JK 6801-15-40

Fråga om skadestånd vid direktförverkande

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern avslår KJ:s anspråk.

Ärendet

Bakgrund

Den 1 januari 2015 misshandlades en person i Enköping. Polisen fick tips som ledde till KJ:s lägenhet, där polisen genomförde en husrannsakan. KJ och ytterligare en person greps under husrannsakningen som misstänkta för misshandeln. Vid husrannsakningen påträffades också en slangbella och en plastpistol (en s.k. soft air gun) som inte hade något samband med misshandeln. En polisman fattade på platsen beslut om att beslagta och direktförverka dessa föremål med stöd av 36 kap. 3 § brottsbalken. Beslutet dokumenterades på en blankett, där det angavs att båda sakerna kunde förväntas komma till brottslig användning med tanke på KJ:s tidigare inblandning i våldsbrott.

KJ har senare dömts till ungdomstjänst för delaktighet i misshandeln den 1 januari 2015.

Anspråket m.m.

KJ har begärt skadestånd av staten med 800 kr eftersom han anser att förverkandet var felaktigt. Av beloppet avser 300 kr slangbellan och 500 kr plastpistolen.

Polismyndigheten har med ett eget yttrande lämnat över anspråket hit. Polismyndigheten har i yttrandet avstyrkt anspråket.

Justitiekanslern har tagit del av Polismyndighetens beslut om förverkande, dnr A006.116/2015.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 36 kap. 3 § brottsbalken får förverkande beslutas bl.a. i fråga om föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning (punkten 2). En förutsättning för förverkande enligt denna regel är att en samlad bedömning av de förhållanden under vilka föremålet påträffats och omständigheterna i övrigt gett anledning till antagande att åtgärden är påkallad till förebyggande av våldsbrott (Berggren m.fl., Brottsbalken – En kommentar [1 jan. 2016, Zeteo] kommentaren till 36 kap. 3 §).

Enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken får egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott tas i beslag. Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande, får den som drabbats av beslaget enligt 6 § i samma kapitel begära rättens prövning av beslaget.

I lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (förverkandelagen) finns vissa regler om förfarandet vid förverkande när frågan inte rör någon som är tilltalad för brott. I lagens 3 § ges bl.a. möjlighet för anställda vid Polismyndigheten att under vissa förutsättningar besluta om förverkande.

Ett beslut om förverkande av polis ska enligt 3 § förverkandelagen meddelas skriftligen. Den som drabbats av beslaget får hos Polismyndigheten anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad från det att han fick del av det. Om en anmälan om missnöje görs, medför detta att beslutet om för-verkande inte längre gäller. Om Polismyndigheten efter att missnöjesanmä­lan gjorts anser att talan om förverkande bör föras, ska ärendet överlämnas till åklagare. Åklagaren kan sedan i ett sådant fall väcka särskild talan hos domstolen om förverkande, vilket är en förutsättning för att ett förverkande ska kunna ske efter att en missnöjesanmälan gjorts.

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndighetens handläggning av och beslut i frågor om beslag och förverkande är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

Att det har förekommit något som i och för sig kan vara skadeståndsgrundande är inte tillräckligt för att ersättning ska utges. Det krävs också att det inträffade har orsakat skada för den enskilde. Det är den som begär ersättning som ska styrka skadan och dess omfattning. 

Bedömningen i detta fall

Av beslutet om direktförverkande framgår inte att KJ delgetts beslutet och fått en kopia av detta. Det framgår inte heller att han tillfrågats om han gjorde anspråk på föremålen, eller om han informerats om möjligheten att anmäla missnöje mot beslutet om förverkande. Det går därmed inte att dra någon säker slutsats om KJ haft möjlighet att få beslaget prövat i domstol respektive att få förverkandet prövat av åklagare och eventuellt i domstol (om åklagaren funnit skäl att gå vidare med förverkandet). Polismyndighetens hantering av frågorna om beslag och förverkande väcker mot denna bakgrund vissa frågor om myndighetens rutiner vid direktförverkande, bl.a. avseende dokumentation och delgivning. Justitiekanslern avser att behandla dessa frågor inom ramen för ett tillsynsärende.

Även om det kan ha förekommit brister i förfarandet när Polismyndigheten beslutade om att förverka plastpistolen och slangbellan, är den avgörande frågan för ett eventuellt skadeståndsansvar om det var fel i sig att fatta beslut om förverkande. Endast om en korrekt handläggning skulle ha lett till att föremålen inte hade förverkats finns det ett sådant orsakssammanhang mellan eventuella handläggningsfel och den skada som KJ påstår sig ha drabbats av som är en förutsättning för att skadestånd ska kunna utgå.

Både en soft air gun och en slangbella har legitima användningsområden, men de utgör också föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Den första förutsättningen för förverkande som anges i 36 kap. 3 § brottsbalken är därmed uppfylld. Det framgår inte av utredningen vilken grund den polis som fattade beslutet om förverkande hade för påståendet om att KJ tidigare varit inblandad i våldsbrott. I samband med förverkandet greps dock KJ som misstänkt för en misshandel med tillhygge – en misshandel som han senare också kom att dömas för. Det kan därmed inte anses ha varit en uppenbart oriktig bedömning att påstå att föremålen påträffades under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till brottslig användning. Den andra förutsättningen för förverkande i 36 kap. 3 § brottsbalken är därmed uppfylld. Det står inte heller klart att en åklagarprövning och en därpå följande domstolsprövning skulle ha lett till någon annan utgång än att föremålen förverkats. KJ:s skadeståndsanspråk kan därför inte bifallas.