huvuddelen av de institutionella förändringar som kan tänkas ha underlättat deltidsarbete kom inte förrän längre fram under 1970-talet. De ledde snarare till att kvinnor som redan arbetade heltid begränsade sin arbetsinsats till deltid. De ökade marginalskatterna kan ha bidragit till detta10. Deltidsarbetet fortsatte att öka, men inte alls i samma snabba takt. Den offentliga sektorn expanderade samtidigt och detta spelade naturligtvis stor roll, eftersom dess verksamhet ofta gick bra att anpassa till deltidsarbete.

Efterfrågan på deltidsarbete förefaller ha spelat en större roll under perioden efter 1980, framför allt inom offentlig och privat tjänstesektor. Den ökade konkurrensen ledde till rationaliseringar och ett behov av att koncentrera arbetsstyrkan till de tidpunkter då tjänsterna efterfrågades. Med hjälp av ny teknologi kunde man samtidigt klara underhållsarbeten och lagerhållning med väsentligt mindre personal och därmed begränsa personalbehovet till vissa delar av dagen.

8 Sundström s. 111.9 Tegle s. 181.10 Sundström s. 111.

8.2. Deltidsarbetande, en fjärdedel av de sysselsatta, oberoende av konjunktur

Deltidsarbetande har sedan början av 1980-talet utgjort i stort sett en fjärdedel av de sysselsatta i vårt land. Figur 8.2 nedan beskriver utvecklingen som den redovisas i SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU). Dataserien uppvisar ett brott 1986, då SCB ändrade kriterierna för AKU så att fler personer kom att räknas som deltidsarbetande11.

Figur 8.2. Deltidsarbetande som andel av alla sysselsatta 1980

  • 1997,

fördelade på kort (1

  • 19 tim) och lång (20− 34 tim).

Källa: AKU

I 18 år, från 1980 till 1998, har andelen deltidsarbetande pendlat mellan 23 och 25 procent av de sysselsatta enligt AKU. Samma konsekventa utveckling återkommer när man studerar kort och lång deltid. De som arbetat kort deltid, 1

  • 19 timmar per vecka, har utgjort ca 5 procent av de

11 Medhjälpande familjemedlemmar som arbetar 1

14 timmar per vecka

inkluderades och en del personer som arbetade heltid, visade sig vid förfrågan ha en normalarbetstid som understeg 34 timmar per vecka.

år

procent

1980 1982 1984

1986 1988 1990 1992 1994 1996

0 5 10 15 20 25 30

1-34 timmar

20-34 timmar

1-19 timmar

sysselsatta, och de som arbetat lång deltid, mellan 20 och 34 timmar, följaktligen omkring 20 procent.

I den utsträckning som deltidsarbetet motsvarar en marknadsstyrd efterfrågan, har den varit tämligen konstant över en lång period, utan synlig påverkan av vare sig konjunkturella eller strukturella förändringar på arbetsmarknaden.

Procenttal kan vara förrädiska i sammanhang av detta slag, eftersom basen för beräkningen, antalet sysselsatta, också har ändrat sig under perioden. Figur 8.3 visar hel- och deltidssysselsatta i absoluta tal från 1976 och framåt. De heltidssysselsatta steg markant från mitten av 1980-talet och ökningen fortsatte fram till 1990. Därefter följde en drastiskt minskning i samband med den ekonomiska krisen. De senaste åren har antalet heltidssysselsatta omfattat ca tre miljoner människor.

Figur 8.3. Sysselsatta fördelade efter hel- och deltid 1976 till 1977.

årtal

absoluta tal

1976 1978 1980 1982 1984 1986 1986 1988 1990 1992 1994 1996 0

1000000 2000000 3000000 4000000

heltid

deltid

Källa: AKU

De deltidsarbetande uppvisar ett helt annat mönster än de heltidssysselsatta. Efter en uppgång under 1970-talets sista år var antalet tämligen konstant, ca en miljon människor, fram till 1986. Därefter inträder en ny statistisk serie som ligger något över den gamla, men som sjunker i lång-

sam men jämn takt. De deltidsarbetande tycks inte ha drabbats av plötsliga minskningar av samma slag som de heltidsarbetande, men i gengäld syns inte heller den återhämtning som serien för de heltidsarbetande uppvisar efter 1994. Under 1996 och 1997 har i stället antalet deltidssysselsatta sjunkit en aning.

Nästan bara kvinnor, men männen blir fler

År 1980 var drygt 86 procent av de deltidsarbetande kvinnor. Sedan dess har deras andel sjunkit en aning, samtidigt som männens har ökat. Fortfarande är dock kvinnorna i överväldigande majoritet, de utgör 80 procent av de deltidsarbetande. Männen svarar följaktligen för ca 20 procent. Den minskning som inträffade under 1996 och 1997 berörde enbart deltidssysselsatta kvinnor, närmare bestämt de som arbetat lång deltid (20

  • 34 timmar per vecka). Andelen heltidssysselsatta kvinnor har samtidigt ökat med drygt 3 procent, varför andelen sysselsatta kvinnor totalt sett varit i stort sett oförändrad.

Av de sysselsatta kvinnorna 1980 arbetade 45 procent deltid, figur 8.4. Denna andel sjönk till 40 procent under 1990-talets första år, för att sedan sjunka ytterligare något under 1996 och 1997. Samtidigt har andelen deltidsarbetande män ökat, från en nivå kring 6 procent under större delen av perioden, till ca 10 procent från 1993 och fortfarande. Ungefär 38 procent av kvinnorna arbetade alltså deltid 1997, att jämföra med ca 10 procent av männen.

Figur 8.4. Deltidsarbetande som andel av alla sysselsatta 1980

  • 1997,

fördelade efter kön.

årtal

procent

1980 1982 1984 1986 1986 1988 1990 1992 1994 1996 0 10 20 30 40 50

män

kvinnor

Källa: AKU.

Som tidigare nämnts har deltidsarbetet minskat en del under 1990-talet. Från 1994 till 1997, var minskningen 70 500 personer, motsvarande 7 procent av gruppen. Samtidigt har antalet heltidssysselsatta ökat med nästan lika mycket. Denna utveckling fördelar sig emellertid inte alls jämnt mellan könen, vilket framgår av tabell 8.2.

Tabell 8.2. Sysselsättningsutveckling för män och kvinnor inom hel- och deltid 1994

  • 1997.

Män heltid

Män deltid

Män

Totalt

Kvinnor

Heltid

Kvinnor

deltid

Kvinnor

totalt

Alla

heltid

Alla

deltid

Alla totalt

1994 1 819 900 197 000 2 016 900 1 126 100 784 800 1 910 900 2 946 000 981 800 3 927 800 1997 1 847 800 193 800 2 041 600 1 162 700 717 500 1 880 200 3 010 500 911 300 3 921 800 Förändring 27 900 -3 200 24 700 36 600 -67 300 -30 700 64 500 -70 500 -6 000 Dito % +1,5 % -1,6 % +1,2 % +3,3 % -8,6 % -1,6 % +2,2 % -7,2 % -0,2 %

Antalet kvinnor som arbetar heltid har ökat markant, men den minskade deltiden leder likafullt till att det totala antalet sysselsatta kvinnor har minskat. Även männens deltid har minskat men inte alls lika mycket. Slutresultatet blir att antalet sysselsatta män har ökat.

Vård och omsorg, handel samt hotell- och restaurangverksamhet

Deltidsarbete är utan jämförelse mest förekommande inom vård- och omsorgssektorn. Under perioden från 1987 till 1997 har den sysselsatt mer än en tredjedel av de deltidsarbetande i Sverige. Om man därtill lägger handeln, inbegrips nästan hälften av de deltidsarbetande, se tabell 8.3.

Tabell 8.3. Deltidsarbetande fördelade efter de fyra största branscherna respektive år (grov nivå).

1988 %

1991

%

1994

% 1997 %

Bägge könen

Vård & omsorg 34,8 Vård & omsorg 35,6 Vård & omsorg 36,9 Vård & omsorg 36,5 Handel 14,4 Handel 13,9 Handel 13,4 Handel 13,2 Tillverkningsind 12,1 Tillverkningsind 11,8 Tillverkningsind 10,1 Personliga tj 10,9 Utbildning 10,3 Utbildning 9,5 Personliga tj 9,9 Tillverkningsind 10,4

Total

71,5

70,9

70,4

70,9

Kvinnor

Vård & omsorg 39,3 Vård & omsorg 41,0 Vård & omsorg 43,9 Vård & omsorg 43,7 Handel 14,7 Handel 13,7 Handel 13,6 Handel 13,6 Utbildning 10,5 Utbildning 9,8 Personliga tj 9,0 Personliga tj 9,8 Tillverkningsind 9,6 Tillverkningsind 9,4 Utbildning 8,6 Tillverkningsind 8,0

Total

74,1

73,9

75,2

75,1

Män

Tillverkningsind 26,1 Tillverkningsind 24,0 Tillverkningsind 19,8 Tillverkningsind 19,2 Handel 12,5 Handel 14,9 Personliga tj 13,3 Personliga tj 14,7 Personliga tj 10,4 Personliga tj 12,0 Handel 12,6 Finans+företagstj 12,6 Kommunikation 9,3 Kommunikation 7,9 Finans+företagstj 11,2 Handel 11,5

Total

58,2

58,8

57,0

57,9

Källa: AKU.

Det är nästan enbart kvinnor som deltidsarbetar inom vård och omsorg, till allra största delen inom hälso- och sjukvård samt inom hemtjänsten. Inom handeln utgjorde kvinnorna 1997 drygt 80 procent av de deltidsarbetande, jämnt fördelade mellan varuhus och specialbutiker.

Utbildningssektorn har också många deltidsanställda kvinnor, liksom tillverkningsindustrin, där kvinnorna främst finns inom textil-, förlags-, grafisk och livsmedelsindustri. När det gäller personliga tjänster, som har en större andel än utbildningsverksamhet från 1994, förekommer deltidsarbetet till övervägande del inom hotell- och restaurangverksamhet. I denna bransch har deltiden ökat, samtidigt som branschen som helhet också har ökat sin andel av antalet sysselsatta i landet.

De yrken som dessa kvinnor har, särskilt inom handel, hotell- och restaurangverksamhet samt inom den sociala omsorgen, har dessutom jämförelsevis låga löner12. Lägger man därtill att en stor del av kvinnorna arbetar deltid, blir inkomsten liten och den framtida pensionen anspråkslös.

Den enskilt största förändringen är emellertid att deltidsarbetande inom utbildningsverksamhet har minskat kraftigt under den senaste 10årsperioden. År 1987 var 38 procent av personalen inom utbildningsverksamhet deltidsarbetande och 1997 hade denna andel sjunkit till 22 procent. Det är antalet deltidsarbetande kvinnor, särskilt de som arbetar lång deltid (20

  • 34 timmar/vecka), som har minskat mycket kraftigt, samtidigt som antalet heltidsarbetande kvinnor har ökat, se figur 8.5.

Figur 8.5. Sysselsatta kvinnor inom utbildningsverksamhet 1987

  • 1997.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000 160 000

-87 -88 -89 -90 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -97

tim m ar per vecka

absoluta tal

20-34 tim 1-19 tim 35- tim

Källa: AKU

12 Kvinnors och mäns löner 1997 s. 22ff. Arbetslivsinstitutet och SCB 1998.

Inom utbildningssektorn har antalet sysselsatta minskat med drygt 20 000 personer från 1987 till 1997, medan antalet deltidsarbetande har minskat med nästan 50 000. Samtidigt har antalet heltidsarbetande ökat med drygt 26 000. Huvuddelen av förändringen berör kvinnor och liknar i mycket ett generationsskifte. Deltidsarbetande kvinnor går i pension och avlöses av en ny generation, som i väsentligt större utsträckning arbetar heltid. Tyvärr visar inte statistiken branschtillhörighet och ålder samtidigt, och därför inte heller i vilken utsträckning ett sådant generationsskifte skulle vara mer framträdande inom utbildningsverksamhet än inom andra branscher, men det finns inget som tyder på detta.

De senaste årens lärarbrist kan förklara en del av ökningen för tillfälligt anställda inom utbildningssektorn. Därtill kommer att man numera i stor utsträckning provanställer lärare innan de får fast tjänst. Men fortfarande kvarstår frågan varför deltidsanställningarna har minskat så drastiskt.

Tabell 8.4 redovisar förändringen mer i detalj.

Tabell 8.4. Hel- och deltidsarbetande män och kvinnor inom utbildningssektorn. Förändring från 1987 till 1997.

Heltid förändring

Dito i %

Deltid föränd- ring

Dito i %

Totalt föränd- ring

Dito i %

Kvinnor +26.800 +24,7% -45.900 -46,1% -19 100 -9,2% Män -500 -0,6% -3.400 -22,8% -3.900 -4,2% Bägge Könen +26.400 +14,1% -49.400 -43,1% -23.000 -7,6%

Männens traditionella arbetsmarknad finns fortfarande inom tillverkningsindustrin, och där återfinns också en stor del av de deltidsarbetande männen, tämligen jämnt fördelade mellan olika delar av den. Fram till 1993 var handeln den näst största branschen för deltidsarbetande män, varuhus och specialbutiker dominerade, men även partihandel spelade roll. Inom personliga tjänster, främst hotell- och restaurangverksamhet, har antalet deltidsarbetande män ökat och branschen är näst störst från 1994. När det gäller kommunikation återfinns de deltidsarbetande männen inom transporttjänster, i stor utsträckning inom persontransporter.

Finansverksamhet och företagstjänster handlar här huvudsakligen om ”annan företagsservice”, en benämning som innefattar många olika konsulttjänster som är knutna till tillverkningsindustrin. Denna del av den privata tjänstesektorn har ökat under andra halvan av 1990-talet och det är

många inom den som är sysselsatta på deltid, ofta inom ramen för ett eget företag.

Hemtjänsten

  • deltid så långt ögat når

Som tidigare nämnts motsvarades det minskade deltidsarbetet inom utbildningssektorn av ett ökat antal heltidsarbetande. Så är emellertid inte fallet i alla sektorer. Tabell 8.5 redovisar de branscher som har haft de största förändringarna med avseende på deltid från 1994 till 1997.

Tabell 8.5. De branscher som uppvisat de största förändringarna av antalet sysselsatta deltidsarbetande kvinnor mellan 1994 och 1997.

Bransch

35- tim

1-34 tim Totalt

Hälso- & sjukvård

-16 100

-26 300 -42 400

Barnomsorg

16 200

-19 500 -3 300

Utbildning

8 600

-11 100 -2 500

Socialkontor

-4 300

-10 200 -14 500

Specialbutiker

-5 800

-5 200 -11 000

Annan företagsservice

18 700

3 700 22 400

Rest & hotell

5 900

4 600 10 500

Hemtjänst

-10 600

24 600 14 000

Den största minskningen finns inom hälso- och sjukvårdssektorn, och den inbegriper såväl hel- som deltidsarbetande. Ett ökat antal heltidssysselsatta har vägt upp en stor del av den minskade deltiden inom barnomsorgen, liksom inom utbildningssektorn. Specialbutiker redovisar däremot en stor minskning för både hel- och deltidssysselsatta.

Längst ned i tabell 8.5 finns också exempel på motsatsen. Annan företagsservice uppvisar en väsentligt större ökning av heltids- än deltidssysselsatta, medan restaurang- och hotellverksamheten har ökat bägge kategorierna. Det mest extrema exemplet finns emellertid inom hemtjänsten. Antalet heltidssysselsatta har minskat med närmare 11 000 personer, medan antalet deltidssysselsatta ökat med mer än dubbelt så många, nästan 25 000 människor.

Detta sammanhänger till stor del med att huvudmannaskapet för stora delar av hemtjänsten, äldreomsorgen och omsorgen om psykiskt handikappade, överfördes från landsting till primärkommuner under åren 1992

93, genom den så kallade Ädel-reformen. I samband med detta överfördes också en stor del av omsorgen från institutioner till olika former av vård i

hemmet. Detta förklarar inte bara ökningen inom hemtjänsten, utan även en stor del av minskningen inom hälso- och sjukvård. Men kvar står att hemtjänsten har minskat antalet heltidsanställda med drygt 10 000 personer och ökat antalet deltidsanställda med mer än det dubbla.

Man kan också beräkna vilka branscher som är mest beroende av deltidsarbetande personal. År 1997 såg situationen i detta avseende ut som i tabell 8.6, nedan.

Tabell 8.6. Branscher som till mer än 20 procent är beroende av deltidsarbetande 1997 (detaljerad nivå).

Bransch

Totalt Därav deltid Andel

Service & hemtjänst för äldre

193 500

120 500 62,3

Varuhus-butiker med brett sortiment 83 700

42 700 51,0

Socialkontor & gruppboende

86 000

36 500 41,4

Hälso- & sjukvård

325 000

127 800 39,3

Restaurang & hotellrörelse

104 400

39 100 37,5

Specialbutiker

136 200

46 600 34,2

Rekreation, kultur, sport

100 900

33 500 33,2

Hushållstjänster & annan service

29 900

9 500 31,8

Barnomsorg

157 200

48 500 31,0

Intresseorg & religiösa samfund

59 700

16 000 26,8

Post & teleföretag

82 300

19 700 23,9

Textil- & läderindustri

19 000

4 500 23,7

Utbildningsverksamhet

279 200

65 200 23,4

Jordbruk

84 600

19 300 22,8

Detaljhandel, ej butik

8 500

1 900 22,4

Övrig företagsservice

232 100

49 000 21,1

Totalt

1 982 200

680 300 34,3

De branscher som anges i tabellen sysselsatte 1997 i det närmaste tre fjärdedelar av de deltidsarbetande i Sverige. Här finns både stora och små branscher, men den kommunala sektorn dominerar eftertryckligt. Den svarar för närmare 60 procent av de deltidsarbetande som redovisas i tabellen. Hemtjänst, social verksamhet, hälso- och sjukvård och barnomsorg är starkt beroende av deltidsarbetande, men även varuhus och fackhandel.

Företrädesvis yrken med kort utbildning

Den yrkesstatistik för deltidsarbetande som finns är inte särskilt detaljerad, men den pekar i samma riktning som branschstatistiken. Det är yrken som i allmänhet hör hemma inom vård, omsorg, handel och service som uppvisar många deltidsarbetande, tabell 8.7.

Tabell 8.7. Deltidsarbetande kvinnor, rangordnade efter största andel deltidsarbete inom yrket 1997.

Yrke

Antal

Andel

Butikskassörer

16 400

72,6

Vårdbiträden

73 800

66,2

Affärsbiträden

7 100

62,3

Undersköterskor

81 400

61,0

Städare

44 400

59,6

Köks- & restaurangbiträden

29 400

59,2

Lantbruksarbete utan krav

900

52,9

Sjuksköterskor

24 000

47,3

Barnmorskor, sjuksköterskor med special kompetens 15 800

42,9

Frisörer

7 400

39,6

Butikskassörer är det yrke som hade den största andelen deltidsarbetande i Sverige under 1997, och affärsbiträden ligger inte långt efter. Två stora yrken inom vård och omsorg, vårdbiträden, som i stor utsträckning arbetar inom hemtjänsten, och undersköterskor, har också en framskjuten plats. Hela sju av de tio yrken som ingår i tabellen måste sägas ha kort utbildning. Men det finns även yrken med tämligen lång utbildning, som sjuksköterska, och andra sjukvårdsyrken med specialkompetens. Alla yrkena går emellertid att hänföra till de tre branscher som tidigare framträtt, vård och omsorg, handel och hotell- och restaurangverksamhet. Branschtillhörigheten tycks spela större roll när det gäller deltidsarbete än enskilda yrken.

Ingen entydig regional bild

Deltiden är inte jämnt fördelad över hela landet. Figur 8.6 visar hur stor andel av kvinnorna som var deltidssysselsatta under 1997 i olika län. Man kan se ett samband mellan den korta och den långa deltiden, men det finns

undantag. Uppsala och Västerbottens län har t ex proportionellt lite mer kort deltid, medan motsatsen gäller i Västernorrlands och Gävleborgs län.

Figur 8.6. Deltidsarbetande kvinnor som andel av alla sysselsatta kvinnor i respektive län, fördelade efter arbetstid per vecka

0 10 20 30 40 50 60

G N F W H K E A C

Z S D M O U X T B D

Y I C A B

procent

1-19 tim m ar 20-34 tim m ar

Om man ser till helheten har de sydliga länen i Mellansverige en relativt stor andel deltidsarbetande, men bilden är inte entydig. Dalarnas län har t.ex. en större andel än intilliggande Gävleborgs län. På samma sätt skiljer sig Västerbottens och Norrbottens län åt, eller Skåne och Hallands län. Stockholms län har en väsentligt lägre andel än övriga län, och även Uppsala län har en liten andel. Deltidens omfattning varierar alltså mellan länen, men det finns inte ett så tydligt mönster att man skulle kunna gruppera i t.ex. skogslän, storstadslän eller liknande.

Kvinnorna är etablerade som deltidsarbetande

Som tidigare nämnts är det till fyra femtedelar kvinnor som arbetar deltid. Omkring en halv miljon av dem är mellan 25 och 54 år och de svarar för 70 procent av kvinnornas deltidsarbete. Många av dem har barn och det spelar naturligtvis stor roll för valet av arbetstid, figur 8.7.

Figur 8.7. Hel- och deltid i familjer med små barn, 0

  • 6 och 7− 16 år,

1987 och 1997.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

Barn

0-6

1987

Barn

7-16 1987

Barn

0-6

1997

Barn

7-16 1997

Barn

0-6

1987

Barn

7-16 1987

Barn

0-6

1997

Barn

7-16 1997

Kvinnor till vänster och män till höger

deltid heltid

Som framgår av figur 8.7 är det fortfarande i allt väsentligt kvinnorna som väljer att förkorta sin arbetstid när barnen är små. Ju yngre barn desto större andel av kvinnorna arbetar deltid. Men det är färre kvinnor som väljer denna möjlighet nu än 1987. Andelen män med barn under 16 år som väljer att arbeta deltid har ökat från 1987 till 1997, men är fortfarande väldigt liten. Även här är andelen något högre bland män med förskolebarn än bland män med barn i skolåldern.

Många unga kvinnor väljer deltid

I figur 8.8 redovisas åldersfördelningen bland de deltidsarbetande 1997. Den yngsta gruppen, 16 och 19 år, framträder med en hög andel deltidsarbetande bland bägge könen. Men det är likafullt 75 procent av de unga kvinnorna som arbetar deltid, att jämföra med 58 procent av de unga männen. Större delen av dessa ungdomar arbetar kort deltid, dvs. under 20 timmar per vecka, 55 procent av flickorna och 45 procent av pojkarna. Detta tyder på att det ofta handlar om ungdomar som kombinerar deltidsarbete och gymnasiestudier. Jämförelser bakåt i tiden är inte så meningsfulla när det gäller denna grupp, eftersom deras arbetskraftsdeltagande har halverats under den senaste tioårsperioden, främst till följd av gymnasieskolans utbyggnad. Det finns inget som tyder på att deltidsarbetet skulle vara ett problem för dessa ungdomar, utan snarare ett sätt att förbättra ekonomin under studietiden.

Figur 8.8. Hel- och deltidsarbetande 1997, fördelade efter ålder.

Källa: AKU

ålder

procent

16-19

20-24

25-34

35-44

45-54

55-59

60-64 16-19

20-24

25-34

35-44

45-54

55-59

60-64

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

heltid

deltid

kvinnor

män

Därefter ändrar sig emellertid bilden mycket snabbt. Redan i åldersgruppen 20

  • 24 år arbetar 44 procent av kvinnorna deltid, till största delen lång deltid, att jämföra med 17 procent av männen. Av figuren framgår också att det finns jämförelsevis många deltidsarbetande i åldersgruppen 35
  • 44 år, och en något mindre andel i gruppen mellan 45 och 54 år. Detta är följdriktigt, då allt fler kvinnor väljer att avsluta sina studier och etablera sig på arbetsmarknaden innan de skaffar barn, för att sedan gå upp i tid när barnen vuxit upp. Från 55 år och uppåt ökar sedan deltiden, för både kvinnor och män, sannolikt beroende på att många äldre begränsar sin arbetstid, ibland frivilligt och ibland av tvingande hälsoskäl, men även här är det en stor övervikt av kvinnor. Om man undantar de allra yngsta och personer över 55 år kan man säga att deltidsarbetet är jämnt fördelat mellan de olika åldersgrupperna samt att kvinnorna dominerar totalt.

Jämfört med 1987 har andelen deltidsarbetande kvinnor minskat i alla åldersgrupper utom bland unga under 25 år. Minskningen är emellertid större bland kvinnor över 45 år, vilket skulle kunna vara en generationseffekt, i den bemärkelsen att fler kvinnor nu övergår till heltidsarbete efter att barnen vuxit upp, än som var fallet 1987. Andelen män har ökat en aning, ungefär lika mycket i alla åldersgrupper.

Många kvinnor väljer alltså att arbeta deltid ganska tidigt, redan från 20 års ålder. En del av dem utbildar sig fortfarande och arbetar vid sidan om för att förbättra studieekonomin, ofta kort deltid. Faktum är att ungdomsgruppen, 16

  • 24 år, svarar för hela 40 procent av den korta deltiden.

Men en del av dessa unga kvinnor har gått ut på arbetsmarknaden utan eftergymnasial utbildning. Det finns tyvärr ingen statistik som visar i vilka branscher de arbetar. Men man kan se hur hela kvinnogruppen fördelar sig på näringsgrenar i olika åldersintervall, tabell 8.8.

Tabell 8.8. Sysselsatta kvinnor fördelade efter näringsgren och rangordnade efter de sex största näringsgrenarna 1996.

20-24 år

25-44 år

Bransch Antal Andel Bransch

Antal Andel

Omsorg och sociala tjänster 29935 22,7 Omsorg och sociala tjänster 193429 22,1 Hälso- och sjukvård 9314 7,1 Hälso- och sjukvård 135872 15,6 Detaljhandel m brett sort 8242 6,3 Grundskoleverksamhet 45047 5,2 Restaurangverksamhet 7632 5,8 Offentlig förvaltning 29678 3,4 Övr spec butikshandel 7242 5,5 Övr spec butikshandel 22844 2,6 Hotellverksamhet 3912 3,0 Detaljhandel m brett sort 22148 2,5

66277 50,4

449018 51,4

De två första näringarna, omsorg och sociala tjänster samt hälso- och sjukvård har en helt dominerande position i tabell 8.8. En del yngre kvinnor genomgår sannolikt eftergymnasiala utbildningar för dessa branscher, vilket leder till att deras "marknadsandel" fördubblas i åldersgruppen 25

  • 44 år.

Tabellen visar också att branscher som kräver kort utbildning och har många deltidsarbetande, som handel och hotell- och restaurangverksamhet, spelar en större roll för de unga kvinnornas försörjning, än de gör för kvinnor mellan 25 och 44 år. I den utsträckning dessa kvinnor arbetar extra, parallellt med sina studier, kan man förvänta sig att det är nöjda med att arbeta deltid. Bland dem som inte tänker studera mer, utan har gått ut på arbetsmarknaden på allvar, finns det dock antagligen många som kommer att finna att det blir svårt att få heltidsarbete inom den bransch de har valt.

Detta intryck förstärks om man studerar de deltidsarbetande kvinnornas utbildningsbakgrund. I figur 8.9 redovisas utbildningsbakgrunden för hel- respektive deltidsarbetande kvinnor i Sverige 1997. Bland dem som arbetar kort deltid (1

  • 19 timmar/vecka) finns många kvinnor som har kort utbildning, hela 40 procent har endast genomgått 9-årig grundskola. Detta förklaras emellertid delvis av att många av dem är extraarbetande gymnasieungdomar. Dessutom utgör de som arbetar kort deltid endast ca 5 procent av de sysselsatta.

Men även när man ser till den stora grupp som arbetar lång deltid (20

  • 34 timmar per vecka), finns en markant skillnad jämfört med de som arbetar heltid. Av de heltidsarbetande har 36 procent eftergymnasial utbildning, medan detta endast gäller 23 procent av de som arbetar lång deltid. Förutom en viss inlåsning i branscher där deltid är ofta förekommande tillkommer alltså att många deltidsarbetandes valmöjlighet begränsas av deras jämförelsevis korta utbildning. Detta mönster är också i stort sett detsamma som för 10 år sedan, även om utbildningsnivån generellt förskjutits i riktning mot längre utbildningar.

Figur 8.9. Hel- och deltidsarbetande fördelade efter utbildningsbakgrund 1997.

Källa: AKU.

Deltid utan pension

En annan jämförelsevis stor grupp bland de deltidsarbetande är äldre personer. Bland männen i åldern 60 till 64 år var det 1997 knappt 30 procent av de sysselsatta som arbetade deltid, medan det var en väsentligt större andel bland kvinnorna, drygt 50 procent. En del av dessa har tagit delpension, men långt ifrån alla.

Figur 8.10 visar ett tydligt samband mellan

deltidsarbetande och delpensionärer under de senaste 10 åren. Men man kan också se att det fanns ett stort antal i denna åldersgrupp som arbetade deltid utan att ha delpension. Andelen deltidsarbetande ökade under perioden, särskilt i mitten av 1990-talet, för att sedan sjunka tillbaka under den nivå som gällde 1987.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

kort deltid lång deltid

heltid

Förgymn Gymn Postgymn

Figur 8.10. Deltidsarbetande och delpensionärer som andel av de sysselsatta mellan 60 och 64 år 1987

  • 1997.

0 10 20 30 40 50 60

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

procent

deltidsarbetande delpens ionärer

Källa: AKU och RFV.

Under perioden 1987

  • 1997 har arbetskraftsdeltagandet i åldersgrup-

pen 60

  • 64 år minskat från 57 till 53 procent. Detta sammanhänger sannolikt med en utslagning på arbetsmarknaden. En del äldre människor orkar inte längre med ett fysiskt eller psykiskt ansträngande arbete, utan tvingas att lämna arbetsmarknaden eller övergå till att arbeta deltid. Delpensionen skapades för att möjliggöra en nedtrappning, men som synes är det väsentligt fler äldre personer som valt att trappa ned, än de som har delpension. Men utvecklingen har givetvis även påverkats av avtalspensionärer, halvtidssjukskrivna m.fl. kategorier som helt eller delvis har lämnat arbetskraften.

Kvinnorna i denna åldersgrupp arbetar jämförelsevis mycket deltid, men har ändå minskat sin andel från 63 till 53 procent under de senaste 10 åren. År 1987 hade 20 procent av dem delpension. Efter en uppgång under första delen av 1990-talet har denna andel har sjunkit kraftigt, och halverats till 1997, figur 8.11. Av de deltidsarbetande kvinnorna i 60

  • 64 årsåldern var det bara en tiondel som uppbar delpension. Det är rimligt att anta att många av dessa kvinnor har arbetat deltid länge, och därför inte har någon heltidstjänst att delpensionera sig från.

Figur 8.11. Delpensionärer mellan 60 och 64 år som andel av deltidsarbetande i samma ålder, fördelade efter kön.

0 10 20 30 40 50 60 70

1987 1988 1989 1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

procent

kvinnor m än

Källa: AKU.

Bland männen är det i huvudsak åldersgruppen 16

  • 19 år (drygt

50 procent) och 60

  • 64 år (nästan 30 procent) som bär upp deltiden. De övriga grupperna pendlar mellan 2 och 5 procent. Den ökning som tidigare nämnts har också främst ägt rum bland unga män och män över 60 år. Det är som synes många äldre män som valt att arbeta deltid trots att de inte har delpension .

Därtill kommer att män mellan 45 och 59 år, som inte har rätt att ta delpension, arbetar mer deltid nu än de gjorde 1987. Det kan bero flera olika saker, men hälsoskäl anfördes ofta av äldre personer i AKU:s tilläggsfrågor om orsaker till deltid. En hel del av dessa män orkar sannolikt inte fortsätta inom sitt yrke på heltid och har därför valt att minska sin arbetsinsats, eller tvingats att minska den på grund av partiell sjukskrivning eller liknande. Trots denna ökning är emellertid männen som helhet en liten grupp bland de deltidsarbetande.

Deltid och dessutom tillfällig anställning

Majoriteten av de deltidsarbetslösa har tillsvidareanställningar och omfattas därmed av de regler vad avser uppsägning och annat som gäller för heltidsarbetande. Under 1990-talet har emellertid tillfällig anställning blivit vanligare i samband med deltidsarbete. Utvecklingen från 1987 återges i figur 8.12.

Figur 8.12. Deltidsarbetande fördelade efter fast och tillfällig anställning.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97

procent

årtal

fast tillf

Källa: AKU.

Vid periodens början utgjorde de tillfälliga deltidsanställningarna 18 procent av de deltidssysselsatta. År 1994 började de emellertid att öka, för att 1997 omfatta mer än en fjärdedel. Under den här perioden har andelen tillfälliga anställningar generellt ökat på den svenska arbetsmarknaden och deltidsarbete har uppenbarligen inte utgjort något undantag.

Andelen tillfälliga deltidsanställningar har ökat för bägge könen, men det finns ändå stora skillnader. För kvinnor har de ökat från 16 till 24 procent, medan männen gått från 31 till 38 procent. Detta faller väl in i den gängse bilden av deltidsarbetet. Kvinnorna är de som huvudsakligen arbetar deltid och de har tillsvidareanställningar. Männen har ökat sitt deltidsarbete under perioden. Det kan sammanhänga med att deltiden för många av dem är en temporär lösning, i avvaktan på ett

heltidsarbete, och detta gör dem mer benägna att acceptera en tillfällig anställning.

Könet skiljer mer än nationaliteten

Särredovisning av medborgarskap har inte införts i AKU förrän under de allra senaste åren. När det gäller utländska medborgares fördelning mellan hel- och deltid finns data från 1996 och framåt. Här finns anledning påminna om att AKU är en intervjubaserad urvalsundersökning och att den del av urvalet som är utländska medborgare inte är särskilt stor. Det finns därför anledning att tolka resultaten med viss försiktighet, särskilt när det gäller en så detaljerad redovisning som branschtillhörighet.

Förhållandet mellan hel- och deltid för svenska och utländska medborgare återges i tabell 8.9. Utländska medborgare arbetar mer deltid än svenska medborgare, men skillnaden är inte särskilt stor. Finländska medborgare arbetar deltid i mindre utsträckning än svenskar, medan övriga nordiska medborgare arbetar något mer. Detta skulle kunna sammanhänga med att övriga nordiska medborgare i större utsträckning arbetar inom hotell- och restaurangverksamhet, som har jämförelsevis många tillfälligt anställda.

Tabell 8.9. Andel deltid bland sysselsatta inom olika nationalitetsgrupper.

1996

1997 Tillf anst

Svenska medb

23,6

23,2

14,1

Utländska medb

24,3

24,8

24,9

Finländska medb

20,3

20,2

12,1

Övr nordiska medb

26,7

25,7

21,9

Utomnordiska medb

25,8

27,1

33,2

Utländska män

14,6

14,6

23,0

Svenska män

9,4

9,5

11,8

Utländska kvinnor

35,6

36,4

26,9

Svenska kvinnor

39,2

38,2

16,3

Källa: AKU.

Utomnordiska medborgare arbetar mer deltid än svenskar och nordiska medborgare. De har i allmänhet svårare än svenskar att få fäste på

den svenska arbetsmarknaden och arbetar ofta inom yrken som har en stor andel deltidsarbete, t.ex. som städare och köksbiträde. En tredjedel av dem har också tillfällig anställning, vilken är väsentligt mer än för övriga grupper i tabellen. Till detta kommer även att de utomnordiska medborgarna har ökat sitt deltidsarbete från 1996 till 1997, vilket inte gäller för någon av de andra nationaliteterna. Materialet tillåter inte en fördelning av både nationalitet och kön, men eftersom utländska kvinnor ökat sitt deltidsarbete, är det rimligt att anta att det även är kvinnorna som svarat för ökningen av de utomnordiska medborgarnas deltidsarbete.

Arbetstidens fördelning mellan hel- och deltid återges i figur 8.13. Den skiljer sig inte särskilt mycket för de olika nationalitetsgrupperna. Finländska medborgare har den största andelen heltid, vilket kan sammanhänga med att de i stor utsträckning är koncentrerade till tillverkningsindustrin. Övriga nordiska medborgare arbetar till större del lång deltid (20

  • 34 timmar), ofta inom hotell- och restaurangverksamhet.

Bland utomnordiska medborgare finns emellertid en något större andel deltidssysselsatta, och i synnerhet inom kort deltid (1

  • 19 timmar/vecka). Den samlade bilden är att utländska män arbetar mer deltid än svenskar, medan det snarast är tvärtom med utländska kvinnor, även om de har en något högre andel kort deltid. Den stora skillnaden är fortfarande mellan män och kvinnor, oberoende av nationalitet.

Figur 8.13. Hel- och deltid fördelad efter nationalitetsgrupper och kön 1997.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

svensk finländsk övr norden

utomnord sv män utl män sv kvinnor

utl kvinnor

procent

1-19 t 20-34 t 35- t

Källa: AKU.

8.3. Deltidsarbetslösa

Ofrivillig deltid, fördubblad på tio år

Många av de deltidsarbetande har den arbetstid de önskar, medan andra uppger att de vill ha utökad arbetstid när de tillfrågas av AKU. En del av dem uppger att det är personliga skäl som hindrar dem från att arbeta mer än de gör. Men den alldeles övervägande delen uppger arbetsmarknadsskäl, dvs. att de försökt få mer arbetstid, men inte lyckats. Den senare gruppen kallas därför deltidsarbetslösa. Tyvärr finns endast uppgifter om dem från 1990 och framåt.

Som i deltidsarbetet som helhet är kvinnorna i stor majoritet. De utgjorde 87 procent av gruppen vid periodens början och 81 procent 1998.

Figur 8.14 visar hur fördelningen av de kvinnor som är nöjda med

sin deltid och de som är deltidsarbetslösa har utvecklats under perioden.

Figur 8.14. Deltidsarbetande kvinnor fördelade efter nöjda och deltidsarbetslösa 1990

  • 1998.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60% 70% 80% 90% 100%

-90 -91 -92 -93 -94 -95 -96 -97 -98

deltidsarbetslösa nöjda

Källa: AKU.

År 1990 uppgav ca 13 procent av de deltidsarbetande kvinnorna att de var deltidsarbetslösa. Därefter ökade denna grupp i snabb takt, för att

stabiliseras strax under 30 procent från 1994. Andelen deltidsarbetslösa kvinnor har alltså mer än fördubblats under perioden, samtidigt som antalet deltidsarbetande kvinnor har minskat med 18 procent. Detta är onekligen en anmärkningsvärd utveckling. En väsentlig del av ökningen hänger givetvis ihop med den ekonomiska krisen i Sverige i början av 1990-talet och i synnerhet med de nedskärningar som förevarit inom den offentliga sektorn.

De deltidsarbetande männen är, som tidigare nämnts, inte tillnärmelsevis så många som de deltidsarbetande kvinnorna, men en nästan lika stor andel av dem är anmälda som deltidsarbetslösa. Deras andel ökade i samma takt som kvinnornas fram till 1993, men har sedan legat något lägre, se figur 8.15.

Figur 8.15. Deltidsarbetslösa, dvs. deltidsarbetande som uppger att de önskar utökad arbetstid, män, kvinnor och båda könen, som andel av alla deltidsarbetande.

0% 5% 10% 15% 20% 25% 30% 35%

-90 -91 -92 -93 -94 -95 96 -97 -98

män kvinnor

Källa: AKU.

Den jämförelsevis låga deltidsarbetslösheten bland såväl män som kvinnor vid periodens början kan ha påverkats av det starka konjunkturläget. Med den höga efterfrågan på arbetskraft som rådde under perioden 1988

  • 91 fick deltidsarbetande ofta fyllnadstjänstgöring hos sina arbetsgivare, i många fall upp till full tid. De fann då kanske ingen anledning att ställa anspråk på mer arbetstid.

Från och med 1993 är det emellertid en ansenlig del av de deltidsarbetande, en fjärdedel eller mer, som uppger att de önskar mer arbetstid

än de har. De utgjorde 1997 drygt 6 procent av det totala antalet sysselsatta i landet, vilket i stort är mer än en fördubbling jämfört med 1990.

Till skillnad från deltidsarbetet uppvisar alltså deltidsarbetslösheten ett klart samband med den konjunkturella utvecklingen i landet. Under krisåren 1992

  • 1994 steg deltidsarbetslösheten brant, för att sedan plana ut från 1995, och slutligen börja att avta under 1998. Men deltidsarbetslösheten har ändå inte ökat tillnärmelsevis i den snabba takt som heltidsarbetslösheten.

Det ligger nära till hands att föreställa sig en ackumulation av deltidsarbetslösa under de dåliga åren, som naturligtvis förstärkts av neddragningarna inom den offentliga sektorn.

I vilken utsträckning denna utveckling har samband med konjunkturella eller strukturella orsaker är svårt att säga, eftersom en konjunkturnedgång i allmänhet utlöser en rad strukturella förändringar. Med tanke på att deltidsarbetslösheten fortsatte att öka ända fram till 1997 är det ändå rimligt att hävda att omstruktureringen inom den offentliga sektorn har spelat en mycket stor roll för utvecklingen.

Hur fördelar sig då deltidsarbetslösheten mellan olika branscher? I tabell 8.10 har de deltidsarbetslösa beräknats som andel av de deltidsarbetande och sedan har branscherna rangordnats efter största andel deltidsarbetslösa.

Tabell 8.10. Deltidsarbetslösa 1997 i olika branscher i absoluta tal och som andel av deltidsarbetande, totalt och kvinnor.

Bransch

Totalt andel %

Totalt antal

Kvinnor andel %

Kvinnor antal

Gruppbostäder m.m.

41,2 14 700 39,9 12 500

Hotell & restaurang

41,0 16 100 41,2 11 700

Hemtjänst

39,8 48 000 38,8 44 000

Post & tele

38,4 7 600 36,8

4 600

Varuhus

36,5 15 600 36,6 14 000

Barnomsorg

34,8 17 000 34,3 16 400

Specialbutiker

34,8 16 200 35,2 14 200

Utbildning

33,6 21 900 32,0 17 200

Transporttjänster

31,3 8 000 21,0

2 600

Uthyrning

31,3

500 30,0

300

Övriga branscher

21,6 100 900 23,4 137 500

SUMMA

29,3 266 800 36,3 216 800

Källa: AKU.

I centrum står, som väntat, samma branscher som bland deltidsarbetande i allmänhet. Den sociala omsorgen är representerad med tre delbranscher i tabellen. Om man därtill lägger hälso- och sjukvård samlar man inte mindre än hälften av de deltidsarbetslösa kvinnorna. Hotell- och restaurangverksamhet och handel har också många deltidsarbetslösa. Tillsammans med vård och omsorg svarar de för drygt 170 000 av de 267 000 deltidsarbetslösa, dvs. i praktiken två tredjedelar av deltidsarbetslösheten.

Tillverkningsindustrin är inte representerad i tabell 8.10 eftersom jämförelsevis få av dess deltidsarbetande vill ha utökad arbetstid. Det kan sammanhänga med att industrin i stor utsträckning är organiserad utifrån heltidsarbete. De deltidsarbetande som finns där har följaktligen ofta själva valt att arbeta deltid. I många fall kan de kanske återgå till heltid ganska snabbt, om de skulle önska. Det största andelen deltids arbetslösa finns emellertid inom livsmedelsindustrin, där också en stor del av de anställda är kvinnor.

Som tidigare nämnts har deltidsarbetet minskat kraftigt inom utbildningssektorn. Trots det är en mycket stor del av de kvinnor som arbetar deltid inom utbildningsverksamhet också deltidsarbetslösa.

Inom kommunikationssektorn är finns förhållandevis många deltidsarbetande män. Från 1990 till 1998 har antalet anställda inom sektorn minskat och antalet egenföretagare ökat ganska markant, heltidssysselsatta har minskat en aning och deltidssysselsatta ökat.

Den stora förändringen inom kommunikationssektorn avser deltidssysselsatta män inom transporttjänster, de har ökat med nästan 35 procent under perioden. För 10 år sedan arbetade drygt 7 procent av dem deltid. År 1997 var motsvarande siffra närmare 12 procent. Ett ansenligt antal män har arbetar nu deltid inom transporttjänster och många är uppenbarligen inte nöjda med det. Det finns flera möjliga orsaker till ökningen. Konkurrensen har ökat och koncentrerat verksamheten till de tider på dygnet när efterfrågan är som störst. Stora delar av kollektivtrafiken har privatiserats och antalet små egenföretagare har ökat.

Om man ser till huvuddragen i förändringen under perioden 1990 till 1998 svarade vård- och omsorgssektorn för mer än hälften av den ökade deltidsarbetslösheten. Det finns även stora ökningar inom handel och hotell- och restaurangverksamhet. Om man lägger samman dessa branschers ökning svarar de i absoluta tal räknat för tre fjärdedelar av den ökade deltidsarbetslösheten. Det är alltså dessa tre branscher som i all väsentligt svarar för den ökade deltidsarbetslösheten under 1990-talet.

Önskemålet är heltid

I arbetskraftsundersökningen får de deltidsarbetslösa även uppge hur många fler timmar per vecka de skulle vilja arbeta, om arbetsmarknadshinder inte förelåg. Denna serie varierar en aning under mätperioden. Från knappt 11 timmar 1990 och upp till i det närmaste 14 timmar 1997. Under större delen av perioden skiljer sig inte könen åt särskilt mycket, men från 1994 och framåt önskar sig männen fler timmar än vad kvinnorna gör. Eftersom en mycket stor del av de deltidsarbetslösa arbetar mellan 20 och 34 timmar per vecka, är det uppenbart att de i allmänhet önskar sig full heltid, dvs. i stort sett 40 timmar per vecka.

Fler yngre önskar mer arbetstid

Deltidsarbetslösheten har alltså ökat, samtidigt som deltidsarbetet som helhet har minskat. I figur 8.17 kan man se deltidsarbetslösa kvinnor som andel av deltidsarbetande 1990 och 1998. Jämförelsen visar att andelen deltidsarbetslösa kvinnor har ökat i alla åldersgrupper, även om ökningen bland de allra yngsta, 16

  • 19 år, är oansenlig. Som vi tidigare nämnt har arbetskraftsdeltagandet i denna grupp minskat kraftigt. De som nu deltidsarbetar i åldern 16
  • 19 år studerar ofta på gymnasiet och är sannolikt

nöjda med sin deltid.

Figur 8.17. Deltidsarbetslösa kvinnor som andel av deltidsarbetande, fördelade efter ålder 1990 och 1998.

0% 10% 20% 30% 40% 50% 60%

16-19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-59 60-64 16-64

ålder

1990 1998

Källa: AKU.

Cirka 200 000 kvinnor önskar mer arbetstid och kan inte få det på grund av arbetsmarknadsskäl. Den största andelen deltidsarbetslösa kvinnor, hälften av de deltidsarbetande, finns i åldersgruppen 20 till 24 år. Dessa unga kvinnor arbetar i stor utsträckning med vård och omsorg samt sjuk- och hälsovård. Därutöver är jämförelsevis många anställda inom detaljhandeln och inom hotell- och restaurangnäringen, där arbetsgivaren i många fall enbart erbjuder deltidsarbete.

Även om andelen deltidsarbetslösa är störst bland de yngsta kvinnorna, har andelen deltidsarbetslösa bland de deltidsarbetande ökat procentuellt mer, och till och med tredubblats bland kvinnor mellan 25 och 34 år. Ökningen är också mycket stor i de övriga åldersgrupperna, även bland de kvinnor över 55 års ålder.

De deltidsarbetslösa i november 1998, en mer detaljerad bild

Utredningen har låtit SCB genomföra ett antal tilläggsfrågor till deltidsarbetslösa i anslutning till arbetskraftsundersökningen i november 1998. De har uppgivit att de önskar mer arbetstid än de har och tilläggsfrågorna har främst syftat till att klarlägga deras förutsättningar för och benägenhet till en omställning för att förverkliga detta. I tabell 8.13 redovisas en sammanställning av svaren på ett urval av dessa tilläggsfrågor. Tabellen har begränsats till att omfatta personer mellan 25 och 59 år. Detta för att undvika snedvridande svar från deltidsarbetande som studerar parallellt med arbetet, och från personer som står i begrepp att gå i pension, eller kanske redan har delpension, sjukbidrag eller liknande. Urvalet mot svarar 75 procent av de deltidsarbetslösa och består till 85 procent av kvinnor.

Tabell 8.13. Sammanställning av intervjusvar från deltidsarbetslösa i AKU:s novemberundersökning 1998. Bägge könen åldersgruppen 25-59 år.

Förutsättning

Omställningsbenägenhet

Total population

Svårt med kompl arbete, dvs. varierande schema eller förkortad arbetsdag

Kan påbörja önskad arbetstid inom en vecka

Ändra schema

Byta yrke eller arbetsuppgifter

Utbildning till nytt yrke

Fördjupad utbild ning inom yrket

Flytta till annan ort

Inte göra någonting

Antal 197 618 130 150 161 467 38 154 54 470 17 875 34 334 4 120 41 341

% 100,0 65,9 81,7 19,3 27,6 9,0 17,4 2,1 20,9

Den första observationen är att en mycket stor andel, drygt 80 procent, säger sig vara beredda att ställa om till en längre arbetstid inom loppet av en vecka. De deltidsarbetslösa tycks ha en god beredskap i detta avseende.

Här finns dock vissa skillnader mellan könen. I männens fall är det dryga 92 procent som klarar att ta sig an en utökad arbetstid inom en vecka, medan motsvarande tal för kvinnor är 80 procent. Skillnaden förklaras rimligen av att många kvinnor som arbetar deltid sannolikt har huvudansvaret för familjens barntillsyn och därför behöver lite mer tid för en sådan omställning. Detta styrks även av att det är i åldersgruppen mellan 25 och 34 år, när de flesta familjer har små barn, som man återfinner den längsta omställningstiden, för både kvinnor och män. Det finns emellertid ingen skillnad mellan de som arbetar kort och de som arbetar lång deltid.

Arbetstidens förläggning har stor betydelse när det gäller deltidsarbete. Under vissa omständigheter kan det gå att kombinera ett deltidsarbete med ett annat, och därigenom uppnå den önskade arbetstiden. I andra fall är det näst intill omöjligt. Tabell 8.14 redovisar intervju svarens fördelning.

Tabell 8.14. Arbetstidens förläggning för deltidsarbetslösa vid AKU:s intervjuundersökning i november 1998.

Förkortad arbetsdag

Lediga dagar

Kort dag & kort vecka

Varannan vecka

Varierande

Delade turer

Annan förläggning

Kvinnor 16-64 år 24,6 18,0 8,1 0,7 42,6 1,4 4,2

25-64 år 26,1 17,7 8,1 0,9 41,3 1,8 3,8

Män 16-64 år 27,2 19,2 4,5 2,0 37,8 1,6 7,8

25-64 år 26,7 20,9 5,3 1,6 35,2 2,4 7,9

Trots ett antal olika alternativ har ca 40 procent av de deltidsarbetslösa en arbetstid som de beskriver som ”varierande”, något fler bland dem som arbetar kort än lång deltid. Med varierande arbetstid måste det vara mycket svårt att hitta ett kompletterande arbete som sammantaget kan ge den önskade arbetstiden.

Det ligger nära till hands att tro att det till övervägande delen är behovsanställda som arbetar på detta varierande schema. Det är emellertid inte fallet. Många av de tillfälligt anställda, drygt 47 procent, arbetar som väntat på ett s k varierande schema, men det gäller också för 36 procent av de fast anställda deltidsarbetslösa.

När det gäller arbetstidens förläggning finns det inga fullt ut jämförbara data från 1993. Frågan ställdes då till alla deltidsarbetande, inte som här enbart till de deltidsarbetslösa. Om man ändå, med denna reservation, jämför utfallet 1993 och 1998, kan man konstatera att andelen ”varierande” arbetsschema har ökat markant. År 1993 förekom detta schema framför allt bland dem som hade tillfällig deltidsanställning, en grupp som har ökat kraftigt under senare delen av 1990-talet. Som nämnts var emellertid varierande schema även vanligt bland fast anställda deltidsarbetslösa. Det grundläggande är att konkurrensen drivit företagen att enbart nyttja personalen exakt när den efterfrågas.

Därnäst är ”förkortad arbetsdag” den vanligaste lösningen. Den omfattar en dryg fjärdedel av de deltidsarbetslösa, förmodligen i stor utsträckning småbarnsföräldrar. Med denna lösning kan man förkorta daghemsvistelsen och ha en vuxen på plats när barnen kommer hem från skolan. Det är emellertid svårt att hitta kompletterande arbetsuppgifter för ett mindre antal timmar varje dag, särskilt som flertalet med detta schema redan arbetar lång deltid. Det kan t.ex. bli fråga om dubbla arbetsresor mm. Om man även här jämför med 1993 har andelen som arbetar med ”förkortad arbetsdag” minskat. Förändringen består i första

hand i en förskjutning mellan dessa två scheman, ”varierande arbetstid” och ”förkortad arbetsdag”. Det är naturligtvis väsentligt lättare att finna komplementära arbetsuppgifter för de 18 procent som arbetar efter ett schema med lediga dagar eller arbete varannan vecka, men de är jämförelsevis få.

Mer än två tredjedelar av de deltidsarbetslösa arbetar alltså på det som i tabell 8.13 kallas ”svårt schema” dvs. arbetstid förlagd på ett varierande sätt eller med förkortning av varje arbetsdag. Totalsumman blir i stort sett densamma för fast och tillfälligt anställda deltidsarbetslösa och för bägge könen. Kvinnorna har mer av varierande arbetstid, medan männen har en större andel förkortad arbetsdag. I vilket fall torde det vara mycket svårt för denna grupp att finna ett kompletterande arbete som sammantaget kan ge dem den önskade arbetstiden.

Utredningen har också låtit genomföra djupintervjuer med tjugo deltidsarbetslösa, tolv arbetsgivare och åtta arbetsförmedlare runt om i Sverige. Resultatet kallas ”Bilder ur verkligheten” och en sammanfattning redovisas sist i detta kapitel.13 De deltidsarbetslösa och arbetsgivarna är utvalda inom branscherna vård och omsorg, handel samt hotell och restaurang. Intervjuerna bekräftar många av de resultat man kan utläsa ur AKU-undersökningen. Alla intervjuade påpekar att den varierande arbetstiden en av de stora svårigheterna. Även de schemalagda arbetstiderna varierar kraftigt, såväl för fast som tillfälligt deltidsanställda. Det är därför utomordentligt svårt att kombinera dessa deltidsarbeten med ett annat arbete.

En del av detta problem skulle kanske kunna lösas med hjälp av schemaändringar och ca 20 procent av de intervjuade säger sig vara beredda till detta, dock påtagligt fler kvinnor än män.

Detta kan möjligen

sammanhänga med att kvinnorna i större utsträckning har s.k. varierande arbetstid.

Men schemaändringar är inte alltid en lätt väg att gå. Arbetstidens förläggning beror ofta på att personalbehovet varierar under olika delar av dagen. Därtill kommer att schemaändringar i allmänhet även påverkar andra arbetstagare på arbetsplatsen, t.ex. de som arbetar heltid. Inom vård och omsorg diskuteras ändå detta som en möjlighet. Handel och hotelloch restaurangverksamhet, som har en mycket ojämn efterfrågan, har väsentligt svårare att uppnå mer arbetstid genom att förändra de anställdas scheman. Det är följaktligen ett antal faktorer som måste stämma för att man ska kunna genomföra mer omfattande schemaändringar och de kommer ändå sannolikt inte räcka till för att lösa problemet.

Även denna fråga behandlas i djupintervjuerna. Flera arbetsgivare, särskilt inom handelns område, uppger att de kan skapa tjänster med mer

13 Hela intervjumaterialet redovisas som bilaga till utredningen.

arbetstid än de nuvarande deltiderna. Men det förutsätter att de anställda arbetar mer tid på helger och kvällar än nu, vilket ytterst få vill göra. Några av de intervjuade arbetsförmedlarna instämmer i detta. De anser att arbetstagare inom de aktuella branscherna "i betydligt större utsträckning än i dag måste vara beredda att arbeta under obekväma tider som kvällar och helger, annars kommer man aldrig att få jobba mer. Är man inte beredd på det anser arbetsförmedlarna att man borde byta bransch".

14En positiv bidragande faktor kan emellertid vara att drygt 17 procent av de deltidsarbetslösa säger sig vara beredda att genomgå en fördjupad utbildning inom sitt nuvarande yrke. De kan då bredda sin kompetens och därigenom bli användbara på flera olika ställen i arbetsorganisationen. Detta ökar arbetsgivarens möjlighet att kombinera arbetsuppgifter som tillsammans skulle kunna ge den deltidsarbetslöse den arbetstid hon eller han önskar. Men även denna handlingsväg är begränsad om efterfrågan på arbetskraft är mycket ojämn. Dessutom kommer företagens kompetenshöjande aktiviteter idag i första hand de heltidsarbetande till del, och denna tendens kommer sannolikt att förstärkas i takt med att allt fler deltidsarbetslösa blir tillfälligt anställda.

I intervjuundersökningen "Bilder ur verkligheten" anser de sig inte heller få lika stor del av personalutbildning och kompetensutveckling, som de heltidsanställda. Flertalet arbetsgivare bestrider detta. Men några av dem förklarar det hela med att de heltidsanställda i stor utsträckning svarar för kontinuiteten på arbetsplatsen. De får då mer ansvarsfulla arbetsuppgifter, mer kompetensutveckling, bättre karriärmöjligheter och en mer värdefull arbetslivserfarenhet. De deltidsarbetslösa har följaktligen i allmänhet inte lika goda utvecklingsmöjligheter.

Många deltidsarbetslösa bor i små kommuner med en begränsad arbetsmarknad. Det borde därför vara rimligt att några av dem överväger flyttning som en möjlighet att få ett arbete med den arbetstid de önskar. Så är emellertid inte fallet, endast två procent av de tillfrågade har valt detta alternativ. Männen uppvisar en högre flyttningsbenägenhet än kvinnorna, vilket sannolikt sammanhänger med ett traditionellt familjemönster, där mannen fortfarande är huvudförsörjare i hushållet. Sammantaget är det emellertid till mer än 85 procent kvinnor som är deltidsarbetslösa och en mycket liten grupp av dem har angivit flyttning som alternativ.

I Bilder ur verkligheten framgår även att de deltidsarbetslösa är mycket restriktiva när det gäller pendling. De anser att alldeles för mycket fritid då går bort i samband med arbetsresor.

För det stora antal deltidsarbetslösa som arbetar på vad som i tabell 8.13 kallas ett ”svårt schema”, finns därför sannolikt ingen annan

14 Se Bilder ur verkligheten.

lösning än att byta yrke. Det är stort steg och, för dem som arbetar inom handeln och inom hotell- och restaurangnäringen, ofta det enda realistiska steget om den deltidsarbetande vill ha heltid.

Närmare 28 procent av de deltidsarbetande säger sig också vara beredda att byta yrke eller arbetsuppgifter. Denna fråga är så ställd, att det är svårt att bedöma svaret. Den intervjuade kan avse ett nytt yrke hos en annan arbetsgivare, men även andra arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. Utredningen har därför avstått ifrån att försöka tolka svaret. Det är emellertid 9 procent som säger att de kan tänka sig att utbilda sig till ett nytt yrke. Av detta kan man inte dra slutsatsen att de som enbart sagt sig vara villiga att byta yrke/arbetsuppgifter utesluter tanken på utbildning. Men det fanns olika alternativ och det var jämförelsevis få som valde det alternativ som inbegrep utbildning.

Det är svårt att bedöma de deltidsarbetslösas utbildningsbenägenhet. I intervjuundersökningen ”Bilder ur verkligheten” uppger såväl arbetsgivare som arbetsförmedlare att de deltidsanställda är ointresserade av utbildning. Å andra sidan har ett stort antal kvinnor under de senaste åren valt att studera inom ramen för det s.k. Kunskapslyftet. I vilken utsträckning de varit deltidsarbetslösa går inte att utläsa ur CSN:s statistik, eftersom arbetslöshet eller del av arbetslöshet klassificeras tillsammans.

15Däremot kan CSN redovisa deltidsstuderande. År 1998 var det ca 11 000 vuxna vars studier omfattade högst 75 procent av full tid, vilket motsvarar ca 6 procent av de studiestöd CSN beviljade. Det är alltså ytterst få vuxna som studerar på deltid. Svårigheten att kombinera deltidsarbete och studier anses vara alltför stor, särskilt om många, som tidigare nämnts, har ett ”varierande” arbetsschema. Därav kan man emellertid inte dra specifika slutsatser om de deltidsarbetslösas studiebenägenhet. I de utsträckning de deltidsarbetslösa påbörjar utbildning slutar de ofta sitt deltidsarbete och övergår till studier på heltid, eftersom det i allmänhet är det enda realistiska alternativet.

16I vilket fall är de flesta bedömare överens om att yrkesbyte på dagens svenska arbetsmarknad i stort sett genomgående förutsätter utbildning. Detta borde i allra högsta grad gälla för de deltidsarbetslösa, eftersom de har kort utbildning, ofta två eller treårigt gymnasium med praktisk inriktning, och arbetar inom yrken som inte anses vara kvalificerade.

Till denna bild kan man även foga arbetsförmedlarnas uppfattning att de deltidsarbetslösa är mycket ovilliga att byta arbetsplats17. De vill

15 Klassificeringen påverkas av att CSN endast får använda 15 procent av medlen inom Kunskapslyftet till arbetstagare. Detta leder till att i princip alla som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen klassificeras som arbetslösa.16 Bilder ur verkligheten.17 Bilder ur verkligheten.

stanna där de är, även om förutsättningarna att få mer arbetstid är näst intill obefintliga. I AKU-undersökningen finns även en grupp som säger sig vilja ha mer arbetstid, men som inte har vidtagit någon åtgärd för att förverkliga detta. SCB frågade dessa personer varför de inte gjort något, och mer än 80 procent svarade att det inte fanns mer arbete att få hos den aktuelle arbetsgivaren. Detta svar stämmer väl med arbetsförmedlarnas upplevelse. En stor del av de deltidsarbetslösa söker endast mer arbete hos den nuvarande arbetsgivaren, och flertalet kommer därför inte att lyckas i sin strävan.

Slutligen är det en anmärkningsvärt stor grupp, en femtedel av de intervjuade, som inte anser sig beredda att göra någonting överhuvudtaget för att få mer arbetstid. Detta sammanhänger sannolikt med att de bedömer de olika alternativen i intervjun som utsiktslösa. Men de redovisar inte heller några egna idéer, som t.ex. skulle kunna klassificeras under rubriken ”annan uppgift”. Det höga medelvärdet förklaras i stor utsträckning av att mer än hälften av de deltidsarbetslösa över 55 år har angivit detta alternativ.

De äldres situation är naturligtvis nedslående, men kanske också i viss mån belysande för de deltidsarbetslösas situation. En del av dem är utan tvivel inlåsta i sitt deltidsarbete. I ”Bilder ur verkligheten” vittnar arbetsförmedlare om att ”det är lättare för en timanställd att få en heltidstjänst än för en person som har accepterat en deltidstjänst.

De arbetar inom verksamheter där efterfrågan på arbetskraft är väldigt ojämn under dagen, som inom omsorg och handel. Andra arbetar inom hotell- och restaurangverksamhet där behovet av arbetskraft varierar både över dagen och över veckan. Många av dem har kort utbildning och ensidig arbetslivserfarenhet och de är inte särskilt utbildningsbenägna.

För arbetsgivaren är de deltidsanställda ett mycket bra alternativ till tillfälligt anställda, eftersom de ofta är beredda att arbeta extra, och då till samma lön som normalt. Men därtill kommer att grunden för deltidsarbetet, den ojämna efterfrågan på personal, sannolikt inte kommer att ändras under en överskådlig framtid. Inom handeln är alla intervjuade i ”Bilder ur verkligheten” överens om att efterfrågan på deltidstjänster kommer att öka i framtiden.

När det gäller vård och omsorg är bilden mer komplicerad. Bristen på arbetskraft förväntas driva fram heltidstjänster, eller i vilket fall tjänster med mer arbetstid än idag. Det finns emellertid även uppgifter som pekar i motsatt riktning. I ”Bilder ur verkligheten” är alla intervjuade, arbetsgivare, arbetstagare och arbetsförmedlare inom vård- och omsorgsområdet överens om att nedskärningarna under 1990-talet resulterat i att vårdarbetet i många fall har blivit för tungt för heltid. Enligt en arbetsgivare är ”det få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske se över vecko-

arbetsmåttet”. En annan arbetsgivare inom vårdsektorn konstaterar ”att en person som arbetar deltid klarar sig bättre undan arbetsskador.”

Denna tendens kan man också spåra i AKU-undersökningens fråga om de deltidsanställdas skäl för att arbeta deltid. Bakom svaret ”övriga skäl” visar det sig att en mycket stor del har svarat att de helt enkelt inte orkar arbeta mera. Det finns följaktligen skäl att fråga sig i vilken utsträckning det är möjligt att omvandla deltidstjänster inom vård och omsorg till heltid.

8.4. Deltidsarbetslösa som är anmälda vid arbetsförmedlingen

Femton procent av de deltidsarbetande

En del av de deltidsarbetslösa har haft ett arbete med mer tid och därefter tvingats att ta ett arbete med kortare veckoarbetstid. De blir då berättigade till utfyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen under en övergångsperiod. För att kunna få ersättning måste de vara anmälda vid en arbetsförmedling och söka arbete för den förlorade arbetstiden.

De regler som styrt möjligheten att få fyllnadsersättning har varierat under åren. Från 1974 till 1984 var möjligheten till fyllnadsersättning begränsad till en period om 50 ersättningsdagar. Mellan 1984 och 1987 var sedan tidsperioden för fyllnadsersättning obegränsad, varefter den från 1 juli 1987 ånyo begränsades, men denna gång till 150 ersättningsdagar. År 1993, under den svåra ekonomiska krisen, valde man att återinföra en obegränsad ersättningsperiod, men 1996 kom ett nytt beslut. Perioden begränsades till 300 ersättningsdagar, men endast för fast anställda deltidsarbetande. För en person som arbetar halvtid motsvarar detta arbetslöshetsersättning i 2 år och för en person som endast får ersättning för en arbetad dag per vecka räcker en sådan ersättningsperiod i 6 år. För tillfälligt anställda med deltidsarbete är perioden för utfyllnad från arbets löshetsförsäkringen fortfarande obegränsad.

Även när det gäller denna grupp brister det statistiska underlaget. I samband med utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen har arbetslöshetskassorna inte registrerat deltidsarbetslösa för sig. Eftersom Arbetsmarknadsstyrelsens register bygger från uppgifter från arbetslöshetskassorna finns dessa uppgifter inte heller där.

I AMS arbetssökanderegister finns uppgifter över deltidsarbetslösa arbetssökande, men de omspänner inte någon längre period. Fram till slutet av 1980-talet registrerades de deltidsarbetslösa tillsammans med

heltidsarbetsökande, som arbetssökande med tillfällig eller med fast anställning, beroende på den typ av deltidsarbete de hade.

Från 1990 särredovisas de emellertid i arbetsförmedlingens register. Huvuddelen av de registrerade är också berättigade till den ovan nämnda fyllnadsersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, men exakt hur många finns inte statistiskt belagt. En del personer är anmälda vid Arbetsförmedlingen som deltidsarbetslösa, utan att de uppbär någon ersättning.

För att närmare kunna belysa detta har utredningen gjort egna bearbetningar av AMS register över utbetald arbetslöshetsersättning. Därtill kommer att Kassornas Samorganisation bistått utredningen med uppgifter om antalet deltidsarbetslösa som fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen en vecka i september 1998. Dessa två datakällor, som visar stor överensstämmelse, ger vid handen att cirka 75 procent av de deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen uppbar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kontinuerligt. Enligt AMS register är det ytterligare drygt 5 procent som fick ersättning mer oregelbundet. Ungefär 15 till 20 procent av registrerade deltidsarbetslösa har haft ersättning tidigare, men deras ersättningsrätt har upphört. De har ändå valt att stå kvar vid Arbetsförmedlingen som deltidsarbetslösa arbetssökande. Utredningen utgår därför ifrån att cirka 80 procent av de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen uppbär någon form av fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

År 1997 utgjorde deltidsarbetslösa i Arbetsförmedlingens register 15 procent av de deltidsarbetande och 53 procent av de deltidsarbetslösa enligt AKU.

Figur 8.18 visar relationen mellan olika deltidsarbetande.

Som andel av de deltidsarbetande utgör de som är anmälda vid Arbetsförmedlingen som synes en tämligen liten grupp.

Figur 8.18. Deltidsarbetande, deltidsarbetslösa samt därav anmälda vid Arbetsförmedlingen, medeltal 1998.

Deltidsarbetande 1998, 901.100 personer Deltidsarbetande 1998, 901.100 personer

Deltid, nöjda Deltid, nöjda

med arbetsmed arbets-

tiden tiden 653.800 653.800

(72,6%) (72,6%)

Deltids-Deltidsarbetslösa arbetslösa

247.300 247.300

(27,5%) (27,5%)

Deltids-Deltidsarbetsarbetslösa lösa ej ej anm vid anm vid Af 116.100 Af 116.100

(12,9%) (12,9%)

Deltids-Deltidsarbetsarbetslösa anm lösa anm

vid Af vid Af 131.200 131.200 (14,6%) (14,6%)

Anmälda vid Arbetsförmedlingen har tre-dubblats på tio år

Figur 8.19 visar deltidsarbetslösa som är anmälda vid Af, som andel av alla deltidsarbetslösa enligt AKU.

Figur 8.19. Deltidsarbetslösa som varit anmälda vid Arbetsförmedlingen 1990

  • 1998, som andel av deltidsarbetslösa enligt AKU.

0 10 20 30 40 50 60 70 80

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

procent

Män

Kvinnor

Totalt

Källa: Amv.

Det totala antalet deltidsarbetslösa enligt AKU har, som tidigare nämnts, fördubblats under 1990-talet. Den grupp som är anmäld vid Arbetsförmedlingen har ökat ännu mer, med 2,7 gånger, under samma period. Från knappt 50 000 personer 1990 till en topp om drygt 150 000 år 1995 och därefter en viss minskning till 131 000 år 1998. Utbetalningar från arbetslöshetsersättningen i samband med deltidsarbetslöshet måste ha ökat markant under denna period.

Som andel av de deltidsarbetslösa har gruppen också ökat kraftigt, se figur 8.19. Men det förefaller som om andelen har stabiliserats kring 50 procent från 1996, även om den ökar svagt. Det beror på att hela gruppen deltidsarbetslösa sjunkit i något högre takt under 1998, än den del av dem som är anmälda vid Arbetsförmedlingen.

Figuren visar att deltidsarbetslösa män är anmälda vid Arbetsförmedlingen i högre grad än kvinnorna, trots att en större andel av de deltidsarbetande kvinnorna är deltidsarbetslösa18. Det finns ingen entydig förklaring till detta, men det är sannolikt samma fenomen som inom deltidsarbetet som helhet. För många kvinnor är det en etablerad arbetsform, men för större delen av männen är det en tillfällig och otillfredsställande lösning. De tycks därför lägga ned mer energi på att finna

18 Se figur 8.14.

ett heltidsarbete, och anmäler sig därför också i större utsträckning till Arbetsförmedlingen.

Utredningen har i uppdrag att söka eventuella samband mellan arbetslöshetsförsäkringens utveckling och det antal deltidsarbetslösa som uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Detta är ingen lätt uppgift, eftersom det exakta antalet deltidsarbetslösa med ersättning inte är känt. Om man antar att de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen i huvudsak är representativa för de ersättningsberättigade kvarstår ändå problem, eftersom uppgifter endast finns från 1990 och framåt. En så kort dataserie gör det svårt att studera eventuella samband.

De regler som styr rätten till arbetslöshetsersättning i samband med deltidsarbetslöshet har ändrats under 1990-talet, men det är svårt att se något samband mellan dessa ändringar och den utveckling som återges i figur 8.19. Från 1987 till 1993 begränsades ersättningen till en period om 150 dagar, varefter reglerna ändrades så att ersättningsperioden blev obegränsad. Men det antal deltidsarbetslösa som var anmälda vid Arbetsförmedlingen ökade i ungefär samma takt under hela perioden från 1992 till 1995. Därefter begränsades perioden åter från 1996, men denna gång till 300 dagar för fast anställda deltidsarbetande. De deltidsarbetslösa vid arbetsförmedlingen började då att minska, men det är tveksamt om man kan knyta detta till begränsningen av ersättningsperioden. Den var likafullt dubbelt så lång som före 1993 och räcker normalt, som tidigare nämnts, till fyllnadsersättning i flera år. Dessutom förblev ersättningsperioden obegränsad för tillfälligt anställda deltidsarbetslösa.

Det förefaller mer logiskt att hävda en blandning av konjunkturella och strukturella samband av det slag som anfördes ovan när det gällde hela gruppen deltidsarbetslösa. Fram till 1991 var arbetslösheten låg i Sverige och deltidsarbetslösheten minskade en aning. Under krisåren steg sedan deltidsarbetslösheten, om än inte i samma takt som heltidsarbetslösheten, för att plana ut från 1995 och framåt, när konjunkturen började att förbättras. De deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen har emellertid börjat att minska två år tidigare än gruppen som helhet.

Först och främst offentlig sektor

De deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen är med stor sannolikhet koncentrerade till samma branscher som de deltidsarbetande i allmänhet. Man kan tyvärr inte se detta exakt, utan endast indirekt, med hjälp av de arbetslöshetskassor de är anslutna till, tabell 8.15.

Tabell 8.15. De tio arbetslöshetskassor som hade flest deltidsarbetslösa medlemmar anmälda vid Arbetsförmedlingen 1997.

Kassa

Män andel Kvinnor andel Totalt andel

Kommunalarbetarna

4 126 15,0 42 399 38,6 46 525 33,9

Handelsanställda

1 331 4,8 10 953 10,0 12 284 8,9

HTF

996 3,6 5 639 5,1 6 634 4,8

Statstjänstemännen

718 2,6 5 736 5,2 6 454 4,7

KAS

2 084 7,6 4 017 3,7 6 101 4,4

Industritjänstemännen

990 3,6 4 811 4,4 5 801 4,2

Kommunaltjänstemännen

502 1,8 4 940 4,5 5 441 4,0

Lärarnas

714 2,6 4 515 4,1 5 230 3,8

Hotell- restauranganställda 1 225 4,5 3 953 3,6 5 178 3,8 Akademikerna 965 3,5 3 080 2,8 4 045 2,9 Delsumma 13 650 49,7 90 043 82,0 103 692 75,5 Summa 27 444 100 109 867 100 137 311 100

Kommunals arbetslöshetskassa dominerar denna tabell, de svarade för en tredjedel av alla inskrivna deltidsarbetslösa under 1997. Kommunerna har emellertid en bred verksamhet, alla utbetalningar avser inte medlemmar som arbetar inom vård- och omsorgssektorn. Tidigare presenterad branschstatistik för deltidsarbetslösa tyder emellertid på att denna sektor dominerar även här. Kommunal organiserar majoriteten av landets undersköterskor, sjukvårdsbiträden, hemtjänstpersonal, barnskötare, städpersonal i kommunerna etc. Sjuksköterskorna är svårare att följa, eftersom de är anslutna till Statstjänstemännens arbetslöshetskassa, tillsammans med många andra yrkesgrupper.

De kassor som har direkt med den offentliga sektorn att göra, svarade sammantaget för 46 procent av de deltidsarbetslösa som var anmälda vid Arbetsförmedlingen under 1997. När det gäller utbetalningar från arbetslöshetsförsäkringen till deltidsarbetslösa måste rimligen den offentliga sektorn spela en ännu större roll, än den gör när det gäller deltidsarbetslösheten i allmänhet.

Handels arbetslöshetskassa, liksom hotell- och restauranganställdas kassa finns med, men intar en blygsam plats om man betänker att ganska många av deras medlemmar önskade mer arbetstid. Det skulle kunna bero på att deltidsarbetande inom dessa branscher huvudsakligen arbetat deltid.

Denna hypotes styrks också av den relativt höga placering som industritjänstemännens kassa har. Inom tillverkningsindustrin är det relativt få av de deltidsarbetande som önskar mer arbetstid. De som ändå gör det har ofta möjlighet att få fyllnadsersättning, eftersom de med största sannolikhet tidigare har arbetat heltid.

Svaga regioner

  • många arbetslösa och många deltidsarbetslösa

Vi har tidigare sett att deltidsarbetet är tämligen jämnt fördelat över landet, om man mäter för enskilda län. Tyvärr kan AKU-data för deltidsarbetande eller deltidsarbetslösa inte brytas ned på kommunal nivå, och Årsys19, som har stor tillförlitlighet på kommunal nivå, registrerar inte den arbetade tiden. Det är endast arbetsförmedlingsstatistiken som ger oss möjlighet att se situationen i olika kommuner, men då begränsas gruppen till deltidsarbetslösa som är anmälda till Arbetsförmedlingen, dvs. i stort sett samma grupp som får fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

För att bättre kunna beskriva den regionala utvecklingen i Sverige har Nutek, i samarbete med SCB, utarbetat en klassificering i vilken alla kommuner i landet har samordnats i 81 lokala arbetsmarknadsregioner, s.k. LA-regioner20. Dessa LA-regioner har sedan ordnats i sex regionfamiljer, utifrån ett antal vägda kriterier:

Kriterium

Vikt

Befolkning 20

64 år

30%

Andel företagare / invånare (exkl. jordbruk)

25%

Andel befolkning 20

64 år med eftergymnasial utbildning

25%

Andel befolkning med restid < 10 min till kommuncentrum

10%

Andel befolkning med restid < 30 min till univ- eller högskoleort 10%

19 SCB:s uppbördsbaserade statistik.20 1998 års rapport om den regionala utvecklingen i Sverige, Nutek 1998-10-12.

Med hjälp av indelningen i regionfamiljer kan man samordna data för Sveriges kommuner till en bild som ger viss information om huvuddrag och förutsättningar i olika delar av landet. Det är emellertid viktigt att framhålla att det finns LA-regioner som utvecklas positivt och andra som utvecklas negativt inom alla regionfamiljer.

Figur 8.20 visar data för del-

tidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen, som andel av den arbetsföra befolkningen i kommunen, ordnade efter regionfamiljer. Data har begränsats till att omfatta kvinnor, eftersom de utgör mer än 80 procent av de deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen.

Figur 8.20. Deltidsarbetslösa kvinnor som är anmälda vid Arbetsförmedlingen. Procent av kvinnlig befolkning 16

  • 64 år. Medeltal 1997.

6,7

5,1

4,2

2,5

4,0

5,8

5,2

0 1 2 3 4 5 6 7 8

Småreg

off sektor

Småreg

priv sektor

Sekundära

centra

Regionala

centra

Högskole-

region

Storstad

RIKET

procent

Källa: Amv och Nutek.

Små regioner dominerade av offentlig sektor har uppenbarligen den största andelen deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen. Därnäst kommer små regioner som domineras av privat sektor. Bägge dessa regionfamiljer anses vara ekonomiskt svaga och de har ungefär likvärdiga produktionsförutsättningar. De har haft en negativ befolk ningsutveckling sedan 1976 och svarar tillsammans för drygt 9 procent av rikets befolkning.

Men även om båda dessa har en stor andel deltidsarbetslösa, så ger den stora andelen deltidsarbetslösa inom den offentliga sektorn utslag. Små regioner som till stor del vilar på offentlig sektor har en markant större andel deltidsarbetslösa, än de som domineras av privat sektor. I bägge fallen handlar de emellertid om regioner med liten privat tjänstesektor, den svarar för knappa 25 procent av sysselsättningen.

Sekundära centra är ett samlingsbegrepp för ett antal LA-regioner som befinner sig mitt emellan i denna rangordning. De är inte regionala centra, men ändå större än de minsta LA-regionerna, som exempel kan nämnas Falkenberg-Varberg, Katrineholm-Flen och Nässjö.

De svarar för ungefär samma andel av rikets befolkning som de små regionerna. Även här har befolkningen minskat, men endast de senaste åren. Dessförinnan hade dessa regioner en svag, men ändå positiv befolkningsutveckling. Näringsstrukturen påminner i mycket om den som gäller i små regioner som domineras av den privata tjänstesektorn. Andelen deltidsarbetslösa är lägre än i dessa regioner, men skillnaden är inte särskilt stor.

Mer anmärkningsvärt är kanske att nästa regionfamilj i rangordningen, regionala centra, har en lika stor andel deltidsarbetslösa kvinnor som sekundära centra. Denna regionfamilj, som svarar för en dryg fjärdedel av landets befolkning, uppvisar en jämförelsevis stor offentlig sektor, den svarar för 35 procent av sysselsättningen. Industrisektorn är klart mindre än i sekundära centra, men den privata tjänstesektorn är större. Även dessa regioner har haft en negativ befolkningsutveckling de allra senaste åren.

Deltidsarbetslösheten kan till viss del förklaras av att regionala centra ofta har större sjukhus, med jämförelsevis stor andel deltidsanställda. Men även inom den privata tjänstesektorn finns det många deltidsarbeten, särskilt inom handel och inom hotell- och restaurangverksamhet.

Högskoleregionerna har en markant lägre andel deltidsarbetslösa kvinnor än de föregående regionfamiljerna. Näringsstrukturen påminner i mycket om den som råder inom regionala centra, den privata tjänstesektorn är något större men industrisektorn är klart mindre. Dessa regioner har ca 17 procent av rikets befolkning och befolkningsutvecklingen är positiv, även om ökningen inte är lika stark som den har varit.

Andelen deltidsarbetslösa är väsentligt lägre än i regionala centra. Om man ser till näringsstrukturen och den därav följande efterfrågan på arbetskraft borde det närmast vara tvärtom. Andelen deltidsarbetande kan mycket väl tänkas vara större i högskoleregionerna än i de tidigare nämnda regionerna. Arbetsmarknadens storlek och den breda näringsstrukturen ger emellertid de deltidsarbetslösa bättre möjlighet att söka annat arbete, så att andelen ofrivilligt deltidsarbetande blir jämförelsevis låg.

I Sveriges storstadsregioner bor närmare 40 procent av landets befolkning. Befolkningsutvecklingen är positiv sedan 1976, även om enstaka år har utgjort undantag.

Stor marknad och varierad näringsstruktur ger de arbetssökande bättre möjlighet att hitta ett arbete som stämmer med deras önskningar. Andelen deltidsarbetslösa, dvs. ofrivilligt deltidsarbetande är låg, trots att den privata tjänstesektorn är mycket stor och efterfrågar deltidsanställda. I gengäld är den största anordnaren av deltidsarbete, den offentliga sektorn, jämförelsevis liten, faktiskt den näst minsta efter små regioner med dominerande privat sysselsättning.

8.5. Bilder ur verkligheten, sammanfattning

21

Den typiske deltidsarbetslösa är en kvinna. Detta är alla ense om. Åldern varierar och det gör också familjeförhållandena. Gemensamt däremot är att man saknar högre utbildning, man har maximalt treårigt gymnasium och då vanligen på någon praktiskt inriktad utbildning.

Intrycket man får efter intervjuerna med de deltidsarbetslösa, arbetsförmedlarna och arbetsgivarna är att det främst är unga kvinnor som inte har barn och äldre kvinnor med utflugna barn som verkligen vill arbeta mer. Ser man till kvinnor med barn vill man i många fall inte arbeta mer, i alla fall inte mer än 75 procent. Ekonomin gör dock att de ändå känner att de behöver göra det. För ensamstående kvinnor blir förstås detta ett större problem än för de som sammanbor med någon som har ett arbete.

Arbetsförmedlingen har inte haft några särskilda åtgärder som är lämpade för deltidsarbetslösa. Man har inte heller kunnat ägna dem så mycket tid som man upplever att det skulle behövas, eftersom man har varit tvungen att prioritera de arbetssökande som står helt utanför arbetsmarknaden. De deltidsa rbetslösa upplever också att arbetsförmedlingen inte har gjort något för att hjälpa dem. Man måste tydligen vara helt arbetslös för att man ska komma ifråga, säger en av dem som deltog i intervjuerna.

En grupp som urskiljer sig i materialet är unga kvinnor som har timanställning framför allt inom vården. De har gått ut skolan i en tid då nedskärnin garna började vilket har gjort att de inte har fått fast arbete. Detta gäller främst på mindre orter vilket är synnerligen olyckligt om man har för avsikt att behålla unga människor på orten.

Man får också intrycket att man förvisso vill arbeta i större omfattning än idag, men inte till vilket pris som helst. De flesta skulle föredra att stanna på den arbetsplats där de är nu och som de trivs på. Detta säger i

21 Hela intervjuundersökningen redovisas som bilaga till utredningen.

stort sett samtliga deltidsarbetslösa och det bekräftas av såväl arbetsgivare och arbet sförmedlare. Arbetsgivarna upplever att de anställda är nöjda med det de har och man verkar inte ha några ambitioner att gå vidare med hjälp av utbil dning, vare sig intern eller extern utbildning. Flera av arbetsgivarna ser detta som ett problem för den framtida återväxten.

Att flytta är inte heller något alternativ för de intervjuade kvinnorna. Lever man tillsammans med en man är det för det mesta hans arbete som styr var man kommer att hamna. Flera av de intervjuade kvinnorna påpekar också att det förmodligen inte skulle vara mycket lättare att få en heltidstjänst någon annanstans i Sverige så länge de stannar inom samma bransch. Pendling är man också negativ till och det gäller framför allt kvinnor med småbarn. Mest positivt till pendling förefaller man vara i Strömstad.

Att arbeta heltid inom vården och omsorgen upplevs av både arbetsgivare, deltidsarbetande och arbetsförmedlare som alldeles för tungt. Från samtliga kategorier har det höjts röster om att man borde se över veckoarbetstiden inom dessa yrken. Det är orimligt att en fullt frisk människa inte ska orka arbeta heltid, säger man samstämmigt.

En grupp som situationen framstår som särskilt svår för är ensamstående kvinnor med barn. Många gånger vill de arbeta deltid för att kunna umgås med barnen. Alternativet till detta skulle vara att arbeta nattetid. För närvarande efterfrågas på flera orter just nattpersonal inom vård och omsorg. Problemet är att varken kommunen eller någon privat inrättning kan erbjuda (eller i allt för liten omfattning kan erbjuda) barnomsorg nattetid. De ensamstående kvinnorna hamnar då i en situation där de inte kan ta de heltidsarbeten som erbjuds och får nöja sig med att arbeta deltid, vilket inte är tillräckligt för försörjningen. Lösningen blir att få tillskott till ekonomin i form av socialbidrag som utbetalas av kommunen.

Arbetsgivarna har samstämmigt fört fram kritik mot att de deltidsarbetslösa inte tillräckligt tydligt framför till arbetsgivaren att de vill arbeta mer. Flera av de deltidsarbetslösa för också fram detta som en möjlighet till att få a rbeta mer i framtiden.

Arbetsgivarna är positivt inställda till deltidsanställningar. Man anser att man behöver det för att kunna schemalägga personalens arbetstider. Man hävdar att man med heltidsanställningar skulle få tjänster som ingen skulle vilja ha eftersom det skulle kräva att man var tvungen att arbeta i mycket stor omfattning under kvällar och helger. Inom handeln tycks behovet av deltidsanställningar snarast öka inför framtiden, enligt arbetsgivarna. Man menar att kunderna ställer allt högre krav på att öppettiderna ska passa dem.

De deltidsarbetande förefaller vara relativt nöjda med sin arbetsmiljö. Arbetsgivarna anser inte att det finns några skillnader i arbetsmiljö mellan deltidsanställda och heltidsanställda som beror just på hur mycket de arbetar. Däremot är det så att de deltidsanställda inom handeln främst arbetar inom kassalinjen vilket gör att deras arbete blir tungt och monoton. För timanställda som kallas in vid behov blir det med automatik så att de kallas in vid underbemanning, vilket gör att de får en stressig arbetsmiljö, säger man från arbetsgivarnas sida.

näringslivet under 1990. Motsvarande andel för 1994 var 70 procent. Den osäkerhet som rådde om konjunkturuppgångens varaktighet kan vara en förklaring till att nyanställningarna i huvudsak utgjordes av tidsbegränsade anställningar. Valet mellan att erbjuda fast eller tidsbegränsad anställning kan också påverkas av tillgången på arbetssökande, dvs. antalet arbetslösa.8

Den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning är fortfarande vikariat även om andelen har minskat (figur 9.2). Under 1987 var närmare hälften av alla tidsbegränsade anställningar ett vikariat jämfört med endast en tredjedel under 1997. Den näst vanligaste är kallas vid behov, 20 procent, tätt följd av objekts-/projektanställning, 18 procent.

Figur 9.2. Fördelning på olika typer av tidsbegränsade anställningar AKU årsmedeltal 1997

Övriga

6%

Behovsanst

20%

Projektanst

18%

Säsong

5%

Provanställn

8%

Vikariat

33%

Feriearb+

Praktik

10%

8 Bertil Holmlund ”Livstidsjobb och korta jobb”, Arbetsmarknad och Arbetsliv 1995:2.

Tabell 9.2 nedan visar utvecklingen av respektive grupps andel av de tidsbegränsat anställda under de senaste 10 åren. Ökningen mellan 1987 och 1997 är ca 55 000 personer, eller 12 procent.

Tabell 9.2. Andel tidsbegränsat anställda fördelade efter anställningsform samt totalt antal, 100-tal. AKU årsmedeltal.

Vikariat Provananställning

Praktik Feriearb. Säsong Projektanställning

1987 46,0 7,9

2,2

6,6

5,6

14,1

1988 46,7 9,4

1,8

8,4

5,0

12,4

1989 48,1 11,0 1,7

9,8

4,6

9,8

1990 46,7 11,7 2,0

9,3

4,6

9,8

1991 46,8 8,4

2,0

8,8

4,9

9,8

1992 43,0 4,8

2,5

7,3

4,8

11,4

1993 41,3 4,9

2,3

7,8

4,9

14,4

1994 37,4 6,8

1,7

8,1

5,8

17,2

1995 36,4 8,5

1,6

7,9

5,2

17,6

1996 35,3 7,6

2,0

8,0

5,3

17,6

1997 32,9 7,7

1,8

8,2

5,1

18,3

Kallas vid behov

Arbetsmarknadsåtgärder

Övr. Samtl. Antal Antal exkl. AMS-åtg

1987 5,6

8,4

3,6

100

4 554 4 172

1988 8,0

5,9

2,5

100

4 551 4 284

1989 8,6

4,3

2,1

100

4 212 4 031

1990 9,8

3,1

3,0

100

3 992 3 870

1991 10,3 6,0

3,1

100

3 846 3 617

1992 12,4 10,3 3,4

100

3 901 3 498

1993 14,1 7,3

3,0

100

4 060 3 763

1994 16,0 4,9

2,2

100

4 705 4 475

1995 16,0 5,1

1,6

100

4 995 4 739

1996 17,8 3,4

2,9

100

4 887 4 722

1997 19,6 2,8

3,5

100

5 099 4 957

Behovsanställda och projektanställda ökar mest

Om man från gruppen tidsbegränsat anställda exkluderar de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, som ju beror på politiska beslut, ökar antalet tidsbegränsat anställda med nära 80 000 personer mellan 1987 och 1997, dvs. med ca 20 procent. De behovsanställda svarar för 75 000, eller 95 procent, av denna ökning.

Det har skett en förskjutning mellan olika typer av tidsbegränsade arbetsformer. Den största förändringen är att antalet behovsanställda och projektanställda har ökat kraftigt under 1990-talet. År 1997 var 100 000 personer behovsanställda jämfört med drygt 25 000 personer år 1987. Projektanställning omfattade 64 000 personer år 1987 och är nu med 93 000 personer nästan lika stor som antalet behovsanställda. Under samma tidsperiod har vikariaten minskat med drygt 40 000 personer och uppgick till 168 000 under 1997. Minskningen påverkas bland annat av mindre sjukfrånvaro på grund av förändringar i sjukförsäkringslagen men också av att totala antalet sysselsatta har minskat.

Kvinnorna dominerar inom vikariat och behovsanställningar. Det går 2,7 kvinnor per man inom vikariat och 1,9 inom behovsanställningar. Antal kvinnor per man har minskat successivt inom båda dessa grupper. Intressant är att projektanställning, som domineras av män, tycks dra fler kvinnor till sig nu än för tio år sedan. 1987 fanns det 0,3 kvinnor per man och 1997 hade antalet ökat till 0,8.

9.3 Omfattning och utveckling inom olika näringsgrenar

Hotell och restaurang, hemtjänst och turism dominerar

Det finns anledning att tro att vissa näringar mer eller mindre är uppbyggda på olika typer av tidsbegränsade anställningar men också att förändringar i arbetsformerna ökar mer inom vissa näringar än andra och att detta i sin tur leder till mer segregerade delarbetsmarknader.

Tabell 9.3. Andel tidsbegränsat anställda av samtliga anställda fördelat på näringsgrenar samt näringens storlek i förhållande till samtliga tidsbegränsat anställda 1997. AKU Årsmedeltal.

Näringsgren

1987 1990 1991 1992 1993 1994 1995

Jord/Skog

20,7 13,9 17,2 18,8 20,5 24,9 24,1

Tillverkningsindustri

5,3 4,3 3,8 4,1 5,1 7,5 7,8

Verkstadsindustri

3,5 2,9 2,3 2,8 3,6 6,8 6,6

Byggverksamhet

18,4 6,8 6,0 7,4 10,8 15,9 15,5

Handel o kommunikation 8,7 8,5 8,2 8,4 9,6 11,6 11,9 dv: Handel 9,4 9,5 9,2 9,4 10,4 12,3 11,9 Företagstjänster, finans 7,6 6,7 6,7 7,2 8,1 10,0 10,9 Utbildning och forskning 14,7 13,1 13,7 15,1 14,9 16,5 17,7 Vård och omsorg 19,3 17,3 16,3 16,6 16,9 17,9 19,1 Personl., kultur, renhålln. 19,8 18,2 18,8 20,4 19,2 22,3 24,7 Offentlig förvaltning 9,3 7,7 7,9 8,2 8,7 9,0 8,7

Totalt

12,0 10,1 9,9 10,6 11,5 13,5 14,1

Näringsgren

1996 1997 % av samtliga

1997

Jord/Skog

21,1, 25,3 1,8

Tillverkningsindustri

6,7 7,7 11,5

Verkstadsindustri

5,2 5,8 4,0

Byggverksamhet

14,9 15,0 4,9

Handel o kommunikation 12,6 13,3 16,8 dv: Handel 12,5 13,6 10,9 Företagstjänster, finans 11,5 12,3 9,1 Utbildning och forskning 17,8 19,1 11,4 Vård och omsorg 18,9 19,1 28,1 Personl., kultur, renhålln. 23,9 25,4 12,5 Offentlig förvaltning 9,1 9,0 3,8

Totalt

13,8 14,6 100

Vård och omsorg är den största sektorn när det gäller tidsbegränsade anställningar. 28 procent av alla tidsbegränsade anställningar finns i denna sektor och omkring en femtedel av de anställda har en tidsbegränsad anställning. Störst andel finns inom service och hemtjänst för äldre där 27 procent har en tidsbegränsad anställning, inom förskola och barnomsorg har 18 procent och inom hälso- och sjukvård 14 procent en tidsbegränsad anställning.

Tabell 9.4. Tidsbegränsat anställda fördelade efter typ av anställning och näringsgren. AKU årsmedeltal 1997.

Näringsgren

Vikariat Provanst. Praktik Feriearb. Säsongarb.

Jord/Skog

6,2 6,3

3,3 14,1

31,6

Tillverkningsindustri

25,2 17,9

2,0 15,5

3,8

Byggverksamhet

8,8 7,2

3,1 7,0

18,4

Handel o kommunikation 28,1 14,0

2,7 12,1

5,2

Finansiell verksamhet 20,6 16,3

2,2 8,3

2,0

Utbildning och forskning 39,9 2,1

0,9 1,6

0,8

Vård och omsorg

54,2 1,2

1,0 5,2

0,3

Personl o kl.

14,9 5,8

1,5 9,4

14,8

Offentlig förvaltning

35,5 3,5

3,3 3,4

1,5

Totalt

33,0 7,8

1,8 8,1

5,1

Näringsgren

Projektanställn.

Kallas vid behov

Arbetsm. åtgärder

Övrigt Totalt

Jord/Skog

16,6 12,1

8,3 1,5

100

Tillverkningsindustri

20,2 11,5

2,0 1,8

100

Byggverksamhet

41,3 7,9

5,7 0,6

100

Handel o kommunikation 7,9 26,9

1,1 1,8

100

Finansiell verksamhet 26,9 18,9

1,4 3,3

100

Utbildning och forskning 32,5 8,1

2,6 11,5

100

Vård och omsorg

8,4 24,7

2,7 2,2

100

Personl., kultur, renhålln. 20,5 26,1

4,7 2,3

100

Offentlig förvaltning

30,1 6,0

6,1 10,7

100

Totalt

18,20 19,6

2,8 3,5

100

Vikariat är den vanligaste formen av tidsbegränsad anställning men har minskat något i betydelse för att ersättas av behovsanställningar. År 1993 var 63 procent av de tidsbegränsade anställningarna vikariat och 17 procent behovsanställningar. Fyra år senare hade andelen förändrats till 54 respektive 25 procent och detta trots att det totala antalet tidsbegränsat anställda låg på samma nivå. Ca 85 procent av de tidsbegränsade anställningarna inom vård- och omsorg innehas av kvinnor.

Den näst största näringsgrenen är Handel och kommunikationer med 86 000 tidsbegränsat anställda, varav 55 000 inom handeln. Antalet anställda har minskat kontinuerligt sedan 1991. Jämfört med för tio år sedan är antalet anställda drygt 100 000 färre. Minskningen har mötts med en ökad grad av tidsbegränsade anställningar, men inte alls i motsvarande omfattning som de förlorade fasta anställningarna. An-

delen tidsbegränsat anställda var 13 procent under 1997 jämfört med drygt 8 procent för tio år sedan. Ökningen inom handeln har framför allt gällt varuhus och specialbutiker.

Liksom inom vård- och omsorgssektorn dominerar vikariat och behovsanställningar. Vikariaten har dock aldrig haft samma omfattning som inom vårdsektorn medan däremot behovsanställningar har varierat på mellan 20 och 25 procent. Provanställningarna har ökat i betydelse under de senaste åren och svarar för nära en tredjedel av alla provanställningar i landet. Feriearbete ligger på ungefär oförändrade 12 procent, men är tillsammans med vård och omsorg de största mottagarna av bl.a. feriesökande ungdomar. Ca 17 procent av de säsongarbeten som förekommer i landet ligger inom denna sektor, företrädesvis inom området kommunikationer. De tidsbegränsade anställningarna är jämnt fördelade mellan kvinnor och män, men med en övervikt för kvinnor inom vikariat och feriearbete.

En annan mycket stor näringsgren är Personliga och kulturella tjänster, renhållning, med 64 000 tidsbegränsat anställda, varav 29 000 inom Hotell- och restaurang och 23 000 inom rekreation, kultur och sport. Det är en näringsgren där det totala antalet anställda har ökat med 11 000 på tio år. Det har skett genom att antalet fast anställda har minskat med 5 000 personer och antalet tidsbegränsat anställda har ökat med 16 000. Denna omfördelning har medfört att andelen med en tidsbegränsad anställning är uppe i 25 procent och det är en andel som endast är jämförbar med jord- och skogsnäringen.

Denna näringsgren är den tredje största vad gäller tidsbegränsade anställningar i förhållande till antalet anställda. Det finns ingen verksamhet som har så stor omfattning av andelen tidsbegränsade arbeten som hotell och restaurang, där 34 procent hade en tidsbegränsad anställning under 1997, en ökning med 12 procentenheter jämfört med 1987. Kvinnorna dominerar näringen och svarar för 66 procent av de tidsbegränsat anställda.

Den vanligaste tidsbegränsade arbetsformen är behovsanställning, som svarar för 26 procent. Därefter följer objekts-/projektanställning med 20 procent och vikariat och säsongarbete med vardera 14 procent. Eftersom turistnäringen tillhör denna näringsgren är det inte förvånande att 37 procent av allt säsongarbete finns här. Det är den bransch som sysselsätter flest säsongarbetande.

Inom tillverkningsindustrin har antalet tidsbegränsade anställningar ökat sedan 1994, även om antalet är blygsamt, drygt 7 000 om man jämför med 1987. Jämfört med de fasta anställningarna, som minskat kraftigt i antal, kan man ändå påstå att de anställningsökningar som vi ser sker inom de tidsbegränsade anställningarnas ram. Största andelen tidsbegränsade jobb inom denna näringsgren finns inom

livsmedelsindustrin, 16 procent, och den grafiska industrin med 12 procent.

Den största andelen tidsbegränsade anställningar utgörs av vikariat (25 procent), projektanställning (20 procent). Andelen provanställningarna har ökat från 11 procent under 1993 till 18 procent under 1997. Även behovsanställningarna har ökat. Näringsgrenen är klart mansdominerad och det är endast behovsanställningarna som fördelas jämnt mellan könen.

Den finansiella verksamheten, företagstjänster är den enda näringsgren där såväl fast anställda som tidsbegränsat anställda har ökat sedan 1987. Antalet tidsbegränsat anställda uppgår drygt 46 000 personer och omfattar bankverksamhet (4 500), fastighetsbolag (7 400), datakonsulter (3 400), uthyrningsfirmor m.fl.

Den största andelen tidsbegränsade anställningar utgörs av projektanställningar, som berör ca 27 procent. Därefter finns en relativt stor andel vikariat, 21 procent, behovsanställningar 19 procent och provanställningar,14 procent. Jämfört med 1993 har det skett en förskjutning från en hög andel vikariat till en högre andel provanställningar och behovsanställningar. Kvinnorna dominerar andelen tidsbegränsat anställda inom bank- och försäkringsverksamheten medan männen dominerar bland datakonsulter. För näringen som helhet är könsfördelningen ganska jämn.

Inom utbildning och forskning har andelen tidsbegränsat anställda ökat påtagligt och år 1997 är andelen lika hög, 19,1 procent, som inom vård och omsorg. Inom utbildningsområdet har antalet anställda minskat med 25 000 personer sedan 1987. Antalet fast anställda har minskat med 34 000 personer medan antalet tidsbegränsat anställda har ökat med drygt 8 000.

Forskning & utveckling visar en helt annan bild. Antalet anställda har ökat med 12 000 personer, varav 9 000 avsåg fasta tjänster. Inom de båda delnäringarna har ca 20 procent en tidsbegränsad anställning. År 1987 var andelen ungefär 15 procent. En tredjedel av de tidsbegränsade anställningarna inom hela näringsgrenen är projektanställningar och 40 procent är vikariat. Andelen behovsanställda är jämförelsevis låg, drygt 8 procent. Samma andel har också terminsanställd skolpersonal. Ungefär 65 procent av vikariaten är tillsatta med kvinnor medan projektanställningarna har jämn könsfördelning.

Inom den offentliga förvaltningen finns 19 000 personer med en tidsbegränsad anställning, vilket motsvarar 9 procent av de anställda. Drygt hälften, 55 procent, är kvinnor.

Den största andelen tidsbegränsade anställningar berör vikariat och projektanställning, där den senare visar en ganska kraftig ökning. An-

delen anställda via beredskapsarbete har minskat från 11 procent 1993 till drygt 2 procent under 1997.

9.4 Utbildningsnivå och ålder

Små skillnader i utbildningsnivån mellan fast och tidsbegränsat anställda

Utbildningsnivån är obetydligt högre bland fast anställda jämfört med tidsbegränsat anställda. Den största skillnaden finns mellan olika typer av tidsbegränsade anställningsformer.

Som framgår av figur 9.3 finns den högsta utbildningsnivån bland de projektanställda följt av anställda i vikariat.

Figur 9.3. Utbildningsnivå bland fast respektive. tidsbegränsat anställda, därav fördelat på typ av tidsbegränsad anställning AKU årsmedeltal 1997.

0% 20% 40% 60% 80% 100%

Fast

Tidsbegr

Vikariat

Provanst

Praktik

Feriearb

Säsong

Projekt

Behovsanst

Ampolåtg

Förgymn Gymnasial Eftergymn Forskarutb

Inte oväntat finns personer, företrädesvis ungdomar, med den lägsta utbildningsnivån inom feriearbete. Även inom praktik- och säsongarbete är utbildningsnivån jämförelsevis låg. Bland behovsanställda finns närmare en tredjedel som inte har gymnasiekompetens, vilket delvis kan bero på att många av dem arbetar vid sidan av sina studier.

En tredjedel av tidsbegränsat anställda är under 25 år

Drygt en femtedel av ungdomarna i åldern 16

Tidsbegränsade arbeten är också vanliga i den äldre ungdomsgruppen 20 − 24 år. Mer än hälften av kvinnorna har ett tidsbegränsat arbete jämfört med en tredjedel bland männen. Antalet ungdomar med en fast anställning har halverats om man jämför med antalet för tio år sedan medan antalet tidsbegränsat anställda har ökat. Sammantaget har antalet personer som över huvud taget har en anställning minskat kraftigt.

9 Ungdomslag, Inskolningsplats. År 1987 fanns 23 000 ungdomar i åldrarna 18

19 år i dessa ungdomsåtgärder. Det motsvarar 21,7 procent av de tidsbegränsat anställda i denna åldersgrupp.

Tabell 9.5. Åldersfördelning bland tidsbegränsat anställda samt sysselsättningsgrad. AKU 1997.

Ålder Antal tidsbegränsat anställda % av alla anställda

Totalt Män Kvinnor Totalt Män Kvinnor

16-19

526

236

289 65,4 63,8

66,7

20-24

1 240

502

735 43,3 33,4

54,2

25-34

1 623

683

941 18,5 14,9

22,5

35-44

866

343

518 10,2

8,3

11,9

45-54

572

235

337

6,2

5,3

6,9

55-59

175

74

102

5,5

4,9

6,1

60-64

96

48

46

6,1

6,5

5,5

16-64

5 099 2 122 2 968

14,6 12,3

16,8

Ålder Sysselsättningsgrad, totalt

Andel tidsbegr. %, totalt

16-19

21,1

10,3

20-24

53,1

24,3

25-34

75,4

31,8

35-44

82,3

17,0

45-54

84,4

11,2

55-59

75,5

3,4

60-64

47,3

1,9

16-64

70,7

100

För den till antalet största gruppen med en tidsbegränsad anställning, åldrarna 25

11,5 procent till 18,5 procent. Det är en följd av att antalet personer med fast anställning har minskat och antalet med tidsbegränsad anställning har ökat med 50 procent. Det totala antalet anställda har minskat ganska måttligt, relativt sett, endast med sex procent.

Samma utveckling och tendenser som hittills har beskrivits gäller för övriga åldersgrupper. Man kan dock se att andelen personer som har en tidsbegränsad anställning är betydligt mindre i de äldre åldersgrupperna än i de yngre åldersgrupperna, även om andelen har ökat.

Olika typer av anställningsformer varierar med åldern

Behovsanställningarna har ökat i alla åldersgruppen och vikariaten har minskat. Projektanställningar har ökat främst i åldrarna 25

Tabell 9.6. Tidsbegränsat anställda fördelade på åldersgrupper efter typ av anställning. Båda könen. AKU 1997.

Ålder Vikariat Provanställn.

Praktik Feriearbete

Säsongarbete

Projektanställn.

16-19

11,4 5,1 4,0 37,6

5,9

9,9

20-24

30,2 9,7 2,3 13,0

5,2 11,9

25-34

37,0 8,9 1,6 3,2

4,9 21,2

35-44

39,0 7,0 1,5 0,9

4,6 22,9

45-54

40,9 5,9 0,3 0,3

4,7 23,1

55-64

25,8 2,6 0,0 0,0

7,7 22,5

16-64

32,9 7,7 1,8 8,2

5,1 18,3

Ålder Kallas vid behov

Arbetsm. åtgärder

Övrigt Totalt %

Antal 100-tal.

16-19 23,0 1,1 2,3 100 526 20-24 24,4 1,0 2,3 100 1 240 25-34 18,7 2,0 2,5 100 1 623 35-44 15,7 3,2 5,2 100 866 45-54 14,3 5,1 5,2 100 572 55-64 21,0 12,2 8,5 100 271 16-64 19,6 2,8 3,5 100 5 099

När man ser till förändringar för olika åldersgrupper mellan åren 1987 och 1997 måste man även ta hänsyn till att befolkningen har ökat kraftigt just i åldrarna 25

9.5 Arbetstider

Kortare veckoarbetstid för tidsbegränsat anställda

Tidsbegränsat anställda har kortare veckoarbetstider än fast anställda. Skillnaden mellan kvinnor och män är stora. I alla åldersgrupper arbetar män mer än kvinnor och det gäller vare sig anställningen är fast eller tidsbegränsad. Särskilt påtaglig är skillnaden om man har barn under 7 år. Kvinnor med små barn arbetar 9

veckan än män med små barn.

Kortaste arbetstiden inom handeln

Den kortaste arbetstiden för tidsbegränsat anställda finns inom handeln (28 timmar per vecka), personliga och kulturella tjänster (28,5 timmar per vecka) och inom vård och omsorg (29 timmar). Som framgår av figur 9.4 arbetar hälften av de tidsbegränsat anställda heltid, dvs. 35 timmar eller mer, jämfört med nära 70 procent av de fast anställda.

Figur 9.4. Fast och tidsbegränsat anställda efter veckoarbetstid. AKU årsmedeltal 1997.

0 10 20 30 40 50 60 70

1-19 tim

20-34 tim

35 tim -

Fast

Tidsbegr

Procent

Bland anställda i olika tidsbegränsade anställningsformer är det, inte oväntat, personer som är behovsanställda, som har den kortaste vecko-

arbetstiden. Så många som 75 procent av dem arbetar deltid, dvs. mindre än 35 timmar. För anställda i vikariat är det drygt hälften som inte arbetar heltid. Det är också bland personer med högst förgymnasial utbildning som veckoarbetstiden är kortare än för genomsnittet med en tidsbegränsad anställning.

En femtedel är deltidsarbetslösa

En femtedel av de tidsbegränsat anställda arbetar mindre än de skulle vilja göra på grund av arbetsmarknadsskäl, dvs. mindre än 35 timmar och räknas därmed som deltidsarbetslösa i AKU. Andelen har ökat kraftigt sedan 1990. Det finns stora skillnader mellan olika typer av anställningsformer. Som framgår av figur 9.5 är det bland anställda i vikariat och behovsanställda som den högsta deltidsarbetslösheten finns.

Figur 9.5. Andel av fast respektive tidsbegränsat anställda som är deltidsarbetslösa. AKU årsmedeltal 1990 och 1997.

0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0 35,0 40,0 45,0

Fast

Tidsbegr

Vikariat

Provanst

Praktik

Ferie

Säsong

Projekt

Behovsanst

1990

1997

Andelen deltidsarbetslösa tidsbegränsat anställda har ökat bland såväl kvinnor som män. Nära en tredjedel, 30 procent, av kvinnorna uppgav under 1997 att de arbetade mindre än de skulle vilja göra på

grund av arbetsmarknadsskäl, bland männen var andelen 14 procent. För kvinnornas del har andelen ökat från 13 procent under 1990 och för männen från sex procent. Den största förändringen gäller behovsanställda där 46 procent av kvinnorna och 35 procent av männen är deltidsarbetslösa.

Av uppgifterna i AKU framgår inte om alla dessa deltidsarbetslösa skulle vilja arbeta heltid. Det enda vi vet är att de skulle vilja arbeta mer än de för närvarande gör. Vi vet också att 14 procent av dem som har en tidsbegränsad anställning studerar på hel- eller deltid samtidigt som de arbetar. Om man vänder på resonemanget kan man säga att nära 80 procent är nöjda med sin veckoarbetstid och vill inte arbeta fler timmar.

9.6 Tidsbegränsad anställning vanlig bland utomnordiska medborgare

De personer som invandrade till Sverige under 1990-talet har mött speciellt stora svårigheter på arbetsmarknaden genom att arbetslösheten har varit så hög. Närmare 40 procent av invandrarna under 1990-talet har kommit från f.d. Jugoslavien, en tredjedel från Mellanöstern och övriga delar av Asien, och ca 12 procent från Afrika.10

Svårt att komma in på arbetsmarknaden

Invandringens sammansättning efter ursprung och yrkeskunskaper har varierat starkt över tiden. Under 1950-talet efterfrågades yrkesarbetare och specialister medan det under 1960-talet och i början av 1970-talet efterfrågades främst okvalificerad arbetskraft till industrin. Under 1980- talet och 1990-talet har många invandrare i stor utsträckning sökt sig till servicesektorn.

Redan under 1980-talet minskade de utomnordiska medborgarnas deltagande i arbetslivet trots ett gott arbetsmarknadsläge. När situationen på arbetsmarknaden försämrades drastiskt under första hälften av 1990-talet förstärktes den negativa utvecklingen. Det kan således finnas en mer långsiktig trend till att de utomnordiska medborgarnas deltagande i arbetslivet minskar.

Antalet utomnordiska medborgare i åldrarna 16 − 64 år uppgick år 1997 till 252 000 vilket är mer än en fördubbling jämfört med 1980. Trots denna ökning är antalet sysselsatta ungefär lika många 1997 som

10 AMS Utredningsenhet, Arbetsmarknaden för invandrare, Ura 1998:1.

1980. Det betyder att sysselsättningsgraden har sjunkit från 74 procent till 35 procent mellan de båda åren. Av de svenska medborgarna var 73 procent sysselsatta år 1997. Sysselsättningsgraden bland de utomnordiska kvinnorna är mycket låg, endast 29 procent under 1997, medan männens är något högre, 42 procent. För svenska medborgare var andelarna 74 respektive 71 procent.

Flera näringar har lika stor betydelse för utomnordiska som för svenska medborgare

Ur sysselsättningssynpunkt har flera näringar lika stor betydelse för utomnordiska medborgare som för svenska medborgare. En fjärdedel av de utomnordiska medborgarna arbetar inom tillverkningsindustrin. Det är en något högre andel än för samtliga anställda i landet. Inom näringarna handel och kommunikation, företagstjänster, utbildning och forskning arbetar ungefär lika stor andel av de anställda utomnordiska medborgarna som av de svenska medborgarna. Även inom personliga tjänster arbetar många utomnordiska medborgare och då särskilt inom hotell- och restaurangverksamheten.

En tredjedel har ett tidsbegränsat jobb

En tredjedel av de utomnordiska medborgarna har en tidsbegränsad anställning. Motsvarande andel för samtliga i landet är 14,6 procent.

Med den låga sysselsättningsgrad som de utomnordiska medborgarna har, 35 procent jämfört med svenska medborgare 73 procent, innebär det att av det totala antalet med en tidsbegränsad anställning, 509 000, är fem procent utomnordiska medborgare.

Tabell 9.7. Tidsbegränsat anställda. Antal (100-tal) och i procent av totala antalet anställda. Fördelning på näringsgren. Samtliga resp. utomnordiska medborgare. AKU 1997.

Tidsbegränsad anst. Procent av samtliga anställda

Fördelning på näringsgren

Näringsgren

Samtliga antal

Utomnordiska medb.

Samtliga Utomnordiska medb.

Samtliga Utomnordiska medb.

Jord-, skogsbruk

94 1 25,3 25,0 1,1

0,5

Tillverkning

583 33

7,7 17,7 21,6

24,1

dv: Verkstadsindustrin

205 12

5,8 11,7 10,2

13,4

Byggverksamheten

251 6 15,0 60,0 4,8

1,3

Handel o kommunikation 853 32 13,3 27,8 18,3

14,9

dv: Handel

553 18 13,6 23,7 11,6

9,9

Företagstj. finansiella sekt. 462 25 12,3 23,6 10,7

13,7

Utbildning o forskning

578 45 19,1 50,0 8,7

11,7

Vård o omsorg

1 432 61 19,1 46,2 21,5

17,1

Personl (inkl. hotell&restaur)

638 48 25,4 40,7 7,2

15,3

Offentl. förvaltn.

5 091 256 14,6 33,2 100

Som framgår av tabell 9.7 finns få tidsbegränsat anställda inom byggverksamheten och offentlig förvaltning. Att andelen ändå blir hög beror på att näringarna över huvud taget sysselsätter få utomnordiska medborgare.

9.7 Regional utveckling

Den regionala bilden (figur 9.6) visar att det har skett stora förändringar av andelen personer som har en tidsbegränsad anställning. I de flesta län har andelen tidsbegränsat anställda ökat jämfört med år 1987. Förändringen varierar kraftigt mellan länen.

Figur 9.6 Andel av samtliga anställda som har tidsbegränsad anställning. AKU årsmedeltal 1997 och 1987.

0,0 2,0 4,0 6,0 8,0 10,0 12,0 14,0 16,0 18,0 20,0

Z C B

D

S H A

C

M N Y U D X I W G O E T A

B

F K Ri

1997

1987

I de tre storstadslänen är den privata tjänstesektorn den dominerande näringsgrenen. Den utgör ca cirka 40 procent i Göteborgs- och Malmöregionen och nära 50 procent i Stockholmsregionen. Den offentliga sektorn är den största näringen i de norra delarna av landet men är ganska stor även i landets mellersta delar. Flera av länen i Sydoch Mellansverige har en betydande industrisektor, som utgör uppemot en tredjedel av den totala näringsstrukturen.

Näringsstrukturens sammansättning kommer att ha en viktig betydelse för utvecklingen i de enskilda länen. Polariseringen mellan växande regioner, med en stor privat tjänstesektor, och glesbygdsregioner, med en minskande offentlig sektor, riskerar att öka.

Stora skillnader i befolkningsstruktur mellan glesbygd och storstad

Det är inte enbart skillnader i näringsstrukturens sammansättning mellan olika län och regioner. Om man delar in landets kommuner i olika regioner efter invånarantal finner vi att det också är stora skill

nader i befolkningsstrukturen mellan glesbygd och storstad. 11 Glesbygden och de befolkningsmässigt mindre regionerna, framför allt norra glesbygden, har en större andel av befolkningen som är äldre än 55 år. De största skillnaderna mellan regionerna finns i åldersintervallet 25

Flest tillfälligt anställda i den norra glesbygden

Antalet fast anställda har minskat med 22 procent i norra tätbygden och norra glesbygden mellan åren 1990 och 1997. I storstadsområdena, Stockholm och Göteborg, minskade antalet med 15 procent. Malmö, skiljer sig från övriga storstadslän genom en betydligt kraftigare minskning, 20 procent. Den är jämförbar med större städer och södra Mellansverige. Antalet tidsbegränsat anställda har ökat i alla regioner.

Av figur 9.7 framgår att det är i den norra glesbygden som andelen tidsbegränsat anställda är högst, 19 procent. En hög andel finns även i norra tätbygden och Malmöregionen. Den procentuella ökningen av antalet tidsbegränsat anställda har däremot varit högst i Stockholm, där antalet ökade med 50 procent.

11 Källa: SCB

H1 Stockholm/Södertälje A-region H8 Göteborgs A-region H9 Malmö/lund/Trelleborg H3 Större städer (Kommuner med mer än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentra) H4 Södra Mellansverige (Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum samt med mer än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie från samma punkt H5 Norra tätbygden (Kommuner med mer än 27 000 och mindre än 90 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum samt med mindre än 300 000 invånare inom 100 kilometers radie från samma punkt) H6 Norra glesbygden (Kommuner med mindre än 27 000 invånare inom 30 kilometers radie från kommuncentrum).

12 AMS Utredningsenhet, Regionala arbetsmarknader, Ura 1996:11.

Figur 9.7. Andel (%) tidsbegränsat anställda av samtliga anställda. AKU årsmedeltal.

0,0 5,0 10,0 15,0 20,0

H1 H8 H9 H3 H4 H5 H6 RI

1997 1990

Olika typer av anställningsformer dominerar i de olika regionerna

I Stockholmsregionen är det andelen i projektanställningar och behovsanställningar som har ökat på bekostnad av alla andra tidsbegränsade anställningsformer. Det kan hänga samman med utvecklingen i de näringsgrenar som har ökat i Stockholm mellan åren 1987 och 1997, nämligen finansverksamhet, företagstjänster, utbildning och forskning samt personliga tjänster, hotell och restaurang.

Vi vet sedan tidigare att den största andelen tidsbegränsat anställda i landet inom finansverksamhet och företagstjänster består av projektanställda, så det är rimligt att anta att den största ökningen av projektanställningar finns just här. Ca en femtedel av landets sysselsatta inom denna näringsgren finns i Stockholm. Den största anställningsformen är vikariat och Stockholmsregionen är ensam om att ha ökat denna anställningsform mellan 1990 och 1997. I alla övriga regioner, inklusive riket, har antalet minskat. Andelen behovsanställda av alla tidsbegränsat anställda är lägst i landet i Stockholmsregionen, 17 procent. Det är ändå en anställningsform som har mer än fördubblats. Av dem som har denna anställningsform uppger drygt en tredjedel att de önskar mer arbete men inte kan få det på grund av arbetsmarknadsskäl.

Motsvarande utveckling som i Stockholmsregionen finns i Göteborgsregionen, där ca en femtedel av landets tillverkningsindustri finns. Antalet projekt- och behovsanställda har ökat mycket kraftigt, men till skillnad från Stockholmsregionen är andelen behovsanställda fler än andelen projektanställda. Av de behovsanställda uppger ca hälften att de är deltidsarbetslösa. Motsvarande andel i Stockholmsregionen är en tredjedel.

Andelen tidsbegränsat anställda i Malmöregionen är högre än i de två övriga Storstadslänen. Liksom i Storstadslänen är antalet anställda på vikariat den största gruppen men ökningstakten för behovsanställda är högre än i de andra storstadslänen. Länet har i stort sett samma näringsstruktur som Göteborgsregionen och de båda länen skiljer sig från Stockholmsregionen främst vad gäller sysselsättningen inom finans- och företagstjänster, där de har en betydligt lägre andel av den totala sysselsättningen.

I större städer och i södra Mellansverige ligger andelen tidsbegränsat anställda ungefär på rikets nivå, omkring 14.6 procent. Det finns inga större specifika skillnader vad gäller typ av tidsbegränsad anställning, möjligen med undantag av projektanställning, vars andel av sysselsättningen är något lägre än i riket. Andelen kvinnor som har en tidsbegränsad anställning är något lägre än i riket medan däremot andelen kvinnor i projektanställning ligger nära rikets nivå i de större städerna.

Norra tätbygden har 16 procent tidsbegränsat anställda, norra glesbygden ca 19 procent. Ökningen mellan 1990 och 1997 har varit måttlig, omkring 11

Det är framför allt andelen i säsongarbete som skiljer norra glesbygden från övriga delar av landet genom att ca 12 procent av de tidsbegränsade anställningarna är en säsonganställning. Andelen som finns i objekt-/projektanställning av de tidsbegränsat anställda är också hög i glesbygden, 12,1 procent ( riket 9,8 procent).

Svårare att få heltidsjobb i glesbygd och södra Mellansverige

Det är stora skillnader både mellan regioner och mellan fast och tidsbegränsad anställning när det gäller möjligheten att få heltidsarbete. Av nedanstående figur 9.8 framgår att Storstadsregionerna har betydligt färre personer som har en påtvingad deltidssysselsättning än i riket och övriga regioner. Sämsta arbetsmarknaden finns i norra glesbygden och södra Mellansverige.

Figur 9.8 Andel med fast respektive tidsbegränsad anställning som är deltidsarbetslösa. AKU årsmedeltal 1997.

0 5 10 15 20 25 30

Stockholm

Göteborg

Malmö

Större städer

Sö Mellansverige

N:a tätbygden N:a glesbygden

Riket

Fast Tidsbegr

Det är två grupper tidsbegränsat anställda som dominerar bland dem som är deltidsarbetslösa, vikariat och behovsanställda. Det är särskilt de behovsanställda, som arbetar mindre än de skulle vilja göra, i riket är 42 procent, i södra Mellansverige och norra glesbygden är 50 procent av de behovsanställda deltidsarbetslösa. Motsvarande andel för Stockholmsregionen är 30 procent.

9.8 De anställda och synen på den flexibla arbetsmarknaden

Under 1990-talet har över en halv miljon människor förlorat sin fasta anställning. Under samma period har antalet tidsbegränsat anställda ökat med ca 140 000. Relationerna mellan fast och tidsbegränsat anställda har förändrats kraftigt. År 1990 hade tio procent av de anställda en tidsbegränsad anställning och denna andel har ökat till drygt 15 procent år 1998. Vi har också kunnat se (kapitel 9.2) att de flesta nyanställningar är tidsbegränsade anställningar.

Är personer med tidsbegränsat arbete nöjda med sin anställningsform eller vill de ha en fast anställning? Är det så, som ibland framställs i den allmänna debatten, att ungdomar föredrar tillfälliga jobb framför fast anställning? För att få svar på dessa frågor har utredningen ställt tilläggsfrågor till Statistiska centralbyråns ordinarie arbetskraftsundersökning (AKU) under november 1998.

Syftet med frågorna är att

Fast anställning är den mest attraktiva anställningsformen

Resultaten visar att 95 procent av dem som har en fast eller tidsbegränsad anställning vill ha en fast anställning. Endast tre procent föredrar en tidsbegränsad anställning och två procent kan inte ta ställning. Det finns inga skillnader mellan kvinnor och män. Bland de tidsbegränsat anställda vill 87 procent ha en fast anställning, bland de fast anställda 96 procent.

Figur 9.9. Fråga i AKU: Om du skulle välja mellan att ha den anställningsform du har i dag och att ha en alternativ form, vilken skulle du föredra?

Svar från Svar från Fast anställda Tidsbegränsat anställda

Fast 87%

Tidsbegr

10%

Vet ej

3%

Fast 96% Vet ej

2%

Tidsbegr

2%

De tidsbegränsat anställda som föredrar denna anställningsform består till två tredjedelar av personer som är missnöjda med sitt nuvarande yrke eller sina arbetsuppgifter, varav hälften är ungdomar under 25 år. En förklaring kan vara att om man inte har det arbete man helst vill ha spelar anställningsformen mindre roll. Även bland fast anställda är det i högre grad missnöje med yrket som gör att man kan tänka sig en annan anställningsform.

Uppfattningarna mellan personer i olika former av tidsbegränsad anställning varierar. Mest angelägna om en fast anställning är personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och därefter kommer personer som har vikariat, provanställning eller praktikarbete. Projektanställda, säsonganställda och särskilt feriearbetande skiljer sig från personer i andra tidsbegränsade anställningar genom att en något högre andel är nöjda med den nuvarande anställningsformen.

Även ungdomar vill ha fast anställning

Ungdomar skiljer sig inte påtagligt från övriga åldersgrupper när det gäller önskan om att ha ett fast arbete. I åldrarna 16

Många av de tidsbegränsat anställda är missnöjda med nuvarande yrke

På frågan om deltagarna i undersökningen arbetar i det yrke de helst skulle vilja ha i framtiden svarar knappt 70 procent ja.

Figur 9.10 Andel fast och tidsbegränsat anställda i önskat yrke.

0.0 10.0 20.0 30.0 40.0 50.0 60.0 70.0 80.0 90.0 100.0

Fast

Tidsbegr

Vikariat

Provanst

Praktik

Ferie

Säsong

Obj/Projekt

Behovsanst

AMS-åtg

Övriga

Samtliga

Förvånansvärt många med en fast anställning, 30 procent, har inte det önskade yrket eller de arbetsuppgifter de helst vill ha i framtiden. Mest tydligt är ändå att personer med en tidsbegränsad anställning inte har det önskade yrket. Närmare hälften vill ha ett annat yrke eller andra arbetsuppgifter. Det är endast bland praktikanställda som ungefär samma andel som dem med fast anställning, är nöjda. En av två anställningsformer som har vuxit kraftigt under 1990-talet är behovsanställda och bland dem är endast drygt 40 procent nöjda med sitt yrke eller sina arbetsuppgifter. Den andra kraftigt växande arbetsformen, projektanställda, uppvisar betydligt fler som är nöjda. Räknat i antal anställda innebär det ovan redovisade att över en miljon anställda inte har det yrke eller de arbetsuppgifter som de helst vill ha i framtiden.

Om man bortser från den yngsta åldersgruppen är personer som arbetar inom byggnadsverksamhet (figur 9.11) mest nöjda med sitt yrke. Därefter följer de som arbetar inom hälso- och sjukvård.

Figur 9.11. Andel tidsbegränsat anställda som är i önskat yrke, fördelning på näringsgren.

0.0 10.0 20.0 30.0 40.0 50.0 60.0 70.0 80.0 90.0 100.0

Jord, skog

Tillverkning

dv:

verkstadsind

Byggverksamh

Handel

Kommunikation

Finansiell

verks

Utbildn o

forskn

Vård o omsorg

dv: hälso- o

sjukv

dv: serv o

hemtj

Pers o kultur tj

dv: restaur. o

hotell

Off.

förvaltning

Inom hotell- och restaurangnäringen är endast en fjärdedel nöjda med yrket och samtliga av dessa är dessutom missnöjda med att ha en tidsbegränsad anställning. Bland dem som arbetar inom hemtjänsten är 60 procent nöjda med yrket medan nio av tio är missnöjda med anställningsformen.

Tidsbegränsat anställda i önskat yrke är mest missnöjda med anställningsformen

Bland de tidsbegränsat anställda är missnöjet med anställningsformen större om man är nöjd med sitt yrke än om man är missnöjd. Det är troligt att om man vill arbeta inom sitt nuvarande yrke, så är man mer angelägen om att få en fast anställning, än om man hellre skulle vilja arbeta inom något annat yrke. Fast anställning ger också tillträde till bland annat karriärmöjligheter, kompetensutveckling och större inflytande på arbetsplatsen.

Figur 9.12. Andel som är nöjda med sin anställningsform fördelat på om de är nöjda med yrket (vänster stapel) eller missnöjda (höger stapel) med yrket.

0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0

Tidsbegr

Vikariat

Provanst

Praktik

Ferie

Säsong

Obj/Projekt

Behovsanst

AMS-åtg

Övriga

Nöjd

Missnöjd

Av ovanstående figur 9.12 framgår att exempelvis de säsonganställda, som är nöjda med sitt yrke, också är mer nöjda med sin anställningsform än personer i andra former av tidsbegränsad anställning. Objekts-/projektanställda är mer nöjda med sin anställningsform än andra grupper, även när de är missnöjda med sitt yrke eller sina arbetsuppgifter. Möjligen kan det vara så att denna anställningsform i större utsträckning än andra anställningsformer är självvald och att missnöjet därför inte blir lika stort även om projektet inte alltid är det önskade. Personer som har vikariat, provanställning och behovsanställning är däremot mer missnöjda än andra grupper.

Omställningsberedskapen varierar med anställningsform och tillfredsställelse med yrke

Som tidigare har framgått ville 87 procent av de tidsbegränsat anställda hellre ha en fast anställning. En av frågorna till dessa personer var vad de skulle kunna tänka sig att göra för att få en fast anställning. Den mest attraktiva formen för förändring är att utbilda sig för att få bredare kompetens. En fjärdedel uppger att de kan tänka sig detta. En femtedel kan tänka sig att byta yrke eller arbetsuppgifter och för knappt en femtedel är utbildning till ett nytt yrke ett alternativ. Få personer kan tänka sig att flytta till en annan ort eller att ändra sitt arbetsschema. Ungefär 20 procent vill inte göra några förändringar alls. Bland dem som inte vill göra några förändringar finns de som uppger att de har provanställning och kommer att få en fast anställning inom en nära framtid.

Figur 9.13. Tidsbegränsat anställda, 16

skap för att få fast anställning.

0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0 80,0 90,0 100,0

Tidsb

Vikariat

Provanst

Praktik

Ferie

Säsong

Projekt

Behovs

AMSåtg

Övr

Utbilda för bredare kompetens Utbilda till nytt yrke

Byte yrke/ arbetsuppg

Som framgår av ovanstående figur 9.13 kan drygt 60 procent av dem som vill ha en fast anställning tänka sig ett yrkesbyte eller någon form av utbildning. Vid sidan av feriearbetande, finns den största omställningsbenägenheten bland säsong- och behovsanställda. Ungdomar under 25 år är också mer inställda på omställning än äldre.

Vilken typ av omställning man kan tänka sig varierar beroende på vilken anställningsform man har. Den mest attraktiva omställningsformen för de flesta typer av tidsbegränsade anställningar är utbildning för bredare kompetens. Bland säsonganställda är detta särskilt framträdande.

Om man undantar ungdomar i åldrarna 16

Bland dem som är nöjda med sitt yrke säger en tredjedel att de inte är intresserade av att ändra något för att få en fast anställning. Drygt en fjärdedel kan tänka sig utbildning för att få bredare kompetens

medan endast sex procent är intresserade av att utbilda sig till ett nytt yrke. Bland dem som har en tidsbegränsad anställning och samtidigt är deltidsarbetslösa kan 10 procent tänka sig att ändra schema eller arbeta på andra tider. De är också mer benägna att utbilda sig för bredare kompetens än dem som arbetar heltid.

Bland dem som är missnöjda med yrket är det ett fåtal som uppger att de inte vill ändra något. De är mycket positiva till förändringar, såväl till att byta yrke eller arbetsuppgifter som till att utbilda sig för bredare kompetens eller till ett nytt yrke.

Fast anställda som är missnöjda med yrket eller arbetsformen

Cirka 30 procent av de fast anställda, omkring 900 000 personer, är inte nöjda med yrket eller har inte de arbetsuppgifter som de skulle vilja ha i framtiden. Inom de flesta näringsgrenar är det cirka en tredjedel som inte är nöjda med yrket. Några näringsgrenar avviker dock från detta mönster. Drygt 40 procent av dem mellan 20 och 64 år som arbetar inom hotell- och restaurangverksamheten är inte nöjda med yrket och knappt 40 procent inom kommunikationer. Mest nöjda med sitt yrke är personer inom jord- och skogsnäringen, offentlig förvaltning och hälso- och sjukvården.

Bland dem som har fast deltidsanställning finns få som är missnöjda med anställningsformen. Inom till exempel service och hemtjänst för äldre finns ingen med fast anställning som är missnöjd med arbetsformen, inte heller bland de deltidsarbetande. Det är endast bland tidsbegränsat anställda som missnöjet med anställningsformen är mycket stor i denna grupp.

En mycket liten grupp bland dem som har en fast anställning skulle hellre vilja ha en tidsbegränsad anställning. Drygt en fjärdedel av dem skulle vilja byta yrke eller prova på andra arbetsuppgifter medan en tredjedel kan tänka sig att utbilda sig till ett nytt yrke eller utbilda sig för att få en bredare kompetens. En fjärdedel skulle vilja ändra arbetsformen så att de kunde jobba intensivt under en period för att senare kunna ta en längre ledighet. Bland spontana kommentarer anges att en annan anställningsform troligen skulle vara mer ekonomiskt lönsam, leda till intressantare arbetsuppgifter eller ge större möjligheter att påverka sitt arbete. Att det skulle vara mer ekonomiskt lönsamt att byta anställningsform kan möjligen bero på att de löner som man har inom den offentliga sektorn jämfört med lönerna inom bemanningsbranschen.

9.9 Arbetsmiljö och arbetsvillkor

Har 1990-talets dramatiska förändringar på arbetsmarknaden i form av hög arbetslöshet, hot om arbetslöshet, omorganisationer, nya anställningsmönster och nya företagsmönster påverkat människors agerande i arbetsmiljöfrågor? Har möjligheterna att rapportera om brister i arbetsmiljö särskilt påverkat de tidsbegränsat anställda? Å ena sidan finns bilden att personer med tidsbegränsade arbeten är “rädda” att påpeka missförhållanden, å andra sidan finns bilden att just för att de har en tidsbegränsad anställning så skulle de våga “säga ifrån”, de skulle inte ha något att förlora eftersom de inte har någon lojalitet att upprätthålla.

Hur fungerar arbetsmiljödialogen?

Resultat från en nyligen genomförd studie13 visar att en svag arbetsmarknadsposition, i form av tidsbegränsad anställning, dämpar kritik gentemot arbetsgivare. Jämfört med fast anställda är det en större andel tidsbegränsat anställda som rapporterar att de har otillräckliga kunskaper om arbetsmiljö, skydds- och säkerhetsfrågor. Det gäller kvinnor i större utsträckning än män, 42 respektive 25 procent. Bland behovsanställda är andelen hög bland såväl kvinnor som män. De otillräckliga kunskaperna gäller oavsett bransch. Mest extrem är handeln, där mer än hälften av de tidsbegränsat anställda anger otillräckliga kunskaper. Bland de tidsbegränsat anställda angav 26 procent att de inte fått tillgång till nödvändig utbildning och av dem som har ett vikariat var det en tredjedel som uppgav detta.

Svårare att ”säga ifrån” för tillfälligt anställda

Viljan att ”säga ifrån” om förhållanden på arbetsplatsen försvåras av att ha en tidsbegränsad anställning. Så tycker 30 procent av de tidsbegränsat anställda. Här finns skillnader mellan branscherna. Inom industrin är det 39 procent som tycker att den tidsbegränsade anställningen försvårar medan andelen inom kommunikation är 18 procent. Drygt 40 procent anser att anställningsformen försvårar möjligheterna att få gehör för sina synpunkter på arbetsmiljö och arbetsvillkor. Svå-

13 Aronsson G, Göransson S: Tillfälligt anställda och arbetsmiljödialogen. Arbete och hälsa 1998:3.

rast att få gehör har behovsanställda, 47 procent, och vikarier, 44 procent. Kvinnorna har betydligt svårare att få gehör än männen.

Aronsson & Göransson påpekar att om allt fler kommer att arbeta i tidsbegränsade anställningar och dessa anställningsformer försvårar kritik och försvårar möjligheterna att få gehör för arbetsmiljösynpunkter kan det diskuteras om en sådan situation är i överensstämmelse med gällande Arbetsmiljölag.

Arbetsvillkoren har förändrats

Förlusten av en halv miljon arbetstillfällen under början av 1990-talet beror inte enbart på att företag har slagits ut. Många organisationer har också passat på att organisera om och ”slimma” sina företag. Det har medfört att den personal som blev kvar har fått fler och mer varierande arbetsuppgifter. Tillfälliga arbetstoppar har i ökad omfattning lösts genom att använda tidsbegränsat anställda. För att belysa olika anställningsformer och dess arbetsvillkor liksom förändringar i dessa har Arbetslivsinstitutet gjort en fördjupad analys av den senaste undersökningen från SCB:s Arbetsmiljöundersökning.14

Arbetsuppgifterna har blivit fler

Av undersökningen framgår att 40 procent av männen och 39 procent av kvinnorna anser att innehållet i arbetet under de senaste tolv månaderna har förändrats så att man gör fler olika arbetsuppgifter än tidigare. Förändringar är särskilt vanliga bland dem med fast heltid, som jobbar övertid, och bland projektanställda. Nästan ingen säger att arbetsuppgifterna har blivit färre.

Kraven ökar bland allt fler anställda

Drygt 60 procent av kvinnorna och 57 procent av männen upplever att de har alldeles för mycket att göra. Via ett s.k. kravindex15, som består av medelvärdet av fyra variabler, konstateras att kvinnor oftare än män

14 Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, Alf Andersson och Madeleine Bastin, SCB, ”Nya relationer i arbetslivet” (1998). SCB: ”Arbetsmiljön 1997”, SCB 1998.15 Definierat som: Tvungen att dra in på luncher/arbeta över, stressigt arbete, arbetet kräver uppmärksamhet o koncentration, har alldeles för mycket att göra.

uppger att de har kravfyllda arbeten. Det är vanligast med krav bland fast heltidsanställda med övertid. Inom tidsbegränsade arbeten tenderar krävande arbeten att vara vanligast bland projektanställda och minst vanliga bland dem med övriga tidsbegränsade anställningar än vikariat. Tendensen i arbetslivet är tydlig: kraven omfattar allt fler anställda och är särskilt tydlig bland kvinnor.

Kontroll och inflytande över arbetet minskar

Mellan 1991 till 1997 har andelen anställda som upplever bristande kontroll och inflytande över arbetet ökat för såväl kvinnor som män.16Särskilt har möjligheten att själv bestämma arbetstakten minskat påtagligt. Det verkar rimligt att en ökad press på de fast anställda medför att man känner att frihetsgraden har minskat även om man är med och beslutar om arbetets uppläggning. Kanske innebär ökningen av andelen tidsbegränsat anställda att en större andel av dessa efter hand ställs utanför den ”fasta kärnan” och därigenom får en minskad grad av inflytande.

Det är vanligast med brister i inflytandet för såväl kvinnor som män bland deltidsarbetande och tidsbegränsat anställda, med undantag av projektanställda. Inflytandet för projektanställda ligger i nivå med fast anställda, vilket kan tyda på en ganska hanterlig och stimulerande situation. Övriga tidsbegränsat anställda är en grupp som har relativt små krav på sig i arbetet och samtidigt en låg grad av kontroll och inflytande.

Man kan påstå att ”det är arbetsuppgifternas art som i huvudsak avgör möjligheterna till inflytande, men arbetsgivarens val av fast eller tidsbegränsad anställning och heltid eller deltid är en integrerad del av formandet av arbetsorganisationen”. 17

16 Definierat som: Liten möjlighet att själv bestämma arbetstakten, kan sällan bestämma när olika uppgifter ska göras, är sällan med och beslutar om det egna arbetets upplägg, har alldeles för litet inflytande över det egna arbetet.17 Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, Alf Andersson och Madeleine Bastin, SCB, ”Nya relationer i arbetslivet” (1998).

9.10 Vem får kompetensutveckling?

Det är de fast anställda som arbetar heltid och har en högskoleutbildning som i första hand får utbildning på betald arbetstid. Kvinnor får utbildning i större utsträckning än män.

Tabell 9.8. Andel av de fast respektive tidsbegränsat anställda som deltagit i utbildning under 1:a halvåret 1997. Procent. 18

Fast anställning

Tidsbegränsad anställning

Totalt

Män

41

18

35

Kvinnor

45

25

40

Samtliga

43

22

38

ARBETSTID 1 −

19 timmar

19

13

15

20

34 timmar

39

21

34

35

45

24

40

Samtliga

43

22

38

UTBILDNINGSNIVÅ Högst 9 år

31

8

25

Gymnasiet

39

24

35

Högskola

58

32

53

Samtliga

43

22

38

FÖDELSELAND Sverige

44

22

38

Övriga Norden

38

26

35

Utomnordiska

31

18

26

Samtliga

43

22

38

SEKTOR Offentlig sektor

54

30

50

Privat sektor

37

17

32

Samtliga

43

22

38

18 Statistiska meddelanden, Personalutbildning 1996 och 1997, U 39 SM 9701, SCB Örebro.

Antal utbildningsdagar som ägnas åt kompetensutveckling

Antalet utbildningsdagar minskade med 30 000 dagar eller 0,3 procent mellan 1996 och 1997.19 I statistik över internutbildning framkommer stora skillnader mellan olika grupper.

Generellt gäller att ju högre utbildning den anställde har desto mer av kompetensutveckling. Personer med högskoleutbildning fick i genomsnitt 6,9 dagars utbildning medan personer med grundskola som bakgrund fick 5,3 dagar. Genomsnittet för hela arbetsmarknaden var 6,4 dagar.

Bland LO-anslutna medlemmar hade 31 procent deltagit i utbildning minst en halv dag under första halvåret 1997. Bland TCO-medlemmar var andelen 52 och bland SACO-medlemmar 61 procent. Genomsnittet för hela arbetsmarknaden var 38 procent.

Det är de äldsta och de yngsta som får minst utbildning. Inom gruppen 16

5,2 dagar och bland de äldsta 55

under 4,6 dagar.

Ett urval näringsgrenar

Det sammanfattande måttet, andel av arbetstiden som avsätts för utbildning, visade stora skillnader mellan olika delar av arbetsmarknaden för det första halvåret 1997. Högsta andelen avsatt tid uppmättes för näringsgrenen utbildning och forskning samt för den landstingskommunala och statliga sektorn, mer än 5 procent av arbetstiden.

Lägsta andelen avsatt tid fanns inom handel och kommunikationer, personliga och kulturella tjänster, där hotell och restaurang ingår, knappt 2 procent. Inom vård och omsorg avsattes något mer tid än inom industrin och den finansiella sektorn. Genomsnittet för hela arbetsmarknaden var mindre än tre procent.

Andra statistikkällor

Wikman et al (1998)20 redovisar andelen som deltagit i utbildning under de senaste tolv månaderna fördelat på fast och tidsbegränsat anställda. Generellt har kvinnor fått mer utbildning än män. Bland fast anställda

19 Statistiska meddelanden, Personalutbildning 1996 och 1997, U 39 SM 9701, SCB Örebro.20 Anders Wikman, Arbetslivsinstitutet, Alf Andersson och Madeleine Batin, SCB, “Nya relationer i arbetslivet”.

heltidsarbetande kvinnor har ca 55 procent fått utbildning medan motsvarande andel för männen är 45 procent. Bland tidsbegränsat anställda är det de projektanställda och anställda på vikariat som får mest, ca 40 procent av kvinnorna och 30 respektive 35 procent bland männen. Bland övriga tidsbegränsat anställda fick 21 procent av kvinnorna och 24 procent av männen utbildning.

Av ovan sagda tycks det som om internutbildningen förstärker skillnaderna mellan hög- och lågutbildad liksom mellan dem fast och dem med tillfälliga jobb. Möjligheter till kompetensutveckling kan komma att bli ett konkurrensmedel när företagen rekryterar eftertraktade yrkesgrupper.

9.11 Får de tidsbegränsat anställda fast anställning?

En viktig fråga är om tidsbegränsade anställningar är en språngbräda till fasta jobb? Ett av argumenten för att acceptera en tidsbegränsad anställning är att den så småningom leder fram till en fast anställning. Om det är så, kunde de flesta tidsbegränsade anställningar betraktas som olika former av provanställningar och därmed vara värdefulla för individernas möjligheter att etablera sig på arbetsmarknaden och få en fast anställning.

Även när sysselsättningen minskar finns ett omfattande antal nyanställningar, ca en miljon varje år. Under 1990-talets turbulens på arbetsmarknaden har de jobb som försvunnit ändock varit något fler än de som tillkommit. Anställningsformerna har också förändrats och medfört fler tidsbegränsade anställningar med upprepad arbetslöshet som följd men också återanställningar till “gamla” arbetsplatser.

Antalet personer som har kommit in på arbetsmarknaden direkt till en fast anställning har minskat under hela 1990-talet. Flertalet har i stället fått börja med en tidsbegränsad anställning. Av de drygt 960 000 nyanställningar som gjordes under 1997 var mer än 70 procent en tidsbegränsad anställning.

Fast anställda rekryteras bland tidsbegränsat anställda

Svaret på frågan om en tidsbegränsad anställning leder till en fast anställning är båda ja och nej. Svaret beror på hur man räknar. Om man a) utgår från de nya fasta anställningar som har gjorts under året och ser varifrån de som får en anställning kommer, dvs. deras föregående arbetsmarknadsstatus, eller b) om man utgår från de personer

som lämnat en tidsbegränsad anställning under föregående kvartal och ser var de befinner sig nästa kvartal. Som vi också redovisar finns det stora variationer mellan olika näringsgrenar.

Vi kan därför påstå att en hög andel av dem som får en fast anställning rekryteras bland dem som har en tidsbegränsad anställning, därmed inte sagt att de flesta med en tidsbegränsad anställning får en fast anställning. Studier som gjorts visar att av dem som fick en fast anställning under 1997, rekryterades ca 60 procent från en tidsbegränsad anställning (figur 9.14).21 Ungefär 42 procent hade haft tillfällig anställning hos samma arbetsgivare medan 18 procent hade haft tillfälligt arbete hos en annan arbetsgivare.

Figur 9.14. Tidigare sysselsättning för nya fast anställda. 1997. Personer som gått från ett fast jobb till ett annat fast jobb ingår inte.

Ej i

arbetskraften

20%

Arbetslösa

16%

Eget företag

4%

Tidsbegr. anställda

60%

Källa AMS Utredningsenhet.

21 AMS Utredningsenhet, 90-talets arbetsmarknad, Ura 1998:5. Personer som byter från en fast anställning till annan fast anställning ingår inte. Antalet uppgår till ca 97 000 under 1997.

Få tidsbegränsade anställningar leder till fasta jobb

Vi kan också påstå att få tidsbegränsat anställda får en fast anställning. Andelen som fick en fast anställning efter en tidsbegränsad anställning uppgick till 8 procent under 1997. Som framgår av figur 9.15 har andelen minskat successivt sedan 1990, med undantag av en uppgång under 1995. Vad som också framgår är att en betydligt högre andel under 1993 och senare, jämfört med 1990, har lämnat en tidsbegränsad anställning och blivit arbetslösa. Den allra största gruppen fortsätter dock att ha en tidsbegränsad anställning. En av anledningarna till att få personer får en fast anställning är att dessa har minskat under hela 1990-talet och därmed blivit en bristvara. Tendensen har också varit att knyta personer till sig via tidsbegränsade anställningar, att använda dessa personer som ett dragspel för att uppnå maximal flexibilitet och reducera kostnaderna för fast anställd personal.

Figur 9.15. Andel som fått fast anställning resp. blivit arbetslösa efter att ha lämnat en tidsbegränsad anställning. AKU Årsmedeltal.

0,0 2,0 4,0 6,0 8,0 10,0 12,0

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997

Fast anställda

Arbetslösa

Ovanstående resultat bygger på tvärsnittsdata som redovisas i AKU. Det idealiska hade varit att kunna redovisa resultaten på individnivå eftersom man då hade kunnat följa samma individ under två år. Ett av problemen med tvärsnittsdata är att de redovisas årsvis. Det innebär exempelvis att en person som har en tidsbegränsad anställning under det sista kvartalet år ett och får en fast anställning under det första kvartalet år två, inte finns med i årsmedeltalet för år ett. Däremot finns personen med i de flödesdata som redovisas kvartalsvis. För att få

en uppfattning om hur stora skillnaderna är kan år 1995 tjäna som exempel. Mellan det första och andra kvartalet fick 11,8 procent av dem som lämnade en tidsbegränsad anställning en fast anställning22. Årsmedeltalet i figur 9.15 visar att 10 procent fick en fast anställning det året.

Skillnaderna i resultaten över vilka som får fast anställning varierar både med avseende på näringsgren och anställningsform. Om vi börjar med näringsgren kan vi konstatera att största möjligheten att få en fast anställning finns inom den finansiella sektorn och inom tillverkningsindustrin.

Figur 9.16. Andel (%) som lämnat en tidsbegränsad anställning och fått fast anställning. Fördelning på näringsgren. AKU årsmedeltal 1997.

0.0 5.0 10.0 15.0 20.0 25.0

Finansiell v.

Tillverkn

Handel

Kommunikat

Byggnadsv

Off. förvaltn.

Personl o kult

Jord/skog

Utbildn o

forskn

Vård o

omsorg

Något oväntat var däremot att så pass hög andel har fått fast anställning inom handeln. En förklaring kan vara den höga andelen provanställda. Andelen som fick en fast anställning efter denna var ungefär lika hög som inom industrin och den finansiella sektorn, ca 40 procent.

22 SCB: Bakgrundsfakta till Arbetsmarknads- och Utbildningsstatistiken, 1997:3.

Andelen som fick fast anställning inom vård och omsorg samt utbildning och forskning, som domineras av utbildningsväsendet, var däremot låg under 1997. Även inom personliga och kulturella tjänster, vilka domineras av hotell- och restaurangnäringen, var det få personer som fick en fast anställning.

Ovanstående resultat har beräknats på ett begränsat antal personer. Eftersom tillhörighet i näringsgren beräknas på aktuell sysselsättningsstatus i AKU har det inte varit möjligt att ta med dem som går till arbetslöshet eller lämnar arbetskraften. För dem som startar eget företag är antalet för litet för att kunna brytas på näringsgren23.

Det finns även skillnader mellan olika typer av tidsbegränsade anställningar vad gäller vilka som i första hand leder till en fast anställning. Vissa anställningsformer har inte som primärt syfte att leda till fast anställning, exempelvis feriearbete och praktik. Av nedanstående tabell 9.9 framgår att provanställda har största chansen att få en fast anställning, vilket också kan sägas vara syftet med denna anställningsform. De utgör å andra sidan en ganska liten andel av alla som slutade en tidsbegränsad anställning. Projektarbete syftar inte i samma utsträckning som provanställning till att få en fast anställning. De sämsta möjligheterna att få en fast anställning har de behovsanställda de utgjorde dessutom en ganska stor grupp av det totala antalet med tidsbegränsad anställning. Vikariat, som är den största gruppen, leder inte heller i någon större utsträckning till fast arbete.

23

Beräkningen omfattar dem som har lämnat en tidsbegränsad anställning (TF) och gått till en fast anställning (FA) samt dem som har gått från TF till TF (dvs. byter arbetsgivare eller finns kvar hos samma, men fortfarande har en tidsbegränsad anställning (TF-> FA) / (TF+FA)*100.

Tabell 9.9. Andel som fått fast anställning m.m. efter en tidsbegränsad anställning. Fördelning efter typ av tidsbegränsat arbete vid föregående intervju. AKU årsmedeltal 1997.

Arbetsmarknads-Nuvarande arbetsmarknadsstatus Fördelning status vid föregående intervjutillfälle

Fast anst.

Tidsbegränsat

Företagare

Arbetslösa

Ej i AK

Avslutat tidsbegr. anställn.

Vikariat

7,1 78,8 0,2 6,6 7,4 33,7

Provanställning

32,6 55,4 0,3 8,2 3,5

7,5

Praktik

6,9 64,4 1,1 10,3 17,2

1,8

Feriearbete

4,6 34,6 0,5 4,6 55,9

8,4

Säsongarbete

4,8 60,5 1,2 17,3 16,1

5,0

Projektarbete

7,1 74,4 0,6 10,4 7,6 18,3

Behovsanställning

4,6 72,8 0,5 7,1 14,9 19,1

AMS-åtgärder

4,6 67,2 0,8 17,6 9,9

2,7

Samtliga

8,1 69,9 0,4 8,2 13,4

100

Vad man också kan utläsa är att en hög andel av dem som vid tidigare intervjutillfälle hade en tidsbegränsad anställning fortsätter att ha en sådan. Det gäller särskilt vikariat, projektarbete och behovsanställning. Det kan naturligtvis vara samma anställning, men det kan också vara en ny. Praktikarbete, säsongarbete och feriearbete medför, inte så oväntat, ett stort utflöde till antingen arbetslöshet eller att man befinner sig utanför arbetskraften kvartalet efter. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som räknas till gruppen sysselsättning, medför i lika hög grad som säsongarbete en återgång till arbetslöshet efter avslutat arbete.

Resultaten som redovisas i detta avsnitt tyder på att tillfälliga anställningar i hög grad kan betraktas som ett alternativ till arbetslöshet. Samtidigt rekryteras en relativt hög andel till de fasta anställningarna från tidsbegränsade anställningar. Allt färre har dock under 1990-talet kunnat ta sig in på arbetsmarknaden direkt till en fast anställning utan har oftast gått vägen via en tidsbegränsad.

Arbetslösa eller bara tillfälligt uppsagda

En hög andel, ca 60 procent, av dem som har fått ett arbete blir arbetslösa inom ett år.24 Risken för arbetslöshet är högre bland dem som återanställs hos samma arbetsgivare än bland övriga grupper. Personer som förväntar sig att bli återanställda anstränger sig inte

24 90-talets arbetsmarknad, AMS Utredningsenhet, Ura 1998:5.

heller särskilt mycket för att hitta ett nytt arbete under sin arbetslöshetsperiod.

Cirka 45 procent av dem som får ett arbete återvänder till en tidigare arbetsgivare. En dominerande andel finns bland yrken med hög säsongvariation i sysselsättningen, dvs. yrken inom lant- och skogsbruk, transport, tillverkning och serviceyrken. Återanställningar har varit ett uppmärksammat fenomen under en lång tid i USA. Studier där visar att en stor del av den amerikanska arbetslöshetsförsäkringens resurser användes för att subventionera vissa företag och industrier snarare än att vara en verklig försäkring25.

25 Fredrik Jansson, “Återflöde till arbetsförmedlingen efter ett arbete”, AMV 1997:1.

10. Den framtida utvecklingen

Som har framgått i de föregående kapitlen, har atypiska anställningar ökat i Sverige under de senaste tio åren. Det är de tidsbegränsade anställningarna som står för ökningen. Mellan åren 1987 och 1997 ökade dessa från 12,0 till 14,6 procent av de anställda. Den vanligaste formen av tillfälliga anställningar är vikariat, men det sker en förskjutning mot allt fler projekt- och behovsanställda. De tillfälligt anställda finns framför allt inom vård och omsorg, handel, samt hotell och restaurang. Cirka 60 procent av de tillfälligt anställda är kvinnor.

Deltidsarbetet i Sverige har minskat med cirka tio procent under perioden 1987

  • 1997, men utgör ändå i det närmaste en fjärdedel av de sysselsatta. De deltidsarbetande återfinns framför allt inom samma branscher som de tillfälligt anställda. Ungefär 80 procent av de deltidsarbetande är kvinnor.

Deltidsarbetslösheten ökade under de första åren på 1990-talet, för att därefter plana ut och rent av minska något. Under 1998 var i medeltal 330 000 personer deltidsarbetslösa.

Bakom utvecklingen av de atypiska anställningsformerna ligger ökade önskemål och krav på flexibilitet både från arbetstagarnas och arbetsgivarnas sida, i kombination med lagstiftning och avtal som möjliggjort att önskemålen och kraven har kunnat tillgodoses. Därutöver torde en del av variationen vara konjunkturellt betingad, men det är nära nog omöjligt att ange i vilken utsträckning konjunkturen påverkar de atypiska anställningarna.

Enligt olika prognoser kommer tillväxten i Sverige att öka med drygt två procent per år under de kommande två

  • tre åren. Hur tillväxten i ekonomin därefter kommer att utvecklas kan idag ingen säga med säkerhet. Vad som däremot framstår som tämligen klart är att strukturförändringarna på arbetsmarknaden kommer att fortsätta. Det är också klart att Sveriges befolkning blir allt äldre och att även ungdomarna föredrar fasta arbeten framför tillfälliga.

Med dessa utgångspunkter gör utredningen bedömningen att antalet deltidsarbetande kommer att minska något under de kommande fem

  • tio åren. Trots detta kommer det frivilliga deltidsarbetet att omfatta drygt en

halv miljon människor. De deltidsarbetslösa kommer också att minska något.

Utvecklingen framöver vad gäller deltidsarbete kommer sannolikt att variera mellan olika sektorer. Inom vård och omsorg kommer antalet fast anställda deltidsarbetande att minska. Därmed minskar även de deltidsarbetslösa inom vård och omsorg med utfyllnad från arbetslöshetsersättningen. Handeln kommer att ha fortsatt många deltidsanställda och även ha kvar en hel del deltidsarbetslösa, eftersom relativt få av de anställda inom handel vill byta yrke. Inom hotell- och restaurangnäringen kommer fast deltidsanställda att minska och ersättas av behovsanställda, en del med heltid, men flertalet på deltid.

Antalet anställda inom bemanningsföretag, eller varianter på dessa, kommer säkerligen att öka.

Den del av tjänstesektorn som är beroende av den privata konsumtionen, exempelvis handel, hotell och restaurang, persontrafik och turism är också den del där arbetsgivarnas behov av flexibilitet är som störst. Inom dessa näringar är inslaget av tidsbegränsade anställningar stort. Även inom den offentliga tjänstesektorn är inslaget av kundanpassade tider stort men sektorn är också beroende av politiska prioriteringar. Många har den mest osäkra anställningsformen, behovsanställning.

Utredningen gör bedömningen att de tidsbegränsade anställningarna kommer att öka under det kommande decenniet. Fortfarande kommer de flesta att ha en fast anställning, och särskilt inom områden där krav på högskoleutbildning är stort, men tendensen är ett ökat inslag av tidsbegränsade anställningar. Det gäller särskilt inom hotell- och restaurang, handel men även inom vård och omsorg.

Olika typer av avtal och lokala överenskommelser mellan arbetsgivare och fackförbund kommer också sannolikt att medföra ett ökat inslag av tidsbegränsade anställningar och kundanpassade arbetstider.

10.1. Utgångspunkter för den framtida utvecklingen

Under de senaste tio åren har olika former av atypiska arbeten ökat i Sverige. Denna utveckling anses framför allt bero på ny teknologi i kombination med ökad konkurrens. Som ett led i konkurrensen har företagen ökat sin kundorientering, vilket i ökande grad innebär att kunden ska få varan eller tjänsten vid exakt den tidpunkt den efterfrågas, dvs. ”just-in-time”. För tjänstesektorn innebär det att personalen i växande utsträckning måste anpassa arbetstidens förläggning till kundernas behov.

Samtidigt fortgår den ständiga process som syftar till att minska produktionskostnaderna. Företagen eftersträvar en produktion där råvaror, maskiner, lokaler och arbetskraft endast tas i anspråk när efterfrågan så kräver, inte annars. Inom tjänstesektorn innebär det att behovet av personal inte alltid omfattar sammanhängande 8-timmarsperioder, utan några timmar vid ett tillfälle och några timmar till vid en annan tidpunkt. Kravet på flexibilitet i arbetslivet har ökat kraftigt.

Denna ökade flexibilitet får återverkningar långt utöver den del av tillvaron som utgörs av det traditionella arbetslivet.

1

Nya, mer oregel-

bundna, arbetstider får konsekvenser för familjernas planering, liksom för offentlig och privat service. Utbildning och fortbildning kommer att vara en ständigt pågående process, antingen den sker på en läroanstalt, på arbetsplatsen eller hemma. Likaså kommer många människor att växla mellan olika arbetsformer, som anställd, projektanställd eller företagare, eller en kombination av dessa. Bemanningsföretag av olika slag kommer att spela en mer framträdande roll.

En del människor kommer att arbeta på distans, i hemmet eller på annat sätt. Perioder av utlandsarbete kan bli allt vanligare. I en del fall kommer det att handla om lågbetalda arbeten utan utvecklingsmöjligheter, men i andra fall om arbeten med stora möjligheter till utveckling. Det handlar sammantaget om en stor samhällelig och personlig omställningsprocess, som även ställer krav på institutionella anpassningar av arbetsrättsliga förhållanden, socialförsäkringssystem, studievillkor m.m.

De två former av atypiska arbeten som denna utredning handlar om, deltidsarbete och tillfälliga anställningar, har båda den egenskapen att de möjliggör för företagen att nyttja personalresursen mer flexibelt, men de ställer också krav på en ökad flexibilitet från arbetstagarnas sida. Tillfälligt anställda tas in när företagen har behov av deras arbete och deltidsarbetande kan lättare arbeta på udda arbetstider, som inte omfattar en sammanhängande 8-timmarsperiod. Därtill kommer att många deltidsarbetande är beredda att arbeta mer tid. Företagen kan öka arbetsinsatsen genom att tillfälligt ge dem mer arbetstid. Detta är en gynnsam lösning, de deltidsarbetande känner förhållandena på arbetsplatsen och arbetar mertid med normal lön, ända tills deras arbetstid överskrider 40 timmar per vecka

Eftersom båda dessa grupper, deltidsarbetslösa och behovsanställda, svarar mot en efterfrågan på en mer flexibel personalresurs, kan det finnas anledning att studera dem tillsammans. Arbetsförmedlingen började att särredovisa deltidsarbetslösa arbetssökande 1988. Även tillfälligt anställda finns i registren, men många anmäler sig bara när de är

1 Ingemar Mundebo i IVA-aktuellt nr 5 1998 s. 19.

arbetslösa och klassificeras då tillsammans med övriga heltidsarbetslösa. En grupp tillfälligt anställda, behovsanställda, särredovisas emellertid sedan några år tillbaka, från att tidigare främst ha grupperats tillsammans med de deltidsarbetslösa. I figur 10.1 redovisas utvecklingen för dessa sökandegrupper från 1992.

Figur 10.1. Deltidsarbetslösa och behovsanställda i Arbetsförmedlingens register 1992 till 1998, kvartalsdata.

0

50000 100000 150000 200000 250000

-92

-93

-94

-95

-96

-97

-98

enbart deltid deltid+ behovsanst Linjär (deltid+ behovsanst)

Fram till slutet av 1995 registrerades behovsanställda och deltidsarbetslösa till stor del tillsammans. Kurvan uppvisar en lucka kring årsskiftet 1995

  • 96, beroende på att de behovsanställda under en kortare period sammanfördes med de heltidsarbetslösa, för att sedan få en egen klassificering. Deltidsarbetslösheten har därefter varit tämligen konstant, om än med vissa variationer över året, vilket framgår av den kurva som rubriceras ”Enbart deltid”.

Om man emellertid åter för samman deltidsarbetslösa och behovsanställda, bildas en kurva, ”Deltid+behovsanställda”, som uppvisar en klar och entydig stegring över hela perioden. Utvecklingen låter sig väl beskrivas av den regressionslinje som lagts in i figuren.

Som tidigare nämnts svarar deltidsarbetande och tillfälligt anställda båda mot en ökad efterfrågan på mer flexibel arbetskraft och är därför

till en del utbytbara. Lagar och avtal kan avgöra vilken anställningsform företagen väljer. Det är därför svårt att bedöma den framtida utvecklingen för deltidsanställda och behovsanställda var för sig.

10.2. Den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden

På kort sikt kommer den svenska ekonomin, enligt en OECD-rapport utgiven i november 1998, att klara sig relativt bra.

2

OECD beräknar att

BNP i Sverige kommer att öka med 2,8 procent under 1998, 2,2 procent under 1999 och med 2,4 procent under år 2000. Det innebär en genomsnittlig BNP-ökning uppgående till 2,5 procent. Man räknar med att den privata konsumtionen kommer att stå för merparten av ökningen. Genom fortsatt låg inflation, ökande reallöner och en sanerad statsbudget får hushållen mer pengar att disponera de kommande åren.

Sveriges regering redovisade i 1999 års budgetproposition beräkningar som tyder på att den svenska ekonomin kommer att fortsätta växa med tre procent under år 1998 och 1999, förutsatt att den internationella konjunkturen inte försämras ytterligare och att förväntningarna om en försiktig återhämtning i Asien infrias.

3

Om dessutom löneökningarna

under de kommande åren begränsar sig till tre procent per år, kommer ekonomin att växa med omkring tre procent även under åren 2000 och 2001, enligt regeringens prognos.

Fortsatt efterfrågan på vissa yrkesgrupper

Det finns starka skäl att anta att den utveckling på arbetsmarknaden som vi sett de senaste åren, och som beskrivs i kapitel 3, kommer att hålla i sig och till och med förstärkas. Redan nu är efterfrågan mycket stor när det gäller välutbildade tekniker, personer med god kännedom om IT och datateknik samt lärare, särskilt inom naturvetenskapliga ämnen och vissa vårdkategorier. I ett kortare perspektiv förväntas även den privata konsumtionen öka, vilket bör leda till en starkare efterfrågan på arbetskraft inom den privata tjänstesektorn. Därtill kommer att den ökande andelen äldre i befolkningen kommer att leda till ett ökat behov av personal inom såväl äldreomsorg som sjukvård.

4

2 OECD World Economic Outlook, 1998.3Prop. 1998/99:1, vol. 1.4 SCB Arbetskraftsbarometern 1998 samt AMV Framtidens jobb, välja yrke in i 2000-talet.

Höga utbildningskrav

På längre sikt är det naturligtvis svårt eller till och med omöjligt att bedöma den konjunkturella utvecklingen. Men det finns mycket som talar för att de drag som utmärker den nuvarande utvecklingen kommer att bestå en längre tid. Många av de nya arbetsuppgifterna kommer att tillväxa inom den privata tjänstesektorn, men framför allt kommer utbildningskraven att vara fortsatt höga, oberoende av bransch.

Sverige blir äldre

Utbudet av arbetskraft bestäms av många faktorer, men befolkningens utveckling är naturligtvis en nödvändig utgångspunkt. Enligt SCB:s befolkningsprognos kommer andelen äldre personer i befolkningen att stiga under de närmaste 5 till 10 åren. Samtidigt minskar andelen i åldersgrupperna 25

  • 34 år och 45
  • 54 år, som är viktiga delar i arbets-

kraften

5

. En mer detaljerad bild av den förväntade utvecklingen finns i figur 10.2.

5 SCB:s befolkningsprognos, huvudalternativet.

Figur 10.2. Befolkningen uppdelad på åldersklasser 1997, samt SCB:s prognos för utvecklingen fram till år 2003 och 2008.

0 3 6 9 12 15 18 21

0-15

16-24

25-34 35-44

45-54 55-64

65-74

75-84

85-

ålder

procent

1997 2003 2008

Den förändrade befolkningsstrukturen påverkar naturligtvis arbetskraften, vars medelålder stiger en aning. Därtill kommer att andelen pensionärer i åldern 65

  • 74 år växer kraftigt, vilket leder till ökad efterfrågan på äldreomsorg. De riktigt stora omsorgsbehoven dröjer dock till efter år 2015, när den stora grupp som föddes under första halvan av 1940-talet passerat 70 års ålder.

Ungdomar vill arbeta och försörja sig

Ungdomarna blir framtidens vuxna och deras förhållningssätt spelar följaktligen en avgörande roll för hur utbudet av arbetskraft kommer att utvecklas de närmaste 5 till 10 åren. Ungdomsstyrelsen publicerade 1998 en rapport om ungdomars värderingar och framtidsplaner. Undersökningen gjordes i enkätform och omfattade cirka 3 300 personer i åldrarna 16

  • 29 år. Bland annat fick de tillfrågade personerna ange vad de anser vara viktigt att ha uppnått vid 35 års ålder.

Mål vid 35 års ålder Andel

Skaffat eget boende 87 Har en fast anställning 82 Bildat familj och skaffat barn 63 Lever ett lugnt och stabilt familjeliv 58 Har hunnit förverkliga sig själv 58 Har hunnit resa och se sig om i världen 53 Har mycket fritid 49 Har en hög levnadsstandard 48 Har en god ställning i samhället 25 Arbetar i ett eget företag 13 Engagerar sig i samhället lokalt 9 Frilansar 5

Svaren ger en tämligen konventionell bild. Totalt ansåg 87 procent av de tillfrågade att det var viktigt att vid 35 års ålder ha skaffat ett eget boende och 82 procent att det var viktigt att vid samma ålder ha en fast anställning. Samma mönster går igen om man bryter ner materialet på kön, på personer födda i Sverige respektive utomlands liksom på olika utbildningsbakgrund.

Slutsatsen man kan dra av materialet från Ungdomsstyrelsen är att dagens ungdomar har samma förhållningssätt som resten av befolkningen, vid en viss ålder vill man ha ett fast arbete och trygghet i olika former.

Samma slutsats drar Ungdomspolitiska kommittén i sin delrapport ”Unga & arbete”.

6

Ungdomar vill arbeta och försörja sig själva. Där-

emot är det troligt att yngre ser det som mer självklart än äldre att uppbära arbetslöshets- eller socialstöd under kortare eller längre sökperioder. Att ungdomar vill ha en fast anställning bekräftas också av den tilläggsundersökning i AKU, som utredningen låtit göra.

10.3. Deltidsarbete och tidsbegränsade anställningar de kommande åren

Efterfrågan på deltidsarbete och tillfälliga anställningar kommer i stor utsträckning att bero av utvecklingen för de branscher som har de största andelarna deltidsanställd personal. I figur 10.3 är deltidsarbetet fördelat

6 Delbetänkande från Ungdomspolitiska kommittén, Unga och arbete, SOU 1997:40.

efter andelen deltidsarbetande av totalt sysselsatta inom respektive bransch, horisontell skala, och branschens andel av de deltidsarbetande, vertikal skala.

Figur 10.3. Deltidsanställda fördelade efter bransch 1998.

Jord &skog

Vård & omsorg

Handel & komm

Personliga tj

Tillverkning Företagstj Utbildning

Off

förv

Bygg

0 10 20 30 40 50

0

10

20

30

40

andel deltid av sysselsatta

andel av deltidsarbetande

Arbetsmarknadsstyrelsen har i en analys av de långsiktiga arbetskraftsbehoven i Sverige definierat ett antal yrken där det kommer att saknas arbetskraft under de kommande cirka tio åren.

7

Flertalet brist-

yrken sammanfaller inte med de yrken där atypiska anställningar ökat det senaste decenniet. För en yrkesgrupp med goda utsikter på arbetsmarknaden, t.ex. tekniker, finns det heller inget som talar för en ökning av atypiska anställningsformer, åtminstone inte som ett uttryck för arbetsgivarnas behov av flexibilitet. Man skulle istället kunna tänka sig att på en ”arbetstagarnas marknad” kan det vara dessas behov av flexibla lösningar som får genomslag.

Inom de yrken som definieras som bristyrken finns det några få som i dag kännetecknas av en relativt stor andel deltidsarbetande eller tillfälligt anställda, t.ex. lärare med olika inriktning, sjuksköterskor och

7 Arbetsmarknadsstyrelsen, Framtidens jobb. Välja yrke in i 2000-talet, Ura 1998:6.

undersköterskor. Här kan man tänka sig att de atypiska anställningarna minskar om det visar sig att arbetsgivarna tvingas konkurrera om arbetskraften.

Vad gäller utbudet av deltidsarbetande finns det, som antytts ovan, ingen anledning att anta att det i någon väsentlig grad kommer att förändras på grund av de närmaste årens generationsbyte på arbetsmarknaden. Utbudet av deltidsarbetskraft är emellertid mer komplicerat att beskriva än utbudet av arbetskraft i allmänhet, eftersom en del av de deltidsarbetande uppger att de vill ha mer arbetstid än de har och därför klassificeras som deltidsarbetslösa. I AKU-undersökningen får de också uppge hur många fler timmar de skulle vilja arbeta och resultatet tyder på att flertalet av dem vill arbeta heltid. Utgångspunkten för att bedöma utbudets utveckling måste då vara de deltidsarbetande som åtminstone för tillfället är tillfreds med den arbetstid de har.

I den framtida bedömningen har utredningen utgått ifrån SCB:s befolkningsprognos fram till år 2003 och 2008. Den mest framträdande förändringen är att de äldre grupperna i populationen ökar och att de yngre minskar. Allt annat oförändrat skulle det leda till att antalet nöjda deltidsarbetande ökade, eftersom de äldre åldersgrupperna frivilligt arbetar deltid i större utsträckning än gruppen som helhet.

Detta är emellertid inte en självklar utveckling. Andelen deltid (deltidsfrekvensen) bland kvinnor som är nöjda med arbetstiden har under de senaste tre åren sjunkit även bland kvinnor över 55 år, om än i mycket långsam takt. Det är endast i ungdomsgruppen, 16 till 24 år, som deltidsfrekvensen har ökat och det är snarast ett uttryck för att efterfrågan på arbetskraft har ökat, eftersom dessa ungdomar ofta kombinerar deltid med studier. Männen uppvisar en ökning, men den är svag och deras andel av deltidsarbetande som är nöjda med arbetstiden utgör endast 17 procent. Även här ökar deltidsfrekvensen bland ungdomar, men även i åldersgruppen 25 till 44 år, medan män över 55 år minskar kraftigt.

Om man med utgångspunkt från SCB:s befolkningsprognos och samma sysselsättningsfrekvens som 1997, antar att andelen frivilliga deltidsarbetande avtar i samma takt som de senaste tre åren, kommer utbudet av deltidsarbetande att minska med ungefär fem

  • sju procent fram till år 2003. Kvinnogruppen kommer att minska något mer, främst på grund av att kvinnor över 45 år i allt större utsträckning återgår till heltidsarbete efter att barnen blivit vuxna. Deltidsarbetets förändring för kvinnogruppen framgår av figur 10.4.

Figur 10.4. Förändring från 1997 till 2003 vad avser sysselsatta och deltidsarbetande kvinnor, givet samma sysselsättningsfrekvens som 1997.

-100000

-50000

0

50000 100000 150000 200000

16-24 25-34 35-44 45-54 55-64

ålder

Sysselsatta Därav deltid

I absoluta tal skulle minskningen motsvara cirka 50 000 personer. Således skulle Sverige ha ungefär 500 000 frivilliga deltidsarbetande om 5 år. En fortsatt framskrivning till år 2008 leder till en ytterligare minskning i ungefär samma storleksordning.

Det är emellertid rimligt att anta att arbetslösheten kommer att minska och sysselsättningsfrekvensen öka de närmaste fem åren. I en rak framskrivning leder detta till att det frivilliga deltidsarbetet i stället ökar. Om sysselsättningsfrekvensen skulle stiga till 75 procent borde antalet frivilliga deltidsarbetande omfatta ungefär 600 000 år 2003.

Men det finns ytterligare en grupp deltidsarbetande, de som vill ha mer arbetstid än de har och därför kallas för deltidsarbetslösa. De har med andra ord ett större arbetsutbud än de kan förverkliga. Denna grupp ökade mycket kraftigt fram till år 1994, för att sedan plana ut och de senaste åren till och med minska något, även om förändringen har varit väldigt liten.

Om efterfrågan på arbetskraft stiger borde deras möjlighet, att få den önskade arbetstiden öka och följaktligen borde deltidsarbetslösheten minska. En ökad efterfrågan på arbetskraft behöver emellertid inte ta sig uttryck i ökad efterfrågan på heltidsarbete. I vissa delar av tjänstesektorn kan den i stället resultera i ett ökat behov av deltidstjänster.

När det gäller de deltidsarbetslösa finns det emellertid ytterligare faktorer som måste beaktas. I den intervjuundersökning, ”Bilder ur verkligheten” som utredningen låtit genomföra svarade i stort sett alla intervjuade att de ansåg att de skulle tjäna ekonomiskt på att arbeta heltid. Detta överensstämmer med svaren på de tilläggsfrågor utredningen ställt i anslutning till AKU-undersökningen i november 1998. Det var ytterst få av de intervjuade som anförde ekonomiska skäl för att arbeta deltid.

Men det förefaller ändå som om det svenska skatte- och bidragssystemet i kombination åstadkommer tämligen starka marginaleffekter, inte minst för låginkomsttagare. Det tycks finnas situationer när det inte är lönsamt att övergå från del- till heltidsarbete, särskilt inte om den deltidsarbetande uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Dessa marginaleffekter har fått stor uppmärksamhet i den politiska debatten de senaste åren och enligt tidigare forskning spelar de en viktig roll för deltidsarbetes utveckling. Gifta eller sammanboende kvinnor har visat sig anpassa sin arbetstid till ekonomiska realiteter och i synnerhet marginaleffekter av olika slag

8

.

Till detta kan man också knyta olika faktorer som är förknippade med begreppet livskvalitet.

Bland de deltidsarbetande över 55 år uppgav majoriteten ”mer fritid” och ”hälsoskäl” som motiv för att de arbetade deltid. Det mest sannolika är emellertid att dessa skäl samspelar med de tidigare nämnda marginaleffekterna. Utredningen har därför valt att utgå ifrån att man kommer att göra insatser för att minska dessa effekter framgent, och håller därför fast vid den prognos för utbudet av deltidsarbetande som angivits ovan. Om marginaleffekterna kvarstår eller förstärks kommer emellertid utbudet av deltidsarbetslösa som söker fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen sannolikt att öka.

10.4. Deltid och tillfälliga anställningar inom den privata sektorn

Inom den privata sektorn kommer de tidsbegränsade anställningarna att öka under de kommande åren. Det gäller särskilt inom tillverkningsindustrin, handel, hotell och restaurang, rekreation och kultur, kommunikationer samt finansiella tjänster och företagstjänster.

8 Sundström M, Deltidsarbetet i Sverige 1987.

Industrin

Som framgått i kapitel 9, har industrin under 1990-talet alltmer kommit att koncentrera sin verksamhet på kärnverksamheten i företaget. Organisationen bantas eller slimmas till ett minimum vad gäller fast anställd personal. Delar av den interna tjänsteverksamheten knoppas av, s.k. outsourcing eller utkontraktering, och man hyr eller köper in dessa kringverksamheter i allt större omfattning, exempelvis IT-tjänster, reparation och service m.fl. Det finns därmed också en stark koppling mellan industrin och tjänstesektorn. Den nya kundanpassade organisationen har ersatts med en ”just-in-time”-organisation där kundernas efterfrågan i hög grad styr personalbehovet. Det mesta talar för att denna utveckling kommer att fortsatta.

Tillverkningsindustrin är den näringsgren som har flest fast anställda, även om det har skett en successiv ökning av antalet tidsbegränsade anställningar. Den dominerande anställningsformen är vikariat, 25 procent av de tidsbegränsat anställda, följt av projektanställning och provanställning.

Arbetsmarknadsstyrelsen gör i en prognos bedömningen

9

att syssel-

sättningen inom industrin kommer att minska något till år 2010 jämfört med nuvarande nivå, även som en svag uppgång kan väntas de närmaste åren. Under den kommande tioårsperioden bedöms drygt 30 procent av dagens anställda inom industrin att lämna denna på grund av åldersskäl, vilket betyder att cirka 250 000 personer behöver ersättas.

Utbudet av arbetskraft inom de närmaste åren kommer inte i någon väsentlig grad att förändras på grund av generationsbytet, eftersom det stora skiftet inte kommer förrän efter 2010. Däremot kommer allt fler nyanställningar att beröra personer med högskoleutbildning och det är tveksamt om tillgången kommer att motsvara behovet.

Bedömningen av den framtida utvecklingen av antalet tidsbegränsat anställda beror i hög grad på om man tror att den hittillsvarande utvecklingen har konjunkturella eller strukturella orsaker som grund. Den hittillsvarande utvecklingen avser en alltför kort period under 1990talet för att kunna göra en säker bedömning. Sannolikt finns det inslag av båda.

Därmed skulle antalet tidsbegränsat anställda komma att öka i omfattning. En annan faktor som talar för en ökning är 1997 års lagstiftning om överenskommen visstidsanställning i sammantaget tolv månader under en period av tre år utan att något skäl behöver anges. Den kan komma att få än större betydelse framöver liksom även

9 Arbetsmarknadsstyrelsen, Framtidens jobb. Välja yrke in i 2000-talet, Ura 1998:6.

anställningar i projekt. Den bortre gräns för vikariat som har införts och vars resultat kan avläsas år 2000, kommer troligen inte att få någon större effekt. Det mest troliga är att man kommer att välja en annan tidsbegränsad anställningsform, exempelvis projektanställning.

Faktorer som motverkar en kraftig ökning är att företagen, genom lokala överenskommelser, alltmer tillämpar flexibla och verksamhetsanpassade arbetstider samt hyr in personal från olika typer av bemanningsföretag. De som hyrs in har redan en fast anställning i sitt företag.

Handeln

Inom handeln finns idag drygt 400 000 anställda. Antalet anställda har minskat kraftigt under 1990-talet till följd av ökad konkurrens och en svag privat konsumtion. Trots detta har branschen i princip behållit sin andel av landets totala sysselsättning, cirka 13 procent.

Den minskning som har skett har helt och hållet skett bland de fast anställda medan antalet tidsbegränsat anställda har ökat kraftigt. Andelen tidsbegränsat anställda är 14 procent med stora variationer mellan olika delar av verksamheten. Störst andel, cirka 20 procent, finns inom varuhus och specialbutiker och består till övervägande delen av kvinnor. Antalet deltidsanställda har minskat, men de utgör fortfarande ungefär en fjärdedel av de sysselsatta i branschen, vilket även var fallet 1990.

De flesta bedömare anser att strukturförändringarna inom handeln kommer att fortsätta, i synnerhet inom detaljhandeln, som svarar för ungefär 40 procent av de sysselsatta inom branschen och 75 procent av de deltidssysselsatta. I första hand förväntas större köpcentra utanför tätorterna att fortsätta tillväxa på centrumhandelns bekostnad. Parallellt med detta antar man också att den privata konsumtionen kommer att öka.

Sammantaget räknar branschen med en svag sysselsättningsökning, drygt 1 procent per år, fram till år 2010. Andelen pensionsavgångar är inte exceptionellt hög och strukturförändringar och rationaliseringar kommer sannolikt att bromsa ytterligare sysselsättningsökningar även om det blir en ökning i den privata konsumtionen.

Större enheter borde ge detaljhandeln möjlighet att samordna arbetsscheman så att arbetstagare kan få heltid om de så önskar. Men hittills under 1990-talet har andelen deltid varit förvånansvärt konstant, en dryg tredjedel av de sysselsatta i specialbutiker och cirka hälften av varuhusens personal. Det har också visat sig att stora köpcentra framför allt attraherar kunder under veckosluten, och då blir personalbehovet mycket stort. Detta förhållande, den fortsatt ökande konkurrensen och det faktum att handelns löneandel utgör närmare 80 procent av bran-

schens förädlingsvärde, talar för att man kommer att fortsätta att söka vägar att hålla personalkostnaderna nere.

Deltidsarbete är en väg att ha tillgång till personal ”just-in-time”. Det är inte en lika flexibel lösning som tillfällig anställning, men i gengäld har företaget en fast kärna av personal som känner arbetsplatsen och arbetslaget väl. Många arbetsgivare väljer deltidsarbetande som är tillfälligt anställda. Tyvärr redovisar inte AKU denna grupp fördelad på branscher, men generellt har andelen tillfälligt anställda, framför allt behovsanställda, fördubblats bland de deltidsarbetande under 1990-talet. Inom detaljhandeln har de tillfälligt anställda ökat kraftigt under 1990talet, från 10 till drygt 15 procent av de sysselsatta. Det är den enda grupp inom handeln som har ökat i absoluta tal under den senaste 10 åren.

Andelen deltidsarbetande inom handeln kommer sannolikt att öka, eftersom efterfrågan på personal allt mer koncentreras till kvällar och helger. Det mest troliga är att en stor del av kommande personalbehov tillgodoses genom tidsbegränsade anställningar. Handeln är en av de näringar som i hög grad präglas av “just-in-time”, vilket medför en högre bemanning på obekväma och icke sammanhållande tider såsom kvällar, mitt på dagen och helger. Detta kommer främst att ta sig uttryck i att andelen behovsanställda bland de anställda kommer att fortsätta att öka, medan fast anställda deltidsarbetande kommer att minska långsamt.

Hotell och restaurang, rekreation och kultur

Hotell- och restaurangverksamhet samt rekreation och kultur är två verksamheter som i viss mån överlappar varandra, särskilt inom sektorn turism. De är jämförelsevis små verksamheter, som dock har ökat antalet anställda markant under 1990-talet. Tillsammans svarade de 1998 för drygt 5 procent av landets sysselsättning, cirka 210 000 personer.

Stora rationaliseringar har genomförts inom hotell- och restaurangverksamheten under 1990-talet. Överetableringar och låg efterfrågan har tvingat fram effektiviseringar och omfattande förändringar inom arbetsorganisationerna.

Inom hotell och restaurang, rekreation och kultur finns en stor andel deltidssysselsatta, 36 procent inom hotell och restaurang och 32 procent inom rekreation och kultur. Andelen har varierat en aning under 1990talet, men den har i stort sett varit oförändrad.

Hotell- och restaurangnäringen har även en stor andel tidsbegränsat anställda, 34 procent. Två tredjedelar av dessa är kvinnor. Ökningen av antalet anställda har helt skett genom en ökning av antalet tidsbegränsat anställda. En stor del av dessa är behovsanställningar. Företagen räknar

med en uppgång av efterfrågan på tjänster framför allt beroende på en ökad privat konsumtion. Det är troligt att tidsbegränsade anställningar kommer att öka eftersom näringen är en utpräglad “just-in-time”-näring. Hotell- och restaurangnäringen är också i hög grad beroende av utvecklingen inom turistnäringen.

Inom såväl hotell och restaurang som kultur och rekreation förväntas sysselsättningen öka under den kommande 10-års perioden. Branschföreträdare bedömer att hotell- och restaurangverksamheten kan komma att tillväxa med kring 2 procent per år. Med en ökad privat konsumtion kan tillväxten komma att bli ännu större. Den skärpta konkurrensen kräver dock en fortsatt stark kundorientering, med inriktning på att ge kunden service ”just in time”. Eftersom huvuddelen av kunderna infinner sig efter arbetsdagens, och ofta arbetsveckans, slut, så innebär det att den ojämna efterfrågan som utmärker dessa branscher kommer att förstärkas ytterligare.

Enligt utredningens bedömning kommer andelen deltidsarbetande inom rekreation och kultur samt inom hotell- och restaurangverksamhet sannolikt att bibehållas på ungefär samma nivå som nu, dvs. kring en tredjedel av de sysselsatta. De tillfälligt anställda kommer att fortsätta öka och många av dem kommer att arbeta deltid.

Finans- och företagstjänster

Finans- och företagstjänster består av ett antal relativt olika verksamheter och har ökat antalet sysselsatta med 25 procent sedan 1990. Den kraftiga ökningen beror till stor del på avknoppningar från industrin.

Den största andelen deltid återfinner man inom annan företagsservice, där de utgör drygt 20 procent av de sysselsatta och har så gjort under hela 1990-talet. Andelen egenföretagare är stor, de utgör drygt 20 procent av de sysselsatta, och andelen har stigit kraftigt under de senaste 10 åren. Det är därför svårt att avgöra i vilken utsträckning det är anställda som arbetar deltid, eller om det är företagare som kombinerar företagandet med ett annat arbete, och därför bedriver verksamheten på deltid.

Andelen tillfälligt anställda har svarat för 40 procent av sysselsättningsökningen inom finans- och företagstjänster. Med tanke på att det rör sig om ett stort antal mindre företag som sannolikt har ganska ojämn orderingång, är det rimligt att tänka sig att efterfrågan på tillfälligt anställda, på hel- eller deltid, kommer att växa.

Inom bank- och försäkringsverksamheten har antalet anställda minskat kraftigt under 1990-talet. De flesta har fasta tjänster och endast cirka 8 procent har en tidsbegränsad anställning av vilka mer än hälften

är kvinnor. Strukturförändringar mot färre kontor och mer självservice bedöms fortsätta liksom sammanslagningar mellan banker och försäkringsbolag. Åldersavgångarna blir inte anmärkningsvärt höga och de rekryteringsbehov som finns kommer främst att beröra högskoleutbildade, framför allt ekonomer och IT-personal.

Uppdragsverksamheten är främst beroende av efterfrågan på tjänster från näringslivet, såväl privat som offentlig sektor. Den uppvisar en kontinuerlig expansion vilken inte bara hänger samman med en ökad efterfrågan utan också i hög grad beror på avknoppningar från industrin. Bristen på arbetskraft är ett stort problem, särskilt gäller det inom IT och teknik. Näringen är mycket sysselsättningsintensiv och antalet anställda ökar snabbt när efterfrågan ökar. De flesta som arbetar inom näringen har fasta tjänster, andelen tidsbegränsat anställda uppgår till cirka 11 procent.

IT-branschen är den snabbast växande branschen. Efterfrågan har också förstärkts av att en rad olika datorsystem måste byggas om inför milleniumskiftet. Införandet av euron kommer också att medföra omfattande förändringar. Antalet anställda datakonsulter har mer än fördubblats mellan 1987 och 1997. Uppgången har berört både fast och tidsbegränsat anställd personal. De flesta har fast anställning, endast 8 procent har en tidsbegränsad anställning.

Eftersom branschen är en ung bransch blir de kommande åldersavgångarna små. Cirka 40 procent av de anställda är mellan 25 och 35 år.

Utöver IT-branschen finns andra områden inom uppdragsverksamheten med stark efterfrågan på arbetskraft. Det gäller tekniska och juridiska konsulter, revisionsverksamhet, organisations- och informationskonsulter.

För flertalet av ovanstående näringar väntas en stark expansionstakt med krav på högskoleutbildning. Rekryteringen kommer sannolikt i första hand att ske till fasta tjänster även om inslaget av tidsbegränsade anställningar kommer att öka och då främst antalet projektanställda.

Kommunikationer

Transportsektorn är i stor utsträckning beroende av utvecklingen inom näringslivet och drabbades hårt under konjunkturnedgången. Antalet anställda har minskat kraftigt och de rekryteringar som skett har till stor del utgjorts av tidsbegränsade anställningar. Andelen tidsbegränsat anställda är 14 procent varav två tredjedelar är män.

Efterfrågan på transporter bedöms öka inte minst vad gäller utrikeshandeln. Persontrafiken har ökat i takt med att den privata konsumtionen har ökat och väntas få större betydelse även framöver. Det är troligt att

den största personalökningen kommer att ske bland tidsbegränsat anställda. Denna näringsgren är också i hög grad beroende av varierande kundefterfrågan såväl under dygnet som under veckan.

10.5. Deltidsarbete och tillfälliga anställningar inom den offentliga sektorn

Under 1990-talet har stora nedskärningar skett inom den offentliga sektorn. Detta gäller främst i kommuner och landsting. Den framtida sysselsättningsutvecklingen beror i stor utsträckning på den allmänna ekonomiska utvecklingen. Även den demografiska utvecklingen har stor betydelse för sysselsättningen inom den offentliga sektorn.

Den allmänna ekonomiska utvecklingen efter år 2000 är svårbedömd. I kommunerna styrs verksamheten dessutom av politiska prioriteringar. Enligt en rapport från Kommunförbundet

10

kommer kommunerna att

behöva anställa 625 000 personer brutto fram till år 2010. Enligt utredningens bedömning kommer deltidsarbetet att minska inom den offentliga sektorn medan de tillfälliga anställningarna kommer att öka.

Vård och omsorg

Kommuner och landsting svarar, som tidigare nämnts, för i det närmaste hälften av deltidsarbetet i Sverige, huvudsakligen inom vård och omsorg. Sjukvården har fortfarande många deltidsanställda, även om antalet har minskat under senare år. Redan idag är det brist på utbildad vårdpersonal och enligt i stort sett alla bedömare kommer den att förstärkas framgent. Därtill kommer så omfattande pensionsavgångar de närmaste 5 till 10 åren, att den nödvändiga ersättningsrekryteringen i princip kan liknas vid ett generationsskifte.

Detta, tillsammans med det faktum att man inom sjukhusvården idag behandlar patienten en mycket stor del av dygnet, talar för att deltidsarbetet kommer att fortsätta att minska. I synnerhet som regeringen nyligen tillsatt en Vård- och omsorgskommission, vars uppgift bl.a. är att söka vägar att förbättra rekryteringen av vårdpersonal. Det finns därför anledning anta att man kommer att ha färre deltidsanställda i framtiden.

10 Kommunförbundet, Personal och kompetens i förändring, 1999.

Omsorgen har i stort sett lika många deltidsanställda som sjukvården, men här är situationen annorlunda. De deltidsanställda finns framför allt inom hemtjänsten, som utmärks av ett mycket ojämnt personalbehov. Många äldre och funktionshandikappade behöver framför allt hjälp morgon och kväll. SCB:s befolkningsprognos visar också att antalet äldre personer kommer att öka kraftigt under den närmaste 10årsperioden. Omsorgen har redan nu brist på arbetskraft och denna brist kommer uppenbarligen att öka.

Möjligen kan det faktum att behovet av vård och omsorg kommer att öka kraftigt de närmaste åren bereda väg för annorlunda schemaläggning, men man kan även tillgodose den ojämna efterfrågan på annat sätt, t.ex. genom behovsanställda. Dessa har ökat kraftigt inom vård och omsorg under 1990-talet.

Den ökade efterfrågan på omsorgstjänster borde vid första påseendet leda till att kommunerna förbättrar anställningsvillkoren för omsorgspersonalen för att säkerställa sin rekrytering. Å andra sidan har man redan på många håll en påtaglig brist vilket inte tycks inte ha påverkat anställningsvillkoren särskilt mycket. Den framtida utvecklingen kommer att bestämmas av i vilken grad kommunerna kommer att tillgodose det växande behovet av äldreomsorg och med vilken kvalitet. Detta avgörs i sin tur av kommunernas ekonomiska förutsättningar och politiska prioriteringar. I allt väsentligt kommer emellertid den ojämna efterfrågan att bestå och därmed även behovet av deltidsanställda, antingen de har en fast eller en tillfällig anställning.

Det offentliga sektorn svarar, som tidigare nämnts, för i det närmaste hälften av deltidsarbetande i Sverige, varav 90 procent är kvinnor. De finns främst inom vård och omsorg. Samma förhållande gäller för de deltidsarbetslösa. Antalet deltidsarbetande inom sjukvården kommer sannolikt att minska, framför allt, som redan nämnts, på grund av att efterfrågan på deltidsarbete minskar, men även till följd av att bristen på personal bör göra det möjligt för deltidsarbetslösa att i större utsträckning få den arbetstid de önskar. Det kommer likafullt att finnas de som arbetar deltid frivilligt, men de blir sannolikt färre än i dag, bl.a. på grund av medelåldern bland de anställda stiger, samtidigt som de nya kvinnogenerationerna i växande grad väljer att övergå till heltid när barnen blivit vuxna.

Den sociala omsorgen har i stort sett lika många deltidsanställda som sjukvården, framför allt inom hemtjänsten. Verksamheten förväntas expandera och man befarar brist på arbetskraft. Följaktligen borde deltidsarbetslösheten, det ofrivilliga deltidsarbetet, minska. Men totalt sett kommer behovet av deltidsarbete snarast att öka. De deltidsarbetslösa som väljer att stanna kvar inom omsorgen, och särskilt inom hemtjänsten, riskerar därför att bli fortsatt deltidsarbetslösa. Till detta

kommer även att antalet behovsanställda inom hemtjänsten ökar snabbt och sannolikt kommer att fortsätta att öka.

Drygt en fjärdedel av de anställda inom äldreomsorgen har en tidsbegränsad anställning. Så gott som alla är kvinnor. Här finns också ett stort inslag av timanställda. För att på kort sikt klara det framtida rekryteringsbehovet kan kommunerna bli nödsakade att höja sysselsättningsgraden för redan anställda. Ett annat sätt att försöka få tillgång till personal är att anlita bemanningsföretag men då till en väsentligt högre kostnad än den genomsnittliga lönen. Brist på personal kommer sannolikt att medföra att man får försöka lappa ihop scheman genom tillfälliga anställningar. Kraven på kvalitet i omsorgen riskerar därmed att inte kunna utvecklas och förbättras. Det är knappast troligt att kommunerna väljer att kompetensutveckla en stor mängd tillfälligt anställda. Yrket riskerar att bli ett genomgångsyrke.

Bristen på sjuksköterskor är redan stor såväl inom landstinget som inom kommunerna. Det har medfört att allt fler känner sig utbrända, framför allt inom den rena sjukvårdssektorn. Vi har sett exempel på personal som säger upp sin anställning och i stället söker sig till bemanningsföretag. Vinsten för individen blir dels bättre möjligheter att få inflytande över sina arbetstider, dels en betydligt högre lön. För kommuner och landsting blir detta dyra lösningar, för den enskilde förmodligen en betydligt ”billigare” i form av högre lön och lägre veckoarbetstid.

Utbildning

Inom den offentliga sektorn har även utbildningssektorn många deltidsarbetande, dock väsentligt färre än för 10 år sedan. I gengäld har de tillfälliga anställningarna ökat. Här råder i dag brist på utbildad arbetskraft och den förväntas tillta kraftigt de närmaste åren. Längre fram blir efterfrågan beroende på tillgången på barn. Vuxenutbildningen har emellertid expanderat de senaste åren och denna utveckling väntas fortsätta. Samtidigt har tillfälligt anställda ökat och andelen deltidsarbetande minskat. Detta kan till en del förklaras av man på grund av bristsituationen anställt många obehöriga lärare. I så fall kommer denna utveckling sannolikt att förstärkas de närmaste åren.

1996 års läraravtal ger möjlighet till ett års provanställning för nyanställda lärare. Under 1998 ökade antalet tidsbegränsat anställda kraftigt, dels beroende på avtalet med kommunerna, dels beroende på ett relativt stort inslag av obehöriga lärare med terminsförordnande. Läraravtalet kommer troligen att medföra att antalet tidsbegränsat anställda ökar med tanke på rekryteringsbehovet om drygt 200 000 personer fram

till år 2010. I praktiken torde det dock vara få som inte får fast anställning efter ett år.

11. Arbetsförmedlingens arbete med deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda

Arbetsförmedlingen har inte samma förutsättningar att bistå alla sökandegrupper. När det gäller de deltidsarbetslösa är förutsättningarna begränsade, främst för att det i många fall inte finns några praktiska möjligheter att komplettera deras nuvarande arbete med ett annat arbete eller en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Detta ger också utslag. De deltidsarbetslösa har fått en markant mindre del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, i relation till sökandegruppens storlek. De fåtaliga åtgärder som Arbetsförmedlingen har anordnat för deltidsarbetslösa har mestadels varit inriktade på att medverka till att den arbetssökande får mer arbetstid på den befintliga arbetsplatsen. Som exempel kan nämnas resursarbeten och utbildningsvikariat.

De deltidsarbetslösa har inte heller fått samma service i övrigt som andra arbetssökande, men därvidlag är skillnaden ganska liten. Till detta kommer att utredningen tidigare har visat att de har en jämförelsevis låg omställningsbenägenhet.

Arbetsförmedlingen försöker även stimulera deltidsarbetslösa att med hjälp av utbildning söka sig ett nytt yrke inom en annan bransch. Den modell som kallas Deltidshuset är ett bra exempel på detta

1

. Därigenom kan man hjälpa enskilda arbetssökande till ett heltidsarbete, men antalet deltidsarbetslösa minskar inte i samma takt, eftersom efterfrågan på deltidsarbetskraft kvarstår och nya arbetssökande träder in som deltidsarbetslösa. När det gäller Arbetsförmedlingens insatser för behovsanställda, dvs. timvikarier enligt Arbetsförmedlingens nomenklatur, är situationen något annorlunda.

2

Även här finns problem i den bemärkelsen att en del

arbetssökande kan tvingas att byta bransch för att åstadkomma en förändring. Denna grupp förefaller emellertid ha större omställningsbenä-

1 Se kap. 12.2 Fortsättningsvis används SCB:s beteckning ”behovsanställda”. I Arbetsförmedlingens register återfinns de emellertid som ”timvikarier”.

genhet och bättre förutsättningar att få en fast heltidstjänst än de deltidsarbetslösa.

En angelägen uppgift för Arbetsförmedlingen är i detta sammanhang att förbättra sökkanalerna så att dessa grupper snabbare och lättare hittar arbeten som i förlängningen kan leda till en fastare förankring på arbetsmarknaden. Modern datateknik är utan tvivel ett viktigt hjälpmedel i detta sammanhang.

11.1. Arbetsförmedlingens uppdrag

Arbetsförmedlingens uppdrag kan i korthet beskrivas som att bistå arbetssökande i deras strävan efter att få ett arbete och att hjälpa arbetsgivare att få den arbetskraft de söker. Verksamhetens inriktning bestäms av regering och riksdag och styrs av de mål statsmakterna sätter för arbetsmarknadspolitiken.

Under de senaste åren har inriktningen styrts av tre huvudmål, ”håll vakanstiderna nere för lediga platser”, ”minska långtidsarbetslösheten” och ”motverka långa tider utan arbete”. Två av dessa mål avser arbetssökande. Den valda inriktningen leder till att verksamheten på ett naturligt sätt fokuseras på heltidsarbetslösa sökande. Långtidsarbetslöshet definieras som en sammanhängande arbetslöshetsperiod om 100 dagar för ungdomar respektive 6 månader för vuxna arbetssökande. ”Motverka långa tider utan arbete” syftar till att försöka bryta långa inskrivningstider då den arbetssökande pendlar mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder, utan en reell kontakt med arbetslivet.

Därutöver har regeringen i olika omgångar givit Arbetsmarknadsstyrelsen i uppdrag att rikta särskilda resurser till deltidsarbetslösa. Under slutet av 1980-talet bedrevs ett arbete inom ramen för det som kallades ”Det kommunala handlingsprogrammet”. Inför verksamhetsåret 1998 betonade också regeringen att Arbetsmarknadsverket borde söka utforma arbetsmarknadspolitiska åtgärder som är bättre anpassade till de deltidsarbetslösas förutsättningar.

3

Men de grupper som utredningen behandlar, deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda, utmärks av att de har arbete, om än inte med den anknytning till arbetsmarknaden och den regelbundenhet de skulle vilja, eller i den utsträckning de önskar. De har därför inte heller tillhört de sökandegrupper som har prioriterats i Arbetsförmedlingens arbete under 1990-talet.

3 Regeringens prop. 1996/97:107 s. 120.

11.2. Vad gör Arbetsförmedlingen?

De deltidsarbetslösa utgjorde 1997 cirka 17 procent av Arbetsförmedlingens arbetssökande, och drygt 25 procent av dess kvinnliga sökande

4

.

Det är med andra ord en stor sökandegrupp. Utvecklingen sedan 1990 framgår av figur 11.1.

Figur 11.1. Deltidsarbetslösa kvinnor och män vid Arbetsförmedlingen 1990

  • 1998.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Män Kvinnor

Källa: Amv.

Antalet deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen ökade som synes i snabb takt under första delen av 1990-talet, för att nå en topp 1995. Utvecklingen är emellertid svår att bedöma i detalj, eftersom en del av de behovsanställda under denna tid klassificerades tillsammans med de deltidsarbetslösa. Under 1996 blev behovsanställda/timvikarierna, en egen sökandegrupp. Deras avskiljande från de deltidsarbetslösa förklarar cirka 40 procent av deltidsarbetslöshetens minskning från 1995 till 1996. Det innebär samtidigt att det bara finns tillförlitlig statistik vad gäller behovsanställda som sökandegrupp vid Arbetsförmedlingen för åren 1997 och 1998.

4 Framställningen i detta kapitel bygger helt på statistik från AMV.

Deltidsarbetslösheten måste emellertid ses i relation till den allmänna arbetslöshetsnivån, som har växlat kraftigt under 1990-talet. I figur 11.2 återges de deltidsarbetslösa som andel av samtliga arbetssökande vid Arbetsförmedlingen.

Figur 11.2. Deltidsarbetslösa kvinnor och män vid Arbetsförmedlingen som andel av samtliga arbetssökande av respektive kön, 1990 till 1998.

0 3 6 9 12 15 18 21 24 27

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Procent

Män Kvinnor

Källa: Amv.

Nedgången fram till 1992 förklaras av att basen för beräkningen, samtliga arbetssökande vid Arbetsförmedlingen, steg kraftigt under dessa år. I själva verket ökade, som framgår av figur 11.1 antalet deltidsarbetslösa varje år under perioden 1991 till 1995.

Från 1995 till 1997 har antalet arbetssökande vid Arbetsförmedlingen sjunkit varje år, men med mycket små tal. År 1998 uppvisar emellertid en större minskning,

  • 7 procent, men det är främst de heltidsarbetslösa som har minskat. I figur 11.3 kan man se förändringen under 1998 fördelad på olika sökandegrupper. I gruppen ”heltidsarbetslösa” har även personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder inräknats.

Figur 11.3. Grupper av arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. Procentuell förändring från 1997 till 1998.

- 18,7

- 4,6

21,0

-20 -15 -10

-5

0 5 10 15 20 25

Arbetslösa+

åtgärder

Deltidsarbetslösa

Behovsanställda

procent

Källa: Amv

De deltidsarbetslösa har minskat, men inte tillnärmelsevis lika mycket som de heltidsarbetslösa. Behovsanställda har emellertid ökat desto mer, med drygt 20 procent på ett år. De utgjorde 1998 8,5 procent av Arbetsförmedlingens sökande.

Om man ser till alla arbetssökande vid Arbetsförmedlingen har både män och kvinnor minskat under 1998, även om männen uppvisar en större minskning än kvinnorna. Bland de deltidsarbetslösa utgör kvinnorna ungefär 80 procent, dvs. samma andel som i andra sammanhang när det gäller deltidsarbete. Männen har emellertid svarat för nästan hälften av den lilla minskning som ägt rum bland de deltidsarbetslösa. I gruppen behovsanställda är ungefär en tredjedel män. Som tidigare nämnts har de ökat från 1997 till 1998, och det gäller båda könen, männen med 28 och kvinnorna med 21 procent.

De deltidsarbetslösa har en högre medelålder än övriga arbetssökande och de deltidsarbetslösa kvinnorna har en högre medelålder än sina manliga kollegor. Kvinnor mellan 45 och 54 år utgör 20 procent av de deltidsarbetslösa, att jämföra med 17 procent bland alla arbetssökande. Behovsanställda har tvärtom en lägre medelålder än övriga arbetssökandegrupper, antingen det gäller män eller kvinnor.

Eftersom de deltidsarbetslösa har arbete en del av tiden har de inte varit prioriterade bland Arbetsförmedlingens arbetssökande. Utredningen

har också visat att det är svårt att anordna arbetsmarknadspolitiska åtgärder som de deltidsarbetslösa kan delta i utan att bryta sitt deltidsarbete. Av bland annat den anledningen blir deltidsarbetslösa kvar vid Arbetsförmedlingen längre tid än arbetssökande i allmänhet. Figur 11.4 visar inskrivningstidens fördelning på olika arbetssökandegrupper per den sista december 1997.

Figur 11.4. Arbetssökandegrupper inskrivna vid Arbetsförmedlingen den sista december 1997, fördelade efter inskrivningstidens längd.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

Heltidsarbetslösa

Deltidsarbetslösa

Behovsanställda

< 6 mån 6-12 mån 1-2 år > 2 år

Källa: Amv.

Deltidsarbetslösa har som synes långa inskrivningstider. Drygt 40 procent av dem har varit inskrivna i mer än 2 år. Heltidsarbetslösa har väsentligt kortare inskrivningstider, medan de behovsanställda hamnar mitt emellan . De har kortare inskrivningstider än de deltidsarbetslösa, men mer än hälften av dem har ändå varit inskrivna mer än ett år vid Arbetsförmedlingen.

Utredningen har också låtit undersöka deltidsarbetslösa som var inskrivna vid Arbetsförmedlingen under fjärde kvartalet 1992 till 1995, för att se hur stor andel av dem som fortfarande var inskrivna som deltidsarbetslösa under fjärde kvartalet 1998. Observera att inskrivna från fjärde kvartalet 1992 finns med fjärde kvartalet 1993 osv. Resultatet framgår av figur 11.5.

Figur 11.5. Deltidsarbetslösa inskrivna vid Arbetsförmedlingen fjärde kvartalet 1998.

17%

i 5 år

15%

i 6 år

20%

i 4 år

25%

i 3 år

0 5 10 15 20 25 30

4.kv -92 4.kv -93 4.kv -94 4.kv -95

inskrivna sedan

procent

Källa: Amv.

Deltidsarbetslösa har uppenbarligen mycket långa inskrivningstider. Inte mindre än 15 procent av dem som var inskrivna fjärde kvartalet 1992 fanns fortfarande i registret som deltidsarbetslösa sex år senare. Därefter ökar andelen i takt med att man vandrar framåt år från år. Från 1995 till 1998, i tre år, har en fjärdedel av de deltidsarbetslösa stått kvar i Arbetsförmedlingens register, samtidigt som gruppen som helhet faktiskt har minskat.

Låg andel av arbetsmarknadspolitiska åtgärder

Arbetsförmedlingen har haft svårt att anordna arbetsmarknadspolitiska åtgärder som har passat de förutsättningar de deltidsarbetslösa har. I figur 11.6 framgår att de kvinnliga deltidsarbetslösa 1997 utgjorde drygt 25 procent av de arbetssökande kvinnorna, men knappt 5 procent av de kvinnor som fick del av en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Arbetsförmedlingen har uppenbarligen inte lyckats att anordna åtgärder för deltidsarbetslösa i samma utsträckning som för heltidsarbetslösa och behovsanställda.

Figur 11.6. Kvarstående arbetssökande och personer i åtgärd i olika sökandegrupper. Kvinnor, medeltal 1997.

25,5

4,5

6,1

9,9

60,4

87,7

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

Heltidsarbetslösa

Deltidsarbetslösa

Behovs-

anställda

procent

Arbetslösa

I åtgärd

Källa: Amv.

I en diskussion om arbetsmarknadspolitiska åtgärder för deltidsarbetslösa måste man emellertid beakta, att uppemot två tredjedelar av dem arbetar på varierande arbetstid, eller har förkortad arbetstid varje dag. Sådana arbetsscheman är mycket svåra att kombinera med andra verksamheter

5

.

Av den lilla grupp deltidsarbetslösa som ändå fick en arbetsmarknadspolitisk åtgärd var männen under 1997 överrepresenterade. Detta kan sammanhänga med att många av de dem har svårare än kvinnorna att acceptera ett deltidsarbete. De är därför mer energiska när det gäller att söka utvägar ur deltidsarbetet. Som utredningen i andra sammanhang konstaterat tycks många deltidsarbetslösa kvinnor ha en benägenhet att bli inlåsta i sitt deltidsarbete.

Ungdomarna har fått en jämförelsevis stor andel av de åtgärder som kommit de deltidsarbetslösa till del. Det är naturligt, med tanke på att de befinner sig i en etableringsfas på arbetsmarknaden och därför i många fall är mer lättrörliga än vuxna människor. Ungdomarna har också varit en prioriterad grupp inom arbetsmarknadspolitiken under en stor del av 1990-talet. Deltidsarbetslösa över 45 år är tvärtom än mer underrepresenterade i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.

5 Se kap. 8.

De deltidsarbetslösa har emellertid spelat en mer framträdande roll i vissa av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. De utgjorde drygt 20 procent av de som deltog i resursarbeten inom offentlig verksamhet under 1997. Denna åtgärd syftar till att ge deltagarna en inblick i ordinarie verksamhet och därtill en viss kompetensutveckling som kan bidra till att deltagaren får ordinärt arbete inom verksamheten. Deltagarna ska till 90 procent delta i kvalitetshöjande arbete hos arbetsgivaren och resterande 10 procent ska ägnas åt kompetensutveckling och aktivt arbetssökande. Åtgärden har bland annat kritiserats för att kompetensutvecklingsdelen inte har skötts på ett tillfredsställande sätt. Deltidsarbetslösa utgjorde också 15 procent av de som fick utbildningsvikariat och 13 procent som fick projektarbete med arbetslöshetsersättning.

Detta är volymmässigt mycket små åtgärder, som syftar till att ge den arbetssökande mer arbetstid vid den befintliga arbetsplatsen. De kan inte anses vara inriktade på omställning, eftersom de i allmänhet är förlagda till den arbetsplats där de deltidsarbetslösa redan befinner sig.

Av den lilla grupp deltidsarbetslösa som fått en arbetsmarknadspolitisk åtgärd har ändå en dryg fjärdedel fått arbetsmarknadsutbildning, att jämföra med drygt 17 procent bland de arbetssökande som helhet. Kvinnor utgjorde 75 procent av denna grupp. Nästan 24 procent av de deltidsarbetslösa återfanns inom Arbetslivsutveckling (ALU), till mer än 30 procent män, företrädesvis inom åldersgruppen över 45 år. Arbetsplatsintroduktion (API) slutligen, omfattade drygt 15 procent av de deltidsarbetslösa som fått en åtgärd. Även här utgjorde männen mer än 30 procent, men med tyngdpunkten på unga män, 20 till 24 år gamla.

Det första intrycket står sig alltså. De deltidsarbetslösa har inte fått arbetsmarknadspolitiska åtgärder tillnärmelsevis i den utsträckning som motsvarar deras andel av de arbetssökande. Förklaringen är, som tidigare nämnts, i stor utsträckning förknippad med att två tredjedelar av dem arbetar på scheman som är näst intill omöjliga att kombinera med annan verksamhet, vare sig annat arbete, utbildning eller någon annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

I förhållande till sin andel bland de deltidsarbetslösa är männen överrepresenterade bland de fått en åtgärd. Även till detta finns förklaringar, framför allt att många män hela tiden söker vägar från deltidsarbetet över till ett heltidsarbete. Men det ingår i Arbetsförmedlingens uppdrag att motivera arbetssökande till att vidta åtgärder för att uppnå den ställning på arbetsmarknaden som de önskar. I detta avseende har man uppenbarligen lyckats bättre med de deltidsarbetslösa männen än med kvinnorna.

Denna redovisning ger dock inte en helt rättvisande bild av Arbetsförmedlingens arbete med de deltidsarbetslösa. I en del fall slutar den deltidsarbetslöse sitt arbete och övergår till heltidsarbetslöshet, för att

därefter ta sig an en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. I Arbetsförmedlingens statistik ser det då ut som om en heltidsarbetslös börjat i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Men frågeställningen har här varit i vilken utsträckning deltidsarbetslösa deltar i åtgärder för att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden, samtidigt som de behåller sitt arbete.

Behovsanställda är den sökandegrupp som oftast avaktualiseras från Arbetsförmedlingen och därnäst kommer heltidsarbetslösa. Deltidsarbetslösa avaktualiseras väsentligt mera sällan, vilket rimligen förklaras av att de har arbete, om än inte den arbetstid de skulle vilja ha. Av de som avaktualiseras är det av naturliga skäl en stor grupp, drygt 30 procent, som får heltidsarbete. Men det handlar dock, som tidigare nämnts, om totalt sett en relativt liten grupp.

I en del fall upphör deltidsarbetet och den deltidsarbetslöse blir helt arbetslös. Per månad räknat berör detta emellertid endast cirka 3 procent av de deltidsarbetslösa. För de behovsanställda är siffran av förklarliga skäl högre, 15 procent i genomsnitt per månad under 1997. Strömmar mellan olika sökandegrupper förekommer också, men för deltidsarbetslösa och behovsanställda är de ganska små.

11.3. Hur uppfattas Arbetsförmedlingen?

Arbetsförmedlingen genomför regelbundet servicemätningar bland arbetssökande och arbetsgivare i samarbete med SCB. I dessa s.k. servicemätningar kan man få en uppfattning om vad arbetssökande anser om Arbetsförmedlingens service. Utredningen har tagit del av den servicemätning som gjordes 1997, och fördelat den på olika sökandegrupper.

En mycket stor del av de arbetssökande, närmare 90 procent, uppger att de har en kontaktperson. Bland de deltidsarbetslösa är det inte riktigt lika många, men ändå över 80 procent. Andelen är större bland behovsanställda. Det är i allmänhet något fler män än kvinnor som uppger att de har en kontaktperson.

Det är väsentligt färre arbetssökande som uppger att de har kommit överens med arbetsförmedlaren om en handlingsplan. I medeltal uppger 32 procent av de heltidsarbetslösa att de har en handlingsplan, medan samma sak endast gäller för cirka 25 procent av deltidsarbetslösa och behovsanställda.

Det är dock inte alltid som de arbetssökande upplever att det finns en handlingsplan, även om arbetsförmedlaren anser att så är fallet. I Arbetsförmedlingens register var det i oktober 1998 väsentligt fler arbetssökande, ca 65 procent, som hade en registrerad handlingsplan. Även här var andelen lägre när det gäller deltidsarbetslösa, knappt

hälften, 52 procent av de deltidsarbetslösa männen, men endast 47 procent av kvinnorna, medan den var större för behovsanställda. Detta överensstämmer med de utsagor som finns i ”Bilder ur verkligheten”. Både de deltidsarbetslösa och arbetsförmedlarna uppger att denna grupp får mindre uppmärksamhet från Arbetsförmedlingen än de heltidsarbetslösa.

De arbetssökande får också frågan om Arbetsförmedlingen har tagit kontakt för att följa upp utvecklingen. Drygt en tredjedel av de deltidsarbetslösa svarar ja, en något större andel av männen än av kvinnorna. För alla tillfrågade arbetssökande var motsvarande andel knappt 30 procent. Bland behovsanställda är det något fler som uppger att Arbetsförmedlingen har hört sig för om utvecklingen. Här tycks förhållandet vara tämligen likartade för deltidsarbetslösa och övriga sökandegrupper.

En rimlig fråga i sammanhanget är om de arbetssökande har fått några platsförslag från Arbetsförmedlingen. Det är i medeltal 38 procent som har svarat ja. Bland de deltidsarbetslösa uppger 30 procent av männen och drygt 27 procent av kvinnorna att de har fått platsförslag. Andelen är markant högre, cirka 36 procent, bland de behovsanställda.

De deltidsarbetslösa har uppenbarligen fått färre platsförslag än övriga sökandegrupper, även om detta till en del kan förklaras av de svårigheter som föreligger när det gäller att hitta ett kompletterande arbete för dem. I det statistiska underlaget finns inte någon möjlighet att se vilka platsförslag de arbetssökande har fått. De förslag som har lämnats behöver t.ex. inte alls ha varit av komplementär natur. De kan lika gärna ha varit förslag till helt andra arbeten, t.ex. på heltid.

Frågan om Arbetsförmedlingen bidragit till att lösa den arbetssökandes situation går inte att besvara med ett enkelt ja eller nej. Svarsalternativen är därför i ”mycket liten”, ”ganska liten”, ”ganska stor” eller i ”mycket stor” utsträckning, samt ett mittenalternativ, ”varken eller”. Svaren visar att cirka hälften av de arbetssökande anser att Arbetsförmedlingen bidragit i mycket liten eller ganska liten omfattning till att lösa deras problem.

Bland de deltidsarbetslösa är det drygt 57 procent av kvinnorna som svarat ”mycket liten” eller ”ganska liten” utsträckning, och 54 procent av männen. Andelarna är i stort sett desamma för behovsanställda, men skillnaden mellan könen är mindre. De heltidsarbetslösa avger här ett mer positivt omdöme.

De intervjuade blir också tillfrågade om de fått yrkes- eller utbildningsinformation under den tid varit arbetssökande vid Arbetsförmedlingen. De kan välja mellan tre svarsalternativ, ”ja”, ”nej, behov fanns ej” och ”nej, men behov fanns”. En mycket stor del av de intervjuade, cirka 65 procent, har valt att svara ”nej, behov fanns ej”. Drygt två

tredjedelar av de sökande ansåg sig alltså inte behöva information om yrken eller utbildningar.

Detta är en anmärkningsvärt hög andel, som det i andra sammanhang kan finnas anledning att reflektera över. Flertalet av de analyser som behandlar arbetslöshetsproblemet i Sverige utmynnar i ett behov av omställning till nya arbeten, utbildning för dessa arbeten och därmed följande behov av yrkes- och utbildningsinformation.

Av dem som ändå ansåg sig ha ett behov av yrkes- och utbildningsinformation uppgav närmare 60 procent att de hade fått sådan information. Drygt 40 procent svarade emellertid att de inte fått det, trots att de ansåg att behov förelåg. Bland de deltidsarbetslösa är denna andel i stort sett densamma och lika för båda könen. De behovsanställdas svar uppvisar en annan bild. Drygt 70 procent av männen anser sig ha blivit informerade, medan motsvarande tal för kvinnorna är drygt 50 procent.

De arbetssökande tycks ha ett ganska gott förtroende för den enskilde arbetsförmedlaren. Knappt 40 procent har ”ganska bra” förtroende, och om man därtill lägger dem som svarat ”mycket bra”, motsvarar det närmare 60 procent av de intervjuade. Ytterligare drygt 20 procent har sedan svarat ”varken eller”.

De deltidsarbetslösa männens svar fördelar sig på samma sätt som det sammantagna resultatet, medan kvinnorna inte har lika stort förtroende för sin arbetsförmedlare. Väsentligt fler av dem har valt alternativet ”varken eller”. Det är endast cirka 15 procent som svarat ”mycket dåligt” eller ”ganska dåligt”. Bland behovsanställda arbetssökande är resultatet detsamma som bland deltidsarbetslösa, men det är ingen större skillnad i svaren från de olika sökandegrupperna.

De intervjuade får också uttala sig om Arbetsförmedlingens service. Tyngdpunkten i svaren ligger på alternativet ”varken eller”, som en tredjedel av de intervjuade har valt. Något färre, cirka 30 procent, har bedömt servicen som ”ganska bra”, medan endast 7 procent har valt alternativet ”mycket bra”. Följaktligen är det en dryg fjärdedel som avgivit omdömet ”ganska dålig” eller ”mycket dålig”.

Bland de deltidsarbetslösa är utfallet något sämre än för arbetssökande som helhet, framför allt bland kvinnorna, och samma sak gäller för de behovsanställda. Det finns även här skillnader i hur olika sökandegrupper upplever Arbetsförmedlingens service, men de är ändå små.

Sammanfattningsvis kan man säga att det är en viss skillnad mellan hur olika sökandegrupper bedömer Arbetsförmedlingens arbete, men den är ändå ganska liten. Deltidsarbetslösa och heltidsarbetslösa upplever i stort sett situationen på samma sätt. Den enda grupp som skiljer ut sig är behovsanställda män, som är mer missnöjda när det gäller yrkesinformation och Arbetsförmedlingens hjälp med att lösa deras situation.

Men de har i gengäld fått platsförslag i större utsträckning än de deltidsarbetslösa.

11.4. Vad kan Arbetsförmedlingen göra?

Arbetsförmedlingen har inte samma förutsättningar att hjälpa alla sökandegrupper. När det gäller deltidsarbetslösa är förutsättningarna mindre goda. I de tilläggsfrågor som AKU ställt till de deltidsarbetslösa på utredningens uppdrag förefaller de ha en jämförelsevis låg omställningsbenägenhet. Samma bild framträder även i intervjuundersökningen ”Bilder ur verkligheten”. De deltidsarbetslösa vill i allmänhet stanna hos sin nuvarande arbetsgivare, eller åtminstone inom sin bransch, trots att den utmärks av en ojämn efterfrågan på arbetskraft.

Även om deltidsarbetslösa har arbete en del av tiden är det viktigt att se att de i detta avseende bör jämföras med andra arbetslösa. De är i den egenskapen de är anmälda vid Arbetsförmedlingen och det är i samma egenskap som de uppbär stöd från arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt arbetsgivarnas utsago i Bilder ur verkligheten finns det möjligheter att sätta samman tjänster med längre veckoarbetstid än idag, åtminstone inom handel och omsorg. Det förutsätter att de arbetssökande är beredda att arbeta mer på kvällar och helger än vad som är fallet nu. De arbetsgivare som intervjuats i ”Bilder ur verkligheten” anser inte att de deltidsanställda är beredda till detta. Några av de intervjuade arbetsförmedlarna instämmer i detta. De anser att arbetstagare inom de aktuella branscherna "i betydligt större utsträckning än i dag måste vara beredda att arbeta under obekväma tider som kvällar och helger, annars kommer man aldrig att få jobba mer. Är man inte beredd på det anser arbetsförmedlarna att man borde byta bransch".

6

Runt om i Sverige har Arbetsförmedlingen under årens lopp i samarbete med fackförening och arbetsgivare genomfört ett antal projekt i syfte att hjälpa deltidsarbetslösa till heltid under de senaste tio åren

7

. Det har i ett antal fall resulterat i att enskilda individer övergått till heltidsarbete, men som en arbetsförmedlare i ”Bilder ur verkligheten” säger, ”Även om en person lyckas komma upp i en heltidstjänst så är det ju alltid någon annan som kommer in på en deltid.” Detta bekräftas också av att antalet deltidsarbetslösa stigit mycket kraftigt under 1990-talet. Mot denna bakgrund måste man anse att Arbetsförmedlingens möjligheter att medverka till att de deltidsarbetslösa får mer arbetstid under nuvarande omständigheter är små. När det gäller de behovsanställda är

6 Se Bilder ur verkligheten.7 Se kap. 12.

situationen annorlunda. Även här finns problem i den bemärkelsen att en del arbetssökande kan tvingas att byta bransch för att åstadkomma en förändring. Samtidigt finns indikationer på att denna grupp har bättre förutsättningar att få en fast heltidstjänst än de deltidsarbetslösa.

8

Arbetsförmedlingen har också under 1990-talet byggt upp en förmedlingsverksamhet som enbart hanterar mycket kortfristiga arbeten. Den är naturligtvis värdefull för de som önskar ett tillfälligt arbete eller vill prova olika arbeten.

11.5. Datorstöd och andra tekniska hjälpmedel

Såväl deltidsarbetslösa som tillfälligt anställda söker komplettera det arbete de redan har så att de uppnår önskad tid. I många fall, inte minst för deltidsarbetslösa, blir det fråga om ett komplicerat pusslande för att hitta lämpligt utfyllnadsarbete. Denna typ av ”matchning” är svår och tidskrävande både för arbetsförmedlare och för de arbetsgivare som inom sin organisation försöker ordna heltid för de anställda.

En viktig uppgift för Arbetsförmedlingens blir i detta sammanhang att förbättra sökkanalerna så att både deltidsarbetslösa och behovsanställda snabbare och lättare hittar arbeten som i förlängningen kan leda till en fastare förankring på arbetsmarknaden. Eftersom många behovsanställda har arbete en stor del av tiden, är det av avgörande betydelse att göra dessa sökkanaler tillgängliga för de sökande och förbättra tekniken, så att det blir lätthanterliga. Det viktigaste hjälpmedlet härvidlag är utan tvivel modern datateknik.

Viktiga delar av Arbetsförmedlingens verksamhet har genomgått stora förändringar de senaste åren. Teknikutvecklingen har inneburit helt nya förutsättningar för en effektiv matchning av lediga platser och arbetssökande. Inom Arbetsmarknadsverket har fyra olika internetbaserade ”banker” introducerats sedan 1995.

Sökandebanken är en mötesplats för arbetsgivare och arbetssökande.

Här kan alla som är intresserade av ett nytt jobb presentera sig, sin kompetens och önskemål om arbete. De som vill vara med i Sökandebanken skriver in sig själva via Internet. Detta gäller även om man är sökande på Arbetsförmedlingen. Arbetsgivaren kan söka bland tiotusentals kandidater och göra sin egen bedömning av vem som är lämpligast.

8 Se Bilder ur verkligheten.

Platsbanken är en jobbmarknad med nära en miljon besökare varje månad. Med hjälp av Platsbankens sökfunktion kan en arbetssökande lätt hitta de annonser som överensstämmer med den egna yrkesprofilen.

Som arbetsgivare kan man lägga in logotype, annons och länkar till eventuell egen hemsida samt ta emot svar per e-post. När som helst kan man som arbetsgivare kontrollera hur många som tittat på sin annons.

Både Sökande- och Platsbanken är öppna för olika typer av anställningsformer. Man kan med andra ord söka t.ex. heltids- eller deltidsarbete, tillsvidare anställning eller tidsbegränsade anställningar.

Vikariebanken är däremot, som framgår av namnet, inriktad på snabb tillsättning av korta tidsbegränsade jobb. Efter anmälan till

Arbetsförmedlingen kan en sökande bli inskriven i Vikariebanken. Arbetsgivaren får en presentation av tillgängliga sökande inom det aktuella kompetensområdet. För att tillsättningen skall kunna ske omedelbart, är uppgifterna om de sökande kvalitetssäkrade; betyg, kompetensprofil m.m. har kontrollerats av Arbetsförmedlingen. De arbetssökande måste uppdatera sin tillgänglighet varje dygn. Denna verksamhet har expanderat kraftigt under det senaste året och omspänner nu ett 90-tal pooler med vikarier runt om i landet.

AMS utvecklar under vintern 1998/99 i samverkan med Kommunförbundet och Landstingsförbundet ett internetbaserat system för deltidsanställda och tillfälligt anställda inom kommuner och landsting. I systemet får de arbetssökande ange yrke eller kompetensprofil och önskemål om arbete på vissa tider(schema). En viss arbetsplats, t.ex. ett daghem, kommer att kunna söka vikarier eller förstärkning på vissa tider via systemet.

I mars 1998 sjösattes också Bild- och konstnärsbanken, som har till syfte att underlätta och förbättra kontakterna mellan kulturarbetare och arbetsgivare runt om i landet.

Tekniska lösningar av detta slag kan göra det möjligt för Arbetsförmedlingen att ge alla arbetssökande och i synnerhet deltidsarbetslösa och behovsanställda, en väsentligt bättre service i framtiden. Arbetsgivare kan använda datorstödet för att hitta arbetssökande med den profil som passar det aktuella arbetet. Likaså kan de söka lösningar som underlättar den interna ”matchningen” vid företaget.

12. Exempel på andra lösningar

Som utredningen har visat i kapitel 8 är förutsättningarna att finna lösningar för deltidsarbetslösa, medan deltidsarbetet fortfarande pågår, begränsade. I kapitel 11 framgår också att Arbetsförmedlingen har haft svårt att hjälpa de deltidsarbetslösa att få den anställningstid de vill ha, så att de därigenom inte längre blir beroende av arbetslöshetsförsäkringen för sin försörjning. I detta kapitel redovisas olika förslag på lösningar som prövats för att både tillgodose företagens efterfrågan på arbetskraft som kan rycka in vid arbetstoppar, och individernas önskemål om en fastare anknytning till arbetsmarknaden.

12.1. Goda exempel

De deltidsarbetslösas problem har uppmärksammats i olika sammanhang sedan en lång tid tillbaka. Man har också gjort ett antal försök att i projektform och på annat sätt försöka minska deltidsarbetslösheten. I huvudsak kan de gjorda insatserna indelas i två typer. Den första typen är inriktad på att uppnå bestående förändringar på en arbetsplats och kallas här ”strukturell”. I den samarbetar fackförening och arbetsgivare i syfte att söka former för att ordna fler fasta anställningar och för att uppgradera deltidstjänster på en aktuell arbetsplats till heltidstjänster eller till den nivå de deltidsarbetslösa söker. Man samordnar scheman och arbetsrutiner så att deltidstjänster kan läggas samman till en tjänst med högre tjänstgöringsgrad. I processen ingår ofta kompetensutvecklande åtgärder av olika slag, främst i samarbete med Arbetsförmedlingen. De syftar till att ge de deltidsarbetslösa bredare kompetens, så att de kan ta fler olika arbetsuppgifter vid arbetsplatsen. Den andra modellen, här kallad ”individinriktad”, består i att Arbetsförmedlingen, ofta i samarbete med den fackliga parten, sätter in särskilda stimulansåtgärder gentemot deltidsarbetslösa arbetssökande. Här är syftet att förmå dem att bryta deltidsarbetslösheten genom att söka annat arbete eller genomgå utbildning till annat arbete.

Det finns en rad exempel på projekt i syfte att bekämpa deltidsarbetslösheten i Sverige under den senaste 10-årsperioden, men ämnets

aktualitet har växlat kraftigt. Under andra halvan av 1980-talet pågick många projekt på olika håll i landet, ofta i samverkan mellan arbetsmarknadens parter och Arbetsförmedlingen. En stor del av detta arbete avrapporterades 1988 av AMS i en rapport kallad ”Från deltid till heltid

  • hur då?”

I denna rapport redovisas en rad olika typer av deltidsprojekt, men tyngdpunkten är knuten till det som då kallades ”Det kommunala handlingsprogrammet”. Genom en omfattande kartläggning av scheman och arbetsuppgifter inom den kommunala och landstingskommunala sektorn sökte Arbetsförmedlingen, i samverkan med arbetsgivare och fackföreningar, finna vägar att lägga samman deltidstjänster så att fler heltidstjänster uppstod. Man arbetade också för att eliminera timvikariat och andra liknande former genom att bygga upp pooltjänster som skulle träda in när olika verksamheter drabbades av oväntad frånvaro.

Utredningen har inte funnit anledning att närmare studera dessa projekt, eftersom de inte kan anses ha givit några varaktiga resultat. År 1988 uppgick de deltidsarbetslösa som uppbar fyllnadsersättning från Kommunalarbetarförbundets arbetslöshetskassa till 11 600 personer, år 1997 var motsvarande antal 45 505. Inom handeln, där man också gjorde insatser, var 3 500 deltidsarbetslösa kassamedlemmar anmälda vid Arbetsförmedlingen 1988, att jämföra med 12 400 1997.

Under den ekonomiska nedgångsperioden 1991

  • 1994 var insatserna för att motverka deltidsarbetslösheten inte så stora. Kommunalarbetarförbundet bedrev emellertid ett projekt under 1993 och 1994, under namnet ”En hel del”. Syftet var att genom kartläggning, diskussion, och utbildning mobilisera deltidsarbetslösa medlemmar till aktivitet på arbetsplatserna för att påverka och förändra sin situation. Man försökte uppmärksamma arbetsgivaren på problemet, föreslå kombinationstjänster med fler arbetstimmar etc.

Från 1995 har ett stort antal projekt vuxit upp runt om i landet. Många av dem har startat under 1998 och låter sig ännu inte utvärderas. Av utrymmesskäl kan inte heller alla projekt presenteras här. Utredningen har emellertid valt att något mer i detalj redovisa två projekt som pågått tillräckligt lång tid för att en viss utvärdering hunnit ske. Först beskrivs ett exempel på det som ovan kallas ”strukturell” modell och sedan ett ”individinriktat” projekt.

Kiviksmodellen

Den sk ”Kiviksmodellen” är ett exempel på det utredningen kallar en strukturell modell för att långsiktigt eliminera deltidsarbetslöshet vid en arbetsplats eller i en arbetsorganisation. Den består av tre steg, varav det

första påbörjades våren 1995. Utgångspunkten var att Kiviks hemtjänstdistrikt hade många korta deltidstjänster, ökande svårigheter att rekrytera vikarier samt många timvikarier som saknade formell kompetens. Målet var att skapa hel- och deltidstjänster med ett större timinnehåll, samt att klara sjukfrånvaro och annan oplanerad frånvaro med egen personal med god kompetens.

Den första åtgärden var att omvandla de medel i budgeten som avdelats för sjuk- och timvikarier till fasta tjänster, med ökad sysselsättningsgrad. En del av dessa nya tjänster skulle bedrivas på ”flytande tid” och var förknippade med krav på tillgänglighet, om frånvaro skulle uppstå på arbetsplatsen. All ledig tid vid arbetsplatsen skrevs in på en turlista och de som hade ”flytande tid” ansvarade själva för att boka in sig där. Till detta utgick fast lön utifrån den ökade sysselsättningsgraden, oberoende av hur många timmar man sedan arbetade per månad.

Systemet fungerade utmärkt, men fortfarande bedrevs en väsentlig del av verksamheten på fastlagda schema, som inte motsvarade det behov av flexibilitet som verksamheten hade och inte heller tillgodosåg medarbetarnas individuella önskemål. Av denna anledning gick man, med början hösten 1997, vidare till steg två, en ny schemamodell, den s.k. ”tvättstugelistan”. I detta system får hela personalen teckna sig för de arbetspass som passar dem bäst, men givetvis utifrån en övergripande bemanningsram. Schemat konstrueras i 6-veckorsintervall. Varje arbetstagare sätter upp ett önskeschema varefter arbetsgruppen kompromissar tills verksamhetens behov har tillgodosetts. Dessutom lägger arbetsgrupperna upp ett schema för långhelger för 1 år framåt. De berörda åtar sig därmed att inte ta semester eller annan ledighet under de långhelger de bundit sig för.

Även denna förändring fungerade bra. Dock kvarstod en omständlig administrativ apparat, när det gällde rapporteringen av obekväm arbetstid (ob). Därtill fanns personalens önskemål om att få arbeta mera fritt under ansvar samt merkostnader för verksamheten i samband med att personalen arbetade mer flexibelt. För att råda bot på detta sjösatte man hösten 1998 det tredje steget, som innebar att man övergick till årsarbetstid för de anställda. Den utgick från 37 timmars arbetsvecka och innebar en ram om 1 929,28 timmar per år.

Till detta knöts en fast månadsersättning för ob-tillägget, storhelgstillägg och ob-tillägg vid enstaka nätter. All inarbetad tid bokförs och stäms av var 6:e vecka. Inom ramen kan en medarbetare arbeta in max 100 timmar utöver årsarbetstiden vid heltidsarbete, och överföra ett över- eller underskott om högst 74 timmar till nästa kalenderår. Veckoarbetstiden får vara maximalt 48 timmar per sjudagarsperiod i medeltal per 4-månadersperiod. Avtalet ger ingen rätt till mer- eller övertidsersättning eller tillägg för förskjuten arbetstid.

De två första stegen i Kiviksmodellen har fungerat bra och det finns ännu så länge inga tecken till problem förknippade med det tredje steget. De anställda har varit med och drivit fram förändringen och de har nu goda möjligheter att få den arbetstid de önskar.

Arbetssättet medför också avsevärda effektivitetsvinster. Personalen kan täcka in luckor om enstaka timmar här och där. Tidigare var man tvungen att ta in en timvikarie, och då i minst 4 timmar per gång. Detta, samt att den ökade tjänstgöringsgraden bekostats med pengar som redan fanns i budgeten, för sjuk- och timvikarier, gör att Kiviksmodellen hittills varit lönsam för arbetsgivaren.

Deltidshuset

Det s.k. ”Deltidshuset” är ett exempel på ett ”individinriktat” projekt i Arbetsförmedlingens regi. Idén växte fram i Värmland och har sedan vidareutvecklats i Västerås och även spritt sig till Stockholm m fl orter. Utgångspunkten är att deltidsarbetslösa ofta har kort utbildning och att de får väsentligt mindre del av den kompetensutveckling som bedrivs vid arbetsplatsen, än övriga anställda. Deras utbildning, samt deras bristfälliga kompetensutveckling, begränsar dem när det gäller att söka andra arbeten på arbetsmarknaden, t ex arbeten med mer eller full arbetstid. Det har också varit svårt för Arbetsförmedlingen att anordna åtgärder som de deltidsarbetslösa har kunnat delta i parallellt med sitt deltidsarbete.

Deltidshuset syftar till att lösa en del av dessa problem, utan att den deltidsarbetslösa måste sluta sin nuvarande anställning. Man erbjuder därför de deltidsarbetslösa utbildningsinsatser under en del av dagen eller kvällen. Målgruppen är deltidsarbetslösa som har någon form av anställningsförhållande hos en arbetsgivare, fast-, tillfällig eller behovsanställning, t.ex. timvikariat. Syftet är att ge deltagarna individuell kompetensutveckling, såväl allmän som yrkesspecifik och att därigenom öka möjligheterna för de deltidsarbetslösa att få mer tid eller heltid hos sin nuvarande eller en ny arbetsgivare. I den utsträckning verksamheten stimulerar den deltidsarbetslösa till fortsatta studier och därmed nya möjligheter till arbete är även detta positivt.

Utbildningen schemaläggs så att den ska vara tillgänglig för personer med oregelbunden arbetstid. Den består i allmänhet av tre basblock, t.ex. förmiddag (08.00

  • 12.00) eftermiddag (14.00
  • 18.00) och kväll (18.00

22.00). Den deltidsarbetslösa kan välja mellan en rad olika utbildningsinsatser, som kan samordnas till block som är anpassade till både individuella och yrkesmässiga behov.

Inledningsvis kartlägger man tillsammans med den arbetssökande vilka utbildningsinsatser som skulle bredda och/eller fördjupa den deltidsarbetslösas konkurrensmöjligheter på arbetsmarknaden. Därefter sätter den deltidsarbetslösa och Arbetsförmedlingen samman ett antal utbildningsblock till en sammanhängande studieplan som deltagaren kan genomgå i egen takt vid de olika utbildningstillfällen som står till buds. Nedan följer exempel på kursutbudet vid Deltidshuset i Stockholm under 1998. I en del fall syftar utbildningsinsatserna till att förstärka kompetensen inom det befintliga yrket, i andra fall är målsättningen att ge den kompetens som behövs för att söka ett nytt arbete.

Psykologi för vårdpersonal 20 tim Säkerhet i handels- & serviceyrken

20 tim

Layout/Textning för handeln 24 tim Kommunikation

48 tim

Affärsjuridik/Inköp

60 tim Företagandets grunder

40 tim

Företagsekonomi

120 tim Löneadministration

40 tim

Branschanpassad engelska/tyska 120 tim Affärsinriktad engelska/tyska 60 tim Windows/Word/Excel 24 tim Diplomerad säljare 160 tim Nätverksansvarig 160 tim Praktisk marknadsföring 130 tim

I Västerås, där Deltidshuset bedrivits sedan 1996, har man hunnit utvärdera det hittillsvarande arbetet. Det bör betonas att Västerås under den här perioden har haft en svag arbetsmarknad, vilket givetvis påverkar resultaten. Totalt har 1 758 deltagare registrerats. Ungefär hälften av dem har lämnat åtgärden innan studieplanen fullföljts, främst för att det är ansträngande att delta i en åtgärd och samtidigt sköta ett deltidsarbete.

Av dem som fullföljde övergick cirka 34 procent till heltidsarbete och ytterligare 10 procent har fått mer arbetstid än de hade. Dessutom har ungefär 20 procent gått vidare till fortsatta studier. och ytterligare 20 procent har avbrutit senare av diverse orsaker, medan en mycket liten del, 12 procent, har övergått till heltidsarbetslöshet. Resultatet måste betraktas som positivt, eftersom i det närmaste en tredjedel fick tillräcklig arbetstid eller övergick till heltidsstudier.

Fler aktuella exempel

Som tidigare nämnts pågår ytterligare projekt runt om i Sverige, men i många fall har de ännu inte bedrivits så länge att man kan bedöma utfallet. I Umeå startar man under 1999 ett omfattande projekt, med deltagande från Kommunförbundet, Landstinget, fackliga organisationer, Svenska Handels- och Tjänsteföretagen samt länsarbetsnämnden i Västerbottens län. Arbetet inriktas till att börja med på deltidsarbetslösa inom den kommunala sektorn, för att senare under 1999 vidgas till att omfatta deltidsarbetslösa inom handel och eventuellt även hotell- och restaurangverksamhet. Till en del påminner uppläggningen om det tidigare beskrivna Deltidshuset, inklusive distansutbildning för kvinnor i Västerbottens inland. Men projektet innehåller även delar, t.ex. inom Umebygdens äldrecenter, som påminner om den s.k. Kiviksmodellen. En liknande modell sjösätts också i Östergötlands landsting i samarbete med bl.a. Länsarbetsnämnden.

I Karlshamn förbereds ett projekt särskilt riktat till deltidsarbetslösa inom handeln. Man vill kartlägga de deltidsarbetslösa, för att därefter planera utbildningsinsatser för de som är intresserade. Modellen påminner om Deltidshuset, i den bemärkelsen att man planerar att anordna utbildning som passar in de deltidsarbetslösas lediga tid.

Handelsanställdas förbund har också initierat olika former av kompetenshöjande utbildning för sina medlemmar. De innehåller teoretiska avsnitt med matematik, svenska och engelska, samt konsumenträtt, försäljning, ekonomi och data. Tyngdpunkten i utbildningen ligger dock på arbetsplatsen och består i att genom cirkulationstjänstgöring bredda de anställdas kompetens så att de ska kunna ta sig an arbetsuppgifter inom fler av affärens olika avdelningar. På detta sätt förbättras de anställdas förutsättningar att kombinera arbetsuppgifter till en tjänst som innehåller mer tid än de för tillfället har. Projektet bedrivs vid ett antal större arbetsgivare och omspänner såväl livsmedels- som konfektionsaffärer och byggvaruhus.

12.2. Bemanningsföretag

Bemanningsföretagen växer fram efter 1993

Den 1 juli 1993 ersattes 1935 års lag om förbud mot privat arbetsförmedling med en lag som tillät privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft. Efter det att lagen om arbetsförmedling ändrades, och situationen på arbetsmarknaden dessutom förbättrades efter lågkonjunkturen, har antalet anställda i bemanningsföretag vuxit mycket snabbt.

Utgångspunkter för bildandet av bemanningsföretag

Utgångspunkter för bildandet av bemanningsföretag har varit de förändringar som har skett på arbetsmarknaden under 1990-talet, samt den ovan nämnda lagändringen 1993. När konjunkturen förbättrades var företagen fortfarande restriktiva med att anställa och bemanningsföretagen kunde då erbjuda flexibla lösningar genom uthyrning av personal.

Bemanningsbranschen består av företag och organisationer som arbetar med personaluthyrning, rekrytering och entreprenad, s.k. outsourcing. Uthyrningen svarar för cirka 80 procent av verksamheten, entreprenad och rekrytering för 12 respektive 7 procent. Enligt branschförbundet SPUR, Svenska Personaluthyrnings och Rekryteringsförbundet, fanns det drygt 400 företag inom branschen. Företagen finns över hela landet men är störst i Stockholmsområdet med nära tre fjärdedelar av de anställda följt av Västsverige med 14 procent, Sydsverige 7 procent och Mellansverige 5 procent.

Antalet anställda inom branschen var omkring 18 500, eller 0.5 procent av arbetskraften, under 1998. De två största branscherna var kontors- och ekonomiadministration, som tillsammans svarade för nära 80 procent av de anställda. Nya tjänsteområden har tillkommit under de senaste åren och de snabbast växande är industri, lager och transport, teknik och vård. Branschen är starkt kvinnodominerad. Cirka 80 procent är kvinnor, vilket beror på att de två största branscherna domineras av traditionella kvinnoyrken.

Löne- och anställningsformer

HTF, Handels- och tjänstemannaförbundet, är det fackförbund som organiserar majoriteten av de anställda i bemanningsbranschen. Under 1998 slöts ett kollektivavtal mellan HTF och arbetsgivare i ett antal bemanningsföretag. Avtalet ger de anställda 75 procent av den genomsnittliga timlönen som garantilön under den period som de inte är uthyrda. Nära 90 procent av de anställda har en garantilön. Garantilönen avser lön under vardagar, dvs inte lördag

  • söndag eller helgdagar.

Personer som är anställda i ett bemanningsföretag är inte berättigade till ersättning från arbetslöshetskassa under perioder då de är utan arbete.

De stora bemanningsföretagen anordnar omfattande kompetensutveckling, som i stort sett all personal har tillgång till. En person som är anställd som städare kan på det sättet skaffa sig kompetens inom helt andra yrkesområden, t.ex. företagsekonomi eller IT. Förutsättningen är emellertid att den anställde är beredd att genomgå denna kompetensutveckling på obetald fritid.

Heltid för de flesta, hög personalomsättning

Cirka 85 procent av de anställda har en genomsnittlig veckoarbetstid som motsvarar heltid, 35 timmar eller mer. Endast sex procent arbetar mindre än de skulle vilja göra. Kompetensutvecklingen är, trots sin omfattning, en svag punkt. Många anställda uppger att de inte orkar delta i utbildning på kvällstid efter en full arbetsdag.

1

Enligt HTF:s undersök-

ning våren 1998

2

uppger dock 95 procent i undersökningsgruppen att det

förekommer utbildning på det företag där de är anställda och att de också får ta del av denna utbildning. Cirka 80 procent av undersökningsgruppen tycker också att arbetet i bemanningsbranschen är yrkesmässigt utvecklande.

Bemanningsföretagens affärsidé är att snabbt kunna sätta in personal i nya situationer. Detta har också drivit fram intressanta rekryteringsmetoder. Inom industrisektorn, där de större bemanningsföretagen expanderat under senare år, bortser de i stor utsträckning från formella meriter. Istället använder bemanningsföretagen färdighetstester för att välja ut lämplig personal, vilket resulterat i att den uthyrda personalen ofta har lägre formell kompetens än den företaget normalt accepterar. Detta har fungerat alldeles utmärkt. Genom färdighetstesten har man lyckats rekrytera personal som trivs med de aktuella arbetsuppgifterna och flera företag har börjat överväga att ändra sina rekryteringskriterier. Dessutom tycks personer med svag ställning på arbetsmarknaden ha bättre möjligheter att hävda sig om urvalet bestäms med hjälp av färdighetstester. Vid ett av de större bemanningsföretagen var nästan hela den personal som hyrs ut till industriföretag arbetslös före anställningen och ungefär hälften av dem var utomnordiska invandrare.

Personalomsättningen är mycket hög i branschen, 50

  • 60 procent per år. Med tanke på att branschen är relativt ny och växer mycket snabbt, har majoriteten av de anställda en relativt kort anställningstid. Cirka 75 procent har varit anställda under kortare tid än två år och drygt 8 procent har varit anställda mer än sju år. En väsentlig del av den höga personalomsättningen förklaras av att bemanningsföretagen ofta fungerar som rekryteringsföretag. Det är mycket vanligt att de anställda går över och får fast anställning i inhyrningsföretaget.

Internationella studier av bemanningsbranschen och de uthyrdas situation är begränsad. De studier som ändå har gjorts visar att personalomsättningen är hög i alla länder och att de anställda är missnöjda med lönen. Från USA kommer också studier som antyder att de fast anställda får större ansvar och mer krävande arbetsuppgifter därför att

1 Bellaagh & Isaksson, Fast anställd men uthyrd, Arbetslivsinstitutet 1998.2 HTF, Uthyrning av arbetskraft, 1998.

det tar tid att introducera inhyrd personal och att det är svårt att överlåta komplicerade arbetsuppgifter på tillfälligt anställda.

En nyligen genomförd undersökning

3

visar att grundinställningen till

arbetet som uthyrd jämfört med att vara fast anställd är en viktig faktor för trivseln. Är man positivt inställd till att vara uthyrd, nöjd med sin lön, upplever att man utvecklas i sitt arbete och känner sig trygg i sin anställning, så trivs man bra och stannar sannolikt kvar som uthyrd. En annan viktig förklaringsfaktor är utbildningsnivån. Personer med lägre utbildning trivs bättre än dem som har en akademisk utbildning.

På frågan om de skulle vilja ha ett stationärt arbete svarade 27 procent i undersökningsgruppen att de helst vill arbeta som uthyrda medan resterande 73 procent helst vill ha ett stationärt arbete. Av vissa undersökningar framgår ändå att en del av den höga personalomsättningen förklaras av att de anställda är missnöjda med lön och utvecklingsmöjligheter och upplever anställningen som otrygg. Enligt HTF:s studie trivdes emellertid 77 procent av de anställda mycket eller ganska bra och knappt 10 procent uppgav att de inte trivdes.

I en annan rapport

4

framkommer av intervjuer med personal vid ett

företag att betydelsen av socialt stöd är en lika stor förklaringsfaktor till arbetstrivsel för uthyrd personal som för fast anställda. Skillnaderna i möjligheten att få detta stöd är dock mycket stora. I en traditionell fast anställning finns en kontinuitet i relationerna till arbetskamrater som de uthyrda inte får i samma utsträckning.

En gränsöverskridande bransch

Bemanningsbranschen är till sin karaktär gränsöverskridande när det gäller uthyrning av personal, dvs. de anställda kanske tillhör ett kollektivavtalsområde, men kan komma att tjänstgöra inom flera olika kollektivavtalsområden. Detta kan möjligen vara ett hinder för den anställde att komma ut i olika typer av företag liksom för bemanningsföretaget att kunna variera antalet företag som den anställde kan arbeta inom. HTF:s undersökning bland dem som varit anställda mer än 12 månader visar att 41 procent i undersökningsgruppen bara hade varit på högst två olika arbetsplatser, 29 procent hade varit på 3

  • 5 arbetsplatser. Detta kan till del förklaras av att det finns exempel på att man inom stora konfektionskedjor ogärna ser att personal växlar mellan företag inom

3 K. Isaksson & K. Bellaagh, ”Uthyrd personal. Vilka trivs och vilka vill sluta?” Arbetslivsinstitutet, 1998.4 Bellaagh & Isaksson, “Fast anställd, men uthyrd”, Arbetslivsinstitutet, 1998.

branschen, vilket även försvårar för personal att kombinera flera deltidstjänster.

12.3. Industrikompetens i Östergötland AB

Industrikompetens AB växer fram

Industrikompetens i Östergötland AB representerar en annan typ av företag än de traditionella bemanningsföretagen. Det finns likheter med bemanningsföretagen men också stora olikheter. Till likheterna hör att man är anställd på ett företag och åker ut och arbetar på andra företag. Olikheterna berör främst organisationsformen, löne- och anställningsvillkor samt synen på kompetensutveckling.

Industrikompetens AB startades den 1 januari 1997

5

, men hade

dessförinnan föregåtts av många samtal med ett 10

  • 15-tal olika företag i

Östergötland, vilka alla hade samma problem: övertalig personal inom vissa företag samtidigt som det rådde brist på samma yrkeskategorier vid andra. Företagen hade stora problem med att på ett bra sätt kunna utnyttja och bevara den kompetens som fanns. En bidragande orsak var att orderingången varierade kraftigt och att kunderna tenderade att komma med sina order allt senare och behöva sina varor allt snabbare.

Utgångspunkter för bildandet av bolaget

Utgångspunkten för det förslag som presenterades 1996 var att det behövdes en ny modell för att tillgodose industrins kortsiktiga behov av personal, mildra effekterna vid varsel och behålla den kompetenta personalen i regionen. På längre sikt behövdes också åtgärder för att locka fler sökande till gymnasieskolans industriprogram. Ett annat problem var den låga personalrörligheten, som medförde att anställda inte vågade byta arbete av rädsla för att förlora sin turordningsplats vid eventuella varsel om uppsägningar. Lösningen blev att företagen i regionen gick samman och bildade ett eget bolag, Industrikompetens, som ägdes av de företag som nyttjade tjänsterna. SAAB AB bildade bolaget och garanterade verksamheten ekonomiskt under de första 18 månaderna.

5 Samtal med VD och initiativtagare, Thomas Nygren, den 13 januari 1999. Artikel i tidningen Näringsliv 1998:33 och www.saf.se “Konkurrenterna samarbetar”, 1998.

Rekrytering till Industrikompetens AB

Rekrytering till företaget kan exempelvis gå till så att ett företag med 20 montörer behöver säga upp fem av dem. Samtliga anställda tillfrågas om de är intresserade av att arbeta inom Industrikompetens AB. Om 10 personer anmäler intresse så anställer Industrikompetens AB fem av dem efter överenskommelse med ledningen för företaget. Fördelen med detta, och en viktig princip, är att alla övergångar är frivilliga och att ingen vet vem som skulle ha kunnat bli uppsagd.

Organisationsform, löne- och anställningsformer

Organisationsformen skiljer sig från rekryteringsföretag genom att det är företagen i regionen som tillsammans äger Industrikompetens AB, ca 20 företag. Därutöver finns 30 medlemsföretag, som endast betalar en blygsam anslutningsavgift för att nyttja Industrikompetens tjänster. Företaget har en styrelse bestående av VD, representanter för ett urval av företagen och fackliga företrädare och finansieras genom delägarnas satsade aktiekapital, en medlemsavgift från medlemsföretagen samt avgifter för utnyttjade tjänster. Målsättningen är inte att vara vinstdrivande och inte heller löneledande.

De anställda har fast heltidsanställning och tar med sig den lön de hade vid närmast föregående anställning. Lönen är densamma oavsett om individen arbetar eller går på utbildning. Under perioder då den anställde inte arbetar bedrivs utbildning på exempelvis maskiner vid andra företag. Målet är att den anställde ska ha varit på fem företag under ett år för att därigenom bredda sin kompetens, lära känna företagen och bli känd där. Gränsen mellan arbete och utbildning blir därmed flytande. Intresset för att arbeta i Industrikompetens är stort bland de anställda. Under 1998 fanns 80 anställda, varav alla, utom en, var män. Personalomsättningen under de två senaste åren är mycket låg, endast två personer har slutat sin anställning.

Tvärs över avtalsområden

Företaget arbetar gränsöverskridande. Det innebär att de anställda inte passar in i den traditionella uppdelningen mellan kollektivavtalsområden. De utför arbeten inom Metalls område såväl som Sekos, Pappers, Livs och Industrifackets. En avgörande anledning till att man har kunnat arbeta med denna gränsöverskridande arbetsform är att facken har varit involverade i utvecklingen av företaget från begynnelsen.

Samarbete med arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingen och Industrikompetens AB samarbetar i ett projekt som innebär att de arbetslösa får fördjupad utbildning i yrken inriktade mot industriföretagen i länet. Utbildningen kombineras med praktikplatser på företag, som arrangerats av Industrikompetens AB. Syftet är inte i första hand att leda till anställning inom Industrikompetens AB utan att underlätta för de arbetslösa att bli mer anställningsbara. Ett tiotal personer har också genom projektet fått anställning på sitt praktikföretag.

12.4. Statligt bemanningsföretag

Nu Personaluthyrning AB är ett företag som etablerades inom statliga AMU-Gruppen den 1 februari 1998 och har verksamhet bl.a i Södertälje. Företaget finns även i Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Kristianstad, Malmö och Stockholm.

Utgångspunkter för etableringen i Södertälje

Scania har skiftande produktionstoppar och vill hyra in personal för längre och kortare perioder. Samtidigt fanns det många små företag på orten som hade personer i tidsbegränsade anställningar på grund av osäkerhet om orderingången. Det var viktigt att behålla yrkeskompetensen hos individerna mellan konjunktursvängningarna och samtidigt kunna hyra in personal vid arbetstoppar, korta beställningar och längre frånvaroperioder. Nu Personaluthyrning AB tecknade ett avtal med Scania om uthyrning av lager- och verkstadspersonal. Därigenom kunde man behålla både personal och yrkeskompetens i regionen.

Organisationsform, löne- och anställningsformer

En avgörande anledning till att man har kunnat teckna detta avtal med Scania är att facken är involverade. I detta fall finns avtal med Metall. De anställda har fast heltidsanställning och arbetar på de olika företagen i regionen. Det är lättare för ett företag som Nu Personaluthyrning AB att ha överblick över den lokala arbetsmarknaden och därigenom kunna skapa sammanhängande arbetstillfällen i stället för att olika företag först anställer och senare varslar personalen om uppsägning vid vikande orderingång.

Kompetensutveckling mellan eller under uppdragen genomförs av AmuGruppen. En viss del av lönesumman (2,2 procent) för tillsvidareanställd personal sätts av på ett speciellt konto för att utnyttjas varje år. Utbildningen är till största delen förlagd till arbetsplatserna dels för att minska kostnaderna dels för att göra utbildningen mer realistisk och användbar på olika företag.

12.5. Avtalslösningar

Utredningen har tagit del av några lokala avtal som visar hur flexibilitet kan uppnås. Vissa av dem handlar om att anpassa arbetstidens förläggning så att arbetet kan bedrivas effektivt när tillfälliga toppar inträffar. Arbetstiden kan produktionsanpassas eller konjunkturanpassas. Det finns även exempel på överenskommelser som har till syfte att sänka uttaget av mer- och övertid samt att höja sysselsättningsgraden hos de deltidsanställda.

Inom Scania har under år 1998 ett ramavtal om flexibel arbetstid ingåtts. Det innebär bl.a. att arbetstiden kan varieras med tio timmar åt vardera hållet under en tvåveckorsperiod och att varje anställd får en personlig tidsbank. Syftet är att uppnå konkurrenskraft genom att kunna anpassa personalresurserna vid olika säsongs- och konjunktursvängningar utan att behöva förändra antalet anställda. Dessutom underlättas kompetensutvecklingsinsatser.

Ett avtal om konjunkturanpassad arbetstid har ingåtts inom SKF i Göteborg. Syftet är att genom anpassning av den ordinarie arbetstiden genom bl.a. arbetstidsförskjutning och förläggning av tid för kompetensutveckling anpassa produktionskapaciteten för att bättre möta marknads- och produktionsbehovet. Detta ökar möjligheten att möta konjunktursvängningar med egen kompetent personal. Avtalet innebär att arbetstiden i medeltal kan varieras med fyra timmar per vecka. Arbetstiden kan planeras i förväg för bestämda perioder, i normalfallet ett kvartal. Kompetensutveckling ska ingå i arbetstiden med i genomsnitt fem procent under en konjunkturcykel, vars längd beräknas vara 3

  • 5 år.

Inom handeln som har en stor mängd deltidsanställda finns ett projekt som kallas för TimeCare. KFO och Handelsanställdas förbund har kommit överens om att försöka minska uttaget av övertid och mertid och i stället höja sysselsättningsgraden för deltidsanställda.

Ett exempel på en annorlunda lösning är det avtal om visstidsanställningar som har slutits mellan Teaterförbundet och arbetsgivarna under 1998. Avtalet innebär, som tidigare nämnts, att man har en liten kärna av fast personal med olika yrkeserfarenheter och en stor grupp av

anställda med långtidskontrakt på 2

  • 5 år.

6

Det medför en mer flexibel

organisation som lättare kan anpassas till verksamhetens behov. Exempelvis kanske man vid vissa föreställningar behöver fler män, medan man vid andra behöver fler kvinnor eller unga människor.

6 Se kap. 5 ovan.

13. Grupper med svag ställning

Som denna utredning har visat, finns det utan tvivel många fördelar med den utveckling som ägt rum på arbetsmarknaden de senaste 20

  • 25 åren vad gäller atypiska anställningar. Men utvecklingen har också medfört nackdelar för vissa grupper. Bland de två grupper som denna utredning har kartlagt, deltidsarbetande och tillfälligt anställda, finns delgrupper vars ställning, både på arbetsmarknaden och i samhället som helhet, är relativt svag.

Av de deltidsarbetande är drygt 60 procent nöjda med sin arbetstid. Resterande knappa 40 procent vill arbeta mer, men har inte lyckats få den arbetstid de önskar och är därför deltidsarbetslösa. Utredningen har visat att deras förutsättningar att utöka sitt nuvarande arbete till heltid är begränsade. Mer än två tredjedelar av dem är inlåsta i arbetsscheman som i praktiken inte låter sig kombineras med annat arbete. Dessutom vill de ofta stanna inom sitt yrke och deras omställningsbenägenhet förefaller vara jämförelsevis låg.

Det finns också en grupp anställda med arbeten som anses vara för tunga för heltidsarbete, vilket är skälet till att de arbetar deltid. Inom exempelvis vården kan detta vara ett resultat av de kraftiga nedskärningarna. Utredningen har funnit att det i stort sett saknas fakta om dessa förhållanden. Det kan därför finnas anledning att fördjupa kunskapen på området.

Flertalet av de tidsbegränsat anställda skulle hellre vilja ha en fast tjänst. För de flesta är dock det tidsbegränsade arbetet det enda alternativet till arbetslöshet. Tillfälligt anställda i t.ex. vikariat och vissa projektanställningar har en relativt stark ställning på arbetsmarknaden medan de som har en behovsanställning inte känner lika stor trygghet. Det beror framför allt på den osäkerhet anställningsformen för med sig. De anställs dag för dag och deras anställning upphör när arbetet är slutfört. Denna grupp, som domineras av kvinnor, är den snabbast växande gruppen.

Andelen behovsanställda har ökat kraftigt i åldrarna 25

  • 34 år, medan andelen i vikariat har minskat. Det innebär att den mest osäkra typen av anställning har flyttat upp i åldrarna. Ungdomar som inte studerar är i

hög grad hänvisade till tidsbegränsade arbeten och de är dessutom ofta deltidsarbetslösa och har varit så sedan länge.

Varken de deltidsarbetande eller de tillfälligt anställda får kompetensutveckling i samma utsträckning som fast heltidsanställda. De har också ett mindre inflytande över arbetet än de fast anställda.

Många av de atypiskt anställda som har en svag ställning på arbetsmarknaden, drabbas också av andra negativa effekter på grund av sin anställning. Vissa är av rent privatekonomisk karaktär. Om man inte kan bevisa att man har en tillräckligt hög framtida betalningsförmåga kan det t.ex. vara svårt att få banklån, hyra bostad eller teckna telefonabonnemang.

Skatte- och transfereringssystemets uppbyggnad i Sverige gör dessutom att marginaleffekter (och tröskeleffekter) kan innebära att det inte alltid är privatekonomiskt lönsamt att öka arbetstiden.

13.1. Positiva och negativa konsekvenser av utvecklingen av atypiska anställningar

Det finns utan tvivel många fördelar med den utveckling som ägt rum på arbetsmarknaden de senaste 20

  • 25 åren vad gäller atypiska anställningar. För arbetsgivarna har utvecklingen bl.a. inneburit att kostnaderna för arbetskraften bättre har kunnat anpassas till efterfrågan av varor och tjänster vid en viss tidpunkt. Härigenom har verksamheten kunnat effektiviseras och utvecklas. För arbetstagarna har den ökade flexibiliteten på arbetsmarknaden inneburit större möjligheter än tidigare att kombinera förvärvsarbete med familjeliv, hushållsarbete och studier. För många, framför allt tillfälligt anställda har den tillfälliga anställningen varit det enda alternativet till arbetslöshet.

Utvecklingen av atypiska anställningar har också inneburit nackdelar för vissa grupper. Bland de två grupper som denna utredning har kartlagt, deltidsarbetande och tillfälligt anställda, finns delgrupper vars ställning, både på arbetsmarknaden och i samhället som helhet, är relativt svag.

13.2. Deltidsanställda/-arbetslösa

Gruppen deltidsarbetande

Ungefär 900 000 deltidsarbetar i Sverige, de allra flesta inom vård, omsorg och utbildning i kommuner och landsting, men många också i privat tjänstesektor särskilt handel samt hotell- och restaurangverksamhet. Nästan alla är kvinnor.

Deltidsarbetar gör man främst av arbetsmarknadsskäl, dvs. för att man inte lyckats få ett arbete med den önskade arbetstiden (30%) och därnäst för att vårda barn (drygt 20%). Bland de yngsta deltidsarbetande är kombinationen med studier vanligast och bland de äldsta dominerar önskemål om mer fritid samt hälsoskäl. De flesta deltidsarbetande är nöjda med sin arbetstid, men fyra av tio vill arbeta mer, dvs. är deltidsarbetslösa. Generellt kan man inte säga att deltidsarbetande är en missgynnad grupp. Undersökningar visar att de t.ex. äger sin bostad i större utsträckning än andra grupper.1

Fördubbling av antalet deltidsarbetslösa

De deltidsarbetandes antal har varit konstant under många år och inte påverkats nämnvärt av konjunkturer, varken av den starka högkonjunkturen under 1980-talet eller av den djupa nedgången under 1990talet. De deltidsarbetslösa, de som vill arbeta mer tid har däremot blivit alltfler och dubblerats under de senaste 10 åren. Till synes beror ökningen både på de allt generösare reglerna för att få fyllnadsersättning från a-kassan och på den minskade rörligheten på arbetsmarknaden under konjunkturnedgången 1991 till 1994. Antalet deltidsarbetslösa med kassaersättning som utfyllnad till sin deltidslön har ökat särskilt mycket.

Den som är fast anställd och deltidsarbetslös kan med nuvarande regler få ersättning i 300 dagar. Det innebär för den som arbetar 80% ersättning under en period av sex år och för den som arbetar 60% en period om tre år. För den som är tillfälligt deltidsanställd kan fyllnadsersättning erhållas under obegränsad tid. För de flesta som får ersättning blir summan av deltidslön och kassaersättning i stort sett lika med heltidslön. Den som är heltidsarbetslös får aldrig kompensation från a-kassan för mer än högst 80% av full lön, många får betydligt lägre kompensationsnivå på grund av det s.k. taket i försäkringen.

1 SIFO:s Samhällsbarometer 1998.

De flesta deltidsarbetslösa trivs på sina arbetsplatser och vill vara kvar där och i yrket.2 Knappt var tionde kan tänka sig utbildning mot nytt yrke för att få önskad arbetstid. För de flesta deltidsarbetslösa (drygt 67%) utgör deltidsarbetets varierande förläggning i tiden ett hinder för att kunna utbilda sig eller komplettera med annat arbete. För den enskilde kan det också finnas ekonomiska marginaleffekter om man går från deltid till heltid. Heltidslönen är i stort sett lika med tidigare deltidslön tillsammans med fyllnadsersättningen, man riskerar dock t.ex. högre barnomsorgsavgifter när man går över till en längre arbetsdag.

Arbetsförmedlingen har stora svårigheter att erbjuda omställningsaktiviteter för deltidsarbetslösa. Det avspeglas i att dessa i liten grad deltar i olika arbetsmarknadsprogram utöver de som är förlagda hos deltidsarbetsgivaren. Orsakerna står att finna i de deltidsarbetslösas arbetsscheman som inte ger möjlighet därtill, samt i små incitament för omställning i gruppen. De aktiviteter och projekt som ändå genomförs har gemensamt att de kräver betydande resurser, ofta ger goda resultat för enskilda deltidsarbetslösa men inga bestående effekter på deltidsarbetslösheten.

”Långtidsarbetslösa”

De deltidsarbetslösa, i huvudsak lågutbildade kvinnor, blir således kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid. Eftersom deltidsarbetande relativt sett får mindre kompetensutveckling och karriärmöjligheter, har mindre inflytande på sin arbetsplats, får sämre information och får reda på mindre om arbetsmiljöfrågor innebär situationen att berörda alltmer fjärmas från de förutsättningar och förhållanden som gäller heltidsarbetande kollegor.

För den som är heltidsarbetslös utgör 100 dagar för unga och sex kalendermånader för vuxna den gräns varefter man betraktas som långtidsarbetslös. Man tillhör då en av regeringen prioriterad grupp och ska erbjudas omställningsprogram från arbetsförmedlingen. Samtidigt innebär tidsgränsen ett tydligt krav där individens förutsätts delta i sådana program för att kunna erhålla fortsatt ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. För deltidsarbetslösa finns ingen motsvarande tidsgräns då omställningsprogram ska erbjudas och därmed heller inte någon ordning där krav ställs på den deltidsarbetslöses deltagande.

2 Deltidsarbetslösa uppvisar låg omställningsbenägenhet i AKU:s tilläggsfrågor, intervjuundersökningen ”Bilder ur verkligheten” samt i SIFO:s Samhällsbarometer 1998.

Deltidsarbetet fungerar uppenbarligen som en inkörsport till arbetsmarknaden för många yngre kvinnor. Problemet är bara att många av dem blir kvar där, mot sin vilja. Som utredningen visat har missnöjet med arbetstiden ökat kraftigt under perioden 1987 till 1997 i alla åldersgrupper. Men det är mest uttalat bland yngre kvinnor. År 1997 var två tredjedelar av de deltidsarbetande kvinnorna i åldersgruppen 20 till 24 år deltidsarbetslösa, att jämföra med knappt hälften 1987. I nästa åldersgrupp, 25

  • 34 år, var 43 procent av de deltidsarbetande kvinnorna deltidsarbetslösa 1997, vilket är mer än en fördubbling jämfört med 1987.

De deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen har också väsentligt längre inskrivningstider än övriga sökandegrupper. I åldersgruppen 20 till 24 år har 6 procent av kvinnorna varit inskrivna i mer än 2 år, medan motsvarande tal för heltidsarbetslösa kvinnor är 0,1 procent. De riktigt långa inskrivningstiderna återfinner man emellertid, av naturliga skäl, bland något äldre kvinnor. I åldersgruppen över 45 år är det närmare 30 procent av de deltidsarbetslösa kvinnorna som har varit inskrivna i mer än 2 år. För heltidsarbetslösa är siffran betydligt lägre, knappt 1 procent, vilket bl.a. förklaras av att de fått del av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Kvinnofälla

Sammantaget kan nuvarande situation beskrivas som en kvinnofälla där lågutbildade kvinnor lockas in med hjälp av jämförelsevis förmånliga villkor, särskilt i den utsträckning som utfyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen finns att tillgå. De blir sedan förhållandevis missgynnade av både arbetsgivare och Arbetsförmedling. Sämre utvecklingsmöjligheter än heltidsarbetande, lägre delaktighet i företagets kompetensutveckling och lägre pension.

Det viktigaste är emellertid, som utredningen visat, att det är mycket svårt, i många fall omöjligt, för dem att få heltidsarbete inom den bransch och det yrke de valt, när de så önskar.

”Stålmansjobb”

Utöver de hinder för omställning som utredningen redovisat ovan tycks det i en del fall finnas andra hinder för att arbeta heltid. Vissa befattningar inom vård- och omsorgssektorn förefaller ha utvecklats på ett sådant sätt, att en person helt enkelt inte orkar ta sig an dem på heltid.

I ”Bilder ur verkligheten” är alla intervjuade inom vård- och omsorgssektorn, arbetsgivare och arbetstagare, samt arbetsförmedlare inom sektorn, överens om att vårdarbetet i många fall har blivit alltför tungt för att man ska orka att sköta det på heltid. Enligt en arbetsgivare är ”det få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske se över veckoarbetsmåttet”.

Samma tendens framträder i AKU-undersökningens tilläggsfråga om de deltidsanställdas skäl till att arbeta deltid. Bakom svaret ”övriga skäl” visar det sig att en mycket stor del har svarat att de helt enkelt inte orkar arbeta mera. I Arbetarskyddsstyrelsens nyligen genomförda undersökning om arbetsmiljön i Sverige3 kan man utläsa samma sak. Bland vårdpersonal och personal inom hotell- och restaurangverksamhet var mer än hälften fysiskt uttröttade efter arbetsdagen, trots att en mycket stor del av personalen arbetar deltid. Den enda övriga yrkesgrupp som uppvisade tal i samma storleksordning var byggnadsarbetare och de arbetar i stort sett genomgående heltid. Samma mönster återkommer i flera frågor i Arbetarskyddsstyrelsens undersökning.

Ett rimligt antagande är att många deltidsarbetande kvinnor gradvis drivit upp arbetsprestationen på sitt deltidsarbete, ungefär som vid en generell arbetstidsförkortning. Under 1990-talet har sedan vård- och omsorgssektorn utsatts för kraftiga rationaliseringar. Detta kan ha resulterat i den situation som beskrivs i ”Bilder ur verkligheten”. I en del av de deltidsarbeten som utförs inom vård- och omsorgssektorn har arbetsprestationen drivits upp så pass, att det i praktiken är ett heltidsarbete som utförs. Detta tar sig uttryck i att det inte finns någon person som orkar prestera mer under en arbetsdag, och därför inte heller någon person som kan ta sig an det aktuella arbetet på heltid.

13.3. Tidsbegränsat anställda

Drygt en halv miljon människor har en tidsbegränsad anställning och de arbetar framför allt inom hotell- och restaurangverksamheten, turistnäringen, vård och omsorg inom den kommunala hemtjänsten, utbildning och forskning samt handel. Cirka 60 procent av de tidsbegränsat anställda är kvinnor och en tredjedel är ungdomar.

Andelen tidsbegränsat anställda har ökat från 10

  • 15 procent mellan

1990 och 1997. Ökningen av andelen beror på att antalet fasta jobb har minskat drastiskt och bara delvis ersatts och då i stor utsträckning med tidsbegränsat anställda. Det är både konjunkturella och strukturella faktorer som ligger bakom denna förändring.

3 Arbetsmiljön 1997, Am 68 SM 9801.

Behovsanställda har svagt skydd

De tidsbegränsat anställda består av en mängd olika typer av anställningsformer. Generellt kan man inte säga att tidsbegränsat anställda är en missgynnad grupp även om drygt 85 procent föredrar en fast anställning. Många som har en projektanställning har högskoleutbildning eller är i forskarkarriären. Provanställda är en liten andel av de tidsbegränsat anställda men en anställningsform som uppmuntras i lagstiftningen.

Vikariaten är en traditionell form av tidsbegränsad anställning och är oftast kopplade till de olika ledighetssystem som finns exempelvis semester, studier, föräldraledighet m.m. Personer som är anställda på ett vikariat har ett starkt skydd i anställningsskyddslagen. För dem som är anställda på ett vikariat under exempelvis nio månader kan arbetsgivaren normalt inte utan grund bryta anställningsavtalet. De behovsanställda saknar däremot i princip skydd i anställningsskyddslagen. De anställs dag för dag och anställningen upphör när arbetet är klart vid dagens slut. Behovsanställda kan bara i undantagsfall åberopa företrädesrätt till en fast anställning eller fler arbetstimmar hos någon av de arbetsgivare där de vanligen arbetar. Denna anställningsform är också en av de två snabbast växande.

En fjärdedel av de tillfälligt anställda är deltidsarbetslösa

Drygt 40 procent av de tidsbegränsat anställda arbetar deltid men det är endast en fjärdedel av de tidsbegränsat anställda som är deltidsarbetslösa, dvs. de arbetar <35 timmar på grund av arbetsmarknadsskäl (figur 13.1).

Mellan 1990 och 1997 har andelen deltidsarbetslösa bland de tidsbegränsat anställda fördubblats. Det mest framträdande är ökningen bland vikariats- och behovsanställda.

Figur 13.1. Andel av tidsbegränsat anställda fördelade på heltidsarbetande respektive deltidsarbetande, samt därav deltidsarbetslösa. AKU Årsmedeltal 1997.

Deltidsarbetande 20%

Deltidsarbetslösa 23%

Heltidsarbetande

57%

En tredjedel av de deltidsarbetslösa är ungdomar och den övervägande delen av dem, 80 procent, studerar inte vid sidan om.

De flesta deltidsarbetslösa är antingen anställda på ett vikariat eller har en behovsanställning. Ungdomarnas andel av de behovsanställda är nära 40 procent jämfört med 25 procent av de vikariatanställda.

Ungdomarna är således i stor utsträckning hänvisad till den otryggare anställningsformen behovsanställning, medan de utgör en mindre andel av de vikariatanställda. De är dessutom deltidsarbetslösa vilket påverkar bl.a. deras försörjningsförmåga negativt.

Deltidsarbetslösa som har en tidsbegränsad anställning har också i större utsträckning än de som har en fast anställning ett veckoschema som antingen innebär kortare dag och kortare vecka, varierande tider eller annan förläggning av arbetstiden.

Kvinnornas ställning har försvagats

Männen står för en större andel, 55 procent, av det ökade antalet tidsbegränsat anställda mellan 1987 och 1997. Samtidigt har det skett förskjutningar mellan olika typer av anställningsformer till kvinnornas nackdel. Vikariat är den till antalet största typen av tidsbegränsade anställningar och är en relativt trygg anställningsform, så länge den varar. Antalet anställda har dock minskat kraftigt och det är kvinnorna som till 90 procent svarar för minskningen.

Ökningen av antalet behovsanställningar, som är en av de två arbetsformer som har ökat mest, har till två tredjedelar berört kvinnorna. Det tycks som om den tryggare anställningsformen vikariat har fått vika för den otryggare behovsanställningen, särskilt för kvinnorna. Inte minst gäller det i åldrarna 25

  • 34 år.

Hög omställningsbenägenhet

  • behovsanställda mest positiva

Omställningsbenägenheten för att få en fast anställning varierar med typ av anställningsform och tillfredsställelse med yrket. Drygt 60 procent kan tänka sig någon form av omställning för att få ett fast jobb. Den mest attraktiva omställningsformen är utbildning för att få en bredare kompetens inom nuvarande yrke medan utbildning till ett helt nytt yrke endast är tänkbart för var tionde person över 25 år. Ungdomar är, inte oväntat, mer inställda på omställning än äldre. Mest intresserade av att göra något för att få en fast anställning är de säsong- och behovsanställda. Personer som är missnöjda med sitt nuvarande yrke är också mer positiv till förändringar än de som enbart är missnöjda med anställningsformen. Deltidsarbetslösa med en tidsbegränsad anställning är mer positiva till förändringar än de som har heltidsarbete eller arbetar önskat antal timmar.

Endast hälften av de tidsbegränsat anställda har det yrke de skulle vilja ha i framtiden. Särskilt påtagligt är det bland behovs- och säsonganställda där endast 40 procent är i önskat yrke. Bland dem som är mest nöjda finns de som arbetar inom jord- och skogsbruk, byggnads, hälsooch sjukvård samt service och hemtjänst. Det är samtidigt sektorer där andelen tidsbegränsat anställda är hög. Största missnöjet finns inom restaurang- och hotellverksamheten. Det finns också en liten grupp som föredrar en tidsbegränsad anställning därför att de är missnöjda med sitt nuvarande yrke. En förklaring kan vara att om man inte har det yrke man helst vill ha spelar anställningsformen mindre roll.

Fast anställda rekryteras bland tillfälligt anställda

Omställningsbenägenheten hänger troligen delvis samman med utvecklingen i stort på arbetsmarknaden men också med hur individerna bedömer sina möjligheter att få fortsatt arbete eller en fast anställning. Det är inte oväsentligt för individen att kunna bevaka sin plats i turordningen för återanställning eller en fast anställning. En av anledningarna till att över huvud taget acceptera en tidsbegränsad anställning är föreställningen om att denna så småningom leder till en fast anställning.

Till ca 60 procent av de fasta tjänsterna sker rekrytering bland dem som har en tidsbegränsad anställning. Problemet är att antalet fasta tjänster är få. Av ca en miljon nyanställningar under 1997 utgjorde de bara en fjärdedel. De flesta nyanställningarna är således tillfälliga jobb och så många som 40 procent av de arbetslösa återanställs hos en tidigare arbetsgivare.

Möjligheterna att få en fast anställning varierar mellan branscherna. Största möjligheterna till en fast anställning har de som arbetar inom den finansiella sektorn och industrin medan de sämsta möjligheterna finns inom den största sektorn vård- och omsorg. Möjligheterna till fast anställning varierar också med anställningsformerna. Största chansen finns för de provanställda och minsta för behovsanställda.

En stor andel av dem som fått ett tillfälligt arbete återkommer till ett annat tillfälligt arbete. Denna andel är högre bland dem som återanställs hos samma arbetsgivare, och det gäller för nära hälften av gruppen. Det medför att man växlar mellan upprepad arbetslöshet och tidsbegränsade anställningar.

13.4. Arbetsmiljö och arbetsvillkor

Kontroll och inflytande över arbetet har minskat

Kontrollen och inflytandet över arbetet har minskat under 1990-talet. Det är vanligast med bristande inflytande bland deltidsarbetande och tidsbegränsat anställda, med undantag av projektanställda vilka ligger i nivå med fast anställda. Arbetstakten har ökat bland de fast anställda samtidigt som arbetsuppgifterna blivit fler.

13.5. Kompetensutveckling och karriärmöjligheter

Vägen till kompetensutveckling går via fast anställning

En femtedel av de tidsbegränsat anställda får tillgång till kompetensutveckling jämfört med drygt 40 procent av de fast anställda. Det är också stora skillnader mellan dem som arbetar heltid respektive deltid, men det avgörande för att få en personalutbildning har med anställningsformen att göra även om veckoarbetstiden är densamma. Projektanställda och anställda på vikariat får mest utbildning medan det bland övriga tidsbegränsat anställda var en mycket låg andel som fick utbildning. Om man räknar hur stor andel av arbetstiden som avsätts till utbildning finns det stora skillnader mellan branscherna. Lägsta andelen avsatt tid finns inom branscher med en hög andel tidsbegränsat anställda, nämligen handel och kommunikationer samt hotell och restaurang.

Det här visar att de som har en fast anställning i alla avseenden är gynnade jämfört med dem som har en tidsbegränsad anställning, möjligen med undantag av projektanställda och anställda på vikariat. Eftersom de fast anställda utgör “kärnan” i företaget har de fått fler arbetsuppgifter och behovet av kompetensutveckling ökar således. Det medför att vissa grupper av tidsbegränsat anställda allt mer marginaliseras genom att de får utföra enklare arbetsuppgifter, dvs. sådana uppgifter där kompetensutveckling inte behövs, eller yrken med kort upplärningstid. I förlängningen blir det svårare att komma ifråga för mer kvalificerade jobb, karriärmöjligheterna försämras därmed och för de tillfälligt anställda blir det också svårare att få en fast anställning.

13.6. Privatekonomiska konsekvenser

Personer som har tillfälliga anställningar stöter ofta på problem som är av rent privatekonomisk karaktär. Ett exempel gäller banklån. När en person ansöker om banklån, gör banken en kreditbedömning. I bedömningen är den framtida betalningsförmågan en viktig del, eftersom låntagaren dels skall betala ränta, dels skall återbetala lånet. Av betydelse för den framtida betalningsförmågan är givetvis att den som ansöker om lån har en fast anställning med en viss lön. Banken anser i de flesta fall att risken att man blir uppsagd eller säger upp sig och förlorar sin betalningsförmåga är relativt liten, och baserar istället sin bedömning på lönens storlek, andra eventuella åtaganden etc.

För den som är tillfälligt anställd ter sig situationen annorlunda. Banken ser här en större risk för att den som ansöker om lån inte kom-

mer att ha en säker framtida inkomst. Bankens kreditbedömning är dock individuell, vilket innebär att man gör en uppskattning av sannolikheten att den som ansöker om lån kommer att ha en framtida inkomst och kunna betala räntor och amorteringar på lånet. Här kan frågor som huruvida den som ansöker om lån arbetar tillfälligt på frivillig basis eller om det är det enda alternativet till arbetslöshet spela viss roll.4

Liknande resonemang hos fastighetsägare torde gälla för personer som vill hyra en bostad, hos teleoperatörer för den som vill teckna ett telefonabonnemang m.fl.

13.7. Marginaleffekter

Många kvinnor arbetar deltid medan barnen är små. När barnen blivit större vill man återgå till heltid. Man räknar då på hur mycket mer barnomsorg eller fritidsverksamhet kostar genom att man får högre inkomster och att barnen måste vara längre tid inom omsorgen, hur mycket bostadsbidraget sjunker och vad som bortfaller i form av skatter och avgifter.

Inom Kommunalarbetareförbundet har man undersökt hur marginaleffekterna5 slår för olika inkomsttagare6. Man har bl.a. kommit fram till att för en ensamstående undersköterska som arbetar 75 procent och vill gå upp till heltid, har marginaleffekterna ökat från 59 procent 1991 till 69 procent 1998. Detta innebär att undersköterskan får 310 kr kvar av en löneökning med 1 000 kronor. Därtill kommer kostnader förknippade med arbetet, t.ex. resor. Det är med andra ord inte alls säkert att hon gör bedömningen att det är privatekonomiskt lönsamt att öka sin arbetstid.

Om en arbetslös inte får en bättre ekonomi när han eller hon börjar arbeta brukar man tala om att skatte- och transfereringssystemen har skapat en arbetslöshetsfälla. I en ESO-rapport7 från 1997 visar man att nuvarande system i Sverige varken ger upphov till utbredda arbetslöshetsfällor eller mycket höga marginaleffekter. Samspelet mellan social-

4 Detta resonemang har stämts av med Bankföreningen.5 Marginaleffekten visar hur mycket det lönar sig för den enskilde att arbeta mer, söka ett bättre avlönat arbete eller utbilda sig för att få en högre lön. Marginaleffekten är den procent av en bruttoinkomstökning på 1 000 kronor som man får betala i skatt, minskade inkomstberoende bidrag och höjda avgifter för barnomsorg.6 Svenska Kommunalarbetarförbundet, enheten för ekonomi och välfärd, 1999.7 Lönar sig arbete? ESO, Finansdepartementet Ds 1997:73.

försäkringar, bidrag, skatter och kommunernas barnomsorgsavgifter ger dock, enligt samma rapport, upphov till olika systemproblem. Man konstaterar t.ex. att ganska många löntagare faktiskt arbetar utan att det är särskilt privatekonomiskt lönsamt.

Det är, enligt ESO-rapporten, också ganska vanligt att arbetslösa bara marginellt kan förbättra sin ekonomiska standard genom att börja arbeta. De kommunala barnomsorgstaxorna gör att arbete lönar sig dåligt för många småbarnsfamiljer jämfört med den ekonomiska standarden vid arbetslöshet.

Denna bild skiljer sig något från den bild som kom fram i undersökningen ”Bilder ur verkligheten”, såtillvida att de flesta av de tillfrågade trodde att mer arbete skulle löna sig. Förklaringen kan vara så enkel som att man utgår ifrån att mer arbete lönar sig trots att det i själva verket inte är så.

Enligt ESO-rapporten beror ”systemproblemen” på att olika delsystem, som kanske är funktionellt väl avvägda var för sig, sammantaget när de utnyttjas leder till åtskilliga både okontrollerade och oönskade kombinationseffekter. Om problemen ska minskas måste man i grunden förenkla skatte-, socialförsäkrings-, bidrags- och avgiftssystemen så att bl.a. marginaleffekter reduceras och kontrolleras i ett och samma system, företrädesvis inom skattesystemet.

För deltidsarbetande som av olika skäl funderar på att öka sin arbetstid, måste det vara privatekonomiskt lönsamt att göra det. Annars kan man inte räkna med att få en förändring till stånd.

13.8. Grupper med svag ställning i framtiden

Som har framgått av föregående kapitel, har antalet individer med en osäkrare förankring på arbetsmarknaden ökat under 1990-talet. De flesta deltidsarbetande är nöjda med sin arbetstid, men en växande grupp, fyra av tio, vill arbeta mer och är således deltidsarbetslösa. Samtidigt har antalet tidsbegränsat anställda ökat, framför allt behovsanställda, som är den svagaste gruppen, både vad gäller position på arbetsmarknaden och anställningsskydd. En stor del av dessa är deltidsarbetslösa, inte minst gäller det ungdomarna.

Behovsanställningar och deltidsarbetslösa är inte särskilt framträdande inom industrin. De finns framför allt inom tjänstesektorn. Handel, hotell- och restaurangverksamhet har många deltidsarbetslösa och behovsanställda. Framför allt finns de anställningsformerna i kommuner och landsting, dvs. inom den sektor där politiska beslut ska avgöra prioriteringarna.

Det är framför allt kvinnor och ungdomar av båda könen som tycks hamna i dessa anställningsformer. För kvinnornas del kan man också notera att behovsanställningar blir vanligare i vuxen ålder, t.ex. i åldersgruppen 25

  • 34 år.

Andelen tidsbegränsat anställda har ökat med nära en procentenhet i genomsnitt per år sedan 1990-talets början. Om ökningstakten fortsätter kommer andelen att om några år omfatta en femtedel av alla anställda. Den snabbaste ökningstakten har de behovsanställda. Antalet behovsanställda var 100 000 år 1997, vilket är en tredubbling sedan 1987. Det innebär att med samma ökningstakt kommer antalet behovsanställda att vara närmare 300 000 inom tio år. Samtidigt med denna utveckling växer gruppen deltidsarbetslösa.

Inför detta scenario måste det vara angeläget att finna former som gör att dessa gruppers ställning på arbetsmarknaden kan stärkas, samtidigt som arbetslivets behov av flexibilitet tillgodoses. I annat fall kommer utvecklingen att ytterligare försvaga dessa gruppers behov. Det gäller kompetensutveckling, karriärmöjligheter och delaktighet i beslut som rör det egna arbetet.

14. Överväganden och förslag

Anna-Greta Leijon

  • dåvarande arbetsmarknadsminister sa i en intervju i LO-tidningen år 1986:

”När vi 1984 ändrade reglerna och gjorde det möjligt för deltidsarbetslösa att få a-kassa trodde vi inte att det skulle missbrukas. Men det har inträffat och förra året kunde vi se att många arbetsgivare satte detta i system. De har medvetet hållit nere arbetstiderna och samtidigt informerat de anställda om möjligheten att via a-kassa få betalt för de resterande timmarna upp till full tjänst. Det är inte meningen att a-kassan bakvägen ska finansiera en arbetstidsförkortning.”1

Utredningen har vid flera tillfällen pekat på de positiva konsekvenser som utvecklingen av atypiska anställningar, och främst då deltidsarbete och tillfälliga anställningar, har medfört för individer, företag och samhället i stort.

Samtidigt finns det grupper som, genom sin anställningsform, har fått en svagare ställning på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är utredningens bedömning att situationen för dessa grupper sannolikt inte kommer att förbättras genom utvecklingen på arbetsmarknaden de kommande 5 − 10 åren, utan snarare försämras i vissa avseenden.

Problemen för en del av de atypiskt anställda handlar om olika faktorer, som berör både arbetsmarknaden och samhället i stort. Deltidsarbetslösa, i huvudsak lågutbildade kvinnor, blir kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid. I jämförelse med heltidsarbetande har de mindre inflytande på arbetsplatserna och får mindre möjligheter till kompetensutveckling och har därmed sämre förutsättningar för karriärmöjligheter. Deras omställningsbenägenhet är låg, till största delen beroende på att praktiska förutsättningar för omställning saknas. Behovsanställda förefaller vara den grupp som är mest positiva till omställning. En stor andel av dem som fått ett tillfälligt arbete återkommer till ett nytt tillfälligt arbete. För många innebär det att man växlar mellan arbetslöshet

1 Citat från Ericsson, Y, (1988) Att vilja men inte kunna

Om deltidsarbete i

Sverige.

och tillfälliga anställningar. Det är främst inom tjänstesektorn som behovsanställningar och deltidsarbetslöshet förekommer, särskilt inom kommuner och landsting samt handel, hotell- och restaurangverksamhet.

Genom diskussioner med parterna på arbetsmarknaden, företrädare för myndigheter och organisationer m.fl. har utredningen kunnat konstatera att det finns flera sätt att lösa de problem som beskrivits ovan. Vissa lösningar kräver stora ingrepp i lagstiftning eller avtal, medan andra lösningar är av mindre omfattande karaktär. Redan i dag pågår en hel del aktiviteter, bl.a. avtalsvägen eller inom bemanningsföretagen.

I första delen av detta kapitel beskrivs de allmänna överväganden utredningen har gjort och som kan ses som en bakgrund till förslagen. Därefter följer en redogörelse av det huvudförslag som utredningen har valt att lägga fram och som faller inom ramen för direktiven för utredningen. I den tredje delen av kapitlet följer en diskussion om vad som kan göras genom avtal och samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden. Avslutningsvis redogörs för förslag eller uppslag som utredningen har studerat men av olika skäl valt att inte gå vidare med.

14.1. Allmänna överväganden

Enligt direktiven ska utredningen utifrån analyser av bl.a. förekomsten av atypiska arbeten överväga om några ändringar är motiverade i de nuvarande reglerna i arbetslöshetsförsäkringen. Övervägandena ska ske utifrån flera utgångspunkter. Den grundläggande förutsättningen ska vara att arbetslöshetsförsäkringen inte får snedvrida konkurrensen genom att indirekt subventionera arbetsgivarnas arbetskraftskostnader.

Utredningen har konstaterat att för arbetsgivare som har anställda deltidsarbetslösa är fyllnadsersättningen en indirekt lönesubvention under en, i vissa fall, mycket lång tid. Den som arbetar omkring 80 procent av heltid har möjlighet att få deltidsersättning i upp till sex år. Ersättningssystemet innebär att arbetsgivaren har nöjda medarbetare som inte ställer krav eller lämnar platsen för bättre alternativ. Möjligheten att utnyttja mertid vid arbetsanhopning, istället för dyrare övertid, som blir fallet om man har heltidsanställda, är fördelaktig för arbetsgivaren. I kommuner och landsting, inom handel samt hotell- och restaurangverksamhet, där deltidsarbetslöshet är särskilt förekommande, subventionerar staten indirekt via fyllnadsersättningen verksamheten i vissa fall. Det nuvarande systemet påverkar konkurrenssituationen. Indirekta subventioner kan ges av staten under lång tid utan några krav på motprestationer från arbetsgivarna.

Enligt direktiven ska det finnas realistiska möjligheter för den som är deltidsarbetslös att få ersättning under en omställningsperiod. Ut-

redningen har övervägt vad som kan anses som en rimlig omställningsperiod. De nuvarande reglerna ger små incitament till omställning.

Vidare ska utredningens förslag innebära en strävan efter att försäkringen ska anpassas till utvecklingen som förväntas ske i fråga om deltidsarbeten och tillfälliga arbeten. Enligt olika prognoser kommer tillväxten i Sverige att öka med drygt två procent per år under de kommande två

  • tre åren. Strukturförändringarna på arbetsmarknaden kommer att fortsätta. Utredningen har bedömt att antalet deltidsarbetande kommer att minska något under de kommande fem
  • tio åren. De deltidsarbetslösa kommer också att minska något. Utredningen gör vidare bedömningen att de tidsbegränsade anställningarna kommer att öka under det kommande decenniet. De flesta kommer fortfarande att ha en tillsvidareanställning, särskilt inom områden där krav på högskoleutbildning är stort, men tendensen är att tidsbegränsade anställningar kommer att öka.

Utredningens förslag ska förbättra ställningen för deltidsarbetande och de som har tillfälliga arbeten. Utredningen anser att den s.k. fyllnadsersättningen bidrar till att fördröja anpassningar till de anställdas och kommande rekryteringars önskemål om arbetstid som borde ske. Arbetsgivarna har få incitament till förändring så länge som arbetslöshetsförsäkringen bidrar till att förse dem med arbetskraft de annars inte skulle ha tillgång till. Inom vissa sektorer, som vård och omsorg, finns dock incitament eftersom där råder arbetsbrist. Utredningen har belyst vilka arbetssökande som kan anses ha en särskilt svag ställning och förslagen innebär en möjlighet till påtaglig förbättring för dessa personer.

En ytterligare förutsättning vid överväganden av olika förslag är att försäkringens karaktär av omställningsförsäkring ska bevaras. Utredningen menar mot bakgrund av föreliggande fakta att nuvarande system inte är rimligt, framförallt inte ur jämställdhetssynpunkt och i jämförelse med de erbjudanden och krav som i övrigt gäller i svensk arbetsmarknadspolitik där arbets- och kompetenslinjen och försäkringens omställningskaraktär är grundläggande. Försäkringens nuvarande utformning vid deltidsarbetslöshet ger mycket små reella förutsättningar för omställning. Den bidrar istället till inlåsningseffekter. Utredningen har tolkat att försäkringens karaktär av omställningsförsäkring innebär att det måste finnas förutsättningar för omställning för den enskilde samtidigt som krav måste ställas. Även arbetsgivarna måste ställa om.

En strävan ska vara att systemet inte ska främja en ökning av antalet deltidsanställningar ytterligare samtidigt som risken för att deltidsanställda säger upp sig till förmån för arbetslöshet på heltid med samhällsstöd måste beaktas. Utredningen har övervägt om dessa båda företeelser är jämbördiga. På grundval av de resultat som framkommit

om omställningsmöjligheten för dem som är deltidsarbetslösa har utredningen bedömt att de som har deltidsarbete med deltidsersättning har sämre möjligheter till omställning än de som är heltidsarbetslösa. Därför innebär förslagen att det i vissa situationer är att föredra att den deltidsanställde säger upp sig till förmån för heltidsarbetslöshet och därmed ges möjlighet att byta yrke eller bosättningsort. Förslagen medför att inströmningen till deltidsarbetslöshet kommer att minska.

Regelförändringarna bör uppmuntra deltidsarbetslösa att söka mer arbetstid. Utredningens förslag innebär reella incitament för den som är deltidsarbetslös att medverka till omställning. Ett led i detta är naturligtvis att söka mer arbetstid hos den nuvarande arbetsgivaren. Utredningen anser också att det kan bli aktuellt att helt lämna det nuvarande arbetet om detta inte kan ge möjlighet till tillräcklig arbetstid inom en överblickbar framtid.

I direktiven sägs vidare att regeringen nyligen genom ändringar i arbetsrätten understrukit vikten av att de deltidsarbetande som så önskar om möjligt ska erbjudas förtur till ökad arbetstid. Utredningen ska lämna förslag som syftar till att ge de deltidsarbetslösa möjligheter till ökad sysselsättning. Utredningen föreslår bl.a. att den som har en deltidsanställning och får deltidsersättning ska få en skyldighet att anmäla detta till arbetsgivaren. Genom det förslag som utredningen presenterar kommer arbetsgivaren att få vetskap om att den deltidsarbetande står till arbetsmarknadens förfogande. Utredningen anser att det är troligt att detta kommer att innebära att fler än som fallet är i dag får utökad arbetstid hos sin nuvarande arbetsgivare.

14.2. Utredningens huvudförslag

Under denna rubrik kommer utredningen att redogöra för ett huvudförslag som består av flera delar, dvs. olika förslag. Sammantaget innebär huvudförslaget att svaga grupper bland de arbetslösa kommer att få en starkare ställning genom att de får bättre stöd till omställning och samma förutsättningar som andra arbetslösa samtidigt som större krav ställs på dem och deras arbetsgivare. En förutsättning för att dessa effekter ska uppnås är enligt utredningens bedömning att samtliga delförslag genomförs.

Förslagen innebär kortfattat att den som är deltidsarbetslös ska få en skyldighet att genom ett intyg visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att han eller hon inte kan få önskad arbetstid hos den nuvarande arbetsgivaren. Intyget ska visas upp i samband med att den deltidsanställde ansöker om deltidsersättning första gången och därefter efter ytterligare sex månader om deltidsarbetslösheten fortfarande pågår.

Uppvisandet är en förutsättning för att arbetslöshetskassan ska kunna betala ut fortsatt ersättning. Arbetslöshetskassan ska med utgångspunkt från intyget göra en särskild prövning av den sökandes ersättningsrätt efter sex månader.

Vidare föreslås att en ny begränsningsregel införs. Den innebär att den som är deltidsarbetslös enbart kan få deltidsersättning under 52 veckor. Utredningen har vid avvägandet av hur lång tid som är lämplig innan rätten till deltidsersättning upphör, bl.a. jämfört med gränsen för långtidsarbetslöshet. Arbetsförmedlingen ska liksom tidigare kunna erbjuda åtgärder eller annat arbete, både arbete som helt löser arbetslöshetssituationen och kompletterande arbete, under omställningsperioden. Dock bör omställning även hos den nuvarande arbetsgivaren prövas under de 52 veckorna. Om den deltidsarbetslöse under denna tid inte fått utökad arbetstid eller annat arbete ska den sökande när de 52 veckorna upphör kunna vända sig till arbetsförmedlingen och be om hjälp med att hitta en lösning.

Den sökandes ansvar för omställning betonas genom förslagen. Om han eller hon inte vill ha arbetsförmedlingens stöd innebär det att rätten till deltidsersättning upphör och då kan han eller hon välja att fortsätta sitt deltidsarbete utan utfyllnad från försäkringen. Ett annat alternativ är att den sökande då väljer att säga upp sig och därmed bli helt arbetslös. Om det sker utan att arbetsförmedlingen ombetts att medverka till omställning föreslås arbetslöshetskassan kunna fatta beslut om att den sökande ska bli avstängd från rätt till ersättning på grund av att han eller hon frivilligt lämnat sitt arbete. Likaså ska avstängning liksom i dag kunna ske om den arbetslöse avvisar arbetsförmedlingens erbjudande om arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

Om den sökande däremot väljer arbetsförmedlingens medverkan till omställning ska olika åtgärder kunna erbjudas. Det bästa är naturligtvis att arbetsförmedlingen kan förmedla ett heltidsarbete. Om detta inte är möjligt ska förmedlingen i vissa fall kunna göra en överenskommelse med arbetsgivaren som innebär att arbetsgivaren kan ges ett visst stöd för att anställa den deltidsarbetslöse på den tid som han eller hon söker arbetslöshetsersättning för. Stödet ska endast ges under begränsad tid och med vissa restriktioner.

Arbetsförmedlingen och den enskilde kan vidare bedöma att den bästa möjligheten till omställning uppnås om den sökande säger upp sig från sitt nuvarande arbete och i stället deltar i åtgärd på heltid. Den sökande ska inte drabbas av avstängning från rätt till ersättning på grund av uppsägningen om det sker i samverkan med förmedlingen, och han eller hon ska kunna få utbildningsbidrag vars storlek ska beräknas utifrån normalarbetstiden.

Som en konsekvens av att utredningen anser att deltidsarbetslösa måste erbjudas reella möjligheter till omställning föreslås att staten inte ska medverka till att arbetslösa hamnar i deltidsarbetslöshet. Därför föreslås att deltidsarbete inte längre ska anses som lämpligt ur försäkringens synpunkt för den som egentligen vill arbeta mer och har en högre normalarbetstid än det ifrågavarande arbetet. Det innebär att arbetsförmedlingen inte längre kan anvisa deltidsarbete till den som därmed blir deltidsarbetslös i försäkringens mening. Den föreslagna ändringen kommer att innebära en markering till arbetsgivarna och att rekrytering till deltidsarbete begränsas till att gälla arbetssökande som söker detta.

Slutligen föreslås att regeringen tilldelar AMS uppdrag och medel för att påskynda etablering av fler branschanknutna bemanningsföretag. Syftet med förslaget är att därigenom medverka till spridning av en kvalitativt god modell för att åstadkomma fler fasta heltidsanställningar och samtidigt tillgodose verksamheternas behov av flexibilitet. Projektet ska enligt utredningens förslag drivas under två år och genomföras av AMS i samarbete med arbetsmarknadens parter. Tanken är i korthet att företag och/eller verksamheter i offentlig regi med gemensamma intressen av flexibel tillgång till kompetent personal inom bestämda yrken går samman för att gemensamt tillförsäkra sig denna möjlighet. De berörda intressenterna bildar ett företag (eller företagsliknande form) där personal som t.ex. är deltidsarbetslös anställs fast på heltid för att sedan hyras ut till intressenternas olika arbetsplatser. I första hand kan de hyras ut till sina tidigare arbetsplatser på arbetstid som förut men även därutöver till andra så att de får full tid. Företaget ska vara helt intäktsfinansierat och i arbetslöshetsförsäkringens mening betraktas som bemanningsföretag, vilket innebär att anställda där inte kan få arbetslöshetsersättning för tid de inte är uthyrda.

Jämfört med sedvanliga bemanningsföretag garanterar branschanknytningen en inriktning mot långsiktig kompetensförsörjning snarare än kortsiktig vinst. Därigenom kan man räkna med mindre personalomsättning samt sedvanliga branschvillkor bland den personal som anställs för uthyrning. Det föreslagna projektet skulle dels bidra till att sprida information och inspirera med modellidéer för de olika branscherna, dels pröva och ev. tilldela visst ekonomiskt stöd till företag som etableras lokalt. Stödet ska enbart avse extraordinära kostnader för kompetensutveckling i etableringsskedet, långsiktigt ska finansieringen vara garanterad av de lokala intressenterna.

Arbetsgivare ska utfärda intyg på att deltidsarbetande som uppbär arbetslöshetsersättning på deltid inte kan erbjudas mer arbetstid.

Förslag

Den som är deltidsanställd har enligt 25 a § anställningsskyddslagen rätt att begära utökad arbetstid av sin arbetsgivare. Det är dock inte alltid säkert att arbetsgivaren känner till att den anställde som är deltidsarbetslös och uppbär deltidsersättning önskar mer arbetstid. Därför föreslås den deltidsarbetslöse visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att han eller hon försökt att få ytterligare arbetstid. Den deltidsarbetslöse ska begära önskad tid, dvs. så mycket arbetstid som medför att ingen arbetslös tid längre kvarstår. Om den deltidsarbetslöse har flera arbeten ska samtliga arbetsgivare intyga att mer arbetstid inte kan ges.

Arbetsgivare föreslås få en skyldighet att intyga att den anställde som deltidsarbetar och på den resterande tiden är deltidsarbetslös inte kan erbjudas önskad arbetstid. Intyget ska den arbetslöse visa upp för sin arbetslöshetskassa och uppvisandet är en förutsättning för att deltidsersättning kan betalas ut. Den deltidsarbetslöse ska uppvisa ett intyg från arbetsgivaren med sex månaders intervall. Det innebär att den som påbörjat en deltidsanställning och söker deltidsersättning dels ska anskaffa intyget i samband med att deltidsersättning söks första gången, dels när anställningen pågått i sex månader.

Den deltidsarbetslöse ska även visa arbetsförmedlingen att arbetsgivaren intygat att önskad arbetstid inte kan erbjudas. Även detta uppvisande är en förutsättning för att ersättning ska kunna betalas ut. Detta innebär att arbetsförmedlingen får en nödvändig kännedom om den deltidsarbetslöses bristande förutsättningar att få mer arbete hos den nuvarande arbetsgivaren.

Informationen om att arbetsgivarna inte kan erbjuda mer arbetstid bör kunna föras vidare till arbetstagarorganisationerna. Utredningen förutsätter att arbetsgivaren informerar den lokala arbetstagarorganisationen om att arbetstagaren begärt önskad arbetstid, men att arbetsgivaren för närvarande inte kan tillgodose önskemålet. Initiativet kan också komma från den enskilde som har möjlighet att ta kontakt med sin arbetstagarorganisation.

Överväganden

Utredningen anser att det krävs ett mer aktivt kontroll- och signalsystem för att uppmärksamma arbetsgivaren på att den anställde önskar mer arbetstid. Samtidigt innebär förslaget en markering för den enskilde vad det innebär att stå till arbetsmarknadens förfogande och uppbära arbetslöshetsersättning på deltid. Den som är deltidsarbetslös kan inte begränsa sig till att söka efter ett kompletterande arbete

  • han eller hon

ska vara beredd att acceptera ett annat heltidsarbete.

Utgångspunkten bör dock vara relationen mellan den anställde och arbetsgivaren. Skälet till detta är att deltidsarbetslösa har mycket svårt att i praktiken ställa om. Utredningen har i kapitel 8 visat att närmare 70 procent av de deltidsarbetslösa har stora hinder för att kunna ta ett kompletterande arbete eller deltaga i utbildning eller annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det beror främst på schemaläggning som omöjliggör att den deltidsarbetslöse kan råda över sin tid i tillräcklig omfattning. Därför är det naturligt att pröva om den arbetssökande kan få mer arbetstid hos sin nuvarande arbetsgivare.

Den anställde som uppbär arbetslöshetsersättning för deltidsarbetslöshet föreslås så länge som deltidsarbetslösheten består se till att hans eller hennes arbetsgivare fyller i en försäkran om att arbetsgivaren inte kan erbjuda mer arbetstid under den närmaste sexmånadersperioden. Det första intyget ska presteras i samband med att deltidsersättning söks första gången och det andra efter sex månader om deltidsarbetslösheten består. Det ska tydligt framgå av intyget att den anställde står till arbetsmarknadens förfogande och att syftet med intyget är att arbetslöshetskassan ska pröva den fortsatta ersättningsrätten. Det bör dessutom framgå att det enbart är möjligt att erhålla deltidsersättning i sammanlagt 52 veckor (se nedan). Om personen lyckats få ett arbete så att ingen arbetslös tid återstår att ersätta eller alternativt är helt arbetslös när sex månader gått ska naturligtvis inte krävas att han eller hon presterar ett intyg.

Intyg ska även krävas i de situationer då den sökande har fått ett arbete som motsvarar utbudet som han eller hon ännu inte tillträtt och en särskild prövning ska göras av om fortsatt ersättningsrätt kan medges. Det kan nämligen vara så att den sökande skulle kunna få utökad arbetstid hos sin arbetsgivare vid en tidpunkt som infaller tidigare än när det andra arbetet ska tillträdas.

Vissa fall kan naturligtvis uppstå som innebär svårigheter för arbetslöshetskassan att avgöra om intyg krävs. Utredningen bedömer dock att dessa fall måste kunna lösas i tillämpningen.

Den anställde ska därefter se till att arbetsförmedlingen får ta del av intyget. Arbetsförmedlingens kännedom om att den deltidsarbetslöse inte

kan få mer arbete hos sin arbetsgivare är viktig utifrån planeringen för vilka åtgärder som kan behövas vidtas, dvs. i samband med upprättande eller komplettering av den individuella handlingsplanen.

Förutsättningen för att deltidsersättning ska kunna utges är att både arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen tagit del av intyget.

Arbetsgivarens kännedom och den enskildes ansvar

Den nyligen införda regeln i 25 a § anställningsskyddslagen

2

är ett

exempel på ett instrument som den anställde har att få arbetsgivaren uppmärksam på att han eller hon önskar mer arbetstid. Som utredningen redovisat i kapitel 6 har liknande rättigheter redan tidigare givits arbetstagare inom vissa avtalsområden. Regeln om rätt att begära företräde till en anställning med högre sysselsättningsgrad gäller dem som har deltidsanställning. Det innebär att i den gruppen finns såväl de som inte önskar mer arbetstid som de som är deltidsarbetslösa.

Enligt direktiven ska utredningen analysera effekterna av den i anställningsskyddslagen införda företrädesrätten. Tyvärr går inte några effekter att analysera på grund av att det inte går att konstatera att regeln överhuvudtaget används. Visserligen minskar deltidsanställningarna men det beror på en mängd olika faktorer. En möjlig väg skulle kunna vara att närmare studera om arbetstagare åberopat företrädesrätt och arbetsgivare av olika skäl bedömt att mer arbetstid inte kan ges. Utredningen har varit i kontakt med de centrala fackförbunden och dessa känner inte till om frågan har kommit upp till förhandling. Arbetsdomstolen har heller inte avgjort någon tvist om företrädesrätt. Vissa fall har kommit till utredningens kännedom där enskilda i tillsättningsärenden hävdat företrädesrätt. Det går dock inte att dra några slutsatser av detta material.

Trots att företrädesrätten införts i anställningsskyddslagen har utredningen fått upplysningar om att det kan vara relativt vanligt att arbetsgivaren inte känner till att han eller hon har anställda som önskar mer arbetstid. Detta framgår även av materialet ”Bilder ur verkligheten”. Dessa uppgifter kan uppfattas som märkliga. Förklaringen skulle möjligtvis kunna vara att det i dessa fall är deltidsarbetande som inte önskar mer arbetstid och därför inte heller har deltidsersättning. Dessa personer har naturligtvis ingen som helst skyldighet att gå upp i arbetstid. Om det däremot är fråga om personer som är deltidsarbetslösa och

2 Regeln innebär att den som den som är deltidsanställd hos arbetsgivaren kan begära företräde till en anställning med högre sysselsättningsgrad. Se även kapitel 5 och 6.

uppbär deltidsersättning för den tid de inte har arbete, så är detta tecken på att deltidsersättning inte fungerar som en omställningsförsäkring. Utredningen anser att det borde vara självklart att de som får deltidsersättning måste anmäla till arbetsgivaren att de önskar mer arbetstid och visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att de verkligen har gjort det.

När man talar om begreppet arbetsgivaren kan vissa avgränsningsproblem uppstå. Regeln i anställningsskyddslagen innebär att arbetsgivaren är skyldig att ta hänsyn till den anställdes önskemål inom samma driftsenhet. I detta sammanhang skulle alltså arbetsgivaren vara den som är ansvarig inom enheten. Man skulle kunna tänka sig att kravet på den deltidsarbetslöse att anmäla intresse av utökad arbetstid skulle vara mer långtgående.

Utredningen anser att bara den omständigheten att arbetsgivaren organiserat verksamheten så att den består av olika driftsenheter inte ska innebära att arbetstagaren enbart behöver anmäla intresse om utökad arbetstid till den enhet som han eller hon tillhör, även om arbetsgivarens skyldighet enligt anställningsskyddslagen att ta hänsyn till önskemålen endast gäller den enheten. Man skulle även kunna tänka sig att arbetsgivarens ansvar borde utökas, åtminstone gäller detta offentliga arbetsgivare. För att kunna förverkliga de politiska ambitionerna om fler fasta heltidstjänster inom kommunerna bör en sådan förändring, enligt utredningens uppfattning, vara en förutsättning. Detta är dock en fråga som handlar om arbetsrätten och utredningen har avstått från att föreslå ändringar i anställningsskyddslagen. Frågan kan dock även lösas i avtal mellan parterna.

Det finns ändå exempel på att offentliga arbetsgivare tar ett samlat ansvar för att inte anställa på deltid. Utredningen har inhämtat att t.ex. Umeå kommun avser att aktivt arbeta på ett sådant sätt. De olika nämnderna inom kommunen kommer att se till att enbart heltidsanställningar erbjuds (se kapitel 12).

Utredningen har övervägt om kravet på den enskilde att begära intyg från arbetsgivaren skulle anses integritetskränkande eftersom det innebär att arbetsgivaren får vetskap om att den anställde erhåller arbetslöshetsersättning. Utredningen anser dock inte att det kan betraktas som integritetskränkande. Redan i dag krävs att den som söker ersättning begär att arbetsgivaren utfärdar ett arbetsgivarintyg för att arbetslöshetskassan bl.a. ska kunna beräkna dagpenningens storlek.

Arbetslöshetskassans och arbetsförmedlingens roll

När den deltidsarbetslöse fått intyget av sin arbetsgivare ska han eller hon skicka in det till arbetslöshetskassan, men även se till att arbetsförmedlingen får ta del av det. Det är arbetslöshetskassan som ska besluta om ersättning, dels i samband med den första utbetalningen av deltidsersättning, dels efter sex månader om deltidsarbetslösheten består. Om den enskilde inte kan visa arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen att arbetsgivaren intygat att utökad arbetstid inte kan erbjudas innebär detta att deltidsersättning i princip inte ska betalas ut.

Kassan ska dock ha möjlighet att fatta beslut utan att intyget inkommit, om kassan bedömer att den sökande inte har möjlighet att få arbetsgivaren att fylla i ett intyg. Uppgifterna ska då styrkas av den deltidsarbetslöse på annat sätt. Det kan t.ex. ske genom att den fackliga organisationen på arbetsplatsen intygar att arbetsgivaren vägrar att fylla i intyget och att det inte har framkommit några omständigheter som gör det troligt att arbetsgivaren har några omedelbara planer på att erbjuda mer arbetstid.

Utredningen bedömer att det kommer att innebära visst administrativt merarbete för arbetslöshetskassorna att hantera intygen. Merarbetet behöver dock inte bli så omfattande i och med att ersättningsrätten ändå ska bedömas i samband med arbetslöshet.

Utredningen kommer nedan att föreslå begränsningar av deltidsarbetslösas möjligheter att få deltidsersättning jämfört med dagens regler. Arbetsförmedlingen föreslås då få i uppdrag att arbeta mer aktivt med dem som är deltidsarbetslösa. Som ett led i det arbetet och i planeringen för hur den deltidsarbetslöse varaktigt ska kunna lösa sin arbetslöshetssituation ska arbetsförmedlingen få vetskap om att den nuvarande arbetsgivaren under den närmaste sexmånadersperioden troligen inte kan erbjuda den anställde mer arbetstid. I och med kravet på omställning, som ytterligare kommer att markeras genom utredningens förslag om inskränkningar i rätten att erhålla ersättning på deltid, kommer därför förmedlingen att få en indikation på att en helt annan lösning måste åstadkommas för den deltidsarbetslöse.

Informationsöverföring

Utredningen anser att det vore önskvärt om det fanns ett sätt att föra information vidare till den sökandes fackförening. Informationen skulle bestå i uppgift om vilken arbetsgivare som inte har möjlighet att erbjuda mer arbetstid till sin deltidsanställde. Det bör finnas fog för att anta att fackföreningarna är intresserade av informationen. Det kan dock uppstå problem med att lägga ett sådant åtagande på arbetslöshetskassorna.

Kassorna är fristående organisationer deras uppgift att hantera den statsbidragsfinansierade arbetslöshetsförsäkringen regleras enligt lagen om arbetslöshetskassor.

Utredningen förutsätter dock att arbetsgivarna i enlighet med lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet informerar den lokala arbetstagarorganisationen om att den deltidsanställde inte kan få önskad arbetstid. Även den deltidsarbetslöse som fått ett intyg av sin arbetsgivare att önskad arbetstid inte kan erbjudas kan ta kontakt med sin fackförening.

Arbetslöshetskassornas särskilda prövning av ersättningsrätten

Förslag

Den särskilda prövning av deltidsarbetslösas rätt till fortsatt ersättning som arbetslöshetskassorna ska göra var sjätte månad måste stramas upp. Utredningen föreslår att regeln om att fortsatt ersättning får medges om inte arbete eller åtgärd har kunnat erbjudas den deltidsarbetslöse kompletteras med ett krav på att intyg uppvisats för arbetslöshetskassan. Ersättning ska i fortsättningen kunna medges enbart om arbetsförmedlingen inte kunnat erbjuda arbete eller åtgärd och arbetsgivaren intygat, eller den sökande på annat sätt styrkt att önskad arbetstid inte kan erbjudas den deltidsanställde.

Regeln innebär att fortsatt ersättning får medges om den försäkrade fyllt 55 år föreslås slopas. Även regeln som innebär att fortsatt ersättning får medges om den försäkrade fått men ännu inte tillträtt ett arbete som motsvarar utbudet bör slopas.

Bakgrund

I dag finns redan bestämmelser som har till syfte att den deltidsarbetslöse får en arbetstid som motsvarar dennes önskemål. Länsarbetsnämnden ska under tid som ersättning lämnas i samarbete med den enskilde, arbetsgivaren och fackliga organisationer aktivt verka för att den deltidsarbetslöse får en sammanlagd arbetstid som motsvarar arbetsutbudet. Om inte detta är möjligt ska den försäkrade i stället erbjudas lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

3

Dessutom ska arbetslöshetskassan göra

en särskild prövning av ersättningsrätten var sjätte månad.

36 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring (ALFFo).

Länsarbetsnämnden ska se till att kassan har tillräckligt underlag för prövningen. Fortsatt ersättning får bara medges om den försäkrade fyllt 55 år eller om han eller hon har fått men ännu inte tillträtt ett arbete som motsvarar arbetsutbudet, eller om inte arbete eller åtgärd har kunnat erbjudas honom eller henne.

4

Överväganden

Utredningen anser inte att de regler som finns för att förhindra att deltidsarbetslösheten fortgår är tillräckligt effektiva. När den särskilda prövningen görs är ett skäl att medge fortsatt deltidsersättning att arbete eller åtgärd inte kunnat erbjudas den sökande. Redan enligt grundvillkoren i lagen om arbetslöshetsförsäkring krävs att den som söker ersättning ska stå till arbetsmarknadens förfogande och inte heller kunna få lämpligt arbete. Grundvillkoren ska uppfyllas av samtliga som söker ersättning, och de ska uppfyllas varje dag som ersättning söks för.

Den särskilda prövningen innebär egentligen inte att något förstärkt krav på aktivitet eller omställning ställs efter de sex månaderna. Dessutom har det till utredningen förts fram uppgifter om att särskild prövning inte görs av arbetslöshetskassorna i någon nämnvärd utsträckning, bl.a. beroende på att länsarbetsnämnden inte lämnar underlag för prövningen.

Utredningens förslag innebär att den särskilda prövningen ges ett innehåll. Som en förutsättning för att fortsatt ersättning ska kunna betalas ut, krävs att den enskilde skaffat ett intyg från arbetsgivaren om att önskad arbetstid inte kan erbjudas honom eller henne. Arbetsgivaren får därmed klart för sig att den anställde inte är nöjd med sin arbetstid utan vill ha mer tid. Arbetslöshetskassans uppgift ska bestå i att granska och godkänna intyget för att fortsatt ersättning ska kunna utbetalas till den sökande.

Om den sökande fått ett arbete som motsvarar utbudet men ännu inte tillträtt detta så ska denna omständighet inte längre innebära att särskilda skäl att utge ersättning föreligger. Särskilda skäl ska även i dessa fall kopplas till att mer arbetstid hos den nuvarande arbetsgivaren inte kan ges och den sökandes arbetsgivare intygat detta.

Den bestämmelse som innebär att fortsatt ersättning får medges om den försäkrade fyllt 55 år bör slopas. Utredningen anser i princip att särskilda skäl att utge deltidsersättning inte borde kopplas till ålder, utan enbart till att den deltidsarbetslöse inte kunnat få tillräcklig arbetstid och att arbetsgivaren intygat att mer arbetstid inte kan ges.

47 § ALFFo.

Deltidsbegränsningen ändras till kalendertid, kravet på omställning tydliggörs och den deltidsarbetslöse får möjlighet att begära att arbetsförmedlingen medverkar

Förslag

Det ska enbart vara möjligt att få deltidsersättning under högst 52 sammanhängande veckor. Perioden om 52 veckor påbörjas i och med att den som deltidsarbetar första gången ansöker om deltidsersättning. Den avslutas när 52 kalenderveckor har gått, oavsett om den sökande under denna tid även haft heltidsarbete eller varit helt arbetslös.

Motsvarande krav på omställning för heltidsarbetslösa markeras genom att gränsen för långtidsarbetslöshet för ungdomar är 100 dagar och sex månader för vuxna. Omställningen gäller även arbetsgivaren, som genom förslaget får en rimlig tid på sig för att bättre anpassa arbetet till den anställdes önskemål. Förutsättningen för den deltidsarbetslöse att få deltidsersättning i 52 veckor är att han eller hon har en pågående ersättningsperiod. Det innebär att den deltidsarbetslöse vars ersättningsperiod löper ut under de 52 veckorna och som inte uppfyller ett arbetsvillkor eller återkvalificeringsvillkor inte kan grunda en fortsatt fristående ersättningsrätt på 52-veckorsregeln. Förlängning av 52-veckorsperioden ska enbart kunna ske om den sökande har varit sjuk i mer än 14 dagar.

Om den deltidsarbetslöse inte lyckats lösa sin situation under de 52 veckorna ska han eller hon kunna begära att arbetsförmedlingen medverkar till en förändring. Denna möjlighet ska naturligtvis finnas även under de 52 veckorna. Arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda hjälp till olika lösningar. Dessa kan bestå i stöd till en permanent lösning hos den nuvarande arbetsgivaren, eller att den deltidsarbetslöse får ett nytt arbete hos en annan arbetsgivare som motsvarar hans eller hennes normalarbetstid.

Arbetsförmedlingen ska också kunna erbjuda den deltidsarbetslöse arbetsmarknadspolitiska åtgärder som i omfattning motsvarar normalarbetstiden. Detta kan ske antingen under eller efter 52veckorsperioden. Den deltidsarbetslöse som inte utnyttjar sin möjlighet att få förmedlingens hjälp kan fortsätta sin anställning på deltid, utan arbetslöshetsersättning, eller säga upp sig på egen begäran för att få hel ersättning. För att åter kunna påbörja en 52-veckorsperiod krävs att en sammanhängande tid av tolv månader har förflutit sedan den sökande senast fick ersättning.

Gällande rätt

Den 1 september 1995 infördes nu gällande deltidsbegränsning i förordningen om arbetslöshetsförsäkring. Den är konstruerad så att den som har en tillsvidareanställning på deltid enbart har rätt att få s.k. fyllnadsersättning under en ersättningsperiod, dvs. i högst 300 ersättningsdagar. Perioden kan dock räcka mycket länge, beroende på hur många dagar som redan förbrukats när deltidsarbetet påbörjas och hur mycket den sökande arbetar. Ett exempel kan visa detta.

A har t.o.m. den 28 februari 1999 arbetat heltid och blir därefter arbetslös. Hans normalarbetstid fastställs till 40 timmar. Ersättning betalas ut för fem ersättningsdagar per vecka. Efter två veckor får A ett arbete som motsvarar 80 procent av heltid. Det innebär att han kommer att förbruka en ersättningsdag per vecka. När deltidsarbetet påbörjas har A kvar 295 ersättningsdagar, eftersom de första fem dagarna utgjordes av karens. Begränsningsregeln får effekt allra tidigast i januari år 2005, dvs. efter nästan sex år.

I utredningens exempel framgår att den som arbetar i stor omfattning utan att helt bryta deltidsarbetslösheten kommer att ha en mycket lång omställningsperiod. Den som däremot arbetar mindre förbrukar ersättningsdagarna i snabbare takt. Begränsningsregeln får i de fallen snabbare effekt. Begränsningsregeln omfattar i de fallen endast de som har en tillsvidareanställning på deltid. De som har en tidsbegränsad anställning på deltid drabbas inte av regeln. Till begränsningsregeln är knuten en möjlighet att säga upp sig från deltidsarbetet utan att drabbas av sanktioner.

Överväganden

Utredningen anser att en begränsningsregel som i många fall kan få effekt efter knappt sex år (eller nio år om personen är över 57 år) är ineffektiv. Den som är arbetslös i relativt liten omfattning har troligen svårare att hitta ett arbete som fyller ut den tid som fattas jämfört med den som är arbetslös i större omfattning. Benägenheten till omställning är därför antagligen mindre för den som arbetar mycket. Den deltidsarbetande har i detta fall säkerligen en stark anknytning till just den arbetsplats där han eller hon arbetar och kan vara ovillig att säga upp sig för att i stället ta ett heltidsarbete. Även arbetsgivarens incitament till omställning är små. Arbetsgivaren har liten anledning att anpassa arbetet efter de önskemål som arbetstagaren har. Om tvånget till omställning

därför uppstår först efter knappt sex år kommer troligtvis ingen större förändring att ske under tiden.

I kapitel 8 framgår att de reella möjligheterna till omställning är mycket små bland dem som är deltidsarbetslösa. I denna grupp ingår visserligen alla personer som uppger sig vilja ha mer arbetstid, inte enbart de som har deltidsersättning. Utredningen har dock inte funnit något som tyder på att det skulle råda några större skillnader mellan de som inte har och de som har ersättning. Utredningen har därför kommit till slutsatsen att deltidsarbetslösheten är ett problem som bara till en del kan lösas inom arbetslöshetsförsäkringen.

Den föreslagna begränsningsregeln har utformats med utgångspunkt i att ersättningsrätten för deltid ska upphöra efter en viss kalendertid. En invändning mot att införa en begränsningsregel som slår till efter ett visst antal veckor, månader eller år är att det då inte spelar någon roll hur mycket den deltidsarbetslöse arbetar

  • oavsett om han eller hon utökar sin arbetstid inträder begränsningsregeln. Det skulle kunna tolkas som om den viktiga principen om arbetslinjen sätts ur spel. Utredningen anser dock att den som får deltidsersättning är i omställning så länge som behovet av att fyllnadsmarkera kvarstår. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket personen arbetar om arbetet inte är tillräckligt för att helt häva behovet av arbetslöshetsersättning. Innebörden av arbetslinjen i relation till deltidsarbetslösa diskuteras nedan.

Utredningen bedömer att en lämplig tid att tillåta att den deltidsarbetslöse får ersättning är ett år, dvs. 52 veckor. På grund av arbetslöshetsförsäkringens utformning bör tiden inte bestämmas till tolv månader, utan till 52 veckor. Det beror på att ersättning för deltidsarbetslöshet räknas per vecka, inte per månad.

Utredningen har övervägt alternativet att utvidga den nuvarande begränsningsregeln på 300 ersättningsdagar till att omfatta även visstidsanställda. Utredningen anser dock att 300-dagarsregeln innebär en alltför lång ersättningsperiod medan man har deltidsarbetet kvar och att kravet på en reell omställning i många fall inte uppkommer förrän efter flera år. Under den tiden är incitamenten små både för arbetsgivare och arbetstagare att förändra situationen. Risken skulle kvarstå att arbetsgivarna och arbetstagarna utnyttjar arbetslöshetsförsäkringen.

Möjligtvis skulle man kunna tänka sig en ännu kortare period, exempelvis 100 dagar för ungdomar och sex månader för vuxna. Den tiden skulle i så fall korrespondera med långtidsarbetslöshetsgränsen. Utredningen är dock inte beredd att föreslå en så kort tid.

En begränsning av rätten att uppbära deltidsersättning till 52 veckor blir tydlig för arbetsgivaren och arbetstagaren, i motsats till en begränsningsregel som bygger på ett antal ersättningsdagar. Redan när den deltidsarbetande ansöker om ersättning kommer han eller hon samt

arbetsgivaren att informeras om att det inom ett år sker en förändring. Även långtidsarbetslöshetsgränsen är kopplat till kalendertid, inte ersättningstid.

Utredningen anser att det systematiska stöd som förslaget om intyg, särskild prövning och förmedlingens insatser innebär bör kunna bistå arbetsgivaren att arrangera så att den deltidsarbetslöse kan erbjudas önskad arbetstid. Om ingen förändring skett efter så lång tid som 52 veckor anser utredningen att samhället inte bör sträcka sig längre för att tillgodose arbetsgivarens personalbehov via den indirekta subvention som arbetslöshetsersättningen utgör.

Den nya 52-veckorsbegränsningen ska gälla alla som inte har tillräcklig arbetstid räknat per vecka och som söker ersättning på deltid. De som arbetar som timanställda, behovsanställda eller springvikarier har varierande arbetstid. Vid tillämpningen av den nya regeln måste hänsyn kunna tas till den varierande arbetstiden. Utredningen bedömer att detta inte bör vara ett problem. Redan i dag är ersättningen beräknad med hjälp av en omräkningstabell. Enligt denna görs en jämförelse mellan den sökandes normalarbetstid och den arbetslösa tiden per vecka. Hänsyn kan även tas till arbete enligt schema som omfattar längre tid än en vecka. Jämförelse görs per vecka eller över längre tid om schemat löper över längre tid. Utredningen anser att den möjligheten ska fortsätta att tillämpas även framledes.

Perioden på 52 veckor påbörjas den vecka som innehåller arbetad tid och som berättigar till deltidsersättning. Detta innebär naturligtvis inte att den som haft ett heltidsarbete och därefter blir arbetslös mitt i veckan ska anses som deltidsarbetslös.

Utredningens förslag innebär att de 52 veckorna löper oberoende av om det bland dessa veckor finns veckor med heltidsarbetslöshet eller heltidsarbete. Den som exempelvis lyckas få ett kompletterande arbete eller ett helt annat arbete med arbetstid som motsvarar heltid men senare återkommer till deltidsarbetslöshet har inte lyckats förändra sin situation. Den enda tid som bör förlänga de 52 veckorna är sjukdom som överstiger fjorton dagar. Om den deltidsarbetslöse är fortsatt sjuk efter det att arbetsgivarinträdet i sjukförsäkringen upphör bör dagarna efter det att arbetsgivarinträdet upphört kunna förlänga de 52 veckorna. Skälet till det är att utredningen anser att man inte kan ställa krav på att personer som drabbas av längre tids sjukdom är i omställning. Däremot innebär en kortare tids sjukdom inte några hinder för omställning. Inga undantag bör heller göras för dem som i dag har ersättning i form av grundbelopp.

När de 52 veckorna närmar sig slutet bör arbetslöshetskassan skicka ett meddelande om detta till den deltidsarbetslöse. Underrättelsen bör sändas när åtta veckor återstår av 52-veckorsperioden. Utredningen

bedömer att detta inte bör innebära några större problem för arbetslöshetskassorna att administrera. Tekniken som idag används för att skicka ut meddelande till den vars ersättningsperiod håller på att ta slut kan även användas för de som påbörjat en 52-veckorsperiod.

Arbets- och kompetenslinjen

Arbets- och kompetenslinjen utgör en hörnsten i den svenska arbetsmarknads- och arbetslivspolitiken. De aktiva insatserna prioriteras framför kontant ersättning vid arbetslöshet. Målet är att främja en snabb platstillsättning, motverka långtidsarbetslöshet och utslagning från arbetsmarknaden. De som har svårt att få eller behålla ett arbete ska i första hand erbjudas utbildning eller andra kompetenshöjande insatser för att få en höjd anställbarhet. Därigenom förbättras arbetsmarknadens funktionssätt

Skälen till att deltidsarbetslösheten blivit ett problem i arbetslöshetsförsäkringen är flera. Ett är att arbetslinjen innebär att det alltid ansetts mycket bättre att arbeta lite än att inte arbeta alls. Den som är deltidsarbetslös har därmed inte ett lika akut behov av arbetsförmedlingens insatser. Resonemanget handlar om att den som ”har en fot inne” hos arbetsgivaren bör ha större chans att få ytterligare arbete än den som kommer utifrån.

Ett annat skäl är att kvalifikationsskraven för rätt till arbetslöshetsersättning är relativt små. Även om arbetsvillkoret stramats upp under de senaste åren så krävs endast sex månaders halvtidsarbete för att ersättning ska lämnas, förutsatt att medlemsvillkoret är uppfyllt. Ersättning lämnas i perioder om 300 ersättningsdagar.

För dem som är helt arbetslösa innebär definitionen av långtidsarbetslöshet att de med stor sannolikhet kommer att erbjudas stöd till omställning efter senast sex månader, i form av arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller arbete. Den som är deltidsarbetslös ingår inte i denna definition. Däremot fortsätter den som är deltidsarbetslös att kvalificera sig till nya perioder, med hjälp av deltidsarbetet, förutsatt att det omfattar minst 70 timmar per månad. Det innebär att den som en gång kvalificerat sig till ersättning kan fortsätta att få ersättning i princip fram till pensionsåldern, utan att någon förändring av situationen sker.

För att stävja detta har deltidsbegränsningar förekommit i försäkringen under sammanlagt omkring 19 år under den senaste 25-årsperioden. Den stora risken med att tillåta att deltidsersättning betalas ut är att försäkringen tar över de kostnader som rätteligen borde tas av arbetsmarknadens parter. Varken arbetsgivare eller arbetstagare har något verkligt intresse av att situationen ändras. Arbetsgivaren har en relativt

låg kostnad för arbetskraft som kan arbeta mertid vid behov. Han eller hon har inga kostnader för nyrekrytering när det uppstår ett behov av arbetskraft. Arbetstagaren har sin försörjning tryggad, dels genom lönen, dels genom statens inkomstutfyllnad. De marginaleffekter som uppstår om den deltidsanställde går upp i arbetstid kan dessutom motverka att han eller hon anstränger sig för att få ett arbete av större omfattning (se kapitel 13).

Utredningens förslag innebär att arbets- och kompetenslinjen tydliggörs i samband med deltidsarbetslöshet.

När kan en ny 52-veckorsperiod påbörjas?

Utredningen har övervägt hur lång tid som måste passera för att den som en gång avslutat en 52-veckorsperiod återigen kan få deltidsersättning. Utredningen anser att det är lämpligt att ställa krav på att den tidigare arbetslöse inte ska ha erhållit ersättning från arbetslöshetsförsäkringen under tolv månader, dvs. 365 dagar. Denna regel ansluter till den regel som redan finns i försäkringen och som innebär att en period är levande i högst ett år.

Man skulle naturligtvis kunna tänka sig en kortare period, exempelvis sex månader. Det skulle t.ex. innebära att den som varit deltidsarbetslös i tolv månader och därefter arbetar heltid under sex månader kunde börja uppbära ersättning för deltidsarbetslöshet i en ny 52-veckorsperiod. I så fall skulle regeln överensstämma med de bestämmelser som finns rörande höjning av normalarbetstid och dagpenning under pågående ersättningsperiod. Regeln finns i en tillämpningsföreskrift och innebär att den som gjort ett sammanhängande avbrott i ersättningsperioden på sex månader och under avbrottet arbetat med exempelvis högre lön än tidigare, kan få en höjning av dagpenningen eller normalarbetstiden. Utredningen anser dock att den som enbart arbetat i sex månader fortfarande måste anses vara i omställning. Det är även troligt att den sökande har en levande period, om han eller hon inte utförsäkrats i samband med att rätten till deltidsersättning upphörde. Att i det läget återigen acceptera ett deltidsarbete och därmed försätta sig i situationen att bli deltidsarbetslös är inte lämpligt.

Inte heller är det lämpligt att kräva en längre period än ett år. Efter ett år finns enligt de gällande reglerna i arbetslöshetsförsäkringen inget samband med den tidigare arbetslösheten. Om en längre period än ett år valdes så skulle det innebära att orimligt höga krav ställdes på den som tidigare varit deltidsarbetslös i jämförelse med den som varit heltidsarbetslös.

Vad händer under och efter 52 veckor med deltidsersättning?

Den deltidsarbetslöse förutsätts ha kontinuerlig kontakt med arbetsförmedlingen under sin arbetslöshet, precis som heltidsarbetslösa. Utredningen anser att den deltidsarbetslöse bör få ett meddelande från sin arbetslöshetskassa om att tiden med deltidsersättning närmar sig slutet, lämpligen åtta veckor före ersättningsrätten på deltid stoppas. Den deltidsarbetslöse bör då kontakta arbetsförmedlingen och i samråd med förmedlingen antingen följa det som man tidigare kommit överens om i den individuella handlingsplanen eller revidera denna. Flera olika situationer kan uppkomma. Det viktiga är att den deltidsarbetslöse har en möjlighet att begära att arbetsförmedlingen stöttar honom eller henne. Det är den enskilde som ska kontakta förmedlingen

  • individens ansvar

för att åstadkomma en förändring är stort.

Utredningen anser att arbetsförmedlingen även i detta läge genom den sökande kan efterforska om den nuvarande arbetsgivaren ändå har möjlighet att erbjuda den anställde heltidsanställning. Arbetsförmedlingen kan t.ex. göra bedömningen att den deltidsarbetslöses situation bäst kan lösas hos den nuvarande arbetsgivaren. Om arbetsförmedlingen, vid kontakt med arbetsgivaren finner att denne är beredd att låta den deltidsanställde utöka arbetstiden upp till den önskade nivån, ska förmedlingen kunna erbjuda ett stöd till arbetsgivaren eller den sökande. Stödet kan utgå exempelvis i form av anställningsstöd eller företagsutbildning. Skälet till att erbjuda arbetsgivaren stöd är att även denne kan behöva tillräcklig tid att ställa om, för att organisera om arbetet på arbetsplatsen, göra nya scheman etc. Utredningen anser dock att denna möjlighet bör användas med försiktighet

  • den deltidsarbetslöse har redan arbetat hos samme arbetsgivare under en period av upp till 52 veckor och under denna tid har ingen ändring skett.

Utredningen har övervägt om det ska räcka med att arbetsgivaren i så fall kan visa att det är troligt att han eller hon kommer att utöka den anställdes arbetstid inom en kort tid, kanske inom några månader. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att det räcker med en godtagbar utfästelse om att avsikten är att anställa den deltidsanställde på den tid som fattas för att den sökandes deltidsarbetslöshet ska upphöra. Utredningen har dock stannat vid att det bör krävas att arbetsgivaren faktiskt anställer personen på resterande tid. I annat fall uppstår risken för att denna möjlighet missbrukas. Visserligen skulle man kunna tänka sig att den arbetsgivare som gjort utfästelser om att låta en anställd få mer arbetstid och senare inte står fast vid överenskommelsen skulle vara diskvalificerad från att senare få samma möjligheter. Det kan dock bli en betungande arbetsuppgift för arbetsförmedlingen att fastställa att arbetsgivare aldrig tidigare utnyttjat denna möjlighet. Förutsättningen för att

arbetsgivaren ska få stöd är att han eller hon tillsvidareanställer den deltidsarbetslöse på önskad tid.

Det finns två skäl till att utredningen anser att arbetsförmedlingen ska kunna erbjuda arbetsgivaren ett stöd. Det första är att även arbetsgivaren behöver tid till omställning, och ett begränsat stöd under ett par månader kan ge honom eller henne incitament att arrangera arbetet på ett sätt som gör att den deltidsarbetslöse får önskad arbetstid. Det andra skälet är att stödet ska utgå under kort tid och att det kan innebära att en strukturell förändring sker hos arbetsgivaren.

Arbetsförmedlingen ska också kunna förmedla andra lösningar i form av annat arbete eller arbetsmarknadspolitiska åtgärder åt den deltidsarbetslöse. Det kan innebära att arbetsförmedlingen erbjuder åtgärder på heltid.

Enligt regeringens intentioner ska yrkesinriktad utbildning prioriteras inom arbetsmarknadsutbildningen. Det finns få möjligheter att ge utbildningsbidrag till personer som deltar i utbildning som bedrivs inom ordinarie skolväsende eller kunskapslyftet. I princip kan sådant beviljas endast åt särskilda grupper som arbetshandikappade. Men den som har en deltidsanställning och vars 52-veckorsperiod håller på att ta slut kan inte vara säker på att beviljas särskilt utbildningsbidrag för studier inom vuxenutbildningen och kunskapslyftet. Eftersom de grupper som berörs, i stor utsträckning är lågutbildade är inte alltid en yrkesutbildning som arbetsförmedlingen kan erbjuda lämplig. Först måste den enskilde genomgå mer grundläggande utbildning. Om detta ska vara ett realistiskt alternativ krävs att arbetsförmedlingen genom utbildningsbidrag kan garantera den enskilde försörjning under studierna. Därför anser utredningen att arbetsförmedlingen ska ha möjlighet att bevilja utbildningsbidrag till dem som deltar i grundläggande utbildning.

Avslutningsvis kan ett par exempel visa hur 52-veckorsregeln är tänkt att tillämpas.

A har arbetat heltid och är numera helt arbetslös. Vecka 1 år 2000 får han en tillsvidareanställning på halvtid. När A ansöker om ersättning påbörjas 52-veckorsperioden. Arbetslöshetskassan kommer att kräva att arbetsgivaren utfärdar intyg när 52-veckorsperioden påbörjas och efter sex månader. Kassan gör också vid det sistnämnda tillfället en särskild prövning. Eftersom den sökande även ska visa intyget för arbetsförmedlingen har förmedlingen möjlighet att ta kontakt med arbetsgivaren och efterhöra om arbetsgivaren kan lösa situationen. Arbetsförmedlingen kan t.ex. erbjuda arbetsgivaren att den deltidsanställde deltar i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som medför att han senare kommer att få kompetens för att

kunna arbeta önskad tid hos arbetsgivaren eller alternativt kunna ta annat arbete. Om ingen förändring skett vid utgången av de 52 veckorna upphör A:s rätt att få deltidsersättning. Han kan då välja att vara kvar hos arbetsgivaren utan fyllnadsersättning eller att lämna arbetet för att bli helt arbetslös. Förmedlingen kan i det sistnämnda fallet, liksom i dag, erbjuda lämpligt arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd under vilken den enskilde uppbär ersättning på heltid enligt gängse regler.

B, som tidigare haft ett heltidsjobb och numera är helt arbetslös, får ett arbete på måndagen i vecka 1 år 2000 som endast omfattar 20 timmar. Hon ansöker om ersättning från arbetslöshetskassan, som beviljar henne 2,5 ersättningsdagar efter att B har uppvisat intyg från arbetsgivaren om att önskad arbetstid inte kan ges. Perioden på 52 veckor har därmed påbörjats. Därefter arbetar B heltid fram till halvårsskiftet. Arbetslöshetskassan kommer då att begära nytt intyg av B, som inte behöver prestera ett sådant, eftersom hon inte ansöker om deltidsersättning vid det tillfället. Den särskilda prövningen fyller inte någon funktion i detta fall. Efter halvårsskiftet blir B helt arbetslös. När åtta veckor återstår av 52veckorsperioden får B en underrättelse från arbetslöshetskassan om att perioden håller på att ta slut. När 52 veckor har gått räknat fr.o.m. den första veckan år 2000 upphör 52-veckorsperioden. För att åter få möjlighet att få deltidsersättning krävs att B inte ansökt om arbetslöshetsersättning under ett år, dvs. 365 dagar.

Deltidsarbete ska inte anses vara lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringen

Förslag

Deltidsarbete ska inte anses som lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringens mening för den som har en normalarbetstid som överstiger det aktuella arbetet. Det innebär att arbetsförmedlingen inte ska anvisa sådant arbete till den som är har en normalarbetstid som överstiger det aktuella arbetet. Den som inte söker ett sådant arbete ska inte drabbas av avstängning från rätt till arbetslöshetsersättning. Däremot ska det naturligtvis fortfarande finnas möjlighet för den som frivilligt söker eller accepterar ett deltidsarbete att få deltidsersättning.

Bakgrund

Vid bedömning av lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringens mening tas ingen hänsyn till omfattningen av arbetet. Den som är arbetslös och har förlorat ett heltidsarbete kan alltså anvisas ett arbete på deltid. Arbetslinjen inom arbetsmarknadspolitiken är en princip som innebär att allt arbete alltid är bättre än att vara arbetslös.

Överväganden

Utredningen föreslår att deltidsarbete inte bör betraktas som lämpligt arbete för den som har en normalarbetstid som överstiger det ifrågavarande arbetet av flera olika skäl. Ett av dessa är att deltidsarbetslöshet är en jämställdhetsfråga. I kapitel 8 och 9 har visats andelen kvinnor som arbetar deltid jämfört med andelen män. Utredningen har även visat inom vilka branscher som deltidsarbete förekommer. Av uppgifterna framgår helt klart att deltidsarbetslöshet är en kvinnofråga, liksom även deltidsarbete är. För att aktivt motverka att diskriminering mellan könen sker bör därför bedömningen av deltidsarbete som lämpligt arbete ändras.

Utredningen har inget uppdrag att föreslå ändringar av det som gäller deltidsarbete. Om det finns en önskan från samhället att stävja deltidsarbete bedömer utredningen att den enda framkomliga vägen torde vara att arbetsmarknadens parter tog ansvar för frågan. Samtidigt bör man hålla i minnet att frågan om deltids- eller heltidsarbete har flera dimensioner. Vissa anser att heltidsarbete borde vara normen, andra åter att arbetstidsförkortningar borde ske. I sammanhanget bör även erinras om EU:s deltidsdirektiv, vars syfte är att undanröja diskriminering av deltidsarbetande och förbättra kvalitén på deltidsarbete, dels att främja tillväxten av deltidsarbete på frivillig grund samt bidra till en flexibel förläggning av arbetstiden. Medlemsländerna ska ta hänsyn till arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov och undanröja eventuella hinder för dessa.

Utredningen anser dock att deltidsarbetslöshet är en fråga som bör behandlas på ett annat sätt. Frivilligt deltidsarbete är en sak och ofrivilligt deltidsarbete med utfyllnad från arbetslöshetsförsäkringen är en helt annan sak. Det är rimligt att staten ställer särskilda krav på deltidsarbetande som samtidigt uppbär arbetslöshetsersättning.

Den som är deltidsarbetslös tillhör i vissa avseenden en utsatt grupp, vilket visats i kapitel 13. Därför bör utgångspunkten vara att samhället inte ytterligare ska försämra för den som är deltidsarbetslös. Genom att det i dag inte görs någon värdering av lämpligheten att anvisa någon ett

deltidsarbete bidrar samhället till att ett antal personer berövas sin möjlighet till omställning och i stället låses in i en situation som kan vara mycket svår att komma ur.

Ett ytterligare skäl att ändra bedömningen av lämpligt arbete är att därigenom uppnås en tydlig markering gentemot arbetstagare och arbetsgivare. De skäl som ständigt angivits för att i arbetslöshetsförsäkringen införa olika sorters begränsningsregler och den särskilda prövningen av ersättningsrätten är att arbetsgivaren och arbetstagaren inte ska kunna utnyttja försäkringen som en inkomstutfyllnad. Arbetsgivaren bör ta ansvar för sin arbetsorganisation och inte förlita sig på försäkringen som ett sätt att hålla rekryteringskostnader nere. Arbetstagarens ansvar handlar om att inse att arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring. Om utredningens förslag genomförs kommer arbetsgivarna att inse att vissa förfaranden inte längre blir möjliga. Utredningen har t.ex. inhämtat att en myndighet sade upp sina heltidsanställda och därefter vände sig till arbetsförmedlingen. Hos förmedlingen angav arbetsgivaren att de tidigare anställda kunde anställas igen, fast på deltid. Vid kontakter med arbetslöshetskassan uppgavs att de som inte tog de erbjudna jobben skulle stängas av från rätt till ersättning.

Även signalerna till arbetsförmedlingen blir tydliga. Förmedlingen får en ökad möjlighet att vid fall som ovan beskrivits tala om för arbetsgivaren att reglerna i arbetslöshetsförsäkringen inte medger att de önskade personerna anvisas deltidsarbete. Förmedlingen kan i stället tala om för arbetsgivaren att anvisning endast kan ske av personer som har ett arbetsutbud som överensstämmer med de aktuella jobben. Möjligtvis innebär detta att arbetsgivaren kommer att förändra sin arbetsorganisation så att han eller hon erbjuder heltidsanställningar. Kraven på arbetsförmedlingen ökar därmed. Det kommer inte längre att vara tillräckligt att en sökande har möjlighet att få ett deltidsarbete.

Slutligen finns det ett mycket starkt argument för att genomföra förslaget. Det handlar om arbetslinjen. Tvärtemot den gängse uppfattningen anser utredningen att förslaget om att deltidsarbete i vissa avseenden inte ska anses som lämpligt arbete stärker arbetslinjen. Detta påstående kan vid första anblicken tyckas motsägelsefullt i och med att en mycket viktig princip i arbetsmarknadspolitiken är att arbete även i liten omfattning är bättre än inget alls. Men eftersom utredningen visat att deltidsarbete ger mindre goda förutsättningar att varaktigt lösa arbetslöshetsproblemet ges ingen annan möjlig slutsats. I kapitel 11 har t.ex. visats att deltidsarbetslösa i mycket mindre grad än heltidsarbetslösa erbjuds arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det bör därför vara större chans för den som är heltidsarbetslös att åter få ett arbete som helt häver arbetslösheten. Om strävan är att verkligen hjälpa deltidsarbetslösa ur en omöjlig situation måste verkligen kraftfulla åtgärder till. En lösning är

att markera för alla parter att deltidsarbetslöshet inte är acceptabelt. Det kan ske genom att olika begränsningar för möjligheten att deltidsstämpla införs och kombineras med särskilda aktivitetsåtgärder för de som berörs.

Sammantaget anser utredningen att den som har en normalarbetstid som är högre än omfattningen av ett erbjudet arbete inte bör tvingas in i en deltidsarbetslöshet som riskerar att bli permanent. Utredningen bedömer att om förslaget genomförs så kommer det att få genomslag på arbetsmarknaden.

En avslutande kommentarer behövs dock som rör den ILO-konvention

5

som redogjorts för i kapitel 6. I korta drag innebär konventionen att

varje medlemsstat ska vidta lämpliga åtgärder för att samordna socialförsäkringssystem och sysselsättningspolitik. Systemet ska utformas så att det främjar full, produktiv och fritt vald sysselsättning samtidigt som det inte ska minska incitamenten för att arbeta eller erbjuda arbete. Varje medlemsstat ska sträva efter att medge deltidsarbetslösa och permitterade rätt till ersättning. I dessa fall ska man se till att summan av förmåner och inkomster från deltidsarbetet är så avvägda att intresset för att ta heltidsarbete upprätthålls. Utredningen anser inte att regeln om att deltidsarbete inte ska anses som lämpligt arbete i arbetslöshetsförsäkringen strider mot konventionen. Där sägs att socialförsäkringssystemen och sysselsättningspolitiken ska utformas så att det bl.a. främjar full och fritt vald sysselsättning. Utredningens förslag innebär inte någon inskränkning i den enskildes möjligheter att söka och acceptera ett deltidsarbete. Möjligtvis skulle det kunna uppstå diskussion om förslaget innebär att incitamenten för att ta och erbjuda arbete minskar. Utredningen har dock stannat vid att så länge som incitamenten att anta heltidsarbete inte minskar uppstår inga sådana problem.

5 Konvention nr 168 om främjande av sysselsättning och skydd vid arbetslöshet.

Den som säger upp sig från ett deltidsarbete ska stängas av från rätt till ersättning

Förslag

Bedömningen av att det är giltig anledning att sluta en deltidsanställning på grund av att ersättningsrätten upphör bör ändras. Den som säger upp sig utan att utnyttja arbetsförmedlingens möjligheten till omställning bör drabbas av avstängning från rätt till ersättning lika väl som den som frivilligt lämnar ett heltidsarbete. Den som däremot lämnar ett deltidsarbete i samverkan med arbetsförmedlingen ska inte drabbas av avstängning från rätt till ersättning. Den som avvisat förmedlingens erbjudande om arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska även i fortsättningen kunna stängas av från rätt till ersättning. Avstängning ska kunna ske oavsett när den sökande lämnar arbetet alternativt avvisar ett erbjudande om åtgärd. Detta kan bli aktuellt såväl inom som efter 52-veckorsperioden.

Gällande rätt

AMS har infört en föreskrift som innebär att den som säger upp sig på egen begäran p.g.a. att ersättningsrätten avbrutits efter att en särskild prövning gjorts eller på grund av begränsningsregeln anses ha haft giltigt skäl att säga upp sig. Det innebär att den personen inte kommer att råka ut för avstängning från rätt till ersättning, som vanligtvis sker när någon lämnar ett arbete frivilligt. Avstängningstiden är i normalfallet 45 ersättningsdagar, vilket innebär att ersättning om den sökande är helt arbetslös inte får lämnas under ca två månader. Avstängningstiderna skärptes generellt för ett par år sedan, för att inskärpa vikten av försäkringens roll att ge ersättning vid ofrivillig arbetslöshet.

Överväganden

Den som är deltidsanställd bör i möjligaste mån likställas med den som är heltidsarbetande. Sanktionsreglerna bör vara likadant utformade för båda grupperna. Deltidsanställda har i dag en priviligierad ställning i arbetslöshetsförsäkringen i så motto att de inte drabbas av avstängning från rätt till ersättning när de säger upp sig från ett arbete om ersättningsrätten på deltid avbrutits. Däremot kan den som avvisar en erbjuden arbetsmarknadspolitisk åtgärd drabbas av avstängning. Det gäller såväl hel- som deltidsarbetslösa.

Avstängningsreglerna är till för att markera att arbetslöshetsersättning lämnas vid ofrivillig arbetslöshet. Det kan dock finnas vissa möjligheter att slippa avstängning när man säger upp sig. Det ställs relativt hårda krav på vad som är giltig anledning att lämna ett jobb, t.ex. kan det röra sig om medicinska skäl eller att man utsatts för mobbning på arbetsplatsen. Utredningen anser inte att den omständigheten att ersättningsrätten upphör har samma dignitet som de övriga anledningarna som utgör godtagbara skäl att säga upp sig från ett arbete har.

Deltidsanställningen har ingåtts frivilligt och i och med att deltidsbegränsningen finns vet den arbetslöse att den kan komma att drabba honom eller henne om inte anställningsförhållandet ändras eller att han eller hon får ett nytt heltidsarbete. Dessutom föreslår utredningen att deltidsarbete inte ska anses som lämpligt arbete för den som har en normalarbetstid som överstiger arbetet. Det är en förutsättning att detta förslag genomförs för att förslaget om att bedömningen av giltig anledning att säga upp sig ska ändras. I annat fall skulle det medföra alltför långtgående konsekvenser.

Dock bör det fortfarande finnas möjlighet att bedöma att det vid vissa tillfällen ska anses som godtagbara skäl att säga upp sig om ersättningsrätten avbryts på grund av deltidsbegränsningen. Detta bör kunna ske om arbetsförmedlingen i samråd med den enskilde bedömer att det är ett bra alternativ att lämna deltidsarbetet. Genom att denna möjlighet föreslås, behövs inte någon särskild övergångsregel för de som redan är deltidsarbetslösa när förslaget träder i kraft. Den deltidsarbetande kan lämna arbetet, förutom för att tillträda ett annat heltidsarbete, för hel arbetslöshet eller för deltagande i åtgärd. Om den deltidsarbetslöse säger upp sig utan att göra det i samråd med arbetsförmedlingen föreslår utredningen att avstängning från rätt till ersättning ska ske.

Utredningen anser inte att detta förfarande bör innebära några praktiska problem. Den som söker ersättning från sin arbetslöshetskassa uppvisar normalt ett arbetsgivarintyg av vilket olika uppgifter framgår. Exempelvis framgår om den sökande slutat sitt arbete frivilligt. Till ansökan ska bifogas en arbetslöshetsanmälan. Av denna ska framgå att den sökande är inskriven vid arbetsförmedlingen. Om arbetsförmedlingen bedömt att den sökande bör sluta sitt deltidsarbete ska förmedlingen i dessa fall på arbetslöshetsanmälan intyga att uppsägningen sker i samråd med förmedlingen. Arbetslöshetskassan ska då kunna bevilja ersättning.

Projekt för fler branschanknutna bemanningsföretag

Förslag

AMS ges uppdrag och medel för att under två år i samarbete med arbetsmarknadens parter driva ett projekt i syfte att, genom information samt visst ekonomiskt stöd, påskynda etablering av fler branschanknutna, helt intäktsfinansierade bemanningsföretag, s.k. DELTA-modeller. Avsikten är att därigenom sprida en kvalitativt god modell för att åstadkomma fler fasta heltidsanställningar. Genom branschanknytningen förutsätts intresset av långsiktig personalförsörjning att dominera i dessa verksamheter, snarare än kortsiktiga vinstintressen.

AMS föreslås tilldelas 250 miljoner kronor för projektet.

Överväganden

Utredningen anser att det finns skäl för samhället att stödja utveckling och etablering av branschanknutna verksamhetsformer som medverkar till stor flexibilitet inom företagen och samtidigt erbjuder goda anställningsformer för de anställda. Utredningen menar att tillfälliga anställningar och deltidsanställningar därigenom skulle kunna omvandlas till fasta heltidsanställningar utan att företagens/verksamheternas kostnader ökar eller flexibiliteten hämmas. Utredningen menar också att om lösningar av detta slag byggs ut kan det innebära tillväxtmöjligheter i sysselsättningen genom att företag kan ta på sig i förhållande till grundbemanningen för stora uppdrag utan att behöva binda sig för en högre kostnadsnivå

Bemanningsföretagen som utgångspunkt

Utredningen har tidigare redogjort för bemanningsföretagens verksamhet. Den domineras av seriösa företag och är i snabb tillväxt. Den söker sig in i alltfler branscher/yrken och antalet sysselsatta i bemanningsföretag ökar. De flesta anställda i dessa företag anser sig ha goda anställningsförhållanden. De har fast anställning, de flesta arbetar heltid men avtalen innebär att de får minst 75 procent av lönen även för tid de inte kan hyras ut. De anställda får kompetensutveckling via lärande i arbetet samt viss utbildning, dock oftast utanför arbetstid.

Den statliga bemanningsverksamheten, som är under utbyggnad inom AMU-gruppen, tillämpar sedvanliga branschavtal, fast anställning och

heltid samt erbjuder personalutbildning på sedvanliga villkor. Motsvarande villkor kan säkerligen förekomma också inom delar av den privata bemanningssektorn.

Personalomsättningen inom bemanningsföretagen är relativt hög och uppdragen domineras av korttidsuthyrning. För de företag som hyr in personal ger bemanningsföretaget jämfört med tillfällig anställning av personal en garanti att den som hyrs in är kompetent för uppgiften och att man bara har personalkostnaden just den tid som behövs. Dessutom slipper inhyrande företag alla personaladministrativa uppgifter. För de anställda har anställning i bemanningsföretag uppenbara fördelar jämfört med tillfällig anställning/deltidsarbetslöshet genom att man anställs fast och erhåller garanterad minimiinkomst samt kompetensutveckling i arbetet. För både inhyrande företag och anställda i uthyrningsföretagen har bemanningsverksamheten blivit en rekryteringskanal.

Mer branschanknutna bemanningsföretag, inspiration från Industrikompetens AB

Företaget Industrikompetens AB i Östergötland har utvecklat uthyrningskonceptet betydligt.

De främsta skillnaderna är att företaget är branschägt och har som huvudsyfte att se till att kompetent personal kan stanna och utvecklas inom branschen trots att anslutna intressentföretag har nedgångar i produktionsvolym, stora säsongsvariationer i produktionen eller andra behov som föranleder krav på snabba personalminskningar eller -ökningar.

Inriktningen är att ha en låg personalomsättning och ständigt utveckla de anställdas kompetens så att man kan leva upp till kraven på flexibilitet och kunnande bland anslutna företag. I kompetensutvecklingen för de anställda i Industrikompetens ingår att lära känna de specifika förhållanden vad gäller maskiner, kultur och annat i arbetsmiljön hos ett antal av de anslutna företagen, så att man där kan rycka in och direkt producera med hög kvalitet. Genom branschägandet, styrelsens sammansättning samt formen att ansluta företag får man en garanti för en verklighetsanknuten kompetensutveckling för de anställda och ett värnande om deras arbetssituation. Ägare- och anslutna företag är helt enkelt beroende av att det fungerar väl.

Avgörande för att bemanningsföretag i traditionell privat eller statlig regi eller i former liknade Industrikompetens ska ge fler fasta heltids

jobb och samtidigt tillgodose företags/organisationers behov av flexibilitet är enligt utredningens uppfattning:

den självständiga ställning bemanningsföretaget har i förhållande till inhyrarna,

att bemanningsföretaget garanterar lön för de anställda motsvarande mellan 75

  • 100 procent av heltidslön,

samt att man samtidigt har ett ekonomiskt resultatansvar där verksamhetens alla kostnader ska täckas av intäkter från uthyrning.

Projekt för att stimulera goda branschanpassade lösningar

Utredningen menar att utformning av lösningar och etablering i olika former med grunddrag som bemanningsföretag och med en inriktning liknande Industrikompetens AB bör stimuleras av samhället och föreslår:

Att regeringen beslutar om 250 miljoner kronor för ett projekt under två år i detta syfte under ledning av Arbetsmarknadsstyrelsen i samarbete med arbetsmarknadens parter.

Målsättningen ska vara strukturell förändring som leder till övergång från ofrivilligt deltids- resp tillfälligt arbete till fasta heltidsanställningar (anställningar med önskad arbetsvolym) och samtidigt bidrar till verksamheternas krav på flexibilitet vad gäller arbetstidens förläggning, tillfälliga toppar/svackor i arbetsbelastning, behov av vikariat etc.

Projektet bör ha en centralt sammanhållen del med syfte att utforma branschanpassade modeller och exempel samt informations- och utbildningsmaterial, branschanpassade normer för ekonomiskt stöd till etablering, samt för uppföljning och utvärdering.

Projektets huvuddel, som kan starta parallellt, ska innebära prövning och fördelning av medel till lokala verksamheter i etableringsskedet. Stödet bör bidra till de extraordinära kostnader för bl.a. kompetensutveckling som då krävs i samband med starten. Storleken på stödet bör prövas i förhandling. Huvuddelen av medlen, 240 miljoner kronor beräknas för sådant stöd i etableringsfasen.

Givetvis kan även lokala stöd utgå till de bemanningsföretag som etableras enligt förslaget. Det kan t.ex. röra sig om stöd från förmedlingen när enskilda deltidsarbetslösa går över från deltid till önskad tid. Möjligheter kan också finnas att få stöd från EU-medel inom Mål 1 respektive 2, avseende själva företagsetableringen samt från nya Mål 3 avseende kompetensutveckling.

Utredningen menar att vissa branschgemensamma normer utöver målsättningen bör uppställas för verksamhet som kan stödjas inom projektet:

Man bör sträva efter anställningsvillkor inkl karriär- och kompetensutvecklingsmöjligheter jämbördiga övriga arbetsmarknaden, minst de som idag gäller bemanningsföretag

Man bör sträva efter branschanknytning

Verksamheten ska ha eget resultatansvar och när den är etablerad finansieras helt via intäkter

Verksamheten ska vara fristående med egen styrning

Man bör uppmuntra gränsöverskridande samarbete t.ex. mellan offentligt/privat inom samma bransch eller mellan olika privata företag inom samma bransch eller över yrkesgränser

Påvisbart och trovärdigt ekonomiskt åtagande från etablerande intressenter, statens stöd ska begränsas till etableringsfasen och utgå efter förhandling

Verksamheten ska betraktas som bemanningsföretag i arbetslöshetsersättningens mening, dvs. de anställda kan inte få arbetslöshetsersättning för tid de inte är uthyrda

Några tänkbara exempel

På en ort bildas Förskolekompetens AB. Ägare är kommunen samt två privata förskoleföretag. Personal inom anslutna förskolor som har deltid och vill arbeta mer fastanställs i Förskolekompetens på den tid de önskar och fortsätter på sina tidigare arbetsplatser nu som uthyrda. Förskolekompetens arbetar fram en lösning som innebär att personalen kan hyras ut mer och ge intäkter motsvarande kostnaderna genom pusslande med arbetsscheman, breddning av uppgifter, anslutning av kompletterande intressenter etc.

Förskolekompetens beviljas visst stöd i etableringen från kommunen vad gäller lokal, från EU-medel samt från Länsarbetsnämndens otraditionella medel. Visst stöd till utbildning samt begränsat lönestöd ges från arbetsförmedlingen för de som haft fyllnadsersättning från kassan och nu anställts på heltid. Dessutom beviljas Förskolekompetens visst ekonomiskt stöd för utveckling av personalen i etableringsskedet. Motsvarande exempel skulle kunna gälla lärare inom privata och offentliga gymnasieskolor.

Distriktsläkarmottagningar samt hemtjänsten och några sjukhem inom ett område anlitar tillsammans ett privat eller statligt bemanningsföretag för att bättre kunna ta vara på befintlig kompetens och garantera framtida kompetensförsörjning. Man skriver ett avtal med bemanningsföretaget och etablerar tillsammans en egen bemanningsverksamhet. Avtalet innebär att man i denna verksamhet fastanställer befintlig deltidsarbetslös sköterske- och vårdbiträdespersonal på den arbetstid de

önskar. Personalen fortsätter på sina tidigare arbetsplatser nu som uthyrda. Bemanningsföretaget arbetar för att finna lösningar så att personalen kan hyras ut på den mertid företaget nu har kostnader för och så att verksamheten lönar sig ekonomiskt. Motsvarande stöd som refererats i det första exemplet kan tänkas utgå.

Hemtjänstpersonalen i en kommun går samman i ett kooperativ och avtalar med kommunen om att de kan fortsätta på sina tidigare uppgifter och arbetsomfattning men nu som uthyrda. Eftersom samtliga vill arbeta mer tid vidgar man verksamheten till att också inbegripa extrauppdrag utanför den kommunala hemtjänsten. Alla i kooperativet hade tidigare fyllnadsersättning från kassan. Motsvarande stöd som refererats i det första exemplet kan tänkas utgå. Därutöver kan stöd i hur man bedriver kooperativt företagande m.m. knutet till nyföretagandet komma i fråga.

Några större livsmedelsaffärer samt två bensinstationer startar Kioskkompetens AB. Anslutna företag blir också ett tiotal småkiosker och näröppetbutiker samt två grillbarer. Kioskkompetens anställer befintlig deltidsarbetslös personal på önskad tid samt fastanställer flera av befintliga tillfälligt anställda som vill fortsätta att arbeta deltid.

I övrigt kan exemplet beskrivas som de tidigare. Exemplet kan ses som ett alternativ/ komplement till det som nu sker där t.ex. en rikstäckande stor kioskkedja avtalat med ett av de större uthyrningsföretagen om entreprenad på personalförsörjning.

Ett antal byggföretag går samman för att kunna behålla kompetent personal trots att de enskilda företagen inte var för sig vågar garantera fastanställning. Man tecknar avtal med ett uthyrningsföretag och etablerar en verksamhet liknade Industrikompetens AB där ett antal byggnadsarbetare som varit objektsanställda anställs fast och på heltid. I övrigt se tidigare exempel.

En del verksamheter som idag bedrivs som personalpooler etc. kan komma att ombildas till resultatenheter och i övrigt uppfylla de kriterier som uppställs för stöd enligt det föreslagna projektet.

Projekt för tillväxt

I den utsträckning projektet kan innebära etablering av samarbete inom konkurrensutsatt sektor kring personalförsörjning, som inom företaget Industrikompetens AB, finns förutsättningar att det kan ge ökad sysselsättning. Det framförs ofta från företagshåll, inte minst från de mindre företagen, att man inte kan ta order som innebär att man behöver nyanställa. Man hänvisar till svårigheterna att tillräckligt snabbt rekrytera rätt personal och särskilt till att man riskerar att bli sittande med för mycket personal om man inte uppnår en varaktig expansion efter att ha

klarat den aktuella ordern. Om företagen går samman som i Industrikompetens AB kan man hyra in personal som redan är känd och känner företaget utan att behöva binda sig därutöver. På så vis skulle denna typ av lösning leda till sysselsättningsökningar. Möjligen kan ett sådant personalsamarbete leda till att anslutna företag också hittar gemensamma nya affärsmöjligheter.

Genomförande av utredningens huvudförslag

Om utredningens förslag om införande av intyg genomförs bör de som vid ikraftträdandet är deltidsarbetslösa få information om de ändrade reglerna. Detta bör kunna lösas genom att arbetslöshetskassorna i samband med utbetalning av ersättning informerar om den nya regeln. Den som söker ersättning för deltidsarbetslöshet första gången efter ikraftträdandet måste skaffa ett intyg från arbetsgivaren för att deltidsersättning överhuvudtaget ska kunna utbetalas. De som redan är inne i systemet bör inte behöva skaffa arbetsgivarens intyg förrän sex månader gått. Det bör ge arbetslöshetskassorna tillräcklig tid att förbereda nödvändig information till dem som är berörda.

Utredningen har övervägt när 52-veckorsperioden för de som redan får deltidsersättning när förslaget träder i kraft ska anses påbörjad. Ett alternativ är att dessa ska omfattas i och med att förslaget om begränsningen träder i kraft. Detta kan dock skapa problem, dels för arbetslöshetskassorna, dels för arbetsförmedlingen. Arbetslöshetskassorna kommer att få en stor mängd intyg att hantera och särskilda prövningar att göra vid samma tidpunkt. Arbetsförmedlingens resurser kan även bli hårt ansträngda om man för alla samtidigt ska pröva och föreslå stöd för arbetsgivarna respektive alternativa lösningar för de enskilda.

Utredningen anser därför att ikraftträdandedatum noggrant måste övervägas. Det är t.ex. lämpligt att välja en tidpunkt som inte sammanfaller med hel- eller halvårsskifte, eftersom ett flertal ändringar brukar genomföras vid dessa datum. En möjlighet skulle kunna vara att successivt låta de som redan är inne i systemet omfattas av 52-veckorsregeln. För dem som varit deltidsarbetslösa längst tid borde ikraftträdandet gälla först och därefter kunde stocken av kvarstående deltidsarbetslösa slussas in i systemet. Utredningen anser att detta borde tillåtas under sex månader. Något utarbetat förslag till ikraftträdanderegel lämnas dock inte.

Arbetsmarknadsverket måste också få viss tid att förbereda den föreslagna förändringen. Det kommer att krävas ett ändrat arbetssätt för de deltidsarbetslösa och beredskap måste finnas för att kunna finna lämpligt arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd åt de deltids-

arbetslösa i högre grad än som är fallet i dag. Regeringen borde lämpligen uppdra åt AMS att förbereda genomförandet.

Slutligen anser utredningen att en särskild lösning skulle kunna tillämpas för den som är deltidsarbetslös och 60 år eller äldre när förslaget träder i kraft. Oavsett om dessa är hel- eller deltidsarbetslösa har det under de senaste åren visat sig att det är mycket svårt för denna grupp att åter få ett arbete. Därför bör de som fyllt 60 år kunna få deltidsersättning tills dess att de uppnår pensionsåldern. För att åstadkomma detta kan den nuvarande begränsningsregeln finnas kvar för den som fyllt 60 år och är deltidsarbetslös när förslaget om 52-veckorsbegränsningen träder i kraft. Det innebär dock inte att den nuvarande begränsningsregeln ska tillämpas för nya tillträdande deltidsarbetslösa äldre

  • den bör endast behållas för dem som fyllt 60 år när förslaget träder i kraft. Något författningsförslag med denna innebörd lämnas dock inte.

Utredningen anser att kravet på omställning i princip ska gälla för alla som får arbetslöshetsersättning. Risken för att kostnader som rätteligen borde tas av parterna övervältras på försäkringen skulle kunna tänkas vara lika stor oavsett de deltidsarbetslösas ålder, bostadsort etc. Utredningen har emellertid funnit att många äldre arbetar deltid av hälsoskäl. Om detta i realiteten är fråga om en slags arbetstidsförkortning relaterad till ålder borde kostnaderna i första hand tas av den anställde eller arbetsgivaren.

Utredningens huvudargument för att begränsa rätten till deltidsersättning är att försäkringen är en omställningsförsäkring och att majoriteten av de deltidsarbetslösa har små reella möjligheter till omställning på grund av arbetets organisation. Det kan därför många gånger vara bättre att vara helt arbetslös än att låsas in i en situation med deltidsarbetslöshet. Men detta argument gäller nödvändigtvis inte för de som är äldre. Enligt uppgifter från AMS är chansen att åter få ett arbete för den som är mellan 60 och 64 år halverad i jämförelse med vad som gäller för dem som är mellan 55 och 59 år.

Om utredningens förslag på en 52-veckorsregel införs innebär det att även äldre personer antingen skulle stanna kvar på arbetet utan deltidsersättning efter 52 veckor eller alternativt säga upp sig för att bli helt arbetslösa. Visserligen finns särskilda åtgärder som är riktade till äldre, exempelvis OTA, offentligt tillfälligt arbete. Det skulle därför vara möjligt att erbjuda en sysselsättning på heltid tills dess att den sökande uppnår pensionsålder. Men eftersom chansen att få ett annat arbete är så pass liten innebär detta att kostnaderna för staten ökar och att den enskilde troligtvis inte gagnas av att lämna sitt deltidsarbete.

Därför skulle den som har fyllt 60 år i vissa fall kunna få fortsätta att uppbära deltidsersättning tills dess att han eller hon uppnår pensions-

åldern. Förutsättningen är att den arbetslöse var sjätte månad uppvisar intyg på att arbetsgivaren inte kan erbjuda mer arbete och att arbetsförmedlingen regelbundet prövar möjligheten att erbjuda annat arbete eller lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Ett sätt att uppnå detta är att låta den nuvarande begränsningsregeln vara kvar för dem som fyllt 60 år och uppbär deltidsersättning vid ikraftträdandet.. År 1997 utgjorde denna grupp knappt 4 000 personer.

Utredningen är dock medveten om att det innebär en risk att föra ett resonemang som går ut på att äldre inte är attraktiva på arbetsmarknaden. Specialregler som bygger på att äldre inte kan få arbete kan lätt uppfattas som en förstärkning eller bekräftelse av en situation som kanske inte är konstant. Om en speciell regel avseende äldre inte infördes så skulle kanske chansen att få ett arbete för dem som är äldre öka i framtiden.

14.3. Diskussion om vad som kan göras genom avtal och andra frivilliga åtgärder

I kapitel 12 har utredningen beskrivit olika modeller som syftar till att stärka såväl individens önskan om anställningstrygghet som arbetsgivarnas behov av flexibilitet. I detta kapitel under avsnitt 14.2 har utredningen också lämnat förslag på lösningar med s.k. DELTAmodeller för att påskynda sådana förändringar. Det finns också en rad andra åtgärder som kan genomföras genom frivilliga åtaganden eller genom avtal. Exempel på sådana åtgärder ges i detta avsnitt.

Kompetensutveckling

Nya organisationsformer, ny informationsteknologi och en hög förändringstakt i arbetslivet medför att behovet av kompetensutveckling i företag och organisationer är stort. Frågan om kompetensutveckling har aktualiserats genom det partsgemensamma förslag som lämnades till regeringen på sensommaren 1998. Dessutom finns existerande samarbetsavtal om kompetensutveckling. Regeringen har också lyft fram vikten av en ökad och under hela arbetslivet pågående kompetensutveckling för anställda och har aviserat att i samband med den ekonomiska vårpropositionen år 1999 återkomma med förslag på hur kompetensutvecklingen i arbetslivet kan stärkas.

Deltidsarbetande och behovsanställda får i mindre utsträckning än andra grupper tillgång till kompetensutveckling. Det försvårar för den enskilde att stärka sin konkurrenskraft samtidigt som företagen i mindre utsträckning kan utnyttja dessa individers potential. Utredningen anser att när förslag utformas från regeringens sida vad gäller stöd till fortgående kompetensutveckling för anställda, t.ex. inom ramen för Europeiska socialfonden och nya Mål 3, bör man uppmärksamma den missgynnade situation som tillfälligt anställda och framför allt deltidsanställda befinner sig i vad gäller kompetensutveckling finansierad av arbetsgivaren eller samhället.

”Stålmansjobb”

I kapitel 13 konstaterade utredningen att det i vissa fall finns avgörande hinder för personer att arbeta heltid. Det kan till exempel röra sig om att arbetet är alltför tungt för att individen ska orka arbeta heltid. Det har länge varit känt att sådan jobb finns inom exempelvis delar av industrin. Avtalen är ofta inom dessa områden anpassade så att gränsen för heltidsarbete är lägre än 40 timmar. Det finns tunga jobb även inom vård- och omsorgssektorn. Inom berörda avtalsområden förekommer även vissa anpassningar av arbetstidsmåttet.

Utredningen anser att kunskaperna kring dessa ”tunga jobb” behöver fördjupas och att det finns anledning såväl inom forskningen som bland de berörda parterna på arbetsmarknaden att närmare studera dessa frågor inom vård- och omsorgssektorn.

Kiviksmodellen

Målet för Kiviksmodellen är att skapa heltidstjänster och deltidstjänster med ett högre timinnehåll, samt att klara sjukfrånvaro och annan oplanerad frånvaro med egen personal med god kompetens. Projektet, som startade 1995, utformades i tre steg. I det första steget omvandlades de medel i budgeten som avsatts för sjuk- och timvikariat till fasta tjänster med ökad sysselsättningsgrad. Vissa tjänster med ”flytande tid” var förknippade med krav på tillgänglighet. Det andra steget innebar att man införde en ny schemamodell, den s.k. tvättstugelistan, som i princip omfattar alla på arbetsplatsen. Det sista steget i projektet innebar att man övergick till årsarbetstid för de anställda.

Enligt utredningens uppfattning borde denna modell kunna tillämpas i många kommuner i enlighet med de tre steg som Kivik utvecklat. Efter en behovsanalys upprättas ett lokalt avtal om försöksverksamhet. Det

första steget i processen handlar om att omvandla ”frånvarobudgeten” till lämpligt antal tjänster samt att införa ”flytande arbetstid” för vissa av tjänsterna. Inför varje ytterligare steg i processen upprättas ett nytt lokalt avtal.

Deltidshuset

Syftet med Deltidshuset är att erbjuda deltidsarbetslösa kompetenshöjande utbildning inom det befintliga yrket eller annan kompetens som är nödvändig för att kunna söka ett nytt arbete.

Projektet drivs i Arbetsförmedlingens regi på ett antal orter i landet. Utgångspunkten har varit att deltidsarbetslösa ofta har kort utbildning och att de får betydligt mindre kompetensutveckling än heltidsanställda. Därigenom är de mer begränsade när det gäller att söka andra arbeten. De utbildningar som erbjuds är schemalagda i tre block så att de ska vara tillgängliga för personer med oregelbunden arbetstid.

Enligt utredningens uppfattning borde denna modell kunna tillämpas på fler större orter i landet utifrån lokala förutsättningar. Ett alternativ som även prövats på sina håll är att förlägga motsvarande verksamhet till datorteken.

14.4. Uppslag inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen som inte lett till förslag

Utöver vad som har framkommit ovan i kapitel 14, har ett antal andra förslag eller snarare uppslag inom ramen för arbetslöshetsförsäkringen diskuterats under utredningens arbete. Utredningen har av olika skäl valt att inte gå vidare med dessa men anser ändå att det är värdefullt att beskriva några av dem eftersom de är både tankeväckande och intressanta.

Diskriminering mellan ersättningsberättigade som tidigare haft deltidsarbete respektive heltidsarbete

Den som har haft deltidsarbete och blir arbetslös kan i vissa fall få en relativt högre kompensation än den som har haft heltidsarbete och blir arbetslös. Detta förhållande bör ändras och för att åstadkomma denna förändring kan man gå tillväga på olika sätt. Utredningen lämnar dock inte ett särskilt förslag på vad som bör göras utan diskuterar olika möjliga lösningar.

En möjlig utväg är att exempelvis varje år höja taket i arbetslöshetsförsäkringen till ett bestämt belopp. En variant av detta är att införa en mer automatiserad höjning genom indexering i arbetslöshetsförsäkringen. Ett tredje alternativ är att slopa taket i försäkringen. Utgångspunkten för utredningens diskussion är att diskriminering mellan olika grupper bör undanröjas.

Ersättningens storlek

I arbetslöshetsförsäkringen finns två regler om begränsningar av ersättningens storlek. Den ena regeln innebär att kompensationsnivån är bestämd till 80 procent av den sökandes dagsförtjänst under normalarbetstiden.

6

Den andra innebär att högsta respektive lägsta dagpenning

bestäms av regeringen. För närvarande är dessa belopp 240 respektive 580 kronor per dag.

Dessa båda regler innebär att 80 procents kompensation endast kan erhållas för inkomster upp till 15 950 kronor. Om den sökande haft inkomster som överstiger detta belopp kommer kompensationsgraden att vara mindre än 80 procent. För den som exempelvis haft en inkomst på 18 200 kronor blir kompensationsgraden 70 procent. Vid inkomster på 25 500 kronor blir kompensationsgraden 50 procent och vid inkomster på 31 900 kronor blir kompensationsgraden så låg som 40 procent.

7

För att få en följsamhet av dagpenningen till olika nivåer har indexering diskuterats och även tillämpats i arbetslöshetsförsäkringen. År 1990 infördes en indexering som innebar att dagpenningen skulle anpassas till löneutvecklingen för arbetare inom industrin.8 Till grund

6 Lagen (1998:238) om arbetslöshetsförsäkring.7 I kapitel 6 framgår hur arbetslöshetsersättningen beräknas.8 Prop 1987/88:114, bet. AU 1987/88:18.

för beräkningarna låg SAF:s och LO:s gemensamma lönestatistik. År 1993 beslutade riksdagen9 att kompensationsnivån skulle sänkas till 80 procent och att man skulle frångå indexeringen. Orsaken var att man ville komma till rätta med de ökande underskottet av arbetslöshetsförsäkringens finansiering.

Diskussion

Utredningen anser att den gällande ordningen för att beräkna ersättningens storlek i vissa fall får märkliga konsekvenser. Ett par exempel får illustrera detta.

A har arbetat halvtid, 20 timmar. Hans inkomst var 9 100 kronor per månad. Dagpenningen fastställs till 331 kronor. Eftersom han är helt arbetslös innebär det att han får 5 ersättningsdagar per vecka. Vid hel arbetslöshet, dvs. 20 timmar, får A 331 kr x 5 = 1 655 kronor per vecka i arbetslöshetsersättning. Kompensationsgraden är 80 procent.

B har arbetat heltid och haft en inkomst som uppgår till 18 200

kronor. Han får senare ett halvtidsarbete. B:s ersättning grundas på heltidsarbetet och dagpenningen fastställs till 580 kronor. Eftersom han arbetar 20 timmar per vecka får han enligt omräkningstabellen 2,5 ersättningsdagar per vecka. B:s ersättning blir då 580 kr x 2,5 = 1 450 kronor per vecka. Kompensationsgraden är 70 procent.

I det ovanstående exemplet får A en högre kompensationsgrad och en högre ersättning än B. Detta inträffar trots att lönen för heltidsarbete i båda fallen är lika stor, dvs. 18 200 kronor.

Om A och B i exemplet ovan i stället hade haft en lön för heltidsarbete som uppgick till 31 900 kronor skulle effekterna bli följande.

A:s dagpenning beräknas på 15 950 kronor (hälften av 31 900 kronor) för halvtidsarbetet. Det innebär att han får 580 kronor per dag i fem dagar per vecka = 2 900 kronor.

B:s dagpenning blir även den 580 kronor. Hans ersättning blir

580 x 2,5 = 1 450 kronor, eftersom han fortfarande har ett halvtidsarbete. A:s kompensationsgrad är 80 procent, medan B:s är 40 procent.

9Efter förslag i prop. 1992/93:100 bilaga 100.

Förutsättningarna i dessa exempel bygger på att inkomsten för A inte överstiger 15 950 kronor för halvtidsarbetet. Samtidigt får inte B:s inkomst sjunka under 15 950 kronor för heltidsarbete. Om A:s inkomst överstiger 15 950 kronor skulle både A och B få mindre kompensation än 80 procent. Om B:s inkomst sjunker under 15 950 kronor skulle båda få 80 procent.

För att renodla diskussionen kan man tänka sig att B inte deltidsarbetat. Han skulle i båda fallen ändå enbart fått 580 x 5 = 2 900 kronor per vecka. Ju högre lön A har haft för halvtidsarbetet desto mindre skillnad blir det mellan A och B i detta fall. Skillnaden mellan A:s och B:s ersättningar i kronor utraderas helt om A har haft en inkomst som är 15 950 kronor eller mer. Skillnaden i kompensationsgrad relativt sett är dock fortfarande stor.

Alternativa lösningar

Utredningen anser att om regeringen avser att göra förändringar i dagpenningbeloppet, borde det tas med i bedömningen att den som inte arbetat heltid får en högre kompensation, relativt sett, än den som har heltidsarbetat innan arbetslösheten inträffade.

Det finns några alternativa vägar att komma till rätta med dessa skillnader. Ett sätt är att höja taket så pass mycket att skillnaden mellan den som deltidsarbetat och den som heltidsarbetet blir större. Det skulle inte innebära att den som deltidsarbetat får en lägre ersättning, utan att den som arbetat i större omfattning skulle få en högre ersättning, både relativt och i kronor.

En variant av denna lösning är att indexering av dagpenningen sker. Regeringen har under år 1998 tillsatt en arbetsgrupp inom Regeringskansliet för att se över frågan om indexering av lägsta och högsta dagpenningbelopp. Arbetsgruppen kommer att redovisa uppdraget ungefär samtidigt med att detta betänkande lämnas till regeringen.

Ytterligare en lösning är att helt avskaffa taket och enbart låta ersättningen bestämmas utifrån en bestämd kompensationsnivå. På så sätt skulle inte de här påvisade skillnaderna mellan personer som kvalificerat sig för rätt till arbetslöshetsersättning med hjälp av ett deltidsarbete och dem som heltidsarbetat uppstå. Diskriminering i detta avseende skulle helt upphöra.

Det finns en tung invändning mot att försöka komma till rätta med skillnaderna genom att avskaffa taket eller att höja dagpenningbeloppet, vare sig det sker genom särskilda beslut eller genom indexering. Om avsikten är, att även den som har haft en inkomst över 15 950 kronor ska

få en åttioprocentig kompensation, skulle kostnaderna antagligen öka så mycket att reformen inte är genomförbar.

Grunden för detta påstående är att inkomsterna bland dem som förvärvsarbetar i många fall överstiger 15 950 kronor. Som exempel kan nämnas att enligt SCB:s statistik var den genomsnittliga månadslönen år 1997 inom alla sektorer 16 200 kronor för kvinnor och 19 600 kronor för män.

10

I beräkningarna måste hänsyn tas till det tidigare inkomstläget

bland dem som är arbetslösa. Det innebär att dagpenningnivåerna måste beaktas. Enligt uppgifter från AMS var den genomsnittlig dagpenningen 473 kronor under år 1997 och 501 kronor under år 1998. Mer intressant i sammanhanget är dock hur många personer som ligger över det nuvarande taket. Grovt räknat är det omkring 30 procent av de ersättningsberättigade som ligger precis på eller över taket.

11

Utredningen har valt att inte göra beräkningar av kostnader för de lösningar som diskuterats ovan. Skälet är att utredningen anser att dessa frågor kommer att belysas i tillräcklig grad av den tidigare nämnda arbetsgruppen.

Ändring av normalarbetstidsberäkningen

Till utredningen har förts fram förslag på att normalarbetstidsberäkningen i arbetslöshetsförsäkringen bör ändras. Detta kan ses som ett långtgående förslag för att förhindra att deltidsarbetslösa personer fortsätter att uppbära deltidsersättning under mycket lång tid. Förslaget innebär i korthet att normalarbetstiden ska omprövas varje gång en ny ersättningsperiod påbörjas. För den som från början har en normalarbetstid på 40 timmar, men får ett arbete på deltid skulle förslaget innebära att han eller hon får sin normalarbetstid beräknad utifrån sin deltidsanställning. Detta skulle inträffa när den gamla ersättningsperioden tar slut och den sökande får en ny period. Förutsatt att den sökande arbetar i samma omfattning på sin deltid efter det att den nya normalarbetstiden har fastställts kommer effekten att bli att det inte längre finns någon arbetslös tid att ersätta.

Utredningen anser inte att det vore lämpligt att genomföra en så omvälvande förändring. Visserligen skulle en ändring innebära en betoning av arbetslinjen i och med att det skulle löna sig att arbeta så

10 Uppgifterna är hämtade från tabell 12a ur Kvinnors och mäns löner 1997, Arbetslivsinstitutet, Statistiska centralbyrån, 1998. Med alla sektorer avses primärkommunal, landstingskommunal, kyrkokommunal, statlig och privat sektor. Lönerna är uppräknade till heltid.11 Uppgifter från AMS, som tagits fram på uppdrag av Näringsdepartementet.

mycket som möjligt. Förändringen skulle i praktiken innebära en tidsbegränsad ersättningsrätt, en bortre parentes, enbart för dem som är deltidsarbetslösa. Då borde även en motsvarande tidsbegränsning införas även för dem som är helt arbetslösa. Ett bättre resultat kan uppnås med utredningens huvudförslag, dvs. en begränsningsregel på 52 veckor i kombination med reella möjligheter till omställning och ersättningsmöjlighet på heltid enligt vad som gäller normalt i försäkringen. I jämförelse med förslaget om förändring av reglerna avseende normalarbetstid innebär dock utredningens huvudförslag i många fall att omställningsperioden kan bli kortare.

En nackdel med en ändrad normalarbetstidsberäkning är att om normalarbetstiden ska fastställas på det senast utförda arbetet så återstår ofta ingen arbetslös tid att ersätta när nyprövning ska ske. Det spelar då ingen roll om den deltidsarbetslöse är villig till omställning i samband med att normalarbetstiden sänks. Om han eller hon stannar kvar på deltidsarbetet finns ingen rätt till arbetslöshetsersättning som kan grunda rätt till utbildningsbidrag vid deltagande i åtgärd. För att kunna få rätt till utbildningsbidrag krävs att den deltidsanställde säger upp sig. Ersättningen baseras då på det förlorade arbetet vilket innebär att ersättningen blir mindre än tidigare. Med utredningens förslag uppstår inte den situationen i samband med att rätten till deltidsersättning tar slut.

Deltidsbegreppet och dess olika definitioner

Till utredningen har framförts synpunkter på att den statistiska definitionen av deltidsarbete kanske borde ändras. Personer som arbetar högst 34 timmar per vecka betraktas som deltidsarbetande om heltidsarbete omfattar 40 timmar. För arbeten där kollektivavtal bestämt ett annat tidsmått för heltid, exempelvis 36 timmar, sjunker gränsen för vad som anses vara deltidsarbete. Gränsen 34 timmar har gällt sedan år 1965 medan heltidsmåttet minskat från 45 till 40 timmar från år 1965 till år 1973. Av detta följer att bilden av deltidsarbetets utveckling rimligtvis borde vara missvisande åtminstone för tiden före år 1973.

Statistiska centralbyrån, SCB, skiljer i arbetskraftsundersökningarna AKU på kort och lång deltid. Kort deltid omfattar 1

  • 19 timmar, lång

deltid 20

  • 34 timmar. Orsaken till att gränsen för deltidsarbete är 34 timmar är oklar. En trolig förklaring är att när Sverige importerade tidsnormer från USA:s arbetskraftsundersökningar följde gränsen med, utan att någon reflekterade över bakgrunden. I USA infördes dock 40timmarsveckan redan år 1950. Det innebär att fram till år 1973 var skillnaden mellan hel- och deltidsarbete i Sverige större än den är i dag. Ett annat exempel på deltidsmått representeras av Nederländerna

(kapitel 4.3). Där definieras deltid som arbetstid som med minst en timme understiger heltid.

Det är inte bara i statistiska sammanhang som relationen mellan antalet timmar för heltidsarbete och deltidsarbete är intressant. Även i arbetslöshetsförsäkringen spelar definitionen roll. Den som t.ex. har en normalarbetstid som är 40 timmar och som endast arbetar 34 timmar får ingen ersättning.

Idén om att göra förändringar av deltidsbegreppet i arbetslöshetsförsäkringen är inte ny. Av kapitel 6 framgår att riksdagen under 1990-talet uppmanat regeringen att i besparingssyfte ändra ersättningsrätten för dem som enbart har 7 till 8 timmars arbetslöshet per vecka.

Utredningen är inte beredd att förslå någon förändring av deltidsmåttet, vare sig i statistiskt hänseende eller i arbetslöshetsförsäkringen. Däremot har utredningen uppmärksammat att AKU har andra gränser för deltid än de som förekommer i arbetslöshetsförsäkringen och i kollektivavtal. Kollektivavtalen innehåller ofta en regel som innebär att de omfattar dem som arbetar minst 40 procent av heltid, vilket är mer än 16 timmar. Samma gräns återkommer i andra sammanhang, t.ex. i lagen om arbetslöshetsförsäkring. Där krävs att arbetsutbudet ska vara minst 17 timmar. Utredningen anser att det vore önskvärt att SCB har samma uppdelning på kort och lång deltid i AKU som dem som i övrigt gäller på arbetsmarknaden.

Problem med vad som ska betraktas som ersättningsberättigad undersysselsättning

I kapitel 6 finns en beskrivning av säsonganställdas rätt till arbetslöshetsersättning. Den normala principen för alla arbetslösa är att ersättning kan betalas ut då anställningen upphör förutsatt att att bland annat grundvillkoren är uppfyllda. Säsonganställda kan dock i vissa fall betraktas som om de inte är ofrivilligt arbetslösa och därmed kan deras rätt till ersättning vid säsonguppehållen diskuteras. För närvarande finns ingen säsongbegränsningsregel utfärdad.

Detta indikerar att det inte alltid finns en klar gräns som avgör vem som är arbetslös och vem som är undersysselsatt under del av året, något som även ARBOM-utredningen konstaterat.

12

Rätten att använda

arbetslöshetsersättning som försörjning under den del av året då han eller hon är undersysselsatt har alltid varit omstridd. Problem förknippade med detta beror på de beräkningsgrunder som tillämpas i arbetslöshetsförsäkringen.

12SOU 1996:150, s. 74.

Ersättning från arbetslöshetsförsäkringen beräknas idag på veckoarbetstid, men kan även även sträckas ut över ett antal veckor för dem som har oregelbunden arbetstid. Det är därmed relativt lätt att se vilka som är deltidsarbetslösa. För dem som arbetar under del av året och är arbetslös under resterande del av året finns däremot inte motsvarande utrymme för att låta arbetad tid som överstiger heltid ”spilla över” på den tid som betraktas som arbetslös. Om beräkningen av arbetslöshetsersättning i stället byggde på ett annat mått än veckotid, exempelvis årsarbetstid, skulle det vara möjligt att låta koncentrerad arbetad tid utgöra hinder för att betala ut arbetslöshetsersättning. Detta arbete skulle även kunna räknas in i arbetsvillkoret.

För att komma tillrätta med problemet att arbetslöshetsförsäkringen används som inkomstutfyllnad kan man tänka sig olika varianter av lösningar, vilka diskuteras nedan.

1. En tänkbar lösning skulle vara att inkomst skulle räknas som arbetad tid.

13

Denna möjlighet skulle dock innebära en hel del problem i

arbetslöshetsförsäkringen. Den som t.ex. får en mycket hög inkomst för en kort tids arbete skulle antagligen anse att det vore orättvist att inte kunna få arbetslöshetsersättning för den tid som han eller hon står till arbetsmarknadens förfogande och skulle kunna ta ett arbete. Den som däremot arbetar under lång tid och har en låg inkomst skulle kunna räknas som ersättningsberättigad på grund av den låga inkomsten. En tung invändning mot ett sådant system är att risk för att försäkringen skulle bidra till lönedumpning om försäkringen i än högre grad skulle fungera som löneutfyllnad.

2. Ett annat sätt att minska risken för att arbetslöshetsförsäkringen används som inkomstutfyllnad för dem som arbetar del av året skulle kunna vara att införa ett strängare arbetsvillkor. Under år 1996 fattade riksdagen beslut om att arbetsvillkoret skulle skärpas till nio månaders arbete under en ramtid av tolv månader. Nu trädde aldrig villkoret i kraft, men hade den gjort det hade en stor effekt antagligen uppnåtts avseende de personer som regelbundet arbetar del av året. De hade troligtvis inte kvalificerat sig för rätt till ersättning, åtminstone inte till en första ersättningsperiod.

3. En annan variant skulle kunna vara att ha ett mer differentierat arbetsvillkor. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att arbetsvillkoret upparbetades under en längre tid än i dag och att full kompensation skulle uppnås först efter 24 månader. Därefter skulle en successiv omräkning av ersättningens storlek ske, kanske varje månad. Vid beräk-

13 Detta förekommer faktiskt i vissa speciella situationer. Den som utfört s.k. konstnärligt arbete får sin inkomst av detta arbete omvandlat till arbetad tid genom användning av ett schabloniserat timlönebelopp.

ningen skulle man backa 24 månader och räkna med arbetad tid under denna ramtid. Det skulle innebära att den som arbetat heltid i två år eller längre skulle ha möjlighet att få full ersättning under den första månaden. Därefter skulle beräkningen utgå från att det fanns 23 månader med full arbetad tid och en månad med arbetslöshetsersättning. Ersättningen skulle därför sjunka under den andra månaden.

4. Ytterligare en annan lösning skulle kunna vara att ha säsongbegränsningsregler i arbetslöshetsförsäkringen. Tanken skulle vara att bristen på utfyllande arbetslöshetsersättning skulle påverka arbetsmarknadens parter att ta ansvar för de kostnader som finns för verksamheten.

5. Deltidsbegränsningarna är ett exempel på försök från statens sida att påverka de avtalsslutande parternas handlande. De har dock i princip inte haft någon större effekt på deltidsarbetslösheten. Ett annat exempel, som skulle kunna beskrivas som mer lyckat, är den tillämpning som sker när det gäller anställda vid bemanningsföretag. Det är antagligen inte helt omöjligt att avsaknaden av möjligheten för de anställda att få fylla ut ej arbetad tid med arbetslöshetsersättning bidragit till att parterna ingått ett nytt kollektivavtal som innebär att de anställda garanteras 75 procent arbetstid, istället för som tidigare 50 procent.

6. Det finns även exempel på branscher där man utformat lönesystem som medför en fördelning av lönen på den tid av året då arbetet inte pågår. Det gäller t.ex. lärare som arbetar i läsårsanknuten verksamhet och som får ferielön eller avlönas enligt uppehållslönesystemet.

Uppdragstagare

Till utredningen har framkommit synpunkter om att möjligheterna för uppdragstagare att få arbetslöshetsersättning under den tid då han eller hon inte har uppdrag borde förbättras. Motiveringen är att uppdragstagare har en utsatt ställning på arbetsmarknaden och i vissa fall har svårt att själv styra vilka inkomster han eller hon får i framtiden.

Utgångspunkten för att utredningen valt att diskutera uppdragstagares ersättningsrätt är att, liksom deltidsarbetslösa, kan uppdragstagare vara personer som inte har full sysselsättning. I kapitel 6.5 redogörs för resonemang kring företagare och uppdragstagares ställning i arbetslöshetsförsäkringen.

Kritiken mot nuvarande regler utgår från resonemanget att brist på inkomst på grund av för få uppdrag innebär att individen är arbetslös. Enligt de argument som finns för att behålla nuvarande regler handlar dock inte arbetslöshetsbegreppet i försäkringen om att man inte kan

försörja sig. I stället är det väsentliga enligt grundvillkoren i försäkringen

14

att den arbetslöse står till arbetsmarknadens förfogande och att

han eller hon söker arbete och är beredd att anta arbete. Ordet arbete innebär i detta sammanhang inte uppdrag i det egna företaget utan en anställning vid ett annat företag.

Det som bedöms enligt grundvillkoren är med andra ord brist på arbete, inte brist på inkomst.

Utredningen har tagit fasta på att arbetslöshetsförsäkringen nyligen varit föremål för utredning och en sammanhållen arbetslöshetsförsäkring har införts fr.o.m. den 1 januari 1998. Därmed har även företagarreglerna ändrats.

15

Regeringen angav i prop. 1996/97:107 att

uppdragstagarbegreppet är så komplext att det inte lämpar sig i lag att införa särskilda regler om uppdragstagares rätt till arbetslöshetsersättning vid arbetslöshet.

Utredningen har noga övervägt om det bör föreslås förändringar i försäkringen för denna grupp på arbetsmarknaden, men kommit fram till att dagens regler om företagares möjligheter att få arbetslöshetsersättning, då tillräcklig sysselsättning inte finns, bör behållas. Utredningen anser också att det är viktigt ur konkurrenssynpunkt att försäkringens regler upprätthålls. Det är därför rimligt att ställa krav på att verksamheten ska ha upphört och att det inte ska gå att varva uppdrag med arbetslöshetsersättning. I annat fall skulle det mycket väl kunna innebära att arbetslöshetsersättningen blir en inkomstutfyllnad i verksamheten. Därigenom kan den som inte har full lönsamhet i sin verksamhet ta ut ett underpris för sin uppdragsverksamhet och i stället klara sin försörjning genom komplettering med arbetslöshetsersättningen. Effekten kan bli att andra företag på marknaden, vars lönsamhetskrav innebär att ett högre pris måste tas ut av uppdragsgivarna, slås ut.

14 Se kapitel 6.15 Företagarreglerna i arbetslöshetsförsäkringen ändrades redan fr.o.m. den 29 september 1997.

14.5. Uppslag utanför arbetslöshetsförsäkringen som inte lett till förslag

Under utredningens arbete har ett antal förslag som ligger utanför arbetslöshetsförsäkringens ram diskuterats. Utredningen har valt att inte gå vidare med dessa uppslag, framför allt eftersom de ligger utanför utredningens uppdrag. Då de dock är både tankeväckande och intressanta beskrivs de kortfattat nedan.

Kompetensutveckling

Till utredningen har framförts synpunkter på att arbetsgivare som har många deltidsanställda respektive tillfälligt anställda inte står för kostnader kring kompetensutveckling som borde belasta verksamheten. I vissa fall övervältras kostnader av detta slag på samhället via arbetsmarknadspolitiken. Både av konkurrensskäl och för att inte stimulera anställningsformer med sämre utvecklingsmöjligheter har det ansetts rimligt att berörda företag belastas med kostnader både motsvarande en nivå som gäller heltids- och tillsvidareanställda och vad gäller extra insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Differentierade arbetsgivaravgifter har farmförts som ett förslag. Utredningen har inte haft möjlighet att närmare pröva idén i detta sammanhang.

Differentierade arbetsgivaravgifter

Utredningen har visat att deltidsarbete och tillfälliga anställningar är koncentrerade till några branscher. Det gäller också kostnaderna för arbetslöshetsersättning knutna till dessa anställningsformer. Finansieringen av arbetslöshetsersättningen är utformad solidariskt vad gäller arbetsmarknadsavgiften som arbetsgivarna betalar. Avgiften är lika stor oberoende av arbetslöshetsrisken och arbetslöshetens sammansättning och kostnaderna för ersättningen.

Den enskilde betalar en obetydlig del av arbetslöshetsersättningens kostnader via avgiften till arbetslöshetskassan. Kostnaden varierar här mellan olika kassor men eftersom avgiften totalt är så låg kan man säga att det också för den enskilde kan framstå som en solidarisk finansiering oberoende av arbetslöshetsrisk.

Finansieringen av försäkringen sker i stort via skatteinbetalningar från företag och enskilda.

Det har framförts till utredningen att en differentierad finansiering av försäkringen skulle tydligare än i dag kunna fungera som regulator inom

branscher med hög arbetslöshet. Tanken är i korthet att om det mer direkt syns i företagens och de enskildas utgifter för försäkringen när kostnaderna ökar, kommer det att påverka löne- och andra avtalsdiskussioner och därmed bidra till anpassningen på arbetsmarknaden och arbetslöshetsutvecklingen.

Utredningen menar att en förändring av detta slag är alltför långtgående för att kunna behandlas i denna utredning.

Statsbidrag till kommunerna

Vid sidan av de generella statsbidragen, som 1997 uppgick till nära 58 miljarder kronor (ca 15 procent av kommunernas inkomster), finns det statliga utjämningsbidraget till kommuner och landsting. Syftet med utjämningsbidraget är att skapa likvärdiga förutsättningar för alla kommuner resp landsting. Bidraget utjämnar för såväl skillnader i skattekraft som för strukturella kostnadsskillnader mellan kommuner respektive mellan landsting. År 1998 uppgick utjämningsbidraget till nära 21 miljarder kronor. Det statliga utjämningsbidraget består av inkomstutjämning, kostnadsutjämning och ett tillägg för att utjämna skillnader i befolkningsunderlaget.

Inkomstutjämningssystemet kompenserar 95 procent av alla skillnader i skatteunderlaget, och därmed 95 procent av de skillnader i form av minskade kommunala intäkter som uppstår t.ex. till följd av arbetslöshet. Genom kostnadsutjämningssystemet får kommuner med hög arbetslöshet dessutom ersättning för kommunala kostnader för att sysselsätta människor i olika former av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och för strukturella skillnader som t.ex. medför ett ökat antal socialbidragstagare. Kostnadsutjämningen för arbetslöshet motsvarar 200 kronor per invånare för varje procentenhet med vilken arbetslösheten överstiger riksgenomsnittet plus en procent. Detta motsvarar ca 40 000 kronor för en extra arbetslös.

Utjämningsbidragets konstruktion gör det lönsamt för en kommun att slussa arbetslösa från socialbidrag till arbetslöshetsförsäkringen. För varje person som försörjs via arbetslöshetsförsäkringen istället för genom socialbidrag sparar en kommun ca 84 000 kronor. I vissa fall kan det också vara en förlustaffär för en kommun om en arbetslös med arbetslöshetsersättning får ett reguljärt arbete. Slutsatsen blir att kostnaderna för en högre arbetslöshet kompenseras eller till och med överkompenseras i utjämningssystemet.

16

16 Räkneexempel se Fi-dep/ESO Ds 1998:15, s. 54.

Regeringen har vid ett flertal tillfällen klargjort att man önskar begränsa deltidsanställningar och tillfälliga anställningar. Kommunerna står för en mycket stor del av deltidsanställningar och tillfälliga anställningar och därmed också för en stor del av de kostnader som belastar arbetslöshetsförsäkringen.

Frågan har aktualiserats till utredningen, om inte statsbidraget till kommunerna borde kunna utformas på ett sådant sätt att kommunerna uppmuntras att bedriva sin verksamhet på det sätt som regeringen önskar. En översyn av statsbidragssystemet till kommunerna har dock nyligen gjorts och förslaget är föremål för remissbehandling.

Trygghetssystemen

Utredningen har även pekat på att socialförsäkringssystemen i vissa fall tycks missgynna dem som har atypiska anställningar. Som exempel kan nämnas att för dem som är behovsanställda kan det vara oklart vem som ska betala ersättning vid sjukdom. Arbetsgivaren kan hävda att den sjuke inte skulle ha arbetat och därmed inte har rätt till någon sjuklön, medan försäkringskassan kan anse att arbetsgivarinträde ska ske. Riksförsäkringsverket har uppmärksammat problemet och klargjort att de som är anmälda som arbetssökande vid arbetsförmedlingen ska ha rätt till sjukpenning utan att arbetsgivaren behöver betala sjuklön. För dem som inte är anmälda vid Arbetsförmedlingen är lagstiftningen oklar.

Utredningen anser att man borde se över lagstiftningen och anpassa denna till de nya anställningsformer som har vuxit fram under 1990-talet så att tidsbegränsat anställda ges ett starkare skydd i olika trygghetssystem.

15. Kostnadsberäkning/finansiering

Under de senaste fem åren har den genomsnittliga totalkostnaden i arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösheten uppgått till cirka 4 570 miljoner kronor/år, enligt utredningens uppskattningar. Motsvarande kostnad för arbetslöshet som kringgärdat tillfälliga jobb uppgick under 1997, enligt uppskattningarna, till närmare 4 300 miljoner kronor. Med det minskade antalet personer år 1998 var kostnaden 3 063 miljoner kronor.

Utredningen har uppskattat hur kostnaden för arbetslöshetsförsäkringen skulle förändras om deltidsarbetslösheten minskar med en procent per år under en femårsperiod med oförändrade regler. Jämfört med 1998, och med oförändrade regler, skulle denna kostnad minska med sammanlagt drygt 650 miljoner kronor. Utredningen har också uppskattat hur kostnaden för arbetslöshetsersättningen skulle förändras om arbetslösheten i samband med tillfälliga jobb skulle minska med en procent årligen. Förändringen blir då, jämfört med 1998, en minskning med sammanlagt 150 miljoner kronor.

De förändrade regler som utredningen föreslår kommer sannolikt att leda till besparingar för statskassan. Omkring 20 procent av de deltidsarbetslösa kommer, enligt utredningens beräkning, att omfattas av en 52veckorsgräns. Det förväntade utfallet beror på vilka antaganden som görs, bl.a. om den andel som övergår till heltidsarbetslöshet. Utredningen be dömer att inflödet av nya deltidsarbetslösa blir 90 000 per år och att cirka 20 procent av dem som berörs av 52-veckorsgränsen blir heltidsarbetslösa. Det kommer, enligt utredningens uppskattning, att ge en årlig besparing för arbetslöshetsförsäkringen om cirka 1 500 miljoner kronor. Till detta kommer kostnader för arbetslöshetsersättning på heltid för vissa personer, samt för arbetsmarknadspolitiska insatser, varför nettobesparingen för statskassan enligt utredningens beräkningar blir ungefär 1 100 miljoner kr per år de närmaste 5 åren.

Utredningen föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen ges uppdrag och medel för att under två år i samarbete med arbetsmarknadens parter driva ett projekt i syfte att genom information samt visst ekonomiskt stöd påskynda etablering av fler branschanknutna, helt intäktsfinansierade bemanningsföretag. AMS föreslås tilldelas 250 miljoner kronor för

projektet. Finansieringen föreslås utgöras av en del av de besparingar i statsbidraget till arbetslöskassorna, som blir ett resultat av utredningens förslag.

Uppgifterna i detta kapitel baseras på uppskattningar som utredningen låtit göra och som redovisas i sin helhet i bilaga 4. Det har under utredningens arbete framkommit att det finns brister i det underlag och de modeller som krävs för att göra mer exakta beräkningar, varför utredningen vill betona att resonemangen nedan bygger på uppskattningar och inte på exakta beräkningar.

15.1. Kostnader i arbetslöshetsförsäkringen för deltidsarbetslösa 1994

  • 1998

Som utredningen tidigare har konstaterat har antalet deltidsarbetande under lång tid varit relativt konstant, oberoende av konjunktur. Antalet deltidsarbetslösa ökade däremot kraftigt under de första fyra åren på 1990-talet. År 1994 klingade den kraftiga ökningen av. År 1998 vände utvecklingen till en svag minskning av antalet deltidsarbetslösa.

Ökningen har varit särskilt stor för de deltidsarbetslösa som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Som figur 15.1 visar har den gruppen tredubblats under den senaste tioårsperioden.

Figur 15.1. Antalet inskrivna deltidsarbetslösa inskrivna vid Arbetsförmedlingen 1990

  • 1998.

0

20 000 40 000 60 000 80 000 100 000 120 000 140 000 160 000

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998

Källa: AKU.

Huvuddelen av deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen är också berättigade till fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen, men exakt hur många finns inte statistiskt belagt. En del personer är anmälda vid Arbetsförmedlingen som deltidsarbetslösa, utan att de uppbär någon ersättning.

För att närmare kunna belysa detta har utredningen gjort egna bearbetningar av AMS register över utbetald arbetslöshetsersättning. Därtill kommer att Arbetslöshetskassornas Samorganisation bistått utredningen med uppgifter om det antal deltidsarbetslösa som fick ersättning från arbetslöshetsförsäkringen en vecka i september 1998. Dessa två datakällor, som visar stor överensstämmelse, ger vid handen att cirka 75 procent av de deltidsarbetslösa vid Arbetsförmedlingen uppbar ersättning från arbetslöshetsförsäkringen kontinuerligt.

Enligt AMS register fick ytterligare drygt 5 procent ersättning mer oregelbundet. Ungefär 15 till 20 procent av registrerade deltidsarbetslösa har haft ersättning tidigare, men deras ersättningsrätt har upphört. De har ändå valt att stå kvar vid Arbetsförmedlingen som deltidsarbetslösa arbetssökande. Utredningen utgår därför ifrån att cirka 80 procent av de deltidsarbetslösa som är anmälda vid Arbetsförmedlingen uppbär någon form av fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

Den ökade deltidsarbetslösheten med fler personer som erhållit fyllnadsersättning har naturligtvis, i kombination med höjd genomsnittlig dagpenning, medfört ökade kostnader för arbetslöshetsförsäkringen. I tabell 15.1 redovisas den genomsnittliga dagpenningen, antal ersatta personer /dag, antal ersatta dagar samt den totala kostnaden för deltidsarbetslösheten i arbetslöshetsersättningen per år under var och ett av åren 1994

  • 1998. På sista raden redovisas de genomsnittliga värdena för hela perioden.

Tabell 15.1. Uppskattning av total kostnad, antalet ersatta dagar per år, stocken och genomsnittlig dagpenning för deltidsarbetslösa under perioden 1994

  • 1998. Uppskattningarna bygger på ett urval av var

100:e person i AKSTAT.

År Genomsnittlig dagpenning

Ersatta/dag Ersatta dagar Total kostnad

1994 427

38 800 10 115 900 4 320 136 600

1995 435

41 700 10 884 000 4 729 999 700

1996 426

40 600 10 582 600 4 510 001 900

1997 448

40 500 10 547 800 4 726 392 300

1998 492

34 400

8 962 300 4 405 898 800

Snitt 444

39 400 10 279 700 4 569 111 900

Not: Som deltidsarbetslös har räknats en person som under tre veckors tid uppburit arbetslöshetsunderstöd, och där understödet betalats ut under färre dagar än den heltidsersättning personen skulle vara berättigad till enligt omräkningstabell.

Som framgår av kolumnen längst till höger har kostnaden för deltidsarbetslösheten i arbetslöshetsersättningen varierat över åren. Det beror såväl på förändringar i den genomsnittliga dagpenningen som antalet ersatta personer per dag och ersatta dagar. Under åren 1994

1998 har den totala kostnaden uppgått till cirka 4 320 miljoner kronor som lägst och 4 730 miljoner kronor som högst. Den genomsnittliga totalkostnaden har, enligt dessa uppskattningar, uppgått till cirka 4 570 miljoner under de studerade åren.

15.2. Arbetslöshetsersättningens kostnader för arbetslösheten som kringgärdar tillfälliga jobb 1997 och 1998

Antalet personer med arbetslöshetsperioder avbrutna med tillfälliga jobb var något högre under 1997 än 1998, 120 000 mot 90 000. Minskningen följer sannolikt av det förbättrade arbetsmarknadsläget mellan de två åren. Under 1997 hade varje person i genomsnitt nära 2 jobb med en genomsnittlig tid på cirka 10 veckor styck. Under 1998 var antalet jobb cirka 2 per person och den genomsnittliga tiden något längre, närmare 11 veckor per jobb.

Det utbetalade antalet ersättningsdagar per person var 88 under 1997 mot 85 under 1998. Skillnaderna är inte stora men tendensen är att tiden

med arbetslöshetsersättning har sjunkit samtidigt som tiden i arbete ökat. Undersökningar visar att personer med tillfälliga jobb har större chanser att få nya jobb än vad arbetslösa har, även om nästa jobb också är av tillfällig natur. Det är således möjligt att en större del växlar mellan kortare jobb utan mellanliggande arbetslöshet. En del kan också t.ex. studera mellan de tillfälliga jobben.

Den totala kostnaden i arbetslöshetsförsäkringen för arbetslöshet som kringgärdat tillfälliga jobb uppgick under 1997, enligt uppskattningarna, till närmare 4 300 miljoner kronor. Med det minskade antalet personer år 1998 var kostnaden 3 063 miljoner kronor.

Dessa uppskattningar baseras på personer som har varit inskrivna som arbetslösa vid förmedlingen minst två gånger under 1997 eller 1998 och som har haft ett arbete däremellan. Med arbete menas att personen antingen har fått ett tillfälligt eller ett fast arbete. Denna definition täcker inte fullständigt in tillfällighetsmarknaden då personer som har arbete över årsskiften inte räknas med, vilket ger en viss underskattning av kostnaderna.

15.3. Förväntad framtida kostnadsutveckling för deltidsarbetslöshet och tillfälliga anställningar med nuvarande regelsystem

Utredningen har uppskattat hur kostnaden för arbetslöshetsförsäkringen skulle förändras om deltidsarbetslösheten minskar med en procent per år under en femårsperiod med oförändrade regler. Jämfört med 1998, och med oförändrade regler, skulle denna kostnad minska med sammanlagt drygt 650 miljoner kronor.

Utredningen har också uppskattat hur kostnaden för arbetslöshetsersättningen skulle förändras om arbetslösheten i samband med tillfälliga jobb skulle minska med en procent årligen. Jämfört med 1998, skulle kostnaderna minska med sammanlagt 150 miljoner kronor.

15.4. Kostnadsberäkning av utredningens huvudförslag

Utredningen föreslår att fyllnadsersättning vid deltidsarbetslöshet begränsas till 52 veckor. Under året (52 veckor) som föregår tidpunkten för den bortre parentesen för arbetsgivaren, utgår utredningen ifrån att

den enskilde och arbetsgivaren, med stöd av arbetsförmedlingen och sin fackliga organisation, prövar om och hur man ska kunna erbjuda önskad arbetstid.

När året gått ställs arbetsgivare och anställd i en definitiv valsituation, den ”bortre parentesen” för arbetsgivaren. Det gäller att antingen erbjuda den anställde önskad tid eller riskera att denne säger upp sig.

För den enskilde gäller det att antingen ta vara på möjligheten att delta i ett arbetsmarknadsprogram på heltid med sedvanlig ersättning motsvarande a-kassa eller att stanna kvar på deltidsarbetet utan fyllnadsersättning. Utredningen förslår att de som är 60 år och äldre och som när förslaget genomförs uppbär fyllnadsersättning erbjuds att fortsätta i nuvarande system tills de går i pension.

Den gräns som är av särskilt intresse för utredningen är således 52 veckor. Med 52 veckor som gräns skulle det genomsnittliga antalet ersättningsdagar sjunka från nuvarande 47 dagar till 30. (Se figur 15.1) Jämfört med idag är det en minskning av tiden med 40 procent. Om man antar att inflödet till deltidsarbetslöshet är opåverkat av denna regelförändring skulle således stocken minska med 40 procent och vid oförändrade ersättningsregler skulle den direkta kostnaden för deltidsarbetslösheten minska i motsvarande grad.

Figur 15.1. Genomsnittliga antalet utbetalade ersättningsdagar per person, fördelade efter vilken gräns i kalenderveckor som sätts för rätt till deltidsarbetslöshetsersättning.

Genomsnittligt antal ersättningsdagar om man sätter

en gräns i kalender tid.

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

26 52 78

104 130 156 182 208 234 260 Kalenderveckor

Ersättningsdagar

Med den genomsnittliga kostnaden under perioden 1994

  • 1998, som var 4 569 miljoner per år skulle den direkta besparingen bli 1 828 miljoner kronor per år, om allt annat hålls konstant. Utredningen har diskuterat om personer över 60 år eventuellt kan undantas från regelförändringar. Dessa utgjorde omkring tre procent av populationen och kostnaderna bör i sådana fall justeras i motsvarande grad.

Ovan har utredningen redovisat hur de direkta kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen skulle påverkas om möjligheten att erhålla fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen begränsas till 52 veckor.

Det finns också ett antal indirekta effekter som också måste övervägas. Det gäller framför allt vad en begränsning av rätten till deltidsarbetslöshetsersättning får för effekter på arbetslösheten. Genom avläsning i figur 15.2 framgår att 30 procent av dem som uppbär ersättning kommer att beröras av gränsen 52 kalenderveckor. Det är avgörande för kostnadsberäkningarna hur dessa kommer att bete sig. Det gäller framför allt i vilken utsträckning de kommer att få ett heltidsarbete, fortsätta på deltid utan deltidsarbetslöshetsersättning, bli heltidsarbetslösa eller erbjudas ett arbetsmarknadspolitiskt program för att underlätta omställningen till ett annat arbete.

Figur 15.2. Andel som fortfarande lyfter deltidsersättning (vänstra vertikala axeln) och antalet ersatta dagar med deltidsarbetslöshetsersättning (högra vertikala axeln) efter olika antal kalenderveckor.

0,0 0,1 0,2 0,3 0,4 0,5 0,6 0,7 0,8 0,9 1,0

26 52 78

104 130 156 182 208 234 260

veckor

Andel kvarvarande

personer

0 20 40 60 80 100 120 140 160 180

Ersatta dagar

Andel kvarvarande personer Ersättningsdagar

Det är i första hand de som blir heltidsarbetslösa eller deltar i arbetsmarknadspolitiska program som påverkar kostnaden för arbetslöshetsersättningen och statskassan. Genom vissa antaganden kan kostnadsbesparingarna uppskattas.

Till att börja med kan man förmoda att individerna väljer det alternativ de anser mest ekonomiskt lönsamt. I vissa intervall av deltidsarbetslöshet skulle personer tjäna ekonomisk på att bli heltidsarbetslösa istället för att jobba deltid utan ersättning. Det ekonomiskt bästa valet varierar beroende på lön och antalet ersatta deltidsdagar. Tyvärr finns ingen statistik som belyser antalet arbetade timmar för deltidsarbetslösa. Men om man ser till hela gruppen deltidsarbetande arbetar ungefär 40 procent 30 timmar per vecka eller mer och ytterligare 20 procent som arbetar mer än 25 timmar per vecka. Det bör därför vara ganska många deltidsarbetslösa som tjänar på att fortsätta sitt deltidsarbete, jämfört med att övergå till heltidsarbetslöshet.

Man kan också anta att den del av utredningens förslag som innebär att deltidsarbetslösa ska informera sin eller sina arbetsgivare om att de vill arbeta mer tid och presentera ett intyg om arbetsgivaren i fråga inte kan erbjuda mer tid, kommer att innebära att cirka 10 procent av de deltidsarbetslösa inom 52 veckor kommer att ha den arbetstid de önskar. Från de 30 procent som idag skulle beröras av 52-veckorsgränsen bör man alltså dra bort 10 procent. Resultatet blir att uppskattningsvis 20 procent av de deltidsarbetslösa kommer att gå till heltidsarbetslöshet under en övergångsperiod.

De förändrade regler som utredningen föreslår innebär en betydande kostnadsbesparing. Med en rimlig bedömning av utvecklingen, där inflödet av nya deltidsarbetslösa blir 90 000 per år och 20 procent av dem som berörs av 52-veckorsgränsen blir heltidsarbetslösa skulle den totala ackumulerade besparingen under fem år bli cirka 6 miljarder kronor, jämfört med 1998 års deltidsarbetslöshet och oförändrade regler.

Besparingen väger in de indirekta effekterna till följd av en ökning i heltidsarbetslösheten. En del av denna kostnadsökning består av ökade kostnader för arbetsmarknadspolitiska insatser. I kostnadskalkylen antas att alla de som passerar gränsen tillbringar fyra månader i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Kostnaden för åtgärdstiden om 20 procent av de som berörs av 52-veckorsgränsen uppgår till cirka 1 800 miljoner kronor. Besparingen för arbetslöshetsförsäkringen uppgår följaktligen till cirka 7 800 miljoner kronor.

Om istället 10 procent går till heltidsarbetslöshet blir motsvarande besparing för arbetslöshetsersättningen cirka 8 300 miljoner kronor, kostnaderna för heltidsarbetslösheten cirka 900 miljoner kronor och den sammanlagda besparingen följaktligen cirka 7 400 miljoner kronor. Motsvarande siffror om 30 procent av de som berörs av 52-veckors-

gränsen blir heltidsarbetslösa, har uppskattats till cirka 6 500 miljoner kronor i besparing för försäkringen, cirka 2 700 miljoner kronor för den ökade heltidsarbetslösheten varvid den sammanlagda besparingen blir cirka 3 800 miljoner kronor. I bilaga 4 redovisas fler tänkbara utvecklingstendenser.

15.5. Finansiering av lagda förslag

Utredningen föreslår att Arbetsmarknadsstyrelsen ges uppdrag och medel för att under två år i samarbete med arbetsmarknadens parter driva ett projekt i syfte att genom information samt visst ekonomiskt stöd påskynda etablering av fler branschanknutna, helt intäktsfinansierade bemanningsföretag. AMS föreslås tilldelas 250 miljoner kronor för projektet.

Finansieringen föreslås utgöras av en del av de besparingar i statsbidraget till arbetslöskassorna, som blir ett resultat av utredningens förslag. Utredningen är medveten om de budgettekniska problem som kan föreligga genom att två olika utgiftsområden berörs, men utgår ifrån att dessa problem kan lösas.

16. Konsekvenser av förslagen

16.1. Konsekvenser för deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda

Utredningen har gjort bedömningen att deltidsarbetslösheten sannolikt kommer att fortsätta minska i långsam takt, särskilt inom offentlig sektor.

Utredningens huvudförslag bör kunna påskynda denna utveckling även om det är svårt att beräkna hur många ytterligare färre deltidsarbetslösa det kan innebära. Som tidigare redovisats har effekterna av genomförda regelförändringar i försäkringen svårligen gått att säkert belägga eller särskilja från konjunkturpåverkan.

Förslaget kommer att om det genomförs att samspela väl med två andra väsentliga framtida utvecklingstendenser. Den ena av dessa är den positiva konjunkturutveckling som förutspås de närmaste åren. Den andra är de stora kommande rekryteringsbehoven inom offentlig sektor, särskilt inom vård, omsorg och utbildning där brist på personal redan förekommer på många håll. Politiskt finns sedan länge uttalade ambitioner på regeringsnivå samt i flertalet kommuner att inom denna sektor övergå till mer av heltid och fasta anställningar. Detta både för att klara kvalitetskraven i verksamheterna och personalförsörjningen.

Konjunkturutvecklingen innebär ökade möjligheter för både deltidsarbetslösa och tidsbegränsat anställda att finna den önskade anställningen. För deltidsarbetslösa kommer säkerligen både möjligheterna att få önskad tid hos nuvarande arbetsgivare som chansen att byta yrke och via en omställningsutbildning gå över i ny bransch att öka.

Utredningens förslag innebär bl.a. större press på arbetsgivarna genom att konfrontera dem med de anställdas förväntningar om mer arbetstid på ett systematiskt och återkommande sätt samt genom att ange en bestämd tidsperiod inom vilken arbetsgivaren måste ha löst situationen för att vara säker på att kunna behålla den anställde. Enligt förslaget stöds den enskilde också i dialogen med arbetsgivaren genom att arbetslöshetskassa, arbetsförmedling och fackliga företrädare involveras. Därmed blir förslaget pådrivande och ett stöd för att genomföra

nödvändiga omstruktureringar och lösningar för enskilda och därmed blir det på ett annat sätt synligt för inblandade parter vad som kan lösas och vad som inte kan lösas.

Samtidigt som förslagen ger en bestämd ordning till stöd för den enskildes och arbetsgivarens diskussion om en lösning, inkluderas även förslag om att förmedlingen kan bidra med viss finansiering för de eventuella särskilda ansträngningar arbetsgivaren kan behöva göra för att erbjuda den deltidsarbetslöse önskad tid. De deltidsarbetslösa som har anställning inom verksamheter med ambitioner att öka sin kvalitet och verka för fler fasta heltidsanställningar, som inom offentlig sektor, bör rimligen genom utredningens förslag kunna få önskad tid. Inte minst genom att det handlar om genomförande av politiska ambitioner och att tillämpliga lösningsmodeller finns som inte ger nämnvärda kostnadsökningar.

I den utsträckning arbetsgivaren trots den systematiska prövningen och det tillgängliga stödet inte kan erbjuda önskad lösning inom 52 veckor menar utredningen att samhället har gjort tillräckligt för att tillgodose arbetsgivarens personalbehov via den indirekta subvention arbetslöshetsersättningen utgör. En längre prövotid skulle innebära allt för långtgående uppmjukning av omställningskraven på arbetsgivaren och samtidigt en risk för s.k. ”inlåsning” för den anställde i oönskat deltidsarbete. Förslaget kommer i denna del innebära att sådana arbetsgivare på sikt får svårt att rekrytera till deltidsanställningar bland de som söker heltidsarbete. Denna svårighet förstärks av förslaget som innebär att arbetsförmedlingen inte ska kunna anvisa heltidssökande till deltidsanställningar med hot om avstängning från kassaersättning.

Utredningen anser att förslagen därigenom kommer att innebära ett minskande inflöde i deltidsarbetslöshet.

För de arbetssökande innebär förslagen minskad risk att bli kvar i yrken där chansen till önskad arbetstid är liten och större möjligheter att direkt, kanske via utbildning, söka sig till bättre yrkesliv och utveckling. Det gäller även de sökande som till följd av förslagen väljer att säga upp sin deltidsanställning och anta förmedlingens erbjudande om omställningsprogram på heltid. Det är utredningens bedömning att en del av dessa och något fler än hittills efter deltidsanställning kommer att vara heltidsarbetslösa periodvis innan en önskad lösning kan nås.

Med tanke på hur stor andel som berör offentlig sektor och den förbättrade konjunkturen bör denna grupp dock bli fåtalig. För de berörda innebär det ändå en större möjlighet att få en heltidsanställning snabbare än om man blir kvar i det deltidsarbete där arbetsgivaren inte ens efter 52 veckors systematisk prövning kunnat erbjuda sådant. Det beror bl.a. på som utredningen visat att såväl förutsättningarna för omställning som benägenheten är begränsade så länge deltidsanställningen pågår. Skulle

ett heltidsarbete dyka upp efter denna prövotid och den enskilde inte ännu hittat arbete på annat håll är denne oförhindrad att söka arbetet och har säkerligen även stora möjligheter att få detsamma med tanke på att personen är känd hos arbetsgivaren.

Förslagen innebär att deltidsarbetslösa och i viss utsträckning även tidsbegränsat anställda får betydligt större möjlighet till stöd från arbetsförmedlingen och till deltagande i arbetsmarknadspolitiska program. Risken för att dessa grupper arbetssökande kommer allt längre efter övriga på arbetsmarknaden vad gäller kompetens- och arbetslivsutveckling minskar därmed.

Huvudförslaget innebär således att den enskilde anställde får ökade möjligheter till samma grad av kompetensutveckling som heltidsanställda. Härigenom kan man som deltidsanställd t.ex. vidareutbilda sig för att också kunna utföra mer än en arbetsuppgift hos arbetsgivaren. Därmed kan både den anställdes och företagets konkurrenskraft öka.

16.2. Konsekvenser för vissa sektorer

Under årens lopp har mycket gjorts för att råda bot på ofrivilligt deltidsarbete, det har ofta handlat om partsgemensamma projekt, ibland också i samarbete med arbetsförmedlingen. Gemensamt för projekten är att de krävt betydande resurser, att de inriktats på enskilda deltidsarbetslösa och att de ofta lett till resultat för just dessa. Så snart projekten avslutats återgår allt till det vanliga, nya personer rekryteras till deltidsarbete och deltidsarbetslösheten stiger till ordinarie nivå. Inte ens i den senaste högkonjunkturen med stor brist på arbetskraft, t.ex. inom vård/ omsorg och industri, lyckades man åstadkomma varaktiga förändringar.

Offentlig sektor står för en mycket stor del av den ofrivilliga deltidsarbetslösheten. Samtidigt har man betydande behov av personalrekrytering framöver. Extremt stora rekryteringsbehov på grund av ålderspuckeln med stora pensionsavgångar tillsammans med ökande behov av vård och omsorg för en åldrande befolkning. Kraven på hög och jämn kvalitet inom vård, omsorg och skola skärps och innebär krav på kontinuitet och kompetens hos personalen. Ett sätt att lösa situationen är att utnyttja kompetens man redan har bland de deltidsarbetslösa och tillfälligt anställda. Rimligen behöver man då också skapa mer attraktiva anställningsformer framöver; fler heltidsanställningar och fler fasta anställningar. Det är en inriktning som även slagits fast i politiska beslut.

Lokalt finns exempel på goda lösningar, men totalt sett går utvecklingen mycket långsamt. Den decentraliserade personaladministrationen,

de många lokala enheterna med eget ansvar som värnar om ”sin” personal och inte ser till vad som är optimalt för helheten, de allt fler olika huvudmännen i offentlig verksamhet som läggs ut på entreprenad sägs vara försvårande faktorer.

Till det kommer att många kommuner och landsting menar att det blir alltför dyrt att anställa deltidsarbetslös personal på den tid de önskar. Detta är givetvis sant om personalen anställs utan att kunna nyttiggöras på den utökade anställningstiden. Försöken med s.k. resursarbeten har visat att deltidsanställd personal som med resursarbete garanterats den arbetstid de önskat i mycket stor utsträckning kunnat få full lön av arbete, genom att de på den utökade tiden gått in som vikarier och på timmar inom olika kommunala verksamheter i stället för att man tagit in tillfällig personal. De resultaten liksom olika lokala exempel med liknade resultat visar att det finns lösningar inom befintliga kostnadsramar. Det är också utredningens mening att det genom organisatoriska lösningar är fullt möjligt att åstadkomma fler heltids- och fasta anställningar utan att kostnaderna ökar alls eller obetydligt.

Etableras bestående lösningar där personalen får fast anställning och den arbetstid de önskar innebär det att branschen får större attraktivitet. För skola, vård och omsorg kommer attraktionsvärdet att vara avgörande när det gäller rekryteringsmöjligheterna framöver. Fler fasta heltidsanställningar innebär även avsevärt förbättrade möjligheter till den nödvändiga kvalitetssäkringen i dessa verksamheter, kvalitet såväl för medborgarna som tar del av servicen som för de anställda.

Utredningens förslag bör kunna bidra till att påskynda och stödja förändringar i den önskade riktningen inom kommuner och landsting. Den bestämda tidsperioden efter vilken man inte är säker på att få behålla deltidsarbetslös personal, det utökade stödet till den som via omstrukturering kan erbjuda önskad arbetstid samt ev. också etablering av branschanknutna bemanningsföretag enligt utredningens förslag bör bidra därtill.

Utredningen har valt att beskriva situationen inom vård, skola och omsorg eftersom den uppmärksammats särskilt både i debatten och på andra sätt. Resonemanget kan i stora delar överföras till handeln, byggbranschen eller hotell- och restaurangbranschen även om dessa består av många olika företag på en ort medan kommun/landsting kan uppfattas som en enda stor arbetsgivare med många ingående arbetsplatser.

Utredningen gör bedömningen att handeln kan vara den sektor som har svårast att åstadkomma fler fasta heltidsanställningar både i nuläget och om utredningens förslag genomförs. Detta därför att efterfrågan är så likartat förlagd över dygnet och veckan, samt så koncentrerad till vissa korta pass under dagen. Många handelsföretag är också små. Givetvis kommer tillgången på personal som vill arbeta på deltid och

kvalitetskraven i de olika handelsföretagen att spela roll. Förhoppningen är givetvis att utredningens förslag kan leda till förbättringar även inom handeln. Om så inte är fallet kommer en effekt av utredningens förslag ändå bli att handelsföretagen till sina deltidsbefattningar blir hänvisade till att rekrytera bland dem som önskar deltidsarbete. Idag kan man under lång tid med stöd av fyllnadsersättningen behålla personal som egentligen vill ha heltid. Utredningen har inhämtat att även bland handelsföretagen finns de som strävar mot fler heltidsanställningar just för att kunna konkurrera med kvalitet.

16.3. Konsekvenser för små och medelstora företag

Utredningen har redogjort för hur ersättningen vid deltidsarbetslöshet i vissa branscher utgör en långvarig indirekt ekonomisk subvention. I viss utsträckning kan denna säkerligen verka konkurrenssnedvridande och därmed uppmuntra företag till anställning av fler deltidsarbetslösa. Men framförallt betyder subventionen att arbetsgivare som utan den skulle ha svårigheter att rekrytera och behålla personal inte behöver drabbas av dessa problem, i varje fall inte förrän de alternativ som erbjuds de deltidsanställda med ersättning ter sig mer lockande.

Eftersom utredningen visat att de flesta deltidsarbetslösa trivs och helst vill vara kvar kan arbetsgivaren vara rätt opåverkad så länge alternativet för den enskilde innebär att gå över till mer arbetstid hos annan arbetsgivare utan att det ekonomiska utbytet blir särskilt stort.

Utredningens förslag bör innebära att arbetsgivarna snabbare och på ett helt annat sätt blir uppmärksammade på de hinder som finns när det gäller att attrahera arbetssökande.

Arbetsgivarna måste välja strategi. Antingen fortsätter man att erbjuda deltids- och tillfälliga anställningar på samma sätt och förlitar sig på att tillräckligt många med rätt kompetens finns bland dem som söker dessa mer lösliga anställningsformer. Eller, vilket bör bli fallet inom offentlig sektor samt inom områden i privat sektor där kvalitetskrav och konkurrens är framträdande, inriktar man sig på strategier för att kunna erbjuda fler fasta heltidsarbeten. För en hel del mindre företag kan denna senare strategi te sig ekonomiskt ohållbar eller praktiskt omöjlig.

Utredningens huvudförslag innebär att dessa subventioner, som i nuvarande system gynnar vissa arbetsgivare och därmed leder till snedvridande konkurrens, vilket särskilt torde drabba små och medelstora företag, minskar.

Det förslag som redovisas under 14.2 om stöd till etablering av branschanknytna bemanningsföretag kommer kunna få konsekvenser för små och medelstora företag. Genom s.k. DELTA-modeller kan de få möjlighet att hyra in anställda från bemanningsföretaget istället för att behovsanställa eller, vanligare, låta bli att anställa vid kortare efterfrågetoppar. Detta kan också bidra till en viss ökning av sysselsättningen.

16.4. Jämställdhetspolitiska konsekvenser

Bland de deltidsarbetslösa utgör medelålders och yngre lågutbildade kvinnor en grupp som med dagens system riskerar att bli inlåsta i deltidsarbetslöshet. Därmed kommer de allt längre ifrån sina heltidsanställda kollegor vad gäller karriär- och kompetensutveckling eftersom deltidsanställda i mindre utsträckning kommer i fråga för exempelvis kompetensutveckling. De missgynnas också när det gäller deltagande i arbetsmarknadsprogram jämfört med heltidsarbetslösa, eftersom deras deltidsarbete i nästan 70 procent av fallen är så varierande förlagt i tiden att ny yrkesutbildning i praktiken inte kan kombineras med deltidsarbetet. Inte heller finns en tidsgräns motsvarande den för heltidsarbetslösa som innebär krav på arbetsmarknadsprogram som alternativ till långtidsarbetslöshet. Många blir också kvar i deltidsarbetslöshet under lång tid.

Deltidsarbete och deltidsarbetslöshet är i hög grad en fråga som återspeglar skillnaden mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Det framgår t.ex. av de sektorer där deltidsarbete är vanligt förekommande som vård, omsorg och handel. Det framgår också av att män som är deltidsarbetslösa är det under en mycket kort tid och att de kan ta vara på möjligheterna till omställning via arbetsmarknadspolitiken i större utsträckning än kvinnorna.

Utredningens huvudförslag innebär att grupper med svag ställning, framför allt lågutbildade kvinnor och ungdomar, får ett bättre utgångsläge och på sikt en starkare ställning på arbetsmarknaden. Huvudförslaget inriktas på att påskynda strukturella förändringar till mer av heltids- och fasta anställningar, anställningsformer som flertalet anställda föredrar. Avsikten är särskilt att åstadkomma förbättringar för de grupper som i nuläget fastnar i deltidsarbetslöshet respektive i korta, lösa anställningsformer t.ex. behovsanställningar. Dessa grupper domineras av unga och medelålders lågutbildade kvinnor.

En del i utvecklingen mot en mer jämställd arbetsmarknad handlar om att bryta traditionella könsrollsmönster när det gäller yrkesvalet. Kvinnor väljer i hög grad fortfarande mellan ett litet antal traditionella

kvinnoyrken medan männen söker sitt yrkesliv i ett betydligt större spektra av yrken. De yrken där deltidsarbetet resp. behovsanställningarna dominerar är typiska kvinnoyrken, ofta med begränsade krav på utbildning och med förhållandevis låga löner. Det är till stor del yrken inom vård och omsorg, men även inom den privata tjänstesektorn.

Såväl de stora rekryteringsbehoven inom vård, omsorg och utbildning som allmänna krav på mer jämn fördelning mellan män och kvinnor på olika arbetsplatser talar för att man i dessa sektorer behöver rekrytera betydligt fler män. Eftersom män inte önskar arbeta deltid och om de ändå hamnar i ofrivilligt deltidsarbete mycket snabbt söker sig därifrån, krävs fler fasta heltidsbefattningar för att kunna attrahera männen till dessa sektorer. Utredningens förslag beräknas kunna bidra till en snabbare utveckling i denna önskade riktning och möjligen därmed också till att underlätta rekrytering av både kvinnor och män.

Utredningen har uppmärksammat att kunskapen fördjupas om orsaken till att så många framhåller att vissa kvinnodominerade arbeten inom kommunerna anses vara för tunga för att kunna utföras på heltid. Förhoppningsvis kan forskning inom detta område samt förbättringar grundad på sådan och partssamarbete leda till att färre kvinnoarbeten behöver vara så tunga.

16.5. Regionalpolitiska konsekvenser

Som utredningen visat finns det relativt stora skillnader i omfattningen av deltidsarbetslöshet och tillfälliga anställningar. Detta är en återspegling av de regionala skillnaderna i arbetsmarknadsläget i stort och arbetslöshetsnivån.

Utredningens förslag beräknas leda till en minskning av deltidsarbetslösheten även i kommuner med hög arbetslöshet och begränsad efterfrågan. Den kommunala verksamheten är i dessa kommuner avgörande för effekterna av utredningens förslag i övrigt, eftersom den dominerar helt när det gäller deltidsarbetslösa och behovsanställda. Därmed har också kommunen själv stora möjligheter att genom sitt agerande avgöra i vilken utsträckning utredningens förslag leder till en ökning av heltidsarbetslösheten resp. i vilken utsträckning man organiserar om arbetet så att de deltidsarbetslösa får anställning på önskad tid.

De som inte kan få anställning i enlighet med sina önskemål i kommunen eller hos den arbetsgivare i övrigt som är aktuell får enligt utredningens förslag möjlighet till omställningsprogram på heltid inriktat mot annat arbete på orten, till eget företagande på orten eller annat arbete på annan ort där efterfrågan är större. Genom att efterfrågan inom

de kommunala sektorerna kommer att öka dramatiskt över hela landet bör möjligheterna vara goda.

De kommuner som har en sämre arbetsmarknad tilldelas proportionellt mer medel inom ramen för arbetsmarknadspolitiken och arbetsförmedlingen på dessa orter kan därmed aktivt medverka både till omstruktureringar inom kommunerna och med omställning för enskilda berörda. Dessa orter har även via regionalpolitiken och olika EU-program tillgång till förstärkta resurser som kan tänkas bidra exempelvis vid etablering av branschanknuten bemanningsverksamhet enligt utredningens förslag.

Utredningen utgår härutöver utifrån den vedertagna grundprincipen att individbaserade stöd som ersättning från arbetslöshetsersättningen utgår på samma villkor till individen oavsett ort eller region. Även om arbetsmarknadspolitik, näringspolitik och regionalpolitiska insatser som ovan belysts kan och bör samspela kan givetvis inte utvecklingen i glesbygd vila på individstöd som arbetslöshetsersättning. I fallet med deltidsersättning skulle man annars acceptera särskilda indirekta subventioner i glesbygd med de snedvridande effekter det får på rekrytering och konkurrens och samtidigt acceptera en arbetstidsförkortning genomförd för berörda deltidsanställda utan särskilda politiska beslut och finansierad via fyllnadsersättning från arbetslöshetsförsäkringen.

16.6. Konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet

Konsekvenserna av utredningens förslag för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet kan antas vara av begränsad omfattning. Många deltidsarbetande kvinnor synes idag vara involverade i den informella ekonomin. De ökade möjligheter i yrkeslivet som utredningens förslag innebär för många deltidsarbetande skulle kunna medföra att dessa lägger mindre kraft på den informella delen av ekonomin och mer på ett reguljärt arbete.

Bilaga 1

Kommittédirektiv

(Dir. 1998:27)

Arbetslöshetsersättning och deltidsarbete, m.m.

Beslut vid regeringssammanträde den 6 april 1998.

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall

beskriva och analysera hur förekomsten av deltidsarbeten och tillfälliga arbeten har utvecklats sedan början av 1980-talet, och

bedöma hur förekomsten av dessa anställningsformer skulle kunna tänkas utvecklas under de närmaste fem till tio åren. Utifrån analysen skall utredaren överväga om det bör göras för

  • ändringar i de nuvarande reglerna för rätt till arbetslöshetsersättning för deltidsarbetande och personer med tillfälliga arbeten.

Syftet skall vara att stärka dessa gruppers ställning. Arbetslöshets

försäkringens karaktär av omställningsförsäkring skall bevaras.

Eventuella förslag skall kostnadsberäknas och finansiering inom arbetslöshetsförsäkringens ram redovisas.

De deltidsarbetslösas situation

Cirka en fjärdedel av arbetskraften arbetar deltid. Ungefär 30 procent, eller ca 270 000 personer, av de deltidsarbetande söker ytterligare arbetstid. Cirka 146 000 personer är deltidsarbetslösa personer och får en inkomstutfyllnad genom arbetslöshetsersättningen. För att ha rätt till ersättning vid deltidsarbetslöshet krävs att man tidigare har arbetat fler timmar per vecka än vad det aktuella deltidsarbetet omfattar. Merparten av de deltidsarbetande finns inom den offentliga sektorn och handeln. Drygt 80 procent är kvinnor. En stor andel av de tillfälliga arbetena finns inom vård och omsorg samt bland hushållstjänster. Samtidigt har

knappt en halv miljon personer tidsbegränsade anställningar som innebär att de för kortare eller längre perioder mellan arbetena kan vara beroende av andra inkomster för sin försörjning. Av dem som har tillfälliga arbeten är cirka 58 procent kvinnor. Utvecklingen under senare år har, med undantag för år 1996, inneburit en betydande ökning av främst tillfälliga arbeten. Orsakerna till denna utveckling är ännu inte kartlagda. Det finns sannolikt flera faktorer.

Rätten till arbetslöshetsersättning för de deltidsarbetande är begränsad i tiden. Den som har en tillsvidareanställning på deltid får ersättning under längst en ersättningsperiod, dvs. under normalt högst 300 ersättningsdagar. För den som har tillfälligt deltidsarbete eller är arbetslöshet mellan två tillfälliga anställningar finns ingen sådan begränsning.

Skälet för att begränsa de deltidsarbetandes ersättningsrätt är främst att arbetsgivare inte på ett enkelt sätt skall kunna lasta över arbetskraftskostnaderna på det allmänna för den tid då de inte behöver arbetstagarna ifråga.

Reglerna för rätten till arbetslöshetsersättning för deltidsarbetande har ändrats vid flera tillfällen sedan mitten av 1980-talet. Efter en kort period utan särskilda begränsningsregler infördes år 1985 en begränsning av ersättningstiden till längst 150 dagar. År 1993 togs begränsningen av deltidsersättningen bort. År 1995 infördes nuvarande bestämmelser som begränsar ersättningsrätten för deltidsanställda med tillsvidareanställning.

De begränsningar i ersättningsrätten som genomförts vid de olika tillfällena har även motiverats av behovet att motverka en starkt stigande kostnadsutveckling för ersättningen till de deltidsarbetande, men också av en vilja att förhindra en ökning v deltidsarbeten med inkomstutfyllnad genom arbetslöshetsersättning. Ambitionen har också varit att genom mindre generösa villkor för ersättning i samband med deltidsarbete minska arbetsgivarnas möjlighet att deltidsanställa och i stället förmå dem att erbjuda de deltidsarbetande mer arbetstid. Någon påtaglig förändring i detta avseende har dock hittills inte inträffat.

Den nuvarande arbetslöshetsförsäkringens uppbyggnad förutsätter i princip att människor har fasta anställningar på heltid eller, när de arbetar

− om än tillfälligt

− har arbete i den omfattning som de önskar.

Betydande förändringar inträffar emellertid och kan förväntas inträffa på arbetsmarknaden när det gäller både anställningsformer och arbetets omfattning i tid.

Situationen på arbetsmarknaden i dagsläget innebär att många är hänvisade till deltidsarbete och tillfälliga anställningar. En förklaring till detta kan vara ett icke avsett utnyttjande av systemet för arbetslöshetsersättning.

Mot bakgrund av vad som har redovisats bör en särskild utredare tillkallas.

Uppdraget

Hur vanliga är deltidsarbeten och tillfälliga arbeten?

Den särskilde utredaren skall beskriva hur arbetsmarknaden har utvecklats sedan början av 1980-talet med avseende på deltidsarbete och tillfälliga anställningar. Om analysen visar att omfattningen på deltidsarbeten och tillfälliga arbeten har förändrats skall orsakerna till detta bedömas. Det kan gälla om eventuella förändringar är konjunkturellt eller strukturellt betingade. Sektorer och branscher där dessa arbeten är särskilt vanliga eller visar tendenser till att öka skall identifieras.

I analysen skall ingå en bedömning av vad reglerna i arbetslöshetsförsäkringen har inneburit för utbudet av och efterfrågan på deltidsarbeten och tillfälliga anställningar och vad eventuella förändringar i dessa avseenden beror på. I detta sammanhang skall undersökas hur vanligt det är med egna uppsägningar och i vilken utsträckning dessa föranleds av arbetslöshetsförsäkringens utformning och om uppsägningarna följs av andra tidsbegränsade anställningar som medger ersättningsrätt. Vidare skall en särskild analys göras av effekterna av den nuvarande begränsningsregeln i 40 § lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring och 8 § förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. Regeln innebär i korthet att personer som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då de i övrigt är arbetslösa kan få ersättning under längst en ersättningsperiod så länge tillsvidareanställningen på deltid pågår. Även effekterna av den år 1997 i lagen (1982:80) om anställningsskydd införda företrädesrätten till mer arbetstid för deltidsanställda som så önskar skall analyseras.

I uppdraget ingår även att mot bakgrund av analyserna beskriva hur förekomsten av deltidsarbeten och tillfälliga anställningar kommer att utvecklas under de närmaste fem till tio åren. Branscher och sektorer där dessa anställningsformer kan väntas bli vanligare skall identifieras. Utredaren skall också undersöka vad en utveckling mot fler deltidsarbeten samt korta och tillfälliga arbeten kan innebära för personer med svagare förankring på arbetsmarknaden. En beräkning skall också göras av vad förändringarna kan innebära för kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen.

Ändringar i nuvarande system

Utifrån resultaten av analysen skall utredaren överväga om några ändringar är motiverade i de nuvarande reglerna för rätt till arbetslöshetsersättning för dessa grupper.

Övervägandena i denna fråga bör ske utifrån flera utgångspunkter. Den grundläggande förutsättningen skall vara att arbetslöshetsersättningen inte får snedvrida konkurrensen genom att indirekt subventionera arbetsgivarnas arbetskraftskostnader. Det skall finnas realistiska möjligheter för de deltidsarbetande att få arbetslöshetsersättning under en nödvändig omställningstid. Det skall finnas en strävan att bättre anpassa arbetslöshetsförsäkringen till den utveckling som förväntas ske i fråga om deltidsarbeten och tillfälliga arbeten. Regelförändringar i arbetslöshetsförsäkringen skall förbättra de deltidsarbetandes och de tillfälligt anställdas ställning. Arbetslöshetsförsäkringens karaktär av omställningsförsäkring skall bevaras. Därvid bör en strävan vara att systemet inte skall främja en ökning av antalet deltidsanställningar ytterligare, samtidigt som risken måste beaktas för att deltidsanställda säger upp sig till förmån för arbetslöshet på heltid med samhällsstöd. En genomgång av i vilka situationer som en deltidsarbetande bör betraktas om ofrivilligt arbetslös skall göras. Regelförändringarna bör också uppmuntra de deltidsarbetslösa att söka mer arbetstid. I detta sammanhang skall utredaren utvärdera det arbete som genomförs vid arbetsförmedlingarna med att öka insatserna förde deltidsarbetslösa och föreslå de eventuella förändringar som utvärderingen motiverar.

Uppdraget avser såväl villkoren för att kvalificera sig för arbetslöshetsersättning som hur länge ersättning skall få lämnas. Regeringen har genom ändringar i arbetsrätten understrukit vikten av att de deltidsarbetande som så önskar om möjligt skall erbjudas förtur till ökad arbetstid. Även förslag som syftar till att ge de deltidsarbetslösa möjligheter till ökad sysselsättning skall lämnas. Bl.a. bör möjligheten för deltidsarbetslösa att få och delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ses över. Eventuella förslag skall kostnadsberäknas och finansiering inom arbetslöshetsförsäkringen redovisas.

Lagstiftning

Den särskilde utredaren skall föreslå de ändringar i lagen om arbetslöshetsförsäkring som behövs för att genomföra de förslag som utredaren förordar.

Samverkan m.m.

Utredaren skall under arbetet hämta in synpunkter från berörda parter på arbetsmarknaden och Arbetslöshetskassornas Samorganisation. Vidare skall utredaren samråda med Arbetsmarknadsstyrelsen och Småföretagsdelegationen (N 1966:04).

För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) samt att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49).

Redovisning av uppdraget

Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1999.

Arbetsmarknadsdepartementet

Bilaga 2

Tilläggsundersökning till Arbetskraftsundersökningen (AKU) i november 1998

Under november 1998 genomförde SCB på uppdrag av DELTA-utredningen en tilläggsundersökning till arbetskraftsundersökningarna. Liksom i ordinarie AKU utfördes intervjuerna med datorstöd.

Urvalet omfattade de personer i rotationsgrupp 2

  • 7 i ordinarie AKU, som tillhörde undersökningspopulationen, dvs. klassificeras som anställda i AKU. Frågeblankett utformades i samråd mellan DELTAutredningen och SCB. Av de ingående nio frågorna riktades fyra frågor till samtliga anställda och fem till deltidsanställda.

Sammanfattning av innehållet i frågeblanketten:

Till alla anställda

har den anställde det yrke som han/hon vill ha framdeles

skulle den fast resp. tidsbegränsat anställde om han/hon kunde välja föredra en tidsbegränsad anställning i stället för en fast och vice versa

orsak till att den anställde hellre vill ha en tidsbegränsad anställning

vad skulle den anställde kunna tänka sig att göra för att övergå från tidsbegränsad till fast anställning och vice versa

Till alla anställda som jobbar deltid

det viktigaste skälet till att den anställde arbetar deltid

det viktigaste skälet till att den anställde av arbetsmarknadsskäl säger sig arbeta mindre än man skulle vilja göra och inte har gjort något för att få fler timmar

hur snabbt skulle den anställde, som får ett erbjudande om mer arbetstid, kunna börja arbeta mer

vad skulle den anställde kunna tänka sig att göra för att få önskad arbetstid

vilken typ av deltid har den anställde

Med deltidsanställda avses personer som svarat deltid på frågan (G9 i AKU): Arbetar Du heltid eller deltid? Enbart huvudsysslan avses i de fall personen har mer än ett arbete.

För dem som vill ta del av de ordinarie frågorna i AKU hänvisas till SCB.

Bilaga 3

Bilder ur verkligheten

Intervjuundersökning

  • Deltidsarbetande, arbetsgivare

och arbetsförmedlare

Inregia AB, Cecilia Bäckström, December 1998

1 Sammanfattning

Den typiskt deltidsarbetslöse är en kvinna. Detta är alla ense om. Åldern varierar och det gör också familjeförhållandena. Gemensamt däremot är att man saknar högre utbildning, man har maximalt treårigt gymnasium och då vanligen på någon praktiskt inriktad utbildning.

Intrycket man får efter intervjuerna med de deltidsarbetslösa, arbetsförmedlarna och arbetsgivarna är att det främst är unga kvinnor som inte har barn och äldre kvinnor med utflugna barn som verkligen vill arbeta mer. Ser man till kvinnor med barn vill man i många fall inte arbeta mer, i alla fall inte mer än 75 procent. Ekonomin gör dock att de ändå känner att de behöver göra det. För ensamstående kvinnor blir förstås detta ett större problem än för de som sammanbor med någon som har ett arbete.

Arbetsförmedlingen har inte haft några särskilda åtgärder som är lämpade för deltidsarbetslösa. Man har inte heller kunnat ägnat dem så mycket tid som man upplever att det skulle behövas, eftersom man har varit tvungen att prioritera de arbetssökande som helt står utanför arbetsmarknaden. De deltidsarbetslösa upplever också att arbetsförmedlingen inte har gjort något för att hjälpa dem. Man måste tydligen vara helt arbetslös för att man ska komma ifråga, säger en av dem som deltog i intervjuerna.

En grupp som urskiljer sig i materialet är unga kvinnor som har timanställning framför allt inom vården. De har gått ut skolan i en tid då nedskärningarna började vilket har gjort att de inte har fått fast arbetet. Detta gäller främst på mindre orter vilket är synnerligen olyckligt om man har för avsikt att behålla unga människor på orten.

Man får också intrycket av att man förvisso vill arbeta i större omfattning än idag, men inte till vilket pris som helst. De flesta skulle föredra att stanna på den arbetsplats där de nu är och som de trivs på. Detta säger i stort sett samtliga deltidsarbetslösa och det bekräftas av såväl arbetsgivare och arbetsförmedlare. Arbetsgivarna upplever att de anställda är nöjda med det de har och man verkar inte ha några ambitioner att gå vidare med hjälp av utbildning, vare sig intern eller extern utbildning. Flera av arbetsgivarna ser detta som ett problem för den framtida återväxten.

Att flytta är inte heller något alternativ för de intervjuade kvinnorna. Lever man tillsammans med en man är det för det mesta hans arbete som styr var man kommer att hamna. Flera av de intervjuade kvinnorna påpekar också att det förmodligen inte skulle vara mycket lättare att få en heltidstjänst någon annanstans i Sverige så länge man stannar inom

samma bransch. Pendling är man också negativ till och det gäller framför allt kvinnor med småbarn. Mest positivt till pendling förefaller man vara i Strömstad.

Att arbeta heltid inom vården och omsorgen upplevs av både arbetsgivare, deltidsarbetande och arbetsförmedlare som alldeles för tungt. Från samtliga kategorier har det höjts röster om att man borde se över veckoarbetstiden inom dessa yrken. Det är orimligt att en fullt frisk människa inte ska orka arbeta heltid, säger man samstämmigt.

En grupp som situationen framstår som särskilt svår för är ensamstående kvinnor med barn. Många gånger vill man arbeta deltid för att kunna umgås med barnen. Alternativet till detta skulle vara att man kunde arbeta nattetid. För närvarande efterfrågas på flera orter just nattpersonal inom vård och omsorg. Problemet är att varken kommunen eller någon annan kan erbjuda (eller i allt för liten omfattning kan erbjuda) barnomsorg nattetid. De ensamstående kvinnorna hamnar då i en situation där de inte kan ta de heltidsarbeten som erbjuds och då får nöja sig med att arbeta deltid, vilket inte är tillräckligt för försörjningen. Lösningen blir då att få tillskott till ekonomin i form av socialbidrag som utbetalas av kommunen.

Arbetsgivarna har samstämmigt fört fram kritik mot att de deltidsarbetslösa inte tillräckligt tydligt framför till arbetsgivaren att hon vill arbeta mer. Flera av de deltidsarbetslösa för också fram detta som en möjlighet till att få arbeta mer i framtiden.

Arbetsgivarna är positivt inställda till deltidsanställningar. Man anser att man behöver det för att kunna schemalägga personalens arbetstider. Man hävdar att man med heltidsanställningar skulle få tjänster som ingen skulle vilja ha eftersom det skulle kräva att man var tvungen att arbeta i mycket stor omfattning under kvällar och helger. Inom handeln tycks behovet av deltidsanställningar snarast öka inför framtiden, enligt arbetsgivarna inom handeln. Man menar att kunderna ställer allt högre krav på att öppettiderna ska passa dem.

De deltidsarbetande förefaller vara relativt nöjda med sin arbetsmiljö. Arbetsgivarna anser inte att det finns några skillnader i arbetsmiljö mellan deltidsanställda och heltidsanställda som beror just på hur mycket de arbetar. Däremot är det så att de deltidsanställda inom handeln främst arbetar inom kassalinjen vilket gör att deras arbete blir tungt och monoton. För timanställda som kallas in vid behov blir det med automatik så att de kallas in vid underbemanning, vilket gör att de får en stressig arbetsmiljö, säger man från arbetsgivarnas sida.

2 Inledning

2.1 Bakgrund

På uppdrag av Utredningen om arbetslöshetsersättning och deltidsarbete m.m. har Inregia utfört djupintervjuer kring deltidsarbete och deltidsarbetslöshet. Syftet är att förmedla en bild av de deltidsarbetades situation som ett komplement till övriga kvantitativa data som samlas inom ramen för utredningen.

2.2 Urval av orter och personer

Fyra orter har valts ut av ansvariga för utredningen. Kriterierna var att orterna skulle ha en högre andel deltidsarbetande än medeltalet för Sverige. De orter som valdes ut var Farsta utanför Stockholm, Strömstad, Örebro och Örnsköldsvik. Orterna skiljer sig åt sinsemellan i flera avseenden, bland annat har man olika huvudsakliga näringsgrenar och olika stora andelar förvärvsarbetande kvinnor.

På varje ort har arbetsförmedlingen kontaktas. Dessa har plockat ut fem deltidsarbetslösa personer samt tre arbetsgivarkontakter. Urvalet kan inte sägas vara statistisk representativ. Intervjuerna syftar inte heller till att ge någon statistiskt korrekt bild av verkligheten, utan ska snarast ses som inblickar i några personers verkligheter. Arbetsgivarna kommer från branscher där en stor del av de anställda arbetar deltid, handeln, hotell och restaurang samt vård och omsorg. På varje ort har också intervjuer gjorts med två arbetsförmedlare som arbetar mot arbetssökande inom dessa branscher.

2.3 Metod och genomförande

Intervjuerna har till största del genomförts som personliga intervjuer på plats på respektive ort. Då det inte har varit möjligt att ordna ett sammanträffande för intervju, har intervjuerna gjorts per telefon. I två fall var inte det heller möjligt och ingen kontakt nåddes därmed. Intervjuerna har genomförts med stöd av en frågeguide. Intervjuerna har till stor del haft karaktären av ett gemensamt samtal kring frågorna. De har genomförs under november och december 1998.

3 Farsta

3.1 Bakgrund

Farsta är en förort utanför Stockholm med tunnelbaneförbindelse till centrala Stockholm. I upptagningsområdet finns närmare 60 000 personer i åldrarna 20

  • 65 år. De arbetsgivare som dominerar finns inom vård och omsorg. I och med att köpcentrat har expanderat kraftigt under det senaste året har antalet arbeten inom handeln ökat. Upptagningsområdet betraktas som social tungt, man har stora sociala problem och innevånarna har en utbildningsnivå som är låg jämfört med många andra delar i Stockholmsregionen.

3.2 De intervjuade

Deltidsarbetande

Familjesituation

Av de fyra deltidsarbetslösa som intervjuades i Farsta är samtliga kvinnor. Två är ensamstående, en med barn under tolv år, och en med vuxna barn. Två av kvinnorna bor tillsammans med make eller sambo och har inte några hemmaboende barn. Kvinnorna är i åldrarna 36

  • 59 år.

Utbildning och arbete

En kvinna hade förskollärarutbildning i ett annat land än Sverige. De övriga hade nioårig grundskola, realexamen eller treårig gymnasieutbildning.

Två kvinnor arbetar inom handel i småbutiker, en kvinna arbetar inom omsorgen och den fjärde kvinnan arbetar på ett hotell och i en festvåning.

Arbetsförmedlingen

På arbetsförmedlingen i Farsta träffar jag två förmedlare. En arbetar främst inom vård och omsorg och den andra arbetar sektorsövergripande. I genomsnitt arbetar varje handläggare med drygt 250 arbetssökande. En av arbetsförmedlarna arbetar till stor del emot arbetsgivarna och har därför ett lägre antal sökande. Minst en fjärdedel av samtliga

inskrivna vid förmedlingen är personer som arbetar deltid eller är timanställda och söker mer tid.

Arbetsgivaren

Tre arbetsgivare intervjuades. En är butikschef för en livsmedelsbutik som ingår i en av de stora kedjorna inom branschen, en är personalansvarig inom vården och omsorgen i kommundelen och den tredje är receptionschef på ett hotell i centrala Stockholm. Av de tre arbetsgivarna har två en mycket stor andel deltidsanställda bland sina anställda. Endast arbetsgivaren inom hotellbranschen uppger att en större del av hennes anställda är heltidsanställda. Utvecklingen när det gäller antalet deltidsanställningar har under de senaste åren varit relativt konstant, enligt arbetsgivarna. När det gäller tillfälliga anställningar har de blivit något fler inom vården så vikariat har uppkommit i och med att fast anställda väljer att studera inom Kunskapslyftet.

3.3 Den typiske deltidsarbetaren

Enligt arbetsförmedlarna är den typiske deltidsarbetslösa en kvinna i åldern 25

  • 60 år. Kvinnor i åldrarna 25
  • 40 år är ofta undersköterskor.

De har barn och vill arbeta heltid, men arbetstiden ska vara förlagd under dagtid. De som är äldre än 40 år kan generellt sett däremot tänka sig att arbeta på obekväma arbetstider, men är inte intresserad av att byta arbetsplats eftersom de trivs bra där de är.

Den typiske deltidsarbetaren är också enligt arbetsgivarna en kvinna. Inom handeln har man två typer av deltidsanställda, antingen en student som har arbetet som extraarbete eller är en kvinna i 35 årsåldern med barn. Inom vården beskriver man den typiske deltidsarbetaren som kvinnor i alla åldrar. Många är ensamstående vilket har framkommit när arbetsgivaren har erbjudit dem att arbeta mer under obekväma arbetstider och de tackar nej på grund av att de inte kan ordna barnomsorg. Arbetsgivaren från hotellbranschen har relativt få deltidsarbetande och säger att den typiske deltidsarbetande hos henne är en kvinna med små barn.

3.4 Arbetssituation

Anställningsform

Två av kvinnorna är fast anställda och de övriga två är tillfälligt anställda.

Inom vården är en majoritet fast anställda och det samma gäller inom de båda andra sektorerna, enligt arbetsgivarna.

Arbetstider

Kvinnan som jobbar inom hotellbranschen är timanställd och rycker in vid behov. Övriga har en bestämd veckoarbetstid som varierar mellan 22,5 och 30 timmar per vecka. Man har schemalagda arbetstider. Kvinnan som jobbar inom omsorgen arbetar i stort sett varje vardag, medan kvinnorna som arbetar i butik arbetar tre till fyra dagar per vecka. Inom handeln jobbar man lördagar några gånger per månad. Det gör även kvinnan som arbetar som timanställd inom hotellbranschen.

Samtliga arbetsgivare uppger att de anställda arbetar på schemalagda arbetstider. Inom såväl vården som hotellbranschen har man schemalagda arbetstider över hela dygnet, medan man i livsmedelsbutiken arbetar någon gång mellan 06

  • 21, samtliga dagar i veckan.

Mertid

Kvinnorna som arbetar i butiker upplever att de har små chanser att jobba mertid. Blir det något tar ägaren det, berättar de båda. Inom omsorgen och inom hotellbranschen har kvinnorna däremot stora möjligheter att jobba mertid. Man upplever inte att detta har förändrats över åren.

Hur ser arbetsplatserna ut med avseende på heltidare och deltidare?

Ser man till kvinnan som jobbar inom omsorgen arbetar hon på en arbetsplats där samtliga anställda jobbar deltid. För kvinnan inom hotellbranschen ser det likadant ut men där är det timanställda som plockas in vid behov som dominerar arbetsgruppen. När det gäller handeln jobbar de intervjuade kvinnorna i små butiker där butiksägaren är den enda som arbetar heltid. På en av butikerna finns ytterligare en deltidsanställd.

3.5 Intresset för att arbeta mer

Hur mycket vill man jobba

De kvinnor som inte har små barn vill absolut jobba heltid. Kvinnan som har barn under tolv år säger att hon helst av allt skulle vilja jobba kring 70 procent så länge barnen är små, men eftersom hon är ensamstående anser hon att det inte går att klara sig ekonomiskt med en deltidslön. Hon skulle gärna vilja jobba natt eftersom hon då skulle kunna få vara med barnen under deras vakna tid. Detta är dock inte helt lätt med tanke på barnomsorgen. På orten finns inget ”nattis” och det är inte alltid så lätt att ordna med barnpassning bland vänner, säger hon.

Arbetsförmedlarna är noga med att påpeka att det finns anställda som vill arbeta deltid eller som timanställda. En del timanställda upplever det som en frihet, säger en av förmedlarna. Man gör regelbundet utskick till arbetsgivare som har deltidsanställda som hos förmedlingen anmält att de vill arbeta mer och därmed stämplar. I vissa fall har man varit med om att arbetsgivaren svarar att man har erbjudit den deltidsarbetslösa att gå upp i arbetstid men att denne tackat nej till det. I dessa fall går arbetsförmedlarna in och informerar de deltidsarbetslösa att de på detta sätt riskerar att mista sin a-kassa. Enligt förmedlarna brukar det ge resultat. Man har även upplevt en ovilja till att ta jobb inom den vikariepool som inrättats för barnomsorgen, men har även där varit klar med att informera risken för utestängning från a-kasseersättning om man tackar nej till fler än tre erbjudande. Arbetsförmedlarna är noga med att tala om detta redan från början så att de arbetssökande är klara på vad de ger sig in på.

Arbetsgivaren inom vården berättar att man i möjligaste mån försöker att erbjuda deltidsanställda heltidsjobb, men han menar att det inte är alla gånger som de deltidsarbetande verkligen visar intresse för att jobba mer. Dock fortsätter han med att säga att han vet att det finns ett intresse av att arbeta heltid genom de ansökningar man får när man utlyser vakanser på heltid.

Arbetsgivaren inom handeln upplever att ytterst få av hans anställda verkligen vill arbeta heltid. Om de vill jobba mer handlar det vanligtvis om att man vill jobba några timmar till, vilket kan vara svårt att passa in schemamässigt.

Arbetsgivaren inom hotellbranschen menar att de flesta som arbetar deltid på hennes arbetsplats gör det frivilligt. Många har barn och de vill hinna med att träffa dem, säger hon. De som hon känner till som vill arbeta mer gör hon allt för att få upp i arbetstid.

Lätt eller svårt att motivera folk att söka deltidsarbete

Enligt arbetsförmedlarna krävs det ofta en diskussion för att en arbetslös ska ta en deltidsanställning. En utbredd missuppfattning är att man inte får behålla sin A-kassa och inte heller stämpla upp. Detta gör arbetssökande negativt inställda till att söka en deltidsanställning. Från arbetsförmedlingens sida berättar man hur det är och trycker sedan på att det åtminstone är ett sätt att komma in på arbetsmarknaden .

3.6 Ekonomin

Ekonomiskt hållbara alternativ på orten

Som läget är nu anser arbetsförmedlarna att det finns ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet på orten. Det finns heltidstjänster inom vården, vilket till stor del beror på att mycket vårdpersonal utbildar sig inom Kunskapslyftet. Problemet med heltidstjänsterna är att de ofta är förlagda nattetid, vilket göra det svårt för kvinnor med barn, och i synnerhet för ensamstående kvinnor med barn, att ta de jobb som finns. Arbetsförmedlarna menar också att de som vill utbilda sig har stora möjligheter genom satsningarna inom Kunskapslyftet. Arbetsförmedlingen har nyligen startat en kompletterande kurs på deltid för arbetssökande inom vården. Med den kursen blir de undersköterskor.

Inkomstens betydelse för de deltidsarbetande

Samtliga kvinnor bedömde inkomsten från deltidsarbetet som ytterst avgörande för den ekonomiska överlevnaden. De oroade sig för hur det skulle gå när deras a-kassedagar var slut, en kvinna talade om att det då kommer att bli katastrof, en annan talade om att hon kommer att behöva gå till ”socialen” då.

Varför vill man arbeta mer?

Den främsta anledningen till att de deltidsanställda vill arbeta mer är att ekonomin skulle förbättras genom det. De kvinnor som är femtio år eller äldre talar om vikten av ekonomin inte bara på kort sikt, utan även på längre sikt med tanke på pensionen.

Även arbetsförmedlarna påpekar de ekonomiska konsekvenser som ett deltidsarbete får på sikt i och med att pensionen blir låg.

Arbetsgivarna instämmer också i resonemanget att det främst är ekonomin som är anledningen till att deltidsanställda vill jobba mer. Både inom handeln och vården är man dock noggrann med att påpeka att de som jobbar deltid inte alltid tjänar så dåligt eftersom man har OBtillägg.

3.7 Vad är lönsamt?

För individen

Samtliga kvinnor tror att det lönar sig att jobba mer. Kvinnan med små barn är dock mer tveksam till det än övriga. Hon menar att det kan bli större utgifter för barnomsorg då och dessutom kan det bli mycket krångel kring att ordna det.

För samhället

Arbetsförmedlarna tror inte att det kan vara samhällsekonomiskt lönsamt med deltidsarbetande, även om man när man ser att det ur arbetsgivarens synvinkel ser att det finns en hel del ekonomiska fördelar med deltidsanställda. Det finns så mycket outnyttjade resurser i samhället, säger arbetsförmedlingen. En av arbetsförmedlarna anser att man ”slösar” a-kassepengar för att finansiera arbetsgivarna eftersom det för arbetsgivaren är billigare att ha deltidsanställda. Hon menar att arbetsgivaren får deltidsanställda mycket tack vare att de deltidsarbetande kan få ”högre lön” genom att stämpla upp tiden till heltid. Utan det skulle många inte kunna klara av en deltidsanställning ekonomiskt, säger hon.

För arbetsgivarna

Arbetsgivarna inom vård och handel anser att det är nödvändigt att ha deltidsanställda för att man ska kunna lägga scheman. Arbetsgivaren från hotellbranschen säger däremot att hon föredrar heltidsanställningar.

Arbetsgivaren inom vården är inte helt säker på att det är lönsamt med deltidsarbetande. Han menar att de kräver extra arbete inom administrationen.

Arbetsgivaren inom hotellbranschen har som målsättning att samtliga fast anställda ska arbeta heltid. Hon säger att det är viktigt med kontinuitet inom ett hotell där gästerna kräver en mycket hög servicegrad. Hon säger dock att det är ekonomiskt fördelaktigt för företag att ha

deltidsanställda i de tider då man är osäker på om man verkligen har arbete så att det räcker för ett heltidsarbete.

3.8 Arbetets sociala miljö

Arbetsgruppen

Samtliga deltidsanställda arbetar på arbetsplatser som har många deltids- eller timanställda. Kvinnan som jobbar inom omsorgen upplever inte att det är några problem att komma in i arbetsgruppen. Samarbetet fungerar bra. Kvinnorna som jobbar i butik upplever däremot inte att det är så mycket bevänt med gemenskapen. En av dem berättar att hon för det mesta arbetar med chefen. Med sin kollega arbetar hon bara någon gång ibland eftersom deras scheman inte överlappar varandra. Den andra kvinnan som jobbar inom handeln säger att hon mest klarar sig själv, så mycket samarbete blir det inte tal om. Kvinnan som jobbar inom hotellbranschen anser att det är lätt att komma in i en arbetsgrupp. Hur samarbetet fungerar beror mycket på en själv, säger hon.

Endast arbetsgivaren inom handel upplever ibland att det är problem för deltidsanställda att komma in i en arbetsgrupp. Det gäller främst de som arbetar mycket korta deltider. De som jobbar deltid hos arbetsgivaren inom hotellbranschen har oftast jobbat heltid innan och på så sätt redan kommit in i gruppen.

Information

Det som brister för de deltidsarbetande är informationen mellan medarbetarna och kollegorna. Man försöker i den mån det går att informera varandra men det är inte alltid det fungerar, berättar kvinnorna samstämmigt. Inte på någon av de arbetsplatser som kvinnorna jobbar har man några särskilda rutiner kring informationen, enligt dem.

Arbetsgivarna anser också att det som deltidsanställda går miste om är informationen. Det är svårt att ordna med personalmöten när många arbetar på oregelbundna tider och det gör att det lätt blir ett missnöje med informationen, säger arbetsgivaren inom vården. På grund av detta kan konflikter uppstå, menar han.

Engagemang och satsningar

Från de deltidsanställda

De intervjuade kvinnorna säger sig vara mycket engagerade i sina jobb. Inom omsorgen är det en förutsättning för att man ska kunna jobba, säger kvinnan som jobbar där. En av kvinnorna säger ”Kanske är jag för engagerad för att bara ha en deltidsanställning?!”

Arbetsgivarna upplever inte några skillnader i engagemang mellan de som arbetar heltid och de som arbetar deltid. Många gånger upplever arbetsgivarna till och med att deltidare är mer engagerade än de som arbetar heltid och ser man till timanställda visas ofta ett mycket stort engagemang. Arbetsgivarna tolkar det som om arbetstagaren ser det som en möjlighet att komma in på en arbetsplats och att man då visar sig från den allra bästa sidan.

Från arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlingen uppger att man har prioriterat de helt arbetslösa framför de deltidsarbetslösa när det gäller insatser. Det blir självklart så, säger man. Det tar mycket tid och kraft när man ska hjälpa dessa grupper, berättar arbetsförmedlarna.

Arbetsförmedlarna upplever att de inte har kunnat göra så mycket för de deltidsarbetslösa. Man upplever att det är lättare för en timanställd att få en heltidstjänst än för en person som har accepterat en deltidstjänst. Även om man inte lägger ned så mycket tid på de deltidsarbetslösa, är man från arbetsförmedlingen noggrann med att följa upp de deltidsarbetslösa. Arbetsförmedlingen går ut med brev till de arbetsgivare som har en deltidsanställd som är anmäld som sökande vid arbetsförmedlingen och frågar om den deltidsarbetslösa har blivit erbjuden mer arbete under den senaste tiden och om inte varför.

Man har startat en vikariepool inom barnomsorgen och de som är deltidsarbetslösa eller heltidsarbetslösa kan här bli anvisade att ta ett sådant vikariat.

Från arbetsgivaren

Oavsett bransch upplever dessa kvinnor att arbetsgivarna inte satsar på sina deltidsanställda.

3.9 Arbetsmiljö

De deltidsarbetande trivs bra i sina arbetsmiljöer, även om båda kvinnorna som arbetar inom handeln anser att det är lite ont om utrymmen. Man kan aldrig gå åt sidan om man skulle behöva, säger de.

Arbetsgivarna ser inte några skillnader i arbetsmiljö när det gäller deltidsanställda och heltidsanställda.

3.10 Deltidsarbete som ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden och arbetsplatsen

Att deltidsarbete är ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden och på en specifik arbetsplats håller alla deltidsarbetande med om, men de kvinnor som är femtio år eller äldre är mer negativa till möjligheten att deltiden ska leda till något mer. De talar om att de är för gamla och att det i den bransch de arbetar, handeln, överhuvudtaget inte finns någon efterfrågan av heltidstjänster. Kvinnan inom hotellbranschen poängterar att timanställning är ett sätt att visa vad man kan och hon tror att det är en förutsättning för att överhuvudtaget få ett jobb inom hennes bransch.

Arbetsförmedlarna använder ofta denna argumentation för att få arbetssökande att ta deltidsarbeten. Man tror att det fungerar, men en av dem påpekar att det i många fall beror på personkemin.

Arbetsgivarna anser med bestämdhet att ett deltidsjobb eller en timanställning är ett sätt att komma in på en arbetsplats. Inom hotellbranschen är det stor rotation på medarbetare vilket gör att man snart har möjlighet att söka en heltidstjänst när man väl har kommit in och fått erfarenhet av yrket, säger receptionschefen.

3.11 Kompetensutveckling och utbildning

Överlag anser kvinnorna att det är dåligt med kompetensutveckling på deras arbetsplatser. Det är främst kvinnor inom handeln som saknar det.

Arbetsgivaren från vården och inom hotellbranschen bedömer att deltidsanställda får ta del i kompetensutveckling i samma utsträckning som heltidsanställda. Det gör däremot inte arbetsgivaren inom handeln. Han menar att deltidare deltar i kompetensutveckling i något lägre utsträckning än de som är heltidsanställda.

Intresset för vidareutbildning är inte stort bland de deltidsarbetande kvinnorna. De kvinnor som arbetar inom handeln ser inte vilken utbildning det skulle vara som skulle kunna ge dem en heltidsanställning och

de påstår att de har åldern emot sig. Kvinnan som arbetar inom omsorgen skulle gärna vilja vidareutbilda sig. Hon söker till universitetet då och då, men hon förstår inte hur hon skulle klara av det ekonomiskt så länge hon är ensamstående med två barn.

Arbetsförmedlarna upplever inte att det är svårt att rekrytera deltidsarbetande till utbildningar, men de får då för det mesta ge upp de jobb de har och studera på heltid. Man har för närvarande många vikariat inom vården och omsorgen, vilket beror på att arbetstagarna har nappat på utbildning inom ramen för Kunskapslyftet.

Arbetsgivarna upplever inte att det finns något intresse bland de deltidsanställda för att vidareutbilda sig för att få möjlighet till en tjänst med längre arbetstid. Inom vården har man dock de senaste året varit med om att personal slutar för att studera i Kunskapslyftet och det visar väl i alla fall att det finns en vilja hos vissa, enligt arbetsgivaren inom vården. Frågan är bara om man gör det för att få utbildning eller om man ser det som ett välkommet avbrott från vardagen som blivit allt tyngre inom vården, säger han.

3.12 Framtiden

Är det möjligt att jobba mer i framtiden

Inom handeln anser de deltidsanställda att det inte kommer att vara lätt att få en heltidsanställning i framtiden. En av kvinnorna berättar att hon verkligen har försökt att få arbeta mer både hos den arbetsgivare som hon nu arbetar och på en praktikplats som hon hade tidigare. Men det verkar vara helt omöjligt att få göra det, säger hon.

Kvinnan som har små barn är egentligen inte intresserad av att jobba mer så länge barnen är under tolv. Efter det tror hon dock att det kan finnas möjligheter att göra det inom omsorgen och skulle det vara så att hon skolar om sig anser hon definitivt att hon har möjlighet att göra det.

Den kvinna som arbetar som timanställd inom restaurangbranschen tror och hoppas att det ska finnas möjlighet att jobba mer inom de närmaste åren, men helt säker kan man inte vara, säger hon. Branschen är väldigt konjunkturkänslig och då vet man aldrig hur det går.

Arbetsförmedlarna ser negativt på möjligheterna för de deltidsarbetslösa i framtiden. I dagsläget känns det snarare som om efterfrågan på deltidsarbete ökar från arbetsgivarna, berätta de. Man upplever att arbetsgivarna mycket sällan söker fasta heltidstjänster.

Arbetsgivarna inom vården och handeln anser att de även i fortsättningen kommer att behöva ha deltidsanställningar. Arbetsgivaren inom vården har dock en förhoppning att man kan lösa det på frivillig väg

eftersom det alltid finns de som vill arbeta deltid under vissa perioder i livet.

Inom handeln tror arbetsgivaren att behovet av deltidsanställningar snarare kommer att öka i framtiden. Han talar om de ökade kraven på öppettider, människor vill handla när de är lediga och det är ju för de flesta under kvällar och helger. Han säger att han skulle kunna höja en del deltidare till heltid men att han då skulle behöva kräva att de jobbar främst under kvällar och helger. Han tror inte att arbetstagarna är beredda att jobba på det viset. De skulle behöva offra allt för mycket av sina sociala liv då, säger han. Med bakgrund av detta bedömer han att det framför allt kommer att vara de korta deltidstjänsterna som kommer att efterfrågas i framtiden.

Inom hotellbranschen tror inte arbetsgivaren att det kommer att bli några större förändringar i framtiden när det gäller anställningar. Hon vill höja upp de deltidsanställda till heltid och håller för närvarande på att göra en översyn av det.

Vill man byta arbetsplats?

De deltidsanställda vill gärna vara kvar på den arbetsplats där de arbetar. Visst måste man vara flexibel, säger en av kvinnorna, men det är ju så att när man väl har rotat sig på en arbetsplats är det svårt att bryta upp. Arbetsförmedlarna säger att detta många gånger gör att det är svårt att hjälpa deltidsarbetslösa. Även arbetsgivarna ger signaler om att det är på detta sätt.

Flyttning eller pendling för att få arbeta mer

Endast en av kvinnorna har övervägt om flyttning kan vara en chans till en heltidstjänst. Hon är dock osäker på om det verkligen är lättare att få ett heltidsjobb inom handeln utanför Stockholm än i Stockholm.

Pendling ser man inte heller som ett alternativ. Om man nödvändigtvis måste pendla vill man i alla fall inte behöva åka norr om city, säger man

Detta bekräftas också av arbetsförmedlarna som upplever att arbetssökande är mycket ovilliga att pendla några längre avstånd. Skiljelinjen mellan norr och söder i Stockholm blir här tydlig, berättar hon, man vill absolut inte arbeta norr om stan. Hon upplever också att de arbetssökande är negativa att pendla ”på tvären” eftersom de kollektiva förbindelserna inte är så goda.

Vad kan man göra i framtiden?

En kvinna anser att arbetsgivarna i framtiden måste vara mer restriktiva med övertid för dem som jobbar heltid. Det skulle göra att de som jobbar deltid kunde få jobba mer, tror hon. När det gäller små företag, säger hon att det skulle vara bra om ägarna kunde minska sin arbetstid. Då skulle de anställda kunna jobba mer men hon fortsätter med att säga att detta är en ekonomiskt fråga för arbetsgivarna och i nuläget verkar de inte tycka att de har råd att göra det.

Den kvinna som är ensamstående med barn anser att man som ensamstående borde ha samma ekonomiska möjligheter att arbeta deltid som de som är sammanboende. Som läget är nu vill hon gärna kunna vara hemma med barnen en viss tid, men det håller inte ekonomiskt, säger hon. Hon påpekar också att man skulle kunna förbättra möjligheterna till ett heltidsarbete om man kunde ordna med barnomsorg på nätter och helger. Hon säger att det finns heltidsjobb som är förlagda under dessa tider, men att hon inte kan söka dem eftersom hon inte har någon som kan ta hand om barnen då.

Kvinnan som arbetar inom hotellbranschen anser att det är mycket upp till arbetstagarna att visa sitt intresse för att arbeta mer. Hon tror inte alla gör det så tydligt.

Arbetsförmedlarna i Farsta vill gärna fortsätta på den nu inslagna linjen med mer utbildning för deltidsarbetande samt utveckling av vikariepooler. I framtiden vill man gärna kunna bearbeta arbetsgivarna mer, men för att det ska bli möjligt anser man att det krävs någon form av principbeslut som kommer högre uppifrån.

Man anser också att man skulle behöva mer tid för att kunna hjälpa de deltidsarbetslösa. Som arbetsförmedlare är det viktigt att man uppmanar alla som inte egentligen vill ha ett deltidsarbete att de verkligen anmäler att de söker ett heltidsarbete. Annars är det lätt att man hamnar i deltidsfällan ofrivilligt, menar de.

Arbetsgivaren inom vården anser att det är viktigt att man går ut tydligt med information till de deltidsanställda när det finns heltidsjobb att söka. Arbetsgivaren inom handeln anser att en flexiblare lagstiftning skulle underlätta för deltidsarbetande som vill arbeta mer. Han tänker då främst på kraven om att schemaläggningar ska göras ett år i förväg vilket enligt honom gör att man blir försiktig i planeringen. Det skulle vara bättre om man fick göra det närmare i tid, då man ser om det behövs personal eller inte.

Kvinna som är receptionschef på ett hotell anser att man genom att omplacera resurser förmodligen kan erbjuda många fler en heltidstjänst. Även hon påpekar att det är viktigt att man verkligen erbjuder de deltidsanställda heltidstjänsterna i första hand. Det kan man göra genom

internrekrytering säger hon och berättar vidare att man använder sig av det redan idag.

3.13 Sammanfattning

Den typiske deltidsarbetande är en kvinna. I Farsta är det relativt vanligt att hon är ensamstående. Hon har generellt sett maximalt gymnasieutbildning och företrädes från någon praktisk inriktad linje. Denna bild ges dels genom de deltidsarbetande som har intervjuats samt av arbetsförmedlare och arbetsgivare.

De deltidsarbetslösa har inte prioriterats av arbetsförmedlingen under de senaste åren. De deltidsarbetslösa upplever inte heller att arbetsgivarna satsar på dem.

Intresset för att arbeta mer är stort, enligt de deltidsarbetande. Arbetsgivarna upplever dock inte att intresset är så stort hos deras deltidsanställda. Dock är man som deltidsarbetande inte särskilt intresserad av att vidareutbilda sig för att få arbeta mer. Kompetensutveckling på arbetsplatsen saknar man, men arbetsgivaren inom vården och hotellbranschen uppger att deltidsanställda får delta i kompetensutveckling i samma utsträckning som heltidsanställda. Detta instämmer dock inte butiksföreståndaren i. De deltidsarbetslösa är inte heller beredd att flytta eller pendla några längre sträckor.

Arbetsförmedlarna anser att det för närvarande finns ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet. Det finns för tillfället ett antal heltidstjänster inom vården att söka och i och med Kunskapslyftet har det aldrig varit lättare att utbilda sig, menar man.

Arbetsgivarna anser att det är ekonomiskt fördelaktigt att ha deltidsanställda. Man anser på samtliga arbetsplatser, utom hotellet, att det krävs deltidsanställda för att man ska kunna schemalägga personalen på obekväma arbetstider. Av denna anledning tror man att det även i framtiden kommer att behövas ett antal deltidsarbetande på arbetsplatserna.

4 Strömstad

Bakgrund

Strömstad är en kommun med ungefär 10 000 invånare, varav drygt 4 000 är förvärvsarbetande. Genom sin närhet till Norge spelar handeln stor roll. Fiske är också en viktig näringsgren även om den inte sysselsätter mer än 3 procent av ortens förvärvsarbetande 1996. Antalet förvärvsarbetande har ökat något de senaste åren. Främst är det kvinnor som har stått för ökningen.

4.1 De intervjuade

De deltidsarbetande

Familjesituation

Samtliga deltidsarbetande som intervjuats på orten är kvinnor. De är mellan 24 och 47 år. Två är ensamstående varav en har ett hemmaboende barn och de övriga tre bor tillsammans med sambo eller make.

Utbildning

De två kvinnorna som är i 25-årsålderna har en treårig gymnasieutbildning bakom sig, den ena har läst på omvårdnadsprogrammet och den andra har läst humanistisk linje. En kvinna har vårdutbildning på folkhögskola och de resterande två kvinnorna har nioårig grundskoleutbildning.

En kvinna arbetar på ett av ortens hotell. Två kvinnor arbetar inom vården och omsorgen och ytterligare två arbetar inom handeln.

Arbetsförmedlingen

På arbetsförmedlingen samtalar jag med två arbetsförmedlare, en med ansvar för arbetssökande inom vård och omsorg och en med ansvar för arbetssökande inom handel och hotell/restaurang. Varje handläggare arbetar i genomsnitt med 300 personer. Av dessa är ungefär hälften personer som har ett deltidsarbete eller en timanställning men som vill arbeta mer. Man har ytterst få arbetssökande som verkligen söker ett deltidsarbete.

Man upplever att de deltidsarbetslösa är tungjobbade, man vet aldrig när man kan nå dem eftersom de arbetar under så oregelbundna tider.

Arbetsgivaren

En arbetsgivare ansvarar för en del av vården och omsorgen inom kommunen och en arbetsgivare är butikschef för en butik som ingår som en bland ett tiotal i Sverige.

Inom vården söker arbetsgivaren främst timanställda som kan rycka in vid behov. Man anställer också på deltidsvikariat men i stor sett aldrig på heltid eller fast anställning. Inom handen söker man personal som jobbar maximalt 30 timmar. En stor del av de tjänster som arbetsgivarna söker är förlagda under kvällar och helger, berättar arbetsförmedlarna. Detta är inte det som de arbetssökande i första hand är intresserade av.

4.2 Den typiske deltidsarbetaren

Enligt arbetsförmedlarna är den typiske deltidsarbetaren en kvinna i mellan 20 och 60 år. Många gånger har hon haft en heltidsanställning innan hon fick barn.

Arbetsgivarna instämmer också i den beskrivningen. Enligt arbetsgivaren inom vården är hon en kvinna som har familj och barn medan enligt arbetsgivaren inom handeln är kvinnans ålder varierande.

Arbetsförmedlarna berättar att de kvinnor som är timanställda oftast inte har någon formell utbildning för vården där de oftast arbetar. Det gäller dock inte de unga. De som har någon utbildning har betydligt större chans att få fast arbete än dem som inte har det.

Hos arbetsgivaren inom vården är den typiske deltidsanställde en undersköterska. Bland de yngre (som vanligen är timanställda) har man treårig gymnasieutbildning. Bland de äldre saknas ofta utbildning men detta har man genom att erbjuda inläsning av vårdämnen i undersköterskeutbildningen rått bot på till viss del. Hos arbetsgivaren inom handeln har de deltidsanställda maximalt gymnasieutbildning.

4.3 Arbetssituation

Anställningsform

Anställningsförhållandena varierar. En kvinna är säsongsanställd och kommer för det mesta upp i en tjänst som motsvarande 35 procent. En av kvinnorna som arbetar inom vården är också timanställd som kallas in vid behov. Den andra kvinnan är fast anställd med en 75 procents tjänst. För närvarande arbetar hon ungefär 65 procent. En av kvinnorna inom handeln är fast anställd, medan den andra är timanställd som arbetar vid behov. Båda arbetar dock ungefär 20 timmar per vecka.

För närvarande är många inom vården tillfälligt anställda på grund av Kunskapslyftet, berättar arbetsgivaren inom vården. Inom handeln är en majoritet fast anställda, men man har också timvikarier som rycker in vid behov.

Arbetstider

Samtliga kvinnor arbetar på schemalagda arbetstider som varierar mycket. Man jobbar helger och inom vården även kvällar.

Båda arbetsgivarna har schemalagda arbetstider. Arbetsgivaren inom handeln berättar att personalen många gånger har önskemål om att få jobba längre pass när de väl arbetar och sedan kunna vara ledig flera dagar i sträck. I detta avseende kan hon inte tillfredsställa önskemålen på grund av arbetsrättsliga regler.

Hur ser arbetsplatserna ut med avseende på heltidare och deltidare?

Samtliga, utom en av de intervjuade kvinnorna, arbetar på arbetsplatser där en majoritet av de anställda arbetar deltid.

Båda arbetsgivarna har till största del deltidsanställda eller timanställda. Inom vården arbetar de anställda mellan 46 och 75 procent och man har en tyngdpunkt mot dem som arbetar 46 procent. Arbetsgivaren inom vården har för avsikt att höja upp de kortaste tjänsterna. Arbetsgivaren inom handeln har det senaste året kunnat höja upp några av dem som arbetar deltid, dock ej till heltid.

4.4 Intresset för att arbeta mer

Hur mycket vill man jobba?

Alla kvinnor vill arbeta heltid.

Arbetsgivaren inom vården upplever att det finns många hos honom som inte vill arbeta heltid. Däremot vill de gärna ha en lön som motsvarar en heltidstjänst, menar han. Han berättar vidare att det finns de som har haft en fast deltid och som kunnat få jobba mer vid behov, som har sagt upp sig när kassadagarna tagit slut för att sedan gå som timanställd på samma tjänst och kunna stämpla upp till heltid. Han upplever att de som verkligen vill arbeta mer är ensamstående unga kvinnor utan barn och kvinnor med vuxna barn.

Den arbetsgivare som representerar handeln uppfattar till skillnad från arbetsgivaren inom vården, att personalen vill arbeta mer.

Lätt eller svårt att motivera folk att söka deltidsarbete

Arbetsförmedlarna upplever att det kan vara svårt att få en person som söker ett heltidsarbete att ta en deltidsanställning. Man lyckas i de flesta fall övertala personen att ta det genom att säga att det åtminstone är ett arbete och därmed ett sätt att komma in på arbetsmarknaden. Man upplever att det är extra svårt att motivera arbetssökande som inte kan stämpla upp till heltid.

Arbetsgivaren inom vården har på senaste tiden upplevt att det har blivit svårare att rekrytera personal till de mycket korta arbetstiderna och han har därför för avsikt att höja dem (detta gäller tjänster om 46 procent).

4.5 Ekonomin

Ekonomiskt hållbara alternativ på orten

Arbetsförmedlarna upplever inte att det finns några egentligt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet på orten. Möjligen skulle man kunna kombinera ihop flera arbeten, men det brukar vara svårt eftersom flertalet deltidsanställningar ligger under oregelbundna tider.

Inkomstens betydelse för de deltidsarbetande

De deltidsanställda som lever ensamma betraktar förstås inkomsten som mycket viktigt för sin ekonomi. Bland dem som är sammanboende bedömde man den inte som lika viktig, även om samtliga säger att den på det stora hela är viktigt för hushållets ekonomi.

Varför vill man jobba mer?

Det främst skälet till att de deltidsarbetande vill arbeta mer är ekonomin. En av kvinnorna påpekar att det också är viktigt att jobba heltid sett ur sociala aspekter, även om hon för närvarande i alla fall arbetar varje dag och på så sätt får den löpande kontakten med människor.

4.6 Vad är lönsamt?

För de deltidsanställda

Alla deltidsanställda anser att det lönar sig att arbeta mer än vad de gör idag. Ingen av kvinnorna har små barn och säger att det lönar sig att jobba mer när man inte har små barn. En av kvinnorna tvekar dock om det är lönsamt att deltidsarbeta jämfört med att enbart ha ersättning från a-kassan. Hon upplever att de som är helt arbetslösa går i första hand från arbetsförmedlingens sida och att hon inte har några möjligheter vare sig till att få jobba mer eller deltaga i någon arbetsmarknadsåtgärd.

För samhället

Arbetsförmedlarna anser att det inte kan vara samhällsekonomiskt lönsamt med ”ofrivilligt” deltidsarbete. Det krävs mycket extra administration för att klara av dem, både för arbetsgivarna, arbetsförmedlingen och för a-kassan. Dessutom är det svårt för många deltidsanställda att försörja sig på en deltidsanställning, vilket kan göra att de måste få hjälp från våra andra välfärdssystem, säger förmedlarna.

För arbetsgivaren

Båda arbetsgivarna anser att det är ekonomiskt fördelaktigt att ha deltidsanställda. Inom vården krävs det personal dygnet om och detta gör att schemaläggningen skulle bli mycket svår utan deltidsanställningar

säger arbetsgivaren. Han menar också att det är få som verkligen orkar arbeta heltid inom vården och omsorgen. Jobbet är tungt och man borde kanske ta och se över veckoarbetsmåttet, säger han. Arbetsgivaren inom handeln anser att det är ett måste att ha deltidsanställningar. Även hon motiverar det med schemaläggning och obekväma arbetstider. När det gäller de anställdas ekonomi tycker kvinnan inom handeln att det är viktigt att påpeka att OB-tilläggen gör att en person som arbetar deltid inom handeln mycket väl kan klara sig bra på sin lön. Hon upplever att detta främst tilltalar yngre medarbetare. Arbetsförmedlarna säger att de förstår att arbetsgivarna vill ha deltidsanställda. Det blir många gånger lättare att ordna scheman om man har många personer att pussla med.

4.7 Arbetets sociala miljö

Arbetsgruppen

De deltidsanställda kvinnorna upplever inte några svårigheter med att komma in i arbetsgruppen på arbetsplatsen. Man tror att det delvis har att göra med att man arbetar inom grupper där de flesta arbetar deltid. Gemenskapen är god, även om kvinnan som är timanställd inom vården upplever att hon ibland kan känna sig utanför eftersom de flesta aktiviteter gäller personal som är fast anställd.

Arbetsgivaren inom vården upplever att personal med de kortaste deltiderna, 46 procents tjänster, har svårt att komma in riktigt väl i arbetsgruppen. De missar information och det kan bli en del gnäll från arbetskamrater över att de inte är med i det dagliga slitet, berättar han. Arbetsgivaren inom handeln upplever inte att det är några problem för de deltidsanställda att komma in i gemenskapen, men säger att det förmodligen beror på att man bara har deltidsanställda på den arbetsplatsen som hon är chef över.

Information

Varken arbetsgivarna eller de deltidsanställda upplever att information leder till problem på arbetsplatserna.

Engagemang och satsningar

Från de deltidsanställda

Engagemanget i arbetet råder det inte brist på. Alla deltidsarbetande ger intryck av och säger sig vara engagerade i sina arbeten.

Butikschefen upplever att deltidsanställda är engagerade. Hon kan inte jämföra med heltidsanställda eftersom hon inte har sådana i sin verksamhet. Hon skulle dock inte ha något emot ett ännu större engagemang och hon menar att är det någon som visar det, finns det alltid utrymme för större ansvar och därmed mer arbetstid. Även arbetsgivaren inom vården upplever att de deltidsanställda visar engagemang i sitt arbete. Han påpekar dock att det i mångt och mycket blir så att en stor del av verksamheten snurrar kring de få som är heltidsanställda. Det är dessa som har kontinuiteten vilket är viktigt, framför allt när man arbetar inom demensvården.

Från arbetsförmedlaren

Man säger att de som varit helt arbetslösa gått före de som är deltidsarbetslösa. Före de deltidsarbetslösa kommer också timanställda. Man menar att man inte har haft möjlighet att göra på något annat sätt.

Man upplever inte att man har kunnat göra så mycket konkret för de deltidsarbetslösa. I de branscher där dessa återfinns efterfrågas inte heltidsarbetande. Nu när arbetsmarknadsläget har ljusnat något börjar man dock kunna jobba även med denna grupp. Man har börjat arbeta med datortek på deltid. Inom kommun, stat och landsting har man också kunnat använda sig av s.k. resursarbete för deltidsarbetande i ganska stor utsträckning.

Från arbetsgivaren

Kvinnan som arbetar inom hotellbranschen anser att arbetsgivaren satsar på deltidsanställda. Hon säger att man är tvungen att göra det för att överhuvudtaget få behålla personal som kan arbeta på obekväma arbetstider som t.ex. frukostvärdinna. Kvinnan som är timanställd inom vården upplever inte att arbetsgivaren satsar på timanställda. Man har inte fått någon del av den generella löneförhöjningen och hon menar att många aktiviteter enbart gäller dem som är fast anställda. Den kvinna som är fast anställd inom vården upplever däremot att man satsar på deltidsanställda. Man har exempelvis gjort om alla deltidstjänster till 75

procent tjänster och det gjorde att många kunde gå upp i arbetstid. För hennes del innebar det dock att hon fick gå ned något i tid.

4.8 Arbetsmiljö

Arbetsmiljön är man också relativt nöjd med och som deltidsanställd eller timanställd upplever man inte att det finns skillnader som beror på om man arbetar del- eller heltid.

Detsamma säger arbetsgivarna. Möjligen, säger arbetsgivaren inom vården, kan det vara så att en person som arbetar deltid klarar sig bättre undan arbetsskador.

4.9 Deltidsarbete som ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden och arbetsplatsen

De deltidsarbetande anser att en deltidstjänst är ett sätt att komma in på en arbetsplats och visa upp sig. Man påpekar dock att detta var lättare förut. Nu har man så hårda besparingskrav inom exempelvis kommun och landsting att det har blivit mycket svårt att få något mer än ett vikariat.

Arbetsförmedlarna upplever däremot att det idag har blivit lättare för arbetssökande att få in en fot på arbetsmarknaden. Man använder detta som argument för att få arbetssökande att ta en deltidsanställning.

Arbetsgivarna intygar att en deltids- eller en timanställning absolut är sätt att komma in på en arbetsplats. Arbetsgivaren inom vården berättar hur gången vanligen är, man börjar med att jobba som timanställd under semestrar och sjukdom, för att sedan kunna söka deltidstjänster som utlyses. När det finns tillfälle kan man senare söka en heltidstjänst.

4.10 Kompetensutveckling och utbildning

Överlag upplever de deltidsanställda och timanställda att de har få möjligheter till kompetensutveckling inom företaget. Kvinnan som är timanställd och så har varit ett antal år, berättar att det enbart är de med fast anställning som kommer i fråga för utbildningar och kurser. Det blir lite galet säger hon, här har jag gått som vikarie i fem år och inte ens blivit erbjuden att gå en kurs. Den andra kvinnan som arbetar inom vården har visserligen fått möjligheter till kompetensutveckling, men hon

är inte så intresserad av det eftersom det ofta innebär att man måste avsätta några timmar av sin fritid till det.

Inom handeln berättar arbetsgivaren att man inte har haft så mycket kompetensutveckling. Hon tycker att det är svårt att hitta kurser som passar de anställda och den verksamhet som man bedriver. Arbetsgivaren inom vården anser inte att man gör någon skillnad på deltidsanställda och heltidsanställda när det gäller kompetensutveckling, men däremot bekräftar han att de som är timanställda mycket sällan får ta del av kompetensutveckling.

Tre av fem personer är intresserade av att vidareutbilda sig, en dock med reservationen att hon tycker att det är viktigare att jobba. De båda kvinnorna kring 25 år uttrycker ingen större entusiasm, en av dem anser inte att det är bristen på utbildning som gör att hon inte får arbeta heltid, hon menar att hon snarare har en högre utbildning än de flesta äldre. Den andra uppger att hon helt enkelt inte har lust att sätta sig i skolbänken igen. Även på denna ort upplever de kvinnor som närmar sig femtio år att de har åldern emot sig och att det nog är för sent att börja studera nu.

Arbetsförmedlarna berättar att man nyligen har startat en kurs på datorteket som ska ge deltidsanställda en möjlighet få datorkunskap. Man hoppas att detta ska bli ett sätt för deltidsanställda att vidareutbilda sig.

Enligt arbetsgivaren inom vården är de anställda intresserade av vidareutbildning. Detta märks främst genom intresset för den utbildning som man startat inom Kunskapslyftet. Utbildningen koncentreras till vårdämnena på gymnasieskolans omvårdnadsprogram. Inom handeln upplever arbetsgivaren att det saknas intresse för vidareutbildning och kompetensutveckling. Detta ser hon som en fara om man ser till företagets framtid.

4.11 Framtiden

Vill man byta arbetsplats?

Det finns en ovilja hos de deltidsanställda att byta arbetsplats. Intrycket är att de flesta vill arbeta mer på den arbetsplats som de nu är på och som de trivs på. Detta intryck delas av arbetsförmedlarna.

Flyttning eller pendling

Flytta är man inte beredd att göra och detta motiverar man med att den familjesituation som man har inte tillåter det.

Pendla kan de flesta tänka sig att göra, med reservationen att det inte får vara för långt. Pendling till Norge förekommer, en av kvinnorna har gjort det och hon tyckte att det fungerade bra. Detta kräver dock att man har tillgång till bil eftersom det inte finns några kollektiva färdmedel som går över gränsen mellan Sverige och Norge. Arbetsförmedlarna upplever däremot att arbetssökande är ovilliga att pendla. En del inom vården pendlar till Norge men för många fungerar det bara under en tid.

Är det möjligt att arbeta mer i framtiden

Kvinnan som arbetar på hotell ser att det i framtiden mycket väl kan finnas möjligheter att arbeta mer, ja kanske till och med att komma upp i en heltidsanställning. Arbetsgivaren har talat om att man ska expandera, och man har då lovat att de deltidsanställda ska få arbeta mer.

Den kvinna som arbetar som timanställd inom vården är i första hand intresserad av att arbeta natt. Hon tror dock inte att det blir så lätt. Hittills har hon sökt många sådana tjänster, men hon har inte fått dem eftersom det alltid har funnits någon annan som haft förtur till tjänsten, t.ex. på grund av att de haft fler LAS-dagar än hon och för att det har varit nödvändigt med omplaceringar inom kommunen när man har dragit ned på resurser.

Båda kvinnorna som arbetar inom handeln ser positivt på möjligheterna att arbeta mer i framtiden. Konsumtionen på orten har ökat de senaste åren tack vare att norrmännen åker till Sverige och handlar. Detta har nu gjort att man har talat om att köpcentrat som de båda arbetar i ska expandera ytterligare.

Arbetsförmedlaren inom handeln anser att det bör finnas goda möjligheter till att arbeta heltid om konjunkturen fortsätter som den gjort. Man borde då kunna göra om deltidsanställningar till heltidsanställningar menar hon. Inom vården verkar det mer kärvt.

Vad kan man göra i framtiden?

För att i framtiden vara säker på att få jobba heltid anser kvinnan som arbetar inom hotellbranschen att man överhuvudtaget inte bör stanna inom den branschen. Hon tror dock att arbetsgivarna om de verkligen ansträngde sig skulle kunna plocka ihop fler arbetstimmar till de som arbetar heltid.

De personer som arbetar inom vården anser främst att det skulle behövas mer pengar till vården för att man skulle kunna få arbeta mer. Om det nu är så att man inte kan göra det och personalen inte kan arbeta heltid, borde man åtminstone ha en lön som man kan leva på, säger en av kvinnorna. Hon talar också om att man skulle kunna ha en fast vikariepool där man var garanterad en heltid. Man skulle sedan hoppa in på olika arbetsplatser vid sjukdom och semester och var det mot förmodan så att det inte behövdes någon vikarie av den anledningen skulle man kunna gå in på delar som är särskilt tunga som en extra resurs. Detta förslag har hon framfört till arbetsgivaren, men hon tycker inte att hon hittills har fått något gehör för idén. Hon påpekar också det tråkiga i att som ung nyutbildad inte kunna få en fast anställning på flera år.

En av kvinnorna tar också upp den danska modellen med utbildningsvikariat som något att prova på. Den kvinnan påpekar också att det är mycket viktigt att man har bra OB-tillägg som deltidsanställd inom handeln. Detta gör att man kan överleva på lönen som ensamstående, även om det inte direkt blir något över.

En av kvinnorna efterlyser mer insatser från arbetsförmedlingen. Hon menar att man inte ska behöva vara helt arbetslös för att komma i fråga för arbetsmarknadsåtgärder. Det blir absurt att man ska vänta i 10 år på att få någon hjälp, menar hon. När ska det bli de deltidsarbetslösas tur, undrar hon.

Den kvinna som tidigare har arbetat som butikschef och nu arbetar som timanställd inom handeln anser att arbetsgivaravgifterna gör att man som arbetsgivare gärna vill ha deltidsarbetande. Hon tror att minskade arbetsgivaravgifter skulle kunna leda till fler heltidsarbeten på orten. Hon menar att man på så sätt skulle få bort en hel del handel längs gränsen som bedrivs av tvivelaktiga företag.

Arbetsförmedlarna anser att man som arbetstagare borde ställa mer krav på arbetsgivaren. Har de sagt att en deltidsanställning kan bli en heltid ska man inte nöja sig med att det bara blir en deltidsanställning. Man upplever från arbetsförmedlingen att det tyvärr är svårt att göra något för de deltidsarbetslösa. Möjligheten att dryga ut arbetstiden med hjälp av resursarbete kommer att försvinna vid utgången av 1999. Man hoppas istället att arbetsgivarna ska söka fler heltidsanställda om man märker att man måste låta personalen arbeta mer för att de ska stanna kvar på arbetsplatsen.

Inom vården kommer det att behövas nya modeller för arbete i framtiden, säger arbetsgivaren. Han tycker att man skulle gå mer emot en årsarbetstid och att man skulle kunna ha någon form av poängsättning av arbetstiden. Han vill inte att man ska behöva låsa upp sig mot scheman på samma sätt som man gör idag. Han anser att det skulle vara

bättre om de anställda fick ett större ansvar kring schemaläggning och att de därmed skulle få mer valfrihet och möjlighet till meningsfull fritid. Detta skulle också ge honom som arbetsgivare större möjligheter till rekrytering.

Arbetsgivaren inom handeln ser gärna att fler personer arbetar deltid hos henne. Hon vill att man ska jobba något längre tider än idag för att på så sätt få ta del i alla moment som finns inom handeln. Fortsätter norrmännen att handla som nu, kan jag nog höja några deltidsanställda, säger hon. Hon tror också på ett utökat samarbete med arbetsförmedlingen när det gäller anordnande av utbildningar. Hon ökar för närvarande ansvaret hos de deltidsanställda och hon påpekar att det skulle kunna behövas någon form av utbildning för en del för att klara det. Hon anser att arbetsförmedlingen borde kunna erbjuda utbildning som alternativ till att stämpla och inte göra något.

4.12 Sammanfattning

Den typiske deltidsarbetaren i Strömstad är en kvinna i olika åldrar. Deltidsarbetslösheten förekommer också bland de som är under 25 år. Hon har inte högre utbildning än treårigt gymnasium. Man arbetar relativt korta arbetstider och det är vanligt med säsongsanställningar och timanställningar.

Handeln är av mycket stor betydelse på grund av närheten till Norge. Även för hotell och restaurangbranschen utgör norrmännen en viktig kundkrets. De senaste åren har konsumtionen från denna grupp lett till ett uppsving inom respektive bransch. Man är optimistisk och tror att den kommer att öka ytterligare i framtiden. Detta kommer sannolikt att påverka jobben inom dessa sektorer så till vida att möjligheten till heltidsanställningar ökar. Inom vården ser det däremot mer pessimistiskt ut även om arbetsgivaren har för avsikt att höja de som arbetar de allra kortaste tiden. Arbetsförmedlarna ser inte att det finns några egentliga ekonomiskt hållbara alternativ på orten.

Inom vården har man de senaste åren gjort stora resursindragningar. Detta har fört med sig att det har blivit svårt för unga att komma in på arbetsplatserna på annat sätt än som timvikarier.

Arbetsgivarna ser det som nödvändigt att ha deltidsanställda. Man har schemalagda arbetstider och menar att det inte skulle fungera med heltidsanställda. Dock har man inom vården upplevt att det under den senaste tiden har blivit svårare att rekrytera och behålla personal på de allra kortast tjänsterna, varför man har för avsikt att höja dem.

Samtliga av de intervjuade kvinnorna uppger att de vill jobba mer. Arbetsgivaren inom handeln upplever också att man vill göra det, medan

arbetsgivaren inom vården inte håller med om det. Han menar att många anser att det är för tungt att arbeta heltid inom vården.

Helst av allt vill man arbeta kvar på den arbetsplats som man är på för närvarande. För att arbeta mer kan några av kvinnorna tänka sig att vidareutbilda sig. Detta intresse uppger även arbetsgivaren inom vården att det finns. Pendla ser man som en möjlighet, och man kan tänka sig att pendla både till Norge och inom Sverige. Flytta är däremot inte aktuellt för någon av deltidsarbetande i Strömstad.

5 Örebro

Bakgrund

Örebro är residensstad i Örebro län. Örebro kommun har närmare 122 000 invånare varav 93 000 i Örebro tätort. Antalet förvärvsarbetande uppgår till knapp 55 000 personer. Av de förvärvsarbetande är 49 procent kvinnor. Den offentliga förvaltningen är stor och vården och omsorg samt utbildning är också stor jämfört med rikets medeltal.

Antalet sysselsatta inom vården och omsorgen har minskat kraftigt de senaste åren på grund av stora neddragningar, men även flera andra sektorer har minskat. Detta har gjort att andelen kvinnor bland de sysselsatta har minskat en aning.

5.1 De intervjuade

De deltidsarbetande

Familjesituation

Av de deltidsarbetande som intervjuats i Örebro är samtliga utom en kvinnor. De är mellan 35 och 50 år och en majoritet har vuxna barn. Två kvinnor arbetar inom vården, mannen och en kvinna arbetar inom handeln och den femte kvinnan arbetar inom restaurangbranschen. Alla utom en av de intervjuade är sammanboende.

Utbildning

De deltidsarbetande har praktisk gymnasieutbildning som den högsta utbildningen, exempelvis omvårdnadsutbildning eller handel och administrationsutbildning.

Arbetsförmedlingen

Två arbetsförmedlare har intervjuats, varav en jobbar mot vården och omsorgen och den andre mot handel. Man jobbar i genomsnitt med 250 personer per handläggare men de som har kontakter med arbetsgivare har ett lägre antal.

Enligt arbetsförmedlarna är minst en fjärdedel av de som är inskrivna vid förmedlingen personer som arbetar deltid men som söker mer arbete.

Arbetsgivaren

Arbetsgivarrepresentanterna kom från restaurang och konferensbranschen, från handeln och från vården och omsorgen.

Arbetsgivarna söker till stor del personal som kan jobba på obekväma arbetstider. Detta är dock de sökande inte intresserade av. Ibland finns en förklaring till att man inte vill jobba sådana arbetstider, för ensamstående med barn blir det nämligen problem med barnpassning. På orten har man två nattdagis men det räcker inte till och folk står i kö för det.

5.2 Den typiske deltidsarbetaren

Enligt arbetsförmedlarna är den typiske deltidsarbetaren en kvinna som har barn (vilket gör att hon är ovillig till att arbeta natt) och hon är sammanboende.

På restaurang- och konferensanläggningen finns två kategorier av deltidsanställda, dels ungdomar i 20

  • 25 års åldern som har jobbet som ett extraknäck, dels kvinnor som har det som sin huvudsakliga sysselsättning och som för det mesta är äldre än 30 år.

Inom handeln beskriver man den typiske deltidsarbetaren som en kvinna med familj, antingen har hon små barn eller barn som precis har flyttat hemifrån.

Även inom vården och omsorgen är den typiske deltidsarbetaren en kvinna, men man har en något högre genomsnittsålder, bland annat på grund av nedskärningar som har gjort att de unga blivit uppsagda i

enighet med turordningsprinciperna. Kvinnan är vanligen mellan 40 och 50 år.

Enligt arbetsförmedlarna har den typiske deltidsarbetaren maximalt en tvåårig gymnasieutbildning.

Även arbetsgivarna uppger att den typiske deltidsarbetaren har högst gymnasieutbildning, förutom då det gäller ungdomar som extraknäcker och många gånger också studerar.

5.3 Arbetssituation

Anställningsform

Två av de intervjuade är fast anställda, två har vikariat och en är timanställd.

Anställningsformerna varierar mellan olika arbetsgivare. På restaurang- och konferensanläggningen har man en mycket liten trupp av fasta anställda (både hel och deltidsanställda). Man har utöver det ett hundratal timanställda som man kallar in vid behov. Arbetsgivaren inom handeln har dryga 60 procent av personalen som deltidsanställd. De flesta är fast anställda men man har också timanställda som kan kallas in vid behov. Representanten för vården arbetar med en vikariepool där alla är fast anställda och de flesta jobbar heltid. Inom vården överlag påpekar han dock att en majoritet har deltidsanställningar.

Arbetstider

Arbetstiden varierar men ligger vanligen kring 30 timmar. Kvinnan som är timanställd jobbar vid behov och detta är mycket ojämnt, berättar hon. Hon upplever dock att det har blivit lättare att arbeta mer under det senaste året eftersom restaurang och konferensanläggningen som hon jobbar på går bra. Arbetstiderna varierar också, hon arbetar helt enkelt när kunden efterfrågar det och det kan handla såväl om dagar, kvällar som helger säger hon.

För dem som jobbar inom handeln är arbetstiden schemalagd under dagtid, kvällar och helger. De deltidsanställda är av uppfattningen att arbetsgivaren vill ha det så för att man ska kunna lägga schema.

Inom vården jobbar man också schemalagt. En av de deltidsarbetande tycker att det är synd att schemat gör att hon arbetar så oregelbundet. Detta gör att hon har svårt att kunna ta något extrajobb vid sidan om och på så sätt fylla upp till heltid.

En kvinna som arbetar inom vården berättar att hon blev uppsagd när man drog in på resurserna inom sjukvården. Nu jobbar hon som vikarie på en deltidstjänst. Innan dess arbetade hon heltid i samma yrke. Hon upplever att det blir lite paradoxalt att hon har sagts upp och sedan kallas in som vikarie och dessutom erbjuds att jobba mertid i stor omfattning.

Samtliga arbetsgivare har schemaläggning och anställda som jobbar både dagtid och kvällstid. Inom vården arbetar man också nattetid.

Mertid

Man har chanser till att arbeta mertid men detta är väldigt beroende av säsong. ”Oftast får man ju chans att jobba mer under de tider när alla andra är lediga och man själv gärna skulle vilja vara det”, säger mannen som jobbar i butik och fortsätter ”det är ju främst under helger, sommaren och innan jul som det behövs extrapersonal inom handeln”.

Hur ser arbetsplatserna ut med avseende på heltidare och deltidare?

Samtliga personer, utom en, arbetar på arbetsplatser där en majoritet av de anställda också arbetar deltid. Den person som har flera heltidare i sin arbetsgrupp arbetar som undersköterska på Regionsjukhuset och har många sjuksköterskor i sin arbetsgrupp.

5.4 Intresset för att arbeta mer

Hur mycket vill man jobba

Intrycket efter intervjuerna är att de deltidsarbetande inte främst eftersträvar att arbeta 100 procent. Det man vill ha är en trygghet i tjänsten på så sätt att man gärna har en heltidstjänst i botten men jobbar omkring 70 procent, för att kunna välja att jobba mer om man känner att man kan och om det behövs för ekonomin. Mannen är dock helt inne på att jobba heltid, han tycker inte att deltid är något egentligt alternativ. De som inte har fasta arbeten vill främst ha ett fast arbete.

En kvinna talar om att hon gärna jobbar kvällar och helger eftersom sambon då kan ta hand om barnen. Hon säger att det är svårt att ordna barnomsorg annars, och påpekar att det är extra svårt för dem som inte har någon anhörig som kan hjälpa till med barnomsorg om de vill jobba kvällar och helger.

Många förefaller vara negativt inställda till att arbeta nattpass inom vården.

Samtliga arbetsgivare poängterar att det finns både de som vill arbeta mer och de som vill arbeta i samma omfattning som man nu gör. Man upplever att personalen många gånger är dålig på att tala om att de vill jobba mer.

Lätt eller svårt att motivera folk att söka deltidsarbete

Arbetsförmedlarna upplever inte att det är svårt att motivera arbetssökande som har 365 dagar att stämpla upp till heltid att ta ett deltidsjobb. De som inte har det är dock mer negativa. Man menar att det många gånger krävs övertalning för att få en arbetslös att ta ett deltidsarbete. Detta gäller i synnerhet män. Man använder sig av argumentet att en deltid är ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden för att få arbetssökande att ta ett deltidsjobb.

5.5 Ekonomin

Ekonomiskt hållbara alternativ på orten

Arbetsförmedlarna anser inte att det finns några egentliga ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet inom de berörda branscherna. Även om en person lyckas komma upp i en heltidstjänst så är det ju alltid någon annan som kommer in på en deltid. Man har inte kunnat erbjuda några deltidsstudier, varken i Kunskapslyftet eller på högskolan. Inte heller har det funnits några arbetsmarknadsåtgärder som har riktat sig till denna grupp.

Inkomstens betydelse för de deltidsanställda

De kvinnor som är sammanboende bedömer inte sin inkomst som avgörande för hur hushållet ska klara sig. Det gör däremot den deltidsarbetande mannen och naturligtvis också den ensamstående kvinnan.

Varför vill man jobba mer?

Den främsta anledningen till att de deltidsanställda vill arbeta mer är ekonomin. Man ser inte bara ekonomin på kort sikt. Man har också börjat att oroa sig för hur pensionen ska bli om man bara jobbar deltid.

En kvinna poängterar också att hon tycker att det är viktigt rent socialt att jobba. Jag trivs med att möta kunder, säger hon. Hon fortsätter, det handlar ju också om framtiden, jag tror att det är bra att kunna visa att man har haft ett heltidsjobb om man vill söka något annat.

Arbetsgivarnas upplevelse är samstämmig, man anser att de flesta vill jobba mer av ekonomiska orsaker. Här påpekar representanten för handeln att de som jobbar deltid där många gånger har en helt acceptabel lön eftersom man har mycket förmånliga OB-tillägg.

5.6 Lönar det sig?

För de deltidsarbetande

Samtliga deltidsanställda anser att det lönar sig att jobba mer. Ett argument är att de har stora barn vilket gör att de inte har utgifter för barnomsorg. Flera tror dock inte att det skulle vara lika lönsamt att jobba mer om man hade små barn eftersom utgifterna för barnomsorgen då skulle öka. En kvinna säger att nu när barnen är stora har hon ju inte några extra utgifter för att jobba mer och hon har inte heller bidrag som kan dras in om hon skulle jobba mer. Den lön jag får ut kan jag helt enkelt stoppa i plånboken, även om den har beskattats, säger hon.

Att man har något som man kan dryga ut ekonomin med är mycket ovanligt. Mannen säger att man måste ha många kontakter och att man helst ska vara hantverkare.

För samhället

Arbetsförmedlarna anser att deltidsarbetslöshet är ett mångfacetterad problem. Som läget är nu finns en stor efterfrågan på deltidsanställda och timanställda och i och med arbetsmarknadsläget har det varit möjligt för arbetsgivare att få personal som jobbar så. Arbetsförmedlaren som ansvarar för vård och omsorg tror att detta eventuellt kan upphöra när behovet av arbetskraft ökar, medan arbetsförmedlaren med ansvar för handel snarare tror att deltiderna där kommer att bli fler.

Om deltidsarbete var ett genomgångsarbete tycker man inte att det skulle vara några problem behäftade med deltid. Men som det är nu finns det ju personer som hela sitt liv jobbar mindre än de vill, säger de.

Man är tämligen negativ till reglerna om att man får stämpla upp till heltid. På något sätt anser man att detta ger sken av att man kan jobba t.ex. 75 procent men få en lön som motsvarar en högre tjänst. Man upplever att en del deltidsarbetslösa vill ha mer pengar men inte jobba så

mycket mer. Dock tror man att det är nödvändigt att ha något system för dem som vill jobba heltid men inte får ett sånt jobb, särskilt på orter där det inte går att få annat och inom yrken där det inte går att få annat.

För arbetsgivarna

Arbetsgivarna inom restaurang och handeln anser att deltidsanställda och timanställda är en förutsättning för verksamheten. Man har stor variation över säsong och inom handeln även över veckan. Arbetsgivaren från restaurang- och konferensbranschen säger att man skulle kunna tänka sig att ha fler fasta heltidsanställda men att man inte har vågat anställa så ännu eftersom man inte vet om den konjunkturuppgång som nu gynnat branschen kommer att fortsätta. Arbetsgivaren från handeln skulle helst vilja ha fler deltidsanställda än i dag. Det skulle, enligt honom, göra att det var lättare att lägga kassascheman.

5.7 Arbetets sociala miljö

Arbetsgruppen

De deltidsarbetande verkar tycka att samarbetet fungerar bra inom respektive arbetsgrupp. Till stor del förklaras det av att man arbetar på arbetsplatser där en majoritet arbetar under liknade förhållanden. En kvinna som arbetar inom vården berättar att det är svårt att komma in i en arbetsgrupp om man bara jobbar kortare tider och värst upplever hon att det är om man jobbar natt. Gemenskap tycker de anställda också att de har. Alla jobbar dock på större arbetsplatser, vilket innebär att det alltid finns andra som arbetar samma tider.

Från arbetsgivarnas sida ser man inte heller några större problem vad gäller gemenskap och samarbete, i alla fall inte när det gäller de som jobbar 75 procent eller mer. Arbetsgivaren från vården medger dock att det kan bli en del mindre konflikter och tråkig stämning som har sin grund i att någon jobbar deltid. Man hör ibland när det är extra tungt att heltidsarbetande gnäller över att deltidsarbetande aldrig är där och man säger att de inte tar del av det tunga jobbet, berättar arbetsgivaren. Detta ser han som något som talar emot deltidsanställningar.

Information

Problem uppstår när det gäller information, säger de deltidsarbetande. Detta upplever såväl de som arbetar inom vården som de som arbetar inom handeln och restaurangbranschen. En kvinna som arbetar inom handeln påpekar att det är extra olyckligt när man missar facklig information för att man inte jobbar under ett antal dagar. En risk med bristen på information, säger mannen, är att det är lätt att det uppstår rykten.

Även inom vården är informationen ett problem för dem som jobbar deltid. Detta är särskilt allvarligt när det handlar om information om patienter säger en av kvinnorna. Arbetsgivarna upplever inte att det finns några direkta brister när det gäller informationen.

Engagemang och satsningar

Från de deltidsanställda

Engagemanget i arbetet är stort bland de deltidsarbetande. Den kvinna som är timanställd säger att man nog många gånger måste vara mer engagerad i sitt jobb som timanställd eftersom man inte har något att falla tillbaka på, utan hela tiden måste se till att man får nya påhugg.

Arbetsgivarna upplever inte att det är några skillnader i engagemang vad gäller deltidsarbetande och heltidsarbetande. Arbetsgivaren från restaurang- och konferensbranschen påpekar att det generellt bland timanställda nog finns ett lägre engagemang, men det leder i sin tur att dessa inte blir kontaktade nästa gång man har behov av timanställda. Arbetsgivaren från handel ser inte heller några egentliga skillnader i engagemang, men eftersom det många gånger är så att de som jobbar heltid arbetar på mer ansvarsfyllda positioner skulle man kunna tror det vid en första anblick. Han är dock övertygad om att engagemanget inte beror på om man jobbar deltid eller heltid, utan snarare på vad man jobbar med och vilken position man har.

Arbetsgivaren inom vården lutar snarare åt att deltidsanställda är mer engagerade än heltidsanställda. Han menar att de beror på att de orkar mer. Dock anser han att det är synnerligen olyckligt att man ska behöva jobba deltid för att orka med att vara engagerad i sitt jobb.

Från arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlarna uppger att de främst ägnar tid åt de som är helt arbetslösa. De som är deltidsarbetslösa kommer på undantag säger man, de har ju i alla fall något jobb, menar man. Man upplever också att

deltidarna är en tung grupp att jobba med, de är svåra att få tag i eftersom man inte vet när de jobbar. De anser att man skulle behöva betydligt mer tid för att kunna hjälpa dem till mer arbete.

Från arbetsgivaren

Man upplever inte några skillnader i satsningar på deltidsanställda och heltidsanställda från arbetsgivarnas sida.

5.8 Arbetsmiljö

De deltidsarbetande har inga synpunkter på arbetsmiljön som gäller skillnader för deltidare och heltidare. Inom vården antyder man dock att det är för tungt att arbeta heltid. Man orkar inte vara på topp med patienterna på heltid, säger en kvinna som arbetar inom demensvården.

Inte heller arbetsgivarna ser några direkta skillnader i arbetsmiljö som just beror på att man jobbar deltid respektive heltid. När det gäller timanställda är det dock så att de alltid kallas in vid behov vilket med automatik för med sig att jobbet är stressigt. I handeln har man främst deltidsanställda inom kassalinjen och då det är ett monotont och slitsamt yrke kan man säga att många deltidsanställda har en sämre arbetsmiljö än övriga inom handeln, uppger arbetsgivaren från den branschen.

5.9 Deltidsarbete som ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden och arbetsplatsen

Inom handeln anser de deltidsarbetande absolut att deltids- eller timanställning är ett sätt att komma in på en arbetsplats. Dock upplever man att det är svårt att få en heltid, dels för att det finns många andra deltidare att konkurrera med, dels för att de inte tror att arbetsgivaren vill ha heltidsanställda. Även inom restaurangbranschen är det nödvändigt att börja som timanställda anser kvinnan som jobbar där, men hon tror att det är mycket svårt att få en heltidsanställning inom branschen.

Inom vården verkar man ha en mer negativ syn på deltids- och timanställning som ett sätt att komma in på arbetsmarknaden. En kvinna säger att deltiden aldrig blir mer än en deltid och den andra kvinnan säger att det förr absolut var ett sätt att komma in på en arbetsplats för att sedan kunna gå upp i arbetstid, men att det inte är så längre med alla nedskärningar. Hon berättar att hon själv har sökt heltid i 10 år och det har inte givit något resultat ännu.

Arbetsförmedlarna använder sig av argumentet att deltiden är ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden. De säger vidare att man vet ju inte vad som hade hänt om de arbetslösa inte tagit deltidsjobbet, antagligen hade de inte fått ett heltidsjobb utan snarare hade de varit helt arbetslösa, tror man.

Arbetsförmedlarna upplever att det såväl inom handeln som inom vård och omsorg närmast är omöjligt att komma in på en heltidstjänst. Man måste börja i någon ände, säger man. I restaurangbranschen kommer man aldrig att kunna få heltidsjobb tror man, utan man måste lära sig att kombinera olika arbeten.

Arbetsgivarna anser absolut att deltids- och timanställning är ett sätt att komma in på en arbetsplats och att komma in på arbetsmarknaden överhuvudtaget. Att det ska kunna bli en heltidsanställning är inget som man kan lova, arbetsgivaren inom restaurang och konferensanläggningen säger att om man gör ett bra jobb får man komma tillbaka men man kan aldrig räkna med att få en fast anställning på heltid här. Arbetsgivaren inom handeln säger att det är ett krav att man jobbar under kortare tider och vid behov innan man överhuvudtaget kan komma i fråga för en fast anställning. Vikariepoolen inom vården fungerar ofta på så sätt att man kan söka en tjänst när den blir ledig.

5.10 Kompetensutveckling och utbildning

De som arbetar inom vården verkar ha betydligt större möjligheter till kompetensutveckling än de som jobbar inom handeln och inom restaurangbranschen. De som arbetar inom vården upplever inte att det görs något åtskillnad på deltidare och heltidare. Däremot upplever de inte det som helt problemfritt. En kvinna säger att hon tycker att det är synd att det nu verkar som om utbildning går före patienternas väl och båda är överens om att det blir mycket slitigt för dem som är kvar. Detta kan få en att avstå från kompetensutveckling, säger de.

Arbetsgivarna anser inte att man behandlar deltids- och heltidsanställda olika när det gäller möjligheter till kompetensutveckling. Även här säger dock arbetsgivaren inom handeln att det finns skillnader, men att dessa skillnader snarare beror på i vilken position de som jobbar deltid är än att de just arbetar deltid.

Överlag verkar inställningen till vidareutbildning vara negativ bland de deltidsarbetande. Man verkar klamra sig fast vid hoppet om att man ska få en fast anställning på heltid om man är kvar på den nuvarande arbetsplatsen. Om man ska sätta sig vid skolbänken igen krävs det att man är garanterad ett jobb är det intryck som ges. Några upplever också hinder i form av de oregelbundna arbetstiderna som gör att det kan vara

svårt att gå en kurs samtidigt som man jobbar. En kurs går ju oftast vissa dagar säger en kvinna och då kanske jag jobbar en vecka. Många har också invändningar som har med åldern att göra. Jag tycker att det känns svårt att studera när man är i min ålder, säger en av kvinnorna som arbetar inom vården.

Arbetsgivarna upplever inte något större intresse bland deltidsanställda när det gäller utbildning. Arbetsgivaren inom handeln har gjort en inventering för att kontrollera intresset för utbildning och visst fanns det ett intresse för att utbilda sig men han upplevde inte att man ville att det skulle kunna leda till något annat jobb inom butiken. Snarare var man nöjd med det arbeta man hade och man visade inte på ambitioner att gå vidare. Inom vikariepoolen i vården gör man stora satsningar på utbildning men även denna arbetsgivare upplever att personalen inte är odelat positiv till det. Han säger att personalen upplever att de sviker sina arbetskamrater när de måste vara borta för utbildning. Han påpekar också att vissa som är äldre inte är intresserade av att lära sig mer. De vill jobba i lugn och ro fram till pensionen, även om det kan vara 15 år tills dess, säger han.

5.11 Framtiden

Är det möjligt att jobba mer i framtiden

De deltidsarbetande verkar se ganska negativt på möjligheterna att jobba heltid på den arbetsplats som de nu arbetar på. Man upplever att även om det skulle bli något så ska många vara med och slåss om samma tjänst. De som arbetar inom sjukvården har varit med om stora neddragningar och tror att man även i fortsättningen kommer att hålla igen på resurserna. De inom handeln och inom restaurangbranschen tror att det blir svårt att jobba heltid. De upplever att arbetsgivarna vill ha deltidare eftersom det blir lättare att lägga schema då.

Arbetsförmedlarna tror att det kommer att bli svårt för deltidsarbetade att komma upp i heltidstjänster i framtiden eftersom arbetsgivarna för närvarande efterfrågar deltidstjänster. Inom vård och omsorg och handel kommer det alltid att behövas personal på obekväma arbetstider och inom handeln upplever man snarast en ökad efterfrågan från kunder när det gäller att kunna konsumera under de tider då man är ledig. Någon måste ju då arbeta under dessa tider. Man anser att arbetstagare som arbetar i denna bransch i betydligt större utsträckning än idag måste vara beredda att arbeta under obekväma tider som kvällar och helger, annars kommer man aldrig att kunna få jobba mer. Är man inte beredd på det anser arbetsförmedlarna att man borde byta bransch. För att göra

det krävs för många utbildning och här anser man att arbetsförmedlingen skulle kunna göra nytta. Det skulle möjligen på lång sikt kunna leda till att deltidsarbeten blev någon form av genomgångsarbeten.

Ser man till arbetsgivarna verkar det inte som om det kan bli lättare att få jobba heltid i framtiden. Inom handeln ser man snarare ett behov av fler deltidsanställningar. Inom vården och omsorgen ser man det som ett problem att många inte orkar jobba heltid. Arbetet har blivit allt tyngre de senaste åren i och med personalneddragningar. Men har man rätt kompetens och kan jobba heltid och på obekväma arbetstider finns det faktiskt jobb att få, säger vårdrepresentanten.

Vill man byta arbetsplats

Enligt arbetsförmedlarna vill många jobba mer tid men problemet är att de bara vill jobba mer på den arbetsplats som de nu arbetar på. De är inte öppna för att byta arbetsplats, säger man. Som arbetsförmedlare kan man inte göra så mycket i den situationen upplever man. Det handlar mest om att uppmuntra dem till att tala med sin arbetsgivare, menar man.

Flyttning eller pendling

Att flytta för att få ett jobb känns inte lockande för någon av de intervjuade. En kvinna säger att det inte blir aktuellt att flytta bara för att hon får ett heltidsarbete, vi har flyttat tidigare och det har vi gjort när min man har fått ett annat arbete, berättar han.

Pendling är man också negativ till. En kvinna säger att hon är rädd att om hon pendlade skulle det hon vinner i lön förloras på kostnader för pendlingen. Dessutom vill man inte offra fritid till pendling, säger man.

Vad kan man göra i framtiden?

Det som de deltidsarbetande ser att de själva kan göra för att få jobba mer går främst ut på att man tydligt ska tala om för arbetsgivaren att man är intresserad av att arbeta mer och även att visa det rent konkret genom att ta extratimmar när det kommer.

De deltidsarbetande upplever inte att arbetsförmedlingen har gjort något som har varit till hjälp för dem men man är inte heller säker på att det är så lätt för dem att göra något. Man uttrycker en förståelse för att arbetsgivare vill ha deltidsanställda men ger ändå en del konkreta förslag inför framtiden. Exempelvis anser man att arbetsgivaren ska vara klar

och tydligt och fråga de anställda om de vill jobba mer. Den kvinna som är timanställd förelår att man ska ha fler korta deltidsanställningar som är fasta men som kan rycka in mer vid behov. Hon skulle gärna se att man hade ett fast timantal per år men veckoarbetstiden skulle kunna variera över säsongen så att man en vecka jobbar 40 timmar, en annan 20 timmar medan man under vissa veckor inte jobbar alls. Dock skulle man vara garanterad en viss årsarbetstid. Hon tror att det då fortfarande skulle fungera med arbetsgivarnas planering.

Det finns också invändningar emot systemet med att man bara får stämpla upp till heltid under 365 dagar. En av de deltidsarbetande berättar att man då säger upp sig för att gå till ett ALU-jobb och sedan genom det får nya dagar. Det blir mycket trixande som hon uttrycker det.

De som arbetar inom vården anser att det främsta problemet är de hårda besparingar som har genomdrivits de senaste åren. Man upplever att det behövs personal men att det inte finns pengar.

Mannen talar också om att det kanske vore lönt att göra försök med 6-timmars dagar inom vissa branscher. Han tycker att det skulle kunna vara ett sätt att förena arbetet och fritiden. Men han säger att det är viktigt att man fortfarande har en vettig lön så att man klarar de löpande utgifterna.

Arbetsgivaren inom vården anser att man borde sänka arbetstiden inom vården. Det är ju konstigt om inte fullt friska människor ska klara av att jobba heltid men det gäller att man kan klara sig på lönen, fortsätter han.

Inom handeln upplever man att kraven på heltid är svaga och om det är så att man verkligen vill jobba mer anser arbetsgivaren att man måste tala om det tydligt för arbetsgivaren. Annars kan man inget göra, säger han. Han tror dock att konsumtionsmönstren kommer att leda till att allt fler vill handla under obekväma tider vilket riskerar att föra med sig att än fler jobbar deltid. Att jobba heltid på så obekväma arbetstider som det skulle bli frågan om tror man inte att någon är villig att göra, det skulle inkräkta för mycket på det sociala livet.

Arbetsgivaren inom restaurang och konferensbranschen anser också att det är av yttersta vikt att de deltidsanställda verkligen visar sin vilja att jobba mer och kanske borde de vara mer öppna för att vidareutbilda sig. Hon tror att framtiden kommer att erbjuda mer deltider och timanställning vilket innebär att man måste klara att pussla ihop olika arbeten. Som arbetsgivare kan man underlätta detta genom att försöka att koncentrera arbetet till vissa dagar så att man kan vara på en annan arbetsplats andra dagar.

5.12 Sammanfattning

I Örebro är den typiska deltidsarbetslösa en kvinna som är 40 år eller äldre. Detta beror till stor del att man har en koncentration till den åldersgruppen inom vårdyrkena. Efter nedskärningar finns inte så många yngre kvinnor kvar i dessa yrken, i alla fall inte som fast anställda. Majoriteten har vuxna barn och de som är sammanboende bedömer inte att deras inkomst är helt nödvändig för att hushållet ska klar sig. Ser man dock längre fram i tiden anser samtliga att det är viktigt att tänka på lönen eftersom pensionen kommer att grunda sig på den. En av de intervjuade i Örebro är en man och han bedömer att inkomsten är mycket viktig.

Arbetsförmedlarna upplever att man har haft svårt att göra något för de deltidsarbetslösa. Man har inte haft arbetsmarknadsåtgärder att vidta och man har varit tvungen att koncentrera sig på de arbetssökande som är helt arbetslösa.

Intrycket av intervjuerna är att man inte med nödvändighet vill arbeta heltid. Huvudsaken är att man har en heltidstjänst i botten, så att man kan arbeta mindre om man vill. Behöver man eller vill man kan man sedan gå upp i arbetstid. Arbetsgivarna upplever att de anställda är dåliga på att tala om att de vill arbeta mer.

Helst vill man arbeta mer på den arbetsplats som man nu är på. Detta gör att det är mycket svårt för arbetsförmedlarna att kunna hjälp till. Arbetsförmedlarna anser inte att det finns några ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet på orten. Viljan hos de deltidsanställda att vidareutbilda sig är låg. Man är inte heller intresserad av att pendla eller flytta för att få arbeta mer.

Arbetsgivarna anser att det lönar sig att ha deltidsanställda och timanställda. Man tror inte att detta behov kommer att minska i framtiden. Inom handeln tror man snarare att behovet kommer att öka, eftersom kunderna ställer allt högre krav på öppettider inom handeln. Inom vården ser man snarast att problemet är att man inte orkar arbeta heltid på grund av det höga tempot som kommit efter alla neddragningar. Även arbetsförmedlarn och de deltidsanställda är negativa till om det verkligen kommer att bli lättare att få arbeta heltid.

6 Örnsköldsvik

Bakgrund

År 1996 hade Örnsköldsvik 58 000 invånare varav drygt 24 000 var förvärvsarbetande. Tillverkningsindustrin är stor liksom byggverksamhet och skogsbruk. Finansiella tjänster och offentlig förvaltning är förhållandevis små. Andelen förvärvsarbetande kvinnor är lägre än för riket totalt, 45 procent av de förvärvsarbetande är kvinnor.

6.1 De intervjuade

De deltidsarbetande

Familjesituation

I Örnsköldsvik har samtliga fem kvinnor som intervjuats make eller sambo och minst ett barn (mellan 2 och 21 år) som bor hemma. Kvinnorna är mellan 28 och 45 år.

Utbildning

Alla utom en kvinna har maximalt gymnasieutbildning. En kvinna har nioårig grundskola och en är utbildad apotekstekniker.

Två kvinnor arbetar inom vården, en kvinna arbetar i en butik, en i en restaurang/storkök och den femte kvinnan arbetar i en sim- och sporthall.

Kvinnorna arbetar på arbetsplatser där de flesta arbetar deltid.

Arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlarna arbetar mot arbetssökande inom vården respektive handel och kontor.

Enligt arbetsförmedlarna söker arbetsgivarna främst yngre personer. Många arbetsgivare söker deltidsanställda. Man efterfrågar social kompetens vilket arbetsförmedlarna uppger att alla inte har. Detta kan göra det svårt att matcha arbetsgivarnas krav med de arbetssökandes önskemål

Arbetsgivaren

Arbetsgivarna representerar hotellbranschen, handeln och vården och omsorgen. Samtliga arbetsgivare har en stor andel deltidsanställda bland sina arbetstagare. Inom hotellbranschen och vården arbetar de flesta omkring 75 procent. Inom handeln är arbetstiden något kortare, den ligger mellan 20 och 30 timmar.

6.2 Den typiske deltidsarbetare

Enligt arbetsförmedlarna är den typiske deltidsarbetaren en kvinna. Hon har ingen högre utbildning.

Arbetsgivarnas beskrivning av den typiske deltidsarbetaren stämmer bra med den ovan givna bilden. Det är främst kvinnor som arbetar deltid och åldrarna varierar. Av de som är fast anställda är dock många äldre än 40 år, enligt arbetsgivarna. Det beror på att man inom vården har haft anställningsstopp en längre tid. Krisen i början av 90-talet gjorde också att många stannade inom hotellbranschen istället för att gå vidare som man gjort tidigare, berättar arbetsgivaren.

6.3 Arbetssituation

Anställningsform

Kvinnorna som arbetar inom vården är båda två timanställda. Fast anställda är kvinnan som arbetar inom handeln och kvinnan som arbetar i storkök/restaurang. Kvinnan som arbetar i sim- och sporthall är för närvarande tillfälligt anställd av kommunen.

Arbetsgivarna inom samtliga branscher har främst fasta anställningar. Inom vården tar man in timanställda vid behov.

Arbetstider

Arbetstiden för de timanställda varierar mycket. De rycker in vid behov och det brukar innebära att man har störst chans att arbeta under semestrar och i sjukdomstider. Kvinnan som arbetar i butik arbetar 16-17 timmar per vecka efter att tidigare ha arbetat dryga 20 timmar i veckan. Hon arbetar i stort sett varje vardag förutom då hon arbetar på lördag. Kvinnan som arbetar i storkök arbetar 75 procent vilket innebär sex timmar varje dag. En arbetstid som är förlagd på kvällstid har kvinnan

som arbetar i sim- och sporthall. De tjugo timmar hon arbetar är förlagda mellan 17 och 21.30 varje dag.

Enligt arbetsgivarna är alla anställdas arbetstider schemalagda under mycket varierande tider under dygnet.

Mertid

Det har blivit lättare att jobba mertid sedan vi blev färre, säger kvinnan som arbetar inom handeln. Även kvinnans som arbetar i storkök upplever att hon har stora möjligheter att arbeta mertid. Inom vården upplever dock arbetstagarna att det har blivit svårare att arbeta mertid under de senaste åren.

6.4 Intresset för att arbeta mer

Hur mycket vill man jobba

Samtliga kvinnor vill arbeta mer, men för två av kvinnorna med små barn är inte det främsta önskemålet att få arbeta heltid. De nöjer sig med 75 procent. De som är timanställda vill helst ha en fast anställning. Det skulle vara skönt att veta att man har en inkomst året om, säger en av kvinnorna. De kvinnor som har barn vill helst inte arbeta under kvällar och helger.

Från arbetsförmedlingens sida upplever man att många tycker att det är bra med ett deltidsarbete så länge barnen är små. Sedan vill man gärna ha ett heltidsarbete, om inte annat av ekonomiska skäl.

Arbetsgivaren inom hotellbranschen uppfattar att de allra flesta hos honom är nöjda med att arbeta i den utsträckning som de gör. De som vill arbeta mer är främst de som har en tjänst på kortare tid än 75 procent och de som har vuxna barn. Kvinnan som är butikschef uppfattar inte att samtliga anställda vill ha heltid, en del vill gå upp i tid, men det handlar inte alls om alla, fastslår hon. Inom omsorgen har man nyligen gått ut med en förfrågan till de anställda om de vill arbeta mer. Det var bara ett fåtal som verkligen ville det enligt den förfrågan. Arbetsgivaren säger att många har andra sysslor som de också vill kunna hålla på med, man kanske hjälper till i jordbruket eller är engagerad i kyrkliga aktiviteter.

Lätt eller svårt att motivera folk att söka deltidsarbete

Arbetsförmedlarna upplever att det är väldigt olika om det är svårt eller lätt att motivera folk till att ta ett deltidsarbete. Arbetsförmedlaren som arbetar mot vården säger att det snart sagt omöjligt att få en kille att ta en deltidstjänst inom vården. Hon berätta vidare att det i de flesta fall brukar lösa sig när de väl har visat upp sig, då kan arbetsgivaren mycket väl göra om tjänsten till en heltidsanställning. Tjejer däremot verkar ”nöja sig” med en deltidsanställning och då blir det heller inte mer.

Personer som har a-kassedagar kvar att stämpla upp till heltid är lättare att få att acceptera en deltidsanställning än de som inte har det. Annars är det betydlig mycket svårare att få arbetssökande att ta en deltidsanställning. Men i sammanhanget tycker man att det från arbetsförmedlingens sida är viktigt att komma ihåg att de faktiskt finns en del som vill ha en deltidsanställningar.

6.5 Ekonomin

Ekonomiskt hållbara alternativ på orten

Arbetsförmedlarna ser inte att det finns några ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbete på orten. Som arbetsmarknaden ser ut nu vill arbetsgivarna ha deltidsanställningar och inte heltidsanställningar. Många arbetar oregelbundna tider vilket gör det svårt för dem att kombinera flera arbeten. Utbildningar har arbetsförmedlingen inte haft i någon större utsträckning, men man ser att distansutbildning skulle kunna vara ett alternativ. Man anser inte att det har funnits några arbetsmarknadsåtgärder som lämpat sig för deltidsarbetande.

Inkomstens betydelse för de deltidsanställda

De deltidsarbetande upplever att inkomsten från deltidsarbetet är mycket viktig för att man ska få ekonomin att gå ihop, trots att man har två inkomster i varje familj. Man säger att man faktiskt behöver två inkomster för att kunna försörja sig. I en av familjerna arbetar mannen som säsongsanställd vilket innebär att han endast har inkomst under sommarmånaderna.

Varför vill man jobba mer?

Den främsta anledning till att de deltidsarbetande vill arbeta mer är ekonomin. Flera av dem talar om att de vill kunna unna sig något extra någon gång. En av kvinnorna påpekar också vikten av det sociala i att ha ett fast arbete.

6.6 Är det lönsamt?

För den deltidsanställde

De deltidsanställda upplever att det lönar sig att jobba mer. En av kvinnorna säger att hon egentligen förlorar på att arbeta när hon arbetar så lite som hon gör nu. Hon har utgifter för barnomsorg och hon pendlar vilket ger höga bensinkostnader.

För samhället

Arbetsförmedlarna säger att de har förståelse för att arbetsgivarna vill anställa på deltid. Det måste vara bra för dem att ha många personer som man kan pussla med när det behövs så att man inte behöver ta in vikarier, menar man. Men ser man till de deltidsanställda som främst är kvinnor betraktar arbetsförmedlarna deltidsarbetet som en kvinnofälla. När man väl har hamnat där upplever man att det är väldigt svårt att komma upp i heltid. En stor del av de kvinnor som söker heltid på arbetsförmedlingen är kvinnor som har gått ned till deltid då barnen var små utan att ha en hundraprocents tjänst i botten. När barnen sedan är stora vill man gå upp i arbetstid, men det visar sig ofta vara svårt.

För arbetsgivaren

Samtliga arbetsgivare är överens om att det är ekonomiskt fördelaktigt att ha deltidsanställda. Man behöver det för att kunna arbeta efter scheman och för att kunna ha ordinarie personal som kan täcka in vid semestrar och sjukledigheter. Man ser det också som viktigt att kunna fördela personal från lågsäsong till högsäsong och detta gäller framför allt inom handeln. Arbetsgivaren inom vården säger att alternativet till deltidsanställningar skulle vara delade turer och enligt hennes uppfattning är inte någon intresserad av det.

6.7 Arbetets sociala miljö

Arbetsgruppen

Ingen av de deltidsanställda eller timanställda upplever att det är några problem att komma in i arbetsgruppen. En av de kvinnor som är timanställda berättar hon tycker att det kan vara lite jobbigt att alltid behöva anpassa sig till nya ställen. Man kan aldrig vara sig själv, säger hon.

I de flesta fall upplever inte arbetsgivarna att de deltidsanställda har problem att komma in i arbetsgruppen. De som arbetar kortare tider, mindre än 60 procent, kan ha svårare att komma in i gemenskapen, upplever arbetsgivaren inom vården. Man upplever inte att det uppstår konflikter på grund av deltidsarbete.

Information

De deltidsarbetande upplever inte att man missar information. Arbetsgivarna anser dock att informationen kan vara ett problem. Arbetsgivaren inom hotellbranschen har löst det genom att man håller informationsmöten som arbetstagarna får betalt för att gå på, oavsett om man arbetar eller inte. Detta gör att de flesta faktiskt kommer på informationsmötena, säger han.

Engagemang och satsningar

Från de deltidsarbetande

De deltidsarbetande är engagerade i sina jobb. Kvinnan som arbetar i butik medger att hon nog var mer engagerad under den tid då hon arbetade mer. Hon upplever att hon aldrig hinner slutföra det arbete som hon har påbörjat. Det blir alltid min kollega som får slutföra arbetet, och då är det inte säkert att det blir som jag har tänkt mig, säger hon.

Både arbetsgivaren inom handeln och arbetsgivaren inom hotellbranschen upplever att de deltidsanställda är engagerade i sina arbeten. Arbetsgivaren inom handeln menar att det inte alltid har varit så, men att hon nu har lyckats uppnå det genom att ge personalen ett större ansvar. Arbetsgivaren inom vården upplever däremot att de deltidsanställda inte i samma utsträckning som heltidsanställda engagerar sig i arbetet. Hon tror att det beror på att de som arbetar heltid får bättre kontinuitet och därmed har kontroll på vad som händer. Hon menar att det automatiskt blir så att man lägger mer ansvar på dem. Hon säger vidare att en del

deltidare upplever det som negativt att de aldrig hinner slutföra en arbetsuppgift som de har påbörjat. Detta kan vara en källa till irritation.

Från arbetsgivaren

Det är olika hur mycket arbetsplatser satsar på deltidsanställda och timanställda, säger en av timvikarierna. På vissa ställen räknas man överhuvudtaget inte, medan man på andra ställen blir tillfrågad om man vill följa med på jullunch etc. Kvinnan som arbetar inom handeln upplever inte att man satsar på de deltidsanställda. Vi ses bara som något nödvändigt ont menar hon. En av kvinnorna som arbetar inom vården upplever att man som timanställda bara betraktas som någon som är bra på att kapa arbetstoppar.

Från arbetsförmedlingen

Arbetsförmedlarna uppger att de ägnar mest tid till de arbetssökande som inte har något arbete alls.

6.8 Arbetsmiljö

Arbetsmiljön har man inte något att anmärka på från de deltidsanställdas sida. Man ser inte heller från arbetsgivarens sida några skillnader i arbetsmiljö vad gäller deltidsanställda och heltidsanställda.

6.9 Deltidsarbete som ett sätt att få in foten på arbetsmarknaden och arbetsplatsen

Att en deltids- eller timanställning är ett sätt att komma in på en arbetsplats håller de flesta med om. Men några uttrycker mer kritiska tankar utifrån sina erfarenheter. En av de kvinnor som är timanställd inom vården säger att det för hennes del inte har blivit något mer. Kanske har jag inte gjort nog, säger hon, men tillägger att hon de senaste åren har sökt femtio vikariat inom vården och omsorgen och det har inte givit resultat hittills. Jag får alltid höra att jag egentligen var den som de hade velat ha, men att det fanns någon person som behövde omplaceras på grund av nedskärningarna, säger hon.

Arbetsförmedlarna säger att deltidsanställningar och timanställningar är ett sätt att komma in på arbetsmarknaden, men man upplever att det

har blivit allt svårare för deltidsanställda att få något mer än det under 90-talet.

Arbetsgivarna ser helt klart en deltidstjänst eller en timanställning som ett sätt att komma in på en arbetsplats. Enligt arbetsgivaren inom hotellbranschen får man möjlighet att ta del av hotellkedjans interna rekrytering. Det kan till och med leda till att man får ett heltidsarbete utomlands om man är intresserad av det, berättar han. Arbetsgivaren inom handeln säger att man förvisso kommer in på den arbetsplatsen med en deltidsanställning, men man kan inte förvänta sig att det någonsin ska bli tal om en heltidstjänst. Det går helt enkelt inte inom vår bransch, säger hon.

6.10 Kompetensutveckling och utbildning

De deltidsanställda anser inte att de hos arbetsgivaren får tillgång till kompetensutveckling. Inom kommun och landsting har man de senaste åren gjort kraftiga besparingar och då finns det absolut inte pengar till kompetensutveckling säger en av kvinnorna som jobbar inom vården.

Hur mycket kompetensutveckling man har inom olika branscher verkar variera, enligt arbetsgivarnas uppgifter. Enligt arbetsgivaren inom hotellbranschen har man mycket stora möjligheter till kompetensutveckling, både i form av utbildning och i form av att få prova på andra sysslor inom hotellet. Man arbetar mycket med att personalen ska kunna arbetar över gamla yrkesgränser. Det gör oss mindre sårbara under ekonomiska kristider, säger arbetsgivaren och det ger det våra anställda större möjligheter att arbeta mer tid om de så önskar. Inom vården har det blivit mycket lite kompetensutveckling de senaste året, berättar arbetsgivaren. Hon påpekar dock att man inte gör någon åtskillnad på dem som jobbar heltid och dem som jobbar deltid.

Det finns ett visst intresse för vidareutbildning hos de deltidsarbetande men man får intrycket av att det omgärdas av hinder av olika slag. En av kvinnorna menar att visst kunde hon vidareutbilda sig om hon bara visste till vad, en annan kvinna säger att mycket väl skulle vilja vidareutbilda sig, men då måste det vara någon form av distansutbildning och en tredje upplever att det skulle vara svårt att kombinera studier med arbete, för arbeta vill hon fortsätta att göra.

Arbetsgivarna upplever att intresset för att vidareutbilda sig är mycket litet bland de anställda. Arbetsgivaren inom vården menar att många av de deltidsanställda är nöjda med det har och därmed inte är så motiverade att anstränga sig för att få det bättre. Hon skulle som arbetsgivare gärna se att personalen var mer framåt. Även arbetsgivaren inom hotellbranschen talar om erfarenheter liknade dessa.

6.11 Framtiden

Är det möjligt att jobba mer i framtiden

De deltidsanställda är inte så förhoppningsfulla när det gäller möjligheten att få arbeta mer i framtiden. Trots detta vill de stanna kvar på den arbetsplats där de är nu. Kvinnan som i grund är apotekstekniker säger dock att hon gärna skulle vilja arbeta på en arbetsplats där det ”krävs lite mer hjärna”. Hon hoppas att hon ska kunna få en anställning på ett apotek i framtiden, det kommer att behövas, säger hon, det är så många som går i pension inom de närmaste åren.

Arbetsförmedlaren som arbetar mot vården är relativt optimistisk till deltidsanställdas möjligheter att få arbeta mer i framtiden. Hon tror att man kommer att behöva anställda folk på heltid när en stor del av personalen går i pension. Man har under en längre tid haft anställningsstopp inom kommun och landsting vilket för med sig att man har en mycket ojämn åldersfördelning.

Inom handeln ser det betydligt mer pessimistiskt ut enligt arbetsförmedlaren. Han tror att arbetsgivarna även i fortsättningen kommer att vilja ha ”många huvuden” att pussla med så att man kan kapa arbetstoppar effektivt. Tendensen de senaste åren har snarare varit att man har kortat ned deltiderna inom handeln, enligt arbetsförmedlaren.

Arbetsgivarna anser att man även i fortsättningen kommer att behöva ha deltidsanställda. Man anser att det är nödvändigt för att kunna ha en fungerande verksamhet. En av arbetsgivarna tror också att deltider kommer att bli mer vanligt på högre befattningar. Hon talar om att hon inte skulle ha något emot att dela en chefstjänst med någon annan. Då skulle man komplettera varandra och kunna avlasta varandra bättre än man kan i dag, säger hon.

Vill man byta arbetsplats

De deltidsanställda skulle helst vilja arbeta mer på den arbetsplats som man nu är på. Attityden verkar dock vara något öppnare bland de som arbetar inom hotellbranschen.

För tillfället ligger ett förslag inom kommunen som går ut på att man ska omvandla deltidsanställningar till heltidstjänster. Detta kommer troligen att innebära att personalen ska arbeta på flera olika ställen inom kommunen. Detta tror inte arbetsförmedlarna är så lockande för de som arbetar deltid. Man upplever att de deltidsarbetslösa helst vill vara kvar på samma ställe. Lyckas man lägga upp detta på ett bra sätt, ser man det från arbetsförmedlingens sida som något mycket positivt.

Flyttning eller pendling

Ingen av kvinnorna är intresserade av att flytta. Man anser att man har det bra där man är, med familj och vänner som ger en trygghet.

Pendla kan man tänka sig att göra men det gäller bara inom Örnsköldsvik med omnejd, vilket skulle ge ett pendlingsavstånd på maximalt tre mil.

Vad kan man göra i framtiden?

En av kvinnorna menar att det måste komma signaler uppifrån för att man ska kunna höja deltider till heltider. Själv tror hon att man som deltidsarbetslös får tjata om att man verkligen vill arbeta mer än den tid man har på papperet. Kvinnan som arbetar inom handeln tror att arbetsgivarna där även i fortsättningen kommer att vilja att personalen arbetar deltid. Möjligen skulle de kunna ändra sig om de märkte att kvaliteten blir sämre och om kundtillströmningen därför skulle minska.

En annan förhoppning är att arbetsgivarna lyser ut tjänster internt innan man går ut och annonserar heltidstjänster externt, så att en deltidsanställd kan få chansen att ta ett heltidsjobb.

En av kvinnorna inom vården tycker att det skulle vara bra om man återinförde pooltjänster inom vården. Alltid är det någon som är sjuk någonstans, säger hon och fortsätter, då skulle man i alla fall veta hur mycket man hade varje månad.

Den kvinna som är anställd av kommunen har en förhoppning att deltiderna ska bli färre i framtiden. I och med att så många kommer att gå i pension ungefär samtidigt borde arbetsgivarna ha en chans att göra om deltidstjänster till färre heltidstjänster.

Den arbetsförmedlare som arbetar mot vården tycker att det är synd att en av de få åtgärder som man har kunnat använda mot deltidsarbetslösa kommer att försvinna i december 1999, nämligen resursarbete.

Inom handeln anser arbetsförmedlaren att det till stor del handlar om en attityd från arbetsgivare. Man borde inse att folk inte tycker att det är lockande att behöva gå ned i arbetstid så att man knappt kan försörja sig, säger han.

Arbetsförmedlarna hoppas att arbetsmarknadsläget ska förbättras så att de som söker heltid inte ska behöva nöja sig med ett deltidsarbete. Som läget har varit har man inte kunnat tacka nej till det även om man egentligen vill ha en heltidsanställning. Arbetsförmedlarna diskuterar här också sin egen roll, i synnerhet när det gäller att få in arbetssökande på deltidstjänster trots att de sökt en heltidstjänst.

För att hjälp deltidsarbetslösa anser arbetsgivaren inom hotellbranschen att det är viktigt att man som arbetsgivare hjälper de anställda att utvecklas så att de blir attraktiva även för andra sysslor inom samma företag. De praktiska arrangemangen är viktiga menar han, och här kan arbetsgivaren hjälpa till genom att göra vettiga scheman. Han säger också att det är viktigt att i första hand tillfråga de deltidsanställda om de vill söka en heltidstjänst innan man går ut med den externt.

Arbetsgivaren inom vården anser att man i framtiden kommer att behöva en annorlunda schemaläggning där arbetstagarna i större utsträckning än idag får bestämma över arbetstiderna. Gör man inte det kommer man inte att kunna locka till sig unga människor i framtiden, befarar hon. Hon är inte positivt till en arbetsdelning där man får arbeta inom olika professioner. Risken är att man tappar kompetens då säger hon. Även arbetsgivaren talar om att kommunen har på förslag att göra om alla deltidstjänster till heltidstjänster. Hon är dock övertygad om att detta kommer att innebära att man ska arbeta på flera olika arbetsplatser. Hon menar att detta inte kommer att locka hennes anställda i någon större utsträckning.

6.12 Sammanfattning

Samtliga deltidsarbetande i Örnsköldsvik är kvinnor som har hemmaboende barn. Intrycket är att man vill arbeta mer, men inte nödvändigtvis heltid. Detta gäller i synnerhet de kvinnor som har små barn.

Arbetsförmedlingen upplever att det inte finns några ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet på orten. Heltidsarbeten efterfrågas i mycket liten utsträckning i de aktuella branscherna. Inom vården och omsorgens arbetsgivare har man sedan länge haft anställningsstopp och inom handeln har man dragit ned på personal eller kortat deltiderna. Arbetsförmedlarna har inte kunnat erbjuda några arbetsmarknadsåtgärder som är lämpade för deltidsarbetande och det finns inte heller något utbud av utbildningar som passar dem som arbetar deltid. Dock verkar inte intresset för utbildning bland de deltidsanställda vara så stort. Visserligen talar en del om att de skulle kunna studera, men det omgärdas av hinder. Kompetensutveckling hos arbetsgivarna förekommer inte i någon större utsträckning enligt de deltidsarbetande. Detta stämmer överens med den bild som samtliga arbetsgivare utom en ger.

Att flytta för att få ett heltidsarbete är inte aktuellt för någon av de intervjuade kvinnorna. Man har sin familj och känner sig trygg på orten. Pendla kan man tänka sig, men det handlar om begränsade sträckor (maximalt 3 mil). Enligt arbetsförmedlarna finns också en ovilja att pendla utifrån stadens centrum.

Arbetsgivarna ser det som en nödvändighet att ha deltids- och timanställningar. Man kommer att behöva det även i framtiden för att verksamheten ska kunna fungera, säger man.

7 Jämförelse mellan de olika orterna

I många avseende är de fyra orter där intervjuerna har ägt rum lika. Det är inom samma branscher som man har deltidsarbetande och det är kvinnor som till största del utgör de deltidsarbetande. Arbetsförmedlarna upplever inte att de har kunnat göra så mycket för de deltidsarbetslösa på någon ort.

Vissa skillnader verkar dock finnas. I Farsta får man intrycket att man har kommit längst. Man erbjuder de deltidsarbetslösa datortek och anser också från arbetsförmedlingens sida att det finns ekonomiskt hållbara alternativ till deltidsarbetslöshet. Det finns både utbildningar inom Kunskapslyftet och heltidsanställningar inom vården. Så är inte fallet på övriga orter. Arbetsgivarna inom vården på de andra orterna börjar dock se att det kommer att krävas rekryteringar i framtiden. För att kunna rekrytera kompetent personal tror man att man kommer att behöva se över schemaläggningar etc. Denna fråga kom upp på samtliga orter utom i Farsta.

Det verkar finnas en tendens till att deltidsanställningarna i Strömstad och Örnsköldsvik är kortare än i Farsta och Örebro. I Strömstad har den kommunala arbetsgivaren dock för avsikt att höja arbetstiden för de som arbetar på de allra kortaste tjänsterna (46 procent).

Ett sätt att kunna få en heltidsanställning kan vara att man pendlar till en ort där det finns heltidstjänster. Detta är man överlag ovillig till. Intrycket är dock att man är något mer positiv till att pendla i Strömstad och Örnsköldsvik än i Farsta och Örebro. Kanske är man mer van vid pendling på mindre orter. Det kan också hänga samman med att andelen personer med körkortsinnehav varierar på de olika orterna.

Situationen på arbetsmarknaden skiljer sig åt även inom handeln. I Strömstad verkar det som om det nu går uppåt. En stor del av kunderna är norrmän som åker till Sverige för att handla billigt. Detta ger de deltidsanställda inom handeln i Strömstad stora förhoppningar på framtiden. I Örnsköldsvik verkar det snarare vara så att handeln kommer att minska på personal och dra ned på deltiderna i än större omfattning än man redan har gjort.

Trots dessa skillnader som här har pekats på är det främsta intrycket ändå att situationen är relativt lika för deltidsarbetslösa på de fyra orterna.

Bilaga 4

Kostnadsberäkningar och finansiering

I denna bilaga redovisas kostnadsberäkningar med avseende på utredningens förslag. Det har under arbetet framkommit att det finns stora brister i det underlag och de modeller som krävs för att mer exakt bedöma kostnader som är förknippade med arbetslöshetsförsäkringen. Utredningen vill därför betona att kalkylerna med nödvändighet måste utgå ifrån uppskattningar och inte kan baseras på säkra uppgifter. Analys och beräkningar är gjorda av avdelningsdirektör Fredrik Jansson vid AMS utredningsenhet.

Sammanfattning

Arbetsmarknadsstyrelsen har tillgång till omfattande databaser med information över individuella arbetslöshetsperioder och hur mycket ersättning som har betalats ut till enskilda personer under olika perioder. I denna bilaga redovisas diverse beräkningar av vilka kostnaderna är för ersättning vid deltidsarbetslöshet (tillfälliga timanställningar) och tillfälliga jobb. En modell för hur kostnaderna förändras med olika antaganden om arbetsmarknadens utveckling och regelförändringar presenteras.

Kostnader för deltidsarbetslöshet

En del av dem som är registrerade som deltidsarbetslösa i AMS databas för arbetslöshetsperioder saknar ersättning. Få saknar ersättning då de placeras i kategorin för deltidsarbetslöshet, men en del personer kvarstår i kategorin utan att längre uppbära ersättning från arbetslöshetskassa. Databasen redovisar en överskattning av deltidsarbetslösheten med omkring 25 procent.

Publicerade uppgifter om kostnader för deltidsarbetslöshet är svåra att få tag i. Definitionen på vad som är deltidsarbetslöshet är också diffus. Hur deltidsarbetslöshet ska definieras i datasystemen är en angelägen uppgift som borde studeras närmare. Beräkningarna i utredningen

utgår ifrån en operationell definition där deltidsarbetslöshet räknas för personer som under tre sammanhängande veckor uppburit arbetslöshetsunderstöd, och där understödet betalats ut under färre dagar än den heltidsersättning personen skulle vara berättigad till enligt omräkningstabell. Perioder med heltidsersättning eller ingen ersättning har räknats bort. Med förfaringssättet har det inte varit möjligt att separera tillfälligt timanställda från deltidsarbetslösa då de i databasen är mycket lika.

Kostnaden för deltidsarbetslösheten med detta sätt att räkna uppgick i genomsnitt till 4 569 miljoner kronor per år under de studerade åren. Den genomsnittliga kostnaden per person och dag varierar mellan 426

−

492 för den studerade perioder 1994

− 1998. Dagpenningen för 1998 är betydligt högre än under de tidigare åren.

Motsvarande beräkningar har även gjorts för arbetslöshetskassor. En uppdelning har skett på privata och offentliga kassor. Skillnaderna i kostnader mellan privata och offentliga arbetslöshetskassor är små. Den främsta skillnaden ligger i den genomsnittliga dagpenningen som är högre för gruppen av personer som jobbat i den privata sektorn. De privata kassorna tenderar också att ha något fler ersättningsdagar per år.

Simulerade kostnadsförändringar för deltidsarbetslöshet

Med en gräns om 52 kalenderveckors ersättning för deltidsarbetslöshet skulle de direkta kostnaderna minska med 40 procent. Den direkta besparingen skulle då vara 1 828 miljoner kronor per år. Ett flertal indirekta effekter som ökar kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen genom en ökning av antalet heltidsarbetslösa är emellertid tänkbara. Särskilt viktigt för bedömningen är i vilken utsträckning personerna kommer att få ett heltidsarbete, fortsätta på deltid utan deltidsarbetslöshetsersättning, bli heltidsarbetslösa eller erbjudas ett arbetsmarknadspolitiskt program för att underlätta omställningen till ett annat arbete. Det är främst den del som blir heltidsarbetslösa eller deltar i arbetsmarknadspolitiska program som är betydelsefull för kostnaden.

Ett räkneexempel visar att marginaleffekten kan bli stor för personer som inte kan öka sin arbetstid. Få personer tjänar ekonomiskt på att fortsätta att arbeta deltid utan ersättning i förhållande till att istället bli heltidsarbetslösa. Effekten kan emellertid motverkas av exempelvis strikta regler för i vilken utsträckning en person har rätt att säga upp sig från ett deltidsarbete och erhålla heltidsarbetslöshetsersättning.

Två räkneexempel genomfördes av de indirekta kostnadsökningarna. En rimlig bedömning är att 20 procent av dem som passerar gränsen blir heltidsarbetslösa och att nyinflödet till deltidsarbetslöshet minskar till

90 000 per år. Den totala ökningen av kostnaderna skulle då bli 776 miljoner kronor per år. Av dessa kostnader beräknas 466 miljoner kronor belasta arbetslöshetskassan och 310 miljoner kronor belasta anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder (A2-anslaget). I den händelse att alla dynamiska effekter

  • till följd av ändrat beteende från företagen eller att de deltidsarbetslösa genom starkare incitament lyckas öka sin arbetstid till heltid
  • uteblir blir kostnaderna högre. Kostnaderna skulle då uppgå till totalt 2 155 miljoner kronor varav 1 294 miljoner belastar arbetslöshetsersättningen och 862 miljoner A2 anslaget. Detta är en något större summa än besparingen med att sätta en gräns vid 52 veckor.

Utredningen har också beräknat hur kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen skulle förändras med en årlig minskning av deltidsarbetslösheten med en procent under en femårsperiod med dels förändrade, dels oförändrade regler. Jämfört med en i förhållande till 1998 oförändrad deltidsarbetslöshet skulle kostnadsbesparingen uppgå till sammanlagt 216 miljoner kronor med oförändrade regler. Över tiden skulle emellertid kostnadsminskningen tendera att till viss del ätas upp av en ökad dagpenning till följd av löneutvecklingen. Med en årlig löneökningstakt på 1 procent skulle efter fem år kostnaderna för utbetalad dagpenning ökat med 2,7 procent varmed den verkliga minskade kostnaderna endast skulle bli omkring hälften. Med förändrade regler skulle istället den sammanlagda kostnadsbesparingen bli betydande. Med en rimlig bedömning av utvecklingen, där inflödet av nya deltidsarbetslösa blir 90 000 per år och 20 procent av dem som faller för 52-veckorsgränsen blir heltidsarbetslösa skulle den ackumulerade besparingen under fem år bli 6 036 miljoner kronor, jämfört med 1998 års deltidsarbetslöshet och oförändrade regler. Även nu skulle kostnaden öka något till följd av löneökningar men effekten vara marginell i förhållande till besparingen.

Tillfälliga jobb

Utredningen har utöver effekterna på deltidsarbetslösheten haft i uppdrag att studera tillfälliga jobb. Som personer med tillfälliga jobb har räknats dem som varit inskrivna som arbetslösa vid förmedlingen minst två gånger under ett år och som har haft ett arbete däremellan. Kostnaderna är något underskattade eftersom definitionen inte fullständigt täcker tillfällighetsmarknaden. Antalet personer med arbetslöshetsperioder avbrutna med tillfälliga jobb var något högre under 1997 än 1998, 120 000 mot 90 000. Minskningen följer sannolikt av det förbättrade arbetsmarknadsläget mellan de två åren. Under 1997 hade varje person i genomsnitt 1,9 jobb med en genomsnittlig tid på 10,1 veckor styck. Under 1998 var antalet jobb 2,1 per person och den genomsnitt-

liga tiden något längre, 10,8 veckor per jobb. Den totala kostnaden för arbetslöshet som kringgärdat tillfälliga jobb uppgick under 1997 till 4 278 miljoner kronor. Med det minskade antalet personer var kostnaden under 1998, 3 063 miljoner kronor. I den händelse arbetslösheten i samband med tillfälliga jobb istället skulle minska med en procent årligen skulle kostnaderna jämfört med 1998 minska med sammanlagt 150 miljoner kronor. Med hänsyn till en ökad lönenivå skulle kostnaderna öka med ytterligare omkring 2,7 procent.

Vad som väcker viss förvåning är möjligtvis den relativt stora minskningen av personer med tillfälliga jobb avbrutna med arbetslöshet mellan 1997 och 1998. Utifrån de diskussioner som ofta förs att ekonomin går mot mer av tillfälliga jobb hade man kanske förväntat sig den motsatta utvecklingen. Resultaten motsäger dock inte varandra. Undersökningar visar att personer med tillfälliga jobb har större chanser att få nya jobb än vad arbetslösa har, även om nästa jobb också är av tillfällig natur. Det är således möjligt att en större del växlar mellan kortare jobb utan mellanliggande arbetslöshet.

Kostnadsberäkningar

Arbetsmarknadsstyrelsen har tillgång till omfattande databaser med information över individuella arbetslöshetsperioder och hur mycket ersättning som har betalats ut till enskilda personer under olika perio

-

der.

1

I det följande redovisas diverse beräkningar rörande kostnaderna

som deltidsarbetslöshet (tillfälliga timanställningar) och tillfälliga jobb belastar arbetslöshetsförsäkringssystemen. Beräkningarna bygger på operationella definitioner skapade tillfälligt för utredningen. Närmare studier bör i framtiden göras på AMS för att definiera hur kostnaderna för olika typer av tillfälliga perioder av arbetslöshet ska beräknas. Oklarheter följer av att den databas som redovisar perioder av arbetslöshet och programdeltagande (HÄNDEL) inte är helt synkroniserad med AKSTAT, den databas som redovisar utbetalningar från arbetslöshetskassorna, och att båda databaserna innehåller diverse registreringsfel och i vissa fall en inte obetydlig eftersläpning. Alldeles särskilt kommer

1 Databaserna lämpar sig väl för frågeställningar av den typ som utredningen har att besvara och för många andra frågor av samhällsintresse därtill. Utnyttjandet av databaserna till att ställa specialiserade frågor är ändå förhållandevis begränsat. Antalet personer med direkt tillgång till databaserna och med kunskap om hur material plockas ut och bearbetas är litet. Av denna anledning är det svårt att finna svar på till synes enkla frågor utan en omfattande programmeringsinsats. Eftersom databaserna inte heller är synkroniserade tar bearbetningar relativt mycket tid i anspråk.

problemet uppmärksammas vid beräkningen av deltidsarbetslöshet nedan.

Deltidsarbetslösheten har fått en relativt framträdande position i kapitlet vars struktur är följande. Analysen inleds med en jämförelse mellan överensstämmelsen mellan variabeln för deltidsarbetslöshet i HÄNDEL och utbetalad ersättning för deltidsarbetslöshet i AKSTAT. Därefter följer den operationella definitionen av deltidsarbetslöshet vi tillämpat och utifrån denna beräkningar av antalet ersatta dagar totalt under åren 1994

  • 1998, utbetalat belopp, ersatta personer per dag, genomsnittlig ersättning per person och dag. En modell för beräkningar av hur kostnaderna förändras med olika antaganden om arbetsmarknadens utveckling och regelförändringar följer därefter. Rapporten avslutas sedan med ett kapitel rörande kostnaderna och omfattningen av tillfälliga jobb.

Deltidsarbetslösa

I den månadsstatistik som AMS redovisar inkluderas deltidsarbetslösa. Antalet deltidsarbetslösa, som utgörs av personer inskrivna vid förmedlingen med anställningsförhållande som ger mindre än önskad arbetstid, registreras i en särskild sökandekategori med kodnummer 21. Registreringsdirektiven medför att kategorin även inkluderar personer som inte har ersättning för sin deltidsarbetslöshet. Det gäller särskilt dem som inte uppfyller kraven för att få deltidsarbetslöshetsersättning. Denna grupp har en position på arbetsmarknaden som de inte är nöjda med men de påverkar inte direkt de statliga kostnaderna för deltidsarbetslösheten. Det är emellertid en allmän uppfattning bland förmedlingspersonal att få som inte är berättigade till ersättning för deltidsarbetslöshet placeras i denna kategori. För kunskapsuppbyggnaden och för kvalitetssäkring av den fortsatta analysen är det intressant att studera de som är inskrivna i kategori 21 närmare. Det följande redovisar i vilken utsträckning som personer i kategori 21 är deltidsarbetslösa i en bemärkelse som ligger i närheten av den operationella definition som används senare i analysen.

Jämförelsen bygger på ett representativt urval av var tionde person inskriven i kategori 21 i HÄNDEL under vecka 20, 1995 och 1998. Månadsstatistiken visar att i slutet av maj 1995 var 152 000 personer inskrivna i skat 21, och antalet inskrivna var 130 000 under motsvarande vecka 1998. Vårt urval för vecka 20, som infaller i mitten av maj, utgjordes av 15 100 respektive 13 100 personer. Därefter hämtades information om samma personer ur AKSTAT.

2

Tabell 1 redovisar hur

2 AKSTAT är en databas för utbetalda medel ifrån arbetslöshetskassorna.

stor del av de sökande som hade ersättning på heltid eller deltid, samt hur många som saknade ersättning. I tabellen redovisas även det genomsnittliga antalet utbetalade ersättningsdagar under veckan. För att hantera problem med eftersläpning eller andra typer av felregistreringar användes ett fönster om sju veckor för utbetalningarna. Således sparades information om utbetalningar från vecka 17

  • 23. En person som erhållit mindre än hel ersättning under hela denna tid räknades som deltidsarbetslös. Personer som fått hel ersättning under hela perioden räknades som heltidsarbetslösa och personer som inte fått ersättning alls under perioden som ”saknar ersättning”. Det finns en viss minskning av antalet ersättningsdagar som de deltidsarbetslösa hämtat ut under veckan. Detta kan hänga samman med ett förbättrat arbetsmarknadsläge. Vi ser också att det finns ett visst antal personer som är registrerade som deltidsarbetslösa men som får heltidsersättning. Mängden sådana personer har minskat mellan åren.

Resultaten visar att en del av dem som är registrerade som deltidsarbetslösa saknar ersättning. Antalet ökar dessutom mellan åren. Detta motsäger till synes förmedlarnas intryck att det endast är personer med rätt till ersättning som placeras i kategorin för deltidsarbetslösa. Närmare analyser visar att det endast är 5,7 procent av dem som placeras i kategorin som aldrig haft ersättning.

3

Däremot finns det personer som

fortfarande finns inskrivna i kategorin utan att längre uppbära ersättning från arbetslöshetskassa. Slutsatsen är att de som placeras i kategori 21 sannolikt har ersättning vid placeringstillfället men att en större del har blivit av med sin ersättning eller har lämnat deltidsarbetslösheten utan att ha blivit avrapporterade. Såtillvida är förmedlarnas uppfattning riktig, men detta ställer naturligtvis till bekymmer om man utifrån HÄNDEL vill uttala sig om kostnaderna för deltidsarbetslösheten. HÄNDEL överskattar deltidsarbetslösheten med omkring 25 procent.

Stocken deltidsarbetslösa, dvs. det genomsnittliga antalet personer som får ersättning under en viss dag, uppgick under den studerade veckan 1995 till 50 200 personer, och under 1998 till 32 400 personer.4Jämförelsen kommer att ligga till grund för kvalitetsbedömning av de resultat som räknas fram nedan. Den genomsnittliga dagpenningen för de deltidsarbetslösa var under 1995, 434 kronor per dag, under 1995 var

3 I denna analys studerades personer som var deltidsarbetslösa under hela tiden februari

  • april under 1998. Restriktionen var att de skulle fått någon utbetalning från arbetslöshetskassa under de tre månaderna, även heltidsunderstöd räknades in. Kraven var således mycket löst ställda.4 Stocken har beräknats som antalet personer som fått ersättning dividerat med andelen ersatta dagar per vecka. För 1995 beräknades, 114 620*2.19/5 =50 200 och för 1998, 84 450*1.92/5 = 32 400.

den 496 kronor per dag. Det är en väsentlig ökning som inte kan förklaras enbart med löneutveckling, och förändringar i ersättningsgrad eller i nivån av maximal och minimal dagersättning.

Tabell 1. Jämförelse mellan sökandekategori 21 (deltidsarbetslösa) i HÄNDEL och ersättningsmarkering i AKSTAT för vecka 20 under 1995 och 1998.

1995

1998

Antal personer

Ersättningsdagar per vecka

Antal personer

Ersättningsdagar per vecka

Ingen ersättning 31 360

0

43 130

0

Deltidsarbetslösa 114 620

2.19

84 450 1.92

Heltidsarbetslösa 5 170

4.93

2 690 4.91

Totalt antal registrerade som deltidsarbetslösa

151 150

130 270

Dagpenning

434 kr

496 kr

Kostnader för deltidsarbetslöshet

Publicerade uppgifter om kostnader för deltidsarbetslöshet är svåra att få tag i. Definitionen på vad som är deltidsarbetslöshet är också diffus. På AMS finns ingen riktig definition och intresset har varit märkvärdigt lågt under hela 1990-talet. Hur deltidsarbetslöshet ska definieras i datasystemen är en angelägen uppgift som borde studeras närmare. I det följande ska beräkningar göras med hjälp av en operationell definition, särskilt skapad för detta tillfälle. Den ska inte betraktas som slutgiltig utan just ses som en möjlig definition bland flera.

Deltidsarbetslöshet har operationaliserats som en person som under tre sammanhängande veckor uppburit arbetslöshetsunderstöd, och där understödet betalats ut under färre dagar än den heltidsersättning per

sonen skulle vara berättigad till enligt omräkningstabell. Perioder med heltidsersättning eller ingen ersättning har räknats bort.

5

I tabell 2 nedan redovisas resultaten ifrån ett representativt urval av var 100:e person inskrivna i AKSTAT någon gång sedan 1994. För varje år 1994

  • 1998 redovisas; utbetalat belopp, totalt antal ersatta dagar, ersatta personer per dag och den genomsnittliga ersättningen per person och dag. På sista raden redovisas dessutom de genomsnittliga värdena under alla fem åren.

Tabell 2. Beräkning av total kostnad, antalet ersatta dagar per år, stocken och genomsnittlig dagpenning för deltidsarbetslösa under perioden 1994

  • 1998. Beräkningarna bygger på ett urval av var 100:e person i AKSTAT.

År Total kostnad, milj. kr.

Totalt ersatta dagar per år

Ersatta personer per dag (stocken)

Genomsnittlig dagpenning, kr

1994

4 320 10 115 900 38 800

427

1995

4 730 10 884 000 41 700

435

1996

4 510 10 582 600 40 600

426

1997

4 726 10 547 800 40 500

448

1998

4 406

8 962 300 34 400

492

Snitt

4 569 10 279 700 39 400

444

Not: Som deltidsarbetslös har räknats en person som under tre veckors tid uppburit arbetslöshetsunderstöd, och där understödet betalats ut under färre dagar än den heltidsersättning personen skulle vara berättigad till enligt omräkningstabell.

Kostnaden för deltidsarbetslösheten har uppgått till i genomsnitt 4 569 miljoner kronor per år under de studerade åren. Den genomsnittliga kostnaden per person och dag är för 1998 betydligt högre, vilket vi också fann i jämförelsen mellan HÄNDEL och AKSTAT ovan. En möjlig förklaring är att tillfälligt timanställda (springvikarier) tidigare var registrerade som deltidsarbetslösa men nu i större utsträckning registrerats i den relativt nyskapade kategori för denna typ av anställningar (skat 22). Effekten skulle då följa om dessa

5 Definitionen medför svårigheter att separera deltidsarbetslösa från personer med tillfällig timanställning. Genom att testa personer inskrivna i kategori 22, som är tillfälliga timanställningar fann vi att en inte oväsentlig del räknades som deltidsarbetslösa i AKSTAT. Tiden har inte medgivit att närmare försöka separera dessa grupper från varandra.

har en genomsnittligt lägre dagpenning vilket ökar den genomsnittliga dagpenningen om de tas bort. En invändning mot förklaringen är emellertid att genom definitionen som används i beräkningarna det högst troligt att dessa räknas in i deltidsarbetslösheten även under 1998. Vidare analyser behövs för att utreda vad som ligger bakom detta fenomen.

Vi kan kvalitetsjämföra beräkningarna av antalet ersatta personer med de som framkom vid den veckovisa jämförelsen mellan HÄNDEL och AKSTAT. Under vecka 20, 1995, var stocken deltidsarbetslösa omkring 50 200 personer, vilket ska jämföras med 41 700 i beräkningen som redovisas i tabell 2. För samma vecka 1998 var stocken runt 32 000, den beräknade uppgick till 34 400. I båda fallen avviker stocken från varandra men skillnaderna är inte så stora att vi inte sätter tilltro till att urvalet speglar kostnaderna tillfredsställande. Sannolikt är det beräkningen från veckourvalen som inte kan spegla genomsnittet över ett helt år tillfredsställande. Kostnaderna per dag varierar omkring 426

  • 492

kronor per dag under 1994

  • 1998. Värdena är mycket lika dem som

uppmättes tidigare.

Motsvarande beräkningar har även gjorts för arbetslöshetskassor. En uppdelning har skett på privata och offentliga kassor. Tabell 3 redovisar genomsnittliga värden för hela perioden 1994

  • 1998. Eventuella förskjutningar av kostnaderna och ersättningsdagar mellan olika år förutsätts vara av så liten omfattning att det inte har någon praktisk betydelse för relationerna mellan olika kassor. Skillnader i kostnaderna mellan privata och offentliga arbetslöshetskassor är små. Den främsta skillnaden ligger i den genomsnittliga dagpenningen som är högre för gruppen av personer som jobbat i den privata sektorn. De privata kassorna tenderar också haft något fler ersättningsdagar per vecka. Under 1998 har emellertid andelen deltidsarbetslösa tenderat att öka i offentliga kassor i förhållande till privata.

Tabell 3. Beräkning av total kostnad, antalet ersatta dagar per år, stocken och genomsnittlig dagpenning för deltidsarbetslösa under perioden 1994

  • 1998, fördelat på privata och offentliga kassor. Beräkningarna bygger på ett urval av var 100:e person i AKSTAT.

År

Total kostnad, milj. kr.

Totalt ersatta dagar per år

Ersatta personer per dag (stocken)

Genomsnittlig dagpenning, kr

Privata kassor 2 293 4 911 200 18 800

467

Offentliga kassor

1 995 4 453 600 17 100

448

Beräknade kostnadsförändringar för deltidsarbetslöshet

Vad kostar deltidsarbetslösheten och hur skulle kostnaderna påverkas av förändringar i arbetslösheten eller av diverse restriktioner i rätten till arbetslöshetsersättning för perioder av deltidsarbetslöshet? De beräkningar som redovisats fram till nu har endast rört historiska fakta. En viktig del av utredningens uppdrag är att bedöma vad som skulle ske vid ett förändrat arbetsmarknadsläge eller med eventuella förändringar i reglerna för deltidsarbetslöshet. Särskilt fokuseras intresset kring hur kostnaderna för deltidsarbetslösheten skulle påverkas av dylika förändringar. Vi kommer först att lyfta fram vilka komponenter som är av betydelse för beräkningarna, därefter relatera dessa komponenter till varandra för att slutligen redovisa kostnadsberäkningar för förändringar i dels regler, dels arbetsmarknadsläge.6

Vi utgår ifrån den grundläggande kostnadsrelationen att kostnaden för deltidsarbetslösheten under ett år kan räknas som produkten mellan den genomsnittliga ersättningen för en arbetslöshetsdag, dvs. dagpenningen, och antalet ersättningsdagar under året, dvs stocken multiplicerad med antalet möjliga ersättningsdagar under ett år (260 dagar).7 Vi kommer nedan att först bestämma dagpenningen och därefter stocken. I båda fallen redovisas hur kostnaderna skulle förändras under olika antaganden.

6 I beräkningarna ingår personer över 60 år. Utredningen har diskuterat att dessa eventuellt kan undantas från regelförändringar. De utgör omkring tre procent av populationen och kostnaderna bör i sådana fall justeras i motsvarande grad.7 Kostnad per år = Dagpenning * Stocken * 260 dagar.

Dagpenning

Den genomsnittliga ersättningen per dag, dagpenningen, är bestämd av vilken lön personerna hade innan de blev arbetslösa och hur stor ersättningsgraden är. Idag är ersättningsgraden 80 procent av daglönen. Det finns också ett ersättningstak på 580 kronor per dag och ett golv på 240 kronor per dag. Den genomsnittliga ersättningsgrundande daglönen för personer med tidigare lön var under perioden 628 kronor per person och dag, och den genomsnittliga dagpenningen för dessa var 465 kronor. Det går, med vissa förenklade antaganden, att matematiskt beräkna hur daglön och dagpenning hänger samman. Därigenom blir det möjligt att beräkna hur genomsnittslönen påverkas av förändrade gränser, ersättningsgrad och olika löneökningstakt.

8

I tabell 4 redovisas hur genomsnittslönen skulle förändras i ett antal olika förändringsalternativ. Vi har ett ursprungsfall som avser dagens lönenivå och två förändringsfall med löneökningar på 5 procent respektive 10 procent. För var och en av dessa har vi beräknat hur ersättningen påverkas av en ökning av lägsta ersättningsnivå till 260 respektive en minskning till 220. På motsvarande sätt har den högsta nivån varierats mellan 600 och 550 kronor per dag. Vi måste understryka att det här enbart rör sig om hypotetiska förändringar av hur den genomsnittliga ersättningen per dag påverkas i de olika fallen. I tabellen redovisas också räkneexempel där ersättningsgraden höjs respektive sänks med 10 procentenheter. Endast procentuella förändringar redovisas.

8 Vi har beräknat en lognormal fördelning utifrån daglönerna, med ett medelvärdet 6.38 och standardavvikelse 0.531. Med hjälp av integraler är det möjligt att utifrån denna fördelning beräkna andelen personer som faller utanför gränserna och den genomsnittliga ersättningen för dem inom gränserna, vilket ligger till grund för tabell 4.

Tabell 4 Genomsnittlig förändring av dagpenningen med olika antaganden om löneökningstakt och förändringar i ersättningsgrad, -tak och -golv.

Ersättningskvot

80%

70%

90%

Löneökning

0 5% 10%

0% 5% 10%

0% 5% 10%

golv/tak 240/580

0 2,7 5,1 -7,6 -4,8 -2,1

6,2 8,6 10,8

240/600

1,4 4,2 6,8 -6,6 -3,7 -0,9 8,0 10,6 13,0

240/550

-2,3 0,1 2,3 -9,2 -6,6 -4,2

3,3 5,4 7,3

220/580

-0,3 2,4 4,9 -8,0 -5,1 -2,4

6,1 8,5 10,7

220/600

1,1 4,0 6,6 -7,1 -4,1 -1,2 7,9 10,5 12,9

220/550

-2,5 -0,1 2,1 -9,6 -7,0 -4,5

3,2 5,3 7,2

260/580

0,4 3,0 5,3 -7,0 -4,3 -1,7

6,5 8,8 10,9

260/600

1,7 4,5 7,0 -6,0 -3,2 -0,5 8,2 10,8 13,1

260/550

-1,9 0,4 2,5 -8,6 -6,1 -3,8

3,5 5,6 7,5

Som kan utläsas ur tabellen påverkas ersättningsnivån olika beroende på löneökningstakt, ersättningsgrad och hur golv och tak i ersättningen sätts. Vi ger några exempel; Om ersättningsgraden sänktes till 70 procent samtidigt som lönerna var oförändrade skulle dagpenningen sjunka med i genomsnitt 7,6 procent per person. Om vi höjde golvnivån till 260 kronor och taknivån till 600 kronor skulle den genomsnittliga dagpenningen höjas med 1,7 procent. Om därtill kom en löneökning motsvarande 10 procent skulle den genomsnittliga dagpenningen öka med 7,0 procent. Att därutöver öka ersättningsgraden till 90 procent av daglönen skulle den genomsnittliga dagpenningen öka med 13,1 procent. Dessa förändringar skulle med ett oförändrat uttag av ersättningsdagar under ett år medföra en kostnadsökning för deltidsarbetslösheten motsvarande dessa procenttal. Av särskilt intresse för kostnadsberäkningarna nedan är hur mycket den genomsnittliga dagpenningen skulle öka med en femprocentig löneökning. Effekten skulle, med i övrigt oförändrade värden, bli 2,7 procent. Detta avslutar den första delen av kostnadsberäkningen.

Ersättningsdagar per år

Nästa komponent är antalet ersättningsdagar som betalas ut under året. Ett flertal faktorer påverkar denna storhet. Den grundläggande uppgiften för beräkningarna är emellertid stocken deltidsarbetslösa, dvs antalet personer som varje dag betalas ersättning för deltidsarbetslöshet, multiplicerat med 260, vilket är det antal dagar som ersättning betalas ut

under ett år. En sådan beräkning redovisades i tabell 2. Att använda ett mått av detta slag är tillräckligt för att beräkna kostnaderna vid en given tidpunkt. För att bedöma hur kostnaderna förändras om arbetsmarknadsläget förändras eller om regelförändringar införs är det däremot inte tillräckligt. Det är därför nödvändigt att ta ett mer dynamiskt perspektiv på hur antalet ersättningsdagar bestäms.

I en flödesjämvikt är antalet arbetslösa under en given dag lika med produkten mellan den genomsnittliga tiden i deltidsarbetslöshet räknad i år och antalet nya personer som blir deltidsarbetslösa under ett år.9 Den genomsnittliga tiden kan beräknas om man känner till fördelningen av hur många som fortfarande uppbär ersättning efter olika tidsperioder och om vi känner till hur många ersättningsdagar de fått utbetalat under tiden. Figur 1 redovisar sådan information. På vänster axel kan avläsas en uppskattning av hur stor del av de deltidsarbetslösa som fortfarande inte avbrutit sin deltidsarbetslöshetsperiod efter olika antal kalenderveckor. På höger axel kan avläsas det genomsnittliga antalet ersättningsdagar som utbetalats efter olika antal kalenderveckor. Genom dessa kurvor går det att räkna fram den genomsnittliga tiden i deltidsarbetslöshet och även hur genomsnittstiden påverkas om vi sätter en maximal gräns i antalet kalenderveckor en person får lyfta deltidsarbetslöshetsersättning. En sådan beräkning redovisas i figur 2.10

Under de studerade åren har det genomsnittliga antalet ersatta dagar uppgått till 47. Detta har skett under en sammanlagd kalendertid av 42 veckor och antalet veckor som ersättning betalats ut har uppgått till i genomsnitt 21. Detta innebär att ersättningen för många personer inte löper under en sammanhängande tid, utan tiden avbryts av och till. Av-

9 Stocken deltidsarbetslösa = Genomsnittlig tid med deltidsarbetslöshetsersättning * Inflödet av nya deltidsarbetslösa.10 Att veckor med ersättning inte sammanfaller med kalenderveckor har hanterats med hjälp av regressionsanalyser. Vi har tagit två metoder till vår hjälp. Dels en överlevnadsanalys för att beräkna fördelningen av sammanhängande kalendertid som de deltidsarbetslösa fått ersättning, dels skattat relationen mellan deltidsarbetslöshet under viss kalendertid och antalet ersättningsdagar de erhållit under denna tid. I överlevnadsanalysen har personer som fått ersättning under 1999 censurerats. För att beräkna genomsnittliga tider går man tekniskt tillväga genom att beräkna hur lutningen på överlevnadskurvan förändras vid varje ytterligare kalendervecka, mäta antalet ersatta dagar vid samma kalendervecka, multiplicera dessa med varandra och sedan summera. Då erhålls det genomsnittliga antalet ersättningsdagar. Samma princip gäller om vi sätter en gräns i antalet kalenderdagar och slutar att räkna antalet ersättningsdagar vid denna tidpunkt, skillnaden är bara att de som har längre tid än gränsen åsätts antalet ersättningsdagar som genomsnittligt uppnåtts då gränsen nås.

brotten kan vara både med veckor av arbete eller arbetslöshet. Vi har i beräkningarna begränsat oss till veckor av deltidsarbetslöshet, utifrån den operationaliserade definitionen ovan, och i kostnaderna ingår inte ersättning för heltidsarbetslöshet. Vi har också satt en gräns för hur lång en period är levande utan att personen uppburit ersättning till ett år. Därefter antar vi i beräkningarna att en ny period har påbörjats. Den gräns som är av särskilt intresse för utredningen är 52 veckor. Med 52 veckor som gräns skulle, utifrån figur 2, det genomsnittliga antalet ersättningsdagar sjunka från nuvarande 47 dagar till 30 dagar. Jämfört med idag är det en minskning av tiden med 40 procent.

Om vi antar att inflödet till deltidsarbetslöshet är opåverkad av denna regelförändring skulle således stocken minska med 40 procent och vid oförändrade ersättningsregler skulle den direkta kostnaden för deltidsarbetslösheten minska i motsvarande grad. Med den genomsnittliga kostnaden under perioden 1994

  • 1998, som var 4 569 miljoner per år skulle den direkta besparingen bli 1 828 miljarder kronor per år, om allt annat hålls konstant.

Av betydelse för stocken och därmed för kostnaderna är också inströmningen av nya deltidsarbetslösa. Tabell 5 redovisar hur stort inflödet varit under åren 1995

  • 1998. Det finns en klart sjunkande trend.

Effekten av inflödet på kostnaderna är linjärt i meningen att varje procents minskning av inflödet leder till en motsvarande minskning av kostnaderna för deltidsarbetslösheten.

Tabell 5. Inflödet av nya perioder av deltidsarbetslöshet fördelat per år.

År Inflöde per år 1995 178 800 1996 168 600 1997 167 500 1998 134 100

Not: Vi avstår att redovisa inflödet under 1994 eftersom det var detta år som AKSTAT skapades. Inflödet tenderar därför att bli överskattat.

Figur 1. Andel som fortfarande lyfter deltidsersättning (vänstra vertikala axeln) och antalet ersatta dagar med deltidsarbetslöshetsersättning (högra vertikala axeln) efter olika antal kalenderveckor.

0 0.1 0.2 0.3 0.4 0.5 0.6 0.7 0.8 0.9

1

26 52 78 104 130 156 182 208 234 260

Kalendertid

Överlevnadsgrad

0 20 40 60 80 100 120 140 160 180

Ersatta dagar

Överlevnadsgrad

Ersättningsdagar

Figur 2. Genomsnittliga antalet utbetalade ersättningsdagar per person, fördelade efter vilken gräns i kalenderveckor som sätts för rätt till deltidsarbetslöshetsersättning.

Genomsnittligt antal ersättningsdagar om man sätter en

gräns i kalender tid.

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45

26 52 78 104 130 156 182 208 234 260

Kalenderveckor

Ersättningsdagar

Indirekta effekter

Ovan har vi principiellt redovisat hur de direkta kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen skulle påverkas vid olika förändringar i arbetsmarknaden eller av regler. Det finns emellertid ett antal indirekta effekter som också måste övervägas. Det gäller framför allt vad en begränsning av rätten till deltidsarbetslöshetsersättning får för effekter på arbetslösheten. Genom avläsning i figur 1 ser vi att 30 procent av dem som uppbär ersättning kommer att falla för gränsen 52 kalenderveckor. Det är avgörande för kostnadsberäkningarna hur dessa kommer att bete sig. Framför allt i vilken utsträckning de kommer att få ett heltidsarbete, fortsätta på deltid utan deltidsarbetslöshetsersättning, bli heltidsarbetslösa eller erbjudas ett arbetsmarknadspolitiskt program för att underlätta omställningen till ett annat arbete. Det är främst den del som blir heltidsarbetslösa eller deltar i arbetsmarknadspolitiska program som är betydelsefull för kostnaden. Genom vissa antaganden kan vi komma en bit på väg.

Till att börja med kan vi förenklat anta att individerna väljer det alternativ de anser mest ekonomiskt lönsamt. I vissa intervall av deltidsarbetslöshet skulle personer tjäna ekonomisk på att bli heltidsarbetslösa istället för att jobba deltid utan ersättning. Det ekonomiskt bästa valet varierar beroende på lön och antalet ersatta deltidsdagar. I tabell 6 redovisas hur stor inkomst personen netto skulle få per vecka med olika antaganden om lön och deltidsarbetslöshet. Vi ser att en dags deltidsarbetslöshet utan ersättning per vecka är ekvivalent med att vara heltidsarbetslös under hela veckan om personen har en daglön på 500 och 600 kronor. Med en daglön på 800 kronor är fortsatt deltidsarbete att föredra. Med ersättning för fler deltidsdagar får individen i samtliga exempel den högsta inkomsten om han väljer att bli arbetslös på heltid framför att arbeta deltid utan ersättning. För personer som inte kan öka sin arbetstid skulle marginaleffekten av att dra bort deltidsersättningen med andra ord kunna bli kraftig. Naturligtvis är det möjligt att motverka dessa effekter med diverse regler. Avgörande är exempelvis i vilken utsträckning som personer säger upp sig från ett deltidsarbete ger rätt till heltidsarbetslöshetsersättning.

Tabell 6. Beräkning av veckoersättning, netto, beroende på hur många deltidsdagar som ersätts.

Antal ersatta deltidsdagar

Daglön, kr/dag

Heltidsanställd, kr/v.

Deltidsarbetslös med ersättning, kr/v.

Deltidsarbetslös utan ersättning, kr/v.

Heltidsarbetslös, kr/v.

1

500

1625

1560

1300 1300

2.5

500

1625 1462.5 812.5 1300

4

500

1625

1365

325 1300

1

600

1950

1872

1560 1560

2.5

600

1950

1755

975 1560

4

600

1950

1638

390 1560

1

800

2600

2457

2080 1885

2.5

800

2600 2242.5 1300 1885

4

800

2600

2028

520 1885

Not: I beräkningarna antas att ersättningsgraden är 80 procent, att maximal ersättningsnivå är 580 kronor per dag och att skattesatsen är 35 procent.

För att få kunskap om vilka effekterna blir har vi gjort en uppskattning av hur stor del av dem som historiskt avslutat deltidsarbetslöshet som har blivit heltidsarbetslösa. Beräkningarna tyder på en andel omkring 40 procent. Till följd av ändrat beteende från företagen eller att de deltidsarbetslösa genom starkare incitament lyckas öka sin arbetstid till heltid är emellertid troligt att en större del kommer att få arbete efter regelförändringen, liksom att inflödet minskar. En rimligare uppskattning är att 20 procent blir heltidsarbetslösa och att inflödet minskar till kanske 90 000 per år. Antalet deltidsarbetslösa som blir heltidsarbetslösa skulle då bli 5 400 personer per år.11 Antag att det sedan dröjer ett år i genomsnitt innan de hittar ett nytt arbete, en tid som fördrivs omväxlande i arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska program, varav programmet utgör fyra månader. Med arbetsmarknadsutbildning som normåtgärd skulle den totala kostnaden bli 776 miljoner kronor, varav arbetslöshetskassan belastades med 466 miljoner kronor

11 Antalet personer beräknas som 0.3*0.2*90 000 = 5 400.

och anslaget för arbetsmarknadspolitiska åtgärder (A2-anslaget) med 310 miljoner kronor.12

I den händelse att alla dynamiska effekter, mot förmodan, uteblir skulle kostnaderna bli högre. Om samtliga av dem som faller för 52veckorsgränsen blir heltidsarbetslösa och inflödet är fortsatt högt på 125 000 personer per år skulle i mängd räknat 15 000 personer per år bli heltidsarbetslösa.13 Kostnaderna för detta, med i övrigt samma antaganden som ovan, skulle uppgå till totalt 2 155 miljoner kronor, varav 1294 miljoner belastar arbetslöshetsersättningen och 862 miljoner A2anslaget. Detta är en något större summa än besparingen med att sätta en gräns vid 52 veckor.

Prognos över kostnadernas utveckling

Att prognosticera kostnadsutvecklingen är en delikat uppgift som alltid är behäftad med stora osäkerheter. Det är ändå angeläget att skapa sig så gott underlagsmaterial som möjligt för beslut.

Utredningen har beräknat hur kostnaderna för arbetslösheten skulle förändras med en långsam minskning av deltidsarbetslösheten med dels förändrade, dels oförändrade regler. Förändringsalternativen redovisas på fem års sikt, med en årlig minskning av deltidsarbetslösheten med en procent (se tabell 7a

  • b).

Jämfört med en i förhållande till 1998 oförändrad deltidsarbetslöshet skulle kostnadsbesparingen uppgå till sammanlagt 652 miljoner kronor med oförändrade regler och en årlig minskning av deltidsarbetslösheten med en procent (tabell 7a). Över tiden skulle kostnadsminskningen emellertid tendera att delvis ätas upp av en ökad dagpenning till följd av löneutvecklingen. Med en årlig, och sannolikt lågt tilltagen, löneökningstakt på 1 procent skulle efter fem år kostnaderna för utbetalad dagpenning ökat med 2,7 procent (se tabell 4) varmed den verkliga minskade kostnaderna endast skulle bli omkring hälften.

I tabell 7b redovisas hur kostnaderna skulle utvecklas med förändrade regler. Beroende på hur inflödet av nya deltidsarbetslösa utvecklas och hur stor andel som blir heltidsarbetslösa om gränsen på 52 veckor tillämpas kommer kostnadsbesparingen att variera. I det mest optimistiska alternativet, med ett årligt inflöde på 90 000 nya deltidsarbetslösa

12 Kostnaden för arbetsmarknadsutbildning var genomsnitt 652 kronor per dag och deltagare under 1997. Kostnaden för tiden i arbetslöshet räknade en genomsnittlig ersättning på 490 kronor per person och dag. Utväxlingen är att 60 procent av kostnaden faller på arbetslöshetskassan och 40 procent på A2anslaget.13 Antalet personer beräknas som 0.3*0.4*125 000 = 15 000.

och 10 procent som blir heltidsarbetslösa efter det att 52-veckorsgränsen uppnås, skulle kostnadsbesparingen uppgå till 8 305 miljoner kronor, jämfört med en deltidsarbetslöshet på 1998 års nivå och oförändrade regler. En mer realistisk bedömning är emellertid att 20 procent blir arbetslösa vilket då skulle medföra en sammanlagd kostnadsbesparing motsvarande 6 036 miljoner kronor, jämfört med en deltidsarbetslöshet på 1998 års nivå och oförändrade regler. Det är endast i extremfallet, där alla dynamiska effekter uteblir som regelförändringen inte medför någon besparing. I fallet där 40 procent av dem som passerar gränsen 52 veckor blir heltidsarbetslösa och inflödet förblir högt på 125 000 personer per år skulle den ackumulerade kostnadsökningen uppgå till 2 032 miljoner kronor. I samtliga förändringsalternativ ökar kostnaderna något till följd av löneökningar men effekten är marginell i förhållande till besparingen.

Tabell 7a. Förändring av kostnader (milj. kr) vid en årlig minskning av deltidsarbetslösheten med 1 procent. Tabellen utvecklingen utan regelförändringar.

Ingen förändring av regler

År Fast kostnad på 1998 års nivå

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

1998

4 406

4 406

0

0

1999

4 406

4 362

44

44

2000

4 406

4 318

87

132

2001

4 406

4 275

130

263

2002

4 406

4 232

173

436

2003

4 406

4 190

216

652

Tabell 7b. Förändring av kostnader (milj. kr) vid en årlig minskning av deltidsarbetslösheten med 1 procent. Tabellen redovisar två olika nivåer på inflödet och fyra alternativa uppskattningar av andelen av dem som passerar 52-veckorsgränsen som blir heltidsarbetslösa. Kostnaderna för ökad heltidsarbetslöshetsersättning är inkluderade.

Inflöde; 90000 personer per år

10%

20%

30%

40%

År Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

1998 3031 1375 1375 3419 987 987 3807 599 599 4195 211 211 1999 3027 1378 2753 3411 995 1981 3795 611 1210 4179 227 438 2000 3024 1382 4135 3404 1002 2984 3784 622 1832 4164 242 680 2001 3020 1386 5521 3396 1010 3994 3772 634 2466 4149 257 938

2002 3016 1390 6911 3389 1017 5011 3761 645 3111 4133 272 1210 2003 3012 1394 8305 3381 1025 6036 3750 656 3767 4119 287 1497

Inflöde; 125 000 personer per år

10%

20%

30%

40%

År Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ

besparing

Årlig kostnad

Årlig besparing

Kumulativ besparing

1998 3182 1224 1224 3721 685 685 4259 147 147 4798 -392 -392 1999 3177 1229 2453 3710 696 1381 4243 163 310 4776 -370 -762 2000 3171 1235 3688 3699 707 2088 4227 179 488 4755 -349 -1111 2001 3166 1240 4927 3689 717 2805 4211 195 683 4734 -328 -1439 2002 3161 1245 6172 3678 728 3533 4196 210 893 4713 -307 -1746 2003 3156 1250 7423 3668 738 4271 4180 226 1119 4692 -286 -2032

Tillfälliga jobb

Utredningen har utöver effekterna på deltidsarbetslösheten haft i uppdrag att studera tillfälliga jobb. Vi inleder med att studera ersättning som betalas ut till personer med tillfälliga jobb under året. Den definition vi då har utgått ifrån är personer som har varit inskrivna som arbetslösa vid förmedlingen minst två gånger under 1997 eller 1998 och som har haft ett arbete däremellan. Med arbete menas att personen antingen har fått ett tillfälligt arbete (sökandekategorierna 31 eller 41) eller avaktualiserats till ett arbete (avaktualiseringsorsakerna 1, 2, 3 och 4). Definitionen täcker inte fullständigt in tillfällighetsmarknaden då

personer som har arbete över årsskiften inte räknas med. På grund av tidsbrist har vi fått nöja oss med detta men uppmärksammar att följden blir en viss underskattning av kostnaderna.

Vi gjorde ett urval av var 100:e person som uppfyllde villkoret att ha fått ett arbete under 1997 (1998) omgärdat av två arbetslöshetsperioder. Urvalet för 1997 bestod av 1 196 personer vilket således motsvarar omkring 119 600 personer i verkligheten. Uppskattningsvis hade 100 400 av dessa fått ersättning från arbetslöshetskassa. Under 1998 var urvalet 895 personer, motsvarande 89 500 personer i verkligheten. Av dessa hade uppskattningsvis 66 800 personer fått ersättning.

Antalet personer med arbetslöshetsperioder avbrutna med tillfälliga jobb har således minskat mellan de två åren. En viktig förklaring till detta är sannolikt att arbetsmarknadsläget förbättrades. Under 1997 hade varje person i genomsnitt 1,92 jobb med en genomsnittlig tid på 10,1 veckor styck. Under 1998 var antalet jobb 2,06 per person och den genomsnittliga tiden något längre, 10,8 veckor per jobb. Det utbetalade antalet ersättningsdagar per person var 88 under 1997 mot 85 under 1998. Skillnaderna är inte stora men tendensen är att tiden med arbetslöshetsersättning har sjunkit samtidigt med att tiden i arbete ökat. Vad som väcker viss förvåning är möjligtvis den relativt stora minskningen av personer med tillfälliga jobb avbrutna med arbetslöshet mellan 1997 och 1998. Utifrån de diskussioner som ofta förs att ekonomin går mot mer av tillfälliga jobb hade man kanske förväntat sig den motsatta utvecklingen. Resultaten motsäger dock inte varandra. Undersökningar visar att personer med tillfälliga jobb har större chanser att få nya jobb än vad arbetslösa har, även om nästa jobb också är av tillfällig natur. Det är således möjligt att en större del växlar mellan kortare jobb utan mellanliggande arbetslöshet.

Den totala kostnaden för arbetslöshet som kringgärdat tillfälliga jobb uppgick under 1997 till 4 278 miljoner kronor. Med det minskade antalet personer var kostnaden under 1998, 3 063 miljoner kronor. I den händelse arbetslösheten i samband med tillfälliga jobb skulle minska med en procent årligen de närmaste åren skulle kostnaderna jämfört med 1998 minska med sammanlagt 150 miljoner kronor.

I tabell 8 redovisas antalet personer, de genomsnittliga tiderna i arbete, det genomsnittliga antalet ersättningsdagar och kostnaden under de två åren.

Tabell 8. Bakgrundsinformation om personer med tillfälliga jobb och arbetslöshetsersättning för 1997 och 1998.

1997

1998

Ersatta dagar per vecka

4.5

4.4

Antal ersättningsdagar under året

88

85

Antal ersättningsveckor under året

19.3

18.9

Utbetalt belopp per person

42 600

45 800

Ersättning per dag

484

537

Genomsnittligt antal veckor i arbete

10.1

10.8

Genomsnittliga antal arbeten

1.9

2.1

Antal personer

119 600

89 500

Antal utbetalade dagar

8 832 500 5 703 800

Totala kostnader (miljoner kronor)

4 278

3 063

Bilaga 5

Författningsförslag

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring

dels att 11, 43 och 47 §§ skall ha följande lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 23 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 §

Erbjudet arbete skall anses lämpligt, om

1. det inom ramen för tillgången på arbetstillfällen tagits skälig hänsyn till den sökandes förutsättningar för arbetet samt andra personliga förhållanden,

2. anställningsförmånerna är förenliga med de förmåner som arbetstagare får som är anställda enligt kollektivavtal eller, om kollektivavtal inte finns, är skäliga i förhållande till de förmåner arbetstagare med likvärdiga arbetsuppgifter och kvalifikationer får vid jämförliga företag,

3. arbetet inte hänför sig till en arbetsplats där arbetskonflikt råder till följd av stridsåtgärder som är lovliga enligt lag och kollektivavtal, och

4. förhållandena på arbetsplatsen motsvarar vad som anges i författning eller myndighets föreskrifter om åtgärder till förebyggande av ohälsa eller olycksfall.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Erbjudet arbete som inte minst svarar mot sökandens normalarbetstid skall inte anses lämpligt.

23 a §

Arbetslöshetskassan skall när 8 veckor återstår av ersättningstiden sända ett meddelande härom till sökande, vars rätt till ersättning riskerar att upphöra på grund av regler om ersättningsbegränsning med hänsyn till utfört arbete.

43 §

Den sökande skall stängas av från rätt till ersättning under tid som anges i 44 §, om den sökande

1. lämnat sitt arbete utan giltig anledning,

2. skilts från arbetet på grund av otillbörligt uppförande,

3. avvisat ett erbjudet lämpligt arbete utan godtagbart skäl, eller

4. utan att uttryckligen ha avvisat sådant arbete ändå genom sitt uppträdande uppenbarligen vållat att anställning inte kommit till stånd.

Om det sker med arbetsförmedlingens godkännande, får en sökande som har ett deltidsarbete lämna sitt arbete utan att stängas av från rätt till ersättning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

47 §

Ansökan om ersättning görs skriftligen hos arbetslöshetskassan. Till ansökan skall fogas intyg av arbetsgivaren om den sökandes arbetsförhållanden samt de uppgifter i övrigt som behövs för bedömande av den sökandes ersättningsrätt. Kan ett sådant intyg bara skaffas med stora svårigheter, får arbetsförhållandena och övriga uppgifter styrkas på annat sätt. Arbetsgivare skall på begäran utfärda intyget enligt formulär som fastställs av Arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad som sägs i första stycket gäller även i tillämpliga delar ett sådant intyg som en deltidsarbetslös vid ersättningsperiodens början och därefter var sjätte månad skall förete från arbetsgivaren.

Intyg och övriga uppgifter skall förvaras bland kassans handlingar.

Denna lag träder i kraft den

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring

dels att nuvarande 6 § skall betecknas 6 a §,

dels att i förordningen skall införas en ny paragraf, 6 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Sökande som gör anspråk på ersättning vid deltidsarbete har rätt till ersättning endast om de vid arbetslöshetens början och därefter var sjätte månad för arbetslöshetskassan och arbetsförmedlingen företer ett intyg från arbetsgivaren som utvisar att arbete med längre arbetstid än den nuvarande inte kan erbjudas den anställde.

7 §

För personer som regelbundet utför deltidsarbete under vecka då de i övrigt är arbetslösa skall en särskild prövning av rätten till ersättning göras var sjätte månad. Länsarbetsnämnden skall se till att det finns nödvändigt underlag för arbetslöshetskassans prövning.

För sökande till vilken ersättning vid deltidsarbete lämnas skall en särskild prövning av rätten till ersättning göras var sjätte månad. Länsarbetsnämnden skall se till att det finns nödvändigt underlag för arbetslöshetskassans prövning.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Fortsatt ersättning får medges endast sökande som

1. har fyllt 55 år, eller

2. har fått men ännu inte tillträtt ett arbete med en arbetstid som motsvarar den sökandes önskemål eller

3. inte har kunnat erbjudas, på hemorten eller någon annan ort, vare sig ett arbete med en arbetstid som motsvarar den sökandes önskemål eller en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

1. inte har kunnat erbjudas, på hemorten eller någon annan ort, vare sig ett arbete med en arbetstid som motsvarar den sökandes önskemål eller en lämplig arbetsmarknadspolitisk åtgärd, och

2. har företett ett sådant intyg som avses i 6 §.

8 §

Personer som regelbundet utför deltidsarbete under veckor då de i övrigt är arbetslösa och som vid ersättningsperiodens utgång fortsätter en tillsvidareanställning på deltid har inte rätt till ersättning i den nya ersättningsperioden så länge tillsvidareanställningen på deltid pågår.

Sökande som under ersättningsperioden har uppburit ersättning vid deltidsarbete har rätt till ersättning under högst 52 kalenderveckor, räknat från och med den första veckan då sådant arbete utfördes. I 52veckorsperioden räknas inte in tid då sökanden har varit hindrad att arbeta på grund av sjukdom som överstiger 14 dagar.

Denna begränsning av ersättningsrätten gäller också vid en ny tillsvidareanställning på deltid som påbörjas inom tre månader från det att den tidigare tillsvidareanställningen på deltid upphörde.

Sådana sökande har, under förutsättning att övriga villkor härför är uppfyllda, på nytt rätt till ersättning först då en sammanhängande tid av 12 månader har förflutit sedan sökanden senast fick ersättning.

1. Denna förordning träder i kraft den

2. I fråga om sökande som vid ikraftträdandet redan uppbär ersättning gäller att i 6 § avsett intyg första gången skall företes sex månader efter ikraftträdandet.

Närmare kommentarer till författningsförslagen

Allmänt

För att genomföra utredningens förslag krävs ändringar i såväl lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring som förordningen (1997:835) om arbetslöshetsförsäkring. Flera av de regler som föreslås i förordningen är av sådan natur att det starkt kan ifrågasättas om de inte egentligen borde tas in redan i lagen. För att inte frångå den nuvarande systematiken i fördelningen av regler mellan lagen och förordningen har emellertid en anpassning skett till den nuvarande ordningen så att endast de regler som bedömts absolut nödvändiga att ta in i lagen återfinns där.

Utredningens överväganden och förslag kan eventuellt medföra behov av ändringar även i vissa arbetsmarknadspolitiska stödförfattningar. Några författningsförslag i det avseendet läggs emellertid inte fram.

Lagen om arbetslöshetsförsäkring

23 a §

Förslaget föranleds av den begränsning av ersättningsrätten till 52 veckor som föreslås för deltidsarbetslösa. Några särskilda formkrav beträffande detta meddelande finns inte någon anledning att ställa upp. Underrättelsen bör kunna ske genom att den exempelvis sänds med ordinär postbefordran. Meddelandet skall sändas när 8 veckor återstår av de 52 veckorna.

43 §

Den hittillsvarande möjligheten för deltidsarbetslösa att sluta sin anställning på egen begäran utan att drabbas av avstängning från ersättningsrätt bör inte behållas i det ersättningssystem som nu föreslås för denna kategori. Frivilligt slutande får i stället bedömas enligt samma kriterier som för andra sökande. Det enda undantag, vilket också framkommer av den ifrågavarande regeln, är att sökanden slutar anställningen i samförstånd med arbetsförmedlingen. Övergångsvis bör den tidigare ordningen gälla för dem som har påbörjat den aktuella deltidsanställningen före ikraftträdandet.

Förordningen om arbetslöshetsförsäkring

6

  • 8 §§

Någon definition av vad som avses med deltidsarbete finns inte vare sig i lagen om arbetslöshetsförsäkring eller i förordningen. Något behov av en sådan definition torde inte heller finnas i fortsättningen då någon ändring av vad som avses med deltidsarbete inte är avsedd.

Målgruppen för de ifrågavarande bestämmelserna är sådana personer som, jämsides med att de arbetar, uppbär ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Det är således fråga om personer som har ett arbete med en arbetstid som understiger normalarbetstiden och som därmed inte helt häver arbetslösheten. Hur arbetstiden är förlagd kan naturligtvis variera och har ingen betydelse för tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna. Exempelvis omfattas den tidigare heltidsarbetaren som tvingas gå ned till halvtid av dessa regler vare sig den återstående arbetstiden fullgörs genom arbete på halvtid varje vecka eller genom arbete på heltid varannan vecka. Det avgörande är att vederbörande uppbär ersättning vid sidan av arbete.