JK 4674-10-41

Bakgrund

På morgonen den 25 februari 2009 utbröt en brand i restaurangen i Stads­hotellet i Eskilstuna. På hotellet befann sig drygt 100 hotellgäster varav ett trettiotal bodde i den äldre hotelldelen som var belägen över restau­rang­en. Branden var anlagd och innebar direkt fara för liv och hälsa för många män­niskor. Det totala skadevärdet kom att uppgå till be­tyd­an­de belopp.

BK anhölls den 17 april 2009 och häktades den den 21 april 2009 såsom på sannolika skäl misstänkt för grov mordbrand med anledning av bran­den i Stadshotellet i Eskilstuna.

Under förundersökning genomfördes under sommaren 2009 en bevis­upp­tag­ning i Turkiet. Tre turkiska medborgare (ST, MT och HT) som vistades i Marmaris i Turkiet antogs ha uppgifter att lämna med anknytning till bran­den och hördes som vitt­nen. Närvarande vid bevisupptagningen var från svensk sida åklag­ar­en och två utred­ningsmän. Enligt turkisk lag tilläts inte BK:s offent­liga försvarare att delta.

Åklagaren åberopade vid tingsrätten vittnesförhör med ST, MT och HT. De hade kallats till huvudförhandlingen men befann sig allt­jämt i Turkiet och hade meddelat att de inte hade för avsikt att inställa sig. Åklag­ar­en åbe­rop­ade i första hand att bevisupptagning skulle ske i Turkiet med ST, MT och HT och i andra hand att tingsrätten skulle tillåta åklag­ar­en att åberopa ut­skrift­erna av de förhör som hade hållits med dem i Turkiet under förunder­sök­ning­en. Med anledning härav gjorde tingsrätten en fram­ställan till Justi­tie­­departementet om bevisupptagning vid turkiskt domstol. BK motsatte sig emellertid att bevisupptagningen skulle ske i Turkiet och angav som skäl härför bl.a. att primära rättssäkerhetskrav inte kunde gar­an­ter­as vid bevis­­upptagning där och att ett sådant förfarande skulle med­föra en för­läng­ning av den redan osedvanligt långa häktnings­tiden. Tingsrätten åter­kall­ade härefter framställan till Justitiedepartementet och beslutade den 9 oktober 2009 att avvisa vittnesförhören med ST, MT och HT samt avslog åklagarens yrkande om bevisupptagning i Turkiet. Tingsrätten tillät i stället att ut­skrift­er­na av förhören under förundersökning skulle få åberopas vid huvud­för­hand­lingen.

Huvudförhandling i målet hölls vid Eskilstuna tingsrätt under hösten 2009. I dom den 23 oktober 2009 dömdes BK för grov mord­brand till fäng­else på livstid. I domen anges bl.a. följande angående ST, MT och HT:s utsagor.

BK:s uppgift att han var på hotellet kvällen innan branden med anledning av att han på uppmaning av ST skulle överlämna en väska med träningskläder till HT och MT överensstämmer inte med uppgifter i de utsagor som upptagits vid turkisk åklagar­myn­dig­het. Det bör anmärkas att ST, HT och MT inte kunnat höras inför svensk dom­stol. Bevisupptagning genom telefonförhör är förbjudet enligt turkisk lag och bevis­upp­tag­ning utom huvudförhandling har inte ägt rum. BK försvarare har till skill­nad från åklagaren inte beretts möjlighet att ställa frågor till vittnena. Stor försiktighet måste därför iakttas vid värderingen av vilken bevisstyrka ST, HT och MT:s utsagor har, och deras uppgifter kan endast läggas till grund för en fällande dom mot BK om uppgifterna vinner stöd av annan åberopad bevisning.

[…]

Även om försiktighet måste iakttas vid värderingen av vilken bevisstyrka uppgifterna i utsagorna har får vittnenas samstämmiga under ed lämnade uppgifter godtas särskilt som de visar sig att BK i andra samman­hang blivit överbevisad om att ha läm­nat felaktiga uppgifter om de kon­tak­ter han haft med vittnena ST, MT och HT. Vid an­givna förhållanden har BK inte kunnat ge någon som helst rimlig för­klar­ing ­till varför DNA-spår från honom funnit på hans keps och tröja och en ar­bets­handske i när­heten av brottsplatsen.

Efter att BK överklagat beslutade Svea hovrätt den 23 november 2009 att undanröja tingsrättens dom och återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig handläggning. Hovrätten bedömde samtidigt att det fortfarande fanns skäl att hålla BK häktad. Som skäl för beslutet om undanröjande anförde hovrätten följande.

Av 35 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken följer bl.a. att en upp­teck­ning av en be­rättelse som någon i anledning av en redan inledd rättegång har lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta får åberop­as som bevis i rättegången endast om – såvitt här är av intresse – förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvud­för­hand­lingen inför rätten eller om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kost­nader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvud­för­hand­ling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berätt­el­sens betydelse och övriga omständigheter.

Av rättens allmänna skyldighet att sörja för att ett brottmål blir tillfreds­ställ­an­de hand­lagt följer att den har ett ansvar för att bevis­materialet förebringas på det med hänsyn till omständigheterna bästa möjliga sättet och så att be­fog­ade rättssäkerhetsanspråk från den tilltalades sida tillgodoses. Om ex­empel­vis uppgifter har lämnats inför utländsk polis­myn­­dighet utan att den till­talade eller hans försvarare har varit närvarande kan det fin­nas anledning för domstolen att – i varje fall som en komplettering till uppgifterna – för­anstalta om bevisupptagning vid utländsk domstol. Särskilt gäller detta när det är fråga om uppgifter av central betydelse i målet och detta avser brotts­lig­het med högt straff­värde (se NJA 1991 s. 512 (I)). Då måste domstolens an­ses ha en långtgående skyl­dig­het att sörja för att den bevisning som åbe­rop­as presenteras på ett sätt som ger dom­stol­en bästa möjliga underlag för sin bedömning.

Tingsrätten dömde BK till livstids fängelse och utvisning på livstid för mord­­­brand. De aktuella utsagorna åberopades av åklagaren till vederläggande av vissa upp­gifter som BK lämnat om för­håll­an­dena i anslutning till den åtalade hän­d­el­sen. Det framgår av domen att tings­rätten vid sin bedömning fäste avseende vid de av vittnena lämnade upp­gift­erna.

Av handlingarna i målet framgår att tingsrätten inte vidtagit någon åtgärd för att försöka uppta bevisning som finns i utlandet, närmast genom bevis­upp­tagning vid utländsk dom­­stol eller förhör genom videokonferens (4 kap.6 och 13 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brott­mål). Att ett sådant förfarande skulle komma att för­länga målets hand­lägg­ning med någ­on tid kan inte, med tanke på den betydelse upp­gift­er­na kunnat antas ha i mål­et och den allvarliga brottslighet BK stod åtalad för (med livs­tids fängelse och utvisning på livstid som följd), anses ha utgjort skäl för att avstå från sådana åtgärder. Skulle det därvid visa sig vara omöjligt att få till stånd en bevis­upptagning i utlandet under rimliga förhållanden torde de uppgifter som lämnats vid förhör i Turkiet under förundersökningen kunna åberopas som bevisning. Detta gäl­ler trots att BK inte varit före­trädd i samband med att uppgifterna läm­n­ades och inte heller senare fått möj­lighet att ställa frågor till uppgiftslämnarna (jfr. NJA 1991 s. 512 (I)). Den bristen får då i stället återspeglas vid rättens värdering av den före­brag­ta bevisningen varvid även Europadomstolens praxis måste beaktas.

Tingsrättens underlåtenhet att vid angivna förhållanden söka utverka förhör med de åbe­rop­ade vittnena samt att i stället genast lägga skriftliga berättel­ser till grund för domen ut­gör ett rättegångsfel (jfr NJA 1991 s. 512 (II) och NJA 1992 s. 532). Felet kan antas ha inverkat på målets utgång och det kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i hov­rätten. Detta bör föranleda att domen i själva saken undanröjs och att målet återförvisas till tingsrätten för erforderlig behandling.

Efter att målets handläggning hade återupptagits vid Eskilstuna tingsrätt hölls förhör inför turkiskt domstol med ST, MT och HT. BK:s offentlige försvarare var närvarande. Ny huvud­för­hand­ling hölls i tings­rätt­en den 11 – 19 februari 2010, varvid en översättning av upp­teckningen av för­hören lästes upp. I dom den 5 mars 2010 dömdes BK för grov mord­­brand till fängelse 18 år.

BK överklagade till Svea hovrätt. Huvudförhandlingen inleddes den 23 april och avslutades den 12 maj 2010. Genom beslut den 18 maj 2010 hävde hovrätten häktningen och BK försattes på fri fot. I dom den 4 juni 2010 ogillade hovrätten, med upphävande av tings­rätt­ens dom, åtalet. I fråga om förhören med ST, MT och HT anförde hov­rätt­en bl.a. följande.

Utsagorna har lämnats i närvaro av bl.a. BK försvarare HS, varvid denne har fått tillfälle att ställa frågor till vittnena. Enligt HS har dock domstolen i Marmaris vid flera tillfällen avvisat hans frågor varför han inte fått tillfälle att fullt ut granska vad vittnena be­rätt­at. Enligt hovrätten ger denna omstän­dig­het inte i sig tillräcklig anledning att bortse från bevisningen.

Enligt BK är sannolikt ST och MT inblandade i branden och BK har pekat ut MT som den man som ses springa från hotellet efter det att branden anlagts. Vittnena ST, MT och HT befinner sig i Turkiet sedan kort tid efter branden. Någon ut­red­ning om ST, MT och HT:s even­tu­ella inblandning i branden har inte lagts fram. Av ut­red­ningen framgår att ST i vissa avseenden har ändrat sina uppgifter vid bevisupp­tag­ningen i dom­stolen jämfört med det förhör som hölls av åklagaren dessförinnan (innan den första tingsrättsförhandlingen). Vittnena ST, MT och HT har kallats äv­en till huv­ud­förhandlingen i hovrätten med inte inställt sig. Genom vad som framkommit i målet går det inte att bortse från BK:s uppgifter om vittnena ST, MT och HT:s in­bland­ning i branden. Hovrätten finner samman­taget att vittnena ST, MT och HT:s upp­gifter får anses ha så låg tillför­lit­lig­het att de saknar bevisvärde i målet och hovrätten bortser därför från vad dessa har berättat.

Hovrättens dom vann laga kraft.

BK var således berövad friheten såsom anhållen och häktad un­der tiden den 17 april 2009 – 18 maj 2010 på grund av misstanken om grov mord­brand.

BK begärde i juli 2010 hos Justitiekanslern ersättning av staten dels på grund av frihetsberövandet som sådant, dels med anledning av det rättegångsfel som hade förekommit vid tingsrättens handläggning. Efter att han hemställt att Justi­tie­kanslern skulle behandla hans framställan såvitt den avsåg ersättning för lidande enligt lagen (1998:714) om ersättning vid fri­hets­berövanden och an­dra tvångs­åt­gärder (frihetsberövandelagen) med för­tur förordnade Justi­tie­­kans­lern i delbeslut den 29 september 2010 att sådan ersättning skulle ut­gå med 425 000 kr jämte ränta. Han tillerkändes vidare ersättning för om­buds­kostnader med 7 088 kr.

Kvarstående anspråk

BK har, såsom han slutligen har bestämt sitt anspråk, begärt er­sätt­ning med 150 000 kr avseende förlust av personligt lösöre, 480 000 kr för förlorad arbetsförtjänst under perioden september 2009 – december 2010 och 500 000 kr avseende ideell skada hänförlig till det rättegångsfel som före­­­­­­kom i tingsrätten. Han har yrkat ränta på beloppen. Han har vidare yrkat ersättning för ombudskostnader med sammanlagt 29 059 kr, var­av er­sätt­ning med 7 088 kr har utgått enligt delbeslutet den 29 september 2010.

BK har som grund för anspråket anfört sammanfattningsvis föl­jan­de.

Vid frihetsberövandet hyrde BK en bostadsrättslägenhet i andra hand. Hyran betalades via socialtjänsten i Eskilstuna kommun fram till dess han dömdes första gången. Då upphörde hyresbidraget och han kunde inte betala hyran, varvid han blev uppsagd. Eftersom han var frihetsberövad kun­de han inte själv ta hand om sina personliga till­hör­ig­heter i lägenheten. På hans upp­­drag skrev hans offentlige försvarare ett brev till hans hand­lägg­are inom socialtjänsten i Eskilstuna kommun med en begäran om hjälp från kom­mun­ens sida att ta hand om hans till­hör­ig­het­er. Handläggaren hörde inte av sig utan lämnade begäran utan åtgärd. Under tid­en för frihetsberövandet tömde någon lägenheten på allt lösöre. Han har polis­anmält saken. När BK greps skulle han ha påbörjat en chaufförsutbildning vil­ken ordnats och finansierats av Eskilstuna kommun. Genom frihets­be­röv­an­det gick ut­bild­ningen om intet. Efter utbildningen var han lovad arbete som last­bils­chaufför. Även om löftet inte har infriats är det ett rimligt an­tag­an­de att han inom rimlig tid borde ha fått anställning inom yrket. Ut­bild­ning­­en skul­le ha avslutats i augusti 2009 och en anställning skulle ha kunnat på­börjas i sep­­tember 2009. I november 2010 påbörjade han en utbildning till last­bils­chauf­för genom Arbetsförmedlingens försorg. Han har därmed genom fri­hets­­be­röv­an­det be­röv­ats möjligheten till en fast inkomst under perioden september 2009 – december 2010. Bruttolönen för en lastbilschaufför kan antas uppgå till 30 000 kr per månad. Genom frihetsberövandet har han för­lorat beaktansvärda möjligheter till anställning och det har i sin tur bidragit till att orsaka eko­nomisk skada. Av rättspraxis (särskilt NJA 2005 s. 462) framgår att det finns åtskilliga exempel på att kravet på att visa ett orsaks­samband lindrats i situa­tioner där det allmänt sett ansetts vara särskilt svårt att uppfylla. Så är fallet här. Det rätte­gångs­fel som begicks av Eskilstuna tingsrätt har inte en­bart påverkat graden av lidande utan även orsakat eko­nom­isk skada. Sär­skilt stränga krav måste ställas på domstolar, polis och åk­lag­are. Bevisningen som upptogs i Turkiet saknade bevisvärde. Åklagare och domstol borde ha insett att de skadeverkningar som det förlängda frihetsberövandet medförde inte kunde uppvägas av vad bevisningen kunde tillföra. Eskilstuna tingsrätts han­tering av bevisupptagningen innefattade en överträdelse BK:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6, särskilt punkten 3 d), i Europa­kon­vention­en. Det långa frihetsberövandet förorsakade honom stor oro, olägenhet och otrygghet.

Utredningen

Åklagaren har såvitt gäller anspråket på ersättning för förlust av personligt lösöre hänvisat till en promemoria upprättad av kriminalinspektören BL. I promemorian anges bl.a. följande. Avspärrningen av BK:s bostad hävdes den 31 juli 2009. BK:s offentlig försvarare HS var närvarande. Polisens låscylinder byttes till BK:s tidigare cylinder och lägenhetsnycklarna överlämnades till HS. HS informerades om att BK tidigare givit sin f.d. fru tillträde till lägenheten tillsammans med polis för att hämta de gemensamma barnens tillhörigheter. Vidare informerades HS att han fort­sätt­nings­vis skulle vara ”länken” gällande BK:s bostad och att polisen i längre inte hade något intresse av den. Ord­ning­en i bostad­en vad gäl­ler möbler och tillhörighet m.m. var vid det aktu­ella tillfället iden­tisk med ord­ning­en vid hus­rannsakningen i samband med grip­andet. I fråga om ut­bild­ningen till lastbilschaufför har åklagaren anfört att han kon­tak­tat Arbets­för­med­lingen för att få information om utbildningen, utbild­nings­tid och ersätt­ning men fått beskedet att uppgifterna av sekre­tesskäl inte lämnas ut till hon­om.

BK har givit in en journalanteckning från Eskilstuna kommuns socialtjänst daterad den 18 maj 2010 samt en kopia av polisanmälan den 26 november 2010. I journalanteckningen anges bl.a. att brevet från BK offentliga försvarade angående lösöret i BK lägenhet inte skulle föranleda någon åtgärd med hänsyn till dels att socialtjänsten inte hade BK:s medgivande att kontakta hans tidigare hyresvärd, dels sekretess. I polisanmälan anges att den avser brottet ”Egenmäktigt för­far­an­de genom att måls­ägandens hyresvärd sålt eller kastat de saker som fanns i lägenheten när han sålde den vidare till en annan person”.  

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens och hovrättens domar samt hov­rättens beslut om återförvisning.

Rättsliga utgångspunkter

Särskilda bestämmelser om rätt till ersättning vid frihetsberövanden finns i frihetsberövandelagen. Enligt 7 § frihetsberövandelagen utgår ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Sta­tens ersättningsansvar enligt frihetsberövandelagen är strikt men omfattar en­dast vissa skadetyper. En grund­läggande förutsättning för er­sätt­ning är att skadan har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättnings­gilla området faller därmed sådana skador som inte direkt föl­jer av fri­hets­inskränk­ningen utan som har vållats genom brotts­miss­tank­en som sådan, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Allmänna skadeståndsrättsliga principer är i övrigt tillämpliga vid fastställande av er­sätt­ning­en.

För skador som inte ersätts enligt frihetsberövandelagen kan er­sätt­­ning utgå enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta person­skada, sak­skada eller ren för­­mögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myn­dighets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 ska­­de­ståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller för­sum­melse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan ut­gå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skade­lid­an­de har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett in­te­gri­tets­kränk­ande brott. Tjänste­fel kan enligt praxis endast under vissa be­gräns­ade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skade­stånds­lagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som upp­kom­mer vid myn­dighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­­­­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena för­bise­en­den av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses ut­göra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid överträd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till ska­de­­stånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­­lagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­s­en tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett kon­staterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av kon­ventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de be­gräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en kon­ventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skade­stånds­lag­ens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtaganden enligt kon­ven­tion­en.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade­stånds­grundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse  att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också an­kom­mer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­­fatt­ning.

Ersättning för förlorat lösöre

Skada i form av förlust av lösöre ersätts inte enligt frihetsberövandelagen. BK:s anspråk i denna del får därmed prövas enligt 3 kap. 2 § ska­de­­ståndslagen.

Av utredningen framgår att BK:s tillhörigheter fanns kvar i lägen­het­en då polisen den 31 juli 2009 hävde avspärrningen och över­­lämnade lägenhetsnycklarna till BK:s offentlige försvarare. Efter denna tid­punkt ansvarade inte polisen för lägenheten och de föremål som fanns där. Staten ansvarar enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen inte för fel eller för­sum­mel­ser i kom­­munal verksamhet, enligt denna bestämmelse bärs det skade­stånds­rättsliga ansvar­et av kom­mun­en själv. Det kan dock anmärkas att någ­on skyldighet för socialtjänsten att lämna BK bi­stånd med att ta hand om tillhörigheterna i lägenheten inte före­låg och även om social­tjänst­en borde ha återkommit till BK med ett besked härom, en sådan underlåtenhet inte är av den karaktären att den grundar skade­stånds­­­skyl­dig­het enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. För BK hyr­es­värds ager­ande ansvarar inte staten. Det rättegångsfel som har före­kommit i tings­rätten har inte något samband med förlusten av lösöret. Det har så­led­es inte före­kom­mit något så­dant fel eller någon sådan för­summelse som kan för­an­leda skadeståndsskyl­dig­het för staten avseende för­lust­en av lösöret. BK:s anspråk i denna del ska därmed avslås.

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

Förlorad arbetsförtjänst som är en följd av ett frihetsberövande ersätts enligt frihetsberövandelagen. Med förlorad arbetsförtjänst avses i princip förlorad inkomst i anställning. Därmed avses i första hand ett sådant direkt inkomst­bortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid han är frihetsberövad. Därutöver kan – om än med viss restrik­ti­vi­tet – ersättning utgå för viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. under tid som en frihetsberövad som har mist sin anställning behöver för att kunna sö­ka och erhålla ett nytt arbete. Under förutsättning att det förhåller sig på det sätt som BK har gjort gällande, dvs. att han skulle ha genom­gått en utbildning till lastbilschaufför och direkt därefter skulle ha erhållit en an­ställ­ning som sådan, bedömer Justitiekanslern att förlorade arbets­för­tjänst från en sådan anställning skulle vara ersättningsgill enligt frihets­be­röv­an­de­lagen. Det ankommer emellertid på BK att lägga fram den utred­ning som krävs för att det med tillräcklig säkerhet ska kunna gå att dra slut­sat­sen att han, om han inte blivit frihetsberövad, framgångsrikt skulle ha ge­nomgått ut­bild­­ningen och erhållit anställning som lastbilschaufför med en lön om på­ståd­­da 30 000 kr per månad. Som BK har anfört bör det visser­ligen inte ställas alltför höga krav på denna utredning. BK har emellertid, trots bl.a. åklagarens påpekande att denne saknat möjlighet att inhämta uppgifter från Arbets­för­med­lingen om utbildningens innehåll m.m., själv inte presenterat någon utredning till styrkande av sina uppgifter. Under sådana förhållanden kan BK inte anses ha styrkt sin skada. BK anspråk på ersättning för för­lor­ad arbetsförtjänst ska därför avslås.

Ersättning för ideell skada med anledning av rättegångsfelet i tingsrätten

Till den del det rättegångsfel som har förekommit i tingsrätten har medfört att frihetsberövandet har förlängts är BK berättigad till ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen. Sådan ersättning har utgått enligt del­beslutet den 29 september 2010. Vid bestämmande av ersätt­ning­ens stor­lek har härvid hänsyn tagits till att det kom att röra sig om ett myck­et långt frihetsberövande, att misstanken avsåg synnerligen allvarlig brottslighet och att BK dömdes vid två tillfällen i tingsrätten. Ersättningen fastställdes därför till ett väsentligen högre belopp än normalt. För annan ideell skada som kan ha uppkommit på grund av rättegångsfelet utgår inte er­sätt­ning enligt fri­hets­be­rövandelagen. Ersätt­ning för sådan skada kan inte heller utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen eftersom rättegångsfelet inte har in­ne­fatt­at någon sådant brott som kan föranleda en rätt till ersättning för ideell ska­da enligt denna be­stäm­­­m­else. Om rättegångsfelet har innefattat ett åsidosättande av BK:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen och det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden en­ligt konventionen att han till­er­känns ekonomisk ersättning för över­träd­el­sen kan ersättning dock utgå utan särskilt stöd i lag.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en, vid prövningen av en anklagelse mot honom om brott, vara berättigad till en rättvis och offent­lig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som är upprättad enligt lag. Enligt punkten 3 d) i samma artikel ska var och en som har bli­vit an­klag­­ad för ett brott garanteras minimirättigheten att för­höra eller låta för­höra vittnen som åbe­ropas mot honom.

Frågan om den brottsanklagade har tillförsäkrats en rättvis rättegång i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen bedöms mot bakgrund av förfarandet som helhet. Enbart det faktum att en domstol har tillåtit åklag­­­­­­ar­­­­en att lägga fram bevisning som har tillkommit på ett sätt som inte upp­­­­­fyller det särskilda kravet i punkten 3 d) i artikeln innebär inte att rätt­­en till en rättvis rättegång har åsidosatts. För att en överträdelse ska vara för handen krävs att den aktuella bevisningen också har fått direkt be­tyd­el­se för den fällande domen (jfr NJA 1991 s. 512 och Danelius, Mänsk­liga rät­t­ig­­heter i europeisk praxis, tredje uppl. s. 235, med där an­giv­na hän­visningar till Europadomstolens praxis).

Tingsrätten har visserligen i domen den 23 oktober 2009 understrukit att bevis­värdet av MT, ST och HT:s utsagor under förundersökningen måste be­döm­as med stor försiktighet. För att den bevisningen skulle kunna läggas till grund för den fällande domen utan att BK:s rätt till en rättvis rätte­gång åsido­sattes krävdes dock att annan betydelsefull bevisning förelåg. Det måste alltså röra sig om annan bevisning med högt bevisvärde. Justitie­kans­lern bedömer att utsagorna, i förhållande till övrig bevisning, i detta fall får antas ha till­mätts en sådan be­­­­­tydelse för den fällande domen att BK:s rätt till en rättvis rätte­gång därigenom åsidosattes.

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Enligt Europadomstolens prax­­­­­is innebär bestämmelsen att konventionsstaterna är skyldiga att till­handa­­­hålla effektiva nationella rätts­medel för att antingen förebygga den på­ståd­­da kränkningen eller dess fort­­sättning eller gottgöra en kränk­ning som re­dan har inträffat. I artikel 13 upp­­ställs inga specifika krav på formerna för rätt­else eller gottgörelse och det ankommer därmed i första hand på res­pek­tive konventionsstat att fast­ställa de närmare villkoren i detta hänseende. Kra­vet på ett effektiv rätts­me­d­el kan också uppfyllas genom en kombination av olika åtgärder. Skadestånd kan utgöra ett effektivt rättsmedel men något uttryckligt krav på att skadestånd ska utgå i vissa situationer följer inte av artikel 13. Däremot kan frånvaron av andra rättsmedel eller den om­stän­dig­het­en att ett beslut som syftar till att ge rättelse av olika skäl inte har någon praktisk effekt medföra att den återstående möjligheten för att uppfylla krav­­en enligt artikel 13 är att utge ekonomisk kompensation. Det ligger dock i sakens natur att det måste betraktas som mer effek­tivt att till­han­da­hålla rättsmedel som gör det möjligt att bota kon­ven­tions­kränk­ning­ar redan inom ramen för den process där de uppstår än att tillhandahålla en möjlighet att erhålla ekonomisk kompensation i efterhand. (Se t.ex. SOU 2010:87 Skade­stånd och Europa­kon­ven­tion­en, avsnitt 3, 4.2.2 och 6.4.4 samt 6.4.5, med där an­giv­na hänvisningar till Europadomstolens prax­is.)

För att komma till rätta med en sådan konventionsöverträdelse som är aktu­ell här har den brottsanklagade möjlighet att med stöd av rätte­gångs­balkens be­stämmelser få den fällande domen ändrad eller upphävd. Så har också skett i detta fall. Konventionsöverträdelsen har alltså botats genom att tings­rättens fällande dom undanröjdes och brottsanklagelsen prövades på nytt. Vid tingsrättens förnyade handläggning och dom har BK:s rättig­heter enligt artikel 6 i Europakonventionen iakttagits.

Konventionsöverträdelsen har visserligen föranlett att BK kom att vara frihetsberövad under längre tid än vad som annars hade varit fallet. Er­sätt­ning för lidande härför har dock redan utgått enligt frihets­berövande­lagen.

Justitiekanslern bedömer därmed att det härutöver inte krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt artikel 13 i Europakonventionen att BK nu tillerkänns ytterligare ersättning. BK:s anspråk på er­sätt­ning med 500 000 kr för ideell skada ska således avslås.

Ombudskostnader

BK:s anspråk har, förutom såvitt avser ersättning för lidande enligt frihetsberövandelagen, avslagits. För ombudskostnader hänförliga till lid­ande­ersättningen har, i avvaktan på den slutliga prövningen, ersättning ut­gått för fem timmars arbete. Med hänsyn till utgången ska ytterligare er­sätt­ning för ombudskostnader inte utgå.