JK 1916-02-41

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. Frihetsinskränkningslagen är således i princip tillämplig i TW:s fall.

En utgångspunkt vad gäller ersättning enligt frihetsinskränkningslagen är att sådan ersättning kan utgå endast för skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller således skador som har vållats genom t.ex. brottsmisstanken, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. En annan utgångspunkt är att ersättning utgår endast till den som har varit föremål för frihetsinskränkningen; s.k. tredjemansskador är alltså inte ersättningsgilla.

Vidare gäller enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer att den som begär ersättning skall visa att skada har uppstått samt styrka skadans omfattning. I förarbetena har dock framhållits att kravet på utredning i den här sortens ärenden inte bör sättas alltför högt och att det förutsätts att den ersättningsprövande myndigheten visar viss generositet i sina bedömningar (se prop. 1974:97 s. 76 och 91).

TW:s anspråk får uppfattas så att det skall prövas enligt frihetsinskränkningslagen vad gäller lidande och ekonomiska förluster som har angetts vara en följd av frihetsberövandet samt i övrigt enligt skadeståndslagen resp. enligt skadeståndslagen i förening med Europakonventionen.

TW är berättigad till ersättning för det lidande som frihetsinskränkningen får antas ha inneburit för honom. Ersättningen bör motsvara vad som brukar utgå vid frihetsinskränkningar av jämförbar längd, dvs. 13 000 kr.

Enligt 5 § frihetsinskränkningslagen kan ersättning utgå för såväl förlorad arbetsförtjänst som intrång i näringsverksamhet. Med förlorad arbetsförtjänst avses i första hand ett direkt inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid som frihetsberövandet består. Med intrång i näringsverksamhet avses bl.a. sådan ekonomisk skada som uppstått genom att en företagare varit tvungen att lägga ned hela eller delar av rörelsen till följd av sin frånvaro under tiden för frihetsberövandet.

Samtliga anspråk på ersättning för ekonomisk förlust utom det som gäller förlorat aktievärde förefaller vara hänförliga till bolaget och kan därför redan på grund av vad som har sagts ovan om tredjemansskador inte ersättas enligt frihetsinskränkningslagen. Därtill kommer att dessa kostnader till största delen inte framstår som direkt hänförliga till själva frihetsberövandet, utan snarare till brottsmisstankarna som sådana.

TW är dock berättigad till ersättning för de minskade möjligheter till löneuttag från bolaget som kan antas ha uppkommit som en följd av frihetsberövandet. Justitiekanslern väljer att uppskatta denna skada efter skälighet. I avsaknad av utredning i denna del kan skadan uppskattas till 30 000 kr.

Vad så gäller den åberopade förlusten avseende ökat aktievärde finns inte någon utredning om i vilken mån denna är hänförlig till frihetsberövandet. I den mån den är hänförlig till brottsmisstankarna som sådana är den, som framgått, inte ersättningsgill enligt frihetsinskränkningslagen. Detsamma gäller om den är hänförlig till andra omständigheter utan koppling till frihetsberövandet. Med hänsyn till det sagda, och till att det saknas utredning även om beloppet, avslås anspråket i denna del.

Det är i viss mån oklart vilka ekonomiska förluster TW begär ersättning för på den här grunden. Som det dock får förstås gör han gällande att det felaktiga frihetsberövandet har förorsakat samtliga i ärendet framställda ekonomiska förluster, med undantag för dem som han kan få ersättning för enligt frihetsinskränkningslagen.

Staten skall, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för.

Den 1 juli 1994 infördes i 1 kap. 1 § brottsbalken ett uttryckligt förbud mot analogisk tillämpning av straffbud, samtidigt som medverkansreglerna i 23 kap. 4 § brottsbalken - som tidigare hade avsett endast brott i brottsbalken - gjordes tillämpliga även på brott i annan lag eller författning än brottsbalken. I 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) stadgas att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs samt att, om annan lag gäller när dom meddelas, den lagen skall tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Härigenom uppkom tvekan om det var möjligt att döma någon för medverkan beträffande straffbelagda handlingar utanför brottsbalken begångna före den 1 juli 1994.

I ett beslut den 28 oktober 1994 (NJA 1994 s. 624) slog Högsta domstolen fast att de ovan redovisade lagändringarna inte ger anledning till ett sådant val mellan gammal och ny lag som avses i promulgationslagen och att de således inte utgör hinder mot att döma för medverkan i sådana fall.

Själva frihetsberövandet kan då inte anses innefatta fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, varför någon ersättning inte kan utgå på den grunden.

Ersättning för ideell skada kan, med stöd av skadeståndslagens bestämmelser, utgå endast om den skadelidande har blivit utsatt för ett brott av typiskt integritetskänslig art, se 1 kap. 3 § och numera 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Som TW:s talan får förstås gör han emellertid gällande att skadestånd skall utgå med direkt stöd av bestämmelser i Europakonventionen.

Högsta domstolen har nyligen tagit ställning till om ett anspråk på skadestånd kan grundas direkt på konventionen och därvid prövas av svensk domstol. Högsta domstolen kom fram till att detta är en fråga som rör själva saken och som därför inte kan utgöra grund för avvisning (Högsta domstolens beslut den 6 juni 2003 i mål Ö 1092-02).

Justitiekanslerns inställning är emellertid den att ett sådant anspråk skall avslåspå den grunden att ett skadeståndsanspråk inte kan bifallas enligt svensk rätt med direkt stöd av Europakonventionen. Den frågan är för närvarande uppe till prövning vid olika domstolar. Tills vidare håller Justitiekanslern fast vid att avslå anspråk på skadestånd som grundas direkt på Europakonventionen. Någon rätt till ersättning för ideell skada med stöd av skadeståndslagen eller svensk rätt i övrigt finns inte. Det sagda innebär att anspråket på ersättning för ideell skada skall avslås.

Det kan konstateras att det från ett övergripande perspektiv är mindre tillfredsställande om ideellt skadestånd inte kan utges enligt svensk rätt ens i den mån det kan bedömas att staten efter en prövning i Europadomstolen skulle åläggas att betala ersättning på grund av brott mot konventionen. I Justitiedepartementet övervägs för närvarande om det bör genomföras lagändringar i syfte att råda bot på detta förhållande.

Som det får förstås gör TW även gällande att hans ekonomiska förluster - åtminstone delvis - är en följd av den utdragna handläggningen.

Ett åsidosättande av konventionens bestämmelser kan innebära att det samtidigt har förekommit ett sådant fel eller en sådan försummelse som ger rätt till ersättning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Jag prövar därför om något brott mot konventionen kan anses ha begåtts.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen skall var och en, vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättegång inom skälig tid. Enligt domstolen skall det därvid göras en allmän helhetsbedömning av det aktuella fallet. En utgångspunkt är hur lång tid totalt som ett förfarande har tagit. Europadomstolen har ansett att den tid som är relevant i brottmål börjar löpa den dag då en person kan sägas vara anklagad för brott. Denna tidpunkt anses ha inträtt när myndigheterna har vidtagit någon åtgärd som har lett till att en persons situation har väsentligt påverkats av att det föreligger en misstanke mot honom. En sådan åtgärd kan bestå i att förundersökning har inletts eller i att den misstänkte har anhållits eller häktats eller har underrättats om att han är misstänkt för brott. Enligt den praxis som utbildats räknas denna tid normalt från det att en person delges misstanke om brott. Vidare lägger Europadomstolen särskild vikt vid hur komplicerat målet har varit, hur den misstänkte själv har agerat under förfarandet och hur domstolar och myndigheter har handlagt målet (jfr Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 2002, s. 226 f.; se även exempelvis Europadomstolens avgörande i målet Pélissier och Sassi ./. Frankrike, dom den 25 mars 1999, med där gjorda hänvisningar).

I det nu aktuella fallet kan till en början konstateras att det förflöt nästan sex och ett halvt år från det att förundersökning inleddes till dess att åklagaren beslutade att lägga ned förundersökningen.

Vid en jämförelse med fall som har varit föremål för prövning inför Europadomstolen kan jag inte finna annat än att tidsperioden i och för sig är så lång att den skulle kunna innebära ett åsidosättande av konventionen. För att en säker slutsats skall kunna dras måste emellertid ytterligare förhållanden beaktas.

En sådan omständighet är som framgått målets komplexitet. Målet mot TW får bedömas som förhållandevis komplext, bl.a. då det avsett misstänkt brottslighet under flera år samt innefattat fyra misstänkta.

Utredningen visar att TW inte i något avseende kan lastas för den långa handläggningstiden. Det största ansvaret för tidsutdräkten får utan tvekan läggas på åklagarkammaren. Det ligger i åklagarens allmänna tjänsteplikt att väcka åtal så snart omständigheterna medger det. I detta fall förefaller inga åtgärder alls ha vidtagits under en tidsperiod om två år och tre månader. Detta är oacceptabelt.

När det gäller handläggningen hos åklagaren har det hänvisats till att åklagarkammarens arbetsbelastning har varit sådan att det aktuella ärendet kommit att bli liggande. Av Europadomstolens praxis framgår dock att sådana omständigheter inte kan medföra att en stat undgår ansvar för ett konventionsbrott. Domstolen har i det sammanhanget betonat att det är staterna själva som bär ansvaret för hur de organiserar sitt rättsväsende och att det är en skyldighet för staterna att se till att myndigheter och domstolar har kapacitet att uppfylla konventionens förpliktelser.

Vid en helhetsbedömning av det slag som Europadomstolen anvisat för fall som det aktuella talar enligt min mening det mesta för att domstolen - om ärendet skulle komma under dess prövning - skulle finna att ett åsidosättande av konventionen har förekommit. Med den utgångspunkten är det min bedömning att den utdragna handläggningen även utgör fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staten har därmed ådragit sig ett skadeståndsansvar enligt denna bestämmelse. Jag bedömer att felet kan anses motsvara ett års handläggningstid och att skadestånd sålunda skall utges för den skada som TW kan ha lidit under året före åklagarens beslut att lägga ned förundersökningen.

Åklagarmyndigheten har hävdat att TW har fått kompensation för det inträffade genom att förundersökningen lades ner med hänvisning till att det gått så lång tid sedan förövandet att påföljden inte torde bli annat än en villkorlig dom. Denna omständighet kan emellertid inte befria staten från skadeståndsansvar.

Alldeles oavsett vad som just har sagts kan emellertid konstateras att TW inte har angett i vilka hänseenden dröjsmålet har åsamkat honom någon ekonomisk skada, än mindre presenterat någon utredning till stöd för detta. Anspråket skall därför avslås även i den delen.