Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att i fråga om trafiknykterhet - utvärdera de reformer som vidtagits i fråga om rattfylleribrottet och påföljdssystemet under 1990-talet och i det sammanhanget beakta brotts- och olycksfallsutveckling samt analysera hur bestämmelserna har kommit att tillämpas,

• utvärdera hur bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom har tillämpats när brotten har begåtts i samband med rattfylleri,
• undersöka på vilket sätt brottsoffrens intressen och perspektiv kan tas till vara ytterligare,
• överväga frågan om s.k. eftersupning,
• överväga om möjligheterna för polisen att ta och ta del av blodprov för att utreda misstänkta rattfylleribrott skall utvidgas,
• överväga en sekretessbrytande regel för hälso- och sjukvården samt socialtjänsten som tar sikte på förhindrande av förestående eller pågående rattfylleribrott,
• göra förnyade överväganden av frågan om införande av en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt och även överväga andra metoder för att förbättra sjösäkerheten genom att minska antalet alkoholrelaterade olyckor till sjöss samt
• lämna förslag på lagstiftningsreformer och andra åtgärder.

Bakgrund

Inledning

Rattfylleriet utgör i dag en av de största riskfaktorerna i trafiken och ett av de största hindren för att uppnå den av riksdagen antagna nollvisionen för dödade och allvarligt skadade i trafiken. Inte bara vägtrafiken utan även sjötrafiken ställer stora krav på nykterhet för en säker trafik.

För att motverka alkoholens negativa effekter för folkhälsan beslutade riksdagen den 21 februari 2001 en nationell handlingsplan för att förebygga alkoholskador (prop. 2000/01:20). I handlingsplanen redovisas mål och delmål föralkoholpolitiken samt ett antal områden där insatser behöver vidtas fram till år 2005. Som ett särskilt prioriterat delmål nämns att alkohol inte skall förekomma i trafiken och att insatserna för att reducera de alkoholrelaterade olyckorna i trafiken och minska antalet rattfylleribrott behöver förstärkas. Vidare nämns också att åtgärder behöver vidtas för att minska sjöfylleriet. Syftet med handlingsplanen är att lägga fast grundvalarna för en alkoholpolitik som leder till minskad alkoholkonsumtion och begränsar alkoholskadorna.

Trafikutskottet har i sitt betänkande 2002/03:TU4 Trafiksäkerhet efterfrågat en samlad redovisning från regeringen av vilka åtgärder som är erforderliga för att de av riksdagen fastlagda målen för trafiksäkerheten skall uppnås. Utskottet har bl.a. efterfrågat vilka åtgärder som bör vidtas för att kraftigt minska antalet alkohol- och drogrelaterade olyckor. Regeringen avser att under våren 2004 lämna den efterfrågade redovisningen till riksdagen.

I augusti 2002 togs från regeringens sida initiativ till en nationell samling för att öka trafiksäkerheten, bl.a. genom en förhöjd trafiknykterhet. Ett flertal myndigheter, företag och organisationer är involverade i detta arbete.

Kampen mot trafikonykterheten måste ske på bred front. En viktig utgångspunkt är självfallet att minska alkoholkonsumtionen i samhället. En annan är att genom olika åtgärder stärka trafiksäkerheten. Den för området relevanta strafflagstiftningen är ytterligare en viktig byggsten. Dessa direktiv tar sikte framför allt på frågor som rör den straffrättsliga och straffprocessuella regleringen. Dessa frågor utgör emellertid endast en del av arbetet och måste övervägas i samsyn med samhällets samlade åtgärder på området.

Samhällets acceptans för att den som framför ett fordon är påverkad av alkohol eller droger har successivt minskat sedan de första självständiga straffbestämmelserna för trafiknykterhetsbrott infördes på 1920-talet. I takt med att trafikintensiteten har ökat har allt högre krav ställts på förarnas uppmärksamhet och reaktionsförmåga.

Dagens bestämmelser om rattfylleri i 4 och 4 a §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafik brott (trafikbrottslagen) är resultatet av återkommande lagstiftningsreformer under 1990-talet.

Den 1 januari 1990 sänktes straffbarhetsgränsen för rattfylleribrottet från 0,5 till 0,2 promille alkohol i blodet och trafiknykterhetsbrotten delades in i svårhetsgraderna rattfylleri och grovt rattfylleri. Genom de förändringar som genomfördes den 1 januari 1994 skärptes även lagstiftningen för grovt rattfylleri. Gränsvärdet sänktes från 1,5 till 1,0 promille och maximistraffet höjdes från ett till två års fängelse. Den 1 juli 1999 ändrades lagstiftningen för s.k. drograttfylleri genom att det infördes en nollgräns för narkotika i trafiken. Motsvarande ändring gjordes i järnvägssäkerhetslagen (1990:1157).

Även bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom i 3 kap.7 och 8 §§brottsbalken ändrades den 1 januari 1994. Straffmaximum för grovt brott höjdes till sex års fängelse för vållande till annans död och till fyra års fängelse för vållande till kroppsskada eller sjukdom. Ändringen innebar även att, om någon vid förande av motorfordon gjort sig skyldig till vållande till annans död under påverkan av alkohol eller något annat medel, skall detta särskilt beaktas vid bedömande av om brottet är grovt. Motsvarande gäller vid brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom. Genom lagändring den 1 juli 2001 fick kriterierna för när sådana vållandebrott skulle anses som grova en mer generell utformning, dock utan någon ändring i sak i förhållande till 1994 års reform.

Brottsförebyggande rådet har analyserat brottsutvecklingen beträffande rattfylleri i två rapporter. I utvärderingen av 1994 års reform av trafiknykterhetslagstiftningen (BRÅ-rapport 1998:7) anförs att analyserna tyder på en nedgång både vad avser antalet trafikolyckor med svår personskada och dödlig utgång samt antalet rattfylleribrott efter reformen.

I BRÅ:s rapport 2001:10 (Brottsutvecklingen i Sverige 1998-2000) analyseras den relativt kraftiga uppgången i antalet anmälda rattfylleribrott som skedde under åren 1999 och 2000. Enligt rapporten kan inte faktorer som att en nollgräns införts för narkotika och ett ökat antal riktade poliskontroller förklara hela ökningen, varför en faktisk ökning av rattfylleribrottsligheten inte kan uteslutas. Antalet anmälda rattfylleribrott har därefter fortsatt att öka under åren 2001 och 2002.

Vägverket har nyligen presenterat statistik om andelen alkoholpåverkade förare vid dödsolyckor. Statistiken tyder på att andelen alkoholpåverkade bland de dödade personbilsförarna följer samma utvecklingstendens som antalet anmälda rattfylleribrott. Ett liknande samband föreligger i förhållande till andelen misstänkt alkoholpåverkade motorfordonsförare och mopedister som rapporterats av polisen vid vägtrafikolyckor med personskada. Efter en nedgång under de två första tredjedelarna av 1990-talet har det, i detta hänseende, skett en ökning under de sista åren av decenniet och de första åren på 2000-talet.

Även med beaktande av de osäkerhetsfaktorer och felkällor som kan föreligga finns det anledning att befara att det under senare år har skett en faktisk ökning av rattfylleribrottsligheten.

Under det senaste decenniet har påföljdssystemet utvecklats och reformerats vid ett flertal tillfällen. Genom olika lagändringar har det införts flera alternativ till främst kortare fängelsestraff och verkställighet av kortare fängelsestraff. De nya påföljds- och verkställighetsalternativen har i betydande utsträckning kommit att tillämpas på grovt rattfylleri.

Den 1 januari 1990 infördes på försök i vissa delar av landet möjligheten att kombinera skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst. År 1993 utvidgades försöksverksamheten till att avse hela landet och år 1996 förlängdes försöket till utgången av år 1998. Kombinationsmöjligheten skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst blev permanent den 1 januari 1999. Då infördes även påföljdsalternativet villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst som ett alternativ till främst kortare fängelsestraff.

Den 1 augusti 1994 infördes på försök möjligheten till verkställighet av kortare fängelse genom intensivövervakning med elektronisk kontroll, s.k. fotboja. År 1997 utvidgades försöket till att avse hela landet och kom att omfatta fängelsestraff på högst tre månader. Den 1 januari 1999 blev verkställighetsformen ett permanent inslag i straffsystemet.

Enligt 20 kap. 4 § sjölagen (1994:1009) gäller att den som framför ett fartyg eller i övrigt på ett fartyg fullgör en uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss, och då är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller något annat medel att det kan antas att han eller hon inte på ett betryggande sätt kan utföra sina uppgifter, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, skall enligt 20 kap. 5 § sjölagen straffet vara fängelse i högst två år. Vid bedömande av om brottet är grovt skall rätten särskilt beakta bl.a. om gärningsmannen har haft en alkoholkoncentration som uppgått till minst 1,0 promille i blodet eller 0,50 milligram per liter i utandningsluften.

Promilleregeln för grovt sjöfylleri infördes den 1 juli 1999.

Alkoholkonsumtionen i befolkningen har ökat med 25 procent sedan 1996. Detta är den största ökningen av alkoholkonsumtionen i Sverige under hela efterkrigstiden. Situationen i Sverige kan dessutom komma att förvärras än mer som ett resultat av kraftiga alkoholskattesänkningar i vår omvärld. Rattfylleribrottsligheten är nära kopplad till alkoholkonsumtionen i samhället. Det finns också som nämnts indikationer på att rattfylleribrottsligheten har ökat under senare år. Dessa omständigheter kan påkalla ytterligare åtgärder för att bryta den negativa utvecklingen.

Under den senaste tiden har ett flertal reformer gjorts för att motverka rattfylleribrottsligheten. De påföljdsreformer som gjorts under 1990-talet har också haft betydelse vid påföljdsvalet för grovt rattfylleri. Efter en tioårsperiod av viktiga reformer finns det nu anledning att göra en samlad översyn av tillämpningen och effekterna av dessa förändringar.

Brottsoffrens ställning har kommit mer i fokus under senare år. Det finns skäl att överväga om ytterligare insatser kan göras för de personer som drabbas av rattfylleribrottsligheten.

Dessutom finns skäl att se över vissa frågor som har samband med polisens möjligheter att säkra bevis i fråga om utredningar rörande rattfylleribrottslighet.

Den 1 juli 1999 infördes en nollgräns för narkotika i trafiken. Av BRÅ:s rapport om brottsutvecklingen i Sverige 1998-2000 framgår att andelen anmälda rattfylleribrott som utgörs av drograttfylleri har ökat markant sedan nollgränsen infördes. Det kan nu finnas anledning att göra en första utvärdering av denna lagstiftningsreform för att utröna vilka trafiksäkerhetsmässiga konsekvenser den medfört och överväga vilka ytterligare åtgärder som kan anses påkallade.

Vad gäller det undantag från nollgränsen som gäller för intag av narkotikaklassade medel som skett i enlighet med behörig receptutfärdares ordination uttalade regeringen då nollgränsen infördes att den avsåg att noggrant följa utvecklingen och, om det i framtiden visar sig möjligt, återkomma med ett förslag till en snävare avgränsning av undantaget (prop. 1998/99:43, s. 31). I detta sammanhang bör nu analyseras om undantaget är lämpligt avgränsat.

Det finns anledning att utvärdera hur de olika påföljds- och verkställighetsalternativen har tillgodosett de krav som rattfylleribrottet ställer på påföljdssystemet.

En betydande andel av de personer som gör sig skyldiga till grovt rattfylleri har alkoholproblem eller åtminstone ett utvecklat riskbeteende och skulle vara betjänta av någon form av insatser som kan förändra deras alkoholbeteende och förhindra dem från att återfalla i trafiknykterhetsbrott. Aktuell forskning talar också för att riskfyllda och skadliga alkoholvanor är vanliga även bland förare med låga promillehalter i blodet. Beroende på vilka alkoholproblem personen har och på vilken påföljd som väljs kan olika typer av vårdinsatser eller påverkansprogram bli aktuella.

Domstolen skall i sitt påföljdsval beakta den omständigheten att den tilltalade har alkoholproblem både som en faktor som kan tala för skyddstillsyn och som en faktor som kan utesluta villkorlig dom. Domstolens beslutsunderlag utgörs normalt sett av den personutredning som gjorts av den lokala kriminalvårdsmyndigheten och de uppgifter som framkommer under huvudförhandlingen. Det kan inte uteslutas att den tilltalades missbruksproblem och vårdbehov inte alltid tydliggörs på ett adekvat sätt under domstolsprocessen och då inte ges tillräcklig vikt vid påföljdsvalet. Av betydelse är här den tilltalades vilja att medverka i en utredning.

Med anledning av den stora vikt man måste fästa vid individuella insatser och vård för att hindra återfall i rattfylleri, finns det skäl att överväga om inte vård- och andra insatser för att påverka den dömde på något sätt skall bli ett obligatoriskt inslag i verkställigheten, oavsett vilken påföljd som väljs för grovt rattfylleri. Det kan heller inte uteslutas att frivårdens instrument för att identifiera vårdbehov och utforma adekvata påföljdsförslag bör förstärkas.

I det sammanhanget bör det nämnas att arbete med en allmän översyn av påföljdssystemet inletts inom Regeringskansliet.

Verkställigheten av en påföljd sker ofta ett flertal månader efter brottet. Detta kan innebära att vårdinsatserna inte kommer i gång förrän då. Genom den s.k. Skellefteåmodellen har rutiner utvecklats som gör det möjligt att sätta in vårdinsatser i ett betydligt tidigare skede. Modellen prövas nu som en försöksverksamhet i Stockholms län. Av intresse är att vårdinsatserna även träffar personer som framfört fordonet med alkoholhalt under gränsen för grovt rattfylleri. Dessa projekt skall belysas i denna översyn. Ur dessa projekt kan det också finnas lärdomar att dra när det gäller möjligheterna till individuell påverkan genom påföljdsval och verkställighet.

Med anledning av en riksdagsmotion under det förra riksdagsåret förordade justitieutskottet ett tillkännagivande att den kommande utvärderingen av rattfyllerilagstiftningen också skulle omfatta vållande till annans död i samband med rattfylleri (bet. 2002/03:JuU10). Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. 2002/03:149).

Det finns anledning att se mycket allvarligt på brott som innebär att någon som är påverkad av alkohol eller andra medel vid framförande av motorfordon orsakar andra människors död, kroppsskada eller sjukdom. Lagändringarna år 1994 innebar att den omständigheten att gärningsmannen samtidigt gjort sig skyldig till rattfylleri särskilt skulle beaktas vid bedömande av om brotten vållande till annans död eller vållande till kroppsskada eller sjukdom var grova. Straffmaximum höjdes för båda brotten. Det finns anledning att nu utvärdera vilket genomslag lagändringarna har fått i rättstillämpningen och överväga om det finns något behov av förändringar.

Bestämmelserna om grovt vållande till annans död och grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom gäller emellertid långt ifrån bara sådant vållande som sker i samband med rattfylleri, vilket måste beaktas.

I detta sammanhang bör också understrykas att det som huvudregel finns grundläggande skillnader i straffvärde mellan uppsåtliga och oaktsamma brott. Det är i första hand graden av likgiltighet som gärningsmannen visar inför andra människors liv och hälsa samt inför andra skyddsvärda intressen som gör att rättsordningen typiskt sett ser allvarligare på uppsåtliga än oaktsamma gärningar. Därtill har det ansetts av betydelse att effekten av olika oaktsamma handlingar, som i sig uppvisar samma grad av risktagande, inträder i någon mån slumpvis. Det finns anledning att upprätthålla detta synsätt, inte minst för att inte förringa det särskilt allvarliga i att avsiktligen tillfoga någon skada eller beröva någon livet. Därtill är det viktigt att de olika brottens straffskalor är avvägda mot varandra.

Varje år dödas och skadas ett stort antal personer i trafiken av rattfyllerister. Brottsoffrens - såväl de som själva skadats som anhöriga till skadade och dödade - intressen och perspektiv måste beaktas när samhället vidtar åtgärder mot rattfylleri. Det finns anledning att nu överväga vad som ytterligare kan göras för att hjälpa och stödja dessa brottsoffer.

Ett sätt att lyfta fram brottsofferperspektivet kan vara att ta till vara drabbade personers erfarenheter i arbetet med att minska rattfylleribrottsligheten. Olika former av möten mellan rattfyllerister och brottsoffer har kommit att användas både i Sverige och internationellt. I USA används i stor utsträckning s.k. Victim Impact Panels, där rattfyllerister åläggs av domstol att lyssna på föredrag från brottsoffer. Ett liknande projekt, den s.k. Kalmarmodellen, genomförs för närvarande av den lokala kriminalvårdsmyndigheten i Kalmar. Personer som verkställer skyddstillsyn eller fängelse genom intensivövervakning med elektronisk kontroll får som en del av programverksamheten möta offer för rattfyllerister.

Erfarenheter från sådana projekt bör studeras och utvärderas.

Ansvar för rattfylleri förutsätter att föraren har förtärt alkohol eller annat påverkansmedel innan han eller hon slutat framföra fordonet. Att förtära alkohol efter färden är inte förbjudet. Något sådant förbud kan heller inte motiveras utifrån trafiksäkerhetsaspekter. Falska påståenden om s.k. eftersupning kan emellertid utgöra ett problem vid utredningar av misstänkta rattfylleribrott. Det har i riksdagen vid ett flertal tillfällen framförts krav på att eftersupning skall kriminaliseras. Frågan har också, utan att leda till någon lagstiftning, behandlats i flera utredningar och lagstiftningsärenden.

Det finns anledning att utreda i vilken omfattning falska påstående om eftersupning framförs och om dessa utan svårigheter kan motbevisas. I detta sammanhang bör undersökas i vilken utsträckning nya metoder för utredning och bevissäkring kan bidra till att sådana invändningar om eftersupning kan motbevisas. Om det visar sig att falska påståenden om eftersupning utgör ett beaktansvärt hinder vid lagföring av misstänkta rattfyllerister kan detta tala för att en kriminalisering bör införas. En sådan kriminalisering måste stå i överensstämmelse med de allmänna regler för nykriminalisering som riksdagen ställt sig bakom (jfr prop. 1994/95:23, s 52-55). Dessa innebär bl.a. att rättsväsendet inte bör belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde.

Ett blodprov eller alkoholutandningsprov utgör i de flesta fall en förutsättning för att kunna styrka ett rattfylleribrott. Kroppsbesiktning i form av tagande av blodprov får enligt rättegångsbalken endast ske i fråga om den som är skäligen misstänkt för ett brott med fängelse i straffskalan (28 kap. 12 § rättegångsbalken). Även om skälig misstanke inte föreligger får polisen, med stöd av lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov, göra ett sådant alkoholutandningsprov som anger om alkoholkoncentrationen överstiger ett visst gränsvärde, s.k. sållningsprov. På grundval av sållningsprovet kan skälig misstanke uppstå, varpå ett blodprov eller ett alkoholutandningsprov i bevissyfte kan tas. Vägrar den som skall lämna alkoholutandningsprov att medverka till detta, oavsett om det är fråga om ett sållningsprov eller ett bevisprov, får blodprov tas även om det inte finns förutsättningar för det enligt 28 kap. 12 § rättegångsbalken.

Det finns emellertid situationer då det nu angivna regelsystemet kan vara svårt att tillämpa. Det gäller till exempel när en förare skadats i samband med en trafikolycka på sådant sätt att han eller hon inte kan genomgå ett sållningsprov. Detsamma gäller i de fall föraren redan förts till sjukhus när polis anländer till olycksplatsen.

Att föraren befinner sig på sjukhus är en sådan uppgift som kan omfattas av sekretess i enlighet med 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Sekretess hindrar emellertid inte att en uppgift lämnas till en annan myndighet om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (14 kap. 1 §). En uppgift om huruvida någon vistas på en sjukvårdsinrättning skall enligt skall enligt 2 kap. 11 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område lämnas ut till bl.a. åklagarmyndighet eller polismyndighet om dessa myndigheter i ett särskit fall begär det. Även med beaktande av detta kan förarens sjukhusvistelse utgöra ett hinder mot polisens möjligheter att genomföra bevissäkring; bl.a. om ett s.k. sållningsprov är nödvändigt för att uppnå skälig misstanke.

Sådana blodprov som tas inom sjukvården med anledning av att en trafikskadad förare vårdas, skulle i sig kunna utgöra bevis för att föraren hade en otillåten promillehalt vid framförande av fordonet och därigenom gjorde sig skyldig till rattfylleri. Även provresultatet omfattas emellertid av sekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen. Av 14 kap. 2 § samma lag framgår att hälso- och sjukvårdssekretessen inte hindrar att en uppgift som angår misstanke om ett brott lämnas till polis- eller åklagarmyndighet, såvitt gäller t.ex. misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse två år. Undantaget är således inte tillämpligt på rattfylleribrott. Blodprov tas dessutom bara om det är medicinskt motiverat, vilket innebär att alla förare som skadats i trafikolyckor inte blir föremål för blodprovstagning.

Från ett brottsbekämpningsperspektiv kan det givetvis anses otillfredsställande att polisens möjligheter att utreda om ett rattfylleribrott har begåtts i samband med en trafikolycka är begränsade. Det gäller särskilt som det i många fall inte föreligger några praktiska hinder för att säkerställa bevisningen. Mot detta måste ställas det intresse av att skydda den enskildes integritet och de etiska aspekter som ligger till grund för utformningen av det nuvarande regelsystemet. Även behovet av att värna om förtroendet mellan patient och vårdpersonal inom sjukvården måste beaktas i detta sammanhang.

Nuvarande lagstiftning ger uttryck för en avvägning mellan dessa olika intressen. Mot bakgrund av att man kan befara att rattfylleribrottsligheten har ökat under senare år, finns det emellertid anledning att överväga om möjligheterna att få fram bevis om alkoholpåverkan bör utvidgas. De integritetsaspekter och de etiska aspekter som aktualiseras i detta sammanhang måste givetvis beaktas och värnas vid dessa överväganden.

En eventuell förändring får inte leda till att uppgifter får lämnas under en förundersökning i större omfattning än vid vittnesförhör inför domstol. Den kan heller inte uteslutas att, för det fall en förändring görs, att omständigheterna vid blodprovstagningen måste klarläggas vid ett vittnesförhör. Det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken bör därför övervägas i detta sammanhang.

En annan, i sammanhanget närliggande fråga, är hälso- och sjukvårdspersonalens möjligheter att avvärja pågående eller förestående rattfylleribrott. De flesta myndigheter kan, när det gäller möjligheten att avvärja förestående brott, åberopa den s.k. generalklausulen i 14 kap. 3 § första stycket sekretesslagen (prop. 1983/84:142 sid. 32). Enligt denna bestämmelse får en sekretessbelagd uppgift lämnas till myndighet om det är uppenbart att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse sekretessen skall skydda. Generalklausulen är dock inte tillämplig på bl.a. hälso- och sjukvårdssekretessen (14 kap. 3 § andra stycket).

Om personalen t.ex. i en vårdsituation uppmärksammar att en person är berusad och att samma person därefter avser att sätta sig i en bil och köra därifrån torde personalen på grund av hälso- och sjukvårdssekretessen vara förhindrad att larma polisen, med de faror detta innebär för den berusade själv och allmänheten runt omkring. Mot bakgrund härav finns det anledning att, med beaktande av de skäl som ligger till grund för hälso- och sjukvårdssekretessen, överväga om det finns anledning att införa en sekretessbrytande bestämmelse som tar sikte på förhindrande av förestående eller pågående rattfylleribrott. I den mån rattfylleribrott hinner begås innan polisen hinner fram bör övervägandena även omfatta det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. De integritetsaspekter och de etiska aspekter som aktualiseras även i detta sammanhang måste givetvis beaktas och värnas vid dessa överväganden. Detsamma gäller behovet av att värna om förtroendet mellan patient och vårdpersonal inom sjukvården, särskilt avseende missbruksvården.

Liknande situationer kan uppkomma inom socialtjänstens verksamhet. I samma utsträckning som inom hälso- och sjukvården gäller enligt bl.a. 7 kap. 4 § sekretesslagen sekretess för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Motsvarande överväganden, med beaktande av de förtroende- integritets- och etiska aspekter som aktualiseras i sammanhanget, bör därför göras beträffande socialtjänstsekretessen.

I enlighet med vad som sagts då promilleregeln för grovt sjöfylleri infördes (prop. 1998/99:43, s. 42) tillsatte regeringen i november 1999 en utredning för att utreda frågan om en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt (jfr bet. 1998/99:LU2y och 1998/99:JuU15).

I april 2001 överlämnade Sjöfylleriutredningen sitt betänkande Sjöfylleri (SOU 2001:30). Utredningen föreslog bl.a. att en promillegräns om 0,2 promille i blodet för sjöfylleri som inte är grovt skulle införas. Enligt förslaget skulle promillegränsen avse alla slags fartyg men avgränsas till vissa farvatten; kanaler, slussar, allmänna farleder och allmänna hamnar. Utredningen föreslog vidare att promilleregeln endast skulle avse den som framför fartyget och inte den som i övrigt på fartyget fullgör en uppgift av väsentlig betydelse.

Förslaget möttes av allvarlig kritik under remissbehandlingen beträffande det sätt på vilket promilleregelns tillämplighet hade avgränsats. Kritikerna riktade bl.a. in sig på att avgränsningen inte var ändamålsenlig, att den brast i fråga om tydlighet och förutsägbarhet samt att den skulle medföra betydande tillämpningsproblem.

Den kritik som har framförts mot utredningens förslag när det gäller avgränsningen är av sådan tyngd att förslaget enligt regeringens mening inte utgör någon framkomlig väg. Sjöfyllerilagstiftningen bör därför utredas vidare.

Inom sjötrafiken råder särpräglade och mycket varierande förhållanden. Sjölagens regler omfattar allt från segelbrädor och kanoter till oceangående fartyg. Också bland fritidsfartygen finns det betydande skillnader i storlek och motorstyrka. Lagregleringen omfattar vidare farvatten av högst skiftande karaktär när det gäller trafikintensitet och svårighetsgrad för den som framför fartyget. Ytterligare faktorer som måste beaktas är att vissa fartyg används uteslutande för fritidsändamål och att fartyg ibland även utgör bostad för användaren.

En promilleregel som bara beivras i enstaka fall kommer inte att få önskad effekt när det gäller ökad nykterhet till sjöss. Det är därför av central betydelse att bestämmelserna utformas på så sätt att efterlevnaden kan bli föremål för effektiv kontroll.

En fortsatt utredning av frågan om en promillegräns för sjöfylleri bör ske i ett brett perspektiv. Brottsutvecklingen gällande sjöfylleri och den alkoholrelaterade olycksfallsstatistiken har också betydelse vid bedömningen av vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas. Också frågor om polisens och Kustbevakningens kontrollmetoder är här av betydelse. Sjöfylleriutredningen har övervägt och tagit ställning till frågan om utvidgade möjligheter att företa alkoholutandningsprov i enlighet med lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov. Sjöfylleriutredningen föreslog en möjlighet för polisen att genomföra rutinmässiga alkoholutandningsprov i kanal, sluss, allmän farled och allmän hamn. Utredningen föreslog vidare att kustbevakningstjänsteman skulle ges samma rätt som polisman att genomföra alkoholutandningsprov. Förslagen, i denna del, vann gehör i remissomgången. Frågan om avgränsningen av en eventuell promilleregel för sjöfylleri som inte är grovt får självfallet betydelse för utformningen av bestämmelser om rutinmässiga alkoholutandningsprov till sjöss.

Alternativa metoder bör också övervägas för att förbättra sjösäkerheten genom att minska antalet alkoholrelaterade olyckor till sjöss.

Enligt direktiven till Sjöfylleriutredningen skulle utredaren ta ställning till om den då nyligen införda nollgränsen för drograttfylleri för vägtrafiken borde inverka på utformningen av bestämmelsen om sjöfylleri. Utredningen föreslog att en utvärdering av reglerna på vägtrafikens område borde göras innan liknande regler till sjöss övervägs. En sådan utvärdering skall nu göras för vägtrafiken. Ytterligare överväganden gällande sjötrafiken bör därför i denna del anstå.

Inom Europeiska unionen bedrivs arbete med att bekämpa rattfylleri. Ett exempel är det av kommissionen stödda projektet Analysis of Driver Rehabilitation Programmes (ANDREA), vilket genomförts i flera medlemsstater. Projektet, som har rapporterats uppvisa mycket goda resultat, har avsett gruppsamtal med dömda rattfyllerister för att ändra deras attityder och beteenden. Dessa och andra projekt inom EU och Norden kan det finnas anledning att studera.

I de fall reformer övervägs för väg- eller sjötrafikens del kan det finnas anledning att studera hur några jämförbara länder har behandlat motsvarande problem.

Utredaren skall, mot bakgrund av vad som anförts i det föregående avsnittet, göra en utvärdering och översyn av rattfyllerilagstiftningen, sådana påföljdsfrågor som har anknytning till rattfylleribrottet samt vissa andra frågor som har betydelse vid utredning och lagföring av rattfylleribrottslighet. Uppdraget omfattar även att i de avseenden som framgår av dessa direktiv fortsätta Sjöfylleriutredningens arbete med översynen av sjöfyllerilagstiftningen.

Utredaren skall således

• med beaktande av brotts- och olycksfallsutvecklingen utvärdera de reformer som vidtagits i fråga om rattfylleribrottet och påföljdssystemet under 1990-talet och särskilt analysera hur bestämmelser om påföljdsval och frågor om vårdbehov har tillämpats och behandlats,
• utvärdera reformernas effekt på trafiksäkerhetsområdet,
• analysera om det undantag som finns för receptutskrivna narkotikaklassade läkemedel är lämpligt avgränsat samt
• peka på de behov av reformer som utvärderingen och analyserna kan påvisa.

Utredaren skall vidare

• utvärdera hur bestämmelserna om vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom har tillämpats när brotten begåtts i samband med rattfylleri och överväga om det finns några reformbehov.

Därutöver skall utredaren

• undersöka om det behövs ytterligare åtgärder för att stödja brottsoffer samt överväga på vilket sätt brottsoffrens erfarenheter kan tas till vara i arbetet mot rattfylleribrottslighet.

Utredaren skall även

• kartlägga frågan om s.k. eftersupning och bedöma om det finns behov av några lagstiftningsreformer eller andra åtgärder,
• med beaktande av de skäl som ligger till grund för hälso- och sjukvårdssekretessen överväga om möjligheterna för polisen att ta och ta del av blodprov för att utreda misstänkta rattfylleribrott skall utvidgas och med anledning av detta även överväga det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken.
• med beaktande av de skäl som ligger till grund för hälso- och sjukvårdssekretessen samt socialtjänstsekretessen överväga om det finns anledning att införa en sekretessbrytande bestämmelse som tar sikte på förhindrande av förestående eller pågående rattfylleribrott och i den mån rattfylleribrott hinner begås innan polisen hinner fram även överväga det s.k. frågeförbudet i 36 kap. 5 § rättegångsbalken.

Utredaren skall dessutom

• med beaktande av Sjöfylleriutredningens betänkande och vad som i övrigt bör tillföras för ett ställningstagande överväga om en promillegräns för sjöfylleri som inte är grovt bör införas, föreslå hur en sådan gräns i så fall skall utformas och avgränsas samt utifrån detta även ta ställning till och lämna förslag om polisens och Kustbevakningens möjligheter att ta rutinmässiga alkoholutandningsprov. Utredaren skall vidare överväga andra metoder för att förbättra sjösäkerheten genom att minska antalet alkoholrelaterade olyckor till sjöss.

Utredaren skall slutligen

• studera projekt inom EU och i Norden gällande rattfylleri och sjöfylleri samt utländsk rätt i den mån det behövs.

Utredaren skall inte lägga generella förslag till förändringar av påföljdssystemet men är oförhindrad att lägga fram förslag till enskilda förbättringar eller förändringar inom ramen för det nuvarande systemet. I så fall skall fullständiga lagförslag utarbetas. Även i övrigt skall fullständiga lagförslag utarbetas då reformer föreslås. Det står också utredaren fritt att ta upp andra frågor inom ramen för uppdraget som aktualiseras under utredningsarbetet.

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, särskilt Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren, Vägverket, Kriminalvårdsstyrelsen, Brottsförebyggande rådet, Rättsmedicinalverket, Socialstyrelsen, Kustbevakningen och Sjöfartsverket.

Som anges ovan har det inom Regeringskansliet initierats ett arbete med att utvärdera och se över påföljdssystemet. Utredaren skall hålla sig underrättad om detta arbete.

En parlamentariskt sammansatt utredning, Kriminalvårdskommittén, arbetar för närvarande med förslag till en ny kriminalvårdslag, som skall reglera verkställigheten av samtliga kriminalvårdspåföljder (dir. 2002:90, En ny kriminalvårdslag). Ungdomsbrottsutredningen gör en översyn av påföljdssystemet för unga lagöverträdare (dir. 2002:95, Översyn av det allmännas ingripanden vid ungdomsbrott). Utredaren skall hålla sig underrättad om och samråda med dessa utredningar.

Förslagets konsekvenser skall redovisas enligt vad som anges i 14 och 15 §§kommittéförordningen (1998:1474). Särskild vikt skall läggas vid att redovisa förslag till finansiering i de delar utredningens förslag innebär ökade kostnader eller minskade intäkter för det allmänna och vid att redovisa förslagens betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet samt för sysselsättning och service i olika delar av landet.

Uppdraget skall slutredovisas senast den 16 december 2005. Frågorna om drograttfylleri, bevissäkring i form av utvidgade möjligheter för polisen att ta och ta del av blodprov, sekretessbrytande regel för hälso- och sjukvården och socialtjänsten samt om sjöfylleri är av sådan beskaffenhet att de kan, om utredaren bedömer det lämpligt, särredovisas i ett delbetänkande senast den 17 december 2004.

(Justitiedepartementet)