Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare skall undersöka hur rättegången i tvistemål och brottmål med bibehållen rättssäkerhet kan förbättras. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågor om muntlighet, omedelbarhet och koncentration i förfarandet samt frågor om bevisning. Vidare skall utredaren undersöka om man kan förenkla arbetet med domskrivning. Frågor om domstolarnas sammansättning och organisation och frågor som endast avser processen i högre domstol ingår inte i uppdraget eftersom dessa frågor är föremål för överväganden i annan ordning. Utredaren skall lägga fram de lagförslag som undersökningarna ger anledning till.

Inledning

Rättsväsendet skall sörja för medborgarnas rättstrygghet och rättssäkerhet. Alla mål och ärenden vid domstolarna skall handläggas på ett rättssäkert och ändamålsenligt sätt och med rimliga handläggningstider. Ett effektivt resursutnyttjande kräver att modern teknik används i den utsträckning det är möjligt. Reglerna om handläggningen skall vara utformade utifrån ett medborgarperspektiv. Däri ligger bland annat att hänsyn skall tas till brottsoffrens ställning i processen. Reglerna bör vara utformade så att den som vänder sig till en domstol får sina frågor behandlade och tvister lösta på ett sätt som är anpassat för det enskilda fallet, en enkel, snabb och rättssäker handläggning. Reglerna bör i den mån det är möjligt vara utformade så att parter kan ta till vara sin rätt utan eget juridiskt ombud. Reglerna skall givetvis motsvara de anspråk som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer. Reglerna om förfarandet vid domstol i tvistemål och brottmål finns i rättegångsbalken (RB), som vid sitt ikraftträdande år 1948 innebar djupgående förändringar av rättegången. Särskilt betydelsefulla var nya principer om att förfarandet skulle präglas av muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Under årens lopp har reglerna i balken ändrats vid åtskilliga tillfällen. Viktigare justeringar av processens grundprinciper gjordes år 1987 (prop. 1986/87:89, JuU 1986/87:31, rskr. 1986/87:278) på grundval av Rättegångsutredningens betänkande Översyn av rättegångsbalken 1 Processen i tingsrätt (SOU 1982:25-26). De regler som då tillkom är i huvudsak oförändrade.

Frågor som är specifika för hovrättsprocessen har nyligen undersökts av Hovrättsprocessutredningen som lade fram vissa förslag i betänkandet Ett reformerat hovrättsförfarande (SOU 1995:124). På grundval av det betänkandet har riksdagen nyligen beslutat vissa smärre ändringar i reglerna om hovrättsprocessen (prop. 1998/99:37; bet. 1998/99:JuU13; rskr. 1998/99:143). Andra delar av betänkandet återstår att ta ställning till. Frågor som är specifika för hovrättsprocessen bör därför inte nu utredas på nytt.

Lagen (1996:242) om domstolsärenden, som vid de allmänna domstolarna gäller parallellt med rättegångsbalken, är vår modernaste förfarandereglering. Den kan för den skull inte helt lämnas utanför reformövervägandena. I vissa hänseenden kan den till och med tjäna som förebild.

Muntlighet, skriftlighet och omedelbarhet

Gällande rätt

Förfarandet i tingsrätt enligt rättegångsbalken är uppdelat i ett skede för förberedelse (beredning) och ett skede för avgörande. När det gäller förberedelsen upptog balken för tvistemålens del ursprungligen en huvudregel om muntlighet. Numera gäller för tvistemålens del enligt 42 kap. 9 § RB att förberedelsen sker vid sammanträde eller genom skriftväxling eller annan handläggning. Om det är lämpligt, får olika former av förberedelse förenas. En parts skyldighet att avge ett skriftligt svaromål eller att inställa sig till ett sammanträde är för vissa fall sanktionerad genom att domstolen kan meddela tredskodom, vilket innebär en summarisk prövning som i första hand grundas på kärandens uppgifter.

I brottmål var förberedelsen i tingsrätt ursprungligen alltid rent skriftlig. Numera kan tingsrätten enligt 45 kap. 13 § RB under förberedelsen hålla ett sammanträde, om det finns särskilda skäl. Förklaringen till att brottmålsförfarandet i huvudsak saknar muntlig förberedelse inför tingsrätten är att polisutredningen (förundersökningen) i praktiken fyller mycket av den funktionen.

Ett förberedelsesammanträde i tingsrätt får enligt 42 kap. 10 § och 45 kap. 13 § RB hållas per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets ändamål och övriga omständigheter eller om ett sammanträde inför rätten skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att sammanträde hålls inför rätten. När det gäller avgörandeskedet i tvistemål och brottmål bygger rättegångsbalken fortfarande på en huvudregel om att avgörandet kräver en huvudförhandling. För åtskilliga tvistemålsfall finns dock i 42 kap. 18 § RB regler om att rätten i stället får avgöra målet utan att hålla huvudförhandling. Det gäller bl.a. avgöranden genom slutligt beslut, medgivna eller förlikta mål samt fall där någon huvudförhandling inte behövs med hänsyn till utredningen i målet och inte heller begärs av någon av parterna.

I brottmål är det endast avvisnings- och avskrivningsbeslut som kan meddelas utan huvudförhandling. Många brottmål kan emellertid med stöd av 46 kap. 15 § RB avgöras utan att den tilltalade har infunnit sig till huvudförhandlingen.

Även för rättegången efter ett överklagande från tingsrätt till hovrätt bygger rättegångsbalken på att förfarandet skall vara uppdelat i en förberedelse och ett avgörandeskede. Det är ovanligt med muntlig förberedelse i hovrätten. Däremot är huvudförhandling, dvs. en muntlig förhandling, det vanligaste sättet att avgöra ett mål efter sakprövning. Reglerna om i vad mån förberedelsen skall vara skriftlig eller muntlig och reglerna om i vilka fall ett avgörande kan grundas på handlingarna i målet har alldeles nyligen reformerats (prop. 1998/99:37, bet. 1998/99:JuU13, rskr. 1998/1999:143). Det finns därför inte anledning att här gå närmare in på innehållet i dessa regler.

Vid huvudförhandling skall domstolens avgörande enligt 17 kap. 2 § och 30 kap. 2 § RB grundas på det som har förekommit vid förhandlingen (omedelbarhetsprincipen). Enligt muntlighetsprincipen får parter och andra vid förhandlingen inte läsa från papper utan är skyldiga att använda sig av det talade ordet. Vissa handlingar, t.ex. skriftliga bevis, får dock läsas upp. Det är i princip endast det som har sagts vid huvudförhandlingen som blir processmaterial. En viss uppluckring skedde dock år 1987 på den punkten. Enligt 43 kap. 8 § och 46 kap. 7 § RB kan domstolen besluta att skriftliga bevis skall anses upptagna vid huvudförhandlingen utan att de har lästs upp vid denna, om parterna medger detta, om domstolens ledamöter tagit del av bevisen och om det inte är olämpligt med hänsyn till omständigheterna. Om avgörandet inte sker efter huvudförhandling, skall det grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i målet.

Förfarandet enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden är enligt 13 § den lagen skriftligt, men i förfarandet bör det ingå sammanträde, när detta kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av ärendet. Domstolen kan begränsa ett sammanträde till att utreda parternas ståndpunkter i ärendet, till att ta upp muntlig bevisning eller på det sätt som annars är lämpligt. Domstolens beslut i ett ärende skall enligt 27 § den lagen grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i ärendet.

Riksdagen har nyligen beslutat att anta regeringens proposition om försöksverksamhet med användning av videoteknik i allmän domstol (prop. 1998/99:65, bet. 1998/99 JuU23, rskr. 1998/99:212). Det innebär att det från och med den 1 januari år 2000 blir möjligt vid vissa domstolar att använda videokonferens vid handläggningen av mål och ärenden. Lagen gäller till och med utgången av år 2001. Regleringen innebär att parter i tvistemål, brottmål, konkursärenden och domstolsärenden under vissa förutsättningar kan delta i ett sammanträde inför rätten genom videokonferens och att bevisning kan tas upp på samma sätt. Resultatet av försöksverksamheten skall enligt propositionen följas fortlöpande och utvärderas.

Utredningsbehovet

Rättegångsbalkens principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration vilka ligger bakom många av balkens paragrafer, genomfördes vid balkens införande med betydande stränghet för att få genomslag i den praktiska rättstillämpningen. Principerna har kunnat mjukas upp en hel del under årens lopp i syfte att åstadkomma en effektiv process. De viktigaste förändringarna har byggt på Rättegångsutredningens utredningsarbete. Erfarenheterna av de reformer som skett är väsentligen goda, och det kan nu finnas skäl att gå vidare.

Muntlighet eller skriftlighet är i modern tid kärnfrågan vid tillkomsten av varje processordning. Fortfarande kan rättegångsbalken sägas vara präglad av den ursprungliga principen om muntlighet. Muntlighet har i många fall betydande fördelar när det gäller att åstadkomma ett förfarande som är både rättssäkert och effektivt. En av de stora fördelarna är att det fritt talade ordet tvingar fram en välgörande förenkling och begriplighet, vilket är av värde för alla som deltar i eller åhör en rättegång. I andra fall har skriftlighet fördelar som kan vara lika stora. De regler som numera finns för tvistemålen ger i allmänhet möjlighet att under både förberedelsen och avgörandeskedet välja det alternativ som bäst passar för det enskilda målet. Gällande regler innebär emellertid att en part har en ovillkorlig rätt att få en huvudförhandling till stånd, om inte målet utan att motparten behöver kopplas in, kan avgöras som uppenbart ogrundat. För vissa fall kan den nuvarande ordningen leda till att den ena parten kan fördröja processen till nackdel för sin motpart genom att begära huvudförhandling. Reformutrymmet när det gäller att i ökad utsträckning helt kunna avslå en parts begäran om muntlighet begränsas av artikel 6 i Europakonventionen, som ger en part rätt att bli hörd muntligen, om tvisten - som det heter - är både reell och seriös.

För brottmålen i tingsrätt gäller fortfarande att en tingsrätt inte kan pröva saken utan att hålla huvudförhandling. Enklare brottmål som skulle kunna passa för ett avgörande på handlingarna, om detta var tillåtet, kan emellertid i allmänhet avgöras relativt enkelt utan att den tilltalade är närvarande. Att det med nuvarande regler inte finns någon möjlighet att avgöra brottmål på handlingarna har därför kanske inte uppfattats som särskilt besvärande i domstolarna, men detta utesluter inte i sig att det kan finnas ett reformbehov som bör tillgodoses. En del tilltalade som med dagens regler uteblir i enklare mål skulle sannolikt kunna komma bättre till sin rätt genom att de får tillfälle att yttra sig skriftligt och garanteras få kännedom om allt processmaterial. Det har vidare för brottmålens del i en del sammanhang förespråkats ett införande av regler om tredskodom. En reform för brottmålens del enligt de principer som gäller för tredskodom i tvistemål bör emellertid inte ens övervägas eftersom man inte kan låta en tilltalads passivitet inverka på prövningen av ansvarsfrågan. Närmare till hands ligger en utvidgning av möjligheterna att avgöra ett mål utan att den tilltalade inställer sig.

En annan sak är vad som skall vara föremål för ett sammanträde i ett tvistemål eller brottmål. Här kommer omedelbarhetsprincipen in i bilden. Den principens ändamål är i första hand att domstolen skall ha ett gott underlag för en fri bevisprövning. När det inte förekommer någon bevisning som skall prövas i målet eller om bevisprövningen är enkel att genomföra eller om den bygger på skriftlig bevisning, har principen inte något egentligt värde för den fria bevisprövningen. Ett annat ändamål med principen skulle kunna vara att ge varje part fullständig klarhet om vad motparten yrkar och på vad han eller hon grundar sitt yrkande. Det ändamålet uppnås nog många gånger bäst genom muntlighet, särskilt om en part för sin talan på egen hand, men för parter som biträds av advokat eller annat juridiskt skolat ombud bör det kunna krävas att de skriftligen kan förklara sin inställning till saken och på vilka grunder som de stöder denna inställning. Med hänsyn till domstolens skyldighet att vid behov klargöra parternas ståndpunkter bör man inte överskatta omedelbarhetsprincipens betydelse i det nu berörda hänseendet.

Otvivelaktigt har omedelbarheten som regel ett utomordentligt stort värde för en god process. Men det i reformsammanhang intressanta är att detta nog långtifrån gäller alla fall i vilka muntlighet behövs på avgörandestadiet eller fullt ut ens i särskilt många fall. Den möjlighet som införts att för vissa fall låta en handling utgöra processmaterial trots att den faktiskt inte har lästs upp är begränsad i flera hänseenden. I betänkandet Näringslivets tvistlösning (SOU 1995:65) har man dock föreslagit en begränsning av omedelbarhetsprincipen. Utredningen har föreslagit att det skall vara möjligt att hänvisa till en skriftlig sammanfattning av parternas ståndpunkter vid en huvudförhandling i stället för att upprepa vad som står i sammanfattningen. Förslaget synes i sak innebära ett steg i rätt riktning även om det givetvis har en begränsad inriktning. Mycket talar för att man i betydligt större utsträckning bör tillåta att ett processmaterial beaktas utan att det har lästs upp vid ett sammanträde. Målsättningen bör vara att sammanträden - såväl för beredning som avgörande av målen - inte belastas av sådant som inte behövs för att processens syften skall uppnås.

Det finns mot den nu angivna bakgrunden goda skäl att se närmare på möjligheterna att gå vidare från 1987 års reform så att muntlighet och skriftlighet i tvistemål och brottmål i större utsträckning kan blandas efter vad förhållandena i det enskilda målet ger anledning till. En möjlighet är att man tar bort parternas absoluta inflytande över vilka handlingar som skall anses vara upptagna utan någon uppläsning och att man samtidigt låter regeln omfatta även andra handlingar än sådana som kan sägas utgöra skriftliga bevis. Det finns emellertid även alternativa metoder. Det är sålunda att märka att rättegångsbalken, om man bortser från reglerna om särskild dom, i sin nuvarande utformning inte tillhandahåller någon mellanform mellan att avgörandet rörande saken helt och hållet grundas på handlingarna i målet och att det över huvud taget inte får grundas på dessa handlingar. Även om endast en liten del av saken eller kanske bara en viss fråga behöver muntlighet för att avgöras, måste alltså hela saken behandlas i alla sina delar vid huvudförhandlingen, i den mån inte en särskild dom kan ges över något. Att en part vill ha sammanträde bara för att få argumentera muntligen i en viss fråga får samma konsekvenser. I en del andra länder förekommer det att rätten friare kan bestämma om hur det muntliga inslaget i en process skall utformas. Det skall i detta sammanhang nämnas att Europakonventionen inte ger någon rätt till en huvudförhandling av den heltäckande typ som rättegångsbalken förutsätter, men väl en rätt till att få komma till tals inför domstolen. Det kan därför vara värt att närmare undersöka om man för sådana fall där bevisfrågorna är föga framträdande bör öppna en möjlighet till att avgöra målet efter ett sammanträde som begränsats till vissa frågor i målet eller att man helt enkelt bör låta ett sammanträde i vissa fall utgöra endast ett komplement till den skriftliga handläggningen. Med sådana lösningar kan man särskilt för tvistemålens del behöva åstadkomma nya kopplingar mellan sammanträden av förberedande natur och sammanträden som skall höra till avgörandeskedet. Det kan finnas också andra lösningar som är värda att undersöka. Självklart skall varje lösning ta stor hänsyn till parternas synpunkter utan att dessa för den skull behöver vara styrande för domstolens val.

Vid en utredning kring de nu berörda frågorna skall även möjligheterna att använda telefon och videokonferens vägas in. Om försöksverksamheten med videokonferens får en positiv bedömning vid den uppföljning och utvärdering av verksamheten som skall ske, är det naturligt att arbeta in reglerna om videokonferens i rättegångsbalken. I detta sammanhang finns det anledning att uppmärksamma att de rekvisit som bör gälla för sammanträden som hålls med hjälp av modern teknik kan behöva ges en mer träffande beskrivning än de för närvarande har. Det finns även en del andra lagtekniska frågor om användningen av telefon och videokonferens i domstol som bör lösas (jfr Ds 1997:7 s. 192 f.). En utredning när det gäller frågor om muntlighet, skriftlighet och omedelbarhet bör även avse frågan om telefon i rättegång kan användas inte bara på förberedelsestadiet utan också på avgörandestadiet under vissa förutsättningar.

Ärendelagen är utformad så att frågorna om muntlighet, skriftlighet och omedelbarhet är lösta efter de mer flexibla linjer som här skisserats. Ärendelagen kan därför till stor del lämnas utanför ett reformarbete när det gäller de frågorna.

Avvisande av bevisning

Gällande rätt

I princip har en part rätt att få den bevisning upptagen som han anser styrker hans sak. Men om rätten finner att en omständighet som en part vill bevisa är utan betydelse i målet eller att beviset inte behövs eller uppenbart skulle bli utan verkan, får rätten enligt 35 kap. 7 § RB avvisa beviset. Rätten kan också avvisa ett erbjudet bevis om bevisningen kan föras på annat sätt med avsevärt ringare besvär eller kostnad.

Utredningsbehovet

För att rätten skall kunna avvisa ett erbjudet bevis krävs det något påtagligt tecken på att beviset är onödigt eller att bevisningen bör föras på ett annat sätt. De regler om detta som finns i 35 kap. 7 § RB har gällt oförändrade sedan balkens införande och har i huvudsak fungerat väl. Det finns emellertid situationer då reglerna är svårtillämpade. Det gäller framför allt sådana situationer där beviset inte synes kunna tas upp eller i vart fall inte kunna tas upp inom rimlig tid. Typfallet är förhör med personer som inte kan anträffas. Lagstiftningen ger inte något uttömmande svar på hur rätten bör hantera dessa fall. Klart är att rätten i en del av de fall där parten inte återtar en begäran om förhör kan behöva vilandeförklara målet enligt 32 kap. 5 § RB i avvaktan på att den det gäller kan anträffas. Detta har belysts bl.a. i rättsfallet NJA 1975 s. 115. De nu berörda förhållandena kan utnyttjas - och har enligt erfarna domare också utnyttjats - av parter som vill obstruera. Lagstiftningen måste därför gå en balansgång så att, å ena sidan, parten inte hindras från att komma till sin rätt i de fall där de personer som han eller hon behöver ha hörda är svåranträffbara och, å andra sidan, rättvisan inte hindras av att parten, kanske i otillbörligt syfte, åberopar förhör med svåranträffbara personer som inte i någon större utsträckning kan bidra till sakens belysning. Ett problem är att med nu gällande regler en part i tvistemål kan åberopa förhör med sig själv och därefter, genom att hålla sig personligen helt oanträffbar, hindra att målet förs till slut.

Mot den nu angivna bakgrunden bör man utreda om reglerna i rättegångsbalken bör justeras med avseende på sådana situationer i vilka ett bevis som en part erbjuder faktiskt inte kan tas upp eller åtminstone inte kan tas upp inom rimlig tid. Det fallet att det är parten själv som håller sig undan förhör eller att på annat sätt omöjliggör ett upptagande av den bevisning det gäller bör ges en särskild lösning.

Bevisupptagning

Gällande rätt

Balkens omedelbarhetsprincip är nära förbunden med en princip om det bästa bevismaterialet. Den principen innebär bl.a. att personell bevisning inte skall läggas fram i skriftlig form utan i stället tas upp direkt av domstolen (bevisomedelbarhet). Vad lagstiftaren vid tillkomsten av rättegångsbalken särskilt vände sig mot var ett utbrett bruk av skriftliga vittnesberättelser, dvs. berättelser som någon avgett skriftligen med anledning av en redan inledd eller förestående rättegång.

Balkens krav på muntliga förhör inför domstolen var till en början mycket omfattande. Även från principen om det bästa bevismedlet finns det emellertid numera flera undantag. Enligt 35 kap. 14 § RB får sålunda en skriftlig vittnesberättelse åberopas om det är särskilt föreskrivet eller om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten. En sådan berättelse får också åberopas om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter.

Att ett vittnesförhör hålls inför domstolen vid en huvudförhandling och att vittnets berättelse framläggs endast i skriftlig form är inte de enda alternativ som erbjuds när det gäller upptagandet av ett bevis. Enligt 43 kap. 8 § och 46 kap. 7 § RB får sålunda ett vittnesförhör hållas per telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Ett vittnesförhör kan vidare enligt 36 kap. 19 § RB äga rum utom huvudförhandling, om det inte är möjligt för vittnet att infinna sig vid huvudförhandlingen eller om en inställelse vid en sådan förhandling skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att förhöret hålls vid huvudförhandlingen. I de nu berörda fallen kan förhöret enligt 35 kap. 8 § RB hållas vid den domstol som handlägger målet eller vid en annan inländsk domstol. Enligt lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol kan förhöret under vissa förutsättningar hållas utomlands. Enligt den nyligen antagna propositionen om försöksverksamhet med videokonferenser kan förhöret vid de domstolar som ingår i försöksverksamheten i vissa fall hållas genom sådan konferens. Förutsättningarna är desamma som för telefonförhör.

För ett partsförhör i tvistemål gäller till stor del samma regler som för ett vittnesförhör. Även skriftliga partsberättelser i bevissyfte är sålunda i princip otillåtna. Ett partsförhör får dock inte ske per telefon, men det kan hållas utom huvudförhandling.

Vid handläggning enligt lagen om domstolsärenden skall reglerna i rättegångsbalken i åtskilliga bevisningshänseenden tillämpas. En viktig skillnad ligger emellertid i att skriftliga vittnesberättelser i allmänhet är tillåtna. Vid handläggning enligt lagen om domstolsärenden kan även en part tillåtas att avge en skriftlig berättelse i bevissyfte. En annan sak är att bevisvärdet kan vara lägre hos bevis av detta slag.

Utredningsbehovet

Parts- och vittnesförhör utgör i många fall den centrala delen av bevisningen i ett tvistemål eller brottmål. Det finns många goda förklaringar till varför man inte kan frångå principen att framförallt vittnesbevisning normalt skall tas upp genom omedelbara förhör inför domstolen. Några av dessa brukar inte sällan sammanfattas i det klassiska uttrycket: "Papper rodnar inte". Samtidigt måste man konstatera att skriftliga vittnesberättelser i stället för förhör kan underlätta handläggningen av ett mål och påskynda förfarandet, om målet utan förhöret kan avgöras på handlingarna. Det bör särskilt övervägas om inte parterna åtminstone i de dispositiva tvistemålen kan ges möjlighet att komma överens om att det är tillräckligt med skriftliga vittnesberättelser. Det finns nämligen i övrigt nästan ingen officialskyldighet för domstolen i sådana mål när det gäller utredningens omfattning och beskaffenhet. Med en ordning av det antydda slaget skulle den part som godtar att motparten t.ex. åberopar en skriftlig vittnesberättelse själv få bära eventuella konsekvenser av sitt handlande på samma sätt som han eller hon med dagens regler bär konsekvenserna av att inte åberopa motbevisning. Ett liknande synsätt förefaller i viss utsträckning kunna anläggas på skriftliga partsberättelser. Även för sådana mål som inte är dispositiva kan det finnas anledning att mjuka upp de restriktiva reglerna om tillåtande av skriftliga berättelser. För samtliga måltyper kan det tänkas förekomma fall där rätten bör ges möjlighet att tillåta en skriftlig vittnesberättelse samtidigt som rätten kanske avslår en begäran om förhör inför domstolen. Hur långt det är möjligt att gå i nu berörda hänseenden kan inte fastställas utan en närmare utredning.

Det är inte endast de skriftliga berättelserna som är intressanta i ett reformsammanhang. En bevisupptagning i ett tvistemål eller brottmål kan ju med nu gällande regler ske på så många andra sätt än genom ett direktförhör vid huvudförhandling inför domstolen eller en skriftlig berättelse. För vart och ett av de sätt som inte bygger på en direktupptagning vid huvudförhandling finns i lagen begränsande rekvisit. Det finns däremot inga bestämmelser om hur valet mellan två av flera sätt bör ske. Anmärkningsvärt är att rättegångsbalken inte heller innehåller några regler som tar sikte på förutsättningarna för att rätten skall kunna frångå en parts begäran om ett visst sätt för upptagande av ett bevis. Frånvaron av regler bör ses som en följd av att man vid balkens införande i huvudsak räknade endast med bevisupptagning genom den hördes närvaro i en rättssal. Om skriftliga vittnesberättelser tillåts finns det anledning att undersöka i vad mån den nu berörda frågan bör regleras.

Även de förutsättningar som gäller för några av sätten att ta upp bevis kan behöva justeras. I första hand bör prövas i vad mån erfarenheterna av försöksverksamheten med videokonferens ger anledning att i rättegångsbalken ta in bestämmelser om förhör genom sådan konferens. Det finns här anledning att uppmärksamma att i ärendet om tillåtande av försöksverksamheten förekom vissa uttalan-den om de uttryckssätt som använts för att ange förutsättningarna för en videokonferens. Samma uttryckssätt används för närvarande i rättegångsbalken när det gäller telefonförhör. Åtminstone såvitt gäller de förhören kan det finnas anledning att i lagtexten ge tillåtlighetsfrågan en tydligare styrning. Högsta domstolen har nämligen i flera rättsfall kritiserat lägre domstolars användning av de nuvarande reglerna om telefonförhör i brottmål (se rättsfallen NJA 1997 s. 822 och 1998 s. 862).

Vilka förutsättningar som bör gälla för bevisupptagning utomlands kommer att uppmärksammas i arbetet med en ny lagstiftning om internationellt samarbete i brottmål och behöver därför inte behandlas i detta sammanhang. Ändrade regler om bevisupptagningen i tvistemål och brottmål kan i vissa fall på grund av de hänvisningar som görs i lagen (1996:242) om domstolsärenden automatiskt komma domstolsärendena till del. Det bör emellertid påpekas att den lagen till stor del har andra lösningar än rättegångsbalken när det gäller frågor om bevisomedelbarhet och därför kan lämnas utanför reformarbetet t.ex. när det gäller frågan om tillåtligheten av skriftliga berättelser.

Koncentrationen i stora mål

Gällande rätt

En princip som hänger nära samman med muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna är koncentrationsprincipen. Den innebär att en huvudförhandling om möjligt skall fortgå i ett sammanhang. Enligt 1 kap. 9 § RB får dock uppehåll i handläggningen göras under två arbetsdagar i veckan. Vid längre uppehåll anses huvudförhandlingen ha uppskjutits. Skulle den sammanlagda uppskovstiden överstiga femton dagar måste i allmänhet enligt 43 kap. 11 §, 46 kap. 11 §, 50 kap. 17 §, 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB en ny huvudförhandling hållas, dvs. förfarandet göras om. Undantag gäller för det fallet att det föreligger synnerliga skäl att hålla fortsatt huvudförhandling och syftet med en sammanhållen huvudförhandling inte eftersätts i väsentlig mån. När ett uppskov har föranletts av en rättspsykiatrisk undersökning får enligt 46 kap. 11 § tredje stycket RB och hänvisningar dit i 51 kap. 17 § och 55 kap. 15 § RB en fortsatt huvudförhandling alltid hållas, om det inte är olämpligt med hänsyn till uppskovets längd och omständigheterna i målet.

Utredningsbehovet

Det är naturligt att en utredare som har till uppgift att syssla med frågor som berör principerna om muntlighet och omedelbarhet också måste komma in på frågor som berör koncentrationsprincipen. De tre principerna har ju ett nära samband och syftar alla till att ge domstolen goda möjligheter att bedöma bevismaterialet i målet. Koncentrationsprincipen har under årens gång mjukats upp i flera hänseenden. Möjligheterna till avbrott och uppskov i en påbörjad huvudförhandling är sålunda numera relativt omfattande. Förslag om ytterligare uppmjukningar har lagts fram i promemorian Domstolsväsendet Förslag till förbättringar (Ds 1997:7). Det förslaget, som för närvarande handläggs inom Justitiedepartementet, innebär att reglerna om avbrott i huvudförhandling upphävs och att reglerna om uppskov i sådan förhandling ändras i väsentlig mån. En huvudförhandling skall enligt förslaget genomföras utan onödiga uppehåll och så långt som möjligt i ett sammanhang. Om förhandlingen inte kräver mer än tre dagar, skall den enligt förslaget genomföras inom loppet av en vecka. I andra fall skall den pågå minst tre dagar per vecka. Om det finns särskilda skäl, får dock enligt förslaget uppehåll göras i större omfattning. Ny huvudförhandling skall enligt förslaget hållas, om uppehåll i förhandlingen gjorts i sådan omfattning att syftet med en sammanhållen huvudförhandling väsentligen gått förlorat. Förslaget syftar till att bemästra de särskilda problem som kan vara förenade med koncentrationsprincipens iakttagande i de verkligt omfattande rättegångarna. Framför allt är det vissa brottmålsrättegångar som stått i blickfältet.

Det nu berörda promemorieförslaget har fått ett mycket gott mottagande av remissinstanserna och det är regeringens avsikt att under hösten detta år föreslå riksdagen lagändringar i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Regeringen räknar med att de lagändringar som kan komma till stånd kan träda i kraft under våren år 2000. Särskilt med tanke på att förslagen innebär ett viktigt avsteg från en av rättegångsbalkens bärande principer finner regeringen det vara angeläget att tillämpningen följs noga under en övergångstid. I den mån det är möjligt bör en utvärdering av lagstiftningen ske redan i samband med att de förut berörda frågorna utreds. När det gäller de berörda problemen med omfattande brottmålsrättegångar kan även andra lösningar än sådana som gör ingrepp i reglerna om avbrott och uppskov vara värda att pröva. En tänkbar ordning är att man i undantagsfall delar upp en rättegång på det sättet att vissa delar av ett åtal handläggs och avdöms i ett sammanhang, medan andra delar sparas till ett senare tillfälle. Med den ordningen kan ändamålet bakom koncentrationsprincipen tillgodoses för varje del för sig. Enligt 30 kap. 4 § RB kräver dock en sådan uppdelning synnerliga skäl när det gäller åtal som avser samma tilltalade. Det finns anledning att överväga om denna restriktivitet behöver upprätthållas. Det är i sammanhanget att märka att 45 kap. 3 § RB, som ursprungligen innehöll en ovillkorlig regel om att flera åtal mot samma tilltalade skulle handläggas i samma rättegång, år 1956 mjukades upp så att åtalen kan handläggas i skilda rättegångar, om det är till gagn för utredningen.

Ett annat problem som har att göra med ny eller fortsatt huvudförhandling gäller rättspsykiatriska undersökningar. En sådan undersökning förutsätter enligt 2 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning att den misstänkte har erkänt gärningen eller att övertygande bevisning har lagts fram om att han har begått den. Detta medför att undersökningen i förnekade fall sällan beslutas förrän en huvudförhandling har hållits. Av den förut angivna regeln följer att rätten kan fortsätta huvudförhandlingen sedan undersökningen har inkommit, dvs. inte behöver hålla någon ny förhandling med nya domare. Emellertid är det långtifrån ovanligt att den tilltalade efter beslutet om rättspsykiatrisk undersökning åberopar ny bevisning. Av rättsfallet NJA 1998 s. 82 framgår att jävsreglerna medför att de domare som har deltagit i beslutet om rättspsykiatrisk undersökning inte kan besluta om avvisning av den nya bevisningen med stöd av 35 kap. 7 § RB. Det är på grund av samma regler tveksamt om de domare som har beslutat om undersökningen över huvud taget kan delta i målets fortsatta handläggning sedan den nya bevisningen har åberopats (jfr RH 1997:74). I rättstillämpningen har det i flera fall förekommit att en omfattande huvudförhandling har tagits om på nytt med nya domare sedan utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning har kommit in. Det kan knappast anses vara den bästa lösningen. En lösning kan vara att ändra förutsättningarna för en rättspsykiatrisk undersökning så att en sådan undersökning kan tillkomma genom ett beslut som inte gör de beslutande domarna jäviga vid en fortsatt prövning av saken. Vilken väg man bör gå för att komma till rätta med de handläggningsproblem som uppkommit i samband med rättspsykiatriska undersökningar går inte att bedöma utan en närmare utredning.

Avfattningen av domar och beslut

Gällande rätt

Beteckningen dom används för avgöranden av saken i ett tvistemål eller brottmål (17 kap. 1 § och 30 kap. 1 § RB). Övriga domstolsavgöranden är beslut. Vissa beslut är slutliga.

En dom i tvistemål skall enligt 17 kap. 7 § RB avfattas skriftligen och i skilda avdelningar ange domstolen samt tid och ställe för domens meddelande, parterna samt deras ombud eller biträden, domslutet, parternas yrkanden och invändningar och de omständigheter dessa grundats på samt domskälen med uppgift om vad som är bevisat i målet. Om en part har rätt att överklaga eller att ansöka om återvinning, skall det i domen anges vad han eller hon i så fall skall göra. Enligt 17 kap. 8 § RB får en tredskodom och en dom genom vilken kärandens talan bifalls på grund av medgivande utfärdas i förenklad form. Den praktiska innebörden av detta är främst att domens uppgifter inte behöver tas upp i skilda avdelningar. En beslutad dom skall enligt 17 kap. 9 § RB avkunnas eller meddelas genom att hållas tillgänglig på domstolens kansli. Ett avkunnande av domen sker genom ett muntligt återgivande av domslutet och skälen samt meddelande av klagoanvisning. Domskälen och slutet måste till sitt innehåll vara definitivt fastställda redan vid ett avkunnande, men paragrafen lämnar utrymme för en närmare utformning av domskälen vid domens skriftliga uppsättande (se Gärde m.fl., Nya rättegångsbalken, s. 190).

För en dom i brottmål gäller enligt 30 kap. 5 och 7 §§ RB i huvudsak samma regler som för tvistemål i fråga om innehållet i domen och dess meddelande. En dom i brottmål får enligt 30 kap. 6 § RB utfärdas i förenklad form, om den tilltalade har erkänt gärningen och brottspåföljden bestäms till annat än fängelse eller sluten ungdomsvård eller till fängelse i högst sex månader. Av motivuttalanden framgår att domen inte får utfärdas i förenklad form, om bedömningen av gärningen är tveksam. Påföljdsfrågan måste vara klar och parterna kunna förväntas godta den valda påföljden. Förs i målet talan om enskilt anspråk med anledning av brottet, förutsätter en dom i förenklad form att den mot vilken anspråket riktats medgett anspråket eller att saken är uppenbar.

Beträffande ett slutligt beslut skall enligt 17 kap. 12 § och 30 kap. 10 § RB reglerna om innehållet i en dom tillämpas, om det behövs med hänsyn till frågans beskaffenhet. Det som sägs om meddelande av dom skall tillämpas i fråga om slutligt beslut. Även ett beslut som inte är slutligt kan komma att avkunnas.

Enligt 28 § lagen om domstolsärenden skall det av ett beslut genom vilket ett domstolsärende avgörs framgå vilka skäl som bestämt utgången, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut enligt den lagen, om det behövs.

Utredningsbehovet

Domskrivningen tar en avsevärd del av domarnas tid i anspråk. Särskilt gäller detta arbetet med domskälens utformning. Mot den bakgrunden är det naturligt att det från domarhåll då och då förekommer krav på nya regler som underlättar arbetet med domskrivning. Det allmänna kravet på domskäl utgör emellertid ett mycket viktigt inslag i varje demokratiskt domstolssystem (se Bergholtz utförliga redogörelse i Ratio et Auctoritas, år 1987). Signifikativt är att domstolar förr i världen aldrig angav några skäl, men att regler med krav på domskäl tillkom i de flesta europeiska länder efter den franska revolutionen år 1789.

Det är i första hand parterna som kan antas ha intresse av att få ta del av domskälen. Av olika skäl kan det emellertid finnas även andra intressenter. För den allmänhetens insyn och kontroll som utövas av pressen och andra media är en utförlig redovisning av vad som förekommit i målet och klara och tydliga domskäl av stort värde och ägnat att befästa förtroendet för domstolsavgöranden. Kravet på domskäl brukar också inverka skärpande på domstolsöverläggningar i målet.

Om överklagande sker, har den högre domstolen ofta ett behov av att den överklagade domen är välmotiverad. Det gäller i synnerhet sådana fall som är underkastade krav på prövningstillstånd. Särskilt från hovrättshåll har det riktats kritik mot att tingsrättsdomar inte sällan är otillräckligt motiverade. Det finns nog fall när ett överklagande sker av den enda anledningen att klaganden inte har förstått hur tingsrätten resonerat. De nu gällande reglerna innebär i princip att kravet på domskäl inte tar hänsyn till om det i det konkreta fallet existerar några sakliga skäl som föranleder att domskälen verkligen behöver skrivas. I vissa fall får domen visserligen utfärdas i förenklad form. De fallen är emellertid av det slaget att innehållet i domskälen utgör självklarheter. Som grundprincip borde, åtminstone i förlikningsbara tvistemål, gälla att domstolen skall kunna begränsa sina insatser när det gäller sådana domskäl som i det konkreta fallet ingen rimligen kan vara intresserad av samtidigt som domarna får tid över för domskrivning i de mer kvalificerade fallen. Ett mer flexibelt system än det nuvarande skulle härigenom kunna leda till en högre rättssäkerhet och effektivitet, särskilt om sådana domar som överklagas blir bättre motiverade.

Utomlands har man prövat olika vägar för att rationalisera arbetet med domskrivning. Detta gäller bl.a. Danmark, där en huvudförhandling i ett dispositivt tvistemål vanligen avslutas med att domaren frågar parterna om de är beredda att i anslutning till sammanträdet eller vid en senare tidpunkt ta emot ett slags tillkännagivanden (på danska; "tilkendegivelse"). Om frågan bejakas sker vad som enligt svensk ordning på sätt och vis kan betecknas som ett domsavkunnande. Parterna får sålunda genom tillkännagivandet en redogörelse för domarens uppfattning om saken och de skäl som domaren grundar sin uppfattning på. Om parterna efter viss given betänketid godtar tillkännagivandet, meddelas inte någon dom. I stället uppfattas parterna ha ingått en förlikning i enlighet med tillkännagivandet. Själva slutet i en godtagen tillkännagivelse tas in i domstolens protokoll och är rättskraftigt bindande samt - vid fullgörelsetalan - verkställbart. Om ett tillkännagivande har godtagits kan givetvis inte något överklagande ske. Tillkännagivandena är dock inte några förlikningsförslag från domarens sida. I stället är de genomgående så väl avvägda att domaren aldrig frångår dem i den händelse att de inte godtas. Däremot förekommer på samma sätt som i Sverige att skälen ges en närmare utformning vid domens uppsättande. Om ett tillkännagivande inte har godtagits brukar domen som regel överklagas. När en brottmålsdom avkunnas i Danmark tillfrågas parterna regelmässigt om de godtar domen. Ett godtagande hindrar emellertid i sådant fall inte ett senare överklagande. Det danska systemet har gällt sedan länge och anses ha fungerat väl med bibehållen rättssäkerhet.

Det danska systemet visar en väg att förenkla domskrivningen. Särskilt intressant är att det för dispositiva tvistemål i Danmark synes råda en hög överensstämmelse mellan skrivna domskäl och överklaganden. När ett tvistemål överklagas finns det sålunda goda domskäl, medan domskäl sällan skrivits i fall där det inte sker något överklagande. Det finns skillnader mellan den svenska och den danska processordningen som bör uppmärksammas i sammanhanget, det gäller domarens ställning och ansvaret för rättegångskostnader. Detta hindrar inte att man bör undersöka vilka möjligheter som finns att i vårt land införa ett system liknande det danska systemet med tillkännagivande eller något annat system med liknande syfte. Givetvis måste man i ett sådant sammanhang uppmärksamma att det även i ett fall som kommer att stanna i den domstol som dömt kan finnas andra än parterna som har ett intresse av att det skrivs en fullständig dom. I första hand gäller reformbehovet tingsrätternas domar. Liknande problem som domskrivningen förorsakar kan emellertid i vissa fall förekomma när det gäller tingsrätternas beslut. Besluten bör därför inte lämnas helt utanför reformöverväganden.

Det har förekommit omfattande diskussioner inom domarkåren rörande frågan i vad mån sådana utsagor som i målet eller ärendet avgetts i bevissyfte skall återges i ett avgörande. Den frågan har i någon mån kommit i ett nytt läge genom det av riksdagen nyligen antagna förslaget om att även den tilltalades berättelse skall tas in i ett huvudförhandlingsprotokoll (prop. 1998/99:37). I praktiken tas därmed alla utsagor som anges i bevissyfte upp på band, som raderas sedan tiden för överklagande gått ut. Utredaren bör vara oförhindrad att lägga synpunkter i den delen om det är motiverat av övervägandena i övrigt.

Utredningsuppdraget

Utredaren skall undersöka hur muntlighet och skriftlighet bör vägas mot varandra i de allmänna domstolarnas behandling av tvistemål och brottmål för att processen med bibehållna rättssäkerhetskrav skall vara så effektiv som möjligt. Utredaren skall särskilt uppmärksamma frågor om huruvida muntligheten i avgörandeskedet i vissa fall bör begränsas på ett eller annat sätt och avgörandet i målet alltså kunna grundas även på annat än sådant som har förekommit vid en huvudförhandling. Utredaren skall emellertid inte behandla frågor som enbart rör processen i högre domstol. Utredaren skall också undersöka om reglerna om avvisande av bevisning och om bevisupptagningen i ett tvistemål eller brottmål bör ändras. Utredaren skall särskilt uppmärksamma möjligheterna att i ökad utsträckning tillåta skriftliga berättelser.

När det gäller såväl sammanträden som förhör skall utredaren undersöka om nu gällande förutsättningar för medverkan per telefon bör ändras. Om utvärderingen av försöksverksamheten med videokonferenser ger vid handen att verksamheten bör permanentas, skall utredaren lägga fram förslag om de regler som behövs för att detta skall kunna ske.

Utredaren skall vidare undersöka vissa frågor om koncentrationen i stora mål. I det sammanhanget skall utredaren särskilt uppmärksamma möjligheterna att dela upp ett brottmål och hur domstolen skall hantera sådana fall i vilka det beslutas om en rättspsykiatrisk undersökning

När det gäller domstolarnas avgöranden skall utredaren undersöka om det går att underlätta domstolarnas arbete genom ett system där avgörandet inte skrivs ut fullständigt i sådana fall där varken parterna eller någon annan har något behov av det. Utredaren är oförhindrad att lägga synpunkter på domskrivningen i övrigt.

Utredaren får undersöka även annat som har att göra med handläggningen i tingsrätt av tvistemål och brottmål och som med nu gällande regler eventuellt motverkar att processen där uppfyller högt ställda krav när det gäller rättssäkerhet och effektivitet. Frågor om domstolsorganisationen som sådan och frågor om domstolarnas sammansättning ligger dock utanför detta uppdrag.

Utredaren skall lägga fram de lagförslag som undersökningarna ger anledning till. Utredaren skall härvid beakta vilka konsekvenser ett förslag kan få för processen i högre domstol. I den mån de överväganden som görs beträffande tingsrättsprocessen påverkar eller bör få genomslag också för processen i högre domstol, skall utredaren lägga fram lagförslag även rörande den processen. Utredaren skall även uppmärksamma behovet av följdlagstiftning.

Utredaren bör hålla kontakt med Domstolsverket när det gäller frågor om användningen av videokonferens i rättegång samt med den arbetsgrupp inom Domstolsverket som arbetar med processrättsliga frågor. Utredaren skall vidare samråda med utredningen om ansvar och påföljder för psykiskt störda lagöverträdare (dir. 1999:39).

Uppdraget skall redovisas skyndsamt och senast före utgången av år 2001.