Beslut vid regeringssammanträde den 17 februari 2005

Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas med uppdrag att göra en översyn av lagen (1988:609) om målsägandebiträde. Utredaren skall se över lagens tillämpningsområde och se hur lagen används i förhållande till dess intentioner - att ge målsägande med störst behov av juridisk hjälp och stöd rätt till biträde under rättsprocessen. Utredaren skall även se över om det finns behov av att tydliggöra målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter dels i förhållande till målsägandens behov, dels i förhållande till och andra aktörers roller såsom åklagarens, stödperson enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken (RB) och särskild företrädare för barn. I uppdraget ingår även att se över den lagtekniska och språkliga utformningen.

Bakgrund

Frågan om målsägandens behov av biträde i samband med förundersökning och rättegång kom i fokus då de omfattande ändringarna av brottsbalkens regler om sexualbrott trädde i kraft 1984 (se prop. 1983/84:105, bet. 1983/84:JuU25, rskr. 1983/84:332). I detta lagstiftningsärende infördes en möjlighet för målsägande att åtföljas av en stödperson enligt 20 kap 15 § RB. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett personligt stöd åt målsägande.

I samband med det nyss nämnda lagstiftningsärendet påpekades från flera håll att det inte var tillräckligt med ett personligt stöd åt målsägande utan att det många gånger också fanns behov av juridiskt stöd under den rättsliga processen. Regeringen gav då Rättshjälpskommittén (dir. 1984:43) i uppdrag att ta upp frågan om formerna för en utvidgad rättshjälp för i första hand kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra våldsbrott. Resultatet av kommitténs arbete redovisades i betänkandet Målsägandebiträde (SOU 1986:49). Förslagen i detta betänkande ledde slutligen till att lagen om målsägandebiträde kunde träda i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:107, JuU 1987/88:33, rskr. 1987/318).

Genom lagen gavs målsägande möjlighet att på statens bekostnad få ett eget juridiskt biträde - ett målsägandebiträde - vid förundersökning och rättegång om vissa typer av brott. Från början var rätten till målsägandebiträde i första hand tänkt för målsägande som blev utsatta för grövre sexuella övergrepp. Lagens tillämpningsområde har därefter utvidgats vid flera tillfällen och i dag kan i princip alla brott där fängelse finns med på straffskalan medföra att målsägande har möjlighet att få ett målsägandebiträde (se prop. 1989/90:158, bet. 1990/91:JuU4, rskr. 1990/91:16, prop. 1993/94:26, bet. 1993/94:JuU12, rskr. 1993/94:124, prop. 2000/01:79, bet. 2000/01:JuU20, rskr. 2000/01:205).

Lagen om målsägandebiträde är konstruerad så att det vid olika typer av brott krävs olika starka skäl för att ett målsägandebiträde skall kunna förordnas. Det krävs således att domstolen i varje enskilt fall gör en prövning av målsägandens behov av ett biträde. För att säkerställa att lagen tillämpas i enlighet med dess intentioner finns det ett behov av att se över vilka faktorer som påverkar behovsbedömningen i enskilda fall.

Enligt lagen skall ett målsägandebiträde förordnas när förundersökningen har inletts. I de allra flesta fall förordnas ett målsägandebiträde efter en begäran från målsägande. En viktig förutsättning för ett förordnande är därför att målsägande får information om denna möjlighet. Sådan information skall ges till målsägande redan under förundersökningen (se 13 a § förundersökningskungörelsen [1947:948]). Här finns ett behov av att kartlägga i vilken utsträckning målsägande får denna information under förundersökningen.

En uppgift för målsägandebiträdet är att lämna personligt och kurativt stöd till sin klient. Denna uppgift har även en stödperson enligt 20 kap 15 § RB. En annan uppgift för målsägandebiträdet är att hjälpa målsägande med en eventuell skadeståndstalan. Denna skyldighet har även åklagaren, som på begäran av målsägande är skyldig att förbereda och utföra målsägandens talan om skadestånd (se 22 kap. 2 § RB). Målsägandebiträdets uppgift att föra talan om skadestånd kvarstår även om skadeståndstalan avskiljs från brottmålet för att handläggas som ett tvistemål. Genom att målsägandebiträdets arbetsuppgifter delvis sammanfaller med vad åklagaren och en stödperson förväntas utföra finns det utrymme för att det uppstår oklarheter om vem som i det enskilda fallet skall ansvara för en viss arbetsuppgift. Det finns därför anledning att se över målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter så att dessa blir tydliga i förhållande till de andra aktörerna.

Till målsägandebiträde kan advokat, biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget förordnas. Användningen av målsägandebiträden i rättsprocessen har blivit större än förväntat och antalet förordnanden som målsägandebiträde har ökat kraftigt under de senaste åren (se Riksrevisionsverket RRV-2001:30 Varför blev det dyrare?). För vissa målsägande kan behovet av stöd och hjälp variera under rättsprocessen. Inledningsvis kan målsägandens behov av att förstå hur rättsprocessen går till vara större än det personliga stödet. Vid huvudförhandlingen kan situationen vara den omvända. I dessa fall kan den bästa lösningen för målsägande vara att ett målsägandebiträde förordnas i ett tidigt skede av rättsprocessen för att öka målsägandens förståelse och kunskap om vad rättsprocessen kommer att innebära. Vid huvudförhandlingen kan målsägande i stället åtföljas av en stödperson. Målsägandens behov av juridisk hjälp vid huvudförhandlingen bör många gånger kunna tillgodoses genom åklagarens försorg. För att säkerställa att målsägandebiträden används i de fall där målsägande har störst behov av juridiskt biträde och stöd är det viktigt att biträdenas roller och arbetsuppgifter tydliggörs och renodlas. På så sätt kan det förväntas bli enklare för de aktörer som kommer i kontakt med målsägande under rättsprocessen att erbjuda adekvat hjälp. Det finns därför anledning att överväga om målsägandebiträdesinstitutet används på det sätt som var avsett vid lagens tillkomst - att ge målsägande med störst behov av juridisk hjälp och stöd rätt till biträde under rättsprocessen.

I vissa fall när barn misstänks vara utsatta för brott av en vårdnadshavare eller en person som är närstående till vårdnadshavaren finns det möjlighet att förordna en särskild företrädare för barnet. Denna möjlighet har införts genom lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn som trädde i kraft den 1 januari 2000 (prop. 1998/99:133, bet. 1999/2000:JuU2, rskr. 1999/2000:49). I samband med tillkomsten av lagen om särskild företrädare för barn uttalades i förarbetena att uppgifterna för den särskilde företrädaren skiljer sig i ett avgörande hänseende från målsägandebiträdets uppgifter. Ett målsägandebiträde har ingen möjlighet att verka på egen hand utan fullmakt från huvudmannen (jfr 4 § fjärde stycket lagen om målsägandebiträde och 12 kap. 22 § RB). En särskild företrädare för barn övertar däremot vårdnadshavarens befogenheter att ta till vara barnets rätt under förundersökningen och rättegången. I praktiken utför dock den särskilde företrädaren delvis samma arbetsuppgifter som ett målsägandebiträde. Det finns således även i förhållande till en särskild företrädare för barn behov av att målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter blir tydliga.

I samband med den senaste ändringen av lagen om målsägandebiträde var frågan om efterlevandes rätt till målsägandebiträde föremål för regeringens bedömning. Det ansågs då inte aktuellt att utvidga rätten till målsägandebiträde för någon som inte är att anse som målsägande (se prop. 2000/01:79 s. 42 f). Möjligheten för efterlevande att få skadestånd regleras i skadeståndslagen (1972:207). Om en personskada har lett till döden skall ersättning betalas utöver för, begravningskostnader m.m. och förlust av underhåll, för personskada som till följd av dödsfallet vållats någon som stod den avlidne särskilt nära (5 kap. 2 §). Härmed avses framför allt psykisk chock eller andra psykiska besvär (se prop. 2000/01:68 s. 70 f.). Berättigade till ersättning för sådan skada är i första hand den som var med i samma etablerade hushållsgemenskap som den avlidne (make, maka, registrerad partner, sambo, barn och föräldrar). Utformningen av 5 kap. 2 § skadeståndslagen medför att kretsen av efterlevande som är skadeståndsberättigade numera är enklare att identifiera. Härigenom finns det inte längre något behov av att överväga om efterlevande som inte är att anse som målsägande skall ges möjlighet till målsägandebiträde. Dessutom har regeringen nyligen tillkallat en utredare som bl.a. skall överväga vilket behov efterlevande i vissa fall kan antas ha av rättsligt biträde (dir. 2004:180).

Regeringen har vid olika tillfällen uttalat ett behov av en översyn av målsägandebiträdesinstitutet. Mot denna bakgrund och då lagen nu har varit i kraft i drygt 15 år och vid flera tillfällen ändrats finns det anledning att göra en samlad översyn för att säkerställa att lagen är utformad på ett ändamålsenligt och tydligt sätt.

Utredaren skall belysa hur lagen om målsägandebiträde tillämpas. En särskild fråga för utredaren att utreda är i vilka fall målsägandebiträde förordnas respektive i vilka fall ett sådant förordnande inte meddelas. Utredaren skall särskilt redogöra för vilka faktorer som påverkar bedömningen av målsägandens behov av biträde i olika fall. Det är även av intresse att utredaren belyser vid vilken tidpunkt under rättsprocessen ett målsägandebiträde förordnas. I detta sammanhang skall utredaren kartlägga på vilket sätt, och i vilken utsträckning, åklagare och polis fullgör sin informationsskyldighet enligt 13 a § förundersökningskungörelsen.

Utredaren skall se över målsägandebiträdets roll och arbetsuppgifter dels i förhållande till målsägandens behov, dels i förhållande till den roll och de arbetsuppgifter som åklagaren, stödperson enligt 20 kap 15 § RB och särskild företrädare för barn, har i rättsprocessen. För det fall det finns oklarheter mellan de olika aktörernas roller och arbetsuppgifter, som i praktiken innebär att målsägande inte får det stöd eller den hjälp som lagstiftaren har avsett eller att flera aktörer utför samma arbete, skall utredaren lämna förslag till förbättringar. Här skall utredaren föreslå förändringar som syftar till att målsägandebiträdets juridiska roll kan renodlas. I detta sammanhang är det av intresse att utredaren klargör i vilken utsträckning målsägandens skadeståndstalan avskiljs från brottmålet för att handläggas som ett tvistemål i de fall ett målsägandebiträde har förordnats. Utredaren skall även överväga om det kan vara lämpligt att införa en möjlighet att precisera omfattningen av ett uppdrag som målsägandebiträde.

I uppdraget ingår även att studera och beskriva vilka lösningar som andra jämförbara länder har valt med målsägandebiträden eller andra liknande lösningar med juridiskt biträde för målsägande.

Slutligen skall utredaren se över den lagtekniska och språkliga utformningen av lagen. Syftet är att lagen skall vara ändamålsenligt och tydligt utformad så att tillämpningen inte försvåras. Utredaren skall överväga om lagtexten behöver ändras för att kravet på en särskild bedömning av målsägandens behov skall bli tydligare. Utredaren skall lägga fram fullständiga författningsförslag och även lägga fram andra förslag på förändringar som uppdraget kan ge anledning till. En utgångspunkt för utredaren är att lagens tillämpningsområde inte skall utvidgas. I uppdraget ingår inte att föreslå några förändringar av målsägandebegreppet som finns i 20 kap. 8 § RB.

Utredaren skall samverka med Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Domstolsverket, andra berörda myndigheter och Sveriges Advokatsamfund.

Uppdraget skall redovisas senast den 31 december 2006.

(Justitiedepartementet)