JK 2700-97-41

Rättsliga utgångspunkter

Jag lämnar inledningsvis en kort redogörelse för de skadeståndsrättsliga bestämmelser som aktualiseras av Göran T:s ersättningsanspråk och som bildar utgångspunkten för mina möjligheter att inom ramen för statens frivilliga skadereglering tillmötesgå dessa.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel och försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Ersättning enligt denna bestämmelse förutsätter att ett vållande (culpa) kan visas föreligga i samband med en åtgärd som innefattar myndighetsutövning mot en enskild. Såväl personskada som ren förmögenhetsskada kan ersättas.

Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen skall lagens bestämmelser om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan bl. a. genom brott mot den personliga friheten och genom annat ofredande som innefattar brott samt viss annan uppräknad brottslighet av mer typiskt integritetskränkande art. Ersättning för ideell skada, s. k. kränkningsersättning förutsätter alltså att visst brott av denna art har begåtts. Det kan tilläggas att tjänstefel i viss utsträckning ansetts kunna föranleda tillämpning av paragrafens ersättningsbestämmelser, se t.ex. betänkandet SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott s. 132 samt betänkandet SOU 1993:55 Det allmännas skadeståndsansvar s 260 f.

En särskild rätt till ersättning som bygger på ett strikt ansvar för staten föreskrivs slutligen i lagen 1974:515 om ersättning vid frihetsinskränkning som i 1-2 §§ reglerar förutsättningarna för ersättning i samband med s.k. judiciella frihetsberövanden. I typfallet utgår ersättning till den som varit anhållen och häktad för ett brott för vilket han senare frikänns eller inte åtalas för. Också vissa andra situationer kan ge rätt till ersättning. Enligt frihetsinskränkningslagen kan ersättning utgå för lidande (ideell skada). Däremot ersätts inte personskada och endast sådan ren förmögenhetsskada som består i förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet samt vissa utgifter (se 5 §). Frågan om ersättning för den som (felaktigt) meddelats restriktioner regleras inte särskilt i lagen och har inte nämnts i dess förarbeten.

Göran T:s skadeståndsanspråk skall prövas med utgångspunkt i dessa skadeståndsrättsliga regler.

Handläggningen av restriktionsfrågan

Utredningen i ärendet ger till en början vid handen att tingsrätten begått ett fel i samband med att domsbeviset fylldes i och expedierades till häktet vid avslutandet av huvudförhandlingen i målet mot Göran T. Domsbeviset återspeglade inte på ett korrekt sätt det beslut i restriktionsfrågan som tingsrätten kort tidigare fattat och muntligen avkunnat. Lagmannen har i sitt remissvar uttalat att domsbeviset inte utfärdats enligt de rutiner som normalt tillämpats och att häktet haft fog för sitt antagande att restriktionerna alltjämt gällde.

Mot bakgrund av de höga anspråk som med rätta måste ställas på domstolarna i deras rättskipande verksamhet särskilt naturligtvis då det gäller frågor om frihetsinskränkningar får - såsom lagmannen framhållit i sitt yttrande - felet anses vara av den arten att skadeståndsskyldighet i och för sig uppkommit för staten enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Tingsrättens ordförande vid förhandlingen kan inte undgå viss kritik för detta fel.

Frågan måste emellertid ställas om det är tingsrättens miss med domsbeviset som har orsakat att Göran T under en tid var föremål för fortsatta restriktioner på häktet trots att tingsrätten upphävt åklagarens tillstånd att meddela sådana? Regelsystemet är ju utformat så att det är domstolen som ger åklagaren tillståndatt meddela restriktioner och att åklagaren med stöd härav beslutar i saken.

Åklagaren i målet, kammaråklagaren Margareta H, har såvitt framgår av utredningen inte vidtagit någon åtgärd för att häva de av åklagaren tidigare meddelade restriktionerna. Inte ens sedan häktet per telefon underättat henne om att oklarhet uppkommit i frågan har hon vidtagit någon åtgärd i saken utan hänvisat till tingsrättens ordförande.

Bakom de frågor som jag har ställt i min remiss till Riksåklagaren rörande åklagarens agerande (eller snarare underlåtenhet att agera) ligger att det enligt min mening ankommit på åklagaren att häva de restriktioner som Göran T varit underkastad fram till huvudförhandlingen. Reglerna är ju som nämnts utformade så att domstolen ger åklagaren tillstånd att meddela restriktioner och att åklagaren med stöd härav beslutar i saken.

RÅ har i sitt yttrande utförligt redovisat de regler som är tillämpliga i sammanhanget, bl.a. 16 § andra stycket behandlingslagen och Riksåklagarens cirkulär om behandlingen av häktade och anhållna m.m. RÅC I:120. Jag kan här hänvisa till den redogörelse som Riksåklagaren lämnat se bilaga 5 (utesluten här).

Enligt 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) får åklagaren om rätten givit tillstånd därtill inskränka den häktades kontakter med omgivningen. Åklagaren skall så ofta anledning förekommer ompröva sina beslut om restriktioner. I cirkuläret (avsnitt 2 C 120:3) anför Riksåklagare att " Eventuella restriktioner som ålagts av åklagaren måste omedelbart hävas om rätten inte bifaller åklagarens begäran om att få ålägga den häktade restriktioner eller ändrar ett tidigare beslut om restriktioner".

RÅ har också i remissvaret uttalat att det enligt honom bör ha ålegat åklagaren i målet Margaretha H att omedelbart efter domens avkunnande häva de restriktioner som hon beslutat om men som hon inte längre hade rättens tillstånd till. I varje fall borde hon enligt Riksåklagaren senast då hon samma dag genom ett telefonsamtal från häktet uppmärksammades på oklarheten beträffande restriktionsfrågan ha beslutat att häva restriktionerna.

Margareta H har istället förvånande nog svarat häktet att det "var tingsrätten som beslutat om restriktionerna" och att häktespersonalen skulle vända sig till tingsrätten för att få rättelse.

Enligt min mening kan Margareta H:s agerande, eller snarare brist på agerande, inte uppfattas på annat sätt än att hon inte själv förstått systemet för meddelande av restriktioner. Jag anser mig därvid böra bortse från möjligheten att hon medvetet låtit restriktionerna bestå trots att hon hört tingsrätten muntligen meddela att restriktionerna upphört.

Jag är för egen del starkt kritisk till Margareta H:s underlåtenhet att besluta om hävande av restriktionerna. Visserligen är det så som Riksåklagaren pekat på att det inte finns någon uttrycklig lagbestämmelse som anvisar hur åklagaren skall agera då en domstol upphävt tillståndet att meddela restriktioner. Av behandlingslagen och Riksåklagarens egna föreskrifter följer ju emellertid tydligt att åklagaren så ofta som anledning förekommer skall ompröva sina beslut om restriktioner och att restriktioner som ålagts av åklagaren omedelbart måste hävas om rätten ändrar ett tidigare beslut om restriktioner. Detta borde enligt min mening vara en tillräckligt tydlig anvisning om hur en åklagare förutsätts agera. Att Margaretha H inte ens sedan hon kontaktats av häktet per telefon meddelade häktet att hon hört rätten häva tillståndet till restriktioner ter sig anmärkningsvärt och svårförklarligt även om man skulle godta hennes tolkning att beslut i restriktionsfrågor fattas av rätten.

Till skillnad från Riksåklagaren anser jag att åklagarens underlåtenhet i detta fall innefattar i vart fall sådant fel eller försummelse att staten ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen också i detta avseende.

Jag har vidare med särskilt beaktande av frågans betydelse i skadeståndsrättsligt hänseende övervägt huruvida det inträffade kan anses innefatta tjänstefel från åklagarens sida enligt bestämmelserna i 20 kap. 1 § brottsbalken. Såsom jag framhållit tidigare är tjänstefel ett sådant brott som kan föranleda skadestånd för ideell skada enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Mot bakgrund av den inställning i frågan som Riksåklagaren för sin del intagit anser jag mig dock inte på objektiva grunder kunna förvänta mig en fällande dom i händelse av ett sådant åtal. En invändning av åklagaren att hon inte rimligen borde ha förstått något som Riksåklagaren ansett inte klart framgå av föreskrifterna anser jag mig inte med framgång ha utsikter att kunna gendriva. Någon åtgärd för att beivra det inträffade inom ramen för reglerna om tjänstefel skall därför inte vidtas.

Den felaktiga handläggningens konsekvenser

De fel som konstaterats ha begåtts av tingsrätten och av åklagaren har lett till att Göran T under tiden den 9-18 juni 1997 varit underkastad restriktioner som han vid en korrekt handläggning av saken inte skulle ha varit. Han har däremot rätteligen varit berövad sin frihet genom häktning eftersom han fällts till ansvar för brott som föranlett häktningen och då frihetsberövandet enligt tingsrätten skulle bestå. Det är alltså sättet eller formen för frihetsinskränkningen av Göran T som blivit oriktigt och inte frihetsberövandet som sådant.

Frågan om skadestånd för det inträffade

Ersättning för lidande

Att vara underkastad restriktioner vid verkställande av häktning måste typiskt sett anses medföra en högre grad av olägenhet eller lidande för den enskilde jämfört med det något större mått av frihet - inom den låt vara snäva ram som verkställigheten medger - som det innebär att ha en möjlighet till kontakt med omvärlden, gemensam rastning och dyl.

Frihetsinskränkningslagen är emellertid inte avfattad så att det enligt min mening ens tolkningsvis kan hävdas att den skulle omfatta ett fall där själva frihetsberövandet är korrekt men där villkoren för dess genomförande på grund av ett fel som det aktuella har blivit hårdare än som varit avsett. Frihetsinskränkningslagens regler är således enligt min mening ej tillämpliga i Göran T:s fall. Han kan alltså inte få ersättning för lidande enligt den lagen.

Vid en bedömning enligt skadeståndslagens regler gäller som nämnts att lidande i form av kränkningsersättning endast kan ersättas i vissa fall av brottsliga angrepp på den enskildes integritet (1 kap. 3 §). Av sådana brott som innebär kränkning av handlings- och rörelsefriheten kan brotten mot frihet och frid (4 kap.brottsbalken) i princip grunda rätt till sådan ersättning. Något olaga frihetsberövande av Göran T har det emellertid inte varit fråga om. Som nämnts är emellertid tjänstefel ett sådant brott som också kan grunda rätt till ersättning för lidande eller ideell skada. Avgörande härför är i sin tur om den handlingsnorm som åsidosatts kan sägas ha den enskildes integritet som skyddsobjekt, jfr också JK- Beslut 1989 C 12. Min prövning har emellertid som redan framgått lett fram till att något tjänstefel inte kan styrkas i detta fall. Någon brottslig handling som kan grunda rätt till ersättning för lidande enligt skadeståndslagen föreligger alltså inte.

Sammanfattningsvis leder det anförda till att Göran T inte skadeståndsvägen kan ersättas för det lidande som de olagliga restriktionerna medfört för honom.

Ersättning för förmögenhetsskada

Göran T har vidare yrkat ersättning för förlorad egendom med hänvisning till att han på grund av restriktionerna inte från häktet kunnat vidtaga sådana dispositioner att hans egendom som förvarades av Frälsningsarmén kunnat tas om hand. I stället har hyresvärden tydligen låtit sälja eller bortskänka föremålen.

Enligt min mening är det inte visat i ärendet att restriktionsfrågans handläggning kan anses ha förorsakat den förlust som Göran T säger sig ha åsamkats. Det har också ålegat honom att vara verksam för att begränsa omfattningen av en tänkbar skada genom att själv kontakta eller låta kontakta företrädare för Frälsningsarmén där han hade sitt boende. Detta hade han kunnat få hjälp med både av personalen på häktet och av sin offentlige försvarare.

Vid denna bedömning saknar jag anledning att gå in på frågor om skadeståndets beräkning m.m. Det kan dock noteras att någon annan uppgift om egendomen som påstås ha gått förlorad än Göran T:s egna uppgifter inte föreligger i ärendet.

Jag är sammanfattningsvis inte beredd att inom ramen för en frivillig skadereglering helt eller delvis bevilja Göran T:s anspråk i denna del.

Ombudskostnader

Enligt 14 § förordningen (1995:1301) får Justitiekanslern besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och för utredning i ett ärende här i den utsträckning kostnaderna inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen.

En förutsättning för att utge ersättning för ombudskostnader i skadeståndsärenden här är normalt att den sökande åtminstone till någon del får bifall till sitt skadeståndsanspråk. Det är inte fallet beträffande Göran T.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna i ärendet och de tämligen komplicerade frågeställningar som ärendet väckt finner jag det likväl skäligt att utge viss ersättning för det biträde som jur. kand Anders L lämnat Göran T i saken.

Göran T:s ombud har yrkat ersättning för tidsspillan vid besök av Göran T i häktet och för arvode med upprättande av skadeståndsanspråk m.m. med sammanlagt 5 742 kr. Det kan inte anses ha varit erforderligt att under tid då Göran T vistades på häkte genom besök där skaffa underlag för ingivande av ersättningsanspråk till Justitiekanslern. Detta hade likaväl kunnat ske senare. Mot bakgrund härav och med hänsyn till ärendets art och omfattning finner jag skäligt att ersätta Göran T för ombudskostnader med 4 165 kr motsvarande ca fyra timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen.

Ersättningen skall betalas ut till jur. kand Anders L genom Justitiekanslerns försorg och belasta Utgiftsområde 4 diverse kostnader för rättsväsendet.

Övrigt

Riksåklagarens cirkulär

Enligt Riksåklagarens mening har reglerna rörande hävande av restriktioner inte varit tillräckligt tydligt utformade, bl.a. anges det inte uttryckligen i någon författningsbestämmelse eller annan föreskrift vem som skall häva restriktioner meddelade av åklagare sedan rättens tillstånd därtill upphävts.

Jag utgår från att Riksåklagaren mot bakgrund av vad som yppats angående reglernas tillämning i detta ärende ser över utformningen av det aktuella cirkuläret och gör de förtydliganden därav som kan visa sig erforderliga. I sammanhanget kan behöva uppmärksammas den ändring av bestämmelsen i 24 kap. 5 a § rättegångsbalken som nyligen föreslagits och som innebär att ett tidigare meddelat tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon skall kvarbli i häkte m.m. (prop. 1997/98:104 och 1997/98:JuU 22). Jag översänder också ett ex. av detta beslut till Justitiedepartementet, enheten för processrätt och utsökningsrätt (L 4) för kännedom.

Ärendet är därmed avslutat här.