Prop. 1993/94:203

Ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m.

&

Regeringens proposition 1993/94z203 &?

Ändringar av avtalet om Europeiska ekonomiska PTOP- _ samarbetsområdet (EES-avtalet) m.m. 1993/94-203

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 24 mars 1994

Carl Bildt

Ulf Dinkelspiel (Utrikesdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag om godkännande av ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och avtalet mellan EFTA- staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet). Beslut om ändringar av EES- avtalet har fattats av Gemensamma EES-kommittén. Besluten innebär dels ändringar av ett Henal bilagor till EES-avtalet, dels ändringar i ett par av avtalets protokoll. Ändringarna i bilagorna innebär att ytterligare ett antal rättsakter tas in i EES-avtalet. Dessa rättsakter har antagits av Europeiska gemenskapen (EG) under tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993. Rättsaktema uppgår till närmare femhundra och täcker i stort alla de sakområden som ingår i EES-avtalet. _ I fråga om övervakningsavtalet har vissa protokoll ändrats.

Vidare läggs i propositionen fram förslag till de ändringar i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) som föranleds av ändringarna i EES— avtalet och i övervakningsavtalet. Förslag till ändringar i ett ytterligare antal lagar som anknyter till EES-avtalet läggs också fram. Flertalet lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer.

15. Miljö- och naturresursdepartementcts

verksamhetsområde ......................................... 284 15.1 Inledning .............................................. 284 15.2 Tekniska föreskrifter på miljöområdet ........... _.285 15.2.1 Utsläpp från motordrivna fordon ...... 285 15.2.2 Farliga kemikalier ............. _ ........... 286 15.2.3 Miljöskydd .................................. 290 15.3 Miljöbilagan till EES—avtalet (bilaga XX) ........ 291 1531 Vatten ....................................... 291 15.32 Luft ....................................... 292 15.3.3 Avfall ....................................... 293 Bilaga 1 Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94 av

Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga 4

Bilaga 5

Bilaga 6

den 21 mars 1994 om ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (svensk text) Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94 av den 21 mars 1994 om ändring i EES—avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (engelsk text) Gemensamma EES—kommitténs beslut nr 2194 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 1 till EES—avtalet i svensk och engelsk text Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 3/94 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 21 till EES-avtalet i svensk och engelsk text Avtal om ändring i protokollen 2 och 3 till avtalet mellan EFTAvstaterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol i svensk och engelsk text

Avtal Om ändring i protokoll 4 till. avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet- och en domstol i svensk och engelsk text

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994

Prop. 1993/941203

- - ' Prop. 1993/94:203 .1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

1. godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 om ändring i EES-avtalets bilagor samt protokoll 47 till EES- avtalet,

2. godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 1 till EES—avtalet och beslut samma dag om ändring i protokoll 21 till samma avtal,

3. godkänner avtalet mellan EFTA-staterna den 21 mars 1994 om ändring i protokollen 2 och 3 till avtalet mellan EFTA—staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol samt avtalet mellan EFTA-staterna den 7 mars om ändring i protokoll 4 till samma avtal,

4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992: 1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområdet (EES),

'»)! antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1992: 1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),

6. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1993:584) om medicintekniska produkter,

7. antar regeringens förslag till lag om upphävande av lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart,

8. antar regeringens förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297),

9. antar regeringens förslag till lag om ändring i epizootilagen (1980:369),

10. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur,

11. antar regeringens förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda,

12. antar regeringens förslag till lag om ändring i utsädeslagen (1976:298), 7

14.

antar regeringens förslag till

miljömärkningssystem,

antar regeringens förslag till la märkning av hushållsapparate

lag om ett europeiskt

g om ändring i lagen (1992:1232) om r.

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1993/94:203: Avsnitt 16

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES)

Härigenom föreskrivs att bilagorna 1 och 2 till lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), till följd av ändringar i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) och i avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol, skall ha följande lydelse.

Bilaga 1

PROTOKOLL 1 OM ÖVERGRIPANDE ANPASSNING

4. Informationsutbyte och anmälningsförfaranden

a) I de fall där en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG— kommissionen skall en EFTA-stat lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet som skall vidarebefordra uppgifterna till EFTA—staternas ständiga kommitté. Samma gäller när information skall lämnas av behöriga myndigheter. EG-kommissionen och EFTA:s övervakningsmyndighet skall utbyta information som de har fått från EG- medlemsstaterna, från EFTA—stater eller från behöriga myndigheter.

PROTOKOLL 21 OM GENOMFÖRANDET AV KONKURRENSREGLER TILLÄMPLIGA PÅ FÖRETAG

13. 387 R 3975 Rådets förordning (EEG) nr 3975/87 av den 14 december 1987 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn (EGT nr L 374, 31.12.1987, 5.1) i dess lydelse enligt

- 391 R- 1284 Rådets förordning (EEG) nr 1284/91 av den 14 maj 1991 (EGT nr L 122, 15.5.1991, 5.2)

- 392 R 2410 Rådets förordning (EEG) nr 2410/92 av den 23 juli 1992

(EGT-nr L 240, 24.8.1992, 5.18).

PROTOKOLL 2 OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM EFTA:s ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ UPPHANDLINGSOMRÅDET

AVSNITT 1 Artikel 1

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 31 och 32 i detta avtal kan EFTA:s övervakningsmyndighet inleda detförfarande som förevarande artikel föreskriver när den, innan ett avtal har träffats, an-ser att en klar och konkret överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har ägt rum i samband med ett upphandlingsförfarande inorn tillämpningsområdet för de rättsakter som det hänvisas till i punkterna 2 och 3 i bilaga XVI i EES-avtalet.

1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet tillsammans med en rådgivande kommitté. sammansatt av representanter från EFTA—staterna. granska det sätt varpå bestämmelserna i detta avsnitt samt bestämmelserna i den rättsakt som det hänvisas till ipunkt 5 ibilaga XVI i EES—avtalet har genomförts och, om så anses nödvändigt, komma med förslag till ändringar. Till ordförande i denna kommitté skall utses en representant från EFTA:s övervakningsmyndighet. Ordföranden sammankallar kommittén på eget initiativ eller på begäran av en av dess ledamöter.

AVSNITT 2

Rättelseförfarande

Artikel 3

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 31 och 32 i detta

avtal får EFTA:s övervakningsmyndighet inleda förfarandet enligt denna artikel, om den innan ett avtal har träffats anser att en klar och konkret överträdelse av bestämmelserna i EES-avtalet på upphandlingsområdet har ägt rum antingen i samband med ett upphandlingsförfarande som omfattas av den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet eller i förhållande till artikel 3.2 a i samma rättsakt när det gäller en upphandlande enhet som omfattas av den bestämmelsen.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrätta den berörda EFTA- staten och den upphandlande enheten som berörs om skälen till varför man ansett att en klar och konkret överträdelse har ägt rum och begära att överträdelsen rättas på lämpligt sätt.

Hänvisningar till S4

  • Prop. 1993/94:203: Avsnitt 12, 16

3. Inom 30 dagar från det att den berörda EFTA—staten har mottagit en underrättelse enligt punkt 2 skall den lämna EFTA:s övervakningsmyndighet

a) en bekräftelse på att överträdelsen rättats,

b) en motiverad inlaga om varför rättelse inte har skett, eller 0) ett meddelande om att upphandlingsförfarandet har ställts in tills vidare, antingen på den upphandlande enhetens eget initiativ. eller med stöd av de befogenheter som anges i artikel 2.1 a i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet.

4. I en motiverad inlaga enligt punkt 3 b i denna artikel kan bl.a. anföras att den påstådda överträdelsen redan är föremål för rättsligt förfarande eller för prövning enligt artikel 2.9 i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet. I sådant fall skall EFTA-staten underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om prövningens resultat så snart detta blir känt. '

5. Då underrättelse har lämnats om att en upphandling har ställts in tills vidare enligt punkt 3 c i denna artikel, skall den berörda EFTA—staten underrätta EFTA:s övervakningsmyndighet om när upphandlings— förfarandet återupptas. eller när ett annat upphandlingsförfarande som helt eller delvis avser samma föremål har inletts. Denna senare underrättelse skall innehålla en bekräftelse på att den påstådda överträdelsen har rättats eller, om så inte är fallet, en förklaring till varför rättelse inte har skett.

Medling Artikel 4

1. Var och en som har eller har haft intresse av att teckna ett visst kontrakt av det slag som avses i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet och som anser sig ha lidit skada eller löpa risk att lida skada på grund av att upphandlingsförfarandet vad gäller detta kontrakt påstås strida mot EES-avtalets upphandlingsregler eller den

nationella lagstiftning som är till för att införliva dessa regler kan begära tillämpning av medlingsförfarande enligt artiklarna 5 och 6 i detta protokoll.

2. En begäran enligt punkt 1 skall göras skriftligen till EFTA:s övervakningsmyndighet eller till de nationella myndigheter som förtecknats i tillägget till detta protokoll. Dessa myndigheter skall så snabbt som möjligt till EFTA:s övervakningsmyndighet vidarebefordra en sådan begäran.

Artikel 5

1. Finner EFTA:s övervakningsmyndighet efter att ha tagit del av en sådan begäran som avses i artikel 4 att tvisten gäller tillämpningen av EES-avtalets regler, skall EFTA:s övervakningsmyndighet efterhöra om den upphandlande enheten är villig att delta i ett medlingsförfarande. Om den upphandlande enheten avböjer deltagande, skall EFTA:s övervakningsmyndighet meddela den som gjort framställningen att förfarandet inte kan äga rum. Om den upphandlande enheten så medger, skall punkterna 2-7 tillämpas.

2. EFTA:s övervakningsmyndighet skall så snabbt som möjligt välja en medlare bland ett antal ojäviga personer som godkäan för denna uppgift. En förteckning över dessa skall upprättas av EFTA:s övervakningsmyndighet efter samråd med en rådgivande kommitté sammansatt av företrädare för EFTA—staterna eller, vad gäller medlare i tvister med en upphandlande enhet med sådan verksamhet som avses i artikel 2.2 (1 i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES- avtalet, efter samråd med en sådan rådgivande kommitté förstärkt med experter på telekommunikationsupphandling.

Vardera parten i medlingsförfarandet skall meddela om parten godkänner den medlare EFTA:s övervakningsmyndighet har valt och utse en ytterligare medlare. Medlarna får anlita högst två andra personer att biträda dem som experter. Medlingsförfarandets parter och EFTA:s övervakningsmyndighet har alltid rätt att inte godkänna de experter som anlitas av medlarna.

3. Medlarna skall bereda den som begärt medlingen, den upphandlande enheten och varje annan möjlig kontraktspart eller anbudsgivare i det ifrågavarande upphandlingsförfarandet tillfälle att muntligen eller skrift— ligen inkomma med en framställning.

4. Medlarna skall söka att så snart som möjligt få parterna att nå en överenskommelse som överensstämmer med EES-avtalets regler.

5. Medlarna skall meddela EFTA:s övervakningsmyndighet vad som har framkommit och det resultat de har uppnått.

6. Både den part som begärt medlingsförfarandet och den upphandlande enheten skall när som helst ha rätt att avsluta medlingsförfarandet.

7. Om parterna inte beslutar annat, skall den som begär medlingsförfarandet och den upphandlande enheten svara var och en för sina egna kostnader. De skall också vardera bära hälften av kostnaderna för förfarandet med undantag för kostnaderna för parter som tillkommit under förfarandet.

Artikel 6

1. När i ett upphandlingsärende som är föremål för medlingsförfarande någon som enligt artikel 4 är berörd part, och som inte är den som har begärt medlingsförfarandet, inför domstol eller annan myndighet begärt prövning av upphandlingsförfarandet enligt den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet, skall den upphandlande enheten underrätta medlarna om detta. Dessa skall meddela denna berörda part om att begäran inkommit om att tillämpa medlingsförfarandet och skall ge parten tillfälle att inom en given tidsfrist ange om han önskar delta i förfarandet. Om parten vägrar delta kan medlarna, vid behov genom majoritetsavgörande, besluta att medlingsförfarandet skall avslutas om de finner partens deltagande nödvändigt för att slita tvisten. De skall underrätta kommittén om sitt beslut och ange skälen för beslutet.

2. Åtgärder som vidtas i enlighet med artiklarna 4-6 skall inte påverka

a) någon åtgärd som EFTA:s övervakningsmyndighet eller någon EFTA- stat vidtar i enlighet med artiklarna 31 och 32 i avtalet mellan EFTA- staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol eller i enlighet med artikel 3 i detta protokoll,

b) någon medlingssökande parts, en upphandlande enhets eller någon annan parts rättigheter.

Artikel 7

1. Senast den 1 januari 1996 skall EFTA:s övervakningsmyndighet, i samråd med den rådgivande kommittén sammansatt av företrädare för EFTA—staterna, se över hur bestämmelserna i detta avsnitt och i den rättsakt som anges i punkt 5 a i bilaga XVI till EES-avtalet har tillämpats och särskilt hur europastandarder har använts, och om så behövs föreslå ändringar.

2. EFTA-staterna skall årligen före den 1 mars rapportera till EFTA:s övervakningsmyndighet om hur de under föregående kalenderår har tillämpat sina nationella prövningsbestämmelser. Anvisningar om

Prop. 1993/94z203

rapportens innehåll utarbetas av EFTA:s övervakningsmyndighet i Prop. 1993/94z203 samråd med den rådgivande kommittén.

3. I ärenden som avser en upphandlande enhet med verksamhet av det slag som avses i artikel 2.2 d i den rättsakt som anges i punkt 4 i bilaga XVI till EES-avtalet skall EFTA:s övervakningsmyndighet också samråda med en sådan rådgivande kommitté förstärkt med experter på telekommunikationsupphandling.

TILLÄGG Finland Kauppa- ja teollisuusministeriö, Handels- och industriministeriet Island

Fjårmälaråöuneytiö (Finansministeriet)

Norge

Närings- och engergidepartementet Sverige

Nämnden för offentlig upphandling Österrike

Bundeministerium fiir Wirtschaftliche Angelenheiten (Förbundsministeriet för ekonomiska frågor).

RROIOKOLL 3 OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM EFTA:s ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PÅ STATSSTÖDSOMRÅDET

Artikel 3

1. För att bedöma om de statliga stödåtgärder inom stålindustrin som omfattas av den rättsakt som anges i punkt 1 a i bilaga XV till EES-' 14 avtalet är förenliga med EES-avtalet, skall de regler som fastställs i

artikel 1 i detta protokoll preciseras närmare enligt följande:

2. De anmälningar av planerat stöd som omfattas av den rättsakt som avses i punkt 1 måste inges till EFTA:s övervakningsmyndighet senast vid tidpunkten för ikraftträdandet av Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 om ändring i protokoll 47 och vissa bilagor till EES-avtalet vad gäller stöd som omfattas av artikel 5 i den rättsakt som avses i punkt 1 och senast den 30 juni 1996 vad gäller allt annat stöd. Alla individuella stödåtgärder av det slag som avses i artiklarna 4 och 5 i den rättsakt som avses i punkt 1 skall anmälas till EFTA:s övervakningsmyndighet i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 1.3 i detta-protokoll. EFTA:s övervakningsmyndighet förbehåller sig också rätten att begära att vissa eller alla individuella stödåtgärder av de slag som avses i artiklarna 2 och 3 i den rättsakt som avses i punkt 1 skall anmälas i enlighet med vad som sägs i artikel 1.3 i detta protokoll.

3. EFTA:s övervakningsmyndighet skall underrättas i så god tid att den ' hinner yttra sig i ärendet, dock senast den 30 juni 1996, om EFTA- staters eller regionala eller lokala myndigheters eller andra organs alla planer på att överföra statliga medel till stålföretag genom aktieköp eller kapitaltillskott eller jämförlig finansiering.

EFTA:s övervakningsmyndighet skall avgöra om kapitalöverföringen innefattar stödinslag enligt artikel 1.2 i den rättsakt som avses i punkt 1 och i sådant fall undersöka om de är förenliga med EES-avtalet enligt bestämmelserna i artiklarna 2—5 i den rättsakten.

4. EFTA:s övervakningsmyndighet skall innan den tar ställning inhämta EFTA-staternas synpunkter på planer beträffande stöd i samband med nedläggningar, regionalt investeringsstöd i de fall då den investering eller summan av de investeringar som fått stöd under tolv på varandra följande månader överstiger 10 miljoner ecu samt andra större stödplaner som anmälts till EFTA:s övervakningsmyndighet. Den skall sedan underrätta EFTA—staterna om hur den har tagit Ställning till varje förslag om stöd, med angivande av stödets form och storlek.

5. Om EFTA:s övervakningsmyndighet efter att ha givit berörda parter tillfälle att yttra sig finner att stöd i ett visst fall är oförenligt med bestämmelserna i den rättsakt som avses i punkt 1. skall den underrätta EFTA-staten i fråga om sitt beslut. EFTA:s övervakningsmyndighet skall fatta det beslutet högst tre månader efter det att den har erhållit den information som krävs för att bedöma det föreslagna stödet.

6. Om EFTA:s övervakningsmyndighet underlåter att inleda det förfarande som föreskrivs i artikel 1.2.1 i detta protokoll eller att eljest meddela sin ståndpunkt inom två månader efter det att den har erhållit anmälan om föreslaget stöd, får de planerade stödåtgärderna verkställas under förutsättning att EFTA-staten först underrättar EFTA:s

övervakningsmyndighet om sin avsikt att göra så. I de fall då EFTA:s Prop övervakningsmyndighet inhämtar EFTA—staternas synpunkter enligt bestämmelserna i punkt 4, skall ovannämnda tid vara tre månader."

PROTOKOLL 4 OM DE UPPGIFTER OCH BEFOGENHETER SOM EFTA:s ÖVERVAKNINGSMYNDIGHET HAR PA KONKURRENSOMRÅDET

KAPITEL XI PROCEDUREN FÖR TILLÄMPNING AV KONKUR— RENSREGLERNA PÅ FÖRETAG INOM "LUETEARTSSEKTORN

Artikel ] Tillämpningsområde

]. I detta kapitel anges detaljerade regler för tillämpning av artiklarna 53 och 54 i EES-avtalet på lufttransporttjänster.

2. Detta kapitel skall endast tillämpas på luftfart mellan flygplatser inom det territorium som omfattas av EES-avtalet.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

dels att 4 5 skall upphöra att gälla, dels att 1, 2 och 3 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya bilagor, bilaga 12—16, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 5 Följande regler i rättsakter inom Följande regler i rättsakter inom Europeiska gemenskaperna Europeiska gemenskaperna (EG), som det hänvisas till i (EG), som det hänvisas till i bilaga VI till avtalet om bilaga VI till avtalet om Europeiska ekonomiska Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), samarbetsområdet (EES-avtalet) skall gälla som svensk lag: och i bilaga 6 till Gemensamma

EES-konunitténs beslut nr 7/94, skall gälla som svensk lag:

1. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedletnmar flyttar inom gemenskapen, i den lydelse rättsakten har enligt bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2juni 1983 om ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

2. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1660/85 av den 13 juni 1985 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

3. Artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985 om teknisk anpassning av gemenskapens regler om social trygghet för migrerande arbetare avseende Grönland. såvitt artikeln avser fortsatt giltighet och'tillämpning av artikel 22.1a 22.3 i förordning (EEG) nr 1408/71.

4. Avsnitt 1 under avdelning VIII. Socialpolitik i Anslutningsakten för Spanien och Portugal.

2 Riksdagen 1993.-"(14. ['.tuml. :VI'ZI'U

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES)

dels att 4 5 skall upphöra att gälla, dels att 1, 2 och 3 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fem nya bilagor, bilaga 12-16, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 &

Följande regler i rättsakter inom Följande regler i rättsakter inom Europeiska gemenskaperna Europeiska gemenskaperna (EG), som det hänvisas till i - (EG), som det hänvisas till i bilaga VI till avtalet om bilaga VI till avtalet om Europeiska ekonomiska Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), ' samarbetsområdet (EES-avtalet) skall gälla som svensk lag: och i bilaga 6 till Gemensamma

EES—kommitténs beslut nr 7/94, skall gälla som svensk lag:

1. Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i den lydelse rättsakten har enligt bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 om ändring och uppdatering av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

2. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1660/85 av den 13 juni 1985 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

3. Artikel 3 i rådets förordning (EEG) nr 1661/85 av den 13 juni 1985 om teknisk anpassning av gemenskapens regler om social trygghet för migrerande arbetare avseende Grönland, såvitt artikeln avser fortsatt giltighet och tillämpning av artikel 22.1a 22.3 i förordning (EEG) nr 1408/71.

4. Avsnitt 1 under avdelning VIII. Socialpolitik i Anslutningsakten för Spanien och Portugal.

Prop. 1993/94z203

5. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3811/86 av den 11 december 1986 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

6. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1305/89 av den 11 maj 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

7. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2332/89 av den 18 juli 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

8. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 3427/89 av den 30 oktober 1989 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

9. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 2195/91 av den 25 juni 1991 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

10. Artikel 1 i rådets förord- ning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda. egenföretagare eller deras familjernedlenmtar flyttar inom gemenskap en . 1]. Artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 om ändring av dels förordning (EEG) nr ] 408/ 7] om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemnuir flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 5 74/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr ]408/71. 12. Artikel ] i rådets förordning (EEG) nr ]249/92 av den 30 april [992 om ändring av

Reglerna skall gälla med de an- passningar som framgår av bila- ga VI till EES-avtalet och av protokollet den 17 mars 1993 med justeringar av EES-avtalet (EES-protokollet).

|».)

35

dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpnin gen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förord- ning (EEG) nr 5 74/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71.

13. Artikel 1 i rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni [993 om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels förordning (EEG) nr 5 74/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71, och dels förordning (EEG) nr I 24 7/92 om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71. Bestämmelsernas svenska text finns i bilaga 1—9 och 12—15 till denna lag.

Reglerna skall gälla med de an- passningar som framgår av

I. bilaga VI till EES-avtalet,

2. protokollet den 17 mars 1993 med justeringar av EES-avtalet (EES-protokollet), och

3. bilaga 6 till Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94.

Den svenska texten till dessa dokument finns som bilaga 10—11 och 16 till denna lag.

Av lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES) framgår att vid tillämpningen av reglerna bestämmelserna i följande protokoll skall gälla.

1. Protokoll ] till avtalet om en ständig kommitté mellan länderna inom Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA).

ISenastc lydelse 1993;763.

2. Protokoll 1 till avtalet om 2. Protokoll 1 till avtalet om inrättandet av en övervaknings— inrättandet av en övervaknings- myndighet och en domstol myndighet och en domstol mellan EFTA—länderna. mellan EFTA—ländema.

Dessa protokoll och protokoll I till EES-avtalet finns intagna i lagen (1992:1317) om ett euro- peiskt ekonomiskt samarbets- område (EES).

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer och tillämpas från och med den 1 januari 1994.

Äldre bestämmelser skall dock tillämpas för tiden fram till dagen för ikraftträdandet när detta är mer fördelaktigt för den enskilde."

Regeringen får sätta lagen i kraft i förhållande till Liechtenstein vid en senare tidpunkt än i förhållande till andra avtalsslutande parter.

392R1247IS

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr 1. 13611

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr1247l92 av den 30 april 1992

om ändring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 51 och 235 I detta.

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare,'

med beaktande av Europaparlamenlcts yttrande.:

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,” och

med beaktande av följande

Det är nödvändigt att andra förordning (EEG) nr HOS/712 uppdaterad genom förordning (EEG) nr 2001.-'835 och senast ändrad genom förordning (EEG) nr 2195/919

Det är nödvändigt att utvidga definitionen av " familjemedlem" i förordning (EEG) nr 1408/71 för överensstämmelse med domstolens rättspraxis angående tolkningen. av detta uttryck

Det är också nödvändigt att beakta domstolens rättspraxrs som förklarar att vissa förmåner enligt nationell lagstiftning samtidigt kan falla in under både social trygghet och socialt bistånd beroende på den pL'rsongrupp for vilken sådana lagar gäller, målsättningen med förmånerna och du närmare förutsättningar som är knutna till dessa förmåner.

' EGT nr C 240. 21.9.1985, 5.6. : EGT an 343. 31.12.1985.S.lll. ' EGT nr C 344.31.121985,s.2. ' EGT nr L HQ, 5.7.1971, 5.2. ! EGT nr L 230, 22.l.l9!3, s 6. " EGT nr I.' 206, 29.7.1991, s ?.

Domstolen har förklarat att den lagstiftning enligt vilken sådana förmåner utges i vissa delar har likheter med socialt bistånd i det att ett behov utgör ett väsentligt kriterium fiir dess tillämpning och att villkoren för rätt till förmåner inte grundas på sammanläggning av anställnings- eller avgifts- perioder, medan den i andra delar är nära social trygghet i det att beviljandet av sådana förmåner inte är knutet till ett skönsmässigt avgörande och att det ger förmånstagama en rättsligt definierad ställning.

Enligt artikel 4.4 i förordning (EEG) nr NOS/7] giillcr förordningen inte socialhjälpssystcm.

De villkor och de tillämpningsmctoder som avses är sådana till ett samordningssystem som avviker från det som har fastställts i förordning (EEG) nr HOS/71 och som beaktar de särskilda känneteckncn för berörda förmåner bör införas i denna förordning för att skydda migrerande arbetstagares intressen i enlighet med bestämmelserna i fördragcts artikel 51.

Sådana förmåner bör beviljas med avseende på personer som omfattas av förordning (EEG) nr 1408371, uteslutande i enlighet med lagstiftningen i den berörda personens eller hans eller hennes familjemedlemmars bosättningslund med sådan sammanläggning av bosättningspcrinder som har fullgjorts i varje annan medlemsstat som är nödvändig och utan diskriminering på grund av nationalitet

Det är inte desto mindre nödvändigt att försäkra att det gällande samordningssystcmcti förordning (EEG) nr 1408/71 fortsätter att gälla för förmåner som antingen inte faller inom denna särskilda kategori av förmåner eller som inte uttryckligen har upptagits i en bilaga till denna förordning; en ny bilaga är nödvändig for detta ändamål

')",

Nr L 136 /2

392R1247/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

19.5.92

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följande sätt:

1)

3)

1 artikel 1

a) skall punkt fbetecknas punkt f i och följande Införas som punkt fii:

"ii) När det gäller handikappförmåner som enligt en medlemsstats lagstiftning utges till alla medborgare i den staten som uppfyller före- skrivna villkor. skall uttrycket familjemedlem innebära åtminstone en anstållds eller egenfö- retagares make och en sådan persons barn som antingen är minderåriga eller ekonomiski beroende av en sådan person."

b) skall följande ord läggas till i första stycket i punkt j:

"eller de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som omfattas av artikel 4.2a."

I artikel 4 skall följande punkter införas:

"Za Denna förordning gäller också särskilda icke avgiftsfinansierade fomiåner som utges enligt en annan lagstiftning eller andra system än de som avses i punkt 1 eller som inte omfattas på grund av punkt 4. när sådana förmåner har till syfte

a) antingen att täcka de risker som omfattas av de ftirsäkringsgrcnar som anges i punkt la—h. i stället för eller som tillägg till andra förmåner. eller

b") uteslutande ge ett särskilt skydd för handikappade.

'.lb Denna förordning gäller inte bestämmelser i en medlemsstats lagstiftning om särskilda icke avgiftsfi- nansierade förmåner som anges i bilaga 2 avsnitt lll vars tillämpningsområde är begränsat till en del av medlemsstatens territorium."

Artikel 5 skall ersättas med följande: "Artikel 5

Medlemsstaters förklaringar om denna Rjrnrdtiings tillämpningsområde

l förklaringar som skall anmälas och offentliggöras en- ligt artikel 97 skall medlemsstaterna närmare ange den lagstiftning och de system som avses i artikel 4.1 och 4.2. de särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner som avses i artikel 4.2a. de. minimiförmåner som avses i ar- tikel 50 samt de förmåner som avses i artikel 77 och 78 "

4)

5)

Följande artikel skall införas: ”Artikel 100 Särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner

1. Utan hinder av beståmmelsema i artikel 10 och avdelning lll skall personer för vilka denna förordning gäller erhålla de särskilda icke avgiftsfmansierade kontantförmåner som avses i artikel 4.2a, uteslutande inom den medlemsstats territorium där de är bosatta i enlighet med lagstiftningen i den staten under förutsätt- ning att förmånerna är förtecknade i bilaga 2 a. Förmånema skall utges och bekostas av institutionen på bosättningsorten.

2. lnstitutionen i en medlemsstat enligt vars lagstift- ning rätten till förmåner som omfattas av punkt ] grundas på fullgörandeav anställningsperioder. perioder av verksamhet som egenföretagare eller bosätt- ningsperioder skall. i nödvändig utsträckning. beakta anställningsperioder. perioder av verksamhet som egen- företagare eller bosättningsperioder som har fullgions inom varje annan medlemsstats territorium som perioder som har fullgjorts inom den första medlemsstatens territorium

3. Om rätten till en förmån som avses i punkt 1 enligt en medlemsstats lagstiftning utges i form av ett tillägg vid uppbärande av en förmån som omfattas av artikel 4.1 a—h och ingen sådan förmån utbetalas enligt denna lagstiftning, skall varje motsvarande förmån sum beviljas enligt en annan medlemsstats lagstiftning behandlas som en förmån som beviljas enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning för rätt till tillägget.

4. Om rätten till en handikapp- eller invaliditetsförmån som omfattas av punkt 1 enligt en medlemsstats lagstiftning är förenad med villkor om att handikappet eller invaliditeten skall vara konstaterad första gången inom den medlemsstatens tenitorium. skall detta villkor anses vara uppfyllt om en sådan diagnos första gången stalls inom en annan medlemsstats territorium."

Följande skall läggas till i bilaga 2:

"lll. Särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2h som inte faller inom fiirordningens tillämpningsområde A. BELGIEN

Inga. B DANMARK

lnga.

392R1247/S 19.5.92 Europeiska gemenskapernas OlTlClClla tidning Nr L 136 /3 C. TYSKLAND F. IRLAND &) Förmåner enligt delstaternas lagstihning Inga. som beviljas för handikappadeoch särskilt för blinda. H. ITALIEN b) Soeialtilläggel enligt lagen av den 28 juni Inga. 1990 om anpassning av pensioner ]. LUXEMBURG D. SPANIEN Inga. Inga. N. NEDERLÄNDERNA E. FRANKRIKE lnga. Inga. K. PORTUGAL F. GREKLAND Inga. Inga. l,. STORBRITANNIEN Inga." 6) Följande bilaga skall införas: "BILAGA 2 a

(Förnrdningens artikel 10a)

A. BELGIEN

a) Förmåner till handikappade personer (lag av den 27 februari 1987). b) Garantiinkomst lör äldre personer (lag av den 1 april 1969).

c) Garanterade familjeformåner (lag av den 20juli 1971).

B. DANMARK lnga.

C. TYSKLAND lnga.

D. SPANIEN

a) Förmåner enligt lagen om social anpassning av handikappade personer (lag nr 13/82 av den 7 april 1982).

b) Kontantförmåncr lör bistånd till äldre personer och till invalider olönnögna till arbete (kungligt dekret nr 2620181 av den 24 juli 1981).

E FRANKRIKE

a) Tilläggslörman från den nationella solidariteul'unden (lag av den 30 juni 1956").

b) Förmån till handikappade vuxna (lag av den 30 juni 1975).

F. GREKLAND a) Särskilda liir—maner lFlr äldre persuner (lag 1296/82).

b) Förmån för barn till icke arbetande mödrar vars män har inkallats till militärtjänst (lag 1483/84. artikel 23.1).

c) Förmån lär barn till icke arbetande mödrar vars män är i (angels: (lag 1483/84, artikel 23.2).

392R1247/S

Nr L 13614 Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92

d) Förmån för personer som lider av medfodd håmolytisk anemi (lag-dekret 321/69) (gemensam ministern-11 förordning G4a/F.222/oik.2204).

e) Förmån för dövstumma (undantagslag 421/37) (gemensam minister—iell Förordning G4b/F.422/oik.2205).

f) FömtAn for allvarligt handikappade personer (lag-dekret 162/73) (gemensam ministeriell förordning G4a/F.225/oik.161).

g) Förmån för spasmof'iler (lag—dekret 162/72) (gemensam ministeriell förordning G4a/F.224/oik.2207).

h) Förmån för personer som lider av allvarlig mental störning (lag-dekret 162/73) (gemensam ministeriell Förordning GAb/F.423/oik.2208).

i) Förmån för blinda (lag 9581'79) ("gemensam ministedcu förordning G4b/F.421/ oik.2209).

G. IRLAND

a) Arhetslöshelsunderstöd [Social Welfare (Consolidation) Act, 1981. del III. kapitel

:].

b) Alderspension och pension till blinda (icke avgihsfinansierad) [Social Welfare (Consolidation) Act. 1981. del lll. kapitel 3].

C) Änkepension och pension till föräldralösa barn (icke avgiftsl'mansierad) [Social Welfare (Consolidation) Act. 1981. del III. kapitel 41.

d) Förmån for ensamförälder (Social Welfare Act. 1990. del 111).

€) Vårdnadsbidrag (Social Welfare Act. 1990. del IV).

D Tillägg till familjeinkomst (Social Welfare Act 1984. de] lll).

g) Underhållsbidrag till handikappade personer (Health Act, 1970. avsnitt 69). h) Firdhidrag (Health Act. 1970. avsnitt 61).

i) Bidrag till personer som lider av smittsamma sjukdomar (Health Act. 1947. avsnitten 5 och 44.5).

j) Bidrag för vård i hemmet (Health Act. 1970. avsnitt 61). k) Bidrag till blinda [Blind Persons Act, 1920. avsnitt 49)

l) Rehabiliteringsbidrag för handikappade personer (Health Act. 1970. avsnitten 68. 69 och 72).

H. lTALlEN

a) Social pension för obemedlade personer (lag nr 153 av den 30 april 1969).

13) Pensioner och bidrag för civila handikappade eller invalider (lag nr 118 av den 30 mars 1974. nr 18 av den 11 februari 1980 och nr 508 av den 23 november 1988).

c) Pensioner och bidrag för dövstumma (lag nr 381 av den 26 maj 1970 och nr 508 av den 23 november 1988).

d) Pensioner och bidrag för civila blinda (lag nr 382 av den 27 maj 1970 och nr 508 av den 23 november 1988).

=) Förmåner som tillägg till minimipension (lag nr 218 av den 4 april 1952. nr 638 av den 11 november 1983 och nr 407 av den 29 december 1990).

f) Tillii till invaliditetsfömtåner (la nr 222 av den 12 "mi 1984). 88 8 J

1!) Manatliga bidrag för fortlöpande personligt bistånd till dem som uppbär pension på grund av arbetsofömiåga ("lag nr 222 av den 12 juni 1984).

Prop. 1993/942203 392Rl247/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 /5

1. LUXEMBURG a) Ersättning for högre levnadskostnader (lag av den 13 juni 1975). b) Särskilt bidrag vid svår invaliditet (lag av den 16 april 1979). c) Moderskapsförmån (lag av den 30 april 1980). ]. NEDERLÄNDERNA Inga. K. PORTUGAL a) Icke avginsfinansierade barnbidrag (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). b) Bidrag till ammande mödrar (lag—dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980).

c) Tilläggsformån för handikappade barn och yngre personer (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980).

d) Bidrag för elever vid specialskolor (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980). e) Icke avgiftsfinansierad barnpension (lag-dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980).

f) Icke avgiRsftnansicrad invalidpension (lag-dekret nr 464180 av den 13 oktober 1980). ' .

g) Icke avgiftsfinansierad ålderspension (lag-dekret nr 464/80 av den 13 oktober 1980).

h) Tillägg till svårt invalidiserade personer (lag—dekret nr 160/80 av den 27 maj 1980).

i) Icke avginsfinansierad :'inkepension (förordning nr 52l8_1 av den 11 november

1981). L. STORBRITANNIEN

a) Färdbidrag [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975. avsnitt 37A och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975. avsnitt 37A].

b) Vårdbidrag [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975. avsnitt 37 och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975. avsnitt 37|.

c) Familje-tillägg [1986 års lag om social trygghet den 25 juli 1986. avsnitten 20—22 och 1986 års förordning om social trygghet (Nordirland) den 5 november 1986. artiklarna 21-23].

d) Biståndsforrnån [1975 års lag om social trygghet den 20 mars 1975. avsnitt 35 och 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) den 20 mars 1975. avsnitt 35].

e) lnkomstlillägg [1986 års lag om social trygghet den 25 juli 1986. avsnitten 20—23 och 1986 års forordning om social trygghet (Nordirland) den 5 november 1986. artiklama 21-28].

I) lnvalidpension [1991 års lag om invalidpension och invaliditetsförmån till förvärvsarbetande handikappade den 27 juni 1991. avsnitt 1 och 1991 års förordning om invalidpension och invaliditetsfiinnån till förvärvsarbetande handikappade (Nordirland) den 24 juli 1991. artikel 3]

g) Förmån till förvärvsarbetandc handikappade [1991 års lag om invalidpension och invaliditetslörmån till förvärvsarbetandc handikappade den 27 juni 1991. avsnitt 6 och 1991 års förordning om invalidpension och invalitlitetsförmån till fön'än'sarbetande handikappade (Nordirland) den 24 juli 1991. artikel 8).

Prop. 1993/94203

392R1247/S Nr L 136 /6 Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 Arlikel 2 6. Om något annat inte följer av bestämmelserna i punkt 3 skall rätt till förmåner enligt denna förordning förvärvas även 1. Tillämpningen av artikel 1 i denna förordning (är inte om rätten hänför sig till en händelse som inträffade före denna medföra indragning av förmåner som före denna förordnings ikraftträdande har beviljats av medlemsstaternas behöriga institutioner i enlighet med bestämmelserna i avdelning III i förordning (EEG) nr 1408/71. på vilken artikel 10 i sistnämnda förordning tillämpas.

2. Tillämpningen av artikel I i förordningen får inte medföra avslag på en ansökan om en icke avgiftsfinansierad förmån. som utges som tillägg till en pension. från en person som uppfyllde villkoren för rätt till denna förmån före denna förordnings ikraftträdande även om han eller hon är bosatt inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens under förutsättning att ansökan om förmån görs inom fem år efter denna förordnings ikraftträdande.

3. Denna förordning ger inte rätt till förmån för tid före dess ikraftträdande

4. Utan hinder av bestämmelserna i punkt 3 skall varje särskild icke avgiftsf'mansierad förmån som utges som tillägg till pension och som har avslagits eller innehållits på grund av en persons bosättning inom en annan medlemsstats territorium än den behöriga statens. efter ansökan från personen. beviljas eller åter börja utbetalas från denna förordnings ikraftträdande med verkan från den dag då bosättningen ändrades.

5. Bosättningsperioder. anställningsperioder och perioder av verksamhet som egenföretagare som har fullgjorts inom en medlemsstats ten-itorium före denna förordnings ikraftträdande skall beaktas vid fastställandet av rätten till förmåner enligt bestämmelserna i denna förordning.

förordnings ikraftträdande.

7. Varje lön-nån som har avslagits eller innehållits på grund av en persons medborgarskap skall efter ansökan av personen beviljas eller åter börja utbetalas från denna förordnings ikraftträdande. med undantag för de fall då den tidigare ansökan om en sådan förmån har avgjorts genom utbetalning av ett engångsbelopp.

8. Rättigheter för personer som har beviljats pension före denna förordnings ikraftträdande kan på deras begäran om- prövas mcd beaktande av bestämmelserna i denna förordning.

9. om en ansökan som avses i punkt 7 och 8 lämnas in inom två år från denna förordnings ikraftträdande. skall rättigheter som har förvärvats enligt denna förordning gälla från denna lörordnings ikraftträdande trots bestämmelseri en medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmån som annars skulle kunna åberopas mot den berörda personen.

10. Om en ansökan som avses i punkt 7 och 8 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter denna lörordnings ikraftträdande. skall rättigheter som inte har förfallit eller preskriberats. gälla från den dag då ansökan lämnades in såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.

Artikel 3 Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas oficiella [lärling.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992.

På rådets vägnar José da SILVA PENEDA

Ordförande

392R1248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 136 /7

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) ur"-48192 av den 30 april 1992

om lindring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. dels förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGrT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel Sl och 235 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag som utformats efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.l

med beaktande av Europaparlamentets yttrande.2

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande .3 och

med beaktande av följande:

Det är nödvändigt att ändra bestämmelserna som reglerar beviljande och beräkning av pensioner i förordning (EEG) nr 1408/71' och (EEG) nr 574/72.5 uppdaterade genom förordning (EEG) nr 20(ll/83.'i och senast ändrade genom förordning (EEG) nr 12495'927' vissa ändringar är knutna till domstolens rättspraxis på detta område. andra ändringar är ägnade att rätta till gällande brister.

Det är nödvändigt att upphäva åttonde stycket i ingressen. beaktandemeningen oräknad. till förordning (EEG) nr 1408/71 sorti har blivit Överflödig genom domstolens rättspraxis avseende artikel 46.3 i nämnda förordning; denna strykning kräver ny text i sjunde stycket i ingressen. hcaktandemeningen oräknad. till fömrdning (EEG) nr HOS/71.

De ändringar som skall göras i avdelning lll kapitel 3 i förordning (EEG) nr l408!71 kräver anpassning av artikel 12.2 i nämnda förordning.

Det är nödvändigt att ändra artiklarna 38 och 45 i förordning (EEG) nr 140817l för att klarlägga reglerna för beaktande av

' EGT nr c 206.11.8.19S9.s.2. = EGT nr c 291. 20 ii 1989. 5.120. * EGT nr c 56. 7.3.1990. s 63. ' EGT nr L 149. 5.7.1971. 52. > EGT nr L 74. 27.3.1973. 5.1. * EGT nr L 230. 22.15.1933. 5.6. ? EGT nr L 136.19.5.1992.s.28.

försäkrings- eller bosättningspcrioder som har fullgjorts i två eller flera medlemsstater som anställd och som egenföretagare och/eller inom en allmänt och ett särskilt system.

Det är nödvändigt att i bilaga 4 B införa alla särskilda system för egenföretagare enligt artiklama 38 och 45 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Det är nödvändigt att i artikel 39 i förordning (EEG) nr 1408171 införa en bestämmelse som föreskriver att bestäm- melserna i förordningen: kapitel 3 vid sammanträffande av förmåner av olika slag skall tillämpas pä samma sätt på invalidpensioner som utges enligt kapitel 2.

Det nya begreppet förmåner av samma slag enligt avdelning lll kapitel 3 i förordning (EEG) nr 1408/71 kräver en ny text till artikel 40.2 i nämnda förordning.

Det är nödvändigt att ändra texten till artikel 40.3 & ii i förordning (EEG) nr l408:'71 så att nämnda stycke på samma sätt kan tillämpas om en invaliditelsfömiän beviljas som inte betecknas som invaliditetsfönnån; det är följaktligen nödvändigt att göra en textförändring i artikel 40.3 bi i nämnda förordning.

Den nya texten till artikel 43.1 och införandet av en ny punkt 3 i artikel 43 kräver en ändring i rubriken till avsnitt 4 i kapitel 2 till avdelning fil i förordning (EEG) nr 1408r'7l.

Det är nödvändigt att anpassa texten till artikel 43.2 i förordning (EEG) nr 1408/71 för att garantera. om lagstift- ningen i en medlemsstat inte föreskriver omvandling av en invaliditetsförmån till en förmån vid ålderdom. att den förmån som utges enligt denna lagstiftning skall fortsätta att utbetalas så länge som personen uppfyller de föreskrivna villkoren.

Erfarenheter som har vunnits vid tillämpningen av artikel 43 i förordning (EEG) nr 1408/71 har visat på en brist i sådana fall då en invaliditetsformån som har beviljats enligt artikel 39 i nämnda förordning har omvandlats lill en förmån Vid ål-

')":

...t

392R 124815

Nr L 136 /8

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

19.5.92

derdem utan au personen har uppfyllt det åldersvillkor som krävs av lagstiftningen iden andra medlemsstaten för förvärv av rätt till denna förmån; det är nödvändigt att rätta till denna brist genom att införa en ny punkt 3 i artikel 43 som föreskriver att den behöriga institutionen i den medlemsstat som hittills har varit undantagen från utbetalning av en invalidpension från den dag då omvandling till ålderspension skedde i den andra medlemsstaten skall utge en invalidpension i enlighet med bestämmelsema i avdelning lll kapitel 3 i förordning (EEG) nr NOS/71.

Nuvarande punkt?: iat't'tkel 43 i förordning (EEG) nr HOS/"ll bör bli punkt 4 och texten till denna bör förenklas.

En bestämmelse bör införas i artikel 45 i förordning (EEG) nr 1408i'7l för att garantera att försäkringsperioder som har fullgions inom ett särskilt system i en medlemsstat med avseende på förvärv, bibehållande eller återfäende av förmåner skall beaktas inom det allmänna systemet i en annan medlemsstat även om dessa perioder redan har beaktats i den sistnämnda staten inom ett särskilt system.

För att uppnå förenkling och klarhet är det nödvändigt att i artikel 45 i förordning (EEG) nr 1408/71 införa en bestämmelse som föreskriver införande i bilaga 6 av alla särskilda bestämmelser om likställande av vissa försäk- ringsvillkor med avseende på förvärv. bibehållande eller återfående av rätten till förmåner med beaktande av särskillnadcr i de berörda nationella lagstiftningarna.

Till följd av domstolens fasta rättspraxis. har rådet inte kompetens att fastställa regler som begränsar rätten till två eller flera pensioner som har förvärvats i olika medlemsstater genom minskning av det pensionsbelöpp som uteslutande har förvärvats enligt nationell lagstiftning: enligt domstolen ligger kompetensen att införa sådana regler hos den nationella lagstiftaren. då det för gemenskapen som lagstiftare åvilar att bestämma de gränser inom vilka de nationella bestämmelserna avseende minskning. innehållande eller indragning skall tillämpas; en bestämmelse bör införas för att bestämma det pensionsbelepp som beräknasi enlighet med de metoder som används för sammanläggning OCh fördelning prttrata och som garanteras enligt gemenskapsrätten då tillämpning av nationell lagstiftning. inklusive bestämmelser om minskning. innehållande eller indragning är mindre förmånliga än förenämnda metod; vidare måste det bli möjligt för de behöriga institutionerna att underlåta en beräkning i enlighet med metoden för sammanläggning och fördelning prorata om resultatet av denna beräkning är lika nted eller lägre än det som kommer fram enligt endast nationell lagstiftning; I bilaga 4 C bör därför för alla medlemsstater anges alla de fall då de två beräkningarna kan ge ett sådant resultat.

För att skydda migrerande arbetstagare och deras efterlevande mot en alltför sträng tillämpning av de nationella bestäm- melserna om minskning, innehållande eller indragning är det nödvändigt att införa en bestämmelse i förordning (EEG) nr l408/7l som strängt avgränsar tillämpningen av dessa bestämmelser.

Av samma skäl är det nödvändigt att införa en bestämmelse i fömrdning (EEG) nr 1408/71 som vid sammanträffande av förmåner av samma slag fastställer att dessa bestämmelser skall tillämpas endast på vissa typer av förmåner och i vissa särskilda fall.

Det är nödvändigt att i bilaga 4 D förteckna de förmånsslag på vilka nämnda bestämmelser kan tillämpas vid sammanträffande av fön'nåner av samma slag.

Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr 140817] införa en bestämmelse som i vissa fall gör det möjligt för två eller flera medlemsstater att trä ffa en överenskommelse i syfte att begränsa sammanträffandet av förmåner av samma slag; dessa överenskommelser bör anges i bilaga 4 D.

Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr NOS/71 intöra en bestämmelse som fastställer att vid sammanträffande av förmåner av samma slag skall bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning inte tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med den metod som används för sammanläggning och fördelning prorata.

l överensstämmelse med domstolens rättspraxis är det nödvändigt att slå fast att med sammanträffande av förmåner av samma slag enligt avdelning lll kapitel 3 i förordning (EEG) nr l408/7l avses sammanträffande av invaliditets- förmåner. förmåner vid ålderdom och efterlevandeförmåner som beräknas eller beviljas på grund av försäkringsperioder och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person och att med sammanträffande av förmåner av annat slag avses sammanträffande av förmåner som inte är av samma slag.

Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr 1408/71 införa bestämmelser som garanterar att samtidig tillämpning av två eller flera medlemsstaters nationella bestämmelser om minskning. innehållande eller indragning vid sammanträffande av förmåner av olika slag inte får ogynnsam effekt på migrerande arbetstagare eller deras beroende familjemed- lemmar". det är nödvändigt att införa en bestämmelse i förordning (EEG) nr 1408/71 för att undvika en situation där enligt en medlemsstats lagstiflning en pension dras in eller innehalls till fullo därför att personen uppbär en lägre förmån av annat slag från en annan medlemsstat; samma skäl som ligger till grund för dessa bestämmelser gäller också för de fall då en pension enligt en medlemsstats lagstiftning inte kan beviljas orn förmånstagaren uppbär en förmån av annat slag

392R1248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 (9

Texten till artikel 48.1 i förordning (EEG) nr 1408/71 ,bör förtydligas genom att villkoren för tillämpning av denna bestämmelse specificeras.

Det är nödvändigt att rätta till en brist i texten till artikel 49.l första meningen i förordning (EEG) nr 140817] genom att införa en hänvisning till artikel 40.3 i förordningen; det är nödvändigt att anpassa texten till de första två punkterna i artikel 49 i fömrdning (EEG) nr 1408171 så att de kan tillämpas i de fall som avses i artikel 44.2 andra meningen i förordningen.

Andringen i artikel 112 kräver att det införs ett nytt stycke d i artikel 60.1 i fömrdning (EEG) nr 1408/71.

Det är nödvändigt att i förordning (EEG) nr 1408/71 införa övergångsbestämmelser för tillämpningen av denna förord- ning.

Införandet av delarna B, C och D i bilaga 4 till förordning (EEG) nr 1408/71 innebär att nuvarande bilaga 4 blir bilaga 4 A.

Det är nödvändigt att i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 14081'7l upphäva de nuvarande bestämmelserna i avsnitt B. Danmark. punkt 7. avsnitt G. lrland. punkt 4, och avsnitt L. Storbritannien. punkt 9, som har blivit överflödiga genom införandet av begreppet förmåner av samma slag enligt ' förordningens avdelning lll kapitel 3.

Det är inte nödvändigt att föreskriva att den behöriga danska institutionen skall tillämpa bestämmelserna i förordningarna (EEG) nr 1408/71 och 574/72 som skyddar migrerande arbetstagare och deras beroende familjemedlemmar mot ogynnsamma effekter av två eller flera medlemsstaters samtidiga tillämpning av bestämmelserna om minskning. innehållande eller indragning vid sammanträffande av Förmåner av olika slag då en sådan garanti redan föreskrivs i den danska lagstiftningen.

På grund av utformningen av den danska lagstiftningen om pensioner är det nödvändigt att införa en bestämmelse i avsnitt B. Danmarki bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 som syftar till att vid tillämpning av den danska lagstiftningen utvidga begreppet lönnaner av samma slag enligt förordningcns avdelning lll kapitel 3.

Det är nödvändigt att i bilaga 6 till förordning (EEG) nr NOS/71 införa bestämmelser i avsnitt D. Spanien. avsnitt E. Frankrike och avsnitt J. Nederländerna för att precisera de metoder för likställande av vissa försäkringsvillkor för förvärv. bibehållande eller återfäendc av rätt till förmåner som avses i förordningens artikel 45 för Spanien. Frankrike och Nederländerna.

Det är nödvändigt att införa en bestämmelse i avsnitt D. Spanien i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408171 för att precisera reglerna för tillämpning av förordningen: artikel 47 avseende Spanien.

På grund av särdrag hos den grekiska lagstiftningen är det nödvändigt at1 införa en bestämmelse i bilaga 6 avsnitt F. Grekland för att förhindra en situation då tillämpningen av förordningens artikel 49 .2 skulle kunna få ogynnsamma följder för anställda som har varit försäkrade i Grekland.

Till följd av en ändring i den nederländska lagstiftningen bör punkt 4 i avlnitl ]. Nederländerna i bilaga 6 till fömrdning (EEG) nr 1408/71 anpassas.

Det är nödvändigt att ändra texten till artikel 15.1 och till artiklarna 35, 39. 46. 47. 48. 49 och 107 i förordning (EEG) nr 574/72 för att beakta ändringarna genom denna förordning.

Bestämmelserna i artikel 7.1 b och c i förordning (EEG) nr 574/72 bör utgå då de har blivit överflödiga på grund av de nya artiklama 46 och 46c i förordning (EEG) nr 1408/71.

Det är nödvändigt att ändra artikel 7.1 i förordning (EEG) nr 574/72 genom att införa en begränsning i tillämpningen av reglerna om förhindrande av sammanträffande av förmåner särskilt i fall med ömsesidig minskning. ömsesidigt innehåll- ande eller ömsesidig indragning av två eller flera förmåner.

Det är nödvändigt att i artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 574172 införa en hänvisning till de nya artiklarna 46a. 46b och 460 i förordning (EEG) nr 1408/71. '

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Styckena i ingressen till förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följande sätt:

1 . Sjunde stycket i ingressen. beaktandemeningen oräknad. skall ersättas med följande:

"De samordningsreglcr som har antagits för tillämp- ningen av artikel 51 i fördraget maste garantera arbetstagare som flyttar inom gemenskapen deras förvärvade rättigheter och förmåner."

IJ

Åttonde stycket i ingressen. beaktandemeningen oräknad, skall utgå

392R1248/S Nr L 136 llO _ Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92 Arlikrl 2 punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller bosätmingsperioder har fullgjorts. skall den behöriga Förordning (EEG) nr 1408."71 ändras på följande sätt: - institutionen i den medlemsstaten. i förekommande fall. - beakta försäkrings- eller bosättningsperioder som har 1. Anikel 12.2 skall ersättas med följande: fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjorts enligt ett "2. Om något annat inte föreskrivs i denna lörordning allmänt system .eller enligt ett särskilt system och får bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om oavsett om -så skett som anställd eller som minskning. innehållande eller indragning av förmåner egenföretagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som vid sammanträffande med andra sociala trygghets- om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som förmåner eller annan inkomst åberopas även om sådana institutionen tillämpar. Förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om sådan inkomst har förvärvats inom 2. Om en medlemsstats lagstiitning för beviljande av en annan medlemsstats territorium." vissa förmåner kräver att försäkringsperioder ' uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett 2. Avdelning lll kapitel 2 skall ersättas med följande: särskilt system för anställda eller. i förekommande fall.

i en särskild anställning. skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning

'KAPITEL 2 beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller. om ett INVALIDITET Sådant saknas. i samma yrke. Avsnitt 1 Om personen. sedan sådana perioder har beaktats. inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner, skall Anställda eller egenföretagare som omfattas av dessa perioderbeaktas vid beviljande av förmåner enligt endast sådan lagstiftning enligt vilken det allmänna systemet eller. om ett sådant saknas. enligt int'aliditetsförmånernas storlek är oberoende av det system som i förekommande fall gäller för arbetare

försäkringsperiudernas längd eller tjänstemän. allt efter omständigheterna och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett

Artikel ?7 av dessa system.

3. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för egenföretagare skall perioder som har fullgjort's enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgiorts enligt ett motsvarande system eller. om ett sådant saknas. i samma yrke. De särskilda system för egenföretagare som avses i denna punkt är förtecknade

Allmänna bestämmeLser

1. En anställd eller egenföretagare. som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstittning och som har fullgiun försäkringspenoder uteslutande enligt sådan lagstiftning där invaliditetsförmåncmas storlek är oberoende av försäkringsperiodemas längd skall få förmåner] enlighet med bestämmelserna i anikel 39. Denna artikel skall inte beröra sådana pcnsionshöjningar eller tillägg för barn som har beviljats enligt bestämmelserna i kapitel 8.

i bilaga 4 B för varje berörd medlemsstat.

Om personen. sedan sådana perioder har beaktats. inte

. . _ _ Uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner. skall 2. Den lagstiftning som avses 1 punkt 1 och som gäller

dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt

inom varje berord medlemsstats temtonum anges 1 det allmänna systemetcller, om ett sådant saknas,enligt bilaga 4 A. det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän. allt efter omständigheterna. och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett Artikel 38 av dessa system.

Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder som fullgjom enligt de lagstiftningar som en anställd Artikel 39 eller egenföretagare har omfattats av. för att få, bibehålla eller återfå rätt till förmåner Utgivande av förmåner

1- Om en medlemsstats lagstihning R”" förvärv. ]. Institutionen i den medlemsstat. vars lagstiftning bibehållande eller återfäendc av rätt till förmåner unligt var tillämplig då den arbetsoförmåga uppkom som har

ett system som inte ur ett särskilt system som avses i

Prop. 1993/94:203 392R1248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 /11

följts av invaliditet. skall enligt denna lagstiftning avgöra om personen uppfyller villkoren för rätt till fönnäner. i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38.

2. En person som uppfyller de villkor som avses i punkt 1 skall få förmåner enbart från den nämnda institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

3. En person som "inte har rätt till lönnäner enligt punkt 1 skall få de förmåner som han fortlöpande har rätt till enligt en annan medlemsstats lagstiftning. i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 38.

4. Om den lagstiftning som gäller enligt punkt 2 eller 3 föreskriver att forrnånemas storlek skall bestämmas med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall den behöriga institutionen beakta också sådana familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga statens territorium. även om de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

5. Om den lagstiftning som gäller enligt punkt '.! eller 3 innehåller bestämmelser om minskning. innehållande eller indragning av förmåner vid sammanträffande med

annan inkomst eller med förmåner av annat slag som avses i artikel 46a.l. skall artikel 46:43 och artikel 46c.5 tillämpas på motsvarande sätt.

6. En helt arbetslös person som omfattas av bcsL'a'mmclsema i artikel 71.1 a ii eller av första meningen i artikel 71.1b ii skall få de invaliditetsförmåner som utges av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vars territorium han är bosatt och enligt den lagstiftning som denna tillämpar som om han hade omfattats av den lagstiftningen under sin senaste anställning. i förekommande fall med beaktande av bcslämmelscma i artikel 38 och/eller artikel 35.2. Institutionen i bosättningslandet skall svara för kostnaden för dessa förmåner.

Om den lagstiftning som denna institution tillämpar föreskriver att beräkningen av förmåner skall grundas på lön skall institutionen beakta den lön som har erhållits i det senaste anställningslandet och i bosättningslandet och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar. Om ingen lön har erhållits i bosättningslandet skall den behöriga institutionen. i den utsträckning som krävs och i enlighet med de regler som gälleri den egna lagsttflningen beakta den lön som har erhållits i det senaste anställningslandct.

Avsnitt ;!

Anställda eller egenföretagare som har omfattats antingen av lagstiftning enligt vilken invaliditetsförmånernas storlek är beroende av försäkrings- eller hosättningsperiodernas längd eller av lagstiftning av denna typ och av den typ som avses i avsnitt 1

Artikel 40 Allmänna bestämmeLser

1. En anställd eller egenföretagare som i en följd eller växelvis har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning, av vilka åtminstone en inte är av den typ som avses i artikel 37.1. skall få förmåner enligt bestämmelserna i kapitel 3 och med beaktande av bestämmelserna i punkt 4.

2. En anställd eller egenforetagare som drabbas av arbetsoförmåga som leder till invaliditet medan han omfattas av en lagstiftning som anges i bilaga 4 A skall dock få fonTiåner enligt bestämmelserna i artikel 37.1 på följande villkor.

—— Att han uppfyller villkoren i denna lagstiftning eller i en lagstiftning av samma typ. i förekommande fall med beaktande av bestämmelsemai artikel 38. men utan att behöva åberopa försäkringsperioder som har fullgjorts enligt en lagstinning som inte anges i bilaga 4 A.

— Att han inte uppfyller villkoren för rätt till invaliditetsförmåner enligt någon annan lagstiftning än denibilagadA.

Att han inte gör något anspråk på förmåner vid ålderdom med beaktande av artikel 44.2 andra meningen.

3. a) Vid fastställandet av rätten till forrnånerenligt en medlemsstats lagstiftning. som anges i bilaga 4 A. vilken för rätt till invaliditetslörmåner kräver att en person under en viss tid har fått kontantförmåner vid sjukdom eller har varit arbetsoförmögen. skall. när en anställd eller egenföretagare som har omfattats av denna lagstiftning drabbas av arbetsoförmåga som leder till invaliditet medan han omfattas av en annan medlemsstats lagstiftning. hänsyn tas till följande utan att det påverkar tillämpningen av artikel 37.1:

i) Varje period under vilken han på grund av denna arbetsoförmåga enligt den andra medlemsstatens lagstiftning har fått kontantfo'rmåncr vid sjukdom eller i stället har fortsatt att få lön. och

392R1248/S

Nr L 136 /12 Europeiska gemenskapemss officiella tidning 19.5.92

i) varje period under vilken han. på grund av den invaliditet som har följt på denna arbetsoförmåga. har fått invaliditetsförmåner enligt den andre medlemsstatens lagstiftning enligt förordningen: avdelning lll kapitel 2 och 3.

skall beaktas som om det rörde sig om perioder under vilka kontantfönnåner vid sjukdom hade utgetts till honom enligt den förstnämnda medlemsstatens lagstiftning eller under vilka han var arbetsoförmögen enligt denna lagstiftning.

b) Rin till invaliditetstönnåner enligt den först- nämnda medlemsstatens lagstiftning lörvärvas antingen vid utgången av den preliminära perioden med ersättning för sjukdom enligt denna lagstiftning eller vid utgången av den preliminära perioden av arbetsoförmåga enligt samma lagstiftning och tidigast

i) den dag då ritt till invaliditetsförmåner som avses i a ii förvårvas enligt den andra medlemsstatens lagstiftning. eller

ii) dagen efter den sista dagen med rätt till kontantförmåner vid sjukdom enligt den andra medlemsstatens lagstiftning.

4. Ett beslut som har fattats av en medlemsstats institution om en sökandes invaliditetsgrad skall vara bindande för andra medlemsstaters institutioner. under förutsättning att överensstämmelse mellan dessa staters lagstiftningar om villkor angående graden av invaliditet bekräftas i bilaga 5.

Avsnitt 3

Förvirrad invaliditet

A rriktl 4 I

1. 1 fall då den invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt endast en medlemsstats lagstiftning gäller följande:

a) Om personen inte har omfattats av en annan med- lemsstats lagstiftning sedan han började få förmå- ner. skall den förstnämnda medlemsstatens behöri- ga institution med beaktande av försämringen utge förmånema enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna tillämpar.

b) Om personen har omfattats av lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater sedan han började få förmåner. skall med beaktande av försämringen

3 Riksdugen 199394. I samf. Nr 203

förmånerna utges till honom enligt bestämmelserna i artikel 37.1. 40.1 eller 40.2.

c) Om föl-månens eller förmånemas totala belopp enligt bestimmelsema i b är lägre än det förmåns- belopp som personen fick på bekostnad av den institution som tidigare svarade för utbetalningen, skall denna institution ge honom ett tillägg som motsvarar skillnaden mellan de två beloppen.

d) Om. i det fall som avses i b. den institution som svarar för den första arbetsoförmågan är en nederländsk institution. och om

i) den sjukdom som har förorsakat försämringen är densamma som den som föranledde förmå- ner enligt nederländsk lagstiftning,

ii) denna sjukdom är en arbetssjukdom enligt lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast omfattades av och som ger honom rätt till det tillägg som avses i artikel 60.1 17. och

iii) den lagstiftning eller de lagstiftningar som personen har omfattats av sedan han började få förmåner är sådan som anges i bilaga 4 A.

skall den nederländska institutionen fortsätta att utge den första lön-nånen efter försämringen. och den förmån. som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat som personen senast har omfattat: av. skall minskas med den nederländska förmånens belopp.

e) Om. i det fall som avses i b. personen inte har rätt till förmåner på bekostnad av en annan medlemsstats institution. skall den behöriga institutionen i den första staten med beaktande av försämringen och. i förekommande fall. bestämmelsemai artikel 38. utge förmånerna enligt bestämmelserna i denna stats lagstiftning.

2. När en invaliditet förvärras för vilken en anställd eller egenföretagare får förmåner enligt lagstihningen i två eller flera medlemsstater. skall förmånerna med beaktande av försämringen utges till honom enligt bestämmelserna i artikel 40.1.

Prop. 1993/94:203 392Rl248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 /13

Avsnitt 4

Utgivande av förmåner som tidigare har innehållits eller dragits in omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom — Omräkning av förmåner som har beviljats enligt artikel 39

Artikel 42

Fastställande av ansvarig institution då utgivande av invaliditetsförmåner återupptas

1. Om förmåner skall utges på nytt efter att ha innehållits skall. utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 43. den institution eller de institutioner som svarade för utgivandet av förmåner vid tidpunkten för innehållandet svara för utgivandet.

2. Om efter indragning av förmåner personens hälsotillstånd motiverar att ytterligare förmåner beviljas. skall dessa i förekommande fall utges enligt bestämmelserna i artikel 37.1. 40.1 eller 40.2.

Artikel 43

Omvandling av invaliditetsförmåner till förmåner vid ålderdom —— Omräkning -av förmåner som har beviljats enligt artikel 39

1. lnvaliditetsfönnåner skall i förekommande fall om- vandlas till förmåner vid ålderdom enligt villkoren i den eller de lagstiftningar enligt vilka de har beviljats och enligt bestämmelserna i kapitel 3.

2. Om en person som får invaliditetsförmåner med stöd av bestämmelsemai artikel 49 kan göra anspråk på förmåner vid ålderdom enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater skall varje institution i en medlemsstat som svarar för utgivande av invaliditetsförrnåner fortsätta att till honom utge de invaliditetsfönnåner som han har rätt till enligt den lagstiftning som den tillämpar tills bestämmelserna i punkt 1 blir tillämpliga på institutionen eller så länge som personen uppfyller villkoren för sådana förmåner.

3. Om invaliditctsfön'nåner som har beviljats i enlighet med artikel 39 enligt en medlemsstats lagstiftning omvandlas till förmåner vid ålderdom och om personen ännu inte uppfyller de villkor som krävs av en eller flera nationella lagstiftningar for att få dessa förmåner. skall personen från denna eller dessa medlemsstater från dagen för omvandlingen få invaliditetsformåner beviljade i enlighet med kapitel 3 som om detta kapitel

hade varit tillämpligt vid 'den tidpunkt då hans arbetsoförmåga som ledde till invaliditet inträffade tills personen uppfyller kvaliftkationsvillkoren för rätt till förmån vid ålderdom enligt lagstiftningen i den eller de berörda medlemsstaterna eller. om sådan omvandling inte föreskrivs, så länge som han har rätt till invaliditetsförmåner enligt den eller de berörda lagstiftningarna.

4. De invaliditetsfön'nåner som utges enligt artikel 39 skall omräknas enligt' kapitel 3 så snart som förmånstagaren uppfyller kvalifikationsvillkoren för invaliditetsfönnåner enligt en lagstiftning som inte anges i bilaga 4 A eller så snart som han får förmåner vid ålderdom enligt en annan medlemsstats lagstiftning."

Avdelning lll kapitel 3 skall ersättas med följande:

”KAPITEL 3

ÅLDERDOM OCH DÖDSFALL (PENSIONER)

Artikel 44

Allmänna bestämmelser om beviljande av förmåner till anställda eller egenföretagare som har omfattats av lagstiftningen i två eller flera medlemsstater

l. Rätten till förmåner för en anställd eller egenföretagare som har omfattats av två eller flera medlemsstaters lagstiftning. eller för hans efterlevande. skall fastställas enligt bestämmelserna i detta kapitel.

2. Om inte annat följer av bestämmelsemai artikel 49 skall en ansökan om förmåner som personen lämnar in aVse all lagstiftning som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av. Undantag från denna regel skall göras om personen uttryckligen begär att beviljandet av de fömtåner vid ålderdom som han har rätt till enligt lagstiftningen i en eller flera medlemssta- ter skjuts upp. '

3. Detta kapitel gäller inte bamtillägg till pensioner eller hampensioner som utges enligt bestämmelserna i kapitel 8.

Arlikef 45

Beaktande av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som en anställd eller egenföretagare har omfattats av. för att få. bibehålla eller återfå rätt till förmåner

]. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv. bibehållande eller återfående av rätten till förmåner enligt ett system som inte är ett särskilt system som avses i punkt 2 eller 3 kräver att försäkrings- eller

392R1248/S

Nr L 136 /l4 - Europeiska gemenskapernas officiella tidning - 19.5.92

bosättningsperioder har fullgjorts. skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten. i förekommande fall, beakta försäkrings- eller bosätlningsperioder som har fullgjorta enligt andra medlemsstaters lagstiftning oavsett om sådana perioder har fullgjort: enligt en allmänt system eller enligt ett särskilt system och oavsett om så skett som anställd eller som egen- företagare. Dessa perioder skall därvid beaktas som om de hade fullgjorts enligt den lagstiftning som institutio- nen tillämpar.

2. Om en medlemsstats lagstiftning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringspen'oder uteslutande har fullgjorts i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för anställda eller. i förekommande fall. i en särskild anställning. skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullgjorts enligt ett motsvarande system eller. om ett sådant saknas. i samma yrke. Om personen. sedan sådana perioder har beaktats. inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner. skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller. om ett sådant saknas. enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän. allt efter omständigheterna och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system.

3. Om en medlemsstats lagstiRning för beviljande av vissa förmåner kräver att försäkringsperioder uteslutande har fullgjons i ett yrke som omfattas av ett särskilt system för egenföretagare. skall perioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning beaktas vid beviljande av dessa förmåner endast om de har fullg'orts enligt ett motsvarande system eller. om ett sådant saknas. i samma yrke. De särskilda system för egenföretagare som avses i denna punkt är förtecknade i bilaga 4 B för varje berörd medlemsstat. Om personen. sedan sådana perioder har beaktats. inte uppfyller villkoren för rätt till dessa förmåner. skall dessa perioder beaktas vid beviljande av förmåner enligt det allmänna systemet eller. om ett sådant saknas. enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare . eller tjänstemän. allt efter omständigheterna. och under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system.

4. Försäkringsperioder som har fullgjorts enligt ett särskilt system i en medlemsstat skall beaktas enligt det allmänna systemet. eller om ett sådant saknas. enligt det system som i förekommande fall gäller för arbetare eller tjänstemän i en annan medlemsstat för att fä. bibehålla eller återfå rätt till förmåner under förutsättning att personen har varit försäkrad enligt ett av dessa system. även om dessa perioder redan har beaktats i den senare staten enligt ett system som avses i punkt 2 eller i punkt 3 första meningen.

5. Om en medlemsstats lagstiftning för förvärv. bibehållande eller återf'ående av rätten till förmåner kräver att personen är försäkrad vid den tidpunkt då försäkringsl'allet inträffade. skall detta villkor anses vara uppfyllt om han vid den tidpunkten omfattas av lagstiftningen i en annan medlemsstat. i enlighet med de bestämmelser som anges för varje medlemsstat i bilaga 6.

6. En period med hel arbetslöshet under vilken en person uppbär förmåner enligt artikel 71.1 a i eller b i. första meningen. skall beaktas av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt i enlighet med den lagstiftning som den institutionen tillämpar. som om denna lagstiftning gällde för honom under hans senaste anställning.

Om den period med hel arbetslöshet som personen har fullgiort i bosättningslandet endast kan beaktas om avgiftsperioder har fullgjorts i det landet, skall dena villkor anses vara uppfyllt om avgiftsperioder har fullgjort: i en annan medlemsstat.

Arlikel 46 Beviljande av förmåner

]. Om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner har uppfyllts utan tillämpning av artikel 45 eller artikel 40.3, skall följande regler gälla:

a) Den behöriga institutionen skall beräkna det förtnånsbelopp som skall utbetalas

i) ! ena sidan. endast enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar.

ii) å andra sidan. enligt punkt 2.

b) Den behöriga institutionen kan dock underlåta att företa beräkningen i enlighet med a ii om resultatet av denna beräkning. bortsett från skillnader som uppstår vid avrundningen av siffror, är lika med eller lägre än resultatet av beräkningen enligt a i, om inte denna institution tillämpar en lagstiftning som innehåller regler om förhindrande av sammanträffande av förmåner som avses i artiklarna 46b och 46c eller om nämnda institutioner tillämpar en lagstiftning som innehåller regler om förhindrande av sammanträffande av förmåner i fall som avses i artikel 46c. under förutsättning att nämnda lagstiftning föreskriver att förmåner av annat slag skall beaktas endast på grundval av förhållandet mellan de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enbart enligt denna lagstiftning och de försäkrings- eller bosättningsperioder som kräVs enligt denna lagstiftning för att få rätt till hel förmån.

Prop. 1993/94:203 salarna/s

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 /15

I bilaga 4 C anges för varje medlemsstat de fall när två beräkningar skulle medföra ett sådant resultat.

2. Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas:

a) Den behöriga institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- oehfeller bosättningsperioder som har fullgjotu enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då Rynnånen beviljas. Om Enrmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodemas längd. skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b) Den behöriga institutionen skall sedan fastställa förmåncns faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorta innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan för- säkn'ngsfallet inträffade

3. Personen skall ha rätt till det högsta beloppet som har beräknats enligt punkt 1 och 2. från den behöriga institutionen i varje medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om minskning. innehållande eller indragning. som gäller enligt den lagstiftning enligt vilken förmånen skall utbetalas.

l förekommande fall skall den jämförelse som skall göras stå i relation till de belopp som har fastställts efter tillämpningen av nämnda bestämmelser.

4. Om det i fråga om invalid-. ålders- eller efterlevandepensioner skulle inträffa att summan av de förmåner som utges av de behöriga institutionerna i två eller flera medlemsstater enligt bestämmelserna i en sådan multilateral konvention om social trygghet som avses i artikel 6 b är lägre än den summa som skulle utges av dessa medlemsstater enligt punkterna 1 till 3, skall bestämmelserna i detta kapitel tillämpas på personen.

Artikel 46a

Allmänna bestämmelser om minskning. innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet. ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstat- ernas lagstiftningar

1. Med smmnanlrdfande avjönndner av samma slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner vid

invaliditet. ålderdom och till efterlevande som beräknas eller utges på grundval av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person.

2. Med sammanträffande av jönndner av annat slag avses i detta kapitel: sammanträffande av förmåner som inte kan betraktas som om de var av samma slag enligt punkt 1.

3. Följande regler skall gälla vid tillämpningen av reg- lerna om minskning. innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning då en förmån vid invalidi— tet. ålderdom eller till eRerlevande sammanträffar med en förmån av samma slag eller med en förmån av annat slag eller med annan inkomst:

a) Hänsyn skall tas till förmåner som har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller till annan inkomst som har förvärvats i en annan medlemsstat endast om lagstiftningen i den första medlemsstaten innehåller regler om att förmåner eller inkomst som har förvärvats utomlands skall beaktas.

b) Hänsyn skall tas till det förmånsbelopp som skall utges av en annan medlemsstat före avdrag för skatter. socialförsäkringsavgifter och andra individuella premier eller avdrag.

c) Hänsyn skall inte tas till förrnånsbelopp som har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning och som utges på gmndval av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsforsäkring.

d) Om bestämmelserom minskning. innehållande eller indragning tillämpas enligt endast en medlemsstats lagstihning med hänsyn till att personen uppbär förmåner av liknande eller annat slag och som utbetalas enligt andra medlemsstaters lagstiftningar eller till annan inkomst som har förvärvats inom andra medlemsstaters territorium. får den förmån som betalas ut enligt lagstiftningen i den första medlemsstaten minskas endast med ett belopp som mostarar de förmånsbelopp som utbetalas enligt lagstiftningen inom andra medlemsstaters territorium eller den inkomst som har förvärvats där.

Artikel 4617

Särskilda bestämmelser vid sammanträffande av för- måner av samma slag enligt två eller flera medlems- staters lagstiftning

]. Bestämmelser om minskning. innehållande eller in- dragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.2.

Prop. 1993/942203

392R1248/S

Nr L 136 /16 Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92

2. Bestämmelser om minskning. innehållande eller in- dragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.1 a i endast om förmånen är

a) antingen en förmån som avses i bilaga 4 D. vlrs storlek inte beror på de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodemas längd. eller

b) en förmån. vars storlek bestäms på gmndval av en tillgodoräknad period som anses vara fullgjord mellan den dag då försäkringsfallet inträffade och en senare dag. i det senare fallet skall nämnda bestämmelser tillämpas vid sammanträffande av en sådan förmån

i) antingen med en förmån av samma slag. såvi- da inte en överenskommelse har slutits mellan två eller flera medlemsstater som föreskriver att en och samma tillgodoräknad period inte får beaktas två eller flera gånger

ii) eller med en förmån av det slag som avses i a.

Förmåner och överenskommelser som avses i b anges i bilaga 4 D.

Artikel 46:

Särskilda bestämmelser vid sammanträffande av en eller flera förmåner som avses i artikel 46a.l med en eller flera förmåner av annat slag eller med annan inkomst då två eller flera medlemsstater berörs

]. Om uppbärandet av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför minskning. innehållande eller indragning av två eller flera förmåner som avses i artikel 46.1 a i skall de belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av bestämmelserna om minskmng. innehållande eller indragning i de berörda medlemsstaternas lagstiftning delas med det antal förmåner som skall minskas. innehållas eller indragas

2. Om en förmån beräknas i enlighet med artikel 46.2 skall den förmån eller de förmåner av annat slag som utges från andra medlemsstater eller annan inkomst och alla andra beståndsdelar som gäller enligt medlemsstatens lagstiftning vid tillämpning av bestämmelserna om minskning. innehållande eller indragning. beaktas i förhållande till du försäkrings- och/eller bosättningsperioder som avsest artikel 46.2 b och användas vid beräkningen av nämnda förmån.

3. Om uppbärandet av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför minskning. innehållande eller indragning av en eller flera förmåner som avses i anikel

46.1 ai och av en eller flera förmåner tom avses i artikel 46.2 skall följande regler gälla:

a) Om det rör sig om en eller flera förmåner tom avses i artikel 46.1 a i skall de belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av beatämmelsems angående minskning. innehållande eller indragning enligt medlemsstatemss lagstiftning delas med det antal fönnåner som skall minskas. innehållas eller indragas.

b) Om det rör sig om en eller flera förmåner som beräknas i enlighet med sniket 46.2 skall minskningen. innehållandet eller indragningen ske i enlighet med punkt 2.

4. Om i de fall som avses i punkt 1 och 3 a en medlemsstats lagstiftning föreskriver att för tillämpning av bestämmelser angående minskning. innehållande eller indragning. hänsyn skall tas till förmåner av annat slag och/eller annan inkomst och andra beståndsdelar i förhållande till de försäkringsperioder som avses i artikel 46.2 b. skall den i nämnda punkter föreskrivna delningen inte gälla för den medlemsstaten.

5. Alla ovannämnda bestämmelser skall tillämpas på motsvarande sätt om lagstiftningen i en eller flera med- lemsstater föreskriver att rätt till en förmån inte kan förvärvas om personen uppbär en förmån av annat slag som utbetalas enligt en annan medlemsstats lagstinning eller uppbär annan inkomst.

A rti/tel 4 7

Tilläggsbestämmelser för beräkning av förmåner

1. Vid beräkningen av det teoretiska belopp och det prorata-helopp som avses i artikel 46.2 skall följande regler gälla:

a) Om den totala längden av de försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffade enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar är längre än den maximiperiod som krävs enligt lagstiftningen i en av dessa stater för rätt till hel förmån. skall den behöriga institutionen i den staten beakta denna maximiperiod i stället för de fullgjorda periodernas totala längd. Denna beräkningsmetod får inte leda till att institutionen måste utge en förmån med högre belopp än det som har fastställts för oreducerad förmån i den lagstiftning som den tillämpar. Bestämmelsen gäller inte fön'nåner vilkas storlek är oberoende av försäkringsperiodemas längd.

b) Förfarandet för beaktande av sammanfallande perioder är fastställt i den tillämpningsförordning som avses i artikel 98.

19.5.92

392RlZ48/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L l36 ll7

0)

d)

Om förmäner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av genomsnittliga inkomster. en genomsnittlig avgift, en genomsnittlig ökning eller förhållandet mellan den sökandes bruttoinkomster och de genomsnittliga bruttoinkomstema för alla försäkrade personer utom lärlingar under försäkringsperiodcma, skall sådana genomsnittliga eller proportionella tal fastställas av denna stats behöriga institution enbart pa grundval av försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna stats lagstiftning eller brunoinkomster som personen har haft under enbart dessa perioder.

Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av storleken av inkomster, avgifter eller ökningar, skall denna stats behöriga institution fastställa de inkomster, avgifter och ökningar som skall bukt" med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning pa grundval av de genomsnittliga inkomster, avgifter eller ökningar som har godtagits med avseende pa de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.

Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp, skall denna stats behöriga institution godta de standardinkomstcr eller det fasta belopp som skall beaktas av den med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgiorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning som lika med de standardinkomster eller det fasta belopp eller i förekommande fall med de genomsnittliga standardinkomster eller det fasta belopp som svarar mot de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt den lagstihning som institutio- nen tillämpar.

Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning för vissa perioder beräknas på grundval av inkomstemas storlek och för andra perioder på grundval av standardinkomster eller ett fast belopp skall denna stats behöriga institution. med avseende på försäkrings- eller hosättningspenoder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning. beakta de inkomster eller fasta belopp som har fastställts enligt bestämmelserna i d eller e ovan eller i förekommande fall genomsnittet av dessa inkomster eller fasta belopp. Om förmåner beräknas på grundval av standardinkomstereller ett fast belopp för alla perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den behöriga institu- tionen tillämpar, skall institutionen godta de inkomster som skall beaktas med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgöra enligt andra medlemsstaters lagstiftningar. som lika med de fiktiva inkomster som svarar mot standardinkomstema eller det fasta beloppet.

g) Om förmåner enligt en medlemsstats lagstiftning beräknas på grundval av genomsnittsavgiher, skall den behöriga institutionen fastställa detta genomsnitt med åberopande enbart av de försäkringsperioder som har fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.

2. Bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om indexering av de faktorer som skall beaktas vid beräkningen av förmåner skall i förekommande fall tillämpas på de faktorer som skall beaktas av denna medlemsstats behöriga institution enligt bestämmelserna i punkt 1 med avseende på försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning.

3. Om fönnåners storlek enligt en medlemsstats lagstiftning fastställs med beaktande av andra familjemedlemmar än barn, skall denna stats behöriga institution ta hänsyn även till dessa familjemedlemmar till personen och betrakta dem som om de vore bosatta inom den behöriga statens ten'itorium, även om de är bosatta inom en annan medlemsstats territorium.

4. Om den lagstiftning som den behöriga institutionen tillämpar kräver att en lön skall beaktas vid beräkningen av fönnäner då artikel 45.6 första och andra styckena har tillämpats och om i denna medlemsstat endast perioder med hel arbetslöshet med förmän i enlighet med artikel 7l.l a ii eller artikel 7l.l b ii första

meningen beaktas vid betalning av pension, skall den behöriga institutionen i den medlemsstaten betala pension pa grundval av den lön som den använde som grund för utgivande av denna arbetslöshetsfön'nån i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar.

Artikel 48

Försäkrings- eller bosättningsperioder kortare in ett år

1. Utan hinder av bestämmelserna i artikel 46.2 skall institutionen i en medlemsstat inte vara skyldig att bevilja förmåner med anledning av perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftning som den tillämpar och som skall beaktas då försåkringsfaUet inträffar

— om längden av nämnda perioder inte uppgårtill ett är. och

om endast dessa perioder beaktas, ingen rätt till förmån skulle finnas enligt beståmmelsemai denna lagstiftning.

Prop. 1993/942203 392thas/s

Nr L 136 /18 Europeiska gemenskapernas officiella tidning . _ . 19.5.92

2. Den behöriga institutionen i var och en av de andra medlemsstaterna skall beakta de perioder. som avses i punkt 1 vid tillämpningen av. bestämmelserna i artikel 46.2 utom de under b. ' '

3. Om tillämpningen av bestämmelserna 'i punkt 1 skulle leda till att alla institutioner i de berörda medlemsstatema;befrias från sina skyldigheter. skall . fonnäner beviljas uteslutande enligt lagstiftningen i den sista av de stater vars villkor är uppfyllda. som om alla försäkrings- och bosättningsperioder som har fullgjorts och beaktats enligt bestämmelserna i artikel 45.1—4 hade fullgjorts enligt denna stats lagstiftning.

Artikel 49

Beräkning av förmåner för en person som inte samtidigt uppfyller villkoren i alla lagstiftningar enligt vilka försäkrings- eller bosättningsperioder har fullgjorts eller då han uttryckligen begärt att beviljandet av förmåner vid ålderdom skjuts upp

l. Om en person vid en viss'tidpunkt inte uppfyller de villkor som har fastställts för beviljande av förmåner i alla de medlemsstaters lagstiftning som han har omfattats av. i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 och/eller artikel 40.3 men uppfyller villkoren i endast en'cller flera av dem. skall' följande gälla:

a) Varje behörig institution som tillämpar en lagstiftning. vars villkor är uppfyllda, skall beräkna det förmänsbelopp som skall utges enligt bestämmelserna i artikel 46.

b) Undantag:

i) Om personen uppfyller villkoren i åtminstone två lagstiftningar utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt de lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda, skall dessa perioder inte beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i artikel 46.2.

ii) Om personen uppfyller villkoren i endast en lagstinning utan att åberopa försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullg'orts enligt lagstiftningar vars villkor inte är uppfyllda, skall det förmänsbelopp som skall utges beräknas enligt bestämmelserna i endast den lagstiftning vars villkor är uppfyllda. med beaktande av endast de perioder som har fullgjorts enligt den lagstiftningen.

Best.-'immelsema i denna punkt skall tillämpas på motsvarande sätt då personen uttryckligen har begärt att beviljandet av förmåner vid ålderdom skjuts upp i enlighet med artikel 44.2 andra meningen

2. Den eller de fönnäner som har beviljats enligt en eller flera lagstiftningar-i det fall som avses i punkt 1 skall automatiskt räknas om enligt. bestämmelserna i artikel 46 när villkoren enligt en eller flera av de lagstiftningar som personen har omfattats av är uppfyllda. i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 45 och i förekommande fall ännu en gäng med beaktande av punkt 1. Denna punkt skall tillämpas pa motsvarande sätt da en person begär beviljande av fönnäner vid älderdom som har förvärvats - enligt lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som dittills hade varit uppskjuten i enlighet med artikel 44.2 andra meningen.

3. En omräkning skall automatiskt göras enligt bestämmelserna i punkt 1, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 40.2. när villkoren i en eller flera lagstiRningar inte längre är uppfyllda.

Artikel 50

Beviljande av ett tillägg när det totala förmånsbeloppet enligt de olika medlemsstaternas lagstiftningar inte uppgår till det fastställda minimibeloppet i den stat inom vars territorium mottagaren är bosatt

En förmånstagare pä vilken detta kapitel är tillämpligt får inte. i den stat inom vars territorium han är bosatt och enligt vars lagstiftning en förmån utges till honom. beviljas en förmån som är mindre än den minimifönnän som har fastställts enligt denna lagstiftning för en försäkrings- eller bosättningsperiod som är lika med alla försäkringsperioder som har beaktats vid betalning enligt bestämmelserna i de föregående artiklarna. Den behöriga institutionen i denna stat skall under den tid han är bosatt inom dess territorium om det behövs betala ut ett tillägg till honom som uppgårtill skillnaden mellan det totala förmånsbelnpp som skall betalas ut enligt detta kapitel och minimiförmansbeloppet.

Artikel 5] indexering och ny beräkning av förmåner

1. Om förmånerna från de berörda staterna ändras med en fast procentsats eller ett fast belopp till följd av ökade levnadskostnader. förändringar i lönenivån eller av andra ändringsorsaker. skall denna procentsats eller detta belopp tillämpas direkt på de förmåner som har fastställts enligt bestämmelserna i artikel 46. utan att någon ny beräkning behöver göras enligt bestämmelserna i den artikeln.

2 Om metoden för att fastställa eller reglerna för att beräkna förmåner skull:: ändras. skall dock en ny beräkning göras enligt bestämmelserna i artikel 46.'

Prop. 1993/94203 392R1248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 ll9

Följande stycke skall läggas till i artikel 60.l:

'd) Bestämmelserna om minskning. innehållande eller indragning i en medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas pl personer som uppbär förmåner som har beviljats av institutioner i två medlemsstater enligt b.'

Artikel 94.10 skall ersättas med följande:

"IO. Rättigheter för personer som har beviljats pension före ikraftträdandet av artikel 45.6 kan omprövas på deras begäran på grundval av be- stämmelserna i artikel 45.6."

Följande artikel skall införas:

'Artikel 95u

Övergångsbesttimmetser för tillämpning av förord- ning (EEG) nr 1248192

1. Ingen rätt skall förvärvas enligt förordning (EEG) nr 1248/92 för en period före den I juni 1991.

7. Bilaga 4 skall ersättas med följande:

'BILAGA 4

2. Alla försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt en medlemsstats lagstiftning före den I juni 1992 skall beaktas vid fastställande av ritten till förmåner enligt förordning (EEG) nr 1248192.

3. Om något annat inte följer av bestämmelsema i punkt 1 skall rätt enligt förordning (EEG) nr 1248/92 förvirvss även om rätten hänför sig till ett försäkrings- fall som inträffade före den I juni 1992.

4. Rättigheter för personer som har beviljat: pension före den 1 juni 1992 kan på ansökan av personen omprövas med beaktande av bestämmelserna i förord— ning (EEG) nr 1248/92.

5. Om en ansökan som avses i punkt 4 lämnas in inom tv! är från den I juni 1992. skall rättigheter som har förvärvats enligt fömrdning (EEG) nr 1248/92 gälla från denna dag. och bestämmelsen-ra i någon medlemsstats lagstiftning om förverkande av eller begränsning i rätten till förmåner kan inte åberopas mot personen ifråga.

6. Om ansökan som avses i punkt 4 lämnas in efter utgången av tvåårsperioden efter den 1 juni 1992. skall rättigheter som inte har förverkats eller inte har fallit bort genom en tidsspärr. gälla från den dag då ansökan lämnades in. såvida inte förmånligare bestämmelser gäller enligt en medlemsstats lagstiftning.”

(Förordningens artiklar 37.2. 38.3. 45.3. 46.] b och 46b.2)

Lagstiftningar som behandlas i förordningens artikel 37.l enligt vilka invaliditetsformånernas storlek är oberoende av försäkringsperiodernas längd

A. BELGIEN

Lagstiftningen om det allmänna invaliditetssystemet. det särskilda invaliditetssystemet för gruv- arbetare. det särskilda systemet för sjöman i handelsflottan och lagstiftningen om försäkring mot arbetsofonnäga för egenföretagare

B. DANMARK

Ingen

C. TYSKLAND

Ingen.

D. SPANIEN

Lagstiftning om invaliditctsförsiikring enligt det allmänna systemet och under särskilda system.

4()

392RlZ48/S

Nr L 136 /20 Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19.5.92

E. FRANKRIKE l . Anställda

All lagstiftning om invaliditetsförsäkring. med undantag för lagstiftningen om invaliditetsför- säkring enligt systemet för social trygghet för gruvarbetare.

2. Egenförelagare

Lagstiftning om invaliditetsRirsäkring for egenföretagare inom jordbruket.

F. GREKLAND

Lagstiftning om försäkringssystemet för jordbruket.

G. IRLAND

Del II kapitel 10 i 1981 års lag om social trygghet och socialbidrag [Social Welfare (Consolidation) Act 1981].

H. ITALIEN

Ingen.

I. LUXEMBURG

Ingen.

). NEDERLÄNDERNA a) Lag av den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsoförmåga. med ändringar.

b) Lag av den 11 december 1975 om allmän försäkring mot arbetsoförmåga, med ändringar.

K. PORTUGAL

Ingen.

L. STORBRITANNIEN a) Slorbrilannien Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act 1975).

Avdelning 14—16 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner (Social Security Pensions Act 1975).

b) Nordirland

Avdelning 15 i 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) [Social Security (Northern Ireland) Act 1975].

Artiklarna 16—1 Bi 1975 års lag om sociala trygghetspcnsioner(Nordirland) [Social Security Pensions (Northern Ireland) Order 19751."

B.

Särskilda system för egenföretagaresom avses i artiklarna 38.3 och 45.3 iförordning nr 1408/71

A. BELGIEN Inget.

B. DANMARK Inget.

-ll

Prop. 1993/94203

392R1248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136/21 .

c. TYSKLAND - Aldersförsäkring för jordbrukare (Altershilfe mr Landwirte).

D. SPANIEN

System avseende lägre pensionsålder för egenföretagare som är sysselsatta i sjöfartsverksamhet enligt beskrivning i kungligt dekret nr 2309 av den 23 juli 1970.

E. FRANKRIKE

Inget.

F. GREKLAND

Inget.

G. IRLAND Inget.

H. ITALIEN

Pensionsförsäkringssystem för (Assicurazione pensioni per) —— läkare (medici)

—— apotekare ( farmacisti)

—— veterinärer (veterinari)

—— barnmorskor (ostetriehe)

*— ingenjörer och arkitekter (ingegneri : architetti)

—— lantmätare (geometri)

—— advokater och rättegångsbiträden (awocati : procuratori) —— ekonomer (dotter-i cornmereialisti)

—— revisorer och industriexperter (ragionieri e periti commerciali) —— arbetskonsulenter (eonsulenti del lavoro)

... notarier (notai).

—— tullspeditörer (spedizionieri doganali).

I. LUXEMBURG Inget

r. NEDERLÄNDERNA Inget.

K. PORTUGAL Inget.

L. STORBRITANNIEN Inget.

C.

Fall som avses i förordningens artikel 46.1 b då beräkningen av förmåner kan ske med bortseende frän fömrdningens artikel 46.2

A. BELGIEN Inget.

Prop. I 993/941203 392R1248/S

Nr L 136 122 . Europeiska gemenskapernas officiella tidning . 19.5.92

B. DANMARK

Alla ansökningar om pension som avses i lagen om sociala pensioner. med undantag för pensioner som nämns i bilaga 4 D.

C. TYSKLAND

Inget.

D. SPANIEN

Inget.

E. FRANKRIKE

Inget.

F. GREKLAND

Inget.

G. IRLAND

Alla ansökningar om ålderspension, avginsfinansierade ålderspensioner och änkepensioner.

H. ITALIEN

Invalid-, älders- och efterlevandepensioner för anställda och för följande kategorier egenföretagare: jordbrukare, hälnenbrukare. arrendatorer. hantverkare och personer sysselsatta inom handelsverksamhet.

I. LUXEMBURG

Inget.

I. NEDERLÄNDERNA Alla ansökningar om ålderspensioner enligt lag av den 31 maj 1956 om allmän aldersförsäkring. med ändringar.

K. PORTUGAL

Invalid-. älders- och änkepensioner.

L. STORBRITANNIEN

Alla ansökningar om älders- och änkepension som har fastställts enligt förordningens avdelning III kapitel 3 med undantag för sådana dä personen ifråga. under vilket skatteår som helst efter den 6 april 1975 har fullgjort försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder både enligt lagstiftningen i Storbritannien och i en annan medlemsstat.

D. Förmåner och överenskommelser som avses i ftirordningens artikel 46b.2

1. Förmåner som avses i förordningens artikel 46b.2 a, vilkas belopp är oberoende av de fullgjorda försäkrings- eller hosättrringsperiodemas längd: &) De invaliditetsfonnäner som utges enligt de lagstiftningar som anges i del A i denna bilaga.

b) Den hela danska allmänna folkpensionen som har förvärvats efter 10 års bosättning av personer som har beviljats pension senast den 1 oktober 1989.

0) Den nederländska änkepensiunen enligt lag av den 9 april 1959 om allmän försäkring för änkor och föräldralösa barn. med ändringar

392R1248/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 /23

d) De spanska dödsfallsersättningama och efterlevandepensionema som har beviljats enligt de allmänna och särskilda systemen.

e) Änkepensionen enligt enerlevandeförsäkringen inom det franska allmänna socialförsäkrings- systemet eller systemet för lantarbetare.

f) Invalidpension för änklingaroch änkorenligt det franska allmänna socialförsäkringssystemet eller systemet för lantarbetare, då den beräknas på grundval av en avliden makes invalidpen- sion och utbetalas i enlighet med artikel 46.1 a i.

2. Förmåner som avses i förordningen: artikel 46 h 2. vilkas belopp har fastställts med beaktande av en fiktiv period som anses ha varit fullgjord mellan den dag då försäkringsfallet inträffade och en senare dag:

|) Danska fönidspenaioner vilkas belopp har fastställts enligt gällande lagatihning före den I oktober 1984,

b) Tyska invalid- och efterlevandepensioner, för vilka en tilläggsperiod beaktas och tyska ålderspensioner. för vilka en redan fullgjord tilläggsperiod beaktas.

c) Luxemburgska invalid- och efterlevandepensioner. d) Italienska pensioner vid total arbetsoförmåga ("inabilitä').

3. Överenskommelser som avses i förordningens artikel 46 b 2 b i som avser att förhindra att samma fiktiva period beaktas två eller flera gånger:

Överenskommelsen den 20 juli 1978 mellan regeringen i Luxemburg och regeringeni Förbunds— republiken Tyskland om olika socialtörsäkringsfrågor."

8. Bilaga 6 skall ändras enligt Följande:

1) Följande punkter skall läggas till i avsnitt A (Belgien):

"9. Vid beräkningen av det teoretiska beloppet för en invalidpension som avses i förordningens artikel 46.2. skall den behöriga belgiska institutionen lägga till grund den inkomst som har uppburits i det yrke som personen senast har utövat.

10. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad i Belgien enligt lagstiftningen om sjuk- oeh invaliditetsförsäkring som också grundar beviljandet av förmåner på villkoret att personen ifråga är försäkrad vid försäkringsfallets inträffande skall för tillämpningen av förordningen: del III kapitel 3 anses vara fortfarande försäkrad när försäkringsfallet inträffar om han är försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

11. Om personen har rätt till en belgisk invaliditetsförmän enligt förordningens artikel 45, skall denna förmän enligt reglerna i förordningens artikel 46.2 beviljas

a) enligt bestämmelserna i lagen den 9 augusti 1963 om upprättandet och organiserandet av ett obligatoriskt sjuk- och invaliditetsförsäkringssystem om han vid tidpunkten för arbetsofönnagans inträffande var försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a.

b) enligt bestämmelserna i det kungliga dekretet av den ZOjuli 1971 om upprättandet av ett försäknngssystem mot arbetsofön-näga för egenföretagare om han vid arbetsoför- mågans inträffande var egenföretagare i den mening som avses i förordningens artikel la."

Prop. 1993/94:203 392R1248/S

Nr L 136 124 Europeiska gemenskapernas officiella tidning . 19.532

b) Avsnitt 8 (Danmark) skall ändras enligt följande: i) punkt 7 skall ersättas med följande:

'7. Förordningens artikel 46a 3 d och artikel 46c 1 och 3 och tillämpningsfömrdningens artikel 7.1 skall inte tillämpas pä pensioner som beviljas enligt dansk lagstiftning."

ii) punkt 9 skall ersättas med följande:

'9. Om mottagaren av en dansk älderapension eller förtida uttagen ålderspension ocksä har rätt till en efterlevandepension från en annan medlemsstat skall dessa pensioner. vid tillämpningen av dansk lagstiftning. betraktas som törmäner av samma slag i den mening som avses i förordningens artikel 46a 1. dock under förutsättning att den person vars försäkrings- eller bosättningsperioder ligger till grund för beräkningen av efterlevandepensionen ocksä har fullgjort bosättningsperioderi Danmark."

c) Följande punkter skall läggas till under avsnitt D (Spanien):

'3. Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt spansk lagstiftning skall anses vara fortfarande försäkrad vid försäkrings fallets inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i förordningens avdelning Ill kapitel 3 om han är försäkrad enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande, eller om så inte är fallet. om en förmån kan utges för samma riskfall enligt en annan medlemsstats lagstiftning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.

4. a) Enligt förordningens artikel 47 skall beräkningen av den teoretiska spanska förmånen ske på grundval av den försäkrades faktiska avgifter under åren närmast före betalningen av den sista avgiften till den spanska socialförsäkringen.

b) Det fastställda pensionsbeloppet skall ökas och regleras för varje efterföljande är och till och med äret närmast föregående det då försäkringsfallet inträffar för pensioner av samma slag.”

d) Följande punkt skall läggas till under avsnitt E (Frankrike):

"8. Varje anställd som inte längre är försäkrad enligt det franska allmänna socialför- säkringssystemet om änkepensionsförsäkring eller systemet för lantarbetare skall vid tillämpningen av reglemai förordningens avdelning III kapitel 3 anses ha samma status som en försäkrad enligt sådan lagstiftning när försäkringsfallet inträffar. om personen är försäkrad som anställd enligt en annan medlemsstats lagstiftning vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande eller om så inte är fallet. om en efterlevandepension kan utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning för anställda. Detta villkor skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48. l

e) Följande punkt skall läggas till under avsnitt F (Grekland):

"4. Enligt grekisk lagstiftning är tillämpningen av förordningens artikel 49.2 förenad med villkor att den nya beräkningen som avses i nämnda artikel inte leder till ett ogynnsamt resultat för personen."

0 l aVsnitt G (Irland) skall punkt 4 utgå. g) Avsnitt ] (Nederländerna) skall ändras på följande sätt: i) Punkt 3 skall ersättas med följande: "3. a) Varje anställd eller egenföretagare som inte längre omfattas av nederländsk lagstiftning om änkepensionsförsäkring skall för tillämpningen av bestämmelsema av förordningens avdelning III kapitel 3 anses vara försäkrad enligt sädan försäkring när försäkringsfallet inträffar om personen är försäkrad enligt en annan medlemsstats lagstiftning mot samma risk. eller om så inte är fallet. om en

Prop. 1993/94:203 392R124BIS

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 125

efterlevandeförmän kan utges enligt en annan medlemsstaLs lagstinning. Det senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.

b) Om en änka enligt a har rätt till inkepension enligt nederländsk lagstiftning om allmän försäkring för änkor och föräldralösa barn skall sådan pension beräknas enligt förordningens artikel 46.2.

För tillämpningen av dessa bestämmelser skall försäkringsperioder som har fullgjorts före den 1 oktober 1959 under vilka den anställde eller egenföretagaren var bosatt inom nederländskt territorium före 15 än ålder eller under vilka han vid fortsatt bosättning inom en annan medlemsstats territorium har förvärvsarbetat i Nederländerna för en arbetsgivare i det landet, också betraktas som försäkringsperioder som har fullgjons enligt nämnda nederländska lagstiftning.

e) Hänsyn skall inte tal till perioder som skall beaktas enligt b. vilka sammanfaller

med försäkringsperioder som har fullgjort: enligt en annan medlemsstats lagstiftning om efterlevandepension.

d) Vid tillämpningen av förordningens artikel 46.2 skall endast försäkringspcrioder som har fullgjorts efter 15 ärs ålder enligt den allmänna lagen om försäkring för änkor och föräldralösa barn (AW'W) beaktas som försäkringsperioder."

i.i) Punkt 4 skall ersättas med följande:

"4. a) Varje anställd eller egenföretagare som inte längre är försäkrad enligt lagen av den 18 februari 1966 om försäkring mot arbetsofönnäga (WAO) och/eller enligt lagen av den 11 december 1975 om arbetsoförmåga (AAW) skall anses vara fortfarande Grsäkrad vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande för tillämpningen av bestämmelserna i förordningens avdelning lll kapitel 3 om han är försäkrad mot samma n'sk enligt en annan medlemsstats lagstiftning. eller om så inte är fallet. om en förmän kan utges enligt en annan stals lagstiftning för samma riskfallDet senare villkoret skall dock anses vara uppfyllt i det fall som avses i artikel 48.1.

b) Om personen enligt a har rätt till en nederländsk invaliditetsförmän skall denna fön'nän enligt reglerna i förordningens artikel 46.2 beviljas

i) enligt bestämmelserna i den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO) om han vid tidpunkten för försäkringsfallets inträffande var försäkrad mot samma risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a.

ii) enligt bestämmelserna i den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) om han vid arbetsofönnägans inträde

var försäkrad mot denna risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning men inte som anställd i den mening som avses i förordningens artikel 1 a. eller

— inte var försäkrad mot denna risk enligt en annan medlemsstats lagstiftning men kan göra anspråk på förmåner enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Om det förmänsbelopp som har beräknats enligt bestämmelserna i i är lägre än det belopp som framkommer vid tillämpning av bestämmelserna | ii skall sistnämnda förmän betalas ut.

e) Vid beräkning av förmåner som har beviljats enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO) eller enligt den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) skall de nederländska institutionerna beakta

Nr L 136 126

392R1248/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

perioder med betald sysselsättning och perioder som betraktas som sådana och som har fullgiorts i Nederländerna före den 1 juli 1967,

—' lörsäkringsperiodersom har fullgjons enligt den ovannämnda lagen av den 18

februari 1966 (WAO),

-— försäkringsperioder som har fullgjort: av personen i fråga efter femton är: llder enligt den ovannämnda lagen av den 11 december 1975 (AAW) i den män de inte sammanfaller med försäkringsperioder som har futlgjorts enligt den ovannämnda lagen av den 18 februari 1966 (WAO).

d) Vid beräkningen av.den nederländska invaliditetsförmänen enligt förordningens artikel 40.1 skall de nederländska institutionema inte beakta tillägg som kan beviljas enligt bestämmelserna i lagen om tillägg. Rätten till detta tillägg och

tillägg. "

h) [ avsnitt L (Storbritannien) skall punkt 9 utgå.

Artikel 3

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt: '

|.)

Artikel 7 skall ersättas med följande: - "Artikel 7

Allmänna regler för tillämpningen av bestämmelser om förhindrande av sammanträffande av förmåner

1. Om förmåner som utges enligt två eller flera med- lemsstaters lagstiftning grundaspå ömsesidig minskning. ömsesidigt innehållande eller ömsesidig indragning skall de. belopp som inte skulle utbetalas vid en strikt tillämpning av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning enligt de berörda med- lemsstaternas lagstiftning delas med antalet förmåner som skall minskas. innehallas eller indragas.

'.!. Vid tillämpningen av förordningens artikel 122, 12.3 och 12.4, artikel 46a, artikel 46b och artikel 46c skall berörda behöriga institutioner på begäran lämna varandra alla upplysningar som behövs."

I artikel 15.1 a skall orden "förordningens artikel 46.2 c" ersättas med "förordningens artikel 47.1 3".

Rubriken till artikel 35 skall ersättas med följande:

"Ansökningar om invaliditetsf'nnnäner då en anställd eller egenföretagare har omfattats enbart av de lagstift-

storleken av detta_beräknas endast på grundval av bestämmelserna i lagen om

ningar som nämns i förordningens bilaga 4 A och även i fall som avses i förordningens artikel 40.2."

Rubriken till artikel 39 skall ersättas med följande:

"Beredning av ansökningar om invaliditetslörmaner i fall då den anställde eller egenföretagaren endast har omfattats av de lagstiftningar som nämns i fömrdning- ens bilaga 4 A'.

Artikel 46 skall ersättas med följande: 'A nike! 46

Belopp som skall utges för perioder med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring och som inte skall beaktas enligt tillämpningsfiimrd- ningens artikel 15.1 b

Vid beräkningen av det teoretiska och det faktiska fömånsbeloppet enligt bestämmelserna i förordning- ens artikel 462 a och 46.2 b skall reglerna i tillämp— ningslörordningens anikel 15.1 b-d gälla.

Det faktiska belopp som har beräknats enligt be- stämmelserna i förordningens artikel 46.2 skall ökas med det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som inte har beaktats enligt tillämpningsforordningens artikel 15.1 b Denna ökning skall beräknas enligt bestämmelserna i den medlemsstats lagstiftning enligt Vilken perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring har fullgjorts.

Den jämförelse som avses i förordningens artikel 46.3 måste göras under hänsynstagandetill denna ökning.”

19.5.92_ _

19.5.92

6.

392R1248/S

Artikel 47 skall ersättas med följande: 'Arrikel 47

Beräkning av de belopp som motsvarar perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsför- slkring

Institutionen i varje medlemsstat skall i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar beräkna det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsänningsförsikring som enligt förordningens 9. artikel 46a.3 e inte omfattas av bestämmelserna i en annan medlemsstat om indragning. minskning eller innehållande."

Artikel 48.1 skall ersättas med följande:

'1. Det slutliga beslut som var och en av de berörda institutionerna har fattat skall sändas till den utredande institutionen. Varje beslut skall innehälla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. När den utredande institutionen har fält alla sådana beslut skall den underrätta sökanden om detta pä dennes eget spräk i ett sammanfattande meddelande till vilket de nämnda besluten skall bifogas. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden erhöll det sammanfattande meddelandet.'

Artikel 49 skall ersättas med följande:

'Am'kel 49 Omräkning av förmåner

1. Vid tillämpningen av bestämmelsemai förordning- ens artikel 43.3 och 43.4. artikel 49.2 och 49.3 och artikel 51.2 gäller bestämmelserna i tillämpningsförordningens artikel 45 på motsvarande satt.

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 136 127

beslut omedelbart underrätta den berörda personen och varje institution hos vilken personen har rätt till förmän om detta, vid behov genom den utredande institutionens medverkan. Beslutet skall innehälla uppgift om möjligheten att överklaga och tiden för överklagande enligt den berörda lagstiftningen. Tiden för överklagande skall alltid räknas från det att sökanden erhöll beslutet."

Artikel 107.1 skall ersättas med följande:

"1. Vid tillämpning av

a) artikel 12 '.'—4. artikel 19.1 b sista meningen, artikel 22.1 ii sista meningen. artikel 25.1 b näst sista meningen, artikel 41.1 e och 41.1 d. artikel 46.4. artikel 46a.3. artikel 50. artikel 52 b sista meningen. artikel 55.1 ii sista meningen. artikel 70.1 första stycket. artikel 71.1 b ii näst sista meningen i förordningen samt. '

b) artikel 34.1 och artikel 1202 i tillämpning: förordningen. skall kursen för omräkning till en nationell valuta av belopp som redovisas i en annan nationell valuta vara den kurs som beräknas av kommissionen och grundas pä det mänatliga genomsnittet för växelkursen för dessa valutor under den referensperiod som definieras under punkt 2 och som anmäls till kommissionen för tillämpning av Europeiska monetära systemet."

Artikel 4

Denna förordning träder i kraft den första dagen i den mänad

2. Vid omräkning. indragning eller innehållande av en förmän skall den institution som har fattat ett sådant

som följer efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas amcitlla ridning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992.

På råde/.c vägnar José da SlLVA PENEDA Ordjörana't

392R1249/S

Nr L 136 128 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

19.5.92

RÅDETS FÖRORDNlNG (EEG) nr "49/92 av den 30 april 1992

om ändring av dels förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, dels fömrdning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr "08/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RAD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. särskilt artikel 51 och 235 i detta.

med beaktande av kommissionens förslag som utformats eller samräd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare.'

med beaktande av Europaparlamentets yttrandef

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande). och

med beaktande av följande:

Vissa ändringar bör göras i förordning (EEG) nr 1408/71' OCh (EEG) nr 574/725; nägra av dessa ändringar är knutna till ändringar i medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet medan andra ändringar är av teknisk natur och avsedda att komplettera nämnda förordningar på grundval av erfarenheter från tillämpningen av dem.

Frän dagen för Tysklands äterförening den 3 oktober 1990 tillämpas gemenskapens bestämmelser om social trygghet för migrerande arbetare inom hela det tyska territoriet och följaktligen också inom tidigare Tyska demokratiska republi- kens terTitorium; till följd härav bör texterna till artikel 94 och 95 i förordning (EEG) nr 1408/71 anpassas. särskilt genom att fastställa en period för inlämnande. frän berörda personer. av en begäran om omprövning av deras rätt till pension.

Det fmns skäl att anpassa artikel 94.9 i förordning (EEG) nr 1408/71 så att den kan tillämpas pä arbetslösa arbetstagare

EGT nr C 219. 22.8.199l. 5.5. EGT nr C 280. 28.10.199l.s.174. EGT nr C 49. 24.2 1992, 5.67. EGT nr L 149. 5.7.1971. s.2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EEG) nr 1243/92 (EGT nr L 136/ZR. 19.5.l992. s.7). EGT nr L 74. 27.3.1972, s.l. Förordningen senast ändrad genom fömrdning (EEG) nr 1248i92 (EGT nr L 136/7.8. 19.5.1992. 8.7).

4 Riksdagen 1993594. 1 sum/. Nr 303

som under november 1989 uppbar arbetslöshets fönnänerenligt den franska lagstiftningen.

' De: är lämpligt .a i bilaga 2 . till förordning (EEG) nr

1408/71 lägga till tvä punkter angäende Spanien och Frankri- ke.

Det har blivit nödvändigt att under avsnitt "2. Belgien— Tyskland" i avsnitt B i bilaga 3 till förordning (EEG) nr 1408/71 upphäva en hänvisning till bestämmelserna i den allmänna konventionen av den 7 december 1957 mellan Belgien och Tyskland för att undvika ogynnsamma effekter för medborgare i andra medlemsstater än Tyskland och Belgien.

Vissa ändringar bör göras under avsnitt "B. Danmark" i bilaga 6 till fömrdning (EEG) nr 1408/71 för att beakta ändringar som har införts i den danska lagstiftningen om dagpenning vid sjukdom eller födsel.

Punkt 1 a i avsnitt 'C. Tyskland" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 bör utgä dä den inte längre har någon praktisk betydelse.

Till följd av en ändring i den tyska lagstiftningen om sjukför- säkring bör punkt 3 i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 utgä.

Punkt 3 i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 bör utgå då den inte längre har någon praktisk betydelse. '

Till följd av domstolens dom av den 7 juni 1988 i mäl nr 20/85 (Roviello)" är det nödvändigt att punkt 15 i avsnitt "C. Tyskland" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71. upphävs eftersom den har förklarats ogiltig av domstolen.

Ändringar bör göras i avsnitt "F. Grekland” i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 för att lösa praktiska problem som har uppkommit till följd av vissa särdrag i OGA-systc- met.

' (1988) ECR 2805.

392R1249/s' -

19.5.92

Europeiska gemenskapernas offteiella tidning

Da förordning (EEG) nr 3427/89' medförde att ordet "familje— bidrag" uteslöts i artiklarna 73 och 74 i fömrdning (EEG) nr 140817), bör ordet likaledes utgä i artikel 10 i förordning (EEG) nr 574172 eftersom hänvisning där görs till ovannämn- da artiklar 73 och 74; då .förordning (EEG) nr 3427189 begränsade innehällandet enligt artikel 76 i förordning (EEG) nr 1408/71. bör dena innehällande också begränsas i artikel 10 i förordning (EEG) nr 574172 ettersom hänvisning där görs till artiklarna 73 och 74 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Det förefaller lämpligt att anpassa ordalydelsen i artikel 34 i förordning (EEG) nr 574172 för att som tillägg till nuvarande regler fastställa en enklare förfarande som gör det möjligt att pa vissa villkor Återbetala sjukvärdskostnadertill de taxor som tillämpas av den behöriga institutionen.

Det är nödvändigt att fastställa en omräkningskurs för belopp som ligger till grund för beräkning av ersättning till arbetslösa . gränsarbetare enligt artikel 71.1 a ii och artikel 63 i för- ordning (EEG) av nr 1408171; det är också nödvändigt att fastställa en områkningskurs för belopp som ligger till grund för beräkning av utgifter som skall återbetalas enligt de nya punkterna 4 och 5 i artikel 34 i förordning (EEG) nr 574172.

Ordalydelsen i artikel 118.'., och artikel 1192 i förordning (EEG) nr 574172 bör anpassas till .följd av den tyska äter- föreningen den 3 oktober 1990.

Till följd av att artikel 120 i förordninglEEG) nr 574172 utgått genom artikel 2 11 i förordning (EEG) nr 3427/89 bör texten till artikel 107.1 b i. förordning (EEG) nr 574172 anpassas.

Avsnitt "E. Frankrike" i bilaga 3 till förordning (EEG) nr 574172 bor anpassas till följd av de ändringar som har införts i det franska socialförsäkringssystemet för egenföretagare i icke-jordbruksyrken.

En hänvisning till överenskommelsen av den 1 juli 1990 mellan Danmark och Spanien bör införas i avsnitt "13. Danmark-Spanien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574172.

Vissa ändringar bör göras i avsnitt "21. Danmark—Stor- hritannien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574172 for att beakta de ändringar som ener skriftväxling har införts i över-

'EGT nr L 331.1611 1989. 5.1.

Hänvisning bör göras i bilaga 10 till förordning (EEG) nr enskommelsen mellan Danmark och Storbritannien om återbetalning av kostnader för förmåner enligt artikel 69 i förordning (EEG) nr 1408171. Det är nödvändigt att en hänvisning till överenskommelsen den 25 juni 1990 mellan Tyskland och Spanien läggs till i avsnitt "22. Tyskland—Spanien". bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574172. Det är nödvändigt att en hänvisning till överenskommelsen den 25 januari 1990 mellan Tyskland och Luxemburg läggs till i avsnitt "27. Tyskland—Luxemburg" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574172. Till följd av ändringar som har införts i den belgiska lagstift- ningen om familjefön'näner är det nödvändigt med ändringar - ,i bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574172.

På grund av ändringar som har införts i det franska socialför- säkringssystemet för egenföretagarei icke-jordbruksyrken är det nödvändigt med ändringari avsnitt "E. Frankrike" i bilaga 9 till förordning (EEG) nr 574172.

574172 till de institutioner som anges i artikel 10b. vilken artikel har införts i den förordningen enligt förordning (EEG) nr 2195/911.

Ändringar bör göras i avsnitt "1. Luxemburg" i bilaga 10 till fömrdning (EEG) nr 574172 för att beakta namnändringen pa den för de luxemburgska socialförsäkringsinstitutionema gemensamma datacentralen för registrering av medlemskap och inkrävande av avgifter

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Förordning (EEG) nr 140817) ändras på följande sätt:

1. Artikel 94 skall ändras på följande sätt:

a) Följande ord "eller inom en del av den statens territorium" skall läggas till i punkt 1 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens territorium".

Nr_L_136 /29'

392R1249/S Nr L 136 130 Europeiska gemenskapernas officiella tidning 19592 b) Följande ord "eller inom en del av den statens 2. Artikel 95 skall ändras på följande sätt:

d)

h)

territorium" skall läggas till i punkt 2 efter orden

"inom denna medlemsstats territorium".

Följande ord "eller inom en del av den statens territorium" skall läggas till i punkt 3 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens territorium".

Följande ord "eller inom en del av den staten: territorium" skall läggas till i punkt 4 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens territorium".

Följande ord "eller inom en del av den statens territorium" skall läggas till i punkt 5 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens ten'itorium".

Följande mening skall läggas till i punkt 6:

"Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepuhliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två är efter den 1 juni 1992."

Följande mening skall läggas till i punkt 7:

"Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efter utgången av tväärsperioden efter den ljuni 1992."

1 punkt 9 första stycket skall orden

"De familjebidrag som utbetalas till anställda i Frankrike" ersättas med "De familjebidrag som ut- betalas till anställda i Frankrike eller arbetslösa arbetstagare som uppbär arbetslöshetsfdrmåner enligt fransk lagstiftning".

3. Bilaga ”la skall ändras på följande sätt:

a) ' 1 "D. Spanien" skall följande läggas till:

3)

b)

d)

8)

Orden "eller inom en del av den statens territo- rium" skall läggas till i punkt 1 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens ten-itorium".

Orden "eller inom en del av den statens territo- rium" skall läggas till i punkt 2 efter orden

"inom denna medlemsstats territorium".

Orden "eller inom en del av den statens territo- n'um' skall läggas till i punkt 3 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens territorium".

Orden "eller inom en del av den statens tenito- rium" skall läggas till i punkt 4 efter orden

"inom den berörda medlemsstatens territorium".

Orden "eller inom en del av den statens territo- rium" skall läggas till i punkt 5 efter orden

”inom den berörda medlemsstatens ten-itorium".

Följande mening skall läggas till i punkt 6:

'Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in inom två är efter den 1 juni 1992".

Följande mening skall läggas till i punkt 7:

'Samma bestämmelser gäller vid tillämpning av denna förordning inom de territorier som blev en del av Förbundsrepubliken Tyskland den 3 oktober 1990 under förutsättning att den ansökan som avses i punkt 4 eller 5 lämnas in efler utgången av tväärsperioden efter den ljunt 1992".

"c) lcke avgiftsftnansierade invalid- och ålderspensioner och förmåner för ekonomiskt beroende ham enligt artiklarna 132.1. 136a. 137a. l38a. 154a. 155a. 156a. 167. 1682. 169 och 170 i den allmänna lagen om social trygghet. i dess lydelse enligt lag nr 26190 av den 20 december 1990 om införande av icke avgiftsftnansierade

sociallörsäkringsförmtlner. "

b) 1 "E. Frankrike" skall följande punkt läggas till:

"e) den särskilda fon'nånen (lag av den 10ju11 1952).

4. 1 avsnitt B i bilaga 3 skall avsnitt "2. Belgien—Tyskland" utgä.

'Jt

Prop. 1993/94:203 392R1249/S

19.5.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning . _ Nr L 136 131

5. Bilaga 6 skall ändras på följande sätt: a) 1 avsnitt "8. Danmark", skall punkt 6 ersättas med följande:

”6. För att fastställa om villkoren för rätt till dagpenning vid sjukdom eller födsel enligt lag av den 20 december 1989 om dagpenning vid sjukdom och födsel är uppfyllda. när den berörda personen inte längre omfattas av dansk lagstiftning under de referensperioder som fastställs i lagen

a) skall försäkrings- eller anställningsperioder beaktas som har fullgjorts' enligt en annan medlemsstats lagstiftning än Danmark under nämnda referensperio- der då den berörda personen inte var omfattad av dansk lagstiftning, som-om perioderna hade fullgjorts enligt dansk lagstiftning. ' '

och

b) anses en egenföretagare eller en anställd (om idet senare fall inkomsten inte kan ligga till grund för beräkning av dagpenning) under de perioder som beaktas ha haft en genomsnittsinkomst motsvarande den som ligger till grund för beräkningen av dagpenning för de perioder som har fullgjorts enligt dansk lagstiftning under referensperiodema."

b) 1 avsnitt "C. Tyskland": i) skall punkt 1 a utgå. ii) skall punkt 3 utgå. iii) skall punkt 8 utgä. iv) skall punkt 15 utgä. c.) 1 "F. Grekland" skall följande punkt läggas till:

"3. Trots gällande bestämmelser som tillämpas av OGA. skall perioder under vilka förmåner utbetalas till följd av olycksfall i arbetet. eller vid arbetssjukdom enligt en medlemsstats lagstmning som har en särskild försäkringsgren för sådana nskfall. anses som försäkringsperiodcr enligt den lagstiftning som OGA tillämpar och i den mening sorti avses i förordningens artikel 1 r. under förutsättning att de sammanfaller med sysselsättningsperioder inom jordbrukssektomi Grekland."

d) 1 "L. Storbritannien" skall punkt 5 ersättas med följande:

"5. För tillämpning av artikel 10a.2 pä bestämmelserna om rätt till biståndsförmän. transportbidrag och invalidpension skall anställningsperiod. period av verksamhet som egenföretagare eller bosältningsperiod som har fullgjorts inom en annan medlemsstats territorium än Storbritanniens beaktas till den del det är nödvändigt för att uppfylla vistelsekravet i Storbritannien före den dag då rätten till fonnAnen ifråga först uppkommer."

ArfikelZ enligt vilken förvärv av rätten till sädana . förmåner eller bidrag inte grundas på villkor

Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt: om försäkring. anställning eller verksamhet sotn egenföretagare. skall innehallas om för

1. Artikel 10 skall ersättas med följande: samma period och för samma familjemedlem

förmåner utges endast enligt nationell lagstift- ning i en annan medlemsstat eller vid tillämp-

"Artikel 10 ning av förordningens artikel 73. 74. 77 eller 78 upp till ett belopp motsvarande dessa för- Tillämpliga regler vid samtidig rätt till familjeför— mäner. mäner eller fantiljebidrag för anställda eller egenfö— retagare b) Om emellertid förvärvsvcrksamhct utövas 1.. a) Rätten till familjeförmäner eller familjcbidrag :::: den forstnamnda medlemsstatens terrtto-

som utges enligt en medlemsstats lagstiftning.

'Jt fx)

Nr L 136 132

392R1249/S

Europeiskagemenskapemas officiella tidning

19.5.92

t.!

i) av den person. som har rätten till familje- förmäner eller av den person till vilken sådana förmåner utbetalas. skall, vad avser förmåner till vilka rätt föreligger antingen direkt enligt en annan medlems- stats nationella lagstiftning eller enligt förordningens artikel 73 eller 74, rätten till familjeförmåner. som utges direkt enligt den nationella lagstiftningen i den andra medlemsstaten eller enligt dessa artiklar. innehallas upp till ett belopp, som motsvarar de familjefönnåner. som gäller enligt lagstiftningen i den medlems- stat inom vars territorium familjemedlem- men är bosatt. Kostnaden för de förmåner som har utbetalats av den medlemsstat inom vars territorium familjemedlemmen är bosatt skall bäras av den medlemssta- ten;

ii) av den person. som har rätt till sådana förmäner eller av den person till vilken sådana förmåner utbetalas. skall. vad avser förmåner till vilka rätt föreligger direkt enligt en annan medlemsstats na- tionella lagstiftning eller enligt förord- ningens artikel 77 eller 78. rätten till familjeforrnäner eller familjebidrag. som utges direkt enligt den nationella lagstih- ningen i denna andra medlemsstat eller enligt dessa artiklar innehallas; i dessa fall har personeni fråga rätt till familjeförmä- ner eller familjebidrag från den medlems- stat inom vars territorium barnen är bosat- ta och på denna stats bekostnad och i förekommande fall andra förmåner än familjeförmäner som avses i förord- ningens artikel 77 eller 78 pä bekostnad av den enligt dessa artiklar behöriga staten.

Om en anställd som omfattas av en medlemsstats lagstiftning har rätt till familjeföm'täner på grund av fo'rsäkrings- eller anställningsperioder som tidigare har fullgjorts enligt grekisk lagstiftning skall denna rätt innehällas. om det för samma period och för samma familjemedlem utbetalas familjeförmäner enligt lagstiftningen i den förstnämnda medlems- staten enligt forordningens artiklar 73 och 74. upp till ett belopp som motsvarar dessa förmåner."

7. Bilaga 3 skall ändras på följande sätt:

Följande punkter skall läggas till i artikel 34:

"4. Trots punkt 1—3 kan den behöriga institutionen företa återbetalning av utgitter som har uppstått enligt de taxor som den tillämpar under förutsätt- ning att det är möjligt att göra en återbetalning - enligt dessa taxor. om de utgifter som skall åter- betalas inte överstiger en nivå som har fastställts av den administrativa kommissionen och den anställde eller egenföretagaren eller pensionären lämnar samtycke till att denna bestämmelse tillämpas. Under inga omständigheter får återhetalningsbe- loppet överstiga de faktiska utgifterna.

5. Om lagstiftningen i bosättningsstaten inte innehåller äterbetalningssatser kan den behöriga institutionen företa återbetalning enligt bestämmelserna i punkt 4 utan att samtycke från den berörda personen krävs."

1 artikel 107.1 a skall orden "7l.l.b ii näst sista me- ningen" ersättas med "71.1.a ii och 7l.l.b ii näst sista meningen".

a) Artikel 107.1.b skalllyda: 'tillämpningsförordning- ens artikel 34.1".

b) 1 artikel 107.1.b skall "4 och 5" läggas till efter "artikel 34.1".

1 artikel 1181 skall "eller inom en del av den statens territorium" läggas till efter "inom den berörda med- lemsstatens territorium".

I artikel ll9.2 skall "eller inom en del av den statens territorium" läggas till efter "inom den berörda mcd- lemsstatens territorium".

a) 1 "D. Spanien" skall i punkt ) b och 2 b "lnstituto Social de la Marina (Sjöfartens institut för sociala angelägenheter). Madrid". ersättas med "Direcciones Provinciales del Instituto Social de la Marina (Provinsdirektoraten under Sjöfartens institut för sociala angelägenheter)".

b) "E. Frankrike" skall ändras på följande sätt:

a) I avsnitt 1.3 skall punkt ] ersättas med följande:

"1. Sjukdom och moderskap

Caisse primaire d'aSsurance-maladie du lieu de residence ou de se'jour (den lokala sjukforäkringskassan på bosättnings- eller vistelscorten)".

:Jl

392R1249/S

19.5.92 ' - Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 136 IJ!

b) I avsnitt 11.3 skal] & ersättas med följande:

"a) Sjukdom och moderskap:

Caisse générale de se'curité sociale du lieu de residence ou de se'jour Iden allmänna försikringskassan pa bosättnings- eller vistelsmnen)".

8. I bilaga 4 skall avsnitt D ersättas med följande: 'D. SPANIEN

1. För alla system som utgör en del av Instituto Nacional de Seguridad Social (Cen- socialförsäkringssystemet med undan- trala Institutet för social trygghet) Madrid. tag för systemet för sjömän. och för alla riskfall med undantag för arbetslös- het:

Instituto Social de la Marina (Sjöfartens Institut för sociala angelägenheter) Madrid.

|.) . För det särskilda systemet för sjömän och för alla riskfall:

Instituto Nacional de Empleo (Centrala Arbetsinstitutet) Madrid."

3. För arbetslöshetstörmåner med undan- tag för sjömän:

9. Bilaga 5 skall ändras på följande sätt: a) Avsnitt 13 skall ersättas med följande. "13. DANMARK—SPANIEN

Överenskommelsen av den 1 juli 1990 om återbetalning av kostnader för vårdförmaner vid sjukdom."

b) I "21. DANMARK—STORBRITANNIEN":

i) skall följande ord läggas till eller "den 19 april 1977" "enligt ändring genom skriftväxlingen den 8 november 1989 och den 10januari 1990",

ii) skall punkt 1 b utgä. c) Avsnitt 22 skall ersättas med följande: "22 TYSKLAND—SPANIEN

Överenskommelsen av den 25 juni 1990 om återbetalning av kostnader för vårdför— maner vid sjukdom"

d) ' I avsnitt "27. TYSKLAND—LUXEMBURG" skall följande stycke läggas till:

"c) Överenskommelsen av den 25 januari 1990 om tillämpningen av förordningens artikel 20 och 22.11» och c."

10 Bilaga 8 skall ersättas med följande: 'BlMGA 8 UTCIVANDE AV FAMILJEFÖRMÅNER

(Tillämpningsförordningens artikel 4.8, artikel IOa.1 d och artikel 122)

Nr L 136 /34

392R1249IS

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

19.5.92

I].

Tillimpningsförordningens artikel 10a.1 d är tillämplig på följande: A. Anställda och egenföretagare

a) med en referensperiod pa en kalendennänadi förhållandet mellan

b) med en referensperiod pa tre kalendermånaderi förhållandet mellan

Belgien och Tyskland Belgien och Spanien

Belgien och Frankrike Belgien och Grekland

Belgien och Irland - Belgien och Luxemburg

Belgien och Portugal Belgien och Storbritannien Tyskland och Spanien Tyskland och Frankrike Tyskland och Grekland Tyskland och Irland Tyskland och Luxemburg Tyskland och Portugal Tyskland och Storbritannien Frankrike och Luxemburg Portugal och'Frankn'ke Portugal och Irland Portugal och Luxemburg Portugal och Storbritannien

Danmark och Tyskland Nederländerna och Tyskland. Danmark: Frankrike. Luxemburg. Portugal.

Egenföretagare

Med en referensperiod på tre kalendermånaderi förhållandet mellan

Belgien och Nederländerna.

Anställda

Med en referensperiod pä-en kalendermånad i förhållandet mellan

' — Belg

icn och Nederländerna.

Bilaga 9 skall ändras på följande sätt.

8)

b)

Avsnitt D skall ersättas med följande text:

"D. SPANIEN

Den genomsnittliga årskostnaden for vårdtönnåner skall beräknas genom beaktande av förmåner som utges av Spaniens nationella hälsovårdstjänst."

Andra stycket i "E Frankrike" skall utgå.

'Jt 'Jt

19.5.92

1”)

dl

392RI 24915

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Bilaga 10 skall indras pä följande sätt:

a) 1 punkt 3 i "5. Danmark' skall "och tillämpningsförordningens artikel 1011" läggas till efter "artikel 17".

b) Avsnitt D skall ersättas med följande:

IJ

'D. SPANIEN

Vid tillämpning av tillämpnings- förordningens artikel 6.1 (med undantag för den särskilda över- enskommelsen med sjöfartens institut för sociala angelägen— heter), artikel 13.2 och 13.3, artikel 14.1, 14.2 och 14.3. artikel 11.1. artikel Ila. artikel Ila och artikel 109:

Vid tillämpning av tillämpnings- förordningens artikel 1012 (med undantag för sjömän och arbets- löshetsförmåner). artikel 110 och artikel 1132:

Vid tillämpning av tillämpnings— lörordningens artikel 38. 1 . artikel 70.1. artikel 85.2 och artikel 86.2:

Vid tillämpning av tillämpnings- fömrdningens artikel 6.1 (sär- skild överenskommelse för sjö— män). artikel 35.1 (avseende sjö- min). artikel 70.1. artikel 80.2. artikel 81. artikel 82.2. artikel 85.2. artikel 86.2 och artikel 1022 (med undantag för arbets- löshetsförmäner):

Vid tillämpning av artikel 1022 med avseende på arbetslöshets- förman:

Vid tillämpning av tillämpnings- förordningens artikel 80.2. artikel 81 och artikel 82.2. med avseen- de på arbetslöshetsfönnåner med undantag för sjömän:

Tesorcria General de la Seguridad Social (den allmänna socialförsäkringskassan).

Instituto Nacional de la Seguridad Social (Centrala Institutet för social trygghet), Madrid.

Direeeiones Provinciales del Instituto Nacio- nal dela Seguridad Social (Provinsdirektora- ten under det Centrala Institutet för social trygghet).

Direeciones Provinciales del Instituto Social de la Marina (Provinsdirektoraten under Sjöfartens Institut för sociala angelägenhe- ter).

Instituto Nacional de Empleo (Centrala Arbetsinstitutet). Madrid. '

Direcciones Provinciales del Instituto Nacio-

nal de la Empleo (Provinsdirektoraten under det Centrala Arbetsinstitutet)."

I avsnitt "1. LUXEMBURG" skall punkt 4 ersättas med följande:

"4. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artikel ]0b och 12a:

Centre commun de la sécurité sociale (Gemensamma Socialförsäkringsccntret). Luxem-

burg."

I avsnitt "1. NEDERLÄNDERNA" punkt 1 skall "IOb" läggas till eller "artikel 6.1".

Nr L 136 /35

392R 1249/5

Nr L 136 [36 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

19.5.92

Artikel 3

1. Denna fömrdning träder i kraft den första dagen i den mänad som följer efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas (Wide/la tidning.

2. Artikel I.I a b c d och e och l.2a b c d och eoch artikel 2.5 och 2.6 skall tillämpas frän och med den 3 oktober 1990.

3. Artikel 1.1 h skall tillämpa.— från och med den 16 novem- ber 1989.

4. Artikel 1.5 a skall tillämpas från och med den 2 april 1990.

5. Artikel 1.5 b ii skall tillämpas från och med den Ijanuari 1989.

6. Artikel 1.5 b iv och c skall tillämpas från och med den 1 juli 1982.

7. Artikel 2.1 och 2.4 a skall tillämpas frän och med den 15 januari 1986.

8. Artikel 2.12 a. e och d skall tillämpas från och med den 29 juli 1991.

9 Artikel 2.2 skall tillämpas pl alla ansökningar om återbetalning för vilka satser är under fastställande eller som ännu inte har expedierats vid denna förordnings ikraftträdande under förutsättning av den berörda personens samtycke.

Denna förordning in tiil allit della! 'Ull'telatl'elt: och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Luxemburg den 30 april 1992.

På rådets vägnar Jose da SILVA PENEDA Ord/Firande

'Jt

393R1945/S

23.7.93 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

N_r L 181/1

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr 1945/93

av den 30 juni 1993

om lindring av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda. egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemen- skapen, förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av fömrdning 1408171 och förordning (EEG) nr 1247192 om ändring, av förordning (EEG) nr NOS/71

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS'RAD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. särskilt artiklarna 51 och 235 i detta.

med beaktande av kommissionens förslag. vilket utarbetats efter samråd med Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare'.

med beaktande av Europaparlamentets yttrande7,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande". och

med beaktande av följande:

Vissa ändringar behöver göras i förordningarna (EEG) nr 1408/71'. nr 574/72". och nr 1247192". En del av dessa ändringar har stn grund i ändringar som medlemsstaterna gjort i sin lagstiftning om social trygghet medan andra är av teknisk natur och avsedda att förbättra nämnda förordningar

Vissa ändringar behöver göras I avsnitt "G. Irland". I del I i bIlaga 1 till fömrdninngEG) nr HOS/71 för att ta hänsyn till de Irländska myndighetcmas tolkning av termen

"egenlöretagare".

'EGT nr C 251. 28.9.1992. s. 51. IEGT nr C 305. 23.11.1992. s 575. JEGT nr C 332.16.12.1992.s.1. 'EGT nr L 149. 5.7.1971. s 2. Förordningen senast ändrad genom förordning (EEG) 1249/92 (EGT an 136. 19.5.1992. s. 28). 5EGT nr L 74. 27.3.1972. s. 1 Förordmngcn senast ändrad genom förordntng (EEG) 1249/92 ('EGT nr L 136. 19.5.1992. s. 28) *EGT nr L136.19.5.1992.s. 1

På grund av ändringari irländsk lagstiftning om förmåner vid sjukdom och moderskap är det nödvändigt att anpassa avsnitt "0. Irland" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71.

Som en följd av ändringari Nederländemas bestämmelser om lagstadgad sjukförsäkring för pensionärer. för personer som får förtidspension och för anställdas och egenföretagares familjemedlemmar behöver avsnitt "1. Nederländerna" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 ändras.

Särskilt vad avser jämställdheten mellan könen förefaller det nödvändigt att klargöra tillämpningen av de bestämmelser i Nederländernas lagstiftning om hur länge en arbetstagares make måste ha varIt gift för att vara berättigad till ålderspension. Det är därför nödvändigt att närmare beskriva omfattningen av punkterna i avsnittet "J. Nederländerna" i bilaga 6 i förordning (EEG) nr 1408/71.

Det är nödvändigt att i avsnitt "J. Nederländerna" i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 1408/71 specificera kravet att en nederländsk arbetstagare som tjänstgör i utlandet måste betala åtminstone den lägsta avgiften for att hans nederländska make skall

åldcrspensionsförsäkringen.

kunna komma i fråga för den allmänna

Vissa ändringar behöver göras i avsnittet "I. Nederländerna" i bilaga 6 till förordnrng (EEG) nr 1408/71 i syfte att förhindra att ett system bibehålls där avgiflcr fortsätter att krävas frivillig allmän äldersförsäkring. allmän försäkring för änkor och för barn som mist en av föräldrama eller häda föräldrarna under en period under vilken arbetstagarens make själv har rätt till ålderspension.

in för

På grund av ändringar i Storbritanniens lagstiftning behöver ändringar göras i avsnitt "L. Storbritannlen" i bilaga 6 [111 förordning (EEG) nr 1408i7l.

393R1945/S

Nr L 181/2

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1993/941203

23.7.93

Det behövs en bestämmelse om hur kostnaderna för familjeförmåner skall fördelas när sådana förmåner skall utbetalas av två medlemsstater under samma period och till samma familjemedlem enligt artiklarna 73 och/eller 74 i förordning (EEG) nr ]408/71.

För att ta hänsyn till förändrade befogenheter för myndigheterna i Danmark behöver vissa ändringar göras i avsnitt "B: Danmark" i bilagorna I. 4 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72.

För att ta hänsyn till en Viss omfördelning av befogenheter mellan vissa tyska organ behöver ändringar göras i avsnittet "C. Tyskland" i bilaga 2 till fömrdning (EEG) nr 574/72.

Det är nödvändigt att ändra vissa bestämmelser som avser icke avgihsfmansierade ålders- och invalidpensioneri avsnitt 'D. spanien" i bilagorna 2 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72.

På grund av organisatoriska förändringar hos irländska organ med ansvar för administreringen av pensionssystemen för änkor och barn som mist en av föräldrarna eller båda foräldrama. ålderspensionssystemen samt familjefönnåns- systemen är det nödvändigt att ändra vissa bestämmelser i avsnitt "G. Irland" i bilagorna 2. 3 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72.

Eftersom ett av de nederländska organen har ny adress behöver hänvisningarna till det organets adress i avsnitt "1. Nederländerna" i bilagorna 2. 3 och 4 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras.

Son-I en följd av omorganisationen av de organ som är ansvariga för tillhandahållandet av kontantförmäner i Storbritannien behöver avsnitt "L. Storbritannien" i bilagorna 3, 4 och 10 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras.

Avsnitt "7. Belgien—Italien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574172 behöver ändras för att ta hänsyn till ett nytt avtal om återbetalning av ömsesidiga krav som har slutits genom skriftväxling mellan Belgien och Italien.

Till följd av en skriftväxling mellan Frankrike och Italien om förfarandet vid avräkning av ömsesidiga krav behöver avsnItt "41. Frankrike-Italien" i bilaga 5 till förordning (EEG) nr 574/72 ändras.

Till följd av att de franska myndighetema har sagt upp avtalet mellan Frankrike och Irland. Frankrike och Nederländerna och Frankrike och Storbritannien om avstående från återbetalning av kostnaderna för värdförmånerbehöver avsnitt "40. Frankrike-Irland". "43. Frankrike-Nederländema" och "45. Frankrike-Storbritannien" i bilaga Still förordning (EEG) nr 574172 ändras

Avsnitt "F. Grekland" i bilaga 6 till förordning (EEG) m 574/72 behöver ändras för att förenkla förfarandet vid direkt utbetalning.

I bilaga 8 till förordning (EEG) nr 574/72 bör hänsyn'tas till sådana ändringar som gjorts i artikel 10a i den förordningen.

För det fall då rätten till särskilda icke avgiftsftnansierade förmåner på grund av en samtidig tillämpning av artikel 10a i förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 2 i förordning (EEG) nr 1247/92 inträffar under samma period och för samma person. bör bestämmelser utformas om vilka åtgärder som skall vidtas vad avser sammanläggningen av dessa förmåner och tillämpningen av klausuler om minskning. uppskjutande och avskaffande av de förmåner som avses i de berörda medlemsatatemas lagstiftning.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖUANDE.

Artikel I

Förordning (EEG) nr 1408/71 ändras på följande sätt:

1)

3)

I del I avsnitt "G. IRLAND" i bilaga 1. skall punkt 2 ersättas med följande:

"2. En person som är obligatoriskt eller frivilligt försäkrad enligt bestämmelserna i avsnitt 17 A i 1981 års lag om social trygghet och socialbidrag [Social Welfare (Consolidation) Act 1981] skall anses vara egenföruagare enligt förordningens artikel 1 a ii.".

I avsnItt "L. STORBRITANNIEN" i bilaga 28 skall ta utgå.

I del A i bilaga 4 skall avsnitt "L. STORBRITANNIEN" ersättas med följande:

"L. STORBRITANNIEN"

a) Storbritannien utom Nordirland

Avsnitten 15 och 36 i 1975 års lag om social trygghet (Social Security Act 1975).

Avsnitten 14. 15 och 16 i 1975 års lag om sociala trygghetspensioner (Social Security Pensions Act 1975).

b) Nordirland

Avsnitten 15 och 36 i 1975 års lag om social trygghet (Nordirland) [Social Security (Northern Ireland) Act 1975).

Artiklarna 16. 17 och 18 i 1975 års lag om socialatrygghetspensionertNordirland)[Social Security Pensrons (Northem Ireland) Order 19751."

Prop. 1993/94203 393Rl945/S

23.7.93 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 181/3

4) Bilaga 6 skall ändras på följande sätt: a) I "G. IRLAND":

i) l punkt 5 skall "sjuk-. moderskaps- och arbetslöshetsfiinnäner" ersättas med "arbets- löshetsfön-nån" .

ii) Punkt 8 skall utgå. b) 1 "J. NEDERLÄNDERNA": i) Punkt ] b skall utgå.

ii) Punkt ] e femte strecksatsen skall ersättas med foijande'

"— Förmaner vid pensionering fore 65 års ålder enligt ett pensionssystem som syftar till hjälp till anställda och tidigare anställda eller förmåner vid fonidspension enligt ett system för ftirtidspensionering inrättat av staten eller genom eller enligt ett kollektivavtal eller ett system som utformas av sjukförsäktingsrådet."

iii) Följande stycke skall läggas till i punkt 1:

"d) Familjemedlemmar enligt artikel 19.2. vilka är bosatta i Nederländerna. och anställda eller egenföretagare och deras familjemedlemmar enligt artikel 22.1 b och 22.3 jämförda med artikel 22 1 b och artiklarna ”ls-26. som har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, skall inte vara försäkrade enligt Algemene Wet Bijmndere Ziektekosten (Lagen om allmän forsäkring mot särskilda medicinska utgifter) (AWBZ)."

iv) Punkt ?. tt skall ersättas med följande:

"b) Den minskning som avses i artikel 13.1 i AOW'skall inte tillämpas på kalenderår eller delar därav före den 2 augusti 1989 under vilka den person som är eller var gift mellan 15 och 65 års ålder —— inte var försäkrad enligt nämnda lagstiftning trots att han var bosatt inom en annan medlemsstats territorium än Neder- ländernas. om dessa kalenderår eller delar därav sammanfaller. å ena sidan med de försäkringsperinder som personens make har uppfyllt enligt den lagstiftningen förutsatt att parets äktenskap bestod under dessa perioder. och å andra sidan med de

kalenderår eller delar därav som enligt a skall beaktas.

Utan hinder av bestämmelsema i artikel 7 i AOW skall personen ifråga anses vara pensionsberättigad. "

Punkt 2 c skall ersättas med följande:

'c) Den minskning som avses i artikel 13.2 i AOW skall inte tillämpas på kalenderår eller delar därav före den 1 januari 1957 under vilka den pensionsberättigades make. som inte uppfyller de villkor som ger honom rätt att få dessa är behandlade som fdrsäkringsperioder. var bosatt i Nederländerna mellan 15 och 65 års ålder. trots att maken var bosatt inom en annan medlemsstats territorium och utövade verksamhet som anställd i Nederländerna för en arbetsgivare där."

vi) Punkt '.' d skall ersättas med följande:

'd) Den minskning som avses i artikel 13.2 i AOW skall inte tillämpas på kalenderår eller delar därav före den 2 augusti 1989 under vilka den pensionsberättigadesmake var bosatt i en annan medlemsstat än Nederländerna mellan 15 och 65 års ålder och inte var försäkrad enligt nämnda lagstiftning. såvitt. avser kalenderår eller delar därav som sammanfaller. & ena sidan med de försäkringsperioder som personens make har uppfyllt enligt denna lagstiftning förutsatt att pareLs äktenskap bestod under dessa perioder. och å andra sidan med de kalenderår eller delar därav som enligt & skall beaktas."

vii) Följande mening skall läggas till i punkt 2 g:

"Den rätt som avses i f fjärde stycket gäller inte en make som inte är bosatt i Nederländerna till en anställd eller egenföretagare på vilken bestämmelserna i artikel 14.1. artikel l4a.l eller artikel 17 i förordningen är tillämpliga. om maken i enlighet med bestämmelserna i Nederländernas lagstiftning är eller var berättigad till att ensam teckna en frivillig försäkring.

(if)

Prop. 1993/94:203 393Rl945/S -

Nr L 18114 Europeiska gemenskapernas nffreielia tidning 23.7.93

viii) Punkt 2 h skall ersättas med följande: än Nederländerna eller på de perioder under 'h) Punkterna a, b. c. d och fskall inte Vilka personen ] fråga uppbar en älderspenston tillämpas på vare sig de perioder som enligt Sådan lagsttftntng. sammanfaller med perioder som får be- e) I "L, STORBRITANNIEN" punkt 5 skall aktas vid beräkningen av pension enligt "t'ardbidrag" ersättas med "vårdbidrag vid lagstiftningen om Försäkring för invaliditet". llderspension i en annan medlemsstat

Artikel 2 Förordning (EEG) nr 574/72 ändras på följande sätt:

1) Följande punkt skall läggas till i artikel 10:

"3. När familjeförmäner skall utbetalas för samma period och samma familjemedlem av två medlemsstater enligt artiklarna 73 och/eller 74 i förordningen, skall den behöriga institutionen i den medlemsstat enligt vars lagstiftning de högsta fönnäncma utgår betala ut hela fömtånsbeloppet och av den andra medlemsstatens behöriga institution få ersättning med hälften av detta belopp dock högst med det belopp som gäller enligt den senare medlemsstatens lagstiftning."

2) ibilaga l avsnitt "B. Danmark" punkt 3 skall orden "lndenrigsministeren (inrikesministem)" ersättas med orden 'Sundhedsministeren (hälsovårdsministem)."

3) Bilaga '.' skall ändras på följande sått'

a) l "C. TYSKLAND": i) Punkt '_' a ii skall ersättas med följande: "ii) Om den senaste avgiften har erlagts till pensionsft'irsäkringen för tjänstemän

— om ingen avgift har erlagts till Seekasse (Sjömänncns försäkringskassa), Hamburg. eller om den senaste avgiften inte har erlagts till Bundcshahn- versieherungsanstalt(Statensjämvägurs försäkringsanstalt). Frankfurt am Main:

Bundesversicherungsanstaltför Angestellte (Förbundsförsäkrings- anstalten för tjänstemän), Berlin

om en avgift har crlagts till Seekasse (Rentcnvcrsicherung der Arbeitcr Od" d" Angestelltcn. [Sjömanncns försäkringskassa ('pensiunsfiirsäk- ringen för arbetare eller tjänstemänH. Hamburg:

Seekassc (Sjömännens försäkringskassa). Hamburg

nm den senaste avgiften hur erlagts till Bundesbahnvcrsicherungsansmlt (Statens jämvägars Rifsäkringsanstalt). Frankfttrt am Main:

Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens jämvägars Hirsäkringsanslnlt). Frankfurt am Mam"

ii) Punkt 2 b ii skall ersättas med följande: "ii) Om den senaste avgiften här erlagts till pensionsförsäkringen för tjänstemän:

—- om ingen avgift har erlagts till Seekasse (Sjömännens försäkringskassa). Hamburg. eller om den senaste avgiften inte har crlagts till Bundcsbahn- versicherungsanstalttStatens järnvägars försäkringsanstalt). Frankfurt am Main.

Bundesversicherungsanstalt fur Angestellte (Förbundsmrsäkrings- anstalten fiir tjänstemän), Berlin

—— om en avgift har erlagts till Seekasse (Rentenversreherung der Arbeiter oder der Angestellten) [Sjömännens försäkringskassa

(il

Prop. 1993/94:203 393Rl94S/S

23.7.93 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 181/5 '

(pensionsförsikringen för arbetare eller tjänstemän”. Hamburg:

Seekasse (sjömännens försäkringskassa). Hamburg

om den senaste avgiften har erlagts till Bundesbahnversicherungsanstalt (Statens jämvägars försäkringsanstalt), Frankfurt am Main:

Bundesbahnversichemngsanstalt (Statens jämvägars försäkringsanstalt). Frankfurt am Main"

b) l 'D. SPANlEN" skall följande punkt läggas till:

"3. För icke avgiftsf'tnansierade älders— och invalidpensioner:

lnstituto Nacional de Servicios Soeiales. (Centralinstitutet för sociala förmåner). Madrid."

e) l "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande:

"'.'. Kontantförmäner:

a) Arbetslöshetsfiirmäner:

Department of Social Welfare (Socialminister-let"). Dublin. inklusive de regionala kontor som ansvarar för arbetslöshetstörmäner

b) Ålderdom. dödsfall (pensioner):

Department of Social Welfare (Socialministeriet), Pensions Services Office. Sligo

c) Familjeförmåner:

Department of Social Welfare (Socialminister—ia). Child Benefit Section (enheten för förmåner till barn). St Oliver Plunkett Road. Letterkenny. Co. Donegal

d) Andra kontantförmäner:

Department of Socral Welfare (Socialministeriet). Dublin" d) 1 "J. NEDERLÄNDERNA":

i) Punkt 3 a skall ersättas med följande: "a) Som allmän regel:

Sociale Venekeringsbank (Socialförsäkringsbanken). Posthus 1100. 1180 BH Amstelvctn"

ii) Punkt 5 c skall ersättas med följande: "e) I andra fall:

Soetale Venekeringsbank (SocialRirsäkr'ingsbanken). Posthus 1100. 1180 BH Amstelveen"

iii) Punkt 6 a skall ersättas med följande: "a) då förmånen utges från ett datum före den 1 juli l967:

Sociale Ver:.ekeringsbank (Soeialförsäkringsbanken). Pnstbus 1100. 1180 BH Amstelveen"

4) Bilaga 3 skall ändras på följande sätt:

a) i "B DANMARK" skall punkt 1 e "Socialminister-id (Socialministeriel)" ersättas med orden "SUndhedsministertet (Hälstivårdsministeriet)".

393R1945/S

Nr L 181/6 Europeiska gemenskapemas officiella tidning 23.7.93

b) I "G. IRLAND" skall punkt 2 ersättas med följande: "2. Kontantförmåner: a) Arbetslöshetsfömiåner:

Department of Social Welfare (Socialministeriet).lDublin. inklusive de regionala kontor som ansvarar för arbetslöshetsfönnäner

b) Alderdom. dödsfall (pensioner):

Department of Social Welfare (Socialministerict). Pensions Services Office. Sligo

c) Familjefiirrnåner:

Department of Social Welfare (Socialministeriet). Child Benefit Section (enheten för förmåner till barn). St Oliver Plunkett Road. Letterkenny. Co. Donegal .

d) Andra kontantfdrmåner: Department of Social Welfare (Socialministeriet). Dublin" e) l "1. NEDERLÄNDERNA" skall punkt 3 ersättas med följande: "a) Som allmätt regel: '

Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken). 'Postbus 1100. 1180 BH Amstelveen"

d) 1 "L. STORBRITANNIEN": i) Punkt 2 skall ersättas med följande: "2. Kontantformäncr (utom familjebidrag):

Storbritannien utom Nordirland: Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Benefits Agency. Overseas Branch (sektionen för utomeuropeiska ärenden). Newcastle upon Tyne. NE98 1YX

Nordirland. Department of Health and Social Services. ' (Departementet för hälsovård och sociala tjuiister) Northern Ireland Social Security Agency. Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden). Belfast. BTl lDX

Git-rattar: Department of Labour and Social Security (Arbets— och socia'lförsäkrings- departementet). Gibraltar

ii) Punkt 3 skall ersättas med följande: "3. Familjehidrag' Vid tillämpning av förordningens artiklar 73 och 74:

Storbritannien utom Nordirland Department of Social Security ("Departementet för social trygghet). Benefits Agency. Child Benefit Centre (enheten för förmåner till barn). Newcastle upon Tyne. NESS lAA

Nordirlatid' Department of Health and Social Services (Departementet ftir hälsovård och sociala tjänster). Northern Ireland Social Security Agency. Child Benefit Office (kontoret for förmåner till barn). Belfast. BTl ISA

Gibraltar. Department of Labour and Social Security (Arbets- och s(ieialf'örsäkrings- departementet). Gibraltar

("33

393R1945/S

23.793 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L ISI/7

5) Bilaga 4 skall ändras på följande sitt:

|) I "B. DANMARK": I) Punkt I skall ersittas med: '1. |) Vlrdfön-ntlner vid sjukdom. havandeskap och barns födelse: Sundhedsministeriet (Hilsovlrdsminilteria), Kobcnhnvn b) Kontantförmäner vid sjukdom. hlvlndelknp och barns födelse: Socialminister-let (Socialminister-let). Kobenhnvn'

2) I punkt 6 skall orden "Socialministeriet (Soeialministeriet)' ersättas med orden 'Sundhedsministeriet (Hälsovlrdsministerietf

b) 1 "D, SPANIEN" skall följande punkt läggas till: "4. För avginsfria Alders- och invalidpensioner: Instituto Nacional de Servicios Soeiales. (Centralinstitutet lör sociala förmåner). Madrid" c) I "G. IRLAND" skall punkt : ersättas med följande: ”2. Kontantförmlner: a) Alderdom. dödsfall (pensioner):

Department of Social Welfare (Socialministcriet). Pensions Services Office, Sligo

b) Familjeförmaner:

Department of Social Welfare (Socialminister-ia). Child Benefit Section (enheten för förmåner till barn). St Oliver Plunkett Road. Letterkenny. Co. Donegal

:) Andra kOnLantförmäner: Department of Social Welfare (Socialministeriet). Dublin" d) I "J. NEDERLÄNDERNA" skall punkt '.' ! ersättas med följande:

"a) Som allmän regel:

Sociale Verzekeringsbank (Socialförsäkringsbanken). Postbus 1100. 1180 BH Amstelveen "

e) "L. STORBRITANNIEN" skall ersättas med följande: "L. STORBRITANNIEN : Storbritannien utom Nordirland:

|) Bidrag och vårdförmåncr för utsändaarbetstagarc: Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Contributions Agency. Overseas Contributions. Newcastle upon Tyne. NE98 IYX

b) Övriga frågor: Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Benefits Agency. Overseas Branch (sektionen för utomeuropeiska ärenden). Newcastle upon Tyne. NE98 IYX

(34

Prop. 1993/94:203 393R1945/S

Nr L 181/8 Europeiska gemenskapernas officiella tidning 23.7.93

Nordirland: Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster). Northern Ireland Social Security Agency. Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden). Belfast. BTl lDX

Gibraltar: Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Benefits Agency. Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden). Newcastle upon Tyne, NE98 IYX'

6) Bilaga 5 skall ändras på följande sätt: a) I "7. BELGIEN — ITALIEN" skall punkt e ersättas med följande:

"e) Skrihväxlingen den 10 december 1991 och den 10 februari 1992 om återbetalning av ömsesidiga krav enligt artikel 93 i tillämpningsförordningen."

b) "14. DANMARK FRANKRIKE" skall ersättas med följande:

"14. DANMARK FRANKRIKE

Överenskommelsen den 29 juni 1979 om avstående frän återbetalning av vårdförmåner för sjukdom. moderskap och olycksfall i arbetet. med undantag av Em-näner som utgetts enligt förordningens artiklar 28, 28a. 29.1 och 31. överenskommelsen den '.'9 juni 1979 om avstående frän återbetalning av arbetslöshetsförmåner och överenskommelsen av den 29 juni 1979 om avstående från återbetalning av kostnader för administrativa kontroller och läkarundersökningar." e) "40. FRANKRIKE — IRLAND" skall ersättas med följande: "40 FRANKRIKE IRLAND

Skrihväxlingen den JOqui och den 26 september 1980 om ömsesidigt avstående från återbetalning av arbetslöshetsförmaner (förordningens artikel 70.3)"

d) 1 "41. FRANKRIKE ITALIEN" skall punkt b ersättas med följande:

"b) Skrihväxlingen den 14 maj och den 2 augusti 1991 om villkoren för avräkning av ömsesidiga krav enligt tillämpningsl't')rordntngens artikel 93."

e) I "43. FRANKRIKE — NEDERLÄNDERNA " skall punkt & utgä. I) I "45. FRANKRIKE STORBRITANNIEN" skall punkt 1) utgå. 7") I bilaga 6 skall rubriken "F. GREKLAND" ersättas med följande:

"F. GREKLAND - Direkt utbetalning" 8) I bilaga 8 andra och tredje raden skall "lOa.1 d" ersättas med "103 d". 9) Bilaga 10 skall ändras på följande sätt' a) I "B DANMARK: 1) Punkt 1 skall ersättas med följande'

"1. Vid tillämpning av tillämpmngsförordningens artiklar 11.1. Ila.1, lla, 13 '.'—3 och 14.1—3:

Prop. 1993/942203 393R1945/s

23.7.93 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 181/9

Socialministeriet (Socialministeriet). Kobenhavn Vid tillämpning av tillämpningslörordningens artikel 113.2z

Sundhedsministeriet (Hälsovärdsministerict). Kobenhavn

2) I punkt 6 a skall "Socialministeriet (Socialministeriet)" ersättas med "Sundhedsministeriet (Hälsovärdsministeriet)"

3) 1 punkt 7:

i) Punkt a skall ersättas med följande: "a) Förmåner enligt förordningens avdelning Ill kapitel 1 och 5:

Sundhedsministeriet (Hälsovärdsministeriet), Kobenhavn b) Fönntlner enligt förordningens avdelning lll kapitel 2. 3. 7 och 8: Socialministeriet (Soeialministeriet), Kabenhavn" ii) Punkterna b och c skall betecknas punkt c och d. b) "I.. STORBRITANNIEN" skall ersättas med följande: "L. STORBRITANNIEN

1. Vid tillämpning av förordningens artiklar 14c. 14d.3 och 17 och tillämpningsforordningens artiklar 6.1. 11.1. lla.1. 12a. 13.2—3. 14.1—3 och 80.2. 31. 82.2 och 109:

Storbritannien utom Nordirland: Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Contributions Agency. Overseas Contributions. Newcastle upon Tyne. NE98 IYX

Nordirland: Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster). Northern Ireland Social Security Agency. Overseas Branch (sektionen för utomeuropeiska ärenden). Belfast. BTI lDX

to Vid tillämpning av förordningens artiklar 36 och 63 och tillämpningsförordningens artiklar 8. 38.1. 70.1. 91.2. 1012, 110 och 1112:

Storbritannien utom Nordirland: Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Benefits Agency, Overseas Branch (sektionen för utländska ärenden). Newcastle upon Tyne. NE98 IYX

Nordirland: (med undantag för förord- Department of Health and Social Services ningens artiklar 36 och 63 (Departementet för hälsovård och sociala och tillämpningsförordning- tjänster), Northern Ireland Social Security ens artiklar 1022 och 1132; Agency. Overseas Branch (sektionen för se avsnittet om Storbritannien utländska ärenden). Belfast. BTI lDX utom Nordirland för dylika fall)"

393R1945/S

NrL181/10 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

23.7.93

3. Vid tillämpning av tillämpningsförordningens artiklar 85.2. 86.2 och 89.1:

Storbritannien utom Nordirland:

Nordirland:

Arli'kel 3

Följande artikel införs härmed i förordning (EEG) nr 1247/92: "Artikel ?,a

1. När särskilda icke avgiftsfinansierade förmåner enligt artikel 4.2a i förordning (EEG) 1408/71. under samma period och för samma person. enligt artikel 103 i denna förordning kan utges av den behöriga institutionen i den medlemsstat inom vilkens tcn-itorium personen är bosatt och enligt artikel 2 i denna förordning av en annan medlemsstats behöriga institution. fär personeni fråga inte sammanlagt uppbära ett belopp som är större än det högsta belopp han har rätt till som särskild förmån enligt en av de berörda lagstiftningarna.

2. Närmare regler om tillämpningen av punkt 1 särskilt vad avser tillämpningen av bestämmelser i en eller flera medlemsstaters lagstiftning om minskning. innehållande eller bortfall av de i punkt 1 behandlade förmånema och regler om beviljande av skillnadsbelopp fastställs av Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare och. när så är lämpligt. genom överenskommelse mellan de berörda medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter.

Department of Social Security (Departementet för social trygghet). Benefits Agency, Child Benefit Centre (enheten för förmåner till barn), Newcastle upon Tyne. NESB 1AA

Department of Health and Social Services (Departementet för hälsovård och sociala tjänster). Northern Ireland Social Security Agency. Child Benefit Office (kontoret för förmåner till barn). Belfast. BT1 ISA'

Artikel 4

1. Denna förordning träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter det att den har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas oficiella tidning.

2. Artikel 1 punkt 1 tillämpas från och med den 6 april 1988.

3. Artikel 1.2 och 1.3 tillämpas frän och med den 1 juni 1992.

4. Artikel 1.4 b iv—vi tillämpas från och med den 1 april 1985.

5. Artikel 1.4 b vii—viii tillämpas från och med den 2 augusti 1989.

6. Artikel 2.6 a tillämpas från och med den 10 februari 1992.

7. Artikel 2.6 c tillämpas frän och med den 1 april 1993. 8. Artikel 2.6 d tillämpas frän och med den 14 mars 1991. 9. Artikel 2.6 ftillämpas från och med den 1ju1i 1992.

10. Artikel 3 tillämpas från och med den 1 juni 1992.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad-i Luxemburg den 30juni 1993.

På rådets vägnar S. BERGSTEIN Ordjörandt

Bilaga 6 till Gemensamma EES-kommitténs beslut nr [3]

Bilaga VI (SOCIAL TRYGGHET) till EES-avtalet skall ändras på följande sätt.

RÄTTSAKTER SOM DET HÄNVISAS TILL

1. Följande strecksatser skall läggas till i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71) före anpassningen:

"- 392 R 1247: Rådets förordning (EEG) nr 1247/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136. 19.5.1992. s. ])

Bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1247/92 skall, inom ramen för detta avtal. tillämpas med följande anpassning:

Artikel 2 skall inte tillämpas.

- 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136. 19.5.1992. s. 7)

- 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992. s. 28)

- 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1)".

Bestämmelserna i rådets förordning (EEG) nr 1945/93 skall, inom ramen för detta avtal. tillämpas med följande anpassningar:

Artikel 3 skall inte tillämpas.

2. Den nuvarande texten i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71). anpassning i, rubrik M. OSTERRIKE. skall ersättas med följande:

"M. ÖSTERRIKE

Försäkrings- och pensionsinstitutioner (Versicherungs- und Fiirsorgeeinrichtungen) för läkare, veterinärer. advokater och väg— och vattenbyggnadsingenjörer (Ziviltechniker) inklusive socialhjälp (Försorgeeinrichtungen) och systemet för breddad honorarfördelning (erweiterte Honorawerteilung)." 68

3. Följande anpassningar skall införas i punkt 1 (Rådets förordning (EEG) nr 1408/71) mellan de befintliga anpassningamaj och k: "ja) Följande skall läggas till i bilaga 2 avsnitt 111:

"M. ÖSTERRIKE

Bidrag som enligt lagstiftningen i förbundsländerna beviljas handikappade och värdbehövande.

N. FINLAND Inget. O. ISLAND Inget.

P.

Q. NORGE Inget.

R. SVERIGE Inget."

jb) Följande skall läggas till i bilaga 2 a: "M. ÖSTERRIKE

&) Kompensationstillägg (förbundslag av den 9 september 1955 om allmän socialförsäkring, ASVG, förbundslag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för näringsidkare, GSVG och förbundslag av den 11 oktober 1978 om socialförsäkring för jordbrukare. BSVG).

b) Vårdbidrag (Pflegegeld) enligt österrikiska federala vårdbidragslagen (Bundesptlegegeldgesetz) med undantag av vårdbidrag som beviljas av olycksfallsförsäkringsinstitutioner och där handikappet har orsakats av olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom.

N. FINLAND a) Vårdbidrag för barn (lag om vårdbidrag för barn 444/69). b) Handikappbidrag (Lag om handikappbidrag, 124/88).

c) Bostadsbidrag för pensionstagare (Lag om bostadsbidrag för pensionstagare, 591/78).

d) Grunddagpenning (Lag om utkomstskydd för arbetslösa. 602/84) i de fall då en person inte uppfyller motsvarande villkor för dagpenning avvägd enligt förtjänsten.

O. ISLAND IngeL

P.

Q. NORGE

a) Grundbidrag och tillsynsbidrag i enlighet med artikel 8.2 i Lagen om social trygghet av den 17 juni 1966 nr 12 för att täcka extra utgifter eller behov av särskild tillsyn, omvårdnad eller hemhjälp på grund av handikapp. utom i de fall då förmånstagaren mottar ålders-, invaliditets- eller efterlevandepension från det nationella försäkringssystemet.

b) Garanterad lägsta tilläggspension för personer som sedan födseln är handikappade eller har blivit handikappade vid tidig ålder i enlighet med artiklarna 7.3 och 8.4 i lagen nr 12 om social trygghet av den 17 juni 1966.

c) Vårdbidrag för barn och utbildningsbidrag för efterlevande make/maka i enlighet med artiklarna 10.2 och 10.3 i lagen nr 12 om social trygghet av den 17 juni 1966.

R. SVERIGE

a) Kommunalt bostadstillägg till folkpension (Lag 1962:392, omtryckt 1976:1014).

b) Handikappersättning som inte utgår som tillägg till pension (Lag 1962:381, omtryckt 1982:120).

c) Vårdbidrag för handikappade barn (Lag l962:381, omtryckt 1982:120).

,"

4. Den nuvarande texten i anpassning m i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71) skall ersättas med följande:

"m) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik A:

"M. ÖSTERRIKE Ingen.

N. FINLAND

Folkpension till personer som sedan födseln är handikappade eller har blivit handikappade vid tidig ålder (ny folkpensionslag).

O. ISLAND Ingen.

Q. NORGE Ingen.

R. SVERIGE Ingen."

ma) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik B:

"M. ÖSTERRIKE

Ingen. N. FINLAND Ingen.

O. ISLAND Ingen.

P.

Q. NORGE Ingen.

R. SVERIGE Ingen."

mb) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik C:

"M. ÖSTERRIKE

Ingen.

N. FINLAND Ingen.

O. ISLAND

Alla ansökningar om folk— och tilläggspension.

NORGE

Alla ansökningar om ålderspension med undantag för de pensioner som avses i bilaga 4 D.

SVERIGE

Alla ansökningar om folkpension och tilläggspension i form av ålderspension med undantag för de pensioner som anges i bilaga 4 D."

mc) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 1:

"g) Vårdbidrag (Pflegegeld) enligt österrikiska federala vårdbidrags— lagen (Bundespflegegeldgesetz) med hänsyn till motsvarande vårdrelaterade förmåner.

h) Finsk folkpension som bestäms i enlighet med folkpensionslagen av den 8 juni 1956 och som beviljas enligt övergångsbestämmelsema i den nya folkpensionslagen.

i) Oavkortad folkpension som utges enligt den lagstiftning om folkpension som var tillämplig före den 1 januari 1993 och oavkortad folkpension som utges enligt övergångsbestämmelsema till den lagstiftning som gäller från detta datum."

md) Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 2:

me)

"e) Finska arbetspensioner för vilka hänsyn tas till antagandeperioder enligt den nationella lagstiftningen.

ONorska invalidpensioner. även om de vid uppnåendet av pensionsåldern omvandlas till en ålderspension och alla pensioner (efterlevande— och ålderspensioner) som grundar sig på en avlidens pensionsinkomster.

g) Svenska förtids— och efterlevandepensioner som beräknas på grundval av antagna försäkringsperioder och svenska ålderspensioner som beräknas på grundval av tidigare tillgodoräknade antagna perioder."

Följande skall läggas till i bilaga 4 rubrik D 3 sista avsnittet (avtal som avses i artikel 46 b 2 b i i förordningen):

"Den nordiska konventionen av den 15 juni 1992 om social trygghet."

Prop. 1993/941203

5.

Följande skall införas som en ny punkt 3 i punkt 1 (rådets förordning (EEG) nr 1408/71) anpassning n, rubrik Q. NORGE:

"3. I den mån norska efterlevande- eller invalidpensioner betalas enligt förordningen och beräknas enligt artikel 46.2 med tillämpning av artikel 45. skall inte bestämmelserna i artiklarna 8.1 led 3 och 10.11 led 3 i lagen om social trygghet gälla. Enligt dessa bestämmelser får en pension beviljas genom att undantag görs från de allmänna villkoren om att ha varit försäkrad enligt lagen om social trygghet under de tolv månader som föregår inträffandet."

Följande strecksatser skall läggas till i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72) före anpassningama:

"- 392 R 1248: Rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136, 19.5.1992. s. 7)

- 392 R 1249: Rådets förordning (EEG) nr 1249/92 av den 30 april 1992 (EGT nr L 136. 19.5.1992. s. 28)

- 393 R 1945: Rådets förordning (EEG) nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT nr L 181. 23.7.1993. s. 1)"

Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72). anpassning b, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:

"N. FINLAND

I. Sjukdom och moderskap

a) Kontantförmåner: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors. eller den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.

b) Vårdförmåner:

i) Återbetalningar enligt sjukförsäkringen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors, eller den arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad.

ii) Allmän hälso- och sjukhusvård:

De lokala inrättningar som tillhandahåller vårdtjänster enligt systemet.

2. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner) a) Folkpension: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors b) Arbetspension: Den arbetspensionsinrättning som utger och utbetalar pensionen. 3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar Den försäkringsanstalt där personen i fråga har sin olycksfallsförsäkring. 4. Dödsfallsersättningar Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstaltcn, Helsingfors, eller den försäkringsanstalt som utbetalar förmåner vid olycksfallsförsäkring. 5. Arbetslöshet a) Grundsystem: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors b) Lönebaserat system: Behörig arbetslöshetskassa. 6. Familjeförmåner

Kansaneläkelaitos Folkpensionsanstalten, Helsingfors."

8. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72), anpassning c, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:

"N. FINLAND 1. Sjukdom och moderskap a) Kontantförmåner:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors

b) Vårdförmåner:

ii)

b)

Prop. 1993/941203

Återbetalningar enligt sjukförsäkringen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors Allmän hälso- och sjukhusvård:

De lokala inrättningar som tillhandahåller vårdtjänster enligt systemet. Ålderdom, invaliditet, dödsfall (pensioner)

Folkpension:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors Arbetspension:

Eläketurvakeskus — Pensionsskyddscentralen, Helsingfors Dödsfallsersättningar

Allmänna dödsfallsersättningar

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors Arbetslöshet

Grundsystem:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors Lönebaserat system:

I fall enligt artikel 69: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors

1 övriga fall: Den behöriga arbetslöshetskassa där personen i fråga är försäkrad. Familjeförmåner

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors."

10.

11.

Prop. 1993/941203

Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72). anpassing c, rubrik R. SVERIGE. andra stycket, skall ersättas med följande: "2. För förmåner vid arbetslöshet Iänsarbetsnämnden på bosättnings- eller vistelseorten." Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72), anpassning d, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande: "N. FINLAND

I. Sjuk- och moderskapsförsäkring, folkpensioner, familjeförmåner, förmåner vid arbetslöshet och dödsfallsersättningar

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors.

&) Arbetspensioner Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors. 3. Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto OIycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund, Helsingfors." Följande anpassningar skall införas i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72) mellan de befintliga anpassningama d och e:

da) Följande skall läggas till i bilaga 5:

"67. ÖSTERRIKE BELGIEN Ingen.

68. ÖSTERRIKE — DANMARK Ingen.

69. ÖSTERRIKE — TYSKLAND

Avsnitt 11 nr 1 och avsnitt III i överenskommelsen av den 2 augusti 1979 om genomförandet av konventionen av den 19 juli 1978 om arbetslöshetsförsäkring.

70.

71.

72.

73.

74.

75.

76.

77.

78.

79.

ÖSTERRIKE _ SPANIEN Ingen.

ÖSTERRIKE _ FRANKRIKE Ingen.

ÖSTERRIKE _ GREKLAND Ingen.

ÖSTERRIKE _ IRLAND Ingen.

ÖSTERRIKE _ ITALIEN Ingen.

ÖSTERRIKE _ LUXEMBURG Ingen.

ÖSTERRIKE _ NEDERLÄNDERNA Ingen.

ÖSTERRIKE _ PORTUGAL Ingen.

ÖSTERRIKE -STORBRITANNIEN

a) Artikel 18.1 och 18.2 i överenskommelsen av den 10 november 1980 om genomförandet av konventionen om social trygghet av den 22 juli 1980 ändrat genom tilläggsavtalet av den 26 mars 1986 avseende personer som inte kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III

kapitel 1 i förordningen.

b) Artikel 18.1 i nämnda överenskommelse avseende personer som kan göra anspråk på behandling enligt avdelning III kapitel 1 i förordningen, varvid skall gälla att för österrikiska medborgare bosatta inom Österrikes territorium och för brittiska medborgare bosatta inom Storbritanniens territorium (med undantag för Gibraltar) skall giltigt pass ersätta blankett E 111 ifråga om alla förmåner som omfattas av blanketten.

ÖSTERRIKE _ FINLAND

Ingen.

80.

81. 82.

83. 84.

85.

86. 87. 88. 189. 90. 91.

92.

ÖSTERRIKE ISLAND

Ej tillämplig.

ÖSTERRIKE _ NORGE

Ingen.

ÖSTERRIKE _ SVERIGE

Ingen.

FINLAND BELGIEN

Ej tillämplig.

FINLAND DANMARK

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3. 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). FINLAND — TYSKLAND

Ingen.

FINLAND — SPANIEN

Ingen.

FINLAND FRANKRIKE

Ej tillämplig.

FINLAND GREKLAND

Ingen.

FINLAND — IRLAND

Ej tillämplig.

FINLAND — ITALIEN

Ej tillämplig.

FINLAND LUXEMBURG

Ingen.

Prop. 1993/942203

93. FINLAND _ NEDERLÄNDERNA Ej tillämplig. 94. FINLAND _ PORTUGAL

Ej tillämplig.

95. FINLAND - STORBRITANNIEN Ingen. 96. FINLAND ISLAND

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar. samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

97. 98. FINLAND NORGE

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

99. FINLAND — SVERIGE

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

100. ISLAND BELGIEN

Ej tillämplig.

101.

102.

103.

104.

105.

106.

107.

108.

109.

110.

111.

112.

ISLAND DANMARK

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). ISLAND - TYSKLAND

Ej tillämplig.

ISLAND - SPANIEN

Ej tillämplig.

ISLAND FRANKRIKE

Ej tillämplig.

ISLAND GREKLAND

Ej tillämplig.

ISLAND IRLAND

Ej tillämplig.

ISLAND - ITALIEN

Ej tillämplig.

ISLAND — LUXEMBURG

Ingen.

ISLAND _ NEDERLÄNDERNA

Ej tillämplig.

ISLAND — PORTUGAL

Ej tillämplig.

ISLAND — STORBRITANNIEN

Ingen.

$n

113.

114.

115. 116. 117. 118.

119.

121.

_- h.) h)

.— ro U)

124. 125. 126.

127.

129.

ISLAND NORGE

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

ISLAND - SVERIGE

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3. 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid Sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar).

NORGE BELGIEN

Ej tillämplig.

130.

131.

132.

133.

134.

135.

136.

137.

138.

139.

140.

NORGE - DANMARK

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). NORGE TYSKLAND

Ej tillämplig.

NORGE SPANIEN

Ej tillämplig.

NORGE FRANKRIKE

Ingen.

NORGE GREKLAND

Ingen.

NORGE IRLAND

Ej tillämplig.

NORGE ITALIEN

Ingen.

NORGE - LUXEMBURG

Ingen.

NORGE _ NEDERLÄNDERNA

Ingen.

NORGE PORTUGAL

Ingen.

NORGE — STORBRITANNIEN

Artikel 7.3 i den administrativa överenskommelsen av den 28 augusti 1990 om genomförandet av konventionen om social trygghet.

141.

142.

143.

144.

145.

146.

147.

148.

149.

150.

NORGE — SVERIGE

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt avstående från återbetalningar enligt artiklarna 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). SVERIGE BELGIEN

Ej tillämplig.

SVERIGE DANMARK

Artikel 23 i den nordiska konventionen om social trygghet av den 15 juni 1992: avtal om ömsesidigt. avstående från återbetalningar enligt artiklama 36.3, 63.3 och 70.3 i förordningen (utgifter för vårdförmåner vid sjukdom, moderskap, olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar, samt förmåner vid arbetslöshet) och artikel 105.2 i tillämpningsförordningen (utgifter för administrativa kontroller och läkarundersökningar). SVERIGE TYSKLAND

Ingen.

SVERIGE SPANIEN

Ingen.

SVERIGE - FRANKRIKE

Ingen.

SVERIGE GREKLAND

Ingen.

SVERIGE IRLAND

Ej tillämplig.

SVERIGE ITALIEN

Ingen.

SVERIGE LUXEMBURG

Ingen.

151. SVERIGE _ NEDERLÄNDERNA Ingen.

152. SVERIGE _ PORTUGAL Ingen.

153. SVERIGE STORBRITANNIEN

Ingen. "

12. Följande anpassningar skall införas i punkt 2 (rådets förordning (EEG) nr 574/72) mellan de befintliga anpassningarna foch g:

"fa) Följande skall införas i bilaga 8 i Slutet av punkt A a: Finland och Belgien Finland och Frankrike Finland och Irland Finland och Luxemburg Finland och Nederländerna Finland och Portugal Finland och Spanien Finland och Storbritannien Finland och Tyskland Finland och Island Finland och Norge Finland och Sverige Island och Belgien Island och Frankrike Island och Luxemburg Island och Nederländerna

Island och Spanien

Island och Storbritannien

Island och Tyskland Island och Norge Island och Sverige Norge och Belgien Norge och Frankrike Norge och Irland Norge och Luxemburg Norge och Nederländerna Norge och Portugal Norge och Spanien Norge och Storbritannien Norge och Tyskland Norge och Sverige Sverige och Belgien Sverige och Frankrike Sverige och Irland Sverige Och Luxemburg Sverige och Nederländerna

Sverige och Portugal Sverige och Spanien Sverige och Storbritannien Sverige och Tyskland Österrike och Belgien Österrike och Frankrike Österrike. och Irland Österrike och Luxemburg Österrike och Nederländerna Österrike och Portugal

Prop. 1993/942203

Prop

Österrike och Spanien Österrike och Storbritannien Österrike och Tyskland Österrike och Finland Österrike och Island

Österrike och Norge

Österrike och Sverige

13. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) 574/72), anpassning g, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:

"N . FINLAND

Den genomsnittliga årskostnaden för vårdförmåner skall beräknas genom beaktande av de allmänna hälso- och sjukhusvårdssysteme'n och återbetalningama enligt sjukförsäkringen samt rehabilitering som tillhandahålls av Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors."

14. Den nuvarande texten i punkt 2 (rådets förordning (EEG) 574/72), anpassning h, rubrik N. FINLAND, skall ersättas med följande:

"N. FINLAND

1. Vid tillämpning av artiklarna 14.1 b, 14a.1 b i förordningen och artiklarna 11.1, 11a.1, 12a, 13.2 och 13.3 samt 14.1 och 14.2 i tillämpningsförordningen:

Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

Vid tillämpning av artikel 10 b i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.

Vid tillämpning av artiklarna 36 och 90 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten. Helsingfors, eller

Työeläkelaitokset - Arbetspensionsanstalterna och Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

Vid tillämpning av artiklarna 37.b och 381, 70.1, 82.2, 85.2 och 86.2 i tillämpningsförordningen:

13)

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors.

Vid tillämpning av artikel 41—59 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, eller Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors.

Vid tillämpning av artiklarna 60—67, 71, 75, 76 och 78 i tillämpningsförordningen:

Som institution på bosättnings- eller vistelseorten den institution som utsetts av

Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstalterrias Förbund, Helsingfors.

Vid tillämpning av artiklarna 80 och 81 i tillämpningsförordningen: Den behöriga arbetslöshetskassan för lönebaserade arbetslöshetsförmåner.

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors, för grundläggande arbetslöshetsförmåner.

Vid tillämpning av artiklarna 102 och 113 i tillämpningsförordningen: Kansaneläkelajtos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors. eller

Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund, Helsingfors, vid olycksfallsförsäkring.

Vid tillämpning av artikel 110 i tillämpningsförordningen: Arbetspensioner: Eläketurvakeskus - Pensionsskyddscentralen, Helsingfors, vid arbetspensioner.

Olycksfall i arbetet, arbetssjukdomar:

Tapaturmavakuutuslaitosten Liitto - Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund, Helsingfors, vid olycksfallsförsäkring.

c) I övriga fall:

Kansaneläkelaitos - Folkpensionsanstalten, Helsingfors."

RÄTTSAISTER SQM DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA SKALL TA VEDERBORLIG HANSYN TILL

15. Följande nya punkter skall införas efter punkt 42 (beslut nr 147):

"42a. 393D0068: Beslut nr 148 av den 25 juni 1992 om användandet av intyget om tillämplig lagstiftning (blankett E 101) när utlandsplaceringen inte överskrider tre månader (EGT nr L 22, 30.1.1993, s. 124)

42b. C/229/93/4: Beslut nr 149 av den 26juni 1992 om den återbetalning en behörig institution i en medlemsstat skall göra av kostnader som uppstått under ett besök i en annan medlemsstat enligt förfarandet i artikel 34.4 i förordning (EEG) 574/72 (EGT nr C 229, 25.8.93, 5. 4)

42c. C/229/93/5: Beslut nr 150 av den 26 juni 1992 om tillämpning av

artiklarna 77, 78 och 79.3 i förordning (EEG) nr 1408/71 och artikel 10.1 b ii i förordning (EEG) nr 574/72 (EGT nr C 229, 25.8.1993, s. 5)

Bestämmelserna i beslutet skall, inom ramen för detta avtal, tillämpas med följande anpassningar:

Följande skall läggas till i bilagan: "M. ÖSTERRIKE

]. För enbart familjebidrag: det behöriga Finanzamt (finanskontoret)

2. I övriga fall: den behöriga pensionsförsäkrings-anstajten

N. FINLAND

1. Kansaneläkelaitos — Folkpensionsanstalten, Helsingfors, och 2. Eläketurvakeskus Pensionsskyddscetralen, Helsingfors

0. ISLAND

Tryggingastofnun rikisins (Statens institut för social trygghet). Laugavegur 114, 150 Reykjavik

P.

Q. NORGE Folketrygdkontoret for Utenlandssaker (Kontoret för social trygghet i utlandet), 0510

R. SVERIGE

För bidragstagare bosatta i Sverige: Försäkringskassan på bosättningsorten.

'För bidragstagare bosatta i utlandet: Stockholms läns allmänna försäkringskassa, utlandsavdelningen"'

RÄTTSAKTER SOM DE AVTALSSLUTANDE PARTERNA SKALL BEAKTA 16. Följande nya punkt skall införas efter punkt 47 (rekommendation nr 17): "47a. C/199/93/11: Rekommendation nr 19 av den 24 november 1992 om

förbättring av samarbetet mellan medlemsstaterna vid tillämpning av gemenskapsförordningarna (EGT nr C 199, 23.7.1993, s. 11)"

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1993:584 ) om

medicintekniska produkter

Härigenom föreskrivs att 7 5 lagen (1993:584) om medicintekniska produkterl skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

7 &

Den myndighet som regeringen bestämmer skall på eget initiativ om det behövs avgöra till vilken produktklass en medicinteknisk produkt skall föras.

Föreslagen lydelse

Den myndighet som regeringen bestämmer skall avgöra till vilken produktklass en medi- cinteknisk produkt skall föras om det uppstår en tvist som rör tillämpningen av klassijiceringsreglerna mellan en tillverkare och ett sådant anmält organ som avses i lagen (] 992:I ] I 9) om teknisk kontroll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.

Prop. 1993/94:203 2.4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1992: 138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart

Härigenom föreskrivs att lagen ( 1992:138 ) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer.

2.5 Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) Prop. 1993/94203

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 a 5 och 7 kap. 3 a & luftfartslagen (1957:297) skall upphöra att gälla den dag regeringen bestämmer.

2.6 Förslag till lag om ändring i epizootilagen ( 1980:369 )

Härigenom föreskrivs i fråga om epizootilagen ( 1980:369 )

dels att 5—8 åå skall ha följande lydelse. dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 8 a 5, av följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Är det klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall länsstyrelsen i fråga om fastigheter där smitta förekommer besluta om förbud som anges i 4 & eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring).

Under samma förutsättningar skall länsstyrelsen besluta om

1. förbud mot transporter av djur eller varor till eller från eller inom ett område som gränsar till fastigheter där smitta förekommer eller_ om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådant område (beslut om kontrollområde ) ,

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar (stalUörbud).

Föreslagen lydelse

Är det klarlagt att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, skall den myndighet som regeringen bestämmer i fråga om fastigheter där smitta förekommer besluta om förbud som anges i 4 5 eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor, allt i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning (smittförklaring).

Under samma förutsättningar skall den myndighet som regeringen bestämmer besluta om

]. förbud mot transporter av djur eller varor till eller från eller inom områden där smitta förekommer eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor inom sådana områden,

2. förbud mot tillträde till vissa djurstallar eller andra anläggningar där djur hålls (tillträdesförbud).

Nuvarande lydelse

Beslut enligt 4 & skall upphävas av distriktsveterinären och beslut enligt 55 av länsstyrelsen. så snart det blivit klarlagt att förutsättningarna för beslutet inte längre föreligger.

Öå

752

Föreslagen lydelse

Beslut enligt 4 5 skall upphävas av distriktsveterinären och beslut enligt 5 5 av den myndighet som regeringen bestämmer, så snart det blivit klarlagt att det inte längre finns förutsättningar för beslutet. När ett beslut enligt 5 5 första stycket upphävs, skall ett beslut som har meddelats enligt 413' inte längre gälla för den smittförklarade fastigheten.

För att bekämpa eller förebygga epizootiska sjukdomar får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Statens jordbruksverk meddela föreskrifter om

1. avlivning av djur som är eller misstänks vara smittade eller kan sprida

smitta,

2. avlivning av andra djur (epizootislakt),

3. oskadliggörande av döda djur,

4. smittrening.

3. oskadliggörande av döda djur och produkter av djur.

5. skyddsympning eller annan förebyggande behandling av djur,

6. undersökning av djur i kontrollsyfte,

7. djurhållning,

8. transporter av djur och varor,

9. journalföring i fråga om djur och djurprodukter,

I 0. oskadliggörande av djur som sprider smitta,

]] . metoder för provtagning och analys.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 & Efter beslut av länsstyrelsen Efter beslut av den myndighet föreligger skyldighet för som regeringen bestämmer föreligger skyldighet för

1. innehavare av sådan slakteriinrättning som är ställd under offentlig kontroll att ställa lokal och utrustning till förfogande för epizootislakt,

2. innehavare av redskap eller annan utrustning som oundgängligen behövs för att bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom att tillhandahålla utrustningen,

3. personal vid slakteriinrättning som avses i 1 och den som handhar utrustning som avses i 2 att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder enligt denna lag.

Sää

Regeringen får bemyndiga Jordbruksverket att 'i föreskrifter bestämma vilken myndighet som skall besluta enligt 5, 6 och

8 55.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.7 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1983:738 ) om bekämpande av salmonella hos djur

Härigenom föreskrivs att 2é lagen ( 1983:738 ) om bekämpande av salmonella hos djur skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som yrkesmässigt håller fjäderfä för uppfödning till slakt eller för produktion av ägg skall låta utföra och bekosta undersökning av djuren i fråga om salmonella enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Zål

Föreslagen lydelse

Den som yrkesmässigt häller fjäderfä för uppfödning till avel eller till slakt eller för produktion av ägg skall låta utföra och bekosta undersökning av djuren i fråga om salmonella enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detsamma gäller den som har ett kläckeri och

producerar kläckägg.

Den som yrkesmässigt driver verksamhet för kläckning av ägg eller yrkesmässigt häller fjäderfä för produktion av ägg är skyldig att föra anteckningar och lämna uppgifter om verksamheten enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Senaste lydelse 1993zl479.

2.8 Förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda

Härigenom föreskrivs följande.

1 5 Denna lag gäller sådana jordbruksprodukter och livsmedel som marknadsförs som ekologiskt framställda.

25 För att jordbruksprodukter och livsmedel skall få marknadsföras som ekologiskt framställda gäller särskilda villkor för odling, hantering. lagring, förädling, märkning och marknadsföring. Villkoren anges i föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Den som producerar, bereder eller från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet importerar sådana produkter är skyldig att anmäla verksamheten till Statens jordbruksverk.

3 % Jordbruksverket utövar tillsynen över att föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag följs.

Jordbruksverket får överlämna till ett enskilt kontrollorgan som är juridisk person att tillse att jordbruksprodukter och livsmedel produceras och hanteras i överensstämmelse med föreskrifter meddelade med stöd av lagen. Jordbruksverket skall godkänna och utöva tillsyn över enskilda kontrollorgan.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om villkor för godkännande av kontrollorgan och om hur tillsynen skall bedrivas.

45 Jordbruksverket får meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall följas.

För tillsynen har Jordbruksverket och godkända kontrollorgan rätt att få

1. tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där jordbruksprodukter och livsmedel framställs ekologiskt eller där sådana _ varor hanteras, 2. de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

5 & Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket får föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för tillsynen.

7 Riksf/(Igen 199394. ] rum!. Nr 20.1”

65 Beslut av Jordbruksverkets i enskilda fall enligt denna lag eller Prop. 1993/94:203 enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen får överklagas hos ' länsrätten.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.9 Förslag till lag om ändring i utsädeslagen ( 1976:298 )

Härigenom föreskrivs att 4 5 utsädeslagen ( 1976:298 ) skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får

föreskriva att den som yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med köksväxtutsäde skall göra

anmälan om sin verksamhet till Statens utsädeskontroll.

45l

Föreslagen lydelse

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva att den som yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med

]. köksväxtutsäde skall göra anmälan om sin verksamhet till Statens utsädeskontroll,

2. utsäde skall föra journal över vissa utsädespartier.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

] Senaste lydelse 199211682.

2.10 Förslag till lag om ändring i produktsäkerhetslagen

(1988: 1604)

Härigenom föreskrivs att 8 och 9 55 produktsäkerhetslagen (1988:]604) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Åläggande om återkallelse

Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på person eller egen- dom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla varan från dem som innehar den för att bruka den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

85

Har en näringsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på person eller egen- dom, kan Marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla varan från dem som innehar den. Åter- kallelsen skall ske i en omfatt- ning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller motsvarande slag (utbyte).

3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).

Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskatfa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de åter— tagna exemplaren.

Nuvarande lydelse

Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit kan marknadsdom— stolen ålägga honom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjäns- ten utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

95

Föreslagen lydelse

Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit kan marknadsdom-

stolen ålägga honom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjäns- ten utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att före- bygga skadefall. '

Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersättning utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprung- ligt skick.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

2.11 Förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem Prop. 1993/94:203

Härigenom föreskrivs följande.

Bestämmelser som enligt EES-avtalet skall gälla som svensk rätt

1 5 Följande rättsakt inom Europeiska gemenskaperna (EG), som det efter Gemensamma EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 hänvisas till i bilaga XX till avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), skall gälla som svensk lag Rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke.

Den svenska texten till förordningen finns som bilaga till denna lag.

2 5 De danska, engelska, finska. franska, grekiska, isländska, italienska, _ nederländska, norska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna skall ha samma giltighet.

EES-anpassning av bestämmelserna

3 5 När bestämmelserna i bilagan till denna lag innehåller begrepp eller hänvisar till förfaranden som är utmärkande för EG:s rättsordning skall bestämmelserna i följande protokoll tillämpas: 1. EES-avalets protokoll 1 om övergripande anpassning, 2. Protokoll 1 till avtalet mellan EFTA-staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol, 3. Protokoll 1 till avtalet om en ständig kommitté för EFTA-staterna. Exempel päsådana begrepp eller förfaranden är - ingresser, - adressaterna för EG:s rättsakter, - hänvisningar till territorier eller språk inom EG, - hänvisningar till inbördes rättigheter och skyldigheter

för EG—medlemsstatema, deras offentliga organ, företag och enskilda personer i dessa stater, - hänvisningar till informations- och

anmälningsförfaranden.

Protokollen flnns intagna i lagen ( 1992:1317 ) om ett europeiskt ekono- miskt samarbetsområde (EES).

Behörigt organ

4 5 Behörigt organ enligt artikel 9.1 skall för Sveriges del vara det organ som regeringen bestämmer.

Kriterier för miljömärkning Prop. 1993/94:203

5 5 Föreskrifter om vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få märkas med 15st miljömärke meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestärmner.

392R0880/S

11.4.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 99/1

RÅDETS FÖRORDNING (EEG) nr ssu/92

av den 23 mars 1992

om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt artikel 1305 i detta.

med beaktande av kommissionens förslag', med beaktande av Europaparlamentets yrtrandel.

med beaktande av Ekonomiska ocll sociala kommitténs yttrande-'. och

med beaktande av följande:

Målen med och principerna för gemenskapens miljöpolitik. som de är fastställda i gemenskapens åtgärdsprogram för miljön', är särskilt att förhindra. minska och, så långt det är möjligt, avlägsna föroreningar. helst vid källan, samt att säkerställa ett förnuftigt utnyttjande av råvaruresurser. med utgångspunkt också i principen att "förorenaren betalar". l gemenskapens fjärde åtgärdsprogram för miljön (1987-19%)" framhävs betydelsen av att utveckla en strategi för rena produkter.

I sitt resolution den 7 maj 1990" uppmanade rådet kommis- sionen att snarast möjligt inkomlna med förslag till ert program som avser hela gemenskapen, för tilldelning av ett miljömärke som kommer att gälla produktens påverkan på miljön under produktens hela livscykel.

Europaparlamenlct har i sin resolution den 19 juni 1987 om avfallsharrreringsindustrin och gamla soptippar1 givir sitt stöd till ett europeiskt märke for rena produkter.

' EGT MG 75, 20.31.1991, s. 23 och EGanC 11, 18.1.1992, s. 16. * EGT an 13, 20.1.1992. s. 37. ' EGT an 339. 31 12.1991, s. 29. ' EGT an 112. 20.2.1973, s. 1. EGT an139,13.6.1977. s. 1. EGT MG 46, 17.2.1983. s. 1. och EGT an 70, 18.21.1987. s. 3. * EGT nr C 328, 7.12.l987, s. 1. '" EGT an 122. 18.5.1990. s. 2.

EGT nr C 190. 20.7.1987. s 154.

Det finns ett ökande intresse hos allmänheten för information om produkter med reducerad påverkan på miljön. Några medlemsstater har redan program för märkning av sådana produkter, och flera andra medlemsstater överväger att införa ett sådant program.

Ett program för tilldelning av miljömärke till produkter med reducerad påverkan på miljön för fram de mer gynnsamma alternativen i ljuset och ger därigenom konsumenterna och andra användare vägledning.

Sådan vägledning kan bäst åstadkommas genom att det införs enhetliga kriterier för hela gemenskapen för tilldelning av miljömärke.

Medan befintliga eller framtida program kan bestå, har denna förordning som yttersta mål att skapa förutsättningar för att åstadkomma ett enda effektivt miljömärke i hela gemenskapen.

Programmet för tilldelning av miljömärket bör baseras på frivilliga ansökningar. En sådan inriktning kommer. genom att förlita sig på marknadskraftcrna. också att bidra till forskning om och utveckling av i första hand ren teknik och därigenom leda till nyskapande.

Enhetlig tillämpning av kriterier och användning av samma procedurer bör säkerställas inom hela gemenskapen.

Programmet för tilldelning av en miljömärke kommer att ta hänsyn till de närmast berörda gruppernas intressen och bör därför sörja för att dessa grupper ges möjlighet att delta på lämpligt sätt i fastställandet av produktgrupper och de särskilda ekologiska kriterierna för varje produktgrupp.

Konsumenter och företag bör på lämpligt sätt informeras om programmet för tilldelning av miljömärke.

Detta märke bör komplettera övriga befintliga eller kommande märkningssystem inom gemenskapen.

lll—i

Prop. 1993/942203

392R0880/S

Nr L 99/2

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel ] Syften

I denna förordning fastställs ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke. Detta program har, utan att ge avkall på säkerheten hos produkter eller för arbetstagare eller väsentligt påverka en produkt användbarhet. till syfte

att främja utveckling, produktion och marknadsföring av produkter som har reducerad påverkan på miljön under hela sin livscykel

att förbättra informationen till konsumenterna om produkters påverkan på miljön.

Artikel 2 Räckvidd

Denna förordning omfattar inte livsmedel, drycker eller läke- medel.

Artikel 3 Definitioner I denna förordningavses med

a) ämne: kemiska grundämnen och deras föreningar som de definieras i anikel 2 i rådets direktiv 67l548lEEG den 27 juni l967 om en tillnärmning av lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen'

b) preparat: blandningar eller lösningar som de definieras i anikel 2 i rådets direktiv 67/548/EEG

c) produktgrupp: produkter som är avsedda för likartade ändamål och som har samma användningsområde

d) från vaggan till graven: en produkts livscykel från tillverkning. inbegripet val av råvaror, distribution, konsumtion och användning — till slutlig kvittblivning.

Artikel—4 Allmänna principer l. Miljömärket får tilldelas produkter som uppfyller de syften som anges i anikel I och som överensstämmer med ge- menskapens krav rörande hälsa. säkerhet och miljo.

' EGT nr I. l96. 16.8.1967, s. 1, senast andra! genom direktiv lHmm.-"EEG (EGT nr L 228.17.8.1991. s. 67).

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.4.92

2 Miljömärket skall inte i något fall tilldelas följande produkter:

a) ämnen eller preparat som klassificeras som farliga enligt direktiven 67/5481EEG och 88/379IIEEG2.

Märket får tilldelas produkter som innehåller ett ämne eller ett preparat som klassificeras som farligt enligt ovannämnda direktiv om produkterna uppfyller de syften som angivits i artikel 1.

b) Produkter vars tillverkningsprocesser sannolikt kan orsaka väsentlig skada på människan och/eller miljön.

3 Produkter som har imponerats till gemenskapen och för vilka man har ansökt om tilldelning av ett miljömärke i enlighet med denna förordning skall minst uppfylla samma stränga krav/kriterier som de produkter som har tillverkats inom gemenskapen.

Artikel 5 Produktgrupper och ekologiska kriterier

]. Villkoren för tilldelning av miljömärket skall fastställas för varje produktgrupp för sig.

Produktgruppema samt de särskilda ekologiska kriterierna och deras giltighetstider skall fastställas i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7 efter genomförande av det i artikel 6 föreskrivna samrådsförfarandet.

2. Kommissionen skall inleda dessa förfaranden på upp- maning av det eller de behöriga organ som avses i anikel 9 eller på eget initiativ. Ert behörigt organ får agera på eget initiativ eller på begäran av varje intresserad organisation eller individ. ] det senare fallet skall det behöriga organet avgöra om en sådan begäran är välgrundad. Innan ett behörigt organ lämnar in en begäran till kommissionen skall det samråda med berörda intressegrupper och informera kommissionen om resultatet.

3. Varje produktgrupp skall definieras på ett sådant sätt att det säkerställs att konkurrerande produkter som passar för liknande ändamål och som har samma användningsområde ingår i samma grupp.

4. De särskilda ekologiska kriterier som skall tillämpas för respektive produktgrupp skall fastställas med hjälp av en från- vaggan-tilI-graven-meiod utifrån de syftm som anges i arti- kel I, de allmänna principerna i artikel 4 och mallen för bedömningsschema i bilaga I. Kriterierna skall vara exakta. tydliga och objektiva för att säkerställa enhetlig tillämpning från de behöriga organens sida. Kriterierna skall garantera en hög grad av miljöskydd och så långt det är möjligt vara base-

EGT nr L 187. 16.7.1988. s. 14.

392R0880/S

11.4.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 99/3

rade på ren teknik samt, där så är lämpligt. återspegla önskvärdbeten av att maximera produktens livstid.

Om det skulle visa sig vara nödvändigt att anpassa mallen för bedömningsschemat till den tekniska utvecklingen, skall denna anpassning göras i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7.

5. Giltighetstiden för produktgrupper skall vara cirka tre år. Giltighetstiden för en kriterium får inte överskrida giltighetstiden för den berörda produktgruppen.

Artikel 6 Samråd med intressegrupper

1. Innan kommissionen lämnar in det förslag till kommittén som avses i anikel 7 skall den. inför arbetet med att fastställa produktgrupper och de särskilda ekologiska kriterier som avses i artikel 5. rådgöra med närmast berörda intressegrupper, vilka för detta ändamål skall mötas i ett samrådsforum (referensgrupp). Kommissionen skall därvid beakta resultaten av de nationella konsultationema.

2. I referensgruppen skall ingå företrädare för minst följande intressegrupper på gemenskapsnivå:

industril

handel'

konsumentorganisationer

— miljöorganisationer.

Varje grupp får representeras av högst tre deltagare.

De deltagande intressegrupperna skall se till att representatio- nen är lämpligt avvägd i förhållande till berörda produktgrupper och beakta att behovet av kontinuitet säkerställs i referensgruppens arbete.

3. Referensgruppens arbetsordning skall fastställas av kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i anikel 7.

4. Tidsperioden för samråd med referensgruppen får inte i något fall överskrida sex veckor.

5. Kommissionen skall till den kommitté som avses i artike17 överlämna resultatet av konsultationema jämte förslag till åtgärder som skall vidtas.

Artikel 7 Kommitté

1. Kommissionen skall biträdas av en komminé som_består av företrädare för medlemsstaterna och har en företrädare för korrunissionen som ordförande.

' Inbegripet fackföreningar där så är lämpligt.

2. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Yttrandet skall antas med den majoritet som enligt artikel 148.2 i fördraget skall tillämpas vid beslut som rådet skall fatta på förslag av kommissionen, varvid medlemsstaternas röster skall vägas enligt fördragets anikel 1482. Ordföranden får inte rösta.

3. Kommissionen skall själv anta förslaget om det är förenligt med kommitténs yttrande.

4. Om förslaget inte är förenligt med kommitténs yttrande eller om inget yttrande avges, skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som skall vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet.

5. Om rådet inte har fattat något beslut inotn tre månader från det att förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas.

Artikel 8

Miljömärket

1. På miljömärket skall den logotyp finnas som visas i bilaga II.

2. Ansökningar om tilldelning av märket skall utformas i enlighet med det förfarande som anges i anikel 10.

3. Beslutet att tilldela ett miljömärke till enskilda produkter som uppfyller de kriterier som anges i artikel 4 och 5 skall fattas av de behöriga organ som avses i artikel 9 i enlighet med det förfarande som anges i anikel 10.

4. Med tillämpning av det förfarande som anges i anikel 7 skall kommissionen från fall till fall besluta om det är möjligt att på märket ange de huvudsakliga motiven för tilldelning av märket och uppställa regler för detta ändamål.

5. Märket skall tilldelas for en fastställd produktionsperiod som inte under några omständigheter får överskrida giltig- hetstiden för kriterierna.

Då kriterier för produkter förlängs utan att ändras får giltighetstiden för miljömärket förlängas i motsvarande omfattning.

6. Miljömärket får under inga omständigheter tas i bruk förrän ett avtal har ingåtts som omfattar de villkor för användning som anges i anikel 12.

1 ('if)

392R0880/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.4.92

Nr L 99/4 Artikel 9 Tillsättande av behöriga organ 1. Inom sex månader efter ikraftträdandet av denna förordning skall varje medlemsstat utse det eller de organ. hädanefter betecknade som "behörigt (behöriga) organ". som ansvarar för fullgörandet av de uppgifter som anges i denna förordning. särskilt artikel 10. och informera kommissionen om detta.

2. Medlemsstaterna skall se till att sammansättningen av de behöriga organen är sådan att dessas självständighet och opartiskhet garanteras och att de behöriga organen tillämpar bestämmelserna i denna förordning på ett enhetligt sätt.

Artikel 10

Ansökan om tilldelning av miljömärke

l. Tillverkare och importörer inom gemenskapen får ansöka om tilldelning av miljömärke bara hos det eller de behöriga organ som utsetts av den medlemsstat i vilken produkten tillverkats eller först släppts ut på marknaden eller till vilken produkten importerats från tredje land.

2. Det behöriga organet skall ta del av de förteckningar som anges i punkt 9 innan det går vidare med bedömningen av ansökningarna. Det behöriga organet skall bedöma produktens påverkan på miljön i enlighet med principerna i artikel 4 och de särskilda kriterierna för produktgrupper i anikel 5. För detta ändamål skall alla erforderliga intyg och handlingar (inbegripet resultaten av oberoende prövningar) inlämnas till det behöriga organet.

3. Efter bedömning av produkten skall det behöriga organet besluta om märke skall tilldelas eller ej. Idet fall det behöriga organet beslutar att tilldela märke. skall det underrätta kommissionen om beslutet och bifoga det fullständiga resultatet av bedömningen jämte en samman- fatuting av denna. Kommissionen skall fastställa ett standardformulär för sådana sammanfattningar i enlighet med det förfarande som anges i anikel 7.

Kommissionen skall inom fem dagar efter underrättelsen vidarebefordra en kopia av förut nämnda beslut och sammanfattning till övriga medlemsstaters behöriga organ samt. om dessa så önskar. en kopia av det fullständiga resultatet av bedömningen.

4. Trettio dagar efter att det behöriga organet underrättat kommissionen får märket tilldelas. såvida inte kommissionen dessförinnan informerat organet om att det finns välgrundade invändningar mot tilldelningen. Om sådana invändningar framförs och inte undanröjs genom informella samråd. skall kommissionen i enlighet med det förfarande som anges i artikel 7 fatta beslut i frågan om tilldelning av märket.

5. Om det behöriga organet beslutar att tilldela ett märke till en produkt för vilken ansökan avslagits av det behöriga organet i någon annan medlemsstat. skall kommissionen uppmärksammas på detta förhållande i samband med att den får en underrättelse enligt punkt 3. I samtliga sådana fall skall kommissionen fatta beslut med anledning av den föreslagna tilldelningen i enlighet med det förfarande som anges i anikel 7.

6. I de fall som avses i punkterna 4 och 5 skall kommissionen. inom 45 dagar efter att ha mottagit organets beslut att tilldela ett märke. till den kommitté som avses i anikel 7 Iärnna in ett förslag till åtgärder som skall vidtas.

7. Om en ansökan om tilldelning av miljömärke avslås. skall det behöriga organet omgående underrätta kommissionen och den sökande om skälen till avslaget.

8.När det behöriga organet tar emot en ansökan om märke kan det finna att produkten inte tillhör någon av de produktgrupper för vilka kriterier redan har fastlagts. I sådana fall skall det behöriga organet besluta huruvida ett förslag om upprättande av en ny produktgrupp skall överlämnas till kommissionen för godkännande i enlighet med det förfarande som anges i artiklarna 6 och 7.

9. Kommissionen skall föra separata förteckningar över alla ansökningar som mottagits. som bifallits och ansökningar som avslagits. Förteckningar över mottagna och avslagna ansökningar skall endast finnas tillgängliga för medlemsstaternas behöriga organ.

10. En tillverkare eller importör som avser att återkalla en ansökan om tilldelning av ett märke. eller som avser att upphöra att använda ett märke. skall underrätta det behöriga organet om dena.

Artikel 1]

Kostnader och avgifter

1. För varje ansökan om tilldelning av märke skall betalas en avgift som täcker hanteringskostnaderna för ansökan.

2. I villkoren för att använda ett märke skall ingå att sökanden betalar en avgift för att få använda märket.

3. Beloppen som avses ipunktema I och 2 skall fastställas av de behöriga organ som avses i anikel 9 och får variera mellan medlemsstaterna. Riktlinjer för detta ändamål skall fastställas i enlighet med det förfarande som anges i anikel 7. Artikel 12

Användningsvillkor

]. Det behöriga organet skall sluta ett avtal med varje sökande om villkoren för märkets användning. För detta

392R0880/S

11.4.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 99/5

ändamål skall ett standardavtal fastställas i enlighet med det förfarande som anges i anikel 7.

2. Villkoren skall även omfatta bestäriinielser om åter- kallande av tillstånd att använda market.

Artikel 13 Konfidentiell hantering

Behöriga organ. kommissionen och andra berörda personer får inte till tredje man lämna ut upplysningar som de har tagit del av under arbetet med bedömningen av om en produkt kan tilldelas märket.

Sedan ett beslut har fattats om att märket skall tilldelas får dock inte under några omständigheter följande information hemlighållas:

— Produktens namn.

Tillverkaren eller importören av produkten.

— Skälen för och annan information av betydelse för att märket har tilldelats.

Artikel 14 Offentliggörande

Kommissionen skall i Europeiska gement/trimmar Omflfllä tidning offentliggöra följande;

3) Produktgruppcrna. de särskilda ekologiska kriterier som har betydelse samt deras respektive giltighetstider.

b) En förteckning övar produkter sotn tilldelats en miljömärke. namnen på tillverkarna eller importörerna sarnt sista giltighetsdagcn for märket. Ett sådant offent- liggörande skall äga rum minst en gång oiii året.

C) DC behöriga organens namn och adresser. Emellanåt skall kommissionen också som information till konsumenterna och företagen ge ut en samlad förteckning över produkter som har tilldelats miljömärke.

Artikel 15 Information

Varje medlemsstat skall se till att konsumenterna och företagen på lämpligt sätt informeras om följande:

a) Målen för miIjöniärkningsprogrammet. b) De produktgrupper som har valts ut.

c) De ekologiska kriterier som gäller för varje pro- duktgrupp.

d) Det förfarande som skall följas vid ansökan om miljömärke.

e) Det eller de behöriga organen i medlemsstaten.

Artikel I 6 Reklam

l. Miljömärket får åberopas i reklam först sedan märket har tilldelats och då endast i samband med just deti produkt som tilldelats märket.

2. All oriktig eller vilseledande reklam eller användandet av ett märke eller en logotyp som leder till förväxling tried gemenskapens miljömärke enligt denna förordning är förbjuden.

Artikel 17

Genomförande

Inom sex månader från denna förordniiigs ikraftträdande skall medlemsstaterna underrätta kommissionen om vilka åtgärder som vidtagits för att säkerställa efterlevnaden av den.

A rtike'l 18 Omprövning

!. Kommissionen skall inoin fem år från dagen för denna förordnings ikraftträdande ompröva programmet l ljuset av de erfarenheter som vunnits under den tid programmet har gällt.

2. Kommissionen skall vid behov föreslå lämpliga änd- ringar av denna förordning.

Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater.

Utfärdad i Bryssel den 23 mars 1992.

På rådets vägnar Carlos BORRI—LGO

Ord/?irrtrtde

ltlh'

39ZR0880/S

Nr L 99/6 Europeiska gemenskapernas offtciella tidning 11.4.92

BILAGA I

BEDÖMNINGSSCHEMA

Produktensltvst—ykel

Dtstrtbutton (inkl. emballage)

Mtljnotttrade Produktion Forproduktion Anvattdntng Nt'tttbltvtnttg

Avfallsaspekter

Markfororentng och nedbrytning

Vattenfororcning

Lufrfororening

Buller

Energiförhmkning

Namnesursforbrukmng

Påverkan på ekosystemen

lf”)

Prop. 1993/94:20?»

392R0880/S

11.4.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 99/7

BILAGA ll

DOGOTYP

mg",

Logen skall tryckas: i två farger (Pantone 347 grön och Pantone 279 blå) eller

i svan på vit bakgntnd eller — i vitt på svart bakgrund.

lll.)

2.12 Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater

Härigenom föreskrivs att 1 - 4 och 6 åå samt rubriken närmast före 4 & lagen (1992:1232) om märkning av hushållsapparater skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

Denna lag skall tillämpas på hushållsapparater som säljs i näringsverksamhet.

Regeringen fär meddela före- skrifter om att vissa slag av hushållsapparater skall vara märkta eller på något annat sätt försedda med information om energiförbrukning och om luff— buret buller.

15

25

Föreslagen lydelse

Denna lag skall tillämpas på hus- hållsapparater som marknadsförs i näringsverksamhet.

Med hushållsapparater avses i denna lag apparater eller annan utrustning som kan komma till användning i ett hushåll.

Regeringen får meddela före- skrifter om skyldighet för nä- ringsidkare vid marknadsföring av vissa slag av hushållsappara- ter att genom märkning och på annat sätt informera om

I . den mängd energi och andra resurser som sådana appa- rater förbrukar och

2. det luftburna buller som sådana apparater avger (buller- nivå).

Närmare föreskrifter om informationsskyldigbeten får meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur information om energiförbruk- ning och om luftburet buller skall utformas. när vissa slag av hushållsapparater frivilligt märks eller på något annat sätt förses med sådan information.

35

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur information om bullernivåer skall utformas, när vissa slag av hushållsapparater frivilligt märks eller på något annat sätt förses med sådan information.

Prop. 1993/94:20?)

Nuvarande lydelse

Metoder

45

Föreslagen lydelse

Metoder och tekniska beskriv- ningar

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka metoder som skall användas för att bestämma energiförbrukning och buller- nivåer

2. vilka metoder som skall användas vid kontroll av den lämnade informationen om energiförbrukning och buller- nivåer.

6 & Regeringen får meddela föreskrifter om

1. vilka metoder som skall användas för att bestämma energi och annan resursförbruk- ning samt bullernivåer,

2. vilka tekniska beskrivningar som skall upprättas och hållas tillgängliga för kontroll, samt

3. vilka metoder som skall användas vid kontroll av den lämnade informationen om energi- och annan resursförbruk- ning samt bullernivåer.

1. att en näringsidkare är skyldig att betala kostnader för provtagning och undersökning av prov,

2. att en näringsidkare är skyldig att lämna tillsynsmyndigheten sådana upplysningar. handlingar, varuprov och liknande som behövs för till- synen, samt

3. att en näringsidkare är skyl- dig att rätta felaktiga informatio- ner om energiförbrukning och bullernivåer.

3. att en näringsidkare är skyl- dig att rätta felaktiga informatio- ner om energi— och annan re- sursförbrukning samt bullerni- våen

Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. De nya bestämmelsema får sättas i kraft vid olika tidpunkter. Rege- ringen får meddela de övergångsbestämmelser som behövs.

3 Ärendet och dess beredning

3.1 Inledning

Riksdagen har i november 1992 med anledning av regeringens propo- sition 1991/921170 godkänt avtalet mellan Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) och deras medlemsstater samt medlemsstaterna i den Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA), bland dem Sverige, om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) (bet. 1992/93: EUl. rskr. 1992/93:18). Till följd av utebliven ratifikation av Schweiz har avtalet justerats genom protokoll den 17 mars 1993 (prop. 1992/93:225, bet. 1992/931EU3, rskr. 1992/93:404). Protokollet innebär att Schweiz inte är part i avtalet. För furstendömet Liechtenstein gäller enligt protokollet vissa bestämmelser om ikraftträdande vid en senare tidpunkt. EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994.

EES-avtalet omfattar en huvuddel med 129 artiklar, 48 protokoll och 22 bilagor. I bilagorna görs hänvisningar till ca 1600 rättsakter som med nödvändiga anpassningar har integrerats i avtalet. Till avtalet är fogat ett antal protokollsanteckningar och förklaringar jämte viss skriftväxling.

De rättsakter som ingår i avtalet är sådana som antagits och publicerats inom Europeiska gemenskaperna (EG) senast den 31 juli 1991. vilket datum enligt avtalsparterna av förhandlingstekniska skäl utgjort "bryt- punkt" för integrering i avtalet.

EG:s regelverk utvecklas emellertid fortlöpande. Också EES-avtalet har en dynamisk karaktär i det att avtalet avses utvecklas parallellt med EG:s regelverk. Under tiden den 1 augusti 1991 - den 31 december 1993 har EG antagit närmare 500 rättsakter som har relevans för EES-avtalet. Den genom avtalet upprättade gemensamma EES-kommittén har den 21 mars 1994 fattat beslut om att ändra EES-avtalets bilagor så att dessa rättsakter integreras i avtalet. Den gemensamma EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor omfattar också en ändring i protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffande av tekniska handelshinder för vin.

En sammanfattning av EES-relevanta rättsakter som antagits och publicerats inom EG under tiden den 1 augusti 1991- den 1 januari 1993 har genom Utrikesdepartementets försorg utgivits i en grönbok "EES- avtalet: aktuella nytillkomna rättsakter". Diskussioner och samråd rörande rättsakter m.m. som nu föreslås ingå i EES-avtalet har ägt rum inom ramen för de referensgrupper med företrädare för myndigheter och organisationer som upprättats inom regeringskansliet. I vissa fall har förslag till lagstiftning gjorts till föremål för särskild remissbehandling. Regeringen har genom beslut den 3 mars 1994 godkänt att den gemen- samma EES-kommittén med förbehåll för ratihkation beslutar om ändring av vissa bilagor till EES—avtalet samt protokoll 47 till EES-avtalet. Gemensamma EES-kommitténs beslut har fogats till denna proposition i svensk och engelsk text som bilagorna I och 2. Till beslutet är fogat vissa gemensamma och enskilda uttalanden.

Därutöver har Gemensamma EES-kommittén den 8 februari 1994 beslutat om ändringar i protokoll 1 och 21 till EES-avtalet. Regeringen har genom beslut den 3 februari 1994 godkänt att Gemensamma EES- kommittén fattar nyssnämnda beslut med förbehåll för ratifikation. Gemensamma EES-kommitténs beslut har fogats till denna proposition i svensk och engelsk text som bilagorna 3 och 4.

Besluten är upprättade på samma språk som EES-avtalet, dvs. de nio officiella EU-språken samt finska, isländska, norska och svenska. Alla språkversionerna äger lika giltighet. Besluten träder i kraft den 1 juli 1994 under förutsättning att de avtalsslutande parterna har anmält till EES-kommittén att de konstitutionella kraven har uppfyllts. Om så inte sker, kommer ändringarna att träda i kraft seanre enligt närmare bestämmelser i artikel 103 i EES-avtalet.

Vidare har avtal träffats mellan BETA-länderna om ändring i pro- tokoll 2, 3 och 4 till avtalet mellan EFTA—staterna om upprättande av en övervakningsmyndighet och en domstol (övervakningsavtalet). Avtalen har fogats till propositionen i svensk och engelsk text som bilagorna 5 och 6. Avtalen är upprättade på engelska, franska, tyska samt finska, isländska, norska och svenska språken. Avtalen om ändringar i över- vakningsavtalet träder i kraft samma dag som EES-kommitténs beslut om ändring i avtalets bilagor och protokoll 47 till EES-avtalet eller den dag då godkännandeinstrumenten deponerats, om den dagen år senare.

3 .2 Lagrådet

De inledningsvis nämnda besluten och avtalen om ändring i över- vakningsavtalet föranleder ändringar i bl.a. lagen ( 1992:1317 ) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES), EES-lagen. Lagförslagen är i fråga om ändringarna i EES-lagen av sådan redaktionell och teknisk beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Dessa lagförslag har därför inte granskats av Lagrådet. I fråga om övriga lagförslag som läggs fram i propositionen framgår av resp. avsnitt huruvida lagrådsgranskning av förslagen är erforderlig resp. har ägt rum.

3.3 Sammanfattande redogörelse för ändringarna i EES- avtalets bilagor

EES-avtalet är ett folkrättsligt avtal som har särdrag vilka samman- hänger med dess nära samband med det EG-rättsliga systemet. De EG- regler som tas över genom avtalet rör främst de s.k. fyra friheterna, dvs. fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital, men även vissa angränsande områden, t.ex. sociala frågor, konsumentskydd, miljö, forskning och utbildning.

Den fria rörligheten förutsätter även ett system för fri konkurrens. EES-avtalet innehåller också regler för institutionell uppbyggnad med gemensamma organ och procedurer för utveckling, administration, beslutsfattande och tvistlösning.

De rättsakter som integrerats i avtalet fördelas på de 22 bilagorna till

EES-avtalet för skilda sakområden, såsom Tekniska föreskrifter, Social trygghet, Etableringsrätt, Finansiella tjänster, Transport, Konkurrens och Offentlig upphandling.

De rättsakter med relevans för EES-avtalet, som antagits av EG mellan den 1 augusti 1991 och den 31 december 1993, hänför sig också till de sakområden, som täcks av de 22 bilagorna till EES-avtalet.

I det närmast följande ges - med utgångspunkt från EES-avtalets bilagor - en översiktlig redovisning av viktigare rättsakter som omfattas av EES-kommitténs beslut. Av dessa hänför sig det övervägande fiertalet, omkring tre fjärdedelar, till området för varors rörlighet, framför allt på häls och säkerhet.

Närmare redovisning av ändringarna lämnas i propositionens avsnitt 4 -15 som behandlar rättsakterna under resp. departements verksamhets— område.

Bilaga 1 omfattar veterinära frågor och växtskyddsfrågor. På det veterinära området finns ett antal direktiv om bekämpning av smittsamma djursjukdomar och om åtgärder för att hindra smittspridning. Även på foder— och växtskyddsområdena tillkommer nya rättsakter. Riksdagen föreläggs i denna proposition förslag till ändring i epizootilagen och i lagen om bekämpande av salmonella hos djur. I övrigt ankommer det på ansvariga myndigheter att meddela föreskrifter om införlivande av de rättsakter som är upptagna i Bilaga I (Jordbruksdepartementet).

Bilaga Il avser Tekniska föreskrifter, Standarder, Provning och Certi- fiering. En rad direktiv under denna bilaga rör fordons beskaffenhet och utrustning m.m., ett par direktiv rör ändringar i EG:s avgasregler (Kommunikationsdepartementet resp. Miljö- och naturresurs- departementet). Rättsakter på livsmedelsontrådet behandlar bl.a. villkor för produktion av ekologiska livsmedel, livsmedelshygien samt lagring och förvaring av djupfrysta livsmedel. I denna proposition lämnas förslag till lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda. (Jordbruksdepartementet).

Vissa viktiga direktiv rör handel med läkemedel och homeopatika samt marknadsföring, märkning och provning av läkemedel. Införlivandet av vissa läkemedelsdirektiv förutsätter lagändringar. Likaså regleras i direktiv tillverkning-och försäljning av vissa ämnen som används i olaglig tillverkning av narkotika. Ett par direktiv rör tillnärmning av med- lemsstaternas lagar om kosmetiska produkter. Likaså har ett direktiv antagits som avser tobaksvaror, bl.a. snus (Socialdepartementet). Ett direktiv behandlar utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk. Vidare kan nämnas ett direktiv med vissa ändringar i ett direktiv om elektromagnetisk kompatibilitet och ett annat om elfektivitetskrav på värmepannor. Dessutom har enhetliga regler för EG-märkning antagits (Näringsdepartementet). Vissa produktdirektiv har antagits som rör arbetsmiljön-(Arbetsmarknadsdepartementet).

Ett viktigt direktiv rör allmän produktsäkerhet och syftar till att åstadkomma att endast produkter som är säkra släpps ut på EG-mark- naden. Direktivet skall vara införlivat med EU-medlemsstaternas

Prop. 1993/941203

lagstiftning senast den 29 juni 1994. Frågan om införlivande med svensk rätt av produktsäkerhetsdirektivet har utretts av Produktsäkerhetsutred- ningen (SOU 1993z88). Utredningens betänkande har remissbehandlats. I denna proposition läggs fram förslag till ändring i produktsäkerhets- lagen (Civildepartementet). Ett direktiv rör hushållsapparaters energi- förbrukning (Civildepartementet). Direktivet syftar till att harmonisera nationella regler om information om den energi m.m. som hushållsappa- rater förbrukar och därigenom ge konsumenter möjlighet att välja mer energisnåla apparater. Införlivande av direktivet förutsätter ändring av lagen ( 1992:1232 ) om märkning av hushållsapparater. Förslag till denna lagändring läggs fram i denna proposition.

Ett tiotal direktiv gäller farliga kemikalier. Direktiven avser t.ex. klassificering. förpackning och märkning, begränsning av användning samt export och import av vissa kemikalier. Slutligen har införts ett direktiv om miljöskydd som rör svavelhalten i vissa flytande bränslen (Miljö- och naturresursdepartementet).

Med undantag av den nyss nämnda lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda och ändringar i produktsäker— hetslagen ankommer det på regeringen oCh ansvariga myndigheter att meddela föreskrifter om införlivande av rättsakter under Bilaga II.

Bilaga V Fri rörlighet för arbetstagare. Här finns en ny EG-förordning med bestämmelser om samarbete på arbetsförmedlingsområdet, om förmedling av information om lediga platser och arbetssökande. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter om införlivande av förordningen (Kulturdepartementet).

Bilaga VI Social trygghet. Under denna bilaga har fyra viktiga för- ordningar antagits om ändringar i den centrala förordningen (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemetet för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen. Förslag läggs fram i propositionen om inkorporering genom lag av de fyra förordningarna (Socialdepartementet).

Bilaga VII Ömsesidigt godkännande av yrkesbehörighet. Ett par direktiv har antagits. I den mån det behövs är det regeringens sak att meddela föreskrifter om - införlivandet av dessa med svensk rätt (Socialdepartementet resp. Utbildningsdepartementet).

Bilaga IX Finansiella tjänster. Under rubrikerna Banker och andra kreditinstitut, Försäkring och Värdepappersmarknaden har ett antal viktiga direktiv antagits. För kreditinstitutens del avser direktiven ändring i kapitalbasen, gruppbaserad tillsyn samt övervakning och kontroll av kreditinstituts större engagemang. Införlivande av de två sistnämnda direktiven förutsätter lagstiftning i Sverige. Lagstiftningsärendet sammanhänger med anpassning av svenska redovisningsregler till EG:s regler. En proposition med förslag till nödvändig lagstiftning kan väntas under andra halvåret 1994.

På försäkringsområdet har antagits tredje skadeförsäkringsdirektivet

och tredje livsförsäkringsdirektivet. En proposition om ändrad lagstiftning med anledning av direktiven planeras till andra halvåret 1994. Ett direktiv om försäkringsföretags redovisningsregler som antagits av EG förutsätter för införlivande med svensk rätt - liksom för bankernas del - anpassning av svenska redovisningsregler. En proposition med förslag till lagstiftning är också i detta fall planerad till andra halvåret 1994.

För värdepappershandelns del har antagits direktiv om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut samt direktiv om investeringstjäns- ter på värdepappersområdet. Vissa delar av det sismämnda direktivet har redan införlivats med svensk lagstiftning. Återstående anpassningsåt- gärder på värdepappersområdet kommer att behandlas i en proposition, som planeras till andra halvåret 1994 (Finansdepartementet).

Viss harmonisering av svensk lagstiftning om försäkringsavtal till ovannämnda skade- och livförsäkringsdirektiv förbereds inom Justitie- departementet med sikte på en lagrådsremiss under hösten 1994.

Bilaga XI Teletjänster. På området finns att närrma ett direktiv och ett rådsbeslut. Båda har beaktats i den nya telelagen (19931597) som trätt i kraft 1 juli 1993 (Kommunikationsdepartementet).

Bilaga XIII Transport. Ett fyrtiotal förordningar och direktiv har antagits inom EG under den ifrågavarande tidrymden. Särskilt viktiga att nämna är ett antal förordningar om marknadstillträde vid vägtransport, transport på inre vattenvägar och luftfart. Därutöver kan nämnas ett antal rättsakter om teknisk och social harmonisering samt om strukturpolitik. Införlivande av de här berörda akterna förutsätter lagändringar i Sverige. såsom i körkortslagen och lagen om yrkestrafik. Luftfartsavtalet mellan Sverige, Norge och EG föreslås upphöra att gälla jämte lagen om tillämpning av detta avtal (Kommunikationsdepartementet).

Bilaga XIV Konkurrens. På konkurrensornrådet har ett par förordningar antagits om gruppundantag: dels förordning om överenskommelser, beslut och samordnade förfaranden inom försäkringssektorn, dels förordning om utvidgning av tillämpningsområdena för gruppundantagen om specialiseringsavtal. forsknings- och utvecklingsavtal, patentlicensav- tal och know-howlicensavtal. Rättsaktema avses bli inkorporerade genom regeringsförordningar (Näringsdepartementet). Genom ett antal förord- -

ningar på transportområdet har ytterligare gruppundantag tillkommit med avseende på vissa avtal och samordnande förfaranden inom luftfarts— sektorn. Dessa avses införlivas genom förordning.

Bilaga XV Statligt stöd. På statsstödsorrtrådet har tillkommit den s.k. Stålkoden, som anger ramarna för offentligt stöd till stålindustrin inom EG. Dessutom har ändringar gjorts i det s.k. transparensdirektivet om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstaterna och offentliga företag. Ingen av de antagna rättsakterna kräver lagändring för införlivande i Sverige (Näringsdepartementet).

Bilaga XVI Offentlig upphandling. EG:s direktiv om upphandling av tjänster och det s.k. andra rättsmedelsdirektivet har behandlats i prop. 1992/93:88 om offentlig upphandling samt prop. 1992/93:209 om vissa frågor om offentlig upphandling och har enligt riksdagsbeslut införlivats med svensk rätt. Ytterligare ett antal direktiv om upphandling har antagits inom EG. Regeringen avser förelägga riksdagen förslag i fråga om införlivande under våren 1994 (Finansdepartementet).

Bilaga XVII Immateriell äganderätt. EG har antagit ett direktiv om uthyrning, utlåning och närstående rättigheter, ett direktiv om samord- ning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar samt ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående rättigheter. Vidare har EG antagit en förordning om tilläggsskydd för läkemedel. Införlivande av direktiven förutsätter lagstiftning, som bereds i nordiskt samarbete. Patentlagen är nyligen i huvudsak anpassad till vad som gäller enligt nyssnämnda förordning (Justitiedepartementet).

Bilaga XVIII Hälsa och säkerhet i arbetet, Arbetsrätt, Lika behandling för kvinnor och män. På arbetsmiljöområdet har EG antagit bl.a. ett direktiv för byggverksamhet, två direktiv för att förbättra skyddet i utvinningsindustrin samt ett direktiv om åtgärder för att förbättra säkerheten och hälsan för gravida kvinnor. Införlivandet av nänmda direktiv förutsätter till viss del lagstiftningen. Regeringen har i en nyligen framlagd preposition, prop. 1993/94:186 , föreslagit vissa ändringar i arbetsmiljölagen . Inom arbetsrätten har ett par direktiv tillkommit, ett direktiv om arbetsgivares skyldighet att informera om anställningsvillkor och ett tilläggsdirektiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar. Svensk lagstiftning" på området är redan anpassad till dessa direktivs innehåll (Arbetsmarknadsdepanementet).

Bilaga XIX Konsumentskydd. Arbete pågår för att harmonisera den svenska lagstiftningen med ett EG-direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsumentförhållanden (Justitiedepartementet).

Bilaga XX Miljö. En är 1992 antagen förordning om ett miljömärk- ningssystem syftar till att skapa ett enhetligt och effektivt märknings- system inom EG för främjande av tillverkning av och efterfrågan på de minst miljöbelastande produktaltemativen. Bestämmelserna skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Förslag till lag om ett europeiskt miljömärkningssystem läggs fram i denna proposition (Civildep.). Under miljöbilagan till EES-avtalet har därutöver antagits direktiv om skydd av vatten mot vissa föroreningar inom jordbruket, om luftförorening, om farligt avfall och om övervakning och kontroll av avfallstransporter (Miljö- och naturresursdepartementet).

Bilaga XXII Bolagsrätt. Ett direktiv om ändring i det andra bolags- rättsdirektivet har antagits av EG. Direktivet beaktas vid det fortsatta harmoniseringsarbetet på bolagsrättens område med sikte på införlivande

i god tid före den 1 januari 1996, som är den dag då EG:s bolagsrätt i dess helhet skall vara införlivad med svensk rätt (Justitiedepartementet).

Protokoll 47 Protokollet, som innehåller bestämmelser om avskaffande av tekniska handelshinder för vin, har försetts med ett tillägg. Det ankommer på regeringen att ta ställning till den närmare utformningen av den svenska kontrollorganisationen.

De rättsakter som omfattas av EES-kommitténs beslut kommer att publiceras i en särskild utgåva av EES-supplementet till Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT). Utgåvan, som består av sex band, behandlar

Band 1 Veterinära frågor och växtskyddsfrågor

Band 2 Tekniska föreskrifter, Standarder, Provning och ceritifrering

Band 3 Tekniska föreskrifter, Standarder. Provning och ceritifiering

Band 4 Energi Fri rörlighet för arbetstagare Social trygghet Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet Etableringsrätt Finansiella tjänster

Band 5 Konkurrens Statligt stöd Offentlig upphandling Immateriell äganderätt Hälsa och säkerhet i arbetet, Arbetsrätt samt Likabehandling för kvinnor och män

Band 6 Konsumentskydd Miljö Statistik Bolagsrätt Avskaffande av handelshinder för vin.

4 Utrikesdepartementets verksamhetsområde

4.1 Ändringar i EES-avtalets bilagor

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommit-

téns beslut nr 7 av den 21 mars 1994 om ändring i EES- avtalets bilagor.

Skälen för regeringens förslag: Avtalet om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-avtalet) trädde i kraft den 1 januari 1994. EES- avtalet är - som framhölls i propositionen om EES (1991/92:170 s. 2) - ett mycket betydelsefullt avtal i sig men utgör samtidigt ett viktigt steg på vägen till ett svenskt medlemskap i EU. Avtalet ger oss den väsentliga frihet och rörlighet, som förknippas med europeisk integration samtidigt som det ger oss möjlighet att samarbeta med EU på en rad angränsande områden som inom forskning och utveckling, utbildning, miljöfrågor, sociala frågor och konsumentfrågor.

Som nämnts inledningsvis innebär EES-avtalet att omkring 1600 rättsakter. som antagits och publicerats inom. EG, blir gällande för svenskt vidkommande. Det är rättsakter som antagits på de områden. som avtalet omfattar, fram till den 1 augusti 1991. Under tiden därefter fram till avtalets ikraftträdande den 1 januari 1994 har på samma områden inom EU antagits närmare femhundra nya rättsakter. Gemen— samma EES-kommittén har den 21 mars i år beslutat att ändra EES- avtalet genom att de rättsakter som nyss nämnts tas in i avtalets olika bilagor. Regeringen har som framgått inledningsvis godkänt att Gemen- samma EES-kommittén fattat beslutet med förbehåll för ratifikation. En översiktlig redovisning av de nu aktuella rättsakterna har getts i inledningen till denna proposition i den ordning som bilagorna till EES- avtalet visar. En närmare redovisning av rättsakternas innehåll finns i propositionens avsnitt om resp. departements verksamhetsområde.

Bland dessa nya rättsakter finns flera som är viktiga på de fyra frihetemas områden. Sålunda finns vissa väsentliga ändringar i de centrala reglerna för social trygghet för anställda m.fi. som flyttar inom EES. Vidare finns i fråga om produktsäkerhet ett direktiv vars syfte är att åstadkomma att" endast produkter som är säkra släpps ut på EU- marknaden. Dessutom finns EG-regler om ett europeiskt miljömärknings- system och om hushållsapparaters energiförbrukning.

Den gemensamma EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor omfattar också en ändring i protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffandet av tekniska handelshinder för vin. Ändringen i protokoll 47 behandlas under Jordbruksdepartementets verksamhetsområde (avsnitt 10).

Den utveckling som dessa rättsakter representerar visar tydligt avtalets dynamiska karaktär. Att integrera dessa rättsakter i EES-avtalet är en nödvändig förutsättning för att uppfylla EES-avtalets målsättning om ett homogent EES, där enskilda och företag kan konkurrera på lika villkor.

Sammantaget utgör de nya EES-reglerna en viktig utveckling av EES- avtalet som är av stor betydelse för enskilda och för näringslivet i Sverige. Riksdagen bör därför godkänna Gemensamma EES-kommitténs beslut.

4.2 Övriga ändringar i EES-avtalet

4.2.1 Ändring i protokoll 1 till EES-avtalet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut

nr 2 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 1 till EES-av- talet.

Skälen för regeringens förslag: Som tidigare sagts omfattar EES—avtalet för närvarande närmare 1600 rättsakter som antagits av EG. Dessa rättsakter föreskriver i sin ursprungliga form rättigheter och skyldigheter för EG:s medlemsstater. Rättsakterna har i EES-avtalet anpassats till EES-förhållanden. Protokoll 1 till EES-avtalet om övergripande anpass- ningar anger sålunda hur rättsakterna skall anpassas för EES-förhållan- den. Protokollet innehåller bestämmelser som rör bl.a. inledningen till rättsakterna, bestämmelser om EG—kommittéer, informationsutbyte och anmälningsförfaranden. I punkten 4 a föreskrivs att i de fall en rättsakt som det hänvisas till i EES-avtalet anger att en EG-medlemsstat har att lämna uppgifter till EG-kommissionen, en EFTA-stat skall lämna motsvarande uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet och till en ständig kommitté för EFTA-staterna.

Genom EES-kommitténs beslut nr 2 av den 8 februari 1994 ändras punkt 4 a i protokoll 1 till EES-avtalet. Ändringen innebär att uppgifter i fortsätmingeri av EFTA—staterna skall lämnas endast till EFTA:s övervakningsmyndighet som skall vidarebefordra uppgifterna till den ständiga kommittén. Syftet med ändringen är att förenkla dokumentliödet från EFTA—staterna genom att ifrågavarande uppgifter endast skall lämnas till övervakningsmyndigheten. Därigenom undviks dubbelarbete. Riksdagen bör godkänna Gemensamma kommitténs beslut om ändring av protokoll ] till EES-avtalet.

4.2.2 Ändring i protokoll 21 till EES-avtalet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut

nr 3 av den 8 februari 1994 om ändring i protokoll 21 till EES- avtalet.

Skälen för regeringens förslag: Genom EES-avtalet upprättas en

ordning varigenom det är möjligt att kontrollera att reglerna i EES- avtalet följs. Detta skall ske enligt ett s.k. tvåpelarsystem. EES—reglemas efterlevnad skall övervakas av kommissionen såvitt avser EU:s med— lemsstater och av EFTA:s övervakningsmyndighet såvitt avser EFTA— statema. Dessa två myndigheter kan också inom sina resp. behörig- hetsornråden ingripa mot företag som handlar i strid mot EES-avtalets konkurrensregler. I protokoll 21 till EES—avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet befogenheter och funktioner motsvarande kommissionens för tillämpning av konkurrensreglerna i gemenskapsrätten. För detta ändamål omnämns i protokoll 21 (art. 3) de rättsakter på konkurrensområdet varigenom kommissionen anförtrotts befogenheter och funktioner inom gemenskapen. Genom övervaknings- avtalet och särskilt protokoll 4 därtill har EFTA:s övervakningsmyndighet anförtrotts motsvarande befogenheter och funktioner.

Om de rättsakter som omnämns i protokollet ändras, eller om nya rättsakter antas inom gemenskapen, som ger kommissionen nya befogen- heter och funktioner, avses också protokoll 21 ändras. Motsvarande ändringar skall då även göras i övervakningsavtalet.

Den 23 juli 1992 antog ministerrådet förordning (EEG) nr 2410/92 om ändring av förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn. Förordningen innebär i sak att kommissionen får rätt att utreda eventuella överträdelser av Romfördragets konkurrensregler även på nationella lufttransporter mellan flygplatser inom gemenskapen. Tidigare fick detta ske endast på internationella lufttransporter.

EES-kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari 1994 innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten tas upp i protokoll 21. Som har framgått inledningsvis har regeringen genom beslut den 3 februari 1994 godkänt att Gemensamma EES-kommittén fattar beslut med förbehåll för ratifikation.

Motsvarande ändring görs i övervakningsavtalet vad avser befogen- heterna för EFTA:s övervakningsmyndighet (se 4.3.2).

4.2.3 Tidigare av regeringen godkända ändringar i EES-avtalets protokoll

Utöver de ändringar i EES-avtalets protokoll som angetts ovan har EES- kommittén fattat beslut om ett antal ytterligare ändringar i EES-avtalets protokoll. Således har EES-kommittén fattat beslut om ändring i protokoll 4 om EES-avtalets ursprungsregler. EES-kommittén har vidare fattat beslut om ändring i protokoll 30 om samarbetet på statistikområdet. EES- kommittén har slutligen också fattat beslut om ändring i protokoll 37 om EFTA-statemas medverkan i ett antal EG-kommittéer. Bestämmelserna i dessa protokoll är av sådant innehåll att det har ankommit på regeringen att godkänna EES-kommitténs beslut utan förbehåll för ratifikation.

4.3 Ändringar i övervakningsavtalets protokoll 4.3.1 Ändring i protokollen 2 och 3 till övervakningsavtalet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet mellan EFTA—

statema av den 21 mars 1994 om ändring i protokoll 2 och 3 till övervakningsavtalet.

Skälen för regeringens förslag: EES-avtalets huvuddel innehåller inte någon bestämmelse som särskilt tar sikte på offentlig upphandling utom att det i artikel 65.1 hänvisas till bilagan XVI till avtalet. Bilagan innehåller särskilda bestämmelser och arrangemang om offentlig upphandling. I bilagan görs hänvisning till de EG-rättsakter om offentlig upphandling som med nödvändiga anpassningar har integrerats i EES- avtalet.

Övervakningsavtalet innehåller i artikel 23 en bestämmelse om att EFTA:s övervakningsmyndighet skall tillförsäkra att EES-avtalets be- stänunelser om offentlig upphandling tillämpas av EFTA—länderna. I protokoll 2 till övervakningsavtalet föreskrivs särskilt om övervaknings- myndighetens uppgifter i fråga om offentlig upphandling. Bestämmelser- na i protokoll 2, som motsvarar vissa bestämmelser i rådsdirektivet 89/665/EEG, innebär i korthet att övervakningsmyndigheten enligt ett särskilt förfarande kan vända sig till en EFTA-stat under en pågående upphandling med begäran om rättelse för det fall myndigheten anser att en klar och konkret överträdelse av upphandlingsbestämmelserna föreligger. Även den upphandlande enheten skall underrättas. Över- vakningsmyndigheten skall ange de skäl som ligger till grund för dess begäran. EFTA-staten har att inom 21 dagar från mottagandet av övervakningsmyndighetens begäran lämna en bekräftelse på att över- trädelsen korrigerats, en motiverad inlaga om varför någon rättelse inte gjorts eller en uppgift om att upphandlingen har ställts in tills vidare. Som anförts i prop. 1991/92:170 lämnar förfarandet utrymme för staterna att själva avgöra vilka åtgärder en begäran från övervakningsmyndigheten föranleder i det enskilda fallet (s. 156).

Om rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya uppgifter och befogenheter på upphandlingsområdet avses motsvarande ändringar med avseende på EFTA:s övervakningsmyndighet göras i protokoll 2 till övervakningsavtalet.

Den 25 februari 1992 antogs rådsdirektivet 92/13/EEG om samordning av lagar och andra författningar om gemenskapsregler om upphand- lingsförfaranden tillämpade av företag och verk inom vatten-, energi-. transport- och telekommunikationssektorerna (de s.k. försörjnings- sektorerna). Direktivet innebär att ett rättelseförfarande införs även för upphandling inom försörjningssektorerna. Den tid inom vilken den berörda EFTA-staten skall svara på en begäran om rättelse från över— vakningsmyndigheten är dock här utsträckt till 30 dagar. I direktivet 92/13/EEG finns vidare bestämmelser om ett särskilt medlingsförfarande vid offentlig upphandling inom försörjningssektorerna.

EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten 92/13/EEG tas upp i bilaga XVI till EES-avtalet (se avsnitt 8, Finansdepartementets verksamhetsområde). EFTA-staterna har med anledning av ändringen i bilaga XVI till EES- avtalet den 21 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring i protokoll 2 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med deras resp. konstitutionella krav.

Ändringarna innebär, som ovan framgått, att ett rättelseförfarande införs även inom försörjningssektorerna. Vidare inrättas ett medlingsför— farande. Detta förfarande innebär i sina huvuddrag följande. Varje person (anbudsgivare eller anbudssökande) som har eller har haft ett intresse att tilldelas ett visst upphandlingskontrakt inom försörjningssektorema och som anser att han lidit eller kan komma att lida skada på grund av en påstådd överträdelse av upphandlingsbestämmelsema kan begära att ett särskilt medlingsförfarande inleds. I medlingen deltar den som begärt medling och den upphandlande enheten. Medlingen administreras av övervakningsmyndigheten. En begäran om medling kan ställas till övervakningsmyndigheten eller till nationella myndigheter som varje EFTA-stat utser för detta ändamål. Den nationella myndigheten skall vidarebefordra begäran till övervakningsmyndigheten. Om övervaknings- myndigheten bedömer att begäran avser tillämpningen av relevanta upphandlingsbestämmelser, skall den upphandlande enheten tillfrågas om den är villig att delta i medlingsförfarandet. Om enheten avböjer deltagande, skall ansökanden underrättas om att förfarandet inte kan inledas. Övervakningsmyndigheten utser i annat fall en medlare och deltagarna i förfarandet ytterligare var sin medlare. Medlama kan under vissa förutsättningar utse experter. Medlarna skall sträva efter att en överenskommelse så snart som möjligt träffas mellan deltagarna som står i överensstämmelse med EES-avtalets bestämmelser. "Förfarandet kan när som helst avbrytas av någondera deltagaren. Medlama skall avlämna en rapport till övervakningsmyndigheten om sina slutsatser och om utgången av medlingsförfarandet. Vardera deltagaren skall, om inte annat avtalas, bära sina egna kostnader. Förfarandet inverkar inte på åtgärder som övervakningsmyndigheten eller någon EFTA-stat kan komma att vidta enligt övervakningsavtalet eller i övrigt på ansökandens, den upphand- lande enhetens eller annan persons rättigheter i något avseende.

För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG- kommissionen. Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA- staterna om ändring i protokoll 2 till övervakningsavtalet.

Bestämmelserna om medling i rådsdirektivet 92/13/EEG har införlivats med svensk rätt genom vissa föreskrifter i lagen (1992: 1528) om offentlig upphandling (7 kap. 10-12 åå).

I protokoll 26 till EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet uppgifter och befogenheter motsvarande kommissionens beträffande tillämpningen av statsstödsreglerna i gemenskapsrätten. Övervakningsmyndighetens befogenheter skall även omfatta statligt stöd med avseende på produkter som faller inom ramen för fördraget om upprättande av Europeiska kol- och stålgemenskapen i

enlighet med protokoll 14 till EES-avtalet. Övervakningsavtalet innehåller i artikel 24 en bestämmelse om att EFTA:s övervakningsmyndighet skall tillförsäkra att EES-avtalets bestämmelser om statsstöd tillämpas .av EFTA-ländema. ] protokoll 3 till övervakningsavtalet föreskrivs särskilt om övervakningsmyndighetens uppgifter i fråga om statsstöd.

Om rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya uppgifter och befogenheter i fråga om statsstöd skall motsvarande ändringar med avseende på EFTA:s övervakningsmyndighet göras i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

Den 27 november 1991 antogs kommissionens beslut (EKSG) 3855/91 om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin. Beslutet innebär att vissa särskilda bestämmelser införs för övervakningen av stöd till stålindustrin.

EES-kommitténs beslut nr 7 av den 21 mars 1994 innebär att den inom gemenskapen antagna rättsakten (EKSG) 3855/91 tas upp i bilaga XV till EES-avtalet (se Näringsdepartementets verksamhetsområde, avsnitt 13).

EFTA-staterna har med anledning av ändringen i bilaga XV till EES- avtalet den 21 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring i protokoll 3 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA-staterna i enlighet med deras resp. konstitutionella krav.

För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG- kommissionen. Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA— staterna om ändring i protokoll 3 till övervakningsavtalet.

4.3.2 Ändring i protokoll 4 till övervakningsavtalet

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner avtalet mellan EFTA-

staterna av den 7 mars 1994 om ändring i protokoll 4 till övervak- ningsavtalet.

Skälen för regeringens förslag: I protokoll 21 till EES-avtalet åtar sig EFTA-staterna att anförtro EFTA:s övervakningsmyndighet befogen- heter och funktioner motsvarande kommissionens för tillämpning av konkurrensreglerna'i gemenskapsrätten. För detta ändamål omnämns i protokoll 21 (art. 3) de rättsakter på konkurrensområdet varigenom kommissionen anförtrotts befogenheter och funktioner inom gemenska- pen. Genom övervakningsavtalet, och särskilt protokoll 4 till detta, har EFTA:s övervakningsmyndighet anförtrotts motsvarande befogenheter och funktioner.

Om de rättsakter som omnämns i protokollet ändras. eller om nya rättsakter antas inom gemenskapen som ger kommissionen nya befogen- heter och funktioner avses också protokoll 21 ändras. Motsvarande ändringar skall då även göras i övervakningsavtalet.

Den 23 juli 1992 antog ministerrådet förordning (EEG) nr 2410/92 om ändring av förordning (EEG) nr 3975/87 om förfarandet för

tillämpning av konkurrensreglerna på företag inom luftfartssektorn. EES- kommitténs beslut nr 3 av den 8 februari innebär att den inom gemen- skapen antagna rättsakten tas upp i protokoll 21 (se avsnitt 4.2.2).

Motsvarande ändring skall enligt artikel 3 i protokoll 21 till EES- avtalet införas i övervakningsavtalet för att säkerställa att EFTA:s övervakningsmyndighet samtidigt anförtros befogenheter och funktioner motsvarande dem som tillkommer EG-kommissionen.

EFTA-staterna har den 7 mars 1994 undertecknat ett avtal om ändring av protokoll 4 till övervakningsavtalet. Avtalet skall godkännas av EFTA- statema i enlighet med deras resp. konstitutionella krav.

Ändringen i protokoll 4 i övervakningsavtalet innebär att EFTA:s övervakningsmyndighet får rätt att utreda eventuella överträdelser av EES-avtalets konkurrensregler även på nationella lufttransporter mellan flygplatser inom EES. Tidigare fick detta ske endast på internationella lufttransporter. För att främja en enhetlig övervakningspolitik inom EES bör EFTA:s övervakningsmyndighet anförtros motsvarande behörighet som EG-kommissionen. Riksdagen bör därför godkänna avtalet mellan EFTA-staterna om ändring i protokoll 4 till övervakningsavtalet.

4.4 Förslag till ändring i EES-lagen

Regeringens förslag: EES-lagens bilaga 1, protokoll 1 och 21 till' EES-avtalet samt bilaga 2, protokoll 2. 3, och 4 till övervaknings— avtalet ändras. Ändringarna träder i kraft den dag regeringen be- stämmer.

Skälen för regeringens förslag: Protokoll 1 till EES—avtalet har inkorporerats genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen). Ändringen i punkt 4 a i protokoll 1 om förenkling i uppgiftslämnande (se avsnitt 4.2.1) medför således att även lagen bör ändras i denna del.

Protokoll 21 till EES-avtalet har inkorporerats genom EES-lagen. Ändringen i artikel 3 i protokoll 21 om uppräknandet av kommissionens behörigheter och funktioner inom gemenskapen (se avsnitt 4.2.2 ) medför således att även EES-lagen bör ändras i denna del.

Protokoll 2 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES- lagen. Ändringen i protokoll 2 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på upphandlingsområdet (se avsnitt 4.3.1 ) medför således att även lagen bör ändras i denna del.

Protokoll 3 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES- lagen. Ändringen i protokoll 3 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på statsstödsområdet (se avsnitt 4.3 . 1) medför således att även lagen bör ändras i denna del.

Protokoll 4 till övervakningsavtalet har inkorporerats genom EES- lagen. Ändringen i protokoll 4 om övervakningsmyndighetens utökade behörighet på konkurrensområdet (se avsnitt 4.3.2) medför således att även lagen bör ändras i denna del.

Ändringarna i protokoll 1 och 21 till EES-avtalet skall träda i kraft den 1 juli 1994 under förutsättning att de avtalsslutande parterna före den "dagen enligt artikel 103. I EES-avtalet har anmält till EES-kommittén att de konstitutionella kraven har uppfyllts. Om så inte sker, kommer ändringarna att träda i kraft senare enligt närmare bestämmelser i artikel 103 i EES-avtalet.

Avtalen om ändringar i protokollen 2 och 3 samt protokoll 4 till över- vakningsavtalet träder i kraft samma dag som EES-kommitténs beslut om ändring i EES-avtalets bilagor och i protokoll 47 till EES-avtalet (se avsnitt 3.1) eller den dag då de avtalsslutande parterna till övervaknings- avtalet har deponerat sina godkännandeinstrument, beroende på vilken av dessa dagar som är den senare.

En strävan är naturligtvis att de nu aktuella ändringarna i EES-avtalet och i övervakningsavtalet skall kunna träda i kraft den 1 juli 1994. Detta kan emellertid för närvarande inte med säkerhet fastslås. Med anledning härav bör det få ankomma på regeringen att besluta om ikraftträdande av de nu föreslagna ändringarna i EES-lagen.

5 Justitiedepartementets verksamhetsområde

. 5.1 Inledning

Gemensamma EES—kommitténs beslut innefattar närmare tjugo rättsakter som berör Justitiedepartementets verksamhetsområde. Rättsakterna har betydelse främst för ersättningsrätten (bilaga IX), immaterialrätten (bilaga XVII), konsumenträtten (bilaga XIX) och bolagsrätten (bilaga XXII). Det finns även några råds- och kommissionsbeslut som rör kontrollen av genetiskt modifierade organismer (bilaga-XX).

Det skall redan här sägas att det i detta sammanhang inte läggs fram några förslag till lagstiftning. Iden mån lagstiftningen inom lustitiedepar- tementets ansvarsområde inte redan är anpassad till vad som skall gälla enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut kommer sådana förslag att läggas fram i särskild ordning. I vilka hänseenden detta kontrner att ske framgår av det följande.

5.2 Ersättningsrätt (Bilaga IX)

De centrala EG-reglerna för försäkringsverksamhet, vilka ingår i EES— avtalet, finns i första Och andra skadeförsäkringsdirektivet samt i första och andra linörsäkringsdirektivet. Dessa direktiv kompletteras av det av ministerrådet den 18 juni 1992 antagna tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) och av det av rådet den 10 november 1992 antagna tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG). De två sistnämnda direktiven, som skall vara genomförda inom EU den 1 juli 1994, antogs alltså för sent för att: kunna ingå i EES-avtalet men de omfattas nu av Gemensamma EES- kommitténs beslut.

Skadeförsäkrings- och livförsäkringsdirektiven avser huvudsakligen regler om försäkringsrörelse, vilka hör till Finansdepartementets an- svarsområde. Vissa bestämmelser är emellertid av civilrättslig natur och måste beaktas på försäkringsavtalsrättens område. I tredje skadeför- säkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet finns t.ex. regler om informationsplikt som griper in på det området.

En viss anpassning till EES-avtalet har redan skett genom lagen ( 1993:645 ) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal och genom lagen ( 1993:646 ) om ändring i lagen om försäkringsavtal. Dessa lagar trädde i kraft samtidigt med EES-avtalet. Harmoniseringen i övrigt av den svenska lagstiftningen om försäkringsavtal till skadeförsäkringsdirektiven och livförsäkringsdirektiven avses vara fullbordad i samband med att en helt ny försäkringsavtalslag träder i kraft. En departementspromemoria ( Ds 1993:39 ) har i det syftet färdigställts inom Justitiedepartementet.

Promemorian har varit föremål för remissbehandling och en lagråds- remiss kommer att läggas fram under hösten 1994.

5.3 Immaterialrätt (Bilaga XVII)

Fyra EG-rättsakter på immaterialrättens område, vilka hör till Justitiede- partementets verksamhetsområde, omfattas av Gemensamma EES- kommitténs beslut. Det gäller dels ett av ministerrådet den 19 november 1992 antaget direktiv om uthyrning, utlåning och närstående rättigheter (92/100/EEG), dels en den 18 juni 1992 antagen förordning om tilläggs- skydd för läkemedel (I768/92/EEG). Vidare har under hösten 1993 ytterligare två direktiv antagits på upphovsrättsområdet. Det ena är ett direktiv om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar (93/83/EEG). Det andra är ett direktiv om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående rättigheter (93/98/EEG).

Direktivet om uthyrning. utlåning och närstående rättigheter, vilket inom EU skall vara genomfört den 1 juli 1994. innebär bl.a. att upphovsmän, utövande konstnärer samt ljud- och bildframställare garanteras ensamrätt att hyra ut sina alster till allmänheten. För de nordiska ländernas del skall direktivet vara genomfört den 1 januari 1995.

När det gäller frågan om tilläggsskydd för läkemedel har Sverige nyligen genom lagen (1993:1406) om ändring i patentlagen i huvudsak anpassat den svenska lagstiftningen till vad som gäller enligt EG- förordningen. Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1994. Frågan om ett införlivande av EG-förordningen som sådan bereds för närvarande inom departementet. '

Direktivet om samordning av vissa bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter avseende satellit- och kabelsändningar skall ha införlivats med nationell rätt den 1 januari 1995. Direktivet innebär bl.a. att rättigheter till satellitsändningar och vidaresändning genom kabel som huvudregel skall förvärvas genom avtal. Det innehåller också regler om tillämplig lag vid transnationella sådana sändningar.

Direktivet om harmonisering av skyddstiden för upphovsrätt och närstående rättigheter innebär bl.a. en förlängning av av den upphovs- rättsliga skyddstiden till 70 år från upphovsmannens död. De flesta länder tillämpar för närvarande en skyddstid på 50 år. Direktivet skall ha införlivats med nationell rätt den 1 juli 1995.

Frågan om lagstiftning på grundval av de nu nämnda direktiven bereds för närvarande i Justitiedepartementet i samverkan med regeringskanslier- na i de andra nordiska länderna.

9 Riksdagen ] 993194. I sam/. Nr 203

5.4 Konsumenträtt (Bilaga XIX)

För närvarande pågår ett arbete med att harmonisera den svenska lagstiftningen med ett EG-direktiv om oskäliga avtalsvillkor i konsument- förhållanden (93/13/EEG). Direktivet skall vara genomfört i med- lemsstaterna den 31 december 1994. En departementspromemoria på grundval av direktivet har lagts fram i februari 1994. Lagstiftningsarbetet bedrivs i samarbete med de övriga nordiska länderna och avsikten är att direktivbestämmelsema skall vara införlivade vid årsskiftet 1994/95, dvs. inom samma tid som gäller för EU:s medlemsstater.

5.5 Genteknik (Bilaga XX)

Regeringen har i proposition 1993/94:198 föreslagit en lag om genetiskt modifierade organismer. Genom lagen införlivas bestämmelser i två EG- direktiv om innesluten användning av genetiskt modifierade mikroorga— nismer (90/219/EEG) resp. avsiktlig utsättning av genetiskt modiäerade organismer i miljön (90/220/EEG). Båda direktiven omfattas av EES- avtalet.

Inom EG har antagits tre beslut som alla rör tillämpningen av de ovan nämnda direktiven. Sålunda har rådet den 4 november 1991 antagit ett beslut (91/596/EEG) och kommissionen två beslut. den 29 juli 1991 (91/448/EEG) och den 11 februari 1992 (92/146/EEG). Enligt Gemen— samma EES—kommitténs beslut skall Sverige genomföra de åtgärder som är nödvändiga för att följa de tre nämnda besluten från och med den 1 januari 1995. Frågan om föreskrifter på grundval av besluten bereds för närvarande i Justitiedepartementet.

5.6 Bolagsrätt (Bilaga XXII)

På bolagsrättens område krävs med anledning av EES-avtalet anpassning med hänsyn till elva EG-direktiv och en EG-förordning. Sverige skall ha införlivat dessa rättsakter senast två år efter det att avtalet har trätt i kraft, dvs. senast den 1 januari 1996.

EG:s ministerråd antog hösten 1992 ett direktiv om ändring i det andra bolagsrättsdirektivet (92/1 01 /EEG) . Gemensamma EES-kommitténs beslut innebär att ändringsdirektivet, i likhet med EG:s bolagsrätt i övrigt, skall vara genomfört i Sverige senast den 1 januari 1996. Direktivet syftar till att begränsa ett dotterföretags rätt att förvärva aktier i moderbolaget.

Aktiebolagskommittén (Ju 1990108) lade på hösten 1992 fram betänkandet Aktiebolagslagen och EG ( SOU 1992:83 ) med förslag till en anpassning av svensk lagstiftning till bl.a. det andra bolagsrättsdirektivet.

Kommittén kommer i sitt slutbetänkande hösten 1994 att lägga fram de förslag till lagstiftning som direktivet om ändring i andra bolagsrätts- direktivet föranleder.

6. Socialdepartementets verksamhetsområde

6.1 Inledning

Till Socialdepartementets verksamhetsområde hör socialförsälo'ingen samt ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Härtill kommer barnomsorg, hälso- och sjukvård, äldreomsorg och omsorger om handikapppade samt socialt behandlingsarbete och alkohol- och narkotikafrågor. " -

Genom EES-avtalet har en betydande mängd air EG:s rättsakter blivit gällande inom samarbetsområdet. Detta gäller inte minst rättsakter som berör frågor som Socialdepartementet har anSvar för. Inom departe- mentets ansvarsområde har vidare under perioden fr.o.m. den 1 augusti 1991 intill dess avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994 tillkommit ett antal rättsakter som berör frågor om social trygghet när personer flyttar inom EES (Bilaga VI), läkemedel (Bilaga 11), ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. (Bilaga VII), samt tobak (Bilaga 11), medicintekniska produkter (Bilaga 11) och kosmetika (Bilaga 11). '

6.2 Social trygghet för personer som flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (Bilaga VI)

Regeringens förslag: EG:s regelsystem för samordning av syste- men för social trygghet har genom EES-avtalet utsträckts till att gälla inom hela EES-orrtrådet. Den huvudsakliga regelmassan, som utgörs av förordning (EEG) nr 1408/71 har, med de särskilda an- passningar som följer av EES-avtalet, införlivats i den svenska rättsordningen genom lagen ( 1992:1776 ) om samordning av syste— men för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska eko— nomiska samarbetsområdet (EES). Förslag till ändring i lagen läggs nu fram med anledning av fyra rättsakter som tillkommit efter den 31 juli 1991. Det ankommer på regeringen att besluta om förord- ningsföreskrifter om vissa delar av regelverket och på Riksförsäk— ringsverket att besluta ytterligare föreskrifter.

Skälen för regeringens förslag:

1 EES-avtalets bilaga VI har den EG-rättsliga sekundärlagstiftning redo- visats som gäller på den sociala trygghetens område. I första hand är det fråga om förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlem- mar flyttar inom gemenskapen. ] bilagan hänvisas till förordningen i dess lydelse enligt förordning (EEG) nr 2001/83 samt till de åtta rättsakter genom vilka den har ändrats under tiden fram till och med den 31 juli '

1991. Bilagan innehåller även omfattande anpassningar av EG-reglema som varit nödvändiga för deras tillämpning inom EES. Rättsakterna har införlivats med den svenska rättsordningen genom lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I lagen anges att rättsakterna gäller med den anpassning som framgår av EES-avtalets bilaga VI. I ett andra block har i EES-avtalets bilaga VI upptagits rättsakter som utgörs av förordning (EEG) nr 574/72 om tillämpning av förordning (EEG) nr 1408/71. 1 bilagan hänvisas till förordning (EEG) nr 574/72 i dess lydelse enligt den ovan nämnda förordningen (EEG) nr 2001/83 och till de nio ändringar som fram till och med den 31 juli 1991 gjorts i regelverket. Även vad avser förordning 574/72 innehåller bilaga VI omfattande anpassningar och tillägg föranleddda av den särskilda situa- tionen i de enskilda EFTA-staterna. Förordning 574/72 har införlivats med den svenska rättsordningen genom förordningen (1992: 1777) om till- lämpningen av lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbets- området (EES) och gäller med de anpassningar som angetts i bilaga VI till EES-avtalet. Genom Gemensamma EES-kommitténs beslut den 8 mars 1994 har till EES-avtalets bilaga Vl fogats dels fyra förordningar om ändring i för- ordningarna 1408/71 och 574/72, dels tre beslut och en" rekommendation av den till EG-kommissionen knutna Administrativa kommissionen för social trygghet för migrerande arbetare. Ändringarna har skett genom tre förordningar (EEG) av rådet den 30 april 1992, nr 1247/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 1), nr 1248/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 7) och nr 1249/92 (EGT nr L 136, 19.5.1992, s. 28) samt genom rådets för- ordning nr 1945/93 av den 30 juni 1993 (EGT nr L 181, 23.7.1993, s. 1). Rättsakterna medför behov av ändring såväl i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), som i förordningen (1992:1777) om tillämpningen av nämnda lag. De ändringar som berör lagen 1992:1776 föreläggs riksdagen genom denna proposition. Beslut om ändringar i förordningen 1992:1777 kommer att fattas av regeringen i särskild ordning. Föreskrifter med anledning av den administrativa kommissionens beslut meddelas av Riksförsäkringsverket. Förordningama (EEG) nr 1247/92, 12448/92 och 1249/92 redovisades översiktligt för riksdagen redan i propositionen om Europeiska ekono- miska samarbetsornrådet (prop. 1991/92:170, del 11, Bilaga 4). I för- handlingsarbetet under interimstiden rörande dessa förordningar liksom förordningen (EEG) nr 1945/93 har representanter för Riksförsäk- ringsverket deltagit. Arbets- och referensgruppema för hälso- och socialpolitiska frågor i europeiska integrationsarbetet har hållits löpande informerade om förhandlingsarbetet.

Förordning (EEG) nr 1247/92

Förordning 1408/71 är enligt artikel 4.1 tillämplig på all lagstiftning i de enskilda medlemsstaternas som gäller följande grenar av social trygghet: - förmåner vid sjukdom och moderskap, - förmåner vid invaliditet, även sådana som äravsedda att bevara eller

förbättra förvärvsförmågan,

— förmåner vid ålderdom, förmåner till efterlevande, — förmåner vid olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar — dödsfallsersättningar, förmåner vid arbetslöshet, familjeförmåner.

Vad som menas med lagstiftning, förmåner och pensioner samt familje- förmåner har närmare definierats i förordningen. Här kan emellertid framhållas att beträffande begreppet lagstiftning skall i huvudsak förstås nuvarande eller kommande lagar och andra författningar på de sakom- råden som nänmts ovan. I begreppet förmåner och pensioner ingår alla sådana förmåner om de bekostas av allmänna medel men även index- höjningar och tilläggsutbetalningar omfattas om annat inte föreskrivs. Till familjeförmåner räknas alla vård- och kontantförmåner som är avsedda att täcka en familjs utgifter enligt lagstiftningen om sådana förmåner, med undantag för vissa särskilda bidrag vid barns födelse. Varje land är enligt artikel 5 skyldigt att i förklaringar som skall offent- liggöras ange den nationella lagstiftning som skall omfattas av förord- ningen. Underlåtenhet att anmäla förmåner enligt en viss lagstiftning medför emellertid inte nödvändigtvis att förmånerna faller utanför för- ordningens tillämpningsonlråde.

Förordning 1408/71 är tillämplig på en medlemsstats alla allmänna och särskilda system för social trygghet, oavsett om de bygger på avgiftsplikt eller inte. Förordningen gäller i huvudsak för förvärvsarbetande — anställda och egenföretagare — som är eller har-varit omfattade av lagstiftningen i en eller flera medlemsstater och som är medborgare i en sådan stat, samt för deras familjemedlemmar och efterlevande. .

Förordningen omfattar i huvudsak förmåner som kan hänföras till den sociala trygghetens område men gäller inte för insatser för offentlig, social eller hälsomässig omsorg. Av detta följer emellertid inte att förmåner av sistnämnda slag faller utanför det EG-rättsliga området. Sådana insatser kan nämligen vara att hänföra till tillämpningsområdet för förordning (EEG) nr 1612/68 om _arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Enligt denna förordning måste — såvitt gäller de förmåner som berörs av den — full likabehandling upprätthållas beträffande alla personer som vistas inom en medlemsstats territorium, oberoende av medborgarskap. Däremot föreligger enligt förordning 1612/68 inte någon rätt till export av de med den förordningen avsedda förmånerna.

Gränsdragningen mellan social trygghet och socialt bistånd och därmed mellan tillämpningsområdena för förordning 1408/71 och förordning 1612/68 är inte helt enkel och har också i praktiken gett upphov till problem och till åtskilliga mål i EG-domstolen. I några fall har domstolen funnit att vissa förmåner enligt olika länders nationella lagstiftning

samtidigt kan rymmas inom både kategorin social trygghet och kategorin socialt bistånd. l avgörandena har domstolen bl.a. funnit att reglerna för socialt bistånd syftar till att - oberoende av anställning eller tillhörighet

till försäkring garantera dem som är i behov av hjälp en minimistan- '

dard. Det för trygghetsförmånema karakteristiska är att de utgör lagfästa rättigheter, som utgår på grund av t.ex. anslutning till ett försäkringssys- tem och efter klart definierade villkor för rätt till förmånen. Förmånemas klassificering enligt den nationella lagstiftningen är enligt domstolen utan betydelse. För att en förmån skall anses vara en del av systemet för social trygghet måste den dock täcka någon av de risker som anges i den lagstiftning som omfattas av de uppräknade sakområdena i artikel 4.1. Som domstolens praxis kommit att utvecklas har bl.a. förmåner av följande slag hänförts till den sociala trygghetens område: — förmåner hänförliga till förebyggande hälsovård, — bidrag för yrkesutbildning till arbetslösa eller sådan personer som riskerar att bli arbetslösa, — förmåner, som inte grundas på erlagda avgifter, och som betalas ut på sådana villkor att de till viss del även får betraktas som tillhörande kategorin socialt bistånd.

Förmåner av sistnämnda slag kan betecknas som särskilda icke avgifts- beroende förmåner.

Rådet har, mot bakgrund bl.a. av domstolens ställningstagande att hän- föra de särskilda icke avgiftsberoende förmånerna till den sociala trygg- hetens område och det förhållandet att förmånerna härigenom kommit att omfattas av bestämmelserna om export i förordning 1408/71, gjort vissa förändringar i förordningens regler. Detta har skett genom förordning (EEG) nr 1247/92 (bilaga 12 till lagförslaget).

Genom den nya förordningen har tillämpningsområdet för förordning 1408/71 specificerats till att avse även sådana särskilda icke avgifts- beroende förmåner som ligger i gränsområdet mellan social trygghet och socialt bistånd. Ändringen som gjorts genom ett nytt stycke, 2 a. i artikel 4, omfattar förmåner som ges ut som tillägg till eller som ersättning för de förmåner som täcks av de uppräknade sakområdena i artikel 4.1 eller har som uteslutande syfte att vara ett stöd för handikappade. Enligt en ny artikel 10 a skall förmånerna ges ut uteslutande med tillämpning av lagstiftningen i bosättningslandet. För detta krävs dock att de har antecknats i en särskild bilaga, betecknad 11 a. Av bestämmelser i samma artikel framgår också att santrnanläggning skall ske med bosättnings- perioder och perioder av förvärvsarbete i andra medlemsländer i de fall detta är nödvändigt. En tilläggsförmån skall enligt bestämmelser i samma artikel också ges ut när huvudförmånen har beviljats enligt ett annat medlemslands lagstiftning.

De vidtagna ändringarna medför således att de allmänna reglerna i förordning 1408/71 om exportabilitet inte gäller i de fall lagstiftningen i ett land inte medger export av en viss förmån till ett annat land, detta under förutsättning att förmånen har tagits upp på förteckningen i bilaga 11 a.

Ändringen av förordning 1408/71 innehåller också ett klargörande av vad som skall innefattas i begreppet familjemedlem. Genom ett tillägg i

artikel 1 f betecknat f ii, föreskrivs att med detta begrepp skall, i vart fall, alltid avses den anställdes eller egenföretagarens make och dennes minderåriga eller av honom beroende barn.

Konsekvenser för svensk del

Genom den nya bestämmelsen i artikel 4.2a i förordning 1408/71 kom— mer för svenskt vidkommande de särskilda folkpensionsförmånema, vårdbidrag och handikappersättning som inte utgör tillägg till pension enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring samt kommunalt bostads- tillägg enligt lagen (1962:392, omtryckt 1976:1014) om hustrutillägg och kommunalt bostadstillägg till folkpension att föras in under förordningens tillämpningsområde, eftersom dessa förmåner får anses vara sådana särskilda icke avgiftsberoende förmåner som avses med ändringen. Enligt 5 kap 2 5 lagen om allmän försäkring gäller att en försäkrad som är bosatt i Sverige har rätt till vårdbidrag och handikappersättning som inte utgör tillägg till pension. Någon export av förmånerna har således inte varit avsedd och för att även fortsättningsvis kunna begränsa dem till personer bosatta i Sverige har förmånerna tagits upp i den särskilda förteckningen i bilaga Ila. Det kan framhållas att handikappersättning som betalas ut som ett tillägg till en pension inte påverkas av de nya bestämmelserna utan där gäller samma regler som för huvudförmånen och bestämmelserna i förordning 1408/71 är tillämpliga utan inskränk- ningar. Kommunalt bostadstillägg ges ut till den som är folkbokförd i en svensk kommun och som därtill uppbär folkpension i form av ålderspension, förtidspension, omställningspension eller särskild efterlevandepension. Även för denna förmån gäller således att den varit avsedd att betalas ut endast vid bosättning ] Sverige. Det har därför varit nödvändigt att ta upp kommunalt bostadstillägg på förteckningen i den nya bilagan. Eftersom kommunalt bostadstillägg ges ut som ett tillägg till en huvudförmån blir det enligt den nya artikel 1033 dock möjligt att med stöd av de nya reglerna uppbära kommunalt bostadstillägg även för den som inte har en svensk folkpension som huvudförmån.

Förordning (EEG) nr 1248/92

Genom rådets förordning (EEG) nr 1248/92 ( bilaga 13 till lagförslaget) ges avdelning III, kapitlen 2 och 3 i förordning 1408/71 en ny lydelse.- Kapitlen innehåller regler om pensioner vid invaliditet, ålderdom och dödsfall.

De nya reglerna skall ses mot bakgrund av ett antal avgöranden i EG- domstolen där reglernas hittillsvarande lydelse fått följder vid pensions- beräkningen, som inte varit godtagbara. En bärande princip i förordning 1408/71 är att pensionsrätt som tjänats in i flera medlemsländer skall beaktas när pensionsbeslutet fattas. Förordningen innehåller därför bestämmelser som ger den enskilde rätt att lägga samman försäkrings- perioder som intjänats i skilda länder om så behövs för att pensionsrätt överhuvudtaget skall uppkomma (den s.k. sammanläggningsprincipen).

Vidare skall varje land beräkna ett s.k. teoretiskt belopp med beaktande av samtliga försäkringsperioder som fullgjorts i de olika länderna. Detta belopp skall fördelas proportionellt mellan de berörda länderna, som härefter har att ge ut en pension i förhållande till sin del av helheten (den s.k. pro rata temporis principen).

I en del fall har det kunnat förekomma att det totala pensionsbeloppet från flera länder blivit högre än det belopp som skulle ha utgivits av en medlemsstat om den enskilde i stället varit omfattad av det landets lagstiftning under hela den tid som lagts till grund för pensionsberäk- ningen. Den enskildes pension sattes därför ned med stöd av bestäm- melserna i artikel 46.3. Artikeln medgav att pensionsbeloppet sattes ned proportionellt och begränsades till det pensionsbelopp som skulle ha betalats ut om hela försäkringstiden fullgjorts i endast ett av de med- lemsländer där den förvärvsarbetande varit försäkrad. En gräns sattes alltså för den totala pensionen vid det teoretiska beloppet i den av med- lemsstaterna där det teoretiska beloppet blev högst. Bestämmelsen har emellertid av EG-domstolen förklarats strida mot artikel 51 i Romför— draget då den inskränker de rättigheter som tillkommer en förvärvs- arbetande som uttnyttjar sig av möjligheten av att bo och arbeta i ett annat land. Domstolen har i dessa avgöranden ifrågasatt rådets kompetens att ställa upp sådana nedsättningsregler. Domstolen har däremot inte riktat någon kritik mot själva principen om samordning mellan flera pensioner i fall då överkompensation kan sägas uppkomma eller mot bestämmelsen i artikel 12 som avser att förhindra obefogade dubbel- utbetalningar. Domstolen har i stället menat att det är en fråga för den nationella lagstiftningen att reglera samordningen och att förordning 1408/71 bör begränsas till att ange gränserna för tillämpningen av sådana nationella samordningsregler. I avsaknad av nationella regler om samordning med pension från annat land finns enligt domstolen inga förutsättningar för nedsättning av en pension som beräknats enligt en stats interna lagregler eller på grundval av denna förordning.

Genom ändringarna i förordning 1408/71 har EG-domstolens ovan redovisade praxis beaktats bl.a. genom att de kritiserade bestämmelserna i artikel 46.3 upphävts. Regler har införts som ger medlemsstaterna rätt att - under vissa förutsättningar tillämpa nationella samordningsregler som medger minskning av förmåner på grund av att förmåner utges enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

Således har i artikel 46 upptagits nya bestämmelser om i vilken ut- sträckning nationella regler om sammanträffande av förmåner får tilläm- pas. Enligt artikeln gäller som huvudregel att, om en person uppfyller villkoren för rätt till pension från ett land utan att försäkrings- eller bosättningtider i flera länder behöver läggas samman, en beräkning skall göras av dels en pension beräknad uteslutande enligt den nationella lagstiftningen.. dels en prorata-beräknad pension enligt bestämmelserna i kapitel 3. Pensionstagaren skall sedan erhålla den högsta av dessa pensioner.

Om emellertid beräkningarna av pensionsbelopp uteslutande enligt nationell lagstiftning och av prorata-beräknad pension leder till ett iden- tiskt resultat eller om prorata-pensionen blir lägre, kan en medlemsstat avstå från att företa en prorata-beräkning med tillämpning av förord- ningens regler. Anteckning om dessa fall görs i bilaga 4 C. Att avstå från en prorata-beräkning är emellertid möjligt endast under förutsättning att den ifrågavarande medlemsstatens lagstiftning inte innehåller några regler om reducering av pensioner med hänsyn till samtidigt utgående förmåner av samma slag eller förmåner av annat slag.

I de allmänna bestämmelser som finns i artikel 46 a om minskning, innehållande eller indragning av förmåner som utges på grund av in- validitet, ålderdom och dödsfall, när förmånerna sammanträffar med förmåner av samma slag, eller med förmåner av annat slag ges en förklaring till vad som avses med de olika förmånsslagen. Enligt den definition som finns i artikelns första stycke avses med ett sådant sammanträffande, förmåner som beräknats eller givits ut på grundval av försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person. Detta anses exempelvis vara falletnär förmåner enligt regler liknande dem som finns inom" det svenska ATP-systemet för beräkning av pension vid invaliditet och dödsfall samordnas med varandra eller när pension beräknad enligt ATP-modellen samordnas med en pension som beräknats enligt en modell för fastställande av invalid- pension med beräkning av förmånernas storlek utan hänsyn till försäk- rings- eller bosättningstid. Med förmåner av annat slag avses enligt artikelns andra stycke andra förmåner än sådana som faller in under definitionen i första stycket.

I artikel 46 a, tredje stycket, a-d regleras närmare under vilka förutsättningar en samordning med stöd av nationella bestämmelser får ske.

I artikel 46 b finns särskilda bestämmelser som rör sammanträffande av förmåner av samma slag. I artikel 46b, första stycket. föreskrivs att en nationell regel om minskning m.m. inte får tillämpas på en förmån som beräknats i enlighet med den metod som används för sammanläggning och fördelning prorata. En sådan regel kan däremot enligt andra stycket tillämpas på en nationellt beräknad pensionsförmån under förutsättning att det antingen är' fråga om en förmån som utges oberoende av de fullgjorda försäkrings— eller bosättningsperiodemas längd, eller att det är fråga om en förmån som-beräknats med beaktande av en fiktiv period. dvs. efter en modell för framåträkning. Vidare är minskning m.m. av en nationell pension tillåten i situationer då en pension Vars storlek grundats på gottskriven framtida försäkringstid sammanträffar med en pension från ett annat land som också beräknats på grundval av en gottskriven framtida försäkringstid. Med avseende på förmåner av sistnämnda slag har medlemsländerna givits en möjlighet att träffa bilaterala eller multilaterala avtal för att förhindra att en och samma gottskriven försäkringsperiod tas i beaktande i flera länder samtidigt. Förmåner och överenskommelser enligt andra stycket skall förtecknas i bilaga 4 D.

I artikel 46 c ges särskilda samordningsregler när förmåner av samma slag sammanträffar med förmåner av annat slag eller med annan inkomst.

I första stycket föreskrivs beträffande nationella pensioner att, om utbetalningen av förmåner av annat slag eller av annan inkomst medför samtidig minskning av två eller flera nationella pensioner, det belopp som inte skall utges skall delas med det antal pensioner som är föremål för minskningen. I andra stycket har intagits en regel som gäller när en förmån beräknad efter metoden om sammanläggning och fördelning prorata sammanträffar med förmåner av annat slag eller annan inkomst som utges från andra medlemsstater. Sismämnda förmåner skall därvid tas i beaktande vid minskningen m.m. endast till den del som motsvarar den andel med vilken pensionen har prorata-beräknats. Tredje stycket ger regler för det fall att förmåner av annat slag eller annan inkomst föranleder minskning, innehållande eller indragning av såväl en nationellt beräknad förmån som av en förmån beräknad efter sammanläggning och fördelning prorata. I fjärde stycket finns regler av innebörd att, om ett medlemslands lagstiftning upptar bestämmelser att förmåner av ett annat slag eller annan inkomst skall beaktas bara med en viss andel vid tillämpningen av regler mot sammanträffande och denna andel motsvarar förhållandet mellan å ena sidan försäkringstiden i det landet och å andra sidan den totala försäkringstiden i alla medlemsländer, de ovan beskrivna reglerna inte behöver tillämpas. I femte stycket föreskrivs att bestämmel- serna i artikeln gäller i tillämpliga delar också för det fall att den nationella lagstiftningen innehåller regler som innebär att pension inte kan beviljas den som erhåller en förmån av ett annat slag eller annan inkomst.

Genom ändringar i kapitel 2, som innehåller regler om invaliditet. kommer bl.a. bestämmelserna i kapitel 3 om sammanträffande av för- måner av olika slag, att bli tillämpliga på invalidpension som beviljats enligt kapitel 2.

Konsekvenser för svensk del

De ändringar i förordning 1408/71 som redovisats ovan kommer för svensk del i huvudsak att innebära följande. Bestämmelserna i artikel 46 medför att den allmänna försäkringskassan som behörig institution i Sverige kan avstå från att göra en prorata-beräkning i de fall en pensionsförmån kan beviljas utan att försäkrings— eller bo- sättningsperioder i ett annat land behöver beaktas. Det rör sig således om fall där den pensionsberättigade uppfyller de svenska bestämmelsernas krav på minst tre års bosättning i Sverige eller tre år med pensionspoäng enligt den svenska lagstiftningen. Även år som jämställs med år för vilka pensionspoäng har tillgodoräknats samt år med s.k. antagandepoäng skall således räknas som år med pensionspoäng. Omständigheterna får emellertid inte vara sådana att den svenska pensionsförmånen, t.ex. ett pensionstillskott som den pensionsberättigade har rätt till skall minskas med tillämpning av bestämmelserna i förordningen (1979:131) om beräkning av folkpension i vissa fall eller såvitt gäller särskild efter- . levandepension att en sådan förmån skall reduceras med stöd av 8 kap. 12 & lagen om allmän försäkring. Vidare föreskrivs i artikel 46 att varje

"138

medlemsland i bilaga 4 C skall ange de fall då en prorata-beräkning inte behöver göras. För svenskt vidkommande har därför i bilagan angetts att detta kan underlåtas när en ansökan gäller folk- och tilläggspension i form av ålderspension. I praktiken kommer detta också att gälla för ansökningar om förtids- eller efterlevandepension när förmånerna beviljas på samma grunder.

Genom de nya bestämmelserna i artikel 46 b 1 begränsas möjligheten att reducera en pensionsförmån med stöd av sådana nationella reduce— ringsregler som nu nämnts. Försäkringskassan får således inte använda sig av en utländsk pensionsförmån som prorata-beräknats för att minska en svensk pensionsförmån, Enligt artikel 46 b 1 får reduceringsreglerna emellertid användas för att minska en svensk pensionsförmån om den sammanträffar med en utländsk pensionsförmån som utges oberoende av försäkringsperiodemas längd eller är beräknad på grundval av en fiktiv period, dvs. är antagandeberäknad. Pensionsförmåner av detta slag skall anges i bilaga 4 D. För svenskt vidkommande har, såvitt avser förmåner som ges ut oberoende av försäkrings- eller bosättningsperiodemas längd, angetts det fall att folkpension skall ges ut med fullt belopp enligt de regler som gällde före den 1 januari 1993 eller med stöd av över- gångsbestämmelser till dessa regler, och med avseende på antagande- beräknade förmåner dezfall att förtids- eller efterlevandepension skall ges ut på grundval av s.k. antagandeberäkning eller då ålderspension skall ersätta en tidigare beviljad pensionsförmån som antagandeberäknats.

Bestämmelserna i artikel 46 b 2 kan således komma att medföra att pensionstillskott som ges ut till en svensk förtidspension reduceras. t.ex. som en följd av att den pensionsberättigade samtidigt uppbär en nederländsk förtidspension. eftersom en sådan utländsk pension är beräk- nad oberoende av försäkringsperiodernas längd (se den till förordning 1248/92 fogade nya bilagan 4 D 1). Är det fråga om en pensionsförmån som har antagandeberäknats kan minskning av förmånen endast ske om den utländska pensionen också är beräknad på motsvarande sätt. En svensk antagandeberäknad förtidspension kan således minskas med hänsyn tagen till t.ex. en tysk förtidspension, om den tyska "pensionen också är grundad på en gottskriven framtida försäkringsperiod (se den till förordning 1248/92 fogade nya bilagan 4 D 2).

Med avseende på antagandeberäknade pensionsförrnåner medger artikel 46 b att länderna träffar överenskommelser för att förhindra att en och samma gottskrivna försäkringsperiod beaktas i flera länder samtidigt. I den nordiska konventionen om social trygghet finns regler för hur an— tagandeberäkningen skall göras ide fall den pensionsberättigade uppfyller villkoren för rätt till en antagandeberäknad pension i två eller flera av de nordiska länderna. Den nordiska konventionen har angetts i bilaga 4 D.3.

Förordningama (EEG) nr 1249/92 och nr 1945/93

Förordningama (EEG) nr 1249/92 och nr 1945/93 (bilaga 14 och 15 till lagförslaget) innehåller ett flertal ändringar av såvälförordning 1408/71 som tillämpningsförordningen 574/72. Av intresse här är emellertid

främst de ändringar som rör situationer då familjeförmåner eller fa- miljebidrag ges ut från flera länder samtidigt.

I förordning 1408/71 finns bestämmelser i kapitel 7 om familjeförmåner till förvärvsarbetande och arbetslösa och i kapitel 8 om familjebidrag till pensionärers barn och sådana barn som mist en eller båda föräldrarna. Förordningen skiljer mellan familjeförmåner, som är alla de vård— och kontantförmåner som ges ut för att kompensera en familj för de kostnader som uppkommer för barn, och familjebidrag som ges ut enbart på grundval av antalet barn och barnens ålder.

Genom bestämmelserna i förordning 1408/71 ges rätten till familjeför- måner till den förälder som är förvärvsarbetande och det är det land där föräldern är verksam som ansvarar för att förmånerna ges ut. För ar- betslösa gäller att familjeförmåner ges ut av det land som svarar för arbetslöshetsfönnånerna, dvs. som regel det senaste sysselsättningslandet. Är båda föräldrarna förvärvsverksamma men i skilda länder ges förmåner ut enligt lagstiftningen i det land där barnen är bosatta. En förutsättning härför är emellertid att någon av föräldrarna arbetar i detta land. För- månerna från det andra landet hålls därvid inne till så stor del som svarar mot vad som ges ut från bosättningslandet. Den överskjutande delen skall dock alltid betalas ut. '

Situationen kompliceras emellertid av att en icke förvärvsarbetande förälder kan få en självständig rätt till familjeförmåner enligt nationella regler i det land där denne är bosatt. De nya reglerna i förordning 1249/92 tar sikte på denna situation och avser att förhindra obefogade dubbelutbetalningar samt att fördela ansvaret för familjeförmåner mellan berörda länder.

Det kan finnas skäl att framhålla att i en situation där en enskild person blir berättigad till förmåner från flera länder samtidigt gäller som ledande princip inom EG-rätten att denne alltid skall kunna räkna med att få uppbära det högsta belopp som kan ges ut enligt lagstiftningen i något av de berörda länderna. En tillämpning av bestämmelserna i förordning 1408/71 får inte medföra att en förmån ges ut med ett lägre belopp än som skulle varit fallet om enbart nationella regler hade tillämpats.

I förordning 1408/71 finns bestämmelser i artikel 12 som avser att förhindra obefogade dubbelutbetalningar och som också medger att motsvarande regler i ett lands nationella lagstiftning får tillämpas i de fall förmåner från flera. länder sammanträffar. De nya bestämmelserna har tagits in som tillämpningsföreskrifter till denna artikel och finns i anikel 10 till förordning 574/72.

I den nya lydelsen gäller enligt artikel 10 1 a att familjeförmåner eller familjebidrag som ges ut i ett medlemsland med stöd av enbart nationella bestämmelser utan krav på försäkring. anställning eller verksamhet som egen företagare, skall hållas inne om det i ett annat medlemsland ges ut motsvarande förmåner för samma tid och för samma familjemedlem med stöd antingen enbart av nationella regler eller av bestämmelser i förordning 1408/71. Förmånerna skall enligt bestämmelsen inte inne- hållas helt utan enbart upp till det belopp som motsvarar vad som utges från det andra landet. Överskjutande belopp skall således betalas ut.

Om emellertid förvärvsarbete utförs i det förstnämnda medlemslandet

antingen av den person som har rätt till förmånerna eller av den till vilken de utbetalas skall enligt artikel 10 1 b i följande gälla. De familje- förmåner som ges ut till förvärvsarbetande och arbetslösa enligt natio- nella regler eller med stöd av bestämmelser i förordning 1408/71 1 ett annat medlemsland skall hållas inne och motsvarande förmåner i stället ges ut av den medlemsstat där familjemedlemmen är bosatt. Förmånerna skall emellertid inte hållas inne helt utan enbart upp till det belopp som ges ut enligt lagstiftningen i det land där familjemedlemmen är bosatt. Även i detta fall skall alltså ett tillägg utges om förmånerna är olika stora i de medlemssstater som kan komma i fråga för utbetalning av förmåner.

Om det är fråga om familjebidrag som betalas ut för pensionärers barn och för barn som har mist en eller båda föräldrarna gäller med avseende på den situation som angivits i föregående stycke. att sådana familje- förmåner och familjebidrag vartill rätt föreligger enligt den andra med- lemsstatens lagstiftning antingen enbart enligt nationella regler eller med stöd av förordning 1408/71, skall hållas inne. Den enskilde skall i stället ha rätt till de familjeförmåner eller familjebidrag som ges ut i det land där barnen är bosatta och på detta lands bekostnad. I förekommande fall skall även andra förmåner ges ut men kostnaden för sådana förmåner skall då bäras av den stat som är behörig enligt tillämpliga artiklar i kapitel 8 (art. 10. lb ii) .

Genom en senare ändring, förordning 1945/93, har till artikel 10 i förordning 574/72 fogats en tredje punkt, 10.3, av följande innebörd. Ändringen tar sikte på den situationen att familjeförmåner kan ges ut enligt lagstiftningen i två olika länder på grund av att föräldrarna för- värvsarbetar i olika länder och således skall omfattas av olika länders lagstiftning men barnen inte'är bosatta i något av dessa länder utan i ett tredje medlemsland. T. ex. kan mannen arbeta i Tyskland, hans maka i Nederländerna och familjen vara bosatt i Belgien. 1 den nya artikel 10.3 anges att, om rätt till familjeförtnåner för samma period och familjemed- lem föreligger från två medlemsstater enligt förordning 1408/71. den be- höriga institutionen i den medlemsstat vars lagstiftning ger den högsta förmånen skall utge hela förmånen. Den medlemsstat som har gett ut förmånen har rätt till ersättning från den andra medlemsstaten med halva den summa som utgetts. Den andra medlemsstaten är dock inte skyldig att ersätta ett högre belopp än vad som ges ut som familjeförmåner enligt det landets lagstiftning.

En särskild fråga gäller hur ansvaret för utgivandet av familjeförmåner skall fördelas mellan två stater i de fall en person, antingen till följd av korta perioder av förvärvsverksamhet i skilda länder eller till följd av att han byter land där han är förvärvsverksam, blir berättigad till familjeförmåner mellan två tidpunkter för utbetalning av sådana för- måner. Enligt artikel 10a 1 förordning-574/72 skall i en sådan situation de familjeförmåner som en person kan göra anspråk på i var och en av dessa stater motsvara antalet dagliga förmåner som utbetalas enligt den berörda lagstiftningen. Om lagstiftningen, som den svenska, inte inne- håller någon bestämmelse om utbetalning av dagliga förmåner, skall familjeförmånema ändå omräknas till ett dagligt belopp. För det fall att en institution har betalat ut familjeförmåner under en period då förmåner

skulle ha betalats av en annan institution, skall avräkning ske mellan institutionerna. Den enskilde blir således inte återbetalningssskyldig.

Staterna kan också med stöd av nämnda artikel träffa en överenskom- melse om att ansvaret för betalning av familjeförmåner inte skall övergå till det enligt huvudregeln ansvariga landet förrän vid nästkommande månads- eller kalenderskifte. En sådan överenskommelse skall antecknas i bilaga 8 till förordning 574/72. De överenskommelser som gäller för svenskt vidkommande framgår av Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 7/94. I förhållande till de länder med vilka sådana överenskommelser finns innebär dessa att en återgång skett till svenska regler, dvs. att förmånerna kommer att ges ut månadsvis.

Konsekvenser för svensk del

För svensk del är det i huvudsak barnbidrag enligt lagen (1947z529, omtryckt 1973:449) om allmänna barnbidrag samt förlängt barnbidrag enligt lagen ( 1986:378 ) om förlängt barnbidrag som kommer att beröras av de ovan redovisade ändringarna i tillämpningsförordningen. Men även bostadsbidrag till barnfamiljer enligt lagen ( 1993:737 ) om bostadsbidrag torde vara att hänföra till kategorin familjeförmåner. För detta bidrag gäller emellertid att det endast är den del av bidraget som lämnas som särskilt bidrag som kan anses vara en familjeförrnån.

Vid en tillämpning av förordning 1408/71 skall de svenska förmånerna ges ut till den som är förvärvsarbetande i Sverige. Medborgarskapet saknar därvid betydelse och det har inte heller någon betydelse hur länge personen vistats i Sverige. Enligt den s.k. likabehandlingsprincipen får någon särbehandling av medborgare i ett annat medlemsland inte förekomma. Det krav '_om minst sex månaders vistelse i Sverige som gäller för att utländska medborgare skall få rätt till barnbidrag kan således inte längre upprätthållas mot personer som är medborgare i ett annat EES-land. Enligt huvudregeln skall också den svenske medborgare som är bosatt i Sverige men förvärvsarbetar i ett annat EES-land få sina familjeförmåner från detta land. Det bör emellertid framhållas att för ett barn som är bosatt i Sverige kommer det alltid att utges familjeförmåner med belopp som motsvarar ett svenskt barnbidrag. Detta eftersom Sverige kommer att bli skyldigt att utge ett tilläggsbelopp i de fall då den utländska familjeförmånen är lägre än det svenska barnbidraget. De nya reglerna innebär således inte någon skillnad mot vad som redan gäller.

För svenskt vidkommande skulle följande exempel på en tillämpning av reglerna om familjeförmåner kunna förekomma. En kvinna som är nederländsk medborgare är med sitt barn bosatt i Sverige utan att vara förvärvsarbetande. Bosättningen ger henne enligt våra nationella bestämmelser rätt till svenskt barnbidrag och sådant bidrag betalas också ut till henne. Bestämmelsen om minst sex månaders vistelse kan som ovan framhållits inte upprätthållas gentemot EES—medborgare till följd av reglerna om likabehandling. Om kvinnans make är förvärvsverksam i Nederländerna, och han med stöd av bestämmelserna i förordning

1408/71 är berättigad till familjeförmåner enligt lagstiftningen i arbets- landet, skall det svenska barnbidraget hållas inne till så stor del som svarar mot vad som ges ut i familjebidrag enligt den nederländska lagstiftningen (artikel 10 1 a). Om det visar sig att kvinnan i vårt exempel är förvärvsverksam i Sverige ändras förhållandena såtillvida att det nu är den nederländska familjeförmånen som skall hållas inne. Den skall emellertid inte hållas inne helt utan enbart till så stor del som svarar mot vad som ges ut i svenskt barnbidrag (art. 10 1 b i). Ändras exemplet på så sätt att kvinnan förvärvsarbetar i Sverige men är bosatt med barnet i Danmark och familjeförmåner således med stöd av bestämmelserna i förordning 1408/71 skall ges ut enligt lagstiftningen i såväl Sverige som Nederländerna skall det land som ger ut den högsta familjeförmånen svara för hela förmånen. Om vi antar att detta är Nederländerna, svarar detta land för hela familjeförmånen men har istället rätt att från Sverige återfå hälften av de familjeförmåner som har betalats ut. Sverige är dock inte skyldigt att ersätta Nederländerna med högre belopp än vad som ges ut i familjeförmåner enligt svensk lagstiftning (artikel 10.3). Det anförda gäller 1 motsvarande mån också för familjebidrag.

Bestämmelser om ikraftträdande!

Ändringarna i lagen (1992:1776) om samordning av systemen för social trygghet när personer flyttar inom Europeiska samarbetsområdet (EES) föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. De skall emellertid tillämpas retroaktivt fr.o.m. den 1 januari 1994, dvs. samma dag som EES-avtalet trädde i kraft. Skälet för detta är följande. Genom de nya förordningarna har en anpassning skett av EG:s regelverk till domstolens" praxis som den kommit till uttryck under en längre tid. Förordningama ' medför således inte någon ändring i sak av de regler som berörs. Även utan den kodifiering som nu skett skulle Sverige till följd av åtagandena i EES- avtalet ha varit tvunget att följa den praxis som utbildats mom EG. Något hinder kan därför inte anses föreligga mot att ge'förordningarna retroaktiv tillämplighet. I Gemensamma EES-kommitténs beslut anges att de skall tillämpas från och med den 1 januari 1994, dvs. dagen för EES- avtalets ikraftträdande. Enligt ett gemensamt uttalande av de avtalsslutande parterna föreligger inget hinder för Finland, Island, Norge och Sverige att tillämpa de äldre bestämmelserna, om dessa är mer gynnsamma för berörda enskilda till dess Gemensamma EES-kommitténs beslut träder i kraft. Äldre bestämmelser skall därför tillämpas för tiden före lagändringarnas ikraftträdande i de fall detta kan medföra ett för- månligare resultat för den enskilde.

6.3 Läkemedel (Bilaga 11)

Regeringens bedömning: De nytillkomna rättsakterna på läke- medelsområdet har redan föranlett regeringen att föreslå vissa ändringar i läkemedelslagen. Vad gäller det nytillkomna direktivet om marknadsföring av läkemedel övervägs för närvarande inom regeringskansliet i vad mån lagstiftningsåtgärder krävs. I övrigt har- moniserar den svenska läkemedelslagstiftningen med innehållet även i de nytillkomna rättsakterna och kan genom myndighetsföreskrifter helt införlivas med svensk rätt.

Skälen för regeringens bedömning: Sedan EES-avtalet slöts har ett antal direktiv på läkemedelsområdet tillkommit. Nio av dessa ingår i det nu aktuella tilläggsavtalet. Dessutom har tillkommit två direktiv som rör kontrollen av kemiska ämnen som kan användas vid olaglig narkotika— tillverkning.

Genom läkemedelslagen (1992:859) , och lagen ( 1992:860 ) om kontroll av narkotika vilka trädde i kraft den 1 juli 1993, har transforrneringen på lagnivå av reglerna i EG:s direktiv rörande läkemedel och ämnen som kan användas vid olaglig tillverkning av narkotika i huvudsak genom- förts, även såvitt gäller de nytillkomna rättsakterna. .

Enligt det nytillkomna direktivet rörande marknadsföring av läkemedel, 92/28/EEG, krävs dock att medlemsländerna förbjuder viss läkemedels- reklam. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om förbud mot reklam för receptbelagöa-tläkemedel och läkemedel. för vilka kostnadsersättning kan lämnas till allmänheten. Vidare föreskrivs att medlemsstaterna skall se till att lämpliga och effektiva metoder finns för kontroll av marknads- föringen av läkemedel. Detta kan enligt direktivet ske genom förhands- kontroll. Den svenska läkemedelsbranschens egna överenskommelser innehåller i sak motsvarande bestämmelser. Inom regeringskansliet övervägs för närvarande i vad mån direktivet påkallar lagstiftningsåt— gärder. Lagbestämmelser om förbud mot reklam för läkemedel förutsätter en ändring i tryckfrihetsförordningen . I prop. 1993/94:114 om grund- lagsändringar inför-ett svenskt medlemskap i Europeiska unionen har regeringen bl.a. föreslagit att det skall vara möjligt att i lag föreskriva undantag från tryckfrihetsförordningens regler när det gäller förbud mot kommersiell annons som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelse som följer av anslutning till Europeiska gemenskaperna. Tryckfrihetsförordningen förbjuder förhandskontroll och någon ändring i det avseendet är inte aktuell. Direktivets krav på marknadsföringskon- troll behöver dock inte ske genom förhandskontroll utan kan lösas på annat sätt. Den svenska marknadsföringslagen får anses uppfylla de krav på kontroll som ställs i direktivet.

I de nytillkomna direktiven 92/73/EEG och 92/74/EEG vilka gäller homeopatiska medel för människor respektive djur, har avgränsningen av

tillämpningsområdet för de särskilda reglerna rörande sådana medel gjorts på ett något annorlunda sätt än i läkemedelslagen . För att anpassa läkemedelslagen till direktivets regler har en ändring gjorts i 2 & läkemedelslagen (SFS 1994:83 prop. 1993/94:92 bet. 1993/94:50 U15, rskr. 1993/94:138 ).

I övrigt kan innehållet i de nytillkomna rättsakterna, bl.a. de som rör kontrollen av ämnen som kan användas vid olaglig tillverkning av nar- kotika, införlivas med svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedels—

verket. De nytillkomna direktiven innehåller i huvudsak följande:

91/412/EEG Direktivet behandlar fastställande av principer och riktlinjer för god tillverkningssed avseende veterinärmedicinska läkemedel.

91/507/EEG I direktivet ändras bilagan till direktivet 75/318/EEG om analytiska, toxikologiska och kliniska normer och försöksplaner vid prövningen av humanläkemedel.

92/18/EEG . I direktivet ändras bilagan till direktivet 81/852/EEG om analytiska, toxikologiska och kliniska normer och försöksplaner vid prövningen av veterinärmedicinska läkemedel.

92/25/EEG . . Direktivet innehåller bestämmelser om partihandel med humanläkemedel.

92/26/EEG I direktivet finns regler om villkoren för att lämna ut humanläkemedel till allmänheten.

92/27/EEG Direktivet innehåller regler om märkning och bipacksedlar vad gäller humanläkemedel .

92/28/EEG Direktivet reglerar marknadsföringen av humanläkemedel både i för- hållande till sjukvårdspersonal och till allmänheten.

92/73/EEG I direktivet utökas tillämpningsområdet för direktiven 65/65/EEG- och 75/319/EEG genom fastställande av ytterligare bestämmelser om homeo- patiska humanläkemedel. '

10 Riksdagen 1993/94. ] saml. Nr 203

92/74/EEG Direktivet utgör en motsvarighet till direktivet 92/73/EEG när det gäller hoemopatiska läkemedel för djur.

92/109/EEG Direktivet innehåller vissa bestämmelser om tillverkning och utsläppande på marknaden av vissa ämnen som används vid illegal tillverkning av narkotika och psykotropa ämnen.

93/46/EEG Direktivet innehåller vissa ändringar i bilagorna till direktivet 92/109/EEG i vilka anges de ämnen som omfattas av bestämmelserna m.m.

6.4 Ömsesidigt erkännande av kompetensbevis för verksamhet inom hälso- och sjukvården m.m. (Bilaga VII)

Regeringens bedömning: Ett nytt rådsdirektiv rörande läkare som har ersatt tre direktiv som ingår i det ursprungliga EES-avtalet bör inte föranleda någon ny svensk lagstiftning.

Skälen för regeringens bedömning: Rådet har antagit ett nytt direktiv som rör den fria rörligheten för läkare m.m., rådets direktiv 93/16 av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömse- sidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörig— hetsbevis (EGT nr L 165, 7.7.1993, s. 1). Det nya läkardirektivet ersätter tre äldre direktiv med därefter gjorda ändringar utan att det materiella innehållet ändrats. Dessa tidigare direktiv (rådsdirektiven 75/362/EEG. 75/363/EEG och 86/457/EEG) ingår i det ursprungliga EES-avtalet och har föranlett ändringar i bl.a. lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. (prop. 1992/93:83, bet. 1.992/93:SoU8, rskr. 1992/93:87, SFS 1992:1562). Någon ytterligare lagstiftning eller annan transforrnering av det nya direktivet rörande läkare krävs inte.

6.5 Tobak (Bilaga II)

Regeringens bedömning: Ändringarna i bilaga 11 vad avser tobak kräver lagstiftningsåtgärder för att förhindra export av rökfri tobak. Regeringen avser att återkomma i den frågan. I övrigt kan ändring- arna införlivas genom ändrade myndighetsföreskrifter.

Skälen för regeringens bedömning: Rådet antog 1989 ett direktiv (89/622/EEG) rörande märkning av tobaksprodukter, som innehåller såväl bestämmelser om innehållsdeklaration som krav på varningstexter. Direktivet upptogs i EES-avtalets bilaga 11. År 1992 antog rådet en ändring av dena direktiv, rådets direktiv 92/41/EEG av den 15 maj 1992 om ändring i direktivet 89/622/EEG om tillnärmnin g av medlemsstater- nas lagar och andra författningar om märkning av tobaksvaror. Direkti- vet innehåller regler om att medlemsstaterna skall förbjuda försäljning av vissa typer av rökfri tobak (tobak för användning i munnen) som definieras" i artikel 2.4 i direktivet, främst vissa slag av snus. Med tobak för användning i munnen menas här alla typer av rökfria produkter utom de som är avsedda att rökas eller tuggas helt eller delvis framställda av tobak i pulver- eller partikelforrn eller en kombination av dessa former. Särskilt avses varor i portionspåsar eller porösa påsar, eller i en form som påminner om ett livsmedel. Vidare innehåller direktivet vissa ändringar beträffande varningstexter. Direktivet har nu fogats till EES-avtalets bilaga II. Sverige, liksom Island och Norge, har dock undantagits från det nämnda förbudet att saluföra rökfri tobak. Undanta- get gäller dock inte snus i former som påminner om livsmedel. Det åligger vidare Sverige. Norge och Island att förbjuda export av sådan rökfri tobak som avses i artikel 2.4 till övriga länder som omfattas av EES-avtalet.

Ändringen i bilagan innebär alltså bl.a. att det undantag som Sverige fått göra från förbudet mot försäljning av sådan rökfri tobak som avses i artikel 2.4 i direktivet inte omfattar snus i former som liknar livsme- delsprodukter. Sådan försäljning får alltså inte äga rum enligt avtalet. På den svenska marknaden förekommer inte nu någon sådan- försäljning. Enligt 16 å tobakslagen (1993:581) får regeringen, om det finns särskilda hälsoskäl, föreskriva att vissa slag av tobaksvaror inte får tillverkas eller föras in till Sverige. Bestämmelsen ger regeringen möjlighet att ingripa mot nya tobaksvaror bl.a på den grunden att varan speciellt appellerar till barn och torde kunna tillämpas bl.a om snus försäljs i 'fgodispåsar". Någon ytterligare reglering kan därför inte anses nödvändig. ,

Regeringen avser att återkomma beträffande åtgärder för att förhindra export av rökfri tobak. .

Ändringarna vad avser märkningsbestämmelsema medför att de före- skrifter som Socialstyrelsen meddelar med stöd av bemyndigande kan komma att behöva ändras för att överensstämma med direktiv 92/41.

Prop. 1993/941203

'147

6.6 Medicintekniska produkter (Bilaga 11)

Regeringens förslag: Ett nytt direktiv om medicintekniska pro- dukter föranleder en ändring i lagen om medicintekniska produkter. Med ett mindre undantag har det nya direktivet redan införlivats genom den nämnda lagen.

Skälen för regeringens förslag: Lagen (1993:584) om medicintekniska produkter trädde i kraft den 1 juli 1993. I lagstiftningsärendet konstatera- des det bl.a. att det inom EG fanns två direktiv på området medicintek- niska produkter under behandling (prop. 1992/93: 175). Det ena av dessa förslag hade kommit så långt i behandlingen att det ansågs kunna ligga till grund för den svenska lagstiftningen trots att förslaget alltså ännu inte var färdigbehandlat. Förslaget har numera antagits på det sätt som förutsågs när lagen om medicintekniska produkter antogs. Rådets direktiv 93/42/EEG av den 14 juni 1993 om medicintekniska produkter (EGT Nr L 169, 12.7.1993, s. 1) kräver därför, med ett mindre undantag, inte någon ytterligare lagstiftning. På en punkt ansågs dock den svenska lagen om medicintekniska produkter inte kunna ges en utformning som helt svarade mot det dåvarande direktivförslaget. Det gäller hänskjutandet till den myndighet som är överordnad ett anmält organ av frågan om inplacering i produktklass i de fall en tillverkare och ett anmält organ har olika uppfattning om klassificeringen (prop. 1992/93:175 s. 49). Medlemsstaterna skall tillämpa bestämmelserna i direktivet 93/42/EEG från och med den 1 januari 1995. Den ändring i den svenska lagen som nu läggs fram bör träda i kraft vid samma tidpunkt.

6.7 Kosmetiska och hygieniska produkter (Bilaga II)

Regeringens bedömning: Innehållet i de nytillkomna rättsakterna rörande kosmetiska och hygieniska produkter kan transformeras till

svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedelsverket.

Skälen för regeringens bedömning: Sedan EES-avtalet slöts har fem direktiv rörande kosmetiska och hygieniska produkter tillkommit.

I Sverige regleras kontrollen av kosmetiska och hygieniska produkter genom lagen (1985:426) om kemiska produkter och förordningen (1993: 1283) om kosmetiska och hygieniska produkter. Den senare trädde i kraft den 1 januari 1994 och i den har begreppet kosmetiska och hygieniska produkter avgränsats på samma sätt som i det nytillkomna direktivet 93/35/EEG. I övrigt kan innehållet i de nytillkomna rätts- akterna införlivas med svensk rätt genom föreskrifter av Läkemedels-

verket, som har ansvaret för den svenska kontrollen på detta område. De nytillkomna direktiven innehåller i huvudsak följande:

92/8/EEG, 92/86/EEG och 93/47/EEG Direktiven innehåller ändringar i bilagorna till det grundläggande direk- tivet på kosmetikaområdet, 76/768/EEG. Ändringarna har föranletts av den tekniska utvecklingen på området.

93/35/EEG Direktivet innehåller ändringar av direktivet 76/768/EEG, bl.a. vad gäller vissa definitioner.

93/73/EEG Direktivet innehåller föreskrifter om metoderna för att göra nödvändiga analyser av sammansättningen av kosmetiska produkter.

1 .Jfr EES-avtalet bilaga II avsnitt 0 samt rådets direktiv 93/42/EEG (EGT nr L 169, 12.7.1993, s. 1)

2 . Senaste lydelse 199lz394.

7 Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde

7.1 Inledning

Kommunikationsdepanementets verksamhetsområde omfattar väg-, järnvägs-, sjö— och lufttransporter och de infrastrukturfrågor som sammanhänger därmed, post- och .telekommunikationer, trafiksäkerhet samt miljö- och forskningsfrågor och utvecklingsverksamhet på transportområdet. EES-avtalet berör i olika utstråclming hela departementets verksamhetsområde.

Verksamheten inom EG sedan den 1 augusti 1991 har medfört att det blir aktuellt att införliva ett antal nytillkomna rättsakter som berör bl.a. Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde. Flertalet av dessa är ändringar i rättsakter som redan ingår i avtalet. Till följd av bemyndiganden från riksdagen kan dessa, i den mån det krävs, i allmänhet införlivas genom regeringsförordningar, se bl.a. lagen (1975z88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer. Bland de nytillkomna rättsakterna märks bl.a. de som behandlar cabotage, dvs. rätten att utföra inrikes transporter med transportmedel som är registrerade utomlands. Regler om sådant marknadstillträde har antagits inom EG för vägtransporter, transporter på sjöar och floder, sjöfart och luftfart. På luftfartsområdet är dessa bestämmelser införlivade genom det avtal som föreligger mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Ett nytt införlivande måste dock ske på grundval av EES-avtalet. Utöver vad som anförs nedan om de nytillkomna rättsakterna, hänvisas också till vad som anförts i EES— propositionen 1991/92:170, bil. 5.

7.2 Tekniska föreskrifter, standarder, provning och certifiering (Bilaga H)

De nya rättsakter som skall tillföras bilaga I] till avtalet utgörs till största del av direktiv om fordons beskaffenhet och utrustning, typgodkännande m.m. eller- om ändring av sådana direktiv. Tre direktiv avser teletemrinalutrusming.

Till den del Sverige inte redan uppfyller de krav som föreskrivs kommer anpassningen till största del att ske genom föreskrifter på myndighetsnivå, främst av Vägverket. Detta gäller: - rådets direktiv 92/62/EEG av den 2 juli 1992 om anpassning till den tekniska utvecklingen av rådets direktiv 70/3] l/EEG om styrinränning för motorfordon och släpvagnar till dessa fordon,

- kommissionens direktiv 91/422/EEG av den 15 juli 1991 om ändring av direktiv 71/320/EEG om bmmsutrustning på vissa kategorier av

Prop. 1993/941203

motorfordon och släpvagnar till dessa fordon,

- kommissionens direlaiv 91/662/EEG av den 6 december 1991 om ändring av direktiv 74/297/EEG om inredningsdetaljer i motorfordon, - kommissionens direktiv 90/629/EEG av den 30 oktober 1990 om ändring av direktiv 76/115/EEG om förankring av bilbälten i motorfordon, - kommissionens direktiv 91/663/EEG av den 10 december 1991 om ändring av direktiv 76/756/EEG om montering av belysning och ljussignalanordningar på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - kommissionens direktiv 90/630/EEG av den av den "30 oktober 1990 om ändring av direktiv 77/649/EEG om siktfält i motorfordon, - rådets direktiv 91/226/EEG av den 27 mars 1991 om stänkskydd för vissa motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - rådets direktiv 92/22/EEG av den 3] mars 1992 om säkerhetsglas och glasmaterial på motorfordon och släp till dessa, - rådets direktiv 92/23/EEG av den 31 mars 1992 om däck och däckmontering på motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - rådets direktiv 93/9I/EEG av den 29 oktober om anpassning av den tekniska utvecklingen avseende inredingsdetalier i motorfordon.

Följande direktiv skall införlivas genom regeringsförordningar:

rådets direktiv 92/21/EEG av den 31 mars 1992 om vikt och dimensioner för motorfordon kategori M], ' - rådets direktiv 92/24/EEG av den 31 mars 1992 om hastighetsbegränsare för vissa kategorier av motorfordon, - rådets direktiv 92/114/EEG av den ]7 december 1992 om utskjutande delar i fronten på motonfordon, - rådets direktiv 92/53/EEG av den 18 juni 1992 om ändring till direktiv 70/156/EEG om tillnärmning av medlemsstatemas lagstiftning om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, - rådets direktiv 92/97/EEG av den 10 november 1992 som är ett tillägg till rådets direktiv 70/157/EEG av den 6 februari 1970 angående tillåten ljudnivå och avgaser för motorfordon där man gör vissa skärpningar vad gäller kraven om ljudnivå.

Ett av rådet utfärdat ramdirektiv, 92/6I/EEG av den 30 juni 1992 om typgodkännande av två- och trehjuliga motorfordon, skall följas av totalt 24 komponentdirektiv med krav på t.ex. bromsar, ljus, motoreffekt och avgaser. Ramdirektivet införlivas på förordningsnivå. Komponentdirektjven, dvs. rådets direktiv 93/14/EEG av den 5 april 1993, 93/29—34/EEG av den 14 juni 1993 och 93/92-94/EEG av den 29 oktober 1993 införlivas genom myndighetsföreskrifter. .

De tre rättsakter som gäller teleterminalutrustning är rådets direlaiv 93/97/EEG av den 29 oktober 1993 med tillägg till direktiv 91/263/EEG vad gäller jordstationsutmstning för satellitkommunikation och kommissionens beslut 94/1 I/EEG och 94/12/EEG vad gäller krav för anslutning av mobil teleutrustning..

mp. 1993/94:203

7.3 Teletjänster (Bilaga Xl)

Bland de rättsakter som tillkommit på detta område finns rådets beslut 92/264/EEG av den I] maj 1992 om införande av en enhetlig internationell accesskod inom gemenskapen för tillgång till telefoni och rådets direktiv 92/44/EEG av den 5 juni ]992 om tillämpning av tillhandahållande av öppna nät för hyrda förbindelser.

Båda dessa har beaktats i telelagen (19931597) som trädde i kraft den 1 juli 1993.

7.4 Transporter (Bilaga XIII)

7.4.1 Inlandstransport

Statligt stöd

Genom rådets förordning (EEG) nr 35 78/92 av den 7 december 1992, med ändring av rådets förordning (EEG) I 107/70 om stöd till transporter på järnväg, väg och inre vattenvägar, utsträcks med vissa jämkningar. giltigheten för de nuvarande stödarrangemangen för kombitransporter till slutet av 1995. Förordningen inkorporeras i svensk rätt genom regeringsförordning.

Förenkling av gränspassage

Rådets förordning (EEG) nr 3356/91 av den 7 november 1991 är en ändringsförfattning till rådets förordning (EEG) nr 4060/89 av den 21 december 1989 om avskaffande av gränskontroller mellan medlemsstaterna vid transporter på landsväg och inre vattenvägar inkorporeras genom regeringsförordning.

Det gäller även rådets förordning (EEG) nr 3912/92 av den 17 december 1992 där man har utsträckt förordning (EEG) nr 4060/89 till fordon och fartyg registrerade i tredje land. '

När det gäller upprättande av gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna har rådets direktiv 75/130/EEG numera upphävts genom direktivet 92/106/EEG av den 7 december 1992. Tillämpningsområdet för reglerna om kombinerade transporter vidgas till transporter som delvis äger rum över hav. Ytterligare författningsändringar krävs inte.

7.4.2. Vägtransport Teknisk harmonisering och säkerhet

Rådets direktiv 92/7/EEG av den 10 februari 1992 med ändring i direktiv 85/3/EEG innehåller bestämmelser om vikt, dimensioner och vissa tekniska egenskaper hos vissa fordon. 1 den mån anpassning behöver ske,

Prop

sker det genom regeringsförordning.

På bilprovningsområdet har det genom rådets direktiv 91/328/EEG av den 21 juni 1991 , 92/54/EEG av den 22 juni 1992 och 92/55/EEG av den 22 juni 1992 gjorts ändring i direktivet 77/143/EEG om tillämpning av medlemsstaternas lagstiftning om provning av motorfordon och tillhörande släpfordons trafiksäkerhet. Härigenom utsträcks skyldigheten att periodiskt kontrollbesiktiga fordon till att omfatta även personbilar. Man specificerar de moment som skall inkluderas i den periodiska trafiksäkerhetsprovningen av fordons bromssystem och avgassystem för att hålla utsläppen på en låg nivå. Sverige uppfyller redan kraven i direktiven.

Rådets direktiv 91/671/EEG av den I 6 december 1991 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om obligatorisk användning av säkerhetsbälten i fordon under 3,5 ton kräver inte några ytterligare författningsåtgärder.

Detsamma gäller för rådets direktiv 92/6/EEG av den I 0 februari 1992 om installation och användning av anordningar för hastighetsbegränsning för vissa kategorier av motorfordon i gemenskapen. Härigenom föreskrivs att sådana anordningar skall begränsa högsta hastigheten för bussar till 100 km/timme och för tunga lastfordon till 85 km/timme. Direktivet har införlivats med 13 b & fordonskungörelsen (l972;595).

Rådets direktiv 93/89/EEG om medlemsstaternas tillämpning av fordonsskatt på vissa fordon som används för vägtransporter samt vägtullar och vägavgifier av vissa vägtrafkanläggningar kräver inte några författningsåtgärder. -

Social harmonisering

På detta område har följande rättsakter tillkommit. Kommissionens beslut 93/173/EEG av den 22 februari 1993 om sådana standardformulär som föreskrivs i rådets förordning (EEG) nr 3828/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter, kommissionens förordning (EEG) nr 3314/90 av den 16 november 1990 och kommissionens förordning (EEG) nr 3688/92 av den 2] december 1992 om anpassning till den tekniska utvecklingen av förordningen (EEG) nr 3821/85 om fördskrivare för vägtransporter samt kommissionens beslut 93/172/EEG av den 22 februari 1993 om rapport- formulär som föreskrivs i rådets direktiv 88/599/EEG rörande vägtransporter. Dessa införlivas genom regeringsförordning.

Genom rådets direktiv 91/439/EEG av den 29 juli 199] om körkort harmoniseras såväl själva körkortshandlingen som den utbildning och den medicinska prövning som krävs för att få körkort. Körkortshandlingen avviker helt från den svenska vilket för vår del skulle innebära ett steg tillbaka. Såvitt nu kan bedömas kommer emellertid Sverige att få undantag för körkortets utformning. I fråga om körkortsutbildningen och den medicinska prövningen medför direktivet inte några svårigheter. De olika körkortsklassema kan indelas i underavdelningar, vilket nödvändiggör ändringar i körkortslagen (1977z477). Inom EG skall

medlemsstaterna, före den 1 juli 1994, ha vidtagit nödvändiga åtgärder för att direktivet skall kunna tillämpas den 1 juli 1996. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna fråga.

Tillträde till marknaden (varor)

Rådets förordning (EEG) nr 881/92 av den 26 mars 1992 om tillträde till marknaden för godstransporter på väg i den europeiska gemenskapen till eller från en medlemsstat eller i transit genom en eller flera medlemstater inför ett system med gemenskapstillstånd för godstransporter mellan medlemsstaterna utan kvantitativa restriktioner. Den anger villkoren för meddelande och återkallelse av tillstånd, tillståndens användningsområde, giltighetstid m.m. Förordningen, med ändring och anpassning, införlivas dels genom ändring i yrkestrafiklagen , dels genom regeringsförordning. Regeringen återkommer till riksdagen i denna fråga.

Rådets förordning (EEG) nr 3916/90 av den 21 december 1990 om de åtgärder som skall vidtas i händelse av en kris på marknaden för godstransporter på väg kan beaktas inom ramen för befintliga författningar och organ för regleringen av den yrkesmässiga trafiken.

Rådets förordning (EEG) nr 3118/93 av den 25 oktober 1993 om förutsättningar för transportföretag att utföra inrikes godstransporteri en medlemsstat där de inte är etablerade kräver inte några ytterligare författningsåtgärder.

Tillträde till marknaden (passagerare)

Rådets förordning (EEG) nr 684/92 av den 16 mars 1992 om gemensamma regler för internationella busstransporter ersätter de tidigare förordningarna på området, nämligen rådets förordningar (EEG) nr 117/66, nr 516/72 och nr 517/72. Förordningen anger förutsättrringama för transportföretagens rätt att utföra busstrafik mellan medlemsländerna. Denna . förordning kräver ändringar av vissa definitioner i yrkestrafiklagen (1988263). I samband därmed bör en allmän översyn av yrkestrafiklagen och med den sammanhängande förordningar göras. Regeringen avser därför att snarast återkomma med en särskild proposition med förslag om ändringar i yrkestrafiklagen.

Vidare har kommissionens förordning (EEG) nr 1839/92 av den I juli 1992 med närmare föreskrifter om tillämpningen av rådets förordning (EEG) nr 684/92 vad gäller dokument för internationell persontrafik samt kommissionens förordning (EEG) nr 2944/93 av den 25 oktober 1993 med ändring av kommissionens förordning (EEG) nr 1839/92 tillkommit. Kommissionens förordningar ersätter de tidigareförordningama (EEG) nr ' 1016/68 (EEG) och nr 1172/72. Tillämpningsföreskriftema inkorporeras genom regeringsförordning.

Slutligen har på detta område tillkommit rådets förordning (EEG) nr 2454/92 av den 23 juli 1992 med föreskn'fter om de villkor under vilka icke-bofasta transportföretag får utföra inrikes yrkesmässig persontrafik i en annan medlemsstat än där företaget är etablerat. Förordningen avses inkorporeras genom regeringsförordning.

7.4.3 Järnvägstransport Strukturpolitik

På jämvägstransportområdet har en rättsakt tillkommit, nämligen rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar som ersätter rådets beslut 75/327/EEG. Direktivet föreskriver affärsmässig självständighet och finansiell restrukturering av jämvägsförvaltningama. Direktivet föreskriver också en, åtminstone bokföringsmässig, åtskillnad mellan infrastrukturdel och operativ del av verksamheten. Detta är i stora delar genomfört i Sverige genom den uppdelning som skett mellan Statens järnvägar och Banverket. Vidare införs rätt till tillträde till järnvägsnätet för internationellt samverkande järnvägsföretag och järnvägsföretag som ägnar sig åt gränsöverskridande kombinerade transporter. Direktivet har närmare behandlats i proposition 1993/942166 Avreglering av jämvägstrahken och riktlinjer m.m. för SJ:s verksamhet under åren 1994-1996. Eventuella förfatmingsändringar med anledning av direktivet kräver inte lågform.

7.4.4 Transport på inre vattenvägar

Tillträde till marknaden

Rådets förordning (EEG) nr 3921/91 av den 16 december 1991 om förutsättningar för transportföretag att utföra inrikes transporter av gods eller passagerare på inre vattenvägar i en medlemsstat där de inte är hemmavarande bör införlivas med svensk rätt genom regeringsförordning. Förordningen blir dock inte tillämplig beträffande Sverige förrän vi har fått tillgång till EG:s inre vattenvägar på samma villkor som medlemmarna i EG. Detta blir fallet först sedan en uppgörelse nåtts om sjöfarten på Rhen, som styrs av en särskild konvention. Åtgärder för införlivande av rättsakten bör därför anstå tills vidare (jämför protokoll 20 till EES-avtalet och EES-propositionen 1991/92:170, bilaga 5, s. 14).

Strukturpolitik

Rådets förordning "(EEG) nr 3690/92 av den 21 december 1992 och rådets förordning (EEG) nr 3433/93 av den 15 december 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 1102/89 om fastställande av vissa åtgärder för verkställande av rådets förordning (EEG) nr 1101/89 om strukturella förbättringar inom inlandssjofarten har tillkommit. Rättsaktema kan införlivas med svensk rätt genom förordning. Varken förordning (EEG) nr 1101/89 eller (EEG) nr 1102/89 har dock ännu införlivats med svensk rätt av samma anledning som anges för rådets förordning (EEG) nr 3921/91 ovan.

Tillstånd att bedriva verksamhet

Rådets direktiv 91/672/EEG av den 16 december 1991 om ömsesidigt erkännande av nationella båtförarcertifikat för transport av gods och passagerare på inre vattenvägar införlivas med svensk rätt genom Sjöfartsverkets försorg. Även här gäller dock att åtgärder för införlivandet inte är aktuella' ännu.

7.4.5 Sjöfart

Rådets direktiv 93/75/EEG av den 13 september 1993 om minimikrav för fartyg som är på väg till eller från gemenskapens hamnar och som transporterar farligt eller miljöfarligt gods skall, i de delar gällande föreskrifter inte redan uppfyller kraven, införlivas på regerings- och myndighetsnivå.

Kommissionens förordning (EEG) nr 2158/93 av den 28 juli 1993 om tillämpligheten av ändringar i 1974 års internationella konvention om säkerhet för människoliv till sjöss och 1973 års internationella konvention om förhindrande av förorening från fartyg vid tillämpning av rådets förordning (EEG) nr 613/91 innehåller beslut om tillämpning av ändringar i SOLAS och MARPOL på bestämmelser om överflyttning av fartyg från ett register till ett annat inom gemenskapen. Bestämmelserna i sjölagen(189135 5. 1) om fartygsregistrering är för närvarande föremål för en översyn, vilken avses resultera i en proposition till riksdagen under våren. Frågan om införlivande av kommissionens förordning nr 2158/93 avses behandlas i detta sammanhang.

7.4.6 Civil luftfart

På detta område tillkommer några rättsakter som nästan alla redan har införlivats med svensk rätt på grund av avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart, i det följande benämnt "luftfartsavtalet". De viktigaste av dessa är de som ingår i EG:s tredje luftfartspaket. Dessa har redan varit föremål för riksdagsbehandling genom proposition 1992/93:202 om ändring av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Genom att rättsakterna nu tas med i tilläggsavtalet till EES- avtalet utvidgas det geografiska område på vilket det tredje luftfartspaketet skall äga tillämpning.

Den svenska texten till de flesta nedan nämnda rättsakterna finns publicerad i förordningen ( 1993:1005 ) om ändring i förordningen ( 1992:558 ) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart. Regeringen återkommer till luftfartsavtalet nedan.

Marknadstillträde

Två rättsakter gällande marknadstillträde har tillkommit. De skall införlivas genom förordningar. Den första är rådets förordning (EEG) nr 2408/92 av den 23 juli 1992

om EG-lujitrtyilg'öretags tillträde till flyglinjer inom gemenskapen (ingår i det tredje luftfartspaketet). I denna rättsakt ges EG—luftuafikföretag i princip rätt att fritt bedriva kommersiell luftfartmellan de flygplatser inom gemenskapen som är öppna för civil luftfart. Rätten för ett flygföretag att bedriva inrikes luftfart i ett annat land än staten där fiygföretaget är licensierat, s.k. cabotage, införs dock stegvis. Från den 1 april 1997 blir dock cabotaget i princip helt fritt. Förordningen reglerar också medlemsstaternas möjligheter att föreskriva villkor för samt genom anbudsförfarande upphandla — flygtrafik på en linje som saknar . operatörer men som en medlemsstat önskar upprätthålla av exempelvis regionalpolitiska skäl.

Den andra rättsakten är rådets fömrdning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari 1993 om gemensamma regler för fördelning av ankomst— och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (ingår i det tredje luftfartspaketet).

Dessutom har rådets förordning (EEG) nr 3089/93 av den 29 oktober 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 2299/89 om en uppförandekod för datoriserade bokningssystem tillkommit. Denna innebär att en ändring av lagen ( 1993:41 ) om datoriserade bokningssystem för luftfart blir nödvändig. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i denna del.

Tariffer

Här tillkommer rådets förordning (EEG) nr 2409/92 av den 23 juli 1992 om biljettpriser och tariffer för lufttrafik genom vilken det införs ett system med fri prissättning för befordran av passagerare, bagage och gods med flyg inom gemenskapen (ingår i det tredje luftfartspaketet). Förordningen innehåller dock vissa skyddsmekanismer mot överprissättning eller osund priskonkurrens. Den ersätter den. tidigare förordningen (EEG) 2342/90. Den nya förordningen avses att införlivas genom regeringsförordning.

Teknisk harmonisering

Rådets förordning (EEG) nr 3922/91 av den 16 december 1991 om harmonisering av tekniska krav och administrativa fön'aranden inom området civil lujifart innehåller regler om harmonisering av de tekniska och administrativa kraven på flygsäkerhetsområdet. Det gäller särskilt konstruktion, tillverkning, drift och underhåll av luftfartyg samt de personer och organisationer som ägnar sig åt sådan verksamhet. Denna rättsakt införlivas genom förordning.

Dessutom har rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om utfärdande av tillstånd för lufttrafilgföretag. tillkommit (ingår i det tredje luftfartspaketet). Den syftar till att säkerställa konkurrens på lika villkor på den fria inre luftfartsmarknaden.

Ett flygföretag måste ha ett driftstillstånd (AOC, Air Operator's Certificate) som innebär att lufttrafikföretaget uppfyller de flygsäkerhetsmässiga kraven.

Dessutom krävs en operativ licens (Operating Licence) som innebär att fiygföretaget måste uppfylla de krav på ekonomisk stadga som

förordningen anger.

Flygföretaget åläggs att lämna uppgifter om sin ekonomi till tillståndsmyndigheten. I förordningen finns också regler om registrering av luftfartyg. Rättsakten avses att införlivas med svensk rätt genom förordning. Rätten för lufttrafikföretag hemmahörande i en EES-stat att registrera luftfartyg i Sverige har redan tillgodosetts genom tidigare ändring i 2 kap. 2 & luftfartslagen (1957:297).

Rådets direktiv 93/65/EEG av den 19 juli 1993 om definition och användning av kompatibla tekniska specifikationer vid upphandling av utmstning och system för ledning av luftrafiken införlivas genom myndighetsföreskrifter.

Social harmonisering

Här har endast rådets direktiv 91 /670/EEG av den 16 december 1991 om ömsesidigt godkännande av certihkat för personal med fitnktioner inom den civila luftfarten tillkommit. Härigenom åläggs medlemsstaterna att acceptera certifikat som utfärdats i annan medlemsstat för förarkabinbesättningar, dvs. flygförare, navigatörer och flygmekaniker. Direktivet beaktas av Luftfartsinspektionen hos Luftfartsverket vid utfärdande av myndighetsföreskrifter.

7.4.7 Närmare om upphörande av avtalet mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart

Luftfartsavtalet förutses upphöra att gälla den dag EES-avtalet innehåller de bestämmelser som också ingår i luftfartsavtalet och båda avtalen sålunda omfattar samma regler på luftfartens område. Detta kommer att ske genom tilläggsavtalet och då skall den särskilda lagstiftning som luftfartsavtalet gett upphov till upphöra att gälla. När luftfartsavtalet upphör att gälla blir följande lagstiftningsåtgärder aktuella: — lagen (1992:138) om tillämpning av avtal mellan Sverige, Norge och EEG om civil luftfart skall upphöra att gälla. - 1, 2 och 13 55 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. har redan ändrats genom SFS 1993z22. Genom punkt 3 i över- gångsbestärnmelsema gäller de äldre bestämmelserna för lagen (1992:138) om tillämpning av avtalmellan Sverige, Norge och EEG ' om civil luftfart. När denna lag upphör att gälla krävs ingen ytterligare åtgärd. 2 kap. 2 a 5 och 7 kap. 3 a & luftfartslagen (1957:297) skall upphöra att gälla enligt vad som redan uttalats i prop. 1992/93:202 s. 15.

7.5 Konkurrens (Bilaga XIV)

På konkurrensområdet har två rättsakter tillkommit som berör Kommunikationsdepartementets område. '

Kommissionens fömrdning (EEG) nr 1617/93 av den 25 juni 1993 om Prop. 1993/94:203 tillänymin gen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal och "samordnade förfaranden med avseende på gemensam planering och samordning av tidtabeller, gemensam dnfi, samråd om passagerar— och fraldpriser i regelbunden luftfart samt fördelning av avgångs- och ankomsttider på flygplatser gäller fram t.o.m. den 30 juni 1998. Den införlivas genom regeringsförordning. Detta gäller även för kommissionens förordning (EG) nr 3652/93 av den 22 december 1993 om tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget på vissa kategorier av avtal mellan företag med avseende på datoriserade bokningssystem för lujitransporttjänster.

7.6 Hälsa och säkerhet i arbetet (Bilaga XVIH)

På fartygssäkerhetsområdet. som ligger inom Kommunikationsdeparte— mentets område, har rådets direktiv 92/29/EEG av den 31 mars 1992 om minimikrav avseende säketh och hälsa för förbättrad medicinsk behandling ombord på fartyg och rådets direktiv 93/103/EG av den 23 november 1993 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbete ombord på fiskefartyg (trettonde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG) tillkommit. Båda dessa direktiv införlivas genom myndighetsföresluifter.

8 Finansdepartementets verksamhetsområde

8.1 Finansiella tjänster (Bilaga IX) 8.1.1 Inledning

Som framgår av redogörelsen för området finansiella tjänster i prop. 1991/92:170 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) —— bilaga 6 s. 4 tf —— bygger EG:s marknad för en inre finansiell marknad på tre grundprinciper: en enda auktorisation, hemlandstillsyn och minimiharm0nisering för ömsesidigt godtagande av medlemsstaternas regelverk. i bilagan har lämnats en redogörelse för den närmare innebörden av dessa begrepp.

Genomförandet av en integrerad marknad med en enda auktorisation har inom EG kommit längst på bankområdet där ett system byggt på dessa grundsatser infördes genom det s.k. andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG). Detta direktiv ingår redan i EES-avtalet. Genom rättsakter, som antagits under 1992 och 1993. har EG numera fattat beslut som till fullo inför dessa principer också på försäkringsområdet och värdepappersmarknadsområdet. Dessa rättsakter jämte ett antal andra rättsakter, som ytterligare harmoniserar grundläggande bestämmelser angående finansiella tjänster, har nu också införlivats med de regler som gäller för EES. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för de direktiv m.m. som antagits efter den 31 juli 1991 samt vilket anpassningsarbete som krävs i Sverige.

8.1.2 Banker och andra kreditinstiut

1 december 1991 antog EG:s ministerråd ett direktiv (91/633/EEG) om genomförande av direktiv 89/299/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut. Det nya direktivet ger möjlighet att låta också en fond avseende allmänna bankrisker (general banking risks) ingå i kapitalbasen. Tillägg till 1989 års kapitalbasdirektiv gjordes i mars 1992 då direktivet 92/16/EEG om ändring av direktivet 89/229/EEG om kapitalbasen i kreditinstitut antogs. Genom sistnämnda tillägg infördes särskilda regler för vissa danska bostadsinstitut. Dessutom inrättades en kommitté som skall bistå kommissionen vid tekniska justeringar av kapitalbasreglema.

De två nyss nämnda direktiven (91/633/EEG och 92/16/EEG) kräver inte några särskilda lagändringar i Sverige. Om det i Sverige skulle införas en möjlighet till avsättningar till en fond för allmänna bankrisker får det övervägas om ändringar då också måste göras i de lagreglerade kapitaltäckningsreglema eller om det räcker med ändringar i Finansinspektionens föreskrifter. Det andra direktivet berör inte direkt förhållandena i Sverige.

I april 1992 antogs ett direktiv (92/30/EEG) om gruppbaserad tillsyn av kreditinstitut. Direktivet ersätter 1983 års direktiv i samma ämne,

vilket ingår i det ursprungliga EES-avtalet. Genom det nya direktivet utsträcks tillsynen av koncerner till att omfatta den sammanlagda finansiella ställningen i koncerner där även andra finansiella institut än kreditinstitut är moderföretag. Kravet på konsolidering gäller inte bara dotterföretag utan även företag i vilket moderföretaget har en ägarandel som uppgår till minst 20 % av röster eller kapital. Dessutom förutses att EG skall kunna sluta avtal med tredje land om utsträckning av den gruppbaserade tillsynen. I sådana fall skall konsultationer ske om avtalets tillämpning också beträffande övriga EES—länder.

Rådet antog i december 1992 ett direktiv (92/121/EEG) om övervakning och kontroll av kreditinstith större engagemang. Direktivet ersätter en rekommendation från 1987, vilken ingår i EES-avtalet. Enligt det 1992 antagna direktivet skall samliga kreditinstitut regelbundet till tillsynsmyndigheten rapportera alla större engagemang varmed avses alla engagemang som överstiger 10 % av institutets kapitalbas. Maximigränsen för stora engagemang är 25 % av kapitalbasen. Summan av ett kreditinstituts samtliga större engagemang får inte överskrida 800 % av kapitalbasen.

Såväl 1992 års direktiv om gruppbaserad tillsyn som 1992 års direktiv om kreditinstituts större engagemang har ett nära samband med direktivet om årsbokslut och sammanställd redovisning (koncemredovisning) för banker och andra finansiella institut (89/635/EEG). Beträffande 1989 års bankredovisningsdirektiv, som ingår i det ursprungliga EES-avtalet, har Sverige fått anstånd till den 1 januari 1995 med att genomföra direktivets bestämmelser. På grund av det nära sambandet mellan det sist nämnda direktivet och de två först nämnda direktiven har Sverige avseende direktivet om gnippbaserad tillsyn fått tillstånd att tillämpa hittillsvarande redovisningsregler och regler för när konsolidering skall ske fram till den 1 januari 1995. När det gäller direktivet om större engagemang har Sverige fått anstånd med anpassningen till den 1 januari 1995.

Som framgår av vad nyss sagts är en grundläggande förutsättning för att anpassa reglerna om gruppbaserad tillsyn och större engagemang att också redovisningsreglema anpassats till motsvarande EG—direktiv. Arbetet med att anpassa svenska redovisningsregler till EG:s regler bedrivs i Redovisningskommittén (Ju l991:07). Redovisningskommittén väntas avge ett betänkande avseende bl.a. anpassningen av redovisningsreglema för banker och andra finansiella institut i början av 1994. En proposition i anledning av betänkandet är planerad att avlämnas till riksdagen under andra halvåret 1994. Samtidigt avses också de övriga förslag till lagändringar som krävs för att införliva direktiven om gruppbaserad tillsyn och om kreditinstituts större engagemang att läggas fram.

8.1.3 Försäkring

På försäkringsområdet har man som tidigare antytts nu lagt grunden för en irue marknad genom de direktiv som slutgiltigt lägger fast principerna om en enda auktorisation och hemlandstillsyn (den s.k. tredje

Prop. 1993/941203

generationens direktiv). Direktiven skall vara implementerade senast i EG:s medlemsländer vid utgången av 1993 och den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast den 1 juli 1994.

I juni 1992 antogs tredje skadeförsäkringsdirehivet (92/49/EEG) enligt vilket ett skadeförsäkringsbolag med sin hemlandsauktorisation äger rätt att erbjuda sina tjänster inom hela EG-området utan tillstånd från värdlandet antingen genom gränsöverskridande verksamhet eller genom etablering. Direktivet innehåller dessutom bl.a. bestämmelser om slopande av försäkringsmonopol, kvalificerad bolagsledning, prövning av större ägares lämplighet, förbud mot förhandskontroll av försäkringsvillkor och premiesättning, utövande av hemlandstillsynen samt placeringsregler för tillgångar motsvarande försäkringstekniska skulder.

Tredje livförsäkringsdirektivet (92/96/EEG), som antogs i november 1992, överenstämmer till stora delar med det tredje skadeförsäkringsdirektivet. Det finns dock- vissa avvikande bestämmelser i frågor som är specifika för livförsäkringar, bl.a." avseende granskning av premier och tekniska reserver.

När det gäller tredje livförsäkringsdirektivets (92/96/EEG) bestämmelser om livförsäkringsbolagens större placeringar, dvs. hur stor del av tillgångarna som får investeras i värdepapper utfärdade av en och samma utställare (artikel 22.1 i direktivet), har Sverige på grund av de svenska livförsäkringsbolagens stora innehav av bostadsobligationer erhållit anstånd med införandet av den i direktivet föreskrivna 10- procentregeln till den 1 januari 2000. Dessutom har Sverige bl.a. åtagit sig att se till att innehaven inte ökar i storlek, att innehaven skall vara reducerade till 20 % eller mindre senast den 1 juli 1996, om möjligt dock redan den 31 december 1995, samt att rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att minska innehaven.

En departementspromemoria (Ds 1993: 57) med förslag till placeringsregler för försäkringsbolag har lagts fram r september 1993. Övriga förslag till de ändringar som behövs för att införa tredje skadeförsäkringsdirektivets och tredje livförsäkringsdirektivets regler övervägs för närvarande inom Finansdepartementet bland annat med utgångspunkt i ett av Försäkringsutredningen (Fi 1990211) i januari 1994 avgivet betänkande med förslag till anpassning av den svenska lagstiftningen (SOU 1993: 108). En proposition om ändrad lagstiftning med anledning av de nämnda direktiven är planerad till andra halvåret 1994.

Ett direlaiv (91 /674/EEG) om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag antogs av EG:s råd i december 1991. Direktivet innehåller detaljerade regler om försäkringsföretagens redovisning.

Beträffande dessa redovisningsregler har Sverige fått anstånd med anpassningen till den 1 januari 1995. Liksom när det gäller anpassningen av redovisningsreglema för banker kommer förslag till anpassning av reglerna för försäkringsföretag att läggas fram i början av 1994. Proposition är planerad till andra halvåret 1994.

I december 1991 antogs en rekommendation (92/48/EEG) om försäkringsfönnedlare.

Den svenska lagen ( 1989:508 ) om försäkringsmäklare uppfyller till Prop. 1993/941203 stora delar redan vad som föreskrivs i rekommendationen. Ovriga erforderliga anpassningsåtgärder kommer att övervägas inom Finansdepartementet i särskild ordning.

8.1.4 Värdepappersmarknaden

Under 1993 antogs två viktiga direktiv rörande företag som driver värdepappersrörelse. Medlemsstaterna skall ha anpassat sin lagstiftning till vad direktiven föreskriver senast den 1 juli 1995. Den nationella lagstiftningen skall träda i kraft senast vid utgången av 1995.

Direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut, som antogs i mars 1993, syftar till att förbättra övervakningen och kontrollen av marknadsrisker som värdepappersföretag och kreditinstitut utsätter sig för. Enligt direktivet ställs krav på visst minsta stankapital för värdepappersföretag samt anges hur marknadsrisker, dvs. positionsrisk, avvecklings- och motpartrisk samt valutakursrisk, skall beräknas och vilket kapital som krävs för att täcka sådana risker. Direktivet innehåller vidare bestämmelser om större engagemang och tillsyn över finansiella koncerner med avseende på marknadsriskema. '

Direktivet 93/22/EEG om investeringstjänster på värdepappersområdet bygger på principerna om en enda auktorisation och hemlandskontroll. Det ger värdepappersföretag motsvarande möjlighet som banker och försäkringsbolag att med stöd av hemlandsauktorisation bedriva gränsöverskridande verksamhet och etablera filial i andra medlemsländer. För auktorisation uppställs vissa minirnivillkor, bl.a. krav på kompetent ledning och på visst minsta startkapital. Vidare finns regler om prövning av större ägares lämplighet motsvarande vad som gäller för banker. Enligt direktivet ger auktorisationen, som är obligatorisk, rätt att bedriva vissa uppräknade tjänster, t.ex. mottagande och vidarebefordran av kundorder avseende angivna finansiella instrument, handel för egen räkning och portföljförvaltning. Värdepappersföretag får därutöver bedriva vissa uppräknade "biverksamheter", t.ex. förvaring och administration av finansiella instrument och viss rådgivning till företag och investerare. Huvudansvaret för tillsyn av verksamheten ligger på myndigheterna i företagets hemland. Medlemsländema åläggs att införa uppföranderegler (rules of conduct) enligt vissa principer som skall garantera att ett investeringstjänsteföretag uppträder ärligt och rättvist och med skicklighet och försiktighet, till kundernas och värdepappersmarknadens bästa. Vissa värdepappersföretag har också rätt att få bli medlemmar i eller få tillträde till reglerade marknadsplatser och clearing- och avvecklingssystem.

Genom den nya börslagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1993 ( prop. 1991/92:113 , bet 1991/92zNU26, rskr. 1991/92:32 ], SFS . 1992z543-562) har redan vissa delar av direktivet om investeringstjänster införlivats med svensk lagstiftning. Hit hör t.ex. definitioner av tillståndspliktiga verksamheter och möjligheten för utländska företag att 163 få börsmedlemskap i Sverige. Återstående anpassningsåtgärder samt de

anpassningsåtgärder som behövs för att också införliva direktivet 93/6/EEG om kapitalkrav för värdepappersföretag och kreditinstitut kommer att behandlas i en departementspromemoria, som är under utarbetande inom Finansdepartementet. Promemorian skall sändas ut på remiss i början av år 1994. Proposition är planerad till andra halvåret 1994.

8.2 Offentlig upphandling (Bilaga XVI)

Beträffande bakgrund, införlivande m.m. hänvisas till prop. 1991/92:170 , bil 6, avsnitt 2 .

Genom lagen ( 1992:1528 ) om offentlig upphandling, senast ändrad genom SFS 199311468, har med svensk rätt införlivats de direktiv som anges i prop. 1991/92:170 bil 14 s. 605 ff.

Av prop. 1992/93:88 om offentlig upphandling framgår (s. 57) att propositionens lagförslag även innefattade två direktiv som i detta sammanhang faller in under begreppet skarvacquis, nämligen direktivet om upphandling av tjänster (92/50/EEG) och det andra rättsmedelsdirektivet (92/13/EEG). Dessa direktiv införlivades genom lagen om offentlig upphandling, utom avseende regler för s.k. forrngivningstävlingar enligt det förstnämnda direktivet. Dessa regler införlivades först genom lagen ( 1993:924 ) om ändring i lagen om offentlig upphandling ( prop. 1992/93:209 , bet. 1992/932FiU24, rskr. l99_2/93:347, SFS 1993:924).

Övriga två nytillkomna rättsakter från tiden den 1 augusti 1991 till den . 31 december 1992 avser i det ena fallet (kommissionens beslut 92/456) en uppdatering av s.k. enhetslistor inom EG och skall inte införlivas i svensk rätt. I det andra fallet (kommissionens rekommendation 91/561) är det fråga om en rekommendation om utfonnande av annonser. Den rekommendationen behöver inte införlivas. Det kan emellertid nämnas att förlagor till annonser nu finns även för den svenska marknaden.

Efter dessa åtgärder från svensk sida har ytterligare direktiv beslutats inom EG, nämligen 93/36/EEG, 93/37/EEG och 93/38/EEG. Det förstnämnda direktivet är ett omtryck av varudirektiven, det andra direktivet är ett. omtryck av direktiven för upphandling av. byggentreprenader och det sismämnda direktivet är ett nytt direktiv som innebär att regler för upphandling av tjänster inarbetas i direktivet för upphandling inom försörjningssektorerna.

I samband med besluten om omtryck av direktiv och konsolidering av dessa har även en hel del materiella ändringar vidtagits i de direktiv som ligger till grund för omtrycken.

Dessa nya direktiv skall införlivas i svensk rätt. Regeringen kommer idag att besluta proposition med förslag i detta hänseende med ett avsett ikraftträdande den 1 juli 1994 (jfr vidare prop. 1993/94:78 avsnitt 7 ).

9 Utbildningsdepartementets verksamhetsområde

Ömsesidigt erkännande av yrkesbehörighet

Inom flertalet EG-länder förekommer en omfattande reglering av yrken. Som ett komplement till det direktiv om en generell ordning för erkännande av exarnensbevis över behörighetsgivande högre utbildningar som omfattar minst tre års studier, det s.k. första generella direktivet (89/48), antog EG i juni 1992 ytterligare ett direktiv om ömsesidigt erkännande av yrkesutbildning och yrkespraktik (92/51 EEG). Direktivet omfattar dels eftergymnasiala utbildningar som är minst ett år för vilka tillträdeskravet är genomgången gymnasieutbildning och som inte omfattas av det första generella direktivet, dels gymnasiala utbildningar och kortare kurser. Kompetensen kan också ha erhållits genom förvärvsarbete. Ansvaret för den nationella samordningen av detta direktiv ligger på Utbildningsdepartementet.

Innebörden av direktivet är att ett utbildnings- eller kompetensbevis, som i hemlandet ger tillträde till ett reglerat yrke, också ger behörighet att utöva yrket i andra länder. Om yrket inte är reglerat i hemlandet skall utbildnings— och kompetensbeviset ändå godkännas som gnrnd för att utöva ett reglerat yrke i ett annat land. Direktivet reglerar ingående de olika situationer som kan uppkomma om en persons hemland och värdlandet ställer olika krav på utbildningsnivån. Det kan då i vissa fall krävas en viss tids yrkeserfarenhet och i andra fall kan en anpassningsperiod eller ett lämplighetsprov krävas.

Såvitt nu kan bedömas torde direktivet inte föranleda ändringar i andra författningar än förordningar som meddelas av regeringen.

10 Jordbruksdepartementets verksamhetsområde

10. 1 Inledning

Jordbruksdepartementets verksamhetsområde berörs i flera avseenden av EES-avtalet. Till verksamhetsområdet hör bl.a. avtalets bestämmelser om veterinära fragor, livsmedel, fodermedel och Växtskydd. Inom vart och ett av dessa områden finns ett stort antal rättsakter som omfattas av avtalet.

innehållet i rättsakterna har i nödvändig utsträckning införlivats i svensk lagstiftning genom riksdagens beslut i anledning av regeringens proposition om ändringar i livsmedelslagen (1971:511) m.fl. lagar i anledning av EES—avtalet ( prop. 1992/93:119 , bet. 1992/93 LU11, rskr. 1992/931100 och bet. 1992/93 JoU6, rskr. 1992/93:101 ) och regeringens proposition om lagändringar på djurhälsoområdet ( prop. 1993/94:68 , bet. 1993/94:10U11, rskr. 1993/94:88 ).

Inom de ovan angivna områdena har EG efter den 31 juli 1991 antagit ett antal rättsakter som enligt Gemensamma EES-kommitténs beslut skall omfattas av EES—avtalet. Rättsakterna finns förtecknade i avsnitt 10.10 .

1 det följande redovisas på vilket sätt rättsakterna bör införlivas i svensk lagstiftning. För några rättsakterna kräver beslut av riksdagen för att kunna införlivas. De förslag till lagstiftning som läggs fram har utarbetats i nära samverkan med Statens jordbruksverk till vars ansvarsområde lagstiftningen hör. Beredningen har skett i nära kontakt med myndigheten.

Lagrådet

Av lagförslagen faller vissa av de föreslagna ändringarna i epizootilagen (1980:369) inom Lagrådets granskningsområde. Detsamma gäller en del av bestämmelserna i den föreslagna lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda. Den lagen innehåller förutom bemyndiganden även en bestämmelse som ger stöd för att överlämna förvaltningsuppgift 'som innebär myndighetsutövning åt ett enskilt organ. Lagen innehåller vidare bestämmelser om tillsyn, föreläggande och förbud, rätt till tillträde för tillsyn och om överklagande.

Vad beträffar ändringarna i epizootilagen syftar dessa till att ge Jordbruksverket en beslutsbefogenhet som länsstyrelsen har i dag. Därutöver innebär ändringarna en vidgning av de områden för vilka transportförbud eller andra begränsningar kan beslutas samt att tillträdesfo'rbud kan beslutas också i fråga om andra anläggningar för djurhållning än djurstallar.

Förslaget som rör smittade områden innebär inte stöd för beslut som är mer ingripande än de beslut som kan fattas enligt gällande lag, utan tar endast sikte på en geografisk förändring. Ändringen av bestämmelsen

om tillträdesförbud' är närmast att se som en språng anpassning. Med hänsyn till vad som nu anförts får förslaget till ändringar i epizootilagen anses vara av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle salma betydelse.

Lagen om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda rör frågor som nu delvis regleras på lägre nivå än i lag. Med ett undantag är bestämmelserna i den föreslagna lagen närmast ett nödvändigt inslag i en lagstiftning om produktkontroll. Dit hör bestämmelserna om tillsyn, föreläggande och förbud, tillträdesrätt och överklagande. Bestämmelsen om överlämnande av myndighetsuppgift till enskilt organ är visserligen inte lika vanligt förekommande som de nyssnämnda bestämmelserna. Gemensamt för samtliga bestämmelser är emellertid att de utformats efter gängse mönster och därför inte kan förutsättas ge anledning till några synpunkter vid en lagrådsgranskning Även bestämmelserna 1 den föreslagna nya lagen ar följaktligen av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

10.2 Veterinära frågor (Bilaga I)

10.2.1 Allmänt om rättsakterna

Med några undantag rör rättsakterna på det veterinära området bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar och om åtgärder som behövs för att hindra smittspridning.

Sammanlagt finns ett nittiotal rättsakter, varav flertalet är beslut. Omkring en fjärdedel av rättsakterna rör inte svenska förhållanden. Av återstoden innebär vissa direktiv mindre ändringar av direktiv som redan ingår i EES-avtalet. Flertalet rättsakter är dock nya. Dit hör t.ex. direktivet 92/40/EEG om gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa, direktivet 92/66/EEG om gemenskapsåtgärder för bekämpning av newcastlesjukan och direktivet 92/119/EEG om allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular disease, SVD).

I huvudsak kan rättsakterna införlivas med stöd av den lagstiftning som finns om handel - med djur och om bekämpning av smittsamma djursjukdomar. Enligt 15 lagen (197S:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor får regeringen meddela sådana föreskrifter om det behövs bl.a. av hänsyn till skyddet mot djursjukdomar. Bemyndigandet utgör stöd för veterinära införselkungörelsen (19582551) som i sin tur ger Statens jordbruksverk befogenhet att meddela föreskrifter i ämnet. Bestämmelser om bekämpning av smittsamma djursjukdomar finns i epizootilagen (1980:369) , epizootiförordningen (1980:371) , lagen_(l983:738) om bekämpande av salmonella hos djur och i förordningen (1984z306) till den lagen. Ytterligare föreskrifter finns i kungörelser meddelade av Jordbruksverket.

Två av rättsakterna, nämligen direktiv 91/685/EEG om ändring av

direktiv 80/217/EEG om införande av gemenskapsåtgärder 'för bekämpning av klassisk'svinpest och beslut 92/532/EEG om fastställande av provtagningsplaner och diagostiska metoder för påvisande och bekräftelse av vissa äsksjukdomar, kan införlivas med stöd av lagen ( 1992:1683 ) om provtagning på djur m.m. Den lagen innehåller bl.a. bestämmelser som möjliggör provtagning på eller undersökning av djur för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från eller kontrollera vissa smittsamma djursjukdomar. I lagen änns också ett bemyndigande som gör det möjligt att meddela föreskrifter om märkning och registrering av djur.

Det ankommer på Jordbruksverket att meddela de föreskrifter som behövs för att införliva huvuddelen av de rättsakter som rör handel med djur, bekämpning av smittsamma djursjukdomar och provtagning på eller undersökning av djur. Detsamma gäller rättsaktema om märkning och registrering av djur.

Vissa av rättsakterna kräver lagändringar för att kunna införlivas. I det följande behandlas de ändringar som behövs. Det gäller ändringar i lagen ( 1983:738 ) om bekämpande av salmonella hos djur och ändringar i epizootilagen (1980:369) .

10.2.2 Bekämpning av salmonella hos djur

Regeringens förslag: En obligatorisk salmonellaprovtagning införs för avelsfjäderfä.

Skälen för regeringens förslag: Salmonella är benämningen på en grupp bakterier som kan angripa både djur och människor, s.k. zoonoser. Vissa salmonellatyper kan ge besvärliga infektioner hos djur. Det är emellertid bakteriens spridning från djur till människa och dess sjukdomsframkallande egenskaper hos människan som i huvudsak föranlett ingripanden med kontroll- och bekämpandeåtgärder. Sverige har en lång tradition när det gäller att vidta åtgärder för att kontrollera salmonellaförekomst bland anirnalieproducerande djur och vi har internationellt sett en mycket god salmonellasituation. 1 Sverige har antalet årligen rapporterade inhemska fall sedan år 1980, med undantag för ett år, varierat mellan 242 och 863. Som jämförelse kan nämnas Tyskland där antalet fall av salmonellainfektion hos människa fördubblats på tre år och där antalet rapporterade fall år 1992 var ca 180 000.

Enligt lagen ( 1983:738 ) om bekämpande av salmonella hos djur skall den som yrkesmässigt håller fjäderfä för uppfödning till slakt eller för produktion av ägg låta utföra och bekosta undersökning av djuren i fråga om salmonella enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

EG:s bestämmelser om åtgärder mot zoonoser änns i nytillkomna EG-

rättsakter som skall omfattas av EES-avtalet. Dessa bestämmelser föranleder ytterligare åtgärder för att bekämpa salmonella hos djur. Direktiv 92/117/EEG om skyddsåtgärder mot speciäka zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra livsmedelsburna infektioner och förgiftningar ställer krav på salmonellaprovtagning också på avelsfjäderfä. Provtagningar av avelsfjäderfä skall enligt direktivet ske såväl vid uppfödning av avelsfjäderfä som vid produktion av kläckägg. Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om det antal prover som skall tas, vid vilka tillfällen och var proverna skall tas samt om åtgärder som skall vidtas om salmonella påträäas.

Salmonellaprovtagning på avelsfjäderfä sker visserligen i Sverige, men endast på frivillig väg. För att uppnå överensstämmelse med direktiv 92/117/EEG bör lagen ( 1983:738 ) om bekämpande av salmonella hos djur ändras. Bemyndigandet i lagen att meddela föreskrifter om obligatorisk salmonellaprovtagning bör vidgas till att gälla också avelsfjäderfä. Skyldigheten att låta utföra salmonellaundersökning bör gälla inte baraden som föder upp fjäderfä till avel utan också den som har ett kläckeri och producerar kläckägg.

Av de knappt 100 s.k. föräldradjursflockar som änns i dag i landet omfattas drygt hälften antingen av Jordbruksverkets frivilliga salmonellakontroll eller av någon annan form av frivillig salmonellaprovtagning. Ett krav på en obligatorisk salmonellaprovtagning i fråga om avelsfjäderfä innebär därför enligt regeringens uppfattning endast i begränsad omfattning ökade produktionskosmadema för berörda uppfödare.

10.2.3 Förbättrat skydd mot epizootier

Regeringens förslag: När det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat skall beslut enligt epizootilagen om transportförbud och andra begränsningar i fråga om hantering av djur eller varor i fortsättningen kunna gälla större områden än ett område som gränsar till smittförklarade fastigheter.

Sådant beslut samt beslut om smittförklaring och beslut om skyldighet att tillhandahålla utrustning och personal för bekämpningen skall kunna meddelas inte bara av länsstyrelsen utan också av Jordbruksverket.

Föreskrifter om bekämpning skall kunna avse inte bara .oskadliggörande av döda djur utan även oskadliggörande av produkter av djur. Vidare skall föreskrifterna om bekämpning kunna avse - joumalföring i fråga om djur och djurprodukter, oskadliggörande av djur som sprider smitta, och — metoder för provtagning och analys.

Skälen för regeringens förslag: Vissa rättsakter som kommer att omälttas av EES-avtalet innehåller bestämmelser om att s.k. skydds- och övervakningszoner skall inrättas runt en smittad fastighet vid utbrott av en epizootisk sjukdom. Storleken på dessa zoner varierar beroende på sjukdomens art. Enligt direktiv 92/66/EEG som gäller kontroll och bekämpning av Newcastlesjuka skall skyddszonen ha en radie på minst 3 km och övervakningszonen en radie på minst 10 km. Enligt direktiv 92/35/EEG som gäller bekämpning av afrikansk hästpest skall dessa zoner ha en radie på 100 resp. 150 km. Direktiv 92/66/EEG och direktiv 92/40/EEG, som gäller bekämpning av aviär influensa, ställer krav på åtgärder som skall vidtas inom speciella vaccinationszoner som omger skydds- respektive övervakningszonema. Direktiv 93/53/EEG som handlar om äsksjukdomar kräver att vattenområden skall kunna spärras av vid vissa epizootiska sjukdomar.

Enligt 5 & andra stycket ] epizootilagen skall länsstyrelsen besluta om kontrollområde när det är klarlagt att en epizootisk sjukdom har inträffat. Ett beslut om kontrollområde kan inom sådana områden innebära förbud mot transporter eller om andra begränsningar i hanteringen av djur eller varor. Kontrollområdet avser ett område som gränsar till fastigheter där smitta förekommer.

Med hänsyn till innehållet i de redovisade EG-direktiven är bestämmelsen om kontrollområde i 5 5 andra stycket 1 alltför snäv. Den ger inte utrymme för sådana beslut som förutsätts i direktiven. Det måste t.ex. ännas möjlighet att inrätta både skyddszon och övervakningszon. Vidare är kraven i direktiven på omfånget av dessa zoner sådana att besluten om förbud och inskränkningar inte kan begränsas till att gälla endast ett onu'åde som gränsar till fastigheter där smitta förekommer.

En anpassning till EG:s direktiv kan lämpligen ske genom att begränsningen i 5 5 andra stycket 1 till område som gränsar till fastigheter där det änns smitta tas bort. Dessutom bör begreppet kontrollområde utmönstras.

Enligt 5 5 andra stycket 2 skall länsstyrelsen vid en epizootisk sjukdom besluta om stallförbud, dvs. förbud mot tillträde till vissa djurstallar. Det tidigare nämnda direktivet som behandlar äsksjukdomar förutsätteratt tillträdesförbud kan meddelas i fråga om en smittad äskodling. Den nuvarande bestämmelsen ger inte stöd för att besluta om sådant tillträdesförbud.

För att åstadkomma en nödvändig anpassning bör bestämmelsen om stallförbud vidgas till att avse inte bara vissa djurstallar utan också andra anläggningar där djur hålls. Begreppet stallförbud bör ersättas av begreppet tillträdesförbud.

Enligt 5 &. första stycket skall länsstyrelsen i fråga om fastigheter där smitta förekommer besluta om smittförklaring. Med sådan förklaring avses förbud mot persontraäk och transporter till eller från en fastighet eller andra begränsningar i hantering av djur eller varor. Beslut skall meddelas i den utsträckning som behövs för att motverka smittspridning.

De fall av epizootisk sjukdom som har inträffat i Sverige har med

något undantag drabbat begränsade områden. Det kan emellertid tänkas att en epizooti får en sådan spridning att större områden drabbas. Smitta kan t.ex. spridas via livdjurshandeln. I dessa fall är det praktiskt lämpligt att beslut enligt 5 5 kan fattas av Jordbruksverket. Vissa EG—diiektiv förutsätter dessutom att vissa beslut om bekämpning av epizootier i första hand fattas på central och inte på regional nivå.

Enligt 8 & kan länsstyrelsen besluta om skyldighet för innehavare av slakteri att ställa lokaler och utrustning till förfogande-för epizootislakt. Länsstyrelsen kan med stöd av bestämmelsen också besluta att den som har viss utrustning som behövs för att bekämpa eller förebygga en epizootisk sjukdom skall tillhandahålla utrustningen. Beslutet kan också innebära skyldighet för slakteripersonal och ägare av utrustning att delta i bekämpning eller förebyggande åtgärder.

Internationella erfarenheter visar betydelsen av snabba beslut för en effektiv bekämpning av epizootier. Vid en utbredd epizooti är det viktigt att enhetliga beslut kan fattas för större områden. Det kan följaktligen finnas ett behov av att Jordbruksverket kan fatta beslut också enligt 8 &.

Bestämmelserna i 5 och 8 55 bör därför ändras på så sätt att beslut skall fattas av den myndighet som regeringen bestämmer. 1 lagen bör dessutom införas en helt-ny bestämmelse som ger regeringen befogenhet att låta Jordbruksverket i föreskrifter bestämma vilken myndighet som skall besluta. Ändringarna i 5 och 8 55 innebär tillsammans med den nya bestämmelsen att regeringen kan föreskriva dels att beslut skall fattas av Jordbruksverket, dels att verket i sin tur får föreskriva att vissa beslut skall fattas av länsstyrelsen.

Enligt 4 & skall en veterinär, om det änns grundad anledning anta att en epizootisk sjukdom har inträffat, besluta om spärrförklaring. Ett sådant beslut kan bl.a. innefatta besöksförbud i fråga om en fastighet där sjukdomsfall har inträffat. Enligt 6 & skall distriksveterinären upphäva ett sådant beslut när det inte längre änns förutsättningar för beslutet. I paragrafen änns en motsvarande regel för beslut enligt 5 &. Beslut om sådant upphävande lättas av länsstyrelsen.

I fråga om beslut enligt 5 & bör gälla att samma myndighet som har fattat beslutet också skall upphäva detta. En ändring bör följaktligen göras i 6 & som innebär att ett beslut enligt 5 & skall upphävas av den myndighet som regeringen bestämmer.

I 6 & bör vidare det tillägget göras att ett beslut om spärrförklaring enligt 4 5 inte längre skall gälla när ett beslut enligt 5 5 första stycket om smittförklaring upphävs. Praktiska skäl talar för en sådan ordning. Därmed behövs inte längre något särskilt upphävandebeslut av distriktsveterinären.

I 7 & änns ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskrifter om olika bekämpningsåtgärder och förebyggande åtgärder. Sådana föreskrifter kan bl.a. avse oskadliggörande av döda djur.

EES-avtalet kan komma att omfatta flera direktiv om bekämpning av djursjukdomar som innehåller bestämmelser om omhändertagande av djurprodukter. Det gäller sådana produkter som kommit i kontakt med djur och som misstänks vara smittade. Det kan t.ex. vara fråga om kött

och köttprodukter.

Bemyndigandet som gäller föreskrifter om oskadliggörande av döda djur är inte tillräckligt omfattande med hänsyn till EG:s regler på området. För att uppnå överensstämmelse med innehållet i de ovan nämnda direktiven bör bemyndigandet vidgas till att gälla också produkter av djur.

Vissa direktiv innehåller bestämmelser om att djurägaren vid misstanke om viss epizootisk sjukdom i besättningen skall föra journal över djuren (92/40/EEG och 92/66/EEG). Joumalföring kan också krävas vid transport av djur eller djurprodukter till eller från en smittad anläggning.

Direktiv 92/35/EEG innehåller bestämmelser om oskadliggörande av insekter. Även annan skadedjursbekämpning i och kring djurutrymmen kan bli aktuell som en åtgärd för att hindra smittspridning. Det kan t.ex. gälla bekämpning av råttor.

Flera av kontroll— och bekämpningsdirektiven innehåller detaljerade bestämmelser om hur provtagning skall ske och om hur tagna prov skall analyseras.

För de åtgärder som kan bli aktuella i de nu nämnda avseendena änns för närvarande inte något stöd i epizootilagen . Bemyndigande— bestämmelsen i 7 & bör därför utökas med tre nya punkter. Föreskrifter för att bekämpa eller förebygga epozootiska sjukdomar skall kunna meddelas också om joumalföring i fråga om djur och djurprodukter, om oskadliggörande av djur som sprider smitta och om metoder för provtagning och analys.

10.3 Djurfoder (Bilaga 1)

Inom foderområdet har tjugotvå rättsakter tillkommit. Av dessa är tjugo direktiv och två beslut. Fem av direktiven är nya medan femton år ändringar av direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10 .

Sju av rättsakterna handlar om tillsatser av antibiotika eller coccidiostatika. Fyra rättsakter behandlar analysmetoder och två innehåller förteckningar över ingredienser som är förbjudna i foderblandningar. -1 övrigt innehåller rättsakterna föreskrifter om märkning, främmande ämnen, foderråvaror, patogener, dietfoder och bl.a aminosyraprodukter.

Kommissionbeslutet 91 /516/EEG (ändrat genom kommissionens beslut 92/508/EEG) innebär att en lista över ingredienser som inte får användas i foderblandningar införs. I övrigt innebär rättsakterna i huvudsak att olika analysmetoder ändras och att bilageförteckningar över olika ämnen kompletteras.

Samtliga rättsakter kan införlivas med stöd av den nuvarande foderlagstiftningen. Införlivandet måste dock ske med den begränsning som följer av de undantag som Sverige har fått i EES-avtalet i fråga om antibiotika och i fråga om köttmjöl framställt av bl.a. självdöda djur. Det ankommer på Jordbruksverket att meddela de föreskrifter som behövs.

Prop. 1993/94203

' 10.4 Växtskyddsfrågor (Bilaga I)

10.4.1 Allmänt om rättsakterna

På växtskyddsområdet har sex rättsakter tillkommit. Av dessa är tre direktiv och tre beslut. Direktiven är ändringar av direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10 .

Rättsakterna innebär begränsade direktivändringar om bekämpning av skadliga organismer och om hybrider samt beslut om viss experimentverksamhet.

Rättsakterna kan införlivas av Jordbruksverket med stöd av den nuvarande utsädeslagstiftningen.

10.4.2 Skyldighet att föra journal

Regeringens förslag: Den som yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med utsäde skall föra journal över vissa utsädespartier

Skälen för regeringens förslag: Med anledning av regeringens proposition 1992/93:119 om ändringar i livsmedelslagen (1971 :51 l) m.fl. lagar i anledning av EES-avtalet har riksdagen beslutat om vissa ändringar i utsädeslagen (1976:298) (bet. l992/93:JoU6, rskr. 1992/93:101 ). Genom ändringarna anpassades terminologin till vad som gäller inom EG, växtförädlingsavgiften togs bort och lagens regler om export EG-anpassades.

Genom de beslutade ändringarna i utsädeslagen och en ny utsädesförordning har en anpassning av den svenska lagstiftningen skett till rådets direktiv 70/458/EEG om marknadsföring av utsäde av köksväxter. Det har emellertid visat sig att utsädeslagen behöver ändras i ytterligare ett avseende. Vissa direktiv förutsätter nämligen att den som ansvarar för märkning av visst utsäde som är avsett att släppas ut på marknaden för journaler över partier av sådant utsäde. Eftersom en sådan skyldighet innebär åliggande för enskilda krävs lagstöd för att införa motsvarande svenska regler.

I 4 & utsädeslagen änns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva anmälningsskyldighet för den som yrkesmässigt förpackar eller bedriver handel med köksväxtutsäde. Detta bemyndigande bör utvidgas till att avse också föreskrifter om skyldighet att föra journal över partier av utsäde.

10.5 Livsmedel (Bilaga 11)

Regeringens förslag: Genom en ny lag om jordbruksmetoder och livsmedel som är ekologiskt framställda med bemyndiganden att meddela föreskrifter om särskilda villkor i fråga om sådan produktion införs lagstöd för att i svensk lagstiftning inkorporera EG:s förordning 2092/91/EEG om organiskt odlade produkter.

Skälen för regeringens förslag: På livsmedelsområdet har ett fyrtiotal rättsakter tillkommit. Av dessa är ett tjugofemtal direktiv och ett drygt tiotal förordningar. Tio av direktiven är nya och ungefär lika många är ändringar av direktiv som redan omfattas av EES-avtalet. Av förordningarna är det ett fåtal som är nya. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10 .

Rättsakterna på livsmedelsområdet rör i huvudsak livsmedelshygien, livsmedelstillsatser, extraktionsmedel, märkning, gränsvärden för främmande ämnen, livsmedel för särskilda näringsändamål och material som kommer i kontakt med livsmedel. Dessutom finns föreskrifter som reglerar framställning, märkning och kontroll av ekologiskt odlade produkter.

Bland de nytillkomna rättsakterna finns direktivet 91/321/EEG om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och direktivet 93/43/EEG om livsmedelshygien. Den förstnämnda rättsakten är ett särdirektiv till ramdirektivet 89/398/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om livsmedel för särskilda näringsändamål. En anpassning till EG:s regler om livsmedel för särskilda näringsändamål har redan skett genom att livsmedelslagen har ändrats i anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:119, bet. l992/93:Lu11, rskr. 1992/93:100). Det tidigare tillståndskravet i fråga om specialdestinerade livsmedel har ersatts av ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om saluhållande av livsmedel för särskilda näringsändamål. Direktivet om livsmedelshygien kompletterar ramdirektivet 89/397/EEG om livsmedelskontroll. Regler ges för vad som skall iakttas i fråga om livsmedelshygien under hela hanterings- kedjan från tillverkning till distribution och försäljning. Direktivets bestämmelser syftar till att förbättra livsmedelshygienen och öka tilliten till hygienstandarden hos livsmedel. Direktivets bestämmelser är minimibestämmelser och de enskilda medlemsländerna kan ha strängare hygienkrav under förutsättning att inga handelshinder skapas för livsmedel producerade i enlighet med direktivet. Direktivet är ett s.k. ' New Approachdirektiv, dvs. direktivets säkerhetskrav presumeras vara uppfyllda om de europeiska standarderna i EN 29000-serien med hygienregler och riktlinjer för god hygienpraxis följs.

Efter de ändringar som gjorts i livsmedelslagen i anledning av den tidigare nämnda propositionen (1992/931119) ger livsmedelslagstiftningen Livsmedelsverket erforderligt stöd för att införliva samtliga nytillkomna

rättsakter som hör till verkets område. Prop. 1993/94:203

Direktivet 92/1/EEG om temperaturkontroll i utrymmen i transportfordon, fryshus och frysrum innehållande djupfrysta livsmedel föreskriver krav på ändamålsenlig mätutrustning. För transportutrymmen gäller dessutom att mätutrustningen skall vara godkänd av behörig myndighet. Föreskrifter om krav på sådan utrustning saknas för närvarande men kan meddelas med stöd av livsmedelslagen . Bestämmelser om myndighetskontroll av utrustningen änns i lagen ( 1992:1119 ) om teknisk kontroll.

I direktivet 92/2/EEG om fastställande av stickprovsförfarande och gemenskapens analysmetod för den offentliga kontrollen av djupfrysta livsmedels temperatur änns föreskrifter om provtagningsnrtiner och analysmetoder för sådan kontroll. Motsvarande bestämmelser saknas i Sverige i dag. I livsmedelslagen änns emellertid ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela sådana föreskrifter. Nödvändiga föreskrifter bör meddelas av Livsmedelsverket.

Förordningen 2092/91/EEG om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel innehåller bestämmelser om de villkor som skall vara uppfyllda för att en produkt skall få saluföras som ekologiskt odlad. 1 förordningen änns bestämmelser om de krav som ställs på odlingen samt bestämmelser om märkning, obligatorisk kontroll av ekologiskt odlade produkter och om kontrollorganisation.

Marknadssituationen för ekologisk odling har utvecklats mycket positivt de senaste åren. Den främsta orsaken till detta är konsumenternas stora intresse för ekologiska livsmedel.

I dag är ca 2 % av alla grönsaker och all potatis som säljs i Sverige ekologiskt odlade. Störst marknadsandel har morötterna med ca 8 %. Ca 35 000 ton ekologiskt odlad spannmål fanns under år 1993 till försäljning. Mjöl av olika växtslag och havregryn änns tillgängliga på marknaden. Andra förädlade produkter är knäckebröd och mjukt bröd.

Den som odlar eller på annat sätt framställer ekologiska produkter kan frivilligt underkasta sig regler för verksamheten. Det änns i Sverige främst två föreningar med sådana regler.

Svenska Demeterförbundet är en ideell förening. De till förbundet anslutna odlarna förbinder sig skriftligen att följa förbundets regler för odling, vilka är en svensk tillämpning av de internationella demeterreglema. Förbundet har fyra avtalsformer för anslutna odlare. Förbundet tecknar avtal med odlare, förädlare, distributörer och butiker. Avtalen berättigar till användning av förbundets inregistrerade varumärken ”Demeter” och ”Biodyn”.

KRAV är en ekonomisk förening med ett antal organisationer som medlemmar, bl.a. LRF, KF, ICA och Svenska naturskyddsföreningen. Verksamheten utgörs av kontroll av och information om ekologisk odling. Endast en avtalsform änns. Godkända producenter har rätt att använda KRAV-märket på godkända produkter. KRAV godkänner även importerade produkter som uppfyller KRAV:s riktlinjer. 175

Sverige är sedan den 1 januari 1993 preliminärt godkänt som tredje

land i fråga om ekologiskt odlade produkter. För att kunna få ett sådant. godkännande fordras ett kontrollsystem som motsvarar EG:s. Föreskrifter om en sådan kontroll änns i förordningen ( 1992:1085 ) om utförsel av ekologiskt framställda produkter m.m. Med stöd av denna förordning har Jordbruksverket utfärdat föreskrifter om produktion och kontroll av ekologiskt odlade jordbnrksprodukter avsedda för export.

Enligt förordningen får Jordbruksverket överlämna till organisation eller annan sammanslutning, s.k. godkända kontrollorgan, att kontrollera att produktionen sker i överensstämmelse med Jordbruksverkets föreskrifter. I Jordbruksverkets föreskrifter änns bestämmelser om produktion och förädling av ekologiska produkter. Hit hör föreskrifter om tillåtna gödsel- och jordförbättringsmedel, om bekämpning av skadegörare, om utsäde och plantors beskaffenhet, om odlingens belägenhet och om hantering, lagring och förädling. Vidare änns bestämmelser om kontroll av ekologisk produktion. Exempel på sådana regler är föreskrifter om kontrollorgan och om hur produktionskontrollen skall genomföras.

KRAV och Demeterförbundet har av Jordbruksverket godkänts som kontrollorgan och förts upp på EG:s lista över sådana organ. Det innebär att produkter med KRAst och Demeterförbundets märke kan marknadsföras som ”ekologiska” inom EG. Enligt förordningen har Jordbruksverket tillsyn över de godkända kontrollorganen.

Inom EG regleras det ekologiska lantbruket av rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. 1 förordningen änns detaljerade bestämmelser om definitioner, märkning, produktion, kontrollsystem och om import från tredje land.

Förordningen är tillämplig på icke förädlade vegetabiliska jordbruksprodukter och på livsmedel som huvudsakligen består av en eller äera ingredienser av vegetabiliskt ursprung. Förordningen gäller endast för varor som försetts med en sådan beskrivning att den ger intryck av att varan är ekologiskt framställd.

Förordningens produktionsregler änns i artiklarna 6 och 7. Enligt artikel 6 i förordningen får endast vissa ämnen användas som växtskyddsmedel, tvätt- och rengöringsmedel, gödningsmedel eller markberedningsmedel. Ämnena får användas endast på speciella villkor, t.ex. får vissa ämnen användas bara om ett kontrollorgan har konstaterat ett behov av ämnet i fråga. Enligt samma artikel skall grödan från ett skifte anses som ekologisk först då odlingen på skiftet bedrivits med sådana ekologiska metoder som avses i förordningen under en övergångsperiod om minst två år före sådd.

Enligt artikel 5 i förordningen får märkning och reklam för varor som omfattas av förordningen inte innehålla uttryck som syftar på ekologisk produktion om inte vissa villkor är uppfyllda. Varorna måste ha producerats i enlighet med förordningens regler. Produktionen måste dessutom ha skett under sådan kontroll som föreskrivs i förordningen. Uppgift om att produkterna omfattas av ett särskilt kontrollsystem får ingå i märkningen endast om vissa villkor är uppfyllda. T.ex. skall produktionskraven i artiklarna 6 och 7 vara uppfyllda.

Artiklarna 8 och 9 i förordningen behandlar kontrollsystemet. Enligt artikel 8 skall varje aktör på marknaden som producerar, bereder eller från tredje land importerar produkter av det slag som omfattas av förordningen anmäla verksamheten till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där verksamheten bedrivs och ställa sin verksamhet under det kontrollsystem som avses i artikel 9.

Artikel 9 föreskriver att medlemsstaterna skall upprätta ett kontrollsystem som handhas av en eller flera myndigheter eller godkända privata organ. Leverantörerna av produkter som avses i förordningen skall vara underkastade kontrollen. Medlemsstaterna skall utse en myndighet som har ansvar för att godkänna och övervaka privata kontrollorgan.

EG:s förordning om organiskt odlade produkter kommer att omfattas av EES-avtalet och skall därför införlivas i svensk lagstiftning genom inkorporering. Detta bör ske genom föreskrifter som meddelas av Statens jordbruksverk. Eftersom bestämmelserna i förordningen innebär åligganden för enskilda fordras det lagstöd för ett sådant införlivande. Behovet av ett sådant stöd bör tillgodoses genom en ny lag om jordbruksprodukter och livsmedel som är ekologiskt framställda. En sådan lag bör innehålla bemyndiganden som gör det möjligt att meddela föreskrifter om särskilda villkor i fråga om produktion av ekologiskt framställda livsmedel och jordbruksprodukter samt bestämmelser om tillsyn, avgifter och överklagande.

Lagen bör ha avseende på jordbruksprodukter och livsmedel som marknadsförs som ekologiskt framställda. Bemyndigandet att meddela föreskrifter om villkor för sådan marknadsföring bör avse dels odling, hantering, lagring, förädling, märkning och marknadsföring. Det bör ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att meddela föreskriftema. Vidare bör den som producerar, bereder eller från tredje land importerar ekologiskt framställda produkter vara skyldig att anmäla verksamheten till Jordbruksverket.

Jordbruksverket bör ha hand om tillsynen över att föreskrifterna följs. Verket bör också ha ansvaret för att övervaka privata kontrollorgan.

Jordbruksverket bör ha möjlighet att överlämna visst tillsynsansvar till ett godkänt kontrollorgan. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket skall kunna meddela föreskrifter om villkor för godkännande av kontrollorgan, liksom föreskrifter om hur tillsynen skall bedrivas.

Jordbruksverket skall ha möjlighet att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen och föreskrifter som har meddelats med - stöd av lagen skall följas. Föreläggandena skall kunna förenas med vite. Regeringen kommer senare att besluta om en sådan bestämmelse i en förordning till lagen. Jordbruksverket och godkända kontrollorgan skall ha rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen där jordbruksprodukter och livsmedel framställs ekologiskt eller där sådana varor hanteras.

Om ett godkänt kontrollorgan i sin tillsynsverksamhet anser det motiverat att ingripa med ett föreläggande eller förbud får kontrollorganet

underrätta Jordbruksverket om behovet av ett sådant beslut. Kostnadema för tillsynen bör änansieras genom avgifter. I lagen bör därför föras in ett bemyndigande för regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Jordbruksverket att föreskriva att särskilda avgifter får tas ut för tillsynen.

Slutligen bör i lagen ännas en överklagandebestämmelse. Beslut i enskilda fall som kan föranleda överklaganden är förelägganden och förbud meddelade av Jordbruksverket.

10.6 Läkemedel (Bilaga H)

Rådets förordning 2377/90/EEG om inrättandet av ett gemenskaps- förfarande för att fastställa maximalt tillåtna restmängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung omfattas av EES-avtalet och tillhör Jordbruksdepartementets verksam— hetsområde. Förordningen föreskriver gränsvärden för tillåtna rest— mängder av läkemedel i livsmedel, t.ex. kött, äsk, mjölk, ägg och honung. Till förordningen hör ett antal bilagor med förteckningar över läkemedel och gränsvärden.

Förordningens bilagor har ändrats fyra gånger. I ändringsförordningen 675/92/EEG anges gränsvärden, fasta och temporära, för rester av ett antal veterinärmedicinska preparat. Förordningen 762/92/EEG innebär vissa ändringar i kravet på den dokumentation som skall följa med ansökningar om registrering av veterinärmedicinska preparat. Förordningen 3093/92/EEG innebär att fyra nya substanser får temporära gränsvärden. Förordningen 895/93/EEG slutligen innebär att ytterligare fem preparat får gränsvärden, ett permanent och fyra temporära.

Samtliga förordningar kan införlivas med svensk rätt med stöd av livsmedelslagstiftningen. Det ankommer på Livsmedelsverket att inkorporera förordningarna i verkets föreskrifter.

10.7 Gödselmedel (Bilaga H)

I fråga om handelsgödsel har två ändringsdirektiv tillkommit. Rättsaktema är förtecknade i avsnitt 10.10 . Det ena direktivet behandlar analysmetoder och det andra innehåller bl.a. bestämmelser om nya gödselmedel som får betecknas EEG-gödselmedel.

Direktiven kan införlivas med stöd av lagen (1992:1684) om EEG- handelsgödsel. Införlivandet skall dock ske med den begränsning som följer av det undantag som Sverige'har fått i EES-avtalet i fråga om kadmium i handelsgödsel. Det ankommer på Jordbruksverket att införliva rättsakterna. '

10.8 Spritdrycker (Bilaga II)

Vad beträä'ar sprit har elva förordningar tillkommit, varav fem är nya rättsakter och återstoden ändringar i förordningar som omfattas av EES- avtalet. Rättsakterna är förtecknade i avsnitt 10.10 .

Till den del rättsakterna rör svenska förhållanden behandlar de frågor om förbud mot användning av viss typ av förpackning och om deänition, märkning, beskrivning och presentation av spritdrycker och vin. Vidare behandlas analysmetoder och framflyttning av tidpunkten för ikraft— trädandet av en förordning som omfattas av EES-avtalet.

En av förordningarna innebär att vodka som har sitt ursprung i Sverige tullfritt kan exporteras till EG.

Förordningama kan införlivas i den svenska rättsordningen med stöd av livsmedelslagstiftningen. Det ankommer på Livsmedelsverket att inkorporera förordningarna i verkets föreskrifter.

10.9 Protokoll 47

Regeringens förslag: Riksdagen godkänner EES-kommitténs beslut den 21 mars 1994 såvitt avser ändring i protokoll 47 till EES- avtalet.

Protokoll 47 till EES-avtalet om avskaffande av tekniska handelshinder för vin anger att avtalsparterna skall tillåta import och marknadsföring av vinprodukter som producerats i ett EES-land. Innebörden av protokollet är att importen och handeln skall ske i huvudsak i överensstämmelse med gemenskapsrätten på området. Till protokollet har därför fogats ett antal rättsakter som innehåller bestämmelser om bl.a. omsättning och handel, produktdefinitioner och sammansättning av produkter. Protokollet har inte införlivats med svensk rätt.

Avtalspartema har nu inom ramen för den gemensamma EES- kommittén kommit överens om ett tillägg till protokoll 47 om ett ömsesidigt samarbete för kontroll mom vinsektorn. Ändringen återänns i svensk text i bilaga 1.

Ändringen innebär att det till EES-avtalets protokoll 47 har fogats en bilaga 2 om det ömsesidiga kontrollsamarbetet. Vinsektoms olika kontrollmyndigheter i de olika länderna skall upprätta ett samarbete. Syftet med samarbetet är att se till att reglerna för handel med vin, dvs. alla regler som änns i protokoll 47, följs. De överträdelser som särskilt nämns är överträdelser i fråga om sammansättning och vissa egenskaper hos produkterna, märkning och presentation samt tillverkning och saluhållande.

Varje land skall se till att lämpliga kontroller görs, antingen systematiskt eller Stickprovsvis. Det skall ännas tillräckliga resurser hos

myndigheterna att utföra en effektiv kontroll. Om det änns misstanke om allvarlig överträdelse av vinreglema särskilt i fråga om hälsofara eller fusk, skall myndigheterna t.ex. ha rätt till tillträde till vingårdar, produktionslokaler och transportfordon.

En enda sarnordningsmyndighet skall utses i varje land. Om flera kontrollmyndigheter utses skall samordningsmyndigheten se till att arbetet mellan de olika kontrollrnyndigherna koordineras. På begäran från en annan kontrollmyndighet skall den tillfrågade kontrollmyndigheten ta fram all relevant information som gör det möjligt att veriäera att vinreglema följs.

Om en kontrollmyndighet i ett land får reda på eller misstänker att en vara inte uppfyller vinreglema och denna överträdelse kan vara av intresse för ett eller flera andra länder och överträdelsen är sådan att den kan leda till administrativa eller juridiska åtgärder, skall kontroll- myndigheten via samordningsmyndigheten utan dröjsmål underrätta sam- ordningsmyndighetema i berörda länder.

EES-ländema skall förse varandra med förteckningar över samord- ningsmyndigheter och auktoriserade laboratorier samt hålla varandra informerade om administrativa och juridiska beslut som har att göra med vinreglema.

Det bör ankomma på regeringen att ta ställning till hur den svenska kontrollorganisationen bör utformas.

Gemensamma EES-kommitténs beslut i denna del bör godkännas av riksdagen.

Prop. 1993/94:203 10.10 Förteckning över rättsakter

Veterinära frågor

91/499/EEG Rådets direktiv av den 26 juni 1991 om ändring av direktiv 64/432/EEG i den del som gäller diagnostisering av bovin brucellos och enzootisk bovin leukos

91/552/EEG Kommissionsbeslut fastställande Danmarks status rörande newcastlesjukan

91/654/EEG Kommissionens beslut av den 12 december 1991 om vissa skyddsåtgärder i fråga om blötdjur och skaldjur från Storbritannien

91/664/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om utseende av referenslaboratorier på gemenskapsnivå för att undersöka förekomsten av vissa restsubstanser

91/665/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om upprättande av ett samordningsinstitut inom gemenskapen för vacciner mot mul- och klövsjuka och fastställande av institutets uppgifter

91/666/EEG Rådets beslut av den 11 december 1991 om beredskaps-lager av mul-och klövsjukevaccin inom gemenskapen

91/684/EEG Rådets direktiv av den 19 december 1991 om ändring av direktiv 89/437/EEG om hygienfrågor och hälsorisker i samband med tillverkning och utsläppande på marknaden av äggprodukter

91/685/EEG Rådets direktiv av den 11 december 1991 om ändring av direktiv 80/217/EEG om införande av gemenskaps- åtgärder för bekämpning av klassisk svinpest

91/687/EEG Rådets direktiv av den 11 december 1991 om ändring av direktiv 64/432/EEG, 72/461/EEG och 80/215/EEG om vissa åtgärder mot svinpest

92/5/EEG

92/35/EEG

92/36/EEG

92/40/EEG 92/45 IEEG

92/46fEEG

92/47/EEG

92/48/EEG

92/66/EEG

92/92/EEG

92/98/EEG

Rådets direktiv av den 10 februari 1992 om ändring ochuppdateringavdirektiv77/99/EEG om hygienfrågor som påverkar handeln med köttprodukter inom gemenskapen och om ändring av (1 i r e k t i v 64/433/EEG

Rådets direktiv av den 29 april 1992 om kontrollregler och åtgärder för bekämpning av afrikansk hästpest

Rådets direktiv av den 29 april 1992 om ändring vad avser afrikansk hästpest av direktiv 90/426/EEG om djurhälsovillkor vid rörelse och import av hästdjur från tredje land

Rådets direktiv av den 19 maj 1992 om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av aviär influensa

Livsmedelshygieniska och djurhälsokrav vid avlivande av vilt och handel med viltkött

Hygienregler för produktion och handel medobehandlad mjölk, pastöriserad mjölk samt mjölkbaserade produkter '

Rådets direktiv av den 16 juni 1992 om villkoren för beviljande av tillfälliga och begränsade undantag från gemenskapens särskilda hälsoskyddsbestämmelser vid framställning och saluhållande av mjölk och mjölkbaserade produkter

Rådets direktiv av den 16 juni 1992 om fastställande av minimiregler för hygienen för äskprodukter som fångats av vissa fartyg enligt artikel 3.1 a i i direktiv 91/493/EEG

Rådets direktiv av den 14 juli 1992 om gemenskapsåtgärder för bekämpning av newcastlesjukan

Kommissionens beslut av den 9 januari 1992 om de krav på utrustning och inredning vid leverans- och rensningsanläggningar för levande tvåskaliga blötdjur från vilka undantag kan medges

Rådets beslut av den 10 februari 1992 om ändring av beslut 90/218/EEG om utsläppande på marknaden och tillförsel av bovint somatotropin (BST)

92/110/EEG Rådets direktiv av den 14 december 1992 om ändring Prop. 1993/94:203 av direktiv 88/657/EEG om fastställande av krav vid fram-ställning av och handel med malet kött, kött i stycken på mindre än 100 gram och köttprodukter

92/116/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om ändring och uppdatering av direktiv 71/118/EEG om hygienfrågor som påverkar handeln med färskt kött av fjäderfä.

92/117/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om ' skyddsåtgärder mot speciäka zoonoser och zoonotiska agenser hos djur och animaliska produkter för att förhindra utbrott av livsmedelsburna infektioner och förgiftningar

92/118/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 fastställande djurhälso- och folkhälsokrav rörande handel och import av produkter som ej är reglerade genom specifika regler enligt direktiv 89/662/EEG och 90/425/EEG

92/119/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om införande av allmänna gemenskapsåtgärder för bekämpning av vissa djursjukdomar och särskilda åtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular disease, SVD)

92/120/EEG Rådets direktiv av den 17 december 1992 om villkoren för att medge tillfälliga och begränsade undantag från de särskilda hälsobestämmelsema på gemenskapsnåvå för produktion och saluhållande av vissa produkter av animaliskt ursprung

92/130/EEG Kommissionens beslut av den 13 februari 1992 om ändring avbilagoma B och C till rådets direktiv 90/426/EEG

92/188/EEG Kommissionens beslut av den 10 mars 1992 om vissa skyddsåtgärder mot blåöronsjuka (PRRS)

92/216/EEG Kommissionens beslut av den 26 mars 1992 om insamling av uppgifter om tävlingar för hästdjur som avses i artikel 4.2 i rådets direktiv 90/428/EEG

92/290/EEG Kommissionens beslut av den 14 maj 1992 om vissa skyddsåtgärder för embryon av nötkreatur i samband med bovin spongiös encefalopati (BSE) i 183 Storbritannien

92/339/EEG

92/340/EEG

92/353/EEG

92/354/EEG

92/369/EEG

92/ 3 80/EEG

92/381/EEG

92/450/EEG

92/451/EEG

Kommissionens beslut av den 2 juni 1992 om Irlands stäms med avseende på newcastlesjukan

Kommissionens beslut av den 2 juni 1992 om undersökning av fjäderfä för newcastlesjuka före förflyttning enligt artikel 12 i rådets direktiv 90/539/EEG

Kommissionens beslut av den 11 juni 1992 om fastställande av kriterier för godkännande eller erkännande av organisationer och sammanslutningar som för eller upprättar starnböcker för registrerade hästdjur

Kommissionens beslut av den 11 juni 1992 om fastställande av vissa regler för att säkerställa samordningen mellan organisationer och sammanslutningar som för eller upprättar starnböcker för registrerade hästdjur

Kommissionens beslut av den 24 juni 1992 om ändring av vaccinationsvillkoren för fjäderfä i bilaga III till rådets direktiv 90/539/EEG om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen och för import från tredje land av fjäderfä och kläckningsägg

Kommissionens beslut av den 2 juli 1992 om ändring av listan över inrättningar och laboratorier som har rätt att hantera mul- och klövsjukans virus enligt direktiv 85/511/EEG om införande av gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka

Kommissionens beslut av den 3 juli 1992 om fastställande av status för en region i Storbritannien med avseende på newcastlesjukan

Kommissionens beslut av den 30 juli 1992 om ändring för tredje gången av "rådets direktiv 82/894/EEG om anmälan av djursjukdomar inom gemenskapen och om tillfällig ändring av anmälningsfrekvensen för bovin spongiforrn encefalopati

Kommissionens beslut av den 30 juli 1992 om vissa hälsoskyddsåtgärder mot afrikansk svinpest inom den italienska regionen Sardinien -

92/490/EEG Kommissionens beslut av den 6 oktober 1992 om Prop. 1993/941203 ändring av beslut 92/188/EEG om vissa skyddsåtgärder mot PRRS (Porcine Reproductive and Respiratory syndrome) blåöronsjuka

92/532/EEG Kommissionens beslut av den 19 november 1992 om fastställande av provtagningsplaner och diagnostiska metoder för påvisande och bekräftelse av vissa äsksjukdomar

92/538/EEG Kommissionens beslut av den 9 november 1992 om Storbritanniens och Nordirlands status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och vital hemorragisk septikemi

92/562/ EEG Kommissionens beslut av den 17 november 1992 angående godkännande av alternativa värmebehandlingssystem för högriskmaterial

92/608/EEG Council Desicion of 14 November 1992 laying down methods for the analysis and testing of heat—treated milk for direct human consumption

93/22/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om fastställande av förebild för sådana äyttningsdokument som avses i artikel 14 i rådets direktiv 91/67/EEG

93/24/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om ytterligare garantier med avseende på Aujeszky's sjukdom för svin som skall sändas till medlemsstater eller regioner som är fria från sjukdomen

93/25/EEG Kommissionens beslut av den 11 december 1992 om godkännande av vissa behandlingar för att undertrycka utvecklingen av patogena mikroorganismeritvåskaliga blötdjur och marina snäckor

93/39/EEG Kommissionens beslut av den 18 december 1992 om Guernsey status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi

93/40/EEG Kommissionens beslut av den 18 december 1992 om Isle of Mans status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi

93/42/EEG Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om ytterligare garantier i samband med smittsam bovin rinotrakeit för nötkreatur som skall s k i c ka s till 185 Danmark

93/44/EEG

93/51 EEG

93/52/EEG

93/52/EEG

93/53/EEG

93/54/EEG

93/55/EEG

93/60/EEG

93/73/EEG

93 /74/EEG

Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om godkännande av Storbritanniens åtgärdsprogram mot ”spring viremia- of carp” samt bestämning av tilläggsgarantiema för vissa fiskarter i sändningar till Storbritannien, Nordirland, Isle of Man och Guernsey

Kommissionens beslut av den 15 december 1992 om de mikrobiologiska kriterierna vid framställning av kokta skal- och blötdjur

Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om fastställande av att vissa medlemsstater eller regioner iakttar kraven i fråga om brucellos (B. melitensis) och erkännande av deras status som medlemsstat eller region som är oäiciellt fri från denna sjukdom

Rådets direktiv av den 24 juni 1993 om ändring av direktiv 89/556/EEG om djurhälsovillkor för handel inom gemenskapen med och import från tredje lad w embryon från tamdjur av nötkreatur

Rådets direktiv av den 24 juni 1993 om gemenskapens minirniåtgärder för bekämpning av vissa äsksjukdomar

Rådets direktiv av den 24 juni 1993 om ändring av direktiv9l/67/EEG om djurhälsovillkor för utsläppande på marknaden av djur och produkter från vattenbruk

Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om ändring av garantiema för införsel av blötdjur till områden för vilka det änns godkända program för Bonamia ostrae och Marteilia refringens

Rådets direktiv av den 30 juni 1993 om ändring av direktiv 88/407/EEG om djurhälsokrav som är tillämpliga vid handel inom gemenskapen med och import av djurfryst sperma från tamdjur av nötkreatur samt-utvidgning av det till att omfatta färsk sperma från nötkreatur

Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om Irlands status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi

Kommissionens beslut av den 21 december 1992 om Danmarks status med avseende på smittsam hematopoetisk nekros och viral hemorragisk septikemi

93/77/EEG

93/169/EEG

93/178/EEG

93/200/EEG

93/244/EEG

93/256/EEG

93/257/EEG

93/341/EEG

93/351/EEG

93/383/EEG

93/384/EEG

Kommissionens beslut av den 22 december 1992 om fästställande av vissa övergångsbestämmelser som är nödvändiga för att underlätta övergången" till den ordning som fastställs i direktiv 91/68/EEG

Kommissionens beslut av den 19 februari 1993 om ändring av beslut 93/55/EEG om garantiema för vissa blötdjur

Kommissionens beslut av den 26 mars 1993 om vissa skyddsåtgärder mot vesikulär svinsjuka (Swine vesicular disease, SVD)

Komrrrissionens beslut av den 10 rrrars 1993 om god— kännande av programmet för utrotning av Aujeszkys sjuk-dom i Luxenburg

Kommissionens beslut av den 2 april 1 9 9 3 o m tilläggsgarantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall sändas till vissa regioner i gemenskapen

Commission Decision of 14 April 1993 laying down the methods to be used for detecting residues of substances having a hormonal or a thyroctatic action

Commission Decision of 15 April 1993 laying down the reference methods and the list of national reference laboratories for detecting residues

Kommissionens beslut av dne 13 maj 1993 ornändring av beslut 93/24/EEG om ytterligare garantier med avseende på Aujeszkys sjukdom för svin som skall sändas till regioner i Frankrike som är fria från sjukdomen

Commission Decision of 19 May 1993 determining analysis methods, sampling plans and maximum l'mits for mercury in äshery products

Council Decision of 14 June 1993 on r e fe r e n c e laboratories for the monitoring of Marine biotoxins

Rådets beslut av den 14 juni 1993 om ändring av direktiv 80/217/EEG omi n f ö r a n d e a v gemenskapsåtgärder för bekämpning av klassisk svinpest

Prop. 1993/94203

93/443/EEG

93/455/EEG

93/566/EG

93/575/EG

93/600/EG

93/602/EG

93/621/EG

93/623/EG

93/664/EG

93/67l/EG

93/687/EG

Kommissionens beslut av den 6 juli 1993 om ändring för andra gången av rådets beslut 89/21/EEG om avsteg från förbudi fråga om afrikansk svinpest för vissa regioner i Spanien

Kommissionens beslut av den 23 juli 1993 o m godkännande av vissa katastrofplaner för bekämpning av mul- och klövsjuka

Konunissionens beslut av den 4 november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och om upphävande av beslut 93/539/EEG

Kommissionens beslut av den 8 november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot afrikansk svinpest i Spanien

Kommissionens beslut av den 19 november 1993 om ändring av beslut 93/575/EG om vissa skyddsåtgärder mot afrikansk svinpest i Spanien

Kommissionens beslut av den 19 november 1993 om vissa skyddsåtgärder mot afrikansk svinpest i Portugal

Kommissionens beslut-av den 30 november 1993 om ändring av beslut 93/566/EG om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut 93/539/EEG

Commission Decision of 20 October 1993 establishing the identification document (passport) accompanying registered equidae

Kommissionens beslut av den 6 december 1993 om ändring för andra gången av beslut 93/24/EEG om ytterligare garantier med avseende på A u j e s 2 k y 5 sjukdom för svin som skall sändas till regioner i Frankrike som är fria från sjukdomen

Kommissionens beslut av den 10 december 1993 om ändring för andra gången av beslut 93/566/EG om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut 93/539/EEG

Kommissionens beslut av den 17 december 1993 om vissa skyddsåtgärder mot mul- och klövsjuka i Italien . och om upphävande av beslut 93/180/EEG

93/699/EG Kommissionens beslut av den 21 december 1993 om Prop. 1993/942203 märk-ning och användning av griskött för tillämpning av artikel 9 i rådets direktiv 80/217/EEG

93/718/EG Rådets beslut av den 22 december 1993 ornändringav beslut 90/218/EEG om tillförsel av bovint- somatotropin (BST)

93/720/EG Kommissionens beslut av den 30 december 1993 om ändring för tredje gången av beslut 93/566/EG om vissa skyddsåtgärder mot klassisk svinpest i Tyskland och om ersättning av beslut 93/539/EEG

94/14/EG Kommissionens beslut av den 21 december 1993 om upprättandet av en förteckning över anläggningar inom gemenskapen som har medgetts tillfälliga och begränsade undantag från särskilda hälsoföreskrifter inom gemenskapen beträffande framställning 0 c h marknadsföring av färskt kött

Djurfoder

91/508/EEG Kommissionens direktiv av den 9 september 1991 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser

91/516/EEG Kommissionens beslut av den 9 september 1991 om upprättande av en förteckning över råvaror vilkas användning är förbjudna i foderblandningar

91/620/EEG Kommissionens direktiv av den 22 november 1991 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser

91/681/EEG Rådets direktiv av den 19 december 1991 om ändring av direktiv 90/44/EEG om ändring av direktiv 79/373/EEG om marknadsföring av foderblandningar

92/63/EEG Kommissionens direktiv av den 10 juli 1992 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 74/63/EEG om främmande ämnen och produkter i djurfoder

92/64/EEG Kommissionens direktiv av den 13 juli 1992 om ändring av rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser ' 139

92/87/EEG

92/88/EEG

92/89/EEG

92/95/EEG

92/99/EEG

92/1 13/EEG

92/508/EEG

93/26/EEG

93/27/EEG

93/28/EEG

93/55/EEG

Commission Directive of 26 October 1992 establishing a non-exclusive list of the main ingredients normally used and marketed for the preparation of compound feedingstuffs intended for animals other than pets

Rådets direktiv av den 26 oktober 1992 om ändring av direktiv 74/63/EEG om främmande ämnen och produkter i djurfoder

Commission Directive of 3 November 1992 amending Annex 1 to Fourth Directive 73/46/EEC establishing Community methods of analysis for the ofäcial control of feedingstuffs

Commission Directive of 9 November 1992 amending the Annex to the Seventh Directive 76/372/EEC establishing Community methods of analysis for the official control of feedingstuffs

Kommissionens direktiv av den 17 november 1992 om ändring av bilagorna till rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser

Commission Directive of 16 December 1992 amending Council Directive 70/524/EEC concerning additives in feedingstuffs

Kommissionens beslut av den 20 oktober 1992 om ändring av beslut 91/516/EEG om upprättande av en förteckning över råvaror vilkas användning är förbjuden i foderblandningar

Kommissionens direktiv av den 4 juni 1993 om ändring av rådets direktiv 82/471/EEG om vissa produkter som används i djurfoder

Commission Directive of 4 June 1993 amendning Council Directive 70/524/EEC concerning additives in feedingstuffs

Kommissionens direktiv av den 4 juni 1993 om ändring av bilaga-1 till kommissionens tredje direktiv 72/199/EEG om gemenskapsmetoder för analys vid den officiella foderkontrollen

Kommissionens direktiv av den 25" juni 1993 om ändring av rådets direktiv 70/524/EEG om fodertillsatser

93/56/EEG

93/70/EEG

93/74/EEG

Kommissionens direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av rådets direktiv 82/471/EEG om vissa produkter som används i djurfoder

Kommissionens elfte direktiv av den 28 juli 1993 om gemenskapsmetoder för analys vid den oäiciella foderkontrollen

Rådets direktiv av den 13 september 1993 om foder för särskilda näringsbehov

Växtskyddsfrågor

92/9/EEG

92/19/EEG

92/107

92/195/EEG

92/520/EEG

93/2/EEG

93/213/EEG

Kommissionens direktiv av den 19 februari 1992 om ändring av vissa bilagor till rådets direktiv 69/208/EEG om marknadsföring av utsäde av olje— och äberväxter

Kommissionens direktiv av den 23 mars 1992 om ändring av direktiv 66/401/EEG om marknadsföring av utsäde av foderväxter

Kommissionens beslut av den 17 mars 1992 om anordnande av ett tidsbegränsat försök enligt rådets direktiv 66/401/EEG om marknadsföring av utsäde av foderväxter, avseende ökning av högsta vikt för ett parti

Kommissionens beslut av den 3 november 1992 om ändring av beslut 89/374/EEG av den 2 juni 1989 om anordnande av ett tillfälligt experiment enligt rådets direktiv 66/402/EEG om marknadsföring av utsäde av stråsäd, för att fastställa de villkor som skall uppfyllas beträffande grödan och utsädet av hybridråg

Kommissionens direktiv av den 28 januari 1993 om ändring av bilaga 2 till rådets direktiv 66/402/EEG om marknadsföring av utsäde av stråsäd

Kommissionens beslut av den 18 mars 1 9 9 3 o m anordnande av ett tidsbegränsat försök vad gäller maximihalten-av avfall i utsäde av sojabönor -

Livsmedel

91/321/EEG

9 1 /2092/EEG

92/1/EEG

92/2/EEG

92/4/EEG

92/11/EEG

92/39/EEG

92/94/EEG

92/115/EEG

92/1535/EEG

Kommissionens direktiv av den 14 maj 1991 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring

Rådets förordning av den 24 juni 1991 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och upgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel

Kommissionens direktiv av den 13 januari 1992 om temperaturkontroll i utrymmen i transportfordon, fryshus och frysrum innehållande djupfrysta livsmedel

Kommissionens direktiv av den 13 januari 1992 om fastställande av stickprovsförfarande och gemenskapens analysmetod för den offentliga kontrollen av djupfrysta livsmedels temperatur

Kommissionens direktiv av den 10 februari 1992 om ändring i rådets direktiv 78/663/EEG om särskilda renhetskriterier för emulgerings-, stabiliserings-, förtjocknings- och geleringsmedel för användning i livsmedel

Rådets direktiv av den 3 mars 1992 om ändring av rådets direktiv 89/396/EEG av den 14 juni 1989 om identifikationsmärkning av livsmedelspartier.

Kommissions direktiv av den 14 maj 1992 om ändring av direktiv 90/128/EEG om material och varor av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel

Kommissionens förordning av den 14 januari 1992 om genomförande av den ordning för import från tredje land som föreskrivs i förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel

Rådets direktiv av den 17 december 1992 om en första ändring av direktiv 88/344/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om extraktionsmedel vid framställning av livsmedel och livsmedelsingredienser

Rådets förordning av den 15 juni 1992 om ändring av bilaga 1 och 3 till rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk prodution av jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och livsmedel

92/2083/EEG Rådets förordning av den 14 juli 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och livsmedel

93/5/EEG Rådets direktiv av den 25 februari 1993 om hjälp till kommissionen och samarbete från medlemsstaternas sida vid den vetenskapliga granskningen av livsmedelsfrågor

93/8/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om ändring av rådets direktiv 82/711/EEG om fastställelse av de grundregler som behövs för undersökning av migration av beståndsdelar i material och produkter av plast avsedda att komma i kontakt med livsmedel

93/9/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om ändring av direktiv 90/128/EEG om material och produkter av plast som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel

93/10/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om material och produkter av regenererad cellulosaälm som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel

93/11/EEG Kommissionens direktiv av den 15 mars 1993 om utlösning av N-nitrosaminer och N-nitroserbara ämnen från dinappar och tröstrrappar av elastomer eller

gummi

93/43/EEG Rådets direktiv av den 14 juni 1993 om livsmedels— hygien

93/45/EEG Kommissionens direktiv av den 17 juni 1 9 9 3 o m

tillverkning av nektar utan tillsats av sötningsmedel eller honung

93/57/EEG Rådets direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av bilagorna till direktiven 86/362/EEG och 86/363/EEG om fastställande av gränsvärden för

bekärnpningsmedelsrester i och på spannmål respektive livsmedel av animaliskt ursprung

93/58/EEG . Rådets direktiv av den 29 juni 1993 om ändring av bilaga 2 till direktiv 76/895/EEG om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester i och på frukt och grönsaker och bilagan till direktiv 90/642/EEG om fastställande av gränsvärden för bekämpningsmedelsrester- i och på produkter av

93/77/EEG

93/99/EEG

93/102/EEG

93/111/EEG

93/207/EEG

93/315/EEG

93/1593/EEG

93/2608/EEG

93/C345/O3/

vegetabiliskt ursprung inklusive frukt och grönsaker, samt om upprättandet av en första lista av gränsvärden

Rådets direktiv av den 21 september 1993 o m fruktjuice och vissa liknande produkter

Rådets direktiv av den 29 oktober 1993 om ytterligare åtgärder för offentlig kontroll av livsmedel

Kommissionens direktiv av den 16 november 1993 om ändring av direktiv 79/112/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om m ä r k n i n g , presentation och reklam i fråga om livsmedel

Kommissionens direktiv av den 10 december 1993 om ändring av direktiv 93/10/EEG om material och produkter tillverkade av regenererad cellulosaälm avsedda att komma i kontakt med livsmedel

Kommissionens förordning av den 29 januari 1993 om deänition av innehållet i bilaga 6 till förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel samt om tillämpningsföreskrifter för artikel 5.4 i den förordningen

Rådets förordning av den 8 februari 1993 om fastställande av gemenskapsförfaranden för främmande ämnen i livsmedel

Kommissionens förordning av den 24 juni 1993 om ändring av förordning (EEG) nr 3713/92 om uppskjutande, vid import från vissa icke— medlemsländer, av tillämpningen av artikel 11.1 i rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk odling av jordbruksprodukter och uppgift därom på jordbruksprodukter och livsmedel

Kommissionens förordning av den 23 september 1993 om ändring av bilagorna 1—3 till rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter om livsmedel

EEGKommissionens meddelande om användningenav språk vid saluföring av livsmedel efter domen i Peetersmålet

91/C270/2/EEG

Läkemedel

92/675/EEG

92/762/EEG

93/2901/EEG

93/3425/EEG

93/3426/EG

Gödselmedel

93/1/EEG

Tolkningsmeddelande från kommissionen om handelsnamn på livsmedel

Kommissionens förordning av den 18 mars 1992 om ändring av bilagorna 1 och 3 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemensskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restrnängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung

Kommissionens förordning av den 27 mars 1992 om ändring av bilaga 5 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa maximalt tillåtna restrnängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung

Rådets förordning av den 18 oktober 1993 om ändring av bilagorna 1—4 till förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande f ö r a t t fastställa maximalt tillåtna r e s 1 m ä n g d e r a v veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung

Konunissionens förordning av den 14 december 1993 om ändring av bilagorna 1 och 2 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa rn a x i m a 1 t tillåtna restrnängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung

Kommissionens förordning av den 14 december 1993 om ändring av bilagorna 3 och 4 till rådets förordning (EEG) nr 2377/90 om inrättandet av ett gemenskapsförfarande för att fastställa m a x i m a 1 t tillåtna restinängder av veterinärmedicinska läkemedel i livsmedel med animaliskt ursprung

Kommissionens direktiv av den 21 januari 1993 om ändring av direktiv 77/535/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om provtagnings- och analysmetoder för gödselmedel (analysmetoder för spårämnen)

Prop. 1993/941203

93/69/EEG

Spritdrycker

91/3664/EEG

92/351/EEG

92/1238/EEG

92/1914/EEG

92/2009/EEG

92/3279/EEG

92/3280/EEG

Kommissionens direktiv av den 23 juli 1993 om anpassning till teknisk utveckling av rådets direktiv 76/116/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om gödselmedel

Kommissionens förordning av den 16 december 1991 om övergångsbestämmelser för aromatiserande viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter

Kommissionens förordning av den 13 februari 1992 om ändring av den tyska versionen av förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelser för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter

Commission Regulation of 8 May 1992 detemiining the Community methods applicable in the wine sector for the analysis of neutral alcohol

Kommissionens förordning av den 10 juli 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelsr för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter

Kommissionens förordning av den 20 juli 1992 om gemenskapsmetoder för analys av den jordbruksalkohol som används vid framställning av spritdrycker, aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter

Rådets förordning av den 9 november 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1601/91 om allmänna regler för deänition, beskrivning och presentation av aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatisrade drinkar baserade på vinprodukter

Rådets förordning av den 9 november 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1576/89 om allmänna regler för deänition, beskrivning och presentation av spritdrycker

92/3458/EEG

92/3568/EEG

93/1791/EEG

Kommissionens förordning av den 30 november 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 1014/90 om detaljerade tillämpningsföreskrifter för deänitioner, beskrivningar och presentation av spritdrycker

Kommissionens förordning av den 10 december 1992 om ändring av förordning (EEG) nr 3664/91 om övergångsbestämmelser för aromatiserade viner, aromatiserade vinbaserade drycker och aromatiserade drinkar baserade på vinprodukter

Commission Regulation of 10 December 1992 amending Regulation (EEC) No 3664/91 laying down transitional measures for aromitized wines, aromitized wine-based drinks and aromitized wine-product cocktails

11 Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde

11.1 Inledning

Arbetsmarknadsdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor som rör arbetsmarknaden, arbetslivet samt regionalpolitiken. Under perioden den 1 augusti 1991 - 31 december 1993 har rådet antagit elva direktiv inom arbetsmiljöområdet och två direktiv inom det arbetsrättsliga området. Samtliga dessa direktiv, utom ett direktiv 93/194/EEG, som rör arbetstidsfrågor, omfattas av Gemensamma EES-kommitténs beslut.

11.2 Arbetsmiljö (Bilaga II och XVIII)

På produktområdet (Bilaga II) har under perioden tre direktiv antagits som har betydelse för svensk arbetsmiljöreglering.

Det första är rådets direktiv 93/44/EEG om ändring av maskindirektivet 89/392/EEG som syftar till att klara ut gränsdragningen mellan maskindirektivet och det av EG föreslagna hissdirektivet, vilket skall gälla för personhissar. Ändringsdirektivet skall införlivas av medlemsstaterna senast den 1 januari 1995.

Det andra är kommissionens direkriv 91/659/EEG gällande teknisk anpassning av bilaga I till rådets direktiv 76/769/EEG avseende begränsning av försäljning och användning av vissa farliga ämnen och beredningar (asbest). Direktivet innehåller en ändring, som innebär förbud mot försäljning och användning av all asbest, utom krysotil. Direktivet skall ha införlivats senast den 1 januari 1993 (se även avsnitt 15222 ).

Det tredje är rådets direktiv 93/68/EEG rörande EG—märkning som innebär att nya regler för EG-märkning införs i de direktiv som utformats enligt den nya metoden samt för lågspänningsdirektivet. Reglerna skall gälla från den 1 januari 1995 med en övergångstid för det nationella införlivandet till den 1 januari 1997 (se även avsnitt 13.2.39 .

På området säkerhet och hälsa i arbetet (bilaga XVIII) har under perioden antagits följande direktiv.

Rådets direktiv 92/57/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid tillfälliga eller rörliga arbetsplatser (byggplatsdirektivet) omfattar all byggverksamhet, inklusive byggnads-, anläggnings-, schaktnings-, reparations—, rivnings— och underhållsarbete samt monterings- och nedmonteringsarbete. I direktivet regleras arbetsgivares och ensamföretagares skyldigheter. Direktivet innehåller bl.a. regler om samordningsansvar samt krav på att en plan för arbetsmiljöarbetet upprättas för byggplatsen. Direktivet skall vara införlivat i medlemsländerna senast den 31 december 1993.

] rådets direktiv 92/91 /EEG om minimikrav för arr förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindusrrin med

borrningsverksamhet samt rådets direktiv 92/104/EEG om minimikrav för att förbättra skyddet för säkerhet och hälsa för arbetstagare i utvinningsindustrin med överjords- och underjordsarbete föreskrivs skyldigheter för arbetsgivaren vad avser bl.a. information till och samråd med arbetstagare och vad avser brandskydd, explosionsrisker, utrymmningsvågar samt kommunikations- och larmsystem. Direktiven ställer, liksom byggplatsdirektivet, krav på upprättande av en plan för att garantera säkerhet och hälsa för arbetstagarna. Direktiven skall vara införlivade i medlemsländerna senast i november respektive december 1994. '

I rådets direktiv 92/58/EEG om minimikrav för reglering av varselmärkning/signalering i arbetet upptas allmänna bestämmelser -om arbetsgivarens skyldighet att markera riskzoner med varningsskyltar. Specificerade krav på hur denna vamingsskyltning skall utföras anges i bilagorna. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaterna senast den 24 juni 1994. Direktivet ersätter rådets direktiv 77/576/EEG.

En arbetsgrupp inom arbetsmarknadsdepartementet har sett över behovet av ändringar i lagstiftningen vid ett krav på införlivande av de tillkomna rättsakterna på arbetsmiljöområdet. Arbetsgruppen har i en rapport Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet ( Ds 1993:82 ) lämnat förslag till sådana ändringar i arbetsmiljölagen som krävs för att kunna införliva direktiven i svensk rätt. Förslagen har behandlats i regeringens proposition om ändringar i arbetmiljölagen ( prop. 1993/94:186 ).

Enligt rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerheten och hälsan i arbetet för gravida arbetstagare och för arbetstagare som nyligen fött barn eller ammar skall medlemsstaterna tillförsäkra gravida kvinnor minst 14 veckors sammanhängande barnledighet under tiden före eller efter förlossningen enligt nationell lagstiftning eller praxis. Av bamledigheten skall minst två veckor vara obligatoriska under tiden före eller efter förlossningen. Därutöver reglerar direktivet arbetsgivarens ansvar för att utföra en riskvärdering i syfte att undersöka huruvida särskilda risker kan föreligga för berörda kvinnor.

1 direktivet anges bl.a. att om arbetsgivaren efter en riskvärdering får klart för sig att arbetsmiljön kan innebära risk för hälsa och säkerhet eller risk för skadlig effekt på graviditet eller amning skall arbetsförhållandena ändras så att riskerna elimineras. Om detta inte är möjligt skall omplacering ske. Om inte heller omplacering är möjlig skall kvinnan garanteras betald ledighet för nödvändig tid i enlighet med respektive lands lagstiftning eller praxis.

Enligt direktivet skall vidare nattarbete inte heller behöva utföras av de grupper kvinnor som direktivet omfattar om läkare anser att det påverkar hälsa och säkerhet. Omplacering till dagtid skall ske. Om detta inte går att genomföra skall kvinnan erbjudas betald ledighet.

Slutligen skall också nämnas att direktivet anger att medlemsstaterna skall vidta erforderliga åtgärder för att försäkra att gravida kvinnor har möjlighet att. i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis, vara frånvarande från arbetet utan löneavdrag för graviditetsundersökningat om sådana undersökningar måste utföras under arbetstid. Direktivet skall

vara införlivat i medlemsländema senast den 19 oktober 1994.

Som framgår av vad som ovan sagts innehåller direktivet bestämmelser av olika karaktär. Det innehåller dels skyddsbestämmelser när det gäller säkerhet och hälsa, dels bestämmelser som rör anställningsavtalet och förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dvs. rent arbetsrättsliga bestämmelser.

Införlivandet av direktivet berör såvitt gäller skyddsbestämmelsema arbetsmiljölagen och har i denna del behandlats i den ovan nämnda rapporten Nya EG-regler på arbetsmiljöområdet ( Ds 1993:82 ) och föranleder inte några ändringar i arbetsmiljölagen ( prop. 1993/94:186 s. 61 - 63 ).

När det gäller behovet av lagändringar med anledning av de bestämmelser i direktivet som avser annat än skyddet för säkerhet och - hälsa finns anledning att överväga vissa frågor ytterligare. Behovet av översyn gäller bl.a. rätten till obligatorisk ledighet i samband med förlossning, rånen till omplacering samt rätten att vara frånvarande från arbetet utan löneavdrag för graviditetsundersökningar.

En särskild utredare har tillkallats för att se över ledighetslagstiftningen (A l993:01, dir. 1992z98). Utredaren har enligt sina direktiv att se över bl.a. lagen (19781410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. ( föräldraledighetslagen ). För utredaren gäller de allmänna direktiven att beakta EG-aspekten (dir 1988243). Inom ramen för utredarens uppdrag faller således att bl.a. överväga vilka konsekvenser som ett krav på införlivande av de nu berörda delarna av direktivet om gravida kvinnor får för den svenska ledighetslagstiftningen. Utredarens arbete beräknas vara avslutat under mars månad 1994.

Sedan arbetsgruppen i oktober 1993 avlämnat sin rapport har ytterligare tre direktiv antagits.

Det första direktivet är ett ändringsdirektiv 93/88/EEG till direktiv 90/697/EEG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för biologiska agenser i arbetet. Direktivet innehåller bl.a. en förteckning över biologiska agenser samt en klassificering av dessa. Direktivet innehåller även vissa rekommendationer som skall gälla i de fall arbetsgivaren är skyldig att erbjuda arbetstagaren vaccination. Ändringsdirektivet skall ha införlivats i medlemsstaterna senast den 30 april 1994.

Det andra är rådets direktiv 93/95/EEG om ändring av rådets direktiv 89/686/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning. Direktivet förlänger tiden under vilken personlig skyddsutrustning kan kontrolleras enligt gällande nationella regler till den 30 juni 1995. Ändringsdirektivet anger vidare att motorcykelhjälm och visir inte längre utgör sådan persoan skyddsutrustning som täcks av grunddirektivet. Direktivet skall införlivas av medlemsstaterna senast tre månader efter den 29 oktober 1993 då direktivet antogs.

De nu refererade direktiven föranleder inte några ändringar i arbetsmiljölagen .

Det tredje direktivet är rådets direktiv 93/104/EEG om vissa aspekter på organiserandet av arbetstiden. Direktivet ”antogs av ministerrådet den

23 november 1993. Direktivet omfattas inte av Gemensamma EES- kommitte'ns nu aktuella beslut.

Den 29 november 1993 tillsattes en arbetsgrupp inom Arbetsmarknadsdepartementet med uppgift att analysera direktivet i förhållande till gällande lagstiftning. Uppdraget skall genomföras efter samråd med arbetsmarknadens parter och vara slutfört senast den 1 april 1994. Regeringen kommer därefter att ta ställning till hur arbetet bör bedrivas vidare.

11.3 Arbetsrätt (Bilaga XVIII)

De arbetsrättsliga direktiven är dels rådets direktiv 91/533/EEG om arbetsgivares skyldighet att upplysa arbetstagare om de villkor som gäller i anställningsförhållandet, dels direktiv 92/56/EEG om ändring av direktivet 75/129/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning rörande kollektiva uppsägningar.

Direktivet 91/533/EEG anger bl.a. vilka arbetstagare som omfattas av direktivet, vilken infomation som skall lämnas till arbetstagaren, hur informationen skall lämnas, särskild informationsskyldighet beträffande utlandsstationerade arbetstagare och vilken information som skall ges vid ändringar i anställningsvillkoren. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaterna senast den 30 juni 1993.

Lagen (1982z80) om anställningsskydd har redan tillförts en 6 a 5 med anledning av direktivet (SFS 1993:1496, prop. 1993/94:67, bet. 1993/94 AU4). l paragrafen regleras att arbetsgivaren senast en månad efter det att en arbetstagare har börjat arbeta i en anställning skall ge arbetstagaren viss specificerad information. Bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1994. Bestämmelsen kan frångås genom ett kollektivava som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation under förutsättning att avtalet inte innebär att mindre förmånliga regler skall tillämpas för arbetstagarna än som följer av direktivet. Såvitt gäller de anställningsförhållanden som rådde när bestämmelsen trädde i kraft skall arbetsgivaren, om arbetstagaren så begär, inom två månader efter det att arbetsgivaren mottagit en begäran lämna sådan infomation som avses i 6 a &.

Rådets direktiv 75/129/EEG omfattas av EES-avtalet och behandlades i EES-propositionen ( prop. 1991/92:170 , del HI, bilaga 9, s. 27 ff). Genom ändringsdirektivet 92/56/EEG har direktiv 75/129/EEG tillförts en del detaljföreskrifter rörande i huvudsak informations- och överläggningsskyldigheten. Därutöver har direktivet tillagts en bestämmelse som anger att reglerna om arbetsgivarens skyldigheter enligt direktivet är tillämpliga oavsett om beslut som rör uppsägningama fattas av arbetsgivaren eller av något företag som har ett bestämmande inflytande över arbetsgivaren (t.ex moderbolaget i en koncern). Direktivet säger uttryckligen att arbetsgivaren inte kan försvara sin underlåtenhet att följa direktivets skyldigheter genom att hänvisa till att företaget med det bestämmande infiytandet inte givit arbetsgivaren den

nödvändiga informationen.

De svenska lagar som reglerar innehållet i det ursprungliga direktivet och ändringsdirektivet är dels lagen ( 1976:580 ) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) och dels lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder (främjandelagen). Vissa bestämmelser om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist finns i lagen (1982z80) om anställningsskydd (LAS). Dessa regler uppfyller de krav som ställs i såväl det ursprungliga direktivet som i ändringsdirektivet.

Såvitt avser en arbetsgivare som ingår i en koncern kan denne inte, inför förestående uppsägningar på grund av arbetsbrist, undandra sig sina skyldigheter att förhandla enligt MBL. Sålunda uttalades vid lagens införande att t.ex ledningen för ett dotterföretag inte kan åsidosätta sin förhandlingsskyldighet under hänvisning till att den visserligen fattar de formella besluten men att den verkliga makten ligger hos koncernledningen ( prop. 1975/76: 105 s. 353 ).

12 Kulturdepartementets verksamhetsområde

12.1 Inledning

Kulturdepartementets verksamhetsområde omfattar frågor om kultur, massmedier och invandring. Till departementet hör lagstiftning inom områdena för bl.a. arkiv, kulturmiljövård, förhandsgranskning av filmer och videogram, radio och television. Vidare handläggs lagstifmingsfrågor rörande utlänningars rätt att vistas i Sverige, etnisk diskriminering och medborgarskap.

EES-avtalets betydelse för Kulturdepartementets olika verksamhetsområden har närmare redovisats i prop. 1991/92:170 bil.10.

12.2 Kulturområdet

Rådet antog den 15 mars 1993 direktivet 93/7/EEG om återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en medlemsstats territorium. Direktivet innebär att en möjlighet införs för en stat att i en annan stat begära återlämnande av kulturföremål som olagligt förts ut. Med kulturföremål avses föremål som klassificerats som nationella skatter enligt nationell lagstiftning eller på annat sätt. Vidare skall föremålet tillhöra någon av de föremålskategorier som framgår av en bilaga till direktivet eller vara en integrerad del av offentliga samlingar eller en kyrklig institutions inventarier. Om ett sådant föremål efter den 1 januari 1993 förts ut i strid med nationella regler till skydd för kulturarvet eller i strid med en EG—förordning om export av kulturföremål och inte återförts efter blott en tillfällig förflyttning skall talan kunna väckas vid domstol om återbördande av föremålet. Regler om preskription finns. Införlivandet i svensk rätt av direktivet fordrar lagstiftning. Såväl processrättsliga som civilrättsliga frågor aktualiseras. Frågan om införlivandet av direktivet bereds nu inom Kulturdepartementet. En departementspromemoria avses inom kort sändas ut på remiss. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med lagförslag i ärendet.

12.3 Personers rörlighet

EES-avtalet innehåller på området för personers rörlighet tre EG—förordningar och tio direktiv som rör frågor om uppehållstillstånd i ett annat avtalsslutande land (se närmare prop. 1991/92:170 bil. 10 s. 7 f). Detta har fordrat såväl ny lagstiftning som nya regeringsförordningar. De EG-rättsakter som utgörs av förordningar har i enlighet med EES—avtalet inkorporerats, dvs. införlivats i sin helhet. Direktiven har lett till ändringar i ulänningslagen (1989:529) och i utlänningsförordningen

(1989z547). (Se SFS 1992:1163 - 1167 och 1993z764).

Av EG-rättsaktema på området är rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetSkraftens fria rörlighet inom gemenskapen grundläggande. Den innehåller inledningsvis bestämmelser om rätten att söka och ta anställning i ett annat medlemsland. En arbetstagare tillförsäkras även rätten att medföra sin familj. Vidare innehåller förordningen uttryckliga förbud mot diskriminering av arbetstagare från andra medlemsländer i fråga om anställnings-, löne-, skattemässiga samt fackliga och sociala frågor. En stor del av förordningen behandlar frågor om samarbete mellan medlemsstaterna i fråga om arbetsförmedling och om rapportering av arbetsmarknadsuppgifter till konunissionen. Vidare behandlas frågor om upprättande av olika samarbetskommitteer.

Förordning (EEG) nr 1612/68 har införlivats med svensk rätt genom inkorporering. Av konstitutionella skäl har vissa delar (artiklarna 1 - 9) inkorporerats genom lag medan återstoden inkorporerats genom regeringsförordning; se lagen ( 1992:1163 ) om arbetskraftens fria rörlighet inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och förordningen ( 1992:1164 ) med samma namn. De delar som rör arbetsförmedling och samarbetskommittéer har inkorporerats genom regeringsförordningen.

Inom EG har rådet den 27 juli 1992 antagit en ny förordning som innebär vissa ändringar av de delar av förordningen (EEG) nr 1612/68 som berör frågor om arbetsförmedling; rådets förordning (EEG) nr 2434/92 om ändring av del II i förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen. Denna nya förordning skall införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Förordningen behandlar frågor om arbetsförmedling och om skyldighet att lämna uppgifter till övriga medlemsstater om lediga platser. Innehållet i denna förordning är sådant att det av konstitutionella skäl inte fordras lagform för inkorporering. Regeringen avser därför att återkomma med en ny förordning i ämnet.

På området för personers rörlighet har tillkommit rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande. Detta direktiv ersätter direktivet 90/366/EEG med samma namn eftersom det sismämnda direktivet upphävts av EG-domstolen av formella skäl. Reglerna i de två direktiven skiljer sig inte åt. Dessa regler har införts i svensk rätt genom förordning ( 1992:1166 ) om ändring i utlänningsförordningen (19891547).

13 Näringsdepartementets verksamhetsområde 13.1 Inledning

De flesta av Näringsdepartementets verksamhetsområden berörs direkt eller indirekt av EES-avtalet. Det gäller främst konkurrensområdet och de olika områden som brukar sammanföras under benämningen teknologisk infrastruktur. Vidare berörs programsamarbete inom bl.a. industriell forskning och utveckling, företagsutveckling och turism. Även energisektorn berörs i viss omfattning av EES-avtalet.

Av de bindande EG-rättsakter som tillagts EES-avtalet är det dock endast ett fåtal som berör Näringsdepartementets område. Det gäller några rättsakter som syftar till att underlätta det fria varuutbytet och några som avser konkurrensområdet.

13.2 Tekniska föreskrifter m.m. (bilaga II)

13.2.1 Effektivitetskrav för vissa värmepannor

Urrionsrådet antog den 21 maj 1992 ett direktiv om efektivitetskrav för nya värmepannor som eldas med flytande eller gasfonnigt bränsle (92/42/EEG). Direktivet är utformat enligt den nya metoden med allmänna krav i direktivet som skall fyllas ut med tekniska speciäkationer i standarder. I enlighet med direktiv av detta slag krävs EG-märkning av produkterna som visar att deuppfyller de föreskrivna effektivitetskraven och har genomgått i direktivet föreskrivet förfarande för bedömning av överensstämmelse.

De produkter som omfattas av direktivet är av sådan beskaffenhet att införlivandet av bestämmelserna lämpligen bör ske inom ramen för byggnadslagstiftningen. I plan- och bygglagen (1987le) änns dock inga bestämmelser om marknadsföring m.m. som EG:s produktdirektiv kräver. För införlivande av EG:s s.k. byggproduktdirektiv (89/106/EEG) har med anledning härav riksdagen beslutat om en byggproduktlag ( prop. 1992/93:55 , bet.l992/93:BoU6, rskr. 1992/93: 154, SFS 1992:1535), som innehåller bl.a. bemyndiganden som gör det möjligt att införliva direktivets bestämmelser. Plan- och byggutredningen (M 1992:03) har nyligen i delbetänkandet Anpassad kontroll av byggande ( SOU 1993:94 ) föreslagit bl.a. att byggproduktlagen ersätts med en ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. lagförslag med anledning av betänkandet har den 18 mars 1994 beslutats av regeringen i prop. 1993/94:178 Ändring i plan- och bygglagen, m.m.. Genom den nya lagen ges regeringen möjlighet att genom bemyndigande införliva direktivet om värmepannor.

13.2.2 Elektrotekniska varor

EG:s direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om elektro- magnetisk kompatibilitet (89/336/EEG), som skall tillämpas inom EES, ålägger medlemsländerna att införa lagstiftning om krav på att elektriska och elektroniska apparater skall vara konstruerade så att de inte alstrar elektriska störningar som överstiger en nivå som tillåter radio- och teleutrustning och andra apparater att fungera som avsett. De skall samtidigt ha en inbyggd tålighet mot sådana stömingar.

Enligt det1a s.k. EMC-direktiv, som är utfomrat enligt den nya metoden, skall medlemsstaterna senast den 1 januari 1992 ha infört direktivets bestämmelser. EFTA-ländema förutsätts enligt EES-avtalet ha infört motsvarande bestämmelser vid EES-avtalets ikraftträdande.

Enligt en ändring av EMC-direktivet den 28 april 1992 (92/3I/EEG) tillåts även gällande nationella EMC-krav parallellt med EMC-direktivets krav under en övergångsperiod fram till utgången av år 1995 .

Den nuvarande svenska lagstiftningen på området gör det möjligt att införa EMC-direktivets krav. Lagen ( 1992:1512 ) om elektromagnetisk kompatibilitet utfärdades i december 1992 och förordningen ( 1993:1067 ) om elektromagnetisk kompatibilitet den 23 september 1993. En stor del av bestämmelserna i direktivet införlivas med svensk rätt genom föreskrifter från Elsäkerhetsverket.

Beträffande elektrisk materiel bör också nämnas att det s.k. lågspänningsdirektivet (73/23/EEG) nyligen ändrats på så sätt att krav på EG—märkning införs. Denna fråga behandlas närmare nedan i avsnitt 13.2.3 .

13.2.3 EG—märket

Riksdagen antog i slutet av år 1992 en lag om EG-märket ( prop. 1992/93:87 , bet.1992/93:NU13, rskr.l992/93:96, SFS 1992:1534). Med EG-märket avses det särskilda märke ("CE-mark"), som har en central roll inom EG:s system för bedömning av överensstämmelse. Enligt den modell för direktiv om harmonisering av medlemsländernas lagstiftning om produkter som EG använder sedan år 1985 (den nya metoden) skall produkter som omfattas av direktiven vara försedda med EG-märket innan de får släppas ut på marknaden.

En närmare beskrivning av detta änns i prop. 1992/93:87 , där också de berörda direktiven änns angivna. Tio sådana direktiv ingår i EES- avtalet. I efterföljande tilläggsavtal ingår det direktiv om värme-pannor som också omnämndes i prop. 1992/93:87 och som behandlas i avsnitt 1321 . Syftet med lagen om EG-märket är att underlätta införandet i svensk rätt av direktiv enligt den nya metoden. I lagen anges gemensamma bestämmelser om EG-märket, som därigenom inte behöver upprepas vid införlivandet av de produktspeciäka direktiven.

Av redogörelsen i prop. 1992/93:87 framgår att vissa skillnader beträffande EG-märkningen fanns mellan dittills beslutade direktiv enligt den nya metoden och att det inom EG pågick ett arbete med att skapa enhetliga regler om denna märkning. Det arbetet har nu resulterat i ett

nytt direktiv av den 22 juli 1993 (93/68/EEG), som innebär att de elva direktiv som nämndes i prop. 1992/93:87 ändras så att de får gemen- samma bestämmelser om EG-märket. Man har också övergått till att genomgående använda termen CE-märkning ("CE-marking"). Man anknyter på det sättet till bokstavssymbolema i stället för till EG som begrepp.

Dessutom ändras genom det nya direktivet också ett tolfte direktiv, det s.k. lågspänningsdirektivet (73/23/EEG), på så sätt att CE-märkning införs beträffande produkter som omfattas av detta. Också denna fråga togs upp i prop. 1992/93:87 .

Medlemsländema skall ha införlivat ändringarna i sin rättsordning senast den 1 januari 1994 med ikraftträdande den 1 januari 1995. De skall dock fram till den 1 januari 1997 tillåta produkter på marknaden som uppfyller de krav som gällde före den 1 januari 1995.

När EG den 22 juli 1993 beslutade om det nya direktivet gjorde man också genom ett särskilt beslut (93/465/EEG) vissa ändringar och tillägg om CE-märkningen i det också i prop. 1992/93:87 omnämnda beslutet av den 13 december 1990 om moduler för olika stadier i förfaranden för bedömning av överensstämmelse, avsedda att användas i tekniska harmoniseringsdirektiv. Formellt upphävdes det tidigare beslutet och ersattes med det nya av den 22 juli 1993. '

Direktivändringama påverkar naturligtvis även de berörda direktivens tillämpning inom EES. Genom att EG inte har samlat generella bestämmelser om märkningen i någon särskild rättsakt kvarstår behovet av lagen om EG-märket, som alltså därmed inte får den provisoriska karaktär som förutsattes i prop. 1992/93:87 . De föranleder också ändringar i lagen både vad gäller benämningen "CE-märkning" i stället för "EG-märket", vilket påverkar lagens rubrik, och de möjligheter att i lagen införa ytterligare gemensamma bestämmelser om märkningen som direktivändringama medfört. Frågan om utformningen av dessa lag- ändringar bör emellertid beredas vidare innan förslag till lagändringar föreläggs riksdagen. Som nämndes träder inte direktivändringama i kraft förrän den 1 januari 1995.

13.2.4 Explosiva varor

För att åstadkomma fri rörlighet av explosiva varor och samtidigt hög skyddsnivå har EG infört gemenskapsbestärnmelser om sådana produkter. EU-rådet har den 5 april 1993 antagit ett direktiv om harnwniserirzg av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk (93/15/EEG). Direktivet, som tillagts EES- avtalet, är utformat enligt den nya metoden med regler om allmänna säkerhetskrav, anknytning till standarder, bedömning av överens- stämmelse oc'h EG-märkning.

I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är explosiva varor under- kastade detaljerad nationell lagstiftning. För att nå en hög säkerhetsnivå är produkternas hela livscykel föremål för kontroll. Godkännande eller tillstånd behövs som regel för att producera, importera, använda eller

förvara explosiva varor. Villkoren skiftar mellan staterna, vilket medför att överföring mellan olika länder av explosiva varor kontrolleras av det mottagande landets myndigheter. Godkännanden bekräftar att produkten har genomgått kontroll genom telmisk provning som visar att den är säker att hantera. I de flesta fall utförs sådana provningar av laboratorier som står under övervakning av myndigheter.

Enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor krävs tillstånd för den som hanterar, dvs. i princip all befattning utom transport, eller importerar explosiva varor. Frågor om tillstånd till tillverkning av explosiva varor samt till annan hantering eller till import av sådana varor som sker i anslutning till tillverkningen prövas av Sprängärnnesinspektionen (SÄI). Tillståndsfrågor som avser försvars- maktens hantering av explosiva varor prövas också av SÄl. All annan hantering eller import av sådana varor prövas av den lokala polismyndigheten. Tillstånd för hantering eller import av explosiva varor får enligt huvudregeln bara avse av SÄI godkända explosiva varor.

EG:s ovannämnda direktiv har samma definition av explosiva varor som FN:s rekommendation om transport av farligt gods. Definitionen stämmer också överens med den svenska. Direktivet omfattar inte explosiva varor under militär kontroll eller under kontroll av polisen. Det omfattar inte heller pyrotekniska varor utan dessa varor planeras täckas in av ett särskilt direktiv som är under utarbetande. Inom EG pågår även arbete med att ta fram ett direktiv om tillverkning, förvaring och användning av explosiva varor.

Medlemsstat åläggs att se till att explosiva varor uppfyller direktivets produktkrav och har genomgått föreskrivet förfarande för bedömning av överensstämmelse och EG—märkning.

Direktivet definierar de väsentliga kraven som explosiva varor måste uppfylla. Där ställs också vissa allmänna krav på provning. Medlemsstaterna skall förutsätta att explosiva varor som uppfyller harmoniserad EG-standard också uppfyller direktivets väsentliga krav. Vad gäller förfarandet för bedömning av överensstämmelse ställer direktivet upp krav på antingen typkontroll eller verifikation av enstaka produkter.

I direktivet finns också bestämmelser om övervakning av överföring av explosiva varor inom gemenskapen. Med överföring avses att varan flyttas fysiskt på annat sätt än inom en anläggning. Kontroller som utförs under överföring av explosiva varor får inte ha formen av gränskontroll. De skall i stället utföras enbart som rutinkontroller på ett icke- diskriminerande sätt inom alla medlemsstaters territorium. När överföring av explosiva varor kräver speciell övervakning finns bestämmelser om information till berörd myndighet i mottagarlandet. I de fall speciella övervakningsarrangemang inte behövs skall behörig myndighet utfärda ett godkännande som är giltigt under en bestämd tid och som skall följa den explosiva varan tills den anländer till sin destination.

Direktivet tar bara sikte på övervakning av överföring av explosivvaror inom EU. EES-avtalet innebär ingen tullunion och EU:s gränskontroller i förhållande till Sverige och övriga EFTA-länder är därför alltjämt kvar. I samband med att EES-kommittén beslutade om att explosivvaru-

Prop. 1993/942203

direktivet skall tilläggas EES-avtalet togs även beslut om anpassning av direktivets övervakningsbestämmelser vad gäller gränskontroll mellan EU och berörda EFTA—länder. Anpassningen innebär att i fråga om kontroll av överföring av explosiva" varor får EFTA-ländema utföra gräns- kontroller i enlighet med nationella regler på ett icke-diskriminerande sätt.

Explosivvarudirektivet innehåller också bestämmelser om informations- utbyte. Medlemsländema åläggs att upprätta inforrnationsnät och överföra information till kommissionen och övriga medlemsländer.

Enligt direktivet skall bestämmelserna träda i kraft successivt. Regler om övervakning av överföring och om informationsutbyte trädde i kraft den 30 september 1993 och bestämmelserna i övrigt träder i kraft den 1 januari 1995. Visst utrymme för handel med produkter som uppfyllde äldre regler skall dock finnas till utgången av år 2002.

Direktivets införande i det svenska regelverket kan ske utan problem och det kräver inte några lagändringar. Däremot krävs en viss anpassning på förordnings- och föreskriftsnivå. Bland annat behöver i förordningen ( 1988:1145 ) om brandfarliga och explosiva varor tas in en bestämmelse som lägger fast att produkter som uppfyller direktivets krav inte skall kräva godkännande av SÄI. På föreskriftsnivå krävs en ny SÄI-föreskrift om införande av direktivet som sådant. Vidare krävs viss anpassning av befintliga föreskrifter om import, förpackning och märkning av explosiva varor.

SÄI är den natrrrliga instansen som samordnande myndighet för direktivet.

13.3 Konkurrensregler m.m. (bilagorna XIV, XV)

13.3.1 Konkurrensreglerna

På konkurrensområdet har det tillkommit en gruppundantagsförordning avseende försäkringssektom och dessutom har tillägg gjorts till fyra beHntljga gruppundantagsförordningar. På kol- och stålområdet har det tillkommit ett beslut, som är ett tillägg till ett tidigare gmppundantag. Därutöver har vissa gruppundantag tillkommit inom luftfartssektom, vilka behandlats ovan under 7. Kommunikationsdepartementets verksamhets- område. '

En förordning om gruppundantag för vissa avtal, beslut och samord- nade förfaranden inom försäkringssektorn (EEG nr 3932/92) har beslutats av kommissionen den 21 december 1992 .

Enligt förordningen gäller undantag för tillämpningen av artikel 85.3 i Romfördraget för sådana avtal mellan företag som syftar till samarbete om beräkning av premie, utformning av standardvillkor, gemensam täckning av vissa risker samt utformningen av gemensamma regler för installationer och underhåll av säkerhetsanordningar.

Kommissionen kan återkalla ett beslut enligt förordningen om den i ett specith fall finner att ett avtal som undantagits enligt förordningen har vissa effekter som är oförenliga med artikel 85.3.

Prop. 1993/94:20?!

Förordningen trädde i kraft den 1 april 1993 och är gällande till den 31 mars år 2003.

Genom en förordning beslutad den 23 december 1992 (EEG nr 151/93) av kommissionen har ändringar gjorts i gruppundantagen om specialiseringsavtal (EEG nr 41 7/85 ), om forsknings- och utvecklingsavtal (EEG nr 418/85), om patentlicensavtal (EEG nr 2349/84) och om know— how—licensavtal (EEG nr 556/89). Ändringarna innebär en utvidgning av gruppundantagens tillämpningsområden. Gruppundantagen för speciali- seringsavtal och forsknings- och utvecklingsavtal ändras så att de också blir tillämpliga på gemensam distribution av produkterna som är föremål för avtalet. Ett villkor för att kunna utnyttja gruppundantaget för sådan gemensam distribution är dock att de deltagande företagens marknads- andel inte överstiger viss gräns. För avtal som omfattar distribution begränsas marknadsandelen till 10 procent med hänsyn till de mer konkurrensbegränsande verkningarna av sådana avtal jämfört med andra samarbetsavtal. Gränsen 20 procent behålls däremot vad gäller marknadsandelar för andra samarbetsavtal.

På samma villkor medges vidare att patent- och know—howlicensavtal mellan moderbolagen och ett gemensamt företag (joint venture) kan använda gruppundantagen även om moderbolagen är konkurrenter.

På kol- och stålområdet har genom kommissionens beslut den 13 december 1991 (EKSG nr 3654/91) ett tillägg gjorts till en förordning om befrielse från kravet på förhandsgodkännande enligt Parisfördragets artikel 66.3 (beslut nr 25/67).

Gruppundantagsförordningama kräver inte lagform vid inkorpo- reringen. Avsikten är att dessa rättsakter skall inkorporeras genom förordningar beslutade av regeringen.

13.3.2 Regler om statsstöd

På statsstödsområdet har det tillkommit två rättsakter som är formellt bindande för parterna.

Kommissionens beslut den 27 november 1991 (EKSG nr 3855/91) om gemenskapsregler för stöd till stålindustrin innebär i korthet att stöd till forskning och utveckling och miljöinvesteringar kan ges till stålindustrin på i princip samma villkor som till andra branscher. Vidare kan socialt motiverat stöd ges för att underlätta driftsinskränkningar och nedläggningar. Reglerna förbjuder emellertid andra former av driftstöd eller investeringsstöd till stålföretag, med undantag för investeringsstöd inom ramen för regionala stödprograrn i Grekland, Portugal och före detta Tyska demokratiska republiken. Vidare skall kommissionen två gånger om året förses med rapporter om allt stöd till stålindustrin under de senaste sex månaderna med uppgifter om hur stödet har använts och med beskrivningar av de resultat som uppnåtts. Gemenskapsreglema skall gälla till och med den 31 december 1996.

Kommissionen antog den 30 september 1993 ett direktiv (93/84/EEG) om ändring av direktivet (80/723/EEG) om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstaterna och ofentliga företag, det s.k.

Prop. 1993/941203

transparensdirektivet. Direktivet har ändrats i det avseendet att krav nu ställs på särskild ekonomisk redovisning för alla offentliga företag i tillverkningsindustrin vars omsättning överstiger 250 miljoner ecu och till minst 50 % härrör från tillverkning.

Enligt det ändrade direktivet skall kommissionen årligen förses med företagens årsredovisning, upprättad i enlighet med rådets direktiv 78/660/EEG (om årsbokslut i vissa typer av företag). Ytterligare uppgifter skall lämnas i den mån de inte framgår av årsredovisningen. Det är uppgifter om bl.a. tillskott av aktiekapital eller kapital som till sin beskaffenhet kan jämföras med aktiekapital, allt med angivande av villkoren och säkerhetema. Vidare skall uppgift lämnas om bidrag eller bidrag med villkorlig återbetalning, beviljade lån, statliga lånegarantier, utdelning och balanserade vinstrnedel. Uppgifter skall även lämnas om varje annan form av statligt stöd, särskilt om det innebär att skulder till staten efterskänks, däribland sådana som avser återbetalning av lån och bidrag, erläggande av bolagsskatt eller sociala avgifter och liknande avgifter.

Bestämmelserna i nämnda rättsakter om information till kommissionen skall enligt EES-avtalet tillämpas med den anpassningen att informationen i stället skall lämnas till berörd övervakningsmyndighet.

Ingen av rättsakterna torde kräva ändringar av lag eller förordning. Inte heller fordras modifieringar av villkoren i befintliga svenska stödprogram.

14 Civildepartementets verksamhetsområde 14.1 Inledning

Civildepartementets ansvarsområde omfattar bl.a. länsstyrelserna, Kammarkollegiet, hov— och slottsstatema, kommunerna och landstingen, Svenska kyrkan och andra trossamfund, folkrörelser och kooperation, konsumentskydd, ungdomsfrågor, allmänna samlingslokaler samt revisionen i regeringskansliet. Av dessa sakområden är det främst konsumentfrågoma som berörs av EG:s regler inom ramen för EES—av— talet. De nytillkomna rättsakterna inom Civildepartementets ansvarsom- råde hör samtliga till konsumentområdet.

De nytillkomna rättsakter som enligt Gemensamma EES—kommitténs beslut skall omfattas av EES—avtalet och som hör till Civildepartementets ansvarsområde är främst följande: rådets direktiv (92/59/EEG) av den 29 juni 1992 om allmän produkt- säkerhet (EGP nr L 228, 11.8.1992, s. 24), rådets direktiv (92/75/EEG) av den 22 september 1992 om märkning och annan produktinformation som anger hushållsapparaters förbruk- ning av energi och andra resurser (EGT nr L 297, 13.10.1992, s. 16),

rådets förordning (EEG) nr 880/92 av den 23 mars 1992 om ett gemenskapsprogram för tilldelning av miljömärke (EGT nr L 99, 11.4.1992, s. 1), — kommissionens beslut (93/430/EEG respektive 93/431/EEG) av den 28 juni 1993 om fastställande av de ekologiska kriterierna för tilldelning av gemenskapens miljömärke till tvättmaskiner respektive diskmaskiner (EGT nr L 198, 7.8.1993, s. 35 respektive 38), — kommissionens beslut (93/517/EEG) av den 15 september 1993 om ett standardavtal som täcker villkoren för användning av gemenskapens miljömärke (EGT nr L 243, 29.9.1993, s. 13) och kommissionens beslut (94/10/EEG) av den 21 december 1993 om ett standardforrnulär för anmälan av ett beslut om att tilldela gemenska- pens miljömärke (EGT nr L 7, 11.1.1994, s. 17).

I denna proposition läggs fram förslag till den lagstiftning som behövs för att produktsäkerhetsdirektivet, miljömärkningsförordningen och direktivet om hushållsapparaters märkning skall bli införlivade med svensk rätt.

14.2 Produktsäkerhetsdirektivet

14.2.1 Frågan och dess beredning

Våren 1993 tillkallades en särskild utredare (dir. 1993146) med uppgift att se över produktsäkerhetslagen (1988:1604, ändrad senast 1991:358) och att lämna de förslag till lagändringar som behövs för att den svenska

lagstiftningen skall överensstämma med EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet.

Utredningen, som har antagit namnet Produktsäkerhetsutredningen, har lagt fram delbetänkandet Produktsäkerhetslagen och EG ( SOU 1993:88 ). Utredningens sammanfattning av delbetänkandet finns i avsnitt 14.2.14 och utredningens lagförslag samt EG:s direktiv om allmän produktsäker— het finns i avsnitt 14.2.15 .

Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstan- sema finns i avsnitt 14.2.16 . En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Civildepartementet (c93/922).

Lagrådet

Regeringen har den 24 februari 1994 beslutat att inhämta Iagrådets yttrande över förslaget till lag om ändring i produktsäkerhetslagen . Det till lagrådet remitterade lagförslaget överensstämmer med propositio- nens.

Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i avsnitt 14.2.17 .

14.2.2 Närmare om produktsäkerhetsdirektivet

Produktsäkerhetsdirektivet beslutades av EG:s ministerråd den 29 juni 1992. Det tillkom för att medlemsländernas regler om produktsäkerhet skulle bli mer enhetliga och för att främja fri rörlighet av säkra produkter på den gemensamma marknaden. Direktivet träder i kraft den 29 juni 1994.

Direktivets syfte och dqinitioner

Syftet med direktivet sägs vara att säkerställa att produkter som släpps ut på marknaden är säkra (artikel 1.1). För produkter som regleras särskilt av andra EG—bestämmelser är direktivet emellertid tillämpligt bara i sådana avseenden som andra EG—bestämmelser inte behandlar (artikel 1.2).

I anikel 2 definieras begreppen produkt, säker respektive farlig pro— dukt samt tillverkare och distributör.

Med produkt avses varje produkt som är avsedd för konsumenter eller som sannolikt kommer att användas av konsumenter och som tillhanda- hålls i kommersiell verksamhet. Undantag görs för antikviteter och produkter som måste repareras eller renoveras innan de tas i bruk, under förutsättning att den som tillhandahåller produkten upplyser mottagaren om det. Vidare sägs i ingressen att produktionsutr'ustning och dylikt som uteslutande används i näringsverksamhet inte omfattas av direktivet.

En säker produld är varje produkt som under normala och rimligt förutsebara användningsförhållanden inte medför någon risk eller bara en minimal risk som är förenlig med produktens användning och som kan anses godtagbar och förenlig med en hög skyddsnivå för människors

säkerhet och hälsa. Med farlig produkt avses följaktligen varje produkt som inte svarar mot definitionen av säker produkt.

I direktivet görs en uppräkning av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en produkt är säker. Bland annat nämns produktens egenskaper, bruksanvisningar och annan information som lämnas av tillverkaren och vilka konsumentgrupper som kan komma att utsättas för allvarlig risk då de använder produkten.

Med tillverkare. avses den som tillverkat produkten i fråga, dennes representant inom EG eller importören. Som tillverkare räknas också den som på något sätt presenterar sig som tillverkare. Även den som renoverar en produkt, liksom andra förvärvsverksamma i leverantörsledet som kan påverka produktens säkerhetsegenskaper, anses som tillverkare.

Med distributör avses var och en som är yrkesmässigt verksam i leverantörsledet utan att påverka produktens säkerhetsegenskaper.

Det allmänna säkerhetskravet

I avdelning H (artiklarna 3 och 4) behandlas vad som kallas det allmänna säkerhetskravet. Den grundläggande principen är att en tillverkare endast får släppa ut säkra produkter på marknaden (artikel 3.1). För att uppnå detta åligger det en tillverkare att dels ge konsumenterna information om eventuella risker så att de kan vidta försiktighetsåtgärder, dels se till att tillverkaren själv får information om riskerna, genom exempelvis slumpvisa provningar av marknadsförda produkter, så att lämpliga åtgärder kan vidtas.

För distributörer gäller att de skall iaktta vederbörlig omsorg för att medverka till att det allmänna säkerhetskravet följs, framför allt genom att inte leverera produkter som de vet eller borde ha förstått inte upp- fyller detta krav. De skall också vidarebefordra information om och delta i strävandena att undanröja risker (artikel 3. 3).

Om det inte finns några särskilda säkerhetsregler inom EG för en produkt skall produkten normalt anses säker om den motsvarar de natio- nella säkerhetsregler som gäller i det medlemsland där produkten saluförs (anikel 4.1). Om även nationella säkerhetsregler saknas, skall be— dömningen ske utifrån standarder eller tekniska specifikationer inom EG. Nationella standarder, allmän sedvänja och i sista hand den säkerhetsnivå som konsumenterna rimligen förväntar sig kan också vara vägledande vid bedömningen av om säkerhetskravet är uppfyllt (artikel 4. 2).

Direktivet förutser att en produkt kan visa sig farlig även om den överensstämmer med principer av nyss nämnt slag. I sådana fall skall behöriga myndigheter i medlemsstaterna vara oförhindrade att vidta lämpliga åtgärder för att hindra att produkten kommer ut på marknaden eller för att ta bort den från marknaden (den s.k. säkerhetsklausulen, artikel 4.3).

Medlemsstatemas skyldigheter och befogenheter

Medlemsstaterna skall utfärda den lagstiftning och de föreskrifter som behövs för att uppnå direktivets syfte. Det betonas särskilt att medlems- staterna skall se till att det finns myndigheter som kan utöva tillsyn och

som har nödvändiga befogenheter, inklusive möjlighet att meddela lämpliga sanktioner vid handlande i strid med direktivet (anikel 5).

De åtgärder som medlemsstaterna skall kunna vidta exempliäeras i direktivet. Bland annat anges att medlemsstatema skall kunna ta slump- visa prover av en produkt för kontroll, kräva att lämpliga varningar om riskerna anbringas, förbjuda tillhandahållande av en farlig produkt och se till att en farlig produkt dras tillbaka från marknaden (artikel 6.1).

Åtgärderna får enligt direktivet riktas mot tillverkare, distributörer, särskilt den som först har distribuerat produkten, samt varje annan person som i övrigt kan bidra till att minska riskerna med produkten (artikel 6. 2).

Utbyte av infomation m.m.

En medlemsstat som gör ett ingripande mot en produkt skall informera EG—kommissionen om åtgärderna och skälen för dessa. Kommissionen skall sedan inleda samråd med berörda parter och vidarebefordra in- formationen till andra medlemsstater, om åtgärderna anses befogade. Anser kommissionen det motsatta skall den medlemsstat som ingripit underrättas (artikel 7).

Nödsituationer m.m.

I direktivet änns också regler om ingripanden i nödsituationer. Om en medlemsstat ingriper mot en produkt som innebär en allvarlig och akut fara, skall kommissionen underrättas enligt ett särskilt informationssystem som anges i en bilaga till direktivet. Kommissionen har också själv möj- lighet att i vissa fall, när olika uppfattning råder inom medlemsstaterna, fatta beslut som innebär att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat ingripande (artiklama 8—11).

Vidare sägs att tjänstemän skall ha tystnadsplikt i fråga om sådan information som kommer fram vid tillämpningen av direktivet. Informa- tion som avser en produkts säkerhetsegenskaper måste dock göras allmänt tillgänglig, om omständigheterna kräver det med hänsyn till människors hälsa och säkerhet (artikel 12).

Avslutningsvis innehåller direktivet bl.a. regler om rätt för dem mot vilka åtgärder enligt direktivet övervägs eller vidtas att yttra sig, liksom att få ett beslut prövat av domstol (artiklarna ]3—19).

14.2.3 Behovet av lagändringar

Regeringens bedömning: I huvudsak uppfyller gällande lag-

stiftning direktivets krav.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se be- tänkandets. 83 f.).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens be— dömning. Arbetarskyddsstyrelsen ser inte någon anledning att nu ändra lagen i andra avseenden än som föreslagits. Industnförbundet uttalar att nuvarande lags skyddsnivå väl uppfyller EG—direktivets krav varför det i huvudsak behövs endast vissa terminologiska och redaktionella föränd- ringar. Några remissinstanser ifrågasätter dock om nuvarande regler om överklagande och tillsyn verkligen är tillräckliga för att uppfylla direkti- vets krav.

Skälen för regeringens bedömning: Allmänna regler om produktsä- kerhet änns i produktsäkerhetslagen som varit i kraft sedan den 1 juli 1989. Lagen har till ändamål att motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Den är tillämplig på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för enskilt bruk (1 å). '

För att uppnå ändamålet finns i lagen möjligheter att vidta olika åtgär- der mot näringsidkare. De åtgärder som får vidtas är åläggande om säkerhetsinformation (5 å), säljförbud (6 å), exportförbud (6 a å), åläg- gande om vamingsinforrnation (7 å) och åläggande om återkallelse (8—10 åå). En förutsättning för ett äertal av åtgärderna är att näringsidkaren tillhandahåller en vara eller tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom (se t.ex. 6 å).

Konsumentverket är tillsynsmyndighet, om inte annat sägs i någon spe- cialförfattning (4 å). När åtgärder enligt lagen blir aktuella bör tillsyns— myndigheten ta upp förhandlingar med berörda näringsidkare för att om möjligt åstadkomma en lösning på frivillig väg (16 å). Går inte detta överlämnas ärendet till Konsumentombudsmannen (KO) som, om han anser det nödvändigt, ansöker hos Marknadsdomstolen om en åtgärd (17

å)-

KO får i vissa fall själv meddela s.k. informations—, förbuds— eller återkallelseföreläggande. Ett sådant måste dock godkännas av näringsid- karen för att bli gällande (22 å).

Lagen innehåller också regler om att en näringsidkare är skyldig att på anmaning avge yttrande, lämna upplysningar och tillhandahålla hand- lingar, varuprover och liknande. En sådan anmaning får förenas med vite (19 och 24 åå).

Om det änns särskilda skäl, kan interimistiska ålägganden eller förbud meddelas av Marknadsdomstolen (21 å).

Beslut av en tillsynsmyndighet eller av KO överklagas i allmänhet hos kammarrätten (26 å).

Produktsäkerhetslagen kan sägas i huvudsak uppfylla de krav som pro— duktsäkerhetsdirektivet ställer. Liksom direktivet avser den svenska lagen konsumentvaror. Den svenska lagens ändamålsbestärnmelse har visserli- gen en annan utformning än direktivets, men dess huvudsakliga innebörd såvitt gäller varor torde vara densamma. De åtgärder som enligt direktivet skall kunna vidtas har sina motsvarigheter i produktsäker- hetslagen. Det änns en väl fungerande organisation för tillsyn och övervakning av olika produktsäkerhetsregler, dels enligt produktsäker- hetslagen, dels enligt olika speciallagar (regeringen återkommer i det

Prop. 1993/941203

följande till frågan om tillsyn och överklagande). Vidare änns bestäm- melser i sekretesslagen (1980:100) och sekretessförordningen ( l980:657) som innebär att sekretess gäller för uppgifter i statliga myndigheters, däribland Konsumentverkets, tillsynsverksamhet, vilka torde uppfylla direktivets krav i artikel 12.

På en punkt bör dock lagen ändras för att bättre överensstämma med direktivet. Det gäller möjligheterna att återkalla en vara (eller tjänst) som för närvarande är mer begränsade i lagen än i direktivet. Vidare änns anledning att beröra de punkter där den svenska lagen går längre än direktivet, eftersom sådana avvikelser kan utgöra otillåtna handelshinder. Som exempel kan nämnas tjänster och exportförbud. Det bör också diskuteras om andra olikheter mellan lagen och direktivet, t.ex. i fråga om systematik och användande av olika begrepp, påkallar att den svenska lagen ändras. Dessa frågor kommer att behandlas i det följande.

14.2.4 Allmänt om tillämpningsområdet

Av den tidigare redogörelsen framgår att produktsäkerhetslagen och direktivet har i huvudsak samma tillämpningsområde. Båda avser typiska konsumentvaror som kommer konsumenterna till del i näringsverksamhet (direktivet talar om "kommersiell verksamhet"). Båda skall tillämpas om det inte änns särskilda bestämmelser som reglerar samma sak i någon annan författning.

Ett par remissinstanser har framhållit det angelägna i att den svenska lagen utvidgas till att omfatta varor och tjänster även på det offentliga området, t.ex. inom hälso— och sjukvården. Produktsäkerhetsutredningen fortsätter sitt arbete med att överväga om en sådan utvidgning är möjlig. Vilka konsekvenser detta får i ett EG—perspektiv är en fråga för utredningen. Här skall närmast diskuteras den svenska lagens tillämpning på tjänster och sakskador som ju saknar motsvarighet i direktivet.

Regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagens nuvarande till- lämpning på tjänster som tillhandahålls konsumenter i närings- verksamhet bör kunna behållas. Detsamma gäller lagens till- lämpning på sakskador.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se be- tänkandet s. 92—93 och 86—87).

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker eller motsätter sig inte att lagen även i fortsättningen tillämpas på tjänster och sakskador. Kommerskollegium tar dock inte ställning till förslaget i denna del men påpekar att det svenska regelverket måste ta sikte på EG—rättsliga principer om icke—diskriminering m.m. Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet betonar att det noga måste beaktas att svensk rätt inte strider mot EES—rätten i övrigt eller andra internatio- nella konventioner, särskilt när det gäller transporttjänster. Nämnden

påpekar att bestämmelserna i 9 å produktsäkerhetslagen om ersättnings- skyldighet kan orsaka problem genom den skyldighet som där åläggs näringsidkaren att täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprungligt skick. Detta kan enligt nämnden komma i konäikt med de särskilda ansvars— och beloppsbegränsningsregler som gäller på transportområdet. Därför förordar nämnden att sådana tjänster som inte omfattas av konsument- tjänstlagen undantas från lagens tillämpningsområde. Konkunensverket framhåller vikten av att åtgärder eller regler utformas "proportionellt" mot det mål som eftersträvas och att man så långt som möjligt bör undersöka andra vägar, t.ex konsumentinforrnation och liknande för att tillgodose konsumentskyddet. Verket motsätter sig dock inte att lagens tillämplighet på tjänster och sakskador behålls. Köpmannaförbundet anser att en noggrann övervakning bör ske av att dessa avvikelser inte medför indirekta handelshinder.

Skälen för regeringens bedömning: Tjänster

Produktsäkerhetslagen , som trädde i kraft den 1 juli 1989, omfattar som nämnts, till skillnad från direktivet, även tjänster. Tidigare fanns vissa regler i ämnet i marknadsföringslagen (l975:l418).

I samband med att konsumenttjänstlagen (l985:7l6) kom till (prop. 1984/852110) föreslogs att saluförbudsregeln i 4 å marknadsföringslagen , som då endast avsåg varor, skulle utvidgas till att gälla också tjänsteom- rådet, dock endast sådana tjänster som också konsumenttjänstlagen omfattade. Frågan om vilken räckvidd 4 å marknadsföringslagen skulle ha beträffande tjänster diskuterades på nytt i prop. 1984/85:213 , som avsåg ändringar i lagen. Föredragande statsrådet uttalade där bland annat följande (5. 40):

Avgränsningen i prop. 1984/85:110 om konsumenttjänstlag beror på vad som bedömts vara ur civilrättslig synvinkel lämpligast. ..........

..........

Räckvidden av 4 å MFL bör enligt min mening inte avgränsas av vad som inledningsvis är ändamålsenligt att låta ingå i den civilrättsliga lagstiftningen. Andra aspekter gör sig gällande i fråga om den mark- nadsrättsliga regleringen. Jag konstaterar att det änns en rad tjänster som faller utanför förslaget till konsumenttjänstlag men som förvisso skulle kunna vara farliga i det enskilda fallet. Som endast några typer kan tas olika slag av kroppsbehandling, transporter, tivoliverksamhet, sanering, optiker-arbeten samt hotell- och pensionatstjänster....Som ett par praktis- ka exempel på tjänster som kan vara mycket farliga kan tas transporter med skidliftar och marknadsnöjen såsom färd i berg— och dalbana. Efter att ha ställt frågan om man från lagens tillämpningsområde borde utesluta sådana tjänster om vilka man anser sig med säkerhet kunna tro att de inte kan vara farliga anförde föredraganden bl.a. att olika former av avgränsningar skulle kunna innebära en från säkerhetssynpunkt olycklig inskränkning. Det skulle dessutom enligt föredraganden vara mycket komplicerat att göra en sådan värdering. Vidare ansågs att de

andra rekvisit som skulle vara uppfyllda för lagens tillämpning, t.ex. att tjänsten kunde medföra särskild risk för skada på person eller egendom, i praktiken skulle komma att skära av tjänster som till sin art saknade den angivna vare- eller otjänlighetsnivån. Därför förordades att 4 å mark- nadsföringslagen borde omfatta hela tjänsteområdet vilket också godtogs av riksdagen. När sedan paragrafen delvis arbetades in i produktsäker- hetslagen blev lagen av samma skäl generellt tillämplig på tjänster.

Direktivet omfattar inte tjänster. Några andra gemenskapsregler för tjänster änns ännu inte, även om diskussioner har pågått inom EG, främst när det gäller regler om ansvar för tjänster. Det förhållandet att gemenskapsregler i fråga om tjänster saknas innebär självfallet en större frihet att nationellt reglera tjänster på det sätt som anses lämpligt.

Nationella särregler kan dock, som några remissinstanser påpekat, betraktas som inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster. Denna fria rörlighet är dock inte utan undantag. Av artikel 39 jämförd med artikel 33 i EES—avtalet framgår att handelshindrande åtgärder får tillämpas, om de grundas på hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller allmän hälsa. Åtgärderna får dock inte utgöra medel för godtycng diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan staterna. Nämnda regler i EES—avtalet har sina motsvarigheter i Romför- draget (artiklarna 66 och 56). Också i fråga om tjänster har reglerna utvidgats genom EG—domstolens praxis på motsvarande sätt som på varuområdet.

Så som de svenska reglerna är konstruerade behandlas inhemska och utländska tjänster lika. Det sker alltså ingen diskriminering. Inte heller är det fråga om någon förtäckt begränsning av handeln. Det handlar i stället om skydd för konsumenters hälsa och säkerhet, dvs. om sådana hänsyn som kan tillåta avvikelser i de nationella reglerna.

Från konsumentskyddssynpunkt är det enligt regeringens mening an- geläget att produktsäkerhetslagen även i fortsättningen omfattar såväl varor som tjänster. Det främsta skälet till det är att även tjänster kan innefatta beaktansvärda skaderisker. Därtill kommer att gränsen mellan förvärv av vara och förvärv av tjänst i många fall är flytande. Som exempel kan nämnas arbete på lösa saker, som ju ofta innebär att man tillför reparationsobjektet något, t.ex. byter ut en försliten del. I sådana fall kan lagen användas för att motverka skaderisker, oavsett om dessa hänför sig till varan eller tjänsten.

Vid en jämförelse med övriga nordiska länder kan noteras att även den norska produktsäkerhetslagen innefattar tjänster. Norge avser enligt uppgift inte att ändra sin lag på denna punkt. I Finland har man nyligen beslutat om en lagändring som innebär att den finska produktsäkerhets- lagen utvidgas till att omfatta även 'konsumenttjänster'. I Danmark har nyligen lagts fram ett förslag om en allmän produktsäkerhetslag till följd av EG:s direktiv. Den föreslagna danska lagen omfattar tjänster som har anknytning till egendom.

Med hänsyn till det anförda gör regeringen den bedömningen att den svenska lagen även i fortsättningen kan omfatta såväl varor som tjänster.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet påtalar att be- stämmelserna i 9 å andra stycket produktsäkerhetslagen kan komma i

konäikt med de särskilda ansvars— och beloppsbegränsningsregler som gäller på det transporträttsliga området. Den aktuella bestämmelsen som reglerar frågan om återkallelse av tjänster, säger att ett alternativ till återkallelse av en tjänst, som innebär att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till, är att näringsidkaren lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. Är det fråga om tjänst avseende viss egendom skall ersättningen också, om det behövs, täcka kosmaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprung- ligt skick.

Ersättningsreglema i andra stycket måste dock läsas i sitt sammanhang för att innebörden klart skall framgå. Enligt första stycket i samma paragraf kan återkallelse av en tjänst ske om en näringsidkare har utfört tjänsten "så att särskild risk för skada på person eller egendom upp- kommit". Vidare sägs att återkallelse skall ske "i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall". Av ordaly- delsen framgår att det måste ha uppkommit en risk genom den utförda tjänsten som alltjämt består när tjänsten har slutförts. Annars kan det ju inte finnas något "skadefall" att förebygga. I praktiken torde därför bestämmelserna om återkallelse i 9 å inte kunna tillämpas på transport- tjänster (jfr även prop. 1988/89:23, s. 102 ). Regeringens uppfattning är således att produktsäkerhetslagen även i fortsättningen bör omfatta alla slags tjänster.

Sakskador

Produktsäkerhetslagen tillämpas inte bara vid risker för personskador, utan även vid risker för sakskador. Ett exportförbud får dock meddelas bara om det föreligger risk för allvarlig personskada.

Att direktivet endast avser personskador torde bero på att sådana skador ansetts särskilt skyddsvärda. Detta bör samtidigt knappast kunna tolkas så att det inte skulle vara angeläget, eller i nationell lagstiftning tillåtet, att meddela föreskrifter som syftar till att motverka även sakska- dor. EG:s produktansvarsdirektiv avser såväl person— som sakskador. Detsamma gäller den svenska produktansvarslagen (1992: 18).

Det kan kanske diskuteras i vad mån det faktum att även sakskador beaktas kan ha några handelshindrande effekter. Även om så kan vara fallet r vissa situationer måste man komma ihåg att syftet" även med dessa regler är att uppnå ett bra konsumentskydd. Någon godtycklig dis- kriminering kan det knappast bli fråga om, eftersom alla produkter som kan vålla person— eller sakskador, oavsett varifrån de kommer, omfattas av lagen. Såväl Norge och Finland som Frankrike har regleringar som omfattar båda skadetypema, och man har, såvitt är känt, inga planer på att göra ändringar i detta avseende. Den föreslagna danska produktsäker— hetslagen omfattar såväl person— som egendomsskador.

Regeringen anser därför att risk för sakskador även i fortsättningen bör kunna omfattas av produktsäkerhetslagen utan att detta innebär ett otillåtet handelshinder eller ett brott mot EES—avtalet i övrigt.

14.2.5 Införande av en generalklausul

Regeringens bedömning: Någon motsvarighet till direktivets generalklausul som anger att en tillverkare bara får släppa ut säkra produkter på marknaden bör inte anses nödvändig att införa i lagen.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att en generalklausul införs i produktsäkerhetslagen av innebörd att en näringsidkare får tillhandahålla en vara eller tjänst bara om den kan anses säker (se be- tänkandet s. 99 f.).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att erinra mot att en generalklausul införs. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet ifrågasätter om uttrycket "kan anses säker"-på bästa sätt uttrycker direktivets artikel 3 punkt i. Konsumentverket anser att det bör övervägas att i lagen föra in en skyldighet för företagen att snarast ta kontakt med tillsynsmyndigheten när man har uppmärksammat att en vara är farlig.

Skälen för regeringens bedömning: Inom EG pågår en utveckling som innebär att ansvaret för produktsäkerheten i första hand läggs på företagen själva. Myndigheterna måste visserligen också i fortsättningen, anses det, ha möjlighet att ingripa när farliga produkter kommer ut på marknaden. Den offentliga förhandskontrollen inskränks dock. Detta är utgångspunkten för direktivets uppläggning. Direktivets generalklausul i artikel 3.1, som anger att en tillverkare bara får släppa ut säkra varor på marknaden, ger uttryck för detta synsätt. Den är således en av de grundläggande bestämmelserna i direktivet.

Motsvarande synsätt utgör grundtanken även i produktsäkerhetslagen . Detta framgår inte minst av att ålägganden och förbud enligt lagen meddelas först efter det att näringsidkama beretts tillfälle att vidta frivilliga åtgärder men vägrat eller underlåtit att göra detta. Det framgår också av motivuttalanden (prop. l988/89:23 s. 26 f. och 59—60).

Utredningen har föreslagit att en generalklausul motsvarande direkti- vets införs i lagen. Som motiv för detta har utredningen anfört bl.a. att en sådan bestämmelse på ett tydligare sätt skulle markera att det är näringsidkama som har det primära ansvaret för varor (och tjänster) som de tillhandahåller. Utredningen har dock inte ansett det lämpligt att införa någon straffbestämmelse för den som handlar i strid mot general- klausulen.

Regeringen gör den bedömningen att direktivet och den svenska lagen. trots olikheterna i terminologi och systematik, i praktiken tillgodoser samma syften. En generalklausul skulle därför, enligt regeringens mening, inte tillföra lagen något utöver vad som redan gäller enligt lagens allmänna uppbyggnad och uttalanden i förarbetena.

Frågan om sådan rapporteringsskyldighet för företagen som Kon- sumentverket föreslår, diskuterades vid produktsäkerhetslagens tillkomst

(prop 1988/89:23, s. 69—70). Produktåterkallelsekommittén hade av tidsskäl inte lagt fram något förslag om det. Föredragande statsrådet ansåg att frågan borde utredas ytterligare men att det vore lämpligt att avvakta med en sådan utredning till dess att erfarenheter hade vunnits av den nya lagen.

Det får i och för sig anses ligga väl i linje med direktivets och pro— duktsäkerhetslagens syften att tillsynsmyndighetema så tidigt som möjligt får kännedom om riskfyllda varor (och tjänster). En rapporterings- skyldighet av detta slag krävs dock inte enligt direktivet. Enligt rege- ringens mening är det inte heller lämpligt att nu införa en sådan utvidgning av näringsidkamas skyldigheter.

14.2.6 Terminologiska frågor

Regeringens bedömning: Begreppen "näringsidkare" och "till- handahålla" bör kunna behållas i produktsäkerhetslagen . Det- samma gäller lagens terminologi i övrigt.

Utredningens bedömning och förslag: Utredningens bedömning av begreppen "näringsidkare" och "tillhandahålla" överensstämmer med regeringens. Utredningen föreslår att en defintion av "vara" motsvarande den som finns i produktansvarslagen (1992:18) införs, liksom en definition av begreppet "säker vara" (se betänkandet s. 83 f., 88 f., 121 och 124 f.).

Remissinstanserna: ] fråga om utredningens bedömning av närings- idkarbegreppet m.m. anser Kommerskollegium, Köpmannajörbundet och Motorbranschens Riksförbund att ansvaret för säkra produkter bör preci— seras mellan tillverkare/importörer och detaljister. Komerskollegium påpekar att den aktör som inte kan påverka en produkts säkerhet inte bör åläggas ett större ansvar i Sverige än i andra EES—länder. Därför bör inte heller begreppet tillhandahålla användas enligt Kommerskollegium; i produktansvarslagen används 'tillhandahålla' bara i fall där det inte går att finna ut vem som placerade produkten på marknaden. Köpmannaför— bundet menar att man genom att precisera olika leds ansvar också gör det möjligt att införa en lagstadgad regressrätt så att detaljister kan få tillbaka ersättning som rätteligen bort betalas av tillverkaren/importören. Motorbranschens Riksförbund anser att en sådan regressregel bör införas i produktsäkerhetslagen . Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter i fråga om att införa de föreslagna detiniu'onerna. Kammar- rätten i Göteborg ifrågasätter om det inte hade varit en fördel att, såsom i direktivet, ta in definitioner av ytterligare några centrala begrepp, t.ex tjänster, näringsidkare och tillhandahålla.

Vad gäller utredningens förslag om definitioner tillstyrks detta av flertalet remissinstanser. Konunerskollegium anser det nödvändigt med ett förtydligande av vad som menas med att uppfylla säkerhetskraven.

Bilindustnföreningen anser inte att den föreslagna svenska texten är lika Prop. 1993/94:203 klar som direktivets, bl.a. eftersom den svenska bestämmelsen inte specificerar mot vilka lagar som en bedömning skall ske. Föreningen anser också att ett förtydligande motsvarande direktivets artikel 2 b sista stycket bör införas, som säger att en produkt inte är osäker bara för att det änns produkter som är säkrare på marknaden. Köpmannaförbundet anser det vara bra med en deänition, om den inte innebär en skärpning av den nuvarande lagen.

Skälen för regeringens bedömning: Den svenska lagen har en annan systematik och är uppbyggd utifrån vissa i svensk konsumentlagstiftning vedertagna begrepp som innebär vissa avvikelser från direktivet. Huru- vida detta också innebär att lagen har en annan innebörd än direktivet, som några remissinstanser gör gällande, kan diskuteras.

Begreppet tillhandahålla

I l & produktsäkerhetslagen sägs att lagen tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet. I de följande paragraferna används genomgående tillhandahålla repektive överlåta för att beskriva den handling som avses. I 2 & anges att vad som sägs om tillhanda- hållande och överlåtelse också gäller erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till en vara.

Direktivet använder ordet ”supply”, vilket har översatts med just tillhandahålla, för att avgränsa tillämpningsområdet (artikel 2 a). När det gäller att beskriva den handling genom vilken varor blir tillgängliga för konsumenterna används uttrycket "place on the market", dvs. "släppa ut på marknaden" (artikel 3.1).

Enligt en första version av en handbok för införlivande av harmonise- ringsdirektiv som utarbetats av kommissionen ("First version /incomple- te/ of the guide to the implementation of Community hannonization directives based on the new approach and the global approach") och i vilken vissa vanligt förekommande begrepp kommenteras. beskrivs "place on the market" som den tidpunkt då en vara först passerar från tillverknings— eller irnportstadiet till distributions— eller användnings- stadiet. I handboken sägs vidare att denna första handling, genom vilken en vara görs tillgänglig på den gemensamma marknaden, kan vara exempelvis försäljning, utlåning, uthyming eller erbjudande om sådan handling. Detta har dock inte ansetts behöva anges uttryckligen och i direktivet änns inte heller någon motsvarighet till den svenska bestäm- melsen om nyttjanderätt.

Uttrycket "släppa ut på marknaden" tycks därför ha en annan, och i viss mån mer begränsad innebörd än tillhandahålla. För att förstå direk- tivets innebörd räcker det dock inte att bara se till den handling som beskrivs i generalklausulen. Det är också av betydelse vem eller vilka som har att uppfylla förpliktelsema.

Näringsidkarbegreppet

Direktivets förpliktelser åvilar uttryckligen i första hand "producers", 223 dvs. tillverkare och andra som kan påverka en varas säkerhetsegenska-

per. Det är tillverkare som enligt generalklausulen har en skyldighet att släppa ut endast säkra varor på marknaden. Detta är också en logisk följd av att begreppet "släppa ut på marknaden" avser det första ledet i distributionskedjan. För distributörer dvs. för dem som normalt kommer in i ett senare led, gäller vissa andra skyldigheter, t.ex. att samarbeta beträffande information och marknadsövervakning.

Denna uppdelning mellan olika kategorier utgör en markering av att huvudansvaret för att produkter är säkra vilar på dem som har störst möjlighet att påverka säkerhetsegenskapema. Samtliga åtgärder som får vidtas enligt direktivet, t.ex. återkallelse av farliga varor, kan dock riktas mot båda dessa kategorier och även mot andra, om det behövs för att undanröja risker (se artikel 6).

I produktsäkerhetslagen däremot talas om näringsidkare. Begreppet täcker samtliga yrkeskategorier som kan tänkas ha del i tillhandahållandet av en vara eller tjänst, oavsett vilket säljled det är fråga om. Hit hör tillverkare och importörer samt grossister och detaljister. Det kan således ännas många att rikta ett eventuellt åläggande eller förbud mot. Av praktiska skäl har därför införts en möjlighet att rikta ett åläggande om varningsinforrnation eller återkallelse mot endast någon eller några näringsidkare (12 å). Vid ett sådant urval bör enligt lagen beaktas vem som har de bästa förutsättningama att uppfylla ändamålet med åtgärden. I förarbetena sägs att hänsyn bör tas bl.a. till vem eller vilka som har fört in varan eller tjänsten på marknaden och som därigenom bär an- svaret för den uppkomna sitrrationen ( prop. 1988/89:23 s.106 f.).

Även om produktsäkerhetslagen inte på samma sätt uttryckligen skiljer mellan olika slags näringsidkare är den således tänkt att tillämpas på motsvarande sätt som direktivet, dvs. genom en viss ansvarsfördelning inom näringsidkarledet. Det bör därför vara möjligt att även i fort- sättningen använda begreppen "tillhandahålla" och "näringsidkare", som ju är vedertagna inom konsumentlagstiftningen, i produktsäkerhetslagen utan att detta innebär någon avvikelse från det resultat som direktivet syftar till att uppnå. En jämförelse kan också göras med lagarna om personlig skyddsutrustning och om leksaker, vilka båda använder dels uttrycket "tillhandahålla" som motsvarighet till "släppa ut på markna- den", dels begreppet "näringsidkare".

Frågan om en lagstadgad regressrätt som några remissinstanser fört fram, diskuterades” också i samband med produktsäkerhetslagens till- komst. Det ansågs då att fördelningen av kostnader mellan olika nä- ringsidkare bäst skulle lösas genom att näringsidkarna själva, t.ex. genom branschvisa avtal, fick bestämma sina inbördes relationer. Vidare hänvisades till den civilrättsliga regleringen varigenom eventuella missförhållanden i olika avtalssituationer skulle kunna rättas till (se prop. l988/89:23 5.54—56). Enligt regeringens mening finns det inte skäl att nu göra någon annan bedömning. Något krav på reglering av en sådan regressrätt ställs inte heller upp i direktivet.

Begreppet produkt

I direktivets andra artikel änns definitioner av vissa grundläggande

begrepp, bl.a. begreppen "produkt" och "säker produkt". Några motsva- rande definitioner änns inte i produktsäkerhetslagen . De begrepp som förekommer i produktsäkerhetslagen , t.ex. varor, beskrivs i stället i förarbetena (se prop l988/89z23 t.ex s. 34 f. och 74—76).

I direktivet deänieras produkt som "varje produkt som är avsedd för konsumenter eller sannolikt kommer att användas av konsumenter...." osv. men någon närmare beskrivning görs inte. Detta kan jämföras med den definition som änns i EG:s direktiv om produktansvar (85/374/EEG) som införlivats med svensk rätt genom produktansvarslagen (jfr. prop. 1990/91:197 s. 130 ). Enligt denna avses med "products" alla lösa saker (movables) även om de infogats i annan lös eller fast egendom. Fast egendom och andra nyttigheter faller således utanför. Däremot omfattas vad som brukar kallas tillbehör till fast egendom av begreppet. Det ligger nära till hands att anta att innebörden av "products" är densamma i produktsäkerhetsdirektivet. Tolkningen av direktivets begrepp måste dock ske med den reservationen att EG—domstolen, som ju har exklusiv rätt att auktoritativt tolka EG-rättens innebörd och EFfA—domstolen som tolkar EES—rätten för EFfA—staternas del, kan komma att göra en annan tolkning.

Med "varor" i produktsäkerhetslagen avses enligt förarbetena fysiska föremål men inte nyttigheter såsom fast egendom eller värdepapper ( prop. 1988/89:23 . s. 35). Sådana varor som enligt svensk rätt utgör s.k. tillbehör till fast egendom när de har infogats i en fastighet kan också komma att omfattas av produktsäkerhetslagen . Enligt förarbetena (a. prop. s. 36) är det nämligen tidpunkten för tillhandahållandet som avgör vad som är att anse som en vara i lagens mening. Utifrån den angivna tolkningen av direktivets varubegrepp synes det som om direktivet och lagen överensstämmer i detta avseende.

Den deänition av varubegreppet som finns i direktivet syftar närmast till att avgränsa tillämpningsområdet till konsumentvaror. Motsvarande begränsning finns också i l 5 andra stycket produktsäkerhetslagen. På grund av detta och då innebörden av lagens varubegrepp även i övrigt synes överensstämma med direktivets anser regeringen att begreppet vara inte behöver definieras i lagen.

I direktivet görs undantag för antikviteter m. m. under förutsättning att den som tillhandahåller varan i fråga tydligt upplyser mottagaren att det är fråga om en sådan vara. Produktsäkerhetslagen däremot är tillämplig-

på samtliga varuslag. ] likhet med utredningen (betänkandet s. 89—90) anser regeringen att detta inte behöver—innebära några större skillnader i den praktiska tillämpningen. På grund härav och då en skyddslagstift- ning av denna karaktär bör ha så få undantag som möjligt framstår det inte som nödvändigt med hänsyn till EG—anpassningen att införa ett motsvarande undantag i den svenska lagen.

Begreppet ”säker produkt "

I direktivet förutsätts samtliga åtgärder ske till uppfyllande av det all- männa kravet att endast säkra produkter får släppas ut på marknaden. Vad som menas med "säker produkt" definieras i artikel 2. Där anges

också olika omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en vara är säker t.ex. varans förpackning, eventuella bruksan- visningar och vilken kategori av konsumenter som kan löpa risk vid användandet av varan.

Direktivet innehåller även andra bestämmelser som har betydelse för att avgöra när en produkt skall bedömas som säker. I artikel 4 sägs således att en produkt skall bedömas som säker bl.a. om den överen- stämmer med nationella hälso— och säkerhetsregler eller om sådana inte änns, med standarder osv. I sista hand får produktens utformning och tekniska beskaffenhet och vad konsumenter rimligen kan förvänta sig vara det avgörande.

Begreppet "säker produkt" är således väsentligt i direktivet. Det ingår i generalklausulen och utgör en förutsättning för olika ingripanden. Om en produkt uppfyller kraven i artikel 4 utgör det en presumtion för att produkten är "säker" och därmed skall få tillhandhållas fritt på den inre marknaden. Utredningen har därför ansett att "säker produkt" är ett sådant begrepp som bör tas in och definieras också i produktsäkerhetsla- gen.

Även om det i produktsäkerhetslagens bestämmelser inte änns några uttryckliga motsvarigheter till nämnda bestämmelser framgår det av förarbetena att liknande omständigheter som räknas upp i direktivets artikel 2 skall beaktas också vid tillämpningen av den svenska lagen (jfr betänkandet s. 120). Vidare måste, även om uttryckliga regler om det saknas, vad som sägs i artikel 4 anses gälla även enligt den svenska lagen (jfr betänkandet s. 124).

Eftersom lagtexten i allt väsentligt torde ha samma innebörd som direktivet i dessa avseenden är det, enligt regeringens mening, inte nödvändigt att införa någon motsvarande deänition i produktsäkerhetsla- gen. Regeringen återkommer till frågan om vad detta kan tänkas innebära för skyddsnivån på säkerhetskravet när förutsättningama för olika åtgärder diskuteras.

14.2.7 Åtgärder mot farliga varor

Regeringens bedömning: De åtgärder som får vidtas enligt produktsäkerhetslagen bör i stort sett anses uppfylla direktivets krav på åtgärder. Lagens bestämmelser om exportförbud bör kunna behållas.

Regeringens förslag: Möjligheten till återkallelse utvidgas i den svenska lagen så att återkallelse, i enlighet med direktivet, kan ske även från andra än brukarna.

Utredningens bedömning och förslag: Överensstämmer med rege- ringens (se betänkandet s. 103 ff).

Remissinstanserna: De flesta remissinstansema delar utredningens allmänna bedömning och tillstyrker förslaget till utvidgning beträffande återkallelse. Kommerskollegium, Juridiska fakultetsnämnden vid Stock- holms universitet, Konkurrensverket och Sveriges Marknadsförbund ifrågasätter dock exportförbudet. Kommerskollegium anser det tveksamt om det i ett EES—perspektiv är lämpligt att behålla exportförbudet och påpekar att en samstämmig syn inom EES har betydelse för avtalets funktion, även om EG:s handelspolitik mot tredje land inte är en del av själva EES—avtalet. Eftersom det i den svenska lagen änns ett utrymme för att besluta om alternativa åtgärder, uppstår enligt Kommerskollegium en risk att ett beslut om exportförbud kan uppfattas som diskriminerande. Juridiska fakultetsnämnden har svårt att se behovet av ett exportförbud gentemot andra EES—länder, vilka ju också är förpliktade att införliva EG:s direktiv i sina interna rättsordningar. Nämnden förordar därför att tillämpningsområdet för exportförbudsreglema begränsas genom en tilläggsregel som undantar EES—ländema. Konkurrensverket är tveksamt till exportförbudet även om verket anser det rimligt att användare i andra länder inte utsätts för risker som man ingripit mot på den svenska marknaden. Verket hänvisar till Romfördragets artikel 36 och Cassis de Dijon—principen och anger att konsumentskyddshänsyn, som en motive— ring till nationella särregler, torde avse skydd för det egna landets konsumenter. Sveriges Marknadsförbund anser att en alltför stel regel om exportförbud, som inte tillåter återexport, kan leda till att Sverige blir ett "dumpingland" för skadebringande produkter.

Skälen för regeringens bedömning och förslag: Direktivet ställer krav på att myndigheterna skall kunna vidta vissa åtgärder. Syftet med dessa åtgärder är att säkerställa att endast varor som är säkra kommer ut på marknaden. Dessa åtgärder motsvaras i allt väsentligt av de åtgärder som redan änns i produktsäkerhetslagen även om sättet att beskriva dem skiljer sig åt.

När det gäller återkallelse av en vara som inte är säker är emellertid de svenska reglerna mer restriktiva än direktivets. En återkallelse enligt produktsäkerhetslagen får ske bara från den som innehar varan i fråga för att bruka den (när det gäller tjänst från dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den). Direktivet kan inte läsas på annat sätt än att en farlig vara skall kunna återkallas så snart den lämnat till- verkaren eller importören, dvs. även om den befinner sig i ett senare säljled och inte hunnit ut till konsumenten.

Någon motivering till varför återkallelse i den svenska lagen kan ske endast från brukarna änns inte i förarbetena. Direktivet ger alltså i detta avseende på sitt sätt ett starkare konsumentskydd. Något bärande skäl för att ha en lägre skyddsnivå i den svenska lagen föreligger inte. Rege- ringen föreslår därför att produktsäkerhetslagen ändras så att det blir möjligt att återkalla varor även från andra än brukarna, dvs. också från t.ex. detaljister. '

Eftersom en likartad reglering om återkallelse änns beträffande tjänster som avser egendom och för att undvika gränsdragningsproblem bör en

motsvarande ändring göras också för tjänster, trots att detta inte påkallas av EG:s direktiv. Det bör således bli möjligt att återkalla tjänster som avser egendom även om den egendom som tjänsten avser inte nått brukaren.

Produktsäkerhetslagen innehåller som tidigare nämnts en möjlighet att meddela exportförbud. Bestämmelsema om detta infördes genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1991. Hittills har dock ingen fråga om exportförbud prövats av Marknadsdomstolen. Redan vid inför— andet diskuterades exportförbudet utifrån handelspolitiska synpunkter. l prop. 1990/91:91 s. 22 f. konstaterades att Romfördraget tillåter vissa undantagsbestämrnelser till skydd för bl.a. människors och djurs hälsa och liv (artikel 36) och att EG utfärdat exportförbudsbestämmelser för vissa varugrupper (direktivet om årliga livsmedelsimitationer, 87/357/EEG). Mot bakgrund härav och då t.ex. Frankrike redan hade en liknande reglering, gjordes bedömningen att förslaget inte utgjorde något sådant handelshinder som stred mot föreliggande frihandelsavtal. Tvärtom antogs att en möjlighet till exportförbud skulle komma att ligga i linje med Sveriges förpliktelser enligt ett eventuellt kommande EES—avtal.

EG:s direktiv om allmän produktsäkerhet innehåller inte några bestäm- melser om exportförbud. Frågan är därför om produktsäkerhetslagens bestämmelser om exportförbud, som några remissinstanser antytt, kom- mer i konflikt med Sveriges åtaganden i EES—avtalet.

Till en början bör framhållas att EES—avtalet inte omfattar handelspo- litik mot tredje land. Det är i och för sig riktigt som Kommerskollegium . påpekar, att en samstämmig syn har betydelse för avtalets funktion. Denna samstämmighet måste dock i första hand ta sikte på sådant som har betydelse för handeln mellan de avtalsslutande parterna inom EES, eftersom det huvudsakligen är detta som avtalet reglerar. Ett förbud mot export till tredje land kan knappast i någon nämnvärd omfattning anses påverka samhandeln inom EES.

Vad härefter gäller förbud mot export till andra EES—länder kan det ifrågasättas om exportförbudet verkligen utgör något handelshinder av betydelse. Enligt motivuttalanden medger reglerna återexport i vissa fall t.ex. om det behövs för att varan skall kunna repareras hos tillverkaren. Vidare är förutsättningama för att meddela ett exportförbud strängare än de som gäller för övriga åtgärder i produktsäkerhetslagen . Det krävs ju att det föreligger risk för allvarlig skada på person för att ett export- förbud skall få meddelas. Ett beslut om exportförbud torde därför i praktiken föregås av ett säljförbud eller ett åläggande om återkallelse i enlighet med produktsäkerhetslagen eller någon motsvarande åtgärd enligt någon specialförfattning.

Skyddet för allmän hälsa och säkerhet samt konsumentskydd är sådana särskilda hänsyn som inom EG gjort att nationella handelshindrande åtgärder som eljest vore förbjudna kunnat godtas. Det är just dessa hänsyn som också utgör grunderna i direktivet. Visserligen skall direkti- vet ha införlivats inom hela EES senast den 29 juni 1994 men även om så har skett kan det ännas situationer när ett exportförbud kan fylla en funktion. Exportförbudet ger ju en möjlighet att stoppa farliga varor (och

tjänster) redan innan de hunnit spridas till exempelvis ett annat EES—land, vilket måste anses vara en fördel, oavsett vilka egna säker— hetssystem det landet har. Så som bestämmelserna om exportförbud är utformade i produktsäkerhetslagen kan de inte sägas utgöra medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av han- deln. I Frankrike och Norge som också har exportförbud är man såvitt framgår inställda på att behålla sina nuvarande bestämmelser. På grund av det anförda ser regeringen inget skäl att begränsa exportförbudet till att bara gälla länder utanför EES.

14.2.8 Förutsättningar för att vidta åtgärder

Regeringens bedömning: De rekvisit som enligt produktsäker- hetslagen skall vara uppfyllda för att åtgärder skall få vidtas mot

en farlig vara bör anses motsvara kraven i direktivet.

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att "särskild risk för skada" byts ut mot direktivets "inte är säker" beträffande säljförbud, vamingsinformation, återkallelse och exportförbud (se betänkandet s. 121).

Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker utredningens förslag; några dock under förutsättning att det inte innebär någon skärpning av det säkerhetskrav som änns i dag. Juridiska fakultets- nämnden vid Stockholms universitet delar i sak utredningens bedömning att den säkerhetsstandard som kommit till uttryck i hittillsvarande praxis ligger på en lämplig nivå, men påpekar att den auktoritativa tolkningen av säkerhetskravet i fortsättningen kommer att vara en uppgift för EES—rätten i sista hand. Vidare anför man att den föreslagna generalklau— sulens utformning jämte förslaget att ändra rekvisitet "medför särskild risk för skada" till "inte är säker" medför viss osäkerhet om bevisbördans placering som därför bör belysas i propositionen. Även Marknadsdom- stolen ser oklarheter när det gäller bevisbördans placering. Enligt domstolen får man vid läsning av lagtexten, särskilt på gnrnd av utformningen av 4-5, närmast intryck av att näringsidkaren har bevis— bördan för att varan är säker. Domstolen'konstaterar att detta innebär omkastad bevisbörda jämfört med vad som är fallet enligt den nu gäl— lande lagen, vilket torde, mot vad utredningen antagit, innebära en avsevärd skärpning av skyddsnivån och näringsidkaransvaret. Enligt domstolen bör bevisbördans placering framgå direkt av lagtexten. Arbe- tarskyddsstyrelsen noterar att om förslaget genomförs bör den föreslagna nya bestämmelsen i arbetsmiljölagen , som innehåller rekvisitet "särskild risk för skada", anpassas på motsvarande sätt.

Skälen för regeringens bedömning: EG:s direktiv om allmän pro- duktsäkerhet syftar som tidigare har redovisats till att säkerställa att bara säkra produkter släpps ut på marknaden. För ändamålet får medlemssta-

terna vidta de åtgärder som är nödvändiga och befogade med hänsyn till Prop. 1993/941203 graden av risk för skada som en produkt för med sig (artikel 6.1).

Som en allmän förutsättning för ingripanden gäller alltså enligt direk- tivet att en produkt inte är säker. Med "säker produkt" avses enligt artikel 2 b en produkt som inte medför någon risk eller som bara medför minimal risk vid användningen och som kan anses godtagbar med hänsyn till en hög skyddsnivå för människors säkerhet och hälsa.

Enligt produktsäkerhetslagen gäller som gemensam förutsättning för säljförbud och ålägganden om vamingsinformation och återkallelse, att varan eller tjänsten medför "särskild risk för skada". Även för export- förbud krävs särskild risk för skada men därtill att den befarade skadan är allvarlig och att det är fråga om risk för personskada. För åläggande om säkerhetsinformation däremot räcker det med att informationen har "särskild betydelse för att förebygga att varan eller tjänsten orsakar skada på person eller egendom".

En fråga som inställer sig i sammanhanget är om det i praktiken föreligger någon skillnad mellan direktivet och produktsäkerhetslagen när det gäller förutsättningar för ingripanden. Rent språkligt skulle kunna hävdas att direktivets definition av en säker produkt, nämligen att den "inte medför någon risk" eller medför minimal risk innebär en lägre godtagbar risk än "särskild risk" som ju avser en risk av viss betydenhet.

Viss vägledning kan fås från den förut nämnda exempliäeringen av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om en produkt är säker. Eftersom det, som tidigare påpekats, änns stora lik- heter mellan dessa exempel och de omständigheter som anges i den svenska lagens förarbeten, är det rimligt att anta att lagens innebörd, trots den språkliga skillnaden, i huvudsak överensstämmer med direkti- vets.

Av betydelse i sammanhanget är emellertid inte bara hur begreppet säker produkt har definierats i direktivet. Befogenheten att vidta åtgärder är enligt artikel 6.1 första stycket i direktivet begränsad till vad som är nödvändigt med hänsyn till graden av risk, dvs. den skall utövas i proportion till hur stor risken är. Direktivet ger på detta sätt uttryck för dels att det, inom ramen för direktivets syfte, änns olika grader av risker, dels att graden av risk skall "styra" valet av åtgärd.

Även i produktsäkerhetslagen änns en gradering av olika riskrrivåer genom de olika rekvisit som anges för säkerhetsinformation respektive för övriga åtgärder. 1 förarbetena sägs uttryckligen att det krävs betydligt mindre för ett ingripande i form av säkerhetsinformation än för t.ex. åläggande om vamingsinformation (prop. l988/89223, s. 84). I fråga om exportförbud har ytterligare en skärpning gjorts genom kravet på allvarlig skada på person. Vidare påpekas i motivuttalanden att det grundläggande kriteriet vid val av åtgärd är vad som med minsta möjliga insats uppfyller ändamålet att förebygga skadefall (se t.ex. a. prop. s. 93 ).

För att nå så god överensstämmelse som möjligt med direktivet och för att få en naturlig koppling till den generalkalusul som utredningen har föreslagit, vill utredningen föra in uttrycket "inte är säker" också i den svenska lagens regler om åtgärder. Utredningens bedömning är dock (5. 230 122) att detta knappast medför någon skärpning av den allmänna

skyddsnivån jämfört med vad som gäller för närvarande.

Den svenska lagens säkerhetskrav har prövats i ett flertal fall av Marknadsdomstolen. Utredningen uttalar sammanfattningsvis (s. 122) att det änns stöd för det allmänna omdömet att den svenska skyddsnivån beträffande såväl varor som tjänster är hög.

Enligt regeringens mening får produktsäkerhetslagen , både till sin ordalydelse, enligt förarbetsuttalanden och på det sätt den tillämpas, anses motsvara de krav som kan som utläsas i direktivet när det gäller skyddsnivå och urvalsmetod för ingripanden. Samtidigt bör betonas att detta kan bli föremål för EFTA— eller EG—domstolens prövning varför det inte går att uttala sig med säkerhet. Det bör dock beaktas att det väsentliga vid införlivande av ett direktiv är att man uppfyller det resultat som direktivet syftar till medan viss frihet änns för nationella regler när det gäller form och tillvägagångssätt. Regeringen anser därför inte att de svenska reglerna behöver ändras i nämnda avseenden.

14.2.9 Handläggningsregler och överklagande

Regeringens bedömning: Produktsäkerhetslagens handläggnings- regler bör kunna behållas oförändrade. Detsamma gäller beäntliga regler om överklagande.

Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens (se be- tänkandet s. 127—130 och 133 f.).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser, utom Juridiska fakul- tetsnämnden vid Stockholms universitet, delar eller har inget att erinra mot regeringens bedömning. Juridiska fakultetsnämnden anser inte att dagens rättegångsordning, där Marknadsdomstolen som första och sista instans fattar beslut i sakfrågan, uppfyller direktivets krav. Enligt fakul- tetsnämnden synes direktivets regler fordra ett tvåinstanssystem, t.ex. i den formen att Stockholms tingsrätt blir första instans. En annan för- ändring vore, enligt fakultetsnämnden, att låta Konsumentverket (jfr Konkurrensverkets roll) bli beslutande förvaltningsmyndighet.

Skälen för regeringens bedömning: Direktivet anger i artikel 5 att medlemsländerna skall anta nödvändiga lagar och andra regler för att se till att direktivets bestämmelser efterlevs. Vidare åligger det medlemslän- derna att utse myndigheter som övervakar produkters säkerhet och att se till att dessa myndigheter också har de befogenheter som behövs för att vidta erforderliga åtgärder.

Några konkreta krav på hur arbetet rent administrativt skall bedrivas uppställs dock inte i direktivet. Däremot finns vissa förfaranderegler i direktivets artikel 14. Där föreskrivs att varje beslut enligt direktivet, som innebär restriktioner för produkter, skall innehålla skälen för be— _ slutet. Varje part som berörs skall få del av beslutet så snart som möjligt och underrättas om hur beslutet kan överklagas samt om besvärstiden.

:

Parterna skall också beredas möjlighet att lämna synpunkter innan åtgärder vidtas. Vidare sägs i artikel 14 att medlemsländerna skall säkerställa att en åtgärd som vidtagits av behörig myndighet och som innebär restriktioner för en produkt eller att produkten återkallas skall kunna prövas vid domstol.

I produktsäkerhetslagen, 16—20 55, änns olika handläggningsregler om att Konsumentverket bör förhandla med näringsidkare, att anmaningar och vitesförelägganden får förekomma, att interimistiska beslut får meddelas osv. Eftersom dessa inte berörs av några regler i direktivet kan de enligt regeringens bedömning kvarstå oförändrade. Vidare måste direktivets regler om besluts utfomming m.m. i artikel 14 anses över- ensstämma med vad som redan gäller i Sverige enligt allmänna för- valtningsrättsliga principer.

Enligt 26 & produktsäkerhetslagen kan beslut av en tillsynsmyndighet och Konsumentombudsmannen i allmänhet överklagas hos Kammarrätten. Någon överklagandemöjlighet änns dock inte beträffande sådana förelägganden om information, förbud eller återkallelse som Konsu- mentombudsmannen får meddela enligt 22 5. Sådana förelägganden måste dock, för att bli gällande, godkännas av näringsidkaren och gäller därefter som om de hade meddelats av Marknadsdomstolen. Något behov ' av överklagningsmöjlighet kan därför inte anses föreligga i sådana fall.

De olika ingripanden beträffande en vara eller en tjänst som kan före- komma enligt produktsäkerhetslagen beslutas normalt efter en prövning i Marknadsdomstolen. I förarbetena till lagen diskuterades om besluts— befogenheterna skulle ges vederbörande tillsynsmyndighet eller domstol. Föredragande statsrådet uttalade bl.a. (prop. l988/89z23, s. 63—64) att en prövning i domstol från rättssäkerhetssynpunkt var att föredra. Den nackdel som detta kunde tänkas innebära i fråga om snabbhet i förfaran- det ansågs inte så besvärande med hänsyn till den föreslagna möjligheten till interimistiska beslut. Efter att ha konstaterat att Marknadsdomstolen redan hade viss erfarenhet av informationsålägganden och säljförbud och att denna ordning fungerat bra, ansåg föredaganden att Marknadsdom- stolen skulle få avgöra tvister även enligt den föreslagna lagen.

Den nuvarande ordningen har, vilket också framhålls av några remiss- instanser, fungerat bra. En domstolsprövning måste enligt regeringens bedömning alltjämt anses ge sådana garantier för rättssäkerhet att den är att föredra när fråga är om ingripanden av denna karaktär. Domstolen är visserligen första och sista instans. Marknadsdomstolen har dock enligt 20 & produktsäkerhetslagen en möjlighet att ompröva sina beslut när ändrade förhållanden eller särskilda skäl föranleder det. Vidare kan Marknadsdomstolens avgöranden komma under Högsta domstolens prövning genom resning.

] sammanhanget kan tilläggas att Marknadsdomstolens framtid har diskuterats i promemorian Specialdomstolama i framtiden (Ds Ju 1993234). Där förordas att Marknadsdomstolen inordnas i Svea hovrätt och att mål som i dag prövas av domstolen i stället skall prövas av tingsrätt som första instans.. Promemorians förslag bereds för närvarande inom regeringskansliet.

Direktivets artikel 14 torde vara skriven med tanke på det system med

tillsynsmyndigheter som beslutande organ som gäller i de flesta EG—länder och enligt vissa speciallagar, även i" Sverige. Bestämmelsen kan därför knappast tolkas som att också Marknadsdomstolens avgöran- den måste kunna överklagas. Regeringen föreslår därför ingen ändring av överldagandereglema.

14.2.10 Tillsyn och marknadskontroll

Regeringens bedömning: Det nuvarande svenska systemet för 'n'llsyn av produktsäkerhetslagens efterlevnad bör anses uppfylla direktivets krav på tillsyn och övervakning.

Utredningens bedömning: Överénsstämmer med regeringens (se be- tänkandets. 130).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar i huvudsak ut- redningens bedömning. Kommerskollegium anser dock att direktivet ställer krav på att det utses nationella myndigheter med erforderliga befogenheter att fullgöra olika uppgifter, utan förhandsprövning i dom- stol. Till dessa befogenheter hör att utlösa skyddsklausul i någon form. Här behövs enligt Kommerskollegium ett "samlat grepp" för att skapa ett enhetligt synsätt i Sverige. Socialstyrelsen uttalar att de ansvariga myndigheterna måste ges ett vidgat ansvar för att övervaka marknaden och nämner som exempel lagen (1993:584) om medicintekniska pro- dukter enligt vilken Socialstyrelsen kan förbjuda eller inskränka använd- ningen av en produkt. Folkhälsoinstirute! anser att marknadskontrollens organisation, omfattning och genomförande bör preciseras och betonar att man vid utformning av lagen bör ta hänsyn till de skaderegistreringar m.m. som gjorts i Sverige. Vidare anser man det önskvärt att ett notifikationssystem för utbyte av information och samarbete byggs upp i samband med att direktivet träder i kraft. Konkurrensverket påtalar att Konsumentverkets riktlinjer kan vara handelshindrande om de ställer högre krav än direktivet. SWEDAC uttalar i fråga om snabba ingripanden mot farliga produkter, att man inte kan se några hinder för att vederbör- ande tillsynsmyndighet, åtminstone i särskilt kvalificerade fall, ges möjlighet att besluta om ingripanden interimistiskt. Ett sådant beslut borde kunna överklagas i domstol. LO betonar vikten av ett nära samar- bete mellan de ansvariga tillsynsmyndighetema för konsument-, miljö— och arbetsmiljöfrågor. Enligt Sveriges Konsumentrdd bör även de kom- munala konsumentvägledarna kunna delta i kontrollarbetet.

Skälen för regeringens bedömning: En väsentlig del i direktivets produktsäkerhetssystem är marknadskontrollen som skall se till att syftet med reglerna uppnås. Några konkreta krav när det gäller hur tillsynen skall bedrivas eller hur den skall vara organiserad anges dock inte. I artikel 5 sägs bara att medlemsstaterna skall se till att det finns ett väl fungerande övervakningssystem så att syftet - att endast säkra produkter

släpps ut på marknaden blir uppfyllt. Medlemsstaterna skall således se Prop. 1993/94:203 till att det finns myndigheter som har nödvändiga befogenheter att vidta lämpliga åtgärder. I artikel 6 sägs att medlemsstaterna skall se till att de har de befogenheter som krävs för att vidta bland annat de åtgärder som uppräknas i artikeln.

Enligt produktsäkerhetslagen är Konsumentverket tillsynsmyndighet om inte Specialregler änns som säger något annat. Några remissinstanser ifrågasätter dock om Konsumentverket. i sin egenskap av tillsynsmyn- dighet, har tillräckliga befogenheter för att uppfylla direktivets krav på en sådan myndighet. Konsumentverket — med undantag av Konsu- mentombudsmannen får ju inte självt vidta några åtgärder i form av ålägganden eller säljförbud. Verkets befogenheter gentemot näringsid- kama är begränsade till anmaningar och förelägganden. Konsumentom- budsmannen får endast i fall som inte är av större vikt besluta om in- gripanden och måste annars föra frågan vidare till Marknadsdomstolen.

Som tidigare nämnts övervägdes vid produktsäkerhetslagens tillkomst om vederbörande tillsynsmyndighet eller domstol skulle få befogenhet att besluta om ingripanden. Det ansågs då att kravet på snabbhet i för- farandet inte vägde lika tungt som kravet på rättssäkerhet, särskilt inte som domstolsförfarandet genom möjligheten att meddela interimistiska beslut skulle kunna göras snabbt.

Produktsäkerhetslagen har nu varit i kraft i snart fem år. Under denna tid har det inte framkommit annat än att det nuvarande systemet med Konsumentverket som tillsynsmyndighet och Marknadsdomstolen som beslutande instans fungerat tillfredsställande. Möjligheten till interimis- tiska beslut har skapat möjligheter till snabba avgöranden.

I en nyligen till riksdagen avlämnad proposition (prop. 1993/94:161) "Marknadskontroll för produktsäkerhet m.m. ", konstateras att marknads- kontrollen är i ett uppbyggnadsskede i alla EES—länder, att det saknas gemensamma regler för dess organisation och bedrivande och att det är upp till varje deltagande land att upprätta ett system som motsvarar förpliktelsema i EES—avtalet.

Det är således mycket vanskligt att i nuläget bedöma hur en funge- rande marknadskontroll bör se ut. Klan är att det kommer att fordras en bättre samordning mellan olika tillsynsmyndigheter och ett ökat infor- mationsutbyte, inte minst med andra EES—länder. Ett steg i denna rikt- ning är de förordningar om informationsutbyte för särskilt farliga varor (livsmedel och andra konsumentvaror) som regeringen beslutat om under hösten 1993.

I den nämnda propositionen om marknadskontroll föreslås att SWEDAC skall bli ett centralt samordnings— och kontaktorgan som bl.a. skall ge råd och stöd till de olika sektorsmyndighetema. I fråga om den organisatoriska lösningen i övrigt för Sveriges del, föreslås att minsta möjliga ingrepp görs i myndigheternas nuvarande ansvars— och uppgifts- fördelning med möjlighet att anpassa verksamheten efterhand som be— hoven förändras. Regeringens bedömning är således att det i nuläget inte är vare sig lämpligt eller nödvändigt att göra några förändringar i det nuvarande systemet för tillsyn inom olika produktområden. När 234 ytterligare erfarenheter vunnits kan det emellertid ännas skäl att ta upp

frågan på nytt.

14.2.11 Anmälningsskyldighet m.m.

Regeringens bedömning: Direktivets krav på anmälningar till bl.a. EFTA:s övervakningsmyndighet i vissa fall bör kunna uppfyllas genom en förordning. Om ett beslut från övervak- ningsmyndigheten påkallar ändring av ett beslut från Marknads- domstolen bör detta kunna åstadkommas inom ramen för pro- duktsäkerhetslagens nuvarande regler.

Utredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens (se betän- kandet s. 137—138 och 141—143).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser uttalar sig inte särskilt om anmälningsskyldighetema. Folkhälsoinstitutet och Konsumentverket kommenterar de notiäkationssystem som blir nödvändiga för att utbyta information och bredda samarbetet när det gäller produktsäkerhetsfrågor. Kommerskollegium anser frågan om en eventuell omprövning efter ett beslut från EFTA:s övervakningsmyndighet "ointressant" eftersom det inte längre änns grund för en svensk Specialdomstol som såväl förhands- prövar som omprövar sina egna domar. SWEDAC uppger att det föreslagna systemet, där EFTA:s övervakningsmyndighet skall överpröva ett svenskt domstolsavgörande, ur principiell synvinkel ter sig något "säreget". Enligt SWEDAC torde systemet ha utformats på detta sätt med den avsikten att det i de flesta fall skulle vara en tillsynsmyndighets och inte en domstols beslut som skulle överprövas.

Skälen för regeringens bedömning: Av den tidigare redogörelsen för direktivets innehåll framgår att direktivet föreskriver ett flertal olika anmälningsskyldigheter som medlemsstaterna har att iaktta (se t.ex artiklarna 7 och 8).

Eftersom liknande skyldigheter förekommer i äera EG—rättsakter har i EES—avtalet intagits en bestämmelse (punkten 4 i protokoll 1) där det sägs att en EFI'A—stat har motsvarande informations— och anmälnings- skyldigheter som medlemsstaterna har. EFfA—statema skall dock lämna sina uppgifter till EFTA:s övervakningsmyndighet och till EFTA:s ständiga kommitté. -

Hur anmälningsskyldigheten enligt produktsäkerhetsdirektivet skall fullgöras är en fråga som kan bestämmas av regeringen i förordning. Så har också skett när det gäller personlig skyddsutrustning och leksaker. En bestämmelse om detta behöver därför inte föras in produktsäkerhetslagen .

Ett särskilt problem uppkommer dock när det gäller artiklarna 7 och 8. Dessa föreskriver att kommissionen skall kontrollera om vidtagna åt- gärder överensstämmer med direktivets syften Om kommissionen finner att så inte är fallet skall den enligt artikel 7 rapportera tillbaka till den medlemsstat som har vidtagit åtgärden. Även om så inte sägs uttryckligen

Prop. 1993/94203

får det förutsättas att medlemsstaten då skall rätta till det felaktiga ingripandet.

Vidare gäller enligt artiklarna 9—11 att kommissionen i vissa fall, när olika uppfattning råder mellan medlemsstaterna, själv kan fatta ett "överstatligt' beslut som innebär att en medlemsstat blir tvungen att göra ett tidsbegränsat ingripande. I sådana fall får alltså kommissionen enligt en särskild procedur som anges i artikel 11 fatta beslut som kräver att medlemsstaterna vidtar någon av de åtgärder som anges i artikel 6.1 d—h, exempelvis säljförbud eller återkallelse. Sådana åtgärder måste med- lemsstaterna vidta inom tio dagar från beslutet men de är endast giltiga i tre månader (viss möjlighet änns till förlängning).

För EFfA—ländema gäller enligt EES—avtalet och enligt ett förslag till justeringar av protokoll 1 till det s.k. övervakningsavtalet att EFTA:s övervakningsmyndighet kommer att ha motsvarande befogenheter som kommissionen i detta avseende. Nämnda regler kan därför komma att kräva att det i svensk rätt änns en möjlighet att rätta till ett felaktigt ingripande som kan ha meddelats genom dom i Marknadsdomstolen.

Den diskuterade proceduren kan för Sveriges del skapa problem om exempelvis Marknadsdomstolen inte bifaller en talan om åtgärder mot en vara och om därefter något annat EES—land gör ett ingripande mot samma vara som leder fram till ett kommissionsbeslut enligt artikel 9. ”'Om denna situation skulle uppstå, dvs. om Sverige åläggs att ingripa mot en vara som Marknadsdomstolen tidigare inte funnit skäl att ingripa mot, änns som tidigare nämnts i produktsäkerhetslagen en bestämmelse som gör det möjligt för domstolen att pröva samma fråga på nytt. Enligt 20 & produktsäkerhetslagen får så ske "när ändrade förhållanden eller annat särskilt skäl föranleder det". I förarbetena (prop. 1988/89:23 s. 116) sägs att omprövning skall kunna göras t.ex. när nya belägg för en varas farlighet har kommit fram och när ytterligare erfarenheter vunnits om riskemaDet skall också vara möjligt att upphäva exempelvis ett meddelat säljförbud om det senare visar sig att detta var obehövligt. Det måste dock ännas en klar grund för en ändrad domstolsprövning och be— stämmelsen är tänkt att tillämpas restriktivt.

Även om det nu skisserade problemet av naturliga skäl inte har dis- kuterats vid tillkomsten av 20 & änns det inget hinder i paragrafens ordalydelse eller i vad som anges i förarbetena mot att använda den i sådana situationer Som de ovan nämnda. Direktivet synes visserligen, i fråga om nödfallssituationema i artikel 9, utgå från att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som kommissionen beslutat utan någon förnyad prövning i de nationella instanserna. Det kan dock inte anses strida mot direktivet att en sådan prövning företas.

Regeringen anser således att produktsäkerhetslagen inte behöver ändras eller kompletteras med anledning av direktivets artiklar om anmälnings- skyldigheter.

14.2.12 Kostnadskonsekvenser

Regeringens bedömning: De föreslagna ändringarna bör inte behöva medföra några kostnadsökningar för berörda näringsid- kare eller myndigheter.

Utredningens bedömning: Överenstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Konsumentverket som jämte Sveriges Konsument- råd uttalat sig i denna fråga, uppger att den ökande mängden information och de krav på en aktiv marknadskontroll som kommer att ställas på verket när direktivet träder i kraft, medför ett väsentligt ökat resursbe- hov. Sveriges Konsumentråd anser också att marknadskontrollen kommer att kräva väsentliga resurser.

Skälen för regeringens bedömning: De förslag som regeringen nu lägger fram innebär i förhållande till vad som i dag gäller en utvidgning endast på en punkt, nämligen den att återkallelse skall få ske även från andra än dem som innehar egendomen för att bruka den. Förslaget i denna begränsade del bör i sig inte föranleda ökade kostnader, vare sig för staten eller berörda näringsidkare.

Direktivet ställer krav på att det skall ännas myndigheter som skall se till att bara säkra varor änns på marknaden och att dessa skall ha de befogenheter som krävs för att vidta lämpliga åtgärder. Som regeringen tidigare har funnit tillgodoser produktsäkerhetslagens regler om de åtgärder som får vidtas mot farliga varor och om tillsynsmyndighet direktivets krav i dessa hänseenden. Såvitt nu kan överblickas får den tillsyn som Konsumentverket för närvarande utövar med stöd av lagen anses uppfylla direktivets krav. I den mån ökade tillsynsinsatser blir nödvändiga, bör detta i första hand klaras av genom en omprioritering av tillgängliga resurser.

Den ökande mängden information som kan bli följden genom ett införlivande av direktivet kan både föra med sig ökade kostnader och innebära kostnadsbesparingar. Att hantera mer information innebär merarbete. Samtidigt bör ett samarbete inom EES genom informations- utbyte föra med sig förenklingar och en ökad effektivitet när det gäller marknadskontrollen.

I sammanhanget bör nämnas att Sverige redan inom ramen för EES är anslutet till EG:s system för informationsutbyte när det gäller farliga konsumentvaror (det s.k. RAPEX—systemet). I Sverige svarar Konsu- mentverket respektive Livsmedelsverket för detta informationsutbyte enligt förordningen (1993:1322) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om farliga konsumentvaror och förordningen (1993:1535) om informationsutbyte inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i fråga om livsmedel.

14.2.13 Ikraftträdande

Regeringens förslag: Lagändringama skall träda i kraft den dag

som regeringen bestämmer .

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Den enda remissinstans som har yttrat sig i frågan är Kåpmannajörbundet, som anser att det bör ges en rimlig anpassnings- tid innan den nya lagen träder i kraft.

Skälen för regeringens förslag: Sveriges åtagande enligt EES- avtalet innebär att de rättsakter som omfattas av avtalet skall införlivas i svensk rätt med verkan från den tidpunkt då avtalet i den aktuella delen träder i kraft. Det är ännu oklart när detta kommer att ske. Det bör därför ankomma på regeringen att besluta när lagen skall träda i kraft.

14.2.14 Sammanfattning av betänkandet Produktsäkerhetslagen och EG ( SOU 1993:88 )

Den gällande svenska produktsäkerhetslagen innehåller regler som skall motverka att varor och tjänster orsakar skada på person eller egendom. Ansvaret för att lagens syfte uppfylls åvilar i första hand de näringsidkare som tillhandahåller en vara eller en tjänst. Om en näringsidkare inte självmant vidtar sådana åtgärder som behövs för att en vara eller en tjänst skall vara säker, kan han drabbas av olika ålägganden och förbud.

I lagen anges vilka ålägganden och förbud som det kan bli fråga om. En näringsidkare kan till en början åläggas att lämna säkerhetsin— formation beträffande en vara eller en tjänst som han tillhandahåller. Är det fråga om en vara eller en tjänst som redan har överlåtits eller utförts, kan näringsidkaren åläggas att lämna vamingsinformation. En näringsid- kare kan också förbjudas att tillhandahålla en vara eller en tjänst eller, såvitt gäller varor, meddelas exportförbud. Slutligen kan en näringsidkare åläggas att återkalla en vara eller en tjänst.

Ålägganden och förbud beslutas av Marknadsdomstolen eller, i vissa fall, av Konsumentombudsmannen (KO).

EG:s ministerråd har förra året beslutat om ett allmänt produktsäker- hetsdirektiv, som träder i kraft den 29 juni 1994. Direktivet uppvisar stora likheter med den svenska produktsäkerhetslagen . Det änns dock vissa skillnader, bl.a. när det gäller tillämpningsområdet. Så t.ex. tar direktivet enbart sikte på varor (products), medan tjänster har lämnats utanför.

En annan skillnad består 1 att det 1 direktivet bara talas om risk för personskador men däremot inte om risk för sakskador. Vidare innehåller direktivet - till skillnad mot produktsäkerhetslagen - inte några be- stämmelser om exportförbud.

Produktsäkerhetsdirektivet har tillkommit så sent att Sverige inte med

anledning av EES-avtalet har en omedelbar skyldighet att anpassa sin lagstiftning till det. Det kan dock förväntas att EES—avtalets parter kommer att fatta beslut som innebär att bl.a. produktsäkerhetsdirektivet skall följas.

Produktsäkerhetsutredningen har fått i uppdrag att undersöka vilka ändringar som kan behöva göras i produktsäkerhetslagen med hänsyn till EG-direktivet. Resultatet av detta arbete redovisas i det nu föreliggande betänkandet.

En av huvudfrågorna är om det är möjligt att behålla produktsäker- hetslagens tillämplighet på tjänster, trots att motsvarande regler saknas i direktivet, eller om detta skulle ses som ett sådant handelshinder som är oförenligt med EES-avtalet. Utredningen konstaterar på den punkten att, eftersom produktsäkerhetslagen behandlar inhemska och utländska tjänster lika, det inte sker någon diskriminering. Av betydelse är också att den svenska regleringen om tjänster syftar till att åstadkomma en större säkerhet på konsumentområdet. Det är därmed fråga om ett ändamål som i EG—sammanhang har godtagits som skäl för särreglering.

Med hänsyn bl.a. till de angivna omständigheterna har utredningen kommit fram till att den svenska lagen även i fortsättningen bör kunna omfatta såväl varor som tjänster. På motsvarande grunder anser ut- redningen att man i de svenska reglerna liksom hittills bör kunna tala om risk för både person- och sakskador.

När det gäller frågan huruvida produktsäkerhetslagens bestämmelser om exportförbud kan tänkas komma i konflikt med EES-avtalet, kan i stort sett samma resonemang föras som beträffande tjänster och risk för sakskador. Som bestämmelserna är utformade kan exportförbud inte sägas utgöra medel för en godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln. Även andra EES- länder, nämligen Frankrike och Norge, har bestämmelser om exportförbud, och man synes där vara inställd på att behålla denna reglering. Utredningen anser därför att möjligheten till exportförbud bör finnas kvar i den svenska lagen.

Utredningen föreslår att produktsäkerhetslagen skall byggas ut på ett par punkter, så att man uppnår en bättre överensstämmelse med EG- direktivet. Det föreslås sålunda att lagen skall inledas med en allmän bestämmelse om att näringsidkare får tillhandahålla en vara eller en tjänst bara om den kan anses säker. Vidare anser utredningen att lagen bör innehålla vissa bestämmelser om vad som avses med en säker vara eller tjänst. I de föreslagna bestämmelsema,.som har utformats efter modell av EG-direktivet, sägs bl.a. att en vara eller tjänst är säker, om den under normala eller rimligt förutsebara användningsförhållanden inte utgör någon risk eller bara en sådan risk som är förenlig med kraven på en hög skyddsnivå för personer och egendom.

Enligt produktsäkerhetslagen gäller som en gemensam förutsättning för att olika myndighetsåtgärder skall kunna vidtas att varan eller tjänsten medför "särskild risk för skada". Utredningen föreslår att bestämmel- serna anpassas till EG-direktivet, så att ifrågavarande åtgärder kan vidtas, om en vara eller en tjänst "inte är säker". En lagändring med detta innehåll innebär enligt utredningens mening knappast någon skärpning av det allmänna säkerhetskravet, jämfört med den praxis som gäller för

närvarande. lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Utredningen fortsätter sitt arbete med att pröva om produktsäkerhetsla- gens tillämpningsområde bör utvidgas, så att den inte bara, som i dag, gäller varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet utan också varor och tjänster på det otfentliga området.

14.2.15 Lagförslaget i betänkandet Produktsäkerhetslagen och EG samt bakomliggande EG—direktiv

Förslag till Lag om ändring i produktsäkerhetslagen (l988:1604)

Härigenom föreskrivs i fråga om produktsäkerhetslagen (1988:1604) dels att 4, 6—9 och 26 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas två nya paragrafer, l a och 23 a åå, samt närmast före 4 5 en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

laå

Med varor avses i denna lag lösa saken En vara som har infogats eller på annat sätt blivit en beståndsdel i annan lös egendom eller i fast egendom skall alltjämt anses utgöra en vara för sig.

Krav på varor och tjänster

45

Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskn'f— ter som har meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt annan författning skall se till att regler om pm- dukrsäkerhet i fråga om vissa va— ror eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föresknfer som har meddelats med stöd av den.

En näringsidkare får tillhan- dahålla en vara eller tjänst bara om den kan anses säker. '

Nuvarande lydelse

En fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyn- dighet beträä'ande den vara eller tjänst som frågan gäller, skall frågan, om den inte är uppenbart ogrundad, överlämnas till till- synsmyndigheten.

16 Riksdagen I 993/94. ] saml. Nr 203

Föreslagen lydelse

Med en säker vara avses i denna lag varje vara som under nor- mala eller rimligt förutsebara användningsförhållanden inte utgör någon risk eller bara en sådan risk som är förenlig med kraven på en hög skyddsnivå för personer och egendom.

Vid bedömningen av om en vara är säker skall särskilt följande omständigheter beaktas: - varans egenskaper. inbegripet dess sammansättning. förpack- ning samt anvisningar för mon— tering och skötsel, - varans efekt på andra varor som det rimligen kan förutses att den kommer att användas tillsammans med, - hur varan presenteras eller är märkt samt bruksanvisningar och annan infomation från tillverkaren, - vilken kategori av konsumen- ter, sårskilt barn, som kan löpa allvarlig risk vid använ- dandet av varan,

- huruvida varan uppfyller gällande regler och standar- der.

löd som nu sagts om varor gäller i tillämpliga delar även för tjänster: '

Prop. 1993/942203

Säljförbud m.m.

6 & Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Tillhandahåller en näringsidkare en vara eller en tjänst som med- för särskild risk för skada på person eller egendom, kan mark- nadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan Tillhanda- håller en näringsidkare en vara eller en tjänst som inte är säker, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta med det. Förbudet får även avse annan liknande vara'eller tjänst med samma skaderisk.

Exportförbud

6 a & Tillhandahåller en näringsidkare Tillhandahåller en näringsidkare en vara som innebär särskild risk en vara som inte är säker och för allvarlig skada på person, som kan medföra allvarlig skada kan marknadsdomstolen förbjuda på person, kan marknadsdom- honom att exportera varan. stolen förbjuda honom att ex- Förbudet får även avse annan ponera varan. Förbudet får även liknande vara med samma skade- avse annan liknande vara med risk. samma skade-risk.

Åläggande om varningsinformation 7 &

Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan mark- nadsdomstolen ålägga honom att informera om skaderisken och om hur den skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjäns- ten avsett.

Har en näringsidkare överlåtit en vara eller utfört en tjänst som inte är säker, kan marknads- domstolen ålägga honom att informera om skaderisken och om hur den skall förebyggas. Sådan information skall lämnas till dem som innehar varan eller som tjänsten utförts åt eller som innehar den egendom som tjäns- ten avsett.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Informationen skall lämnas på sådant sätt att den kan antas komma till de berördas kännedom, genom direkta meddelanden, annonser eller andra framställningar som näringsidkare använder vid marknadsföring. Informationen skall lämnas i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggande om återkallelse 8 %

Har-en_nän'ngsidkare överlåtit en vara som medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen ålägga honom att återkalla varan från dem som innehar den för att

Har en näringsidkare överlåtit en vara som inte är säker, kan marknadsdomstolen ålägga ho- nom att återkalla varan från dem som innehar den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är

bruka den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren

1. avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till (rättelse),

2. tar tillbaka varan och levererar en annan, felfri vara av samma eller motsvarande slag (utbyte), * 3. tar tillbaka varan och lämnar ersättning för den (återgång).

Åläggandet skall innebära att näringsidkaren är skyldig att erbjuda sig att åt innehavarna vidta åtgärden på vissa villkor. Villkoren skall bestämmas så att erbjudandet kan förväntas bli godtaget av innehavarna. Villkoren skall innebära att erbjudandet skall fullgöras inom skälig tid utan väsentlig kostnad eller olägenhet för dem som utnyttjar det. Vid återgång skall ersättningen för det återlämnade svara mot kostnaderna för att återanskaffa en ny vara av samma eller motsvarande slag. Finns särskilda skäl till det, får avdrag från återgångsersättningen göras för den nytta som innehavarna av varan kan anses ha haft.

Om det av särskilda skäl krävs för att hindra att sådana exemplar av en vara som tagits tillbaka i samband med utbyte eller återgång orsakar allvarlig skada på person eller egendom, får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att låta förstöra eller på annat sätt oskadliggöra de åter- tagna exemplaren.

Nuvarande lydelse

Har en näringsidkare utfört en tjänst så att särskild risk för skada på person eller egendom uppkommit kan marknadsdom- stolen ålägga honom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjäns- ten utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjänsten avsett för att bruka den. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

95

Föreslagen lydelse

Har en näringsidkare utfört en tjänst som inte är säker, kan marknadsdomstolen ålägga ho- nom att återkalla tjänsten från dem, åt vilka tjänsten utförts. Detsamma gäller i fråga om dem som innehar egendom som tjäns- ten avsett. Återkallelsen skall ske i en omfattning som är skälig med hänsyn till behovet av att förebygga skadefall.

Åläggandet skall avse att näringsidkaren själv avhjälper det fel som skaderisken hänför sig till eller lämnar ersättning för felets avhjälpande genom annan. När ersätming utgår, skall den, om så behövs, täcka även kostnaden för att återställa den egendom som tjänsten avsett i ursprung- ligt skick.

Vid återkallelse enligt första stycket tillämpas 8 & tredje stycket första--t.red je meningarna.

Tillsyn m.m.

23aå

Konsumentverket utövar tillsyn över att denna lag och föreskrif- ter som har meddelats med stöd av den efterlevs. En myndighet, som enligt annan författning skall se till att regler om pro- duktsäkerhet i fråga om vissa vamr eller tjänster efterlevs, är dock tillsynsmyndighet även enligt denna lag och föresknfier som har meddelats med stöd av den.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

En fråga om åläggande eller förbud enligt denna lag får alltid väckas hos konsumentverket. Om verket inte är tillsynsmyndighet beträfande den vara eller tjänst som frågan gäller, skall frågan, om den inte är uppenbart ogrun- dad, överlämnas till tillsynsmyn- digheten.

Överklagande

Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,

1. beslut av konsumentverket enligt 45 andra stycket andra meningen,

2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 5,

3. beslut av konsumentombuds- mannen enligt 17 5,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsman- nen om anmaning enligt 19 & första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,

5. beslut av konsumentombuds- mannen om informations-, för- buds- eller återkallelseföreläg- gande enligt 22 ä,

6. beslut av konsumentombuds- mannen eller av en tillsynsmyn- dighet enligt 25 &.

26å

Följande beslut enligt denna lag får inte överklagas,

]. beslut av konsumentverket enligt 23 a 5 andra stycket andra meningen,

2. beslut av en tillsynsmyndighet enligt 14, 16 eller 17 5,

3. beslut av konsumentombuds- mannen enligt 17 &,

4. beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsman- nen om anmaning enligt 19 & första stycket första meningen eller om vitesföreläggande efter sådan anmaning,

5. beslut av konsumentombuds- mannen om informations-, för- buds- eller återkallelseförelägga— nde enligt 22 &,

6. beslut av konsumentombuds-

mannen eller av en tillsynsmyn- dighet enligt 25 &.

Nuvarande lydelse

Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsman- nen i annan fråga som avses i 19 5 eller av en tillsynsmyndig- het i en fråga som avses i 24 & första-tredje styckena överkla- gas hos kammarrätten. Detsam- ma gäller beslut av en tillsyns- myndighet enligt föreskrifter som avses i 24 & fjärde stycket.

Föreslagen lydelse

Beslut av en tillsynsmyndighet eller av konsumentombudsman— nen i annan fråga som avses i 19 5 eller av en tillsynsmyndig- het i en fråga som avses i 24 & första-tredje styckena överkla- gas hos kammarrätten. Detsam- ma gäller beslut av en tillsyns- myndighet enligt föreskrifter som avses i 24 & fjärde stycket.

Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Nr L 228/24

392L0059/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.8.92

RÅDETS marsrmv 92/59/EEG av den 29 juni 1992 om allmän produktsäkerhet

EUROPElSKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR AN— TAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet. av Europeiska ekonomiska gemenskapen, särskilt anikel tom i detta.

med beaktande av kommissionens förslag', i samarbete med Europaparlamcntetf.

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande”, och

med beaktande av följande:

Det är av vikt att åtgärder vidtas som syftar till all Stegvis inrätta en inre marknad under en period fram till den 31 december 1992. Den inre marknaden skall omfatta ett område utan inn: gränser med fri rörlighet för vamr, personer, tjänster och kapital.

Vissa medlemsstater har infört en övergripande lagstifuring om produktsäkerhet, som särskilt ålägger de ekonomiska aktörerna att endast marknadsföra säkra produkter. Dessa bestämmelser skiljcr sig åt i fråga om nivån på skydd för person. Sådana skillnader och avsaknaden av övergripande lagstiftning i andra medlemsstater kan skapa handelshinder och snedvrida konkur— rensen inom den inre marknaden.

Att införa en gemenskapslagstiftning som omfattar varje befintlig produkt och varje produkt som kan komma att utvecklas skulle innebära stora svårigheter. Det som kräVs är en bred horisontal stomme av regler som täcker dessa prn- dukter och även eliminerat luckor i befintlig eller kommande speciallagstiftning, så att ett fullgott skydd för personers säkerhet och hälsa kan uppnås enligt kravet i artikel 1003. 3 i Romfördraget.

Det är därför nödvändigt att på gemenskapsnivå fastställa ett allmänt säkerhetskrav för varje produkt som släpps ut på marknaden och som är avsedd för, eller sannolikt kommer att användas av, konsumenter. Vissa begagnade varor bör dock på grund av sin natur undantas från dena krav.

! EGT nr c 156, 27.6.1990, s. s. 7 EGT nr c 96, 17.4.1990. s. 233

och beslut av den 11 juni l992 (ännu inte offentliggjort i EGT). * EGT nr C 75, 26.3.1990, s. 1.

Produktionsutrusming, kapitalvaror och andra produkter som uteslutande används i näringsverksamhet omfattas inte av detta direktiv.

Bestimmelsema i detta direktiv skall gälla, om mer specifika aikcrhelsbeståmmelscr för produkterna i fråga saknas i gäl- lande gemenskapslagstifining.

Då det finns spCCifika regler i gemenskapslagstiftning som syf- tar till fullständig harmonisering, särskilt regler som antagits enligt den nya metoden och som innehåller produktsäker- hetskrav, skall de ekonomiska aktörerna inte åläggas ytterli— gare krav i samband med att produkter som omfattas av sådana regler släpps ut på marknaden.

Då det finns gemenskapsförcskriflcr som endast täcker vissa säkerhetsaspekter eller riskkategoricr i fråga om en produkt. skall de ekonomiska aktörcmas förpliktelser i dessa avseenden uteslutande vara de som fastställs i dessa föreskrifter.

Skyldigheten för de ekonomiska aktörerna att iaktta det allmänna säkerhetskravet bör lämpligen kombineras med en förpliktelse att lämna relevant infomation till konsumenterna och att vidta åtgärder, som är rimliga med hänsyn till produk- ternas egenskaper. så att konsumentcma får kännedom om de risker som produkterna kan medföra.

För de fall där specifika föreskrifter saknas bör kriterier för såkerhetsbedömningen fastställas.

Medlemsstaterna skall utse myndigheter som ansvarar för övervakningen av produktsäkerhetcn och har befogenhet att vidta lämpliga ålgårder.

Det är särskilt nödvändigt att dessa åtgärder även innefattar möjlighet för medlemsstaterna att snabbt och effektivt dra in farliga produkter som redan släppts ut på marknaden.

För att marknadens enhetlighet skall kunna vidmakthållas är det nödvändigt att kommissionen underrättas om varje åtgärd som innebär begränsningar för utsläppandet på marknaden av en produkt eller krav på att den skall avlägsnas från markna- den, såvida inte åtgärderna avser en händelse av enbart lokal

11.3.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning

392L0059/S

Nr L 228115

betydelse och vars verkningar i vart fall endast berör den aktuella medlemsstatens territorium. Sådana åtgärder skall överensstämma med bestämmelserna i fördraget. särskilt artiklarna 30 36.

Detta direktiv skall inte påverka de anmälningsförfaranden som fastställs i rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983 om ett informationslörfarande för tekniska standarder och föreskrifter! samt i kommissionens beslut 88/383/EEG av den 24 februari 1988 om förbättrad information om hälsa och säkerhet i arbetet?.

Fören effektiv produkLsäkerhetskontroll krävs att det upprättas system på nationell nivå och på gemenskapsnivå lör ett snabbt informationsutbyte i nödsituationer som sammanhänger med produktsäkerhet. Därför bör det förfarande som fastställs i rådets beslut 89/45/EEG av den 21 december 1988 om ett gemenskapssystem försnabbt informationsutbyte om farorsom härrör från användningen av konsumentprodukter1 införlivas med detta direktiv och det nämnda beslutet upphävas. Det är även lämpligt att de detaljerade förfaranden som antagits genom beslutet förs över till detta direktiv samt att kommissio— nen ges befogenhet att, i samråd med en kommitté. tillämpa dessa förfaranden.

Motsvarandeanmälningsförfarandcn finns redan förläkemedel som omfattas av direktiven 75/319/EEG' och 81/851/EEGS. för sådana djursjukdomar som avses i direktiv 82/894/EEG". för produkter av animaliskt ursprung som omfattas av direktiv B9/662/EEG7 samt i form av systemet för snabbt infomation- sutbyte vid radiologiska nödsituationer enligt beslut 87/600/E- ur—atom'.

Det är i första hand medlemsstaternas uppgift att. i över- ensstämmelse med fördraget och särskilt artiklarna 30-36 i detta, vidta lämpliga åtgärder i fråga om farliga produkter inom det egna territoriet.

Besluten i sådana situationer kan vara inbördes skiljaktiga mellan medlemsstaterna. Sådana skillnader kan medföra oacceptabla variationer i konsumentskyddets nivå och innebära hinder för handeln inom gemenskapen.

Det kan uppstå allvarliga produktsäkerheuproblem som påverkar. eller inom kort tid kan komma att påverka. hela

' EGT nr L 109. 26.4.1983, s. s. * EGT nr L 183. 14.7.1988. s. 34. * EGT nr L 17. 21.1.1989, s. 51. EGT nr L147.9.s.1975.=.13. EGT nr L 317. 15.11.1931. s. 1. EGT nr L 378. 31.12.1982. s. 58. EGT nr L 395. 30.12.1989. s. 13. EGT nr L 371. 30.12.1937. s. 76.

_und-

gemenskapen eller en betydande del av den. och som på grund av sin natur inte kan behandlas effektivt och med den skynd- samhet som krävs, om de förfaranden skall tillämpas som fastställts ide specifika regler i gemenskapslagstiftningen som avser de aktuella produkterna eller produktgrupperna.

Det är därför nödvändigt att införa en lämplig mekanism som gör det möjligt att i sista hand föranstalta om åtgärder som omfattar hela gemenskapen genom beslut riktade till med- lemsstaterna i syfte att bemöta sådana nödsituationer som nämnts. Ett sådant beslut är inte direkt bindande för de ekonomiska aktörerna utan måste införlivas i en nationell rättsakt. Åtgärder som vidtas med ett sådant förfarande kan endast vara temporära och skall beslutas om av kommissionen. biträdd av en kommitté som består av representanter för medlemsstaterna. För att främja samarbetet mellan medlems— staterna är det lämpligt att inrätta en normgivningskommitte' enligt förfarande 111 b i beslut 87/373/EEG9.

Detta direktiv skall inte påverka skadelidandcs rättigheter i den mening som avses i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister").

Det är nödvändigt att medlemsstaterna sörjer för att det finns lämpliga möjligheter att hos behöriga rättsinstanscr överklaga beslut av de behöriga myndighetema som medför begräns- ningar l'ör utsläppandet på marknaden av en produkt eller innebär att den skall dras tillbaka från marknaden.

Mot bakgrund av vunna erfarenheter bör eventuell anpassning av detta direktiv övervägas. särskilt i fråga om en utvrdgning av dess räckvidd. bestämmelser för nödsituationer och ingripanden på gemenskapsnivå.

l fråga om importvaror måste de "åtgärder som vidtas för att förebygga risker för människors hälsa och säkerhet motsvara gemenskapens internationella förpliktelser.

* EGT nr L 197, 18.7.1987. s. 33. '” EGT nr L 210. 7.8.1985. s. 29.

Nr L 228/26

392L0059/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.8.92

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

AVDELNING l

Syfte Räckvidd Definitioner

Artikel 1

1. Detta direktiv syftar till att säkerställa att produkter som släpps ut på marknaden är säkra.

2. Bestämmelserna i detta direktiv skall tillämpas i den mån det saknas specifika bestämmelser i gemenskapslagstiftningen om säkerheten hos ifrågavarande produkter.

Särskilt skall gälla att bestämmelserna i artiklama 2 4 i detta direktiv inte i något fall skall tillämpas på produkter som omfattas tiv-säkerhetskrav i specifika gemenskapsföreskn'fter.

Da bestämmelserna i specifika gemenskapsföreskrifter endast omfattar vissa aspekter av produktsäkerheten eller vissa riskkategorier för ifrågavarande produkter. skall dessa bestämmelser tillämpas på produktema när det gäller dessa säkerhetsaspekter eller risker.

Artikel 2

I detta direktiv används följande beteckningar med de be- tydelser som här anges:

a) produkt: varje produkt som är avsedd för konsumenter, eller sannolikt kommer att användas av konsumenter. och som tillhandahålls i kommersiell verksamhet. oavsett om detta sker mot betalning eller ej och oavsett om pro- dukten är ny. begagnad eller renoverad.

Dock skall detta direktiv inte gilla begagnade produkter av antikvitetskaraktär och ej heller produkter som skall repareras eller renoveras innan de tas i bruk. förutsatt att leverantören klargör detta för den person han levererar produkten till.

b) saker produkt: varje produkt som vid normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden. även i fråga om tid, inte medför någon risk eller endast de minimirisker som är förenliga med användningen av produkten och som kan anses som godtagbara och förenliga med en hög skyddsnivå för människors säker- het och hälsa, särskilt med hänsyn till följande:

Produktens egenskaper, inklusive sammansättning, förpackning samt monterings— och skötselanvis- ningar.

Inverkan på andra produkter, om det rimligen kan förutses att den kan komma att användas tillsam- mans med andra produkter.

Presentationen av produkten, märkning. eventuella bruksanvisningar och anvisningar för bortskaffande samt eventuella andra anvisningar och upplysningar som lämnas av tillverkaren.

Konsumentgrupper. särskilt barn, för vilka använd- ningen av produkten medför allvarlig risk.

Möjligheten att uppnå högre säkerhetsnivå eller före- komsten av andra produkter som medtör lägre risk skall inte utgöra tillräcklig grund för att bedöma en produkt som 'inte säker" eller "farlig".

c) farlig produkt: varje produkt som inte motsvarar defini- tionen av säker produkt i punkt b.

d) tillverkare:

tillverkaren av produkten. om han är etablerad inom gemenskapen. och varje annan person som framställer sig som tillverkare genom att förse produkten med sitt namn, varumärke eller annat kännetecken eller den person som renoverar pro- dukten.

representanten för tillverkaren. om denne inte är etablerad inom gemenskapen eller. om representant saknas inom gemenskapen. den som importerar produkten.

andra förvärvsverksamma i leverantörsledet. i den mån som deras. Verksamhet påverkar säkerhets- egenskapema hos en produkt som släpps ut på marknaden.

:) distributör: var och en som är yrkesmässigt verksam i leverantörsledet utan att påverka produktens säker- hetsegenskaper.

AVDELNING ll

Allmänt säkerhetskrav

Artikel 3

1. Tillverkare får endast släppa ut säkra produkter på marknaden.

2. Inom ramen för sina respektive verksamheter skall lillverkama ansvara för följande:

Förse konsumenterna med relevant information. sorti gör det möjligt för dessa att bedöma riskerna med en

392L0059/S

11.8.92 Europeiska gemenskapernas officiella tidning Nr L 228/27

produkt under hela dess normala. eller rimligen förut- sebara. användningstid, om dessa risker inte är upp- enbara även utan lämplig varning. samt att skydda sig mot dessa risker.

Det faktum att sådana varningar lämnas skall dock inte medföra någon befrielse från de övriga kraven i dena direktiv.

Vidta åtgärder som behövs med hänsyn till egenskaper- na hos de produkter de levererar för att få infomation om risker som dessa produkter kan medföra och kunna handla på lämpligt sät1 för att undanröja sådana risker, vilket även. då så är nödvändigt, kan innefatta att en produkt dras tillbaka från marknaden.

De åtgärder som avses ovan skall till exempel, då så är lämpligt, omfatta märkning av produkterna eller till- verkningssalsema på ett sådant sätt att de kan identifie- ras. slumpvis provning av marknadsförda produkter och undersökningar med anledning av inkomna klago- mål samt infomation till distributörerna om denna övervakning.

3. Distributörema skall iaktta vederbörlig omsorg för att se till att det allmänna säkerhetskravet följs, i synnerhet genom att inte leverera produkter som de vet. eller som de mot bakgrund av mottagen infomation och egen fackkänne- dom har anledning anta. inte överensstämmer med detta krav. l synnerhet skall de inom ramen för sin verksamhet delta i säkerhetsövervakningen av de produkter som förekommer på marknaden. särskilt genom att vidarebefordra uppgifter om risker med produkterna samt genom att delta i strävandena att undanröja sådana risker.

Artikel 4

1. Då konkreta gemenskapsbestämmelser saknas för säkerheten hos en produkt. skall denna betraktas som säker om den motsvarar de specifika reglerna i den nationella lagstiftningen iden medlemsstat där den saluförs. förutsatt att dessa regler är upprättade i enlighet med fördraget. särskilt artiklarna 30 och 36 i detta, och att de innehåller krav för hälsa och säkerhet som produkten måste uppfylla för att få släppas ut på marknaden.

2. [ avsaknad av sådana regler som avses i punkt 1 skall en produkts överensstämmelse med det allmänna säkerhetskra- vet bedömas mot bakgrund av vad som är tillämpligt av följande: icke bindande nationella standarder som införlivar en Europastandard, tekniska specifikationer på gemenskapsnivå (eller, om sådana saknas. standarder som upprättats i den medlemsstat där prodUkten saluförs), god säkerhets- och hälsopraxis inom den berörda sektorns eller den samlade

vetenskapliga och tekniska kunskaps- och utvecklingsnivån samt den säkerhetsnivå konsumenterna rimligen kan förvänta sig.

3. Av. en produkt överensstämmer med de regler som avses i punkterna 1 och 2 skall inte hindra de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna från att vidta lämpliga åtgärder för att hindra att den släpps ut på marknaden eller kräva att den skall dras tillbaka från marknaden, om det kan bevisas att produkten trots sin överensstämmelse är farlig för konsumenternas hälsa och säkerhet.

AVDELNING lll Medlemsstaternas förpliktelser och befogenheter

Artikel 5

Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att tillverkare och distributörer skall åläggas att iaktta sina förpliktelser enligt detta direktiv så att de produkter som släpps ut på marknaden är säkra.

Medlemsstaterna skall särskilt inrätta eller utse myndigheter med uppgift att övervaka produkternas överensstämmelse med kravet att de produkter som släpps ut på marknaden skall vara säkra. samt tillförsäkra dessa myndigheter de nödvändiga befogenheterna för att vidta sådana lämpliga åtgärder som åvilar dem enligt detta direktiv, inklusive möjligheten att vidta lämpliga sanktioner vid fall av bristande uppfyllelse av kraven i detta direktiv. De skall lämna uppgifter om dessa myndig- heter till kommissionen, som skall vidarebefordra dessa uppgifter till övriga medlemsstater.

Artikel 6

1. Förtillämpningen av artikel 5 skall medlemsstaterna ha de befogenheter som krävs för att, med hänsyn till graden av risk och i enlighet med fördraget, särskilt artiklarna 30 och 36 i detta, vidta lämpliga åtgärder, bl.a. i syfte att

a) företa lämpliga kontroller av produkternas säkerhets— egenskaper i rimlig omfattning fram till och med det slutliga konsumtions— eller användningsstadiet, även efter det att produkterna släppts ut på marknaden som säkra produkter.

b) ålägga berörda parter att lämna alla nödvändiga upp- lysningar,

c) ta slumpvisa prover av en produkt eller en produktserie för att utföra säkerhetskontrollcr.

d) ställa förhandsvillkor lör marknadsföringen av pro-

Nr L 228/28

392L0059/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

11.8.91

duktema i syfte att säkerställa produktsäkerheten samt kräva att lämpliga varningar pålörs produkterna om de risker dessa kan medföra,

e) vidta åtgärder för att säkerställa att personer som kan komma att utsättas för risker genom produkterna i god tid och på lämpligt sätt underrättas om dessa risker. bl.a. genom att utfärda särskilda varningar.

f) temporärt, under den tid som krävs för att utföra nödvändiga kontroller. förbjuda leverans, leverans- erbjudande eller utställande av en produkt eller pro- duktserie. om tydliga och sammanfallande indikationer finns på dennas farlighet,

g) förbjuda att en produkt eller produktserie som bevisats var-a farlig släpps ut på marknaden samt vidta de kompletterande åtgärder som krävs för att säkerställa att förbudet efterlevs.

h) organisera ett effektivt och omedelbart tillbaka-dragan- de av en farlig produkt eller produktserie som redan förekommer på marknaden samt. om så är nödvändigt. se till att den destrueras under lämpliga förhållanden.

2. De åtgärder som medlemsstaternas behöriga myndig- heter vidtar enligt denna artikel skall alltefter omständig- heterna rikta sig mot

a) tillverkaren,

b) inom ramen för dessas verksamhet, distributörerna och särskilt den som ansvarar för det första distributionsle- det på den nationella marknaden,

c) då så är nödvändigt. varje annan person vars med— verkan krävs för att undanröja de risker en produkt medför.

AVDELNlNG lV

Underrättelse och utbyte av information

Artikel 7

1. Då en medlemsstat vidtar åtgärder mot utsläppandet på marknaden av en produkt eller ett parti av en produkt eller kräver dess tillbakadragande från marknaden enligt artikel 6.1 d-h, skall medlemsstaten underrätta kommissionen om åtgärderna och ange skälen till dem. i den mån en sådan underrättelse inte redan krävs i specifika gemenskapsföre- skrifter. Detta krav skall inte gälla. om åtgärderna avser en händelse av enbart lokal betydelse och vars verkningar i vart fall endast berör den aktuella medlemsstatens territorium.

2. Kommissionen skall snarast inleda samråd med de berörda parterna. Om kommissionen efter detta samråd finner att åtgärden är befogad. skall den omedelbart underrätta den medlemsstat som vidtog åtgärden och övriga medlemsstater. Skulle kommissionen efter detta samråd finna att åtgärden är obefogad, skall den omedelbart underrätta den medlemsstat som vidtog åtgärden.

AVDELNING V

Nödsituation" och ingripanden på gemenskapsnivå

Artikel 8

1. Om en medlemsstat vidtar, eller beslutar att vidta. nödåtgärder för att hindra. inskränka eller knyta speciella villkor till den eventuella marknads-föringen eller använd- ningen inom sitt territorium av en produkt eller ett parti av en produkt på gnrnd av den allvarliga och akuta fara som produkten eller partiet medför för konsumenternas hälsa och säkerhet, skall den omedelbart underrätta kommissionen om detta. såvida inte bestämmelser om likartade förfaranden redan finns i andra rättsakter som utfärdats av gemenskapen.

Detta krav skall inte gälla. om farans verkningar inte över- skrider. eller kan överskrida, den berörda medlemsstatens ten-itorium.

Utan inskränkning i bestämmelserna i första stycket får medlemsstaterna till kommissionen vidarebefordra varje upplysning om förekomsten av en allvarlig och akut fara som kommit till deras kännedom. innan de beslutar att vidta åtgärder till följd av detta.

2. Kommissionen skall. när den får en sådan underrättelse. kontrollera att den överensstämmer med bestämmelserna i detta direktiv och översända den till de övriga medlemsstaterna, som i sin tur omedelbart skall underrätta kommissionen om varje vidtagen åtgärd.

3. Detaljerade förfaranden lördctinformations- system inom gemenskapen, som behandlas i denna anikel. återfinns i bilagan. De skall tillämpas av kommissionen i enlighet med det förfarande som fastställs i artikel 1].

Artikel 9 Om kommissionen genom underrättelser från medlems- staterna eller gcnom upplysningar som dessa lämnar. särskilt enligt anikel 7 eller 8 får kännedom om förekomsten av en allvarlig och akut lära som en produkt medför för konsumen- ternas hälsa och säkerhet i olika medlemsstater. och om

11.8.92

a) en eller flera medlemsstater har vidtagit åtgärder enligt artikel 6.1 d h som innebär hinder att släppa ut pro- dukten på marknaden eller krav att den skall dras tillbaka från nrarknaden,

b) medlemsstaterna har vidtagit olika åtgärder med an- ledning av den aktuella faran,

c) faran inte kan åtgärdas enligt de andra förfaranden som fastställs i den specifika gemenskapslagstinning som är tillämplig på den aktuella produkten eller produkt- kategorin på grund av arten av säkerhetsproblemet och dess brådskande karaktär. och

d) faran endast kan undanröjas på ett effektivt sätt genom att lämpliga åtgärder vidtas på gemenskapsnivå lör att säkerställa skyddet av konsumenternas hälsa och säker- het och en väl fungerande gemensam marknad,

kan kommissionen. efter samråd med medlemsstaterna och på begäran av minst en av dem. anta ett beslut enligt det för- farande som fastställs i artikel-11 som ålägger medlemsstater- na att temporärt vidta sådana åtgärder som avses i anikel 6.1 d-h.

A rtikel 10

]. Kommissionen skall biträdas av en kommitté för brådskande produkLsäkerhetsfrågor. nedan kallad "kommit- ten". som skall bestå av företrädare för medlemsstaterna och ha en företrädare för kommissionen som ordförande.

2. Utan inskränkning av anikel 9 c skall ett nära samarbe- te äga rum mellan den kommitté som avses i punkt 1 och de övriga kommittéer som inrättats genom specifika gemenskaps- föreskrifter för att biträda kommissionen i frågor som gäller hälso- och säkerhetsfrågor i samband med varje berörd produkt.

Artikel 1]

l. Kommissionens företrädare skall förelägga kommittén ett förslag till åtgärder. Kommittén skall kontrollera att kraven i artikel 9 är uppfyllda och därefter yttra sig över förslaget inom den tid som ordföranden bestämmer med hänsyn till hur brådskande frågan är. Denna tid får dock inte överskrida en månad. Yttrandet skall antas med den majoritet som enligt artikel 148.? i fördraget skall tillämpas vid beslut som rådet

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1993/94203

392L0059/S

lkall fatta på förslag av kommissionen. Medlemsstaternas röster inom kommitten skall vägas på det sätt som anges i nämnda anikel. Ordföranden får inte rösta.

Kommissionen skall själv besluta om åtgärderna i fråga, om de har tillstyrkt: av kommittén. Om förslaget inte har till- styrkts av kommittén eller om inget yttrande avges. skall kommissionen utan dröjsmål föreslå rådet vilka åtgärder som bör vidtas. Rådet skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet.

Om rådet inte har fattat något beslut inom 15 dagar från det att förslaget mottagits, skall kommissionen själv besluta att de föreslagna åtgärderna skall vidtas. såvida inte rådet med enkel majoritet har avvisat förslaget.

2. En åtgärd som antas med detta förfarande skall gälla under högst tre månader. Giltighetstiden får förlängas med samma förfarande.

3. Medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att genomföra beslut som fattats enligt detta förfarande inom tio dagar.

4. De behöriga myndigheter i medlemsstaterna som ansvarar för genomförandet a