JK 6740-16-22

Initiativärende angående Polismyndighetens rutiner vid omedelbart förverkande

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern gör vissa uttalanden avseende Polismyndighetens rutiner vid beslut om omedelbart förverkande och särskilt om de dokument som myndigheten tagit fram till stöd för polisernas beslutsfattande och dokumentation.

Ärendet

Bakgrund

Under oktober 2016 prövade Justitiekanslern ett skadeståndsanspråk rörande två föremål som omedelbart förverkats av en polisman i samband med en husrannsakan (Justitiekanslerns beslut den 19 oktober 2016 i 6801-15-40). Justitiekanslern fann att själva beslutet om förverkande inte innefattat någon sådan uppenbart oriktig bedömning som kan ge rätt till skadestånd. Justitiekanslern uppmärksammade dock i ärendet ett flertal inslag i hanteringen av beslagen och avseende förverkandebeslutet som väckte mer generella frågor om hur polisen använder möjligheten att omedelbart förverka egendom. Justitiekanslern beslutade därför att inleda detta tillsynsärende för att utreda Polismyndighetens rutiner vid omedelbart förverkande.

Den rättsliga regleringen rörande omedelbart förverkande

Grundläggande regler om förverkande finns i 36 kap.brottsbalken. Där framgår bl.a. att egendom kan förverkas om den utgör utbyte av brott, använts som hjälpmedel vid brott eller har en sådan beskaffenhet och påträffats under sådana omständigheter att den kan befaras komma till brottslig användning (se 36 kap.1–3 §§brottsbalken). Särskilda förverkandebestämmelser finns också i olika speciallagar på straffrättens område. En talan om förverkande ska föras mot den som äger egendomen. När egendom har förverkats tillfaller den staten.

Förverkandelagstiftningens utgångspunkt är att förverkandefrågan ska prövas i domstol, i första hand i samband med en vanlig brottmålsprocess. Att förverkandefrågan i första hand ska prövas i samma rättegång som en ansvarstalan anses vara en stark huvudregel, även om den som är föremål för förverkandetalan inte är samma person som den tilltalade (se Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, 2014, s. 171). Om det inte finns någon koppling mellan förverkandet och ett brott som någon kan åtalas för, prövas förverkandefrågan i andra hand i domstol efter en särskild förverkandetalan.

Från denna utgångspunkt om domstolsprövning finns dock i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (förfarandelagen) vissa undantag när det är frågan om förverkande av egendom som är tagen i beslag, men som inte tillhör någon som är tilltalad för brott. Om någon ansvarstalan inte ska föras ges således i lagens 3 § möjlighet för åklagaren och anställda vid Polismyndigheten att under vissa förutsättningar besluta om förverkande utan att frågan underställts en domstol.

För anställda vid Polismyndigheten uppställs dels kravet att det ska vara uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda, dels att egendomen inte ska vara värd mer än en tiondel av ett prisbasbelopp, dvs. för närvarande 4 480 kr.

Ett beslut om förverkande av polis ska enligt 3 § förfarandelagen meddelas skriftligen. Den som drabbats av beslaget får hos Polismyndigheten anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad från det att han fick del av det. Om en anmälan om missnöje görs, medför detta att beslutet om för-verkande inte längre gäller. Om Polismyndigheten efter att missnöjesanmälan gjorts anser att talan om förverkande bör föras, ska ärendet överlämnas till åklagare. Åklagaren kan sedan i ett sådant fall väcka särskild talan hos domstolen om förverkande, vilket är en förutsättning för att ett förverkande ska kunna ske efter att en missnöjesanmälan gjorts.

Med begreppet omedelbart förverkande (eller direktförverkande) avses att beslutet om förverkande fattas i anslutning till att egendomen tas i beslag. Omedelbara förverkanden skiljer sig alltså åt från förverkanden ”i efterhand” genom att de förra fattas av poliser ute på fältet medan de senare fattas vid skrivbordet. Möjligheten att fatta ett beslut om förverkande omedelbart är inte särskilt reglerad i lag. Redan när rätten för polis att besluta om förverkande infördes, såg dock lagstiftaren framför sig att beslut skulle komma att fattas på detta sätt och nämnde att det i många fall skulle gå att delge den som förverkandet riktade sig mot omedelbart. Som exempel på föremål som lämpar sig för polisiära förverkandebeslut nämndes i propositionen påträffade farliga föremål, föremål som kan komma till brottslig användning, mindre narkotikapartier, alkoholdrycker och förfalskade passhandlingar som påträffas vid asylutredningar utan att handlingen kunnat härledas till viss person. (Se prop. 1994/95:23 s. 112)

När rätten för polismän att besluta om förverkande infördes angavs att det skulle komma att krävas att dåvarande Rikspolisstyrelsen utarbetade en rad besluts- och kontrollrutiner samt tog fram blanketter m. m. (se a. prop. s. 113). Rutinbestämmelser finns numera i Polismyndighetens föreskrifter om förverkande när frågan inte rör någon som är tilltalad för brott (PMFS 2017:6, FAP 103-1). Av 2 § i FAP 103-1 framgår att beslut om omedelbart förverkande får fattas av polis, medan förverkande i efterhand ska beslutas av förundersökningsledare. För beslut om omedelbart förverkande har Polismyndigheten tagit fram ett särskilt blankettset (PM 103.6B) och ett formulär (PM 103.6). Blankettsetet och formuläret är i stor utsträckning lika. Det förra är avsett att användas av poliser i fält.

Ett beslut om omedelbart förverkande ska enligt 8 § i FAP 103-1 diarieföras i allmänt diarium. Av 7 § i FAP 103-1 framgår vad beslutet om förverkande ska innehålla. Om möjligt ska det av beslutet bl.a. framgå vad den drabbade har för inställning till förverkandet.

I samband med att möjligheten för polis att fatta beslut om förverkande infördes gjordes inga ändringar i bestämmelserna rörande beslag. Samma bestämmelser gäller alltså för beslag oavsett hur och av vem ett eventuellt efterföljande beslut om förverkande fattas. Reglerna om beslag finns i 27 kap.rättegångsbalken. Där framgår att den som blivit fråntagen något genom beslag ska underrättas om beslaget utan dröjsmål om han inte var närvarande när beslaget skedde (27 kap. 11 §). Ett beslag ska vidare protokollföras och det beslagtagna föremålet beskrivas noga (27 kap. 13 §).

Regler om hur egendom som förverkats ska hanteras finns i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förverkandelagen). Egendom som förverkats ska enligt lagen antingen säljas, oskadliggöras eller förstöras (se 4–6 §§ förverkandelagen). Närmare bestämmelser om hur detta ska gå till finns i Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om förfarande med egendom som tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (PMFS 2017:4, FAP 102-2). I FAP 102-2 framgår bl.a. att förstörande av förverkad egendom ska ske i närvaro av två personer och dokumenteras med ett intyg, om egendomen uppskattas vara värd mer än en hundradels prisbasbelopp, dvs. för närvarande 448 kr (47 § i FAP 102-2).

De frågor som uppkom i skadeståndsärendet och Polismyndighetens svar

Situationer där det kan bli aktuellt med omedelbart förverkande

I skadeståndsärendet hade möjligheten till omedelbart förverkande använts mycket offensivt. För det första hade den förverkandegrund som åberopades i beslutet tolkats extensivt. Den aktuella polismannen tillämpade således en bestämmelse (36 kap. 3 § första stycket 2 brottsbalken) som tillkommit med syftet att kunna frånta personer föremål som lätt kan användas för att skada andra i situationer och på platser, där risken typiskt sett är stor för att föremålen ska komma till användning i samband med våldsbrott (se Berggren m.fl., Brottsbalken – En kommentar [20 apr. 2017, Zeteo] kommentaren till 36 kap. 3 §). Polismannen åberopade bestämmelsen för att förverka saker som påträffades i en persons hem och där det brottsförebyggande syftet var mer vagt och långsiktigt, dvs. åtgärden tog inte sikte på någon mer överhängande risk för våldsbrott. Även om Justitiekanslern i skaderegleringsärendet funnit att beslutet om förverkande inte varit felaktigt i skadeståndsrättslig mening, finns det starka skäl att ifrågasätta polismannens beslut. Tillämpningen ligger långt utanför det område där det kan anses uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda, dvs. det område där poliser är behöriga att besluta.

För det andra hade förverkandebeslut fattats omedelbart trots att det måste ha varit uppenbart att den person som beslutet riktade sig mot (och som också var närvarande) motsatte sig ett sådant beslut. Ingripandet mot personen var vidare föranlett av en brottsmisstanke, varför det låg nära till hands att det skulle bli aktuellt att föra en ansvarstalan mot honom. Det hade alltså varit möjligt att hantera förverkandebeslagen inom ramen för en brottmålsprocess även om de saknade direkt koppling till brottsligheten. Förverkandet skedde slutligen i samband med en husrannsakan, där även andra beslag (med koppling till det misstänkta brottet) togs.

I Polismyndighetens remissvar i skadeståndsärendet hade myndigheten inte nämnt att den hade någon erinran mot detta sätt att besluta om förverkande. Mot denna bakgrund avsåg Justitiekanslerns första fråga till Polismyndigheten att klargöra i vilka situationer myndigheten anser att ett direktförverkande bör vara aktuellt.

Polismyndigheten har som svar på frågan listat följande situationer då ett omedelbart förverkande enligt myndigheten bör kunna vara aktuellt.

När föremål enligt 36 kap. 3 § brottsbalken påträffas som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, t.ex. falska mynt, som lätt kan användas som tillhygge vid våldsbrottslighet eller annars som ett medel att skada annan, i de fall de har påträffats under omständigheter som ger anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, t.ex. knivar och andra tillhyggen av det slag som här avses som påträffas hos den som har omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m., som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som ger uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, t.ex. färgburkar som påträffas hos någon som tidigare har ertappats med att klottra och det inte finns en godtagbar förklaring till innehavet.

När föremål enligt 36 kap. 3 § brottsbalken påträffas

som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, t.ex. falska mynt,

som lätt kan användas som tillhygge vid våldsbrottslighet eller annars som ett medel att skada annan, i de fall de har påträffats under omständigheter som ger anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, t.ex. knivar och andra tillhyggen av det slag som här avses som påträffas hos den som har omhändertagits enligt lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade personer m.m.,

som är ägnade att användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som ger uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, t.ex. färgburkar som påträffas hos någon som tidigare har ertappats med att klottra och det inte finns en godtagbar förklaring till innehavet.

När alkoholhaltiga drycker påträffas (12 kap. 1 och 4 §§ alkohollagen [2010:1622] eller 1 § lagen [1958:205] om förverkande av alkoholdrycker m.m.) vid konsumtion när förbud mot detta gäller och förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen (1984:387) är uppfyllda.

När mindre mängd narkotika påträffas (6 § narkotikastrafflagen [1968:64]) utan koppling till någon enskild person. Även i de fall mängden narkotiskt preparat som påträffas hos en person är väldigt begränsad, knappt mätbar, om förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen (1984:387) är uppfyllda.

När knivar och andra farliga föremål påträffas (5 § lagen [1988:254] om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål) på allmän plats, inom skolområde där grundskole- eller gymnasieundervisning bedrivs, eller i fordon på allmän plats, om misstanke om brott inte kan riktas mot någon enskild person, förutsättningarna för rapporteftergift enligt 9 § andra stycket polislagen (1984:387) är uppfyllda eller innehavaren inte uppnått straffbar ålder.

Vad gäller frågan om ett omedelbart förverkande bör användas även när det kan antas att ägaren skulle motsätta sig ett förverkande, har Polismyndigheten svarat att detta inte bör påverka beslutet på annat sätt än att beslutet om förverkande inte längre gäller i avvaktan på det slutliga beslutet. Om ägaren motsätter sig ett förverkande bör enligt Polismyndigheten en missnöjesanmälan anses ha gjorts, varför ärendet ska överlämnas till åklagare för bedömning.

Kraven på dokumentation och underrättelse om beslag

I beslutet om förverkande i skadeståndsärendet beskrevs de beslagtagna föremålen som ”Slangbella” och ”Plast pistol”. I beskrivningen av omständigheterna angavs också att slangbellan var ”av större modell”. Om det andra föremålet stod att det var ”en pistol i plast”. Av andra uppgifter i ärendet framgick att det senare avsåg en s.k. soft air gun. Beslagen hade inte registrerats i beslagsliggaren, vilket Polismyndigheten har bekräftat är i enlighet med myndighetens rutiner när det är fråga om ett omedelbart förverkande. Justitiekanslern reagerade på att beskrivningen av föremålen var väsentligt mer kortfattad än som normalt är fallet i ett beslagsprotokoll. Justitiekanslern frågade av denna anledning Polismyndigheten om myndigheten ansåg att kraven avseende dokumentation och underrättelse om beslag är andra när det är fråga om beslag i syfte att genomföra ett direktförverkande än när det gäller andra beslag samt om beskrivningen av föremålen i det aktuella förverkandebeslutet varit tillräckliga enligt Polismyndighetens mening.

Polismyndigheten har svarat att kraven på dokumentation och underrättelse enligt myndighetens mening är någorlunda jämförbara då båda besluten grundar sig på beslag. Angående beskrivningen har myndigheten anfört att det av denna bör på ett tydligt sätt framgå för den som drabbats vilket föremål förverkandet avser. Polismyndigheten har ansett att beskrivningen av plastpistolen hade kunnat vara tydligare medan beskrivningen av slangbellan varit tillräcklig.

Vad gäller dokumentationen av vad som händer med de beslagtagna föremålen har Polismyndigheten angett att sådan dokumentation ska ske på formulär PM 103.6 eller blankettset PM 103.6B i samma utsträckning som sker i beslagsliggaren.

Hanteringen av den förverkade egendomen

I skaderegleringsärendet framgick inte vad som hänt med föremålen efter förverkandebeslutet vilket föranledde Justitiekanslern att ställa frågor till Polismyndigheten kring hanteringen och förstörandet av omedelbart förverkad egendom.

Polismyndigheten har i denna del klargjort att de aktuella föremålen blivit förstörda samt gett in en handling (sidan två av det aktuella beslutsformuläret som tidigare inte getts in i skaderegleringsärendet). Handlingen visar att förstörandet dels dokumenterats, dels skett efter att fristen för missnöjesanmälan löpt ut (dvs. om tiden räknas med utgångspunkten att delgivning av beslutet skett på plats, vilket dock av allt att döma inte var fallet). Handlingen visar också, som det får förstås, att förstörandet skedde i närvaro av två personer. Polismyndigheten har även lämnat upplysningar som visar att tillfredsställande rutiner förefaller finnas för hantering och förstörande av förverkad egendom vid omedelbart förverkande. Justitiekanslern kommenterar därför inte frågan om hanteringen av omedelbart förverkad egendom ytterligare.

Justitiekanslerns bedömning

Enligt Justitiekanslerns mening finns det inget att anmärka mot de typsituationer för omedelbart förverkande som Polismyndigheten räknat upp och som överensstämmer väl med de exempel som nämnts i förarbetena. Polismyndighetens klargörande talar i stället för att den användning av förverkandesanktionen som förekom i skadeståndsärendet inte är allmänt accepterad inom myndigheten.

Möjligheten för poliser att besluta om förverkande infördes med syftet att uppnå rationaliseringsvinster genom att enskilda polismän i uppenbara fall skulle slippa gå till åklagare som i sin tur i vissa fall måste väcka talan vid rätten (se prop. 1994/95:23 s. 112). Om det står klart att ägaren kommer att motsätta sig ett förverkande – vilket Justitiekanslern i och för sig instämmer i bör vara att likställa med en missnöjesanmälan – finns dock ingen egentlig rationaliseringsvinst att uppnå med ett polisbeslut. Av 4 § i FAP 103-1 framgår också att Polismyndigheten ska överlämna ärendet till åklagare när det redan inför beslutet framgår att ägaren eller innehavaren motsätter sig ett förverkande. Redan av Polismyndighetens föreskrifter följer alltså att en polis om möjligt bör efterfråga inställningen till ett förverkande hos den som drabbas av beslaget och sedan inte fatta något förverkandebeslut om det framgår att denne motsätter sig ett sådant beslut.

I det ärende som skadeståndsanspråket gällde togs samtidigt även andra beslag med anknytning till det misstänkta brott som var anledningen till husrannsakningen. En del beslag kom alltså att dokumenteras i beslagsprotokoll och beslagsliggare, medan de omedelbart förverkade föremålen dokumenterades endast i förverkandebeslutet. I denna situation framstår lösningen att endast verkställa alla beslag och överlämna förverkandefrågan till åklagare som klart lämpligare oavsett inställningen hos den som drabbats av beslagen. På så sätt skulle bl.a. en bättre överskådlighet och mer enhetlig dokumentation uppnås. Förfarandelagen gäller endast vid beslag från personer som inte är tilltalade för brott. Poliser bör därför generellt undvika att besluta om direktförverkande i förhållande till personer som redan vid ingripandet är misstänkta för brott, även om koppling saknas mellan brottsligheten och det beslagtagna och även om den misstänkte inte har något att invända mot ett förverkande.

I förarbetena anges att kravet på att saken ska vara uppenbar borde medföra att några risker från rättssäkerhetssynpunkt inte kommer att uppstå genom att polis ges beslutanderätt (se a. prop. s. 112). Lagstiftaren har alltså förlitat sig starkt på detta rekvisit. Om polisen inte håller sig till de uppenbara fallen och inte heller tillämpar gällande förfaranderegler kan flertalet av de rättssäkerhetsgarantier som finns för den enskilde avseende beslag och förverkande sättas ur spel. Eftersom förverkande är en ingripande åtgärd framstår det mot denna bakgrund som angeläget att enskilda polismän har klart för sig att huvudregeln är att en förverkandefråga ska prövas av domstol och att deras behörighet att besluta begränsar sig till uppenbara fall där det inte kan råda någon tvekan om förverkandefrågan. Det är också av stor vikt att alla förfaranderegler är kända och tillämpas.

Den mest grundläggande förfaranderegeln för att göra det möjligt för den enskilde att få förverkandet prövat utgörs av underrättelseskyldigheten. I skaderegleringsärendet framgick det inte att den person som drabbades av beslaget och förverkandebeslutet över huvud taget informerats om åtgärderna när de vidtogs. En hel del talar istället för att han, som han själv påstått, inte blivit underrättad. I beslutet om förverkande har således ingen inställning till förverkandebeslutet antecknats, rutan ”Delgiven, datum” har inte fyllts i och rutan ”Den hos vilken åtgärden företogs har erhållit ett exemplar av detta beslut” har inte kryssats i. Det framstår därmed som troligt att personen inte heller fått del av informationen om möjligheten att inom en månad anmäla missnöje över förverkandebeslutet, som finns i formuläret. Om det stämmer att ingen underrättelse skett har sökanden i skaderegleringsärendet fråntagits både möjligheten till domstolsprövning av beslaget och möjligheten att få förverkandebeslutet överprövat av åklagare och eventuellt i domstol. Det inträffade föranleder Justitiekanslern att särskilt betona betydelsen av att fullgöra underrättelseskyldigheten och dokumentera att den skett.

En annan av de viktiga rättssäkerhetsgarantierna består i att de beslagtagna föremålen är protokollförda och noggrant beskrivna på det sätt som krävs i 27 kap. 13 § rättegångsbalken. Det finns, som tidigare nämnts, ingen regel som medger avsteg från den paragrafen av den anledningen att beslaget sker med syftet att omedelbart förverka egendomen. Justitiekanslern har i och för sig ingen invändning mot att beslagen inte registreras i beslagsliggaren när det är fråga om omedelbart förverkande om det på annat sätt dokumenteras tillfredsställande vad som händer med beslagen. Inte heller finns det skäl att ha några synpunkter på att ett särskilt formulär eller en blankett används både för protokollföringen av beslaget enligt 27 kap. 13 § rättegångsbalken och för dokumentation av beslutet om förverkande.

Som formuläret och blanketten nu är utformade inbjuder de dock till att lämna alltför knapphändig information i förhållande till de krav som uppställs i 27 kap. 13 § rättegångsbalken. Vad gäller ändamålet med beslaget finns således en kryssruta för ”BrB 36:3”. Med tanke på att 36 kap. 3 § brottsbalken tar upp tre tydligt olikartade situationer ger denna kryssruta inte tillräcklig information om den rättsliga grunden för beslaget. Fälten för att ange beslagtagen/förverkad egendom är också så små att det inte är möjligt att noggrant beskriva respektive föremål på det sätt som krävs i 27 kap. 13 § rättegångsbalken. Det kan finnas skäl att uppdatera formuläret dels så att den rättsliga grunden kan anges tydligare, dels så att formuläret ger bättre instruktioner och utrymme för beskrivningen av varje föremål. Det framstår som lämpligt att det för varje föremål finns särskilda fält eller på annat sätt möjlighet och anvisningar för att kunna fylla i t.ex. en beskrivning av platsen där beslaget togs samt färg, material, fabrikat, eventuell modell och id-nummer samt andra sådana detaljer som brukar anges i ett beslagsprotokoll och som kan krävas för att identifiera vilket föremål det är frågan om. Detta gäller särskilt eftersom det inte för dessa beslag finns några regler om föremålsbeteckningar och märkning med föremålsetiketter som det finns för beslag som förs in i beslagsliggaren (se 18–19 §§ i FAP 102-2).

Om en sådan översyn av formuläret som Justitiekanslern föreslår genomförs, kan det finnas skäl att även överväga om sidan 2 kan utformas mer tydligt och pedagogiskt. Det framstår nu som oklart dels vilken typ av beslut det översta fältet avser (troligen ett beslut om hävande av beslaget till den som drabbats av det), dels vad som kvitteras i det andra fältet (om det är mottagandet av utlämnad egendom som avses kan detta göras tydligare). Fältet avseende beslut om förstörande eller försäljning av egendomen är vidare utformat så att det inte klart kan utläsas om förstörandet uppfyller kraven enligt 47 § i FAP 102-2 i de fall då ett intyg ska upprättas (eller om ett intyg möjligen ska upprättas separat, vilket i så fall framstår som en onödig administration). Eventuellt kan formuläret också behöva kompletteras så att det finns möjlighet att göra ytterligare någon notering om de gjorda beslagen. Detta för att dokumentationen åtminstone i sina grunddrag ska motsvara den som sker i beslagsliggaren för beslag som ska registreras där (jfr 12 § i FAP 102-2). Det framstår i vart fall som relevant att kunna ange förvaringsplats/lagerplats. En motsvarande översyn bör göras av blankettsetets sida två, som har en delvis annan utformning utan att det framstår som sakligt påkallat. Således finns t.ex. i blankettsetet möjlighet att ange att ärendet överlämnas till viss åklagarkammare, vilket framstår som rimligt. En sådan möjlighet saknas dock i formuläret. Justitiekanslern noterar vidare att både formuläret och blankettsetet har en ruta för att ”Beslaget går åter” vilket är en formulering tagen från en äldre lydelse av 3 § förfarandelagen (före den 1 januari 2015). Det kan finnas skäl att förtydliga att det som avses är den tidpunkt då beslaget ska anses hävt pga. att en talan om förverkande inte väckts inom en månad från det att en missnöjesanmälan kom in.

Polismyndigheten har beskrivit att kvaliteten i polisers ingripanden säkerställs bl.a. genom avrapportering till förman enligt 14 § polisförordningen (2014:1104) och vidareutbildning. Med hänsyn till att den tveksamma rättstillämpningen i det underliggande skaderegleringsärendet förefaller ha varit en engångsföreteelse, saknas skäl för Justitiekanslern att föreslå några särskilda rutiner för kvalitetskontroll avseende beslut om förverkande. Det bör dock påpekas att ett viktigt instrument för kvalitetssäkring också ligger i hur de formulär och blanketter som används inom polisen är utformade. Enskilda polismän har att förhålla sig till ett omfattande regelverk inte bara när de har förundersökningsledaruppgifter utan även när de ska fatta beslut ute på fältet. Det är därför enligt Justitiekanslerns mening mycket viktigt att de formulär och blanketter som tas fram inom Polismyndigheten är utformade på ett sådant sätt att de ger ett tillräckligt gott stöd med avseende på vad som gäller för beslutsfattandet och dokumentationen. Om de här aktuella formulären och blanketterna ses över med denna utgångspunkt och med beaktande av Justitiekanslerns förslag, bör risken för bristande dokumentation och underrättelser vid omedelbara förverkanden minska.

Polisers dokumentationsskyldighet får inte bli mer betungande än som är klart motiverat. De ändrade rutiner som Justitiekanslern föreslagit torde dock kunna medföra vinster för rättssäkerheten utan att den administrativa bördan för de enskilda poliserna ökar i någon nämnvärd utsträckning.