JK 3449-01-22

Vid handläggningen av ett ärende här om ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (JK:s dnr 1453-01-41) uppmärksammades följande. 

Borås tingsrätt dömde den 16 mars 2001 AS för bl.a. försök till stöld, häleri och narkotikabrott, ringa brott, till fängelse i sex månader (mål B 197-01 och B 344-01). Ordförande vid huvudförhandlingen i målen var rådmannen GA. I det avräkningsunderlag som upprättades i anslutning till huvudförhandlingen och senare fogades till domen antecknades att AS hade varit frihetsberövad sedan den 24 februari 2001. I ersättningsärendet framgick emellertid att AS hade varit frihetsberövad som anhållen vid ytterligare två tillfällen. Det rörde sig om frihetsberövanden som hade ägt rum den 16 - 18 januari 2001 på grund av misstanke om narkotikabrott och den 11 - 13 februari 2001 på grund av misstanke om försök till stöld. Uppgifter om dessa frihetsberövanden fanns inte i stämningsansökningarna i målen men återfanns på två s.k. arrestantblad som ingick i förundersökningsprotokollen. 

Sedan de båda frihetsberövandena uppmärksammats här har Kriminalvårdsstyrelsen i ett strafftidsbeslut den 12 oktober 2001 tillgodoräknat AS frihetsberövandena vid verkställighet av fängelse. 

Justitiekanslern beslutade den 30 november 2001 att inleda förundersökning i ärendet. Justitiekanslern uppdrog åt den åklagare vid Riksåklagarens dåvarande enhet för speciella mål som Riksåklagaren utsåg därtill att se till att förundersökningen verkställdes och därefter redovisades hit. 

Förundersökningen har slutförts och redovisats. Under förundersökningen har rådmannen GA delgetts misstanke om tjänstefel och förhör har hållits med henne. 

Skulle båda frihetsberövandena ha antecknats i avräkningsunderlaget? 

Utredningen i ärendet visar klart att frihetsberövandet den 11 - 13 februari 2001 avsåg en misstanke om ett brott som prövades genom tingsrättens dom i målet. Tiden för detta frihetsberövande skulle därför ha antecknats i avräkningsunderlaget. 

När det gäller frihetsberövandet den 16 - 18 januari 2001 har GA bestritt att avräkningsunderlaget var felaktigt genom att det inte innehöll någon uppgift om tiden för detta frihetsberövande. Enligt GA måste den misstänkta gärning som grundade anhållandet rimligtvis ha varit misstanken om innehav av narkotika. Denna misstanke ledde inte till något åtal. Hon har därför gjort gällande att frihetsberövandet inte skulle ha räknats av från fängelsestraffet och att AS i stället borde ha fått ekonomisk kompensation för det. 

AS greps den 15 januari 2001 på grund av misstanke om bl.a. narkotikabrott. Av den anmälan som upprättades (1400-K 7866-01) framgår att han därvid misstänktes dels för att tillsammans med en annan person ha innehaft narkotika, dels för att ha brukat narkotika vid det aktuella tillfället. Han åtalades därefter - såvitt gäller misstanken om narkotikabrott enligt denna anmälan - endast för ringa narkotikabrott bestående i eget bruk. 

Frågan är då om AS kan anses ha varit frihetsberövad med anledning av misstanke om det brott som han dömdes för. 

En misstanke om narkotikabrott som består i eget bruk av narkotika är normalt inte av beskaffenhet att föranleda ett anhållande. I detta fall har AS emellertid varit misstänkt för att dels ha innehaft narkotika, dels ha brukat narkotika. 

För det fall att åklagaren hade åtalat AS för innehav av narkotika men under rättegången ansett sig inte kunna styrka detta brott, torde åklagaren ha varit oförhindrad att justera gärningsbeskrivningen till att i stället avse eget bruk av narkotika (jfr 45 kap. 5 § tredje stycket RB). Misstanken om innehav av narkotika och misstanken om brukande av narkotika får därför anses avse samma gärning. Frihetsberövandet avsåg därmed ett brott som prövades genom domen i målet. Även detta frihetsberövande skulle alltså ha antecknats i avräkningsunderlaget. 

Tjänstefel? 

Stämningsansökningarna i målen innehöll inte några upplysningar om de aktuella frihetsberövandena. Denna omständighet befriar dock normalt inte en domare från skyldigheten att kontrollera om det förekommit något frihetsberövande. Enligt den praxis som utbildats avseende avräkning av frihetsberövande under den tidigare gällande lagstiftningen ansågs en domstol inte enbart kunna förlita sig på de uppgifter om frihetsberövande som fanns antecknade i en stämningsansökan. Det ansågs att domstolens undersökningsskyldighet sträckte sig längre än så och att domstolen borde kontrollera om det personblad som ingick i förundersökningsprotokollet innehöll några uppgifter om eventuella frihetsberövanden (se JO 1981/82 s. 48). 

En fråga är då om den reform genom vilken ansvaret för avräkning flyttades över från domstolarna till kriminalvården har påverkat en domares ansvar och skyldigheter - frånsett själva avräkningen - när det gäller hanteringen av frågor om frihetsberövanden. Jag har erfarit att en del domare har uppfattat reformen på detta sätt. 

I motiven till lagändringen uttalade regeringen att en ändrad ordning för beslut om avräkning förutsatte garantier för att besluten skulle fattas på ett tillförlitligt underlag och under former som innebar att de blev riktiga. Detta var särskilt viktigt eftersom det rörde sig om beslut om hur länge en person skall vara berövad sin frihet (se prop. 1999/2000:26 s. 57). För att besluten om obligatorisk avräkning skulle kunna flyttas krävdes enligt regeringen att kriminalvårdsmyndigheten fick ett säkert underlag för sina beslut (a.a. s. 59). 

Till stöd för att det var den dömande domstolen som borde få i uppgift att lämna uppgifter om frihetsberövande till kriminalvården anförde regeringen att ingen annan än domstolen har samtliga de uppgifter som behöver lämnas. För denna lösning talade enligt regeringen också att rapporteringen måste ske i anslutning till att domstolen meddelar sin dom och att domstolen då till skillnad från åklagaren har handlingarna tillgängliga (a.a. s. 60). 

Beträffande frågan om vilken tjänsteman hos domstolen som borde lämna uppgifter om frihetsberövanden anförde regeringen - med hänvisning till vad som anförts i den promemoria som föregick propositionen - följande. Den som rapporterar vilka frihetsberövanden som förekommit måste hämta uppgifterna ur tingsrättens akt. Den enda person som har full kontroll över vad det finns för handlingar i akten är i tingsrätten den som har varit ordförande vid huvudförhandlingen och i högre rätt den som i egenskap av referent har svarat för målets beredning. För honom eller henne är det enkelt att ta fram de uppgifter som behövs för rapporteringen (a.a. s. 63). 

I förarbetena framhöll regeringen också att ett system som är utformat på det sätt som regeringen förordade innebär att den domstol som lämnar uppgifter om frihetsberövanden svarar för att de är korrekta. Regeringen betonade vidare att det inte var fråga om att genom den föreslagna lagändringen flytta över risken för tjänstefel på en annan tjänstemannagrupp, vilket någon remissinstans hade befarat (a. prop. s. 62). 

Av de återgivna förarbetsuttalandena kan enligt min mening inte någon annan slutsats dras än att lagstiftarens avsikt har varit att den domare som är skyldig att lämna uppgifter om frihetsberövanden till kriminalvården inte kan förlita sig enbart på de uppgifter som en stämningsansökan innehåller. Tvärtom får den berörde befattningshavaren alltjämt anses ha en principiell skyldighet att gå igenom de relevanta handlingarna i domstolens akt i målet och kontrollera om något frihetsberövande har förekommit. En domare kan därmed göra sig skyldig till tjänstefel om de uppgifter som lämnas till kriminalvården inte är fullständiga och korrekta. 

GA har således vid handläggningen av målen varit skyldig att kontrollera om akten innehållit några uppgifter om att AS hade varit frihetsberövad för de brottsmisstankar som tingsrätten prövade. Genom att hon inte uppmärksammade att det av handlingarna framgick att AS hade varit frihetsberövad vid två tillfällen utöver de som angavs i stämningsansökningarna blev avräkningsunderlaget ofullständigt. Någon annan förklaring till det inträffade än att det rört sig om ett rent förbiseende har inte framkommit under förundersökningen. GA får därmed anses av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften vid handläggningen av målen. 

Är gärningen att anse som ringa? 

Bedömningen av om en gärning är ringa skall enligt förarbetena ske med beaktande av samtliga omständigheter (a. prop. s. 24). Såväl allmänna som enskilda intressen skall enligt vad som uttalas i förarbetena beaktas. Vid bedömningen är det vidare av stor betydelse om någon skada eller annan olägenhet har inträffat i det enskilda fallet, eller om det har förelegat en påtaglig risk för skada (a. prop. s. 24 f.). Av stor vikt är också verksamhetens art. Inom områden där kraven på en korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. I förarbetena framhålls också som en viktig omständighet vilken ställning gärningsmannen intagit i förhållande till myndighetsutövningen. 

Verksamheten inom rättsväsendet är av en sådan art att kraven på en korrekt handläggning är särskilt stora där. Det kan på grund härav finnas anledning att göra en strängare bedömning av vissa felaktigheter som begås av en domstol än av felaktigheter vid annan myndighetsutövning. Detta gäller framför allt vid handläggningen av frågor som rör frihetsberövanden. Av Högsta domstolens praxis angående ansvar för tjänstefel framgår att endast speciella omständigheter kan föranleda att en oaktsamhet skall anses som ringa när det gäller en domstols prövning av sådana frågor (se bl.a. NJA 1994 s. 304, NJA 1996 s. 307 och NJA 1996 s. 806). 

I detta fall har den felaktiga tjänsteåtgärden rört en fråga om frihetsberövande. Det har varit fråga om att tillämpa en bestämmelse av förhållandevis enkel karaktär. Att kontrollera om något frihetsberövande har förekommit torde närmast vara en uppgift av rutinkaraktär som en domare regelmässigt förväntas utföra innan domstolen beslutar dom i målet. Att eventuella frihetsberövanden uppmärksammas är naturligtvis av stor vikt för den tilltalade. 

Felet uppmärksammades emellertid vid handläggningen av ersättningsärendet här. Det kunde därför rättas till och tiden för frihetsberövandena kunde tillgodoräknas AS vid verkställigheten av fängelsestraffet. Någon nämnvärd skada eller olägenhet kan den felaktiga åtgärden således inte anses ha inneburit för honom. 

I mildrande riktning talar också det förhållandet att det aktuella narkotikabrottet inte var av en sådan art att GA på grund härav kan anses ha haft någon särskild anledning att misstänka att något ytterligare frihetsberövande utöver det som antecknats i stämningsansökningarna hade förekommit. Detsamma gäller i viss mån åtalet för försök till stöld som var upptaget i den stämningsansökan som faktiskt innehöll uppgifter om det frihetsberövande som antecknades i avräkningsunderlaget. 

Det bör också beaktas att det numera tycks saknas ett enhetligt sätt för åklagare att till domstolarna lämna sådana uppgifter om frihetsberövande som tidigare återfanns i personbladen. En förutsättning för att en domare skall kunna lämna korrekta uppgifter i avräkningsunderlaget är naturligtvis att domstolen faktiskt har tillgång till fullständiga uppgifter om samtliga frihetsberövanden i målet. 

I denna fråga - underlaget för domstolens uppgiftslämnande - anfördes i förarbetena till avräkningsreformen bl.a. följande. Den ordning som regeringen nu föreslår förutsätter att domstolen på ett tillförlitligt sätt får kännedom om relevanta frihetsberövanden för tiden fram till stämningsansökan. I dag får domstolen sådan information genom uppgifter som antecknas på stämningsansökan och de personblad som bifogas förundersökningsprotokollet. I samband med att det s.k. misstankeregistret införs kommer inte längre personbladen att behövas. De uppgifter som antecknas på personbladen kommer nämligen att registreras i misstankeregistret som både polis och åklagare har tillgång till. Domstolarnas behov av fullständiga uppgifter om frihetsberövanden får då tillgodoses på annat sätt än genom personblad. Det bör i vart fall inledningsvis ske genom åklagarens försorg (prop. 1999/2000:26 s. 61). 

Några personblad förekommer alltså inte längre i de förundersökningsprotokoll som ges in till en domstol i samband med att ett åtal väcks. Såvitt jag känner till finns det i dag inte heller några särskilda bestämmelser som anger på vilket sätt en åklagare skall lämna sådana uppgifter om frihetsberövanden som personbladen tidigare innehöll. En åklagare lämnar normalt inte heller några uppgifter till domstolen om vad som antecknats i åklagarmyndigheternas anhållningsliggare. 

Det framstår således som mer eller mindre en tillfällighet om en domstols akt i det enskilda fallet innehåller ett s.k. arrestantblad eller någon annan handling med uppgifter om frihetsberövanden. Det innebär att det är svårt för en domare att avgöra i vilken eller vilka handlingar i akten det kan finnas tillförlitliga uppgifter om frihetsberövanden. Denna ordning är knappast tillfredsställande. Enligt min mening bör lagstiftaren överväga hur säkrare rutiner kan tillskapas. Jag överlämnar därför en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet för kännedom. 

Av betydelse för bedömningen om tjänstefelet är ringa är också att det sedan januari 2001 tillämpas ett joursystem vid Borås tingsrätt. Det innebär i korthet att allt förberedande arbete i förtursmål - mål med häktade eller ungdomar - handläggs på den ordinarie roteln medan huvudförhandlingen leds av den ordförande som har jour den aktuella veckan. De brottmål som nu är berörda ingick i joursystemet och förhandlingen ägde rum under GA:s jourvecka. Hon vidtog därför inte någon förberedande åtgärd i något av målen före huvudförhandlingen. 

Man kan enligt min mening inte utesluta att de rutiner som gäller för handläggningen av mål med häktade vid Borås tingsrätt kan ha bidragit till att det brustit i kontrollen av frihetsberövandena i detta fall. Härtill kommer att GA:s arbetssituation synes ha varit om än inte extrem så förhållandevis pressande vid det aktuella tillfället och i viss mån påverkats av hennes personliga förhållanden. 

Vid en samlad bedömning av vad som har framkommit i ärendet finner jag att gärningen bör bedömas som ringa. Straffansvar för tjänstefel kan därmed inte komma i fråga. 

Disciplinansvar? 

Förundersökningen mot GA har fått förhållandevis stor uppmärksamhet i domarkretsar. Den felaktiga tjänsteåtgärden uppmärksammades inte i anslutning till domen i målet utan först senare i ett ersättningsärende här. Beslutet i det ärendet innefattar indirekt kritik mot GA. Vidare har handläggningen av det här ärendet dragit ut på tiden vilket naturligtvis medfört anspänning för GA. Jag anser att det mot denna bakgrund inte är nödvändigt att GA meddelas någon disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Jag vidtar därför inte någon ytterligare åtgärd i ärendet, som härmed avslutas.