Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall göra en översyn av den år 1989 antagna lagen om försäkringsmäklare. Mot bakgrund av erfarenheterna från tillämpningen av lagen och utvecklingen på försäkringsområdet skall utredaren föreslå de lagändringar som behövs för att

• trygga en sund utveckling av försäkringsmäklarverksamheten, och
• förstärka skyddet för de försäkringstagare som anlitar försäkringsmäklare.

Bakgrund

I Sverige sköttes försäkringsbolagens försäljning av försäkringar tidigare enbart av anställda hos bolagen eller genom ombud för bolagen. Från bl.a. dåvarande Näringsfrihetsombudsmannen framhölls att systemet var konkurrensbegränsande. Försäkringsmäklarna ansågs kunna bidra till en effektivare konkurrens mellan försäkringsbolagen. Mot denna bakgrund uppdrogs åt Försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) att utreda frågan om en särskild lagstiftning om försäkringsmäklare. Huvudsyftet var att göra klart att försäkringsavtal också skulle kunna ingås genom förmedling av mäklare samtidigt som vissa från konsumentsynpunkt viktigare krav på mäklarnas verksamhet skulle fastställas. Kommittén redovisade sina förslag i betänkandet Försäkringsmäklare i Sverige (SOU 1986:55). Betänkandet ledde till lagen (1989:508) om försäkringsmäklare (FML), som trädde i kraft den 1 januari 1990 (prop. 1988/89:136, bet. 1988/89:NU29, rskr. 1988/89:318).

Med försäkringsmäklare avses i FML en juridisk eller fysisk person som yrkesmässigt till olika uppdragsgivare (försäkringskunder) förmedlar direktförsäkringar från flera från varandra fristående försäkringsgivare. En mäklares verksamhet är inte begränsad till försäkringar som säljs av försäkringsbolag som är etablerade i Sverige utan kan också avse försäkringar som tillhandahålls av utländska försäkringsföretag som inte är etablerade i Sverige.

Registrering och tillsyn

Varje försäkringsmäklare skall registreras hos Finansinspektionen och stå under tillsyn av denna. Registreringen skall avse förmedling av all slags försäkring, enbart personförsäkring eller enbart skadeförsäkring. Endast den som är registrerad enligt lagen får använda sig av benämningen försäkringsmäklare.

I lagen uppställs ett antal krav för att en juridisk person eller en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare. En grundläggande förutsättning för registrering är att en mäklare skall vara fristående och arbeta oberoende av försäkringsgivarintressen. En juridisk person får inte vara beroende av en försäkringsgivare genom t.ex. ägarinflytande. En fysisk person får inte stå i ett beroendeförhållande genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag.

Vidare krävs för såväl en juridisk som en fysisk person att det finns en ansvarsförsäkring som täcker den skadeståndsskyldighet som kan drabba mäklaren, om han åsidosätter sina skyldigheter. En sådan försäkringsplikt föreligger emellertid inte för mäklare som förmedlar försäkringar uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

För en juridisk person gäller att även de fysiska personer som förmedlar försäkringar för den juridiska personens räkning skall vara registrerade som försäkringsmäklare och omfattas av ansvarsförsäkringen.

En fysisk person skall ha en tillfredsställande utbildning eller - om han varit verksam utomlands - ha vunnit motsvarande kunskap (prop. 1994/95:184, bet. 1994/95:NU24, rskr. 1994/95:392. SFS 1995:787) samt i övrigt vara lämplig som försäkringsmäklare.

Regeringen har i förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare meddelat närmare föreskrifter om vissa formella krav för en ansökan om registrering. I förordningen har vidare utbildningskravet och utformningen av mäklarens ansvarsförsäkring preciserats.

FML innehåller bestämmelser om hur mäklaren skall utföra sitt uppdrag och vad som skall iakttas i mäklarverksamheten.

Pengar och andra tillgångar som mäklaren får hand om för någon annans räkning - t.ex. försäkringspremier - skall hållas avskilda från andra tillgångar och utan dröjsmål skickas vidare till mottagaren. En mäklare får ofta ersättning från försäkringsgivaren för att mäklaren inför försäkringsanskaffningen gör utredningar och analyser m.m. som annars skulle ha utförts av försäkringsgivaren. Om en mäklare får sådan ersättning, i form av provision eller arvode, är han skyldig att på begäran av uppdragsgivaren (försäkringskunden) upplysa denne om ersättningens storlek. I förarbetena (prop. 1988/89:136 s. 27) gjordes klart att något förbud mot s.k. returprovision inte skulle finnas, vilket innebär att uppdragsgivaren kan få del av den ersättning som mäklaren får från försäkringsgivaren.

Mäklaren skall utföra sitt uppdrag omsorgsfullt och med iakttagande av god försäkringsmäklarsed. Han skall i den utsträckning som omständigheterna kräver det klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkring och föreslå lämpliga lösningar. Om mäklaren uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter dessa skyldigheter, blir hanskadeståndsskyldig. Avtalsvillkor som avviker från dessa regler får inte åberopas om uppdragsgivaren är en konsument och uppdraget avser försäkring huvudsakligen för enskilt bruk. Mäklaren har också ett ansvar för att uppdragsgivaren får den information som försäkringsgivaren enligt konsumentförsäkringslagen är skyldig att ge i samband med tecknandet av försäkring.

En mäklare är oförhindrad att driva även annan verksamhet än förmedling av försäkringar under förutsättning att verksamheterna går att hålla isär (prop. 1988/89:136 s. 20).

I samband med att bl.a. ett EG-direktiv om värdepappersrörelse - direktiv 93/22/EEG om investeringstjänster inom värdepappersområdet - hösten 1994 införlivades med den svenska lagstiftningen infördes i FML särskilda regler om möjligheten att förmedla andelar i värdepappersfonder (prop. 1994/95:50, bet. 1994/95:NU12, rskr. 1994/95:164. SFS 1994:2011). I lagen (1991:981) om värdepappersrörelse infördes samtidigt en bestämmelse enligt vilken en registrerad försäkringsmäklare under vissa förutsättningar undantas från den tillståndsplikt som enligt den lagen gäller för förmedling av finansiella instrument eller annan medverkan vid transaktioner av sådana instrument (1 kap. 3 b §). Förmedlingsverksamheten får därvid endast vara en sidoverksamhet till försäkringsmäklarrörelsen och får bara avse andelar i värdepappersfonder eller motsvarande investeringar hos vissa typer av utländska fondföretag. En ytterligare begränsning är att mäklaren får förmedla kundernas order endast till sådana företag som nu nämnts. Mäklaren får dock inte ta emot kunders medel eller fondandelar. I FML infördes samtidigt krav på att även sådan förmedlingsverksamhet skall registreras i mäklarregistret. Kravet på en tillfredsställande utbildning skall gälla även sådan verksamhet. Det gjordes i lagen också klart att en mäklare i sin verksamhet avseende förmedling av andelar i värdepappersfonder skall uppfylla - förutom de allmänna krav som gäller för förmedling av finansiella tjänster åt allmänheten - samma sundhetskrav i fråga om rörelsen som gäller för den som driver tillståndspliktig värdepappersrörelse. I fråga om ansvarsförsäkring skall också gälla samma krav som gäller för värdepappersbolag. De beskrivna bestämmelserna har trätt i kraft den 1 januari 1995.

Finansinspektionen kan återkalla registreringen för en försäkringsmäklare som inte längre uppfyller villkoren för registrering eller inte lämnar de upplysningar om verksamheten som begärts av inspektionen eller inte betalar föreskrivna avgifter för inspektionens verksamhet. Om det är tillräckligt, får inspektionen i stället för att återkalla registreringen meddela försäkringsmäklaren varning.

Om någon utan att vara registrerad driver verksamhet som omfattas av FML eller använder sig av benämningen försäkringsmäklare kan inspektionen vid vite förelägga honom att upphöra med detta. Detsamma gäller beträffande en registrerad mäklare som förmedlar försäkringar som han inte är registrerad för. Vitesföreläggande att upphöra med verksamheten kan meddelas även i samband med återkallelse av registrering.

Med anledning av EES-avtalet och Sveriges anslutning till EU har aktualiserats ändringar i den svenska lagstiftningen. Som en bakgrund till de åtgärder som på området har vidtagits inom EU kan noteras att det inte är alla medlemsstater som ställer upp villkor för igångsättande och bedrivande av verksamhet som försäkringsmäklare eller av annan förmedlingsverksamhet.

EG:s ministerråd antog den 13 december 1976 ett direktiv om åtgärder för att underlätta det effektiva utövandet av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster vid verksamhet som försäkringsagent eller försäkringsmäklare (ur grupp 630 ISIC) och särskilt om övergångs- bestämmelser för sådan verksamhet (77/92/ EEG). Direktivet syftar till att underlätta för försäkringsmäklare och försäkringsombud att starta verksamhet i annan medlemsstat. Det föreskrivs bl.a. att om ett land ställer upp vissa kunskapskrav eller krav på färdighet, skall viss i direktivet närmare angiven verksamhet i ett annat land anses uppfylla dessa krav, om sådan verksamhet har bedrivits under tid som preciseras i direktivet (artiklarna 4-8). Ett intyg om att de förutsättningar som anges i direktivet är uppfyllda skall utfärdas av de myndigheter eller organisationer som varje land har utsett (artikel 9). Med anledning av EES-avtalet togs i FML in en ny bestämmelse, 7a §, om skyldighet för Finansinspektionen att utfärda sådant intyg som avses i direktivet (prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU5, rskr. 1993/94:39. SFS 1993:1308). Bestämmelserna i artiklarna 4-8 ansågs inte kräva någon lagstiftningsåtgärd. Frågan har emellertid blivit föremål för förnyat ställningstagande och nyligen föranlett en ändring i FML (prop. 1994/95:184, bet. 1994/95:NU24, rskr. 1994/95:392. SFS 1995:787). Ändringen innebär att viss erfarenhet som en försäkringsmäklare har erhållit i ett annat land skall godtas som alternativ till utbildning.

EG-Kommissionen antog den 18 december 1991 en rekommendation om förmedlare av försäkringar (92/48/EEG). Rekommendationen avser dels vissa kvalifikationer beträffande innehav av ansvarsförsäkring samt lämplighet och vandel, dels registrering av försäkringsförmedlare. En försäkringsförmedlare skall besitta allmänbildning, affärsinsikter, fackkunskaper och yrkeskunnande men högre kompetens kan föreskrivas för oberoende försäkringsförmedlare. Rekommendationen förutsätter inte att en förmedlare skall vara oberoende från försäkringsgivarintressen. Det anges emellertid att den som inte är oberoende är skyldig att till sina kunder lämna upplysningar om sin anknytning till försäkringsföretag. I fråga om registrering anges att endast den som uppfyller kraven skall registreras och att den som inte är registrerad inte skall tillåtas starta mäklarverksamhet. Om det upprättas ett centralt register, skall skillnad göras mellan fristående och beroende försäkringsmäklare. Slutligen innehåller rekommendationen uttalanden rörande sanktionsbestämmelser.

Riksdagen beslutade våren 1994 att godkänna det s.k. tilläggsavtalet till EES-avtalet, vilket bl.a. innebar att vissa ytterligare rättsakter skulle införlivas med svensk lagstiftning. I tilläggsavtalet anges att rekommendationen skall beaktas. Rekommendationen är dock inte bindande. Det föreligger alltså ingen folkrättslig förpliktelse att genomföra rekommendationens bestämmelser i den svenska lagstiftningen. I prop. 1993/94:203 s. 163 framhölls att den svenska FML uppfyllde stora delar av vad som föreskrivs i kommissionens rekommendation (92/48/EEG) och att övriga erforderliga anpassningsåtgärder skulle övervägas inom Finans- departementet.

Antalet hos Finansinspektionen registrerade försäkringsmäklare har efter hand ökat kraftigt. I början av år 1995 fanns 699 fysiska personer och 246 juridiska personer registrerade som mäklare. Av de juridiska personerna var det stora flertalet organiserade som aktiebolag. Åtta bolag utgjordes av handelsbolag och femton bolag hade formen av kommanditbolag. I ca 150 bolag fanns endast en fysisk person registrerad som mäklare. I fyra fall drevs mäklarverksamhet av en fysisk person under enskild firma. Flertalet mäklare är medlemmar i branschorganisationen Svenska Försäkrings- mäklares Förening.

Finansinspektionen utövar sin tillsyn - utöver den prövning som sker i samband med ansökningar om registrering - dels genom föreskrifter och allmänna råd, dels genom analyser av de uppgifter som tas in från mäklarna, dels genom platsundersökningar. År 1989 meddelade dåvarande Försäkringsinspektionen föreskrifter (BFFS 1989:23, F6) angående försäkringsmäklarregister och ansökan om registrering av försäkringsmäklare. I allmänna råd (BFFS 1989:24) behandlas tillämpningen av bl.a. reglerna om kravet på oberoende av försäkringsgivarintressen, om utbildningskrav, om medelshantering, om en mäklares upplysningsplikt rörande provision samt om krav på hur en mäklare skall utföra sina uppdrag. I Finansinspektionens föreskrifter från år 1994 (BFFS 1994:14), som riktar sig till mäklare som är juridisk person, ställs krav på en mäklare att till inspektionen insända årsredovisningar och vissa andra uppgifter om förmedlingsverksamhet.

Huvudmotivet för att en särskild lagstiftning om försäkringsmäklare infördes i Sverige var att slå fast att försäkringsmäklare skall få verka på den svenska försäkringsmarknaden. Samtidigt ansågs det angeläget att av hänsyn till försäkringskunderna lägga fast vissa krav som skulle gälla för den som yrkesmässigt driver verksamhet som försäkringsmäklare.

FML har nu tillämpats under mer än fem år. De erfarenheter som vunnits under denna tid har allmänt sett bekräftat att det fanns ett behov av att lägga fast regler om verksamheten och om tillsyn av den i syfte att tillgodose försäkringskundernas berättigade skyddsintresse i olika avseenden. Som kommer att framgå av det följande har emellertid erfarenheterna givit vid handen att det nuvarande regelverket är ofullkomligt i vissa hänseenden.

De krav som ställs på försäkringsmäklare tar huvudsakligen sikte på dels att försäkringskunderna får en kvalitativt god vägledning och medverkan från mäklaren när det gäller att lösa försäkringsfrågorna på det för kunden bästa sättet, dels att skydda försäkringskunderna mot ekonomisk skada genom oaktsamt handlande av mäklaren. Finansinspektionens tillsyns- verksamhet och den ansvarsförsäkring som mäklaren skall ha omfattar inte en försäkringsmäklares andra sidoverksamheter än förmedling av fondandelar.

Det har emellertid visat sig att det råder delade meningar i fråga om vilka aktiviteter som ingår i mäklarverksamheten och vilka som faller utanför. Det finns behov av att klargöra vilka verksamheter som bör hänföras till mäklarverksamhet och vilka som inte bör göra det.

Det har på senare tid växt fram en andrahandsmarknad för livförsäkringar, s.k. begagnade försäkringar. Ofta rör det sig om utländska försäkringar. Det förekommer att försäkringsmäklare medverkar i handeln med begagnade försäkringar. Sådan verksamhet faller emellertid utanför FML:s tillämpningsområde. Detta förhållande upplevs som en brist i tillsyns- hänseende. Det bör därför övervägas om inte FML bör göras tillämplig även på denna verksamhet.

Ett förhållande som delvis hänger samman med den tidigare frågan är att annan personal än försäkringsmäklare på ett försäkringsmäklarföretag ibland har en så självständig ställning att de kan anses bedriva mäklarverksamhet. En sådan ordning var inte avsedd vid FML:s tillkomst.

Finansinspektionen har också i flera fall funnit att mäklarverksamhet som bedrivs på det sättet inte är förenlig med FML och har ingripit mot verksamheten.

Det förekommer också att försäkringsmäklare anlitar utomstående personer på ett sätt som kan sättas i fråga med hänsyn till mäklaruppdragets karaktär av förtroendeuppdrag.

Utredaren bör mot denna bakgrund undersöka om FML kan utformas så att det tydligare framgår i vilken utsträckning en försäkringsmäklare kan anlita andra personer i sin verksamhet.

Ett centralt krav på en mäklare - såväl en juridisk person som en enskild mäklare - är att mäklaren är oberoende av försäkringsgivar- intressen. I allmänna råd (BFFS 1989:24) har Finansinspektionen försökt ange närmare vad som enligt inspektionens mening följer av detta krav. Det är emellertid självklart att ett så allmänt hållet krav kan leda till tolkningsproblem. Sådana tolkningsproblem har också uppstått i den praktiska tilllämpningen. Det gäller bl.a. fall där personer genom avtal med flera bolag uppträder som ombud för flera bolag.

I andra fall har mäklaren medverkat vid försäkringslösningar på gruppsakförsäkringsområdet. Det har därvid förekommit att mäklare inte bara genom ett s.k. paraplyavtal fömedlat ett företagarförbunds försäkringslösning för sina medlemmar, en frivillig gruppsakförsäkring, utan även aktivt sökt ansluta resp. medlem till det med visst försäkringsbolag träffade paraplyavtalet.

Det är oklart i vilken utsträckning sådana och liknande aktiviteter är förenliga med det nuvarande kravet på oberoende. Det är därför angeläget att kravet på oberoende ses över och preciseras.

Även frågor avseende försäkringsbolagens provisioner till mäklarna bör tas upp. Försäkringsmäklarens uppdragsgivare bekostar provisionen genom försäkringspremien. Först på begäran av uppdragsgivaren är försäkrings- mäklaren skyldig att upplysa om provisionens storlek. Oftast har uppdragsgivaren varken kontroll av eller ens kännedom om den betalning som utges som provision.

Mot denna bakgrund bör det undersökas om det är lämpligt att skärpa det nuvarande kravet på information till försäkringskunden om provision som försäkringsgivaren betalar till mäklaren.

Kravet på oberoende avser förhållandet till försäkringsgivarintressen. För en mäklares oberoende ställning kan det också vara av betydelse om denne skall kunna driva även annan verksamhet än förmedling av försäkringar och med sådan nära förbunden verksamhet. Försäkringsverksamhetskommittén menade att en sammanblandning av mäklarverksamhet och andra typer av verksamhet kunde leda till att mäklaren vid sin förmedling av försäkringar tog otillbörliga hänsyn eller hamnade i jävsliknande situationer. Tillsynen kunde enligt kommittén också komma att försvåras. I propositionen förklarade emellertid föredragande statsrådet att han inte var beredd att föreslå några begränsningar i nämnda avseende. Han förutsatte att de olika verksamhetsgrenarna går att hålla isär (prop. 1988/89:136 s. 20). På flera andra områden gäller begränsningar för drivandet av sidoverksamhet. Inom t.ex. värdepappersområdet krävs i vissa fall att sidoverksamheten skall drivas så att den underlättar själva rörelsen, se 3 kap. 4 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse i fråga om mottagande av medel på konto och kreditgivning.

På försäkringsmäklarområdet har utvecklingen lett till att ibland mycket skiftande verksamheter kommit att drivas vid sidan om själva försäkringsmäklarrörelsen. Det förekommer t.ex. hästhandel och antikvitetshandel som sidoverksamheter. Det är därför angeläget att man mot bakgrund av vad som gäller på bl.a. värdepappersområdet studerar den utveckling som skett i fråga om sidoverksamheter på försäkringsmäklarområdet och undersöker behovet av särskilda regler i FML när det gäller möjligheten att driva verksamhet vid sidan av mäklarverksamheten.

Kravet på att en försäkringsmäklare skall ha en tillfredsställande utbildning för den verksamhet som han skall ägna sig åt är av stor vikt.

Svenska Försäkringsmäklares Förening har i en skrivelse till Finansdeparte- mentet den 3 januari 1995 tagit upp frågan om kravet på utbildning för försäkringsmäklare. Föreningen anser att samhället genomgått så stora förändringar sedan FML infördes att kraven för att verka som försäkringsmäklare bör skärpas. Enligt föreningen bidrar Sveriges inträde i EU till ökade kunskapskrav för mäklarna om utlandet och internationella försäkringar. Föreningen anser därför att utbildningskraven snarast bör skärpas och anpassas efter de koncessionsregler som gäller för försäkrings- bolagen efter den 1 januari 1996.

Som framgått av det föregående kan en registrering avse all slags försäkring, enbart personförsäkring eller enbart skadeförsäkring. Det nuvarande utbild- ningskravet är kopplat till denna kategorisering. Uppdelningen överensstämmer inte med försäkringsrörelsystematik. Denna grundas på EG:s regler om indelning av skadeförsäkring resp. livförsäkring i olika försäkringsklasser. Det bör övervägas om inte registreringskravet borde knytas an till indelningen i försäkringsklasser enligt försäkringsrörelselagen. Med en sådan ordning kan en registrering t.ex. begränsas till att avse de försäkringsklasser inom skadeförsäkring som mäklaren i fråga har en dokumenterad utbildning för. Det bör därvid också övervägas om redan registrerade mäklare skall genomgå ett nytt registreringsförfarande.

Som Försäkringsmäklares Förening framhåller bör även kraven på mäklarnas utbildning undersökas mot bakgrund av den internationella roll som en försäkringsmäklare kan komma att spela i ett framtida EU. Vidare kan det finnas behov av att klargöra utbildningskraven för den som är verksam på området för handel med fondandelar.

När det gäller att skydda försäkringskunderna mot ekonomiska skador på grund av oaktsamt förfarande har kravet på ansvarsförsäkring visat sig ha stor betydelse. Detta har belysts inte minst vid inträffade skadefall. Den närmare regleringen av försäkringskravet har tagits in i förordningen om försäkringsmäklare. Redan från början visade det sig emellertid vara förenat med stora svårigheter att utifrån en lämplig avvägning lägga fast försäkringskrav som gav ett tillfredsställande skydd åt kunderna samtidigt som det blev möjligt för mäklarna att på rimliga villkor skaffa sig föreskrivet skydd. Föreskrifterna i förordningen har ändrats vid två tillfällen, senast år 1992 med ikraftträdande den 1 januari 1993 (SFS 1992:1549). Enligt de nu gällande reglerna skall för försäkring i allmänhet gälla att försäkringsskyddet gäller för skada som har orsakats under den tid då försäkringen varit i kraft och med ett högsta ersättningsbelopp motsvarande minst 200 gånger basbeloppet. För ett mäklarföretag uppgår det sammanlagda ersättningsbeloppet under ett år till lägst 2 000 gånger basbeloppet för varje påbörjat tiotal mäklare, dock att ansvaret inte behöver avse större belopp än motsvarande 6 000 gånger basbeloppet. För förmedling av skadeförsäkringar till näringsidkare med fler än tio årsanställda har Finansinspektionen föreskrivit högre ersättningsansvar samtidigt som försäkringen kan avse enbart skador som anmäls under tid då försäkringen är i kraft, dock med ett efterskydd under två år efter det att försäkringen upphört att gälla.

Representanter för försäkringsmäklarna har framhållit att ansvarsförsäkringar med föreskrivna villkor kan köpas endast hos ett fåtal svenska försäkringsgivare och att de höga premierna medför en konkurrensnackdel i förhållande till utländska mäklare.

Mot bakgrund av det anförda bör det undersökas om bestämmelserna om försäkringsmäklares ansvarsförsäkring kan reformeras i linje med mäklarnas önskemål samtidigt som en tillfredsställande konsumentskyddsstandard upprätt- hålls.

Även bestämmelserna som rör inspektionens tillsyn bör ses över. När det gäller övervakningen av att fysiska personer som är registrerade som mäklare uppfyller det allmänna kravet på lämplighet har förutsättningarna i viss mån blivit olika för huvudverksamheten som förmedlare av försäkringar och den numera medgivna verksamheten avseende förmedling av andelar i värdepappersfonder. För den senare verksamheten gäller sålunda genom en hänvisning till lagen om värdepappersrörelse utökade krav, bl.a. ett allmänt krav på sundhet i rörelsen. Det finns anledning att utforma de allmänna kraven på mäklarna på ett likartat sätt för olika verksamheter.

Förutsättningarna för att återkalla en registrering är bl.a. knutna till de krav som ställs på mäklaren enligt 4-6 §§ FML. För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs bl.a. att han inte är i konkurs och i övrigt bedöms vara lämplig som försäkringsmäklare. Lämplighetskravet innebär att mäklaren skall vara en redbar och seriös yrkesutövare. Omständigheter som kan ha betydelse för bedömningen är att sökanden själv eller olika företag som har drivits av honom har försatts i konkurs eller har stora skatteskulder (prop. 1988/89:136 s. 35 f.). För en juridisk person föreskrivs inte något krav på konkursfrihet och allmän lämplighet. Finansinspektionen har därför inte samma möjligheter till ingripande mot ett mäklarföretag som mot de enskilda mäklarna som arbetar inom företaget. Detta har i den praktiska tillämpningen visat sig vara en brist.

Av denna anledning och med beaktande av de ändringar som under senare år har gjorts i annan lagstiftning på det finansiella området finns behov av att undersöka om grunderna för avregistrering och för varning bör ändras.

Försäkringsmäklaren skall se till att uppdragsgivaren får den information som försäkringsgivaren är skyldig att lämna i samband med att en konsumentförsäkring tecknas (12 § FML). Han behöver emellertid inte själv lämna informationen till uppdragsgivaren. I sådant fall är han dock skyldig att förvissa sig om att försäkringsbolaget lämnar informationen direkt till uppdragsgivaren (prop. 1988/89:136 s. 38).

Det är angeläget att man undersöker om försäkringsmäklarens informationsskyldighet vid konsumentförsäkringar bör utvidgas.

Det är för närvarande osäkert om den nämnda rekommendationen om försäkringsförmedlare kommer att omarbetas till ett bindande direktiv inom EG.

Rekommendationen avser inte bara försäkringsmäklare utan även andra typer av förmedlare. Det är tveksamt om det går att upprätthålla en fungerande tillsyn över en så vid personkrets.

Mot denna bakgrund är det för närvarande inte aktuellt att genomföra rekommendationen i den svenska lagstiftningen. Inget hindrar emellertid att rekommendationen beaktas i de delar som kan anses ändamålsenliga i samband med detta uppdrag.

En särskild utredare skall tillkallas för att se över lagen om försäkrings- mäklare.

Utredaren bör med utgångspunkt i det ovan redovisade behovet av en lagöversyn föreslå de ändringar som behövs för att trygga en sund utveckling av mäklar- verksamheten och förstärka skyddet för de försäkringstagare som anlitar för- säkringsmäklare. Utredaren utländska förhållanden föranleder några särskilda ställningstaganden.

Utredaren bör vara oförhindrad att ta upp även andra frågor rörande försäkringsmäklarverksamhet, angränsande till de som särskilt har angetts i det föregående.

Utredaren skall beakta direktiven till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23).

Utredaren bör samråda med Finansinspektionen, Sveriges Försäkringsförbund, Svenska Försäkringsmäklares Förening och med Konsumentverket.

Utredarens uppdrag bör vara slutfört före utgången av år 1996.