JK 1066-04-28

Bakgrund

Justitiekanslern har enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn och förordningen (1975:1345) med instruktion för Justitiekanslern tillsyn över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Justitiekanslerns tillsyn omfattar bl.a. domstolarna. 

Som ett led i tillsynsarbetet genomför Justitiekanslern varje år några inspektioner av domstolar och förvaltningsmyndigheter. Inspektionen av Haparanda tingsrätt var en av fem inspektioner som Justitiekanslern företog den 17 och 18 mars 2004 i Luleå och Haparanda. 

Tingsrätten underrättades om inspektionen den 8 mars och tillskrevs samma dag angående bl.a. inspektionens inriktning och vissa önskemål som Justitiekanslern hade. Ett antal avgöranden och akter beställdes fram.  

Inspektionens syfte och inriktning

Inspektionen genomfördes den 17 och 18 mars 2004. Den inriktades särskilt på följande frågor: 

- notariernas arbetssituation och trivsel 

- hanteringen av offentlighets- och sekretessfrågor, bl.a. frågan om skydd för vissa personuppgifter och frågan om domens utformning i känsliga mål 

- frågan i vilken mån förhandlingar hålls i ärenden 

- ordningen i akterna, särskilt med hänsyn till de krav som offentlighetsprincipen ställer 

- principerna för utseende av offentlig försvarare 

- utformningen av domskälen i tvistemål. 

Dessutom granskades de äldsta icke avgjorda brottmålen och tvistemålen och gjordes stickprovskontroller i domböckerna för åren 2002 och 2003. 

Därutöver togs vissa frågor upp med anledning av vad som framkom vid granskningen av domböcker och akter. Vilka dessa frågor var framgår av redovisningen nedan. 

Hur inspektionen genomfördes

Inspektionen inleddes med ett samtal med företrädare för tingsrätten. Lagmannen presenterade därvid domstolen. Under inspektionen gick Justitiekanslern sedan igenom domböcker och akter med inriktning på inspektionens huvudsakliga syfte och inriktning (se ovan). Det fördes vidare samtal med företrädare för tingsrätten angående bl.a. notariernas arbetssituation och principerna för val av offentlig försvarare. Justitiekanslern hade under inspektionen tillgång till tingsrättens målhanteringssystem. 

Inspektionen avslutades med ett nytt möte där justitiekanslern muntligen redovisade de huvudsakliga iakttagelserna. 

Ordningen i akterna och vissa andra ordningsfrågor

a) Allmänt om ordningen i akterna 

a) Allmänt om ordningen i akterna

Enligt vad Justitiekanslern noterade vid inspektionen tycks tingsrätten hålla handlingarna i akterna i god ordning generellt sett. De krav som följer av bestämmelserna i 2 kap.tryckfrihetsförordningen om rätten att ta del av allmänna handlingar samt i 6 kap.rättegångsbalken om registrering av uppgifter och handlingar med därtill anknytande författningar synes sålunda i allmänhet vara tillgodosedda. Några undantag från den generellt goda ordningen kunde dock observeras vid inspektionen så som kommer att framgå i det följande. Först skall dock beröras två andra, mer övergripande frågor. 

b) Rutiner för att se till att delgivning sker 

b) Rutiner för att se till att delgivning sker

Enligt vad som berättades för Justitiekanslern är det i allmänhet rotelsekreteraren som på eget ansvar sköter det fortlöpande arbetet med att bevaka att delgivning av stämningar, kallelser m.m. sker i målen. Det är alltså rotelsekreteraren som i förekommande fall gör efterforskningar t.ex. när den tilltalades adress är okänd och som ger en stämningsman i uppdrag att delge en handling med den som skall ha den. De rutiner som tillämpas vid tingsrätten förefaller fungera väl. 

En allmän fråga som knyter an till det anförda är i vad mån det bör i en domstols akt finnas uttrycklig dokumentation av uppgifter som är av betydelse från delgivningssynpunkt, t.ex. adressen till en tilltalad, när uppgiften inte framgår av stämningsansökningen eller av andra handlingar i akten. Enligt min mening kan det vara av värde att sådana uppgifter dokumenteras i akten, bl.a. eftersom uppgifterna kan vara till hjälp i överdomstolarna om och när dessa handlägger målet t.ex. sedan tingsrättens avgörande har överklagats dit. 

I anslutning till det nyss sagda vill jag framhålla att det är väsentligt att den domare som är ansvarig för ett mål eller ett ärende ser till att detta inte blir liggande utan åtgärd, och det gäller givetvis även i de fall där det är delgivningsfrågan som föranleder bekymmer. Jag utgår från att varje domare vidtar lämpliga åtgärder - sådana kan innefatta t.ex. regelbundna genomgångar med övrig berörd personal - för att se till att även delgivningsfrågorna hanteras på ett tillfredsställande sätt. Ytterst ansvarig för att det vid tingsrätten finns goda handläggningsrutiner är naturligtvis lagmannen i egenskap av domstolens chef. (Om delgivning, se även i det följande under rubriken Underrättelse till åklagaren om att preskription skulle ha inträtt.) 

c) Beslut om att ställa in huvudförhandlingar 

c) Beslut om att ställa in huvudförhandlingar

Beslut om att ställa in en huvudförhandling fattas enligt vad som sades i allmänhet av en rotelsekreterare, utom när beslutet fattas vid ett sammanträde för förhandlingen. Justitiekanslern kunde konstatera att beslut före förhandlingen om att ställa in denna inte alltid finns dokumenterade i akten och att det då följaktligen inte heller finns någon uttrycklig förklaring till varför förhandlingen har ställts in. 

En sådan ordning är enligt min mening inte helt tillfredsställande. Åtminstone i princip bör skälet till ett beslut om att ställa in en förhandling framgå uttryckligen av akten, bl.a. eftersom det annars kan vara oklart varför handläggningen av målet eller ärendet har dragit ut på tiden. 

d) Handlingar som kommer in per telefax och i original 

d) Handlingar som kommer in per telefax och i original

Ett hindersbevis (aktbilaga 17 i mål B 443-02) hade skickats in till tingsrätten först per telefax och kommit in dit den 5 november 2002. Beviset hade visserligen diarieförts per det datumet men det var endast originalet av beviset, som kom in till tingsrätten den 11 samma månad, som hade blivit inkomststämplat. 

På en handling som kommer in i ett mål skall det enligt 7 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol antecknas vilken dag detta skedde (jfr 2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen, 33 kap. 3 § första och andra styckena rättegångsbalken samt 15 kap. 1 och 2 §§ sekretesslagen [1980:100]). 

Som jag uppfattar reglerna innebär dessa att det redan när en handling har kommit in per telefax skall på detta exemplar av handlingen göras en anteckning om vilken dag handlingen kom in till tingsrätten. I många fall skall handlingen dessutom tilldelas ett löpnummer (ett aktbilagenummer) i enlighet med vad som föreskrivs i 8 § förordningen om mål och ärenden i allmän domstol. Det är alltså som jag ser det inte tillfyllest att avvakta handlingen i original och åsätta endast originalet inkomstdatum och - i förekommande fall - aktbilagenummer. Att även en per telefax ingiven handling skall inkomststämplas framstår som så mycket mer naturligt som ett original inte alltid ges in över huvud taget eller kan förkomma t.ex. under postbefordran till tingsrätten (jfr bestämmelsen i 33 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken om att rätten kan vid behov begära att ett telefax bekräftas genom en i original undertecknad handling). 

Tingsrättens hantering av den inkomna handlingen, hindersbeviset, var således enligt min mening inte fullt korrekt i och för sig, eftersom beviset i sin form av telefax inte inkomststämplades och det på telefaxet inte heller angavs handlingens aktbilagenummer. Denna brist är dock av allt att döma ett misstag i det enskilda fallet och utgör inte ett tecken på ett grundläggande fel i hur inkomna handlingar brukar diarieföras etc. vid tingsrätten. 

e) Inte kronologisk aktbilagering 

e) Inte kronologisk aktbilagering

Vid genomgång av ett brottmål (B 574-01) noterades att aktbilagering av handlingarna inte hade gjorts kronologiskt - sålunda hade anteckningar vid ett sammanträde för huvudförhandling den 4 april 2002 getts aktbilagenumret 13 medan en ansökan om stämning som gavs in den 2 samma månad hade fått aktbilagenumret 14. Jag kan konstatera att denna hantering inte är förenlig med bestämmelsen i 8 § förordningen om mål och ärenden i allmän domstol, där det bl.a. sägs att handlingar som kommer in i eller upprättas i ett mål eller ärende skall efter hand som de kommer in eller upprättas numreras i löpande följd, om de inte är av det slaget att de vid arkivering får gallras bort enligt 37 §. 

Underrättelse till åklagaren om att preskription skulle ha inträtt

Beträffande det alltjämt anhängiga brottmålet B 207-02 gjorde Justitiekanslern följande iakttagelser. 

Genom en stämningsansökan som kom in till tingsrätten den 13 mars 2002, aktbilaga 2, väcktes åtal för olovlig körning, grovt brott, den 20 december 2001. Därefter väcktes, genom stämningsansökningar som gavs in till tingsrätten vid skilda tillfällen senare under år 2002 (aktbilagorna 9, 13 och 17), åtal mot den tilltalade för andra brott. Tingsrätten utfärdade åtskilliga gånger stämning och kallelse till huvudförhandling men beslutade på grund av bristande delgivning med den tilltalade att ställa in förhandlingarna. En av dessa stämningar med kallelse utfärdades den 2 maj 2002 och gällde huvudförhandling den 16 samma månad. Till stämningen fogades de stämningsansökningar som då hade getts in i målet, nämligen aktbilagorna 2, 9 och 13. Tingsrätten anlitade en stämningsman för att delge den tilltalade handlingarna. Sedan stämningsmannen hade meddelat tingsrätten att den tilltalade inte hade kunnat nås för delgivning, beslutade tingsrätten den 13 maj 2002 att ställa in huvudförhandlingen. Ett av den tilltalade underskrivet delgivningskvitto kom dock in till tingsrätten den 27 maj 2002. Enligt kvittot hade den tilltalade delgetts handlingarna, således bl.a. stämningsansökningen som utgör aktbilaga 2, den 22 samma månad. Trots detta underrättades åklagaren vid ett telefonsamtal den 11 mars 2004 med rotelinnehavaren om att åtalet med avseende på aktbilaga 2 hade preskriberats. Åklagaren beslutade samma dag att lägga ned åtalet i fråga och hemställde, under anförande att den tilltalade inte hade kunnat delges åtalet, i en inlaga till tingsrätten att målet i vad avsåg detta åtal skulle avskrivas från vidare handläggning. Den 12 mars 2004 meddelade tingsrätten beslut i enlighet med åklagarens hemställan. 

För olovlig körning, grovt brott, får enligt 3 § första stycket andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott dömas till fängelse i högst sex månader. Därför och på grund av bestämmelserna i 35 kap. 1 § första stycket 1 brottsbalken, jfr 4 §, preskriberas brottet efter två år, om inte den misstänkte har inom tvåårsperioden antingen häktats eller fått del av åtalet. I det nu aktuella fallet skulle således preskription ha inträtt per den 20 december 2003. Men om den tilltalade hade delgetts åtalet inom den fristen skulle preskription inträda efter femton år, se 35 kap. 6 § 2 brottsbalken. 

Tingsrättens besked till åklagaren om att det i aktbilaga 2 angivna brottet var preskriberat byggde uppenbarligen på antagandet att den tilltalade inte hade inom tvåårsfristen fått del av åtalet. Som har framgått ledde beskedet till att åklagaren lade ned åtalet och hemställde att tingsrätten skulle avskriva målet i den delen och till att tingsrätten meddelade ett avskrivningsbeslut i enlighet med åklagarens hemställan. Vad som sålunda har skett torde få till följd att den tilltalade inte lagförs för brottet i fråga. 

Det är naturligtvis inte alls tillfredsställande att en tingsrätt på det sätt som här har kommit till uttryck inte har full inblick i delgivningsfrågorna i ett mål. Än värre blir det när tingsrätten på grund av sådana brister lämnar en felaktig upplysning till en part, i detta fall till åklagaren, med följd att denna part vidtar en processhandling som parten av allt att döma inte hade sett skäl till om inte tingsrätten hade lämnat upplysningen. 

I det aktuella målet står den tilltalade under åtal även för andra brott, nämligen tre andra fall av olovlig körning, grovt brott, och ett fall av grovt rattfylleri. Det berörda felet vid handläggningen kan därför komma att ha endast begränsad om ens någon betydelse i praktiken, om och när påföljd i målet skall bestämmas. Främst därför stannar jag vid den kritik mot domaren som ligger i det jag nyss har sagt. 

Ett mål med oklarheter om vilka som är parter

I en av en advokat som ombud upprättad stämningsansökan i ett fortfarande anhängigt mål om återgång av fastighetsöverlåtelse (T 106-01) har angetts som kärande en fysisk person "för" ett dödsbo och som svarande två fysiska personer. I det följande kallas de två senare personerna för Sonia och Berta. I stämningsansökningen har framställts ett yrkande om att ett Sonias förvärv av en fastighet skall förklaras ogiltigt. 

När det gäller handläggningen av målet antecknar Justitiekanslern följande. Tingsrätten utfärdade stämning på var och en av Sonia och Berta. Stämning delgavs bevisligen med Sonia den 8 mars 2001. Genom en skrivelse av den 19 samma månad begärde Sonia visst anstånd med svaromål för sig själv och för Berta. Tingsrätten biföll framställningen. I ett därefter ingivet svaromål, upprättat av en advokat som anmälde sig som ombud för Sonia, klargjordes att Sonia bestred käromålet. Vidare begärde Sonia, som sade sig ha fullmakt att i olika sammanhang företräda Berta, besked från käranden om grunden för talan mot Berta. Genom en skrivelse den 16 maj 2001 (aktbilaga 18) meddelade käranden att talan "förs för dödsboet" mot Sonia och att Berta "är således inte svarande". I protokollet vid sammanträde för muntlig förberedelse den 2 september 2002 (aktbilaga 24) har den fysiska person som i stämningsansökningen anges på kärandesidan och Sonia antecknats som kärande resp. svarande i målet. 

En ansökan om stämning i tvistemål skall enligt 33 kap. 1 § rättegångsbalken innehålla uppgifter bl.a. om kärandens och svarandens namn. En sådan ansökan skall även innehålla bl.a. en utförlig redogörelse för de omständigheter som käranden åberopar till stöd för sitt yrkande, se 42 kap. 2 § samma balk. I det aktuella målet kunde innehållet i ansökningen föranleda tvekan både om vem som är kärande - dödsboet eller den namngivna fysiska personen? - och om talan väcktes endast mot Sonia eller mot både henne och Berta. Det är givetvis av stor vikt att sådana frågor klaras ut på ett så tidigt stadium av rättegången som möjligt. I förekommande fall skall rätten söka klarhet i detta slags frågor genom att med stöd av 33 kap. 10 § rättegångsbalken eller 42 kap. 3 § samma balk utfärda ett föreläggande till käranden om komplettering. 

Tingsrätten synes ha uppfattat det så, att käranden ville väcka talan mot såväl Sonia som Berta; rättens åtgärd att utfärda stämning på både Sonia och Berta kan knappast tolkas på annat vis. Det är visserligen inte klart huruvida Berta själv verkligen har delgetts stämning i målet, men i alla händelser har tingsrätten under det inledande skedet av förberedelsen hanterat målet som om både Sonia och Berta var svarande. 

Kärandens besked genom aktbilaga 18, att endast Sonia är svarande, har inte föranlett tingsrätten att meddela något uttryckligt beslut med avseende på den fortsatta handläggningen av målet i vad avser Berta. Sedan detta besked lämnats har däremot tingsrätten formlöst hanterat målet som om endast Sonia är svarande. 

Vad som nu har beskrivits översiktligt innebär enligt min mening att det har funnits och alltjämt föreligger oklarheter med avseende på vilka som (numera) är parter i målet. Då det emellertid är fråga om ett pågående mål anser jag mig inte böra göra några ytterligare uttalanden i de nu berörda hänseendena. 

Ett sedan lång tid vilandeförklarat brottmål

Justitiekanslern observerade följande vid granskningen av det fortfarande anhängiga brottmålet B 791-00. 

Åtal i målet väcktes den 13 november 2000. Åklagaren har i gärningsbeskrivningen angett att de två tilltalade har gjort sig skyldiga till olaga fiske den 24 juni 1999 genom att tillsammans och i samråd ha på visst sätt brutit mot föreskrifter som Finsk-svenska gränsälvskommissionen har meddelat i ett dispensbeslut. 

Den 22 november 2000 utfärdade tingsrätten stämning och kallelse till huvudförhandling den 16 januari året därpå. Stämningen och kallelsen delgavs med de tilltalade den 27 november 2000 resp. den 26 samma månad. Den 29 december 2000 inkom en skrivelse från en jurist, vilken de tilltalade hade anlitat som ombud i målet och vilken hemställde att bli förordnad till offentlig försvarare för dem. Såväl i den skrivelsen som i en senare skrift från ombudet, vilken kom in till tingsrätten den 4 januari 2001, berördes det förhållandet att bl.a. de tilltalade hade överklagat Gränsälvskommissionens dispensbeslut. Överklagandet var enligt uppgift föremål för prövning vid Länsrätten i Norrbottens län. Tingsrätten, som förordnade ombudet till offentlig försvarare, förelade åklagaren att yttra sig i frågan om målets fortsatta handläggning. Åklagaren yttrade i en skrivelse som kom in till tingsrätten den 9 januari 2001 bl.a. att han inte såg något hinder för den planerade huvudförhandlingen i målet. Samma dag meddelade tingsrätten beslut om att förklara målet vilande i avvaktan på att dispensfrågan prövas i länsrätten. Huvudförhandlingen den 16 januari 2001 ställdes in. 

Sedan målet förklarats vilande och huvudförhandlingen ställts in har såvitt kan utläsas av handlingarna i akten inte någon åtgärd vidtagits i målet förrän den 16 mars 2004. Då skrev tingsrätten till de tilltalades försvarare bl.a. med önskemål om besked senast den 30 samma månad i frågan huruvida överklagandet i dispensfrågan har avgjorts av länsrätten. 

Enligt 32 kap. 5 § rättegångsbalken får ett mål förklaras vilande, om det för prövning av målet är av synnerlig vikt att en fråga som är föremål för annan rättegång eller behandling i annan ordning först avgörs. Vilandeförklaring kan även ske om det mot handläggningen möter annat hinder av längre varaktighet. 

En i och för sig intressant fråga är huruvida det över huvud taget har varit motiverat att förklara tingsrättens mål vilande i avvaktan på länsrättens prövning. Men även om den frågan skulle besvaras jakande, inställer sig frågan huruvida tingsrättens beslut om vilandeförklaring har fått en lämplig utformning. Jag har dock avstått från att studera dessa aspekter närmare. I stället har jag valt att ta upp en annan fråga, nämligen om bevakningen av ett vilandeförklarat mål. 

Om en domstol har förklarat ett mål vilande i avvaktan på den prövning som sker t.ex. i en annan domstol, ankommer det naturligtvis i första hand på den domstol som har förklarat sitt mål vilande att följa upp vad som sker beträffande den prövning som har föranlett vilandeförklaringen. Det är inte acceptabelt att målet blir liggande utan att en sådan uppföljning sker med jämna mellanrum (jfr Fitger, Rättegångsbalken s. 32:12 f.). I det nu berörda målet har tingsrätten allvarligt brustit i sitt ansvar härvidlag. Den omständigheten att tidsutdräkten i målet synes gå ut över i första hand det allmänna - eller åklagaren, om man så vill - och inte över en enskild kan enligt min mening inte tillmätas betydelse från den nu berörda synpunkten. Jag antecknar att den av åklagaren åberopade straffbestämmelsen i 24 § Kungl. Maj:ts kungörelse (1971:1018) om tillämpning av stadgan för fisket inom Torne älvs fiskeområde föreskriver böter som påföljd och att med den utgångspunkten preskription skulle inträda den 24 juni 2004 (jfr 35 kap. 6 § 1 brottsbalken).  

Utdragen handläggning av två tvistemål och brist i klarhet vad gäller beslut i ett av dem

a) Mål T 106-01 

a) Mål T 106-01

Vid sammanträde för muntlig förberedelse i ett tvistemål (T 106-01, vilket har nämnts i det föregående) hemställde parterna att målet skulle vilandeförklaras till den 2 december 2002 i avvaktan på boutredningsmannens utredning av dödsboet efter en person. Tingsrätten biföll framställningen. Den 21 februari 2003 utfärdade tingsrätten ett föreläggande till parterna genom ombuden om besked i frågan huruvida boutredningen kunde ha underlättat förlikningsförhandlingar mellan parterna eller ej och om synpunkter på målets fortsatta handläggning (aktbilaga 25). Detta föranledde ombuden att ge in skrifter (aktbilagorna 26-28). Enligt en av dessa inlagor hemställde svaranden Sonia genom sitt ombud att målet "alltjämt vilandeförklaras" till den 15 maj 2003. Därefter har Sonia genom sitt ombud successivt gett in framställningar, vilka har bifallits av tingsrätten och lett till att den fortsatta handläggningen av målet har skjutits upp, senast till den 1 april 2004. 

Jag konstaterar att handläggningen av målet har dragit ut på tiden. Redan den omständigheten att sammanträde för muntlig förberedelse gick av stapeln först ungefär ett och ett halvt år efter den då senaste händelsen i målet, nämligen ingivandet av aktbilaga 18, ter sig mindre tillfredsställande. Denna tidsutdräkt är - såvitt jag har kunnat utläsa - inte något som kan tillskrivas parterna, om man bortser från att ombuden torde ha getts möjlighet att lämna synpunkter till tingsrätten angående frågan om när förberedelsesammanträdet borde äga rum. 

När det gäller tiden efter den 2 december 2002 synes det förhålla sig på det viset att parterna - eller i varje fall Sonia genom sitt ombud - har tagit initiativ till att handläggningen har skjutits upp. Jag ser ingen anledning att utlåta mig i frågan om det i och för sig har varit motiverat att låta handläggningen stanna av så som skett men vill som min mening uttala att tingsrättens beslut om att bifalla Sonias framställningar inte har varit tillräckligt tydliga. Besluten har formulerats så, att "[f]ramställningen bifalls", och mot bakgrund av att målet var vilandeförklarat fram till den 2 december 2002 och av utformningen av Sonias framställningar kan man fråga sig om tingsrätten genom dessa beslut har förklarat målet (fortsatt) vilande eller beviljat anstånd med att fullgöra något i rättegången. 

Som har framgått i det föregående innehåller 32 kap. 5 § rättegångsbalken bestämmelser om under vilka förutsättningar ett mål kan förklaras vilande. Det kan här tilläggas att det i 3 § samma kapitel finns föreskrifter om när uppskov - eller med ett annat ord anstånd - med fullgörandet av något i en rättegång kan medges. Av uppenbara skäl är det väsentligt att en domstol klart redovisar vad som har beslutats även eller snarare särskilt om beslutet har sin bakgrund i en något otydlig framställning från en part. 

b) Mål T 592-02 

b) Mål T 592-02

Justitiekanslern kunde notera ytterligare ett fall där handläggningen av ett tvistemål har dragit ut på tiden. Det gäller målet T 592-02, som alltjämt är anhängigt vid tingsrätten. En genomgång av akten gav vid handen följande. 

Kärandens talan gäller skadestånd och väcktes genom en stämningsansökan som kom in till tingsrätten den 2 september 2002. Sedan stämning hade utfärdats gav svaranden in ett svaromål den 3 oktober samma år. Sammanträde för muntlig förberedelse ägde rum den 1 april 2003. Vid sammanträdets slut förelade tingsrätten käranden att inkomma med bevisuppgift senast den 2 juni 2003 och svaranden att komma in med ytterligare bevisuppgift inom 14 dagar efter delfåendet av kärandens bevisuppgift. Enligt anteckning i dagboken har tingsrätten vid två tillfällen efter förberedelsesammanträdet, nämligen den 27 augusti 2003 resp. den 2 oktober samma år, varit i kontakt med kärandens ombuds sekreterare resp. med ombudet självt och då påmint om bevisuppgiften. Vid tiden för Justitiekanslerns inspektion, dvs. drygt nio månader efter det att kärandens bevisuppgift skulle ha getts in till tingrätten, hade uppgiften ännu inte kommit in till rätten. 

Enligt min mening har tingsrätten inte agerat med tillräcklig kraft när det gäller att föra handläggningen av målet framåt. En så lång tidsutdräkt som det har varit fråga om i detta fall är inte försvarlig. 

Ansvaret för att handläggningen av mål och ärenden inte drar ut på tiden

Mot bakgrund av mina iakttagelser om handläggningstiderna i vissa mål finner jag anledning att göra följande påpekanden. Det är en allmän processrättslig princip att domstolen har det yttersta ansvaret för att handläggningen av målet eller ärendet förs framåt till ett slutligt avgörande. Att domstolen har ett sådant ansvar i tvistemål framgår av en uttrycklig bestämmelse i 42 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken. Här skall även beaktas att det i artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) föreskrivs bl.a. att var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättegång inom skälig tid (jfr härtill Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2 uppl. 2002, s. 226 f., särskilt s. 229 f.). 

Domstolens ansvar för att handläggningen av mål och ärenden inte stannar av har kommit till uttryck i åtskilliga sammanhang, bl.a. inom ramen för Riksdagens ombudsmäns och Justitiekanslerns resp. inspektionsverksamheter (se t.ex. JO 1991/92 s. 35 och 1992/93 s. 48 samt chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundhs uttalanden i beslut den 10 november 2003 i ärendet 3827-2003 och Justitiekanslerns beslut den 20 april 1998 i ärendet 3210-97-22; jfr Fitger, Rättegångsbalken s. 42:21 f.). Jag vill även nu framhålla vikten av att varje domstol observerar sitt ansvar vad gäller handläggningstiden i mål och ärenden vid domstolen. 

Utformningen av domar i tvistemål

Allmänt om granskningen 

Allmänt om granskningen 

Justitiekanslern gick igenom tingsrättens tvistemålsdomar från år 2003 översiktligt och granskade tio av de mer omfattande domarna ingående. Granskningen skedde i huvudsak utifrån följande frågeställningar: 

1. Är domslutet utformat på ett tydligt sätt? Kan det finnas tvekan om vad det innebär? 

2. Ger domskälen tillfredsställande besked om hur tingsrätten har kommit fram till sitt domslut? 

3. Framgår det av domen att tingsrätten har missförstått någon materiell eller processuell bestämmelse? Innefattar avgörandet annars något uppenbart fel? 

4. Finns det något i domen som kan ge anledning att ifrågasätta domstolens objektivitet i målet eller som annars kan vara ägnat att försvaga förtroendet för domstolen? 

Domslutets utformning beträffande umgänge med barn 

Domslutets utformning beträffande umgänge med barn

Beträffande en av domarna ( avseende vårdnad, boende och umgänge, dom den 10 april 2003 i mål T 240-02 ( fann Justitiekanslern anledning att överväga lämpligheten av domslutets utformning. I domen har tingsrätten angett att sonen skall ha rätt att vistas hos mamman varannan vecka från söndag etc., och motsvarande beträffande övriga två barn. Vad som kan diskuteras är, enligt min mening, om det är lämpligt att förordna om umgänget som en rätt för barnet att vistas hos föräldern i fråga. 

Tveksamheten gäller framför allt med hänsyn till de svårigheter som ibland synes kunna uppkomma vid verkställighet av ett förordnande som har utformats på det angivna sättet. Det synes inte givet vad som gäller exempelvis om mamman som umgängesförälder begär verkställighet i en situation där barnet förklarar sig inte vilja ha det umgänge som domstolen har förordnat om. Inte heller synes det givet vad som gäller i en situation där pappan förklarar att barnet sagt sig inte vilja umgås med mamman på det sätt som förordnandet anger. 

Barn kan dessutom ha svårt att värna om sin egen vilja exempelvis i en situation där pappan säger att "du får åka till mamma om du vill, men du behöver inte och jag tycker att du skall stanna hos mig". Det kan över huvud taget vara olämpligt att överlämna avgörandet till barnet med de slitningar och svårigheter i övrigt som det kan innebära. Situationen tycks vidare kunna bli svårbedömd när det handlar om helt små barn som inte kan eller har svårt att uttrycka sin vilja tydligt. 

Man kan också diskutera domslutets utformning med hänsyn till partsställningen i umgängesprocessen. Endast föräldrarna är parter, inte barnen. Och endast en förälder anses kunna ansöka om verkställighet. Det kan då te sig motstridigt att domslutet ger intryck av att det är barnet som är part. Jag har för övrigt erfarit att i varje fall en länsrätt har vägrat verkställighet av ett domslut med den diskuterade utformningen med hänvisning till att den förälder som sökt verkställigheten inte har tillerkänts någon egen rätt i domslutet. 

Från de angivna synpunkterna ter det sig enligt min mening lämpligare att utforma ett umgängesförordnande på det traditionella sättet och alltså ange att barnet skall vistas hos umgängesföräldern vid vissa tider. 

Lagtexten framhåller emellertid barnets rätt som det centrala för umgänget och synes därmed ge stöd för det diskuterade sättet att förordna om umgänget. I 6 kap. 15 § föräldrabalken sägs sålunda att "barnet skall ha rätt till umgänge med en förälder som det inte bor tillsammans med". Jag har vidare förstått att frågan har diskuterats mycket under senare år och att det numera är förhållandevis vanligt att domstolarna utformar umgängesförordnanden som en rätt för barnet att umgås med föräldern. Detta rekommenderas också av Mats Sjösten, dels i en artikel i Juridisk Tidskrift 1999-2000 s. 352 f., dels i boken Vårdnad, boende och umgänge, 2 uppl. s. 107 f. 

Det kan inte göras gällande att lagtextens utformning innebär att umgängesförordnanden skall utformas på det angivna sättet. Att lagen ger barnet rätt till umgänge kan ju innebära att det skall tillses att barnet får umgås med föräldern i fråga. Men det kan å andra sidan knappast hävdas att de angivna förordnandena strider mot lagen. Som framgått vill jag dock ifrågasätta om de är lämpliga. Det kan finnas anledning för lagstiftaren att överväga denna sak. En kopia av detta beslut bör därför överlämnas till Justitiedepartementet. 

Övrigt 

Övrigt

Justitiekanslerns granskning av tingsrättens tvistemålsdomar har inte i övrigt ( utifrån ovan angivna utgångspunkter ( gett anledning till några invändningar. Det förtjänar framhållas att domsmotiveringarna genomgående är effektiva och tydliga och att relevanta åberopade omständigheter och bevis har, såvitt framgår, behandlats i domarna på ett ändamålsenligt och lättbegripligt sätt. 

Beslutsmotiveringen i ärenden om skuldsanering

Vid genomgången av de ärenden som avgjorts under år 2003 noterade Justitiekanslern att tingsrättens beslutsmotivering i två ärenden om skuldsanering inte innehöll någonting annat än ett konstaterande av att sökanden uppfyllde samtliga villkor för skuldsanering enligt 4 § skuldsaneringslagen (1994:334) och att ansökan därför skulle bifallas i enlighet med kronofogdemyndighetens förslag (ärendena Ä 12-03 och Ä 282-03). 

Bestämmelser om hur beslut i ärenden skall motiveras finns i 28 § lagen (1996:242) om domstolsärenden. Där stadgas att i ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet skall de skäl som bestämt utgången framgå. Detta gäller endast då beslutet går någon part emot. Är det fråga om ett beslut som innebär att ett överklagat beslut fastställs behöver skälen anges endast om de avviker från skälen i det överklagade beslutet. 

Att skälen för ett beslut redovisas noggrant är av betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och för förtroendet för rättskipningen. En noggrann redovisning av skälen gör det möjligt för parterna och andra att kontrollera hur domstolen har resonerat i ärendet. Redovisningen tjänar också till att domstolen skärper sina överväganden och den underlättar för en missnöjd part att bedöma om det lönar sig att överklaga ett beslut. Vidare får högre rätt bättre möjligheter att bedöma om beslutet är riktigt. 

Hur utförliga beslutsskälen bör vara beror naturligtvis på omständigheterna i det enskilda ärendet. I de aktuella ärendena rörde det sig om två skuldsaneringar som överlämnades till tingsrätten sedan någon borgenär hade motsatt sig det förslag till frivillig skuldsanering som kronofogdemyndigheten hade upprättat. Av tingsrättens beslut framgår t.ex. inte vilka borgenärer som motsatte sig kronofogdemyndighetens förslag och inte heller av vilka skäl de gjorde det. Tingsrättens beslutsmotivering ger vidare inget besked om hur tingsrätten har kommit fram till sitt beslut att bifalla sökandens ansökan om skuldsanering. 

I ärenden av detta slag är det rimligt att kräva att rätten antingen redovisar en egen bedömning av omständigheterna i ärendet eller att den i vart fall hänvisar till den bedömning som kronofogdemyndigheten har gjort. Med hänsyn till att det i ärendena fanns borgenärer som hade motsatt sig kronofogdemyndighetens förslag hade det också varit naturligt att tingsrätten hade redovisat hur den ställt sig till borgenärernas invändningar. Den utformning av beslutsskälen som tingsrätten valde i dessa ärenden försvårade för borgenärerna att bedöma om det var lönt att överklaga beslutet. 

Beslutsmotiveringarna i dessa två ärenden kan enligt min mening inte anses uppfylla de krav som lagen om domstolsärenden uppställer. 

Åtal nedlagt utan att den tilltalades inställning inhämtats

Justitiekanslern noterade vid genomgången av de slutliga besluten under år 2003 att tingsrätten i ett brottmål där åklagaren hade "återkallat" åtalet enligt vad som framgick av anteckningarna vid sammanträdet för huvudförhandlingen hade underlåtit att efterhöra den tilltalades inställning (mål B 604-03). 

Av 20 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken följer att målsäganden har rätt att ta över ett allmänt åtal som åklagaren har lagt ned på den grunden att tillräckliga skäl inte föreligger att den misstänkte är skyldig. Om målsäganden inte tar över åtalet och den tilltalade yrkar det, skall rätten meddela frikännande dom i målet. 

I det aktuella målet hade åklagaren väckt åtal för främjande av flykt enligt 17 kap. 12 § brottsbalken. Närvarande vid den påropade huvudförhandlingen var förutom den tilltalade även dennes försvarare och vårdnadshavare. 

Eftersom åklagaren hade lagt ned åtalet och brottet var sådant att det inte fanns någon som var målsägande, hade den tilltalade rätt att begära frikännande dom. Tingsrätten borde därför ha undersökt den tilltalades inställning till åklagarens åtgärd att lägga ned åtalet och på det viset ha berett den tilltalade tillfälle att framställa ett yrkande om frikännande dom. Den tilltalade företräddes av en försvarsadvokat vid den aktuella huvudförhandlingen. Han kan därför inte anses ha varit omedveten om den rätt till frikännande dom som han hade i den uppkomna situationen. Med hänsyn härtill anser jag att tingsrättens brist i det nämnda hänseendet inte är så allvarlig att den förtjänar någon kritik från min sida. 

Avslutningsvis vill jag framhålla att det för brottmålens del inte talas om återkallelse i rättegångsbalken utan om nedläggande av åtal. 

Bör tingsnotarier handlägga ärenden om adoption av vuxna personer?

Vid Justitiekanslerns genomgång av avgörandena i ärenden under år 2003 noterades att ett ärende om vuxenadoption vid tingsrätten hade handlagts av en tingsnotarie (Ä 627-03). 

Enligt 18 § första stycket 7 förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion får lagmannen förordna en tingsnotarie eller en notariemeriterad beredningsjurist som har tillräcklig kunskap och erfarenhet att på eget ansvar handlägga ärenden enligt lagen om domstolsärenden, om ärendena kan avgöras av en lagfaren domare och inte är tvistiga. Enligt tredje stycket andra meningen i paragrafen får ett förordnande inte avse mål eller ärenden som är omfattande eller svåra eller som av någon annan orsak kräver särskild erfarenhet. 

Enligt 4 kap. 6 § första stycket föräldrabalken skall rätten pröva om det är lämpligt att adoption äger rum. Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för barnet samt sökanden har uppfostrat barnet eller vill uppfostra det eller det annars med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och barnet finns särskild anledning till adoptionen. Adoption är tänkt att tillåtas endast då det finns särskild anledning att skapa ett familjerättsligt förhållande mellan den som vill adoptera och den som skall adopteras. 

Frågan huruvida det är lämpligt att tingsnotarier handlägger adoptionsärenden diskuterades i samband med de ändringar som gjordes år 1981 i 4 kap. 6 § föräldrabalken. Det uttalades därvid att ärenden om internationella adoptioner fick anses höra till den kategori av ärenden som var mindre lämpade för tingsnotarier, då ärendena ofta torde kunna anses kräva särskild erfarenhet (se prop. 1980/81:112 s. 15). Man pekade därvid på att ansökningar om internationella adoptioner kunde tänkas göras i avsikt att kringgå gällande invandringsbestämmelser. 

I ett tillsynsärende här som gällde ett ärende om vuxenadoption som hade handlagts av en tingsnotarie ansåg Justitiekanslern att det var mindre lämpligt att dessa adoptioner handlades av tingsnotarier. Justitiekanslern framhöll därvid att vuxenadoptioner oftare än barnadoptioner kunde tänkas ha ett annat syfte än det i ansökan uppgivna, t.ex. att vinna lägre arvsskatt eller att kringgå viss lagstiftning (se JK 1985 A.14). 

Ärenden om internationella adoptioner och adoptioner av vuxna personer är speciella i den meningen att de oftare än andra adoptioner kan ske i ett helt eller delvis annat syfte än det i ansökan uppgivna. Jag vill därför framhålla att ärenden om adoption av vuxna liksom ärenden om internationella adoptioner får anses höra till den kategori av ärenden som enligt 18 § tredje stycket andra meningen tingsrättsinstruktionen inte bör handläggas av tingsnotarier. 

Vad jag nu har anfört innefattar inte någon kritik av notariens handläggning av det aktuella ärendet. Det är emellertid lämpligt enligt min mening att ärenden om vuxenadoptioner i framtiden inte handläggs av tingsnotarier. Detta sägs också i Domstolsverkets Ärendehandbok för tingsrätterna. 

I vilken mån hålls förhandlingar i ärenden?

Justitiekanslern gick under inspektionen igenom samtliga akter i de ärenden som avgjordes under år 2003. Inspektionen genomfördes i denna del med inriktning på de krav på muntlig handläggning som framgår av den reglering som gäller för dessa ärenden och som även följer av principen om rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen. Granskningen visade att ärendena i allt väsentligt hade handlagts på ett bra sätt. Granskningen gav således ingen anledning till kritik från min sida. 

Offentlighets- och sekretessfrågor

Vid granskningen av de akter i brottmål som rörde sexualbrott noterade Justitiekanslern att tingsrätten i två mål hade förordnat om sekretess i domarna beträffande bl.a. gärningsbeskrivningar som avsåg åtal för grov våldtäkt och för sexuellt utnyttjande av underårig (mål B 348-04 resp. B 447-03). 

En brottmålsdom skall enligt 30 kap. 5 § rättegångsbalken avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange bl.a. parternas yrkanden och de omständigheter som dessa har grundats på. 

I mål om ansvar och skadestånd för sexualbrott gäller sekretess hos domstolar för uppgifter om enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs (9 kap. 16 § sekretesslagen). 

Förebringas en uppgift inom stängda dörrar består sekretessen under den fortsatta handläggningen om inte domstolen förordnar annat (12 kap. 3 § andra stycket sekretesslagen). Sedan domstolen har skilt målet från sig består sekretessen endast om domstolen i domen har förordnat om det. Sekretessen upphör vidare att gälla för uppgifter som har tagits in i domen, såvida det inte finns ett förordnande i domen om att sekretessen skall bestå. 

Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att domstolarnas handläggning och domar i mycket stor utsträckning är offentliga. Allmänhetens insyn är en grundläggande förutsättning för förtroendet för domstolarnas arbete. I vissa fall kan dock avsteg från offentlighetsprincipen göras. Lagstiftaren har i stor utsträckning överlämnat åt domstolarna att avgöra huruvida offentlighets- eller sekretessintresset skall väga tyngst i det enskilda fallet. I förarbetena till sekretesslagen anges emellertid att det får förutsättas att domstolarna är restriktiva med att sekretessbelägga domar (se prop. 1979-80:2 s. 309). 

I många fall torde det vara tillräckligt att i brottmål som rör sexualbrott sekretessbelägga målsägandens och vissa vittnens identitet eftersom s.k. avidentifierade uppgifter kan innebära att någon risk för skada eller men inte uppkommer. I vissa fall - t.ex. när den tilltalade och målsäganden är släkt eller har en annan nära relation - kan en avidentifiering inte ensam vara tillräcklig. Det kan finnas uppgifter i utredningen, t.ex. platsen för gärningen och personliga förhållanden, som gör att målsäganden ändå kan identifieras. Det finns också situationer där omständigheterna är så känsliga att målsäganden även behöver skydd i förhållande till personer som redan känner till hans eller hennes identitet. 

I detta fall har tingsrätten sekretessbelagt hela gärningsbeskrivningen i de nämnda åtalen. Själva brottsrubriceringen har dock varit offentlig. För en utomstående har det således i och för sig varit möjligt att få kännedom om vad det var för slags brott som åtalen avsåg. Man kan dock diskutera om sekretessintresset i dessa fall - främst hänsynen till målsägandena - har varit så starkt att det skulle ha gått före intresset av offentlighet vid domstolarna. Det torde visserligen ofta finnas känsliga uppgifter i åtalet - utöver målsägandens identitet - som det kan vara angeläget att sekretessbelägga. En möjlig lösning är i sådana fall att sekretessbelägga den fullständiga gärningsbeskrivningen, men låta en s.k. maskad version ingå i den offentliga domen eller att i den offentliga delen av domen lämna en sammanfattning av den anklagelse som riktas mot den tilltalade. 

Domskälen i de granskade domarna är utförliga och ger en relativt god bild av omständigheterna i målet och vad brottsmisstankarna närmare avser. Jag kan med hänsyn härtill inte se att tingsrätten genom de nämnda sekretessförordnandena har åsidosatt offentlighetsintresset på ett oacceptabelt sätt. Jag riktar därför inte någon kritik mot tingsrätten för att den i dessa fall har sekretessbelagt gärningsbeskrivningarna i deras helhet. Jag har inte heller i övrigt funnit anledning att anmärka på tingsrättens sätt att hantera offentlighets- och sekretessfrågorna i brottmål som har rört sexualbrott. 

Förordnande av offentlig försvarare

Till offentlig försvarare skall enligt 21 kap. 5 § rättegångsbalken i första hand förordnas en advokat "som finnes lämplig därtill". Om den misstänkte har framställt önskemål om en särskild advokat skall denne förordnas, om det inte skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller det annars finns särskilda skäl emot. Om den misstänkte inte har något önskemål ankommer det på rätten att utse en offentlig försvarare. Det finns inte några närmare anvisningar i lagtexten om vilka principer som skall tillämpas vid detta val. I praktiken torde uppgiften i stor omfattning överlämnas åt domstolssekreterare. 

Uppdragen från rätten är av stor ekonomisk betydelse för många advokater. Inte minst därför är det enligt Justitiekanslerns mening angeläget att tingsrätterna tillämpar någorlunda fasta principer för hur offentliga försvarare utses. Detta har betydelse för förtroendet för domstolens saklighet och oavhängighet. Det får inte finnas misstankar om att en advokat favoriseras eller missgynnas t.ex. därför att han eller hon är mer eller mindre populär hos domstolens personal. 

De principer som tillämpas bör ha som utgångspunkt att det sker en jämn spridning av uppdragen över tiden mellan de advokater på orten som utan särskilda inskränkningar vill ha förordnanden som offentlig försvarare vid domstolen. Därvid bör dock de uppdrag som lämnas sedan den misstänkte önskat sig en viss advokat kunna behandlas för sig. Principen om en jämn spridning innebär inte att en helt rättvis eller slumpmässig fördelning av uppdragen måste upprätthållas. Rätten måste ha ett visst utrymme att beakta en advokats särskilda erfarenhet och skicklighet inom ett område. Även advokaternas tillgänglighet måste kunna inverka på domstolens val. Rätten måste t.ex. vara oförhindrad att erbjuda en advokat ett visst uppdrag under förutsättning att denne har möjlighet att inställa sig till huvudförhandling vid en viss tidpunkt som redan är bestämd. Vidare måste domstolen i det enskilda fallet kunna välja någon advokat som just då kan nås. Det viktigaste är sålunda inte fördelningen av det enskilda uppdraget utan en jämn spridning över tiden. Jfr JO 1967 s. 57 och 1970 s. 56. 

Vid Haparanda tingsrätt fördelas uppdragen som offentlig försvarare med hjälp av en lista som är gemensam för hela tingsrätten och där uppdragen noteras under resp. advokats namn. De fall där den tilltalade har begärt en viss försvarare tas inte med på listan utan är "extrauppdrag" för advokaten i fråga. I övrigt fördelas uppdragen jämnt mellan advokaterna. Fördelningen sköts av domstolssekreterarna. 

Justitiekanslern granskade den ifrågavarande listan för åren 2003 och 2004. Det framgår att uppdragen har fördelats antalsmässigt jämnt mellan de berörda fem advokaterna. 

Enligt min mening hanterar tingsrätten försvararförordnandena på ett bra sätt. Utifrån den granskning som Justitiekanslern har gjort finns det inte anledning till några invändningar. 

Notariernas arbetssituation

Justitiekanslern förde vid inspektionen enskilda samtal med lagmannen, de båda rådmännen och två av de tre notarierna, dessutom ett samtal med två av notarierna tillsammans. Överläggningarna hade som utgångspunkt att de flesta notarier under senare år har funnit sig väl till rätta vid tingsrätten men att några har upplevt svårigheter. Samtalen fördes vidare utifrån den gemensamma uppfattningen att notarier har en mycket utsatt arbetssituation som ställer stora krav på dem själva men också på de domare som skall tillhandahålla utbildning och ledning och dessutom vara goda föredömen. Det rådde enighet om att domarnas ansvar för notariernas välbefinnande är särskilt accentuerat i fråga om de notarier som inte lika lätt som andra finner sig väl till rätta med de krav som ställs. Det konstaterades också att notariernas prestationer och trivsel lätt påverkas till det sämre av kritik som de kan uppfatta som mindre välvillig, liksom naturligtvis av sviktande självförtroende. 

Enligt Justitiekanslerns bedömning finns det inte anledning att tro att notariernas arbetssituation vid Haparanda tingsrätt allmänt sett är svårare än på många andra håll i landet. Det står dock klart att problem har förekommit. Det torde finnas anledning för Justitiekanslern att hålla fortsatt kontakt med Haparanda tingsrätt men också att hålla viss uppsikt över notariernas situation vid domstolarna i allmänhet och att därvid betona särskilt lagmännens ansvar för notariernas utbildning och trivsel. Justitiekanslern kom överens med domarna vid Haparanda tingsrätt om fortsatta informella kontakter angående de nu berörda frågorna.