JK 3059-03-40

Anspråk på skadestånd av staten med hänvisning till Utlänningsnämndens handläggning av en begäran om förordnande av ett offentligt biträde

Justitiekanslerns beslut

Advokatfirman Andersson & Sjöström tillerkänns ersättning av staten med 3 363 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 31 oktober 2003 till dess betalning sker.

Justitiekanslern uppdrar åt Utlänningsnämnden att ombesörja att ersättingen betalas ut.

Ärendet

Bakgrund

AL, anställd som biträdande jurist vid Advokatfirman Andersson & Sjöström, ingav i maj 2000 ett överklagande till Utlänningsnämnden för en klients räkning. Hon yrkade i samband därmed att klienten skulle beviljas offentligt biträde och att hon själv skulle förordnas till sådant biträde. Den 8 juni 2000 sände nämnden en underrättelse till AL enligt vilken hon gavs tillfälle att inkomma med en komplettering av överklagandet samt att inkomma med en kostnadsräkning. Några ytterligare åtgärder förekom inte i ärendet innan advokaten UF den 23 januari 2001 inkom med en skrivelse till nämnden i vilken han med stöd av en fullmakt anmälde sig som nytt ombud i ärendet och yrkade att bli förordnad som offentligt biträde.

I samband med att ärendet lottades på en ny handläggare i april 2001 uppmärksammade nämnden att akten i ärendet hade förkommit. Efter förfrågan från advokaten BA vid Advokatfirman Andersson & Sjöström i maj 2001 uppgav nämnden med ledning av dagboksbladet att AL inte föreföll ha förordnats som offentligt biträde. Efter det att akten hade eftersökts under våren 2001 ombads BA och UF att inkomma med kopior på handlingarna i ärendet så att det kunde rekonstrueras. Sådana handlingar gavs in till nämnden i augusti 2001. Av den sålunda rekonstruerade akten framgick att varken AL eller UF hade förordnats som offentligt biträde. Sedan AL:s fullmakt hade återkallats av huvudmannen förordnades UF som offentligt biträde den 19 september 2001.

I en skrivelse den 7 oktober 2001 underrättade Utlänningsnämnden AL om att hennes fullmakt hade återkallats och att hon därmed inte kunde förordnas som offentligt biträde. Den 15 oktober inkom hon till nämnden med en kostnadsräkning i vilken hon ”I händelse av tidigare meddelat förordnande av undertecknad som offentligt biträde” yrkade ersättning med 3 363 kr motsvarande arbete i tre timmar. I ett beslut den 21 december 2001 avslog nämnden AL:s yrkande om ersättning på den grunden att hon inte hade förordnats som offentligt biträde i ärendet.

Anspråk m.m.

Advokatfirman Andersson & Sjöström har genom advokaten BA vänt sig till Justitiekanslern och begärt ersättning av staten med 3 363 kr jämte ”dröjsmålsränta”. Anspråket motsvarar det belopp som AL begärde enligt kostnadsräkningen till Utlänningsnämnden. Till stöd för anspråket har advokatfirman sammanfattningsvis åberopat följande. Ett beslut om biträdesförordnande för AL får anses ha fattats av nämnden, men kommit bort med den förkomna akten. Det förhållandet att AL bereddes tillfälle att inkomma med en kostnadsräkning visar att så var fallet. Beslutet att avslå ersättningsyrkandet var därmed materiellt felaktigt. Under alla omständigheter har Utlänningsnämndens handläggning av ärendet varit förenad med sådana brister att ett ersättningsansvar har uppkommit för staten.

Utlänningsnämnden har efter remiss avgett ett yttrande över advokatfirmans framställning. I yttrandet sägs bl.a. följande.

”/…./

I 11 kap. 8 § utlänningslagen (1989:529) anges i vilka utlänningsärenden offentligt biträde kan förordnas. Där framgår att biträde skall förordnas i ärende angående utvisning m.m. om det inte måste antas att behov av biträde saknas. Utlänningen har i princip rätt att själv välja biträde. Regler om offentligt biträde finns i lagen (1996:1620) om offentligt biträde. Närmare föreskrifter ges i förordningen (1997:405) om offentligt biträde. När det gäller ersättning till offentligt biträde hänvisar lagen om offentligt biträde till 27-29 §§rättshjälpslagen (1996:1619).

När nämnden erhåller ett yrkande om att ett ombud skall förordnas som offentligt biträde i ett ärende besvaras detta snarast möjligt. Om nämnden finner att det föreligger förutsättningar att förordna offentligt biträde så sätts en stämpel med denna innebörd på den handling där yrkandet framförts. Stämpeln kompletteras med namnet på det ombud som skall förordnas och därefter sänds en kopia av handlingen med det påstämplade förordnandet till berört ombud. Om nämnden finner att det inte föreligger förutsättningar att förordna offentligt biträde så avslås yrkandet i ett separat beslut i protokoll som därefter sänds till ombudet.

/…./

När skrivelsen med överklagandet gavs in till nämnden i maj 2000 framställdes yrkande om att AL skulle förordnas som offentligt biträde. Som framgår av handlingarna försvann emellertid akten och den återskapades i augusti 2001. Vid den tidpunkten blev det åter möjligt att handlägga ärendet i såväl sakfrågan som frågan om offentligt biträde. Det visade sig då att AL inte hade förordnats som biträde i ärendet samt att UF i januari 2001 begärt att bli förordnad som offentligt biträde. I september 2001 återkallade klaganden fullmakten förAL. Nämnden förordnade den 19 september 2001 UF till offentligt biträde förklaganden. Eftersom fullmakten för AL återkallats kunde hon inte förordnas som offentligt biträde.

AL har inte haft någon partsställning i frågan om offentligt biträde. Det är i stället personen som utlänningsärendet avsett som haft ställning som part och som även framställt yrkandet om att offentligt biträde skall förordnas; ett yrkande som bifölls den 19 september 2001. AL berördes vid den tidpunkten inte längre av detta yrkande. Mot den nu angivna bakgrunden fanns det inte anledning för nämnden att fatta ett särskilt beslut avseende AL. Eftersom AL inte var förordnad som offentligt biträde i ärendet var det inte heller möjligt att tillerkänna henne ersättning enligt lagen om offentligt biträde.

Det kan, vid en genomgång av akten, konstateras att AL inte hade förordnats till offentligt biträde i ärendet eftersom det vid den tidpunkten hade ansetts att behov av biträde saknats. Migrationsverket gjorde den bedömningen i sitt beslut den 28 april 2000. Behovet uppkom först genom de nya uppgifterna om klagandens anknytning till Sverige som framförts av UF.

Frågan är vilken betydelse i skadeståndsfrågan nämndens underrättelse av den 8 juni 2000 kan ha. I underrättelsen gavs AL möjlighet att komplettera överklagandet samt ge in kostnadsräkning. AL kompletterade emellertid inte ärendet i sakfrågan och hennes kostnadsräkning gavs in till nämnden först efter det att hennes fullmakt återkallats och efter det att hon av nämnden upplysts om att hon inte kunde komma ifråga som offentligt biträde i ärendet.

Det måste ha stått klart för AL att så länge hon inte fått något skriftligt beslut i frågan om offentligt biträde fanns det risk för att hon inte skulle förordnas som sådant och att staten således inte heller skulle ersätta henne för arbetet i ärendet. Att AL förstått att den risken fanns visar dels upplysningen i BA:s skrivelse till Justitieombudsmannen den 28 december 2001 om anledningen till kontakten med nämnden i maj 2001, dels de inledande orden i den ingivna kostnadsräkningen.

Däremot borde naturligtvis yrkandet om offentligt biträde ha besvarats mer eller mindre i direkt anslutning till att skrivelsen med överklagandet kom in till nämnden i maj 2000. Att så inte skedde beror på att nämnden har handlagt ärendet på ett bristfälligt sätt. AL får genom nämndens försumlighet anses ha orsakats ett visst merarbete genom åtgärder som hon annars inte hade behövt vidta; nämligen extra kontakter med nämnden med anledning av att handlingarna i ärendet försvunnit och bistånd vid rekonstruktionen av ärendet. De senare kostnaderna bör varken belasta AL eller hennes tidigare klient. Enligt nämndens bedömning kan dessa kostnader uppskattas till 1 500 kr. Nämnden har ingen erinran mot att dröjsmålsränta utgår i ärendet i denna del.”

Advokatfirman har fått del av yttrandet och har vidhållit sitt yrkande. Vidare har advokatfirman begärt ersättning för sina kostnader i ärendet här med 2 520 kr motsvarande två timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen.

Justitiekanslern har vid ärendets beredning tagit del av Riksdagens ombudsmäns (JO), justitieombudsmannen NOB, beslut den 11 september 2003 i ärende med dnr 34-2002. Ärendet avsåg klagomål från BA:s sida mot Utlänningsnämnden för underlåtenhet att fatta beslut i biträdesfrågan. I JO:s beslut uttalades kritik mot Utlänningsnämnden för bristfällig handläggning av ärendet där.

Justitiekanslerns bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att Utlänningsnämnden inte fattade något beslut beträffande biträdesförordnande för AL i nära anslutning till att yrkandet framställdes. Detta synes ha sammanhängt med det förhållandet att akten förkom. Beslut beträffande biträdesförordnandet fattades först sedan ärendet hade rekonstruerats hos nämnden.

Handläggningen av biträdesförordnandet för AL får anses ha varit så pass bristfällig att staten därigenom har ådragit sig ersättningsskyldighet för felaktig eller försumlig myndighetsutövning enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Bristerna i handläggningen får anses ha berört advokatfirman på ett sådant sätt att staten är skyldig att utge ersättning till advokatfirman för den skada som det inträffade kan visa sig ha föranlett.

Advokatfirmans anspråk avser ersättning för arbete i Utlänningsnämndens ärende enligt den kostnadsräkning som AL gav in dit. En förutsättning för att skadestånd motsvarande den begärda ersättningen skall kunna utgå till advokatfirman är att det kan visas att det föreligger ett orsakssamband mellan felet och den uppgivna skadan.

Som framgått visar utredningen att något beslut om att förordna AL inte förelåg i ärendet hos utlänningsnämnden och att det till följd därav inte var fel att avslå hennes begäran om ersättning av allmänna medel. Såtillvida kan advokatfirmans anspråk inte bifallas. Frågan är då om AL skulle ha förordnats som offentligt biträde om handläggningen hade skötts korrekt. En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att nämligen att skadan skall fastställas utifrån en jämförelse med den tänkta situationen att det skadeståndsgrundande felet inte hade begåtts och att den skadelidande genom skadeståndet skall försättas i det läge som han eller hon då hade befunnit sig i.

Utlänningsnämnden har för sin del gjort bedömningen att AL inte skulle ha förordnats i anslutning till att överklagandet gavs in dit, eftersom det inte fanns något behov av ett offentligt biträde. Nämnden har därvid hänvisat till att Migrationsverket hade gjort den bedömningen i det överklagade ärendet och att behovet uppkom först genom att nya uppgifter angående klagandens anknytning till Sverige framfördes av det nya biträdet. Mot denna uppfattning står dock det faktum att nämnden redan den 8 juni 2000 beredde AL möjlighet att komma in med en kostnadsräkning. Åtgärden framstår enligt min uppfattning som oförklarlig om inte nämnden redan vid denna tidpunkt avsåg eller i vart fall övervägde att förordna henne som offentligt biträde och pröva hennes anspråk på ersättning av allmänna medel. Det framstår som rimligt att staten får bära risken för de brister som utredningen är behäftad med i denna del.

Det sagda leder mig till slutsatsen att en utgångspunkt för den fortsatta prövningen får anses vara att en att en riktig handläggning av biträdesfrågan hade inneburit att AL skulle ha förordnats som offentligt biträde. Det föreligger således ett orsakssamband mellan bristerna i handläggningen av utlänningsnämndens ärende och den uppgivna skadan.

Enligt 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen kan skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Sådan jämkning sker enligt tredje stycket efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Med hänsyn till att advokatfirman inte fick del av något beslut beträffande biträdesförordnandet kan det väl hävdas att man där borde ha insett att frågan inte hade blivit föremål för behandling hos nämnden och därför inte okritiskt borde ha utfört uppdraget som om ett biträdesförordnade hade beslutats. Det hade varit lätt för advokatfirman att ta kontakt med handläggaren på Utlänningsnämnden för att kontrollera saken. En sådan försiktighetsåtgärd framstår dessutom som motiverad av det skälet att det är av vikt för såväl huvudmannen som biträdet att huvudmannens ansvar för biträdeskostnaderna i ett utlänningsärende har klargjorts. Det har inte i ärendet heller kommit fram något som talar för att advokatfirman skulle ha bibringats uppfattningen att AL hade erhållit något biträdesförordnande av nämnden. Det kan i detta sammanhang nämnas att BA i en skrivelse till JO uppgett att man på advokatfirman inte hade fått del av utlänningsnämndens skrivelse den 8 juni 2000. Även om det sålunda vid en jämförelse mellan vållandet på ömse sidor kan finnas skäl att något jämka skadeståndet till advokatfirman bör det beaktas att det arbete som begärs ersatt till stora delar hänför sig till åtgärder beträffande överklagandet av Migrationsverkets beslut. Dessa åtgärder ligger i tiden före det vållande som kan lastas advokatfirman. Mot denna bakgrund anser jag mig kunna underlåta att jämka skadeståndet.

Beträffande skäligheten av advokatfirmans anspråk finns det inte anledning för mig att ifrågasätta att AL lagt ned det arbete som angavs i kostnadsräkningen. Tidsåtgången framstår inte heller som oskälig. Med hänsyn härtill, och eftersom advokatfirman orsakats ett visst merarbete genom rekonstruktionen av ärendet hos utlänningsnämnden, finner jag skäligt att tillerkänna advokatfirman ersättning med begärt belopp.

Beträffande anspråket på dröjsmålsränta framgår av 4 § tredje stycket räntelagen (1975:635) att ränta som avser en fordran på skadestånd betalas från den dag som infaller trettio dagar efter det att kravet har lagts fram. Det sagda innebär att ränta enligt 6 § räntelagen i detta fall skall utgå från den 31 oktober 2003.

Justitiekanslern kan i ett ärende som handläggs inom ramen för statens frivilliga skadereglering besluta om ersättning av allmänna medel för biträde och utredning i den utsträckning kostnaderna inte skall betalas av staten enligt rättshjälpslagen, se 14 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten. Advokatfirmans anspråk på ersättning för kostnader i ärendet kan inte anses ersättningsgilla vare sig som kostnad för biträde eller för utredning. Ersättning utgår inte heller för eget arbete. I denna del skall således advokatfirmans framställning avslås.

Jag avslutar ärendet med ett beklagande av att handläggningen även här har dragit ut på tiden.