Prop. 1994/95:184

Genomförande av EG:s tredje skade- respektive livförsäkringsdirektiv

Regeringens proposition 1994/95 : 184

Genomförande av EG:s tredje skade— respektive

livförsäkringsdirektiv Prop. 1994/95: 184

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 23 mars 1995

Mona Sahlin

Göran Persson (Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till ändringar i lagstiftningen för svenska och utländska försåkringsföretag. Merparten av ändringarna är betingade av EG:s regler i det tredje skadef'orsäkringsdirektivet och det tredje livförsäkringsdirektivet. Genom förslagen möjliggörs Sveriges fulla deltagande i EG:s inre marknad för försåkringstjänster. Förslagen gäller regler bl.a. om

- en enda auktorisation

- hemlandstillsyn

- prövning av ägare och företagsledning vid koncessionsgivning och vid den löpande tillsynen

- ett försåkringsbolags grunder och avskaffande av stadfästelse av grunder

- placering av tillgångar som svarar mot de försäkringstekniska skulderna

överlåtelse av försåkringsbestand.

Propositionen innehåller även ett förslag som ger understödstöreningar möjlighet att, efter Finansinspektionens tillstånd, tillämpa de nya place— ringsregler som föreslås för försäkringsföretag. En ändring föreslås även i lagstiftningen för försäkringsmåklare. Som alternativ till det utbildnings- krav som gäller för att en fysisk person skall kunna registreras som för— såkn'ngsrnäklare föreslås en möjlighet att beakta erfarenhet som vunnits som försäkringsmäklare i annat land.

Den nya lagstiftningen föreslås i huvudsak träda i kraft den 1 juli 1995 . PI'OP- 1994/ 95 1 184 Bestämmelserna om nytt innehåll i försåkringsfo'retagens grunder föreslås träda i kraft den dag regeringen. bestämmer.

Innehållsförteckning ] Förslag till riksdagsbeslut ........................ 9 2 Lagtext ................................. 10 2.1 Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) ............................ 10 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige ....... 60

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (l950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige ............................. 78 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal ........................... 94 2.5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) ............................ 95 2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om under-

stödsföreningar ......................... 96 2.7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:l410) ........................... 99 2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingförsäkring .................... 101

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om

försäkringsmäklare ...................... 102

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om liv- försäkringar med anknytning till värdepappersfonder . 103 2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994z2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100) ................ 106 Ärendet och dess beredning ..................... 108 Allmänna utgångspunkter ...................... 1 1 1 4.1 EG och EU .......................... 111 4.2 Sverige och EU ........................ 112 4.3 EG:s grundläggande regler om försäkringsverksamhet . 112 4.4 Den tredje generationens direktiv ............. 113 4.5 Förhållandet till tredje land ................ 114 Harmonisering av grundläggande regler ............. 116 5.1 Prövning av större ägare och företagsledning ...... 116 5.1.1 Lämplighetsprövning vid ansökan om

koncession ..................... 1 16

5.1.2 Lämplighetsprövning i ett koncessionerat

bolag ........................ 120 5.2 Grunder för försäkringsverksamhet ............ 124

5.2.1 Stadtästelse av grunder och grundemas inne-

håll .......................... 124 5.2.2 Beräkning av försäkringspremier och premie- reserv i livförsäkringsrörelse .......... 130 5.3 Premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse ..... 132 5.4 Försäkringsklasser ...................... 136 5.5 Placeringsregler m.m. .................... 137 5 .5 . 1 Utgångspunkter ................. 137 5.5.2 Institut som omfattas av placerings- reglerna ...................... 143 5.5.3 Placeringsreglernas tillämpningsområde . . . 147 5.5.4 Värdering av tillgångar ............ 153 5.5.5 Matchnings- och diversifierings— principema .................... 159 5.5.6 Tillåtna tillgångsslag .............. 164 5.5.7 Begränsningar för olika tillgångsslag . . . . 179 5.5.8 Begränsningar för enhandsengagemang . . . 185 5.5.9 Valutamalchning ................. 190 5.5.10 Lokalisering av tillgångar, registerföring och förmånsrätt ................. 192 5 .5 . 11 Garantiförbindelser m.m. ........... 201 5 .5 . 12 Femprocentsregeln m.m. ........... 202 5 .5 . 13 Upplåningsregler ................ 206 5.5. 14 Derivatinstrument ................ 207 5.6 Soliditetsregler ........................ 209 5.7 Information till försäkringstagarna ............ 210 6 En inre marknad för försäkringstjänster ............. 214 6.1 En enda auktorisation .................... 214 6.2 Hemlandstillsyn ........................ 221 6.3 Begreppet det allmänna bästa ................ 231 6.4 Överlåtelse av försäkringsbestånd ............. 235 6.5 Försäkringsmäklare ..................... 239 6.6 Avtalet mellan Schweiz och EG om skadeförsäkrings- verksamhet ........................... 242 7 Straff och överklaganden ...................... 244 8 Ekonomiska effekter av förslagen ................. 245 9 Ikraftträdande ........................... 247 10 Författningskommentar ....................... 248

10.1 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (19:32:73) .......................... 248

10.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige ...... 290 10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva för— säkringsrörelse i Sverige .................. 301 10.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal ........................ 308 10.5 Förslaget till lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979) ........................... 308 10.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar .................... 308 10.7 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen

(1975:l410) ........ - .................. 309 10.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingförsäkring ................... 309 10.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:508)

om försäkringsmäklare ................... 310

10.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappers—

fonder ........................... 310 10.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100) ......... 311

Bilaga 1 Förteckning över remissinstanser vid beredning av prome- morian (Ds 1993:57) Placeringsregler för försäkrings- bolag och Försäkringsutredningens delbetänkande (SOU 1993:108) Försäkringsrörelse i förändring 2 . . 313

Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser vid beredningen av Finansdepartementets promemoria om vissa lagändringar med anledning av EG:s tredje skade- resp. livförsäkrings direktiv. ........................... 314

Bilaga 3 Förteckning över remissinstanser vid beredning av Justitie- departementets promemoria om ny försäkringsavtalslag (Ds 1993z39) i den del som behandlar försäkrings- direktivens informationsregler ............... 315

Bilaga 4 Förteckning över remissinstanser vid beredningen av Finansdepartementets promemoria om försäkringsmäklares utbildning ...... . ..................... 316

Bilaga 5 Rådets direktiv 77/92/EEG av den 13 december 1976 om åtgärder för att underlätta det effektiva utövandet av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster vid verksamhet som försäkringsagent eller försäkrings- mäklare (ur grupp 630 ISIC) och särskilt om övergångsbe—

stämmelser för sådan verksamhet (Försäkringsmäklar- direktivet) ........................... 3 17

Bilaga 6 Rådets direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om sam- ordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring samt om ändring av direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (tredje direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring) ...... 323

Bilaga 7 Rådets direktiv 92/96/EEG av den 10 november 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser direkt livförsäkring samt om ändring av direktiven 79/267/EEG och 90/619/EEG (tredje livförsäkrings- direktivet) ........................... 346 Bilaga 8 Remitterade lagförslag .................... 373 Bilaga 9 Lagrådets yttrande ...................... 466

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde Rättsdatablad

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

2. lag om ändring i lagen (1993: 1302) om EES-försäkringsgivares verk- samhet i Sverige,

3. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkrings- företag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

4. lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal,

5. lag om ändring i förmånsrättslagen (1970:979),

6. lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar,

7. lag om ändring i trafikskadelagen (1975:l410),

8. lag om ändring i lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring,

9. lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäldare, 10. lag om ändring i lagen (1989: 1079) om livförsäkringar med anknyt- ning till värdepappersfonder,

11. lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Hänvisningar till S2

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 5.5.9

2.1. Förslag till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982z713)

Härigenom föreskrivs1 i fråga. om försäkringsrörelselagen (19821713) dels att 7 kap. 5-7 åå skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 2 kap. 6 å skall betecknas 7 kap. 3 å, 7 kap. 2 å skall betecknas 7 kap. 4 å, 7 kap. 3 å skall betecknas 7 kap. 5 å, 7 kap. 4 5 skall betecknas 7 kap. 6 å, 7 kap. 9 & å skall betecknas 7 kap. 10 f å, 7 kap. 10 a å skall betecknas 7 kap. 11 å och 7 kap. 11 å skall betecknas 7 kap. 11 a å,

dels att 1 kap. 2, 5 och 10 åå, 2 kap. 3-5, 8 och 18 åå, 2 akap. 1 och 2 åå, 3 kap. 2 å, 7 kap. nya 3-6 åå, 8-10 åå, nya 10 f, 11 och 11 a åå, 12, 15, 17 och 19 åå, 8 kap. 7 och 8 åå, 10 kap. 5 å, 11 kap. 7 å, 12 kap. 8 och 13 åå, 14 kap. 26 å.. 15 kap. 1 och 3-6 åå, 19 kap. 1-3, 10, 11, 13 och 13 a åå samt 21 kap. 2 å skall ha följande lydelse,

dels att rubriken till 2 a kap. skall lyda "Verksamhet i ett annat land inom EES",

dels att det i lagen skall införas 21 nya paragrafer, 1 kap. 9 a å, 2 akap. 3-6 åå, 3 kap. 2 a-2 c åå, 7 kap. 2, 8 a, 9 a,10 a-lO e, 10 g och 17 b åå, 14 kap. 26 a och 26 b åå, 19 kap. 11 a å samt närmast före 2 a kap. 1 och 4 åå två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap. 2 å2 Denna lag gäller inte för försäkringsrörelse som drivs enligt andra förfat- tningar eller som utövas av försäkringsanstalter som inrättats av staten. Särskilda bestämmelser om utländska försäkringsgivare finns i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkrings- rörelse i Sverige och i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- spekzionen får meddela särskilda föreskrifter om bedrivande av för- säkringsrörelse för att uppfylla

1jfr rådets direktiv 91/371/EEG (EGT nr L 205, 27.7. 1991, s 48, Celex 39IL037I), 91/370/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s 2, Celex 391D0370), 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049), 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.l992, s 1, Celex 392L0096). 2Senaste lydelse 1993: 1304.

Sveriges åtaganden till följd av av- tal mellan Europeiska gemenskap- erna (EG) och Schweiz.

5å3

Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för lkap. 8 a å samt 7 kap. 22, 23 och 26 åå,

- får tillämpas för Skadeförsäk- ringar som avses i 2 kap. 3 aå första stycket klasserna 1 och 2 samt för avgångsbidragsförsäk- ringar,

- behöver inte tillämpas för såda- na livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b å första stycket klas- serna 1 b och 4 om premien är be- räknad och bestämd för längst fem år.

Bestämmelserna om livförsäkring, med undantag för lkap. 8 a å samt 7 kap. 22, 23 och 26 åå, får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i 2kap. 3 a å första stycket klasserna 1 och 2 samt för avgångsbidragsförsäkringar. Bestämmelserna om liiförsäk- ring, med undantag för 1 kap. 8a å samt 7 kap. 2, 22, 23 och 26 åå, behöver inte tillämpas för sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 bå första stycket klas- serna 1 b och 4 om premien är be- räknad och bestämd för längst fem år.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäk- ringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än liv- försäkring gäller de särskilda be- stämmelserna om livförsäkring i 2 kap. 3 och 4 åå, 7kap. 9, 9 a, 10 a och ]] åå, 8 kap. 18 å samt 14 kap. 7, 21 och 24—28 åå.

3Senaste lydelse 1993:1304.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än liv— försäkring gäller de särskilda be- stämmelserna om livförsäkring i 7kap. 2 och 11 a 55, 8kap. 18 å samt 14 kap. 7, 21 och 24-28 åå.

9 a å Med ett kvalificerat innehav avses enligt denna lag ett direkt eller in- direkt ägande i ett företag, om innehavet representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller annars möjlig- gör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

För skadeförsälm'ng avses enligt denna lag med land där risken är belägen

1. när försäkringen avser bygg- nad eller byggnad och dess inne- håll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäk- ring, det land som egendomen är belägen i,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. när försäkringen avser regi- streringspliktigt fordon, det land där registreringen skall ske,

3. när försäkringen har en giltig- hetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäk- ringsklass täcker rese- eller semes- ter-risker, det land där försäkrings— tagaren har tecknat försäkringen,

4. i andm fall än de som omfat- tas av 1--3, om försäkringstagaren är en fysisk person, det land där försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort eller, om försäla'ings- tagaren är en juridisk person, det land där det etableringsställe som försäkringen gäller är beläget.

För liiförsäkring avses enligt denna lag med land där åtagandet skall &llgöras, om försälo'ingstaga- ren är en fysisk person, det land där försäkringstagaren har sin van- liga vistelseort eller, om försäk- ringstagaren år en juridisk person, det land där det etableringsställe som försäkringen gäller är beläget.

10 å4

I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och med- delas för en tid av längst fem år el- ler mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, fär undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 å och vinstutdelning i 12 kap. 2 å samt bestämmelserna om kapitalbas, garantibelopp och solvensmargirral i 1 kap. 8 a å samt 7 kap. 22, 223 och 26 åå får dock undantag inte medges.

Undantag från denna lag får med- ges i fråga om mottagna återför- säkringar, i den mån det prövas skäligt. Undantag för ett mottagan-

4Senaste lydelse 1993: 1304.

I fråga om livförsäkringar, som gäller endast för dödsfall och med- delas för en tid av längst fem år el- ler mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får undantag medges från bestämmelserna om livförsäkring. Från bestämmelserna om förbud mot fondemission i 4 kap. 1 å och vinstutdelning i 12 kap. 2 å, be- stämmelserna om beräkning av premiereserv i 7 kap. 2å samt bestämmelserna om kapitalbas, garantibelopp och solvensmarginal ilkap. 8aåsamt7kap. 22,23 och 26 åå får dock undantag inte medges.

Undantag från denna lag får med- ges i fråga om mottagna återför- säkringar, i den mån det prövas skäligt. Undantag för ett mottagan-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

de bolag som avses i fjärde stycket 3 skall vara förenligt med Sveriges förpliktelser I fråga om direkt för- säkring enligt avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Om ett försäkringsbolag driver rörelse i utlandet, får sådana avvikelser från denna lag medges som föranleds av hänsyn till utländsk rätt eller rättstillämpning.

I fråga om skadeförsäkringar fär undantag från denna lag medges för

1. ömsesidiga försäkringsbolag som driver skadeförsäkringsrörelse under förutsättning att verksamheten inte omfattar kredit- eller borgens- försäkring eller annan ansvarsförsäkring än sådan som enligt 2 kap. 3 a å tredje stycket behandlas som underordnad, att den årliga premieinkomsten från skadeförsäkringsrörelsen inte överstiger ett belopp motsvarande en miljon ecu samt att minst hälften av denna premieinkomst härrör från bo- lagets delägare,

2. lokala skadeförsäkringsbolag som meddelar endast försäkring enligt 2 kap. 3 a å första stycket klass 18 (assistans) i form av naturaförmåner och vilkas årliga premieinkomst inte överstiger ett belopp motsvarande 200 000 ecu,

3. ömsesidiga försäkringsbolag som enligt avtal med ett annat sådant bolag (det mottagande bolaget) fullt ut återförsäkrar alla sina avtal om direkt försäkring eller överlåter samtliga sina förpliktelser enligt försäk- ringsavtalen.

Medgivanden enligt första—fjärde styckena lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av Finansinspektionen.

de bolag som avses i fjärde stycket 3 skall vara förenligt med EG.-s rättsakter i fråga om direkt försäk- ring.

2 kap. 3 55

Stiftama skall upprätta en bolags- ordning som skall underställas reg- eringen för stadfäst/else. Till an- sökan om koncession skall fbgas en plan för den tilltänkta verksam- heten. Avser bolagets rörelse sådan försäkring för vilken grunder skall upprättas enligt 6 å eller därför att med stöd av 1 kap. 5 å bestäm- melserna om lirförsäkring tilläm- pas skall grunderna fogas till verk- samhetsplanen. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vad verksamhets- planen skall innehålla.

5Senaste lydelse 1993:1304.

Stiftama skall ansöka om konces- sion samt upprätta en bolagsord- ning som skall underställas rege- ringen för stadfästelse.

Till ansökan skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall innehålla.

Nuvarande lydelse

Regeringen prövar att bolagsord— ningen och grunderna överensstä in- mer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Regeringen stadfäster bolagsord- ningen och grunderna samt beviljar koncession, om den planerade verk- samheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäk- ringsverksamhet. Koncession bevil- jas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räken- skapsårets slut. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte be- hövs något ytterligare försäkrings- bolag.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbo— lag för bestämd tid gäller första- tredie styckena i tillämpliga delar.

Föreslagen lydelse

Regeringen prövar att bolagsord- ningen överensstämmer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Regeringen stadfäster bolagsord- ningen och beviljar koncession,om den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet och den som kommer att äga ett kvalifi- cerat innehav i bolaget kan antas inte motverka en sund utveckling av verksamheten i bolaget. Konces- sion beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räk- enskapsårets slut. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs något ytterligare försäk- ringsbolag.

Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkrings— bolag för bestämd tid gäller första-

jände styckena i tillämpliga delar.

4å6

Om bolagsordningen eller grunder- na ändras skall även ändringen stadfästas. Regeringen kan uppdra åt Finansinspektionen att i rege- ringens ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av princi- piell betydelse eller som i övrigt inte är av synnerlig vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse eller en väsent- lig omläggning av rörelsen, gäller i övrigt 3 å första-tredje styckena i tillämpliga delar.

Vid ändring av en bolagsordning eller av en beviljad koncession gäller 3 å i tillämpliga delar. Regeringen kan bestämma att Finansinspektionen skall meddela beslut om stadfästelse av ändring av bolagsordning eller om ändring av koncession i fall som inte är av principiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

6Senaste lydelse 1993:1304. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Så7

Bolagsordningen skall ange för samtliga försäkringsbolag 1. bolagets firma,

2. den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte, 3. föremålet för bolagets verksamhet, varvid det särskilt skall anges om verksamheten skall avse såväl direkt försäkring som mottagen återförsäk- rmg,

4. området för verksamheten, om det gäller direkt försäkring i Sve- rige,

5. i förekommande fall, att bo— laget skall driva försäkringsrörelse i utlandet,

6. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelse— suppleanter, som får utses av bo— lagsstämman, samt tiden för styrel— seledamötemas och revisorernas Uppdrag,

7. sättet att sammankalla bolags- stämman,

8. vilka ärenden som skall före— komma på den ordinarie stämman,

9. de regler enligt vilka bolags- stämman får förfoga över bolagets vinst,

10. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäk— ring, om det gäller annan försäk- ring än lirförsäkring,

för försäkringsakziebolag

11. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid mini- mikapitalet inte får vara mindre an en fjärdedel av maximikapitalet,

12. aktiernas nominella belopp,

för ömsesidiga försäkringsbolag

13. garantikapitalet, 14. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utst-

7Senaste lydelse 1994:1941_

4. om bolaget skall driva försäk- ringsrörelse utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES).

5. antalet eller lägsta och högsta antalet av de styrelseledamöter, revisorer och eventuella styrelse- suppleanter, som får utses av bo- lagsstämman, samt tiden för styrel- seledamöternas och revisorernas uppdrag,

6. sättet att sammankalla bolags— stämman,

7. vilka ärenden som skall före- komma på den ordinarie stämman,

8. de regler enligt vilka bolags- stämman får förfoga över bolagets vinst,

9. i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäk— rmg,

10. aktiekapitalet eller, om detta utan ändring av bolagsordningen skall kunna bestämmas till lägre eller högre belopp, minimikapitalet och maximikapitalet, varvid rrrini mikapitalet inte får vara mindre an en fjärdedel av maximikapitalet, 1]. aktiernas nominella belopp,

12. garantikapitalet, 13. regler för hur rösträtten skall utövas och hur beslut skall fattas på bolagsstämman, varvid särskilt skall anges om och i vilken utst-

Nuvarande lydelse

räckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garantema,

15. intill vilket belopp och i vil- ken ordning delägarna är person- ligen anwariga för bolagets för— pliktelser, om inte uteslutande bo- lagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,

16. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,

] 7. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäk- ringen, om verksamheten avser så- väl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

18. i vilken ordning garantema skall betala in det tecknade garanti- kapitalet samt

19. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapi- talet och vinst delas ut till gar- antema och i vilken ordning gar- antikapitalet skall återbetalas.

Föreslagen lydelse

täckning delägarnas rösträtt skall utövas genom utsedda delegerade samt i vilken utsträckning rösträtt skall tillkomma garantema,

14. intill vilket belopp och i vil- ken ordning delägarna är person- ligen ansvariga för bolagets för- pliktelser, om inte uteslutande bo- lagets tillgångar svarar för bolagets förpliktelser,

15. antal och sammanlagt belopp av de försäkringar som skall vara tecknade innan bolaget kan anses bildat,

16. vilken begränsning som skall gälla för mottagen återförsäkring i förhållande till den direkta försäk- ringen, om verksamheten avser så- väl direkt försäkring som mottagen återförsäkring,

17. i vilken ordning garanterna skall betala in det tecknade garanti- kapitalet samt

18. om och i vilken ordning ränta skall betalas på garantikapi- talet och vinst delas ut till garan- tema och i vilken ordning garanti- kapitalet skall återbetalas.

I fråga om publika försäkringsaktiebolag, vars firma inte innehåller ordet publikt, skall i bolagsordningen anges beteckningen (publ) efter firman.

Så8

Teckning av aktier eller för ömse— sidiga försäkringsbolag teckning av försäkringar i bolaget skall ske på stiftelseurkunden eller på teck- ningslista som innehåller avskrift av stiftelseurkunden. Till stiftelse- urkunden skall fogas avskrifter av koncessionsbeslutet, bolagsord- ningen och de grunder som anges i 6 &.

Teckning av aktier eller för ömse- sidiga försäkringsbolag teekning av försäkringar i bolaget skall ske på stiftelseurkunden eller på teck- ningslista som innehåller avskrift av stiftelseurkunden. Till stiftelse- urkunden skall fogas avskrifter av koncessionsbeslutet och bolagsord- ningen.

Har aktier eller försäkringar tecknats på annat sätt kan teckningen inte göras gällande av bolaget, om tecknaren anmäler felet hos Finansinspek- tionen före bolagets registrering..

8Senaste lydelse 1994: 1941.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har aktier eller försäkringar tecknats med villkor, är teckningen ogiltig. Har ogiltigheten inte anmälts hos Finansinspektionen före bolagets regist— rering, är dock tecknaren bunden fastän han inte kan åberopa villkoret.

18 59 Innan försäkringsbolaget har registrerats, kan det inte förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter. Det kan inte heller söka, kära eller svara in- för domstol eller någon annan myndighet. Styrelsen kan dock föra talan i mål rörande bolagsbildningen och i övrigt vidta åtgärder för att erhålla de tecknade aktiebeloppen eller de belopp som tecknats som garantikapi—

tal.

För en åtgärd som vidtas på bo— lagets vägnar före registreringen svarar de som har deltagit i åtgär- den eller beslutet om denna solida- riskt. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av stiftelse- urkunden eller grunderna eller ha tillkommit efter det att bolaget har bildats.

För en åtgärd som vidtas på bo- lagets vägnar före registreringen svarar de som har deltagit i åtgär— den eller beslutet om denna solida- riskt. När bolaget har registrerats, övergår ansvaret på bolaget, om förpliktelsen följer av stiftelse— urkunden eller har tillkommit efter det att bolaget har bildats.

Har ett avtal för bolaget slutits före registreringen med en medkontra- hent som visste att bolaget inte var registrerat, kan denne, om något annat inte följer av avtalet, frånträda detta endast

1. om bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som före— skrivs i 13 5 eller

2. om Finansinspektionen genom ett lagakraftägande beslut har avskri- vit en sådan anmälan eller vägrat registrering av bolaget.

Visste medkontrahenten inte att bolaget var oregistrerat, kan han från- träda avtalet innan bolaget har registrerats.

2 a kap. Gränsöverskridande 2 a kap. Verksamhet i ett annat verksamhet10 land inom EES Sekundäretablering 1 äll Om ett försäkringsbolag avser att från Sverige eller från en agentur eller filial i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbets- området (EES-land) marknadsföra försäkringar avseende risker be- lägna i ett tredje land och detta

9Senesle lydelse l994:194l. 10seneste lydelse 1993:1304. 11Senaste lydelse 1993:1304.

En försäkringsbolag som avser att upprätta en filial, agentur eller annat liknande driftställe (sekun- däretablering)i ett annat EES-land skall underrätta Finansinspek- tionen.

Underrättelsen enligt första

Nuvarande lydelse

skall ske på annat sätt än genom en där etablerad agentur eller filial, skall bolaget underrätta Finansinspektionen om sin avsikt med angivande av i vilket land marknadsföringen skall ske och vilket slag av risker den skall a:vse.

Första stycket gäller också när ett försäkringsbolag avser att ändra eller utvidga sådan verk- samhet till att avse ett nytt slag av risker eller på något annat väsent- ligt sätt.

Finansinspektionen får från bo— laget infordra en plan för den till- tänkta verksamheten.

Finansinspektionen skall på begäran av bolaget, om förutsätt— ningar därtill föreligger, utfärda ett intyg som utvisar att bolaget har en tillräcklig kapitale enligt 7 kap. 22-27 55 och att bolagets koncession tillåter det att driva verksamhet utanför det land där det fasta driftställe är beläget från vilket marknadsföringen skall ske. Skall marknadsföringen ske från Sverige skall intyget även utvisa Vilka försäkringsklasser bolagets koncession omfattar och att inspek- tionen inte har någon erinran mot att bolaget marknadsför försäk— ringar i ett annat land. Intyg skall utfärdas om den planerade verk— samheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäk- ringsverksamhet i det land där marknadsföringen skall ske och det kan antas att den inte leder till skada för verksamheten här i lan- det.

Föreslagen lydelse

stycket skall innehålla

]. uppgift om i vilket land sekun- däretableringen skall upprättas,

2. en plan för den tilltänkta verk- samheten, med angivande av sekun- däretableringens organisation och vilket slags försäkringsverksamhet som skall drivas där,

3. uppgift om sekundäretable— ringens adress, och

4. uppgift om vem som ärföre- trädare för sekundäretableringen. Om ett försäkringsbolag från en sekundäretablering skall meddela försäkringar som anges i 2 kap. 3 aå första stycket 10 (motor— fordonsansvar) och som inte ute- slutande avser försäkring av frakt- förares ansvar, skall underrättelsen enligt första stycket dessutom inne- hålla en försäkran att bolaget är medlem imotsvarigheten till Rafik— försäkringsföreningen i sekundär- etableringens EES-land och i det landets nationella garanti/ond.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansins- pektionen får meddela föreskrifter om vad den i andra stycket 2 an- givna verksamhetsplanen i övrigt skall innehålla.

2 512

Ett försäkringsbolag som avser att marknadsföra försäkringar i Sve- rige från en agentur eller filial i ett annat EES—land avseende risker be- lägna här i landet skall underrätta Finansinspektionen om sin avsikt.

”Senaste lydelse 15:93:1304.

Finansinspektionen skall, om förut- sättningarna enligt andra stycket är uppfyllda, inom tre månader från det att inspektionen har tagit emot

en sådan underrättelse som avses i ] & meddela den behöriga myndig-

Nuvarande lydelse

Regeringen eller, qier regerin- gens bemyndigande, Finansinspek- tionen får meddela föreskrifter om vilka handlingar som skall fogas till underrättelsen.

Försäkringsbolaget får starta verksamheten när Finansinspek- tionen har fått del av de hand- lingar som avses i andra stycket.

Ett försäkringsbolag får inte ändra de slag av risker som skall försäkras förrän det anmält de ändringar som skall företas till Finansinspektionen. löd som anges i första-tredje styckena skall gälla även när bolaget avser att på något väsentligt sätt utvidga sin verksamhet.

Föreslagen lydelse

heten i det land där sekundäreta- bleringen skall upprättas om underrättelsen. Till Finansinspek- tionens meddelande skall fogas ett intyg att försäkringsbolaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 1 kap. 8 a 5 och 7kap. 22—27 55.

Ett meddelande enligt första stycket skall lämnas om det inte finns skäl att ifrågasätta att

1. försälaingsbolagets organisa- tion är ändamålsenlig,

2. försäkringsbolagets finansiella situation är till/'redsställande med hänsyn till den planerade verksam- hetens art och omfattning, och

3. företrädaren för sekundär- etableringen har tillräcklig kom- petens och erfarenhet och i övrigt är lämpad att leda verksamheten vid sekundäretableringen.

Finansinspektionen skall sam- tidigt som den lämnar meddelandet enligt första stycket underrätta för- säkringsbolaget om att ett sådant meddelande lämnas.

lérksamheten vid sekundäreta- bleringen får inledas två månader qfter det att Finansinspektionen lämnat det meddelande som avses i första stycket.

Om Finansinspektionenjinner att förutsättningar för att upprätta en sekundäretablering inte föreligger, skall inspektionen meddela beslut om det inom tre månader från det att inspektionen tagit emot en underrättelse enligt 1 5.

3 & Om något av de förhållanden som angivitsU'örsäkringsbolagetsunder- rättelse till Finansinspektionen en- ligt ] & skall ändras sedan en sekundäretablering har upprättats, skall försäkringsbolaget underrätta inspektionen och den utländska be- höriga myndigheten minst en må- nad innan ändringen genomförs. Om Finansinspektionen finner att ändringen inte får göms, skall in- spelaionen meddela beslut om det

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

inom en månad från det att under- rättelsen kom in till inspektionen. Den utländska behöriga myndig- heten skall genast underrättas om beslutet.

Gränsöverskridande verksamhet

4 ä

Om ett försäkringsbolag avser att från Sverige eller från en sekun- däretablering i ett annat land inom EES meddela försäkringar för ris- ker belägna i eller för åtaganden som skall fullgöras i ett annat EES- land, och detta skall ske på annat sätt än genom en sekundär—etable- ring idet landet (gränsöverskridan- de verksamhet) , skall bolaget under- rätta Finansinspektionen om det. I underrättelsen skall det anges vil- ket eller vilka slag av risker eller åtaganden försäkringarna skall om- fatta.

5 &

Finansinspektionen skall inom en månad från det att en underrättelse enligt 4 & tagits emot meddela den behöriga myndigheten i det land där den gränsöverskridande verk- samheten skall bedrivas om under- rättelsen. Till Finansinspektionens meddelande skall fogas ett intyg om att försäkringsbolaget har en tillräcklig kapitalbas enligt 1 kap. 8 a 5 och 7kap. 22-27 åå och en upplysning om vilka försäkrings- klasser bolagets koncession omfat- tar.

Finansinspektionen skall samti- digt som den lämnar meddelandet enligt första stycket underrätta för- säkringsbolaget om att meddelan- det lämnats.

Gränsöverskridande verksam- heten enligt 4 å får inledas när Finansinspektionen underrättat bo- laget enligt andra stycket.

Om Finansinspektionen finner att förutsättningar för att bedriva gränsöverskridande verksamhet inte

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

föreligger, skall inspektionen vägra att lämna meddelande enligt första stycket. Beslut härom skall fattas inom 'en månad från det att en underrättelse enligt 4 & togs emot.

6 & .

Om något av de förhållanden som angivits i en underrättelse enligt 4 & skall ändras sedan den gräns- överskridande verksamheten inletts, skall bestämmelserna i 4 och 5 åå tillämpas.

3 kap. 2 513

Aktier kan fritt överlåtas och för- värvas, om något annat inte följer av 3 & eller i övrigt av lag.

Den som förvärvar aktier skall inom en månad anmäla förvärvet till finansinspektionen, om det med- för att förvärvarens andel av aktie- kapitalet eller röstetalet för samt— liga aktier i bolaget kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio pro- cent.

”Senaste lydelse 1992: 1241.

Aktier kan fritt överlåtas och för- värvas, om något annat inte följer av bestämmelserna i detta kapitel eller i övrigt av lag.

Ett direkt eller indirekt förvärv av aktier i ett försäkringsaktiebo- lag, som medför att förvärvarens sammanlagda innehav utgör ett kvalificerat innehav enligt 1 kap. 9 a 5, får ske bara efter tillstånd av Finansinspektionen. Detsamma gäller förvärv som innebär att ett kvalificerat innehav ökas så att det uppgår till eller överstiger 20, 33 eller 50 procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier eller så att försäkringsaktiebolaget blir dötterföretag.

Finansinspektionen skall ge till- stånd till förvärv enligt andra stycket, om det inte kan antas att förvärvaren kommer att utöva sitt inflytande på ett sätt som motver- kar en sund utveckling av för- säkringsbolagets verksamhet.

Inspektionen får föreskriva en viss tid inom vilken ett förvärv skall genomföras.

Inspektionen skall meddela beslut i ett ärende enligt andra stycket in- om tre månader från det att an- sökan om tillstånd gjordes.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 a & Den som avser att avyttra ett kvali- ficerat innehav eller en så stor del av ett kvalificerat innehav att det återstående innehavet kommer att understiga någon av de i 2 5 an- givna gränserna skall underrätta Finansinspektionen om detta.

2 b & Ett försäla'ingsaktiebolag skall år- ligen till Finansinspektionen an- mäla namnen på de aktieägare som har ett kvalificerat innehav av aktier i bolaget samt storleken på innehaven.

När ett försäkringsaktiebolag får kännedom om att bolagets aktier bli vit föremål för ett sådant förvärv som avses i 2 5 eller för en sådan avyttring som avses i 2 a 5, skall bolaget snarast anmäla förvärvet eller amningen till Finansinspek- tionen.

2 c 5 Om ägaren till ett kvalificerat inne- hav av aktier utövar eller kan an- tas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av försäkringsbolagets verksamhet, får Finansinspektionen besluta att aldiema inte får före- trädas vid bolagsstämman.

Om ägaren till ett kvalificerat innehav av aktier har underlåtit att ansöka om tillstånd till ett förvärv som avses i 2 9 eller har förvärvat aktier i strid med Finansinspek- tionens beslut, får inspektionen be- sluta att aktierna inte får före- trädas vid bolagsstämman eller att röster avgivna för sådana aktier skall vara ogiltiga.

Finansinspeldionen får också förelägga aktieägare som sägs i första och andra styckena att av- yttra en så stor del av aktierna att innehavet därefter inte är kvali— _ficemt.

Aktier som anifattas av ett beslut av inspektionen enligt första, andra

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

eller tredje stycket skall inte med- räknas när det fordras samtycke av ägare till en viss del av aktierna i bolaget för att ett beslut skall bli giltigt eller en bq'ogenhet skall få utövas.

7 kap.

3 & Premiereservgrunderna skall be- stämmas så att premiereserven all— tid utgör summan av

]. skillnaden mellan det förvän- tade kapitalvärdet av bolagetsfram- tida utgifter för löpande försäk- ringar och det förväntade kapital- värdet av de premier bolaget ytter- ligare kan ha att uppbära för dessa försäkringar och

2. det belopp som anses behöv- ligt för att möta förluster genom att försäkringar upphör i förtid.

2 & Premiereserven för en livförsäk- ringsrörelse skall beräknas så att den alltid motsvarar summan av premiereserverna för varje försäk- ring ökad med ett för bolaget gemensamt beräknat särskilt tillägg som anses behövligt för att möta förluster på grund av att försäk- ringar upphör i förtid. Annan för- säkringsmatematiskt vedertagen be- räkningsmetod får användas, om premiereserven beräknad enligt så- dan metod ger i stort sett samma resultat som om den hade beräk- nats för varje försäkring. Premiereserven för en försäkring utgör skillnaden mellan det för- väntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifier för försäkringen och det förväntade kapitalvärdet av de premier bolaget ytterligare kan ha att uppbära för försäkringen (prospektiv beräkningsmetod). Annan försäkringsmatematiskt vedertagen beräkningsmetod får användas, om premiereserven be- rälatad enligt en sådan metod inte blir lägre än om en prospektiv be- räkningsmetod hade använts eller om en prospektiv metod inte är möj- lig att tillämpa för försäkringen. Berälmingen skall grundas på så— dana antaganden som sägs i 5 5 första och andra styckena. Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, Finansinspek- tionen skall meddela närmare före- skrifter om beräkning av premiere- serv för en liiförsäkringsrörelse. Föreskrifterna skall ange maximi- rå'ntesats och vilka försäkringar som, med hänsyn till sin beskaffen-

Nuvarande lydelse

För livf'orsäkringar skall, om det inte med hänsyn till försäkringar- nas särskilda natur finns anledning till undantag, grunder upprättas för

1. beräkning av försäkringspne- mier,

2. beräkning av premiereserv,

3. försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev,

4. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

5. verkan av underlåtenhet att betala premie,

6. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 3 eller 5 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har an- svar för försäkringsfallet,

7. återbäring till försäkrings- tagarna,

8. skyldighet att teckna återför- säkring och

9. förräntning av försäkrings- belopp som förfallit till betalning.

Om andra skadeförsäkringar' än sådana beträffande vilka bestäm- melserna om livförsäkring tilläm- pas med stöd av 1 kap. 5 5 skall meddelas för längre tid än tio år, skall grunder upprättas för beräk- ning av premiereserv för försäk- ringarna liksom för bestämmande av försäkringstagarnas rätt närför- säkringen upphör i förtid eller bo- laget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet.

För sådan livränta eller sjuk- ränta, som enligt 1 kap. 5 & tillhör annan försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräk- ning av premiereserv och rätt till återköp.

Om grunder för lixförsäkr'ing finns ytterligare bestämmelser i

Föreslagen lydelse

het, inte skall omfattas av en sådan föreskrift.

3. QN För livförsäkringar skall grunder upprättas för

1. beräkning av försäkringspre— mier och premiereserv,

2. beräkning av tekniska återköps- värden, samt

3. återbäring till försäkrings- tagarna.

Om andra skadeförsäkringar, än sådana som bestämmelserna om liv- försäkring tillämpas för med stöd av 1 kap. 5 &, meddelas för längre tid än tio år, skall grunder upprät— tas för beräkning av premiereserv för försäkringarna. Finansinspek- tionen får medge undantag häri- från, om det med hänsyn till för— säkringarnas särskilda beskaffenhet finns anledning till det.

För sådan livränta eller sjuk- ränta, som enligt 1 kap. 5 & tillhör annan försäkring än livförsäkring, skall grunder upprättas för beräk- ning av premiereserv och tekniska återköpsvärden.

14Senaste lydelse av förutvarande 2 kap. 6 & l993:1304. Ändringen innebär bl.a. att fjärde stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

7kap. 2-8 55 och 12 kap. 8 5 andra stycket vilka i tillämpliga delar även gäller för premiereserv- grunder enligt tredje stycket.

2 & De grunder som nämnts i 2 kap. 6 5 skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktel- ser enligt ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till försäkringens art.

Om grunderna inte längre fyller det avsedda ändamålet skall styrel- sen och verkställande direktören genast vidta åtgärder för att få grunderna ändrade.

3 5 Grunderna för beräkning av försäk— ringspremier (premiegrundema) och premiereserv (premiereserv- grundema) för livförsäkringsrörel— sen skall innehålla antaganden om dödlighet och andra riskmått, rän- tq'ot samt driftskostnader. Grun- derna får också innehålla föreskrif- ter om särskilda säkerhetstillägg.

Antagandena om dödlighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är fråga om. Awikelser från kravet att varje antagande för sig skall vara betryggande får dock ske om det i grunderna finns före— skrifter om särskilda säkerhets- tillägg som föranleder detta.

Premiereservgrunderna skall be-

Föreslagen lydelse

Regeringen eller, dier regering- ens bemyndigande, Finansinspek- tionen får meddela närmare före- skrifter om hur grunderna redak- tionellt skall ställas upp.

4 5

De gnmder som anges i 3 5 skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt in— gångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kost- nad som är skälig med hänsyn till försäkringens art.

Om grunderna inte längre fyller det avsedda ändamålet skall styrel- sen och verkställande direktören genast se till att grunderna ändras.

5 & Grunderna för beräkning av försäk- ringspremier (premiegrundema) och premiereserv (premiereserv- grundema) för livf'orsäkringsrörel- sen skall innehålla de antaganden om dödlighet och andra riskmått, räntesats samt driftskostnader som krävs för beräkningen. Grunderna får också innehålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena om dödlighet och andra . riskmått, räntesats samt driftskostnader skall väljas så att de kan anses vart för sig betryggande för det slag av försäkringsrörelse som det är fråga om. Avvikelser från kravet att varje antagande för sig skall vara betryggande får dock ske om det i grunderna finns före- skrifter om särskilda säkerhets- tillägg som föranleder detta. Premiereservgrunderna skall bestämmas i enlighet med 2 å.

Nuvarande lydelse

stämmas så att premiereserven all- tid utgör summan av

1. skillnaden mellan det förvän- tade kapitalvärdet av bolagets _ji'am- tida utgifter för löpande försäk- ringar och det förväntade kapi- talvärdet av de premier bol'aget ytterligare kan ha att uppbära för dessa försäkringar och

2. det belopp som anses behöv- ligt för att möta förluster genom att försäkringar upphör i förtid.

Om premiegrunderna innehåller föreslo'ifter om särskilda säkerhets- tillägg, skall premieresengrunder- na ange på vilket sätt hänsyn skall tas till dessa säkerhetstillägg när kapitalvärdet av framtida utgifter berälotas.

Herniereservgrunderna skall inne- hålla regler för beräloting av den del av premiereserven som skall anses belöpa på varje försäkring.

Vid bedömande av frågan huru- vida ändring av premiereservgrun- dema för redan tecknade försäk- ringar bör ske, skall för varje an- tagande hänsyn tas till den säkerhet som finns i övriga antaganden för ifrågavarande försäkringar samt till storleken av de särskilda säkerhets- tilläggen.

Föreslagen lydelse

Vid bedömningen av om ändring av premiereservgrundema för re- dan tecknade försäkringar bör ske, skall för varje antagande hänsyn tas till den säkerhet som finns i övriga antaganden för försäkring- arna samt till storleken av de sär- skilda säkerhetstilläggen.

Första-fjärde styckena gäller även för premiereservgrunder en- ligt 3 5 tredje stycket.

6 515

Om det på grund av ändrade för- hållanden krävs en väsentlig ökning av premiereserven för redan teck- nade livförsäkringar, får särskilda premiereservgrtmder (övergångs- grunder) stadfästas för en bestämd tid.

Om det på grund av ändrade för- hållanden krävs en väsentlig Ökning av premiereserven för redan teck- nade livförsäkringar eller för sådan livränta eller sjukränta som enligt 1 kap. 5 & tillhör annan försäkring än livförsäkring, får särskilda premiereservgrunder (övergångs-

l5Senr1ste lydelse av förutvarande 4 5 1989:1081. Ändringen innebär bl.a.. att sista

stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

Har bolaget tillfälligt lidit avse- värd förlust till följd av att till- gångarna sjunkit i värde eller död- ligheten överstigit vad som har an- tagits i grundema eller genom andra liknande omständigheter, får övergångsgrunder dessutom stad- fästas, om det inte finns anledning att anta att bolaget skall råka på obestånd och om grunderna kan anses främja försäkringstagarnas intresse.

I övergångsgrundema får, utan hinder av bestämmelserna i 3 5 om premiereservgrunder, föreskrivas att vid beräkning av premiereser- ven det förväntade kapitalvärdet av bolagets framtida utgifter skall minskas med kapitalvärdet av den vinst som väntas uppkomma i rörel- sen under den tid övergångsgrun- dema gäller.

Föreslagen lydelse

grunder) upprättas för en bestämd tid.

Har ett bolag tillfälligt lidit av- sevärd förlust till följd av att till— gångarna sjunkit i värde eller död- ligheten överstigit vad som har an- tagits i grunderna eller genom andra liknande omständigheter, får övergångsgrunder upprättas, om det inte finns anledning att anta att bolaget skall råka på obestånd och om grunderna kan anses främja försäkringstagarnas intresse.

I övergångsgrundema får, utan hinder av bestämmelserna i 2 &, föreskrivas att vid beräkning av premiereserven det förväntade kapi- talvärdet av bolagets framtida ut- gifter skall minskas med kapital- värdet av den vinst som väntas upp- komma i rörelsen under den tid övergångsgrundema gäller.

Utan synnerliga skäl får övergångsgrunder inte gälla under längre sammanhängande tid än tio år.

För stadfästelse av övergångs- grunderna gäller 2 kap. 4 &. Som vi llkor för stadfästelsen får bestäm- mas att bolaget i det register som anges i 10 a 5 skall införa även andra tillgångar än dem som avses där.

85

Grunderna betrafande återbäring till försäkringstagama skall inne- hålla regler för

I. användning av återbärings— fonden,

2. tilldelning av återbäring samt

3. förräntning av återbärings- medel.

Reglerna för tilldelning av åter- bäring skall ange hur tilldelningen skall ske. Den tilldelade återbä- ringen skall utbetalas omedelbart eller vid en bestämd senare tid- punkt eller också tillgodoräknas försäkringstagaren som nedsättning av premien eller utvidgning av för- säkringsförmånerna.

Grunderna för återbäring till för- säkringstagama skall innehålla regler för beräkning och fördelning av återbäring samt användning av återbäringsfonden.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Utf'astelse om återbäring får inte göras på annat sätt än som följer av reglerna om tilldelning av återbäring.

9 516

Ett belopp motsvarande försäk- ringstekniska skulder för livförsäk- ringar skall alltid redovisas i föl- jande slag av tillgångar:

1 . obligationer eller andra skuld- förbindelser som utfärdats eller garanterats av staten,

2. obligationer, som utfärdats av Sveriges allmänna lopoteksbank, Konungariket Sveriges stadshjpo— tekskassa, Svenska bostadskredit- kassan, Svenska skeppslwpot-eks- kassan, Skeppsfartens sekundär— lånekassa eller av Nordiska in- vesteringsbanken, eller andra av nu angivna kreditinstitut utfärdade skuldförbindelser, med undantag av sådana för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar som medför rätt till betalning först efter ut- färdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

3. obligationer, utfärdade eller garanterade av ett svenskt bank- aktiebolag, en svensk sparbank eller en central föreningsbank, eller av ett sådant bankinstitut eller

16senaste lydelse 1993:1304.

8 a 5 Senast när grunder för lisförsäk- ring enligt 3 5 första stycket, 5, 6 eller 8 & börjar användas, skall de tillställas Finansinspektionen.

Jill grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för försäkrings- tagarna och försäkringsbolaget. Regeringen eller, qter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad redogörelsen skall inne- hålla.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också vid ändring av grunder.

Ett försäkringsbolag som driver direkt försäkringsrörelse skall ha tillgångar till ett belopp som mot- svarar försäkringstekniska skulder för egen räkning, med tillägg av värdet av reservdeposition som en återförsäkringsgivare har ställt hos bolaget, placerade i enlighet med 9 a-10 e 55 (skuldtäckning).

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning avses de försäk- ringstekniska skulderna inklusive mottagen återförsäkring och med avdrag för avgiven återförsäkring.

Om avgiven återförsäkring inte bidrar till att minska bolagets risktagande, får Finansinspek- tionen för visst fall bestämma att avdrag inte får göras för sådan återförsäkring.

Ett försäkringsbolag skall till Finansinspektionen lämna uppgift om de försäkringstekniska skulder- nas storlek, hur dessa har beräk- nats samt aigiven återförsäkring och dess storlek. Regeringen eller, q'ier regeringens bemyndigande,

Nuvarande lydelse

av Riksbanken utfärdade andra fordringsbevis, med undantag av förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuld- förbindelser, utfärdade eller garan- terade av en svensk kommun,

5. av ett svenskt näringsföretag utfärdade obligationer som ofent— ligen utbjudits av ett svenskt bank- aktiebolag eller Nordiska investe- ringsbanken,

6. skuldförbindelser för vilka bo- laget äger säkerhet genom

panträtt i en jordbruks-, bostads- kontors— eller afärsfastighet inom 70 procent av fastighetens upp- skattade värde eller, om pantvärdet -- har fastställts för fastigheten enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bos- tadsbyggandet, inom 75 pmcent av pantvärdet,

panträtt i tomträtt, till vilken hör en byggnad som är avsedd för bostads-, kontors- eller a_åfärsända— mål, inom 70 procent av det upp- skattade värdet av byggnaden eller någon annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde har fastställts för egendomen enligt nämnda bestämmelser, inom 75 procent av pantvärdet, allt med

den ytterligare begränsning som '

F inansinspektionen föreskri ver med hänsyn till tomträttsavtalets inne- håll eller någon annan omständig- het eller

panträtt i en fastighet, som helt eller delvis är inrättad för industri- ell verksamhet, eller i en tomträtt till vilken hör byggnad som helt eller delvis är inrättad för sådan verksamhet, inom 60 procent av det uppskattade värdet av egen- domen, såvitt avser tomträtt med den ytterligare begränsning F inans- inspektionen föreskriver med hän- syn till tomträttsavtalets innehåll eller någon annan omständighet,

varvid dock en förutsättning för att panträtt i fastigheten eller tomt- rätten skall godkännas utom i

Föreslagen lydelse

Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om uppgifts- skyldigheten.

Nuvarande lydelse

fråga om sådant lån till en svensk kommun för vilket Finansinspek- tionen har medgett undantag -— är att tillhörande byggnader skall vara brandförsäkrade i försäkrings- bolag som avses i denna lag eller i utländskt försäkringsföretag med rätt att dri va försäkringsrörelse här i landet,

7. inhemska eller utländska värdehandlingar, som till sin. art och till den säkerhet de erbjuder kan anses jätryförliga med några av de under 1-6 nämnda, varvid dock värdehandlingar, som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, får användas för redovis- ning endast i den mån de motsva- rar försäkringstekniska skulder för egen räkning för försäkringar i samma valuta,

8. lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev inom återköpsvär- det,

9. värdet av återförsäkringsgi- varnas ansvarighet på grund av de liiförsäkringar som har övertagits iform av återförsäkring, dock en- dast i den mån ansvarigheten över- stiger värdet av reservdeposition som har ställts av återförsäkrings— givare hos det avgivande bolaget och i den omfattning som rege- ringen eller, q'ter regeringens be- myndigande, Finansinspektionen föreskriver,

10. försäkringsbolagets egna fas- tigheter och tomträtter,

11. aktier i dotterbolag, som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter fastighetsbolag),

12. medel på konto i bank. Om ett försäkringsbolag har hållit kvar tillgångar som motsva- rar en avgiven livåterförsäkr'ing, får återförsäkringsgi varen använda sin fordran hos det aigivande bo- laget för redovisning av försäkri ngs— tekniska skulder för den mottagna livåterförsäkringen.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

bestämt på grundval av en särskild värdering.

Utan hinder av första stycket får ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäla'ingsteknis- ka skulderna för egen rälming redo- visas i andra tillgångar än som av- ses i första stycket, dock inte i aktier-.

Med försäkringstekniska skulder för egen räkning förstås den del av dessa skulder som överstiger värdet av återförsäkringsgivarnas ansva- righet.

Föreslagen lydelse

9 a & Utöver de begränsningar, som föl- jer av 10—10 e åå, skall följande gälla för de tillgångar som an- vänds för skuldtäckning. lillgån- garna skall placeras på ett sådant sätt att lämplig riskspridning upp- na's. Dllgångarna skall, med beakt— ande av bolagets försäkringsåtag- anden och förändringar i tillgång- arnas framtida värde och avkast- ning, placeras så att bolagets betalningsberedskap är till/ieds- ställande och den förväntade av- kastningen tillräcklig.

10 517

Om ett försäkringsbolag för längre tid än tio år meddelar andra skade- försäkringar än sådana betråfande vilka bestämmelserna om livförsäk- ring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 5, skall i fi'åga om redovisning av premiereserv för sådana för- säkringar bestämmelserna i 9 5 första stycket 1-7 och 9—12, andra och färde styckena samt 9 a & tillämpas.

För skadeförsäkringar som med- delas för kortare tid än tio år och beträffande vilka inte bestämmel- serna om litförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 5 skall följande gälla. De medel som mat-

"Senaste lydelse 1993:13o4.

För skuldtäckning som avses i 9 & får, med de begränsningar som an- ges i andra-sjätte styckena och 10 a—10 d 55, följande tillgångar an- vändas:

I . Obligationer eller andra skuld- förbindelser som svenska staten, en svensk kommun eller därmed jäm- förlig samfällighet svarar för.

2. Obligationer eller andra skuldförbindelser som Europeiska gemenskaperna eller utländska stater eller centralbanker svarar för.

3. Obligationer eller andra skuld- förbindelser som utländsk kommun eller därmed jämförlig utländsk

Nuvarande lydelse

svarar försäkringstekniska skul- derna skall placeras med hänsyn till det slag av försäkringsverk- samhet som försäkringsbolaget be- driver, varvid risken för framtida växlingar i tillgångarnas avkast- ning och värde samt risken för valutakursförluster skall beaktas. Dessutom gäller vad som i 9 a 5 första stycket sägs om var till- gångar skall vara lokaliserade.

Regeringen eller, efter nege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen skall föreskriva hur stor del av de försäkringstekniska skul- derna som får motsvaras av äter- försäkringsgivares ansvarighet på grund av de försäkringar som över- tagits iform av återförsäkring samt meddela närmare föreskri er om hur risken för valutakursförluster skall beaktas.

Föreslagen lydelse

samfällighet med befogenhet att kräva in ofentlig uppbörd svarar för.

4. Obligationer eller andra skuldförbindelser som internatio- nella organisationer svararför.

5. Fordringar på premie eller andra fordringar på försäkrings- tagare som har samband med för- säkringsavtal, om rättssubjekt som anges i 1-4 svarar för fordran. Ett försäkringsbolag som ingår i en koncern och vars verksamhet ute- slutande består i att försäkra risker inom koncernen, får för skuld- täckning även använda fordringar som bolag inom koncernen svarar för. Om en fordran enligt denna punkt varit förfallen till betalning längre tid än tre månader, får den dock inte användas för skuldtäck— ning.

6. Skuldförbindelser med säker- het i bolagets liiförsäkringsbrev, inom återköpsvärdet.

7. Medel på konto i svensk eller utländsk bank.

8. Obligationer och andra skuld- förbindelser som Allmänna pen- sionsfonden, ett kreditinstitut eller ett värdepappersbolag med tillstånd enligt 3 kap. 4 5 första stycket 4 och 5 lagen (1991:981) om värde- pappersrörelse svamr för. Med kreditinstitut avses bank, kredit- marknadsbolag, Svenska skepps- hjpotekskassan, Konungariket Sve- riges stadshypotekskassa och Sveriges allmänna hypoteksbank.

9. Obligationer och andra skuld- förbindelser som ett utländskt kreditinstitut svarar för.

1 0. Obligationer och andra skuld- förbindels'er som ett publikt aktie- bolag eller ett motsvarande ut- ländskt bolag svarar för.

11. Aktier och andra värde- papper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag, ett publikt bank- aktiebolag, ett publikt försäkrings- aktiebolag eller ett motsvarande ut—

Nuvarande lydelse -

Föreslagen lydelse

ländskt bolag, med undantag av bolag som avses i 12.

12. Aktier och andra värde- papper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett publikt aktiebolag eller ett mot- svarande utländskt bolag, under förutsättning att bolaget har till uppgift att äga sådana tillgångar som anges i 13. 13. Fastigheter, tomträtter och byggnader samt andelar i sådan egendom. 14. Skuldförbindelser som fysiska personer och andra subjekt än de som anges i 1-4 och 8-10 svamr för och som panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för. Panträtten skall ligga inom en viss andel av fastighetens eller tomträttens värde. Regeringen eller, qter regeringens bemyn- digande, Finansinspelaionen skall meddela föreskrifter om andelens storlek och om värdering av fastig- heter och tomträtter för tillämp- ningen av bestämmelserna i denna punkt. 15. Skuldförbindelsersomblsiska personer och andra subjekt än de som anges i 1-4 och 8—10 svarar för och som annan betryggande säkerhet än panträtt i fastighet eller tomträtt lämnats som säkerhet för: 16. Kassa. 17. Andelar i värdepappers- fonder och placeringar i utländska fondföretag som är underkastade lagstiftning eller annan qfemlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersfonder här i landet, om de förvaltade tillgångarna huvudsakligen består av tillgångar som får användas för skuldtäck- ning. 18. Beslutad överskiutande skatt.

19. Aterförsäkringsgivares ford- ran hos det avgivandeförsäkrings- bolaget (återförsäla'ingstagaren) som grundas på att återförsäk—

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ringstagaren har hållit kvar till- gångar som motsvarar en avgiven återförsäkring.

Andra fondpapper än som avses i 10 a 5 första stycket 1, får endast användas för skuldtäckning om de är kortfristigt realiserbara eller är föremål för handel på en reglerad marknad som är öppen för allmän- heten.

Alaier och andra värdepapper som kan jämställas med aktier, som har getts ut av ett privat aktiebolag får användas för skuld- täckning under förutsättning att bolaget är ett dotterbolag som an- ges i 10 a & första stycket ].

Utländska tillgångar som avses i första stycket 2-4, 7, 9—12 och 17 får användas för skuldtäckning i den mån det följer av föreskrifter som regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finans- inspektionen meddelat

1. såvitt angår första stycket 2, om vilka utländska stater och ut- ländska centralbanker som avses,

2. såvitt angår första stycket 4, om vilka internationella organisa— tioner som avses, samt

3. såvitt angår första stycket 3, 7, 9—12 och 17, om vilka stater de rättssubjekt som avses skall vara belägna eller ha sitt säte i.

Tillgångar får användas för sladd- täckning endast till den del de inte belastas av panträtt eller annan säkerhetsrätt.

För att tillgångar enligt första stycket 13 skall få användas för skuldtäckning skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandförsäkrade. Detsamma gäller byggnader som hör till fas- tigheter och tomträtter som utgör säkerhet för skuldförbindelser enligt första stycket 14.

Förlagsbevis och förlagsandels- bevis skall vid tillämpningen av bestämmelserna i 10 b och 10 c 55 jämställas med tillgångar som an- ges i första stycket 11 och 12.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge att även andra slag av tillgångar än som anges i första stycket tillfälligt får användas för skuldtäckning.

10 a & Aktier och andelar i dotterföretag får användas för skuldtäckning om dotterföretaget

1. har till uppgift att direkt eller indirekt äga tillgångar som avses i 10 5 första stycket,

2. är ett publikt försäkringsaktie— bolag eller

3. är ett sådant finansiellt före- tag som avses i 17 a 5, om före- taget är ett publikt aktiebolag.

Vid tillämpningen av bestämmel- serna i 10 b och 10 c 55 skall de tillgångar som tillhör ett dotter- företag som anges i första stycket 1 behandlas som om tillgångarna ägts direkt av försäkringsbolaget.

För att aldier och andelar i dotterföretag som har till uppgift att äga tillgångar som avses i 10 5 första stycket 13 eller 14, skall få användas för skuldtäckning, skall byggnader som hör till fastigheter och tomträtter vara brandför- säkrade.

10 b & Av det belopp som skall skuld- täckas får en andel om högst

- 75 procent motsvaras av till- gångar som anges i 10 5 första stycket 7-10, varav högst 50 pro- centenheter får motsvaras av till- gångar som anges i 10 5 första stycket 10,

- 25 procent motsvaras av till- gångar som anges i 10 5 första stycket 11,

— 25 procent motsvaras av till- gångar som anges i 10 5 första stycket 12-14,

- 10 procent motsvaras av till- gångar som anges i 10 5 första stycket 15 och

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

- 3 procent motsvaras av till- gångar som anges i 10 5 första stycket 16.

Andra fondpapper än som avses i 10 åförsta stycket 17och 10 a 5 första stycket 1, och som inte om- sätts på någon reglerad marknad som är öppen för allmänheten, får uppgå till högst 10 procent av de tillgångar som används för skuld- täckning.

Vid tillämpningen av bestämmel- serna i första stycket skall även be- aktas ett försäkringsbolags indi- rekta ägande av tillgångar genom dess innehav av andelar i värde- pappersfonder eller placeringar i utländska fondföretag som används för skuldtäckning.

Finansinpektionen får, om det finns särskilda skäl, medge till- fälliga avvikelser från de begräns- ningar som anges i första och andra styckena.

10 c & Värdet av en enskild placering får motsvara högst följande andelar av det belopp som skall skuldtäckas:

1. Fem procent om placeringen utgörs av en fastighet, tomträtt eller byggnad, eller en grupp av sådan egendom, om egendomen eller egendomarna är belägna på ett sådant sätt att de ur risk- synpunkt utgör en investering. Mot- svarande skall gälla för andelar i sådan egendom.

2. Fem procent om placeringen utgörs av aktier och andra värde- papper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuld— förbindelser från samma emittent eller samma låntagare, om inte annat följer av 3.

3. 170 procent om placeringen utgörs av aktier och andra värde- papper som kan jämställas med aktier eller obligationer eller skuldförbindelser från samma emit— tent eller låntagare, om denne är sådant rättsubjekt som anges i 10 å

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

första stycket 8 eller 9. Det sam- manlagda innehavet av sådana till- gångar får uppgå till högst 40 pro- cent av det belopp som skall skuld- täckas. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får dock inte överstiga fem procent av det belopp som skall skuldtäckas.

4. 770 procent om placeringen utgörs av andelar i värdepappers- fonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag, om inte annat medges av Finansin— spektionen.

Begränsningarna i första stycket 2 och 3 skall tillämpas på motsvar- ande sätt för grupper av emittenter eller låntagare med inbördes ankrtytning. Med en sådan grupp avses två eller flera fysiska eller juridiska personer som utgör en helhet från risksynpunkt därför att någon av dem har, direkt eller in- direkt, ägarinflytande över en eller flera av de övriga i gruppen, eller

de utan att stå i sådant förhållande '

har sådan inbördes ankrtytning att någon eller samtliga av de övriga kan råka i betalningssvårigheter om en av dem drabbas av finan- siella problem.

Begränsningarna i första stycket 2 och 3 gäller inte sådana i 10 5 första stycket 1-5 angivna till- gångar som får användas för skuld- täckning.

Regeringen eller, efter rege— ringens bemyndigande, Finansin- spektionen får inom de ramar som anges i första stycket meddela ytterligare föreskrifter om lämplig riskspridning.

Finansinspektionen får, om det finns särskilda skäl, medge till- fälliga avvikelser från de begräns— ningar som anges i första stycket.

10 d & De tillgångar som används för skuldtäckning skall, i fråga om skadeförsäkring, finnas inom EES

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

om risken är belägen inom EES och, i fråga om livförsäkring, finnas inom EES om försäkringsbo- lagets verksamhet utövas inom EES. För risker och verksamhet utanför EES skall de tillgångar som används för skuldtäckning finnas i Sverige. Finansinspektionen får medge undantag från första stycket.

10 e 5 De tillgångar som används för skuldtäckning skall placeras så att risken för valutakursförluster be- gränsas.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen skall meddela föreskrif- ter om högsta tillåtna valutakurs- risk.

10 f 5"

Om inte annat medges av Finans in- spektionen eller följer av 12 5 skall de tillgångar som används för redovisning av försäkringstekniska skulder för livförsäkringar finnas i Sverige. Denna begränsning gäller dock inte för återförsäkringsgivares ansvarighet på grund av de försäk- ringar som övertagits i form av återförsäkring.

Vid redovisning enligt 9 5 skall tillgångarna värderas enligt 11 kap. med de undantag som nämns i tredje och färde styckena.

Tillgångar som nämns i 9 5 första stycket 10 får redovisas till högst den andel av uppskattat värde eller fastställt pantvärde som anges i 9 5 första stycket 6 och en- dast i den utsträckning fastighet- erna och tomträtterna inte utnyt- tjats för pantsättning. För tomt-

Fordringar på annan än försäk- ringstagare skall beaktas endast till den del de överstiger belopp som gäldenären har att fordra av bo- laget.

De tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas enligt 11 kap. med de undantag som an- ges i tredje och förde styckena. Vid värderingen skall avdrag göms för skulder som hänför sig till förvärvet av tillgången.

Regeringen eller, qier rege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen skall meddela föreskrif— ter om vilket värde som tillgångar som anges i 10 5 första stycket 13 högst får tas upp till.

”Senaste lydelse av förutvarande 7 kap. 9 & & l993:1304. Ändringen innebär bl.a. att första, femte och sjätte styckena upphävs.

Nuvarande lydelse

rätter får Finansinspektionen be- stämma ytterligare begränsningar enligt vad som sägs i 9 5 första stycket 6. För fastigheter och tomt- rätter som inte omfattas av 9 5 första stycket 6 fastställer Finansin- spektionen i varje särskilt fall det värde som får redovisas.

Alaier enligt 9 & första stycket 11 skall redovisas till det lägsta av det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fastställts enligt tredje stycket om fastigheter och tomträtter ägts direkt av för- säkringsbolaget. Om försäkringsbo- laget inte äger samtliga aktier i fastighetsbolaget, beaktas endast så stor del av fastigheternas värde som svarar mot aktieinnehavet. Om fastighetsbolaget äger fastigheter och tomträtter såväl i Sverige som i utlandet, beaktas endast de som är belägna i Sverige.

Med det uppskattade värdet avses det värde som försäkringsbolaget bestämt på grundval av en särskild värdering.

Som villkor för att tillgångar en- ligt 9 5 första stycket 10 och 11 skall få redovisas till täckande av försäkringstekniska skulder gäller att till fastigheter och tomträtter hörande byggnader är brandför- säkrade.

Föreslagen lydelse

För sådana aktier i dotterbolag, som med stöd av 10 a 5 första stycket ] används för skuldtäck- ning, får inte högre värde fast— ställas än det värde som skulle ha fastställts för tillgångarna samman- lagt, q'ier avdrag för bolagets skulder, om de ägts direkt av för- säkringsbolaget. Om försäkringsbo- laget inte äger samtliga aktier i dotterbolaget, beaktas endast så stor del av tillgångarnas värde som svarar mot aktieinnehavet.

10 g 5 Ett försäkringsbolag skall upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning. Livförsäkringstagare och den som avser att teckna en livförsäk- ring i bolaget skall informeras om det huvudsakliga innehållet i rikt- linjerna. Regeringen eller, q'ter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen skall meddela före- skrifter om hur informationen skall

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lämnas och om vad den skall inne- hålla.

11 519

Ett försäkringsbolag skall föra ett register som vid varje tidpunkt ut- visar de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder enligt 95 och premiereserv enligt 10 5 första stycket.

Om en tillgång, som antecknlats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan ut- nyttjas till täckning av försäkrings— tekniska skulder enligt 9 5 eller premiereserv enligt 10 5, skall detta antecknas i registret.

Styrelsen och verkställande direk- tören skall se till att det till Fina ns- inspektionen sänds in dels benäk— ningar av försäkringstekniska skul- der respelaive premiereserv, dels kopior av registret.

lla

Försäkringstagamas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen (1970:979) omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskri erna i 9 och 9 a åå finns upptagna i det register som anges i 10 a 5, när bolaget försätts i konkurs eller ut- mätning äger rum.

F örrnånsrätten följer med fordran som grundas på avtal om

]. livförsäkring,

2. annan Skadeförsäkring än be- träffande vilken bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 5, om den med- delas för längre tid än tio år, eller

3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2.

Ett försäkringsbolag skall föra ett register som vid varje tidpunkt ut- visar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.

Om en tillgång, som antecknats i registret har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan ut- nyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.

än) Försäkringstagarnas förmånsrätt enligt 4 a & förmånsrättslagen

(1970:979) följer med fordran som grundas på avtal om

]. livförsäkring och skadeför- säkring för vilken bestämmelserna om livförsäkring tillämpas med stöd av 1 kap. 5 5,

2. annan skadqförsäkring som meddelats för längre tid än tio år, eller

3. återförsäkring avseende sådan försäkring som sägs i 1 och 2.

Förmånsrätten omfattar de till— gångar som finns upptagna i det register som anges i 11 å när bo- laget försätts i konkurs eller utmät- ning äger rum.

Fordran enligt 1 eller 2 har företräde framför fordran enligt 3.

19senaste lydelse av förutvarande 7 kap. 10 a 5 1993: 1304. 20Senaste lydelse av förutvarande 11 5 l993:1304.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 åar

Om ett försäkringsbolag driver verk- samhet i ett annat EES-land genom agentur, filial eller gränsöver- skridande verksamhet och det krävs tillstånd i det landet för verksam- heten, skall för den delen av verk- samheten bestämmelserna i det landet gälla för

1. beräkning av försäkringstek- niska skulder,

2. redovisning av tillgångar mot- svarande de försäkringstekniska skulderna,

3. var dessa tillgångar skall vara lokaliserade och hur de skall skyd- das mot valutakursförluster, samt

4. såvitt avser livförsäkring, återbäring samt försäkringars fri- brevs- och återköpsvärde.

Ett försäkringsbolag får inte ingå borgen eller ställa annan säkerhet, om inte Finansinspektionen medger det för visst fall. Detta gäller inte åtaganden som gjorts i sådan di- rekt skadqförsäkringsrörelse som anges i 2 kap. 3 a 5 första stycket 14 och 15.

155

Ett försäkringsbolag eller dess om- bud får inte medge en enskild för— säkringstagare eller en grupp av försäkringstagare direkt eller in- direkt nedsättning av livförsäk- ringspremier som bolaget bestämt enligt fastställda grunder. Ned- sättning av premier får dock ske genom återbäring i överensstäm- melse med fastställda grunder.

Ett försäkringsbolag eller dess ombud får inte till fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare med— ge direkt eller indirekt nedsättning av livförsäkringspremier som bo- laget bestämt enligt upprättade grunder. Nedsättning av premier får dock ske genom återbäring i överensstämmelse med upprättade grunder.

17 5”

Ett försäkringsbolag får inte utan Finansinspektionens medgivande äga större andel av aktierna i ett svenskt eller utländskt aktiebolag än som svarar mot ett röstetal om högst fem procent av röstetalet för samtliga ak- tier. Tillhör försäkringsbolaget en koncern, skall bestämmelsen gälla kon- cernen. Vid beräkningen av koncernens innehav skall dock, intill ett innehav motsvarande fem procent av röstetalet i aktiebolaget, bortses från aktier som innehas av bankföretag i koncernen eller av dotterföretag till

bankföretagen. Första stycket skall inte tillämpas Första stycket skall inte tillämpas på aktier eller andelari försäkrings- på aktier eller andelar i försäk-

bolag eller i juridiska personer vars ringsbolag eller i juridiska personer

21Senaste lydelse 1993: 1304. 22Senaste lydelse 1993: 1304.

Nuvarande lydelse

verksamhet uteslutande har till föremål att äga aktier i försäkrings- aktiebolag, att tillskjuta garanti- kapital i ömsesidiga försäkringsbo- lag, att förvalta försäkringsbolag- ens fastigheter eller att biträda lör- säkringsbolag vid rörelsens bedriv- ande.

Föreslagen lydelse

vars verksamhet uteslutande har till uppgift att äga aktier i försäkrings- aktiebolag, att tillskjuta garanti- kapital i ömsesidiga försäkringsbo— lag, att förvalta försäkringsbolag- ens fastigheter eller att biträda för- säkringsbolag vid rörelsens bedriv- ande. Första stycket skall dock tillämpas på aktier eller andelar i juridiska personer med uppgift att direkt eller indirekt äga tillgångar som avses i 10 5 första stycket om tillgångarna inte utgörs av aktier eller andelar i publika försäkrings- aktiebolag eller motsvarande ut- ländska bolag.

Beträffande försäkringsbolags rätt att äga aktier eller andelar i företag som driver någon form av finansiell verksamhet gäller 17 a 5.

17 b & Optioner och terminskontrakt eller andra liknande finansiella instru- ment får användas för att sänka den finansiella risken i ett för- säkringsbolag. Sådana instrument får dessutom användas för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar om detta kan ske utan att bolagets finansiella risker överstiger en risknivå som är förenlig med kraven på en sund försäkringsverksamhet. Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finans- inspektionen får meddela före- skrifter om tillämpningen av bestämmelserna i första stycket.

19 &” Ett försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk- ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses

i brevet.

Om ett försäkringsbolag mark- nadsför försäkringar genom gräns- överskridande verksamhet i ett annat EES-land skall försäk- ringstagarna underrättas om i vilket land det fasta driftställe som

23Senaste lydelse 1993: 1304.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finans- inspektionen meddelar närmare föreskrifter om vilken information som ett försäkringsbolag skall lämna till försäkringstagarna och

Nuvarande lydelse

avtalet skall ingås med är beläget. Sådan finnas på varje handling som lämnas till försäkringstagarna. Avtalet och försäkringsansökan, om den är bindande, skall innehålla adress till försäkringsbolagets huvudkontor och till den agentur eller filial som avtalet ingås med. Om försäkringen omfattar den för- säkringsklass som anges i 2 kap. 3 a 5 första stycket 10, skall av- talet och en bindande försäkrings— ansökan även innehålla namn och adress till den representant som företräder försäkringsbolaget vid skadefall.

Vid som sägs i andra stycket gäller inte när marknadsföringen avser

1. de försäkringsklasser som anges i 2 kap. 3 a & första stycket 4-7, 11 och 12,

2. de försäkringsklasser som an- ges i 2 kap. 3 a & första stycket 14 och 15, om försäkringstagaren är näringsidkare och risken avser näringsverksamheten, eller

3. de försäkringsklasser som an- ges i 2 kap. 3 a 5 första stycket 3, 8—10, 13 och 16, om försäkrings- tagaren är näringsidkare och minst två av följande förutsättningar är uppfyllda enligt senast fastställda resultat- och balansräkning:

a) försäkringstagaren har en balansomslutning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 6 200 000 ecu,

b) försäkringstagaren har en bruttoomsättning som uppgår till minst ett belopp motsvarande 12 800 000 ecu,

c) försäkringstagaren har haft i genomsnitt minst 250 personer an- ställda.

Om försäkringstagaren ingår i en koncern som avger koncernredavis- ning skall förutsättningarna i tredje stycket gälla koncernen.

Innan ett avtal om livförsäkring ingås genom sådan gränsöverskri-

Föreslagen lydelse

till den som avser att teckna en

information skall även försäkring i bolaget.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dande verksamhet som avses i 2 a kap. 2 5 skall försäkrings- bolaget till försäkringstagaren överlämna en handling därförsäk- ringstagaren uppmärksammas på att försäkringsbolaget är under- kastat tillsynsreglerna i det land där det försäkrande fasta drift- stället är beläget. Försäkrings- tagaren skall skriva under hand- lingen. Handlingen skall överens- stämma med formulär som fast- ställs av regeringen eller, qier regeringens bemyndigande, Finans— inspektionen.

8 kap. 7 5

Styrelsen svarar för bolagets organisation och för förvaltningen av bola- gets angelägenheter. Verkställande direktören skall sköta den löpande fo'r- valtningen enligt de riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar. Verkställande direktören får dessutom utan styrelsens bemyndigande vidta åtgärder som med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verk- samhet är osedvanliga eller av stor betydelse, om styrelsens beslut inte kan avvaktas utan väsentlig olägenhet för bolagets verksamhet. I sådant fall skall styrelsen så snart som möjligt underrättas om åtgärden.

Styrelsen skall se till att organisationen i fråga om bokföringen och medelsf'orvaltningen även innefattar en tillfredsställande kontroll. Verk- ställande direktören skall sörja tör att bolagets bokföring fullgörs i över- ensstämmelse med denna lag och andra författningar och att medelsför- valtningen sköts på ett betryggande sätt.

Styrelsen skall fastställa sådana riktlinjer som angesi 7kap. 10 g 5 och se till att de följs. Styrelsen skall fortlöpande pröva om rikt- linjerna behöver ändras.

Styrelsen ansvarar för att upp- gifter enligt 7 kap. 9 & fjärde stycket lämnas och att informa- tionsskyldigheten enligt 7 kap. 10 g 5 andra stycket fullgörs.

8 å Beslut om ändring av grunderna Beslut om antagande och ändring fattas av styrelsen. Ändringen skall av grunder fattas av styrelsen. sedan den stadfästs genast anmälas för registrering av styrelsen eller verkställande direktören. Ändrings- beslutet får inte verkställas förrän det har registrerats.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap. 5 5 Den kan inte vara revisor som

1. är styrelseledamot, verkställande direktör eller innehar en befattning i ledande ställning i försäkringsbolaget eller dess dotterföretag eller biträ— der vid bolagets bokföring eller medelsförvaltning eller bolagets kontroll däröver,

2. är anställd hos bolaget eller på något annat sätt intar en underordnad eller beroende ställning till detta eller till någon som avses under 1 eller är verksam i samma företag som den som yrkesmässigt biträder bolaget vid grundbokföringen eller medelsförvaltningen eller bolagets kontroll där- over,

3. är gift med eller sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden med eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till en person som avses under 1 eller är besvågrad med en sådan person i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres sys- kon, eller

4. på annat sätt än genom belå- ning av livförsäkringsbrev enligt grunderna står i låneskuld till bo- laget eller något annat företag i samma koncern eller har förplik- telser för vilka ett sådant företag har ställt säkerhet.

4. på annat sätt än genom belå- ning av livförsäkringsbrev med stöd av försäkringsavtal står i låne- skuld till bolaget eller något annat företag i samma koncern eller har förpliktelser för vilka ett sådant företag har ställt säkerhet.

I dotterföretag kan den inte vara revisor som enligt första stycket inte är behörig att vara revisor i moderbolaget. Revisorerna får vid revisionen inte anlita någon som enligt första eller andra stycket inte är behörig att vara revisor. Har bolagen i sin tjänst an- ställda med uppgift att uteslutande eller huvudsakligen sköta den interna revisionen får revisorerna dock anlita sådana anställda i den utsträckning det är förenligt med god revisionssed.

11 kap.- 7 5 Andra tillgångar än anläggningstillgångar anses som omsättningstill- gångar.

Värdehandlingar, som svarar mot försäkringstekniska skulder enligt 7kap. 9 5 första stycket 1-7 eller mot premiereserven enligt 7kap. 10 å i den utsträckning denna paragraf hänvisar till 7 kap. 9 5 första stycket 1-7, får tas upp till högre värde än vad som följer av bestämmelserna i bokföringslagen. De får dock högst tas upp till samma värde som i närmast före- gående balansräkning eller, om

Värdehandlingar som används för skuldtäckning enligt 7 kap. 10 5 första stycket 1-4, 8-10, 14 och 15 får tas upp till ett högre värde än vad som följer av bestäm- melserna i bokföringslagen. De får dock högst tas upp till samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, om värdehand- lingen anskaffats under räkenskaps- året, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehandlingama

Nuvarande lydelse

värdehandlingen anskaffats under räkenskapsåret, anskaffningsvärdet. Detta gäller endast om värdehand- lingarna kan avyttras till ett värde, som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter som får anses till- fredsställande med hänsyn till de försäkringsutfåstelser som värde- handlingama säkerställer.

Föreslagen lydelse

kan avyttras till ett värde, som motsvarar detta högre värde, vid tidpunkter som får anses tillfreds- ställande med hänsyn till de för- säkringsutfåstelser som värde- handlingarna säkerställer.

Andra värdehandlingar än de som avses i andra stycket och som utgörs av reversfordn'ngar som förfaller eller kan sägas upp till betalning av för- säkringsbolaget först efter längre tid än ett år, får, om det finns särskilda skäl till det, tas upp över det verkliga värdet, dock högst till anskaff- ningsvärdet.

12 kap. 8 å Om en förlust på livförsäkringsrörelsen i ett ömsesidigt livförsäkrings- bolag inte kan täckas på det sätt. som anges i 7 5, skall förlusten, i den mån den överstiger garantikapilalet, utjämnas genom att bolagets an- svarighet för löpande livförsäkringar och tilldelad återbäring sätts ned.

Nedsättningen skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För ned—

Nedsättningen skall verkställas på ett sätt som är skäligt med hänsyn till förlustens orsak och andra omständigheter. För ned—

sättningen skall grunder (nedsätt- ningsgrunder) upprättas. Om stad- fästelse av nedsättningsgrunderna gäller bestämmelserna i 2 kap. 3 &.

sättningen skall grunder (nedsätt- ningsgrunder) upprättas.

13 än Bestämmelserna i 12 5 första Bestämmelserna i 12 5 första stycket utgör inte något hinder för stycket utgör inte något hinder för försäkringsbolag att i enlighet med försäkringsbolag att i enlighet med reglerna i grunderna lämna lim bestämmelser i försäkringsavtalen mot säkerhet i försäkringsbrev. lämna lån mot säkerhet i försäk- ringsbrev.

I fråga om län eller säkerhet för förvärv av aktier i bolaget eller annat bolag i samma koncern får Finansinspektionen medge undantag från 12 5 om det behövs på grund av särskilda omständigheter. Ett sådant undantag får dock inte medges vid förvärv av aktier i det bolag som lämnar län eller ställer säkerhet.

I andra fall än som avses i första och andra stycket får Finansinspek- tionen medge undantag från 12 å om det finns synnerliga skäl.

”Senaste lydelse 1994: 1941.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

14 kap. 26 525

När ett livförsäkringsbolag har trätt i likvidation eller försatts i kon- kurs, skall beståndet av livförsäk- ringar om möjligt överlåtas till ett eller flera andra försäkringsbolag. Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av Finansinspektionen för att bli giltigt.

Om inspektionen anser att ett avtal skall godkännas, skall inspektionen Post- och Inrikes lidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra av- talets innehåll. Kungörelsen skall innehålla föreläggande för försäk- ringstagarna att inom en bestämd tid, minst en månad efter kungör- elsens utfärdande, hos inspektionen anmäla om de har något att in- vända mot avtalet. Aven den som inte är försäkringstagare men som har förvärvat rätt på grund av en försäkring skall få möjlighet att framföra invändningar.

Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast registrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på det över— tagande bolaget. Styrelsen och verkställande direktören i detta bolag skall underrätta försäkrings- tagarna och dem som förvärvat rätt på grund av en försäkring om över- låtelsen och de eventuella änd- ringar i villkoren som överlåtelsen medför: Finansinspektionen be- stämmer på vilket sätt underrättel- sen skall ske.

25Senaste lydelse 199111767.

När ett livförsäkringsbolag har trätt i likvidation eller försatts i kon- kurs, skall beståndet av livförsäk— ringar om möjligt överlåtas till en eller flera andra försäkringsgivare som antingen är

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller som är auktoriserad i ett land inom EES.

Ett avtal om överlåtelse skall godkännas av Finansinspektionen för att bli giltigt.

26 a 5 Om inspektionen anser att ett avtal skall godkännas, skall inspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och i övrigt på ett ändamålsenligt sätt kungöra avtalets innehåll. Kun- görelser; skall innehålla före-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

läggande för försäkringstagarna att inom en bestämd tid, minst en månad ryter kungörelsens ugfärdan- de, hos inspektionen anmäla om de har något att invända mot avtalet. Aven den som inte är försäkrings- tagare, men som har förvärvat rätt på grund av en försäkring, skall få möjlighet att framföra invänd- ningar.

Om i beståndet av livförsäkringar som skall överlåtas ingår åtagan- den som skall fullgöras utomlands, skall Finansinspektionen innan god- kännande lämnas ge de behöriga myndigheterna i det land där åtag- andena skall fitllgöras tillfälle att yttra sig. Om överlåtelsen avser försäkringsavtal som tecknats gen- om en sekundäretablering i ett annat land, skall även de behöriga myndigheterna i det landet ges till- fälle att yttra sig.

Finansinspektionen får pröva frå— gan om godkännande av avtalet när myndigheterna som avses i andm stycket yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader från det att den utländska myndigheten mottog meddelandet som avses i andra stycket.

26 b & Finansinspektionen skall godkänna ett avtal om överlåtelse om

1. den övertagande försäkrings— givaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådan för- män som kan ha medgivits i enlig- het med 23 a & första stycket lagen (1950.'272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäk- ringsrörelse i Sverige, och

2. behörig myndighet i det land där åtaganden skall fitllgöras, som- tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäk— ringsgivaren koncession att driva försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av be—

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

hörig myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-för- säkringsgivare, den behöriga myndigheten i dess hemland och, för försäkringsgivare hemma- hörande i ett land utarför EES, den behöriga myndigheten i det EES-land som övervakar försäk— ringsgivarens soliditet.

Ett beslut om godkännande av ett avtal skall inspektionen genast registrera. När registrering sker, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den över- tagande försäkringsgivaren. Är den övertagande försäkringgivaren ett försäkringsbolag eller en annan för- säkringsgivare med koncession i Sverige, skall den övertagandeför- säkringsgivaren underrätta försäk- ringstagarna och dem som förvär- vat rätt på grund av en försäkring om överlåtelsen och de eventuella ändringar i villkoren som överlåt-

elsen medför. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt under- rättelsen skall lämnas.

15 kap. 1 gul

Ett försäkringsbolag (det överlåt- ande bolaget) får med Finansin- spektionens tillstånd helt eller del— vis överlåta sitt försäkringsbestånd till en annan försäkringsgivare som har koncession i Sverige (den över- tagande försäkringsgivaren).

Om försäkringsbeståndet består av försäkringar som har meddelats genom gränsöverskridande verk— samhet, får överlåtelsen med in— spektionens tillstånd också ske till en försäkringsgi vare med fast drift- ställe i det land där riskerna är be— lägna.

Ett försäkringsbolag (det över- låtande bolaget) får med Finans- inspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbe- stånd till en annan försäkrings- givare (den övertagande försäk- ringsgivaren). Överlåtelse får ske till

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller som är auktoriserad i ett land inom EES.

Ett avtal om överlåtelse skall för att bli giltigt godkännas av bolags- stämman i det överlåtande bolaget. Överlåtelse av försäkringsbeståndet kan ske utan hinder av att det överlåtande bolaget har trätt i likvidation.

2'ösenaste lydelse 1993:1304.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna respektive de röstberättigade under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av överlåtelseavtalet skall behandlas, samt läggas fram på stämman,

]. ett förslag till bolagsstämmans beslut,

2. avtalet om överlåtelse,

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och försäk—

ringstagarna,

4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3 samt 5 . om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar som avses i 4 kap. 7 & första stycket 1-3.

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare respektive till de röstberättigade som begär det och uppger sin postadress.

3 527

Senast fyra månader efter det att beslutet om godkännande av avtalet om överlåtelse registrerats skall så- väl överlåtande som övertagande försäkringsgivare ansöka om Finansinspektionens tillstånd att verkställa avtalet. Sådant tillstånd får inte ges om försäkringstagarnas rätt därigenom försämras.

Om den övertagande försäkrings- givaren har koncession i Sverige och det försäkringsbestånd som överlåtelsen avser består av försäkringar som har meddelats genom gränsöverskridande verk— samhet, får tillstånd ges endast om behörig myndighet i det land där riskerna är belägna samtycker till överlåtelsen och den övertagande försäkringsgivaren där uppfyller kraven för gränsöverskridande verksamhet med de försäkringar som överlåtelsen avser.

I de fall som avses i 1 5 andra stycket får tillstånd ges endast om behörig myndighet i det land där

”Senaste lydelse 1993:1304.

Ansökan om tillstånd till över- låtelsen skall göras av såväl det överlåtande bolaget som den över- tagande försäkringsgivaren senast fyra månader efter det att bolags- stämmobeslutet i det överlåtande bolaget om godkännande av över- låtelseavtalet registrerats. Om an- sökan inte har gjorts inom före- skriven tid eller om ansökan har av- slagits, skall Finansinspektionen förklara att frågan om överlåtelse har fallit.

Tillstånd att verkställa över- låtelseavtalet skall ges om

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,

2. den övertagande försäkrings— givaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen beaktats varvid hänsyn tagits till sådanför— mån som kan ha medgivits i enlig— het med 23 a 5 första stycket lagen (1950.'272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva för- säkringsrörelse i Sverige, och

3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtaganden skall fullgöras sam- tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Nuvarande lydelse

riskerna är belägna samtycker till överlåtelsen.

Ar den övertagande försäkrings- givaren en utländsk försäkrings- givare krävs för tillstånd, utöver vad som anges i första-tredje styckena, att behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland in- tygar att försäkringsgivaren har er- forderlig kapitalbas sedan över- låtelsen beaktats.

Föreslagen lydelse

Saknar den övertagande försäk- ringsgivaren koncession att driva försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av behörig myndighet. Med behörig myndighet avses, för EES-försäk- ringsgivare, den behöriga mymdig- heten i dess hemland och, förför- säkringsgivare hemmahörande i ett land utatyför EES, den behöriga myndigheten i det EES-land som övervakarförsäkringsgivarens soli- ditet. Finansinspektiouen kan förelägga försäkringsgivarna att komma in med den ytterligare utredning som är nödvändig för att inspektionen skall kunna fastställa att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

4 528

Om ansökan om Finansinspek— tionens tillstånd inte har gjorts inom föreskriven tid eller om an- sökan har avslagits, skall Finans- inspektionen förklara att frågan om överlåtelsen har fallit.

Skall ansökningen inte genast avslås skall Finansinspektionen i Post- och Inrikes Tidningar och den eller de ortstidningar som Finansinspek- tionen finner lämpliga kungöra ansökningens innehåll med uppgift om att ett avtal om överlåtelse av försäkringsbestånd har träffats och var avtalet och annan utredning hålls tillgänglig. Kungörelsen skall vidare innehålla föreläggande för de försäkringstagare, vilkas försäkringar är avsedda att överlåtas, att på bestämd tid — minst en månad efter kungörelsens utfär- dande hos Finansinspektionen anmäla om de har något att erinra mot ansökningen. Omfattar avtalet livränta, som utgår till personer som inte är försäkringstagare i det överlåtande bolaget, skall även dessa personer ges möjlighet att anmäla om de har något att erinra mot ansökningen. Finansinspektionen skall innan tillstånd lämnas ge den behöriga myndigheten i det land där risker är belägna eller där åtaganden skall fullgöras tillfälle att yttra sig. Om överlåtelsen avser försäkrings- avtal som tecknats genom en sekundäretablering i ett annat land, skall även den behöriga myndigheten i det landet ges tillfälle att yttra sig. Finansinspektionen får pröva an-

”Senuste lydelse l99lzl767. Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

sökan om tillstånd att verkställa överlåtelseavtalet när myndig- heterna som avses i andra stycket yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader från det att den utländska myndigheten mottog med- delandet som avses i andra stycket.

5529

Sedan tillstånd att verkställa avtalet lämnats, skall Finansinspektionen genast registrera beslutet. När registrering skett, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbe- ståndet på det övertagande bolaget.

Sedan tillstånd att verkställa avtalet lämnats, skall Finansinspektionen genast registrera beslutet. När regi- strering skett, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgiv- aren.

6530

Sedan överlåtelsen verkställts, skall styrelsen och verkställande direk- tören i det övertagande bolaget om överlåtelsen underrätta varje försäk- ringstagare eller livräntetagare som berörs av den. Finansinspektionen bestämmer på vilket sätt under- rättelsen skall ske.

Sker överlåtelsen till ett försäk- ringsbolag eller en annan försäk- ringsgivare med koncession i Sverige skall, sedan överlåtelsen verkställts, den övertagande för- säkringsgivaren lämna en underrät- telse om överlåtelsen till varje försäkringstagare eller livränte- tagare som berörs av den. Finans- inspektionen bestämmer på vilket sätt underrättelsen skall lämnas.

19 kap. 1 531

Finansinspektionen skall verka för en sund utveckling av försäkrings- väsendet. Inspektionen skall i sin tillsynsverksamhet ha ett sådant nära samarbete med övriga EES- länders tillsynsmyndigheter som föranleds av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Finansinspektionen skall verka för en sund utveckling av försäkrings- väsendet. Inspektionen skall i sin tillsynsverksamhet samarbeta med motsvarande utländska tillsynsmyn— digheter i den utsträckning som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen.

Styrelsen och verkställande direktören i ett försäkringsbolag skall, när bolaget har börjat sin verksamhet, genast underrätta Finansinspektionen

om det.

29Senaste lydelse 1991: 1767. 30Senaste lydelse 199111767. ”Senaste lydelse 1993:1304.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 532

Om koncession beviljats för ett för- säkringsbolag och bolaget därmer inte anmälts för registrering inom föreskriven tid, skall regeringen qier anmälan av jinansinspek— tionen förklara koncessionen för- verkad. Detsamma gäller om bo- laget inte har börjat sin verksamhet inom tre månader från det bolaget registrerades eller om anmälningen för bolagets registrering genom lagakraftägande beslut blivit av— skriven eller avslagen.

Regeringen skall, efter anmälan av Finansinspektionen, förklara koncession som beviljats för ett försäkringsbolag förverkad om

1. bolaget inte har anmälts för registrering inom den tid som an- ges i 2 kap. 13 ä,

2. bolaget inte har börjat sin verksamhet inom tre månader från det bolaget registrerades,

3. anmälningen för bolagets registrering genom lagakraftägande beslut blivit avskriven eller av- slagen, eller

4. bolaget under längre tid än sex månader inte drivit verksamhet.

Om registrering av beslut, varigenom koncessionen har förverkats, för- ordnar regeringen.

3 533

Styrelsen, verkställande direktören och andra belättningshavare i an— svar'ig ställning i försäkringsbolag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Om bo— laget driver verksamhet i ett annat EES-land, skall de lämna mot— svarande upplysningar till behörig myndighet i det landet i enlighet med där gällande bestämmelser.

Styrelsen, verkställande direktören och andra befattningshavare i an- svarig ställning i försäkringsbolag skall lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som inspektionen begär. Om bo— laget driver verksamhet i ett annat land inom EES, skall de, i den ut- sträckning som följer av Sveriges medlemskap i Eumpeiska unionen, lämna de upplysningar till behörig myndighet i det landet som den myndigheten behöver för att fitll- göra sina uppgifter.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar ett försäkringsbolag skall lämna till inspektionen.

10ä

Styrelsen och verkställande direk- tören i de aktiebolag vilkas verk- samhet uteslutande har till föremål att biträda försäkringsbolag är skyl— diga enligt 3 & och 9 & första stycket att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar till—

32Senaste lydelse 1991 : 1767. ”Senaste lydelse 1993:1304.

Skyldigheten enligt 3 och 9 55 att lämna upplysningar och hålla till- gångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

]. styrelsen och verkställande direktören eller motsvarande organ i företag vars verksamhet ute-

Nuvarande lydelse

gängliga för granskning. Det- samma gäller ordföranden och verk- ställande direktören eller mot- svarande befattningshavare i tarlä'öreningar, skadereglerings-- nämnder, villkorsnämnder och

andra organ som biträder försäk- ringsbolag vid rörelsens bedrivande samt styrelsen och verkställande direktören i annat aktiebolag än nu sagts, om det med bolagets sam- tycke föreskrivits i villkor för med- givande enligt 7 kap. 17 5 att inne— ha aktier i bolaget.

Föreslagen lydelse

slutande skall vara att biträda försäkringsbolag eller som för- säkringsbolag har ett bestämmande inflytande i,

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande befatt- ningshavare i skadereglerings- nämnd, villkorsnämnd eller i annat liknande organ, som biträder ett försäkringsbolag samt

3. styrelsen och verkställande direktör i ett aktiebolag, om det med bolagets samtycke föreskrivits en sådan skyldighet som villkor för medgivande att inneha aktier i bolaget enligt 7 kap. 17 &.

11 &” Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkringsbo- lagets verksamhet som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen skall förelägga bolaget eller styrelsen att vidta rättelse om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:l410) eller lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller från bolagsordningen eller grunderna, om sådana finns,

2. bolagsordningen eller grunderna inte längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

3. de tillgångar, i vilka försäk- ringstekniska skulder redovisas, inte är tillräckliga,

4. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig risk- utjämning eller

5. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbola— gets verksamhet.

3. försäkringsbolagets riktlinjer för placering av tillgångar som

används för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 7 kap. 9 a-10 e 55,

4. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller inte är placerade enligt 7kap. 9 a-10 e 55,

5. försäkringsbeståndet inte är tillräckligt för erforderlig risk- utjämning eller

6. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsbola- gets verksamhet.

Om ett försäkringsbolags kapitalbas understiger solvensmarginalen en- ligt 7 kap. 23 eller 25 5, skall Finansinspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om

34Senaste lydelse 1993:1304.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garanti— beloppet enligt 7 kap. 26 eller 27 5 eller om kapitalbasen för ett liv- kapitalbasen understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garanti- försäkringsbolag inte har den sammansättning som anges i 7 kap. 26 å tredje stycket, skall inspektionen förelägga bolaget eller dess styrelse att upprätta och för godkännande överlämna en plan för skyndsamt åter- ställande av kapitalbasen.

Om ett försäkringsbolag driver gränsöverskridande verksamhet och bolaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets anmodan om rättelse, skall inspektionen vidta de åtgärder som behövs för att för— hindra fortsatta överträdelser. lnspektionen får förbjuda bolaget att bedriva gränsöverskridande verksamhet.

Om ett försäkringsbolag driver verksamhet i ett annat land inom EES och bolaget inte rättar sig efter Finansinspektionens eller behörig utländsk myndighets an- modan om rättelse, skall inspek- tionen vidta de åtgärder som be- hövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Inspektionen skall underrätta den behöriga utländska myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Om ett föreläggande enligt andra-fjärde styckena inte har följts inom bestämd tid och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen.

Följer bolaget inte gällande bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder eller uppfyller bolaget inte gällande krav på garantibelopp, får regeringen efter anmälan av Finansinspektionen förbjuda bo- laget att förfoga över sina till- gångar i Sverige eller begränsa bolagets förfoganderätt. Om bo- laget driver verksamhet i ett annat EES-land och beslutet grundas på att bolagets kapitalbas understiger en tredjedel av solvensmarginalen eller garantibeloppet, skall inspek- tionen underrätta den behöriga rrtyndigheten i det landet och, om det behövs, begära att denna vidtar motsvarande åtgärder.

Finansinspektionen får begränsa bolagets förjbganderätt eller för- bjuda bolaget att förfoga över sina tillgångar i Sverige, om

1. bolaget inte följer gällande bestämmelser om skuldtäckning,

2. bolagets kapitalbas under- stiger en tredjedel av solvens- marginalen eller inte uppjyller gällande krav på garantibelopp,

3. bolagets kapitalbas under- stiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att bolagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller

4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid beslut om förverkande av bolagets koncession enligt 2 5 eller enligt åttonde stycket.

Finansinspektionen får besluta hur försäkringsverksamheten skall drivas efter ett sådant beslut som avses i sjätte stycket.

En koncession kan förklaras förverkad av regeringen om bolaget

1. inte längre uppfyller kraven för koncession,

2. inte inom angiven tid har vidtagit åtgärderna i en plan som har god- känts enligt tredje stycket, eller

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. i annat fall allvarligt åsidosätter gällande bestämmelser för verksam- heten.

11 a &

Finansinspektionen skall anmäla beslut enligt 11 & sjätte stycket om förbud eller begränsning i rätten att förfoga över tillgångar till de behöriga myndigheterna i de EES- länder där bolaget enligt under- rättelse bedriver försäkrings- verksamhet enligt 2 a kap. 1 eller 4 &. Sådant beslut skall dessutom anmälas till behöriga myndigheter i de EES—länder där bolaget har tillgångar. Finansinspektionenskall anmäla beslut enligt 2 eller 11 & om förverkande av koncession till behöriga myndigheter i övriga länder inom EES.

F inansinspektionen får i samband med anmälan enligt första stycket begära att den behöriga utländska myndigheten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder. Har bolagets koncession förklarats förverkad får begäran avse att den utländska myndigheten även i övrigt vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de för- säla'ades intressen.

13 535

Finansinspektionens beslut om att förbjuda gränsöverskridande verk- samhet enligt 19 kap. 11 & gärde stycket får överklagas hos kammar- rätten. Inspektionens beslut om att avslå en begäran om att utfärda intyg enligt 2 a kap. 1 & jjatnde stycket eller om att förelägga eller utdöma vite enligt 21 kap. 2 5 får överklagas hos länsrätten. Pröv- ningstillstånd krävs vid över- klagande till kammarrätten av länsrättens avgörande. Inspek— tionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos regeringen.

35Senaste lydelse 1995z54.

Finansinspektionens beslut enligt 2 a kap. 2, 3, 5 eller 6 & får över- klagas hos kammarrätten. Inspek- tionens beslut om att förelägga eller utdöma vite enligt 21 kap. 2 5 får överklagas hos länsrätten. Prövningstillstånd krävs vid över— klagande till kammarrätten av läns- rättens avgörande. Inspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos regeringen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Inspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller om verksamhetens drivande enligt 11 & sjunde stycket skall gälla omedelbart. Om överklagande av vissa beslut finns bestämmelser i 20 kap. 7 5.

13 a 536

Har regeringen i ett ärende om koncession inte fattat beslut sex månader efter det att ansökningen gavs in, får Sökanden begära förklaring av kammarrätten att

Har regeringen i ett ärende om koncession inte fattat beslut sex månader efter det att ansökan gavs in, eller har Finansinspektionen i ett ärende enligt 2 a kap. 2 5 inte

ärendet onödigt uppehålls. Har fattat beslut inom tre månader, regeringen inte meddelat beslut sex månader efter det att kammarrätten utgett en sådan förklaring, skall det anses som att ansökningen har avslagits.

eller i ett ärende enligt 2 a kap. 3, 5 eller 6 5, inom en månad, får sökanden begära förklaring av kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls.

Eher det att kammarrätten avgett sådan förklaring skall ansökan an- ses ha avslagits av regeringen eller Finansinspektionen om beslut inte har meddelats

- inom sex månader i ett ärende om koncession,

- inom tre månader i ett ärende enligt 2 a kap. 2 5, eller

- inom en månad i ett ärende enligt 2 a kap. 3, 5 eller 6 5.

21 kap. 2 537

Finansinspektionen kan vid vite förelägga verkställande direktören och Styrelseledamötema att fullgöra Sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar att

Finansinspektionen kan förelägga verkställande direktören och styrelseledamötema att fullgöra Sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar att

1. till Finansinspektionen sända in behöriga redovisningshandlingar eller revisionsberättelser,

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering, eller 3. på bolagets brev, fakturor och orderblanketter lämna sådana upp- gifter som anges i 17 kap. 5 5.

Föreläggande enligt första stycket 2 får inte meddelas, om under- låtenhet att göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens be- slut förfaller eller bolaget blir skyldigt att träda i likvidation.

Finansinspektionen kan förena annat föreläggande enligt denna lag

36Senaste lydelse l993:1304. 37Senaste lydelse 1994: 1941.

Finansinspektionen kan förena föreläggande eller förbud enligt denna lag med vite.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken föreläggandet riktas genast skriftligen underrättas om detta.

Följs inte ett sådant vitesföreläggande som avses i första stycket kan Finansinspektionen döma ut vitet.

1. Denna lag träder i kraft såvitt avser 2 kap. 18 5, nya 7 kap. 3 &, 10 kap. 5 5 och 12 kap. 13 5 den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 juli 1995.

2. I fråga om försäkringsbolag som har koncession och som har bildats före den 1 juli 1995 gäller 2 kap. 5 5 i dess äldre lydelse till utgången av juni 1996.

3. Bestämmelserna i 7 kap. ]l2 & om borgensförbindelser m.m. gäller inte sådana förbindelser som ingåtts före lagens ikrafträdande.

4. För sådana placeringar hos ett livförsäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande överskrider grämsema i 7 kap. 10 c 5 första Stycket 2 och 3 skall följande gälla. Senast den 31 december 1999 skall placeringarna ha nedbringats till de nivåer som anges i 7 kap. 10 c 5 första stycket 2 och 3. Om en placering överstiger tjugo procent av det belopp som Skall skuldtäckas skall den senast den 30 juni 1996 ha nedbringats under denna nivå. En placerings andel av det belopp som skall skuldtäckas får inte öka. Andelen aktier eller andra värdepapper som kan jämställas med aktier från samma emittent får inte i något fall överstiga fem procent av det be- lopp som skall skuldtäckas.

5. För försäkringar som har meddelats före ikraftträdandet av nya 7 kap. 3 &, gäller fortfarande bestämmelserna i 7 kap. 5-7 55 samt 8 & första och andra styckena i sin äldre lydelse. För försäkringar som avses i första stycket och som vid ikraftträdandet av nya 7 kap. 3 & fortfarande gäller skall upprättade grunder även där- efter ha fortsatt giltighet om inte till försäkringsvillkoren har överförts bestämmelserna i grunderna om

1. villkoren för försäkringstagamas rätt till återköp,

2. försäkringstagarnas rätt till. fribrev,

3. belåning av försäkringsbrev hos bolaget,

4. verkan av underlåtenhet att: betala premie,

5. försäkringstagarens rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 1, 2 eller 4 upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet,

6. villkoren för tilldelning av återbäring, och

7. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. För sådana försäkringar som avses i första stycket skall 7 kap. 8 a & endast tillämpas beträffande grunder för

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv,

2. beräkning av tekniska återköpsvärden, samt

3. återbäring till försäkringstagama.

6. Ett försäkringsbolag som vid lagens ikraftträdande äger aktier eller andelar i juridiska personer med uppgift att äga tillgångar som avses i 7 kap. 10 & första stycket behöver inte Finansinspektionens medgivande enligt 7 kap. 17 5 för detta innehav om sådant medgivande inte krävdes före lagens ikraftträdande.

2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1993:1302) om EES-försäk- ringsgivares verksamhet i Sverige

dels att 3 och 4 kap., 5 kap. 1-11 55, 6 kap. 6-8 55, 7 kap. 2 & samt 8 kap. 7 och 9 55 skall upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 2 kap. 1 och 4 55 samt 6 kap. 1, 2, 7 och 9 55 skall utgå,

dels att punkterna 2—4 i övergångsbestämmelsema till lagen (1993: 1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige skall upphöra att gälla,

dels att nuvarande 5 kap. 12 5 skall betecknas 2 kap. 6 &, nuvarande 5 kap. 13 9 skall betecknas 2 kap. 7 ä, nuvarande 5 kap. 14 5 skall be- tecknas 6 kap. 6 5, nuvarande 6 kap. 10 5 skall betecknas 8 kap. 4 a 5, och nuvarande 6 kap. 11 & skall betecknas 6 kap. 10 å,

dels att 1 kap. 2, 3 och 5 55, 2 kap. 1-5 åå, den nya 6 5, 6 kap. 1, 3-6 och 9 55 och den nya 10 ä, 7 kap. 1 och 3 55 samt 8 kap. 1 och 4—6 55 skall ha följande lydelse,

dels att rubriken till 6 kap. skall lyda "Finansinspektionens uppgifter m.m.",

dels att rubriken närmast före 2 kap. 2 5 skall sättas närmast före 2 kap. 4 a &,

dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 2 kap. 4 a & och 6 kap 5 a 5, samt närmast före 2 kap. 2 och 6 55 två nya rubriker av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 52 Med Skadeförsäkring avses i denna lag Sådan försäkring som anges i 2 kap. 3 a & försäkringsrörelselagen (1982:713).

Med livförsäkring avses i denna lag sådan försäkring som anges i 2 kap. 3 b & försäkringsrörelselagen.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring behöver inte tillämpas för sådana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b & första stycket klasserna 1 b och 4 försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år. De får tillämpas för skadeförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a 5 första stycket klasserna 1 och 2 försäkringsrörelselagen samt för avgångsbidragsförsäkringar.

Ersättning, som betalas i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller Skadeförsäkring beroende på vilket av dessa slag av

1jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049), 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.1992, s 1, Celex 392L0096). 2Ändringen innebär att femte stycke: upphävs.

Nuvarande lydelse

försäkring som har meddelats. Har sådan ränta köpts i ett livförsäkrings- företag, skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjuk- ränta som tillhör skadeförsäkring gäller de särskilda bestämmel- serna om livförsäkring i 3 kap. 2 & andm stycket, 3 5 första och andm styckena, 5 kap. 2-7 och 9-11 åå samt 7kap. 2 & i tillämp- liga delar.

353

Med EES-land där risken är be- lägen avses i denna lag

1. när försäkringen avser bygg- nad eller byggnad och dess inne- håll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäk- ring, det EES—land i vilket egen- domen är belägen,

2. när försäkringen avser regist— reringspliktigt fordon, det EES-land där registreringen skall ske,

3. när försäkringen har en giltig- hetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäk- ringsklass täcker rese- eller semes- terrisker, det EES-land där försäk- ringstagaren har tecknat försäk- ringen,

4. i andra fall än dem som ut- tryckligen omfattas av 1-3, om försäkringstagaren är en fysisk person, det EES-land där försäk- ringstagaren har sin vanliga vis- telseort eller, om försäkrings- tagaren är en juridisk person, det EES-land där det driftställe som försäkringen gäller är beläget.

Det land där försäkringsgivaren har sitt säte anses som försäkrings— givarens hemland. Försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning skall anses ha sitt hemland i det land där sammanslutningens verkliga ledning finns.

3Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs.

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 54 Angående trafikförsäkring med delas vissa särskilda bestämmelser i trafik- skadelagen (1975: 1410).

I fråga om livförsäkring endast för dödsfall, som meddelas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och bestämd för längst fem år i sänder, får regeringen eller, efter regeringens bemyn- digande, Finansinspektionen medge undantag från de särskilda bestäm- melserna om livförsäkring samt, i mån av behov, besluta att bestämmel- ser som särskilt gäller Skadeförsäkring skall tillämpas i stället.

Regeringen eller, äter rege- ringens bemyndigande, Finans- inspektionen får i fråga om sådan liiförsäkring som avses i 2 kap. 3 b 5 första stycket klass 3 försäk- ringsrörelselagen (1982: 713) med- ge undantag från 5 kap. 5 & och, om det finns särskilda skäl, .fi-ån övriga bestämmelser om liiförsäk- ring. Ett undantag skall vara för- enligt med Sveriges förpliktelser i fråga om försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

2 kap.

Etablering

Försäkringsgivare som avses i 1 kap. 1 5 får driva försäkrings- rörelse här i landet, om tillstånd (koncession) därtill lämnats av regeringen. Rörelsen skall drivas

1. genom en generalagent som sysslomän,

2. genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial), eller

3. såvitt avser försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, genom en generalrepresentation.

En generalagent skall vara bosatt här i landet. Han får inte vara

En försäkringsgivare som i sitt hemland har tillstånd att driva försäkringsrörelse får driva verk- samhet här i landet

1. från en sekundäretablering med början två månader efter det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i försäk- ringsgivarens hemland tagit emot en underrättelse med sådant inne- håll som anges i 4 5 första och andra styckena,

2. genom gränsöverskridande verksamhet, så snart Finans— inspektionen från en behörig myn- dighet i försäkringsgivarens hem- land mottagit en underrättelse med sådant innehåll som anges i 4 a &.

4Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

underårig, i konkurs eller under- kastad näringsförbud eller ha för- valtare enligt 11 kap. 7 äföräldra- balken. Som generalagent får även svensk juridisk person anlitas. För fullgörande av de skyldigheter som åligger generalagenten skall den juridiska personen utse ett ombud som uppfyller kraven i första och andra meningarna.

Den utländska försäkringsgivaren skall utfärda jitllmakt för general- agenten att ingå för försäkrings- givaren bindande rättshandlingar med tredje man samt ta emot stäm- ning för den utländska försäkrings- givaren och själv eller genom annan tala och svara för denne.

För verksamhet som drivs genom filial gäller även bestämmelserna i lagen (1992.'160) om utländska filialer m.m. lérkställande direktör för en utländsk försäkringsgivares filial skall dock vara bosatt i Sverige.

En generalrepresentation för försäkringsgivare i en försäk- ringssammanslutning skall förestås av ett ombud som uppfyller kraven i andra stycket. De till samman- slutningen hörande försäkrings- givarna skall utfärda fullmala för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal ingå för försäkringsgivarna bindande rätts- handlingar och att ta emot stäm- ning för försäkringsgivarna och själv eller genom annan tala och svara för dem. Särskilda be— stämmelser om ombud för försäk- ringsgivare i försäkringssamman- slutning finns i 4 kap. Med före— trädare avses i denna lag general- agent, verkställande direktör för en filial samt ombud för generalagent och för försäkringsgivare i en för- sälaingssammanslutning. Finans- inspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida

Föreslagen lydelse Prop. 1994/95zl84

Nuvarande lydelse

koncession enligt första stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett sådant förhandsbesked är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om tege- ringen har beslutat ifråga om . för- handsbesked är även Finans- inspektionen bunden av detta besked.

Gränsöverskridande verksamhet

Föreslagen lydelse

Sekundäretablering

2?

Efter anmälan till Finansinspek- tionen får en försäkringsgivare marknadsföra försäkringar här i landet från ett fast driftställe i ett annat EES—land (gränsöverskri- dande verksamhet). Marknads- föring som avser livförsäkringar och som rildas till enskilda person- ligen skall ske genom förmedling av en försäkringsgivare som har koncession att genom ett fast driftställe i Sverige driva för- säkringsrörelse här och som tillhör samma koncern som försäkrings- givaren eller som denne har sam- arbetsavtal med.

Efter tillstånd av Finansinspek- tionen (koncession) får sådan marknadsföring som avses i första stycket andra meningen ske utan förmedling av enförsäkringsgivare med koncession i Sverige.

Med sekundäretablering enligt ] & avses

]. ert generalagent

2. ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial), eller

3. såvitt avser försäkringsgivare i en försäkringssammanslutning, en generalrepresentation.

35

Gränsöverskridande verksamhet får inte avse försäkring av följande risker enligt 2 kap. 3 a & första stycket försäkringsrörelselagen (1982:713):

]. arbetsolycksfall (klass 1 ),

2. civilrättsligt ansvar för kärn- energi och produktansvar för läke- medel (klass 13), och

3. byggnadsarbeten, om sådan försäkring är obligatorisk (klass 9 och 13).

En generalagent skall vara bosatt här i landet. Han får inte vara underårig, i konkurs eller under- kastad näringsförbud eller ha för- valtare enligt 11 kap. 7 åföräldra- balken. Som generalagent får även svensk juridisk person anlitas. För att fullgöra de skyldigheter som åligger en generalagent skall den juridiska personen utse ett ombud som uppfyller dessa krav.

Nuvarande lydelse

Den som deltar i koassuransavtal avseende stam risker på annat sätt än som ledande försäkringsgivare behöver inte göra sådan anmälan som avses i 2 &.

Bestämmelserna i 2 & om lixför- säkring tillämpas även på verk- samhet avseende tontiner och så- dan kapitaliseringsverksamhet som grundas på försäkringstekniska be- räkningar.

Annan verksamhet än försäkringsrörelse

Föreslagen lydelse

Den utländska försäkringsgi varen skall utfärda fullmakt för general- agenten att ingå för försäkrings- givaren bindande rättshandlingar med tredje man samt ta emot stäm- ning för den utländska försäkrings- givaren och själv eller genom annan tala och svara för denne.

För verksamhet som drivs genom filial gäller även bestämmelserna i lagen (1992.'160) om utländska filialer m.m. En verkställande direktör för filialen skall dock vara bosatt i Sverige.

En generalrepresentation för för— säkringsgivare i en försäkringssam- manslutning skall förestås av ett ombud som uppfyller kraven i första stycket. De försäkringsgi vare som hör till sammanslutningen skall utfärda fullmakt för ombudet att vid tvister som rör ingångna försäkringsavtal ingå för försäk- ringsgivarna bindande rättshand- lingar och att ta emot stämning för försäkringsgivarna och själv eller genom annan tala och svara för dem.

Ombudet ansvarar för den verk- samhet som försäkringsgivarna i sammanslutningen driver enligt denna lag. Ombudet är skyldigt att rätta sig efter svenska myndig- heters beslut och föreskrifter som meddelas med stöd av lag eller annan författning.

Med företrädare avses i denna lag generalagent, verkställande direktör för en filial samt ombud för generalagent och för försäk— ringsgivare i en försäkrings- sammanslutning.

45

Om det finns särskilda skäl, får en försäkringsgivare som har fått så- dan koncession som anges i 1 &

medges att driva annan rörelse här i landet än försäkringsrörelse. Med-

En underrättelse enligt 1 & 1 om sekundäretablering skall innehålla

]. uppgifter om sekundäretable- ringens adress och om vem som skall vara dess företrädare,

Nuvarande lydelse

givande lämnas av regeringen eller, q'ter regeringens bemyn- digande, av Finansinspektionen.

Om det finns skäl, får ett med- givande enligt första stycket åter- kallas av den som får lämna sådant medgivande.

Föreslagen lydelse

2. en plan över den tilltänkta verksamheten med angivande av etableringens organisation och vilket slags försäkringsverksamhet som skall drivas där, och

3. intyg utfärdat av hemlands- rnyndigheten om försäkringsgiva- rens kapitalbas.

För verksamhet som avser för- säkringar angivna i 2 kap. 3 a 5 första stycket 10försäkrings- rörelselagen (I982:7l3) (motor- fordonsansvar) och som inte ute- slutande avser försäkring av frakt- förares ansvar, skall en under- rättelse dessutom innehålla enför- säkran att försäkringsgivaren är medlem i Dafilgförsäkringsföre- ningen.

Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i första stycket 1 och 2, får ändringen göras tidigast en månad äter det att försäkringsgivaren underrättat Finansinspektionen om ändringen.

Gränsöverskridande verksamhet

4 a 5 En underrättelse enligt ] ä 2 om att en försäkringsgivare skall med- dela försäkringar här i landet från ett fast driftställe i ett annat EES- land (gränsöverskridande verksam- het) skall innehålla

]. uppgift om vilket eller vilka slag av risker eller åtaganden för- säkringarna skall täcka, och

2. intyg utfärdat av hemlands- myndigheten om

a) försäkringsgivarens kapital- bas, och

b) vilka försäkringsklasser för- säkringsgivarens koncession om- fattar.

För verksamhet som avser för- säkringar angivna i 2 kap. 3 a & första stycket 10försäkrings- rörelselagen (1982: 713) (motorfor- donsansvar) och som inte ute- slutande avser försäkring av frakt-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

förares ansvar, skall en under- rättelse dessutom innehålla

]. uppgift om vem som är för- säkringsgivarens representant enligt 5 & trafikskadelagen (1975:l410), och

2. en försäkran att försäk- ringsgivaren är medlem i Trafik- försäkringJöreningen.

Om försäkringsgivaren avser att ändra sin verksamhet i fråga om förhållanden som anges i första och andra styckena, får ändringen göras tidigast en månad qier det att Finansinspektionen underrättats om ändringen.

Separationsprincipen

5 55 Försäkringsgivare får här i landet bara driva sådan försäkringsrörelse som försäkringsgivaren driver i sitt hemland.

Rörelse som avses i 2 kap. 3 b & försäkringsrörelselagen(1982:713), direkt livförsäkringsrörelse, får här i landet förenas endast med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a 5 första stycket klas- serna 1 och 2 försäkringsrörelse- lagen samt med rörelse avseende återförsäkring (indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och livförsäkring om inte annat följer av fjärde stycket.

En försäkringsgivare som i sitt hemland förenar direkt litförsäk— ringsrörelse med någon annan skadq'örsäkringsrörelse än sådan som avses i andra stycket, får genom agentur eller filial här i landet endast driva Skadeförsäk- ringsrörelse om inte annat följer av färde stycket.

Utöver vad som följer av andra och tredje styckena får direkt liv- försäkringsrörelse och Skadeförsäk- ringsrörelse här i landet bedrivas av samma försäkringsgivare om

Rörelse som avses i 2 kap. 3 b & försäkringsrörelselagen(l982:713), direkt livförsäkringsrörelse, får här i landet förenas endast med direkt skadeförsäkringsrörelse som avses i 2 kap. 3 a 5 första stycket klas- serna 1 och 2 försäkringsrörelse- lagen samt med rörelse avseende återförsäkring (indirekt försäkring) av försäkring enligt någon av dessa klasser och livförsäkring om inte annat följer av tredje stycket.

Utöver vad som följer av andra stycket får direkt livförsäkrings- rörelse och skadeförsäkringsrörelse här i landet bedrivas av samma försäkringsgivare om sådan verk-

5Ändringen består bl.a. i att tredje stycket upphävs

Nuvarande lydelse

sådan verksamhet samtidigt be- drevs här vid tidpunkten för under- tecknandet av avtalet om Euro- peiska ekonomiska samarbets- området, den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som här i landet bedrivs av samma försäk- ringsgivare enligt andra eller fjärde stycket skall hållas åtskilda hos försäkringsgivaren.

5 kap. 12 5 En försäkringsgivare eller före- trädare får inte till fördel för enskilda försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt ned- sättning av de livförsäkrings- premier som försäkringsgivaren en- ligt fastställda grunder bestämt för sin rörelse här i landet.

6 kap. Om tillsyn över försäkringsverksamheten

Tillsynens inriktning

Föreslagen lydelse

samhet samtidigt bedrevs här vid tidpunkten för undertecknandet av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, den 2 maj 1992.

Direkt livförsäkringsrörelse och skadeförsäkringsrörelse som här i landet bedrivs av samma försäk- ringsgivare enligt andra eller tredje stycket skall hållas åtskilda hos försäkringsgivaren.

Övriga bestämmelser

6 5 En försäkringsgivare eller före— trädare får inte till fördel för en enskild försäkringstagare eller grupp av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt ned— sättning av de livförsäkrings- premier som försäkringsgivaren en- ligt grunder eller andra tekniska beräkningar tillämpar för sin rörelse här i landet.

6 kap. Finansinspektionens uppgifter m.m.

Verksamhet som bedrivs enligt denna lag skall stå under tillsyn av Finansinspektionen i den utsträck- ning som följer av lagen. Inspek- tionen skall verka för en srmd utveckling av verksamheten.

Inspektionen skall lämna de upp- gifter till behöriga myndigheter i försäkringsgivarnas hemländer som dessa myndigheter behöver för kontroll av försäkringsgivarnas soliditet samt i övrigt ha ett sådant nära samarbete med övriga EES- länders behöriga myndigheter som

Finansinspektionen skall följa den verksamhet som drivs enligt denna lag i den utsträckning som behövs för tillämpningen av lagen. Inspek- tionen skall, i samarbete med den behöriga myndigheten i försäk- ringsgivarens hemland, verka för en sund utveckling av verksam- heten.

Finansinspektionen skall lämna uppgift till behöriga myndigheter i en försäkringsgivares hemland, om dessa myndigheter behöver upp- giften för sin tillsyn över en för- säkringsgivares verksamhet, samt i övrigt ha ett nära samarbete med behöriga myndigheter.

Nuvarande lydelse

föranleds av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Föreslagen lydelse

Efter anmälan till Finansinspek- tionen kan en behörig myndighet i en försäkringsgivares hemland företa undersökning hos en sekun- däretablering här i landet.

39

Företrädaren skall lämna Finans- inspektionen de upplysningar som inspektionen begär om försäkrings- givaren och den verksamhet som denne driver här i landet genom etablering.

Företrädaren skall hålla till- gångar samt räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning av Finansinspektionen.

En försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet här i landet enligt 2 kap. skall lämna Finans- inspektionen de uppgifter som be- hövs för fullgörande av gransk- ningsuppgifter enligt denna lag. Försäkringsgivaren skall även hålla tillgångar, räkenskaper och andm handlingar tillgängliga för gransk- ning.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela föreskrifter om vilka upplysningar som en försäkringsgivare

skall lämna till inspektionen.

45

Skyldighet enligt 3 5 att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning åligger även

1. styrelsen och verkställande direktören i alaiebolag som driver verksamhet här i landet med före- mål uteslutande att biträda utländsk försäkringsgivare som driver rörel- se här i landet,

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande be- fattningshavare i tartförening, skaderegleringsnämnd, villkors- nämnd eller annat liknande organ, som här i landet biträder sådan försäkringsgivare vid rörelsens bedrivande, och

3. personer som är införda i en förteckning som anges i 4 kap. 2 &.

Skyldigheten enligt 3 9 att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

1. styrelsen och verkställande direktören eller motsvarande organ i företag vars verksamhet ute- slutande skall vam att biträda utländsk försäkringsgivare eller som sådan försälaingsgivare har ett bestämmande inflytande i,

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande befatt- ningshavare i skadereglerings- nämnd, villkorsnämnd eller annat liknande organ, som här i landet biträder utländsk försäkringsgivare i dess rörelse.

59"

Finansinspektionen får meddela de erinringar i fråga om försäkrings- givares verksamhet här i landet som inspektionen anser behövliga.

Om en försäkringsgivare över- träder denna lag eller en föreskrift som har meddelats med stöd av denna lag eller på annat sätt visar

Nuvarande lydelse

Finansinspektionen skall före- lägga försäkringsgivaren att vidta rättelse, om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grun- derna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är till- fredsställande med hänsyn till om- fattningen och beskafenheten av försäkringsgivarens rörelse,

3. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skulderna inte längre är tillräck- liga, eller

4. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsgi va- rens verksamhet.

Om ett föreläggande enligt första stycket inte har följts inom den be- stämda tiden och det anmärldaf'ör- hållandet inte heller på något annat sätt undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen.

Följer en försäkringsgivare inte gällande bestämmelser om redovis- ning och täckning av försäkrings- tekniska skulder får regeringen, qter att ha underrättat behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland, förbjuda försäkrings- givaren att fritt förfoga över sina tillgångar i Sverige.

Föreslagen lydelse

sig olämplig att driva försäkrings- verksamhet här, får Finansinspek- tionen förelägga försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om försäkrings- givaren inte fölier föreläggandet skall inspektionen underrätta be- hörig myndighet i försäkrings- givarens hemland.

Om rättelse ändå inte sker, får inspektionen förbjuda försäkrings— givaren att fortsätta sin marknads- föring och att ingå nya försäkrings- avtal om risker som är belägna här i landet eller, när det gäller lisför— säkring, om försäkringsåtaganden som skall fullgöras här i landet. Innan ett förbud meddelas skall inspektionen underrätta behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland.

I brådskande fall får Finans- inspektionen, utan att den behöriga myndigheten underrättats,vidta de åtgärder som anges i andra stycket för att hindra att ytterligare över— trädelser sker.

Finansinspektionen får i bråds- kande fall och utan att den ut- ländska behöriga myndigheten underrättats även förordna ett ombud att på försäkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt företräda denne med avseen- de på redan meddelade försäk- ringar. Till dess att kungörelse skett av sådant förordnande får försäkringstagare, om försäkrings- givaren inte är en försäkrings— sammanslutning, sätta in förfallen jörsäkringspremie hos Finansinspek- tionen med samma verkan som om

Nuvarande lydelse

5 5 Om behörig myndighet i en försäk- ringsgivares hemland inskränker försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall Finans- inspektionen på begäran av myn- digheten vidta samma åtgärder be- träffande försäkringsgivarens till- gångar i Sverige. Finansinspektionen får besluta hur skadeförsäkringsverksamhet skall drivas efter ett sådant beslut som avses i fjärde och femte styc— kena. För litförsäkringsverksamhet skall bestämmelserna i 7 kap. 2 & tillämpas.

5 kap. 14 5 Om företrädaren inte kan utöva sitt uppdrag, om han avsäger sig det eller om fullmakten återkallas, skall Finansinspeldionen för tiden till dess hindret upphört eller en ny företrädare blivit befullmäktigad och godkänd förordna ett ombud att på försäkringsgivarens vägnar ta emot stämning och i övrigt före- träda denne med avseende på re- dan meddelade försäkringar. Ett sådant förordnande skall inspek— tionen genast kungöra i Post- och Inrikes Tidningar. Till dess att en sådan kungörelse skett får, beträf- fande andra försäkringsgivare än försäkringsgivare i försäkrings- sammanslutning, försäkringstagare hos inspektionen sätta in förfallen försäkringspremie med samma verkan som om den blivit betald till försäkringsgi varen.

Föreslagen lydelse

den blivit betald till försäkrings- givaren.

5 a 5 Om en behörig myndighet i en för- säkringsgivares hemland inskränker försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar, skall Finans- inspektionen på begäran av myn- digheten vidta samma åtgärder i fråga om försäkringsgivarens till- gångar i Sverige.

Finansinspektionen skall biträda den behöriga myndigheten i försäk- ringsgivarens hemland vid verk- ställighet av ett beslut om hur försäkringsverksamheten skall drivas efter det att den myndig- heten beslutat

- att försäkringsgivaren inte får fortsätta sin marknadsföring eller ingå nya försäkringsavtal, eller

- att inskränka försäkringsgiva- rens rätt att förfoga över sina till- gångar.

6 & Om en företrädare avsäger sig sitt uppdrag, om fullmakten återkallas eller om företrädaren av annan an— ledning inte kan utöva sitt uppdrag, skall åtgärder som anges i 5 & första—tredje stycket vidtas. Om det med hänsyn till skyddet av försäk— ringstagarnas intressen är nödvän— digt, får inspektionen, för tiden till dess hindret upphört eller en ny företrädare blivit befullmäktigad, förordna ett ombud i enlighet med 5 & fjärde stycket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 äö

Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet att denna lag är tillämplig, får Finansinspektionen förelägga denne att lämna de upp- lysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om lagen är

tillämplig.

Om Finansinspektionen finner att någon utan koncession driver till- ståndspliktig verksamhet, skall inspektionen förelägga denne att inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verk- samheten som inspektionen anger eller också upphöra med verksam- heten.

Bestämmelsen i andra stycket skall i tillämpliga delar gälla om Finansinspektionenjinner att någon driver gränsöverskridande verk- samhet utan att anmälan skett.

Om Finansinspektionen finner att någon driver försäkringsverksamhet utan att förutsättningarna enligt 2 kap. är uppfyllda, skall inspek- tionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Inspektionen skall genast underrätta behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland om föreläggandet.

Ett föreläggande enligt denna paragraf får riktas mot såväl försäkrings- givaren som den som här i landet, i syfte att förmå någon att teckna för- säkring hos försäkringsgivaren, är verksam för försäkringsgivarens räk— mng.

]] & Försäkringsgivare som omfattas av denna lag skall med årliga avgifter bekosta Finansinspektionens verk- samhet enligt de närmare före- skrifter som regeringen meddelar.

10 & Regeringen får föreskriva att en försäkringsgivare som enligt denna lag driver verksamhet från en sekundäretablering här i landet, skall betala ärliga avgifter till Finansinspektionen. Regeringen skall i så fall meddela närmare föreskrifter om hur avgiften skall beräknas.

7kap. 15

Om en försäkringsgivare upphör att driva försäkringsrörelse här i landet, åligger det försäkrings- givaren att med bifogande av giltig fullmakt hos Finansinspektionen uppge ombud, som godkänns av inspektionen, att på försäk- ringsgivarens vägnar företräda denne med avseende på redan meddelade försäkringar. För tiden

Om en försäkringsgivare till följd av ett beslut av behörig myndighet i hemlandet inte längre får driva försäkringsrörelse här i landet, skall Finansinspektionen vidta de åtgärder som behövs för att hindra att försäkringsgivaren fortsätter verksamheten eller inleder ny verk- samhet. Inspelaionen skall, på begäran av och i samarbete med

öÄndringen består bl.a. i att tredje stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

intill dess sådan anmälan har skett

får Finansinspektionen förordna ett ombud med nämnda befogenhet. Inspektionen skall genast införa kungörelse i Post— och Inrikes Tidningar om godkännandet eller förordnandet. Intill dess sådant kungörande har skett, får försäk- ringstagare hos Finansinspektionen sätta in förfallen försäkringspremie med samma verkan som om den blivit inbetald till försäkrings- givaren.

Föreslagen lydelse

behörig myndighet i försäkrings- givarens hemland,

- förbjuda försäkringsgivaren att jörfbga över sina tillgångar i Sve- rige eller begränsa försäkrings- givarens förfoganderätt, eller

- förbjuda försäkringsgivaren att fortsätta sin marknadsföring eller att ingå nya försäkringsavtal.

Finansinspektionen skall i övrigt vidta de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen. Impektt'onen skall också biträda hemlandets myndighet i angelägen- heter som rör avvecklingen av för- säkringsgivarens verksamhet här i landet. Inspektionen får därvid vidta sådana åtgärder som inspek- tionen kan besluta i fråga om ett svenskt försäkringsbolag.

35

En försäkringsgivare som har kon- cession enligt 2 kap. 1 5 får med Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäk- ringsbestånd till en annan för— säkringsgivare som i Sverige har fått koncession att driva sådan försäkringsrörelse.

Om det försäkringsbestånd som överlåtelsen avser består av för- säkringar som meddelats genom gränsö verskridande verksamhet, får tillstånd ges endast om behörig myndighet i det land där riskerna är belägna samtycker till över- låtelsen och den övertagande för- säkringsgivaren där uppfyller kraven för gränsöverskridande verksamhet med de försäkringar som överlåtelsen avser.

Ar den övertagande försäk— ringsgivaren en utländsk EES- försäkringsgivare krävs för till- stånd, utöver vad som anges i

När Finansinspektionen av en be- hörig myndighet i ett annat EES- land ges tillfälle att yttra sig över en fråga om tillstånd till en över- låtelse av ett bestånd av försäk- ringar som meddelats under verk- samhet som drivits med stöd av denna lag, skall inspektionen lämna sitt samtycke om

]. försäkringstagarnas rätt inte försämras, och

2. den övertagande försälo'ings- givaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen beaktats. Finansinspektionen skall yttra sig inom tre månader.

Finansinspeldionen skall innan den yttrar sig ge berörda försäk- ringstagare och livräntetagare till- fälle att anmäla om de har något

Nuvarande lydelse

andra stycket, att behörig myn- dighet i försäkringsgivarens hemland intygar att försäkrings- givaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats.

En försäkringsgivare som har fått koncession enligt 2 kap. ] åfår med Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd som består av försäkringar som meddelats genom gränsöverskridande verksamhet till en EES-försäkringsgivare med fast driftställe i det land där riskerna är belägna. Tillstånd får medges endast om behörig myndighet i övertagande försäkringsgivares hemland intygar att försäkrings- givaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen beaktats och behörig rrtyndighet i det land där riskerna är belägna samtycker till överlåtelsen.

Ansökan om tillstånd skall göras av såväl överlåtare som övertaga- re. Vid ansölotingen skall fogas det avtal, som träffats angående över- låtelsen. Med avseende på ansök- ningen gäller vidare vad i 15 kap. 3 & andra stycket och 4 5 andra stycket försäkringsrörelselagen (1982-713) föreskrivs i tillämpliga delar.

Om ansökningen bifalls, skall överlåtaren anses fritagen från sina förpliktelser på grund av det över- låtna försäkringsbeståndet, vii'ka förpliktelser i stället skall åvila övertagaren. Angående underrättel- se om verkställd överlåtelse skall bestämmelsen i 15 kap. 6 åförsäk- ringsrörelselagen tillämpas.

Regeringen eller, q'ter rege- ringens bemyndigande, Finans- inspektionen får meddela närmare föreskrifter om de handlingar som skall bifogas en ansökan om till- stånd.

Föreslagen lydelse

att invända mot överlåtelsen. Där- vid skall vad som föreskrivs i 15 kap. 4 & första stycket försäk- ringsrörelselagen (1982: 713) gälla i tillämpliga delar.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8kap. lå

Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. beviljande av koncession eller utvidgning av koncession,

2. godkännande av företrädare eller ändring av grunderna,

3. ändring i bolagsordning eller liknande handling som innqcattar ändring av försäkringsgivarens firma,

4. förverkande av koncession, och

5. tillstånd till överlåtelse av försäkringsbestånd.

Finansinspektionen skall i Post- och Inrikes Tidningar kungöra

1. förordnande av ett ombud en- ligt 6 kap. 5 eller 6 g,

2. beslut om att förbjuda eller begränsa försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar här i landet, och

3. beslut om att lämna sitt sam- tycke till överlåtelse av försäk- ringsbestånd.

45

Ett ombud, som enligt 5 kap. 14 5 eller 7 kap. 1 & förordnats av Finansinspektionen, har rätt att få ersättning av försäkringsgivaren med det belopp som bestäms av inspektionen.

Ett ombud, som enligt 6 kap. 5 eller 6 & förordnats av Finans- inspektionen, har rätt att få er- sättning av försäkringsgivaren med det belopp som bestäms av inspek— tionen.

5 57 En försäkringsgivare som driver försäkringsrörelse häri landet skall i alla meddelanden till allmänheten nämna sin företagsform och sitt hemland. Försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk- ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring som avses

i brevet. I meddelanden till allmänheten om företagets fonder skall särskilt anges beloppet av ännu inte in- betalade förbindelser av delägare eller garanter om dessa belopp inrälotats i fonderna.

Om en försäkringsgivare mark- nadsför försäkringar avseende andra risker än stora risker genom gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land, skall för- säkringstagarna underrättas om i vilket land det fasta driftställe som avtalet skall ingås med är beläget. Sådan infomation skall även finnas på varje handling som läm- nas till försäkringstagarna. Avtalet

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finans- inspektionen skall meddela när- mare föreskrifier om den infor- mation som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en försäkring hos försäkringsgivaren.

7Ändringen innebär bl.a. att tredje och femte stycket upphävs.

Nuvarande lydelse

och försäkringsansökan, om den: är bindande, skall innehålla adress till försäkringsgivarens huvud- kontor och till den agentur eller filial som avtalet ingås med. Om försäloingen omfattar den förs-äk— ringsklass som anges i 2 kap. 3 a 5 första stycket 10 försäkrings- rörelselagen (1982:7I3) skall av- talet och en bindande försäkrings- ansökan även innehålla namn och adress till den som företräder för- säkringsgivaren vid skadefall.

Innan ett avtal om livförsäk-ing ingås genom gränsöverskridande verksamhet i andra fall än som av- ses i 2 kap. 2 & andm stycket skall försälo'ingsgivaren till försäkrings- tagaren överlämna en handling där försäkringstagaren uppmärksam- mas på att försäkringsgivaren är underkastad tillsynsreglerna i det land där det försäkrande fasta driftstället är beläget. Försäkring - tagaren skall skriva under hand- lingen. Handlingen skall överens- stämma med formulär som fast- ställs av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen.

Föreslagen lydelse

653

Finansinspektionens beslut om

1. att avslå en ansökan om koncession enligt 3 kap. 3 eller 4 5,

2. att förbjuda en försäkrings- givare att förfoga över sina till- gångar enligt 6 kap. 5 5 femte stycket eller

3. att återkalla koncession för gränsöverskridande verksamhet eller förbjuda sådan verksamhet enligt 6 kap. 8 & tredje eller fjärde stycket får överklagas hos kammar- rätten.

Finansinspektionens beslut om att avslå en ansökan om att uifänia

BSenaste lydelse 1995:102.

Följande beslut av Finans- inspektionen, får överklagas hos kammarrätten, nämligen beslut

1. att förbjuda en försäkrings- givare att fortsätta med sin mark- nadsföring eller ingå rtya försäk- ringsavtal,

2. att inskränka en försäkrings- givares rätt att förfoga över sina tillgångar enligt 6 kap. 5 eller 5 a 9 eller 7kap. ] 5, eller

3. att inte lämna sitt samtycke till en överlåtelse av ettförsäkringsbe- stånd enligt 7kap. 3 &.

Finansinspektionens beslut om att förena ett föreläggande med vite

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

intyg enligt 3 kap. 6 & tredje får överklagas hos länsrätten. stycket eller om att förelägga vite Prövningstillstånd krävs vid över- får överklagas hos länsrätten. klagande till kammarrätten av läns- Prövningstillstånd krävs vid över- rättens avgörande.

klagande till kammanätten av läns-

rättens avgörande.

Finansinspektionens beslut i övrigt enligt denna lag får överklagas hos regeringen.

Finansinspektionen får bestämma att beslut enligt första stycket skall gälla omedelbart.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2. En försäkringsgivare med säte i ett land inom EES, som med kon- cession driver försäkringsrörelse i Sverige vid ikraftträdandet, skall anses ha uppfyllt villkoren i 2 kap. 1-4 55 för att få driva försäkringsrörelse från en sekundäretablering här i landet.

3. Försäkringsgivare, som avses i punkt 2 och som har deponerat värdehandlingar i banlcinstitut enligt 6, 10 och 15 a 55 lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige skall återfå de deponerade tillgångarna.

4. Om Finansinspektionen när denna lag träder i kraft, förvaltar ett sådant administrationsbo som avses i 7 kap. 2 & i dess äldre lydelse, skall den bestämmelsen tillämpas för förvaltningen av administrationsboet.

2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1950:272) om rätt för utländ- ska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige2

dels att 13 a, 36 och 38 55 skall upphöra att gälla, dels att rubriken närmast före 38 5 skall utgå, dels att 1-2 a, 6, 7, 9, 10-13, 14-16, 19, 21, 24 a, 25 och 29 55 skall

ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 12 a 5 och 29 a- 29 c 55 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

153

Denna lag innehåller bestämmelser om rätt för utländska försäkrings- företag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Lagen gäller inte för så— dana försäkringsgivare som omfat- tas av lagen (1993:1302) om EES- försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

Denna lag innehåller bestämmelser om rätt för utländska försäkrings— företag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Lagen gäller inte för så- dana försäkringsgivare som omfat- tas av lagen (1993:1302) om EES- försäkringsgivares verksamhet i Sverige. Regeringen eller, qter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen får meddela särskilda

föreskrifter om bedrivande av för-

säkringsrörelse för att uppfylla Sveriges åtaganden till följd av av- tal mellan Europeiska gemenskap- erna (EG) och Schweiz.

Utländskt försäkringsföretag får driva försäkringsrörelse genom gene- ralagent som syssloman här i landet, om det har fått tillstånd av rege- ringen (koncession) till detta.

Finansinspektionen skall efter ansökan lämna förhandsbesked om huru- vida koncession enligt andra stycket krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt tredje stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om för- handsbesked är även Finansinspektionen bunden av detta besked.

1jfr rådets direktiv 91/371/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s 48, Celex 391L0371), 91/370/EEG (EGT nr L 205, 27.7.1991, s 2, Celex 39lD0370), 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049), 92/96/EEG (EGT nr L 360, 9.12.l992, s 1, Celex 392L0096).

2Lagen omtryckt 1989:1082. Senaste lydelse av

lagens rubrik 1982:1083 13 a & l993:1305 36 5 1991:270 38 & l993:1305 SSenaste lydelse 1993: 1305.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om det fmns särskilda skäl och företagets reglemente tillåter det, får ett utländskt försäkringsföretag som har erhållit koncession medges att genom generalagenten driva annan rörelse här i landet än försäkringsrör- else. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens bemyn- digande, Finansinspektionen.

Om det finns skäl, får ett medgivande enligt femte stycket återkallas av den som får lämna sådant medgivande. Det land där företaget har sitt säte anses som dess hemland.

2 54 Ett utländskt försäkringsföretag får här i landet bara driva sådan för— säkringsrörelse som det driver i sitt hemland. Med Skadeförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 3 a & försäkringsrörelselagen (1982:713). Med livförsäkring av- ses sådana försäkringar som anges i 2 kap. 3 b & försäkringsrörelselagen. Direkt livförsäkringsrörelse får här 1 landet förenas endast med rörelse

avseende återförsäkring av livförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring, med undantag för 16 a 5,

- får tillämpas också för sjuk- och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a 5 första stycket klasserna 1 och 2 för- säkringsrörelselagen samt för avgångsbidragsf'orsäkringar, - behöver inte tillämpas för så- dana livförsäkringar som avses i 2 kap. 3 b 5 första stycket klasserna 1 b och 4 om prem- ien är beräknad och bestämd för längst fem år.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör en- dera livförsäkring eller annan för- säkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har med— delats. Har en sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag höra till livför— säkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än liv- försäkring gäller de särskilda be- stämmelserna om livförsäkring 1

4Senaste lydelse 1993:1305.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring, med undantag för 16 a 5, får tillämpas också för sjuk— och olycksfallsförsäkringar som avses i 2 kap. 3 a 5 första stycket klasserna ] och 2 försäk- ringsrörelselagen samt för avgångs- bidragsf'orsäkringar.

Bestämmelserna i denna lag om livförsäkring, med undantag för 10 & fjärde stycket och 16 a &, be- höver inte tillämpas för sådana liv- försäkringar som avses i 2 kap. 3 b 5 första stycket klasserna 1 b och 4 försäkringsrörelselagen om premien är beräknad och bestämd för längst fem år.

Ersättning, som utges i form av livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en sådan ränta in- köpts i ett livförsäkringsföretag, skall den dock i detta företag höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta som tillhör annan försäkring än liv- försäkring gäller de särskilda be- stämmelserna om livförsäkring i

Nuvarande lydelse

6 & sjunde stycket, 7 & tredje styc- ket, 9 5 första stycket, 10-13 samt 14, 15, 17 och 28 åå i tillämpliga delar.

Regeringen eller, efter nege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen får i fråga om sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b 5 första stycket klass 3 försäk- ringsrörelselagen (1982:713) med- ge undantag från 13 å och, om det finns särskilda skäl, från övriga bestämmelser om livförsäkring. Ett undantag skall vara förenligt med Sveriges förpliktelser i fråga om försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Föreslagen lydelse

10 &, 15 & tredje och fjärde styckena samt 17 och 28 åå i tillämpliga delar.

2 a 95 Denna lag gäller inte återförsäk- ring. Särskilda bestämmelser om tmfilgförsäkring finns i trafik- skadelagen (1975:1410).

I fråga om lisförsäkring, som gäller endast för dödsfall och med- delas för en tid av längst fem år eller mot en premie som är be- räknad och bestämd för längst fem år, får regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen medge undantag från de särskilda bestämmelserna om li iför— säkring samt besluta att bestäm- melser som särskilt gäller skade- försäkring skall tillämpas i stället. Undantag får dock inte medges från bestämmelserna om beräkning av premiereserv i 10 & fjärde stycket.

Regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansin- spektionen får i fråga om sådan livförsäkring som avses i 2 kap. 3 b 5 första stycket klass 3 försäk- ringsrörelselagen (1982z713) med- ge undantag frän 13 å och, om det finns särskilda skäl, från övriga bestämmelser om livförsäkring. Ett undantag skall vara förenligt med Europeiska gemenskapernas rätts- akter i fråga om försäkring.

6 åö Ansökan om koncession görs hos regeringen. Ansökan skall lämnas in till Finansinspektionen som skall överlämna den till regeringen med eget yttrande.

Till ansökan skall fogas dels en plan för den tilltänkta verksamheten, dels bevis att företaget på det sätt och under de villkor, som Finansin-

5Senaste lydelse 1993: 1305. ÖSenaste lydelse 1993: 1305.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

spektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat värdehandlingar till ett värde som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen lämnades in.

Deponering enligt andra stycket skall ske särskilt för livförsäkring och särskilt för Skadeförsäkring.

Deponeringen skall ske i värdehandlingar, som F inansinspektionen god- tagit. Inspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre belopp som inspektionen med hänsyn till rörelsens omfattning och beskaf- fenhet anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkalla om det finns skäl till det.

Bestämmelser om att Finansinspektionen får medge företag undantag från skyldigheten att göra deponering i vissa fall finns i 23 a &.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreskrifter om vad verksamhetsplanen skall inne-

hålla och vilka ytterligare handlingar som skall fogas till ansökan.

Om rörelsen skall avse livför- säkring, skall enligt 11 & upprättas särskilda grunder för verksam- heten. Grunderna, som skall bi- fogas ansökningen om koncession, skall underställas regeringen för stadfästelse.

7 57 Regeringen beviljar koncession om ansökan har skett enligt 6 5 och den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. I samband därmed godkänner regeringen general- agenten. Koncession får inte vägras av det skälet att det inte behövs någon ytterligare försäkringsgivare.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det finns särskilda omständig— heter, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räken- skapsårets slut.

I samband med beviljandet av koncessionen stadfäster regeringen enligt 1] 5 upprättade grunder för verksamheten om dessa överens- stämmer med denna lag och andra författningar.

Koncession skall meddelas i enlighet med den indelning som anges i 2 kap. 3 a och 3 b 55 försäkringsrörelselagen (l982:713).

Avser ansökan endast ändring av beviljad koncession får Finansinspek— tionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet inte är av prin- cipiell betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

7Senaste lydelse l993:1305. Ändringen innebär att tredje stycket upphävs.

Nu varande lydelse Föreslagen lydelse

958

Å ändring av stadfästa grunder skall ock sökas regeringens stad- fästelse. I regeringens ställe äger F i nansinspektionen besluta i sådant ärende, om det icke är av princi- piell betydelse eller eljest av syn- nerlig vikt. Ansökningen skall in- lämnas till Finansinspektionen.

Ansökan om förlängning av kon- cession, som beviljats för bestämd tid, skall prövas av den myndighet som beviljat koncessionen. Ansök- ningen skall inlämnas till Finans- inspektionen sist sex månader före utgången av den löpande konces- sionen.

Ansökan om förlängning av kon- cession, som beviljats för bestämd tid, skall prövas av den myndighet som beviljat koncessionen. Ansök- ningen skall inlämnas till Finans- inspektionen senast sex månader före utgången av den löpande kon- cessionen.

Utses ny generalagent, skall företaget hos Finansinspektionen söka dess godkännande av generalagenten.

Har ändring av grunder stadfästs eller har förlängning av koncession beviljats eller ny generalagent bli- vit godkänd, skall Finansinspek- tionen låta införa kungörelse därom i Post- och Inrikes Tidningar.

Har förlängning av koncession beviljats eller ny generalagent blivit godkänd, skall Finansinspek- tionen låta införa kungörelse därom i Post- och Inrikes Tidningar.

10 59 Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår enligt formulär, som fastställs av Finansinspektionen, upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom landet.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet av den av företaget gjorda depositionen en- ligt 6 & andra stycket motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. För den ytterligare deposition, utöver vad som föreskrivs i 6 5 andra stycket, som denna bestämmelse kan ge upphov till gäller bestämmelserna i 6 & fjärde stycket.

I redogörelsen skall, under beteckningen försäkringstekniska skulder, som skuld tas upp det vid samma. tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar föl' inträffade försäkringsfall (ersättnings— reserv),

3. utgifterna för reglering av inträffade f'orsäkringsfall (skadebehand— lingsreserv),

aSenaste lydelse l993:1305. Ändringen innebär bl.a. att första stycket upphävs. 9Senaste lydelse 1993: 1305.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och

5 . sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäk- ringsrörelse som inte har förfallit till betalning.

Vid berälming av premiereserv

för livförsäkringsrörelsen gäller

7kap. 2 % försäkringsrörelselagen (1982-713).

11 510

För livförsäkring skola, om icke med hänsyn till försäkringens sär- skilda natur anledning till undan- tag föreligger, grunder upprättas beträfande

1. beräkning av försäkrings- premier och premiereserv;

2. försäkringstagares rätt till återköp och fribrev;

3. belåning av försäkringsbrev hos företaget,-

4. verkan av underlåten premie- betalning;

5. försäkringstagares rätt när, annorledes än av anledning som av- ses under 2 eller 4, försäkringen upphör i förtid eller företaget eljest är fritt från ansvarighet för försäk- ringsfall;

6. förräntning av försäkringsbe- lopp som förfallit till betalning.

För lisförsäkringar skall grunder upprättas för beräkning av för- säkringspremier och premiereserv samt beräkning av tekniska åter- köpsvärden.

För sådan livränta eller sjuk- ränta som enligt 2 & tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och tekniska återköps- värden.

Regeringen eller, efter regering- ens bemyndigande, Finansinspek- tionen får meddela närmare före- skrifter om hur grunderna redak- tionellt skall ställas upp.

12 åll Med avseende på de i 11 å under För dei 11 5 första stycket angivna

1-4 angivna grunderna skall vad i 7 kap. 3 5, 4 & första—fjärde styck—

105enaste lydelse l982:1083. 11Senaste lydelse 1989:1082.

grunderna för beräkning av försäk- ringspremier och premiereserv

Nuvarande lydelse

ena samt 5-7 ååförsälcringsrömlse- lagen (1982: 713) stadgas äga mot- svarande tillämpning. Beträjande övergångsgrunder enligt 7kap. 4 & första-fjärde styckena nämnda lag gäller vad i 9 & här ovan är i fråga om ändring av grunder stad- gat om stadfästelse och kungörande därav. Som villkor för stadfästelse av övergångsgrunder får bestäm- mas, att företaget skall införa till- gångar utöver vad som motsvarar de försälaingstekniska skulderna i det register som avses i 15 &.

Föreslagen lydelse

samt för de i 11 å andra stycket angivna grunderna för beräkning av premiereserv gäller 7kap. 5 och 6 försäkringsrörelselagen (1982:713) i tillämpliga delar.

12 a 5 Senast när grunder som har an- getts i 11 5 första stycket börjar an- vändas, skall de tillställas Finans- inspelaionen.

Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna för för försäkringstagar- na och försäla'ingsföretaget. Rege- ringen eller, q'ter regeringens be- myndigande, Finansinspektionen får meddela närmare föreslai/ier om vad redogörelsen skall inne- hålla.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också vid ändring av grunder.

13 512

Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska slatlderna för litförsäkring skall vid varje tidpunkt redovisas i sådana l'ill- gångar som anges i 7 kap. 9 5 första stycket 1-8 och 10—12försäk— ringsrörelselagen (1982:713) eller, i den mån Finansinspektionen med- ger det, värdet av återförsäkrings- givarnas ansvarighet på grund av liiförsäkringar, som har övertagits i återförsäla'ing.

I de tillgångar som skall motsva— ra värdet av de försäkringstekniska

12Senaste lydelse l993:1305 . Ändringen innebär bl.a. att tredje och fjärde styckena

upphävs.

Om ett försäla'ingsföretag driver direktförsäkringsrörelse, skall vad som sägs om skuldtäckning i 7kap. 9 & första-tredje styckena, 9 a- 10 c åå, 10e & samt 10f5försäk- ringsrörelselagen (1982:713) eller föreskrifter som meddelats med stöd av någon av dessa bestäm- melser gälla för företaget.

I de tillgångar som skall använ- das för skuldtäckning får räknas in

Nuvarande lydelse

skulderna får räknas in 90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 95 under förutsättning att deponering- en till den delen består av värde- handlingar som avses i första styc- ket och inte beaktas enligt 16 a 5 första stycket tredje meningen.

Utan hinder av första stycket får ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkrings- tekniska skulderna för egen räk- ning, redovisas i andra tillgångar än sådana som nämns i första styc— ket, dock inte i aktier.

Med de försäkringstekniska skul- derna för egen räkning förstås den del av de försäkringstekniska skul— derna, som icke motsvarar värdet av återförsäkringsgivarnas ansva- righet.

De tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skulderna skall finnas i Sverige, dock med undantag för återförsäk— ringsgivares ansvarighet på grund av lisförsäkringar som övertagits i form av återförsäkring. I övrigt gäller vid tillämpningen av denna paragraf bestämmelserna i 7kap. 9 a & andra-sjätte styckena försäk- ringsrörelselagen.

Föreslagen lydelse

90 procent av deponeringen enligt 6 och 10 åå under förutsättning att deponeringen till den delen består av värdehandlingar som får använ- das för skuldtäckning med tillämp- ning av bestämmelserna i första stycket och som inte beaktas enligt 16 a & första stycket tredje me- ningen.

De tillgångar som används för skuldtäckning skall finnas i Sverige.

Generalagenten skall se till att det till Finansinspektionen lämnas uppgift om de försäkringstekniska skuldernas storlek, hur dessa har beräknats samt om avgiven återför- säkring och dess storlek. Rege- ringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.

14 &"

Värdehandlingar får vid redovis- ning enligt 13 å ej upptagas till högre värde än som följer av be- stämmelserna i bokföringslagen (1976:125) om värdering av om- sättningstillgångar. De får dock tas

13Senaste lydelse 1982: 1083.

Generalagenten skall se till att sådana riktlinjer som anges i 7kap. 10 g & försäkringsrörelse- lagen (1982: 713) upprättas och att riktlinjerna föl/'s. Generalagenten

Nuvarande lydelse

upp till samma värde som beräk- nats närmast föregående räken- skapsår eller, om värdehandlingen anskafats under räkenskapsåret, anskafningsvärder. Detta gäller endast om värdehandlingarna kan atyttras till ett värde, som motsva- rar detta högre värde vid tidp unk- ter som får anses tillfredsställande med hänsyn till de försäkringsut- fästelser som värdehandlingarna säkerställer.

Föreslagen lydelse

skall vidare fortlöpande pröva om riktlinjernas behöver ändras.

Generalagenten skall se till att försäkringstagarna och den som avser att teckna en livförsäkring i företaget informeras om det huvud- sakliga innehållet i riktlinjerna. Regeringen eller, q'ter regeringens bemyndigande,- Finansinspektionen får meddela föreskrifter om hur informationen skall lämnas och vad den skall innehålla.

15 514

Generalagenten skall föra ett regis- ter som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som motsvarar deför— säkringstekniska skulderna enligt 13 &.

Om en tillgång, som antecl'nats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas till täckning av försäk- ringstekniska skulder enligt 13 5, skall detta antecknas i registret.

Försäkringstagarnas Formånsrätt enligt 4 a & förmånsråttslagen (1970:979) omfattar de tillgångar som i enlighet med föreskrifterna i 13 & finns upptagna i registret, när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in. För- månsrätten följer med fordran som grundas på avtal om livförsäkring eller på avtal om återförsäkring avseende livförsäkring. En fortlran på grund av ett avtal om livför- säkring har företräde framför äter— försäkringstagares fordran.

Generalagenten skall se till att det till försäkringsinspeldianen sänds in dels beräkningar av delför— säkringstekniska skulderna, dels kopior av registret.

14Senaste lydelse 1993:]305.

Generalagenten skall föra ett regis- ter som vid varje tidpunkt utvisar de tillgångar som används för skuldtäckning och tillgångarnas värde.

Om en tillgång, som antecknats i registret, har upplåtits med sådan rätt att dess fulla värde inte kan utnyttjas för skuldtäckning, skall detta antecknas i registret.

Försäkringstagamas f'ormånsrätt enligt 4 a 5 förmånsrättslagen (1970:979) följer med fordran som grundas på avtal om

1. livförsäkring, eller

2. återförsäkring avseende livför- säkring.

Förmänsrätten omfattar de till— gångar som finns upptagna i det register som anges i första stycket, när företaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum eller särskild administration träder in.

Fordran enligt ] har företräde franför fordran enligt 2.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 515

Tillgångar som ett utländskt för- säkringsföretag enligt 6, 10 och 15 & åå deponerat i bankinstitut och som inte beaktats enligt 16 a 5 första stycket tredje meningen eller avsatts till täckande av försäkrings- tekniska skulder enligt 135 får användas endast till betahling dels av fordringar på grund av försäk- ringsavtal, som tillhör företagets rörelse här i landet, dels av böter, viten, avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse kan åläggas företaget, generalagenten eller av företaget utsett ombud som avses i 4 5 andra stycket eller 27 &, dels, i händelse av särskild administration av ett företags livf'orsäkringsrörelse här i landet, av administrationsboets fordran hos företaget.

Tillgångar som ett utländskt försäk- ringsföretag enligt 6, 10 och 15 a 55 deponerat i bankinstitut och som inte beaktats enligt 16 a 5 första stycket tredje meningen eller använts för skuldtäckning, får an- vändas endast till betalning av

1. fordringar på grund av försäk- ringsavtal, som tillhör företagets rörelse här i landet,

2. böter, viten, avgifter och ersättningar som med anledning av denna rörelse kan åläggas före- taget, generalagenten eller ombud som utsetts av företaget enligt 4 5 andra stycket eller 27 å och

3. ett administmtionsbos ford- ringar hos företaget i händelse av särskild administration av före- tagets livförsäkringsrörelse här i landet.

19 516 Å de lirförsäkringspremier, som ut- Ett försäkringsföretag eller dess ländskt försäkringsföretag jämlikt fastställda grunder bestämt för sin rörelse här i riket, må till fördel för enskild försäkringstagare eller grupp av försäkringstagare varken direkt eller indirela nedsättning medgivas vare sig av företaget eller dess ombud annorledes än genom återbäring.

företrädare får inte till fördel för en enskild försäkringstagare eller grupper av försäkringstagare, på annat sätt än genom återbäring, medge direkt eller indirekt ned— sättning av de liiförsäkringspremi— er som företaget enligt upprättade grunder bestämt för sin rörelse här i landet.

21 517 Utländskt försäkringsföretag, som driver försäkringsrörelse här i landet, skall i alla meddelanden till allmänheten nämna sin företagsform och sitt hemland. I meddelandena får inte lämnas uppgift av innebörd att före- taget genom att fullgöra i denna lag föreskriven skyldighet att nedsätta värdehandlingar ställt fullgod säkerhet för sina svenska försäkringstagare eller att det beträffande hela sin verksamhet är kontrollerat av svenska

staten.

lsSenaste lydelse 1993: 1305. 16senaste lydelse 1982: 1083. 17Senaste lydelse 1993: 1305.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Försäkringsbrev skall innehålla uppgifter både om de allmänna försäk— ringsvillkoren och om de särskilda villkoren för den försäkring, som av-

ses i brevet.

Regeringen eller, efter rege— ringens bemyndigande, Finans- inspektionen meddelar närmare föreskrifter om den information

som ett försäkringsföretag skall lämna till försäkringstagarna och till den som avser att teckna en

försäkring i företaget.

I meddelanden till allmänheten om företagets fonder skall särskilt anges beloppet av ännu inte inbetalda förbindelser av delägare eller garanter om dessa belopp inräknats i fonderna.

24 a &"

Skyldighet enligt 24 5 första stycket att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar till- gängliga för granskning åligger även styrelsen och verkställande direktören i aktiebolag som driver verksamhet här i riket med föremål uteslutande att biträda utländskt försäkringsföretag som driver rörelse här i riket, så ock ord- förande och verkställande direktör eller motsvarande befattnings- havare i tariäförening, skaderegle- ringsnämnd, villkorsnämnd eller annat liknande organ, som här i riket biträder sådant företag vid rörelsens bedrivande.

Skyldigheten enligt 24 5 att lämna upplysningar och hålla tillgångar och handlingar tillgängliga för granskning gäller även för

]. styrelsen och verkställande direktören eller motsvarande organ i företag vars verksamhet här i landet uteslutande skall vara att bi- träda utländskt försäkringsföretag eller som sådant försäkringsföretag har ett bestämmande inflytande i, samt

2. ordförande och verkställande direktör eller motsvarande före- trädare i skaderegleringsnämnd, villkorsnämnd eller annat liknande organ, som här i landet biträder så- dant företag i dess rörelse.

25 519 Finansinspektionen får meddela. de erinringar i fråga om utländska försäk- ringsföretags verksamhet här i landet som inspektionen anser behövliga. Finansinspektionen skall mrelägga företaget att vidta rättelse om inspektionen finner att

1. avvikelse skett från denna lag eller föreskrifter som har medde- lats med stöd av denna lag eller grunderna, om sådana finns,

"Senaste lydelse 1982: 1083. ”Senaste lydelse 1993:1305.

1. avvikelse skett från denna lag, trafikskadelagen (1975:l410), lagen (1976:35 7) om motor- tävlingsförsäkring eller föreskrifter som har meddelats med stöd av

Nuvarande lydelse

2. grundema inte längre är till- fredsställande med hänsyn till om- fattningen och beskaffenheten av bolagets rörelse,

Föreslagen lydelse

någon av dessa lagar eller grunderna, om sådana finns,

2. grunderna inte längre är till- fredsställande med hänsyn till om- fattningen och beskaffenheten av

företagets rörelse,

3. ibankinstitut enligt 6, 10 eller 15 & å deponerat belopp minskats ge- nom att värdehandlingarna avsevärt nedgått i värde eller av annan anled- mng,

4. de tillgångar som motsvarar värdet av de försäkringstekniska skulderna inte är tillräckliga eller

4. försäkringsföretagets riktlinjer

för placering av tillgångar som an-

vänds för skuldtäckning inte är tillfredsställande med hänsyn till innehållet i 13 å samt 7 kap. 9 a- 10 c åå och 10 e å försäkrings- rörelselagen (1982: 713),

5. de tillgångar som används för skuldtäckning inte är tillräckliga eller inte är placerade enligt 13 å samt 7kap. 9a—10 c åå och 10e å försäkringsrörelselagen, eller

5. det i övrigt finns allvarliga 6. det i övrigt finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföre- anmärkningar mot försäkringsföre- tagets verksamhet. tagets verksamhet.

Om ett utländskt försäkringsföretags kapitalbas understiger solvens- marginalen enligt 7 kap. 23 eller 25 å försäkringsrörelselagen (1982:713), skall Finansinspektionen förelägga företaget att upprätta en plan för att återställa en sund finansiell ställning och överlämna planen till inspektionen för godkännande. Om kapitalbasen understiger de nivåer som anges i 16 a å, eller om garantibeloppet för livförsäkringsrörelse inte har en sådan sammansättning som anges i 16 a å tredje stycket, skall inspektionen förelägga företaget att upprätta och för godkännande över- lämna en plan för skyndsamt återställande av kapitalbasen.

Vad som sägs i tredje stycket skall inte gälla i de fall företaget med- getts förmåner enligt 23 a å och någon annan myndighet än Finansinspek- tionen har tillsyn över soliditeten. Om den utländska myndighet som kontrollerar företagets soliditet förbjuder det att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar skall, på begäran av myndigheten, Finansinspektionen vidta samma åtgärder beträffande företagets tillgångar i Sverige.

Om ett föreläggande enligt andra eller tredje stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet inte heller på något annat sätt har undanröjts, skall Finansinspektionen anmäla detta till regeringen. . Följer företaget inte gällande Finansinspelaionen får begränsa bestämmelser om redovisning och täckning av försäkringstekniska skulder eller uppfyller företaget inte gällande krav på garanti- belopp, får regeringen qier

ett försäkringsföretags förfogande- rätt eller förbjuda företaget att för- foga över sina tillgångar i Sverige, om

Nuvarande lydelse

anmälan av Finansinspektionen förbjuda företaget att helt eller delvis förfoga över sina tillgångar: Om företaget medgetts förmåner enligt 23 aå och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten skall regeringen, innan åtgärd vidtas, underrätta den behöriga myndighet som kontrollerar företagets soli- ditet.

Föreslagen lydelse

]. företaget inte föl/er gällande bestämmelser om skuldtäckning,

2. företagets kapitalbas under- stiger en tredjedel av solvensmargi- nalen eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp,

3. företagets kapitalbas under- stiger solvensmarginalen och det finns särskilda skäl att anta att bolagets finansiella ställning ytterligare kommer att försämras, eller

4. det bedöms vara nödvändigt för att skydda de försäkrades intressen vid beslut om förverkande av företagets koncession.

Om företaget medgetts förmåner enligt 23 a å och någon annan myndighet än Finansinspektionen har tillsyn över soliditeten, skall inspektionen underrätta den be- höriga myndighet som kontrollerar företagets soliditet innan åtgärd vidtas.

Om företaget driver verksamhet eller har tillgångar placerade i ett annat EES-land, slazll Finans- inspektionen underrätta den be- höriga myndigheten i det landet om beslut som fattats i enlighet med sjätte stycket och, om det behövs, begära att den behöriga myndig- heten i samarbete med inspektionen vidtar motsvarande åtgärder.

Finansinspektionen skall anmäla beslut om förverkande av konces- sion till de behöriga myndigheterna i de EES-länder där företaget be- driver försäkringsverksamhet. Inspektionen får i samband härmed begära att sådan myndighet i sam- arbete med inspektionen vidtar de åtgärder som behövs för att skydda de försäkrades intressen.

Finansinspektionen får besluta hur verksamheten skall drivas efter ett sådant beslut som avses i fjärde och sjätte styckena.

Regeringen kan förklara kon-ces- sionen förverkad om så svåra miss- förhållanden föreligger att fönräk— ringsverksamheten bör upphöra.

En koncession kan förklaras för- verkad av regeringen om företaget

1. inte längre uppfyller kraven för koncession,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2. inte inom angiven tid har vid- tagit åtgärderna i en plan som har godkänts enligt tredje stycket, eller

3. i annat fall allvarligt åsido- sätter gällande bestämmelser för verksamheten.

Om företaget medgetts förmåner enligt 23 a å och dess auktorisation förklarats förverkad av en utländsk myndighet som kontrollerar företagets soliditet, skall Finansinspektionen vidta erforderliga åtgärder. Om skälet till att auktorisationen förklarats förverkad är att företagets soliditet är otillräcklig, skall regeringen genast förklara företagets koncession i Sverige förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklaras förverkad, skall av Finans- inspektionen kungöras i Post- och lnrikes Tidningar.

29 å20

Ett utländskt försäkringsföretag får med Finansinspektionens tillstånd överlåta hela sitt till verksamheten här i landet hörande försäkringsbe— stånd eller del därav till svenskt försäkringsbolag eller utländskt försäkringsföretag, som har kan- cession för det slag av försäk— ringsrörelse det är frågan om. Har den återtagande försäkringsgi varen säte i ett EES-land får Finans- inspektionen medge tillstånd bara om behörig myndighet i försäkrings- givarens hemland intygar att för— säkringsgivaren har erforderlig kapitalbas sedan överlåtelsen be- aktats.

29 å Ansökan om tillstånd skall göras av såväl överlåtare som över- tagare. Det avtal, som träffats angående överlåtelsen, skall fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 15 kap. 3 å femte stycket och 4 å andra stycket försäkrings- rörelselagen (1982:713).

mSenaste lydelse 1993:1305.

Ett utländskt försäkringsföretag (det överlåtande företaget) får med Finansinspektionens tillstånd helt eller delvis överlåta sitt försäk- ringsbestånd till en annan försäk- ringsgivare (den övertagande för- säkringsgivaren). Överlåtelse får ske till

1. ett svenskt försäkringsbolag, eller

2. en utländsk försäkringsgivare som har koncession i Sverige eller som är auktoriserad i ett land inom EES.

29 a å Ansökan om tillstånd till över- låtelsen skall göras av såväl det överlåtande företaget som den övertagande försäkringsgivaren. Det avtal som träffats angående överlåtelsen skall fogas till ansökningen. För ansökningen gäller 15 kap. 3 å fjärde stycket och 4 å första stycket försäkrings- rörelselagen (1982:713).

Tillstånd att verkställa över- låtelseavtalet skall ges om

Nuvarande lydelse

29 å När ansökan bifallits, övergår ansvaret för det överlåtna för- säkringsbeståndet på den över- tagande försäkringsgivaren. För- säkringstagare och livräntetagare som berörs av överlåtelsen skall underrättas om den enligt vad som anges i 15 kap. 6å försäkrings— rörelselagen.

Föreslagen lydelse

1. försäkringstagarnas rätt inte försämras,

2. den övertagande försäkrings- givaren har den kapitalbas som krävs sedan överlåtelsen beaktats, varvid hänsyn tagits till sådan förmån som kan ha medgivits i enlighet med 23 a å första stycket, och

3. behörig myndighet i det land där risker är belägna eller där åtaganden skall fullgöras, sam- tycker till överlåtelsen eller inte har yttrat sig.

Saknar den övertagande försäk- ringsgivaren koncession att driva försäkringsverksamhet i Sverige, skall kapitalbasen intygas av be- hörig myndighet. Med behörig myndighet avses, för EESförsäk— ringsgivare, den behöriga myndig- heten i dess hemland och, för för- säkringsgivare hemmahörande i ett land utanför EES, den behöriga myndigheten i det EES-land som övervakar försäkringsgivarens soliditet.

29 b å Finansinspektionen skall innan tillstånd lämnas ge den behöriga myndigheten i det land risker finns eller där åtaganden skall fullgöras tillfälle att yttra sig. Finans- inspektionen får pröva ansökningen om tillstånd att verkställa över- låtelseavtalet när myndigheterna yttrat sig eller, om de inte yttrat sig, tre månader från det att den utländska myndigheten mottog meddelandet.

29 c å

Sedan Finansinspektionen bifallit ansökningen, övergår ansvaret för det överlåtna försäkringsbeståndet på den övertagande försäkringsgiv- aren. Försäkringstagare och livrän- tetagare som berörs av överlåtelsen skall underrättas om den enligt vad som anges i 15 kap. 6 å försäk- ringsrörelselagen (1982:713).

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1. Denna lag träder ikraft såvitt avser 11 å den dag regeringen bestämmer och i övrigt den 1 juli 1995.

2. För livförsäkringar som har meddelats före ikraftträdandet av 11 å, gäller fortfarande bestämmelserna i 11 å och 7 kap. 5-7 åå försäkrings- rörelselagen (1982:713) i sin äldre lydelse. För försäkringar som avses i första stycket och som vid ikraftträdandet av 11 å fortfarande gäller skall upprättade grunder även därefter ha fort- satt giltighet om inte till försäkringsvillkoren har överförts bestämmel- serna i grundema om

1. villkoren för försäkringstagares rätt till återköp, försäkringstagares rätt till fribrev, belåning av försäkringsbrev hos företaget, verkan av underlåtenhet att betala premie, försäkringstagares rätt när försäkringen i andra fall än som avses i 1, 2 eller 4 upphör i förtid eller företaget i övrigt inte har ansvar för försåkringsfallet, och

6. förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning. För sådan livränta eller sjukränta som enligt 2 å tillhör annan försäk- ring än livförsäkring gäller, i stället för 11 å andra stycket, vad som sagts i första stycket i tillämpliga delar, om försäkringen har meddelats före ikraftträdandet av 11 å.

För sådana försäkringar som avses i första stycket skall 12 a å endast tillämpas beträffande grunder för

1. beräkning av försäkringspremier och premiereserv, och

2. beräkning av tekniska återköpsvärden.

wave

2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs att 17 å lagen (1927:77) om försäkringsavtal skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

l7å

Vid i 13 å stadgas äge ej Bestämmelserna i 13 å gäller inte tillämpning & försäkringsavtal, för försäkringar för vilka försäkrings- vilka enligt lag regler om påjöljd därav, att premie ej erlägges, skola finnas i särskilda för för- säkringsgivarens verksamhet stad- fästa grunder.

Ej heller skall vad i 16 å är stad- gat äga tillämpning, då i sådana grunder skola meddelas bestäm- melser om den rätt, som må till- komma försäkringstagaren, därest försäkring upphör i förtid.

givarensgrunderinnehållerbestäm- melser om verkan av underlåtenhet att betala premie.

Bestämmelserna i 16 å gäller inte försäkringar för vilka för- säkringsgivarens grunder inne- håller bestämmelser om försäk- ringstagare/rs rätt när försäkringen upphör i förtid.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.5 Förslag till lag om ändring i förmånsrättslagen

(1970:979)

Härigenom föreskrivs att 4 a å förmånsrättslagen (1970:979)1 skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4aå2

Förmånsrätt följer med försäkrings- tagares fordran hos försäkrings- företag i den egendom och i den omfattning som anges i 7 kap. 11 å försäkringsrörelselagen(1982z713), 15 å tredje stycket lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäk- ringsrörelse i Sverige och 5 kap. 9 å tredje stycket lagen (1993:1302) om EESförsäkrings- givares verksamhet i Sverige.

Förmånsrätt följer med försäkrings- tagares fordran hos försäkrings- företag i den egendom och i den omfattning som anges i 7kap. 11 a å försäkringsrörelselagen (1982:713) och 15 å tredje-femte styckena lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1Lagen omtryckt 1975: 1248. 2Senaste lydelse 1993: 1310.

2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:262) om understödsföreningar

Härigenom föreskrivs1 i fråga om lagen (1972:272) om understöds— föreningar

dels att 24 och 25 åå skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 24 a å, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

24 52 Vid varje tidpunkt skall ett belopp, som täcker summan av dels för- säkringsfonder, dels understödsföreningens övriga skulder, annan fond än försäkringsfond ej medräknad, vara redovisat i följande slag av tillgångar, nämligen

1. obligationer eller andra skuldförbindelser som utfärdats eller garan— terats av staten,

2. obligationer som utfärdats av Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges Stadshypotekskassa, Svenska Bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan, Skeppstärtens sekundärlånekassa eller av Nordiska investeringsbanken, eller andra skuldförbindelser som utfärdats av sådan kreditinrättning, dock ej sådana för den allmänna rörelsen av- sedda förskrivningar, som medför rätt till betalning först efter utfärdarens övriga fordringsägare (förlagsbevis),

3. obligationer som utfärdats eller garanterats av bankaktiebolag, sparbank eller central föreningsbarlk eller andra fordringsbevis som ut- färdats av sådant bankinstitut eller Riksbanken, dock ej förlagsbevis,

4. obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garan- terade av kommun,

5. obligationer som utfärdats av svenskt näringsföretag och som offent— ligen utbjudits av bankaktiebolag, sparbank, föreningsbank, eller Nordiska investeringsbanken,

6. skuldförbindelser, för vilka föreningen har säkerhet i form av pant- rätt på grundval av

inteckning i jordbruks-, bostads—, kontors— eller affärsfastighet inom fyra femtedelar eller i annan fastighet inom två tredjedelar av senast fast- ställda taxeringsvärde, eller

inteckning i tomträtt, till vilken hör byggnad som är avsedd för bostads-, kontors—, eller affärsändamål, inom fyra femtedelar eller i annan tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde, med den ytterligare begränsning som Finansinspektionen kan komma att före- skriva med hänsyn till tomträttsavtalets innehåll eller annan omständighet,

1jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049), 92/96/EEG nr L 360, 9.12.l992, s 1, Celex 392L0096). 2Senaste lydelse l992:1624.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

dock att, utom i fråga om sådant lån till kommun för vilket inspek- tionen medgett undantag, byggnad skall, för att säkerheten skall få god- tas, vara brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländskt för- säkringsföretag som har rätt att driva försäkringsrörelse här i riket,

7. andra svenska eller utländska värdehandlingar utom sådana som skall infrias i främmande valuta, om de till art och säkerhet kan anses jäm- förliga med värdehandlingar som avses i någon av punkterna 1-6,

8. lån mot säkerhet i föreningens försäkringsbrev inom återköpsvärdet,

9. föreningen tillhörig fastighet eller tomträtt intill de gränser och med de brandförsäkringsvillkor som enligt 6 gäller beträffande inteckning, eller

10. värdet av svenskt försäkringsbolags ansvarighet på grund av för- säkringar, som Övertagits i återförsäkring.

Förening, som enligt sina stadgar huvudsakligen är avsedd för anställda i visst eller vissa företag, får även fullgöra i första stycket förskriven redovisning i sådana av ett eller flera av företagen utfärdade skuldförbindelser, för vilka föreningen äger säkerhet i värdehandlingar som avses i samma stycke 1-5 och 7.

Vid tillämpning av första stycket 6 ersätts, om Finansinspektionen har medgett det

fyra femtedelar av taxeringsvärdet med sjuttio procent av det upp- skattade värdet av fastigheten respektive av byggnad eller annan egendom som hör till tomträtten eller, om pantvärde fastställts för egendomen enligt gällande bestämmelser om lån av statsmedel till främjande av bostadsbyggandet, med sjuttiofem procent av pantvärdet, samt

två tredjedelar av taxeringsvärdet med sextio procent av egendomens uppskattade värde.

Med uppskattat värde avses det värde som understödsföreningen har bestämt på grundval av särskild värdering. Har medgivande enligt tredje stycket lämnats får belopp som dittills har redovisats enligt första stycket 6 dock redovisas på samma sätt även i fortsättningen.

Utan hinder av första och andra styckena får ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av förening- ens försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar an som förut sagts, dock ej i aktier eller andelar i aktiq'ond, och i tillgångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

Utan hinder av första och andra styckena får ett belopp, som svarar mot högst en femtedel av förening- ens försäkringsfonder, redovisas i andra värdehandlingar" an som förut sagts, dock ej i aktier eller i an- delar i värdepappersfond, och i till— gångar som nämns i första stycket 9 utöver där angiven gräns.

24 a å

Finansinspektionen kan efter an- sökan av en understödsförening besluta att föreningen i stället för 24 å, skall tillämpa 7kap. 9 a- 10 g åå försäkringsrörelselagen

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

(1982:713) och föreskrifter som meddelats med stöd av de bestäm- melserna samt punkt 4 i övergångs- bestämmelserna till lagen (1995:000) om ändring i försök- ringsrörelselagen(1982: 713).

25 å3

Understödsförening får icke utan Finansinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag eller, om aktierna har olika röstvärde, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samt— liga aktier.

Understödsförening får icke utan Finansinspektionens medgivande äga andel i alaiqfond.

Understödsförening får inte utan Finansinspektionens medgivande äga mer än en tjugondel av aktierna i svenskt eller utländskt aktiebolag eller, om rösterna har olika röstvärde, större antal än att röstetalet för aktierna utgör högst en tjugondel av röstetalet för samt- liga aktier.

Denna lag träder i kraft 1 juli 1995.

3Senaste lydelse 1992: 1624. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs

2.7 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)

Härigenom föreskrivs1 att 5 å trafikskadelagen (1975:l410)2 skall ha följ ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Så3

Trafikförsäkring meddelas av för- säkringsanstalt som har fått till- stånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att med- dela trafilförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Utöver vad som följer av första stycket får trafikförsäkring med- delas av en utländsk EESförsäk— ringsgivare som för sådan för- säkring har gjort anmälan enligt 2 kap. 2 å första stycket lagen (1993:1302) om EES'försäkrings- givares verksamhet i Sverige och som har utsett en representant för sig här i landet. En försäkrings- givare som har gjort sådan an- mälan är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring. Finans- inspektionen kan på ansökan be- gränsa denna skyldighet till att avse personersom tillhör viss yrkes- grupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

En representant som avses i tredje stycket skall vara bosatt i Sverige eller vara en svensk juli- disk person. Försäkringsgivaren skall utfärda en fullmakt för representanten att gentemot skade- lidande företräda försäkrings- givaren och att själv eller genom

Trafikförsäkring får meddelas av

I . en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen, samt

2. en försäkringsgivare som är verksam här i landet enligt lagen (1993:1302) om EES-försäkrings— givares verksamhet i Sverige.

En försäkringsgivare som får meddela traji/gcörsäkring är skyldig att på begäran meddela trafig'ör— säkring. I ett tillstånd enligt första stycket 1 kan dock skyldigheten be- gränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör en viss yrkes— grupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom ett visst område. Finansinspektionen kan efter an- sökan medge motsvarande be- gränsning för försäkringsgivare som drirer verksamhet här som av- ses i första stycket 2.

En försäkringsgivare som avser att meddela trafikförsäkring genom gränsöverskridande verksamhet med stöd av 2 kap. 1 å lagen om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige men som inte har fast driftställe i Sverige skall ha en representant här i landet. Repre- sentanten skall vara bosatt i Sverige eller vara en svensk juri— disk person. Försäkringsgivaren skall utfärda en fullmakt för repre- sentanten att gentemot skadelidande företräda försäkringsgivaren och att själv eller genom annan tala och svara för denne angående försäk- ringsfall. Representanten skall även

l'fr rådets direktiv 92/49/EEG (EGT nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049)

Lagen omtryckt 1977 :949. 3Senaste lydelse 1993: 1307.

Nuvarande lydelse

annan tala och svara för denne an- gående försäkringsfall. Represen- tanten skall även ha behörighet: att företräda försäkringsgivaren vid kontroll av om giltig tralik- försäkring föreligger. Ytterligare föreskrifter om villkor beträftände representanten får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,Finansinspektionen.

Föreslagen lydelse

ha behörighet att företräda för- säkringsgivaren vid kontroll av om det finns giltig trafikförsäkring. Försäkringsgivaren skall informera försäkringstagarna om vem som är försäkringsgivarens representant och om dennes adress. Ytterligare föreskrifter om villkor beträffande representanter får meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,Finansinspektionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:357) om

motortävlingsförsäkring

Härigenom föreskrivs1 att 2 å lagen (1976:357) om motor— tävlingsförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25

Motortävlingsförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela motortävlings- försäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som för- säkringsinspektionen fastställer:

Motortävlingsförsäkring får bara meddelas av en försäkringsgivare som har fått tillstånd till det av regeringen samt av en försäkrings— givare som är verksam häri landet enligt lagen (1993:1302) om EES- försäkringsgivares verksamhet i Sverige.

En försäkringsgivare som får meddela motortävlingsförsäkring är skyldig att på begäran meddela motortävlingsförsäkring och att utfärda bevis därom enligt formulär som Finansinspeldionen fastställer.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

1jfr rådets direktiv 92/49/EEG (EGI' nr L 228, 11.8.1992, s 1, Celex 392L0049).

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:508) om försäkringsmäklare

Härigenom föreskrivs1 att 5 å lagen (1989:508) om försäkringsmäklare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 å2 För att en fysisk person skall bli registrerad som försäkringsmäklare krävs att han

1. inte är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 å föräldrabalken,

2. inte genom anställning eller uppdrag hos något försäkringsföretag eller på annat sätt är beroende av försäkringsgivarintressen,

3. har en försäkring för skadeståndsskyldighet som kan åläggas honom om han åsidosätter sina skyldigheter,

4. har en tillfredsställande ut- 4. har en tillfredsställande ut- bildning för den verksamhet som bildning för den verksamhet som skall bedrivas, och skall bedrivas eller, om han varit

verksam som mäklare i annat land, har förvärvat kunskap på annat sätt, och

5. i övrigt är lämplig som fölsäkringsmäklare. Sådan försäkring som avses i första stycket 3 krävs inte om mäklarens verksamhet bedrivs uteslutande för en juridisk person som är registrerad som försäkringsmäklare.

Denna lag träder i kraft den 1. juli 1995.

1jl'r rådets direktiv 77/92/EEG (EGT nr L 26, 31.1.1977, S M, Celex 377L0092). 2Senaste lydelse 1994:201 1.

2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder

Härigenom föreskrivs1 att 1, 4-6, 8 och 10-11 55 lagen (1989: 1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder2 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

153

Denna lag gäller livförsäkringar där premierna enligt försäkrings- avtalet skall placeras i en eller flera värdepappersfonder.

Denna lag gäller livförsäkringar där premierna enligt försäkrings- avtalet skall placeras i en eller flera värdepappersfonder eller i utländska fondföretag. Premierna får placeras i utländska fondföretag, om företagen är underkastade lagstiftning eller annan qä'entlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappers- fonder här i landet. Regeringen eller, efter regeringens bemyn— digande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om vilka ut- ländska stater de utländska fond- företagen skall vara belägna eller ha sitt säte i.

454

Försäkringsbolaget skall placera in- betalda premier för försäkringen i den eller de värdepappersfonder som försäkringstagaren från tid till annan bestämmer.

Försäkringsbolaget har dock rätt att i sina villkor begränsa antalet fonder i vilka inbetalda premier får placeras.

F örsäkringsbolaget skall placera in- betalda premier för försäkringen i den eller de värdepappersfonder eller utländska fondföretag som försäkringstagaren från tid till.

annan bestämmer. Försäkringsbolaget har dock rätt att i sina villkor begränsa antalet fonder eller fondföretag i vilka in- betalda premier får placeras.

555

Utdelning från en värdepappers- fond på andelar som förvärvats en- ligt 4 5 får användas endast för

Utdelning från en värdepappers- fond eller ett utländsktfondföretag på andelar som förvärvats enligt

Z'Sfr rådets direktiv 92/96/EEG (EGI' nr L 360, 9. 12. 1992, s 1, Celex 392L0096). eneste Iy delse av lagens rubrik 199021117. 3Senaste lydelse 1993: 936. 4Senaste lydelse 1993. 936. 5Senaste lydelse 1993:936.

Nuvarande lydelse

förvärv av nya fondandelar, ut- betalning enligt försäkringsavtalet eller täckning av försäkringstag- arens kostnader för försäkringen.

Föreslagen lydelse

4 5 får användas endast för förvärv av nya fondandelar eller place- ringar i utländska fondföretag samt för utbetalning enligt försäkrings- avtalet eller täckning av försäk-

ringstagarens kostnader för för— säkringen.

69"

Inlösen av fondandelar får, utöver vad som följer av 4 5, ske endast för utbetalning enligt försäkrings- avtalet eller täckning av försäk- ringstagarens kostnader för för- säkringen.

Inlösen av fondandelar eller an- delar i utländska fondföretag får, utöver vad som följer av 4 &, ske endast för utbetalning enligt för— säkringsavtalet eller täckning av f'orsäkringstagarens kostnader för försäkringen.

756

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen medge undantag från bestämmel- serna i försäkringsrörelselagen (1982:713) utöver vad som före- skrivs i 1 kap. 10 å den lagen. Ett undantag skall vara förenligt med Sveriges förpliktelser i fråga om försäkring enligt avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Om det finns särskilda skäl får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen medge undantag från bestäm- melserna i försäkringsrörelselagen (1982:713) utöver vad som före- skrivs i 1 kap. 10 å den lagen. Ett undantag skall vara förenligt med Europeiska gemenskapernas rätts- akter i fråga om direkt försäkring.

8?)

Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får reda- visa belapp motsvarande för- säkringstekniska skulder i andra slag av tillgångar än som anges i 7kap. 9 & försäkringsrörelselagen (1982:713).

Ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag får an- vända andelar i värdepappers- fander och placeringar i utländska fondföretag för skuldtäckning utan de begränsningar som anges i 7kap. 10 b och 10 c 55 försäk- ringsrörelselagen (1982: 713) i den utsträckning försäkringsbolaget inte står den finansiella risken.

105. För ett försäkringsbolag som driver rörelse enligt denna lag gäller inte vad som föreskrivs för livförsäkringsbolag i försäkringsrörelselagen (1982:713) i fråga om

6Senaste lydelse 1993: 1306.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1. förbud enligt 4 kap. 1 5 mot fondemission,

2. förbud enligt 12 kap. 2 5 mot vinstutdelning och

3. skyldighet enligt 12 kap. 5 & att avsätta årsvinst till en åter- bäringsfond.

2. förbud enligt 12 kap. 2 & mot vinstutdelning,

3. skyldighet enligt 12 kap. 5 5 att avsätta årsvinst till en åter- bäringsfond och

4. placering av tillgångar enligt 7 kap. 10 e &.

Försäkringsbolagets egna kapital skall delas upp i bundet eget kapital och fritt eget kapital eller ansamlad förlust på det sätt som föreskrivs i 11 kap. 10 & fjärde stycket försäkringsrörelselagen.

Försäkringsbolaget får dela ut vinst till aktieägare enligt vad som före- skrivs f'or skadeförsäkringsbolag i 12 kap. 2 & försäkringsrörelselagen.

1157

Om inte årsvinsten sätts av till en återbäringsfond, skall försäkrings- bolaget inrätta en reservfond för avsättningar enligt vad som före- skrivs för skadeför- säkringsbolag i 12 kap. 9 5 försäkringsrörelse- lagen (1982:713). Regeringen eller, efter regeringens bemynd- igande, Finansinspektionen får i samband med stadfästelse av grun- der för bolagets verksamhet med- dela närmare villkor i fråga om avsättning till reservfonden.

Om inte årsvinsten sätts av till en återbäringsfond, skall försäkrings- bolaget inrätta en reservfond för avsättningar enligt vad som före- skrivs för skadeförsäkringsbolag i 12 kap. 9 & försäkringsrörelselagen (1982:713). Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finans- inspektionen får i samband med att grunder för bolagets verksamhet tillställs Finansinspektionen enligt 7 kap. 8 a & försäkringsrörelse- lagen meddela närmare bestämmel- ser i fråga om avsättning till reservfonden.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995.

7Senaste lydelse l993:1306.

2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2005) om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980: 100)1 dels att 8 kap. 5 5 i paragrafens lydelse enligt lagen (1994:2005) om ändring i nämnda lag skall ha löljande lydelse,

dels att ikraftträdandebestämlnelsen till lagen (1994:2005) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Lydelse enligt SFS 1994:2005 Föreslagen lydelse

8 kap. 5 &

Sekretess gäller i statlig myndighets verksamhet, som består i tillstånds- givning eller tillsyn med avseende på bank- och kreditväsendet, värde— pappersmarknaden, eller försäkringsväsendet, för uppgift om

1. affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs,

2. ekonomiska eller personliga förhållanden för annan, som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som myndighetens

verksamhet avser.

I ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktie- bolag, kreditmarknadsbolag och värdepappersbolag gäller sekretess för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där.

1 ärende hos statlig myndighet om innehav av aktier i bankaktie- bolag, kreditmarknadsbolag, värde- pappersbolag och i försäkrings- aktiebolag gäller sekretess för upp- gift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretess gäller inte för beslut av myndigheten och inte heller för uppgift som erhållits från annan myndighet om uppgiften inte är sekretessbelagd där.

Sekretess gäller vidare i statlig myndighets verksamhet, som består i övervakning enligt insiderlagen (1990:1342), för sådan uppgift om en- skilds ekonomiska eller personliga förhållanden, vilken på begäran har lämnats av någon som är skyldlig att lämna uppgifter till myndigheten. Rör uppgiften den uppgiftsskyldige gäller dock sekretess endast om denne kan antas lida skada eller men om uppgiften röjs och sekretess inte motverkar syftet med uppgiftssl:yldigheten.

Sekretess gäller, i den mån riksdagen har godkänt avtal härom med främmande stat eller mellanfolklig organisation, hos myndighet i verk— samhet som avses i första - tredje styckena för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som

1Lagen omtryckt 1992: 1474.

Lydelse enligt SFS 1994:2005 Föreslagen lydelse

myndigheten erhållit enligt avtalet. Samma sekretess gäller hos Finans- inspektionen, i den mån regeringen föreskriver det, om inspektionen från motsvarande utländsk myndighet erhållit uppgifter enligt annat avtal. Föreskrifterna i 14 kap. 1-3 55 får inte i fråga om denna sekretess tillämpas i strid med avtalet.

Regeringen kan för särskilt fall förordna om undantag från sekretessen enligt första stycket 1, om den finner det vara av vikt att uppgiften lämnas.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.

Denna lag träder i kraft den Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. I juli 1995.

3 Ärendet och dess beredning

I detta ärende tas upp förslag till ändringar i lagstiftningen för svenska och utländska försäkringsgivam som följer av genomförandet av EG:s tredje skadeförsäkringsdirektiv (92/49/EEG) och tredje livförsäkrings- direktiv (92/96/EEG) och Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU).

Hösten 1990 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, Försäkringsutredningen (Fi 1990:11) för att utreda vissa frågor på försäkringsområdet och föreslå ändringar i försäkringsrörelselagstift- ningen. Syftet med utredningen. är att skapa mer rationella rörelseregler för försäkringsbolagen och att åstadkomma ett regelsystem som är fören- ligt med det inom EG. Frågor som berördes av den västeuropeiska integ- rationen skulle behandlas med förtur.

Försäkringsutredningen presenterade hösten 1991 ett första delbetänk- ande, Försäkringsrörelsei förändring 1 (SOU 1991:89). Betänkandet inne- höll bl.a. förslag till nya soliditets- och placeringsregler för försäkrings- bolag. Förslaget om soliditetsregler, som grundades på EG:s första skadeförsäkringsdirektiv och första livförsäkringsdirektiv, togs upp i prop. 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet. Propositionen antogs av riksdagen (bet. 1993/94zNU5, rskr. 1993/94:39) och lagstiftningen trädde i kraft den ljanuari 1994 (SFS 1993:1302.-1311).

Den del av Försäkringsutredningens förslag som avsåg placeringsregler behandlades inte i den nämnda propositionen. Utgångspunkten för utred- ningens förslag var EG-kommissionens förslag till tredje Skadeförsäk- ringsdirektiv och tredje livförsäkringsdirektiv. I de sedermera antagna direktiven har direktivförslagens placeringsregler reviderats i en inte obetydlig omfattning. Regeringen fann i beslut den 17 december 1992 att Försäkringsutredningens förslag till placeringsregler borde bearbetas ytterligare och att det arbetet borde utföras i särskild ordning. Regeringen uppdrog åt docenten Lars Nyberg att föreslå nya placeringsregler för för— säkringsbolag. Nyberg presenterade i september 1993 departementspro- memorian Placeringsregler för försäkringsbolag (Ds 1993:57).

Försäkringsutredningen lämna-.de i december 1993 sitt andra delbetänk- ande Försäkringsrörelse i förändring 2 (SOU 1993:108). Betänkandet innehåller framför allt förslag som föranleds av de bestämmelser i det tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet som rör produktfrihet och beräkning av försäkringstekniska reserver.

Förslagen i departementspromemorian och Försäkringsutredningens del- betänkande har sådant samband att de har remissbehandlats gemensamt.

Av rernissinstanserna har åtta "understödsföreningar tagit upp frågan om konkurrensneutralitet mellan försäkringsbolag och understödsföreningar när det gäller placeringsregler (se avsnitt 5.5.2). Ett utkast till allmän- motivering, lagförslag och författningskommentar som behandlar ämnet har utarbetats inom Finansdepartementet. Utkastet överensstämmer med förslaget i denna proposition. De nämnda understödsföreningama och

Arkitektemas Pensionskassa har fått tillfälle att avge yttrande över utkastet.

Inom Finansdepartementet upprättades i mars 1994 en promemoria om vissa lagändringar med anledning av EG:s tredje skade- resp. livförsäk- ringsdirektiv. Promemorian behandlar sådana ämnen i det tredje skadeför- säkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet som inte tas upp i Lars Nybergs promemoria om placeringsregler för försäkringsbolag och Försäkringsutredningens andra delbetänkande. Finansdepartementets pro- memoria har remissbehandlats.

Inom Justitiedepartementet har upprättats en promemoria Ny försäk- ringsavtalslag (Ds 1993:39). Promemorian bygger på Försäkringsrätts— kommitténs betänkanden Personförsäkringslag (SOU 198656) och Skade- försäkringslag (SOU 1989:88). I promemorian har föreslagits informa- tionsregler som följer av det tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet. Den delen av promemorians förslag tas upp i förevarande lagstiftningsärende. Promemorian har remissbehandlats.

I förevarande lagstiftningsärende behandlas även en fråga om försäk- ringsmäklares utbildning. Inom Finansdepartementet har utarbetats en promemoria med förslag till allmänmotivering, lagförslag och författnings- kommentar i frågan. Promemorian har remissbehandlats.

I bilagorna 1-4 finns förteckningar över de remissinstanser som yttrat sig över promemorian om placeringsregler för försäkringsbolag, Försäk- ringsutredningens andra delbetänkande, Finansdepartementets promemoria och den del av promemorian om ny försäkringsavtalslag som behandlar försäkringsdirektivens informationsregler samt promemorian om försäk- ringsmäklare. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi93/3858, Fi94/ 171, Fi94/849 och Fi95/39) och i Justitiedeparte- mentet (dnr Ju93/2420).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 9 februari 1995 att inhämta lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 8.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 9. Lagrådet har framfört vissa synpunkter på lagtexten. Regeringen har i allt väsentligt följt lagrådets förslag och synpunkter. Lagrådet har för- utsatt att en särskild fråga som föranleds av en bestämmelse i 7 kap. 10 & FRL närmare utreds i detta lagstiftningsärende. Frågan har behandlats i författningskommentaren till den bestämmelsen och föranlett en ändring i 7 kap. 9 (j första stycket FRL.

Efter Lagrådets granskning har vissa ändringar gjortsi lagförslagen. Bestämmelserna om normgivningsdelegation i 1 kap. 2 & försäkrings- rörelselagen (FRL) och 1 5 lagen (1950:272) om rätt för utländska för- säkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) har insk- ränkts från att omfatta avtal mellan Europeiska gemenskaperna (EG) och ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet till att endast avse avtal mellan EG och Schweiz. Ptmkt 2 i övergångsbestämmelserna

till lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF) har förtydligats så att det av lagtexten framgår dels att verksamhet skall drivas före ikraftträdandet, dels att det skall anses som om lagens krav för sekundäretablering upp-fyllts. Punkt 2 i övergångsbestämmelsema till LUF har ändrats med anledning av att de försäkringsföretag som om- fattas av lagen inte behöver upprätta grunder för återbäring. I 2 a kap. 1 9] FRL och 2 kap. 4 & LEF har en bestämmelse om representant för vissa sekundäretableringar tagits bort så som oförenlig med EG:s direk- tiv. Vissa ändringar har också gjorts i 7 kap. 10 5 första stycket 16 och 10 c 5 första stycket 4 FRL samt i 13 å andra stycket LUF. I 25 å andra stycket 1 LUF har införts en möjlighet för Finansinspektionen att ingripa mot här koncessionerade utländska försäkringsföretag när avvikelse skett från lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring.

På grund av ändringarnas beskaffenhet anser regeringen att Lagrådets hörande i denna del skulle sakna betydelse.

I förtydligande syfte har även ändringar gjorts i 2 a kap. 5 5, 14 kap. 26 a 5 och 15 kap. 4 5 FRL samt 29 b & LUF.

Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i lagförslagen.

4. Allmänna utgångspunkter

4.1. EG och EU

Europeiska Gemenskapema, EG, är en sammanslutning mellan europeis- ka stater, vars övergripande mål är att skapa tillväxt, stabilitet och ökat välstånd i medlemsstaterna. Formellt består EG av tre självständiga ge- menskaper, Europeiska kol- och stålgemenskapen, Europeiska ekonomis- ka gemenskapen och Europeiska atomenergigemenskapen. Samarbetet inom EG har successivt byggts ut, bl.a. genom det s.k. fusionsfördraget (1965), den s.k. enhetsakten (1986) och unionsfördraget (Maastrichtför- draget 1992). Den övergripande helhet som omfattas av unionsfördraget betecknas Europeiska unionen (EU).

EU har sedan den 1 januari 1995 , då Sverige, Finland och Österrike blev medlemmar, femton medlemsländer; förutom de nyss nämnda Tysk- land, Frankrike, Italien, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Storbritan- nien, Irland, Danmark, Grekland, Spanien och Portugal.

I lagrådsremissen används beteckningen EU för Europeiska unionen när medlemsstaternas samarbete i hela dess vidd diskuteras. För den del av samarbetet som har överstatliga inslag och som traditionellt förknippas med de Europeiska gemenskaperna används den alltjämt riktiga beteck- ningen EG. EG:s regler för försäkringsverksamhet ryms helt inom ramen för det senare samarbetet.

Inom gemenskapen har utvecklats ett särskilt regelverk, den s.k. EG- rätten. Den primära EG-rätten består av de fördrag som ligger till grund för de tre gemenskaperna samt fusionsfördraget och enhetsakten. Det grundläggande är det s.k. Romfördraget, som bl.a. innehåller det viktiga förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet och principbestäm— melsen om bildandet av en gemensam marknad. Den gemensamma mark- naden omfattar de fyra friheterna, dvs. den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital. Den fria rörligheten för personer omfattar den s.k. etableringsfriheten som, tillsammans med tjänstefriheten, är grundläggande i förevarande lagstiftningsärende. Den sekundära EG- rätten utgörs av rättsakter som har utfärdats av EG:s institutioner. Sådana rättsakter syftar bl.a. till att åstadkomma en harmonisering av de olika ländernas lagstiftning för att därigenom förverkliga gemenskapernas mål. Direktiven, som beslutas av EG:s råd, riktar sig till medlemsstaterna och anger ett visst resultat som skall uppnås inom en bestämd tid. Medlems- staterna får själva bestämma form och tillvägagångssätt för införandet av reglerna i den nationella rätten. Direktiven är alltså inte direkt tillämpliga i medlemsstaterna och har inte heller s.k. direkt verkan (effekt) i förhål- landet mellan enskilda, dvs. direktivens bestämmelser grundar inte några rättigheter eller skyldigheter och kan normalt inte åberopas inför dom- stolar och myndigheter. Ett direktiv kan emellertid i vissa fall, enligt uttalande från EG-domstolen, anses ha direkt effekt i de delar som avser rättigheter för enskild om medlemsstaten underlåtit att införliva direktivet

i den nationella rättsordningen inom utsatt tid. Ett uteblivet införlivande av ett direktiv kan även berättiga till skadestånd för enskild.

Inom EU fordras inte endast att direktiven skall införlivas med de natio- nella rättsordningarna utan också att direktiven och annan EG-rätt tolkas enhetligt i alla EU—länder. Tolkningen skall i sista hand göras av EG—dom- stolen. Svenska domstolar och andra rättstillämpande myndigheter är där- för skyldiga att beakta EG-dornstolens avgöranden.

4.2. Sverige och EU

Sverige och andra dåvarande EFTA—länder (Finland, Island, Norge och Österrike) träffade i februari 1992 avtal med EG och EG:s medlemsstater om ett Europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, EES. EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994, syftar till en integrering av de aktuella EFTA-ländemas marknader med EU:s inre marknad med dess fria rörlig- het för varor, tjänster, personer och kapital (de fyra friheterna). Det ursprungliga EES-avtalet omfattade EG-rättsakter som antagits fram till och med den 31 juli 1991. Enligt avtalet kan direktiv som därefter antas av EG fogas till EES-avtalet genom beslut i den Gemensamma EES-kom- mittén. Ett sådant tillägg till avtalet beslutades i mars 1994.

Sverige har den 1 januari 1995 inträtt som medlem i EU. Sveriges för— pliktelse att införliva EG-rätten i den svenska rättsordningen grundas här- efter enbart på medlemskapet. Sverige kommer dock i egenskap av med- lem i EU att omfattas av EES-avtalet och vara skyldigt att tillämpa de direktiv som ingår i avtalet i förhållande till de BETA-länder som är avtalsparter, för närvarande Norge och Island. Föreliggande lagförslag har utformats med beaktande av detta. Det område som omfattas av den gemensamma marknaden betecknas således, liksom i redan gällande lag- stiftning, EES.

4.3. EG:s grundläggande regler om försäkringsverksamhet

EG antog 1961 ett program om genomförande av etablerings- och tjänste- frihet på försäkringsområdet. Redan 1964 kom ett direktiv om avskaf- fande av alla hinder avseende etablering och tjänstehandel rörande åter- försäkring och retrocession (64/225/EEG). När det gäller direkt försäk- ring gick utvecklingen betydligt långsammare. Det första Skadeförsäk- ringsdirektivet (73/239/EEG) antogs 1973. Direktivet syftar till etable- ringsfrihet inom skadeförsäkringsverksamhet. Motsvarande direktiv för livförsäkring, det första livfönsäkringsdirektivet (79/267/EEG), antogs först 1979. Dessa första direktiv brukar kallas etableringsdirektiven eller första generationens direktiv. De innebär en minimiharmonisering av reg- ler för auktorisation och övriga krav som skall gälla för etablering i med- lemsstatema. I juni 1988 antogs det andra skadeförsäkringsdirektivet (88/357/EEG). Det innehåller främst regler om möjligheten att sälja för-

säkringar över nationsgränserna utan etablering i mottagarlandet (gräns- överskridande verksamhet). Motsvarande direktiv för livförsäkring, det andra livförsäkringsdirektivet (90/619/EEG), antogs i november 1990. Dessa båda direktiv utgör andm generationens direktiv. Såväl första som andra generationens direktiv har kompletterats och ändrats i flera om- gångar. Det har skett bl.a. genom direktiv (84/641/EEG) om ändring av första skadeförsäkringsdirektivet speciellt avseende reserisker, direktiv (87/343/EEG) om ändring av första skadeförsäkringsdirektivet såvitt av- ser kreditförsäkring och borgensförsäkring och direktiv (90/618/EEG) om ändring av första och andra skadeförsäkringsdirektivet vad avser ansvars- försäkring för motorfordon.

Genom EES-avtalet åtog sig Sverige att bl.a. införa regler om etable- ringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster genom gränsöverskri- dande verksamhet. Sverige har också införlivat de rättsakter som ingår i det ursprungliga EES-avtalet och som rör försäkringsverksamhet i den nationella lagstiftningen genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 1994 (SFS l993:1302-1311, prop. 1992/93:257, bet. 1993/94:NU15, rskr. 1993/94:39).

EG har bedrivit ett fortsatt harmoniseringsarbete genom att anta ytter- ligare direktiv på försäkringsområdet. Avsikten har varit att fullständigt genomföra den inre marknaden även på försäkringsområdet genom bl.a. etablerings- och tjänstefrihet. De direktiv genom vilka detta uppnås är det s.k. tredje skadeförsäkringsdirektivet (92/49/EEG) och det s.k. tredje liv- försäkringsdirektivet (92/96/EEG), den tredje generationens direktiv, an- tagna den 18 juni 1992 resp. den 10 november 1992. Direktiven skall till följd av Sveriges medlemskap i EU införlivas med den svenska rättsord- ningen. Dessa två direktiv ingår även i tilläggsavtalet till EES-avtalet och gäller därför för de EFTA-länder som omfattas av EES-avtalet.

4.4. Den tredje generationens direktiv

Tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet är i långa stycken likalydande. Direktiven syftar till att genomföra principerna om en enda auktorisation och om hemlandstillsyn.

Principen om en enda auktorisation innebär att en försäkringsgivare skall ha möjlighet att med stöd av auktorisationen i sitt hemland driva försäkringsverksamhet inom hela EU. Verksamheten skall kunna drivas såväl från ett fast driftställe etablerat i ett annat medlemsland än hem- landet som genom gränsöverskridande handel från ett fast driftställe be— läget inom EU. Tillsynsmyndigheten i försäkringsgivarens hemland får inte hindra etablering utomlands eller gränsöverskridande verksamhet bara på grund av att verksamheten inte enbart är inhemsk. Myndigheten kan emellertid hindra verksamhet i ett annat medlemsland (värdlandet) om försäkringsgivaren inte driver verksamheten på ett sunt sätt. Pröv- ningen görs av hemlandsmyndigheten. Värdlandet kan inte hindra en för- säkringsgivare som har auktorisation i sitt hemland att driva verksamhet

i värdlandet, och får heller inte bestämma om verksamheten skall drivas från ett fast driftställe eller genom gränsöverskridande handel.

Verksamheten skall, var den än bedrivs inom EU, i princip stå under hemlandstillsyn. Detta innebär att hemlandets myndigheter skall ha huvud- ansvaret för övervakningen även av filialer etablerade inom andra EU- länder och av verksamhet som drivs i andra EU—länder genom gränsöver- skridande verksamhet.

En ordning med en enda auktorisation och hemlandstillsyn förutsätter att varje medlemsstat erkänner övriga medlemsstaters regler för finansiell rörelse och offentlig tillsyn som tillräckliga för att tillgodose Värdlandets anspråk på sundhet i rörelsen. Därför har i direktivform lagts fast minimi- nivåer för harmonisering av grundläggande regler för verksamheten (minimiharmonisering), som t.ex regler för prövning av större ägare, regler om soliditet och beräkning av tekniska reserver samt placeringsreg- ler.

Denna proposition har disponerats på så sätt att ämnen som kan hän- föras till minimiharmonisering behandlas i avsnitt 5 samt till enda auktori- sation och hemlandstillsyn i avsnitt 6.

Värdlandets tillsynsmyndighet får dock i viss utsträckning kontrollera den verksamhet som drivs i landet. För att en försäkringsgivare skall få starta verksamhet — från ett etablerat driftställe eller genom gränsöver- skridande verksamhet skall en anmälan göras till Värdlandets tillsyns- myndighet av dess motsvarighet: i hemlandet. Värdlandsmyndigheten har i det skedet en möjlighet att meddela vilka allmänna förutsättningar som verksamheten skall uppfylla med hänsyn till det allmänna bästa.

I princip är det hemlandsmyndigheten som skall följa försäkringsgiva- rens verksamhet och ingripa om den inte uppfyller de krav som ställs för rörelsens bedrivande. Värdlandets tillsynsmyndighet har emellertid möj- lighet att anmoda försäkringsgivaren att rätta sig om verksamheten inte överensstämmer med de regler som gäller. I undantagsfall — när försäk- ringsgivaren inte rättat sig efter ett påpekande från den behöriga myndig— heten i hemlandet eller när fara i dröjsmål föreligger — kan även tillsyns- myndigheten i värdlandet ingripa, om det behövs till och med genom att förbjuda försäkringsgivaren att meddela nya försäkringar.

Hänvisningar till S4-4

4.5. Förhållandet till tredje land

Förutom de förpliktelser som följer med EES-avtalet och ett medlemskap i EU har Sverige också förpliktelser gentemot medlemsstaterna i OECD. De åtaganden som OECD:s medlemsstater har gjort inom försäkringsom- rådet ingår i stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar (Code of liberalisation of Current Invisible Operations) och i kapitallibe- raliseringsstadgan (Code of Liberalisation of Capital Movements). Sve- rige har i fråga om försäkringsverksamhet inte gjort några reservationer som är av betydelse i detta sammanhang mot liberaliseringsförpliktelserna i liberaliseringsstadgorna. Förpliktelsema innebär att länderna i stor

utsträckning skall likabehandla inhemska företag och företag från andra PFOP- 1994/953184 OECD-länder. I avsnitt 6.6 behandlas åtaganden gentemot Schweiz som följer av Sveriges inträde i Europeiska unionen.

Hänvisningar till S4-5

5. Harmonisering av grundläggande regler 5 .1 Prövning av större ägare och företagsledning

5.1.1 Lämplighetsprövning vid ansökan om koncession

Regeringens förslag: Som en del i koncessionsförfarandet skall ingå prövning av lämpligheten hos tilltänkta ägare av s.k. kvalificerade innehav, som motsvarar 10 procent eller mer av aktiekapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget. Koncession skall inte beviljas om sådana ägare kan antas komma att utöva sitt inflytande på ett sätt som motverkar en sund utveckling av verksamheten i bolaget.

Försäkringsdirektivens regler om prövning av företagets faktiska ledning föranleder inga lagändringar.

Intempromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med rege- ringens förslag.

Remissinstansema: Sverige.—r Advokatsamfund anför att försäkrings- rörelselagens allmänna sundhelskrav bl.a. innefattar att företagets verk- ställande ledning och större ägire skall uppfylla sådana krav på kunska- per och omdöme som behövs för att på ett långsiktigt och stabilt sätt driva en sund försäkringsverksamhet, och att detta således inte behöver anges särskilt i lagtexten. Samfirndet anser vidare att det i det föreslagna kravet på en sund utveckling kan intolkas att utvecklingen i bolaget skall vara sund även ut en allmän marknadsekonomisk synvinkel, medan någon motsvarande tolkningsmöjlighet däremot inte föreligger när det gäller direktivens bestämmelser. Samfundet föreslår därför att den före- slagna regeln ändras så att den kommer i bättre överenstämmelse med direktiven. Försäkringsförbundet förutsätter att en prövning av ägare med kvalificerade innehav inte inskränker arbetsmarknadsparternas fria för- handlingsrätt beträffande avtaleförsäkring, samt att någon ny materiell prövning inte skall ske om ett bolag till följd av de ändrade försäkrings- klasser som föreslås måste omkoncessioneras t.ex. från livförsäkringsbo- lag till skadeförsäkringsbolag. Finansinspe/dionen anser att det bör klar- göras vilken personkrets som skall anses ingå i ett försäkringsbolags verkställande ledning. Enligt inspektionen är det vidare oklart om lämp- lighetsprövningen skall omfatta. hela företagsledningen eller endast den verkställande ledningen. Inspektionen pekar slutligen på de problem som uppstår till följd av att ledningen vid tidpunkten för lämplighetspröv- ningen ännu inte är formellt utsedd.

EG:s regler: Enligt artikel 7 i tredje livförsäkringsdirektivet och artikel 8 i tredje skadeförsäkringsdirektivet får auktorisation för ett försäkring- företag inte beviljas förrän prövningsmyndigheten fått information om vilka ägare, fysiska eller juridiska personer, som har kvalificerade inne- hav i företaget. Också storleken av sådana innehav skall uppges. Myndig-

heten skall vägra auktorisation om den, med hänsyn till behovet att säker- ställa en sund och ansvarsfull ledning av företaget, bedömer att lämplig- heten av sådan ägare inte är tillfredsställande.

Med ett kvalificerat innehav avses, enligt artikel 1 i både tredje livför- säkringsdirektivet och tredje skadeförsäkringsdirektivet, ett direkt eller indirekt ägande i ett företag, som representerar 10 procent eller mer av kapitalet eller av samtliga röster eller som annars möjliggör ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget.

Förutom vad som krävs i fråga om större ägares lämplighet föreskriver direktiven även att försäkringsföretag som ansöker om auktorisation fak- tiskt skall ledas av personer med gott anseende och lämpliga yrkesmäs- siga kvalifikationer eller erfarenheter, artikel 8.1 i forsta skade— resp. livförsäkringsdirektivet i artiklarnas lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet. Reglerna om ledningens lämplighet är en utökning av de krav som gäller för auktorisation enligt den första generationens direktiv.

Skälen för regeringens förslag: Några uttryckliga regler om prövning av större ägares lämplighet i samband med koncession finns för närva- rande inte. En sådan prövning förutsätts dock ske inom ramen för bedöm- ningen av om lagens allmänna sundhetskrav är uppfyllt. Detta följer av förarbetena till de nuvarande reglerna i 2 kap. 3 & försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL (prop. 1992/93:257 s. 187). Där uttalas att principen om sund försäkringsverksamhet är avsedd att uttrycka samma krav som innefattas i begreppet sund bankverksamhet, som i detta avseende innebär att bolagets verkställande ledning och större ägare skall bedömas uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som erfordras för att de på ett långsiktigt och stabilt sätt skall kunna driva en sund verksamhet. Som Advokatsanyimdet påtalat skall således redan i dag en prövning av ledningens och större ägares lämplighet göras vid konces- sionsförfarandet. I internpromemorian angavs som skäl för att trots detta i lagtexten ta in uttryckliga regler om ägarprövning att prövningen kan leda till att enskilda personers eller företags rätt att äga viss egendom aktier i försäkringsbolag - inskränks. Det ansågs därför lämpligt att dessa regler följde direkt av lag. Regeringen delar detta synsätt. Sådana regler har också nyligen tagits in i bankaktiebolagslagen (1987z618), lagen (1992: 1610) om kreditmarknadsbolag och lagen (l99lz981) om värdepap- persrörelse (prop. 1994/95:50, bet. 1994/95:NU12, rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2007, 2018 och 2015). Motsvarande bestämmelser bör därför införas även i fråga om koncession av försäkringsbolag. I enlighet med de överväganden som gjorts i samband med nyssnämnda lagändringar kan det emellertid inte anses erforderligt, såsom föreslogs i internpromemo- rian, att i lag ta in en regel om att det till Finansinspektionen alltid skall lämnas uppgift om tilltänkta kvalificerade innehav. En sådan bestämmelse kan i stället fogas till exempelvis föreskrifter om vad en koncessionsansö- kan skall innehålla. Regler om lämplighetsprövning av större ägare i re- dan koncessionerade bolag kommer att tas upp i avsnitt 5.1.2. Där be- handlas också prövningens materiella innehåll.

Advokatsamfundet har föreslagit att regeln om ägarprövning skall ges PTOP- 1994/951184 en annan utformning som nämnare ansluter till lydelsen av bestämmelser- na i direktiven. Bakom förslaget ligger farhågor om att regeln skulle kunna tolkas så att den gav stöd för en behovsprövning av det slag som tidigare avskaffats. Regeringen vill med anledning av detta slå fast att någon sådan tillämpning inte är avsedd. I sammanhanget bör även påpe- kas att den särskilda bestämmelsen om att koncession inte får vägras på den grunden att det inte behövs något ytterligare försäkringsbolag alltjämt gäller. Denna regel avser givetvis inte enbart behovet av ett försäkrings- bolag som sådant. Bestämmelsens centrala innehåll är i stället att konces- sion inte får vägras därför att det saknas behov av sådana försäkringar som bolaget avser att erbjuda, oavsett om detta beror på att sådana för- säkringar redan erbjuds av andra bolag eller att försäkringar av detta slag inte bedöms vara efterfrågade. Att någon behovsprövning inte skall ske följer också av de regler om produktfrihet och förbud mot förhandsgransk- ning av grunder som nu föreslås (avsnitt 6.3 resp. 5.2.1).

I fråga om de synpunkter som Fömäkringsförbundet framfört kan inled- ningsvis konstateras att någon inskränkning av parternas fria förhandlings- rätt i fråga om avtalsförsäkring givetvis inte är avsedd. Några sådana effekter torde heller knappast uppstå i praktiken. Det måste ju förutsättas att avtalsf'orsäkringslösningar redan i dag ges en sådan utformning att de inte skulle komma i konflikt med en regel om att större ägare skall anses lämpliga. Förhållandet är likarmt vad gäller prövning av omkoncessione- ring från ett slag av försäkringsrörelse till ett annat. Utgångspunkten måste ju även här vara att större ägare skall vara lämpliga. Om så inte är fallet torde det oavsett en eventuell omkoncessionering finnas skäl för Finansinspektionen att ingripa enligt de regler om löpande ägarprövning som behandlas i avsnitt 5.1.2. Det finns därför inte skäl att göra några särskilda undantag från ägarprövningsreglema vad gäller omkoncessione- ring. En annan sak är att prövningen i ett fall där bolagets ägare sedan tidigare är kända och " godkända" naturligen kan göras mycket summarisk i förhållande till den som behövs beträffande ett helt nytt bolag med ägare som inte tidigare varit föremål för bedömning eller granskning.

Av direktiven följer att en prövning skall ske inte bara av större ägare, utan också av de personer som leder bolaget. Finansinspektionen har i sitt remissvar väckt frågan om vilken krets av personer som skall anses till- höra denna grupp. Som tidigare har angetts ingår prövning av ledningens lämplighet som en del i bedömningen av om den planerade verksamheten som helhet kan antas uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. I de ovan redovisade uttalandena i förarbetena till motsvarande bestäm- melser för banker, som enligt prop. 92/93:257 s. 187 är giltiga även i fråga om försäkringsbolag, anges att bedömningen skall avse bolagets verkställande ledning. Enligt inspektionen har emellertid prövningen av ansökningar om bankoktroj i praktiken kommit att innefatta en kvalitativ bedömning av den framtida bankens ledning i ordets vidare bemärkelse.

Vid en bedömning av om EG-reglema om ledningsprövning kräver lagändringar måste beaktas dels den nuvarande svenska ordningen, dels de närmare krav som följer av den tredje generationens försäkrings-

direktiv. I de relevanta bestämmelserna i försäkringsdirektiven, som är likalydande med dem för kreditinstitut och värdepappersföretag, anges i den engelska språkversionen att företaget "shall be effectively run by persons of good repute with appropriate qualifications or experience". Den motsvarande svenska översättningen lyder "faktiskt ledas av personer med gott anseende och med lämliga yrkesmässiga kvalifikationer eller lämplig yrkesmässig erfarenhet". I Danmark har direktiven tolkats så att prövningen där omfattar ”medlem af forsikringsselskabets direktion eller bestyrelse" . Enligt den tolkning som har gjorts i Storbritannien anges som föremål för prövningen bolagets "board of directors".

Enligt regeringens uppfattning kan direktivens krav i fråga om lämplig- heten hos bolagets faktiska ledning tillgodoses inom ramen för gällande regler. Några lagändringar behövs därför inte. Med denna bedömning an- kommer det inte på regeringen att uttala sig om tolkningen eller tillämp— ningen av sedan tidigare beslutade lagregler. Detta är i stället en uppgift för Finansinspektionen som ansvarig myndighet.

Finansinspekzionen har även pekat på ett för ägar— och ledningspröv- ning gemensamt problem, nämligen att beslut om koncession enligt nu gällande ordning fattas innan det aktuella bolaget är bildat och således också innan ägar- och ledningsfrågorna är formellt avgjorda. Skälet för detta är att koncessionsförfarandet enligt dagens regler sker på ett mycket tidigt stadium av ett försäkringsbolags bildande. Motsvarande regler gäl- ler också vid prövning av tillstånd att driva bankverksamhet (oktroj). Som inspektionen anfört kan den nuvarande ordningen medföra problem av praktisk natur. Dessa kan dock inte undvikas utan en förändring av gången för bildande och koncessionering av ett försäkringsbolag. Med hänsyn till reglernas nära överensstämmelse borde i så fall också över- vägas motsvarande ändringar av reglerna för bankoktroj. En sådan över— syn ligger utanför ramen för detta lagstiftningsärende.

Prövningen av blivande ägare och ledning kommer således att ske i anslutning till det nuvarande koncessionsförfarandet. Någon risk för att ett bolag av detta skäl skulle komma att ledas eller ägas av olämpliga per- soner torde emellertid inte föreligga. Såvitt gäller ledningen uppstår svårigheter endast om en eller flera befattningshavare inte kunnat namn- ges i koncessionsansökan eller om personer som namngetts i ansökan er- sätts med andra. Skulle i ett sådant fall en olämplig person utses efter det att koncession beviljats kan ingripande mot detta ske i efterhand, i sista hand genom beslut om förverkande av koncessionen. Förverkande kan enligt 19 kap. 11 & sista stycket FRL ske bl.a. om bolaget inte längre uppfyller kraven för koncession. Så är fallet om den verkställande led- ningen är att anse som olämplig. Beträffande större ägare föreslås nu ut- tryckliga lagregler om sanktioner mot en olämplig ägare eller förvärvare av ett kvalificerat innehav i ett koncessionerat bolag. Reglerna behandlas i följande avsnitt.

5.1.2 Lämplighetsprövning i ett koncessionerat bolag

Regeringens förslag: Finansinspektionens tillstånd krävs för förvärv av kvalificerade innehav av aktier i ett försäkringsbolag. Tillstånd krävs även för förvärv som innebär att den som redan har ett kvalifi- cerat innehav ökar detta så att det uppgår till eller överskrider 20, 33 eller 50 procent av kapitalet eller rösterna eller som medför att försäkringsföretaget får ställning av dotterföretag.

Inspektionen skall bevilja tillstånd till ett förvärv om lämpligheten hos förvärvaren inte kan antas motverka en sund utveckling av verk— samheten i bolaget. På samma grund kan inspektionen ingripa mot den som redan har ett kvalificerat innehav i ett försäkringsbolag, bl.a. genom förbud att utöva rösträtt och, i sista hand, föreläggande att avyttra aktierna. Inspektionen skall meddela beslut om tillstånd till förvärv inom tre månader från det att ansökan om tillstånd gjor- des.

Anmälan skall ske till Finansinspektionen av avyttringar som med- för att ett innehav upphör att vara kvalificerat eller som innebär att innehavet går ned under någon av de ovan angivna nivåerna.

I ärenden om ägarprövning skall sekretess gälla hos Finansinspek- tionen för uppgifter om enskildas ekonomiska eller personliga förhål- landen om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgifterna blir offentliga.

Intempromemorians förslag innehöll ingen särskild sekretessregel. Internpromemorian överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.

Remissinstansema: Sveriges Advokatsamfimd anser att följande bör föreskrivas i författning. Aktier som förvärvats i strid med tillståndsplik— ten eller inspektionens beslut får inte företrädas vid bolagsstämma och av- givna röster skall därför vara ogiltiga, om inte inspektionen i efterhand gett tillstånd till förvärvet. Finansinspektionen påpekar att intemprome- morian inte berör frågan om en eventuell löpande prövning av ledningen. Inspektionen anser det vidare värdefullt att riktlinjer ges för inspektionens befogenheter vad gäller prövningen av ägares och lednings lämplighet.

EG:s regler: Enligt artikel 14.1 i det tredje livförsäkringsdirektivet och artikel 15.1 i det tredje skadeförsäkringsdirektivet skall det föreskrivas en skyldighet för varje fysisk eller juridisk person, som avser att förvärva ett kvalificerat innehav i ett försäkringsföretag, att underrätta behöriga myndigheter om storleken av det tilltänkta innehavet. Innebörden av be- greppet kvalificerat innehav har behandlats i avsnitt 5.1.1. En underrät— telse skall lämnas även av den som avser att öka ett kvalificerat innehav så att hans andel av kapitalet eller rösterna kommer att nå upp till eller överskrida 20, 33 eller 50 procent, eller så att försäkringsföretaget får ställning av dotterföretag.

När en myndighet fått en anmälan om ett tilltänkt förvärv, skall den enligt samma artiklar ha möjlighet att inom en tid av tre månader mot-

sätta sig förvärvet. Detta skall ske om förvärvaren bedöms vara olämplig. Om myndigheten beslutar att inte motsätta sig förvärvet får den före- skriva en viss tid inom vilken förvärvet skall ha genomförts.

Enligt artikel 14.2 i livförsäkringsdirektivet och artikel 15.2 i skadeför- säkringsdirektivet skall anmälan göras även av fysiska och juridiska per- soner sorn avser att avyttra - direkt eller indirekt - ett kvalificerat inne- hav. Också i det fall en avyttring innebär att ett kvalificerat innehav upp- hör att var kvalificerat eller att innehavet minskas så att andelen av kapi- talet eller rösterna går ned under 20, 33 eller 50 procent eller så att för- säkringsföretaget förlorar sin ställning av dotterföretag, skall anmälan ske.

En skyldighet att underrätta behöriga myndigheter åligger enligt artikel 14.3 i livförsäkringsdirektivet och artikel 15.3 i skadeförsäkringsdirek- tivet försäkringsföretag som, i samband med bolagsstämma eller på annat sätt, får kännedom om förvärv eller avyttringar som nu sagts. Ett försäk- ringsföretag skall också löpande, minst en gång om året, underrätta myn- digheterna om vilka personer som har kvalificerade innehav i företaget och om storleken av sådana innehav.

Enligt artikel 14.4 i livförsäkringsdirektivet och artikel 15.4 i skadeför- säkringsdirektivet åligger det behöriga myndigheter att ingripa rnot ägare med kvalificerade innehav, när de utövar sitt inflytande på ett sätt som är ägnat att motverka en sund och anwarsfull ledning av försäkringsföre- taget. Sådana ingripanden skall kunna ske exempelvis i form av föreläg- ganden, sanktioner gentemot styrelsen och den verkställande ledningen samt genom upphävande av rösträtt som följer med innehavet. Åtgärder av samma slag skall kunna vidtas gentemot den som underlåter att lämna föreskrivna underrättelser om förvärv. Om ett förvärv genomförs i strid med myndighetens beslut skall - oavsett vilka ingripanden som sker i övrigt - förordnas att rösträtterna som är knutna till innehavet inte får utövas eller att avgivna röster skall vara eller får förklaras ogiltiga.

Skälen för regeringens förslag: Regler om prövning av lämpligheten av större ägare i redan auktoriserade finansiella institut infördes inom EG först i fråga om banker och andra kreditinstitut. Dessa regler finns i direk- tivet 89/646/EEG av den 15 december 1989 om samordning av lagar och andra författningar om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinsti- tut, samt med ändring av direktiv 77 /7 80/EEG (andra banksamordnings— direktivet). Bestämmelser om ägarprövning i enlighet med vad som före- skrivs i direktivet har införts först i ifråga om banker och därefter också för kreditmarknadsbolag. Bestämmelserna finns nu i bankrörelselagen resp. lagen om kreditmarknadsbolag (prop. 1992/93:89, bet. 1992/93zNU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1610). Inom EG har vidare genom direktivet 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investe- ringstj änster inom värdepappersområdet motsvarande ägarprövningsregler införts även beträffande värdepappersföretag. Direktivets bestämmelser i detta avseende överensstämmer med bestämmelserna i det andra bank- samordningsdirektivet. Ägarprövningsregler för värdepappersbolag som är likalydande med dem för banker och kreditmarknadsbolag har nyligen

tagits in i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse (prop. 1994/95:50, bet. 1994/95:NU12, rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2015).

Det finns i dag inga uttryckliga regler om prövning av ägare i försäk- ringsbolag. I försäkringsrörelselagen föreskrivs endast att den som förvär- var aktier, inom en månad skall anmäla förvärvet till Finansinspektionen om det medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller rösterna kommer att överstiga vissa gänsvärden. Syftet bakom bestämmelsen är att sådan information kan utgöra ett värdefullt komplement till de upp- lysningar om bolagets verksamhet som inspektionen tar del av i övrigt och underlätta tillsynen (prop. 1989/90:116, s.49). Detta är inte till- räckligt för att uppfylla EG:s regler. Av tredje generationens försäk- ringsdirektiv följer att bestämmelser om ägarprövning, innefattande bl.a. tillståndsplikt för förvärvare av aktier, skall införas beträffande försäk- ringsbolag. Försäkringsdirektivens regler är utformade på samma sätt som EG-reglerna för kreditinstitut och värdepappersföretag. Som redo— visats ovan är också de svenska reglerna för de två sistnämnda slagen av företag överensstämmande. Internpromemorians förslag bygger på att även reglerna för prövningen av ägare i försäkringsbolag bör ha samma innehåll som reglerna för prövningen av ägare i andra finansiella företag.

Sveriges Advokatsamfund hari ett avseende föreslagit en annan utform— ning av ägarprövningsreglema. Samfundet förordar att följden av att ett förvärv sker utan Finansinspektionens tillstånd — förbud mot att aktierna företräds vid bolagsstämma eller ogiltighet av avgivna röster — skall följa direkt av lagen i stället för att kräva ett särskilt beslut av Finansinspek- tionen. Som skäl för detta har anförts dels att de rättsliga följderna av ett förvärv i strid med tillståndsplikten eller Finansinspektionens beslut blir mer förutsägbara, dels att en aktieägare kan vända sig direkt till domstol för att få ett bolagsstämmobeslut upphävt om beslutet möjliggjorts genom att någon som gjort ett otillåtet förvärv röstat på stämman. Samfundet anser det vidare lämpligare från rättssäkerhetswnpunkt att frågan om aktier får företrädas på bolagsstämma prövas av domstol och inte av Finansinspektionen. Enligt regeringens uppfattning är dock skillnaderna mellan internpnomemorians och samfundets förslag i praktiken små. 1 fall där Finansinspektionen avslagit: en ansökan om tillstånd torde, om förvär- vet ändå genomförs, både förvärvaren och andra berörda även med den ordning som föreslås i intempromemorian normalt kunna utgå från att aktierna inte kommer att få f'oreträdas på bolagsstämman. Om ett förvärv sker innan inspektionen meddelat beslut i tillståndsfrågan kommer även med den utformning av regeln som samfundet föreslår en osäkerhet om avgivna röster är giltiga eller inte att råda till dess frågan om tillstånd prövats. Det kan vidare vara en fördel att röster som avgivits av en ägare som sedermera bedöms som olämplig inte automatiskt blir ogiltiga. Syftet med ägarprövningsreglema är att förhindra att en olämplig ägare påver- kar bolagets verksamhet i osund riktning. Beslut som en i och för sig olämplig ägare medverkat till vid en enstaka bolagsstämma behöver inte nödvändigtvis ha en sådan verkan. En automatisk ogiltighetsverkan kan i sådana fall komma att medföra att sakligt sett helt legitima beslut rivs upp. Inte heller bör fördelarna ur rättssäkerhetssynpunkt av att ogiltighet

beslutas av domstol överdrivas. Domstolens prövning kommer enligt sam- fundets förslag endast att avse frågan om Finansinspektionen beviljat till- stånd till förvärvet eller inte. Den mer krävande uppgiften att avgöra huruvida en förvärvare är lämplig och således skall beviljas tillstånd skulle alltjämt komma att ligga hos inspektionen.

Mot bakgrund av de överväganden som redovisats ovan finner rege- ringen inte skäl att frångå intempromemorians förslag. Ägarprövningsreg- lema för försäkringsbolag bör således ges samma lydelse som de regler som redan införts i fråga om banker, kreditmarknadsbolag och värdepap- persbolag. Enhetliga regler i detta avseende kommer härigenom att gälla inom hela det finansiella området.

Ägarprövningsreglemas närmare tillämpning behandlas i författnings- kommentaren till de aktuella bestämmelserna. Ett flertal frågor av mer principiell karaktär har också kommenterats i förarbetena till motsvarande regler på värdepappersområdet (prop. 1994/95:50 s. 138-141). Vad som uttalats där är i tillämpliga delar giltigt också i fråga om prövningen enligt FRL.

Finansinspektionen har tagit upp frågan om löpande prövning också av bolagets ledning. Som redovisats i närmast föregående avsnitt (5.1.1) ingår prövning av ledningen som en del i koncessionsförfarandet. Kon- cession skall inte beviljas om inte den planerade verksamheten kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet. Givetvis måste samma krav på ledningen gälla även sedan koncession beviljats. Koncessionsprövningen skulle annars förlora sin verkan. Kontrollen av att verksamheten leds av lämpliga och kompetenta personer ingår således som en del av Finansinspektionens löpande tillsyn.

För ägarprövning enligt bankrörelselagen och lagen om kreditmark- nadsbolag finns i 8 kap. 5 5 andra stycket sekretesslagen (1980: 100) reg- ler om sekretess i vissa fall för uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Reglerna gäller både för prövning som sker vid ansökan om oktroj resp. auktorisation och för prövning som sker inom ramen för den löpande tillsynen. Motsvarande regler har nyligen beslutats för prövning enligt bestämmelserna i värdepappersrörelselagen. Samma sekretesskydd bör gälla även vid ägarprövning som sker enligt FRL. Sek- retessfrågor i övrigt behandlas i samband med reglerna om hemlandstill- syn (avsnitt 6.2).

Hänvisningar till S5

5.2. Grunder för försäkringsverksamhet

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 10.1, 6.2

5.2.1. Stadfästelse av grunder och grundemas innehåll

Regeringens förslag: Kravet på stadfästelse av grunder slopas. Grunder för livförsäkring skall tillställas Finansinspektionen senast samtidigt med att de börjar användas. Till grunderna skall fogas en redogörelse för de konsekvenser grunderna får för f'orsäkringstagama och försäkringsbolaget. Motsvarande skall gälla vid ändring av grunder. Skyldigheten att teckna återf'orsäkring för livförsäkring skall inte längre anges i gnrndema utan, i likhet med skadeförsäk- ring, framgå av bolagsordningen. Om en långvarig skadeförsäkrings särskilda beskaffenhet föranleder det får undantag medges från kravet på gnmder. De bestämmelser i grunderna som har villkors- karaktär skall framgå av försäkringsvillkoren och inte anges i grunderna. Bestämmelser om beräkning av försäkringspremier, pre- miereserv och tekniska återköpsvärden samt om återbäring till försäkringstagarna skall även fortsättningsvis anges i grunderna.

Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstansema: Utredningens förslag om slopande av kravet på stadfästelse har tillstyrkts av remissinstansema. Svenska Aktuariq'öre— ningen har framhållit att det finns risk för betydande ekonomiska förluster för försäkringsbolaget om grunderna underkänns i efterhand. Föreningen anser att frågan om möjlighet för Finansinspektionen att ge bindande för- handsbesked avseende grundemas innehåll bör diskuteras. F örsäkringvör— bundet har anfört att uppgifter i grunderna rörande regler för beräkning av premier och tekniskt återköpsvärde måste kunna sekretessbeläggas. Förbundet har vidare ifrågasatt att detaljerade regler för tilldelning av återbäring skall överföras till försäkringsvillkoren. Finansinspektionen anser att det bör klarläggas om ett ingripande i fråga om grunderna från inspektionens sida skall få retroaktiv verkan på innehållet i avtal som tecknats före ingripandet. Krmkunensverket har avstyrkt förslaget att Finansinspektionen skall ges möjlighet att meddela närmare föreskrifter om utformningen av grunderna. Verket har vidare funnit det uteslutet att det skall krävas anmälningsskyldighet för samtliga uppgifter i grunderna.

EG:s regler: Artikel 8.3 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet förbjuder medlemsstaterna att anta bestämmelser som gör etableringstillstånd beroende av förhands- godkännande eller av löpande anmälan av allmänna och särskilda försäk- ringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som särskilt används för beräkning av premietariffer eller tekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som företaget avser att använda i sina mellanha- vanden med försäkringstagarna. Beträffande allmänna och särskilda för- säkringsvillkor, premietariffer eller andra tryckta handlingar gäller det-

samma för Skadeförsäkring enligt artikel 8.3 i första skadeförsäkrings- direktivet i dess lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirekti- vet. För skadeförsäkring får inte heller, dock med visst undantag, krävas förhandsanmälan eller godkännande av premiehöjningar.

För livförsäkring får hemlandet kräva regelbunden underrättelse om de tekniska grunder som använts vid beräkning av premietariffer och tek- niska avsättningar. För både liv- och skadeförsäkring får hemlandet kräva att stiftelseurkund och bolagsordning samt alla andra handlingar som krävs för normal tillsyn ges in till behörig myndighet.

De redovisade bestämmelserna kompletteras i artikel 29 i både tredje liv- och skadef'orsäkringsdirektiven av en bestämmelse som innebär att detsamma gäller även under verksamhetens bedrivande, dvs. efter det att auktorisation beviljats.

Gällande regler: För livförsäkring och i vissa fall för Skadeförsäkring skall grunder upprättas. Grunderna består till stor del av försäkringsmate- matiska formler och modeller för beräkning. Grunderna innebär en kom- plettering till försäkringsbolagets bolagsordning men även till det enskilda försäkringsavtalets villkor.

Av 2 kap. 6 5 första stycket FRL framgår att grunder för livförsäkring skall upprättas för beräkning av försäkringspremier och av premiereserv, för försäkringstagamas rätt till återköp och fribrev, för belåning av för- säkringsbrev hos bolaget, för verkan av underlåtenhet att betala premie, för försäkringstagarens rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för f'orsäkringsfället, för återbäring till försäk- ringstagarna, för skyldighet att teckna återförsäkring och för förräntning av försäkringsbelopp som förfallit till betalning.

Med stöd av 1 kap. 5 5 första stycket FRL får lagens livförsäkringsbe— stämmelser, inklusive bestämmelserna om grunder, tillämpas också för sjuk- och olycksfallsförsäkring.

För skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år skall grun- der upprättas för beräkning av premiereserv och för försäkringstagarnas rätt när försäkringen upphör i förtid eller bolaget i övrigt inte har ansvar för försäkringsfallet. Om liv- eller sjukränta tillhör annan försäkring än livförsäkring skall grunder upprättas för beräkning av premiereserv och rätt till återköp.

Närmare reglering av vad grunderna skall innehålla finns i 7 kap. 2-8 55 och 12 kap. 8 & FRL där det även finns bestämmelser om s.k. övergångsgrunder.

Grundemas överensstämmelse med lag prövas av regeringen i samband med koncessionsprövningen. Om den planerade verksamheten enligt bo- lagsordning, grunder och verksamhetsplan kan antas komma att uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet skall regeringen enligt 2 kap. 3 5 tredje stycket FRL stadfästa grunderna tillsammans med bolagsord- ningen och bevilja bolaget koncession. Även en ändring av grunderna skall stadfästas av regeringen eller, i vissa fall, av Finansinspektionen.

För filialer och agenturer till utländska försäkringsgivare hemmahöran- de inom EES gäller för livförsäkring i huvudsak motsvarande regler som för svenska försäkringsbolag (3 kap. 2 & och 5 kap. 3-4 55 lagen

(1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige, LEF). För den verksamhet som drivs här i landet av en sådan försäkringsgivare ge- nom gränsöverskridande verksamhet skall, om verksamheten är konces- sionspliktig, bestämmelser upprättas och ges in till Finansinspektionen om hur premiereserv skall beräknas, om försäkringstagarnas rätt till återköp och fribrev, om återbäring till försäkringstagarna samt, om inte undantag medges av Finansinspektionen.. om hur försäkringspremier skall beräknas (3 kap. 4 & LEF).

Vad gäller försäkringsföretag hemmahörande i ett land utanför EES gäller för livförsäkring och sådan liv- och sjukränta som tillhör annan försäkring än livförsäkring i huvudsak samma regler som för svenska bo- lag. Däremot finns inga regler om grunder för Skadeförsäkring.

Skälen för regeringens förslag: Stadfästelse av grunder

För att de svenska reglerna inte skall stå i strid med EG:s regler får det inte krävas förhandsgodkännande eller löpande anmälning av allmänna eller särskilda försäkringsvillkor, premietariffer, tekniska grunder som sär- skilt används för beräkning av premietariffer eller tekniska avsättningar, eller formulär och andra tryckta handlingar som företaget avser att använda i sina mellanhavanden med försäkringstagarna. I den mån grun- derna innehåller något av detta får kravet på stadfästelse av dem inte behållas.

Försäkringsutredningen har funnit att för livförsäkring faller samtliga grunder, utom grunderna för skyldighet att teckna återförsäkring, inom det enligt direktivet förbjudna omrädet (se utredningen s. 78 f). För skade- försäkring är utredningens ståndpunkt att kravet på grunder i sin helhet faller inom det förbjudna området. Regeringen instämmer i den bedöm- ning Försäkringsutredningen giort i denna del. Att behålla kravet på stad- fästelse endast såvitt avser grunder för skyldighet att teckna återförsäk— ring är inte befogat. Kravet på stadfästelse av grunder skall därför slopas.

Motsvarande regler som vid antagande av nya grunder bör gälla vid ändring av dem.

Svenska Alauariefömningen har ansett att en möjlighet för Finansinspek— tionen att ge bindande förhandsbesked avseende grundemas innehåll bör diskuteras. Detta för att minska risken att grunderna i efterhand under- känns med betydande ekonomiska förluster för försäkringsbolaget.

En grundläggande tanke bakom förbudet mot förhandsgodkännande är emellertid att skapa konkurrensfrihet och möjlighet till fri produktutveck- ling. Att införa möjlighet till bindande förhandsgranskning skulle enligt regeringens mening motverka dessa syften. Det finns dessutom en risk att denna möjlighet skulle utnyttjas i en sådan omfattning att Finansin- spektionens prioritering av tillsynens inriktning kan bli lidande. Risken för ekonomiska förluster kan minimeras genom att Finansinspektionen i

ett tidigt skede får tillgång till grunderna. Vi återkommer till denna fråga i det följande.

Grundemas betydeLre som avtals—innehåll

Som nämnts är grunderna i vissa delar närmast att anse som försäkrings- villkor. Villkoren hänvisar ofta till grunderna. I ett förslag till ny försäk- ringsavtalslag (Ds 1993:39) har lagregler föreslagits i fråga om sådana villkor som det enligt 2 kap. 6 & FRL skall upprättas grunder för, t.ex. om försäkringstagarens rätt till fribrev och återköp. I vissa fall har det föreslagits att bestämmelser skall finnas i försäkringsvillkoren. Det är för närvarande osäkert när den nya försäkringsavtalslagen kan träda i kraft. Under inga förhållanden kommer detta att ske under år 1995 . Mot bak- grund av dessa förslag och att de villkor som skall gälla i avtalet mellan försäkringstagaren och bolaget i möjligaste mån bör framgå av försäk- ringsvillkoren och inte av grunderna har Försäkringsutredningen föresla- git att skyldigheten att upprätta grunder i huvudsak skall begränsas till tekniskt beräkningsunderlag (se utredningen s.81 ff).

En sådan ordning som Försäkringsutredningen föreslagit är enligt rege- ringens mening tilltalande. Det är en fördel om försäkringstagarna direkt av avtalet kan se vilka villkor som gäller för en försäkring. Med nu exi- sterande ordning är de villkor som återfrnns i grunderna svåråtkomliga och svåra att förstå. I de fall en fråga regleras direkt i försäkringsavtals- lagen eller enligt försäkringsavtalslagen skall tas upp i avtalsvillkoren finns det enligt regeringens uppfattning inte anledning att behålla kravet att grunder skall upprättas. Regeringen förutsätter att försäkringsbolagen utformar villkoren så att försäkringstagarna kan förstå dem och att de inte blir onödigt omfattande.

Fårsäkringsförbundet har ifrågasatt att detaljerade regler för tilldelning av återbäring skall överföras till försäkringsvillkoren. Enligt förbundets mening skulle det bli tungrott och leda till svårigheter att anpassa till- delningsmetodiken till förbättrad teknik. Det kan visserligen komplicera för bolagen att tilldelningsreglema anges i villkoren i stället för i grun- derna. Vinsten av att föra dessa bestämmelser till villkoren är emellertid enligt regeringens mening stor. Återbäringen är en väsentlig del av av- talen och det är därför naturligt att bestämmelserna återfinns där. Det kan dessutom påpekas att bestämmelser om antaganden och metoder för be- räkning av återbäring även fortsättningsvis skall anges i grunderna.

Enligt 2 kap. 5 5 10 FRL skall bolagsordningen, för annan försäkring än livförsäkring, ange i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsåkring. Det vore lämpligt att samma regler gäller både för livför- säkring och för skadef'orsäkring trots att det därigenom blir bolagsstäm- man och inte styrelsen som beslutar om ändring i bestämmelserna om återförsäkring. Regeringen föreslår därför att bolagsordningen även för livförsäkring skall ange i vilken utsträckning bolaget är skyldigt att teckna återförsäkring.

De ämnen som blir kvar att upprätta grunder för är beräkning av försäk- ringspremier och premieresen' samt återbäring till försäkringstagarna. Det blir också nödvändigt att upprätta grunder för beräkning av tekniska återköpsvärden.

Undantag från skyldigheten att" upprätta grunder

Försäkringsutredningen har föreslagit att dispens skall kunna ges från skyldigheten att upprätta grunder såvitt avser lång Skadeförsäkring. Som exempel på försäkringar där grunder inte skulle behövas har angetts långa skadeförsäkringar som avser mindre belopp. Ett annat exempel är en typ av försäkringar som har uppträtt på senare tid, särskilt inom kreditförsäk- ring i samband med längre byggnadsprojekt, där försäkringskonstruk- tionen har sådana särdrag att det kan komma att återbetalas premier vid få skador eller att utkrävas nya premier vid ogynnsamt skadeutfall. Den sist nämnda försäkringstypen reglerar dessa förhållanden på ett sätt som liknar det som används i grunder. Ett krav på grunder bör naturligtvis inte gälla om det inte uppfyller den avsedda fimktionen. Regeringen delar därför utredningens bedömning att en möjlighet för dispens bör införas om det är motiverat med hänsyn till försäkringens särskilda beskaffenhet.

Tillsynen över grunderna

Försäkringsutredningen har föreslagit att Finansinspektionen skall få möj- lighet att meddela föreskrifter om grundemas närmare utformning med motiveringen att det skulle underlätta inspektionens tillsyn. Utredningen har vidare föreslagit att grundtema, tillsammans med en analys av deras konsekvenser för försäkringstagarna och bolaget, skall ges in till inspek- tionen senast samtidigt som de börjar tillämpas. Enligt utredningen kan det ifrågasättas om EG:s ordning medger krav på anmälan av samtliga bestämmelser som grunderna för livförsäkring enligt utredningens förslag skall innehålla. Utredningens bedömning är att det otvivelaktigt är tillåtet beträffande regler för beräkning av premier och premiereserv, medan viss tvekan kan gälla för övriga bestämmelser (regler för beräkning av åter- köpsvärden samt bestämmelser för beräkning och fördelning av återbä- ring). Eftersom även de sistnämnda bestämmelserna kan få betydelse för storleken av ett bolags försäkringstekniska skulder bör de dock enligt utredningen kunna omfattas av en bestämmelse om anmälningsskyldighet.

Konkurrensverket har avstyrkt utredningens förslag i denna del. Verket anser att det mot bakgrund av kraven i tredje livförsäkringsdirektivet är uteslutet att behålla krav på Förhandsanmälan för samtliga bestämmelser i grunderna. Beträffande den av utredningen föreslagna möjligheten för Finansinspektionen att meddela föreskrifter om grundemas utformning anser verket att det förhållandet att grunderna numera varierar visar på att det inträtt ett visst mått av sådan flexibilitet som utredningen enligt sina direktiv skall söka främja.

En anmälningsskyldighet för samtliga grrmder skulle i hög utsträckning underlätta Finansinspektionens tillsynsarbete. Enligt regeringens mening är en sådan skyldighet inte oförenlig med EG:s regler. Regeringen anser därför att en anmälningsskyldighet för samtliga grunder bör införas.

Regeringen anser, i likhet med utredningen, att det skulle underlätta Finansinspektionens tillsyn om inspektionen får meddela förskrifter om grundemas utformning. En sådan föreskriftsrätt bör därför genomföras. Det bör dock framhållas att föreskrifterna skall avse grundemas redak- tionella utformning. Att låta föreskrifterna omfatta grundemas materiella innehåll skulle kunna hämma produktutveekling och konkurrens.

F örsäkringsförbundet har anfört att uppgifter i grunderna rörande regler för beräkning av premier och tekniskt återköpsvärde bör kunna anses vara sådana uppgifter som sekretess bör gälla för.

Enligt 8 kap. 5 & sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess i statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn med avseende på försäkrings- väsendet för uppgifter om affärs- och driftsförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han lider skada om uppgiften röjs. Frågan om de uppgifter Försäkringsförbundet angett kan vara sådana som kan omfattas av sekretess får avgöras från fall till fall. Regeringen anser därför att någon lagändring i detta hänseende inte är nödvändig.

Finansinspektionen har ansett att det krävs ett klargörande i frågan om ett ingripande mot grundema skall få retroaktiv verkan på innehållet i avtal som tecknats före ingripandet.

Utredningen har i viss mån tangerat frågan (s. 88 f.). Enligt utred- ningen kan ändringar i grunderna enligt gällande rätt få verkan för redan ingångna försäkringsavtal. Det förhållandet att ändringari grundema skall stadfästas har ansetts utgöra en garanti för att sådana ändringar inte krän- ker försäkringstagarnas rätt. När nu kravet på stadfästelse slopas kan det visserligen enligt utredningen diskuteras om ändringar även i fortsätt- ningen skall få verkan för redan ingångna avtal. Mot bakgrund av bl.a. att de nya grunderna tillsammans med en redogörelse för ändringens kon- sekvenser för försäkringstagarna och bolaget skall ges in till Finansin— spektionen och att inspektionen därigenom får en möjlighet att ingripa i ett tidigt skede anser utredningen att grundändringar även i framtiden kan få verkningar på ett redan ingånget avtal. Regeringen delar utredningens uppfattning. I linje med detta kan även ändringar av grunderna som ini- tierats av Finansinspektionen få effekt på redan ingångna avtal.

Utländska försäkringgöretag utanför EES

EG:s regler på detta område gäller endast för EES-länder. Det betyder att Sverige i förhållande till sina åtaganden gentemot EG och EES har fri- het att för tredje lands försäkringsföretag utforma regleringen. Däremot har Sverige internationella åtaganden gentemot OECD som innebär att in- hemska företag och företag hemmahörande inom OECD bör behandlas lika. Regeringen har tidigare gett uttryck åt sin mening att det är ange-

läget att genomföra motsvarande förändringar för tredje lands företag som för företag hemmahörande inom EES under förutsättning att EG:s regler tillåter det och att grundläggande skyddsintressen och tillsynskrav är tillgodosedda (prop. 1992/93:257 s. 100). Mot denna bakgrund bör krav på stadfästelse av grunder inte längre förekomma för tredje lands företag.

Hänvisningar till S5-2-1

5.2.2. Beräkning av försäkringspremier och premiereserv i livförsäkringsrörelse

Regeringens förslag: Premiereserven i livförsäkringsrörelse skall som huvudregel beräknas individuellt. En kollektiv beräkningsmetod medges om en sådan metod ger ett resultat som motsvarar det som erhålls vid en individuell beräkning. Bestämmelserna om beräkning av premiereserv skall gälla alla livförsäkringar. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall meddela föreskrifter om högsta tillåtna ränteantagande.

Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstansema: De flesta remissinstansema har tillstyrkt utred- ningens förslag eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har anfört att ett försäkringsbolag som beräknat sin premiereserv efter en räntefot som är högre än den räntefot som inspektionen senare kan komma att fastställa måste genomföra en premiereservförstärkning i sam- band med att räntenivån sänks. Enligt inspektionen kan detta medföra all- varliga ekonomiska problem för bolaget.

EG:s regler: EG:s regler om beräkning av premier och premiereserv återfinns i artikel 19 i tredje livförsäkringsdirektivet resp. artikel 17 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje liv- försäkringsdirektivet.

Premierna för nya försäkringar skall utifrån rimliga försäkringsmatema- tiska antaganden vara tillräckliga för att försäkringsföretaget skall kunna uppfylla alla sina åtaganden och i synnerhet för att kunna skapa tillräck- liga försäkringstekniska avsättningar. Vid den bedömningen får hänsyn tas till alla delar av ett försäkringsföretags ekonomiska situation. Dock får andra medel än premier och därav härrörande avkastning inte syste- matiskt och permanent utnyttjas på sådant sätt att det på lång sikt kan äventyra företagets soliditet.

Hemlandet skall föreskriva regler, så att varje försäkringsföretag skapar tillräckliga försäkringstekniska avsättningar, inklusive premiereserver, i förhållande till företagets hela verksamhet. Regler för storleken på dessa reserver är inte närmare preciserade utan skall fastställas av varje land efter vissa principer som är angivna i direktivtexten. Storleken på avsätt— ningama skall bestämmas efter en tillräckligt försiktig prospektiv försäk- ringsmatematisk metod med beaktande av alla åtaganden för framtiden

och med hänsyn till framtida prernieintäkter. En retrospektiv metod är i vissa fall tillåten. Beräkningen skall innehålla en tillräcklig marginal för ogynnsamma avvikelser från de relevanta faktorerna. Hänsyn skall även tas till den metod som används vid värdering av de tillgångar som svarar mot avsättningarna. Avsättningama skall beräknas separat för varje avtal men en kollektiv beräkning är tillåten om det är troligt att den ger unge- fär samma resultat som en individuell. Enligt direktivet skall hemlandet dessutom fastställa ett maximalt ränteantagande efter vissa principer som är närmare angivna. För unit linked—försäkringar, engångsbetalda försäk- ringar för en tid av högst åtta år, försäkringar utan rätt till återbäring och livränteförsäkringar utan återköpsvärde behöver maximalt ränteantagande inte fastställas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler i 2 kap. 6 & FRL skall grunder upprättas för beräkning av premier och av premiere- serv. I 7 kap. 2 & FRL anges att grunderna skall avse att trygga bolagets förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal och att meddela försäkringar till en kostnad som är skälig med hänsyn till för- säkringens art. I 7 kap. 3 & FRL fastställs närmare vad premiegrundema och premiereservgrundema skall innehålla, nämligen antaganden om död- lighet och andra riskmått, räntefot samt driftskostnader. De får även inne- hålla föreskrifter om särskilda säkerhetstillägg. Antagandena skall, som huvudregel, väljas så att de var för sig kan anses betryggande för det slag av försäkringsrörelse det är fråga om. Det föreskrivs vidare en prospektiv beräkning av premiereserven, dvs. en beräkning som grundar sig på skill- naden mellan kapitalvärdet av framtida utgifter och inkomster. Det skall vara en kollektiv beräkning.

I huvudsak bygger den svenska regleringen i försäkringsrörelselagen på de principer som EG:s regler upptar. På ett par punkter förekommer dock skillnader.

Premiereserven uppfattas enligt FRL som ett kollektivt begrepp. I indi- viduell försäkring beräknar bolagen dock numera premiereserven indivi- duellt för alla försäkringar. EG:s regler anger också som nämnts att premiereserven skall beräknas individuellt. Regeringen anser därför att de svenska bestämmelserna skall ändras på så sätt att som huvudregel en individuell beräkningsmetod skall tillämpas. I överensstämmelse med EG:s regler föreslås en möjlighet att tillämpa en kollektiv beräkning om det ger ett resultat som motsvarar det som erhålls vid en individuell beräkning.

EG:s regler medger undantag från den prospektiva beräkningen och til- låter en retrospektiv beräkning om det kan visas att de försäkringstek- niska skulderna inte blir lägre med en sådan beräkning. Detsamma gäller om en prospektiv beräkning inte kan tillämpas för de aktuella försäk- ringarna. Regeringen anser att användning av en retrospektiv metod bör medges i de fall som anges i direktiven.

Det finns inte några svenska lagregler om högsta tillåtna ränteantagan- den. EG:s regler innebär att sådan ränta skall fastställas. Det är enligt regeringens mening lämpligt att räntan fastställs av regeringen eller av Finansinspektionen. Vissa typer av försäkringar som till sin natur är så-

dana att det inte är nödvändigt att fastställa ett högsta tillåtet ränteanta- gande, behöver, i enlighet med direktivets bestämmelser, inte omfattas av föreskrifterna om högsta tillåtna ränta.

Finansinspeldionen har pekat på att det kan uppstå ekonomiska problem om ett bolag måste genomföra en premiereservförstärkning till följd av att det har berälmat sin premiereserv efter en räntefot som är högre än den som inspektionen senare kan komma att fastställa. Om ett försäkrings- bolag inte klarar av att förstärka premiereserven i tid får inspektionen, enligt regeringens uppfattning, överväga om det föreligger sådana miss- förhållanden som bör föranleda inspektionen att ingripa med de sanktions- möjligheter som lagen erbjuder.

Bestämmelserna om beräkning av premiereserv skall enligt gällande reg- ler upptas i grundema. Det innebär att de inte gäller för de livförsäk- ringar som meddelas utan grunder. Detta är inte förenligt med EG:s reg- ler som gäller för samtliga livförsäkringar. De svenska reglerna bör där- för ändras så att bestämmelsema om beräkning av premiereserv omfattar även icke grundbunden livförsäkring. Bestämmelserna om premieberäk- ning ingår även de i grundema och gäller därför inte icke grundbundna livförsäkringar. EG:s bestämmelser är emellertid på denna punkt mycket allmänna och innebär i princip endast att premiesättningen skall tillgodose att ett bolags soliditet inte hotas. Mot denna bakgrund, och då soliditets- principen är en genomgående ledstjärna i den svenska lagstiftningen även gäller för icke grundburen livförsäkring utan att det explicit anges anser regeringen att någon lagändring inte är nödvändig.

Enligt både svenska regler och EG:s regler skall de olika antagandena vid beräkning av försäkringstekniska skulder bestämmas så att de varför sig är tillräckliga. Enligt 7 kap.. 3 5 andra stycket FRL finns det dock en möjlighet till undantag från detta krav om det i gnmdema finns föreskrif- ter om särskilda säkerhetstillägg som föranleder undantag. Genom sådana uttryckliga säkerhetstillägg kan bolagen ge efter på säkerheten i varje enskilt antagande (som innehåller underförstådda säkerhetstillägg) och an- vända tilläggen för att förstärka. den punkt i systemet där de behövs. Tek— niken innebär därför inte att säkerhetskraven sänks. Regeringen anser därför, i likhet med utredningen, att bestämmelserna i 7 kap. 3 & FRL i detta avseende inte behöver ändras.

Hänvisningar till S5-2-2

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 10.1

5.3. Premiesättning m.m. i trafikförsäkringsrörelse

Trafikförsäkring är enligt 2 & trafikskadelagen (1975:l410) obligatorisk för motordrivna fordon som är registrerade i bilregistret och ej avställda samt för annat motordrivet fordlon som brukas i trafik här i landet. För- säkringen är en ansvarsförsäkring för skada som tillfogas tredje man till följd av trafik med motorfordon. Försäkringen innehåller även ett olycks- fallsförsäkringsmoment för skada på fordonets förare. Försäkringsgivare som enligt 5 & trafikskadelagen fått regeringens tillstånd att meddela tra- fikförsäkring är enligt samma lagrum skyldiga att på begäran meddela

sådan försäkring (kontraheringsplikt). Trafikförsäkring kan meddelas också av utländska försäkringsgivare som förmedlar försäkring här i lan— det genom sekundäretablering och försäkringsgivare hemmahörande inom EES som meddelar försäkring genom gränsöverskridande verksamhet. Kontraheringsplikten omfattar även sådana försäkringsgivare. En motor- fordonsägare som försummar trafikförsäkringsplikten debiteras en särskild trafikförsäkringsavgift, se 31 & trafikskadelagen. Avgiften, som är avse- värt högre än motsvarande trafrkförsäkringspremie, gör det oekonomiskt att köra utan trafikförsäkring.

Riskklassindelning, premieberäkning och principen om pmdulaf'ihet.

Enligt 1 & tredje stycket trafikförsäkringsförordningen (1976:359) bemyn- digas Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om indelning i riskklasser.

Premie för trafikförsäkring får enligt 2 5 första stycket trafikförsäk- ringsförordningen inte bestämmas till högre belopp än som med erforder- lig säkerhet kan anses svara mot den risk försäkringen är avsedd att täcka med tillägg för nödvändiga omkostnader. Enligt 2 5 andra stycket bemyn- digas Finansinspektionen att meddela närmare föreskrifter om beräkning- en av nödvändiga omkostnader.

Med stöd av bemyndigandena i trafikförsäkringsförordningen har till- synsmyndigheten meddelat föreskrifter om indelning i riskklasser (BFFS 1988:6). Föreskrifterna anger också vilken premiedifferentiering som skall tillämpas mellan olika bonusklasser. Bestämmelser om riskklassin- delning och bonus har funnits i många år. De har under årens lopp utvid- gats och allt mer förfinats. År 1970 fick de den utformning som i huvud- sak gäller fortfarande.

Varje trafikförsäkringsgivare är skyldig att tillämpa samma tariffsystem för beräkning av trafrkförsäkringspremie. Riskklassindelning innebär till en början indelning i vissa fordonsklasser; privat personbil, buss, traktor etc. Inom ramen för de angivna fordonsklassema får indelning i under— grupper göras så långt det kan anses motiverat med hänsyn till riskskill- nader inom klassen. Bl.a. upptas ofta brandbil och husbil i särskilda undergrupper. För varje fordonsklass beaktas därefter i viss mån skilda förhållanden som riskpremien är beroende av. För personbil avsedd för privat bruk är riskpremien beroende av fyra förhållanden, nämligen geo- grafisk zon, årlig körsträcka, bilmärke (där bilmärken, biltyper och års— modeller inplaceras efter den risk de bedöms representera i trafrkförsäk— ringshänseende) och bonus till följd av att försäkringen varit skadefri under viss tid. Bonusklassningen innebär att samtliga bolag skall tillämpa en enhetlig bonusskala. Om försäkringsskyddet flyttas över till ett annat bolag placeras försäkringen i den bonusklass som skulle gällt i det tidi— gare bolaget. Sådan överföring av bonusrätten får dock endast ske vid för— säkringens årsförfallodag eller, om en försäkring varit vilande, tidigast en månad efter det att försäkringen blev vilande eller, oberoende av års— förfallodag, efter det att skada inträffat. Överföring av bonusrätten i sam—

band med byte av fordon får enligt gällande ordning däremot inte ske. Avvikelse från den föreskrivna riskklassindelningen får efter inspek- tionens medgivande göras endast om det föreligger särskilda skäl. Till- synsmyndigheten har också meddelat föreskrifter om beräkning av pre- mier för direkt trafikförsäkring (BFFS 1988139), där en formel för beräk— ning av genomsnittspremien inom olika fordonsklasser ges samt fastslås hur hög denna premie får vara. i termer av riskpremie (förväntat skade- belopp per årsförsäkring).

Inspektionens föreskrifter om riskklassindelning och premieberäkning anses vara en detaljerad avvägning mellan den försäkringsmässiga utjämning som behövs och den enskilde försäkringstagarens krav på en skälig premie.

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv gäller en princip om pro- duktfrihet (se avsnitt 6.3). Den principen innebär bl.a. att det är i för- säkringstagarnas intresse att ha tillgång till största möjliga utbud av för— säkringsprodukter och att försäkringsgivarna i sin utveckling av försäk- ringsavtal inte skall hindras av detaljerade föreskrifter i den nationella regleringen. Försäkringsutredningen har utförligt diskuterat om funktio- nen och syftena bakom den svenska regleringen av trafrkförsäkringspre- mier är sådana att regleringen kan behållas med stöd av principen om det allmänna bästa (se Försäkringsrörelse i förändring 2, SOU 1993:108 5. 112—118). Innebörden av begreppet det allmänna bästa behandlas i avsnitt 6.3. Inom ramen för sin analys av om den nuvarande regleringen kan behållas med stöd av det allmänna bästa tar utredningen upp de gäl- lande reglernas betydelse för kimdens möjlighet att jämföra olika försäk- ringsvillkor, Finansinspektionens kontrollmöjligheter, grunderna för beräkning av trafikförsäkringsavgiften, bilfabrikantemas säkerhetstänkan- de samt bonussystemet. Utredningen diskuterar även frågan om ett upp- hävande av den nuvarande regleringen kan leda till att högriskkunder får svårt att teckna försäkring till en premie som de finner överkomliga och att antalet oförsäkrade fordon därför kan komma att öka. Utredningens analys leder fram till slutsatsen att föreskrifterna om riskklassindelning och premieberäkning knappast kan motiveras av principen om det all- männa bästa och att de därför bör slopas. Enligt utredningen bör även be- myndigandena för Finansinspektionen i l & tredje stycket och 2 5 andra stycket trafikförsäkringsförordningen att meddela sådana föreskrifter tas bort.

Vid remissbehandlingen av Försäkringsutredningens delbetänkande har bl.a. följande synpunkter framförts. TCO och Sveriges Motorcyklisters Centralorganisation anser att det finns risk för att högriskkunder kan komma att drabbas av högre premienivåer vid en friare premiesättning som kan leda till ett större antal oförsäkrade fordon i trafiken. Motorför- arnas Helnylderhetsfärbund har framhållit det nuvarande systemets posi- tiva effekt på biltillverkamas säkerhetstänkande. Länsförsäkringsbolagens förening har samma uppfattning och framhåller att riksdagen prioriterat trafiksäkerheten mycket högt. Flera remissinstanser har påtalat den skade- förebyggande effekt som bonusklassningen innebär. Motorbranschens Riksförbund anser att det är angeläget att reglerna om bonusöverföring

ändras så att sådan får ske i samband med bilbyte då det också är natur- ligt att ompröva valet av försäkringsbolag. Länsförsäkringsbalagensföre— ning har här pekat på det faktum att möjligheten att byta försäkringsbolag i samband med bilbyte ger en över tiden kvarstående kostnadsökning för konsumenten. Försäkringsförbundet har framfört den uppfattningen att EG:s krav på produktfrihet innebär att man måste tillåta byte av försäk- ringsbolag under pågående premieperiod vid bilbyte, även med beaktande av den effekt en sådan rätt kan få på kostnaderna för försäkringen.

Beräkningen av trafikförsäkringsavgiften bygger på den nuvarande risk- klassindelningen. Finansinspektionen anser därför att mer ingripande änd- ringar i riskklassindelningen inte kan göras förrän bestämmelserna om tra- fikförsäkringsavgiftens beräkning har ändrats.

De remissinstanser som anser att det nuvarande systemet för riskklas- sindelning och premieberäkning bör behållas har som stöd för sina stånd- punkter anfört omständigheter som Försäkringsutredningen behandlat i sitt betänkande. Utredningen har i betänkandet funnit att dessa omständig- heter inte är sådana att de kan motivera att den nuvarande regleringen av trafrkförsäkringspremier behålls med stöd av principen om det allmänna bästa.

Förhandsanmälan av premiesatser

Innan en försäkringsgivare börjar driva trafikförsäkringsrörelse skall enligt 1 5 första stycket trafikförsäkringsförordningen(1976:359) upp- gifter lämnas till Finansinspektionen om de premiesatser som skall tilläm- pas för trafikförsäkring. Om försäkringsgivaren ändrar de premiesatser som angetts i uppgiften till Finansinspektionen, skall försäkringsgivaren enligt 1 5 andra stycket genast anmäla detta till inspektionen och ange an- ledning till ändringen. En sådan förhandskontroll av premier i trafrkför— säkringsrörelse har gällt sedan trafikförsäkringen blev obligatorisk. På grund av försäkringsplikten har det ansetts särskilt viktigt att premierna kontrolleras ur skälighetssynpunkt innan de börjar tillämpas.

Enligt artikel 8.3 i första skadeförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet) och artikel 29 i tredje skadeförsäkringsdirektivet gäller ett förbud mot föreskrifter om förhands- godkännande eller löpande anmälningsskyldighet av allmänna eller sär- skilda försäkringsvillkor, premietariffer m.m. För obligatorisk försäkring får man emellertid enligt artikel 30.2 i tredje skadeförsäkringsdirektivet kräva att allmänna och särskilda försäkringsvillkor ges in till tillsynsmyn- digheten innan de börjar tillämpas. Efter inlämnandet skall bolaget dock kunna meddela försäkringar utan att behöva invänta myndigheternas granskning.

Den sistnämnda direktivbestämmelsen innebär enligt Försäkringsutred— ningen att det i och för sig skulle vara förenligt med EG:s ordning att behålla kravet på förhandsanmälan av premiesatser. Utredningen konsta- terar emellertid att motiven för en särbehandling av trafikförsäkringen allmänt sett minskat i betydelse, och att detta även gäller tillsynen över

premiesättningen (se s. 121). Kravet på förhandskontroll bör utan att för- säkringstagarintresset eftersätts kunna ersättas med kontroll i efterhand och därmed närma sig den kontroll som görs av annan skadeförsäkring. Mot den bakgrunden har utredningen inte funnit skäl att behålla kravet på förhandsanmälan av trafrkförsäkringspremier. Utredningen har därför föreslagit att bestämmelserna om detta i l & första och andra styckena i trafikförsäkringsförordningen hör upphävas.

Regeringens bedömning

Regeringen har förståelse för de farhågor som vissa remissinstanser gett uttryck för med anledning av Försäkringsutredningens reformförslag. Far- hågoma bör dock inte överdrivas. Regeringen anser att det är av värde om en ökad produktfrihet på tmfikförsäkringsområdet kommer till stånd. Regeringen delar även i övrigt Försäkringsutredningens bedömning. De nuvarande bestämmelserna om riskklassindelning, premieberäkning och förhandsanmälan av premiesatser bör därför upphävas. För att åstad- komma detta krävs ändringar i trafikförsäkringsförordningen. Däremot behöver inga lagändringar göras. Regeringen avser att genomföra än- dringarna i trafikförsäkringsfömrdningen i samband med att förevarande lagstiftningsärende slutförs.

Hänvisningar till S5-3

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 6.3

5.4. Försäkringsklasser

Det första livförsäkringsdirektivet innebär att vissa speciella verksamhets- former inte behöver införlivas i det svenska koncessionssystemet (klas- serna V-IX i bilaga till direktivet). Så har heller inte skett. I proposition 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet (s. 106 och 107) uttalades att den rättsliga karaktären samt den civilrättsliga och skatterättsliga behandlingen av verksamhetsformema enligt klasserna V och VI (tontiner och capital redemption) borde bli föremål för ytterligare utredning. Det föredragande statsrådet avsåg att senare återkomma i frågan. Även de verksamhets- former som avses i klasserna VII-IX borde enligt propositionen tills vidare hållas utanför det svenska koncessionssystemet. Finansinspektionen har i sitt remissvar över internpromemorian aktua- liserat frågan om inte vissa av dessa verksamhetsformer enligt det första livförsäkringsdirektivet nu bör föras in i det svenska koncessionssystemet. Av verksamhetsformema enligt klasserna V-IX enligt bilagan till första livförsäkringsdirektivet får, enligt det andra livförsäkringsdirektivet (artikel 10), tontiner och capital redemption tillhandahållas genom gräns- överskridande verksamhet om försäkringsgivaren har auktorisation för sådan verksamhet i sitt hemland. En försäkringsgivare från ett EES—land kan därför redan i dag marknadsföra dessa produkter i Sverige genom gränsöverskridande verksamhet (se nuvarande 2 kap. 3 & tredje stycket

LEF). Införlivandet av det tredje livförsäkringsdirektivet innebär att en försäkringsgivare från ett EES-land, genom sekundäretablering och gräns- överskridande verksamhet, utan svenskt tillstånd här kan tillhandahålla alla produkter som hemlandsauktorisationen omfattar.

För att undvika diskriminering av svenska försäkringsbolag anser Finansinspelaionen att det bör övervägas om inte de aktuella verksam- hetsformema skall införlivas helt eller till viss del i det svenska systemet. I varje fall bör, enligt inspektionen, svenska bolag få möjlighet att be- driva verksamheterna i de länder där det är tillåtet enligt den nationella lagstiftningen.

Den utredning angående tontiner och capital redemption som regering- en aviserade i proposition 1992/93z257 har emellertid ännu inte genom- förts. Ytterligare överväganden krävs också i fråga om de verksamhets- former som avses i klasserna VII-IX.

Det skulle inte vara förenligt med den tredje generationens direktiv att, som Finansinspektionen i sista hand föreslagit, låta svenska försäkrings- bolag bedriva verksamheterna endast i de EES-länder där försäkringsklas- sema är tillåtna. En auktorisation skall gälla inom hela EES och ge ett företag rätt att bedriva verksamhet där med stöd av etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster (se artikel 7.1 i första livförsäk- ringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 4 i tredje livförsäkringsdirek- tivet).

Det sagda innebär att regeringen inte är beredd atti detta sammanhang genomföra den reformering som Finansinspektionen förordat. Regeringen aVSer emellertid att återkomma till frågan.

5.5. Placeringsregler m.m.

Hänvisningar till S5-5

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 5.5.5

5.5.1. Utgångspunkter

Gällande placeringsregler m.m.

Gällande placeringsregler för försäkringsbolag omfattar livförsäkringar. Skadeförsäkringsverksamhet är endast i mindre utsträckning underkastad placeringsregler.

Livförsäkringsbolagens placeringsregler är ett uttryck för soliditetsprin- cipen, dvs. att försäkringsgivaren alltid skall kunna fullgöra sina förplik- telser gentemot försäkringstagare enligt ingångna avtal. Lirförsäkrings- bolagens placeringar regleras i 7 kap. 9 och 9 a 55 FRL. Ett belopp mot- svarande försäkringstekniska skulder för livförsäkringar skall alltid, dvs. vid varje tidpunkt, redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. De för- säkringstekniska skulderna kan sägas vara summan av bolagets bindande åtaganden. Vad som skall tas upp som försäkringstekniska skulder anges i 7 kap. 1 5 FRL, se vidare avsnitt 5.5.3 nedan. Huvuddelen (80 procent) av de medel som svarar mot försäkringstekniska skulder skall placeras i tillgångar som ansetts särskilt säkra (bl.a. statsobligationer, obligationer

emitterade av kreditinstitut och fast egendom). Resterande 20 procent får bolagen placera i vilket tillgångsslag de vill med undantag för aktier. Denna resterande del kallas den fria sektorn.

Motsvarande regler gäller (med något undantag) även i fråga om pre- miereserven för långa skadeförsäkringar, dvs. sådana som meddelats för längre tid än tio år. Premiereserven är bolagets ansvar för löpande för- säkringar.

För övrig skadeförsäkring infördes den 1 januari 1994 en allmänt for- mulerad placeringsregel, som ett led i harmoniseringen till det första skadeförsäkringsdirektivet. Regeln innebär att medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall placeras med hänsyn till det slag av försäkringsverksamhet som försäkringsbolaget bedriver, varvid risken för framtida växlingar i tillgångarnas avkastning och värde samt risken för valutakursförluster skall beaktas.

Värderingen av tillgångar för täckande av de försäkringstekniska skul- derna (eller premiereserven) skall, med vissa undantag, göras med till- lämpning av samma värderingsregler som vid årsredovisning m.m. för försäkringsbolag. Undantagen avser fastigheter och aktier i fastighets— bolag.

Tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall som huvudregel finnas i Sverige.

Livförsäkringstagare (och försäkringstagare i lång skadeförsäkring) har en särskild förmånsrätt i de tillgångar som motsvarar de försäkringstek- niska skuldema. Förmånsrätten. grundas på ett register som försäkrings— bolagen skall föra över dessa tillgångar.

För alla försäkringsbolag gäller dessutom en regel som innebär att ett försäkringsbolag inte får äga större andel av aktierna i ett enskilt bolag än som motsvarar fem procent av det totala röstvärdet, den s.k. fempro- centsregeln (7 kap 17 & FRL). Finansinspektionen kan medge dispens från regeln. Förvärv av aktier i finansiella företag har undantagits från fempmcentsregelns begränsning. Större engagemang i sådana företag är tillåtna inom vissa ramar om de är av organisatorisk karaktär (7 kap. 17 a & FRL). Femprocentsregeln och undantagsregeln för finansiella för- värv gäller hela försäkringsbolagets verksamhet och avser alltså inte bara tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder.

I fråga om livförsäkringar gäller en valutamatchningsregel som i prin- cip innebär att försäkringstekniska skulder i en viss valuta skall motsvaras av tillgångar i samma valuta. Valutamatchningsregeln omfattar inte den fria sektorn. För långa skadqförrräkringar gäller motsvarande valutamatch- ningsregler beträffande premiereserven. Beträffande övriga skadeförsäk- ringar infördes den 1 januari 1994 en valutamatchningsbestämmelse i samband med införlivandet av första och andra generationens försäkrings- direktiv.

För utländska försäkringsföretag som bedriver verksamhet här i landet gäller i stor utsträckning motsvarande regler som för svenska försäkrings- bolag.

Gällande lagstiftning innehäller inget generellt förbud för försäkrings- bolagen att ta upp lån. Bolagens upplåningsmöjligheter är ändå begrän-

sade till följd av den tolkning som gjorts av förbudet mot annan rörelse i 1 kap. 3 & FRL. Dessutom får inte försäkringsbolag ge ut konvertibla skuldebrev och, beträffande livförsäkringsbolag, vinstandelsbevis.

EG:s regler

EG:s regler avseende försäkringsbolagens placeringar finns framför allt i tredje generationens försäkringsdirektiv. Placeringsregler gäller både skadeförsäkrings- och livförsäkringsverksamhet. Regelsystemen är i stort sett identiska. Placeringsreglema gäller endast för de medel som mot- svarar de försäkringstekniska skulderna (enligt den svenska översätt— ningen "tekniska avsättningar").

Direktiven innehåller till att börja med en allmän regel som innebär att vid valet av de tillgångar som svarar mot de tekniska avsättningama skall hänsyn tas till den typ av försäkringsrörelse som företaget bedriver. Till- gångamas risk, avkastning och likviditet skall beaktas. Vidare skall för- säkringsföretaget se till att tillgångsportföljen är väldiversitierad, dvs. att riskerna är spridda på ett lämpligt sätt.

Denna övergripande regel kompletteras med relativt omfattande bestäm- melser av detalj- och riktlinjekaraktär. Direktiven innehåller en lista över sådana slag av tillgångar som kan accepteras för täckande av tekniska av- sättningar. Vidare betonas i direktiven vikten av att medlemsländerna inte passivt anpassar den nationella lagstiftningen till EG:s minimikrav. Län- derna skall fastställa mer detaljerade regler för valet av acceptabla till- gångar. Medlemsländerna kan uppställa strängare krav på de tillgångar som skall täcka tekniska avsättningar, varför listan över tillåtna tillgångs- slag inte behöver accepteras i sin helhet. Direktiven anger vidare en rad principer som skall gälla i fråga om bl.a. värdering av tillgångar, säker- hetskrav, behandling av derivatinstrument, likviditetskrav och koncem- genomlysning.

Direktiven innehåller även begränsningsregler för enskilda investeringar (enhandsengagemang) och vissa typer av tillgångar. Bl.a. får värdepapper från samma emittent som huvudregel motsvara högst fem procent av de tekniska avsättningarna. Begränsningsreglerna är relaterade till de tek- niska avsättningarna brutto, dvs. utan hänsyn tagen till eventuell avgiven återförsäkring. Medlemsländerna skall fastställa ytterligare begränsnings- regler, utöver dem som anges i direktiven. För det ändamålet anges olika riktlinjer, som t.ex. att tillgångsportföljen skall vara väldiversifierad, riskfyllda tillgångar bör behandlas med återhållsamhet och att illikvida tillgångar bör hanteras med försiktighet. Vidare anges att medlemsländer- na under vissa förhållanden skall behandla tillgångar mer restriktivt än annars. Detta gäller bl.a. lån utan säkerhet och värdepapper som inte om- sätts på någon reglerad marknad.

Enligt en särskild undantagsregel får 40 procent av tillgångarna som täcker de tekniska avsättningama placeras i värdepapper från samma emit— tent under vissa förutsättningar. Det emitterande institutet måste stå under

särskild tillsyn för skydd av obligationsinnehavama. Dessa skall också ha en särskild förmånsrätt i händelse av institutets fallissemang.

Tillgångama skall som huvudregel vara lokaliserade inorn gemenskapen om, beträffande Skadeförsäkring, risken är belägen inom gemenskapen eller, i fråga om livförsäkring, verksamheten utövas där. Medlemsstater- na får inte kräva att försäkringsföretagen har tillgångarna lokaliserade i en viss medlemsstat.

Andra skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet innehåller regler om valutamatclrning som bl.a. innebär att tillgångar som svarar mot tekniska avsättningar till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras.

De redovisade direktivbestärnmelsema gäller försäkringsgivare med huvudkontor inom gemenskapen. Hemlandets placeringsregler skall gälla för försäkringsgivarens verksamhet inom hela gemenskapen.

I första generationens direktiv finns vissa placeringsregler för inom gemenskapen etablerade filialer eller agenturer till försäkringsgivare med huvudkontor utanför gemenskapen (tredj elandsföretag). Dessa regler inne- bär i korthet att filialen eller agenturen skall lyda under de nationella placeringsreglema i den medlemsstat där filialen eller agenturen är etable- rade. Agenturens eller filialens tillgångar (som motsvarar tekniska av- sättningar) skall vara lokaliserade inom medlemsstatens territorium.

Placeringspmmemorian

Lars Nyberg har på regeringens uppdrag utarbetat en promemoria med förslag till nya placeringsregler för försäkringsbolag (placeringspmmemo- rian). I promemorian förs mot bakgrund av finansiell teoribildning en principdiskussion om hur olika risker i försäkringsrörelsen ger upphov till olika placeringsstrategier. Diskussionen utmynnar i vissa slutsatser i fråga om försäkringsbolagens kapitaltörvaltning. Med utgångspunkt i att en placeringsstrategi skall vara riskrninimerande bör karaktären på tillgångar och skulder vara likformig. Valet av tillgångar bör således styras av arten av de försäkringstekniska skulderna, dvs. av vilka slags försäkringar som bolaget meddelat. I det hänseendet skiljer sig livförsäkringsbolag från skadeförsäkringsbolag på så sätt att livbolagens åtaganden ofta är mer långfristiga än skadebolagens. Enligt promemorian bör därför placerings- horisonten i ett livbolag normalt överstiga den i ett skadebolag. I pm- memorian ges exempel på hur denna skillnad bör påverka valet av till- gångsslag. Vidare framhålls vikten av att tillgångsportföljer skall vara väldiversilierade, såväl inom som mellan olika tillgångsslag. Genom diversifiering minskas risken för att förluster på enskilda placeringar får alltför stort genomslag på ett försäkringsbolags finansiella stabilitet.

Dessa slutsatser är grunden för huvudprincipema i de fortsatta över- vägandena och förslagen i promemorian. De principer som avses är de så kallade matchnings- och diversifieringsprincipema som kommer att be- skrivas i det följande (avsnitt 5.5.5).

Förslagen i promemorian bygger på att placeringsreglema tillämpas på de försäkringstekniska skulderna enligt en vidare definition än den gällan- de och vidare att tillgångarna tas upp till marknadsvärdet och inte som nu till bokfört värde. Enligt promemorian är marknadsvärdet den bästa ut- gångspunkten då man uppställer riskspridningsregler.

Promemorians förslag innehåller, i linje med tredje generationens di- rektiv, en inledande allmän placeringsregel som syftar till att ge uttryck för de grundläggande matchnings— och diversifieringsprincipema.

Med utgångspunkt i direktivens regler görs därefter en kategorisering av tillgångarna som i huvudsak bygger på generella uppskattningar om hur riskfyllda tillgångarna är. Riskantagandena återspeglas i begräns- ningsregler som föreslås för de olika tillgångskategorierna. Begränsnings- regler för enhandsengagemang föreslås komma till uttryck genom en all- män övergripande regel, medan detaljregleringen, enligt promemorian, bör ske i myndighetsföreskrifter. Försäkringsbolagen skall upprätta rikt- linjer för sina placeringsstrategier. I fråga om lokalisering av tillgångar och valutamatchning föreslås regler som syftar till att införliva EG:s be- stämmelser. Promemorian innehåller även förslag till ändringar som inte är föranledda av EG-harmonisering, nämligen förbud mot utfärdande av garantiförbindelser. Vidare föreslås fempnocentsregeln och undantags- regeln om förvärv av finansiella företag bli upphävd.

Regeringens överväganden

Regeringen ansluter sig till den principiella syn på försäkringsbolagens medelsförvaltning som kommer till uttryck i placeringspromemorian och till huvudinriktningen i flertalet av de förslag som läggs fram i pro- memorian.

Grundtanken med placeringsreglema bör vara, som framhålls i place- ringspromemorian, att tillgångarna skall placeras med beaktande av för- säkringsrörelsens art. En matchning av tillgångar och skulder skall efter- strävas. Detta innebär exempelvis att realtillgångar, såsom aktier och fastigheter, och även fastförräntande långfristiga obligationer i normalfal- let är mer lämpade att täcka långfristiga åtganden än kortfristiga åta- ganden. För att täcka kortfristiga åtaganden torde det normalt vara lämp- ligt att använda kortfristiga räntebärande tillgångar i stor utsträckning. Kapitalförvaltningen bör dessutom präglas av ett "portföljtänkande". Det är helheten i tillgångsmassan som är av avgörande betydelse vid bedöm- ning av risknivån och förväntad avkastning på tillgångarna. Genom att sprida investeringarna över ett stort antal tillgångar kan bolagen minimera den risk som är förknippad med att investera i en enskild tillgång.

Regeringens förslag awiker från placeringspromemorians i några hän- seenden. Detta gäller bl. a. placeringsreglemas tillämpningsområde. De nuvarande placeringsreglema för livförsäkringsbolag tillämpas på till- gångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Återbäring som inte tilldelats försäkringstagarna ingår inte i de försäkringstekniska skul- derna. Placeringspromemorian utgår från att de föreslagna placeringsreg—

lerna skall tillämpas på en uwidgad definition av försäkringstekniska skulder, som innefattar även återbäring som i någon mening förespeglats försäkringstagarna. Som kommer att framgå av avsnitt 5.5.3 är regering- en inte beredd att i detta sammanhang ändra definitionen av de försäk- ringstekniska skulderna eller på annat sätt utvidga placeringsreglemas tillämpningsområde.

Regeringens förslag om begränsningar för olika tillgångsslag skiljer sig på vissa punkter från placeringspromemorian. Den något snävare gräns- dragning som regeringen gjort i fråga om placeringar i tillgångsslagen aktier och fastigheter hänger samman med att placeringsreglemas tillämp- ningsområde inte fått sådan omfattning som förutsatts i placeringsprome- morian. De fria medlen som inte omfattas av placeringsrestriktioner är alltså större enligt regeringens förslag än enligt promemorians utgångs- punkter. Dessa förhållanden kan komma att ändras när Försäkringsutred- ningens slutbetänkande blir föremål för lagstiftningsåtgärder. I det sammanhanget kan även frågan om en höjning av gränserna för tillåtet innehav av aktier och fastigheter komma att övervägas.

Regeringen föreslår inte, till skillnad från placeringspromemorian, att marknadsvärdering skall gälla för täckande av de försäkringstekniska skul- derna eller vid tillämpning av de olika begränsningsregler som är rela- terade till storleken på de försäkringstekniska skulderna. De närmare motiven till detta ställningstagande utvecklas i avsnitt 5.5.4 nedan.

Till skillnad mot promemorians förslag har regeringen valt att behålla femprocentsregeln och undantagsregeln för förvärv av finansiella företag. Regeringen anser att dessa regler inte bör avskaffas utan att frågan om alternativa begränsningar av försäkringsbolags innehav av majoritetspos- ter i andra företag utretts närmare.

Lagtexten har i regeringens förslag utformats på ett något avvikande sätt, i förhållande till promemorians förslag, i syfte att göra den ganska komplicerade regleringen mer slznikturerad och lättare att överblicka.

I enlighet med placeringspromemorians förslag införs begreppet "skuld- täckning", som en motsvarighet till det nuvarande uttryckssättet att ett "belopp motsvarande försäkringstekniska skulder" alltid skall redovisas i vissa slag av tillgångar. Det nya begreppet är språkligt lätt att hantera och beskriver enligt sin lydelse i sig tydligt det grundläggande syftet bakom bestämmelserna.

Hänvisningar till S5-5-1

5.5.2. Institut som omfattas av placeringsreglema

Regeringens förslag: De nya placeringsreglema skall gälla för sven- ska skadeförsäkrings- och livförsäkringsbolag som bedriver direkt försäkringsrörelse. Placeringsreglema skall däremot inte gälla för försäkringsbolag som endast bedriver återförsäkringsrörelse. Utländ— ska försäkringsföretag med säte utanför EES skall omfattas av de nya placeringsreglema i fråga om verksamheten i Sverige. Gällande placeringsregler för utländska försäkringsgivare med säte inom EES

upphävs.

Placeringsreglema skall, med visst undantag, även gälla för för- säkringsbolag som meddelar livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder (unit linked-försäkringar).

Understödsföreningar får möjlighet att, efter medgivande av Finansinspektionen, tillämpa de nya placeringsreglema för försäk-

ringsbolag.

Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Promemorian innehåller dock inget förslag rörande understödsföreningar. Intempromemorians förslag omfattar försäkringsgivare med säte inom EES och överensstämmer i den delen med regeringens förslag. Remissinstansema: Remissinstansema har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Finansinspektionen har dock anfört att under- stödsförenin'garna på vissa områden inte kan konkurrera på lika villkor som försäkringsbolag. Inspektionen anser därför att en ändring bör komma till stånd för föreningarnas del. Flera understödsföreningar, Pressens Pensionskassa, Försäkringsföreningen för det Statliga Området (FSO), Försäkringsbranschens Pensionskassa, F örsäkringsföreningen får fönväkringskasseområdet (FFO), Pensionskassanför Svenska Ybbaks AB:s Förvaltningspersonal Försäkringsförening, Sparinstitutens Pensionskassa Försäkringsförening, Konsumentkooperationens Pensionskassa, försäk- ringsförening, Arkitelaernas Pensionskassa och Sveriges Köpmannaför— bunds Pensionskassa, har gemensamt framhållit att lagen om understöds- föreningar skyndsamt bör revideras, i vart fall beträffande placerings- reglema, och att en ändring bör träda i kraft samtidigt som nya place- ringsregler för försäkringsbolag börjar gälla. Understödsföreningama har dessutom anfört att de bör ges samma möjligheter till medelsplacering som försäkringsbolagen och att ett bibehållande av nuvarande regler kommer att medföra minskat intresse för nyetablering av understödsföre- ningar. Detta förhållande är, enligt föreningarna, inte önskvärt eftersom dessa i övrigt bedriver en framgångsrik och kostnadseffektiv verksamhet. EG:s regler: Både första skadeförsäkringsdirektivet och första livför- säkringsdirektivet rör rätten att starta och driva direkt försäkringsverk- samhet, se artikel 1 i båda direktiven (se även artikel 2 i tredje generatio- nens direktiv). I första generationens försäkringsdirektiv anges vilka associationsformer ett försäkringsföretag får ha i de olika medlemsländer-

na (se artikel 8 i första generationens försäkringsdirektiv i dess lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet). Av anslutningsfördraget till EG följer att för- säkringsdirektiven för svensk del är tillämpliga på försäkringsaktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag och understödsföreningar. Första generatio- nens försäkringsdirektiv innehåller regler för inom gemenskapen etable- rade agenturer eller frlialer till företag med huvudkontor utanför gemen- skapen (artikel 24 i första slcadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet). Dessa regler har inte ändrats genom den andra eller tredje generationens direktiv. Reglerna innebär bl.a. att en medlemsstat skall se till att agenturen eller filialen har tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningama och att den lag som gäller i respek- tive medlemsstat skall tillämpas vad gäller vilka tillgångsslag som får användas för skuldtäckning.

Gällande rätt: Livförsäkringsbolagens placeringsregler återfinns i 7 kap. 9 och 9 a 55 FRL. Enligt 9 5 skall ett belopp motsvarande försäk- ringstekniska skulder alltid redovisas i vissa slag av tillgångar (se avsnitt 5.5.3). För s.k. långa skadeförsäkringar skall motsvarande placeringsreg- ler tillämpas i fråga om redovisning av premiereserven (bolagets ansvarig- het för löpande försäkringar). Den 1 januari 1994 infördes en allmän placeringsregel av provisorisk natur även för övriga skadeförsäkringars del (7 kap. 10 å andra stycket FRL).

De nuvarande placeringsreglema för svenska försäkringsbolag gäller både direkt försäkringsverksamhet och återförsäkringsverksamhet. I 1 kap. 10 & FRL finns dock en dispensmöjlighet i fråga om återförsäk- ringsverksamhet som är så allmänt utformad att det är teoretiskt möjligt att ge dispens från samtliga bestämmelser i FRL.

Den svenska regleringen av utländska försäkringsbolags verksamhet här i landet omfattar endast direkt försäkring (38 5 lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, LUF och 1 kap 1 & LEF).

Enligt 8 5 lagen (1989:1079) om livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder undantas s.k. fondförsäkringsbolag från placerings- reglema i FRL på så sätt att bolagen får placera i andra slag av tillgångar än de som anges i 7 kap. 9 & FRL, t.ex. aktier. Bestämmelsen tillkom mot bakgrund av att de finansiella riskerna är förhållandevis små i fond- försäkringsbolag eftersom riskerna i huvudsak bärs av försäkringstagama (se prop. 1989/90:34 s.90).

För understödsföreningama gäller placeringsbestämmelsema i 24 5 lagen (1972:262) om understöc'lsföreningar. Reglerna är i allt väsentligt likalydande med de som gäller för livförsäkringsbolag.

Skälen för regeringens förslag: Tredje generationens försäkringsdirek- tiv innebär att direktivens placeringsregler måste införlivas i den svenska lagstiftningen i fråga om svenska skadeförsäkringsbolag och livförsäk- ringsbolag som driver direkt försäkringsverksamhet.

För skadeförsäkringsbolag innebär de nya reglerna väsentligt ändrade förutsättningar för placering av bolagens tillgångar, eftersom nuvarande regelverk i mycket liten omfattning styr placeringsverksamhéten för

annan Skadeförsäkring än s.k. lång Skadeförsäkring. De nya reglerna inne- bär begränsningar både vad gäller val av tillgångar och möjligheten att ha stora enhandsengagemang. Det är av väsentlig betydelse att risk- begränsande regler för placeringsverksamheten kommer att gälla för skadeförsäkringsbolagens totala verksamhet.

Direktiven är, som nämnts, inte tillämpliga på återförsäkringsverksam— het. Frågan är om och i så fall i vilken utsträckning de nya EG-harmoni- serade placeringsreglema ändå bör omfatta svenska försäkringsbolags åter- försäkringsrörelse.

Enligt placeringspromemorians förslag skall försäkringsbolag som en- bart meddelar återförsäkring inte omfattas av de nya placeringsreglema. I promemorian anförs att försäkringstagarna på återförsäkringsmarlcnaden är försäkringsföretag som måste anses ha tillräcklig kapacitet och kunskap för att själva skaffa sig den information som är nödvändig för att ingå försäkringsavtal. Enligt promemorian saknas därför motiv för en regle- ring av rena återförsäkringsbolag.

Det kan få allvarliga konsekvenser för ett (direkt) försäkringsbolag och dess kunder om ett återförsäkringsbolag inte kan fullgöra sina åtaganden enligt återförsäkringsavtal med det förstnämnda bolaget. Det kan därför, enligt regeringens mening, finnas fog för att införa placeringregler även för försäkringsbolag som enbart bedriver återförsäkringsverksamhet. Det är emellertid inte självklart att sådana placeringsregler skall utformas på samma sätt som de regler som i detta lagstiftningsärende föreslås för direktförsäkringsbolag. Till saken hör att rena återförsäkringsbolag i flera länder inte alls omfattas av tillsyn och placeringsregler. Ett förslag om placeringsregler för svenska rena återförsäkringsbolag skulle kräva över- väganden och beredning som faller utanför ramen för förevarande lag— stifmingsärende. Regeringen är därför inte beredd atti detta sammanhang föreslå placeringsregler för försäkringsbolag som uteslutande driver återförsäkringsverksamhet.

I fråga om försäkringsbolag som bedriver både direkt försäkringsrörelse och återförsäkringsverksamhet (blandad verksamhet) gör regeringen föl- jande bedömning. En riskfylld hantering av de medel som härrör från återförsäkringsrörelsen skulle kunna leda till förluster som drabbar för- säkringstagare inom den direkta försäkringsrörelsen. Regeringen anser därför att, för bolag med blandad verksamhet, även återförsäkringsrörel- sen skall omfattas av de nya placeringsreglema.

För utländska försäkringsföretag med säte utanför EES gäller enligt LUF i dag i stort sett samma placeringsregler som för svenska försäk- ringsbolag. Detta överensstämmer med alltjämt gällande bestämmelser i första generationens direktiv (se ovan). I enlighet med dessa bestäm- melser bör, enligt regeringens mening, reformeringen av placeringsreg- lema även omfatta sädan utländska försäkringsföretag i fråga om deras verksamhet här i landet. Däremot bör, som hittills, de utländska för- säkringsföretagens återförsäkringsrörelse inte omfattas av någon regle- rmg.

Beträffande försäkringsgivare med säte inom EES innebär den tredje generationens försäkringsdirektiv att hemlandets EG-harmoniserade place-

ringsregler gäller för försäkringsgivarens verksamhet inom hela EES. Verksamheten kommer även att stå under tillsyn av behörig myndighet i hemlandet. Svenska placeringsregler skall alltså inte tillämpas på dessa försäkringsgivare. De nu gällande placeringsreglema för sådana försäk- ringsgivare bör upphävas.

Fandförsäkringsbolag

En särskild fråga är hur fondförsäkringsbolag skall behandlas i place- ringshänseende i fråga om medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Enligt 8 5 lagen (1939: 1079) om livförsäkringar med anknyt— ning till värdepappersfonder (fondförsäkringslagen) undantas fondförsäk- ringsbolagen från placeringsreglema i försäkringsrörelselagen på så sätt att bolagen får placera belopp motsvarande försäkringstekniska skulder även i andra slag av tillgångar än dem som anges i nuvarande 7 kap. 9 5 FRL, t.ex. aktier. Denna undantagsbestärnmelse tillkom mot bakgrund av att bolagens finansiella risker är förhållandevis små i fondanknuten liv— försäkringsrörelse, då risken i huvudsak bärs av försäkringstagarna, som genom aktiva val styr försäkringssparandet. De nya placeringsregler som föreslås i detta lagstiftningsärende innebär emellertid att alla svenska livförsäkringsbolag får möjligheter att placera i andra tillgångsslag än vad som hittills varit möjligt. Regeringen anser därför att det inte längre är motiverat att generellt undanta fondförsäkringsbolag från de nya place- ringsreglema. Fondförsäkringsholag bör dock undantas från de begräns- ningar som i det följande kommer att föreslås i fråga om fondandelar (se författningskommentaren till 8 55 fondförsäkringslagen).

Understödsföreningar

Understödsföreningamas verksamhet regleras av lagen (1972:262) om understödsföreningar. Den lagstiftningen behöver harmoniseras med EG:s regler. I proposition 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkrings- verksamhet med anledning av EES-avtalet konstaterade föredragande statsrådet att en sådan reform avseende understödsföreningama inte var möjlig att genomföra i det lagstiftningsärendet. Arbetet borde i stället, enligt föredraganden, utföras i särskild ordning. Något sådant arbete har emellertid ännu inte kommit till stånd. Det är därför inte heller i detta sammanhang möjligt att lägga fram något förslag som innebär en EG-har- monisering av understödsföreningama verksamhetsmgler. Som Finansin- spektionen och flera understödsföreningar framhållit vore det olyckligt om understödsföreningama till följd härav måste verka under sämre kon- kurrensförutsättningar än försäkringsbolag. Regeringen anser därför att understödsföreningama bör ges möjlighet att tillämpa de placeringsregler som föreslås för försäkringsbolagens del. Den lämpligaste lösningen för att åstadkomma detta är, enligt regeringens mening, att Finansinspektio- nen, efter ansökan, får besluta att försäkringsrörelselagens placerings-

regler skall tillämpas av en understödsförening. Det bör framhållas att detta är en provisorisk lösning i avvaktan på en reformering av lagstift— ningen för understödsföreningama.

Hänvisningar till S5-5-2

5.5.3. Placeringsreglernas tillämpningsområde

Regeringens förslag: De nya placeringsreglema skall tillämpas på försäkringstekniska skulder för egen räkning, dvs. den del av dessa skulder som överstiger återförsäkringsgivamas ansvarighet. F inansin- spektionen får i enskilda fall besluta att avdrag för avgiven återför- säkring inte får göras.

Försäkringsutredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. För livförsäkring har utredningen emellertid föreslagit en särskild regel om lämplig riskspridning också för återbäringsmedel som inte ingår i de försäkringstekniska skulderna.

Placeringspromemorians förslag har som utgångspunkt att de försäk- ringstekniska skuldema i fråga om livförsäkring skall ges en vidare defini- tion än vad som gäller i dag. I övrigt överensstämmer promemorians för- slag i huvudsak med regeringens.

Remissinstansema: Sveriges Riksbank föreslår en provisorisk lösning för det fall genomförandet av Försäkringsutredningens kommande förslag om placeringsreglemas tillämpningsområde skulle ta lång tid. Riksbank- ens förslag innebär att återbäringsfonden inte får överstiga en viss nivå. En viss del av fonden skulle därmed komma att omfattas av placeringsreg- lema. Lösningen kan enligt Riksbanken anstå om Försäkringsutredning- ens kommande förslag kommer att genomföras inom kort. Finansinspek- tionen ifrågasätter om inte utredningens lösning strider mot vissa bestämmelser i tredje generationens försäkringsdirektiv som förbjuder medlemsstaterna att föreskriva regler som begränsar användningen av bolagens fria medel. Riksgäldrkontaret anser att återbäringsfonden bör skyddas genom att placeringsreglema blir tillämpliga utan att fonden be- traktas som en försäkringsteknisk skuld. Konsumentverket anför att pen- sionsförsäktingamas återbäringsräntor skall betraktas som en försäkrings- teknisk skuld och omfattas av placeringsreglema. Försäkringvörbundet anför, med instämmande av Sveriges Livförsäkringyöreningars Riksför- bund och SVenska Livförsäkringsbolags Alaudrienämnd, att de föreslagna placeringsnglema i sig inte skapar behov av utvidgat tillämpningsomräde och att fastställandet av området bör kunna anstå i avvaktan på Försäk- ringsutredningen slutbetänkande. Industriförbundet anför att starka skäl talar för att samordna införandet av placeringsreglema med en ordning som innebär att återbäringsfonden omfattas av reglerna.

EG:s regler: Placeringsreglema i tredje generationens försäkringsdirek- tiv gäller endast tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningama (artiklarna 20-22 i tredje generationens försäkringsdirektiv). Medlemssta-

terna får inte fastställa några regler för valet av tillgångar som inte används för skuldtäckning av de tekniska avsättningama (artikel 18.1 i första skadeförsäkringsdirektivet enligt lydelse i artikel artikel 26 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 21.1 i första livförsäkringsdirektivet enligt lydelse i artikel 27 i tredje livförsäkringsdirektivet). Enligt artikel 17 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet) skall storleken på de tekniska avsättningama för livförsäkring fastställas efter en tillräckligt betryggande prospektiv aktua- riell metod. Avsättningama skall omfatta bl.a. alla garanterade återköps— värden, återbäring som försäkringstagarna har rätt till, oavsett hur for- merna för återbäring benämns.

I fråga om skadeförsäkringar skall enligt artikel 15 i första skadeförsäk— ringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 17 i tredje skadeförsäkrings- direktivet) storleken av de tekniska avsättningama bestämmas enligt reg- lerna i rådets direktiv 91/647/EEG om årsbokslut och sammanställd redo- visning för försäkringsföretag (artiklarna 56-58 och 60 i redovisnings- direktivet).

Enligt placeringsreglema i tredje generationens direktiv får återför- säkringsgivares ansvarighet användas för att täcka de tekniska avsättning- arna. Direktiven innebär emellertid inte att ett medlemsland skulle vara förhindrat att i stället välja att räkna av avgiven återförsäkring från de försäkringstekniska skulderna, dvs. att tillämpa placeringsreglema på för- säkringstekniska skulder för egen räkning.

Gällande rätt: De nu gällande placeringsreglema för livförsäkringar tillämpas på ett belopp som motsvarar de försäkringstekniska skulderna (7 kap. 9 & FRL). I de försäkringstekniska skulderna ingår sådana åtagan- den som utgör bindande utfästelser till enskilda försäkringstagare. Dessa skulder utgörs av värdet på balansdagen av bolagets ansvarighet för

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2. försäkringsersättningar fözr inträffade försäkringsfall (ersättnings- reserv),

3. utgifter för reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlings— reserv),

4. sådan tilldelad återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning,

5. sådan tilldelad återbäring inom annan försäkringsrörelse än livför— säkringsrörelse som inte har förfallit till betalning, och

6. avsättningar till utjämningsreserv för kreditförsäkring upp till det belopp för reservens storlek som anges i 12 kap. 9 a & första meningen FRL.

De två sistnämnda posterna avser skadeförsäkringsrörelse. De försäkringstekniska skulderna omfattar omkring två tredjedelar av livförsäkringsbolagens balansomslutningar enligt de officiella boksluten.

På skuldsidan i det officiella bokslutet ingår — utöver försäkringstekni- ska skulder bl.a. en post som benämns återbäringsfonden. Den fonden kan betraktas som en restpost för att värdet av skuldsidans poster skall överensstämma med det bokförda värdet av tillgångarna.

Ett livförsäkringsbolag skall sätta av årsvinsten på livförsäkringsrörel- sen till återbäringsfonden. Återbäringsfonden är den enda överskottsfon- den inom livförsäkringsrörelsen i ett livförsäkringsbolag. Återbäringsfon- den får endast användas för återbäring till försäkringstagama och för för- lusttäckning, om inte Finansinspektionen medger annat. Sådan återbäring som försäkringstagama har förväntningar på till följd av lämnade upp- gifter om återbäringsräntor eller andra besked, och som ännu inte tillde- lats, ingår inte i de försäkringstekniska skulderna. Denna s.k. allakerade återbäring motsvaras dels av återbäringsfonden och dels av värden utan- för balansräkningen då tillgångarnas marknadsvärden överstiger de bok- förda värdena. Den allokerade återbäringen (utöver återbäringsfonden) framgår inte av det officiella bokslutet utan av det tekniska bokslutet. Det senare används för preliminär fördelning av återbäring mellan försäk- ringstagarna och för att underlätta uppföljningen av bolagets resultat. En väsentlig skillnad mellan de båda boksluten är att det tekniska bokslutet baseras på tillgångarnas marknadsvärde medan det officiella bokslutet bygger på bokförda värden.

Beträffande s.k. lång Skadeförsäkring skall motsvarande placeringsreg- ler som för livförsäkringar tillämpas på medel som motsvarar premiere- serven (se 7 kap. 10 & FRL).

För skadeförsäkringsbolag som meddelar försäkringar för kortare tid än tio år infördes den 1 januari 1994 en allmän placeringsregel av pro- visorisk natur (7 kap. 10 andra stycket FRL). Regeln, som bl.a innebär att hänsyn skall tas till det slag av försäkringsverksamhet som bedrivs, skall tillämpas på medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.

Livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag får använda återförsäk- ringsgivares ansvarighet (fordran på återförsäkringsgivare) på grund av avgiven återförsäkring för att täcka de försäkringstekniska skulderna (7 kap. 9 5 första stycket 9 och 10 & FRL). Finansinspektionen har i enlig- het med den första generationens försäkringsdirektiv, meddelat föreskrif- ter om hur stor del av de försäkringstekniska skulderna som får motsva- ras av återförsäkringsgivares ansvarighet (se artikel 17.3 i första livför- säkringsdirektivet och artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet samt Finansinspektionens författningssamling FFFS 1994:20).

Skälen för regeringens förslag: EG:s regler innebär att placeringsreg- ler (regler för valet av tillgångar) endast får gälla medel som motsvarar försäkringstekniska skulder. För svensk del kompliceras frågan om de nya placeringsreglemas tillämpningsområde för livförsäkringar av att åter- bäringsfonden kan anses tillhöra försäkringstagarna gemensamt, samtidigt som den får användas för förlusttäckning. Idet följande behandlas därför livförsäkringar och skadeförsäkringar i skilda avsnitt. En särskild fråga om hanteringen av fordran mot återförsäkringsgivare i detta sammanhang tas upp i ett avslutande avsnitt.

Litförsälaingar

Direktivens bestämmelser bygger på att försäkringstekniska skulder och kapitalbasen (solvensmarginalen, enligt direktivens terminologi) är skilda begrepp. Kapitalbasen kan betraktas som en kapitalbuffert utöver de för— säkringstekniska skulderna.

Försäkringsutredningen har utförligt undersökt om återbäringsfonden skall anses utgöra en försäkringsteknisk skuld i tredje livförsäkrings- direktivets mening, och därmed omfattas av placeringsreglema, eller om den bör räknas in i kapitalbasen.

Utredningens analys visar att återbäringsfonden kan anses uppfylla krite- rierna för försäkringsteknisk skuld enligt direktivet.

Genom att återbäringsfonden kan tas i anspråk för förlusttäckning synes den emellertid samtidigt kunna räknas in som en post i kapitalbasen och skulle därmed falla utanför de försäkringstekniska skulderna. Enligt arti- kel 18.2 i första livförsäkringsdirektivet får nämligen vinstreserv räknas in i kapitalbasen om den kan användas för förlusttäckning och om den inte är tillgänglig för utdelning till försäkringstagarna. Återbäringsfonden uppfyller båda rekvisiten i den direktivbestämmelsen.

Sammanfattningsvis kan som Försäkringsutredningen funnit — kons- tateras att 13st regler inte ger någon klar vägledning om huruvida åter— bäringsfonden skall anses som en försäkringsteknisk skuld, som en del av kapitalbasen eller om den kan hänföras till båda kategorierna samti- digt. Svårighetema att hitta en lämplig klassificering av återbäringsfonden hänger framför allt samman med att den svenska lagstiftningen i centrala delar skiljer sig från de regelsystem som gäller inom EG.

Utredningen anser att det mot bakgrund av konsumentintresset är väsentligt att inte bara tilldelad återbäring utan även återbäringsfonden skyddas av särskilda placeringsregler precis som de försäkringstekniska skulderna. Ett sätt att åstadkomma detta skulle, enligt utredningen, kunna vara att ändra definitionen av de försäkringstekniska skulderna så att även återbäringsfonden kommer att ingå i dessa.

Med hänsyn till att utredningen i sitt fortsatta arbete skall behandla bl.a. frågan om principerna för försäkringstekniska reserveringar har ut- redningen emellertid valt att inte lägga fram ett sådant förslag. Det skulle, enligt utredningen, vara olyckligt om det nu slogs fast principer som kanske måste ändras inom kort.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att de särskilda placeringsreglema görs tillämpliga också på återbäringsfonden, utan att den klassificeras som en försäkringsteknisk skuld. En regel med denna innebörd skulle emellertid, enligt utredningen, kunna sättas ifråga mot bakgrund av att EG:s regler innebär att särskilda placeringsregler bara får gälla försäk- ringstekniska skulder.

Mot denna bakgrund har utredningen kommit fram till att de särskilda placeringsreglema tills vidare får gälla de försäkringstekniska skulderna så som de för närvarande definieras. En förutsättning för att detta skall anses vara acceptabelt ur konsumentskyddssynpunkt är, enligt utredning- en, att försäkringsbolagen betraktar alla återbäringsmedel som bundna

medel, även om formella placeringsbegränsningar saknas. Enligt utred- ningen är det särskilt väsentligt att dessa medel placeras med god risk- spridning.

Försäkringsutredningen anser att det under alla förhållanden framstår som nödvändigt att Finansinspektionen har möjlighet att ingripa om för- säkringsbolag vid placering av återbäringsmedel åsidosätter rimliga krav på diversifiering. Utredningen har därför föreslagit en allmänt hållen regel om riskspridning också vid placering av återbäringsmedel. En sådan allmänt hållen regel kan enligt utredningen inte anses strida mot EG:s direktiv. Om Finansinspektionen finner att regeln överträds kan inspek- tionen vidta åtgärder enligt 19 kap. 11 & FRL.

Regeringen gör följande bedömning.

Försäkringsutredningen kommer i sitt slutbetänkande att ta upp frågor om återbäringsfondens ställning och om placeringsreglemas tillämpnings— område. Frågan är om det i awaktan på utredningens slutbetänkande bör införas ett provisoriskt arrangemang som innebär att hela eller delar av återbäringsfonden räknas som en försäkringsteknisk skuld. Enligt rege- ringens mening finns det en risk att ett sådant arrangemang inskränker utredningens möjligheter att välja lämpliga handlingsaltemativ i sitt slutbetänkande. Som utredningen anfört skulle det dessutom vara olyck- ligt om det nu slogs fast principer som kanske måste ändras inom kort. Regeringen är därför inte beredd att nu ändra definitionen av de försäk- ringstekniska skulderna så att återbäringsfonden, helt eller delvis, in- räknas i dessa.

En alternativ lösning som gör de särskilda placeringsreglema tillämp- liga på återbäringsfonden utan att den klassificeras som försäkringsteknisk skuld skulle, som Försäkringsutredningen konstaterat, kanske inte vara förenlig med EG:s regler. Det finns inte skäl att nu, när beredningen av Försäkringsutredningens slutbetänkande är förhållandevis nära föreståen- de, närmare överväga regler av den karaktären.

Slutligen har Försäkringsutredningen föreslagit en allmänt hållen regel om riskspridning även vid placering av återbäringsmedel. En sådan regel skulle emellertid endast bli ett provisoriskt arrangemang i avvaktan på genomförandet av Försäkringsutredningens slutbetänkande.

Det bör i sammanhanget framhållas att en kapitalförvaltning som inne- bär att riskkoncentrationen i de fria medlen är så stor att ett försäkrings- bolags soliditet äventyras och därmed också dess förmåga att fullgöra sina förpliktelser enligt ingångna försäkringsavtal riskeras inte kan anses förenlig med en sund försäkringsverksamhet. Finansinspektionen bör där— för redan enligt gällande regler ha vissa möjligheter att ingripa mot place- ringen av de fria medlen, låt vara att dessa möjligheter inte tar direkt sikte på spridningen av motsvarande tillgångar.

Mot denna bakgrund är regeringen inte beredd att införa en allmän riskspridningsregel av det slag som Försäkringsutredningen förordat.

Det sagda innebär att regeringen anser att de placeringsregler som före- slås i detta ärende skall tillämpas för tillgångar som motsvarar den nu gällande definitionen av försäkringstekniska skulder.

Skadqcörsäkring

EG:s regler innebär att även skadeförsäkringsbolag skall tillämpa de nya placeringsreglema på medel som motsvarar de försäkringstekniska skul- derna. Detta innebär en väsentlig skillnad jämfört med dagens situation, eftersom placeringsregler tillämpas endast för en liten del av skadeförsäk- ringsverksamheten för närvarande (se avsnitt 5.5.2).

Även för s.k. lång skadefömäkring sker en ändring vad gäller place- ringsreglemas tillämpningsområde såtillvida att de nuvarande placerings- reglema för sådana försäkringar inte omfattar samtliga försäkringsteknis- ka skulder utan endast premiereserven. Denna förändring torde dock inte ha någon större betydelse eftersom premiereserven är den helt domine- rande posten i de försäkringstekniska skulderna för lång Skadeförsäkring. Det kan för övrigt tilläggas att med långa skadeförsäkringar avses i prak- tiken brandförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år.

Bestämmelserna om återbäringsfond är inte tillämpliga för skadeförsäk- ringsbolag eftersom vinstutdelning till aktieägare eller garanter är tillåten i dessa bolag. Det tidigare förda resonemanget om hanteringen av återbä— ringsmedel gäller därför inte skadeförsäkringsbolag.

Behandling av fordran mot återförsäkringsgivam

Som nämnts får enligt gällande regler livförsäkringsbolag och skadeför- säkringsbolag använda återförsäkringsgivares ansvarighet (fordran på åter- försäkringsgivare) på grund av avgiven återförsäkring för täckning av de försäkringstekniska skulderna (respektive premiereserven för lång skade- försäkring). Något avdrag för avgiven återförsäkring görs alltså inte från det belopp som skall skuldtäckas.

Placeringspromemorians förslag innebär, till skillnad från den nuva- rande ordningen, att det belopp som skall skuldtäckas minskas med avgi— ven återförsäkring om Finansinspektionen godtar det. Skuldtäckningsbe— loppet är alltså enligt promemorians förslag ett nettobelopp eller, med andra ord, försäkringstekniska skulder för egen räkning. (Dock skall justering göras för ev. förekommande reservdeposition — se författnings— kommentaren till 7 kap. 10 5 första stycket 19 FRL). Med en sådan me— tod uppnås en bättre riskspridning i fråga om de försäkringstekniska skul- derna för egen räkning jämfört med om fordran på återförsäkringsgivare får användas för täckning av de försäkringstekniska skulderna brutto. Regeringen ansluter sig därför till promemorians förslag i denna del.

I linje med vad som föreslagits i placeringspromemorian bör en regel införas enligt vilken Finansinspektionen i enskilda fall får besluta att avdrag inte får göras för avgiven återförsäkring, om återförsäkringen inte i tillräcklig utsträckning bidrar till att minska bolagets risktagande. Bestämmelsen behandlas närmare i författningskommentaren.

Placeringspromemorian innehåller dessutom ett förslag som syftar till att begränsa ett försäkringsbolags exponering mot en enskild återförsäk— ringsgivare. Enligt promemorians förslag skall regeringen eller Finansin—

spektionen meddela närmare föreskrifter i frågan. Regeringen är inte främmande för att det kan finnas behov av en sådan reglering som före- slagits i promemorian. Det kan å andra sidan vara helt i sin ordning med förhållandevis stora exponeringar mot solida och välrenommerade återför- säkringsgivare, som dessutom i sin tur återförsäkrar sig på den interna- tionella återförsäkringsmarknaden. Enligt regeringens mening har det i ärendet inte framkommit tillräckliga motiv för en reglering i enlighet med promemorians förslag. Den nyss nämnda möjligheten för Finansinspek- tionen atti enskilda fall besluta att avdrag inte får göras för avgiven åter- försäkring vid bestämning av vilket belopp som skall skuldtäckas får anses ge tillräckliga möjligheter att motverka att återförsäkring används på ett sätt som innebär att försäkringsbolagets stabilitet sätts i fara. Finansinspektionen kan i sin tillsynsverksamhet särskilt uppmärksamma fall då ett försäkringsbolag avgivit återförsäkring i stor omfattning till ett och samma återförsäkringsbolag. Försäkringsbolaget är skyldigt att lämna de uppgifter i saken som inspektionen begär.

Hänvisningar till S5-5-3

5.5.4. Värdering av tillgångar

Regeringens förslag: Vid tillämpning av de nya placeringsreglema skall de tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder som huvudregel värderas enligt de nuvarande redovisningsreglema för försäkringsbolag.

Vid värdering av en tillgång skall avdrag göras för skulder som härrör ur förvärvet av tillgången. Vid värderingen av en fordran på annan än försäkringstagare skall avdrag göras för eventuell motfor- dran som gäldenären har mot försäkringsbolaget.

Gällande regler om värdering av tillgångar för utländska försäk- ringsgivare med säte inom EES upphävs.

Placeringspromemorians förslag: Awiker från regeringens på så sätt att de tillgångar som används för skuldtäckning skall värderas med ut- gångspunkt i marknadsvärdet.

Remissinstansema: Remissinstansema har tillstyrkt förslagen eller lämnat dem utan erinran. Försäkringvörbundet har påpekat att enligt det förslag till årsredovisningsregler för försäkringsbolag som lagts fram av Redovisningskommittén (SOU 1994:17) kan bolagen i årsredovisningen välja mellan anskaffningsvärde och marknadsvärde. Värderingen av till- gångar kan därför, åtminstone till en början, bli olika i årsredovisningen och i redovisningen för skuldtäckning.

EG:s regler: Artikel 21.1 i tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller bestämmelser dels om vilka slag av tillgångar som får använ- das för att täcka de tekniska avsättningama, dels principer för värdering- en av sådana tillgångar. Enligt artikeln skall hemlandet fastställa mer detaljerade regler med villkor för användningen av godtagbara tillgångar.

Beträffande värdering av tillgångar anges att bl.a. följande principer skall iakttas (artikel 21.1 fjärde stycket). Alla tillgångar skall värderas på ett betryggande sätt med hänsyn till risken för att de inte kan realiseras. Till- gångama skall värderas exklusive varje skuld som härrör ur förvärvet. Derivatinstrument måste värderas försiktigt och får beaktas vid värde- ringen av de underliggande tillgångarna. Lån till och fordringar hos tredje part får endast godkännas efter avdrag för samtliga eventuella skulder till denna. Värdet av lån och fordringar måste beräknas med försiktighet med vederbörlig hänsyn till risken för att de inte kan realiseras. Om bland till- gångarna ingår någon investering i ett dotterföretag som helt eller delvis förvaltar försäkringsföretagets investeringar för dess räkning, skall hem- landet vid tillämpningen av de regler och principer som fastställs enligt artikel 21 beakta de underliggande tillgångar som innehas av dotterföreta- get. Hemlandet kan behandla andra dotterföretags tillgångar på samma sätt.

För inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen gäller att det är lagen i respektive medlemsstat som skall tillämpas vid värderingen av tillgångar som mot- svarar tekniska avsättningar inom medlemslandet (artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet).

Gällande rätt: Liiförsäkring

För täckande av försäkringstekniska skulder för livförsäkringar skall till- gångarna som huvudregel värderas enligt de allmänna redovisningsreg- lema, dvs. enligt bestämmelserna för årsredovisning och årsbokslut, för försäkringsbolag (se 7 kap. 9 a & andra-fjärde styckena FRL).

Bokföringslagen innebär att omsättningstillgångar skall tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och det verkliga värdet (lägsta värdets prin- cip). Redovisningsreglerna för försäkringsbolag innebär att värdehand- lingar som svarar mot försäkringstekniska skulder, under vissa förutsätt- ningar, får tas upp till högre värde än vad som följer av lägsta värdets princip (11 kap. 7 FRL). Värdehandlingama får tas upp endera till högst samma värde som i närmast föregående balansräkning eller, om värde- handlingen anskaffats under räkenskapsåret, till anskaffningsvärdet. Detta gäller under förutsättning att värdehandlingen inte behöver realiseras vid en kanske ogynnsam tidpunkt utan kan ligga kvar i portföljen till förfallo- eller konverteringsdagen. Det kan också uttryckas så att värdehandlingen förfaller till betalning innan den motsvarande försäkringsförpliktelsen aktualiseras. Denna allmänna redovisningsregel för försäkringsbolag gäller även vid den värdering som skall tillämpas för täckande av de för- säkringstekniska skulderna.

Vid värdering av fastigheter och fastighetsrelaterade tillgångar för täckande av de försäkringstekniska skulderna gäller vissa undantag från de allmänna redovisningsreglerna. Undantagen innebär bl.a. att försäk-

ringsbolagens egna fastigheter och tomträtter får tas upp till vissa angivna procentandelar av det uppskattade värdet eller pantvärdet, i den utsträck— ning egendomen inte utnyttjats för pantsättning.

För vissa fastigheter som det typiskt sett inte finns någon alternativ användning för eller som saknar marknadsvärde i egentlig mening, bl.a. idrottsanläggningar och bensinstationer, fastställer Finansinspektionen i varje särskilt fall det värde som får redovisas. Denna värdering sker av naturliga skål med stor försiktighet (prop. 1990/91:7 s. 5 f).

Aktier i dotterbolag, som är fastighetsbolag, skall tas upp till det lägsta av det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fast- ställts för fastighetsbolagets fastigheter eller tomträtter om dessa hade ägts direkt av försäkringsbolaget (se prop. 1989/90:34 s. 79-80).

För utländska försäkringsgivare som driver koncessionspliktig verksam- het här i landet gäller motsvarande värderingsregler som för svenska för- säkringsbolag (13 och 14 55 LUF och 5 kap. 5-7 55 LEF).

Skadeförsäkring

För skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år (långa skade- försäkringar) tillämpas beträffande premiereserven samma värderingsreg— ler som för livförsäkringar (7 kap. 10 5 första stycket FRL).

För det stora flertalet skadeförsäkringar (sådana som meddelas för kortare tid än tio år) finns för närvarande inga bestämmelser om att för- säkringstekniska skulder (eller premiereserv) skall motsvaras av vissa typer av tillgångar. Det finns inte heller i FRL några särskilda värde— ringsregler för täckande av försäkringstekniska skulder. Motsvarande gäller i fråga om utländska försäkringsgivares Skadeförsäkringsverksam- het här i landet.

Skälen för regeringens förslag: Av redogörelsen för gällande rätt framgår att värderingen av tillgångar för täckande av försäkringstekniska skulder (skuldtäckningsvärdering) i stor utsträckning bygger på de värde— ringsregler som gäller för årsredovisning och årsbokslut. Det bör för tyd- lighetens skull framhållas att det — bortsett från vissa följdändringar — endast är regler för skuldtäckningsvärdering som är föremål för över- väganden i detta lagstiftningsärende.

Placeringspromemorian

Enligt placeringspromemorian bör tillgångar som används för skuld— täckning tas upp till marknadsvärden. Värderingsregler som sätts med en viss säkerhetsmarginal kan synas vara i försäkringstagamas intresse, eftersom en försiktigt värderad balansräkning, där tillgångarna åtminstone delvis tas upp till lägre värden än marknadsvärden, innebär att bolaget har dolda reserver. Detta leder emellertid enligt promemorian till att balansräkningen blir sämre genomlyst, vilket är otillfredsställande för alla intressenter som vill granska och analysera försäkringsbolag. Om man

önskar ytterligare säkerhetsmarginaler är det, enligt promemorian, sanno- likt bättre att direkt ställa upp snävare gränser för försäkringsbolagens placeringsmöjligheter än att bygga in säkerhetsmarginaler på så många ställen att det är svårt att få en korrekt bild av bolagets ställning.

I placeringspromemorian framhålls att marknadsvärden sannolikt är den bästa utgångspunkten när man ställer upp riskspridningsregler. Att basera reglerna på historiska anskaffningsvärden skulle leda till att äldre till- gångar med låga anskaffningsvärden inte behandlas likvärdigt med mot- svarande nyanskaffade tillgångar i riskhänseende. Ett system som grundas på marknadsvärden skulle däremot, enligt promemorian, få en inbyggd dynamik. Om en tillgång stiger i värde i den utsträckningen att den blir alltför dominerande i portföljen måste då en viss utförsäljning ske. På så sätt garanteras att portföljen vid varje tidpunkt uppfyller diversifierings- principen.

Om marknadsvärden ger en "uppenbart missvisande bild av en tillgångs förutsättningar att möta framtida utbetalningar, bör emellertid, enligt pro- memorian, Finansinspektionen kunna tillåta alternativa värderingsmeto- der. I promemorian anförs som exempel att ett försäkringsbolag under en bestämd tidsperiod garanterat en avkastning på vissa inbetalade medel och matchat detta med tillgångar som ger säker avkastning under samma tids- period.

Regeringens överväganden

Vid bedömningen av vilka värderingsprinciper som bör gälla för skuld- täckningsändamål kan det vara av intresse att jämföra syftet med de bestämmelser som reglerar skuldtäckningen å den ena sidan och de all- männa redovisningsreglema å den andra.

Ett viktigt syfte med de allmänna redovisningsreglema bör vara att ge en så rättvisande bild av bolagets ställning och resultat som möjligt. Det kan därför, som i placeringspromemorian, hävdas att ett system som bygger på marknadsvärden'ng bör tillämpas i den allmänna redovisningen.

Syftet med de bestämmelser som reglerar skuldtäckningen är ytterst att försäkringsbolagen skall kunna fullgöra sina förpliktelser mot försäkrings- tagarna. För det ändamålet bör den tillgångsmassa som skall motsvara de försäkringstekniska skulderna ha en betryggande storlek och sammansätt- ning. Placen'ngsreglemas tillämpningsområde föreslås inte, till skillnad mot vad som förutsätts i placeringspromemorian, utökas i detta lagstift- ningsärende (se avsnitt 5 .5 .3.). Om marknadsvärdering, snarare än dagens värderingsregler, skulle användas vid bestämning av den tillgångs- massa som skall motsvara försäkringstekniska skulder, skulle vid före- komsten av övervärden andelen fria medel som inte omfattas av place- ringsregler bli än större. Mot denna bakgrund är det mindre lämpligt att nu föreslå att värdering av tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder skall ta sin utgångspunkt i tillgångarnas marknadsvärden.

Bilden kompliceras av att EG:s placeringsregler bygger på att riskerna skall spridas på ett lämpligt sätt. Som framhållits i placeringspromemori-

en är från rent principiella utgångspunkter en marknadsvärdering att före- dra vid tillämpning av riskspridningsreglema. Man skulle, i varje fall teoretiskt, kunna tänka sig att en marknadsvärdering vore utgångspunkt för riskspridningsreglerna, medan en försiktigare värderingsmetod tilläm- pas i fråga om kravet att de försäkringstekniska skulderna skall motsvaras av en tillräcklig tillgångsmassa.

EG:s regler för skuldtäckning ger uttryck för en försiktig värderings- metod. Tillgångama skall värderas på ett betryggande sätt bl.a. med hän- syn till risken för att de inte kan realiseras. Det är i och för sig tänkbart att en sådan försiktig värdering kan ske inom ramen för en marknadsvär- dering. Därvid skulle dock knappast en strikt marknadsvärdering kunna upprätthållas i alla lägen. Som antytts i placeringspromemorian bör alter- nativa värderingsmetoder tillåtas då marknadsvärden ger en uppenbart missvisande bild av en tillgångs förutsättningar att möta framtida utbetal- ningar.

Det bör dessutom framhållas att de nuvarande reglerna för skuldtäck- ningsvärdering tillåter avvikelser från lägsta värdets princip i fråga om värdehandlingar som kan antas förfalla till betalning innan den motsva— rande försäkringsförpliktelsen aktualiseras. Värdering av fastigheter i skuldtäckningssammanhang knyter an till ett uppskattat värde som bygger på en marknadsvärdering. Skillnaderna mellan de nuvarande värderings- metodema och en metod som bygger på en, i vissa fall modifierad, mark- nadsvärdering behöver därför inte bli så stor. Under sådana förhållanden överväger inte fördelarna från principiella utgångspunkter de praktiska olägenheterna som två värderingsmetoder inom ramen för skuldtäcknings- värderingen skulle medföra. En och samma värderingsprincip bör därför tillämpas både när det gäller kravet att tillgångsmassan har en betryggan- de storlek och intresset av att upprätthålla god riskspridning.

Enligt regeringens mening bör därvid den värderingsmetod väljas som med stöd i ett etablerat regelsystem har de bästa förutsättningarna att tillämpas på ett enhetligt sätt.

På grund av det anförda anser regeringen att skuldtäckningsvärdering- en, som hittills, åtminstone tills vidare skall ske med utgångspunkt i de allmänna redovisningsreglema för försäkringsbolag. Dessa värderingsreg- ler blir således tillämpliga även i fråga om att kontrollera att risksprid- ningsreglema uppfylls.

Redovisningskommittén har i delbetänkandet Års- och koncernredovis— ning enligt EG—direktiv föreslagit en anpassning till bl.a. EG:s direktiv om årsbokslut och sammanställd redovisning för försäkringsföretag (91/674/EEG). Förslaget innebär bl.a. att det lägsta värdets princip slopas för placeringstillgångar. I stället får ett försäkringsbolag välja mellan anskaffningsvärdet och det verkliga värdet som utgångspunkt för värde- ringen (det verkliga värdet skall som huvudregel motsvara försäljnings- värdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad). Kommittén fram- håller dock (5. 389 i del II av betänkandet) att det inte har varit möjligt att ur ett redovisningsperspektiv behandla frågor som sammanhänger med de särskilda placeringsreglema för försäkringstekniska skulder och att redovisningsreglema och placeringsreglema bör anpassas och samordnas

med varandra. Redovisningskommitténs delbetänkande bereds för närva- rande inom Justitiedepartementet och Finansdepartementet och proposi- tion kan förväntas under 1995 .. Lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1996.

Som Redovisningskommittén framhållit kan de nu föreslagna värde- ringsreglema för skuldtäckningsändamål behöva modifieras med hänsyn till den kommande redovisningslagstiftningen.

Som tidigare nämnts gäller ett undantag från den bokföringsmässiga värderingen beträffande ett livförsäkringsbolags fastigheter och tomträtter. Dessa får tas upp till högst vissa andelar av ett uppskattat värde (70 eller 60 procent) eller pantvärde (75 procent), i den utsträckning som fastig- heterna eller tomträttema inte utnyttjas för pantsättning (7 kap. 9 a & tredje stycket FRL). De nuvarande värderingsreglema är detaljerade och omfattande. För att inte onödigt tynga den nya lagtexten bör regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilket värde fastigheter och tomträtter högst får tas upp till. Det är inte avsett att föreskriftsrätten nu skall föranleda några större sakliga ändringar i förhållande till de nuvarande reglerna.

Aktier i dotterbolag som är fastighetsbolag skall tas upp till det lägsta av det uppskattade värdet av aktierna och det värde som skulle ha fast- ställts för fastighetsbolagets fastigheter eller tomträtter om dessa hade ägts direkt av försäkringsbolaget (7 kap. 9 a & fjärde stycket FRL). Den sistnämnda bestämmelsen ligger väl i linje med direktivens bestämmelse att de underliggande tillgångarna i ett dotterföretag skall beaktas vid till- lämpning av de regler och principer som fastställts i artikel 21 (genom- lysning).

Till följd av införlivandet av EG:s placeringsregler får försäkringsbolag täcka de försäkringstekniska skulderna med aktier i dotterföretag vars verksamhetsföremål är att äga tillgångar som försäkringsbolaget skulle ha kunnat använda för skuldtäckning enligt de nya placeringsreglema. Detta innebär en utvidgad möjlighet för livförsäkringsbolag att inneha aktier i dotterbolag. För skadeförsäkringsbolagen är regeln en restriktion i för- hållande till dagens ordning. Den redovisade genomlysningsprincipen för värdering av aktier i dotterbolag som är fastighetsbolag bör i fortsätt- ningen gälla även för andra förvaltningsbolag än fastighetsbolag som är dotterföretag till försäkringsbolag.

Enligt EG:s placeringsregler skall tillgångar som motsvarar försäk- ringstekniska skulder värderas exklusive varje skuld som härrör ur för- värvet (artikel 21.1 fjärde stycket i tredje generationens direktiv). En motsvarande bestämmelse bör införas i FRL. Direktivbestämmelsen torde främst ta sikte på olika former av krediter som lämnas i samband med förvärv av tillgångar. Vid värderingen av aktier i dotterbolag skall, på motsvarande sätt som vid värdering av de tillgångar försäkringsbolaget äger direkt, avdrag för dotterbolagets skulder göras vid bestämning av det värde som dotterbolagets tillgångar hade kunnat åsättas om tillgångarna hade varit direktägda av försäkringsbolaget.

Det bör dessutom införas en. regel som motsvarar direktivens bestäm- melse att lån och fordringar hos tredje part endast får godkännas för

skuldtäckning efter avdrag för motfordringar som parten har mot försäk- PIOP- 1994/953184 ringsbolaget (jämför artikel 21.1 fjärde stycket vi).

Av EG:s regler följer att motsvarande värderingsregler som för svenska försäkringsbolag skall gälla för den verksamhet som utländska försäk— ringsgivare med säte utanför EES bedriver här i landet (jämför artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkrings- direktivet).

Utländska försäkringsgivare med säte inom EES lyder, enligt tredje generationens direktiv, under hemlandets placeringsregler och skall alltså inte omfattas av de svenska värderingsreglerna. De nuvarande värderings- reglerna för sådana försäkringsgivares verksamhet här i landet bör därför upphävas.

Hänvisningar till S5-5-4

5.5.5. Matchnings- och diversifieringsprincipema

Regeringens förslag: En övergripande placeringsregel införs som innebär att ett försäkringsbolag vid placering av medel i tillgångar som används för skuldtäckning skall välja tillgångar med beaktande av bolagets försäkringsåtaganden (matchning) och sprida riskerna på lämpligt sätt (diversifiering). Ett försäkringsbolag skall åläggas att upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäck- ning.

Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer med regeringens. Remissinstansema: Remissinstansema har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

EG:s regler: Artiklarna 20 i tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller en allmän matchnings- och riskspridningsregel. Regeln lyder: "De tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningama skall vara upp- byggda med hänsyn till arten av den verksamhet som företaget bedriver så att dess investeringar, vilka skall vara diversifierade och ha lämplig spridning, tryggar säkerhet, avkastning och likviditet."

Gällande rätt: För livförsäkring och lång skadeförsäkring finns inga uttryckliga krav på riskspridning av försäkringsbolagens placeringstill- gångar. Inte heller krävs att försäkringsrörelsens art skall beaktas vid medelsplaceringen. För korta skadeförsäkringar infördes, som ett led i anpassningen till första och andra generationens försäkringsdirektiv, den 1 januari 1994 en allmän riskspridningsregel som bl.a. innebär att medel som motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall placeras med hän- syn till det slag av försäkringsverksamhet försäkringsbolaget bedriver. En viss styrning av bolagens placeringar sker också genom femprocents- regeln som gäller alla försäkringsbolag (se avsnitt 5.5. 12).

Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om de medel som pla- ceras för skuldtäckning utgör, tillsammans med regler om minsta tillåtna soliditet, centrala delar av det regelverk som skall bidra till skyddet av

försäkringstagarnas intressen. Särskilda krav bör ställas på de tillgångar som används för skuldtäckning, eftersom dessa tillgångar motsvarar åta- ganden som försäkringsbolag har bundit sig vid. De i detta och de när- mast följande avsnitten presenterade förslagen avser endast tillgångar som används för skuldtäckning. Tillgångar som används för fria medel om- fattas inte av motsvarande regler. (I avsnitt 5 .5 .3 konstaterades dock att Finansinspektionen med stöd av kravet på sund försäkringsverksamhet kan ingripa mot ett bolag som vid placeringen av fria medel tar så stora risker att bolagets soliditet hotas.)

Placeringspromemorian innehåller en utförlig diskussion och motivering av de matchnings- och diversifieringsprinciper som behandlas i detta av- snitt.

Vid utformningen av ett försäkringsbolags placeringsstrategi är det av största betydelse att tillgångar som används för skuldtäckning väljs med beaktande av försäkringsbeståndets karaktär. Denna princip, kallad matchningsprincipen, innebär att valet av tillgångar görs i syfte att till- gångarnas avkastningsprofil skall vara anpassad till den utbetalningsprofil som försäkringsbolagets bindande åtaganden kan förväntas generera. Bolag med olika slags åtaganden kan därför förväntas ha olika samman- sättning på de tillgångar som används för skuldtäckning. Exempelvis torde ett livförsäkringsbolag som åtar sig att lämna en hög nominell av- kastning på medelfristiga livförsäkringar behöva ha en högre andel fast- förräntande obligationer för skuldtäckning än ett bolag som inte gjort ett sådant åtagande. Ett livbolag med mycket långfristiga försäkringskontrakt torde kunna ha en väsentlig andel av medel för skuldtäckning placerade i realtillgångar såsom aktier och fastigheter, eftersom dessa tillgångsslag visat sig ge en genomsnittligt hög avkastning över långa perioder, även om värdet av dessa slags tillgångar kan variera kraftigt på kort sikt. För ett skadeförsäkringsbolag med kortfristiga försäkringsåtaganden passar å andra sidan aktier och fastigheter inte så bra som tillgångar för skuldtäck- ning, eftersom sådana tillgångar ofta varierar kraftigt i värde på kort sikt. För ett bolag med kortfristiga åtaganden leder detta till en risk för att till- gångarnas värde inte förslår till att täcka utbetalningar av försäkringser- sättningar när dessa förfaller till betalning. Denna egenskap har även långfristiga fastförräntande obligationer vad gäller att täcka kortfristiga försäkringsåtaganden, eftersom sådana obligationer på kort sikt kan varie- ra kraftigt i värde om marknadsräntoma förändras snabbt.

En annan aspekt av matchningsprincipen är att tillgångar som används för skuldtäckning skall ha tillräcklig likviditet. Fastigheter och vissa slag av aktier har ofta en begränsad likviditet, såtillvida att det kan vara svårt att snabbt finna en köpare av sådana tillgångar till samma värde som kan erhållas om försäljningen tillåts ta längre tid och fler försäljningskanaler hinner prövas. Tillgångar med låg likviditet bör därför inte användas för att täcka mycket kortfristiga försäkringsåtaganden. Å andra sidan har låg likviditet föga betydelse vad gäller tillgångar som används för att täcka mycket långfristiga försäkringsåtaganden - det finns då gott om tid att, om tillgångarna behöver säljas, finna ett lämpligt försäljningstillfälle innan åtagandena skall infrias.

Försäkringsbolagens placeringar av tillgångar för skuldtäckning bör vidare följa diversifieringsprincipen. En utgångspunkt härvidlag är att det är önskvärt att reducera risken för att en enskild tillgång får en avgörande påverkan på den totala avkastningen i portföljen. En sådan riskreduktion kan ofta åstadkommas utan att den förväntade avkastningen av tillgång- arna minskas genom att sprida de investerade medlen på olika placering- ar. Exempelvis kan risken för stor värdevariation i en aktieportfölj nor- malt reduceras genom att sprida investeringarna på flera olika aktieposter. Därmed reduceras betydelsen av ett enskilt företags motgångar (och fram- gångar) och därav följande effekter på värdet av företagets aktie. Motsva- rande resonemang är tillämpligt på tillgångsportföljer som består av obligationer och andra fordringar.

Det är, enkelt uttryckt, lämpligt att försäkringsbolag i sin placerings- verksamhet undviker att lägga alla ägg i samma korg.

Diversifieringsprincipen är tillämplig inte bara vad gäller investeringar inom ett och samma tillgångsslag, utan även vad gäller investeringar i portföljer av tillgångar ur skilda tillgångsslag. Genom att tillföra aktier till en portfölj av tillgångar som tidigare innehållit enbart obligationer kan ofta en förbättrad relation mellan avkastning och risk erhållas, åtminstone om tillgångarna investeras på lång sikt. Detta beror på att aktier historiskt har gett en genomsnittligt hög avkastning under förutsättning att det rört sig om långfristiga investeringar. På motsvarande sätt kan positiva effek- ter uppnås genom att tillföra fastigheter till en investeringsportfölj. Förut- sättningen är att investeringar i fastigheter inte samvarierar vad gäller av- kastning och risk med obligationer och aktier. Detta är åtminstone till en del fallet. Det är tillräckligt att avkastningen inte har exakt samma varia- tion för att en diversifieringseffekt skall uppnås.

Diversifieringsprincipen innebär inte att ett försäkringsbolag alltid skall följa en riskminimerande strategi. Syftet med principen är att undvika "onödigt" risktagande, dvs. sådant risktagande som härrör ur att place- ringarna genomförs på ett sådant sätt att samma förväntade avkastning hade kunnat uppnås med ett lägre risktagande.

Matchnings- och diversifieringsprincipema ger en allmän utgångspunkt för regler om försäkringsbolags placeringar. I avsnitten 5.5.6-5.5.8 om tillåtna tillgångsslag och begränsningar av investeringar i enskilda till- gångsslag resp. i tillgångar utgivna av en enskild emittent föreslås konk- reta regler om vilka slag av tillgångar som får användas för skuldtäckning och kvantitativa begränsningar för investeringar i vissa tillgångsslag resp. från vissa kategorier emittenter. Dessa regler kan ses som en konkretise- ring av matchningsprincipen och, framförallt, av diversifieringsprincipen. Reglerna ger absoluta gränser för vad som godtas för bolagens placering- ar (dock föreslås Finansinspektionen kunna medge tidsbegränsade undan- tag från reglerna).

Reglerna om vilka tillgångsslag som får användas för skuldtäckning kan anses ha en viss koppling till matchningsprincipen, såtillvida att enbart tillgångar av en viss kvalitet i fråga om värdebeständighet eller likviditet skall kunna användas för skuldtäckning. Matchningsprincipen tar ju sikte på att tillgångarna skall placeras så att bolagets åtaganden kan infrias. I

princip kunde matchningsprinci pen dock vidmakthållas även utan begrän— sande régler om att enbart vissa tillgångsslag är tillåtna för skuldtäckning, genom att sätta stränga gränser för placeringar i tillgångsslag med låg värdebeständighet och dålig lilwiditet. En sådan lösning skulle dock ha begränsad praktisk betydelse och den är inte förenlig med EG-direktivets bestämmelser. Reglerna om tillåtna tillgångsslag behandlas i avsnitt 5.5.6.

Regler om begränsningar av investeringar i ett och samma tillgångs- slag, tillgångsslagslimiter, behandlas i avsnitt 5 .5 .7. Regler om tillgångs- slagslimiter skall ses i ljuset av diversifieringsprincipen. Sådana regler förhindrar att en alltför stor andel av tillgångarna för skuldtäckning place- ras i ett och samma tillgångsslag. En stor koncentration av placeringarna till samma tillgångsslag kan leda till att ett försäkringsbolags soliditet äventyras eftersom priserna på tillgångar inom samma tillgångsslag ofta uppvisar stor grad av samvariation.

De föreslagna reglerna om tillgångsslagslimiter är anpassade till de slag av åtaganden som svenska försäkringsbolag traditionellt har gjort. Ränte- bärande placeringar tillåts i större utsträckning än placeringar i realtill— gångar som aktier och fastigheter. De föreslagna reglerna innebär dock att möjligheten att använda realtillgångar för skuldtäckning utökas avse- värt vad gäller livförsäkringsföretagen. Under förutsättning att till- gångarna placeras med beaktande av försäkringsbeståndets karaktär be- höver inte placeringar i tillgångar med större benägenhet till kortsiktiga variationer i värde innebära ett totalt sett större risktagande för försäk- ringstagarna. Givet att tillgångarna diversifieras i tillräcklig utsträckning bör möjligheten att utnyttja även aktier för skuldtäckning innebära förde- lar som kommer särskilt innehavare av långfristiga försäkringskontrakt till del.

Förslagen om tillgångsslagslimiter är inte anpassade till matchningsprin- cipen. Som nyss nämnts innebär matchningsprincipen att placeringar av medel för skuldtäckning bör anpassas till försäkringsbeståndets egenska- per. Placeringar i aktier, fastigheter och långfristiga fastförräntande obligationer passar bättre för täckning av långfristiga åtaganden än för kortfristiga åtaganden. Det skulle dock riskera leda till en lagstiftning av alltför stor komplexitet om reglerna om tillgångsslagslimiter differentiera- des med hänsyn till vilket slag av försäkringskontrakt ett bolag har med- delat. Därför har gemensamma regler för all försäkringsverksamhet valts. Det får vara det enskilda försäk ringsbolagets ansvar att följa matchnings- principen och därvid anpassa fördelningen av placering av medel för skuldtäckning på tillgångsslag, inom de givna lirniterna, till den sorts för- säkringsbestånd bolaget har.

Reglerna om enhandslimiter (se avsnitt 5.5.8) är ett direkt utflöde ur diversifieringsprincipen. Reglerna begränsar de risker som ett försäk- ringsbolags placeringar i en enskild emittents fordringsbevis och aktier kan medföra. Därigenom motverkas risken att ett försäkringsbolags stabi- litet hotas av att dess placeringar koncentreras till ett enskilt företag.

Att ett försäkringsbolag uppfyller de specifika reglerna om tillåtna till- gångsslag, tillgångsslagslimiter och enhandsengagemang innebär inte med

automatik att matchnings— och diversifieringsprincipen är uppfylld. Dessa regler ger ett ramverk som bolagen måste hålla sig inom. Det är bolagen själva som måste säkerställa att matchning och diversifiering upprätthålls i det enskilda fallet. Det är varken möjligt eller lämpligt att i lag reglera placeringsverksamheten så i detalj att de specifika reglerna säkerställer matchning och diversifiering för varje tänkbar uppsättning försäkringsbe- stånd.

Mot bakgrund av det nu anförda anser regeringen att en allmänt hållen matchnings- och diversifieringsregel bör införas. Den principiella betydel- sen av matchnings— och diversifieringsprincipema talar med styrka för att en sådan regel lagfästs. Dessutom finns det en uttrycklig artikel i EG— direktiven av denna karaktär. Regeln bör innebära att ett försäkringsbolag vid placering av medel i tillgångar som används för skuldtäckning skall välja tillgångar med beaktande av bolagets försäkringsåtaganden (match- ning) och sprida riskerna på lämpligt sätt (diversif'rering). Genom denna regel markeras det enskilda bolagets ansvar för att dessa principer följs i placeringar av medel för skuldtäckning.

Det är förvisso en bedömningsfråga om en regel av så kvalitativ natur som den nu föreslagna i ett konkret fall är uppfylld eller inte. Detta talar för en viss försiktighet vid tillämpningen av denna regel inom ramen för Finansinspektionens tillsynsverksamhet. Det är dock inte svårt att kons- truera situationer när regeln inte kan anses vara uppfylld, även om de specifika reglerna om limiter är uppfyllda. Ett sådant exempel vore om ett försäkringsbolag med kortfristiga åtaganden placerat en mycket stor del av medel för skuldtäckning i tillgångar som kan variera kraftigt i värde på kort sikt, såsom aktier, fastigheter och långfristiga obligationer. Finansinspektionen bör med stöd av bestämmelsen kunna ingripa mot ett bolag som på så sätt bryter mot matchnings— och diversifieringsprincipen (se författningskommentaren till 19 kap. 11 & FRL). Vid fall där ingri- pande med stöd av den allmänna regeln övervägs bör vidare bolagets soliditet kunna tillmätas betydelse. Om soliditeten endast i liten utsträck- ning överstiger den minsta tillåtna är en god matchning och diversifiering av särskilt stor betydelse.

Det är av stor vikt att försäkringsbolagen tar ansvar för att tillämpa matchnings- och diversifieringsprincipen. Försäkringsbolagen bör därför åläggas att upprätta riktlinjer för placering av medel som används för skuldtäckning. Riktlinjerna skall beakta matchnings- och diversifierings- principema och de mer specifika reglerna om placeringar av tillgångar för skuldtäckning. Finansinspektionen kommer i sin tillsynsverksamhet kunna begära att få ta del av ett bolags riktlinjer för placeringsverksam- heten. Ett bolags riktlinjer kan därmed också tjäna som ett stöd för inspektionens tillsyn av bolaget. Angående ansvaret för upprättandet av riktlinjer, se författningskommentaren till 8 kap. 7 & FRL.

Försäkringstagare skall ha tillgång till information av skilda slag både då ett försäkringskontrakt tecknas och fortlöpande därefter. Försäkringsta- gama bör bl.a. ha rätt till information om det huvudsakliga innehållet i riktlinjerna för placeringsverksamheten. För detta ändamål bör införas en särskild lagbestämmelse om informationsskyldighet i detta hänseende.

Regeringen eller Finansinspektionen bör bemyndigas att i föreskrifter ange hur informationen skall lämnas och vad den skall innehålla. Denna information bör så långt som möjligt samordnas med den information som avses i avsnitt 5.7.

Hänvisningar till S5-5-5

5.5.6. Tillåtna tillgångsslag

Regeringens förslag: För skuldtäckning får användas

- obligationer eller andra skuldförbindelser som vissa angivna rättsubjekt svarar för, t.ex. stater, kommuner, internationella organisationer, kreditinstitut och publika aktiebolag,

- skuldförbindelser med betryggande säkerhet, som t.ex fastig- hetspant,

- aktier och andra jämförbara värdepapper, - andelar i värdepappersfonder, - fastigheter och tomträtter, - reservdeposition hos återförsäkringstagare, - premiefordringar som vissa rättssubjekt svarar för,

- livlån,

- fordran på överskjutande skatt, samt - bankmedel och kassa. F ondpapper måste som huvudregel vara likvida för att få användas för skuldtäckning. Aktier i dotterföretag får användas för skuldtäck- ning endast om det företaget är ett försäkringsaktiebolag, ett fman— siellt företag eller ett förvaltningsbolag med uppgift att äga tillgångar som får användas för skuldtäckning. Den s.k. femprocentsregeln görs tillämplig på ett försäkringsbolags innehav av aktier i ett för- valtningsbolag med sådan uppgift som nyss nämnts.

Finansinspektionen får medge att även andra till gångsslag tillfälligt får användas för skuldtäckning.

Placeringspromemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens. Enligt promemorian får dock skuldförbindelser utan säker- het, råvaror och derivatinstrument användas för skuldtäckning. De enda dotterbolagsaktier som får användas för skuldtäckning är aktier i förvalt— ningsbolag som handhar försäkringsbolagets finansförvaltning. Promemo- rians systematisering av tillgångsslag som får användas för skuldtäckning bygger främst på en kategorisering i riskhänseende medan regeringens indelning i större utsträckning knyter an till direktivens lista på tillåtna tillgångsslag.

Remissinstansema: Finansinspektionen har anfört att råvaror inte bör tillåtas för skuldtäckning eftersom det tillgångsslaget inte finns upptaget i direktivens lista över tillåtna tillgångsslag och avsikten heller inte är att råvarorna skall levereras till försäkringsbolaget. Försäkringsförbundet har ifrågasatt varför aktier i dotterbolag skall få användas för skuldtäckning

endast om det är fråga om dotterbolag som handhar bolagets kapitalför- valtning.

EG:s regler: Artikel 21.1 i tredje generationens försäkringsdirektiv innebär att hemlandet inte får godkänna att försäkringsföretag täcker sina tekniska avsättningar med andra slag av tillgångar än de som räknas upp i artikeln. Reglerna är i stort sett identiska för Skadeförsäkring och liv- försäkring. Artikel 21.1 första stycket innehåller en lista över tillåtna till- gångsslag.

Under rubriken "A. Investeringar" upptas bl.a. skuldförbindelser, obligationer och andra penning- och kapitalmarknadsinstrument, utlåning, aktier, andelar i värdepappersfonder samt fastigheter.

Under rubriken "B. Fordringar" återfinns bl.a. fordringar på återför- säkrare, depositioner och andra fordringar på försäkringsföretag som avgivit återförsäkring, fordringar på försäkringstagare, livförsäkringslån (avser endast livförsäkringar) samt fordringar på skatteåterbäring.

Under rubriken "C. Övrigt" anges t. ex. andra materiella anläggnings- tillgångar” an mark och byggnader,kas sa och banktillgodohavanden, för- utbetalda anskaffningskostnader samt upplupna inkomster och förskottsbe— tätningar.

Det faktum att en tillgångspost eller ett tillgångsslag tagits med på listan innebär inte att alla sådana tillgångar automatiskt godkänns som täckning för tekniska avsättningar. Medlemsländerna skall fastställa mer detaljerade regler med villkor för användningen av godtagbara tillgångar (artikel 21.1 tredje stycket).

Artikeln anger vissa principer som länderna skall iaktta när de fast- ställer och tillämpar detaljregler för vilka tillgångsslag som skall tillåtas (artikel 21.1 fjärde stycket). Direktivbestämmelserna är i dessa delar ut- formade på ett sådant sätt att gränsen i viss mån är flytande mellan värderingsregler och regler om godtagbara tillgångar för skuldtäckning. I det följande redogörs i korthet för vissa direktivbestämmelser som kan anses tillhöra den sistnämnda kategorin.

- Lån får endast godkännas för skuldtäckning om det finns tillräckliga garantier för deras säkerhet, oavsett om garantiema är grundade på lån- tagarens betalningsförmåga, pantförskrivning, bankgarantier, garantier som lämnats av försäkringsbolag eller andra former av säkerhet.

- Överlåtbara värdepapper som inte omsätts på någon reglerad marknad får användas för skuldtäckning endast om de är kortfristigt realiserbara eller - i fråga om livförsäkring —— utgörs av ägarandelar i kreditinstitut, försäkringsföretag eller investeringsföretag etablerade i en medlemsstat.

- Lån till försäkringstagare och förmedlare i samband med direkta för- säkringstransaktioner och återförsäkringstransaktioner får godkännas endast om de inte har varit förfallna till betalning längre tid än tre månader.

- Om det bland tillgångarna ingår någon investering i ett dotterföretag som helt eller delvis förvaltar försäkringsföretagets tillgångar för dess räkning, skall hemlandet vid tillämpningen av de regler och principer som fastställs i artikel 21 beakta de underliggande tillgångarna som inne- has av dotterföretaget (genomlysning). Hemlandet kan behandla andra dotterföretags tillgångar på samma sätt.

Enligt en avslutande bestämmelse i artikel 21.2 får ett medlemsland i undantagsfall genom ett motiverat beslut tillfälligt acceptera andra kate- gorier av tillgångar för skuldtäckning än som anges i artikeln. Ett sådant undantag kan endast medges på begäran av ett försäkringsbolag. Den all- männa matchnings- och riskspridningsregeln i artikel 20 skall beaktas vid ett sådant beslut.

Gällande rätt: De nu gällande placeringsreglema för liiförsäkrings- bolag (och vissa skadef'orsäkringsbolag, se 7 kap. 10 & FRL) finns i 7 kap. 9 och 9 a 55 FRL. Enligt 9 5 skall ett belopp motsvarande försäk- ringstekniska skulder för livförräkringar (se avsnitt 5.5.3) alltid, dvs. vid varje tidpunkt, redovisas i vissa angivna slag av tillgångar. Reglerna inne- bär i korthet följande.

Huvuddelen (80 procent) av de medel som svarar mot de försäkrings- tekniska skulderna skall placeras i tillgångar som ansetts särskilt säkra, t.ex. obligationer utfärdade av olika emittenter såsom staten, kommuner, banker, och bostadskreditinstitut eller skuldförbindelser som är förenade med panträtt i fastigheter. Vidare tillåts aktier i dotterbolag som har till ändamål att äga fastigheter eller tomträtter (fastighetsbolag) och lån mot säkerhet i bolagets försäkringsbrev.

Ett belopp motsvarande högst 20 procent av de försäkringstekniska skulderna för egen räning, dvs. efter avgiven återförsäkring, får redo— visas i andra tillgångar än de nämnda (den fria sektorn), dock inte i aktier (se 7 kap. 9 & fjärde stycket FRL).

Motsvarande placeringsregler gäller även för s.k. lång skadqförsäkring beträffande premiereserven. Med lång Skadeförsäkring avses skadeförsäk- ring som meddelats för mer än tio år, vilket i praktiken endast förekom- mer i fråga om brandförsäkringar.

För övriga skadeförsäkringar, dvs. de allra flesta, infördes den 1 januari 1994 en allmän placeringsregel med krav på valutamatchning och tillgångslokalisering (7 kap. 10 & FRL). Regeln innehåller i övrigt inga restriktioner i fråga om godtagbara tillgångar för skuldtäckning.

Skälen för regeringens förslag: Bortsett från att Sverige måste har— monisera försäkringsbolagens placeringsregler med EG:s bestämmelser kan det vara av visst intresse att diskutera om det i författning behöver anges vilka slag av tillgångar som får användas för skuldtäckning. Sådana regler finns i dag inte för de allra flesta skadeförsäkringsbolag.

De nuvarande reglerna bygger på att livf'orsäkringsrörelse betraktats som mer skyddsvärd än skadeförsäkringsrörelse. För att livförsäkringsbo- lagen skall kunna uppfylla sina garanterade åtaganden har det ansetts nöd— vändigt att huvuddelen av tillgångarna som används för skuldtäckning placeras i räntebärande värdepapper med låg kreditrisk.

Om ett regelsystem i stället helt och hållet bygger på matchnings— och diversieringsprinciperna, som beskrivits i föregående avsnitt (5.5.5), blir behovet att räkna upp godtagbara tillgångsslag inte lika framträdande. För tillämpning av diversifieringsprincipen skulle ett sådant system kunna innehålla mer eller mindre utförliga riktlinjer och anvisningar om att pla— ceringar i tillgångar med stor risk skall motsvaras av en långtgående diversifiering. Matchningsprincipen skulle kunna komma till uttryck genom regler som syftar till att ett försäkringsbolag väljer sådana till- gångar som bäst motsvarar bolagets åtaganden. Som nämnts i avsnitt 5 .5 .5 är det svårt att utforma detaljerade regler i det hänseendet.

Det finns emellertid en risk att ett sådant renodlat och flexibelt system i enstaka fall inte tillämpas på ett riktigt sätt. Systemet kan också vara svårt att hantera från tillsynssynpunkt.

Regeringen anser därför att placeringsregler för försäkringsbolag, ut- över krav på matchning och diversifiering, bör bygga på att endast till- gångar som uppfyller en viss kvalitet i fråga om åtminstone kreditvärdig- het, värdebeständighet eller likviditet godtas för skuldtäckning. För det ändamålet bör det i lagstiftningen uttryckligen anges vilka tillgångslag som är tillåtna för skuldtäckning. Motsvarande synsätt får anses komma till uttryck i tredje generationens försäkringsdirektiv.

Merparten av de tillgångsslag som får användas för skuldtäckning enligt tredje generationens försäkringsdirektiv kan accepteras även i den sven- ska rättsordningen. Några tillgångsslag som godtas enligt EG:s regler är emellertid inte relevanta för svenska försäkringsbolag eller bör enligt rege- ringens mening över huvudtaget inte komma i fråga för täckande av för- säkringstekniska skulder.

Fordringar på återförsäkrare kan för svensk del inte komma i fråga för skuldtäckning eftersom sådana fordringar som huvudregel skall räknas av från det belopp som skall skuldtäckas. Placeringsreglema skall med andra ord omfatta de försäkringstekniska skulderna för egen räkning (se avsnitt 5.5.3).

Fordringar som härrör från räddning och subrogation (gäller endast Skadeförsäkring) bör heller inte komma ifråga för skuldtäckning med hän- syn till att det kan vara tveksamt om sådana fordringar uppfyller de all- männa kvalitetskrav som nämnts ovan.

Tillgångsslaget "andra materiella tillgångar än mark och byggnader" omfattar sådana tillgångar som är nödvändiga för att bedriva försäkrings- rörelse (dataanläggningar, kontorsinventarier, m.m.). Sådana tillgångar kan endast i begränsad utsträckning omvandlas till likvida medel för att möta försäkringsåtaganden. Tillgångar av detta slag bör finansieras med försäkringsbolagets eget kapital.

Tillgångsslagen "f'orutbetaldaanskaffningskostnader" och "upplupna rän- tor och hyror samt andra upplupna inkomster och förskottsbetalningar" är närmast periodiseringsposter i försäkringsbolagens balans— och resul— taträkningar och har därför i regel inte ett sådant substansiellt förmögen- hetsvärde att de bör komma ifråga för skuldtäckningsändamål. Upplupna räntor bör dock i allmänhet godtas för skuldtäckning, se författnings- kommentaren till 7 kap. 10 f & FRL.

"Fordringar på garantifonder" och "återgångsrättigheter vid upplåtelse av fast egendom (reversionary interests)" är tillgångsslag som inte är relevanta för svenska förhållanden. Det kan inte anses föreligga något behov av att tillåta dessa tillgångsslag.

Regeringens förslag på vilka tillgångar som skall få användas för skuld- täckning anknyter till direktivens kategorisering. På några punkter an- vänds en annan terminologi än i direktiven för att bättre knyta an till svenska begrepp och legaldefmitioner. I enlighet med direktivens bestäm- melser har det angivits kvalifikationskrav i fråga om säkerhet för att vissa tillgångar skall få användas för skuldtäckning. Några tillgångsslag, främst obligationer och andra skuldförbindelser, har dessutom grupperats i olika riskkategorier. För obligationer och andra skuldförbindelser har riskgrup- peringen skett efter en generell uppskattning av emittenternas eller garan- temas kreditvärdighet. Riskgrupperingen ligger till grund för de krav på riskspridning som behandlas i de två följande avsnitten, Begränsningar för olika tillgångsslag (avsnitt 5.5.7) och Begränsningar för enhands- engagemang (avsnitt 5.5.8). För några tillgångsslag uppställs inga kvali- fikationskrav i fråga om säkerhet. Å andra sidan har det införts kvantita- tiva restriktioner genom krav på riskspridning (t.ex. för fastigheter).

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för vilka slag av till- gångar och vilka kvalifikationsluav som uppställts för att tillgångar över- huvud taget skall få användas för skuldtäckning. Redogörelsen disponeras således inte med utgångspunkt i den riskgruppering som ligger till grund för de föreslagna begränsnings-reglema. En sådan redogörelse återfinns i stället i författningskommentaren till 7 kap. 10 och 10 b 55 FRL.

Finansiella instrument

Med finansiellt instrument avses. fondpapper och annan rättighet eller för- pliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden. Fondpapper är aktie och obligation samt andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, andel i värdepappersfond och aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag (depåbevis), se 1 kap. 1 & lagen (1991:980) om handel med finan- siella instrument.

Obligationer eller andra skuldförbindelser bör på motsvarande sätt som nu gäller i fråga om livförsäkringar godtas för skuldtäckning om emitten- ten eller det rättssubjekt som annars svarar för förbindelsen generellt sett har god kreditvärdighet.

Lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kre— ditinstitut och värdepappersbolag innehåller bestämmelser om riskviktning för kreditrisker i kreditinstitut och värdepappersbolag (3 kap. 1 5). De överväganden som ligger till grlmd för de bestämmelserna bör vara väg- ledande i förevarande sammanhang (se prop. 1994/95:50 s. 302-304). Mot den bakgrunden bör för skuldtäckning godtas obligationer eller andra skuldförbindelser för vilka svarar stater, kommuner (eller därmed jämför- liga samfälligheter), Europeiska gemenskaperna, vissa andra internatio-

nella organisationer, Allmänna pensionsfonden, kreditinstitut och värde- pappersbolag med tillstånd att ta emot medel på konto och lämna kredit.

Även obligationer eller andra skuldförbindelser som aktiebolag svarar för bör godtas om bolaget generellt kan anses tillräckligt kreditvärdigt. Genom ändringar i aktiebolagslagen som i huvudsak trädde i kraft den 1 januari 1995 (SFS 1994:802) delas aktiebolagen i två kategorier, pub— lika aktiebolag och privata aktiebolag. De publika aktiebolagen skall, till skillnad från de privata aktiebolagen, kunna vända sig till allmänheten för att skaffa kapital. Fondpapper som givits ut av privata aktiebolag skall inte kunna bli föremål för handel på börs eller annan organiserad mark- nadsplats. Aktiekapitalet i ett publikt aktiebolag skall uppgå till minst 500 000 kr och i ett privat aktiebolag till 100 000 kr. Mot den bakgrun- den anser regeringen att publika aktiebolag generellt får presumeras ha sådan kreditvärdighet att obligationer eller andra skuldförbindelser för vilka ett sådant bolag svarar kan godtas för skuldtäckning.

När det gäller användande av aktier för skuldtäckning gör regeringen följande överväganden. En grundläggande princip för de bestämmelser för skuldtäckning som föreslås i förevarande lagstiftningsärende är att ris- ker relaterade till placeringar i enskilda företag eller tillgångar begränsas genom krav på diversifiering av försäkringsbolagets placeringar. Tiden är därför nu mogen att tillåta aktier för skuldtäckning även i fråga om livförsäkring. Frågan är om det skall uppställas något kvalifikationskrav för aktier som får användas för skuldtäckning. Som tidigare anförts skulle man kunna tänka sig ett system utan kvalifikationskrav där en hög risk- nivå motsvaras av långtgående krav på diversifiering. De riskspridnings- regler som föreslås i detta ärende är emellertid inte så sofistikerade som förutsätts för en sådan ordning. Regeringen anser därför att det bör krävas att aktier som används för skuldtäckning skall ha god likviditet och kunna bli föremål för handel på en börs eller en annan organiserad marknadsplats, med de infonnationskrav som gäller för bolag som deltar i en sådan handel. Det sagda innebär att som huvudregel aktier i publika aktiebolag, men inte aktier i privata aktiebolag, bör få användas för skuldtäckning.

Särskilda överväganden krävs vad gäller möjligheten för försäkrings- bolag att använda aktier i dotterbolag för skuldtäckning.

I placeringspromemorian behandlas frågan om skuldtäckning med aktier i dotterbolag översiktligt i samband med promemorians förslag om upp- hävande av den s.k. femprocentsregeln (se avsnitt 55.12). I placerings- promemorian framhålls att även om den regeln och den särskilda regeln om förvärv av finansiella företag upphävs bör försäkringsbolagen upp- träda i en ponföljförvaltarmll, snarare än som dominerande ägare. Om ett försäkringsbolag ändå uppträder som dominerande ägare, trots att det kan ifrågasättas, bör enligt placeringspromemorian detta endast ske inom ramen för bolagets fria medel. I placeringspromemorian framhålls dock att det i vissa fall kan vara motiverat att delar av finansförvaltningen läggs över i ett bolag där försäkringsbolaget är dominerande eller enda ägare. En sådan investering innebär, enligt placeringspromemorian, endast att portföljförvaltarrollen överförs till ett annat bolag. Därför

föreslås i promemorian att ett försäkringsbolag skall för skuldtäckning få använda aktier i dotterföretag som uteslutande har till uppgift att förvalta sådana tillgångar som försäkringsbolaget skulle ha kunnat använda för skuldtäckning. Placeringspromemorians förslag innebär att inga andra dotterbolagsaktier godtas för skuldtäckning.

Regeringen delar i stor utsträckning den ansats som presenteras i place- ringspromemorian vad gäller försäkringsbolagens ägarroll i allmänhet.

Vad gäller aktier i dotterbolag som har till uppgift att äga och förvalta sådana tillgångar som försäkringsbolaget skulle kunna använda för skuld- täckning, får sådana aktier enligt nu gällande regler användas för skuld- täckning i livförsäkringsbolag endast om dotterbolaget enbart förvaltar fast egendom. För skadeförsäkringsbolag finns inga begränsningar enligt nu gällande regler. Enligt regeringens mening bör ett försäkringsbolag ha möjlighet att ordna sin tillgångsförvaltning så att vissa tillgångar, som får användas för skuldtäckning, ägs och förvaltas av ett dotterbolag. För bedömning av att reglerna om matchning och diversifiering är uppfyllda skall då en genomlysningsprincip gälla. Det innebär att dotterbolagets tillgångar skall behandlas som om de vore direktägda av försäkringsbola- get vid kontroll av om begränsningsregler för tillgångsslag och enhands- engagemang och andra regler om matchning och diversifiering är upp- fyllda samt när det gäller tillämpningen av femprocentsregeln i 7 kap. 17 & FRL. Samma genomlysningsprincip bör gälla även om tillgångarna ägs indirekt genom flera led av bolag av holdingbolagskaraktär.

Det kan dock vara förenat med vissa risker om ett försäkringsbolag i för stor utsträckning avhänder sig bestämmanderätten över tillgångsför- valtningen till dotterbolag. Regeringen anser därför att ägande av sådana dotterbolag bör kräva Finansinpektionens tillstånd.

Den s.k. femprocentsregeln i 7 kap. 17 5 första stycket FRL (se avsnitt 5.5.12) innebär att försäkringsbolag inte utan Finansinspektionens till- stånd får äga större andel av aktierna i ett enskilt företag än som mot- svarar fem procent av det totala röstvärdet. Av 7 kap. 17 å andra stycket FRL följer emellertid att femprocentsregeln inte skall tillämpas på aktier eller andelar i juridiska personer som uteslutande har till föremål att för- valta ett försäkringsbolags fastigheter eller att biträda försäkringsbolag vid rörelsens bedrivande (s.k. biträdesbolag). Förvärv av dotterbolag som bedriver fastighetsförvaltning åt. försäkringsbolaget kräver alltså inte till- stånd. Bolag som sköter ett försäkringsbolags värdepappersförvaltning har i praxis ansett utgöra biträdesbc-lag. Även aktieförvärv i sådana bolag har därför kunnat ske tillståndsfritt. Enligt regeringens mening bör bestäm- melserna i 7 kap. 17 & FRL utformas på ett sådant sätt att femprocents- regelns tillståndskrav blir tillämpligt i fråga om aktier i bolag som har till uppgift att äga tillgångar som får användas för skuldtäckning.

För denna typ av dotterbolag bör göras ett undantag från kravet att endast aktier i publika aktiebolag får användas för skuldtäckning, efter- som aktierna inte är avsedda för omsättning på marknaden och något be- hov av att rikta sig till allmänheten för att skaffa kapital inte föreligger i denna typ av bolag.

När det gäller försäkringsbolags möjligheter att för skuldtäckning an- vända aktier i andra dotterbolag än sådana förvaltningsföretag som nyss beskrivits gör regeringen följande bedömning.

För försäkringsbolags möjligheter att för skuldtäckning använda aktier i ett dotterbolag som är försäkringsföretag gäller i dag inga begränsningar för skadeförsäkringsbolagen, medan skuldtäckning inte alls får ske med sådana aktier i livförsäkringsbolag med sådana aktier. Samma förhållande gäller för bolag som försäkringsföretag äger med stöd av 7 kap. 17 a & FRL, dvs. företag som bedriver annan finansiell verksamhet, såsom ex- empelvis banker och värdepappersbolag.

Med tanke på att skadeförsäkringsbolag normalt har betydligt kort- fristigare åtaganden än livförsäkringsbolag borde egentligen förhållandet vara det motsatta eftersom likviditeten är förhållandevis låg i organisato- riska innehav, jämför avsnitt 5.5.5 om matchnings- och diversifierings- principerna. EG:s regler kan också sägas ge uttryck för att så borde vara förhållandet. Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får överlåt- bara värdepapper som inte omsätts på någon reglerad marknad användas för skuldtäckning endast om de är kortfristigt realiserbara. I tredje livför- säkringsdirektivet gäller emellertid inte det likviditetskravet för aktier i andra försäkringsbolag och finansiella företag. Tredje skadeförsäkrings— direktivet innehåller däremot ingen sådant undantag från likviditetskravet för aktier i försäkringsbolag och finansiella företag. Jämför artikel 21.1 fjärde stycket v i båda direktiven.

Principiella skäl talar således för att vara mer restriktiv med skadeför- säkringsbolag än med livförsäkringsbolag när det gäller att för skuldtäck- ning godta aktier i dotterbolag som är försäkringsbolag eller finansiella företag. Med hänsyn till att man av historiska skäl godtagit att skadeför- säkringsbolag men inte livförsäkringsbolag använder sådana tillgångar för skuldtäckning anser regeringen emellertid att båda bolagstypema skall åtminstone tills vidare behandlas lika i detta hänseende.

Försäkringsbolag kan i dag med stöd av bestämmelserna i 7 kap. 17 a & FRL bli dominerande ägande i finansiella företag, som t.ex. ban- ker och värdepappersbolag. Det innebär att s.k. branschglidning accep- teras (se prop. 1990/91: 154). Samordningsfördelar mellan ett försäkrings- bolags och, exempelvis, en banks verksamhet kan tas tillvara. För till- stånd för sådana förvärv krävs ett organisatoriskt syfte. Genom att regler om enhandsengagemang blir tillämpliga för sådana innehav bör de enligt regeringens mening kunna tillåtas för skuldtäckning även om sådana till- gångar är förhållandevis illikvida. För skadeförsäkringsbolagen innebär detta en inskränkning jämfört med nuvarande regler, medan det för liv- försäkringsbolagen medför en lättnad. Det bör dock noteras att, vid bedömning av om matchningsprincipen är uppfylld, denna typ av tillgångar inte kan anses lämpliga för skuldtäckning annat än för mer långfristiga försäkringsåtaganden.

Liknande argument som för innehav av aktier i finansiella företag gör sig gällande vid en bedömning av om ett försäkringsföretag för skuldtäck- ning bör få använda aktier i ett dotterbolag som är försäkringsbolag. Här kan ytterligare en invändning göras mot att så skall vara fallet, eftersom

det kan antas finnas en betydande samvariation mellan skilda försäkrings- bolags finansiella situation. Det finns således en risk för att värdet av dotterbolagsaktiema faller just i sådana tider som försäkringsbolaget har en mindre gynnsam ekonomisk ställning. Med hänsyn främst till de beg- ränsningar för enhandsengagemang som kommer att föreslås, anser rege- ringen dock att övervägande skäl talar för att även ifrågavarande dotter- bolagsaktier bör få användas för skuldtäckning.

Det finns skäl att i detta sammanhang påpeka att nu behandlade regler om att försäkringsbolag för skuldtäckning får använda aktier i dotterbolag som bedriver försäkringsverksamhet eller annan finansiell verksamhet kan komma att skärpas. Inom EU pågår ett arbete med att analysera vilka soliditetsregler som bör gälla för försäkringskoncemer. För EU:s med- lemsstater kan gemensamma regler komma att införas som innebär att ett försäkringsbolag inte i samma utsträckning som nu föreslås för skuldtäck- ning får använda aktier i dotterbolag som bedriver försäkringsverksam- het. Diskussioner pågår även om regler av motsvarande innebörd för viss samordning av solvensregler för finansiella konglomerat i vilka både för- säkringsbolag och kreditinstitut ingår. För koncerner bestående av kredit— institut och värdepappersbolag finns redan sådana regler, nämligen regler om kapitalkrav för en s.k. finansiell företagsgrupp (se prop. 1994/95:50).

Vi går nu över till att diskutera finansiella instrument som är nära besläktade med aktier.

Även värdepapper som har sådana egenskaper att de kan jämställas med aktier i publika aktiebolag bör få användas för skuldtäckning. I tredje generationens försäkringsdirektiv används benämningen "aktier och andelar med rörlig avkastning" (artikel 21.1 första stycket A.c).

Reglerna om begränsningar för olika tillgångsslag och begränsningar för enhandsengagemang, som behandlas i de två följande avsnitten (5.5.7 och 5.5.8), innebär bl.a. att en obligation eller annan skuldförbindelse å

ena sidan och ett värdepapper som kan jämställas med en aktie å den andra inte behandlas lika i riskhänseende. För tillämpningen av dessa begränsningsregler kan det vara av intresse att något behandla gränsdrag- ningen mellan de båda tillgångskategoriema.

Interimsbevis och emissionsbevis (teckningsrättsbevis och delbevis) bör jämställas med aktier. Ett interiinsbevis är ett bevis om rätt till en eller flera aktier som ett bolag kan utge innan aktiebrev utfärdas. Tecknings- rätter och delbevis ger en aktieägare rätt att delta vid nyemission respek- tive fondemission. Även depåbevis bör jämställas med aktier. Som tidi- gare nämnts är ett depåbevis en aktieägares rätt gentemot den som för hans räkning förvarar aktiebrev i ett utländskt bolag.

När det gäller kombinationer av delägarbevis och fordringsrätter uttala- des följande i proposition 1990/91:142 om handel och tjänster på värde— pappersmarknaden, m.m. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev med optionsrätt till nyteckning samt vinstandelsbevis och konvertibla vinst- andelsbevis kan sägas utgöra mellanformer mellan delägarrätt och ford- ringsrätt. Beroende på hur den utnyttjas är den alltså antingen att betrakta som delägarrätt eller som fordringsrätt utgiven av en emittent.

Mot den bakgrunden går det inte att generellt säga till vilken kategori sådana kombinationer av delägarbevis och fordringsrätter skall hänföras. Det får i stället avgöras beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Om det vid tidpunkten för bedömningen är mest antagligt att kon- verteringsrätten eller optionen kommer att utnyttjas bör instrumentet jäm- ställas med aktier och vice versa.

En aktieindexobligation kännetecknas av att det belopp som skall beta- las på förfallodagen är knutet till något av de aktieindex som obligations- köparen valt. På återbetalningsdagen utbetalas obligationens nominella värde plus ett belopp vars storlek är relaterat till aktieindexets uppgång under löptiden. Om aktieindexet utvecklats negativt under löptiden åter- betalas på förfallodagen minst obligationens nominella värde. En sådan obligation bör inte jämställas med aktier, utan hänföras till kategorin obligationer eller andra skuldförbindelser, under förutsättning att åtmin- stone ett givet nominellt belopp skall utbetalas på förfallodagen.

Förlagsbevis och förlagsandelsbevis skiljer sig från en obligation främst genom att den medför rätt till betalning först efter låntagarens övriga borgenärer. På grund av den efterställda betalningsrätten har sådana skuldebrev i regel en något högre räntesats än en obligation. I kapital- täckningshänseende får det emitterande kreditinstitutet eller värdepappers- bolaget under vissa förutsättningar räkna in värdet av förlagslånet eller förlagsandelslånet i kapitalbasen. Det upplånade beloppet kan alltså betraktas som ett slags kapital som står nära riskkapital. Förlagsbevisen och förlagsandelsbevis riskviktas i kapitaltäckningshänseende till 100 pro- cent och kräver alltså full kapitaltäckning. Livförsäkringsbolag får i dag inte använda sådana skuldebrev för skuldtäckning annat än inom ramen för den fria sektorn. Eftersom aktier nu får användas för skuldtäckning finns det enligt regeringens mening ingen grund för att inte tillåta för- lagsbevis och förlagsandelsbevis för skuldtäckning. I riskhänseende ligger sådana skuldebrev mellan ej efterställda obligationer och aktier. Vid till- lämpningen av begränsningsreglema för tillgångsslag och enhandsengage- mang bör förlagsbevis och förlagsandelsbevis likställas med aktier.

Andelar i värdepappersfonder ingår i listan över godtagbara tillgångs- slag i tredje generationens försäkringsdirektiv (artikel 21.1 första stycket A.d). Fondandelar får i dag inte användas av livförsäkringsbölag för skuldtäckning annat än inom ramen för den fria sektorn. Enligt place- ringspromemorians förslag bör försäkringsbolag få använda fondandelar för skuldtäckning. En förutsättning, enligt promemorian, är emellertid att fonden enbart placerar i sådana tillgångar som försäkringsbolaget kunnat använda för skuldtäckning om bolaget haft tillgångarna i egen portfölj. Regeringen ansluter sig till den genomlysningsprincip som promemorian ger uttryck för. Enligt regeringens mening skulle emellertid ett krav på hundraprocentig genomlysning möta praktiska problem. Regeringen anser därför att det är tillräckligt om de förvaltade tillgångarna i en fond huvud- sakligen består av tillgångar som skulle få användas för skuldtäckning. De fondbestämmelser som skall upprättas av fondbolaget kan ge en god uppfattning om det kravet kan antas bli uppfyllt.

Tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller, som nämnts, en bestämmelse enligt vilken överlåtbara värdepapper som inte omsätts på någon reglerad marknad får tillåtas för skuldtäckning endast om de är kortfristigt realiserbara. I tredje livförsäkringsdirektivet undantas aktier i försäkringsföretag och finansiella företag från det likviditetskravet. Mot- svarande undantag görs dock inte i tredje skadeförsäkringsdirektivet. Jämför artikel 21.1 fjärde stycket v i båda direktiven. Ett motsvarande likviditet5krav som direktivbestämmelsen ger uttryck för bör införas i FRL. Regeringen är därvid för närvarande inte beredd att utnyttja möjlig- het att undanta livförsäkringsbolags innehav av aktier i andra försäkrings- bolag och finansiella företag från likviditetskravet. (Jämför regeringens tidigare överväganden angånde hanteringen av aktier i dotterbolag som är försäkringsbolag eller fmansiella företag i skuldtäckningshänseende.) Däremot bör aktier eller andelar i dotterbolag med uppgift att äga till- gångar som får användas för skuldtäckning (förvaltningsbolag) undantas från likviditetskravet. I sådana fall skall i stället de underliggande till- gångarna i förvaltningsbolagets behandlas som om de ägdes direkt av för- säkringsbolaget (se artikel 21.1 fjärde stycket viii i tredje generationens försäkringsdirektiv). I placeringspromemorian har föreslagits att derivat- instrument eller kombinationer av instrument skall få användas för skuld— täckning om den ekonomiska innebörden av instrumenten motsvarar den hos en tillgång som får användas för skuldtäckning. Enligt regeringens mening är det inte lämpligt att använda ett så sofistikerat system inom ramen för de försäkringstekniska skulderna. Ett misstag vid hanteringen av ett sådant system kan få allvarliga konsekvenser för försäkringsbolaget och försäkringstagarna. Det förehller dessutom som om det inte är fören- ligt med tredje generationens förs äkringsdirektiv att använda derivatinstru- ment som sådana för skuldtäckning. Direktivens utformning tyder mer på att derivatinstrument får användas som hjälpmedel för att minska investe- ringsriskerna och underlätta en effektiv portfölj förvaltning (se artikel 21 . 1 Gärde stycket iv).

Det sagda innebär att regeringen inte är beredd att tillåta derivatinstru- ment för skuldtäckning. Som framgår av avsnitt 5.5.14 föreslås i detta lagstiftningsärende en allmän regel om användande av derivatinstrument i kapitalförvaltningen. Bestämmelsen är inte begränsad till medel motsva- rande de försäkringstekniska skulder, utan omfattar ett försäkringsbolags hela balansomslutning.

Skuldförbindelser som inte är finansiella instrument

Vad som avses med ovanstående rubrik är främst skuldförbindelser med anledning av direktutlåning. I tredje generationens försäkringsdirektiv motsvaras det närmast av tillgångsslaget "utlåning", att skilja från till- gångsslaget Skuldförbindelser (debt securities), obligationer och andra penning- och kapitalmarknadsinstrument (se artikel 21.1 första stycket A.a och b). Direktutlåning som sker till sådana kreditvärdiga rättsubjekt

som angivits under rubriken Finansiella instrument kan utan ytterligare säkerheter godtas för skuldtäckning.

Ifråga om direktutlåning till andra rättsubjekt, dvs. främst fysiska per- soner och andra företag än publika aktiebolag, bör det för att en skuldför- bindelse skall godtas för skuldtäckningsändamål krävas panträtt i fastighet eller tomträtt eller annan betryggande säkerhet. I denna del skiljer sig regeringens förslag från promemorians på så sätt att i promemorian god- tas fordringar på fysiska personer och andra företag än publika aktiebolag som saknar formell säkerhet i viss begränsad utsträckning. Regeringens ställningstagande ligger i linje med det principiella synsätt i fråga om kvaliteten på tillgångar som används för skuldtäckning som redovisats i början av detta avsnitt. Det kan dessutom tilläggas att direktiven ger intryck av att det krävs någon säkerhet, antingen i form av gäldenärens betalningsförmåga eller genom formella säkerheter, för att ett lån skall godtas för skuldtäckning (jämför artikel 21.1 fjärde stycket iii i tredje generationens direktiv).

Fastigheter m.m.

Fastigheter och tomträtter bör, i likhet med vad som gäller idag ifråga om livförsäkring, godtas för skuldtäckning.

Depositioner hos försäkringvöretag som avgivit återförsäkring

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får depositioner och andra fordringar på försäkringsföretag som avgivit återförsäkring godtas för skuldtäckning (artikel 21.1 första stycket B. g)

Med depå inom återförsäkring menas ett belopp som tillhör ett försäk- ringsbolag som meddelat återförsäkring (återförsäkraren), som cedenten (återförsäkringstagaren) under kontraktets löptid innehåller som säkerhet för återförsäkrarens åtaganden. Det innehållna beloppet skall i princip motsvara återförsäkrarens andel i premie— och/eller skadereserven.

En sådan deposition får enligt nuvarande regler användas för att täcka en livåterförsäkrares försäkringstekniska skulder (7 kap. 9 & andra stycket FRL). Bestämmelsen infördes i FRL till följd av en framställan från Försäkringsaktiebolaget Skandia. I framställningen framhöll Skandia att FRL inte möjliggjorde redovisning av mottagen livåterförsäkring på det internationellt vedertagna sättet, eftersom fordran på försäkringsbolag inte (enligt FRL:s ursprungliga lydelse) fick användas för redovisning av för- säkringstekniska skulder avseende livförsäkring. Skandia fann en anpass- ning till internationell praxis önskvärd och föreslog att sådan fordran hos försäkringsbolag som motsvarade försäkringstekniska skulder för livför- säkring skulle godkännas för skuldtäckning, om värdehandlingarna hölls kvar hos det avgivande bolaget. Remissinstansema instämde i Skandias förslag och även departementschefen biträdde det (prop. 1982/83:24 s. 32).

I takt med att försäkringsbolagens finansförvaltning och att betalnings- systemet effektiviserats torde betydelsen av sådana depositioner ha minskat. Regeringen anser att depositioner av detta slag även fortsätt- ningsvis bör godtas för skuldtäckning. Det bör för tydlighetens skull framhållas att de bestämmelser som reglerar skuldtäckningen inte är till- lämpliga på försäkringsbolag som uteslutande meddelar återförsäkring (se avsnitt 5.5.2). Den föreslagna bestämmelsen blir således tillämplig för bolag som samtidigt bedriver direkt försäkringsrörelse och återförsäk- ringsrörelse.

Fordringar på försäkringstagare

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får för skuldtäckning användas "fordringar på Forsäkringstagare och förmedlare som härrör från verksamhet med direkt försäkring och återförsäkring" (artikel 21.1 första stycket B.h).

Direktivbestämmelsen torde avse fordran på premier eller andra ford- ringar som har samband med försäkringsavtal. Enligt regeringens mening bör sådana fordringar mot förmedlare inte godtas för skuldtäckning. Fordran på försäkringstagare bör normalt godtas endast om försäkringsta- garen eller den som annars svarar för fordringen uppfyller högt ställda krav på kreditvärdighet, såsom stater, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter samt vissa internationella organisationer.

När det gäller s.k. captivebolag ställer sig kravet på kreditvärdighet något annorlunda. Med captivebolag avser man vanligen ett sådant dotter— bolag inom en koncern som har bildats för att försäkra risker inom kon- cernen. Försäkring kan ske direkt i captivebolaget (direktförsäkrings- captive). Vanligare" ar dock att koncemens bolag försäkrar hos annan för- säkringsgivare och att denne i sin tur, i enlighet med ett särskilt avtal mellan koncembolaget och försäkringsbolaget, återförsäkrar r koncernens captivebolag (återförsäkringscaptive), se vidare prop. 1984/ 85:77 s. 33 f. För närvarande står cirka femton captivebolag under Finansinspektionens tillsyn. En del av dessa bolag är rena återförsäkringsbolag. För dessa bo- lag gäller inte de nya placeringsreglema, se avsnitt 5.5.2 ovan.

Captivebolagens tillgångar består till stor del av fordringar på företag inom koncernen. I prop. 1984/85:33 (s. 37) redogjordes för vissa förde- lar med captivesystemet, såsom vissa likviditetsfördelar, lägre driftskost- nader och försäkringsservice anpassad till koncernens behov. Det konsta- terades vidare att verksamheten inte var oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet och att koncession borde kunna ges under samma förutsättningar som för försäkringsbolag i allmänhet. Så har också skett. Enligt regeringens mening är det önskvärt att captivebolagen även fort- sättningsvis skall ha möjlighet att driva verksamhet på sätt som hittills skett. Därför bör sådana bolag även få använda fordringar på företag inom koncernen för skuldtäckning. På gnmd av koncemgemenskapen har captivebolaget i regel full kontroll över fordringen och kan agera där- efter. Ett eventuellt ekonorniskt fallissemang från någondera parts sida

kommer endast att drabba företag inom koncernen. Till följd härav anser regeringen att det inte i lag behöver uppställas några särskilda säkerhets- krav eller riskspridningskrav för captivebolagens fordringar mot de övriga koncembolagen.

Denna lättnad i placeringshänseende bör förbehållas captivebolag som uteslutande försäkrar koncemrisker. Om bolaget dessutom försäkrar ris- ker utanför koncernen bör samma säkerhetskrav gälla som för övriga för- säkringsbolag. Dessutom skulle en särbehandling av captivebolagen i det sistnämnda fallet innebära en konkurrensfördel i förhållande till andra försäkringsbolag.

I enlighet med den tredje generationens försäkringsdirektiv bör här aktuella fordringar inte få användas för skuldtäckning om de varit för- fallna till betalning längre tid än tre månader (se artikel 21.1 fjärde stycket vii).

Livlån

Enligt tredje livförsäkringsdirektivet får livförsäkringlån användas för skuldtäckning (artikel 21 . 1 .B i).

Livförsäkringslån eller livlån är lån som livförsäkringsbolag lämnar till försäkringstagare mot säkerhet av vissa slag av livförsäkringar. Ett livför- säkringsbolags grunder skall enligt nu gällande regler innehålla bestäm— melser om villkoren för belåning av försäkringsbrev (se 2 kap. 6 5 och 7 kap. 6 5 FRL).

Livförsäkringslån får i dag användas för täckande av de försäkringstek- niska skuldema (7 kap. 9 5 första stycket 8 FRL). Enligt regeringens mening bör detta gälla även fortsättningsvis. Skuldtäckning bör få ske inom beloppet av livförsäkringens återköpsvärde.

Skatteåterbäring

Enligt den tredje generationens direktiv får utestående skatteåterbäringar användas för skuldtäckning (artikel 21.1 första stycket B.j).

Fordran på överskjutande skatt bör enligt regeringens mening godtas för täckande av försäkringstekniska skulder. En förutsättning bör vara att fordringen grundas på beslut av skattemyndigheten.

Banktillgodohavanden m.m.

Kassa och bank samt tillgodohavanden i kreditinstitut och andra organ med tillstånd att motta insättningar får enligt tredje generationens direktiv godtas för skuldtäckning (artikel 21.1 första stycket Cm). Direktivbe- stämmelsen bör införas i den svenska rättsordningen på så sätt att för skuldtäckning får användas kassa och medel på konto i bank.

Övrigt

I placeringspromemorian har E-reslagits att råvaror skall få användas för skuldtäckning. Enligt promemorian är tanken inte att försäkringsbolag skall investera i råvaror som fysiskt levereras. Avsikten är i stället att använda derivatinstrument som är baserade på råvaror. Som Finansin- spektionen framhållit ingår tillgångsslaget inte bland dem som direktiven tillåter. Regeringen anser därför att användande av råvaror för skuldtäck- ning inte bör komma i fråga.

Dispens

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv får hemlandet, om ett för- säkringsföretag begär det, genom ett vederbörligen motiverat beslut till- fälligt acceptera andra kategorier av tillgångar för skuldtäckning än de som anges i direktiven (artikel 21.2). Enligt regeringens mening är det lämpligt att införa en sådan dispensregel i lagstiftningen. Finansinspek- tionen bör bemyndigas att fatta sådana beslut.

Hänvisningar till S5-5-6

5.5.7. Begränsningar för olika tillgångsslag

Regeringens förslag: Av det belopp som skall skuldtäckas får en an- del om högst

- 75 procent motsvaras av bankmedel, obligationer och andra skuld- förbindelser som AP-fonden, kreditinstitut, värdepappersbolag eller publika aktiebolag svarar för, varav 50 procent får motsvaras av obligationer m.m. som publika aktiebolag svarar för,

- 25 procent motsvaras av aktier i publika aktiebolag (med undan- tag av fastighetsbolag),

- 25 procent motsvaras av fastighetsrelaterade tillgångar (aktier i fastighetsbolag, fastigheter och lån mot säkerhet i fastighet),

- 10 procent motsvaras av skuldförbindelser för vilka t.ex. fysiska personer och privata aktiebolag svarar (dvs. andra rättssubjekt än stater, kommuner, publika aktiebolag m.fl.), med annan betryggande säkerhet än fast egendom,

- 3 procent får motsvaras av kassa och - 10 procent får motsvaras av fondpapper som inte omsätts på någon reglerad marknad.

För det sammanlagda innehavet av tillgångar hänförliga till resp. övriga tillåtna tillgångsslag gäller inga begränsningar.

Vid tillämpningen av begränsningsreglema skall andelar i värde— pappersfonder behandlas som om de tillgångar fonderna förvaltar ägdes direkt av försäkringsbolaget (genomlysning). Samma princip skall gälla om ett försäkringsbolag för skuldtäckning använder aktier eller andelar i ett dotterföretag som har till uppgift att äga tillgångar som får användas för skuldtäckning. Dotterföretagets tillgångar skall med andra ord behandlas som om tillgångarna ägts direkt av försäk- ringsbolaget. Detta skall gälla också om tillgången ägs via ett eller flera holdingbolag.

Finansinspektionen får medge att ett försäkringsbolag tillfälligt av- viker från begränsningsreglema.

Placeringspromemorians förslag: Avviker från regeringens i följande aVSeenden. Obligationer och skuldförbindelser som en kommun eller ett publikt aktiebolag svarar för får uppgå till högst 50 procent av skuldtäck— ningsbeloppet. Aktier och andelar i andra företag än fastighetsbolag får likaledes uppgå till högst 50 procent av skuldtäckningsbeloppet. Till- gångsslaget "tillgodohavanden som inte är tillgängliga utan uppsägnings- tid i banker och andra kreditinstitut" tillåts i obegränsad utsträckning, medan motsvarande tillgodohavanden tillgängliga utan uppsägningstid får motsvara 3 procent av skuldtäckningsbeloppet. Fastighetsrelaterade till- gångar får motsvara 30 procent av skuldtäckningsbeloppet.

Remissinstansema: Stadshypotek har anfört att det är svårt att förstå begränsningen på 50 procent för andra obligationer än statsobligationer

och varför gränsen för obligationer sätts på samma nivå som gränsen för aktieplaceringar. Enligt Stadshypotek är kreditrisken vid en placering i en obligation alltid mindre än. vid placering i samma företags aktier. Svenska Kommunförbundet har, med instämmande av Kommuninvest i Sverige AB och Landstingsförbundet anfört att fordringar för vilka en kommun eller annan samfällighet svarar för bör jämställas med stats- papper, och därmed tillåtas för skuldtäckning i obegränsad utsträckning. Enligt Finansinspektionen finns det ingen anledning att ha olika begräns- ningar för olika typer av banktillgodohavanden, vilket även Försäkrings- förbundet ifrågasatt. Riksgåldrkontoret har anfört att maximibegräns— ningen bör sättas till 40 procent av de försäkringstekniska skulderna för vardera av tillgångsslagen fönatagsobligationer, aktier och fastigheter. Sveriges Riksbank har ifrågasatt varför skillnad har gjorts mellan å ena sidan fastighetsrelaterade aktier och motsvarande direkta förvärv (30 pro- cent) och å andra sidan engagemang som knyter an till andra verksam- heter (50 procent). Det kan, enligt Riksbanken, finnas skäl att ha 50 pro- cent för bägge grupperna. Försäkringvårbundet har vidare anfört att kategorierna fordringar med annan säkerhet än fast egendom eller utan säkerhet (samt råvaror) fått en för snäv begränsning. Företagarnas Riks- organisation har anfört att gränsen för obligationer m.m. som inte är föremål för regelbunden handel bör höjas. Finansinspektionen har beträf- fande andelar och aktier i dotterföretag anfört att genomlysningen vid tillämpningen av begränsningsreglema även bör gälla så länge det endast är rena holdingbolag i mellanleden.

EG:s regler: Tredje generationens försäkringsdirektiv innehåller endast på några punkter begränsningar för hur stor placering som får göras i ett visst tillgångsslag. Begränsningarna framgår av artikel 22. Högst fem pro- cent av de tekniska bruttoavsättningama får investeras i lån utan säkerhet, högst tre procent i kassa (angående termen "kassa", se författningskom- mentaren till 7 kap. 10 b & FRL) och högst tio procent får investeras i aktier, med aktier jämställda värdepapper och skuldförbindelser som inte omsätts på någon reglerad marknad. Enligt artikeln skall hemlandet fast- ställa närmare bestämmelser med villkor för användningen av godtagbara tillgångar.

Om det bland tillgångarna ingår någon investering i ett dotterföretag som helt eller delvis förvaltar försäkringsföretagets tillgångar för dess räkning, skall hemlandet vid tillämpningen av de regler och principer som framgår av artikel 22 beakta de underliggande tillgångar som innehas av dotterföretaget. Hemlandet får behandla andra dotterföretags tillgångar på samma sätt (artikel 22.2 iv).

Ett hemland får i undantagsfall, om ett försäkringsföretag begär det, och med vederbörligt beaktande av den allmänna matchnings- och risk- spridningsregeln i artikel 20, genom ett vederbörligen motiverat beslut acceptera tillfälliga undantag från begränsningsreglema.

Gällande rätt: I de placeringsregler som för närvarande gäller för liv- försäkringsbolag fmns inga begränsningar för hur stor placering som får göras i varje tillgångsslag. Den enda begränsning som finns, och som för övrigt gäller för alla försäkringsbolag, är femprocentsregeln och den sär-

skilda regeln om förvärv av finansiella företag, 7 kap. 17 och 17 a så FRL (se avsnitt 5.5.12).

Skälen för regeringens förslag: Försäkringsbolagen måste vid sin kapitalplacering ta hänsyn till en mängd aspekter och därvid beakta bl.a. matchnings- och diversifieringsprincipema (se avsnitt 5.5.5). De begräns- ningsregler som regeringen föreslår i detta sammanhang skall ses som ett komplement till diversifieringsprincipen. Generella begränsningar bör gälla för tillgångsslagen. Detta är, enligt regeringens mening, nödvändigt eftersom reglerna skall tillämpas på samtliga försäkringsgrenar som om- fattas av placeringsregler. Alltför detaljerade regler skulle dessutom kunna medföra gränsdragningsproblem. Det är för övrigt försäkringsbo- lagen själva som har det yttersta ansvaret för att placeringarna, inom de ramar som anges i lag, sker med iakttagande av matchnings- och diversi- fieringsprinciperna.

Vid bedömningen av vilka gränser som bör gälla för placering i olika tillgångsslag, måste hänsyn tas till hur riskfyllt det aktuella tillgångsslaget är och till diversifreringsmöjlighetema inom tillgångsslaget. Det bör understrykas att det är omöjligt att på ett objektivt sätt rangordna de olika slagen av tillgångar efter hur riskfyllda de är som placeringsobjekt. En viss vägledning kan erhållas i EG:s försäkringsdirektiv (t.ex. artikel 22.3 i tredje generationens försäkringsdirektiv) och från motsvarande bestäm- melser på närliggande områden, exempelvis beträffande kaptaltäcknings- krav på bankområdet. Genom att studera bl.a. historiska data och struk- turen på olika marknader och värdepapper kan en grov bild erhållas av hur vissa tillgångar förhåller sig till andra i riskhänseende. Det är önskvärt att identifiera olika grupper av tillgångsslag där likheterna inom gruppen är stora samtidigt som skillnaden mellan grupperna är tydliga. Ett visst mått av subjektivitet är under alla förhållanden ofrånkomligt. Regeringens förslag till gränsdragningar skiljer sig på några punkter från placeringspromemorians förslag, vilket framgår nedan. Motiven till skil- lnaderna i fråga om aktier och fastighetsrelaterade tillgångar har redo- gjorts för i avsnitten 5.5.1 och 5.5.5.

Regeringens lagförslag med begränsningar för olika tillgångsslag kan sägas innehålla sex huvudgrupper (kassa undantagen) med varierande riskegenskaper och därmed olika placeringsrestriktioner. I huvuddrag innebär reglerna följande.

Den första huvudgruppen kännetecknas av att den i princip är riskfri med avseende på kreditrisk och därför inte bör omfattas av några place- ringsrestriktioner. Till denna kategori hör obligationer eller andra skuld- förbindelser samt fordringar som har samband med försäkringsavtal för vilka stater, kommuner och därmed jämförliga samfälligheter, Europeiska gemenskaperna eller internationella organisationer svarar (jämför avsnitt 5.5.6 ovan). Vad gäller värdehandlingar som kommuner och därmed jäm- förliga samfälligheter (t.ex. landsting) svarar för har vissa remissinstanser invänt mot promemorians förslag att sådana värdehandlingar inte jäm- ställs med statspapper och därmed inte tillåts för skuldtäckning utan be- gränsning. Nämnas kan även att kommunpapper ur kreditvärdighetssyn- punkt jämställs med statspapper på närliggande områden (se exempelvis

3 kap. 1 5 lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag). Mot bakgrund av detta anser regeringen att nämnda handlingar bör jämställas även i detta sammanhang och således tillåtas för skuldtäckning i obegränsad utsträckning. Vidare inkluderas i den första huvudgruppen livförsäkringslån och, beträffande captivebolag, fordringar på ett bolag inom koncernen. I dessa fall torde försäkringsbolaget ha kontroll över värdet av den säkerhet som svarar mot fordran. För tillgångsslaget "beslutad överskjutande skatt" har heller inte satts någon begränsning. Enligt regeringens mening bör även reserv- deposition hos återförsäkringstagare få användas för skuldtäckning utan någon begränsning.

I den andra huvudgruppen, som totalt får uppgå till 75 procent av skuldtäckningsbeloppet, ingår obligationer, skuldförbindelser och garan- tier för vilka AP-fonden, kreditinstitut och vissa värdepappersbolag sva- rar. I gruppen ingår även bankmedel, främst av den anledningen att nyss- nämnda värdehandlingar för vilka banker svarar, ingår i samma grupp. Till denna huvudgrupp hänförs en stor del av de tillgångar som historiskt sett har varit representerade i försäkringsbolagens portfölj er. De av rege- ringen föreslagna begränsningarna inom huvudgruppen skiljer sig från placeringspromemorian på ett par punkter. I vissa fall är gränserna generösare och i andra fall snävare. I placeringspromemorian tillåts exempelvis aktier och obligationer i lika stor utsträckning, 50 procent vardera. Enligt regeringens mening är, med de f'orsäkringskontrakt sven— ska bolag i allmänhet tillämpar, aktier ett mer riskfyllt tillgångsslag i skuldtäckningshänseende än obligationer, varför en snävare gräns bör gälla för aktier. Regeringen delar den uppfattning som framförts i place- ringspromemorian att fordringar på banker och andra kreditinstitut inte bör betraktas som helt riskfria med avseende på kreditrisk (härvid bortses från det av riksdagen år 1992 beslutade åtagandet att banker och vissa andra kreditinstitut skall kunna fullgöra sina förpliktelser i rätt tid, eftersom det åtagandet är temporärt). En viss begränsning bör gälla för sådana fordringar. I likhet med vad flera remissinstanser påpekat finns det, enligt regeringens mening, inte anledning att göra åtskillnad mellan olika typer av banktillgodohavanden. Enligt uppgift är det i vart fall för svenska förhållanden så, att alla bankmedel, så gott som undantagslöst, är tillgängliga utan att någon uppsägningstid behöver iakttas. Den relativt generösa gränsen totalt för gruppen beror på att diversifieringsmöjlig- heterna inom tillgångsslagen är goda.

Publika aktiebolag som inte är finansiella företag omfattas inte av kapitaltäckningskrav och står inte under offentlig tillsyn. Obligationer m.m. för vilka sådana bolag svarar bör därför få motsvara högst 50 pro- cent av skuldtäckningsbeloppet.

I den tredje huvudgruppen, som får uppgå till 25 procent av skuldtäck- ningsbeloppet, ingår aktier (och därmed jämställda värdehandlingar) som har getts ut av publika aktiebolag och motsvarande utländska bolag. Grän- sen är satt med hänsyn till att aktier rent allmänt kan betraktas som mer riskfyllda än obligationer för skuldtäckning, enligt vad som nyss nämnts.

Den fjärde huvudgruppen har fast egendom som gemensam nämnare. PFOP- 1994/ 95:184 Tillgångama i gruppen får tillsammans motsvara högst 25 procent av skuldtäckningsbeloppet. Detta sammanhänger med att diversifieringsmöj- lighetema inom gruppen är mindre god än för ovannämnda grupper. Gruppen inkluderar sådan egendom som livförsäkringsbolagen redan idag får placera i samt aktier i fastighetsbolag.

Den femte huvudgruppen innehåller skuldförbindelser avseende utlåning till fysiska personer och andra än dem som avses i grupperna ett-fyra ovan (med betryggande säkerhet). Begränsningen är satt till 10 procent av skuldtäckningsbeloppet.

Den sjätte huvudgruppen, som får motsvara 10 procent av skuldtäck- ningsbeloppet, är fondpapper som inte omsätts på någon reglerad mark- nad. Andelar i värdepappersfonder och aktier i dotterbolag med uppgift att förvalta tillgångar som får användas för skuldtäckning bör inte om- fattas av begränsningsregeln (se författningskommentaren till 7 kap. 10 b 5 andra stycket FRL). Bestämmelsen motsvaras av artikel 22.1 e i tredje generationens försäkringsdirektiv.

Begränsningen för kassa, 3 procent, är satt i enlighet med artikel 22.1 d i tredje generationens försäkringsdirektiv.

Värdepappersfonder

I avsnitt 5.5.6 har regeringen funnit att andelar i vårdepappersfonder bör få användas för skuldtäckning om de tillgångar som ingår i fonderna huvudsakligen är sådana som skulle få användas för skuldtäckning. Denna genomlysningsprincip bör även komma till uttryck vid tillämp- ningen av de begränsningsregler som behandlas i detta avsnitt. Om det är fråga om en renodlad fond, som exempelvis endast placerar i statsobli- gationer, torde det inte vara några större svårigheter att tillämpa genom- lysningsprincipen. Om det istället är fråga om en fond som placerar i olika typer av tillgångar kan genomlysningen bli mer komplicerad. En proportionering får då göras. Ett försäkringsbolag bör vara restriktivt när det gäller placeringar i blandade fonder vars placeringsstrategier kan innebära snabba förändringar t.ex. mellan innehav i aktier och i obliga- tioner. Följden kan annars bli oacceptabla avvikelser från begränsnings- reglema för tillgångsslag. Försäkringsbolaget måste kunna ta ansvar för att begränsningarna vad gäller placeringar i skilda tillgångsslag i allt väsentligt är uppfyllda även med hänsyn till de underliggande tillgångarna i värdepappersfonder som bolaget äger andelar i.

Akrier och andelar i dotterföretag som förvaltar försäkringsbolagets tillgångar

Som anförs i avsnitt 5.5.6 får aktier i vissa dotterbolag som förvaltar försäkringsbolagets tillgångar användas för skuldtäckning. Vid tillämp- ningen av begränsningsreglema bör, på motsvarande sätt som redogjorts

för ovan beträffande andelar i värdepappersfonder, en genomlysning gö- ras så att dotterföretagets tillgångar inräknas i respektive tillgångskate— gori. Detta innebär t.ex. att aktier i ett dotterbolag som äger försäkrings- bolagets fastigheter inte inräknas i tillgångsslaget "aktier och andelar i företag som har till ändamål att äga fastigheter m.m." utan i tillgångs— slaget "fastigheter m.m. ". Placeringsreglema bör med andra ord medföra samma restriktioner om vissa tillgångar läggs i dotterbolag som om de ägs direkt av försäkringsbolaget. Enligt regeringens mening bör en genomlysning ske vid tillämpningen av begränsningsreglema även då en tillgång ägs via ett eller flera rena holdingbolag.

Dispens

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv (artikel 22.6) får hem- landet, om ett försäkringsföretag begär det, acceptera tillfälliga avvikelser från begränsningsreglema. Enligt regeringens mening är det lämpligt att införa en sådan dispensregel i lagstiftningen. Finansinspektionen bör bemyndigas att fatta sådana beslut.

Hänvisningar till S5-5-7

5.5.8. Begränsningar för enhandsengagemang

Regeringens förslag: Värdet av en enskild placering (enhandsenga- gemang) får motsvara högst följande andelar av det belopp som skall skuldtäckas:

- Fem procent får motsvaras av en fastighet, tomträtt eller bygg- nad.

- Fem procent får motsvaras av i huvudsak aktier, obligationer och skuldförbindelser från samma emittent eller lån till samma låntagare (gäller dock inte särskilt kreditvärdiga subjekt, som t.ex. en stat eller kommun). Tillgångama får dock motsvara upp till tio procent av det belopp som skall skuldtäckas om det sammanlagda innehavet place- ringar på 5-10 procent inte överstiger 40 procent av skuldtäcknings- beloppet. Andelen aktier från samma emittent får dock aldrig över- stiga 5 procent.

- Tio procent får motsvaras av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag, om inte annat medges av Finansin- spektionen.

Regeringen eller Finansinspektionen får inom nämnda ramar med- dela ytterligare föreskrifter om lämplig riskspridning.

Finansinspektionen får medge tillfälliga avvikelser från begräns- ningsreglerna.

Om ett livförsäkringsbolags enhandsengageman g i obligationer och skuldförbindelser överskrider de föreskrivna nivåerna skall bolaget senast den 31 december 1999 nedbringat sådana engagemang till de föreskrivna nivåerna.

Placeringspromemorians förslag: Avviker från regeringens på så sätt att i lag införs endast en allmänt formulerad regel om enhandsengage- mang, medan detaljbestämmelser meddelas av Finansinspektionen genom föreskrifter.

Remissinstansema: Sieriges Riksbaer har anfört att anpassningen av regelverket till den rådande strukturen på marknaden underlättas av att de mer detaljerade placeringsreglema finns i föreskrifter. Även Svenska Fondhandlareföreningen har framfört denna uppfattning. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet anser däremot att bestämmel— serna om enhandsengagemang skall läggas fast i lag. Svenska Bankföre- ningen och Stadshypotek AB har föreslagit att enhandsengagemangen i bostadsobligationer bör få uppgå till 40 procent av de försäkringstekniska skulderna och att EG:s lättnadsregel som tillåter detta bör utnyttjas. Svenska Fondhandlareföreningen har anfört att det är svårt för bolagen att vid tidpunkt för beslut om placering i en värdepappersfond veta hur stort engagemang fonden har i ett visst börsnoterat företag eller i andra instrument.

Flera remissinstanser har anfört att den rätt till övergångstid till år 2000 för avveckling av försäkringsbolagens enhandsengagemang i bostadsobli-

gationer, som uppnåtts vid medlemsskapförhandlingama, bör utnyttjas. PYOP- 1994/952184 Finansinspektionen har anfört att det krävs en övergångstid beträffande avveckling av fastighetsinnehav och koncernintema engagemang (captive— bolag) och att även skadeförsäkringsbolag bör omfath av övergångsreg- ler.

EG:s regler: Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv skall hem- landet föreskriva i korthet följande enhandsbegränsningar (i förhållande till tekniska avsättningar):

- Högst 10 procent får investeras i en enskild tomt eller byggnad, eller i grupper av tomter eller byggnader som är belägna så nära varandra att de faktiskt bör betraktas som en investering (artikel 22.1 a).

— Högst 5 procent får investeras i aktier och därmed jämställda värde- papper samt obligationer, skuldförbindelser och andra penning— och kapi- talmarknadsinstrument från samma företag eller i lån till samma låntagare (med undantag av lån till en statlig, regional eller lokal myndighet). Gränsen kan dock höjas till 10 procent om högst 40 procent av avsätt- ningama investeras i lån eller värdepapper, varvid mer än 5 procent av tillgångarna investeras hos var och en av utgivarna och låntagarna (artikel 22.1 b).

- Högst 5 procent får utgöras av lån utan säkerhet, varav ett enskilt lån får utgöra högst en procent, med undantag av lån till kreditinstitut, för- säkringsföretag och investeringsföretag (artikel 22.1 0).

Att någon gräns enligt ovan inte angivits skall enligt direktiven inte innebära att övriga tillgångar skulle kunna godkännas i obegränsad utsträckning. Hemlandet skall fastställa närmare bestämmelser med vill- kor för användningen av godtagbara tillgångar. Ett antal olika principer skall iakttas vid fastställandet av bestämmelserna (jämför artikel 22.2). Dessa innebär bl.a. följande.

- Tillgångama skall vara diversifierade så att alltför stort beroende av någon särskild investering undviks.

- Investeringar som på grund av tillgångens art och utställarens soliditet innebär en hög risknivå skall begränsas till en betryggande nivå.

- Andelen icke likvida investeringar skall hållas på en betryggande (låg) mvå. Artikel 22.4 tillåter under vissa förutsättningar avvikelser från gränsen

för enhandsengagemang på fem eller tio procent för värdepapper enligt artikel 22.1 b. Medlemstatema får höja gränsen till 40 procent i fråga om vissa skuldförbindelser som utfärdats av ett kreditinstitut med huvud— kontor inom gemenskapen som enligt lag står under särskild offentlig till- syn i syfte att skydda innehavarna av sådana skuldförbindelser. Särskilt skall de belopp, som härrör från de utfärdade skuldförbindelserna, enligt lag investeras i tillgångar som, under hela giltighetstiden för skuldför- bindelsena, kan täcka fordringar som har samband med dessa och som, i händelse av utställarens betalningsoförmåga, prioriteras för återbetalning av kapital och upplupen ränta.

Hemlandet får i undantagsfall, om ett försäkringsföretag begär det, genom ett vederbörligen motiverat beslut tillfälligt acceptera undantag från begränsningarna i bl.a. artikel 22.1 a-c. Den allmänna risksprid—

ningsregeln i artikel 20 skall beaktas i samband med att sådana lättnader medges.

Skälen för regeringens förslag: De enda bestämmelser angående en— skilda investeringars storlek som finns i gällande lagstiftning är fempro- centsregeln och den särskilda regeln om förvärv av finansiella företag (se avsnitt 5.5.12).

Regler som begränsar enhandsengagemang är ett direkt utflöde ur diversifieringsprincipen som beskrivits i avsnitt 5 .5 .5 . Sådana regler be- gränsar de risker som ett försäkringsbolags placeringar i en enskild emit- tents fordringsbevis och aktier kan medföra. Därigenom motverkas risken att ett försäkringsbolags stabilitet hotas av att dess placeringar koncen- treras till ett enskilt företag. Av EG:s bestämmelser följer att sådana begränsningsregler skall införas i den svenska rättsordningen.

Regeringen anser, till skillnad från förslaget i placeringspromemorian, att vissa grundläggande kvantitativa begränsningsregler bör komma till uttryck i lag. De gränser som uppställts i tredje generationens försäk- ringsdirektiv bör läggas till grund för sådana lagregler.

I enlighet med det sagda föreslår regeringen att en enskild placering i fastighet, tomträtt eller byggnad begränsas. Enligt regeringens uppfattning är direktivens gräns på tio procent alltför generös. En yttersta gräns på fem procent får anses lämpligare. Femprocentgränsen skall också gälla en grupp av sådan egendom som är belägna på ett sådant sätt i förhåll- ande till varandra att de bör betraktas som en investering. EG:s direktiv ger inte utrymme för någon övergångstid, som Finansinspektionen före- slagit, för avveckling av alltför stora fastighetsinnehav. Någon överens- kommelse om en sådan övergångstid har heller inte avtalats inom ramen för förhandlingarna om EG-medlemsskap.

Vidare bör i enlighet med artikel 22.1 b i tredje generationens direktiv införas en begränsning för aktier och jämförbara värdepapper, obligatio- ner eller skuldförbindelser från samma emittent eller i lån till samma lån- tagare. Detta gäller dock inte beträffande obligationer, skuldförbindelser eller garantier utfärdade av stater, kommuner m.fl. rättssubjekt som får anses vara fria från kreditrisk. Begränsningarna skall tillämpas för grupper av emittenter eller låntagare med en viss inbördes anknytning på samma sätt som för enskilda enrittenter eller låntagare. Se vidare författ- ningskommentaren till 7 kap. 10 c 5.

Enligt regeringens mening bör dessutom högst tio procent av skuldtäck- ningbeloppet få motsvaras av andelar i värdepappersfonder som förvaltas av samma fondbolag eller fondföretag. Begränsningen, som inte har någon direkt motsvarighet i EG:s direktiv, syftar till att begränsa de förluster ett försäkringsbolag kan åsamkas om ett fondbolag missköter fondförvaltningen. En möjlighet bör emellertid fmnas för Finansinspek- tionen att medge dispens från denna begränsningsregel. Angående förut- sättningen för dispens, se författningskommentaren till 7 kap. 10 & FRL.

Regeringen eller Finansinspektionen bör bemyndigas att inom ramen för de enhandsrestriktioner som lagts fast i lag meddela ytterligare före- skrifter om lämplig riskspridning. Därmed ges myndigheterna möjlighet att utforma en mer förfinad gruppering efter tillgångarnas riskegenskaper

än den ganska grova indelning som gjorts i lagen och att fastställa lägre procentgränser än de som angivits i lag.

I artikel 22.6 i tredje generationens försäkringsdirektiv finns en möjlig- het för hemlandet att acceptera. tillfälliga undantag från förevarande be- gränsningsregler. Enligt regeringens mening är det lämpligt att införa en sådan dispensregel i lagstiftningen. Enligt den direktivbestämmelsen får hemlandet i undantagsfall, på begäran av ett försäkringsföretag, tillfälligt acceptera undantag från de kvantitativa riskspridningsreglema i direktivet.

Övergångsnegler för enhandsengagemang i bostadsobligationer

Som tidigare nämnts innebär artikel 22.1 b i tredje generationens försäk— ringsdirektiv att högst fem procent av de tekniska avsättningama får investeras i värdepapper från samma emittent. Under vissa förutsättningar får gränsen höjas till tio procent.

De svenska lixförsäkringsbolagens placeringar i obligationer och certi- fikat som emitterats av de större bostadsinstituten har i många fall över- stigit de nivåer som föreskrivs i artikel 22.1 b. Vid förhandlingarna om svenskt medlemskap i EU begärde och fick därför Sverige anstånd med att införliva direktivbestämmelsen i fråga om livförsäkringsbolagen.

Övergångsarrangemanget innebär bl.a. följande. Sverige skall senast den 1 januari 2000 ha införlivat bestämmelsen. De svenska myndig- heterna skall se till att berörda livförsäkringsbolag omedelbart vidtar åtgärder för att successivt reducera sina enhandsengagemang till fem res- pektive tio procent. Bolagen får under övergångsperioden inte öka de exponeringar som överskrider fem eller tio-procentsgränserna. Enhands- engagemang som överskrider 20 procent av de försäkringstekniska skul— derna skall senast den den 1 juli 1996 eller, om möjligt, före den 31 december 1995 nedbringas till 20 procent eller lägre. Engagemang som redan ligger inom fem— eller tio-procentsgränsema får inte öka på ett sådant sätt att gränserna överskrids.

Enligt vad regeringen erfarit har en viss anpassning till EG:s place- ringsregler redan ägt rum. Livförsäkringsbolag har, åtminstone genom- snittligt, minskat sådana engagemang som inte skulle rymmas inom de gränser som gäller enligt artikel. 22.1 b. Detta kunde i och för sig tala för att övergångstiden enligt anslutningsfördraget inte utnyttjas fullt ut. För- säkringsutredningen kan i sitt kommande slutbetänkande förväntas lägga fram ett förslag som leder till en ny, och eventuellt utvidgad, definition av de försäkringstekniska skulderna (se avsnitt 5 .5.3). För att undvika eventuella övergångsproblem i samband med en sådan reform bör, enligt regeringens mening, den övergångstid som framförhandlats med EG nu utnyttjas. Det kan i samband med beredningen av Försäkringsutred- ningens slutbetänkande övervägas om övergångstiden kan kortas ned.

Någon övergångstid för skadeförsäkringar är inte avtalad. Finansin- spektionens remissynpunkt i det hänseendet kan därför inte tillmötesgås.

Särskilt reglerade kreditinstitut och försäkringsbolags placeringar i dessas obligationer

Som tidigare nämnts finns det i EG:s tredje försäkringsdirektiv (artikel 22.4) en möjlighet att under vissa förutsättningar medge enhandsengage— mang motsvarande 40 procent av de tekniska avsättningama (undantags- regeln). Liknande regler om lättnader ibegränsningsregler återfinns inom EG-rätten bl.a. vad gäller bankers och andra kreditinstituts stora expone— ringar och vad gäller värdepappersfonders placeringar.

Bakgrunden till reglerna anses vara de förhållanden som råder på bl.a. den danska bostadsfinansieringsmarknaden. Några få danska s.k. realkre- ditinstitut har sedan länge svarat för en stor del av den danska bostads- finansieringen. För dessa institut gäller sådana regler om tillsyn och sär- skild förmånsrätt som avses i den aktuella direktivbestämmelsen. Den nu diskuterade regeln har således särskild betydelse för Danmark, och dess ursprung kan förklaras av de danska förhållandena.

Förhållandena på den svenska bostadsobligationsmarknaden liknar i viss utsträckning dem som gäller i Danmark, även om koncentrationen till finansiering i ett fåtal institut har varit mindre i Sverige än i Danmark.

Svenska Bankföreningen har, med instämmande av Stadshypotek AB, förordat att Sverige bör utnyttja undantagsregeln i fråga om värdepapper som emitterats av bostadsinstitut.

Regeringen anser att Sverige inte har regler för kreditinstitut som upp- fyller undantagsregelns kvalifikationskrav om särskild tillsyn eller om säkra placeringar kombinerade med en särskild förmånsrätt. Redan av formella skäl går det alltså inte att införliva undantagsregeln i den sven- ska rättsordningen. Frågan om lagändringar i fråga om tillsyn och för- månsrätt framdeles skall genomföras hänger dessutom samman med den mer övergripande frågan om det skall inrättas en särskild kategori institut som är underkastade strängare regler än annars i fråga om krav på säker- heter och placeringar. Bankföreningen och andra företrädare för bostads- insituten har framställt önskemål om sådana särreglerade institut.

Bankföreningen och andra bedömare anser att det är av särskilt värde för ett institut om det genom lag, snarare än genom sin bolagsordning, är underkastat strängare krav än annars i fråga om säkerhet och place- ringar.

Genom lagen om kreditmarknadsbolag, som trädde i kraft den 1 januari 1994, infördes en enhetlig reglering för finansbolag och kreditaktiebolag. Båda bolagsformema sammanfördes till en gemensam institutskategori, kreditmarknadsbolag.

En grundtanke bakom lagstiftningen var att enskilda kreditmarknads- bolag skulle profilera sig i sina bolagsordningar, snarare än behöva stöd av särlagstiftning som gör det legala regelverket mer komplext. Frågan om särlagstiftning kunde dock enligt lagens förarbeten omprövas i senare sammanhang (prop. 1992/93:89 s. 150).

Från principiell synpunkt finns det inget hinder mot att tillåta större exponeringar mot ett enskilt institut än vad som normalt gäller inom EG om investeringen håller tillräckligt låg risk. Utvecklingen inom EG synes

vara sådan att särskilda regler för här aktuella institut återkommer i olika Prop. 1994/ 95 i 184 sammanhang. Som nämnts förefaller också marknadsaktörerna fästa stor vikt vid en kategorisering av instituten som grundas på lagstiftning.

Mot denna bakgrund avser regeringen att få till stånd en utredning om en ny kategori kreditinstitut som skall vara underkastade särskilda krav i fråga om säkerhet, tillsyn och särskild förmånsrätt. Frågan om en sådan kategori skall införas får i så fall bedömas med utgångspunkt i utred— ningens förslag och slutsatser.

Hänvisningar till S5-5-8

5.5.9. Valutamatchning

Regeringens förslag: En allmän valutamatchningsregel införs, lik- nande den som enligt gällande rätt gäller för s.k. korta skadeför- säkringar. Tillgångama som används för skuldtäckning skall vara placerade så att risken för valutakursförluster begränsas. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen skall med- dela närmare föreskrifter om valutamatchningen.

Reglerna skall tillämpas av, förutom alla svenska försäkringsbolag utom sådana som meddelar livförsäkringar med anknytning till värdepappersfonder, generalagenter för utländska försäkringsföretag med säte utanför EES.

Placeringspromemorians förslag: I lag införs en valutamatchnings- regel som bygger på tredje generationens försäkringsdirektiv och som innebär att högst 20 procent av de tillgångar som används för skuldtäck- ning och som inte skyddas mot risken för förändringar av valutakursema får vara uttryckta i en annan valuta än den vari motsvarande försäkrings- åtagande skall fullgöras. Finansinspektionen får medge undantag i enskil- da fall om värdet av de tillgångar som uttrycls i en viss valuta är mindre än sju procent av värdet av de totala tillgångar som används för skuld- täckning.

Remissinstansema: Har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erin- ran. Försäkrirtgvörbundet har anfört att det vore önskvärt att en större valutaexponering kunde tillåtas för att öka möjligheterna till diversifiering av placeringarna. Man är dock medveten om direktivens begränsningar.

EG:s regler: l försäkringsdirektiven finns bestämmelser om skyldig- heten att täcka tekniska avsättningar med valutamatchande tillgångar (arti— kel 15.2 i första skadeförsäkringsdirektivet i dess lydelse i artikel 17 i tredje skadeförsäkringsdirektivet respektive artikel 17. 3 i första livför- säkringsdirektivet enligt dess lydelse i artikel 18 i tredje livförsäk- ringsdirektivet).

För skadq'örsäkringar gäller de valutamatchningsbestämmelser som föreskrivs i bilaga 1 till andra skadeförsäkringsdirektivet (artikel 6 iandra skadeförsäkringsdirektivet samt artikel 23 i tredje skadeförsäkringsdirek- tivet). Reglerna innebär i korthet följande. Huvudregeln är att när försäk-

ringssumman enligt avtalet är uttryckt i en viss valuta, skall försäkrings- givarens förpliktelser anses betalbara i samma valuta. Tillgångar som sva— rar mot tekniska avsättningar får dock till högst 20 procent redovisas i annan valuta än den vari förpliktelsen skall fullgöras. Av nämnda till- gångar skall alltså 80 procent valutamatchas. Medlemsstaterna får befria f'orsäkringsföretagen från skyldigheten att täcka tekniska avsättningar med valutamatchande tillgångar om värdet av de tillgångar som erfordras för skuldtäckning av risker i en viss valuta understiger sju procent av det belopp som totalt skall skuldtäckas. Därutöver finns en rad mer detaljera- de regler.

För litförsäkringar införs genom det tredje livförsäkringsdirektivet valutamatchningsbestämmelser som i allt väsentligt är lika dem som gäller för skadeförsäkringar (artikel 24 och bilaga 1 i tredje livför- säkringsdirektivet), dock inte lika detaljerade. Reglerna skall inte tilläm- pas i fall där förmånerna enligt ett försäkringsavtal är knutna till bl.a. värdet av andelar i ett fondföretag eller aktieindex (se artikel 23 i tredje livförsäkringsdirektivet).

För inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer med huvud— kontor utanför gemenskapen får medlemsstaten föreskriva att agenturerna eller filialerna skall ha valutamatchande tillgångar som svarar mot tekni- ska avsättningar. Samma matchningsregler skall i så fall gälla som för in- hemska försäkringsföretag.

Gällande rätt: För korta skadeförsäkringar fanns fram till den 1 janu- ari 1994 inga regler om valutamatchning. Den 1 januari 1994 infördes emellertid en allmän sådan regel som innebär att risken för valutakursför- luster skall beaktas vid placeringen av tillgångar motsvarande de försäk- ringstekniska skulderna. Finansinspektionen bemyndigades att meddela närmare föreskrifter i ämnet, vilket inspektionen också har gjort (FFFS 1994:20).

Livförsäkringsbolag är i gällande rätt begränsade att använda utländska tillgångar för skuldtäckning. Försäkringsrörelselagen stadgar i fråga om livförsäkring att tillgångar svarande mot försäkringstekniska skulder får redovisas i inhemska eller utländska värdehandlingar, varvid handlingar som enligt sin lydelse skall inlösas i främmande valuta, endast får använ- das för redovisning i den mån de motsvarar försäkringstekniska skulder i samma valuta (7 kap. 9 5 första stycket 7 FRL). Motsvarande gäller i fråga om premiereserven för bolag som meddelar lång Skadeförsäkring. För utländska försäkringsföretag som bedriver verksamhet här i landet med stöd av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF) eller lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF) gäller samma valuta- matchningsregler som för svenska försäkringsbolag (13 5 första stycket och 13 a 5 LUF respektive 5 kap. 5 5 första stycket och 8 & LEF). Skälen för regeringens förslag: Såsom anförts i placeringspromemori- an (avsnitt 2) kan en del positiva effekter uppnås med internationell diversifiering. Detta gäller särskilt för ett litet land som Sverige som dessutom har ett förhållandevis koncentrerat näringsliv. En svensk place- rare kan genom internationell diversifiering sänka risken i sin portfölj

utan att göra avkall på den förväntade avkastningen. En utländsk investe- ring innebär dock att placeraren utsätter sig för en växelkursrisk. Ett krav på valutamatchning är därför en viktig del i ett regelsystem som skall till- godose försäkringstagarskyddet. Det är m.a.o. av stor betydelse att till- gångarna placeras med beaktande av växelkursrisker.

EG:s regler för valutamatchning ställer matchningsprincipen i centrum. EG uppställer krav på att tillgångar som svarar mot försäkringstekniska skulder till högst 20 procent får redovisas i annan valuta än den vari för- pliktelsen skall fullgöras.

Enligt regeringens mening hör, till skillnad mot vad som föreslagits i placeringspromemorian och i enlighet med vad som redan idag gäller för korta skadeförsäkringar, i lag införas en allmän valutamatchningsregel innebärande att de tillgångar som används för skuldtäckning skall placeras så att risken för valutakursförluster skall begränsas. EG:s detaljregler om valutamatchning för livförsäkring bör, på motsvarande sätt som dagens ordning för korta skadeförsäkringar, införlivas i den svenska rättsord- ningen genom föreskrifter som. meddelas av regeringen eller, efter rege- ringens bemyndigande, Finansinspektionen. Om en tillgångs värde och den försäkringsrisk tillgången skuldtäcker gjorts oberoende av valutakurs- förändringar, exempelvis genom en valutaterminstransaktion, bör detta minska det belopp som skall hållas i en valuta som svarar mot den vari försäkringsbolagets åtagande skall fullgöras. Unit linked-försäkringar skall, på grund av bestämmelserna i tredje livförsäkringsdirektivet, undantas från valutamatchningsbestämmelsema.

Försäkringsgivare med säte inom EES omfattas inte av de svenska valutamatchningsreglerna utan av hemlandets motsvarande regler.

Hänvisningar till S5-5-9

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 10.1

5.5.10. Lokalisering av tillgångar, registerföring och förmånsrätt

Regeringens förslag: Ett svenskt försäkringsbolag skall ha de till— gångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna lokaliserade inom EES, om riskerna (Skadeförsäkring) är belägna eller verksam- heten (livförsäkring) utövas inom EES. Beträffande risker eller verk- samhet utanför EES skall tillgångarna finnas i Sverige. Finansinspek- tionen får i enskilda fall medge undantag från lokaliseringskraven.

Gällande regler om lokalisering av tillgångar som tillhör utländska EES-försäkringsgivare upphävs. Dessutom avskaffas skyldigheten för sådana försäkringsgivare att föra register över de tillgångar som mot- svarar de försäkringstekniska skulderna för livförsäkringsverksamhet i Sverige. Därmed upphör också den särskilda förmånsrätt för livför- säkringstagare som är förenad med registerföringen.

Svenska skadeförsäkringsbolag och generalagenter för utländska skadeförsäkringsföretag med säte utanför EES skall föra register över de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna.

Placeringspromemorians förslag: Omfattar svenska försäkringsbolag och utländska försäkringsföretag med säte utanför EES. Promemorians förslag avviker från regeringens på så sätt att 80 procent av de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall vara lokaliserade inom EES, med möjlighet för regeringen eller Finansinspektionen att i föreskrifter liberalisera lokaliseringskravet. Något lokaliseringskrav upp- ställs inte för risker eller verksamhet utanför EES.

Intempromemorians förslag, som omfattar försäkringsgivare med säte inom EES, överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstansema: Remissinstansema har tillstyrkt placeringsprome- morians förslag eller lämnat det utan erinran. Intempromemorians förslag har av de flesta remissinstansema lämnats utan erinran. ICO framhåller att det är viktigt att försäkringstagarna har tillgång till respektive hem- lands säkerhetssystem vid en försäkringsgivares konkurs och att tillfreds- ställande säkerhet garanteras. Advokatsamjimdet anser att det är olyckligt att försäkringstagarna inte längre kommer att ha någon förmånsrätt i EES-försäkringsgivarens egendom i Sverige.

EG:s regler: Försäkringsdirektiven innehåller bestämmelser om lokali- sering av de tillgångar som motsvarar de tekniska avsättningarna.

Lokaliseringskrav för försäkringsgivare med säte inom EG

Det första skadeförsäkringsdirektivet och det första livförsäkrings- direktivet (första generationens försäkringsdirektiv) i deras ursprlmgliga lydelse innebar att både skadeförsäkrings- och livförsäkringsföretag med huvudkontor inom gemenskapen skulle ha de tillgångar som motsvarar tekniska reserver lokaliserade i det land verksamhet bedrivs genom eta- blering (dvs. huvudkontor, agentur eller filial). Medlemsstaterna kunde emellertid medge lättnader beträffande tillgångarnas lokalisering (artikel 15.2 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.2 i första livför- säkringsdirektivet). Fordringar på återförsäkrare (ansvarighet som en återförsäkringsgivare övertagit från en direktförsäkringsgivare) var dock undantagna från lokaliseringskraven. En medlemsstat fick inte kräva att sådana fordringar skulle vara lokaliserade inom dess område (artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.3 i första livförsäkrings- direktivet). Genom det andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livför- säkringsdirektivet (andra generationens försäkringsdirektiv) infördes reg- ler om frihet att tillhandahålla försäkringstjänster i ett annat medlemsland än där företaget har en etablering (jämför det svenska begreppet gräns- överskridande verksamhet, prop. 1992/93:257 s. 118-126). Om det kräv- des tillstånd för verksamheten i det land där tjänsterna utfördes (värd— landet) skulle Värdlandets regler i fråga om bl.a. tillsyn och lokalisering av tillgångar tillämpas (artikel 23.1 i andra skadeförsäkringsdirektivet och artikel 24.1 i andra livförsäkringsdirektivet i deras ursprungliga lydelse). Det tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet (tredje generationens försäkringsdirektiv) innebär att en försäkringsgivare med stöd av en enda auktorisation i princip fritt kan etablera sig eller

tillhandahålla tjänster inom gemenskapen. Dessutom genomförs principen om hemlandstillsyn fullt ut. För att underlätta ett ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas regler har bl.a. lokaliseringsreglema i den första och andra generationens försäkringsdirektiv ändrats. Det krävs endast att till- gångarna - med undantag för fordringar på återförsäkrare - skall vara lokaliserade inom gemenskapen om, beträffande Skadeförsäkring, risken är belägen inom gemenskapen eller, i fråga om livförsäkring, verksam- heten utövas där. Medlemsstatezma får inte kräva att försäkringsföretagen har tillgångarna lokaliserade i en viss medlemsstat. Hemlandet får medge lättnader beträffande tillgångarnas lokalisering (artikel 15 .2 i första skade- försäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 17 i tredje skadeförsäk- ringsdirektivet och artikel 17.3 i första livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artikel 18 i tredje livförsäkringsdirektivet). När det gäller fordringar på återförsäkrare får något lokaliseringskrav inte anges (artikel 15.3 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 17.4 i första livförsäk- ringsdirektivet i direktivens nya lydelse). Direktiven innehåller inget loka- liseringskrav beträffande risker eller verksamhet utanför gemenskapen.

Lokaliseringskravförförsäkringsgivare med säte utanför EG

Första generationens försäkringsdirektiv innehåller regler för inom gemenskapen etablerade agenturer eller filialer till företag med huvud— kontor utanför gemenskapen. Reglerna innebär bl.a. att en medlemsstat skall se till att agenturen och filialen har tillgångar som motsvarar de tekniska reserverna och att dessa tillgångar med undantag för ford- ringar på återförsäkrare skall vara lokaliserade till medlemsstatens territorium (artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet). Dessa regler har inte ändrats genom andra och tredje generationens direktiv. Till skillnad från motsvarande bestämmelser för försäkringsgivare med säte inom EG finns det ingen föreskrift om att medlemsstaterna kan medge lättnader i fråga om till- gångarnas lokalisering.

Konkursregler m.m.

Tredje generationens försäkringsdirektiv innebär som nyss beskrivits att en försäkringsgivare med säte inom gemenskapen inte längre behöver lokalisera sina tillgångar i hemlandet. Denna liberalisering av lokalise- ringskraven motsvaras inte av någon samordning av de internationella konkursreglema.

Inom EG pågår sedan några år ett arbete med ett direktivförslag om samordning av regler rörande tvängslikvidation av försäkringsföretag som driver direkt försäkringsrörelse (COM(86)768, reviderat COM(89)394). Det är osäkert när direktivet kommer att antas. En konkurskonvention är också under utarbetande inom EG. Det är för närvarande oklart om kon- ventionen kommer att omfatta försäkringsområdet.

Det är tänkbart att avsaknaden av samordning av konkursreglema inom EG i enskilda fall kan leda till att försäkringstagarnas ersättningsanspråk får sämre skydd vid en obeståndssituation till följd av att tillgångarna inte finns i försäkringsgivarens hemland. Försäkringsdirektiven innehåller emellertid vissa bestämmelser som i viss mån kompenserar avsaknaden av samordnade konkursregler. Om en försäkringsgivare inte uppfyller kraven på kapitalbas och solvensmarginal får hemlandsmyndigheten, under vissa förutsättningar, inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar samt begära att myndigheterna i övriga medlemsstater där försäkringsgivaren driver verksamhet vidtar samma åtgärd, se artikel 20 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 24 i första livförsäk- ringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 13 i tredje skadeförsäkrings- direktivet och artikel 12 i tredje livförsäkringsdirektivet). Direktivbe- stämmelsema berörs också i avsnitt 6.2 om hemlandstillsyn och i författ- ningskommentaren till 19 kap. 11 och 11 a 55 FRL.

Gällande rätt: De svenska reglerna om lokalisering av tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna överensstämmer med första och andra generationens försäkringsdirektiv i deras ursprungliga lydelse.

S wnska försäkringsbolag

Svenska försäkringsbolag skall enligt FRL ha de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna lokaliserade i Sverige, om inte Finans- inspektionen medger annat (7 kap. 9 a 5 första stycket och 10 å andra stycket FRL). I fråga om skadeförsäkringar som meddelas för längre tid än tio år (långa skadeförsäkringar) gäller lokaliseringskravet dock endast de tillgångar som motsvarar premiereserven (7 kap. 10 5 första stycket FRL). Fordringar på återförsäkrare omfattas inte av något lokaliserings- krav.

Beträffande livförsäkringar och långa skadeförsäkringar grundas kravet att tillgångarna skall vara lokaliserade i Sverige väsentligen på att reg— lerna på det internationellt konkursrättsliga området inte ansetts till- räckligt samordnade, se prop. 1989/90:34 s. 76. Försäkringstagama har en särskild förmånsrätt i tillgångarna om försäkringsbolaget försätts i konkurs eller utmätning äger rum. Förmånsrätten grundas på ett särskilt register som ett försäkringsbolag skall föra över de tillgångar som mot- svarar de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring respektive premiereserven för lång Skadeförsäkring, 7 kap. 10 a och 11 55 FRL och 4 a & förmånsrättslagen (1970:979).

Det stora flertalet skadeförsäkringar (sådana som meddelas för kortare tid än tio år) omfattas inte av den nämnda registerföringsskyldigheten och särskilda förmånsrätten. I stället har försäkringstagarna en oprioriterad fordran vid en obeståndssituation. Lokaliseringskravet för sådana skade- försäkringar infördes den 1 januari 1994 som ett led i harmoniseringen till det första skadeförsäkringsdirektivet, se prop. 1992/93:257 s. 194.

Det skall slutligen framhållas att de svenska reglerna om bl.a. lokali- sering av tillgångar inte är tillämpliga i fråga om verksamhet som sven-

ska försäkringsbolag driver i ett annat EES-land (värdlandet) genom agentur, filial eller gränsöverskridande verksamhet, om det krävs tillstånd i värdlandet för verksamheten. I stället gäller Värdlandets regler (7 kap. 12 5 FRL); jämför redogörelsen för bestämmelserna i första och andra generationens direktiv.

Utländska försäkringsgivare

De redovisade bestämmelserna om lokalisering m.m. för svenska försäk- ringsbolag gäller, med undantag för långa skadeförsäkringar, också för utländska försäkringsgivare som bedriver koncessionspliktig försäkrings- verksamhet här i landet. Det kan därför vara belysande att i korthet beskriva de svenska koncessionskraven för utländska försäkringsgivares verksamhet här.

En utländsk försäkringsgivare med säte inom EES' måste ha svensk kon- cession för att driva verksamhet genom en etablering (dvs. generalagent, filial eller, i fråga om försäkringssammanslutningar, generalrepresenta- tion). Koncession krävs också om en EES—försäkringsgivare avser att marknadsföra livförsäkringar här i landet från ett fast driftställe i ett annat EES-land (gränsöverskridande verksamhet) och om detta sker utan förmedling av ett i Sverige koncessionerat bolag, 2 kap. 2 5 lagen (1993:1302) om EES-försäkringsgivares verksamhet i Sverige (LEF). Vid gränsöverskridande verksamhet med skadeförsäkringar krävs inte någon koncession.

En utländsk försäkringsgivam med säte utanför EES måste ha svensk koncession för att driva försäkringsrörelse här. Verksamheten får endast drivas genom generalagent, 1 5 lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige (LUF).

Om en utländsk försäkringsgivare bedriver verksamhet i Sverige som, enligt det ovan sagda, är koncessionspliktig skall de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna som avser verksamheten i Sverige vara lokaliserade här i landet (5 kap. 1 5 andra stycket och 6 & LEF samt 13 och 13 a 55 LUF). I enlighet med EG:s försäkringsdirektiv kan Finansinspektionen medge "undantag från lokaliseringskravet beträf- fande EES-försäkringsgivare, men inte i fråga om försäkringsgivare med säte utanför EES. Om verksamheten avser livförsäkring gäller dessutom motsvarande bestämmelser som för svenska försäkringsbolag i fråga om registerföring och förmånsrätt (5 kap 1 5 andra stycket och 9 5 LEF samt 15 & LUF).

När det gäller verksamhet av utländska försäkringsgivare som inte kräver koncession, dvs. EES-försäkringsgivare som bedriver gränsöver- skridande verksamhet med skadeförsäkringar och med livförsäkringar i vissa fall, gäller inte svenska regler för tillgångarnas lokalisering. I stället skall, i enlighet med den andra generationens försäkringsdirektiv, hem- landets bestämmelser gälla.

Skälen för regeringens förslag: Svenska försäkringsbolag

Svenska försäkringsbolag skall, som nämnts, enligt nuvarande regler ha de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna (eller premiereserven i fråga om långa skadeförsäkringar) lokaliserade i Sve- rige, om inte Finansinspektionen medger annat. I fråga om verksamhet som svenska försäkringsbolag driver i ett annat EES-land (värdlandet) genom agentur, filial eller gränsöverskridande verksamhet, gäller värd- landets regler om bl.a. lokalisering, om verksamheten är tillståndspliktig i värdlandet.

Den tredje generationens försäkringsdirektiv innebär att lokaliserings- kraven i den första och andra generationens direktiv har ändrats. Det krävs endast att tillgångarna med undantag för fordringar på återför— säkrare — skall vara lokaliserade inom gemenskapen om, beträffande Skadeförsäkring, riskerna är belägna inom gemenskapen eller, i fråga om livförsäkring, verksamheten utövas där. Medlemsstaterna får inte kräva att försåkringsföretagen har tillgångarna lokaliserade i en viss medlems- stat. Hemlandet får medge lättnader beträffande tillgångarnas lokalisering. När det gäller fordringar på återförsäkrare får något lokaliseringskrav inte anges. Direktiven innehåller inget lokaliseringskrav beträffande risker eller verksamhet utanför gemenskapen.

För livförsäkring och lång Skadeförsäkring grundas, som nämnts, det nuvarande kravet att tillgångarna skall vara lokaliserade i Sverige främst på att reglerna på det internationellt konkursrättsliga området inte ansetts tillräcldigt samordnade. Någon samordning av EG:s konkursregler har ännu inte kommit till stånd (se ovanstående redogörelse för EG:s direk- tiv). Detta förhållande har emellertid inte hindrat att EG:s lokaliserings- regler reformerats på det sätt som nyss beskrivits. Det synsätt som ligger till grund för de nuvarande svenska lokaliseringskraven kan därför inte längre upprätthållas i gemenskapssammanhanget.

De nuvarande reglerna i FRL om lokalisering av svenska försäkrings- bolags tillgångar bör utformas så att de överensstämmer med lokalise- ringskraven enligt den tredje generationens försäkringsdirektiv. Den nu gällande huvudregeln att tillgångarna skall vara lokaliserade i Sverige måste därför ersättas med en regel som innebär att tillgångarna skall finnas inom EES, om riskerna är belägna inom EES (Skadeförsäkring) eller verksamheten utövas där (livförsäkring).

I placeringspromemorian har föreslagits att 80 procent av de tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna skall vara lokaliserade inom EES och att återstoden, 20 procent, inte skall omfattas av något lokaliseringskrav. Utgångspunkten för promemorians förslag är att de försäkringstekniska skulderna ges en vidare definition än för närvarande. Enligt promemorian skulle det kunna leda till praktiska problem om ett krav på lokalisering av samtliga tillgångar inom EES skulle tillämpas på en vidgad definition av de försäkringstekniska skulderna. Som framgår av avsnitt 5.5.2 anser regeringen emellertid att en ändrad definition av

de försäkringstekniska skulderna. bör övervägas först sedan Försäkringsut- redningens slutbetänkande presenterats. Mot denna bakgrund anser rege- ringen att kravet på lokalisering till EES bör omfatta samtliga tillgångar som motsvarar de försäkringstekniska skulderna avseende risker eller verksamheter inom EES. Det kan emellertid finnas anledning att åter- komma till denna fråga i samband med behandlingen av Försäkringsut- redningens slutbetänkande.

De redovisade övervägandena är av mindre betydelse beträffande Skadeförsäkring eftersom frågan om ändrad definition främst avser för- hållandena på livförsäkringsonirådet. Regeringen anser emellertid att EG:s lokaliseringsregler för livförsäkringsverksamhet och skadeförsäk- ringsverksamhet bör införlivas på ett enhetligt sätt.

Som nämnts innehåller direktivbestämmelsema en regel enligt vilken hemlandet får medge lättnader i fråga om tillgångarnas lokalisering. I placeringspromemorian kommer den lättnadsregeln till uttryck inte bara genom att 20 procent av tillgångarna undantas från lokaliseringskrav. Enligt promemorians förslag har dessutom regeringen eller Finansinspek- tionen bemyndigats att meddela föreskrifter om ytterligare lättnader i lokaliseringskravet. Regeringen anser emellertid att det är lämpligare att Finansinspektionen, på motsvarande sätt som i dag, i enskilda fall får medge dispens från kravet på lokalisering inom EES.

Den tredje generationens försäkringsdirektiv och EES-avtalet reglerar inte lokaliseringen av svenska försäkringsbolags tillgångar avseende ris- ker eller försäkringverksamhet utanför EES. Regeringen anser att det nu- varande lokaliseringskravet bör behållas för sådana fall. De tillgångar som används för skuldtäckning: avseende risker eller verksamhet som utövas utanför EES skall således finnas i Sverige, om inte Finansinspek- tionen medger annat. Finansinspektionen bör i normala fall medge dis- pens om lokaliseringskraven i ett land utanför EES där ett svenskt bolag utövar verksamhet inte är förenliga med det svenska lokaliseringskravet. Dispensregeln kan naturligtvis även tillämpas i andra fall.

Försäkringsgivare med säte i ett annat EES-land

Enligt LEF skall en försäkringsgivare från ett annat EES-land som driver verksamhet i Sverige genom en etablering (dvs. generalagent, filial eller, i fråga om försäkringssammanslutningar, generalrepresentation) ha till- gångarna lokaliserade här, om inte annat medges av Finansinspektionen. Samma lokaliseringskrav gäller också vid gränsöverskridande verksamhet med livförsäkringar om detta sker utan förmedling av ett i Sverige koncessionerat bolag.

Den tredje generationens försäkringsdirektiv innebär att de EG-har- moniserade placeringsreglema i försäkringsgivarens hemland skall gälla för dennes verksamhet inom hela EES. Lokaliseringskravet i LEF och övriga placeringsregler avseende försäkringsgivare från ett annat EES- land måste därför upphävas.

I intempromemorian har föreslagits att även den registerföringsskyldig- het som ligger till grund för livförsäkringstagamas förmånsrätt skall av- skaffas i fråga om försäkringsgivare från ett annat EES-land. Advokat- samfundet har framhållit att försäkringstagarna under sådana förhållanden inte längre kommer att ha någon förmånsrätt vid en konkurs i Sverige som avser den utländska försäkringsgivarens tillgångar här i landet (sär- konkurs). Försäkringstagarnas ställning kan, enligt samfundet, i ett sådant fall komma i en sämre ställning än om försäkringen tecknats hos försäk- ringsgivare som driver verksamhet här med stöd av koncession, dvs. sven- ska försäkringsbolag eller generalagenturer för försäkringsgivare från ett land utanför EES.

Regeringen har förståelse för Advokatsamfundets synpunkter. En regis- terföringsskyldighet för utländska EES-försäkringsgivare avseende deras verksamhet här i landet skulle i och för sig säkra försäkringstagarnas förmånsrätt i de tillgångar som EES-försäkringsgivaren väljer att placera i Sverige. En registerföringsskyldighet skulle dock innebära en inskränk- ning av friheten att tillhandahålla tjänster som måste kunna motiveras av hänsyn till det allmänna bästa, se avsnitt 6.3. Vidare kan enligt regering- ens mening ett krav på registerföring leda till att EES-försäkringsgivare i större utsträckning än annars väljer att lokalisera tillgångarna utanför Sverige. En registerföringsskyldighet skulle alltså kunna motverka sitt syfte. Det skall också framhållas att av artikel 42 i tredje generationens försäkringsdirektiv följer att försäkringstagare som tecknat en försäkring med en försäkringsgivare från ett annat EES-land skall ha samma för- måner som försäkringstagare i försäkringsgivarens hemland i händelse av försäkringsgivarens likvidation. Under sådana förhållanden kan en skyl- dighet att föra register knappast motiveras av det allmänna bästa. På grund av det anförda anser regeringen att något krav på registerf'oring inte bör gälla för försäkringsgivare som hör hemma i ett annat EES-land.

Försäkringsgivare med säte utanför EES

Verksamhet som utövas i Sverige av försäkringsgivare med säte utanför EES regleras i LUF. Verksamheten här i landet skall, som nämnts, dri- vas genom generalagent. De gällande lokaliseringskraven i LUF innebär att tillgångarna med undantag för fordringar på återförsäkrare skall finnas i Sverige. Till skillnad från vad som gäller för svenska försäk- ringsbolag och försäkringsgivare med säte inom EES finns det inte någon möjlighet att dispensera från lokaliseringskraven. Bestämmelserna i LUF har utformats i enlighet med reglerna i den första generationens försäk- ringsdirektiv som rör agenturer eller filialer till företag med huvudkontor utanför gemenskapen (artikel 24 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 28 i första livförsäkringsdirektivet). Dessa direktivbestämmelser har inte ändrats genom den tredje generationens direktiv.

De nuvarande lokaliseringskraven i LUF överensstämmer alltså med EG:s direktiv. Någon ändring av lokaliseringskraven kan därför inte komma i fråga.

Registerföringsskyldighet även för skadqförsäkringsverkramhet

De placeringsregler som föreslås i detta lagstiftningsärende innebär bl.a." att även Skadeförsäkringsverksamhet, som i dag i stort sett inte omfattas av några placeringsregler, kommer att omfattas av likartade placerings— restriktioner som föreslås för livförsäkringsverksamhet. De nya place- ringsreglema kommer att gälla för svenska försäkringsbolag och utländ— ska försäkringsföretag med säte utanför EES som driver försäkrings- rörelse här genom generalagent. Utländska försäkringsgivare med säte inom EES omfattas, som nämnts, inte av de svenska placeringsreglema utan av hemlandets EG-harmoniserade placeringsregler.

Finansinspektionen skall övervaka att placeringsreglema efterlevs. Inspektionen behöver därför kontinuerligt ha tillgång till information om försäkringsbolagens placeringar.

För svenska livförsäkringsbolag (och försäkringsbolag som meddelar lång Skadeförsäkring) finns redan enligt gällande lag indirekt en skyldig- het att förse Finansinspektionen med sådan information genom den regis— terföringsskyldighet som ligger till grund för försäkringstagarnas för- månsrätt (se redogörelsen för gällande rätt). Motsvarande registerförings- skyldighet gäller också för utländska försäkringsgivare som driver kon- cessionspliktig livförsäkringsverksamhet här i landet. Av det tidigare an— förda framgår att registerföringsskyldigheten för utländska EES-försäk- ringsgivare nu föreslås avskaffad. Däremot kommer den att behållas i fråga om livförsäkringsverksamhet som här utövas av försäkringsföretag med säte utanför EES, dvs. genom generalagent enligt LUF. För att underlätta tillsynen bör en registerföringsskyldighet motsvarande den som gäller för livförsäkringsverksamhet införas även för skadeförsäkrings— verksamhet som utövas av svenska försäkringsbolag och av försäkrings- företag med säte utanför EES, även om försäkringstagama i dessa fall inte har förmånsrätt i de tillgångar som upptas i registret. Ett sådant register kan då också utgöra utgångspunkten för beräkningar av om risk- spridningskraven är uppfyllda. En registerföringsskyldighet även för Skadeförsäkringsverksamhet bör i allmänhet inte föranleda några större praktiska problem eftersom försäkringsbolagen redan i dag för egna för- teckningar över sina placeringar, även om någon åtskillnad inte görs mellan tillgångar som motsvarar försäkringstekniska skulder och övriga tillgångar.

Registret kommer alltså att få dubbla funktioner. Det kommer dels att, som hittills, ligga till grund för förmånsrätt som följ er livförsäkringar och långa skadeförsäkringar, dels att vara ett medel för Finansinspektionens kontroll av placeringsreglemas efterlevnad.

5.5.11 Garantiförbindelser m.m.

Regeringens förslag: Ett försäkringsbolag får inte, utan Finansin- spektionens medgivande, ställa ut garantier och liknande förbindelser utanför ramen för kreditförsäkringsrörelse.

Placeringspromemorians förslag: Överensstärnrner med regeringens. Remissinstansema: Försäkringyörbundet har motsatt sig förslaget och anfört att garantiförbindelser i vissa situationer kan vara nödvändiga och att det är olämpligt att inspektionen involveras i affärsavtal. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Finansinspeldionen har anfört att man vid en kartläggning av förekomsten av garanti- och borgensförbindelser fimnit att de flesta var av legitim art och att de olämpliga förbindelserna awecklats. Inspektionen har vidare anfört att befintliga förbindelser bör få löpa ut eller förlängas i den mån de ingår som ett naturligt led i försäkringsrörelsen.

Skälen för regeringens förslag: Ett försäkringsbolag kan inom ramen för en koncession meddela olika typer av kreditförsäkring. Som ett led i EG-harmoniseringen infördes den 1 januari 1994 bl.a. skadeförsäkrings- klassema kredit och borgen (2 kap. 3 a 5 första stycket klasserna 14 och 15). Om en koncession avser båda klasserna skall beteckningen "Kredit- och borgensförsäkring" användas, 2 5 g Finansinspektionens föreskrifter om försäkringsklasser (FFFS 1994: 1). I den fortsatta framställningen an- vänds för enkelhetens skull enbart benämningen kreditförsäkring.

Det har förekommit att försäkringsbolag lämnat olika former av garan- tier utan att ha koncession för kreditförsäkring. Att ställa ut en garanti till förmån för annan kan jämställas med att meddela kreditförsäkring. Om garantigivningen blir tillräckligt omfattande och regelbunden kan den an- ses utgöra koncessionspliktig kreditförsäkringsrörelse.

Ibland har garantier lämnats till närstående bolag utan att det garantigi— vande försäkringsbolaget fått ersättning för detta. Att lämna garantier innebär ett. ökat risktagande för försäkringsbolaget. Det är inte förenligt med försäkringstagarnas intresse att göra detta utan ersättning för den ökade riskexponeringen.

På grund av de redovisade förhållandena anser regeringen att ett för- säkringsbolag som inte har koncession för kreditförsäkring inte bör få lämna garantier, om inte Finansinspektionen medger det. En regel av sådan innebörd bör därför införas i FRL.

Finansinspektionen bör vid tillståndsprövningen se till att garantigiv- ningen sker mot skälig ersättning och även i övrigt är förenlig med för- säkringstagarnas intresse. Ett riktmärke bör vara att garantibeloppet skall rymmas inom ramen för tillåtna enhandsengagemang. Exempelvis bör en lämnad garanti för uppförandet av en enskild fastighet begränsas till att det totala garantibeloppet inte får motsvara större andel av de försäk- ringstekniska skulderna för egen räkning än en direktinvestering i en enskild fastighet. Bestämmelserna bör inte gälla förbindelser som ingåtts

före lagens ikraftträdande. Redan ingångna förbindelser behöver därför inte avvecklas, om de inte strider mot andra bestämmelser i FRL.

Hänvisningar till S5-5-10

5.5.12. Femprocentsregeln m.m.

Regeringens förslag: Gällande begränsningar för försäkringsbolag att äga större andel av ett aktiebolag än motsvarande fem procent av röstetalet (femprocentsregeln) ändras endast på så sätt att regelns till- lämpningsområde sträcks ut till aktier i vissa förvaltningsbolag (se avsnitt 5.5.6).

Placeringspromemorians förslag: Femprocentsregeln och särregeln för förvärv av finansiella företag Fureslås upphävd.

Remissinstansema: Sveriges Riksbank anser att femprocentsregeln kan avskaffas, dock endast om den ersätts med ett tillståndskrav för kvalifice- rade innehav i enskilda företag. Företagarnas Riksorganisation menar att en begränsningsregel motsvarande femprocentsregeln bör behållas men att procentgränsen bör höjas till tio procent. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

Gällande rätt: Ett svenskt försäkringsbolag får inte driva annan rörelse än försäkringsrörelse, om det inte finns särskilda skäl för det (1 kap. 3 & FRL). Denna bestämmelse kompletteras av bestämmelser i 7 kap 17 5 för- sta stycket FRL. Ett försäkringsbolag får inte äga större andel av aktierna i ett enskilt bolag än som motsvarar fem procent av det totala röstvärdet i bolaget. Finansinspektionen kan medge dispens från denna regel. För dispens krävs i allmänhet att rörelsen har ett naturligt samband med den egentliga försäkringsrörelsen.

Bankverksamhet och annan finansiell verksamhet betraktas som försäk— ringsfrämmande verksamheter. Försäkringsbolagen kunde därför tidigare endast förvärva aktier i banker samt motsvarigheterna till dagens kredit- marknadsbolag och värdepappersbolag inom ramen för femprocentsgrän- sen som ett led i finansförvaltningen.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 augusti 1991 utvidgades möjligheterna för banker och andra finansiella företag å ena sidan samt försäkringsbolag å den andra att äga aktier i varandra och att ingå i samma koncern, s.k. branschglidning (se prop. 1990/91:154). För att för- säkringsbolagen skulle få möjlighet att förvärva organisationsaktier i finansiella företag undantogs sådana förvärv från femprocentsregelns tillämpning. Bestämmelser om sådana förvärv togs in i en ny paragraf i FRL, 7 kap. 17 a 5. Ett försäkringsbolag kan enligt den bestämmelsen göra organisatoriska förvärv av aktier i finansiella företag. Det samman- lagda innehavet av sådana aktier får inte överstiga en viss ram som mot- svarar bl.a. eget kapital samt fyra procent av försäkringstekniska skulder, av återbäringsmedel (livförsäkring), av säkerhetsreserv (Skadeförsäkring) och av femtio procent av övervärden i tillgångar.

Tidigare behandling av frågan: Femprocentsregeln har sin grund i det förbud för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse som infördes redan i 1903 års lag om försäkringsrörelse. Femprocents- regeln infördes i samband med att lagen den 17 juni 1948 om försäk- ringsrörelse utfärdades. Det motiv som då anfördes var att försäkrings- bolagen inte skulle skaffa sig ett alltför stort inflytande i företag utanför försäkringssektom. Femprocentsregeln och förbudet mot annan rörelse har därefter behandlats av ett stort antal utredningar.

Försäkringsutredningen fann i sitt första delbetänkande Försäkrings- rörelse i förändring 1 (SOU 1991:89) att femprocentsregeln stred mot EG:s bestämmelser, i varje fall i- fråga om försäkringsbolagens fria medel, dvs. medel utöver dem som motsvarar de försäkringstekniska skulderna. Ett avskaffande av regeln skulle, enligt utredningen, emellertid medföra att försäkringsbolagen fick så stor frihet att förfoga över åter- bäringsmedlen att det inte ens övergångsvis var acceptabelt. Utredningen föreslog därför, som en provisorisk lösning, att större delen av åter- bäringsfonden skulle redovisas som en försäkringsteknisk skuld, med en motsvarande minskning av det "fria" placeringsutrymmet som följd. Med oförändrade placeringsregler skulle en sådan minskning av det fria place- ringsutrymmet emellertid tvinga försäkringsbolagen att avveckla stora innehav av främst aktier. För att undvika sådana konsekvenser lade utred- ningen fram förslag till nya placeringsregler. Den tredje generationens försäkringdirektiv var då inte antagna och utredningens förslag grundades därför på EG-kommissionens förslag till sådana direktiv.

Försäkringsutredningen ansåg vidare att det inte var motiverat att behålla femprocentsregeln i fråga om medel som motsvarar de försäk- ringstekniska skulderna. Enligt utredningen kunde således femprocents- regeln upphävas i sin helhet och ersättas av rena riskspridningsregler grundade på kommissionens direktivförslag. Utredningen konstaterade att därvid kunde även särregeln för förvärv av finansiella företag i 7 kap. 17 a & FRL avskaffas.

Försäkringsutredningen fann inte heller att det var lämpligt att ersätta femprocentsregeln med en begränsningsregel som är inriktad på att för- säkringsbolagen inte får ha ett bestämmande inflytande i enskilda företag.

Som angetts grundades utredningens förslag på EG—kommissionens för- slag till direktiv. De slutligt antagna direktivens placeringsbestämmelser avvek i en inte obetydlig omfattning från förslagens. Av den anledningen uppdrog regeringen åt docenten Lars Nyberg att föreslå nya placeringsbe- stämmelser för försäkringsbolag.

Försäkringsutredningens förslag behandlades ipropostion 1992/93:257 om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES- avtalet. Lars Nybergs promemoria om placeringsregler för försäkrings- bolagen var då ännu inte färdigställd. Något lagförslag om EG—harmoni- serade placeringsregler lades därför inte fram i propositionen. Till följd härav fann föredragande statsrådet att utredningens förslag om utvidgning av de försäkringstekniska skulderna också borde övervägas senare.

I fråga om femprocentsregeln gjorde föredragande statsrådet följande överväganden. Eftersom livförsäkringsbolagens relativt stora placeringsut—

rymme skulle vara oförändrat "tills vidare var det önskvärt att behålla femprocentsregeln. Det kunde inte med säkerhet hävdas att femprocents- regeln är oförenlig med EG:s regler. Femprocentsregeln kunde därför be- hållas tills vidare. Frågan om regelns avskaffande fick övervägas i sam- band med att placeringsbestämmelsema i tredje generationens försäk- ringsdirektiv införlivas i svensk rätt (a. prop. s. 112 och 113).

Skälen för regeringens bedömning: I placeringspromemorian konsta- teras att femprocentsregeln är den enda bestämmelsen i nuvarande regel- verk som till viss del haft riskspridande effekt. Bakgrunden till regeln är emellertid inte i första hand att åstadkomma riskspridning. Placeringspro- memorian innehåller en redogörelse för behandlingen av femprocents- regeln i utredningssammanhang och för de motiv som därvid har anförts för regeln och för förbudet mot annan rörelse, särskilt de motiv som formulerats av Försäkringsverksamhetskommittén i betänkandet Försäk- ringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58). Dessa motiv är i korthet föl- jande.

Grunden för förbudet att driva annan rörelse, när det tillkom vid sek- lets början, var att försäkringsbolagen skulle ha en betryggande soliditet. Försäkringsbolagen skulle förhindras att placera de förvaltade tillgångarna i riskfyllda och äventyrliga projekt. Detta motiv har benämnts trygghets- motivet.

Genom att kapitalförvaltningen fick ökad omfattning ansågs det inte lämpligt att ledningens och styrelsens intresse inriktades på annan verk- samhet än försäkringsrörelse. Utgångspunkten för detta synsätt är att för- säkringsbolagen har en mycket speciell uppgift i samhället, vilket förut- sätter stor integritet och självständighet. Det ansågs därför vara viktigt att tydlig rågång mellan försäkringsrörelse och annan verksamhet upprätt- hölls. Detta motiv har betecknats som segregationsmotivet.

Kapitalförvaltningens ökade omfattning ledde så småningom till att ytterligare ett motiv angavs för femprocentsregeln. Det motivet tog fasta på det olämpliga i att försäkringsbolag skaffade ett stort inflytande i det allmänna näringslivet. Det motivet har kallats det näringspolitiska-moti- vet.

I placeringspromemorian har motivens aktualitet och relevans analyse- rats.

Femprocentsregeln hindrar inte att ett litet försäkringsbolag investerar samtliga fria medel i ett enskilt företag förutsatt att detta företag är till- räckligt stort. Femprocentsregeln relaterar alltså inte storleken på en investering till försäkringsbolagets storlek, utan till investeringsobjektets storlek. Enligt promemorian kan regeln därför inte anses vara en risk- spridningsregel och därmed inte heller försvaras med trygghetsmotivet.

När det gäller segregationsmo-tivet och det näringspolitiska motivet är, enligt placeringspromemorian, försäkringsbolagens verksamhet inte så speciell jämfört med andra företag att det finns någon grund för dessa motiv.

Enligt promemorian är femprocentsregeln även konkurrenssnedvridande i förhållande till utländska försäkringsbolag.

Analysen i placeringspromemorian leder till slutsatsen att femprocents- regeln bör upphävas och att därmed särregeln i 7 kap. 17 a & FRL om förvärv av finansiella företag förlorar sin betydelse.

I placeringspromemorian framhålls emellertid samtidigt att förslaget att upphäva femprocentsregeln inte innebär att försäkringsbolag skulle vara särskilt lämpade att ikläda sig en roll som dominerande ägare. Det kan, . enligt promemorian, starkt ifrågasättas om ett försäkringsbolag bör inves- tera i ett annat företag med ambitionen att deltaga i företagets skötsel, eftersom detta knappast kan vara i försäkringstagarnas intresse. Försäk- ringsbolagen bör i stället uppträda i en portf'oljf'orvaltarroll. Vidare sägs i promemorian att ett försäkringsbolag som, trots allt, uppträder i en roll som dominerande ägare, bör göra detta endast inom ramen för bolagets fria medel, dvs. sådana medel som inte omfattas av placeringsrestriktio- ner. Regeringen gör följande bedömning. I placeringspromemorian framförs ett antal omständigheter som i och för sig talar för att femprocentsregeln bör avskaffas. Samtidigt ställer man sig i promemorian negativ till att försäkringsbolag skall vara majori- tetsägare i andra företag. Majoritetsägande i andra företag bör enligt pro- memorian inte få förekomma inom ramen för de försäkringstekniska skul- derna, dvs. sådana medel som omfattas av riskspridningsregler som före- slås i detta lagstiftningsärende.

Enligt regeringens uppfattning är försäkringsbolag som majoritetsägare i andra företag mer en fråga om vilken verksamhet ett försäkringsbolag skall få bedriva än en fråga om riskspridning.

Femprocentsregeln grundas på förbudet för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse och hänger därmed också samman med frågan om vilken verksamhet ett försäkringsbolag bör få bedriva. Regeringen anser därför att femprocentsregeln inte bör tas bort utan att samtidigt ersättas med regler som närmare preciserar vilken verksamhet ett försäkringbolag får bedriva i det nu aktuella hänseendet. Utform- ningen av en sådan regel kräver emellertid överväganden och beredning som inte kan genomföras inom ramen för detta lagstiftningsärende.

Det kan dessutom tilläggas att genomförandet av Försäkringsutred- ningens slutbetänkande kan komma att leda till en väsentlig utvidgning av de försäkringstekniska skulderna. Därmed skulle riskspridningsreg- lema träffa en större mängd tillgångar än vad som nu gäller. Om fem- procentsregeln avskaffades nu skulle det därför kunna leda till att det under en period var möjligt för försäkringsbolagen att förvärva aktie- poster som inte kan behållas om definitionen av de försäkringstekniska skulderna ändras. Det skulle kunna medföra omställningsproblem för för- säkringsbolagen och även begränsa lagstiftarens möjligheter att genom- föra önskvärda reformeringar av regler om de försäkringstekniska skul- dema.

På grund av det anförda är regeringen inte beredd att avskaffa fem- procentsregeln i detta sammanhang. Även särregeln avseende förvärv av aktier i finansiella företag i 7 kap. 17 a & FRL måste därför behållas tills vidare.

Det bör slutligen framhållas att det i avsnitt 5.5.6 föreslås att fempro- centsregelns tillståndskrav blir tillämpligt i fråga om aktier i bolag med uppgift att äga tillgångar som får användas för skuldtäckning.

Hänvisningar till S5-5-12

5.5.13. Upplåningsregler

Regeringens bedömning: Någon lagändring föreslås inte i detta

sammanhang.

Placeringspromemorian innehåller inte något förslag till lagändringar avseende försäkringsbolagens möjlighet att ta upp lån. Dock uttalas att det, mot bakgrund av att det i vissa länder finns skatteregler som innebär att placeringar i fastigheter inte blir praktiskt möjliga utan ett visst låneinslag, sannolikt är olämpligt att helt förbjuda upptagande av lån vid fastighetsinvesteringar. Tillståndsgivningen bör emellertid ske med mycket stor restriktivitet. Det uttalas vidare att den extensiva tolkningen av förbudet mot annan rörelse bör frångås så att med en snävare tolk- ning av förbudet upptagande av lån möjliggörs i situationer då detta sänker risken i försäkringsbolagens portföljer. Se vidare promemorian s. 106-109.

Remissinstansema: Försäkringsförbundet har anfört att det bör vara tillåtet att belåna fastigheter enligt hittillsvarande praxis. Finansin- spektionen anser att motivuttalandena i promemorian bör komma till ut- tryck i lagstiftning. Övriga remissinstanser har inte haft någon erinran mot promemorians bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Försäkringsrörelselagstiftningen innehåller inte några allmänna bestämmelser om försäkringsbolagens möj- ligheter att ta upp lån. Att upplåningsmöjligheterna ändå är begränsade följer av den tolkning som gjorts av förbudet mot annan rörelse i 1 kap. 3 & första stycket FRL. I 5 kap. FRL fmns bestämmelser om förbud mot vissa låneformer, som t.ex. konvertibla skuldebrev förenade med options- rätt till nyteckning.

Finansinspektionen har i allmänna råd (cirkulär 1987:4) uttalat att upp- tagande av lån normalt inte kommer ifråga. Det uttalades vidare att utgångspunkten vid bedömningen av försäkringsbolagens upplåningsmöj— ligheter skall vara att något ianspråktagande av lånemarknaden från för— säkringsbolagens sida normalt inte kommer i fråga. Upptagande av kort- fristiga lån inom ramen för den egna långsiktiga placeringsverksamheten eller för att möta tillfälliga likviditetsbehov i verksamheten kan dock accepteras. Uppförande av byggnader på placeringsfastigheter liksom för- värv av redan bebyggda sådana fastigheter med finansiering genom upp- låning faller utanför den tillåtna ramen, om inte särskilda skäl kan anses föreligga. Enligt de allmänna räden finns det dock tills vidare inga in- vändningar mot att ett försäkringsbolag behåller lån i en fastighet som redan är belånad då fastigheten övertas eller att försäkringsbolagen ut-

nyttjar särskilda lån som staten ställt till förfogande för reparationer, ombyggnader eller liknande ändamål.

Försäkringsutredningen kommer i sitt fortsatta arbete att behandla frågan om utvidgade fmansieringsmöjligheter för försäkringsbolagen. I awaktan på resultatet av utredningens överväganden är regeringen inte nu beredd att lägga fram något förslag angående upplåningsregler för för- säkringsbolag. Den praxis som utvecklats vid Finansinspektionens till— ståndsgivning, grundad på ovan angivna allmänna råd, kan tills vidare gälla. Det bör vidare anmärkas att en förutsättning för att ett försäkrings- företag skall använda ett dotterbolag för ägande och förvaltning av för- säkringsbolagets tillgångar (jämför avsnitt 5 .5 .6) är att samma praxis vad gäller upplåning tillämpas av dotterbolaget i fråga.

5.5.14. Derivatinstrument

Regeringens förslag: Försäkringsbolagen får en generell möjlighet att, under vissa förutsättningar, i sin kapitalförvaltning använda derivatinstrument, såsom optioner och terminer.

Placeringspromemorians förslag: Awiker från regeringens på så sätt att derivatinstrument, eller kombinationer av sådana instrument och till— gångar som är tillåtna för skuldtäckning, föreslås få användas för skuld- täckning om instrumentens ekonomiska innebörd motsvarar den hos någon tillgång som får användas för skuldtäckning eller att innehavet på annat sätt medverkar till att bolagets försäkringsåtaganden kan infrias. I den mån den ekonomiska innebörden av ett derivatinstrument motsvarar den hos en tillgång som är underkastad begränsningsregler för enhands- engagemang, skall gränsen för sådant engagemang även gälla för derivat- instrument.

Remissinstansema: Försäkringsförbundet har anfört att det är oklart hur derivatinstrument (och poster utanför balansräkningen) skall behand- las vid fastställande av enhandsengagemang. Övriga remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.

EG:s regler: I artikel 21.1 första stycket i tredje generationens försäk- ringsdirektiv anges vilka slag av tillgångar som får användas för täckande av tekniska avsättningar. I artikel 21.1 tredje stycket sägs att hemlandet skall fastställa mer detaljerade regler med villkor för användningen av godtagbara tillgångar. I artikel 21.1 fjärde stycket anges en rad principer som skall iakttas vid fastställandet av dessa regler. En av dessa principer är, enligt artikel 21.1 fjärde stycket iv, att "derivatinstrument, såsom optioner, standardiserade terrninsavtal (futures) och svappar med anknyt- ning till tillgångar som motsvarar tekniska avsättningar får användas i den utsträckning som de bidrar till att minska investeringsriskema eller under- lättar en effektiv portföljförvaltning. De måste värderas försiktigt och får beaktas vid värderingen av de underliggande tillgångarna".

Gällande rätt: Den svenska försäkringsrörelselagstiftningen innehåller inga regler om derivatinstrument. Enligt uppgift används derivatinstru— ment i viss utsträckning av en del försäkringsbolag.

Skälen för regeringens förslag: Derivatinstrument, förenklat beskrivet såsom finansiella avtal vars värde beror på en eller flera underliggande tillgångar eller index på sådana tillgångar, har förekommit inom finans- förvaltning under en tid. Exempelvis får värdepappersfonder under vissa förutsättningar handla med optioner och terminskontrakt eller andra lik- nande finansiella instrument, se 25 5 lagen (1990:1114) om värdepap- persfonder.

Enligt regeringens mening bör, såsom föreslagits i promemorian, derivatinstrument få användas av försäkringsbolagen vid deras kapitalför- valtning. Detta bör komma till uttryck i lag. Derivatinstrument kan an- vändas för att sänka den finansiella risken i ett försäkringsbolag, men även för att effektivisera förvaltningen av bolagets tillgångar. Enligt regeringens mening bör, av trygghetsskäl, användandet av derivatinstru- ment begränsas till nämnda situationer.

I begreppet "effektivisera förvaltningen" (jämför artikel 21.1 fjärde stycket iv i tredje generationens försäkringsdirektiv) bör inte endast inrymmas den situationen att ett befintligt innehav garderas. Även en åtgärd som syftar till att öka avkastningen på försäkringsbolagets till- gångar bör omfattas härav. En förutsättning för att instrumenten skall få användas för att effektivisera förvaltningen är att bolagets finansiella risk därigenom inte överstiger en risknivå som är förenlig med kraven på en sund försäkringsverksamhet. Därvid måste särskilt optionsinstrumentens riskkaraktär beaktas, och hänsyn tas till att dessa instruments risknivå varierar när kursen på den underliggande tillgången varierar. Inget bör dock hindra att ett försäkringsbolag uppnår en i sig acceptabel riskexpo- nering genom att använda derivatinstrument.

Enligt regeringens mening bör, till skillnad mot vad som föreslagits i promemorian, regler om användningen av derivatinstrument inte kopplas endast till de försäkringsteknisla skulderna. Reglerna bör i stället avse försäkringsbolags användning av derivatinstrument i allmänhet. Av lag- tekniska skäl har därför den paragraf som behandlar derivatinstrument placerats bland de allmänna reglerna, som inte enbart hänför sig till de försäkringstekniska skulderna.

Att i lagtext försöka avgränsa hur optioner och terminer skall få använ- das och i vilken omfattning är inte meningsfullt. I stället bör Finansin— spektionen få ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tillämpningen av bestämmelserna.

Hänvisningar till S5-5-14

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 5.5.6

5.6. Soliditetsregler

Regeringens bedömning: Det finns inget behov av lagändringar.

Intempromemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens.

Remissinstansema: F örsäkringsförbundet anser att det är viktigt att det faktum att medlemskonton och förlagslån först efter Finansinspektionens medgivande får ingå i kapitalbasen inte kommer att innebära någon in- skränkning av direktivens regler för svenska bolag. Övriga remissinstan- ser har inte haft någon erinran mot bedömningen.

EG:s regler: Genom den tredje generationens försäkringsdirektiv (arti— kel 24 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 25 i tredje livförsäk- ringsdirektivet) utvidgas katalogen över poster som får ingå i kapital- basen.

De ytterligare poster som enligt direktivens regler får räknas in i kapitalbasen är medlemskonton i ömsesidiga försäkringsbolag, förlagslån, kumulativt preferensaktiekapital och andra säkerheter med ospecificerad förfallodag samt vissa andra finansiella instrument.

Skälen för regeringens bedömning: De soliditetsregler för försäk- ringsgivare som återfinns i första generationens direktiv har införlivats med svensk rätt genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1994, se prop. 1992/93:257 (s. 114-118). Enligt 7 kap 22 och 24 55 FRL får kapitalbasen omfatta vissa angivna poster (t.ex. inbetalt aktiekapital och övrigt eget kapital). Finansinspektionen får medge att också andra poster än de som anges i lagen får ingå i kapitalbasen.

Direktivens bestämmelser om ytterligare poster som får ingå i kapital- basen är inte obligatoriska. EG-ländema kan därför själva bestämma om de nya posterna skall tas med i den nationella lagstiftningen. Medlems- konton har enligt uppgift betydelse bara i något enstaka EES-land. Med— lemskonton förekommer inte hos svenska ömsesidiga bolag. De svenska reglerna om garantikapital får anses fylla samma funktion och uppfylla samma syfte som medlemskonton. De övriga poster som tillkommit enligt direktiven torde inte spela någon framträdande roll här i landet. I fråga om förlagslån ligger en behandling av frågan om dessa inom ramen för Försäkringsutredningens fortsatta arbete. Mot den bakgrunden och med hänsyn till Finansinspektionens möjlighet att i enskilda fall godta andra poster än de som anges i FRL är någon lagändring inte nödvändig.

Försäkringgförbundet har föreslagit att det gällande förbudet för andra försäkringsbolag än skadeförsäkringsaktiebolag att ge ut vinstandelsbevis skall avskaffas. Även denna fråga ligger inom ramen för Försäkringsut- redningens fortsatta arbete. Regeringen är därför inte beredd att nu lägga fram något förslag i den frågan.

5 .7 Information till försäkringstagarna

Regeringens förslag: Reglerna i FRL och LEF om vilken informa- tion som en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagare vid gränsöverskridande verksamhet i andra EES-länder upphävs. I stället tas i FRL, LUF och LEF in bemyndiganden för regeringen eller, efter delegation, Finansinspektionen att utfärda föreskrifter som uppfyller försäkringsdirektivens krav på vilken information en för- säkringsgivare skall lämna till den som avser att teckna en försäkring och till en försäkringstagare under avtalets löptid.

Intempromemorians förslag innebär att informationsbestämmelsema i den tredje generationens försäkringsdirektiv skall införlivas i samband med införandet av en ny försäkringsavtalslag som är under utarbetande.

Promemorian med förslag till ny försäkringsavtalslag (Ds 199339): I promemorian föreslås att direktivens informationsregler i sin helhet tas in i den nya försäkringsavtalslagen.

Remissinstansema: I sina remissyttranden över intempromemorian och försäkringsavtalslagspromemorian efterlyser Konsumentverket regler om att en försäkringstagare skall kunna kommunicera med försäkringsbolaget på det språk som talas där han har sitt hemvist. Konsumentverket fram- håller även vikten av att föräldrar vid tecknande av barnförsäkring upp- märksammas på s.k. symtomklausuler, dvs. begränsningar för sådana sjukdomar som barnet kan ha vid försäkringens tecknande utan att några symtom visat sig. Av remissyttrandena över promemorian med förslag till ny försäkringsavtalslag har dessutom följande framkommit. Finansinspek— tionen och Rikrskatteverket har framfört att det bör framgå av reglerna att försäkringstagaren skall få upplysning om metoden för fördelning av återbäring. Riksskatteverket påpekar också vikten av att en försäkringsta- gare vid tecknande av pensionsförsäkringar upplyses om att detta innebär ett avhändande av dispositionsrätten till inbetalda belopp. Försäkringsut- redningen har framfört att de iöreslagna informationsbestämmelsema, vilka väsentligen är av näringszrättsligt slag, snarare bör tas in i för- säkringsrörelselagstiftningen än i civilrättslig lag, men att regler om civilrättsligt ansvar vid bristfällig information dock naturligen hör hemma i civilrättslig lagstiftning. F örsähingsförbundet är av samma uppfattning som försäkringsutredningen och anser samtidigt att många och detaljerade informationsregler innebär en betydande risk för "informationsöverskott' utan motsvarande nytta för konsumenten. Det bör enligt Försäkringsför- bundet i stället vara tillräckligt att lagstiftningen sätter en yttre rarn för bolagen att hålla sig inom. Förbundet har vidare framhållit att företags- försäkring inte skall omfattas av informationsregler, eftersom företagsför- säkring oftast inte är en standardiserad lösning som kunden har att accep- tera utan resultatet av förhandlingar mellan kunden och försäkrings- givaren. Förbundet har slutligen anfört att de förutsättningar som är spe-

cifika för kollektivavtalsgrundad försäkring bör beaktas vid utformandet av informationsbestämmelsema.

EG:s regler: Artikel 31 och artikel 43 i tredje skadeförsäkringsdirek- tivet och artikel 31 och bilaga 2 i tredje livförsäkringsdirektivet innehåller bestämmelser om vilken information en försäkringsgivare skall lämna till försäkringstagarna före avtalsslutet och löpande under försäkringstiden. Jämfört med de informationsregler som gäller enligt andra generationens direktiv innebär tredje generationens direktiv flera förändringar. Informa- tionskraven skall regleras av lagstiftningen i den medlemsstat där riskerna finns (Skadeförsäkring) resp. åtagandena skall fullgöras (livförsäkring). Informationsmglerna tillhör således inte det område som principiellt om- fattas av hemlandstillsynen. Direktivens bestämmelser på detta område får i stället anses som en del av minimiharmoniseringen av medlemssta- ternas regelverk. Försäkringsgivaren har alltså att rätta sig efter de regler om information som gäller i varje enskilt land där försäkringsgivaren dri- ver verksamhet. Direktivens regler om information gäller oberoende av om verksamheten sker i hemlandet eller genom sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet. Undantag från detta gäller dock vid Skadeförsäkring, för vissa uppgifter om lokalisering och adress till försäk— ringsgivarens huvudkontor eller den sekundäretablering som förmedlar försäkringen. Enligt artikel 43 i tredje skadeförsäkringsdirektivet är med- lemsstaterna inte förpliktigade att kräva sådan information av inhemska försäkringsgivare för verksamhet i hemlandet. Är försäkringstagaren en fysisk person skall denne innan försäkringsavtalets ingås alltid informeras om vilket lands lag som är tillämplig på avtalet samt om det sätt på vilket klagomål skall handläggas. För livförsäkringsavtal ställs därutöver ytter- ligare krav på vilken information som innan ett försäkringsavtal ingås skall lämnas till den presumtive försäkringstagaren. Dessa anges i bilaga 2 till tredje livförsäkringsdirektivet. Förteckningen i bilagan är i princip uttömmande. Krav på ytterligare information får ställas endast när det är nödvändigt för att försäkringstagaren skall förstå de väsentliga delarna av åtagandet. Detta innebär givetvis inte att försäkringsgivaren är förhindrad att frivilligt lämna sina kunder information som går utöver vad som krävs i direktivet. Livförsäkringsdirektivets regler är inte begränsade till krav på information innan ett avtal ingås. Försäkringstagaren skall också löpande hållas informerad om ändringar i fråga om flertalet av de uppgif- ter som anges i bilagan.

Den information som anges i bilaga 2 till livförsäkringsdirektivet skall vara skriftlig, klart och tydligt formulerad och avfattad på ett officiellt språk i den medlemsstat där åtagandet skall fullgöras. Informationen får dock lämnas på ett annat språk om försäkringstagaren begär det och med- lemsstatens lagstiftning tillåter det eller om försäkringstagaren har frihet att välja tillämplig lag för försäkringsavtalet. Motsvarande språkregler saknas i skadeförsäkringsdirektivet.

Skälen för regeringens förslag: FRL innehåller idag regler om in— formation till försäkringstagare vid svenska försäkringsbolags gränsöver— skridande verksamhet i andra EES-länder. Som framgått av redovisningen ovan kommer inom EES-området kraven på information fortsättningsvis

att regleras av lagstiftningen i det land där riskerna finns respektive åtagandena skall fullgöras. Några svenska regler om vilken information en försäkringstagare i ett annat EES-land skall erhålla behövs därför inte. Sådana regler skulle tvärtom kunna komma i konflikt med reglerna i för- säkringstagarens hemland. De aktuella bestämmelserna i FRL bör därför upphävas. Detsamma gäller de regler i LEF som behandlar de infor- mationskrav som här etablerade EES-försäkringsgivare skall iaktta vid gränsöverskridande verksamhet i andra EES-länder.

Av direktiven följer att det i den svenska lagstiftningen skall införas krav på information från såväl svenska som utländska försäkringsgivare i fråga om försäkringar där riskema finns (Skadeförsäkring) resp. åtagan— dena skall fullgöras (livförsäkring) i Sverige. I intempromemorian förut- sattes att de delar av direktiven som avser informationen till försäkrings— tagarna skulle införlivas i svensk rätt i samband med införandet av den nya försäkringsavtalslag som är under utarbetande. Det är för närvarande oklart när den nya försäkringsavtalslagen kan träda i kraft. Under inga förhållanden kommer detta att ske under 1995. Med hänsyn till intresset att inte ytterligare försena EG-ha rmoniseringen på försäkringsområdet bör frågan om informationskraven i stället behandlas i detta lagstiftnings- ärende.

Informationsreglema i direktiven, särskilt beträffande livförsäkring, är av detaljkaraktär. Enligt regeringens uppfattning bör regler av detta slag normalt inte tas in i lag, om inte detta krävs av konstitutionella skäl. Eftersom informationskraven, som också Försäkringsutredningen anfört, sedda för sig får anses som näringsrättsliga torde hinder inte möta mot att de i stället för att tas in i lag regleras i förordning eller föreskrifter (se även prop. 1994/95:50 s. 283 ff.) Denna bedömning bygger på att över- trädelser av informationsreglerna sanktioneras endast av offentligrättsliga åtgärder som bara Finansinspektionen och regeringen kan tillgripa. Om det vid det fortsatta arbetet med utarbetandet av den nya försäkrings— avtalslagen skulle anses lämpligt att till sådana överträdelser knyta civil- rättsliga påföljder som skadestånd eller avtalsogiltighet får frågan om informationskravens f'orfattningsreglering emellertid övervägas på nytt.

Nya regler om information som svarar mot bestämmelserna i direktiven bör således enligt regeringens bedömning i stället för att tas in i FRL, LUF och LEF meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndi- gande, Finansinspektionen. Avsikten är att delegationsmöjligheten skall utnyttjas och att det skall anförtros åt Finansinspektionen att genom myn- dighetsf'oreskrifter införliva de. aktuella informationsbestämmelsema. Dessa föreskrifter kan även innehålla bestämmelser om sådan information som anges i avsnitt 5.5.5.

Beaktande av de synpunkter som framkommit vid remissförfarandet blir således i första hand en fråga för Finansinspektionen. Det finns dock trots detta skäl att här kommentera vissa av de frågor som remissinstansema tagit upp. Den information Finansinspektionen och Riksskatteverket ansett vara behövlig torde inte fordra några ytterligare regler utöver de som föl- jer av bestämmelserna i bilaga 2 till det tredje livförsäkringsdirektivet. Fördelning av återbäring behandlas där i punkten a) 8. I punkten a) 14

föreskrivs att information skall lämnas om de skatteregler som gäller för den aktuella försäkringstypen. Häri torde innefattas de särskilda skatte- rättsligt grundade reglerna för pensionsförsäkringar som bl.a. innebär att försäkringstagarens dispositionsrätt till inbetalda belopp är inskränkt.

Försäkringqörbundet har vidare i ett brev ställt till Iustitiedepartemen- tet, vilket även getts in till Finansdepartementet (dnr 4484/94) tagit upp bl.a. vissa frågor rörande införlivandet av försäkringsdirektivens informa- tionsregler. Det gäller främst avgränsningen av informationsskyldigheten vid försäkringar i anställningsförhållanden, där arbetsgivaren tecknar för- säkringar för sina anställda och där försäkringstagaren och den försäkrade således inte är samma person. Förbundet pekar på att den information det är fråga om främst torde vara av intresse för den anställde i egenskap av försäkrad och inte för arbetsgivaren såsom försäkringstagare. Förbundet anser därför att informationsbestämmelsema såvitt gäller mottagaren av informationen bör ges en neutral utformning, så att försäkringsbolaget har möjlighet att informera antingen arbetsgivaren i egenskap av försäkrings- tagare eller den anställde i egenskap av försäkrad. Som redovisats ovan skall enligt direktivet informationen lämnas till försäkringstagaren (the policy—holder). Eftersom direktivet i dessa delar avser att skapa en för samtliga medlemsländer gemensam lägsta standard bör direktivtextema tolkas försiktigt. Det måste då anses tveksamt om formuleringarna i direktiven medger valfrihet i fråga om till vem informationen skall läm- nas. Förbundets påpekande, att informationen ofta är av störst intresse för den anställde, är emellertid befogat. Problemet torde dock kunna lösas utan att valfrihet i fråga om mottagaren anges i lagtexten. Några hinder mot att ändå ge de anställda information, antingen direkt eller genom arbetsgivarens försorg, finns givetvis inte. De svenska bestämmelserna bör därför utformas efter förebild av direktivens regler.

Hänvisningar till S5-6

6. En inre marknad för försäkringstjänster

Hänvisningar till S6

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 4.4, 6.2

6.1. En enda auktorisation

Regeringens förslag: Svenska försäkringsbolag får efter ett under— rättelseförfarande etablera filial eller agentur (sekundäretablering) eller bedriva gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land. På motsvarande sätt får försäkringsgivare från ett annat EES—land etablera sig eller driva gränsöverskridande verksamhet i Sverige utan särskilt tillstånd. Kravet på att bolagsordningen skall ange det geo- grafiska området för ett försäkringsbolags verksamhet avskaffas för verksamhet som bedrivs inom EES.

Intempromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med rege- ringens förslag.

Remissinstansema: De flesta remissinstansema har inte haft någon erinran mot förslaget.

EG:s regler: Principen om en enda auktorisation är en av de grundläg- gande förutsättningarna för en fungerande inre marknad för finansiella tjänster. Principen har genomförts för fondföretag i det s.k. UCITS- direktivet (85/611/EEG), för banker och andra kreditinstitut i det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEG) samt för värdepappersföretag i direktivet (93/22/EEG) om investeringstiänster inom värdepappersområ- det. Reglerna har införlivats i den svenska lagstiftningen för fondföretag genom (prop. 1992/93:90, bet 1992/93zNU10, rskr. 1992/93:110, SFS 1992: 1320), för banker och andra kreditinstitut genom (prop. 1992/93 : 89, bet. 1992/93:NU9, rskr. 1992/93:109, SFS 1992:1613 och 1992:1610) och för andra företag än kreditinstitut som tillhandahåller värdepappers- tjänster (värdepappersföretag) genom (prop. 1994/95:50, bet. 1994/952NU 12, rskr. 1994/95:164, SFS 1994:2004).

Principen om en enda auktorisation innebär att hemlandets auktorisation skall vara gällande inom hela EES-området, artikel 7 i både första skade- försäkringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 5 i tredje skadef'orsäkringsdirektivetoch artikel 4 i tredje livför- säkringsdirektivet). Auktorisationen skall ge en försäkringsgivare rätt att bedriva verksamhet i ett annat EES-land med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster. Direktiven behandlar verksamhet såväl genom sekundäretablering-i ett värdland som genom gränsöverskri- dande verksamhet. Även tillsynsmyndigheternas roll behandlas i direkti- ven.

Sekundämtablering

Artikel 10 i både första skadeförsäkringsdirektivet och livförsäkringsdirek- tivet (i dess lydelse enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkringsdirek- tivet och tredje livförsäkringsdirektivet) behandlar vad som åligger en försäkringsgivare som önskar etablera en filial i ett annat medlemsland. I direktiven omfattar begreppet filial även agentur, se artikel 1.b i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet. Direktivbestämmelsen innebär också att likartade etableringsformer som anges i artikel 3 i både andra skadeförsäkringsdirektivet och andra livför- säkringsdirektivet omfattas av lilialbegreppet. I den fortsatta framstäl- lningen används benämningen sekundäretablering som sammanfattande beteckning för filial, agentur och liknande etableringsformer.

En försäkringsgivare som önskar göra sekundäretablering inom en annan medlemsstats territorium skall underrätta hemlandets behöriga myn- digheter. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om var (i vilket land och på vilken adress) sekundäretableringen skall inrättas och namnet på företrädaren för sekundäretableringen. Dessutom skall underrättelsen inne- hålla en verksamhetsplan som anger vad för verksamhet som skall bedri- vas från sekundäretableringen samt dess organisation. Om försäkrings- givaren skall meddela trafikförsäkring (försäkring av motorfordonsansvar med undantag av fraktförares ansvar), skall försäkringsgivaren också bifoga en försäkran om medlemskap i Värdlandets nationella försäk- ringsbyrå och nationell garantifond. Om en försäkringsgivare som redan driver verksamhet i ett annat EES-land från en sekundäretablering ämnar ändra verksamhetsplanen, byta adress eller utnämna ny företrädare för sekundäretableringen, skall hemlandets tillsynsmyndighet underrättas om det minst en månad i förväg.

När en försäkringsgivare underrättat hemlandsmyndigheten om avsikten att inrätta en sekundäretablering, skall hemlandsmyndigheten inom tre månader från mottagandet av underrättelsen vidarebefordra den till värd- landets behöriga myndighet och underrätta den berörda försäkringsgiva- ren om detta. Hemlandsmyndigheten skall även till värdlandsmyndigheten intyga att försäkringsgivarens kapitalbas inte understiger solvensmargina- len.

Hemlandsmyndigheten skall inte vidarebefordra underrättelsen om den har anledning att ifrågasätta försäkringsgivarens anseende, administrativa struktur eller finansiella situation eller hyser tvivel om företagsledarnas eller det befullmäktigade ombudets personliga lämplighet och yrkesmäs- siga kvalifikationer och erfarenheter i samband med den planerade verk- samheten.

Om hemlandsmyndigheten finner att förutsättningarna inte är uppfyllda och därför inte vidarebefordrar försäkringsgivarens anmälan till värd- landsmyndigheten skall hemlandsmyndigheten inom tre månader under- rätta försäkringsgivaren om sitt ställningstagande och ange skälen härför. En försäkringsgivare skall ha rätt till domstolsprövning vid tillsynsmyn- dighetens vägran eller underlåtenhet att vidarebefordra anmälningen. Det- samma gäller när försäkringsgivaren redan driver en sekundäretablering

i ett annat EES-land och hemlandsmyndigheten inte godtar en ändring av verksamhetsplan, adress eller företrädare.

Enligt principen om en enda auktorisation saknar värdlandet och dess myndigheter möjlighet att hindra att en försäkringsgivare etablerar sig inom dess territorium. I stället skall värdlandsmyndigheten underrätta hemlandsmyndigheten om vilka villkor som, med hänsyn till det allmänna bästa, enligt Värdlandets regler gäller för verksamheten, se artikel 10.4 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 32! i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet). En sådan underrättelse skall göras inom två månader från det att värdlandsmyndigheten tog emot hemlands- myndighetens underrättelse. Försäkringsgivaren får genomföra etablering- en och påbörja sin verksamhet när tidsfristen löpt ut eller, om värdlands- myndigheten dessförinnan underrättat hemlandsmyndigheten, vid den tid- punkten. Se vidare om begreppet det allmänna bästa i avsnitt 6.3.

Gränsöverskridande verksamhet

Artiklama 14, 16 och 17 i andra skadeförsäkringsdirektivet och artiklarna 11, 14 och 17 i andra livförsäkringsdirektivet i dess lydelse enligt artik- larna 34, 35 och 36 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet innehåller bestämmelser om gränsöverskridande verksamhet som är snarlika dem. som gäller för etablering. Bestämmelser— na innebär att gränsöverskridande verksamhet kan drivas med stöd av auktorisation i hemlandet. En försäkringsgivare som ämnar driva gräns- överskridande verksamhet i ett annat medlemsland skall göra en anmälan till hemlandets behöriga myndighet och ange vilket eller vilka slag av risker man kommer att försäkra (tredje skadeförsäkringsdirektivet) resp. vilka åtaganden man kommer att göra (tredje livförsäkringsdirektivet). Hernlandsmyndigheten skall inom en månad efter anmälan från försäk- ringsgivaren överlämna ett intyg till värdlandsmyndigheten om att försäk- ringsföretagets kapitalbas inte understiger solvensmarginalen, vilka för- säkringsklasser försäkringsföretaget har auktorisation att erbjuda samt vilka risker eller åtaganden som försäkringsgivaren avser att försäkra. Om hemlandsmyndigheten finner att informationen inte skall vidarebefor- dras till värdlandsmyndigheten skall försäkringsgivaren underrrättas om det inom en månad varvid hemlzmdsmyndigheten skall ange skälen för sitt ställningstagande. Ett avslagsbeslut eller underlåtenhet att fatta beslut skall kunna överprövas av domstol. Hemlandsmyndigheten skall samtidigt som den översänder anmälan till värdlandsmyndigheten underrätta försäk- ringsgivaren. Försäkringsgivaren får påbörja den gränsöverskridande verk- samheten samma dag som underrättelsen mottas. Värdlandet har ingen möjlighet att motsätta sig en gränsöverskridande verksamhet om hem- landsmyndigheten översänt informationen till värdlandsmyndigheten. En försäkringsgivare som redan bedriver gränsöverskridande verksamhet skall, om något förhållande som angetts i den ursprungliga anmälan till hemlandsmyndigheten ändras, meddela myndigheten i förväg.

Skälen för regeringens förslag: Koncession för svenska försäkringsbolag

Den ursprungliga lydelsen av artikel 7.1 i både första skadeförsärings- direktivet och första livförsäkringsdirektivet innebar att en auktorisation för etablering av huvudkontor skulle vara gällande inom hela medlemssta- tens territorium. Det fanns dock enligt direktivbestämmelsen en möjlighet att begränsa auktorisationen till en del av medlemsstatens territorium. Genom den tredje generationens försäkringsdirektiv har direktivbestäm- melsen ändrats på så sätt att en auktorisation är gällande inom hela gemenskapen (se artikel 5 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 4 i tredje livförsäkringsdirektivet). Auktorisationen skall ge försäkrings— givaren rätt att bedriva försäkringsverksamhet inom gemenskapen med stöd av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster.

Frågan är om EG:s regel om auktorisationens geografiska räckvidd för- anleder någon ändring i den svenska lagstiftningen.

Enligt 2 kap. 5 & FRL skall bolagsordningen ange bl.a. området för försäkringsbolagets verksamhet, om det gäller direkt försäkring i Sverige, och, i förekommande fall, att bolaget skall driva försäkringsrörelse i utlandet. I samband med koncessionsprövningen prövar regeringen att bolagsordningen överensstämmer med FRL. Regeringen stadfäster sedan bolagsordningen och beviljar koncession, om den planerade verksamheten kan antas uppfylla kraven på en sund försäkringsverksamhet.

Enligt regeringens mening har bolagsordningen en sådan betydelse för koncessionsprövningen att det starkt kan sättas i fråga om de nuvarande bestämmelserna om att bolagsordningen måste innehålla det geografiska verksamhetsområdet är förenliga med de aktuella direktivbestämmelsema. Regeringen anser därför att de nuvarande bestämmelserna i FRL om bolagsordningens innehåll bör ändras så att det endast är obligatoriskt att ange om bolaget avser att driva försäkringsrörelse utanför EES.

Den nya bestämmelsen bör inte utformas som ett förbud mot att i bolagsordningen ange en geografisk begränsning inom EES. Det skall alltså stå stiftarna fritt att, om de så önskar, ange en sådan begränsning. Med hänsyn till att det endast blir obligatoriskt att ange om försäkrings- rörelse skall bedrivas utanför EES får en sådan frivillig begränsning anses förenlig med de aktuella direktivbestämmelsema.

Det kan tilläggas att bestämmelserna i den tredje generationens direktiv innebär att prövningen av om förutsättningar föreligger att bedriva verk- samhet utanför hemlandet görs av hemlandsmyndigheten i samband med att försäkringsgivaren anmäler sin avsikt att driva verksamhet i ett annat EES-land. De gällande svenska koncessionsreglema grundas på att denna prövning görs i samband med den ursprungliga koncessionsprövningen eller i anslutning till en ändring i bolagsordningen såvitt avser verksam- hetsområdet. Ett införlivande av de nämnda direktivbestämmelsema inne— bär att nya bestämmelser bör införas om att prövningen av om förutsätt- ningar föreligger att bedriva verksamhet i ett annat EES—land skall göras

när försäkringsbolaget faktiskt avser att starta sådan verksamhet och gör en anmälan om detta till Finansinspektionen.

Svenska försäkringsbolags sekundäretablering inom EES

För att underlätta framställningen infördes under redogörelsen för EES- avtalet begreppet sekundäretabiering som sammanfattande benämning på filial, agentur och liknande eta'bleringsformer. Beteckningen bör även in- föras i försäkringslagstiftningen (se kommentaren till 2 a kap. FRL). Ut- trycket fast driftställe som infördes i försäkringslagstiftningen den 1 januari 1994, omfattar, till skillnad från sekundäretablering, även huvudkontor (se prop. 1992/93:257 5.166 samt förslaget till ny 2 kap. 2 & LEF).

Direktivens bestämmelser om sekundäretablering föranleder ändringar i FRL.

Försäkringsbolag som avser att inrätta en sekundäretablering i ett annat EES-land skall först underrätta. Finansinspektionen. Underrättelsen skall innehålla uppgift om i vilket land sekundäretableringen skall inrättas, en plan för den tilltänkta verksamheten med angivande av sekundäretable- ringens organisation och vilket slags försäkringsverksamhet som skall dri- vas, uppgift om sekundäretableringens adress samt om vem som är dess företrädare. Om inspektionen efter en prövning av bolagets organisation, finansiella situation och företrädarnas kompetens och erfarenhet finner att det inte föreligger något hinder för den planerade verksamheten skall in- spektionen inom tre månader vidarebefordra underrättelsen till värdlands— myndigheten tillsammans med ett intyg om att försäkringsbolaget har en tillräcklig kapitalbas. Värdland smyndigheten har därefter två månader på sig att inkomma med information om nationella villkor för verksamheten motiverade av hänsyn till det allmänna bästa, (i avsnitt 6.3 behandlas begreppet det allmänna bästa). Ett beslut av Finansinspektionen att inte vidarebefordra en anmälan om en tilltänkt utlandsetablering skall motive- ras. Till följd av förvaltningslagens (1986:223) bestämmelser om motive- ring av beslut (20 &) uppfyller Sverige direktivens krav i det hänseendet. I fråga om möjligheterna att överklaga sådana beslut föranleder direktiv- bestämmelserna justeringar i FRL. Även underlåtenhet att underrätta värdlandsmyndigheten eller att: meddela avslagsbeslut mom tre månader skall kunna föranleda domstolsprövning. I avsnitt 7 om straff och över— klaganden föreslås ändrade regler om överklagande av Finansinspektio- nens beslut och om domstolsprövning i vissa fall vid underlåtelse att meddela underrättelse eller avslagsbeslut.

EESförsäkringsgivares sekundäretablering i Sverige Enligt nu gällande regler krävs koncession för en försäkringsgivare med

säte i ett annat EES-land att driva försäkringsverksamhet från en sekun- däretablering i Sverige (2 kap-. 1 & LEF). Koncession kan beviljas för

etablering av en agentur eller en filial eller, när det gäller en för- säkringssammanslutning som t.ex. Lloyd's, en generalrepresentation. Direktivens bestämmelser föranleder omfattande ändringar i LEF. Ändringarna innebär i huvudsak att den utländska försäkringsgivaren utan svensk koncession skall kunna etablera sig här. Hemlandsmyndigheten skall i stället underrätta Finansinspektionen om den planerade verksam- heten på motsvarande sätt som inspektionen skall göra vid ett svenskt försäkringsbolags sekundäretablering inom EES. Inspektionen skall där- efter underrätta hemlandsmyndigheten om eventuella svenska regler som, med hänsyn till det allmänna bästa, gäller för verksamheten här, (se angående begreppet det allmänna bästa avsnitt 6.3). Försäkringsgivaren har dock under alla förhållanden alltså även om någon underrättelse inte sker från inspektionen rätt att påbörja verksamheten två månader efter det att Finansinspektionen har tagit emot ett meddelande från hemlandsmyndigheten om den planerade verksamheten. Aven om det således inte längre krävs svensk koncession för en EES-försäkringsgivare ' som ämnar driva verksamhet från en sekundäretablering här, skall etableringen fortfarande ske med antagande av någon här i landet vedertagen form (generalagentur, filial eller generalrepresentation).

Svenska försäkringsbolags gränsöverskridande verksamhet inom EES

Försäkringsbolag som vill driva gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES—land måste idag underrätta Finansinspektionen om sin avsikt samt bifoga en plan över den planerade verksamheten (2 a kap. 1 & FRL). Underrättelse till inspektionen krävs även när bolaget avser att marknadsföra försäkringar i Sverige från en agentur eller filial i ett annat EES-land avseende risker belägna här i landet (2 a kap. 2 & FRL).

De nuvarande bestämmelserna om gränsöverskridande verksamhet i FRL måste ändras på i huvudsak följande sätt. Innan ett försäkringsbolag får börja driva gränsöverskridande verksamhet gentemot ett annat EES- land skall Finansinspektionen underrättas om bolagets avsikter. Underrät- telsen skall innehålla information om vilken typ av risker resp. åtaganden bolaget avser att försäkra. Inspektionen skall inom en månad vidarebe- fordra försäkringsbolagets underrättelse om gränsöverskridande verksam- het till mottagarlandet och samtidigt informera om vilka försäkringsklas- ser försäkringsföretagets har auktorisation att erbjuda och överlämna ett intyg om att försäkringsföretagets kapitalbas inte understiger solvensmar- ginalen. Försäkringsbolaget får påbörja verksamheten när det mottagit underrättelse från inspektionen om att informationen har avlämnats till mottagarlandet. Ovanstående gäller även när bolagets underrättelse rör ändring av en pågående verksamhet. Inspektionen har alltså en månad på sig att motsätta sig den planerade verksamheten eller ändring av pågående verksamhet om man finner att förutsättning för densamma saknas. Finansinspektionens beslut om att inte vidarebefordra ett försäkrings- bolags underrättelse till värdlandsmyndigheten skall kunna överklagas hos kammarrätten. 1 de fall när inspektionen underlåter att vidarebefordra en

underrättelse skall försäkringsbolaget kunna använda sig av samma procedur som ifråga om underlåtelse vid svenska försäkringsbolags sekundäretablering inom EES dvs. begära kammarrättens förklaring att ärendet onödigt uppehålls (se vidare avsnitt 7 om straff och över- klaganden).

EES-försäkringsgivares gränsöverskridande verksamhet i Sverige

Vid gränsöverskridande verksamhet med livförsäkringar som riktar sig till enskilda personligen krävs idag koncession för utländska EES-försäk- ringsgivare om verksamheten sker utan förmedling av en försäkringsgi- vare med koncession i Sverige. I andra fall räcker det med att den gräns- överskridande verksamheten föregås av anmälan till Finansinspektionen (2 kap. 2 & LEF).

De nu gällande bestämmelserna i LEF för utländska EES-försäkringsgi- vare att driva gränsöverskridande verksamhet måste i stor utsträckning ändras. Den utländska EES—försäkringsgivaren skall få börja driva gräns— överskridande verksamhet här i landet så snart Finansinspektionen från försäkringsgivarens hemlandsmyndighet har mottagit ett intyg om att för- säkringsföretagets kapitalbas inte understiger solvensmarginalen och in- formation om vilka försäkringsklasser försäkringsföretagets har auktorisa- tion att erbjuda samt vilka risker eller åtaganden som försäkringsgivaren avser att försäkra, och försäkringsgivaren underrättats om att informatio- nen översänts. Värdlandet får emellertid kräva att, när det gäller trafik- försäkring, försäkringsgivaren utser en representant och anger dennes adress samt att försäkringsgivaren avger en förklaring om att man är medlem i Värdlandets nationella försäkringsbyrå och garantifond (i Sve- rige Trafikförsäkringsföreningen). Bestämmelser om representant för tra- fikförsäkringsgivare har redan införts i 5 & trafikskadelagen (SFS 1993: 1307). Representanten skall företräda försäkringsgivaren vid försäk- ringsfall och ha behörighet att svara för försäkringsgivaren inför domstol, m.m. Dessa regler bör behållas oförändrade.

Hänvisningar till S6-1

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 10.1

6.2. Hemlandstillsyn

Regeringens förslag: Svenska försäkringsbolags verksamhet inom EES-området skall i första hand stå under Finansinspektionens till- syn. Verksamhet som en utländsk EES-försäkringsgivare driver i Sverige skall i första hand stå under tillsyn av behörig myndighet i försäkringsgivarens hemland.

Regler om utökade tillsynsbefogenheter för Finansinspektionen in- förs. Reglerna om befogenhet för inspektionen att inskränka ett för- säkringsbolags förfogande över sina tillgångar utökas. Inspektionen skall även ha befogenhet att anmoda ett EES-land där ett svenskt för- säkringsbolag driver verksamhet att vidta åtgärder motsvarande de inspektionen vidtagit.

En EES-försäkringsgivares hemlandsmyndighet får efter anmälan till Finansinspektionen företa inspektion på platsen av en försäkrings- givares sekundäretablering här i landet. F inansinspektionen skall bistå och samarbeta med hemlandsmyndigheten i dess tillsyn. Om en EES-försäkringsgivare visar sig olämplig att driva verksamhet häri landet skall inspektionen meddela detta till hemlandsmyndigheten som har att vidta åtgärder. Inspektionen har dock möjlighet att i speciellt brådskande fall vidta vissa åtgärder utan att meddela hemlandsmyndigheten.

Intempromemorians förslag: I promemorian föreslås inte någon möj- lighet att inskränka ett bolags rätt att förfoga över sina tillgångar vid förverkande av bolagets koncession. Inte heller föreslås möjlighet för in— spektionen att anmoda ett försäkringsbolags värdlandsmyndighet att vidta motsvarande åtgärder. 1 promemorian föreslås dock vidare en möjlighet för inspektionen att i vissa brådskande fall utan att först ha hört hem- landsmyndigheten bestämma hur verksamheten skall bedrivas.

Remissinstansema: Sveriges Admkatsamjimd har påpekat att inskränk- ning av ett försäkringsbolags rätt att förfoga över sina tillgångar redan när kapitalbasen underskrider solvensmarginalen enligt direktiven endast tillåts i undantagsfall. Vidare föreskriver direktiven att möjlighet till inskränkning även föreligger när det finns risk för att ett bolags finan- siella ställning ytterligare kommer att försämras. Advokatsamfundet har dessutom som sin uppfattning uttalat att det faktum att promemorians för- slag saknar regler om konsekvenser av förfogande i strid med beslut om inskränkning av förfoganderätten skall tolkas som att rättshandlingen inte blir civilrättsligt ogiltig.

EG:s regler HemlandstilLrynens omfattning

Hemlandets tillsynsmyndighet är enligt direktiven ensam ansvarig för den finansiella tillsynen av de försäkringsgivare som har sitt säte i landet. Detta gäller oavsett var inom gemenskapen försäkringsgivaren driver sin verksamhet och oavsett om dennes verksamhet i en annan medlemsstat drivs från en sekundäretablering eller genom gränsöverskridande verk- samhet. Hemlandsmyndigheten skall dessutom kräva att försäkringsgi- varna har sunda metoder för administration och bokföring samt lämpliga rutiner för intern kontroll, artikel 13 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 15 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 9 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 8 i tredje livför- säkringsdirektivet).

Hemlandsmyndigheten skall ha löpande tillsyn över att försäkringsgiva- ren, även efter det att auktorisation beviljats, uppfyller förutsättningarna för auktorisation i enlighet med artikel 8 i både första skadeförsäkrings- direktivet och första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkrings- direktivet). Grund för återkallelse föreligger när ett försäkringsbolag inte längre uppfyller villkoren för att bedriva försäkringsverksamhet, artikel 22.1 b i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26.1 b i första liv- försäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäk- ringsdirektivet och artikel 13 i tredje livförsäkringsdirektivet).

Medel för tillsynen

Inom ramen för sin tillsyn skall hemlandsmyndigheten kunna genomföra inspektioner på plats hos sekundäretableringar i andra länder, dock först efter att ha informerat värdlandsmyndigheten, artikel 14 i första skade- försäkringsdirektivet och artikel 16 i första livförsäkringsdirektivet (i lydelse enligt artikel 10 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 9 i tredje livförsäkringsdirektivet"). Värdlandsmyndigheten får medverka vid en sådan kontroll.

Hemlandet skall ålägga en försäkringsgivare att återkommande ge in redovisning och övrig dokumentation om verksamheten inom EG som be- hövs för tillsynen, artikel 19 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 23 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 11 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och 10 i tredje livförsäkringsdirekti- vet).

Varje medlemsstat skall vidta alla åtgärder som behövs för att dess be- höriga myndighet skall få de befogenheter och resurser som behövs för tillsyn över försäkringsgivare i och utanför den egna medlemsstaten. I direktiven nämns särskilt åtgärder som gör det möjligt att göra ingående undersökningar genom inhämtande av uppgifter och begäran att få in handlingar angående försäkringsrörelsen samt genom inspektion på plats

i ett företags lokaler. Vidare skall myndigheten ha möjlighet att vidta alla nödvändiga och lämpliga åtgärder beträffande företaget, dess ledning eller personer med avgörande inflytande över företaget för att se till att verk- samheten bedrivs i enlighet med nationella lagar och författningar, att försäkringsgivaren följer verksamhetsplanen i dess tvingande delar samt att förhindra och undanröja missförhållanden som är till förfäng för för- säkringstagarna. Varje medlemsstat skall dessutom ge sin behöriga myn- dighet befogenhet att tillse att försäkringsgivaren fullgör sina åligganden i dessa hänseenden, om nödvändigt genom att använda tvångsmedel, och vid behov på rättslig väg.

Enligt artikel 8 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeför- säkringsdirektivet och artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet) samt arti- kel 29 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkrings- direktivet får hemlandsmyndigheten inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna eller sär- skilda villkor, premietariffer eller av formulär och andra tryckta hand- lingar för användning i mellanhavanden med försäkringstagarna. För liv- försäkring gäller förbudet även tekniska grunder för premieberäkning och beräkning av tekniska avsättningar. Förbudet avser krav på såväl redo- visning vid själva koncessionstillfället som anmälan under verksamhetens gång. Dock får hemlandet föreskriva regelmässig underrättelse av tek- niska grunder för premieberäkning och beräkning av tekniska avsättningar för att kontrollera att nationella bestämmelser rörande försäkringsmatema- tiska principer efterlevs. Förbudet för förhandsgranskning av grunder för försäkringsverksamheten behandlas särskilt i avsnitt 5.2. Enligt artikel 29 i tredje skadeförsäkringsdirektivet får dock hemlandsmyndigheten genom stickprovskontroll kräva att försäkringsvillkor och andra dokument företes för att kontrollera överensstämmelse med de nationella bestämmelserna rörande försäkringsavtal.

Hemlandets tillsyn över försäkringsgivares överlåtelse av sitt försäk— ringsbestånd behandlas särskilt i avsnitt 6.4.

Hemlandsnwndighetens ingripandemojligheter

Om en försäkringsgivare inte följer bestämmelserna om försäkringstekni- ska avsättningar eller inte uppfyller kraven på garantifondens storlek får hemlandsmyndigheten förbjuda företaget att fritt förfoga över sina till- gångar, artikel 20 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 24 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 13 tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 12 i tredje livförsäkringsdirektivet). Sådana åtgärder får i undantagsfall vidtas av hemlandsmyndigheten även när solvensmarginalen underskrider den föreskrivna miniminivån om myndigheten bedömer att försäkringsgivarens finansiella ställning ytter- ligare kommer att försämras. Myndigheterna i de länder där försäkrings- givaren bedriver verksamhet skall i förväg informeras om åtgärden. Även efter det att en åtgärd vidtagits skall de behöriga myndigheterna i länder

där försäkringsgivaren driver verksamhet informeras och på begäran av hemlandsmyndigheten vidta samma åtgärder beträffande de av försäk- ringsgivarens tillgångar som är: belägna inom landet och som anges av hemlandsmyndigheten. Enligt artikel 27 i första skadeförsäkringsdirek— tivet, i dess lydelse enligt artikel 13 i assistansdirektivet (84/64l/EEG), och artikel 31.2 i första livfönsäkringsdirektivet skall motsvarande gälla även för agenturer och filialer till försäkringsgivare med huvudkontor utanför gemenskapen.

I första generationens försäkringsdirektiv föreskrivs att grund för åter- kallelse av auktorisationen föreligger när försäkringsgivaren inte inom angiven tid vidtar de åtgärder som fastställts i en rekonstruktions— eller fmansieringsplan för återställande av ett företags finansiella ställning, när försäkringsgivaren inte längre uppfyller villkoren för tillståndet eller när försäkringsgivaren allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt de regler den omfattas av. I tredje generationens försäkringsdirektiv, artikel 22 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26 i första livförsäkrings- direktivet (i lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 13 i tredje livförsäkringsdirektivet), har som ytterligare grun- der för återkallande av en auktorisation angivits att en försäkringsgivare inte utnyttjar auktorisationen inom tolv månader, uttryckligen avstår från auktorisation eller upphör att utöva verksamhet under en längre tid än sex månader. Enligt de nya bestärrunelserna är det hemlandsmyndigheten som återkallar auktorisationen även beträffande bolagets verksamhet i andra medlemsstater. Detta har sin grund i att en auktorisation som godkänts av hemlandet gäller inom hela EG enligt principen om en enda auktorisa- tion, se avsnitt 6. 1. Hemlandsmyndigheten skall anmäla återkallelse eller upphörande av auktorisationen till de behöriga myndigheterna i övriga medlemsstater där försäkringsgivaren driver försäkringsverksamhet, varpå dessa är skyldiga att hindra försäkringsgivaren från att där inleda ny verksamhet. (Redan i första generationens försäkringsdirektiv stadgas om hemlandsmyndighetens skyldighet att i samarbete med värdlandsmyndig- heterna vidta alla de åtgärder som behövs till skydd för de försäkrades intressen varvid särskilt poängteras möjligheten att i detta syfte inskränka försäkringsgivarens rätt att förfoga över sina tillgångar).

Värdlandsmyndighetens bq'ogenheter

Reglerna om hemlandstillsyn innebär inte att Värdlandets lagar saknar til- lämpning för försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet genom en sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet inom värdlan- dets territorium, eller att allt ansvar och alla befogenheter tas ifrån värdlandsmyndigheten. Innan verksamheten vid en sekundäretablering in- leds skall värdlandsmyndighelen ha viss tid på sig att ange under vilka villkor som verksamheten får bedrivas. Sådana villkor skall vara motive- rade av hänsyn till det allmänna bästa, (se avsnitt 6.3 om begreppet det allmänna bästa).

Enligt artikel 45 i tredje skadeförsäkringsdirektivet får medlemsstaterna

föreskriva att de försäkringsgivare som driver verksamhet inom deras ter- ritorium skall ansluta sig till och delta i garantisystem som är avsedda att säkerställa utbetalning av försäkringsersättning till försäkringstagare och skadelidande tredje man. En förutsättning för att kräva anslutning till en sådan garantiordning är att kravet även gäller inhemska försäkringsgi- vare. Värdlandets myndighet får i likhet med hemlandsmyndigheten inte anta bestämmelser om krav på förhandsgodkännande eller löpande redovisning av allmänna eller särskilda villkor, premietariffer eller av formulär och andra tryckta handlingar för användning i mellanhavanden med försäk- ringstagarna. För livförsäkring gäller förbudet även tekniska grunder för premieberäkning och beräkning av tekniska avsättningar. Under verksam- hetens gång får dock värdlandsmyndigheten kräva redovisning av villkor och andra tryckta handlingar för att genom stickprovskontroll kontrollera att dessa överensstämmer med den nationella lagstiftningen rörande för- säkringsavtal. Kontrollen får dock inte vara ett villkor för en fortsatt verksamhet i landet. Detta följer av artiklama 29 och 39 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet.

Värdlandsmyndigheten kan begära att få ta del av de dokument som den behöver för kontroll av att nationella bestämmelser i övrigt iakttas, artikel 40 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livför- säkringsdirektivet. I den mån begäran avser områden reglerade av EG är en förutsättning givetvis att det inte strider mot diskrimineringsprincipen, dvs. reglerna skall inte syfta till ett gynnande av försäkringsgivare som har värdlandet som hemland. Samma artikel ger värdlandsmyndigheten rätt att ingripa mot utländska försäkringsgivare som överträder föreskrif- ter som gäller för dem i värdlandet. Genom artikeln erhåller värdlandet i stort sett samma möjligheter till ingripanden vad gäller sekundäretable- ringar inom dess territorium som redan gäller gränsöverskridande verk- samhet enligt andra generationens direktiv.

Vid ingripanden skall värdlandsmyndigheten följa en viss procedur. Det i artikeln anvisade förfarandet innebär att värdlandsmyndigheten i första hand skall anmoda försäkringsgivaren att vidta rättelse. Om anmodan inte följs skall myndigheten underrätta behörig hemlandsmyndighet som har att ingripa mot försäkringsgivaren. Om missförhållandena inte upphör, trots att hemlandsmyndigheten vidtagit åtgärder eller till följd av att ett ändamålsenligt ingripande inte kan ske i hemlandet, får värdlandsmyndig- heten vidta de åtgärder som behövs för att fortsatta överträdelser skall förhindras. Om det oundgängligen krävs får myndigheterna hindra den tredskande försäkringsgivaren att ingå nya försäkringsavtal i värdlandet.

I vissa fall skall värdlandsmyndigheten vidta åtgärder efter anmaning av hemlandsmyndigheten. Enligt artikel 22 i första skadeförsäkringsdirek- tivet och artikel 26 i första livförsäkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 14 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 13 i tredje livförsäkringsdirektivet) skall värdlandsmyndigheten efter anmälan från hemlandsmyndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att hindra försäk- ringsgivaren från att påbörja ny försäkringsverksamhet inom dess terri-

torium när den behöriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland åter- kallar försäkringsgivarens auktorisation. Värdlandsmyndigheten skall också på begäran av hemlandsmyndigheten begränsa eller förbjuda en försäkringsgivares förfoganderätt över sina tillgångar. Ytterligare befo- genheter för värdlandet på initiativ från behörig myndighet i försäkrings- givarens hemland framgår av avsnitt 6.4 om överlåtelse av försäkringsbe- stånd.

Irrfonnationsutbyte och sekretess

Direktiven innehåller flera regler om informationsutbyte mellan till— synsmyndighetema samt mellan tillsynsmyndighetema och försäkrings— givarna.

Artikel 38 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livför- säkringsdirektivet ger medlemsstaten rätt att av en försäkringsgivare, som driver verksamhet i landet med stöd av etableringsrätten eller friheten att tillhandahålla tjänster, kräva att handlingar som skall lämnas till värdlan- dets myndigheter skall vara skrivna på landets officiella språk.

Artikel 44 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 43 i tredje livförsäkringsdirektivet innehåller en förpliktelse för försäkringsgivare som driver verksamhet i en annan medlemsstat att förse hemlandets till- synsmyndighet med vissa uppgifter om verksamheten. Beträffande det närmare innehållet i uppgiftema hänvisas till de aktuella bestämmelserna i direktiven, (bilaga 7 och 8). Hemlandets tillsynsmyndighet skall om det begärs överlämna en sammanfattning av uppgifterna till de behöriga myn- digheterna i de medlemsstater där försäkringsbolaget är sekundäretablerat eller driver gränsöverskridande verksamhet.

Artikel 16 i tredje skadeförsäkringsdirektiv och artikel 15 i tredje liv- försäkringsdirektivet innehåller regler om sekretess, tystnadsplikt och om utbyte av information mellan tillsynsmyndighetema.

Skälen för regeringens förslag: Genom införlivandet i svensk lagstift- ning av första och andra generationens försäkringsdirektiv genomfördes det första steget mot hemlandstillsyn på så sätt att hemlandsmyndigheten har ansvar för tillsyn över soliditeten (prop. 1992/93:257). Genom tredje generationens direktiv genomförs nu hemlandstillsynen fullt ut.

Även om det inte sägs klart i direktiven måste hemlandstillsynen förstås så att inte endast den egentliga tillsynen utan även vissa delar av hemlan— dets relevanta lagstiftning blir gällande för företagens verksamhet i andra EES-länder.

Beträffande frågan om vilket lands försäkringsavtalslag som skall til- lämpas finns särskilda ISG-harmoniserade regler i lag (l993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.

I propositionen om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES-avtalet (prop. 1992/93:257 s. 154) uttalade föredra- gande statsrådet att det ligger i sakens natur att gränsöverskridande verk- samhet i allt väsentligt faller under de lagar som gäller i det land från vilket verksamheten bedrivs. Svensk lags tillämplighet på verksamhet som

utgår från här etablerade filialer har för värdepappersföretags del berörts av regeringen i propositionen Nya kapitaltäckningsregler (prop. 1994/95:50 s. 132 f.). De överväganden som gjorts där är i huvudsak til— lämpliga även på försäkringsgivare.

Såvitt gäller försäkringsgivares verksamhet här i landet genom agentur gör direktiven ingen skillnad mellan filialer och agenturer. Visserligen utgör en agentur inte en integrerad del av försäkringsgivaren utan är en självständig juridisk eller fysisk person. Den verksamhet som bedrivs in- går dock i försäkringsgivarens totala verksamhet. Hemlandsmyndigheten har därigenom ett legitimt intresse av att effektivt kunna övervaka verk- samheten i utlandet även om den bedrivs genom självständig agentur. Även beträffande agenturer är därför regeringens tidigare överväganden iprop. 1994/95:50 s. 132 f. tillämpliga.

Det kan tilläggas att svenska Forsäkringsavtalsrättsliga regler i huvudsak är tillämpliga när det är fråga om svenska risker eller åtaganden.

Iillsynsmedel och bq'bgenheter betråfande svenska försäkringsbolag

Direktiven anger en miniminivå för hemlandsmyndighetens tillsynsmedel och befogenheter. Flera av dessa står redan idag till inspektionens förfo- - gande, t.ex. möjligheten att genom stickprovskontroll granska bolagens försäkringsvillkor och andra dokument och handlingar som bolaget an- vänder i mellanhavande med försäkringstagarna. Förbudet av förhands- granskning av grunder för försäkringsverksamheten behandlas särskilt i avsnitt 5.2.1.

Direktivbestämmelsema påkallar dock vissa förändringar. Ändringarna avser utökad skyldighet att i vissa fall begränsa försäkringsbolagets förfo— ganderätt över sina tillgångar samt en löpande prövning av ägare med kvalificerat innehav i bolaget. Beträffande prövningen av större ägare, se avsnitt 5 . 1.

Enligt 19 kap. 11 & FRL får regeringen besluta om förbud eller begränsning av ett försäkringsbolags förfoganderätt över sina tillgångar när bolaget inte följer gällande bestämmelser om redovisning och täck- ning av försäkringstekniska skulder eller inte uppfyller gällande krav på garantibelopp. Bestämmelsen måste i enlighet med direktiven ändras så att möjlighet till sådant ingripande föreligger även när bolagets kapitalbas understiger solvensmarginalen och bolagets finansiella ställning riskerar att ytterligare försämras. Vidare bör det införas en möjlighet för inspek- tionen att begränsa eller förbjuda ett bolags förfogande över sina till— gångar i avvaktan på rättens beslut enligt 14 kap. 3 5 FRL om likvidation med anledning av förverkande av bolagets koncession. För att ge försäk- ringsbolaget möjlighet till materiell prövning av ett beslut om en sådan inskränkning, och för att tillgodose de krav på snabbhet som ett sådant ingripande påkallar, bör ett beslut om inskränkning av ett bolags förfo- ganderätt fattas av Finansinspektionen istället för av regeringen.

Finansinspektionen har anmärkt att internpromemorian inte berör frågan PI'OP- 1994/952 184 om löpande tillsyn av ledningens lämplighet och framhållit att inte heller direktiven innehåller någon sådan regel.

Grund för återkallelse av koncession föreligger enligt artikel 22 i första skadeförsäkringsdirektivet och artikel 26 i första livförsäkringsdirektivet bl.a. om försäkringsbolaget inte längre uppfyller villkoren för tillstånd att bedriva försäkringsverksamhet. Bestämmelsen skall enligt regeringens mening tolkas som ett mandat för en löpande tillsyn av bl.a. företagsled— ningens lämplighet, (se även avsnitt 5.1.2). Finansinspektionens uppgift enligt 19 kap. 1 & FRL att löpande verka för en sund utveckling av för- säkringsväsendet får därmed anses omfatta även denna prövning. Därmed föreligger också möjlighet för Finansinspektionen att förelägga om rätt- else eller återkalla koncessionen när ett bolag inte uppfyller förutsätt- ningarna för verksamheten (19 kap. 11 & FRL). Till detta kommer att grund för återkallelse av koncessionen enligt 19 kap. 11 & FRL föreligger om ett bolag inte längre uppfyller kraven på koncession.

När Finansinspektionen fattat beslut om att begränsa eller förbjuda ett bolags förfoganderätt över sina tillgångar kan inspektionen anmoda värd- landsmyndighetema att vidta motsvarande åtgärder beträffande de av bolagets tillgångar som finns inom Värdlandets territorium. En regel med den innebörden bör därför införas i FRL. Motsvarande gäller när bola— gets koncession förverkats och åtgärder skall vidtas till skydd för försäk— ringstagarnas intressen. De åtgärder som här står till inspektionens för- fogande inkluderar en möjlighet att begränsa eller förbjuda bolagets förfo- ganderätt över sina tillgångar.

Sveriges advokatsamjimd har övervägt vilken civilrättslig innebörd ett förfogande i strid med ett förbud skall ha och därvid kommit fram till att det får antas att sådana förfoganden är civilrättsligt giltiga. Regeringen delar advokatsamfundets uppfattning om att ett förfogande i strid med Finansinspektionens förbud torde vara civilrättsligt giltigt. Sådant för- fogande bör dock kunna stävjas genom att förbudet förenas med vite. En möjlighet att förena förbud med vite bör, på samma sätt som redan gäller enligt LEF, införas i FRL.

Vidare föreslås en uttrycklig regel om att inspektionen skall ingripa mot ett försäkringsbolag som driver verksamhet i ett annat EES-land om den behöriga myndigheten i det landet uppmärksammar inspektionen på att det råder missförhållanden.

7?an över utländska EES-försäkringsgivare

Finansinspektionen skall alltså inte utöva någon finansiell tillsyn över den verksamhet som en försäkringsgivare från ett annat EES-land driver här i landet genom sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet. Finansinspektionen skall emellertid följa verksamheten i den mån det be- hövs för att fullgöra sina skyldigheter i övrigt enligt svensk lag eller föreskrift som meddelats med stöd av lag samt de regler inom hemlands- myndighetens kompetensområde som värdlandet i enlighet med direktiven

tillåts behålla förutsatt att de är motiverade enligt principen om det allmänna bästa, se avsnitt 6.3. Inspektionen får inte företa någon gransk- ning på förhand eller löpande av försäkringsvillkor, tekniska grunder för beräkning av premietariffer och tekniska avsättningar eller formulär och andra tryckta handlingar för användning i mellanhavanden med försäk- ringstagarna. Däremot har inspektionen möjlighet till granskning genom stickprovskontroll av försäkringsvillkoren och formulär och andra tryckta handlingar som används för mellanhavanden med försäkringstagarna.

Finansinspektionen skall, om försäkringsgivare inte följer de svenska rättsregler som de är bundna av eller om försäkringsgivaren på annat sätt visar sig vara olämplig att driva försäkringsverksamhet här, kunna före- lägga försäkringsgivaren att vidta rättelse (artikel 40 i både tredje skade- försäkringsdirektivet och livförsäkringsdirektivet). Om rättelse inte sker bör inspektionen överlämna ärendet till hemlandsmyndigheten. Om hem- landsmyndighetens ingripande inte heller hjälper skall inspektionen ha möjlighet att ingripa mot överträdelsen och vidta de åtgärder som behövs för att förhindra fortsatta överträdelser. Detta får, om det oundgängligen krävs, ske genom förbud för försäkringsgivaren att ingå nya försäkrings- avtal. Inspektionen skall informera och samråda med hemlandsmyndig- heten innan åtgärder vidtas. I brådskande fall bör inspektionen få vidta åtgärder för att förhindra ytterligare överträdelser även om hemlands- myndigheten inte informerats i förväg. De nu angivna reglerna bör gälla oberoende av om verksamheten drivs från en sekundäretablering eller genom gränsöverskridande verksamhet.

Sveriges advokatsamfund har efterlyst en möjlighet för inspektionen att i brådskande fall förbjuda EES-försäkringsgivare att fritt förfoga över sina tillgångar här i landet utan att invänta hemlandsmyndighetens sam- tycke.

Direktiven tillåter inte ett ingripande av värdlandsmyndigheten av den art som advokatsamfundet efterlyser. Möjligheten att begränsa eller för- bjuda förfoganderätten av en försäkringsgivares tillgångar är knuten till den finansiella tillsynen vilket är hemlandsmyndighetens exklusiva kom— petensområde. Artikel 40 i både tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkringsdirektivet ger som nämnts värdlandsmyndigheten möj- lighet att ingripa genom att t.ex. förhindra fortsatt verksamhet i landet när försäkringsgivaren bryter mot regler inom Värdlandets kompetensom- råde. Ett exempel på ett sådant ingripande är när viss typ av försäkring inte är tillåten i värdlandet med hänsyn till det allmänna bästa. Värd- landet har då möjlighet att ingripa mot överträdelse av förbudet, i bråd- skande fall utan föregående samråd med hemlandet. Inspektionen skall också under alla förhållanden biträda hemlandsmyndigheten vid verkstäl- ligheten av ingripandena.

Enligt 5 kap. 14 & LEF skall Finansinspektionen förordna ett ombud för företrädaren för en sekundäretablering, om en företrädare av en eller annan anledning inte längre upprätthåller sin post. För att stå i överens- stämmande med principen om hemlandstillsyn bör dock initiativet till en sådan åtgärd komma från hemlandsmyndigheten. Bara om saken inte tål uppskov på grund av att försäkringstagarnas intressen äventyras bör

Finansinspektionen kunna förordna om ersättare för företrädaren ochi så fall omgående informera hemlandsmyndigheten. Av samma anledning bör de detaljerade regler upphävas som fastställer Finansinspektionens befo- genheter när en försäkringsgivares verksamhet här i landet upphör. Det kan dock tänkas att inspektionen, inom ramen för sin skyldighet att bi- träda hemlandsmyndigheten, på dess begäran ändå aktivt kommer att få delta i awecklingen av verksamheten.

I LEF finns också en rad detaljerade regler som anger förutsättningarna för en försäkringsrörelses bedrivande och hur verksamheten skall drivas. Det finns bestämmelser om bl.a. rapportering av försäkringstekniska skulder, grunder för livförsäkringar, redovisning av tillgångar som mot- svarar de försäkringstekniska skulderna för livförsäkring, skyldighet att föra register över dessa tillgångar och försäkringstagarnas särskilda för- månsrätt i tillgångarna, samt att försäkringstekniska beräkningar skall ut- föras under överinseende av en av Finansinspektionen godtagen aktuarie. Det ankommer fortsättningsvis på hemlandsmyndigheten att kontrollera att en försäkringsgivares verksamhet här i landet är godtagbar i dessa hänseenden. Alla dessa regler skall därför upphävas. Försäkringstagarnas särskilda förmånsrätt behandlas särskilt i avsnitt 5.5.10.

När det gäller Skadeförsäkringsverksamhet får EES-försäkringsgivare enligt direktiven tvingas att delta i en garantiordning för att säkerställa att skadeersättning kan betalas till skadelidande försäkringstagare om en så- dan garantiordning finns enligt ett lands nationella bestämmelser. En sådan skyldighet finns redan beträffande trafikförsäkring. En behandling av frågan om inrättande av en allmän garantiordning ligger inom ramen för Försäkringsutredningens fortsatta arbete. Mot den bakgrunden är regeringen inte nu beredd att föreslå någon lagändring med anledning av den ifrågavarande direktivbestämmelsen.

Irformationsutbyre och sekretess

För att tillsynen över försäkringsgivare som verkar i olika länder skall bli effektiv är det av största vikt att EG-reglerna om obligatoriskt utbyte av information och fortlöpande samarbete mellan tillsynsmyndighetema flm- gerar väl. Enligt 19 kap. l ä FRL och 22 a & LUF skall Finansinspektio— nen ha ett nära samarbete med andra länders myndigheter. Enligt rege- ringens bedömning finns det inte något behov av lagändring med anled- ning av direktivens bestämmelser.

Direktiven ger rättighet att kräva att den information som inges av en EES-försäkringsgivare som driver försäkringsverksamhet i Sverige genom sekundäretablering eller gränsöverskridande verksamhet skall vara förfat- tad på svenska. Enligt 8 kap. 3 & LEF skall en försäkringsgivare på begä- ran bifoga bestyrkt svensk översättning av de handlingar som lämnas in.

Svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter regleras i 1 kap. 3 & tredje stycket i sekretesslagen. l prop. (1994/95:50) Nya kapitaltäckningsregler m.m. s. 135 har regeringen gjort den bedöm- ningen att bestämmelsen ger Finansinspektionen goda möjligheter att i

tillsynsarbetet lämna ut handlingar och uppgifter till behöriga utländska myndigheter. Det finns inte anledning att här göra en annan bedömning.

Såvitt avser sekretess för uppgifter som erhållits från en utländsk myndighet har även den frågan behandlats av regeringen i nyss nämnd proposition. Regeringens bedömning där, som det inte heller här finns anledning att frångå, är att 8 kap. 5 & sekretesslagen är tillämplig på information som erhållits i enlighet med bestämmelser grundade på EG— direktiv.

Skatterättsliga konsekvenser

De nya reglerna om gränsöverskridande verksamhet (och överlåtelse av livförsäkringsbestånd, se avsnitt 6.4) aktualiserar frågan om ändringar i skattereglerna i syfte att säkerställa beskattningen. Regeringen avser att återkomma i dessa frågor under våren.

Hänvisningar till S6-2

6.3. Begreppet det allmänna bästa

Enligt artikel 28 (om förbud mot att hindra försäkringstagare från att teckna försäkring) och artikel 41 (om förbud mot att hindra marknadsfö- ring i landet) i tredje skadeförsäkringsdirektivet och tredje livförsäkrings- direktivet samt artikel 54 i tredje skadeförsäkringsdirektivet (om sjukför- säkring), kan friheten att tillhandahålla tjänster inskränkas om det kan motiveras med hänsyn till skyddet av det allmänna bästa. Vid sekundär- etablering skall värdlandsmyndigheten enligt första skadeförsäkrings- direktivet och tredje livförsäkringsdirektivets artikel 10 (i dess lydelse enligt artikel 32 i tredje skade- och livförsäkringsdirektivet) meddela myndigheten i försäkringsgivarens hemland vilka nationella regler, motiverade utifrån det allmänna bästa, som försäkringsgivaren har att rätta sig efter. De nationella reglerna till skydd för det allmänna bästa gäller dock för försäkringsgivaren även om värdlandsmyndigheten skulle underlåta att informera om reglerna. Inget hindrar alltså att myndigheten även vid uteblivet meddelande ingriper mot överträdelser av reglerna. Värdlandsmyndighetens informationsskyldighet skall ses som ett sätt att förebygga att en försäkringsgivare av okunskap om de nationella reglerna gör sig skyldig till överträdelser av desamma.

I ingresserna till tredje skadeförsäkringsdirektivet ( punkt 19 ) och tredje livförsäkringsdirektivet ( punkt 20 ) påpekas att det ligger i försäk- ringstagarnas intresse att ha tillgång till bredast möjliga försäkringsutbud så att de kan välja vad som bäst motsvarar deras behov. Det land där ris- ken är belägen eller, när det gäller livförsäkring, landet där åtagandet har gjorts, har ansvaret för att det inte finns några hinder för detta. Dock får inskränkning göras om en försäkringsprodukt eller tillhandahållandet av den strider mot det allmänna bästa i landet och det allmänna bästa inte redan är skyddat genom regler i försäkringsgivarens hemland. Vidare

skall inskränkningen stå i proportion till det avsedda målet och vara objektivt nödvändig för att uppnå det önskade skyddet. Inskränkningama måste givetvis tillämpas utan diskriminering på alla företag som är verksamma inom landet.

Det allmänna bästa har även behandlats av EG-domstolen i de s.k. koassuransdomarna från 1986. Domstolen angav därvid kriterier för accepterande av sådana restriktioner liknande de som nu återfinns i ingressema till den tredje generationens försäkringsdirektiv.

Ur domstolens uttalande kan uttolkas att vissa nationella restriktioner accepteras om de syftar till att skydda det allmänna bästa i väntan på att harmoniseringen och samordningen av medlemsstaternas normer på området framskridit. Efter hand som arbetet med EG-harmoniseringen gått framåt sedan 1986, framför allt genom antagandet av tredje generationens försäkringsdirektiv, bör utrymmet för inskränkningar med hänvisning till det allmänna bästa ha minskat. Direktiven lämnar dock som nämnts öppningar där inskränkningar motiverade av hänsyn till det allmänna bästa är möjliga. Som exempel på nationell regel som fort- farande anses innebära en försvarbar inskränkning av den inre markna- dens fria rörlighet för tjänster och principen om produktfrihet brukar nämnas förbudet i Italien för dess medborgare att teckna kidnappningsför- säkring. Det anses föreligga en risk för en ökning av antalet kidnapp- ningar om det finns en försäkring som gör det möjligt för brottslingen att få ut en lösesumma. Ett förbud mot en försäkring som så uppenbart medför risk för ökad grov brottslighet i ett land, ställt mot försäkringens existensberättigande och den förlust marknaden skulle lida om den förbjöds, får anses vara en proportionell åtgärd utifrån det allmänna bästa och därmed ett godtagbart undantag från principen om produktfrihet.

I förarbetena till den lagstiftning som införlivar den tredje generatio- nens försäkringsdirektiv med dansk rätt hävdas bl.a. följande. Inskrän- kande nationella regler om försäkringsavtal, produktansvar och allmänna försäkringsvillkor är godtagbara så länge de kan motiveras med stöd av den principen om det allmänna bästa. Dessa områden är inte EG-harmo- niserade och därför endast underkastade nationell kompetens. När det gäller de områden där regelverket harmoniserats krävs att en möjlighet till undantag uttryckligen anvisas i en direktivbestämmelse. Sådana möjligheter ges i artiklama rörande produktfrihet, marknadsföring och regler om vissa sjuk- och arbetsskadeförsäkringar.

Med stöd av sådana undantagsmöjligheter har i den danska rättsord- ningen några förbud behållits. Så gäller t.ex. förbud mot att, utan den för— säkrades samtycke, teckna livförsäkring där försäkringsgivaren vid den försäkrades död förpliktar sig att utbetala större belopp än inbetalda pre- mier och räntor, förbud mot att teckna livförsäkring där försäkringsgiva- ren åtar sig att betala ut ett större belopp än inbetalda premier och räntor vid dödsfall som inträffar innan den försäkrade fyllt åtta år, s.k. änglama- kerskeförsäkring. Syftet är att motverka brott som ger ekonomisk vinning för en gärningsman.

Regler som kan inskränka friheterna enligt den tredje generationens direktiv måste således prövas mot bakgrund av principen om det allmänna bästa.

Principen om produktfrihet

Principen om produktfrihet innebär att försäkringstagaren fritt skall få välja försäkringsgivare och försäkringsprodukt. Från en annan utgångs- punkt innebär principen en strävan mot minsta möjliga hinder för mark- nadsföring och utveckling av nya försäkringsprodukter. Enligt ingresserna till de tredje skade- resp. livförsäkringsdirektiven, punkt 19 och 20, är det i försäkringstagarnas intresse att ha tillgång till största möjliga utbud av försäkringsprodukter. Det åligger varje EES-land att se till att de pro- dukter som erbjuds inom EES kan avsättas i landet. Enligt artikel 28 i båda direktiven får det land där risken är belägen resp. landet för åtagan- det inte hindra försäkringstagare att teckna försäkringar som är godkända i försäkringsgivarens hemland. Dock har man ansett det nödvändigt att väga produktfriheten mot ett rimligt skydd för det allmänna bästa dvs. konsumentskyddsaspekten och landets nationella policy, varför man från principen får göra undantag för försäkringsavtal som står i strid med rättsregler motiverade av det allmänna bästa, jämför den tidigare nämnda italienska kidnappningsförsäkringen och den danska s.k. änglamakerske— försäkringen. I avsnitt 5.3 har konstaterats att vissa bestämmelser på tra- fikförsäkringsområdet inte är förenliga med principen om produktfrihet och inte heller kan motiveras med hänsyn till det allmänna bästa. De för- fattningsändringar som därför kan komma ifråga att genomföras ligger inte på lågnivå. Inte heller på något annat område har något behov av lagändringar kunnat konstateras med anledning av de aktuella direktivbe- stämmelserna.

Marknadsföring

Artikel 41 i båda direktiven innehåller en regel om marknadsföring. Enligt bestämmelsen skall försäkringsgivare ha rätt att marknadsföra för- säkringar i ett värdland, så länge det sker i överenstämmelse med sådana regler om innehåll och form som värdlandet antagit för att skydda det all- männa bästa. De svenska reglerna om t.ex. otillbörlig marknadsföring torde vara förenliga med dessa direktivbestämmelser. Det torde därför inte behövas någon lagstiftningsåtgärd med anledning av direktivbestäm- melserna.

Regler om vissa .sjuk- och arbetsskadrförsäkringar

Enligt tredje skadeförsäkringsdirektivet, artiklarna 54 och 55, kan ett land i viss utsträckning ställa nationella villkor för att en EES-försäkrings-

givare skall kunna tillhandahålla försäkringar. Enligt artikel 54 har ett land möjlighet att ställa upp vissa regler för sjukförsäkringar om landets rättsordning medger att sådana försäkringar helt eller delvis kan ersätta det skydd som ges genom det obligatoriska sjukförsäkringssystemet. Reg- lerna skall i så fall vara motiverade av hänsyn till det allmänna bästa. Artikel 55 behandlar arbetsskadeförsäkringar som meddelas av försäk- ringsföretag inom ramen för ett nationellt obligatoriskt arbetsskadeförsäk- ringssystem.

I Sverige medger inte vår rättsordning att sådana försäkringar får före- komma som avses i de nämnda direktivbestämmelsema. Någon lagstift- ningsåtgärd behövs således inte.

Företrädare vid gränsöverskridande verksamhet av obligatorisk försäkring

I vissa fall har intresset av skydd mot risker ansetts vara så starkt att ett försäkringsobligatorium införts i lagstiftningen. Det viktigaste exemplet torde vara kravet på att motorfordon skall vara tralikförsäkrade. Andra exempel utgörs av reglerna om obligatorisk atomansvarighetsförsäkring, oljeskadeförsäkring, försäkringsmäklarförsäkring och byggskadeförsäk— ring.

Genom den tredje generationens försäkringsdirektiv genomförs friheten att tillhandahålla även dessa slag av försäkringar över gränserna inom EES. Emellertid medges länderna rätt att ställa som villkor för att trafik- försäkring skall få meddelas genom gränsöverskridande verksamhet att försäkringsgivaren har en representant i landet. En sådan bestämmelse finns numera i 5 & trafikskadelagen. Direktiven innehåller däremot inte någon motsvarande bestämmelse beträffande andra slags försäkringar. Gemensamt för de verksamheter som här i landet skall täckas av obliga- toriska försäkringar är att verksamheten kan leda till att tredje man drabbas av skador. Det skulle kunna hävdas att ett generellt villkor om representant här i landet skall gälla för alla former av obligatorisk försäk- ring som meddelas genom gränsöverskridande verksamhet. Ett sådant villkor måste i så fall kunna motiveras av skyddet för det allmänna bästa. Å andra sidan bygger de reformer som genomförs i detta lagstiftnings- ärende på ett ömsesidigt godtagande av EES-ländemas regelverk och till- synssystem. Utgångspunkten bör därför vara att en försäkringsgivare som enligt en anmälan till hemlandets tillsynsmyndighet driver gränsöverskri- dande verksamhet skall kunna hantera försäkringsfall på ett sätt som är tillfredsställande även för skadelidande i ett annat land. Om missförhåll- anden uppdagas har Finansinspektionen möjlighet att anmoda försäkrings- givaren att rätta sig och att påtala missförhållandet för hemlandets be- höriga myndighet.

Finansinspektionen bör, i samråd med andra länders myndigheter, följa utvecklingen i denna fråga. Skulle erfarenheterna visa att skadelidande här i landet inte behandlas på ett fullgott sätt, kan det bli aktuellt att över- väga regler som kan motverka sådana effekter av gränsöverskridande verksamhet.

Hänvisningar till S6-3

6.4. Överlåtelse av försäkringsbestånd

Regeringens förslag: Ett svenskt försäkringsbolag får, med Finans— inspektionens tillstånd och under dess överinseende, överlåta hela eller delar av sitt försäkringsbestånd till en försäkringsgivare med auktorisation i ett EES-land.

Här i landet etablerade EES-försäkringsgivares överlåtelse av för- säkringsbestånd skall prövas av försäkringsgivarens hemlandsmyn- dighet. Utländska försäkringsföretag som är verksamma här enligt LUF får, förutom till svenska försäkringsgivare, överlåta sitt hit hän- förliga försäkringsbestånd till utländska försäkringsgivare med aukto- risation i ett EES-land.

Avser en överlåtelse ett svenskt bolags utländska försäkringsbe- stånd, skall tillsynsmyndigheten i det land där riskerna är belägna (Skadeförsäkring) eller i det land där åtagandena skall fullgöras (liv- försäkring), ges tillfälle att inom tre månader yttra sig. Avser över- låtelsen ett försäkringsbestånd som har meddelats från ett svenskt försäkringsbolags sekundäretablering i ett annat EES-land, skall det landets myndigheter ges tillfälle att yttra sig inom samma tid. Ute- blivna yttranden skall anses som ett medgivande. Finansinspektionen skall på motsvarande sätt yttra sig dels över överlåtelse av försäk- ringsbestånd hänförliga till Sverige, dels i fråga om överlåtelse från en EES-försäkringsgivares sekundäretablering här.

Intempromemorians förslag: Förslagen i internpromemorian tillåter även överlåtelser till försäkringsgivare utanför EES i vissa fall. I övrigt överensstämmer promemorian i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstansema: Advokatsamfundet påpekar, att regeln om att ett uteblivet yttrande från landet där riskerna är belägna eller åtagandena skall fullgöras skall anses som ett tyst medgivande till överlåtelsen, enligt promemorian omfattar även länder utanför EES, vilka inte kan antas ha godtagit att ett sådant förfarande skall medföra en civilrättsligt giltig överlåtelse av försäkringsåtaganden. Övriga remissinstanser lämnar för- slaget utan erinran eller kommenterar det inte.

EG:s regler: De hittillsvarande reglerna om överlåtelse av försäkrings- bestånd mellan försäkringsgivare med hemvist i EG ersätts av artikel 12 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 11 i tredje livförsäkrings- direktivet. Vidare införs bestämmelser om överlåtelse av försäkringsbe- stånd beträffande filialer till försäkringsföretag utanför EG. De nya bestämmelserna finns i en ny artikel 28 ai första skadeförsäkringsdirek- tivet som införs genom artikel 53 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och den nya artikel 31 a i första livförsäkringsdirektivet som införs genom artikel 49 i tredje livförsäkringsdirektivet.

Överlåtelse av försäkringsbestånd från EG-försäkringsgivare

Enligt tredje generationens försäkringsdirektiv är det hemlandsmyndig- heten som skall pröva frågan om tillstånd till försäkringsgivarens över- låtelse av sitt försäkringsbestånd. Enligt de nya reglerna skall bestäm- melsen omfatta även sådana bestånd av försäkringsavtal som slutits med stöd av etableringsfriheten. Det övertagande acceptkontoret skall vara eta- blerat inom gemenskapen. Som tidigare får överlåtelse endast ske under förutsättning av att acceptkontoret även efter övertagandet av försäkrings- beståndet har en tillräcklig solvensmarginal. I enlighet med principen om hemlandstillsyn år det acceptkontorets hemlandsmyndighet som skall in- tyga att så är fallet.

Om en överlåtelse gäller ett försäkringsbestånd avseende försäkringsav- tal som slutits av försäkringsgivarens filial i en annan medlemsstat skall den medlemsstaten rådfrågas innan överlåtelse får ske.

Godkännande skall i samtliga fall även inhämtas från de medlemsstater där riskerna är belägna (Skadeförsäkring) eller åtagandena skall fullgöras (livförsäkring). Har inte den tillfrågade medlemsstaten inom tre månader efter en förfrågan lämnat sina synpunkter eller tillstyrkt överlåtelsen skall den anses ha givit sitt stöd eller tysta medgivande.

En överlåtelse skall offentliggöras i den medlemsstat där riskerna är belägna eller åtagandena skall fullgöras. Denna bestämmelse överens- stämmer med vad som gäller enligt andra generationens direktiv.

Överlåtelse av försäkringsbesth från filialer tillhöriga försälo-ingsföretag utanför EG.

I första generationens direktiv finns särskilda bestämmelser om vilka krav som skall ställas på ett försäkringsföretag som har sitt säte utanför EG. En redovisning av reglernas innehåll finns i prop. 1992/93:257 (s. 103). Till dessa bestämmelser fogas genom tredje generationens direktiv regler om överlåtelse av försäkringsbestånd. Bestämmelserna föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att, på de villkor som fastställts i den nationella lagstiftningen, tillåta inom deras territorium etablerade agen- turer eller filialer till försäkringsföretag utanför EG att helt eller delvis överlåta sitt försäkringsbestånd till ett acceptkontor inom samma med- lemsstat. Acceptkontoret får härvid vara såväl inhemska försäkringsgi- vare, sekundäretablerade EG-försäkringsgivare och agenturer och filialer till försäkringsföretag utanför EG. En förutsättning för överlåtelse är även i dessa fall att den övertagande försäkringsgivaren också efter överlåtel- sen har en tillräcklig solvensmarginal. Enligt artikel 26 i första skadeför- säkringsdirektivet (i dess lydelse enligt artikel 12 i assistansdirektivet (84/641/EEG)), och artikel 30 i första livförsäkringsdirektivet, får ett för- säkringsföretag som är etablerat genom filial eller agentur i en medlems- stat och som har fått auktorisation att etablera sig i ytterligare medlems- stater ansöka om att solvensmarginalen ska beräknas på grundval av före- tagets samlade verksamhet inom gemenskapen. I sådant fall skall den

myndighet som inom EG kontrollerar försäkringsgivarens samlade solidi- tet inom EES yttra sig över soliditeten.

Medlemsstaterna skall även tillåta att agenturer och filialer till försäk- ringsgivare med huvudkontor utanför EG Överlåter sitt försäkringsbestånd till EG-försäkringsgivare i andra medlemsstater. En förutsättning för så- dant tillstånd skall vara att den övertagande försäkringsgivarens hem- landsmyndighet intygar att solvensmarginalen är tillräcklig även efter överlåtelsen.

Medlemsstaterna får även tillåta att filialer eller agenturer till försäk- ringsföretag från länder utanför EG överlåter sitt försäkringsbestånd till acceptkontor som försäkringsföretag hemmahörande utanför gemenskapen har i en annan medlemsstat. Det övertagande försäkringsföretagets hem- land (ett land utanför EES) eller den behöriga myndigheten i det land där det utländska försäkringsföretaget är etablerat skall i sådana fall intyga att acceptkontorets solvensmarginal är tillräcklig även efter överlåtelsen, att lagstiftningen i acceptkontorets hemland tillåter överlåtelsen samt att hemlandet har givit sitt godkännande till överlåtelsen. Får försäkringsföre- taget beräkna solvensmarginalen på grundval av hela sin verksamhet inom EES skall solvensmarginalens tillräcklighet intygas även av den myn- dighet som har ansvaret för tillsynen över soliditeten inom EES.

En förutsättning för att medlemsstaten där den överlåtande filialen eller agenturen är belägen skall kunna ge sitt tillstånd till överlåtelsen är att medgivande inhämtas från den medlemsstat där riskerna är belägna. Den ifrågavarande medlemsstaten har tre månader på sig att avge yttrande över överlåtelsen. Har inget yttrande inkommit inom tre månader skall det tolkas som om medlemsstaten givit sitt stöd eller tysta medgivande till överlåtelsen.

Skälen för regeringens förslag: Svenska försäkringsbolag

Enligt nuvarande regler får överlåtelse endast ske till försäkringsgivare med koncession i Sverige och till försäkringsgivare i ett land där bolaget har bedrivit gränsöverskridande verksamhet. Av tredje generationens di- rektiv följer att reglerna måste ändras så att det blir möjligt för ett svenskt försäkringsbolag att överlåta sitt försäkringsbestånd till försäk- ringsgivare inom hela EES-området.

Innan inspektionen avgör en fråga om tillstånd till överlåtelse skall den berörda myndigheten i det land där riskerna är belägna resp. åtagandena skall fullgöras, liksom i förekommande fall i det land där den sekundär- etablering som meddelat försäkringarna är beläget, få tillfälle att yttra sig. Regeln bör inte anses innebära att ett negativt svar från den tillfrågade medlemsstaten automatiskt skall medföra avslag på ansökan om överlå- telse. Hemlandsmyndigheten skall efter en samlad bedömning av samtliga omständigheter fatta beslut i frågan. Den andra myndighetens uppfattning bör dock tillmätas så stor vikt att ett negativt svar normalt medför ett av-

slag. I enlighet med direktivens bestämmelser bör inte Finansinspektionen pröva frågan om tillstånd förrän de hörda myndigheterna yttrat sig eller förrän tre månader gått. I det senare fallet skall en myndighets under- låtenhet att yttra sig tolkas som att den godkänner överlåtelsen eller har givit sitt tysta medgivande till densamma.

I internpromemorian föreslogs att svenska försäkringsbolag skulle kunna överlåta ett försäkringsbestånd till en försäkringsgivare i ett land utanför EES-området om beståndet består av försäkringar som meddelats genom gränsöverskridande verksamhet i det landet. Det är en överlåtelse som inte regleras i direktiven. Detta kan dock enligt regeringens mening inte tolkas som ett förbud att tillåta sådana överlåtelser. I de fall en överlåtelse sker inom EES innebär dock det system som direktiven inne- håller en viss garanti för att tillståndsgivande hemlandsmyndighet kan få tillräckliga och tillförlitliga uppgifter om den övertagande försäkrings- givaren. Det är inte klart att samma gäller om försäkringsgivaren inte är etablerad inom EES. Regeringen är därför inte beredd att tillåta överlåtel- ser i vidare utsträckning än som följer av direktiven.

EES-försäkringsgi vare

Enligt nuvarande regler får försäkringsgivare med koncession här i landet med Finansinspektionens tillåtelse överlåta sitt försäkringsbestånd endast till försäkringsgivare med svensk koncession samt, om försäkringen är meddelad utomlands genom gränsöverskridande verksamhet, till försäk- ringsgivare i det land där risken är belägen.

Dessa regler måste ändras så att de uppfyller direktivbestämmelsema. Således bör kravet på Finansinspektionens tillstånd avskaffas för en EES- försäkringsgivares överlåtelse av ett försäkringsbestånd från en filial som etablerats i Sverige. N är inspektionen på anmodan från utländska EES- försäkringsgivares hemlandsmyndighet skall yttra sig över överlåtelser av försäkringsbestånd på grund av att riskerna är belägna resp. åtagandena skall fullgöras i Sverige eller att försäkringarna meddelats från en sekim— däretablering här i landet, skall inspektionen tillämpa samma kriterier som när den skall avgöra ett tillståndsärende. Regler om detta måste infö- ras i LEF.

Försäkringvöretag med huvudkontor utanför EES-området

Enligt nuvarande regler har utländska försäkringsföretag som är etable- rade här i enlighet med LUF möjlighet att ansöka om tillstånd för över- låtelse av försäkringsbestånd till svenska eller utländska bolag med koncession att driva sådant slag av försäkringsrörelse detär frågan om. Överlåtelsereglema 1 LUF måste ändras så att de stämmer överens med de nya direktivbestämmelsema.

Artikel 28 a i första skadeförsäkringsdirektivet som införs genom arti- kel 53 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 31 a som införs

genom artikel 49 i tredje livförsäkringsdirektivet innebär att företag från länder utanför EES-området skall ha möjlighet att överlåta sitt försäk- ringsbestånd till försäkringsgivare med huvudkontor i ett annat EES—land. Regeln i LUF om vilka försäkringsgivare som får överta försäkringsbe- stånd från försälu-ingsföretag med koncession enligt lagen måste ändras så att de även omfattar försäkringsgivare från hela EES-området. Direk- tiven ger även medlemsstaterna möjlighet att tillåta överlåtelse från för- säkringsföretag med koncession enligt LUF till etableringar i andra EES- länder från företag med huvudkontor utanför EES—området. För att uppnå överensstämmelse med vad som gäller för ett svenskt försäkringsbolags överlåtelser av försäkringsbestånd bör denna möjlighet utnyttjas.

Regler motsvarande de i FRL om att landet där riskerna är belägna skall ges tillfälle att yttra sig innan tillstånd ges till överlåtelsen skall till följd av direktivbestämmelsema gälla även vid överlåtelse enligt LUF. De nya reglerna blir tillämpliga endast när ett försäkringsföretag med konces— sion enligt LUF överlåter försäkringsbestånd avseende försäkringar som meddelats i annat EES-land där försäkringsföretaget bedrivit gränsöver- skridande verksamhet från sin etablering i Sverige. Liksom enligt FRL skall ett uteblivet yttrande från EES-landet presumera ett godkännande till överlåtelsen.

Skatterättsliga konsekvenser De nya reglerna om överlåtelse av livförsäkringsbestånd (och gränsöver- skridande verksamhet, se avsnitt 6.2) aktualiserar frågan om ändringar

i skattereglerna i syfte att säkerställa beskattningen. Regeringen avser att återkomma i dessa frågor under våren.

Hänvisningar till S6-4

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 6.2

6.5. Försäkringsmäklare

Regeringens förslag: Erfarenhet som försäkringsmäklare i ett annat land skaffat sig skall godtas som alternativ till utbildning.

Promemorians förslag: Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstansema: Remissinstansema har inte haft något att erinra mot förslaget. Finansinspelaionen har förutsatt att även motsvarande erfa- renhet som vunnits i Sverige kan godtas i stället för det utbildningskrav som ställs i dag. Försäkringvörbundet har pekat på behovet av att få kun- skap som förvärvats utomlands bestyrkt på lämpligt sätt. Svenska försäk- ringsmäklares förening har påpekat att det inte på ett entydigt sätt klar- gjorts om de förvärvade kunskaperna skall avse kunskaper om svensk för- säkringsmarknad eller om det räcker med kunskaper om det egna landets

marknad. Föreningen har vidare betonat betydelsen av att kravet på en ansvarsförsäkring omprövas.

EG:s regler: Försäkringsmäklardirektivet 77/92/EEG rör försäkrings- mäklare och vissa andra mellanmän på försäkringsområdet. Direktivet syftar till att underlätta för mellanmän att starta verksamhet i annat land. De centrala bestämmelserna innebär att om ett land uppställer vissa kun- skapskrav eller krav på färdighet skall viss närmare angiven verksamhet i ett annat land anses uppfylla dessa krav om sådan verksamhet har bedri- vits under de tider som anges (artiklama 4-8).

Tidigare behandling: Frågan om vilka lagstiftningsåtgärder som behövs med anledning av direktivet behandlades i prop. (1992/93:257) om ändrad lagstiftning för försäkringsverksamhet med anledning av EES- avtalet. Där gjordes den tolkningen att den svenska lagstiftningen inte behövde harmoniseras med bestämmelserna i artiklama 4-8. Lagstift- ningen utformades i enlighet härmed.

Den svenska tolkningen av direktivet har satts i fråga av ESA (Efta Surveillance Authority) som anser att svenska lagstiftningsåtgärder er- fordras med anledning av artiklama 4-8.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 5 lagen (1989:508) om för— säkringsmäklare krävs för att en fysisk person skall kunna bli registrerad som försäkringsmäklare bl.a. att han har en tillfredsställande utbildning. Närmare föreskrifter har, med stöd av bemyndigande i lagen, meddelats av regeringen genom förordningen (1989:854) om försäkringsmäklare. Om inte Finansinspektionen i det särskilda fallet bestämmer annat skall enligt 7 & försäkringsmäklarförordningen den utbildning som avses i för- säkringsmäldarlagen uppfylla de krav som allmänt ställs på utbildning för fälttjänstemän i försäkringsbolag. Finansinspektionen har i allmänna råd (BFFS 1989z24) närmare preciserat vad som krävs för att annan utbild- ning skall godtas än den som motsvarar fälttjänstemännens. I inget fall kan krav på utbildning frångås.

Regeringens tidigare bedömning grundades på uppfattningen att försäk- ringsmäklardirektivets regler gäller i de fall ett värdland ställer krav på allmän, affärs- eller yrkesrelaterad kunskap och färdighet men inte när värdlandet ställer krav på utbildning. Denna ståndpunkt byggde på utta- landen i direktivets ingress.

Enligt den uppfattning som framförts av ESA är denna tolkning av direktivet felaktig. ] de aktuella artiklarna har inte uttryckligen undanta- gits fall där värdlandet ställer krav på utbildning. Ingressen i dess engel- ska lydelse kan inte heller enligt ESA tolkas som Sverige gjort. Det måste enligt ESA finnas en möjlighet att i stället för utbildning godta den erfarenhet i annat land som framgår av artildama 4-8.

Regeringen ansluter sig till den tolkning av direktivet ESA gjort. För- säkringsmäklarlagen bör därför ändras på så sätt att erfarenhet i annat land kan godtas i stället för utbildning. Enligt regeringens mening bör även erfarenheter som förvärvats utanför EES godtas. Detaljbestämmel- serna i artiklarna 4-8 bör införlivas genom föreskrifter som meddelas av regeringen eller Finansinspektionen.

Finansinspektionen har förutsatt att även erfarenhet som vunnits i Sverige kan godtas i stället för det utbildningskrav som gäller i dag.

Regeringen konstaterar först att ändring enligt Finansinspektionens ytt- rande inte krävs enligt försäkringsmäklardirektivet utan i så fall skulle motiveras av att man av annan anledning vill uppnå konkurrensneutralitet. För att erfarenhet från utlandet skall kunna godtas krävs enligt direktivet att en person faktiskt varit verksam som självständig mäklare i annat land under ett visst antal år. Erfarenhet som mäklare i Sverige kan emellertid inte förvärvas innan registrering. En ändring i enlighet med vad inspek- tionen efterlyst skulle innebära att annan erfarenhet än erfarenhet som självständig mäklare skulle godtas, t.ex. erfarenhet som ombud. Detta vore enligt regeringens uppfattning att sänka kunskapskraven alltför mycket för att vara acceptabelt. Regeringen är därför inte beredd att från- falla det grundläggande kravet på utbildning.

Svenska försäkringsmäklams förening har efterlyst ett klargörande av om det krävs kunskaper om svensk försäkringsmarknad eller om det skall räcka med kunskaper om det egna landets marknad. Föreningen har dess- utom pekat på behov av att ompröva kravet på ansvarsförsäkring för mäklare.

Enligt direktivet kan inte krav ställas på kunskaper om Värdlandets marknad. Enligt regeringens uppfattning måste kunskaper om mäklarens egna lands marknad godtas. Frågan om kravet på ansvarsförsäkring bereds för närvarande i särskild ordning inom Finansdepartementet. Regeringen är därför inte beredd att i detta sammanhang ta ställning i saken.

Försäkringvörbundet har pekat på behovet av att få utländsk erfarenhet bestyrkt. Enligt artikel 9.1 i direktivet skall bevis om att direktivets krav uppfyllts företes i form av ett intyg som skall utfärdas av behörig myn- dighet eller organisation i den medlemsstat där personen i fråga är hem- mahörande eller senast har uppehållit sig. Enligt artikel 9.2 skall med- lemsstaterna utse sådan myndighet eller organisation och underrätta övriga medlemsstater därom. Enligt regeringens mening uppfyller detta kravet på dokumentation. Det är tillfyllest att i föreskrifter ange kravet på dokumentation. Det kan noteras att Finansinspektionen har skyldighet att utfärda sådant intyg för personer som varit verksamma här i landet som försäkringsmäklare (7 a & försäkringsmäklarlagen).

6.6. Avtalet mellan Schweiz och EG om skadeförsäkrings- verksamhet

Regeringens förslag: För uppfyllande av Sveriges åtaganden till följd av avtal mellan EG och Schweiz får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen meddela särskilda föreskrifter.

Schweimvtalet: År 1989 undertecknades ett avtal mellan Schweiz och EG om annan direkt försäkring än livförsäkring. Avtalet innehåller regler om rätt för försäkringsföretag med säte inom gemenskapen att etablera sig och driva Skadeförsäkringsverksamhet i Schweiz och omvänt. Avtalet motsvarar materiellt till stor del det första skadeförsäkringsdirektivet (73/239/EEG) med de ändringar av detta som gjorts genom turistassis- tansdirektivet (84/84l/EEG), kreditförsäkringsdirektivet (87/343/EEG), rättsskyddsdirektivet (87/344/EEG) och andra skadeförsäkringsdirektivet (88/357/EEG).

Schweizavtalet införlivades i EG:s rättsordning genom tre rättsakter, nämligen ett rådsbeslut (91/370/EEG) om att från EG:s sida anta avtalet med Schweiz, ett rådsdirektiv (91/371/EEG) och en rådsförordning (EEG nr 2155/91). 1 rådsdirektivet förklaras att avtalet innebär ett undantag från första skadeförsäkringsdirektivets regler för inom gemenskapen eta- blerade agenturer och filialer med huvudkontor utanför gemenskapen. Direktivet innehåller även ikraftträdandebestämmelser. Själva avtalet finns som bilaga till direktivet. Rådsförordningen behandlar en gemensam kommitté av representanter från avtalsparterna. Kommittén skall ha till uppgift att administrera avtalet, övervaka dess införlivande i medlemssta- terna och Schweiz samt ta beslut i frågor som följer av avtalet.

Skälen för regeringens förslag: Av artikel 5 i anslutningsfördraget (genom vilket Sverige blir medlem i Europeiska unionen) och 2 5 i lagen med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen följer att avtalet mellan Schweiz och EG är bindande för Sverige. Se även prop. 1994/95:19 om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (s. 154 och 518).

Schweizavtalet innebär att Sverige i förhållande till Schweiz i princip skall tillämpa de regler om etablering och drivande av skadeförsäkrings- verksamhet som följer av första skadeförsäkringsdirektivet med de änd- ringar och tillägg som gjorts genom turistassistansdirektivet, kreditförsäk- ringsdirektivet, rättsskyddsdirektivet och andra skadeförsäkringsdirektivet. Gränsöverskridande verksamhet omfattas inte av avtalet.

Ett införlivande av schweizavtalet i den svenska rättsordningen förut— sätter en relativt omfattande reglering som i stor utsträckning avviker från de regler som föreslås i detta lagstiftningsärende till följd av tredje gene- rationens försäkringsdirektiv. Det är oklart hur länge avtalet kommer att bestå i sitt nuvarande skick. Mot den bakgrunden anser regeringen att den sär-reglering som krävs till följd av avtalet inte bör tas in i lag, utan

i förordning eller föreskrifter utfärdade av Finansinspektionen. För det Prop. 1994/ 95 :184 ändamålet bör regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen ges rätt att meddela särskilda föreskrifter för uppfyllande av Sveriges åtagande till följd av avtal mellan EG och Schweiz.

Hänvisningar till S6-6

7. Straff och överklaganden

Regeringens förslag: Vissa straffbestämmelser i LEF och LUF tas bort. Försäkringsrörelselagstiftningens regler om överklagande och talan om onödigt uppehållande justeras till följd av att vissa ärende- typer försvinner och andra kommer till. F inansinspektionens beslut med anledning av att ett försäkringsbolag avser att etablera sig eller inleda gränsöverskridande verksamhet i ett annat EES-land eller med anledning av att ett försäkringsbolag avser att ändra sådan etablering eller verksamhet skall kunna överklagas till kammarrätten. Om in- spektionen underlåtit att fatta beslut i dessa fall skall talan om onö- digt uppehållande kunna föras.

Intempromemorians förslag: 1 intempromemorian föreslås ingen möj- lighet att överklaga Finansinspektionens beslut att förbjuda ändring av den verksamhet som ett försäkringsbolag bedriver i ett annat EES-land. Promemorian innehåller inte heller något förslag om möjlighet för ett bolag att begära domstolsprövning när inspektionen inte inom föreskriven tid fattat beslut i fråga om tillstånd att driva försäkringsverksamhet i annat EES-land eller om tillstånd till ändring av sådan verksamhet.

Remissinstansema: Svea Hovrätt påtalar att det enligt intempromemo- rians förslag inte föreligger någon rätt till överklagande av Finansinspek- tionens beslut att förbjuda en ändring av verksamhet som ett bolag driver i ett annat EES-land. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Upphävande av vissa stmjbestämmelser

Enligt nu gällande regler i LEF och LUF (8 kap. 9 & LEF resp. 36 å LUF) bestraffas brott mot föreskrifter om returprovisioner (5 kap. 12 & LEF resp. 19 & LUF) och om information (8 kap. 5 & LEF resp. 21 & LUF) med böter. Det kan emellertid ifrågasättas om en straffrättslig reg- lering är den effektivaste metoden för att se till att bestämmelser av detta slag efterlevs. Den nuvarande ordningen innebär att Finansinspektionen för att beivra ett visst förfarande måste polisanmäla en händelse eller ett pågående händelseförlopp för polisutredning och eventuellt allmänt åtal. Överträdelser av föreskrifter av detta slag torde hanteras bättre med det sanktionssystem som Finansinspektionen och i förekommande fall den be- höriga myndigheten i försäkringsgivarens hemland disponerar över än inom ramen för rättsväsendet. Några motsvarande straffbestämmelser finns inte heller i FRL. De aktuella straffstadgandena bör därför tas bort.

Rätt till domstoLrprövning

Enligt EG:s regler skall en försäkringsgivare kunna påfordra prövning i domstol av beslut som fattats med stöd av de lagar och andra författning- ar som antagits med anledning av direktiven. Detta följer av artikel 56 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 50 i tredje livförsäkrings- direktivet. Sådana regler finns redan i den svenska lagstiftningen. Vissa justeringar av de aktuella bestämmelserna måste dock göras till följd av att vissa nya ärendetyper kommer till. I enlighet därmed införs bl.a. en möjlighet att överklaga Finansinspektionens beslut att inte ge sitt tillstånd till verksamhet i ett annat EES-land eller till ändring av sådan verksam- het.

I samband med införlivandet i den svenska lagstiftningen av den första och andra generationens försäkringsdirektiv (prop. 1992/93:257 , bet. 1993/94:NU15 , rskr. 1993/94:39) infördes en möjlighet att när ett beslut ifråga om beviljande av koncession inte meddelas inom föreskriven tid begära förklaring hos kammarrätten att ärendet onödigt uppehålls. Syftet är att tillskapa en procedur som tvingar tillståndsmyndigheten att avgöra det aktuella ärendet. Efter en sådan förklaring av kammarrätten börjar en ny period på sex månader att löpa. Föreligger vid utgången av denna frist fortfarande inget beslut, skall det anses som att ett avslagsbeslut medde- lats samma dag. Därefter tillämpas de ordinarie reglerna för överklagan- de. Som angetts ovan kommer Finansinspektionen efter införandet av de nya reglerna om hemlandstillsyn att pröva frågor om tillstånd till verksam- het i andra EES-länder och till ändringar av sådan verksamhet. Enligt artikel 10.3 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäk- ringsdirektivet ( i lydeISe enligt artikel 32 i både tredje skadeförsäkrings- direktivet och tredje livförsäkringsdirektivet) skall det även i dessa till- ståndsärenden finnas möjlighet att begära domstolsprövning om beslut inte har meddelats inom föreskriven tid. De redan gällande reglerna om rätt att begära kammarråttens förklaring att ärendet onödigt uppehålls bör därför utvidgas till att omfatta även de nu tillkommande ärendetypema.

Hänvisningar till S7

  • Prop. 1994/95:184: Avsnitt 6.1

8. Ekonomiska effekter av förslagen

För försäkringsbranschen medför den nya lagstiftningen ökade möjlig- heter att expandera på nya marknader inom den Europeiska unionen. Lag— sti ftningen underlättar gränsöverskridande handel och tar bort etablerings- hinder. Samtidigt ökar konkurrensen på hemmamarknaden då utländska bolag får samma förutsättningar att etablera sig på den svenska markna- den. Inom konsumentförsäkringsområdet är det främst livförsäkringspro- dukter som förväntas att stå för merparten av den nya konkurrensen. Liv- försäkringsprodukterna är relativt likartade i de olika länderna och kräver, till skillnad från Skadeförsäkringsverksamhet, mindre lokal förank- ring. Skadeförsäkringar kräver t.ex. en större organisation för skaderegle-

ring. Inom industriförsäkringar är gränshandeln redan relativt etablerad men förväntas intensifieras.

Stora europeiska bolag kan förväntas att etablera sig genom filialer på den svenska marknaden. Även andra typer av bolag kommer troligen att etablera sig här 1 ökad utsträckning. S. k. nischbolag som ger försäkringar inom ett segment (t.ex. trafikförsäkring) kan i kraft av sin specialisering uppnå låga omkostnader och erbjuda lägre premier än fullsortimentsbo- lag.

En ökad konkurrens framtvingar i regel rationaliseringar av verksamhe- ten vilket på sikt kan medföra sänkta premier för försäkringstagarna. Ökad konkurrens visar sig också i fler och förbättrade produkter vilket gör att utrymmet för att tillgodose försäkringstagarnas individuella önske- mål och behov av försäkring kan förbättras.

De nya placeringsreglema innebär för livförsäkringsbolagen att ett större utbud av instrument, bl.a. aktier, får användas till skuldtäckning. För skadeförsäkringsbolagen är reglerna en skärpning av gällande regler eftersom den enda placeringsrestriktion som gällt för dem varit den s.k. femprocentsregeln (se avsnitt 5 .5 . 12). De nya placeringsreglema ger möj- ligheter till högre avkastning för livförsäkring bl.a. till följd av att aktier i ökad utsträckning kan användas i finansförvaltningen. Aktier har på lång sikt gett högre avkastning än obligationer.

Försäkringsbolagen har traditionellt stora innehav av obligationer. De nya reglerna ökar möjligheterna att välja bland fler alternativa instrument. Reglerna begränsar också utrymmet för enhandsengagemang i obligatio- ner som emitteras av enskilda institut. Obligationsinnehaven kommer där- för troligen att minska.

De nya placeringsreglemas mer komplicerade karaktär ställer ökade krav på de finansiella system som används av bolagen. För att hantera de mer sofistikerade reglerna och för att uppfylla rapporteringskraven till Finansinspektionen, krävs troligen investeringar i mer utvecklade infor- mationssystem. Det gör att initialkostnaderna för finansförvaltningen kan komma att öka i bolagen. Å andra sidan ger de nya placeringsreglema möjligheter till högre avkastning för livförsäkringsbolagen.

Den nya lagstiftningen kommer att innebära förändringar för Finansin- spektionen. En del uppgifter som kontroll av utländska bolag och för- handsgodkännande av grunder kommer att försvinna. Samtidigt kommer de nya placeringsreglema att ställa större krav på inspektionen. Vidare kommer tillsynsverksamheten att bli mer krävande till följd av att princi— pen om hemlandstillsyn nu genomförs fullt ut (se avsnitt 6.2). Tillsynen över svenska försäkringsbolags verksamhet i utlandet kommer att få ökad betydelse.

Finansinspektionen har nyligen genomfört en genomgripande omorgani- sation och i samband med detta sett över verksamhetens innehåll och in- riktning. Mot den bakgrunden har regeringen funnit att inspektionen bör bli föremål för fördjupad prövning inför perioden 1997-1999 (se prop. 1994/95:100 Bilaga 8 s. 96). Regeringen har för avsikt att i en sådan prövning långsiktigt analysera ambitionsnivå och resursbehov för den finansiella tillsynen. Regeringen avser att i det sammanhanget återkomma

i frågan om utökade anslag behövs för inspektionen med anledning av den nya lagstiftningen. Genomförandet av principerna om hemlandstillsyn och en enda auktorisa- tion innebär att det införs vissa nya ärendetyper som kan överklagas till förvaltningsdomstol. Å andra sidan avskaffas till följd av reformen unge- fär lika många ärendetyper. Under de senaste fyra åren har inte något be- slut som grundas på FRL eller LEF överklagats till förvaltningsdomstol. Mot denna bakgrund kommer detta lagstiftningsärende knappast att med- föra någon ökad arbetsbelastning för domstolarna.

Hänvisningar till S8

9. Ikraftträdande

De flesta av lagförslagen föranleds av införlivandet av tredje generatio- nens försäkringsdirektiv med den svenska lagstiftningen. Enligt artikel 57 i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 51 i tredje livförsäkrings- direktivet skall direktivens bestämmelser vara införlivade med medlems- staternas rättsordning senast den 1 juli 1994. De nya svenska reglerna bör därför, med ett undantag, träda ikraft vid den tidigaste tidpunkt som är lämplig med hänsyn till sådana övergångs- och anpassningsarrangemang som kan vara erforderliga. Ikraftträdande föreslås med beaktande av detta ske den 1 juli 1995.

Det lagförslag som innebär att bestämmelser i grunderna som är av villkorskaraktär skall utmönstras från grunderna och tas in i försäkrings- villkoren bör emellertid samordnas med genomförandet av förslaget till ny försäkringsavtalslag. Det är för närvarande osäkert när den lagen kommer att träda i kraft. De föreslagna reglerna om grundemas innehåll och därav föreslagna följdändringar bör därför träda i kraft den dag rege- ringen bestämmer.

De nya reglerna föranleder i vissa fall särskilda övergångsbestämmel- ser. Dessa kommenteras i den allmänna motiveringen i anslutning till res— pektive avsnitt och i författningskommentarerna.

10. Författningskommentar

10.1. Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

1kap.25

Bestämmelsen om normgivningsdelegation i det nya tredje stycket har in- förts för att på ett smidigt sätt införliva ett avtal mellan Schweiz och EG på skadef'orsäkringsområdet, se den allmänna motiveringen i avsnitt 6.6. Motsvarande bestämmelse har införts i 1 & LUF.

1kap.55

Det nuvarande första stycket har för tydlighets skull delats upp i två stycken. 1 det nya andra stycket, nuvarande andra strecksatsen i första stycket, föreslås till följd av EG:s regler att bestämmelserna om beräk- ning av premiereserv i 7 kap. 2 & alltid skall gälla också för de livför- säkringar för vilka det annars finns möjlighet att avvika från bestämmel- serna om livförsäkring. Det tredje livförsäkringsdirektivets regler om beräkning av premiereserv, artikel 18, vilka har tagits upp i 7 kap. 22 &, gäller nämligen alla livförsäkringar.

I sista stycket har hänvisningen till bestämmelserna i 2 kap. och 7 kap. 9, 9 a och 10 a 55 utgått eftersom dessa bestämmelser enligt före- slagna lydelser inte avser livförsäkringar särskilt. 7 kap. 11 5 har bytt beteckning till 7 kap. 11 a & varför hänvisningen i förevarande paragraf också ändrats. Vidare har i stycket lagts till en hänvisning till de före- slagna bestämmelserna om beräkning av premiereserv i 7 kap. 2 5, vilken bestämmelse endast avser livförsäkringar.

1kap.9aå

Paragrafen är ny. Paragrafens första stycke motsvarar artikel 1 g i tredje skadeförsäkringsdirektivet och artikel 1 h i tredje livförsäkringsdirektivet. Den innehåller en definition av begreppet "kvalificerat innehav" som an— vänds i bestämmelsen om prövning av ägares lämplighet (2 kap. 3 & fjärde och femte styckena samt 3 kap. 2—2 c åå). På bankområdet finns en motsvarande bestämmelse i 1 kap. 3 & bankrörelselagen (l987:617). Konvertibla skuldebrev eller skuldebrev med optionsrätt omfattas inte av bestämmelserna i förevarande paragraf eftersom innehav av sådana inte medför någon möjlighet till inflytande över bolaget.

Andra och tredje stycket innehåller en definition av begreppen, beträf- fande Skadeförsäkring, landet där risken är belägen och, beträffande liv- försäkring, landet där åtagandet skall fullgöras. Begreppet vad avser liv- försäkringsåtaganden är ny. Definitionen motsvarar materiellt hittillsva-

rande 1 kap. 3 & LEF, som utgår. Definitionen passar bättre in i FRL Pr0p- 1994/95:184 eftersom användningsområdet för definitionen till viss del flyttats över från LEF till FRL. till följd av införandet av principen om hemlandstill- syn.

1 kap. 105

Ändringen i första stycket innebär att möjligheterna till undantag från de särskilda bestämmelserna om livförsäkring inte gäller reglerna om beräk- ning av premiereserv för livförsäkringsrörelse. Bestämmelserna i det tred- je livförsäkringsdirektivet medger inte en generell dispensmöjlighet från de där upptagna principerna för beräkning av försäkringstekniska skulder.

Andra stycket ändras till följd av att kravet på den svenska lagstift- ningens förenlighet med EG:s regler i och med Sveriges medlemskap i Europeiska unionen i stället utgår direkt från EG:s rättsakter och ej via EES-avtalet.

2kap.3å

De första och andra styckena motsvarar det nuvarande första stycket. Uppdelningen har gjorts i förtydligande syfte. Kravet på ingivande av grunder i samband med ansökan om koncession i det nuvarande första stycket har slopats på grrmd av bestämmelserna i artikel 8.3 i både första skadeförsäkringsdirektivet och första livförsäkringsdirektivet (i deras lydelse enligt artikel 6 i tredje skadeförsäkringsdirektivet respektive artikel artikel 5 i tredje livförsäkringsdirektivet). Grunderna för livförsäk- ringar skall i fortsättningen ges in till Finansinspektionen senast samtidigt som de börjar användas (se allmänmotiveringen avsnitt 5.2)

Tredje stycket motsvarar det tidigare a