Dir. 2022:49

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster

Kommittédirektiv

Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster Beslut vid regeringssammanträde den 2 juni 2022

Sammanfattning

Inom kort förväntas EU besluta om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG (Digtial Service Act - DSA). En särskild utredare ska föreslå dels vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken av dessa som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning, dels nödvändiga ändringar och kompletteringar av svensk rätt.

Utredaren ska dessutom bl.a.

tvistlösning som inte är en domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen,

området för förordningens bestämmelser om förelägganden, analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen samt lämna nödvändiga författningsförslag,

kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag, och

2 (10)

bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.

Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster, ska redovisas senast den 30 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.

EU-förordningen

Förslaget till DSA presenterades i december 2020 i ett lagstiftningspaket där också förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om öppna och rättvisa marknader inom den digitala sektorn (rättsakten om digitala marknader) ingår. Regleringarna syftar till att förbättra konkurrensvillkoren på den digitala marknaden och stärka användarnas intressen vid nyttjande av digitala tjänster.

DSA syftar till att skapa en inre marknad för digitala tjänster genom att harmonisera reglerna för tillhandahållandet av förmedlingstjänster. Förslaget innefattar regler om förfarandet för hantering av innehåll som förekommer i dessa tjänster, motivering av beslut avseende sådant innehåll, överklagandemekanismer, transparens och informationsutbyte mellan medlemsstater. Det innefattar vidare regler om tillsyn och sanktioner för att säkerställa tillämpningen av reglerna.

DSA är tänkt att utgöra en ramlag i förhållande till annan unionslagstiftning och nationell lagstiftning. DSA lägger därför inte fast några befogenheter för nationella myndigheter att utfärda exempelvis förelägganden om borttagande av visst olagligt innehåll. DSA innehåller inte heller någon reglering om ett sådant föreläggandes territoriella effekt och ger inte heller någon grund för gränsöverskridande verkställighetsåtgärder. Inte heller definieras det i DSA vad som ska utgöra olagligt innehåll, utan det överlämnas till annan unionslagstiftning och nationell rätt. Däremot läggs det i DSA fast grundläggande procedurkrav och formella krav för de åtgärder som vidtas mot olagligt innehåll.

För leverantörer av förmedlingstjänster innebär förordningen bl.a. krav på att ha en kontaktpunkt och en rättslig företrädare inom unionen, tillhandahålla ett system för anmälan av påstått olagligt innehåll och interna

3 (10)

klagomålsmekanismer. Förordningen innehåller också ett regelverk för utformningen och hanteringen av förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information som rättsliga och administrativa myndigheter riktar mot förmedlingstjänster. Förordningen ställer upp vissa krav som avser samtliga förmedlingstjänster, särskilda krav för onlineplattformar och onlinemarknadsplatser samt ytterligare skyldigheter för mycket stora onlineplattformar och mycket stora sökmotorer.

Varje medlemsstat är vidare skyldig att utse en samordnare för digitala tjänster. Samordnaren ska bland annat ansvara för ett gränsöverskridande samarbete för vissa delar av tillsynen och för hanteringen av klagomål från användare.

Förordningen kommer att vara direkt tillämplig i medlemsstaterna men kommer både att möjliggöra och förutsätta kompletterande nationella bestämmelser. Förordningen kommer sannolikt att träda i kraft under tidig höst 2022 och börja tillämpas vid den tidpunkt som infaller senast, antingen 15 månader efter ikraftträdandet eller 1 januari 2024.

Olagligt innehåll på internet

Det pågår för närvarande en rättslig utveckling på EU-nivå som rör digitala tjänster och avlägsnande av olagligt innehåll på internet. Det handlar om ett flertal befintliga och kommande rättsakter som lägger fast dels befogenheter för nationella myndigheter att agera mot olagligt innehåll, dels krav på förmedlingstjänster och värdtjänster. Den 7 juni 2022 börjar exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCOförordningen) att tillämpas och under våren 2022 har kommissionen presenterat ett förslag till förordning om att förebygga och bekämpa sexualbrott mot barn online. DSA innehåller bestämmelser som i vissa avseenden kommer att gälla tillsammans med de mer specifika bestämmelserna i övriga rättsakter.

I likhet med DSA innehåller TCO-förordningen ett krav på att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter. Även kommande förordningar förväntas innefatta ett sådant krav. För TCOförordningens del har regeringen beslutat att utse Polismyndigheten till behörig myndighet.

4 (10)

Den nuvarande svenska regleringen

DSA innehåller bestämmelser om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa bestämmelser ersätter bestämmelserna om tjänstelevererande mellanhänders ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”), i fortsättningen kallat e-handelsdirektivet. Bestämmelserna i e-handelsdirektivet som ersätts av DSA upphävs. Ehandelsdirektivet har i svensk rätt huvudsakligen genomförts i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, den s.k. e-handelslagen, se propositionen Lag om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, m.m. (prop. 2001/02:150). Ehandelslagens bestämmelser om ansvar för mellanhänder innebär en viss ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer som bara överför eller lagrar information som lämnats av andra. Sådana leverantörer får inte på grund av innehållet i informationen bli skyldiga att ersätta skada eller betala sanktionsavgift. Detta förutsätter dock bl.a. att leverantören inte väljer ut eller ändrar informationen. Leverantörer får vidare endast dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen om brottet begåtts uppsåtligen.

Leverantörer av förmedlingstjänster förmedlar inte sällan innehåll via en webbplats eller applikation. Som huvudregel endast vidareförmedlar de innehåll, ofta s.k. användargenererat innehåll. Någon möjlighet för svenska myndigheter att stänga ned eller kräva nedstängning av en webbplats finns inte. På vissa specifika områden finns det möjligheter att utfärda förelägganden eller order om att innehåll ska tas bort eller på annat sätt ska göras otillgängligt. Rättsligt stöd att utfärda förelägganden till förmedlingstjänster att plocka bort terrorisminnehåll finns i TCOförordningen. I den immaterialrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser om vitesförelägganden och informationsförelägganden. Med stöd av dessa bestämmelser kan t.ex. en internetoperatör bli skyldig att blockera sina användares tillgång till sajter med intrångsgörande material, eller förpliktigas att ge rättighetshavare uppgifter om vem som står bakom en viss ip-adress som misstänks ha begått ett intrång på nätet.

Innehåll på internet faller i princip utanför yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Det finns dock undantag. Grundlagsskyddet gäller till exempel för uttalanden som publiceras på webbplatser som har så kallat

5 (10)

utgivningsbevis. Skyddet enligt yttrandefrihetsgrundlagen innebär bland annat att myndigheter eller andra allmänna organ inte får förhandsgranska publicering av innehåll på webbplatser. Eventuella ingripanden får endast göras mot offentliggöranden i efterhand. Ansvar för innehållet i en publicering kan komma i fråga endast för vissa uppräknade brott i yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat ett antal brott mot rikets säkerhet. Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på principen om ensamansvar. Ansvaret för innehållet på en grundlagsskyddad webbplats ligger i första hand på utgivaren.

Ingripanden med anledning av innehållet i en publicering som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen får endast ske på det sätt som anges i grundlagen. Det finns dock undantag från tillämpningsområdet som avgränsas genom materiella krav. Det gäller till exempel vissa typer av kommersiella annonser, upphovsrätt och barnpornografi. Vidare har ändamålstolkningar av yttrandefrihetsgrundlagens syfte medfört vissa ytterligare undantag. Renodlade kommersiella reklambudskap, förfalskningar eller olovlig användning av varumärken kan med stöd av en sådan tolkning falla utanför grundlagens tillämpningsområde.

Yttrandefriheten och informationsfriheten är vidare grundlägggande fri- och rättigheter som var och en är tillförsäkrad gentemot det allmänna enligt regeringsformen. Begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt regeringsformen göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Den får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. För yttrandefriheten och informationsfriheten gäller dessutom särskilda begränsningsändamål. Dessa fri- och rättigheter får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott och i övrigt endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.

6 (10)

Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) gäller för elektroniska anslagstavlor, det vill säga tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden. Lagen föreskriver en skyldighet för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att ta bort vissa meddelanden från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet. En förutsättning för detta är att meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bl.a. bestämmelserna om olaga hot, olaga integritetsintrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott eller olaga våldsskildring i brottsbalken. Skyldigheten gäller också om det är uppenbart att användaren genom att sända in meddelandet har gjort intrång i upphovsrätt eller i en rättighet som skyddas genom en föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska tillhandahållaren ha en sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot dessa bestämmelser kan dömas till böter eller fängelse. Något ansvar enligt lagen blir dock inte aktuellt om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt bl.a. brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Lagen gäller inte för sådana tjänster som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen.

Uppdraget