JK 2359-17-4.3

Bakgrund

Tullverket tog den 16 och 18 december 2015 försändelser adresserade till NO i beslag. Vid analys av innehållet i försändelserna bedömdes 100 ampuller Lidokain och 25 ampuller injektionsmedel vara omfattade av läkemedelslagen. NO delgavs misstanke om smugglingsbrott alternativt olovlig införsel.

Tullverket beslutade den 5 september 2016 att lägga ner förundersökningen på grund av bristande uppsåt samt att förverka det som tagits i beslag med hänvisning 4 § första stycket lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande av egendom (förverkandelagen). NO överklagade inte beslutet om förverkande.

Tullverket uppmärksammade i efterhand att förverkandet rätteligen borde ha skett med stöd av 3 § fjärde stycket förverkandelagen. Tullverket ansökte därför om förverkande av ampullerna vid Malmö tingsrätt. Genom dom den 28 mars 2017 förklarades ampullerna förverkade. Domen har vunnit laga kraft.

Anspråket m.m.

NO har begärt skadestånd av staten med en miljon kronor på den grunden att Tullverket felaktigt beslagtagit ampullerna och inte lämnat ut dem till henne.

Tullverket har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit.

NO har fått del av yttrandet.

Allmänna utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Tullverkets handläggning av och beslut i frågor om beslag och förverkande är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning. 

Tullverkets beslut om beslag av varorna

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning av brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott tas i beslag. Av 3 § framgår att brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller mer och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren.

Den som, i samband med införsel till landet av en vara som omfattas av ett särskilt föreskrivet förbud mot eller villkor för införsel, uppsåtligen bryter mot förbudet eller villkoret genom att underlåta att anmäla varan till tullbehandling för smuggling till böter eller fängelse i högst två år enligt 3 § första stycket lagen om straff för smuggling (smugglingslagen).

Enligt 22 § smugglingslagen har en tjänsteman vid Tullverket i fråga om brott enligt smugglingslagen samma befogenheter som en polisman att enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken ta egendom i beslag.

Tullverkets har således rätt att vid misstanke om smugglingsbrott ta varor i beslag för vidare utredning. Av utredningen i ärendet framgår att det fanns fog för Tullverket att ta de aktuella varorna i beslag. Vad som har förekommit i den delen ger alltså inte stöd för bedömningen att något skadeståndsgrundande fel har begåtts.

Tullverkets beslut om att förverka varorna

Grundläggande regler om förverkande finns i 36 kap.brottsbalken. Där framgår bl.a. att egendom kan förverkas om den utgör utbyte av brott, använts som hjälpmedel vid brott eller har en sådan beskaffenhet och påträffats under sådana omständigheter att den kan befaras komma till brottslig användning. Särskilda förverkandebestämmelser finns också i olika speciallagar på straffrättens område, t.ex. i smugglingslagen och läkemedelslagen.

Utgångspunkten är att förverkandefrågor ska prövas i domstol, i första hand i samband med en vanlig brottmålsprocess. Om det inte finns någon koppling mellan förverkandet och ett brott som någon kan åtalas för, prövas förverkandefrågan i andra hand i domstol efter en särskild förverkandetalan.

Undantag från domstolsprövning finns i 3 § förverkandelagen när det är frågan om förverkande av egendom som är tagen i beslag, men som inte tillhör någon som är tilltalad för brott. Av paragrafens fjärde stycke framgår att en polisman eller annan anställd vid Polismyndigheten som myndigheten har utsett får besluta om förverkande om värdet av det som ska förverkas uppgår till mindre än en tiondel av det prisbasbelopp enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken som gällde då beslaget verkställdes eller om egendomen saknar saluvärde samt om det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda. Enligt 32 § första stycket smugglingslagen gäller befogenheten även en särskilt förordnad befattningshavare vid Tullverket.

Av utredningen i ärendet framgår att Tullverket i detta fall använt sig av en s.k. brottmålsrapport för besluten om beslag och förverkande (Tv 502.12 Utgåva 9 november 2014). Tullverket beslutade om förverkande av beslagen genom att fylla i beslagspunkterna med en förtryckt formulering enligt följande.

”Ovannämnda egendom, vars värde uppskattas till mindre än en tiondel av gällande basbelopp, förklarad förverkad enligt 4 § 1 st lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande av egendom …”

Såsom Tullverket har påpekat i sitt remissyttrande är hänvisningen till 4 § första stycket förverkandelagen felaktig eftersom bestämmelsen endast innehåller delgivningsbestämmelser.

Enligt Tullverket skulle beslutet rätteligen motiverats med hänvisning till 3 § fjärde stycket förverkandelagen. Den bestämmelsen innehåller emellertid befogenhetsregler för beslutsfattandet och inte själva grundförutsättningen för när ett förverkande får ske. Det finns inte heller i övrigt något i blanketten som anger på vilken grund som förverkandet sker. 

Det framgår således inte av det nu aktuella beslutet på vilken rättslig grund som varorna förverkats, än mindre att det varit uppenbart att förutsättningarna för förverkande varit uppfyllda. Tullverkets hantering av förverkandefrågan väcker mot denna bakgrund vissa frågor om myndighetens rutiner vid förverkande som sker enligt 3 § fjärde stycket förverkandelagen. Justitiekanslern avser att i särskild ordning granska den frågan.  

Även om det har förekommit brister vid det aktuella förverkandet har Malmö tingsrätt – efter att Tullverket väckt särskild talan mot NO – förklarat ampullerna förverkade med stöd av 36 kap. 3 § 1 brottsbalken. NO kan därför inte anses ha lidit någon skada på grund av Tullverkets förverkande. Hennes anspråk ska alltså avslås.