JK 6923-13-41

Frihetsberövande av ungdomar, tvångsåtgärder m.m.

Av 23 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare följer att den som är under arton år får häktas endast om det finns synnerliga skäl.

Ett alternativ till häktning av ungdomar under arton år kan i vissa fall vara vård enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). De närmare förutsättningarna för när en ungdom ska beredas vård enligt LVU framgår av 1 – 3 §§. Beslut om vård med stöd av lagen meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden (4 § LVU). Enligt 6 § LVU får socialnämnden under vissa omständigheter besluta att den som är under 20 år omedelbart ska omhändertas.

I 15-19 §§ LVU finns bestämmelser om tvångsåtgärder, s.k. särskilda befogenheter, som kan vidtas mot den som vårdas enligt 3 § LVU. Dessa består i bl.a. begränsning av den unges rörelsefrihet (15 §) och inskränkningar i den unges rätt att föra telefonsamtal och ta emot besök samt reglering av vistelser utanför det särskilda ungdomshemmet (15 a §). Särskilda befogenheter får bara vidtas mot någon som vårdas enligt 3 § LVU.

Enligt 6 kap. 1 § socialtjänstlagen ska socialnämnden sörja för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i, såvitt nu är av intresse, ett hem för vård eller boende. Med hem för vård eller boende (HVB) avses ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med ett boende (3 kap. 1 första stycket socialtjänstförordningen [2001:937]).

För att en ungdom under arton år ska kunna placeras på ett HVB med stöd av socialtjänstlagen krävs vårdnadshavarens samtycke till åtgärden. Socialtjänstlagen innehåller inga bestämmelser som tillåter användning av tvång eller inskränkningar av den enskildes rörelsefrihet. En ungdom som är placerad i ett HVB enligt socialtjänstlagen får inte underkastas sådana tvångsåtgärder som kan meddelas vid vård enligt LVU.

DA var frihetsberövad under hela den i ärendet aktuella perioden och han har rätt till ersättning enligt 2 § respektive 5 § frihetsberövandelagen

Frikännande dom har meddelats avseende de brottsmisstankar som låg till grund för beslutet att häkta DA. Han är därmed enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet genom häktning kan antas ha inneburit för honom under perioden den 23 oktober – 16 november 2011.

23 oktober – 16 november 2011.

Frågan är i vilken utsträckning DA kan anses vara berättigad till ersättning, i förekommande fall enligt 5 § frihetsberövandelagen, för den tid som han var placerad på Lilla Torps akututredningsenhet, alltså för perioden den 16 november – 12 december 2011.

16 november – 12 december 2011.

En första förutsättning för att ersättning ska kunna utgå enligt 5 § frihetsberövandelagen är att det verkligen har varit fråga om ett frihetsberövande. Med ett frihetsberövande avses ett ingrepp som innebär att någon genom inspärrning eller övervakning faktiskt är förhindrad att förflytta sig utanför ett rum eller annat relativt starkt begränsat område. Ett ingripande som är att se som enbart en inskränkning av någons frihet och alltså inte kvalificerar sig som ett frihetsberövande kan däremot i princip inte ge någon rätt till ersättning enligt 5 § (se prop. 1997/98:105 s. 12 och 53). Exempelvis medtagande till kroppsbesiktning ska således inte betraktas som ett frihetsberövande om det inte har varit fråga om fysisk inlåsning (se Justitiekanslerns beslut den 22 juni 2006 i ärendet med dnr 5163-05-41).

Det är utrett att något beslut om övervakning eller beslut om vård enligt LVU inte fattades beträffande DA och att han placerades på Lilla Torps akututredningsenhet enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen.

Göteborgs Stad har hos Justitiekanslern anfört att placeringen av DA på det aktuella hemmet utgjorde ”ett frivilligt alternativ till häktesplacering” och att han inte var frihetsberövad under den tid som han vistades där. DA har gjort gällande bl.a. att placeringen föregicks av ”frivillighet under tvång och under övervägande hot om fortsatt häktning”.

Enligt Justitiekanslerns mening saknas anledning att ifrågasätta DA:s egna uppgifter om att han och hans vårdnadshavare upplevde att de befann sig i en tvångssituation när de samtycke till placeringen på Lilla Torps akututredningsenhet och till aktuella restriktioner. Som de uppfattade situationen var alternativet till deras samtycke att DA kvarblev i häkte, vilket skulle ha påverkat hans psykiska hälsa negativt. Under sådana förhållanden kan de inte anses ha lämnat ett i formell mening frivilligt samtycke till åtgärderna i fråga.

Ordningsregler för ungdomar på HVB som inte vårdas enligt LVU får inte innebära inskränkningar i grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Det får inte heller förekomma inslag i behandlingen på ett HVB som kan uppfattas som tvång eller vara förknippat med hot om sanktioner. Tvångsåtgärder motsvarande de som stadgas i 15-19 §§ LVU får, som redan har nämnts, vidtas endast beträffande unga som vårdas enligt LVU.

Genom utredningen här står det klart att DA under hela den period som han var placerad på Lilla Torps akututredningsenhet, således under närmare en månads tid, var underkastad generella restriktioner och att det förekom inte obetydliga inslag av tvång i placeringen. Av placeringsbeslutet framgår bl.a. att DA inte fick kommunicera med omvärlden per telefon, mobiltelefon eller Internet, att han fick ”endast gå ut tillsammans med personal eller socialtjänst” och att han inte fick ”ta emot besök av annan än mamma, socialtjänst, frivård samt offentligt biträde”. DA var visserligen inte inspärrad, men såvitt framgår fick han inte lämna akututredningsenhetens byggnad på egen hand. Utredningen ger sålunda vid handen att han kunde röra sig fritt endast inne i byggnaden, vilket innebär att hans rörelsefrihet var begränsad till ett starkt avgränsat område. Restriktionerna var visserligen inte sanktionerade, men för DA måste det ha framstått som en reell risk att han – vid en eventuell överträdelse – skulle bli häktad.

Vid en sammantagen bedömning anser Justitiekanslern att DA:s fri- och rättigheter under den förhållandevis långa period som han vistades på Lilla Torps akututredningsenhet får anses ha varit inskränkta i sådan grad att placeringen var att likställa med ett frihetsberövande. Han får alltså anses ha varit frihetsberövad i frihetsberövandelagens mening även under perioden den 16 november – 12 december 2011.

Enligt 5 § frihetsberövandelagen har den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan att ha rätt till ersättning enligt 2 – 4 §§ rätt till ersättning, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses att en efterhandskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Det behöver inte ha begåtts något fel när beslutet fattades. Kravet på att det ska stå klart att åtgärden vilade på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Det är inte tillräckligt för ersättning att beslutet om den frihetsberövande åtgärden i efterhand framstår som oriktigt. Oriktigheten bör vara av kvalificerat slag (se prop. 1997/98:105 s. 20 f). Bestämmelsen är vidare avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig (se a. prop. s. 53). För att beslutet ska anses ha vilat på felaktiga grunder bör vidare förutsättas att det fel som föreligger gäller någon omständighet som var av avgörande betydelse för frihetsberövandet.

Det har inte funnits laga stöd för kommunen att inom ramen för en HVB-placering föranstalta om tvångsåtgärder och inskränkningar av DA:s rörelsefrihet så att placeringen på Lilla Torps akututredningsenhet kom att innebära ett frihetsberövande av honom. DA är därför berättigad till ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen för den tid som han har vistats på Lilla Torps akututredningsenhet.

DA har rätt till viss ersättning för lidande

Den ersättning för lidande som DA har begärt överstiger högst väsentligt vad som normalt utgår vid frihetsinskränkningar av motsvarande längd. Till stöd för sitt anspråk har han gett in ett läkarintyg och har anfört sammanfattningsvis följande. Han har drabbats av psykiska problem till följd av brottsmisstankarna mot honom, frihetsberövandet och de efterföljande, mycket utdragna domstolsprocesserna. Han har blivit föremål för extensiv stigmatisering, såväl inom skolan som i olika publiceringar på Internet. Han tvingades att avstå från skolundervisning under en termin och att byta skola. Han kommer därmed att stå till arbetsmarknadens förfogande ett år senare än de andra eleverna i hans årskurs. Okända personer har uppträtt hotfullt mot honom.

Försämrat hälsotillstånd till följd av frihetsberövandet är att bedöma som en personskada, vilket är en skadetyp som inte ersätts enligt frihetsberövandelagen. Om ett frihetsberövande har varit extra kvalfyllt kan detta utgöra en omständighet som bör föranleda en högre ersättning än normalt för lidande. En sådan bedömning bör få stöd av läkarintyg eller liknande medicinsk utredning. Det läkarintyg som har getts in i ärendet avser tiden efter frihetsberövandet. Det som DA har åberopat i ärendet ger enligt praxis här inte skäl för bedömningen att frihetsberövandet har varit extra kvalfyllt för honom. Förhöjd ersättning kan därför inte utgå på denna grund.

Om det brott som misstanken har avsett har varit av särskilt allvarlig art kan ersättning enligt Justitiekanslerns praxis komma att utges med ett höjt belopp. DA var frihetsberövad som misstänkt för våldtäkt och försök till våldtäkt. Våldtäkt är givetvis ett allvarligt brott men utgör likväl enligt Justitiekanslerns praxis inte ett sådant brott som grundar rätt till förhöjd ersättning.

Något utrymme för att utge ersättning för tänkbara framtida inkomstförluster till följd av t.ex. försenad eller utebliven studiegång finns inte (se t.ex. JK Beslut 1983 D.6 samt Svea hovrätts dom den 23 oktober 2001 i mål nr T 3322-01). DA:s anspråk kan även uppfattas så att det avser den ideella skada som kan ha följt av att han inte har kunnat slutföra sina studier i tid. När det gäller ideella skador ersätts sådana i den mån de är hänförliga till ett lidande i samband med själva frihetsberövandet. Det finns dock inte stöd för att enligt frihetsberövandelagens bestämmelser ersätta ett lidande som ligger i tiden efter att frihetsberövandet har upphört. Så får anses vara fallet när det gäller försenade studier. 

Justitiekanslern har på senare tid justerat sin praxis och höjt ersättningsnivån och publicitet beaktas numera inom ramen för den normalt tillämpade ersättningsnivån.

Med hänsyn till att DA var sjutton år under tiden för frihetsberövandet finns det skäl att bestämma ersättningen till ett något förhöjt belopp. Det bör emellertid samtidigt beaktas att vistelsen på Lilla Torps akututredningsenhet har inneburit en mindre ingripande åtgärd för DA än en placering i häkte.

Sammantaget bör ersättningen för lidande motsvara vad som brukar utges vid frihetsberövanden av jämförbar längd och sålunda bestämmas till 44 000 kr.

DA har inte rätt till ersättning för utgifter

Av utredningen framgår, såvitt nu är av intresse, i huvudsak följande. Efter Göteborgs tingsrätts fällande dom den 19 december 2011 begärde DA komplettering av förundersökningen med anledning av att det skulle finnas en för åtalet betydelsefull fil på hans då i beslag tagna mobiltelefon. Förundersökningen kompletterades därför med en ny teknisk undersökning av mobiltelefonen. Syftet med undersökningen var att återskapa en film som DA gjort gällande att han raderat samma kväll som åtalet avsåg. Polisen kunde dock inte återskapa någon film. Hovrätten för Västra Sverige höll därefter huvudförhandling och meddelade dom i målet (mål nr B 1129-12) den 9 mars 2012. Efter hovrättens dom, varigenom beslaget av mobiltelefonen hävdes, återskapades den raderade filmen av ett företag på uppdrag av DA. Han och hans målskamrat överklagade till Högsta domstolen, där de som ny bevisning åberopade den återskapade filmsekvensen. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd och undanröjde hovrättens dom i ansvarsdelen samt visade målet åter till hovrätten för ny prövning. Skälen för beslutet var att den nu tillgängliga bevisningen skulle prövas i ett sammanhang och att den prövningen i första hand borde ankomma på hovrätten. I dom den 3 maj 2013 (mål nr B 4599-12) ogillade Hovrätten för Västra Sverige åtalet i dess helhet.

DA har, som Justitiekanslern har uppfattat hans anspråk i denna del, gjort gällande att han ska tillerkännas ersättning för utgifter enligt frihetsberövandelagen för utredningskostnader hänförliga till de forensiska undersökningar av hans mobiltelefon som utfördes på hans begäran av vissa privata bolag.

Som ersättningsgilla utgifter enligt 7 § frihetsberövandelagen anses vissa kostnader som har uppkommit i samband med frihetsberövandet. Det rör sig i princip om sådana kostnader som typiskt sett kan bli följden av frihetsberövandet, exempelvis kostnader för resor till eller från den aktuella kriminalvårdsanstalten (se prop. 1974:97 s.71). Rätten till ersättning för utgifter är mer begränsad än möjligheterna att få ersättning för ren förmögenhetsskada enligt reglerna i 3 kap. 2 § skadeståndslagen om statens allmänna skadeståndsansvar (se prop. 1997/98:105 s. 21 f). Det saknas således utrymme att med stöd av frihetsberövandelagen tillerkänna DA ersättning för aktuella utredningskostnader.

Utredningen ger inte heller underlag för bedömningen att staten, genom fel eller försummelse hos Polisen, skulle ha ådragit sig skadeståndsskyldighet mot DA.

DA:s anspråk på ersättning för utgifter kan därför inte heller bifallas enligt skadeståndslagens bestämmelser.

DA har rätt till ersättning för ombudskostnader

Begärd ersättning för ombudskostnader godtas.