AD 1993 nr 131

Den 1 september 1988 överlät SSAB Svenskt Stål AB dotterbolaget SSAB Profiler AB (Profilbolaget) med verksamhet i Borlänge och Luleå till Ovako Steel AB. I samband därmed träffades mellan bolaget i SSAB- koncernen och där företrädda arbetstagarorganisationer kollektiva överenskommelser om villkor som skulle gälla för de arbetstagare som vid överlåtelsen övergick från moderbolagsanställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar inom Ovako-koncernen, nämligen hos det överlåtna Profilbolaget. I överenskommelserna intogs bl.a. bestämmelser om en återanställningsgaranti eller återanställningsrätt (här kallade återanställningsgarantin eller återanställningsgarantierna) under en tid av fyra är för de arbetstagare som sålunda lämnade sina anställningar inom SSAB-koncernen. - År 1990 beslöt Ovako-koncernen att flytta Profilbolagets verksamhet i Borlänge till Luleå. Flyttningen var genomförd i juni 1991. Sedan Profilbolaget därefter på grund av ekonomiska problem ställts inför nedläggningshot avyttrade Ovako- koncernen i början av år 1992 Profilbolaget och hela dess verksamhet för rekonstruktion. Med anledning av dessa händelser påfordrade först arbetstagare hos Profilbolaget i Borlänge och senare även arbetstagare hos bolaget i Luleå återanställning hos SSAB med åberopande av återanställningsgarantierna. Deras rätt till återanställning bestreds från SSAB s sida under påstående bl.a. att återanställningsgarantierna inte avsåg situationer av arbetsbrist hos Profilbolaget och dessutom förutsatte att det finns lediga befattningar hos SSAB. - I tvister om tolkning av återanställningsgarantierna i två av de kollektiva överenskommelserna finner arbetsdomstolen att SSAB genom återanställningsgarantierna får anses ha åtagit sig en, förpliktelse att återanställa sådana arbetstagare, som vid överlåtelsen av Profilbolaget övergick från anställningar hos SSAB till anställningar hos Profilbolaget och som därmed omfattas av garantierna, även för fäll av arbetsbrist hos Profilbolaget och oavsett huruvida det hos SSAB finns lediga befattningar eller inte. - En invändning från SSAB:s sida om att återanställningsgarantierna med denna innebörd skulle vara att anse som stridande mot anställningsskyddslagen - därför att följden av garantierna skulle kunna bli att SSAB efter en återanställning av ifrågavarande arbetstagare nödgas vidta uppsägningar på grund av arbetsbrist, varvid de återanställda i kraft av lång tidigare anställningstid hos SSAB skulle vid bestämmande av turordning för sådana uppsägningar i mänga fall slå ut andra arbetstagare hos SSAB - har inte godtagits. - Inte heller har godtagits en invändning från SSAB:s sida om att återanställningsgarantierna, tolkade i enlighet med det tidigare anförda, skulle utgöra ett med hänsyn såväl tillsitt innehåll som till efter överenskommelsen inträffade, förhållanden oskäligt avtalsvillkor och därför skall lämnas utan avseende med stöd av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen. - Beträffande en av de aktuella arbetstagarna fråga huruvida denne skall anses ha avstått från eller förverkat sin rätt enligt återanställningsgarantin genom. att han, efter det att han begärt återanställning hos SSAB, tagit anställning hos en annan arbetsgivare. - Genom domen förpliktas vissa bolag tillhörande SSAB-koncernen dels att omedelbart anställa de arbetstagare för vilka yrkande därom framställts (i Borlänge tre tjänstemän och i Luleå 206 arbetare och tjänstemän), dels att till arbetstagare för vilka yrkande därom framställts utge ekonomiskt skadestånd (i Borlänge, f yra tjänstemän och i Luleå 206 arbetare och tjänstemärr), dels att så väl till arbetstagare (i Borlänge fem tjänstemän och i Luleå 514 arbetare och tjänstemän) som till fackliga organisationer vilka på arbetstagarsidan är parter i de omtvistade kollektiva överenskommelserna utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Yrkandet om allmänt skadestånd till en av de nämnda fackliga organisationerna avslås dock. Med hänsyn till omständigheterna bestäms storleken av de allmänna skadestånden till betydligt lägre belopp än som yrkats.

Svenska Industritjänstemannaförbundets tjänstemannaklubb vid SSAB Tunnplåt Aktiebolag i Borlänge

mot

SSAB Tunnplåt Aktiebolag i Borlänge

mot

Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt Aktiebolag i Borlänge

samt

Svenska Industritjänstemannaförbundets tjänstemannaklubb, Sveriges Arbetsledareförbunds arbetsledarklubb och Svenska Metallindustriarbetareförbundets verkstadsklubb, samtliga vid SSAB i Luleå

mot

SSAB Svenskt Stål Aktiebolag, SSAB Tunnplåt Aktiebolag, Stålpartner Aktiebolag och Plannja Aktiebolag, samtliga i Luleå.

7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd; 36 § avtalslagen (1915:218)

Om SSAB-koncernen

SSAB Svenskt Stål AB bildades år 1978 genom sammanslagning av Domnarvets Järnverk i Borlänge, Norrbottens Järnverk i Luleå och Oxelösunds Järnverk i Oxelösund. Under de därpå närmast följande åren blev den samlade verksamheten föremål för en omstrukturering. Denna inriktades i första rummet på att de olika produktionsställena huvudsakligen skulle koncentrera sig på var sin produkt. I Borlänge kom att tillverkas tunnplåt och armeringstråd, i Luleå stålprofiler och i Oxelösund grovplåt. Därjämte framställdes i Borlänge skrotbaserat stål samt i Luleå och Oxelösund malmbaserat stål. När stålpriserna sjönk år 1986 fann man inom SSAB Svenskt Stål AB att omstruktureringen borde fortsättas. En del nya aktieägare kom in i bolaget, varjämte detta fick ny styrelse och ny ledning i övrigt. Under åren 1987-1989 genomfördes en ny strukturplan för bolagets stålrörelse. Omstruktureringen innebar nu en koncentration på ett fåtal produkter, främst tunnplåt och grovplåt (platta produkter). Den skrotbaserade ståltillverkningen i Borlänge upphörde men den malmbaserade i Luleå och Oxelösund bibehölls med oförändrad sammanlagd kapacitet. För att få ett gott utnyttjande av kapaciteten för ståltillverkning i Luleå behöll man viss stödjande tillverkning av grova långa profiler som ett komplement till tillverkningen av stål och platta produkter.

I samband med denna senare omstrukturering delades den dittills divisionaliserade stålrörelsen den 1 januari 1988 upp på tre dotterbolag till SSAB Svenskt Stål AB. Av dessa fortsatte SSAB Oxelösund AB med tillverkning av stål och grovplåt. Till SSAB Tunnplåt AB fördes ståltillverkningen i Luleå och valsverket för tunnplåt i Borlänge. Till SSAB Profiler AB (Profilbolaget) - som är av centralt intresse i målen - fördes valsverket i Luleå för den stödjande tillverkningen av vissa långa produkter och det s.k. rälsverket i Borlänge.

Vid samma tid bildades även en del andra dotterbolag till SSAB Svenskt Stål AB, däribland Plannja AB för vidareförädling samt SSAB Administration i Luleå AB, numera namnändrat till Stålpartner AB. Olika SSAB-bolag nämns i det följande, där annat inte påkallas av sammanhanget, under beteckningen SSAB.

Vid årsskiftet 1987/88 sysselsatte SSAB i Borlänge (SSAB Tunnplåt AB och SSAB Profiler AB) ca 2700 arbetare och ca 1050 tjänstemän. Vid samma tid sysselsatte SSAB i Luleå (SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, SSAB Profiler AB, Plannja AB och SSAB Administration i Luleå AB) ca 2 700 arbetare och ca 960 tjänstemän.

Kort bakgrund till tvisterna

Såvitt i målen är aktuellt har SSAB-koncernen tillämpat moderbolagsanställningar. Arbetare och tjänstemän har alltså varit anställda hos moderbolaget SSAB Svenskt Stål AB och endast varit placerade i olika dotterbolags verksamheter.

Den 1 september 1988 överlät SSAB Svenskt Stål AB dotterbolaget SSAB Profiler AB (Profilbolaget) med verksamhet i Borlänge och Luleå till Ovako Steel AB, l samband därmed träffades mellan bolag i SSAB-koncernen och där företrädda arbetstagarorganisationer kollektiva överenskommelser om villkor som skulle gälla för de arbetstagare som vid överlåtelsen övergick från sina moderbolagsanställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar inom Ovako-koncernen, nämligen hos det överlåtna Profilbolaget. I överenskommelserna intogs bl.a. bestämmelser om återanställningsgaranti eller återanställningsrätt under viss tid för de arbetstagare som sålunda lämnade sina anställningar inom SSAB-koncernen.

År 1990 beslöt Ovako-koncernen att flytta Profilbolagets verksamhet i Borlänge till Luleå. Flyttningen var genomförd i juni 1991. Sedan Profilbolaget därefter på grund av ekonomiska problem ställts inför nedläggningshot avyttrade Ovako-koncernen i maj 1992 bolaget och hela dess verksamhet för rekonstruktion. Med anledning av dessa händelser har först arbetstagare hos Profilbolaget i Borlänge och senare även arbetstagare hos bolaget i Luleå påfordrat återanställning hos SSAB- koncernen. Deras rätt till återanställning har bestritts från SSAB- koncernens sida, vilket efter delvis resultatlösa tvisteförhandlingar har lett till att arbetstagarparterna i målen har väckt talan vid arbetsdomstolen.

SSAB:s SmeBox-affär vid årsskiftet 1987/88

Vid årsskiftet 1987/88-d.v.s. knappt ett är före försäljningen den 1 september 1988 av SSAB Profiler AB till Ovako-koncernen - överlät SSAB sina armeringsmanufakturenheter i Luleå och Borlänge till Smedjebacken Boxholms Stål AB (SmeBox). Arbetstagare vid dessa enheter övergick därvid från anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos SmeBox. Inför dessa övergångar träffade SSAB och arbetstagarorganisationerna vid koncernen vissa överenskommelser om villkor vid övergångarna. Dessa överenskommelser är inte omedelbart föremål för tvisterna i målen, men de måste likväl redovisas för sammanhangets skull.

SSAB i Borlänge och Svenska Metallindustriarbetareförbundets verkstadsklubb i Borlänge (Metall-klubben i Borlänge; kallas även Järnbruksklubben eller JU) träffade sålunda den 18 december 1987 den överenskommelse som framgår av ett förhandlingsprotokoll med bl.a. följande innehåll.

---------------------------------------------------------------------------

ANSTÄLLNINGSVILLKOR VID ÖVERGÅNG TILL SMEBOX

Företagets representanter Personalens representanter

Ordförande U.M. Jbk T.A.

B.I

O.O

Dagens förhandling gäller anställningsvillkor för kollektivanställda som blir berörda av SmeBox övertagande av Armeringsmanufaktur från SSAB Domnarvet.

2 - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vid genomgången lämnades följande förtydliganden och svar (rubriker enligt Jbk's lista):

2.8.11 12 månaders återanställningsgaranti

T.A. motiverar återanställningsgarantin med att medlemmarna f n ej känner till vad SmeBox står för.

M. förklarar sig beredd att tillstyrka en återanställningsgaranti under 6 månader.

O. ser detta som en viktig psykologisk fråga och föreslår att man vid information till personalen klargör att man skall påtala återanställningsrätten inom 6 månader, men i speciella fall ska möjlighet finnas att återkomma inom 12 månader.

M. accepterar detta.

2.10 Anställningstid vid Do medföljer till SmeBox SmeBox: Accepteras.

2.11 Driftsgaranti minst t o m 1991 SmeBox uttalar följande:

SmeBox åtar sig att under en period av fyra år från Tillträdesdagen i Borlänge respektive Luleå driva Rörelsen huvudsakligen i oförändrad omfattning. Om ändrade marknadsförhållanden framtvingar en begränsning av SmeBox armeringsmanufakturrörelse, skall detta inte ske ensidigt i Borlänge.

I. förklarar sig nöjd med detta uttalande,

---------------------------------------------------------------------------

Samma dag, den 18 december 1987, träffade SSAB i Borlänge och Svenska Industritjänstemannaförbundets tjänstemannaklubb i Borlänge (SIF-klubben i Borlänge) jämte Sveriges Arbetsledareförbunds arbetsledarklubb i Borlänge (SALF-klubben i Borlänge) den överenskommelse i anledning av SmeBox-affären som framgår av ett förhandlingsprotokoll med bl.a. följande innehåll (de båda klubbarna kallas i protokollet PTK).

---------------------------------------------------------------------------

PROTOKOLL FRÅN FÖRHANDLING MED PTK

Ärende. Anställningsvillkor för de tjänstemän, som övergår till SmeBox.

Följande överenskommelse har träffats:

1. Återanställningsgaranti till Domnarvet

Garanti under 6 månader förutsatt godtagbara skäl.

2. Förtur vid externrekrytering till Domnarvet Förtur t o m 1989-06-30 förutsatt kompetens

4 Anställningstid

Anställningstid i SSAB "tas med" till SmeBox.

13. Förtur till lediga jobb inom Armeringsmanufaktur för övriga Domnarvstjänstemän

Gäller t o m 1989-06-30 förutsatt lika kompetens. Annonsering av vakanserna kommer att ske i "I själva verket".

---------------------------------------------------------------------------

I Luleå ägde förhandlingarna avseende SmeBox-affären rum den 21 december 1987 mellan SSAB och Metall-, SIF- och SALF-klubbarna i Luleå. Protokollet från dessa förhandlingar innehåller bl.a. följande.

---------------------------------------------------------------------------

PROTOKOLL, FRÅN MBL-FÖRHANDLINGAR MELLAN SVENSKT STAL LULEÅ OCH DE FACKLIGA ORGANISATIONERNA METALL, SIF OCH SALF I LULEÅ

§ 1 MBL-förhandlingen gällde SMEBOX övertagande av Armeringsmanufaktur inom division Specialprodukter,

2 Bakgrund

En principöverenskommelse har träffats mellan SSAB och SMEBOX om att övertagande av manufakturering och tillverkning av armeringsjärn skall ske av SMEBOX.

SMEBOX erbjuder samtliga anställda att övergå till dem med bibehållande av allmänna anställningsvillkor och anställningsförmåner.

SMEBOX informerade om principöverenskommelsen mellan SSAB-SMEBOX vad gäller--- åtagande om fortsatt drift i huvudsaklig oförändrad omfattning i minst fyra är, --

§ 3 Mot bakgrund av ovanstående genomgicks nedanstående lokala avtalstillämpningar och dess fortsatta verkan,

1. Anställningstid intjänad vid SSAB överflyttas till SMEBOX

SMEBOX ingen invändning

8. SSAB ger återanställningsrätt 6 månader d.v.s. t.o.m. 30/6 1988.

Förtur vid externrekrytering till SSAB 12 månader fr.o.m. 30/6 1988 vid lika kompetens.

---------------------------------------------------------------------------

Ovako Steel AB och dess förvärv av Profilbolaget den 1 september 1988

Ovako Steel AB bildades år 1986 genom en sammanslagning av det svenska SKF Steel AB och det finsk-svenska Ovako Oy AB. Den I september 1988 förvärvade Ovako Steel AB från SSAB samtliga aktier i Profilbolaget (SSAB Profiler AB) och därmed detta bolags verksamheter i Borlänge och Luleå. Efter förvärvet namnändrades bolaget först till Ovako Steel Profiler AB och senare till Ovako Profiler AB.

Förhandlingar och överenskommelser avseende villkor i samband med Ovako Steel AB:s förvärv av Profilbolaget

I samband med Profilbolags-affären mellan SSAB och Ovako Steel AB förekom i Borlänge och Luleå fackliga förhandlingar med hos SSAB företrädda arbetstagarorganisationer. Förhandlingarna gällde övergångsvillkor m.m. för de arbetstagare som vid tiden för affären arbetade hos Profilbolaget på de båda orterna. Som tidigare nämnts var både arbetarna och tjänstemännen anställda hos moderbolaget SSAB Svenskt Stål AB och endast placerade i Profilbolagets verksamhet. I den mån de stannade kvar i denna skulle deras anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB upphöra och i stället bli till anställningar hos det dåmera av Ovako ägda Profilbolaget.

Luleå

I Luleå ledde förhandlingarna avseende Ovako Steel AB:s förvärv av Profilbolaget till en överenskommelse den 7 oktober 1988 mellan SSAB och bl.a. Metall-, SIF- och SALF-klubbarna i Luleå. Det är denna överenskommelse som tvisterna i mål nr A 290192 gäller. Överenskommelsen, som ostridigt har karaktären av kollektivavtal, upptogs i ett förhandlingsprotokoll med bl.a. följande innehåll.

---------------------------------------------------------------------------

PROTOKOLL FRÄN MBL-FÖRHANDLINGAR MELLAN SSAB SVENSKT STAL AB OCH DE, FACKLIGA ORGANISATIONERNA METALL, SIF, SALF OCH CF VID SSAB LULEÅ SAMT METALL FRÄN SSAB BORLÄNGE

§ 1

MBL-förhandlingen gällde övergripande frågor i samband med Ovakos köp av SSAB Profiler AB.

§ 3

Efter gemensamma och enskilda överläggningar enades parterna om följande.

1 Återanställningsrätt till SSAB

Personalen som övergår till Ovako Profiler AB per den 1 september 1988 har rätt till 4 års återanställningsrätt d.v.s. t o m 1 september 1992. I och med detta är parterna överens att kollektivt överföra personalen till Ovako Profiler AB.

2 Bibehållen anställningstid

Parterna är överens att personal som övertas av Ovako Profiler AB vid återgång till SSAB fått räkna detta som obruten anställning vad gäller anställningstidens längd. Detta gäller under förutsättning att LAS regler i detta avseende är dispositiva,

3 Aktieköp

Vid en eventuell börsintroducering av SSAB är SSAB berett att ge personal som övergått till Ovako samma villkor som SSAB:s egen personal att teckna aktier och/eller andra instrument.

4 Ett avtalsområde

Facken i Luleå kräver att för Luleås del skall endast ett avtalsområde finnas.

Ovako Steel har meddelat att för deras del kan det endast bli Stål- och Metallförbundet.

Mot den bakgrunden konstaterar facken i Luleå att enda möjligheten att få ett gemensamt avtalsområde är att SSAB:s enheter i Luleå övergår till Stål- och Metallförbundet.

SSAB framhöll att frågan om arbetsgivartillhörighet inte är föremål för MBL-förhandling men meddelade att företaget har beslutat att aktivt verka för att enheterna i Luleå övergår till Stål- och Metallförbundet. Målsättningen är att övergången skall vara klar senast 1 januari 1990.

På förfrågan av Metall i Borlänge meddelade SSAB att några förändringar av arbetsgivartillhörigheten för SSAB:s enheter i Borlänge inte är aktuell med anledning av försäljningen av Profilbolaget till Ovako Steel AB.

5 Gemensamma turordningsregler

Mot bakgrund av gällande lagstiftning kan SSAB inte träffa lokal överenskommelse med Ovako om gemensamma turordningsregler vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Däremot är SSAB berett att tillsammans med Ovako söka finna alternativa lösningar om övertalighet skulle uppstå.

Utgångspunkten vid detta arbete är att om möjligt försöka bibehålla anställningstryggheten och finna lösningar som tillgodoser både företagen och de anställda.

Som exempel på åtgärd kan nämnas förtur vid nyanställning om kompetens finns eller att vederbörande med rimliga medel kan bli kompetent. Det är också möjligt med andra åtgärder t ex förtida avgång, under förutsättning av myndighetens godkännande, internutbildning.

Om arbetstagaren sägs upp p.g.a. arbetsbrist från Ovako eller SSAB Lu/Blg skall han/hon äga företrädesrätt till återanställning enligt anställningsskyddslagens regler till SSAB Lu/Blg.

6 Vanadinutvinning

Facken i Luleå aktualiserade frågan huruvida vanadinutvinningsprojektet skulle påverkas av affären.

SSAB meddelade att---finns inte f n.

Ett beslut om --- investeringsprojekt inom SSAB.

Projektet kommer att--- beslutordning inom koncernen

7 Försäljning 25 % av SSAB Administration i Luleå AB (A-bolaget) till Ovako Profiler AB

SSAB är berett---avslutas under 1988.

§ 4

MBL-förhandlingen avslutades.

---------------------------------------------------------------------------

Borlänge

I Borlänge fördes separata förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och Metallklubben i Borlänge samt mellan arbetsgivarsidan och SIF- och SALF- klubbarna i Borlänge.

Metall i Borlänge

Metall-klubben i Borlänge (Järnbruksklubben, Jbk) presenterade där vid förhandling den 28 september 1988 en "kravlista" i 17 punkter (varav en med 12 underpunkter), som innehöll bl.a. följande.

---------------------------------------------------------------------------

1 _____

8 _____

A -----

K. 4 års återanställningsgaranti

L. Internrekrytering

10, Anställningstid medföljer

15. Avtal om ömsesidigt Ovako/SSAB-ansvar vid eventuella driftsinskränkningar

---------------------------------------------------------------------------

Vid fortsatta förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och Metall-klubben i Borlänge den 13 och 28 oktober 1988, vid vilka SSAB Tunnplåt AB och Ovako Steel AB deltog på arbetsgivarsidan, träffades överenskommelse i en rad frågor. Överenskommelsen, som inte omedelbart är föremål för tvisterna i målen, upptogs i ett förhandlingsprotokoll med bl.a. följande innehåll.

---------------------------------------------------------------------------

Ärende

ANSTÄLLNINGSVILLKOR, METALL, VID ÖVERGÅNG TILL OVAKO STEEL AB

2. Förhandling 1988-10-13

2.1 Förhandlingen inleds med en genomgång av Jbk's kravlista. Under genomgången enades Ovako Steel AB (OS) och SSAB med Jbk i följande punkter: (Se även bilaga 1)

Pkt 8

8 K. SSAB/OS: Ok till 4 års återanställningsgaranti, förutsatt att en ev återgång sker under ordnade former, på sådant sätt att vakansfrågan hinner lösas och att produktionen kan upprätthållas. Normal uppsägningstid skall vara riktmärke.

8 L. SSAB/OS: Företaget stöder principen med en "fri arbetsmarknad inom orten". En smidig tillämpning förutsätter att båda företagen kan medverka vid rekryteringen.

Pkt 10

OS: Ok till att anställningstid medföljer den personal som nu går över till Ovako. Vad gäller framtida övergångar vill Ovako återkomma med ett svar.

2.2 Återstående, tidigare framförda krav diskuteras och följande besked och synpunkter lämnas:

Pkt 15

Från Ovako lämnas följande utfästelse:

Ovako är beredd att tillsammans med SSAB söka finna alternativa lösningar om övertalighet skulle uppstå.

Utgångspunkt i detta arbete är att om möjligt försöka bibehålla anställningstryggheten och finna lösningar, som tillgodoser både företagen och de anställda.

Om arbetstagare sägs upp p.g.a. arbetsbrist ifrån Ovako eller SSAB ska han/hon äga företrädesrätt till återanställning, enligt anställningsskyddslagens regler, till bägge företagen.

Råder arbetsbrist samtidigt i båda företagen, ansvarar resp företag i första hand för sina egna anställda.

3 Förhandling 1988-10-28

3.2 Resterande punkter diskuteras (se bilaga 1)

Pkt 15

OS uttalande från 88-10-13 diskuteras och från Jbk's sida krävs att sista stycket stryks, med motiveringen att en gemensam återanställningsrätt upplevs som det mest rättvisa av medlemmarna.

---------------------------------------------------------------------------

SIF och SALF i Borlänge

I Borlänge hölls förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge (gemensamt även kallade PTK) den 28 september och 14 oktober 1988. På arbetsgivarsidan deltog SSAB Tunnplåt AB och Ovako Steel AB, och även vid dessa förhandlingar träffades överenskommelse i en rad frågor. Det är denna överenskommelse jämte därav föranledda enskilda anställningsavtal som tvisterna i mål nr A 237/92 gäller. Överenskommelsen, som ostridigt har karaktären av kollektivavtal, upptogs i ett förhandlingsprotokoll med bl.a. följande innehåll.

---------------------------------------------------------------------------

ANSTÄLLNINGSVILLKOR PTK VID ÖVERGÅNG TILL OVAKO STEEL AB

Anm

I samband med protokolljusteringen krävde SIF och SALF ett förtydligande på pkt 1 angående utnyttjande av återanställningsgarantin. SSAB/OS lämnar följande svar: Om någon anställd väljer att återgå till SSAB under garantitiden ska intjänade förmåner (sem-, premiedagar och liknande) följa med vid återgången, dvs. samma handläggning ska tillämpas som vid en intern omplacering

Från fackens sida accepteras ovanstående svar

Förhandlingen, som tillkommit på företagets initiativ, gäller anställningsvillkor och andra frågor för tjänstemän som berörs av Rälsverkets övergång till Ovako Steel AB.

1 Förhandling 1988-09-28

1,2-

Facken kräver också ett uttalande angående viljeinriktningen från Ovako om att fortsätta driva rälstillverkningen i Borlänge.

1.3. ___

Vad gäller ett uttalande om Ovako's viljeinriktning så vill Ovako återkomma.

1.4 Under den fortsatta diskussionen framförs från fackens sida följande krav och frågeställningar, som berör en ev övergång till Ovako:

Pkt 1

Återanställningsgaranti till SSAB Domnarvet under 6 mån (enl den tidigare träffade Smebox-uppgörelsen).

Pkt 2

Förtur vid externrekrytering till SSAB i Borlänge, förutsatt godtagbar kompetens,.

Pkt 4

Anställningstid medföljer vid övergång till Ovako.

Pkt 6

Intjänad semester förs över till Ovako samt återförs till SSAB vid en ev återgång under "garantitiden". --

2 Förhandling 1988-10-14

Vid dagens förhandling besvarade Ovako Steel (OS) och SSAB de frågor och krav som PTK i Domnarvet förde fram vid föregående förhandling (pkt 1.2 samt Pkt 1-21). Under diskussionen tillkom ytterligare några punkter

2.1 Efter gemensamma och enskilda överläggningar förklarade PTK- representanterna sig nöjda med de besked och utfästelser företagen lämnat, enligt nedanstående beskrivning:

- Ovako's viljeinriktning ang Rälsverkets framtid

Ovako's företagsledning ser rälstillverkningen som en intressant affär, som man avser driva vidare Det föreligger inga planer inom Ovako- koncernen på att flytta denna tillverkning. Ett uttalande med innebörden att rälstillverkningen för all framtid ska ske i Borlänge var företaget ej berett att ge.

- Pkt 1 Återanställningsgaranti

SSAB: Ok till 6 män. Frän OS förutsätts att en ev återgång sker under ordnade former med beaktande av Ovako's möjlighet att hinna rekrytera ersättare.

- Pkt 2

SSAB/OS: Ok till principen "att det ska råda en fri arbetsmarknad inom orten", Normal uppsägningstid ska vara riktmärke.

- Pkt 4

OS: Ok till att anställningstid medföljer vid övergång i samband med övertagandet.

SSAB: För de personer som övergår till Ovako i samband med köpet gäller, att anställningstid även medföljer vid en ev tillbakagång till SSAB under garantitiden.

- Pkt 6

OS: Ok till semesteröverföring.

SSAB: Ok till semesteröverföring vid ev övergång under garantitiden.

- Pkt 10

OS/SSAB: Ok till förtur förutsatt godtagbar kompetens.

Avtalsområde

Ovako Steel avser efter uppsägning vid SFO söka inträde för rälstillverkningen i Stål & Metallförbundet och därefter inleda inrangeringsförhandlingar med den grundinställningen att avtalsförändringen ej skall innebära någon olägenhet för de anställda.

Aktieköp

SSAB: Vid en eventuell börsintroduktion av SSAB är SSAB berett att ge personal, som övergått till Ovako, samma förtur som SSAB's egen personal att teckna aktier och/eller andra instrument.

Gemensamma turordningsregler

SSAB: Mot bakgrund av gällande lagstiftning kan SSAB inte träffa lokal överenskommelse med Ovako om gemensamma turordningsregler vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Däremot är SSAB berett att tillsammans med Ovako söka finna alternativa lösningar om övertalighet skulle uppstå.

Utgångspunkten vid detta arbete är att om möjligt försöka bibehålla anställningstryggheten och finna lösningar, som tillgodoser både företagen och de anställda,.

Som exempel på åtgärd kan nämnas förtur vid nyanställning om kompetens finns eller att vederbörande med rimliga medel kan bli kompetent. Det är också möjligt med andra åtgärder, exempel förtida avgång, under förutsättning av myndighetens godkännande, internutbildning.

OS: Företaget accepterar SSAB's uttalande.

SSAB/OS: Om arbetstagaren sägs upp p.g.a. arbetsbrist ifrån Ovako eller SSAB Borlänge ska han/hon äga företrädesrätt till återanställning enligt anställningsskyddslagens regler till bägge företagen. Dock ska egna anställda behandlas med förtur.

---------------------------------------------------------------------------

Sedan överenskommelserna angående anställningsvillkoren för de till SIF- och SALF- klubbarna i Borlänge hörande tjänstemännen vid övergång från SSAB till Profilbolaget sålunda träffats den 14 oktober 1988 togs frågan härom på nytt upp vid en förhandling mellan arbetsgivarsidan (SSAB Tunnplåt AB jämte Ovako Steel AB) och bl.a. SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge den 20 december 1988. I det därvid upprättade förhandlingsprotokollet upptogs bl.a. följande överenskommelse, vilken ostridigt har karaktären av kollektivavtal och utgör del av den i mål nr A 237/92 omtvistade överenskommelsen.

---------------------------------------------------------------------------

PROTOKOLL FRÄN FÖRHANDLING MED PTK

Ärende:

Anställningsvillkor för tjänstemännen vid rälsverket vid övergång till Ovako Steel Profiler AB,

5. Överenskommelse träffades enligt bilaga. --

- -- - -- - --- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

BILAGA

Tilläggländringar från "Protokoll F-Ovako

1. Återanställningstiden ändras från 6 mån. till 4 år, räknat från 1989-01-15,

2 Då gäller

2.1 Återgång - 6 mån.

Bibehåller 62 års pensionsålder i SSAB

2.2 Återgång 6 mån. 1 dag -- 4 år

65 års pensionsålder

---------------------------------------------------------------------------

De individuella erbjudandena om anställning hos Profilbolaget i Borlänge

De kollektiva överenskommelserna om anställningsvillkoren vid en övergång från SSAB till Profilbolaget följdes i Borlänge av individuella anställningserbjudanden från Profilbolaget till såväl arbetare som tjänstemän. Anställningserbjudandena till tjänstemännen lämnades den 17 januari 1989 på Profilbolagets (Ovako Steel Profiler AB:s) brevpapper och hade i aktuella delar det innehåll som framgår av följande exempel.

---------------------------------------------------------------------------

A.B.

Härmed erbjuds Du anställning inom Ovako Steel Profiler AB, Rälsverket, from den 1 januari 1989. Din befattning i Ovako blir i princip densamma som den Du har idag inom SSAB.

MBL-förhandlingarna mellan Ovako Steel och PTK i SSAB Borlänge är nu avslutade. Det betyder att övergången sker på oförändrade villkor utom för de som inom SSAB har 62 år som pensionsålder. Tillhör Du denna kategori kommer en pensionsförsäkring att tecknas separat för Dig under 1988.

Vid MBL-förhandlingarna kom man också överens om att Du har 4 års återanställningsgaranti till SSAB i Borlänge. Återgår Du inom 6 månader behåller Du 62 års pensionsålder. Allt räknat från 1989-01-15.

Om Du antar erbjudandet om anställning vid Ovako Steel Profiler AB innebär det samtidigt att Du säger upp Din anställning vid SSAB Borlänge.

Vi hälsar Dig välkommen till Ovako Steel Profiler AB.

Med vänlig hälsning

H.A.

För SSAB Borlänge: S.B.

Talongen lämnas till H.A.

Jag accepterar erbjuden anställning X

Jag accepterar inte erbjuden anställning

A.B.

Namnteckning

---------------------------------------------------------------------------

I den mån de individuella anställningserbjudandena accepterades och därmed blev till avtal är de föremål för tvisten mellan SIF och Stål- och Metallförbundet jämte SSAB Tunnplåt AB i mål nr A 237/92.

Den fortsatta utvecklingen i Borlänge

Den 18 september 1990 fattade Profilbolaget - efter MBL-förhandlingar med Metallklubben, SIF-klubben och SALF-klubben i Borlänge den 28 maj och 5 september 1990-beslutet att flytta sin verksamhet i Borlänge (rälsverket) till Luleå. Flyttningen skulle enligt beslutet vara genomförd i juni 1991.

Som en följd därav skulle det uppstå arbetsbrist för Profilbolagets samtliga arbetstagare i Borlänge. Dessa - ca 130 arbetare och tjänstemän - sade i mitten av september 1990 upp sina anställningar hos Profilbolaget och begärde samtidigt återanställning hos SSAB med åberopande av de tidigare redovisade fyraåriga återanställningsgarantierna. Detta ledde till tvist rörande arbetstagarnas rätt till återanställning, varvid de inte fullföljde sina uppsägningar.

Såvitt avser arbetarna i Borlänge löstes tvisten genom en uppgörelse den 20 mars 1991 mellan på arbetsgivarsidan Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB och på arbetstagarsidan Svenska Metallindustriarbetareförbundet, dess avdelning 63 och Metall-klubben i Borlänge.

Beträffande vissa av tjänstemännen i Borlänge kom tvisten däremot att kvarstå. Sedan Profilbolaget sagt upp tjänstemännen på grund av arbetsbrist och bolagets verksamhet i Borlänge i juni 1991 flyttats till Luleå förnyade sju av tjänstemännen i september och oktober 1991 sina tidigare krav på återanställning hos SSAB. Kraven bestreds av SSAB, vilket bar lett till tvisterna i mål nr A 237/92. Dessa har slutligt kommit att omfatta fem tjänstemän som är medlemmar i SIF. Tvisterna gäller deras rätt till återanställning hos SSAB Tunnplåt AB samt skadestånd på grund av avtalsbrott.

Den fortsatta utvecklingen i Luleå

Under år 1991 fick Profilbolaget lönsamhetsproblem och under andra halvåret 1991 aktualiserades frågan om en nedläggning av bolagets verksamhet även i Luleå. I mars 1,992 begärde som en följd därav 552 arbetstagare--såväl arbetare som tjänstemän - hos Profilbolaget i Luleå återanställning hos SSAB med åberopande av den fyraåriga återanställningsgarantin. Deras rätt till återanställning bestreds av SSAB.

Sedan även Luleå-arbetstagarnas begäran om återanställning hos SSAB sålunda hade lett till tvist, inleddes emellertid av förutvarande verkställande direktören i SKF Steel AB K.-D.S. en rekonstruktion av Profilbolagets verksamhet. Det av honom ägda Inexa Steel AB förvärvade i maj 1992 från Ovako Steel AB samtliga aktier i Profilbolaget. Därefter överläts Profilbolagets samtliga tillgångar till Inexa Steel AB:s dotterbolag Inexa Profil AB. Personalen hos Profilbolaget kvarstod dock i detta bolag, vilket överläts till ett av Luleå kommun ägt förvaltningsbolag och namnändrades till Svartön AB. Efter överenskommelse med samtliga berörda arbetstagarorganisationer fick Inexa Profil AB sedan, utan att tillämpa anställningsskyddslagens regler om turordning vid återanställning i den från Profilbolaget övertagna verksamheten, från Svartön AB (f.d. Profilbolaget) rekrytera den personal som Inexa Profil AB behövde. På detta sätt kunde ca 300 av de tidigare hos Profilbolaget anställda arbetstagarna beredas anställning hos Inexa Profil AB.

Beträffande arbetstagare i Luleå som inte sålunda kunnat beredas anställning hos Inexa Profil AB gäller tvisten i mål nr A 290/92 deras rätt till återanställning hos SSAB i Luleå samt deras rätt till skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott. Beträffande arbetstagare i Luleå som erhållit anställning hos Inexa Profil AB gäller tvisten i målet deras rätt till allmänt skadestånd på grund av kollektivavtalsbrott.

Arbetstagarparternas yrkanden och arbetsgivarparternas inställning till dessa

Mål nr A 237/92 (Borlänge)

SIF och SIF-klubben i Borlänge har yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta SSAB Tunnplåt AB

1. att omedelbart anställa A.B., L.K. och K.W.,

2. att till A.H. utge ekonomiskt skadestånd med 86 288 kr,

3. att till L.K. utge ekonomiskt skadestånd med 46 257 kr,

4. att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd med 176 716 kr,

5. att till G.W. utge ekonomiskt skadestånd med 39 212 kr,

allt jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen från respektive månadslöns förfallodag, dock tidigast från den 24 augusti 1992 då SSAB Tunnplåt AB delgavs stämning i målet, tills betalning sker.

SIF och SIF-klubben i Borlänge har vidare yrkat förbehåll för rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för ekonomisk skada som kan komma att uppstå för A.B., L.K., K.W. och G.W. efter huvudförhandlingen i målet.

SIF-klubben i Borlänge har därutöver yrkat att arbetsdomstolen skall förplikta SSAB Tunnplåt AB att till var och en av A.B., A.H., L.K., K.W. och G.W. för kollektivavtalsbrott utge allmänt skadestånd med 50 000 kr samt att till SIF-klubben i Borlänge för kollektivavtalsbrott utge allmänt skadestånd med 75 000 kr.

Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB har bestritt bifall till samtliga av SIF framställda yrkanden. SSAB Tunnplåt AB har därjämte bestritt bifall till samtliga av SIF-klubben i Borlänge framställda yrkanden. De yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd samt yrkad ränta har vitsordats som skäliga i och för sig.

Det skall för ordningens skull anmärkas att Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB inte har gjort någon invändning om att bolaget inte i och för sig är ansvarigt för de anspråk som omfattas av arbetstagarparternas talan.

Mål nr A 290/92 (Luleå)

Metall-klubben i Luleå, SIF-klubben i Luleå och SALF-klubben i Luleå (Luleå-klubbarna) har yrkat att arbetsdomstolens skall förplikta SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB

1. att omedelbart anställa de arbetstagare som upptagits i Domsbilaga A (uteslutes här),

2. att solidariskt till den i Domsbilaga A upptagne arbetstagaren N.-O.A. utge ekonomiskt skadestånd med 12 695 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 januari 1993 tills betalning sker,

3. att solidariskt till var och en av de övriga i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna utge ekonomiskt skadestånd med

a) det i Domsbilaga A för respektive arbetstagare angivna månadslönebeloppet fr.o.m. dagen efter det att arbetstagarens anställning upphört t.o.m. den 31 mars 1993 och

b) det i Domsbilaga A för respektive arbetstagare angivna rörliga tillägget (betecknat OB) per månad fr.o.m. den 1 januari t.o.m. den 31 mars 1993, allt jämte ränta enligt 3 och 6 §§räntelagen på varje månadsbelopp från den sista dagen i respektive månad tills full betalning sker,

4. att solidariskt till var och en av de i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna för kollektivavtalsbrott utge allmänt skadestånd med 50000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker,

5. att solidariskt till var och en av de i Domsbilaga B (uteslutes här) upptagna arbetstagarna för kollektivavtalsbrott utge allmänt skadestånd med 30 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker,

6. att solidariskt till var och en av Luleå klubbarna för kollektivavtalsbrott utge allmänt skadestånd med 75 000 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Luleå-klubbarna har vidare yrkat förbehåll för rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för ytterligare ekonomisk skada som kan komma att uppstå för arbetstagarna efter huvudförhandlingen i målet.

SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB har bestritt bifall till samtliga av Luleå-klubbarna framställda yrkanden. De yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd samt yrkad ränta har vitsordats som skäliga i och för sig till den del som de utgör respektive anknyter till ersättning för månadslön.

Även i denna del skall för ordningens skull anmärkas att de fyra svarandebolagen inte har gjort någon invändning om att bolagen inte i och för sig är ansvariga för de anspråk som omfattas av arbetstagarparternas talan.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Arbetstagarparterna

Ståndpunkter i korthet

Tvisterna i målen gäller i första hand innebörden av de överenskommelser om en "återanställningsgaranti" eller "återanställningsrätt" till SSAB som träffades i samband med överlåtelsen den 1 september 1988 av Profilbolaget. Parterna gör inte någon begreppsmässig eller rättslig skillnad mellan de båda citerade termerna, av vilka den ena valts i Borlänge-överenskommelserna och den andra i Luleå-överenskommelsen. För enkelhetens skull talas i fortsättningen därför endast om återanställningsgaranti.

Återanställningsgarantin intogs i Luleå i överenskommelsen den 7 oktober 1988 mellan SSAB och Luleå-klubbarna samt i Borlänge i överenskommelserna den 14 oktober och 20 december 1988 mellan SSAB och bl.a. SIF-klubben i Borlänge. De ifrågavarande överenskommelserna utgör ostridigt kollektivavtal mellan SSAB och respektive fackklubb. Garantin innebar att SSAB förband sig att på begäran inom viss tid återanställa de arbetstagare som i samband med Profilbolags-affären övergick från anställning hos SSAB Svenskt Stål AB till anställning hos Profilbolaget i Luleå och Borlänge. Enligt arbetstagarparternas mening var återanställningsgarantin ovillkorlig. Här bortses då från begränsningen av dess giltighetstid, vilken dock saknar intresse i målen.

Till de tjänstemän som övergick till anställning hos Profilbolaget i Borlänge lämnade SSAB även genom enskilda utfästelser till tjänstemännen en likaledes ovillkorlig återanställningsgaranti, enligt vilken SSAB förband sig att på begäran inom viss tid återanställa ifrågavarande tjänstemän. Dessa utfästelser från SSAB:s sida upptogs i de individuella erbjudanden om anställning hos Profilbolaget som Ovako i januari 1989 lämnade till ifrågavarande tjänstemän. Erbjudandena, som var undertecknade jämväl för SSAB:s räkning, accepterades av bl.a. medlemmarna i SIF A.B., L.K., A.H., K.W. och G.W.

I september 1990 begärde de fem nämnda tjänstemännen återanställning hos SSAB Tunnplåt AB, som dock vägrade att anställa dem. Deras begäran upprepades i september 1991 såvitt gäller A.B., L.K., A.H. och K.W. samt i oktober 1991 såvitt gäller G.W. Även då vägrade bolaget att anställa dem.

SSAB Tunnplåt AB:s vägran att på de fem tjänstemännens begäran återanställa dem innebär att bolaget har brutit mot den genom kollektivavtalen mellan SSAB och SIF-klubben i Borlänge av den 14 oktober och 20 december 1988 lämnade återanställningsgarantin. SSAB Tunnplåt AB är därför skyldigt att till tjänstemännen utge dels ekonomiskt skadestånd motsvarande inkomstförlust med yrkade belopp, vilkas skälighet har vitsordats av bolaget, dels allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. Vidare är SSAB Tunnplåt AB skyldigt att till SIF- klubben som motpart i kollektivavtalen utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott. För A.B:s, L.K:s och K.W:s del yrkas dessutom att SSAB Tunnplåt AB skall förpliktas att - till uppfyllande av den genom kollektivavtalen lämnade återanställningsgarantin - omedelbart anställa dem.

För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att den mellan SSAB och bl.a. SIF-klubben i Borlänge den 14 oktober och 20 december 1988 kollektivt avtalade återanställningsgarantin inte gett de fem aktuella Borlänge-tjänstemännen rätt till återanställning hos SSAB Tunnplåt AB, gör SIF gentemot Stål- och Metallförbundet och bolaget gällande att rätt därtill likväl följer av de individuella anställningserbjudanden som i januari 1989 accepterades av de fem tjänstemännen och därmed blev inte bara till enskilda anställningsavtal mellan dem och Profilbolaget utan också till individuella avtal mellan SSAB Tunnplåt AB och de fem tjänstemännen. SSAB Tunnplåt AB:s vägran att återanställa dessa innebär därför i vart fall att bolaget har brutit mot dessa individuella avtal. SSAB Tunnplåt är därmed skyldigt att till de fem tjänstemännen utge ekonomiskt skadestånd med yrkade belopp. För A.B:s, L.K:s och K.W:s del yrkar SIF dessutom att SSAB Tunnplåt AB skall förpliktas att - till uppfyllande av den genom de individuella avtalen lämnade återanställningsgarantin - omedelbart anställa dem.

I mars 1992 begärde de i Domsbilagorna A och B upptagna arbetstagarna, vilka är medlemmar i någon av Luleå-klubbarna, återanställning hos SSAB i Luleå, som representeras av de fyra i mål nr A 290/92 instämda bolagen SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB. Arbetstagarna vägrades dock återanställning. Bolagen har därigenom brutit mot den genom kollektivavtalet mellan SSAB och Luleå-klubbarna av den 7 oktober 1988 lämnade återanställningsgarantin.

För de i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna yrkas att SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB skall förpliktas att - till uppfyllande av den genom kollektivavtalet lämnade återanställningsgarantin - omedelbart anställa dessa arbetstagare. Vidare är bolagen skyldiga att solidariskt till de i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna utge dels ekonomiskt skadestånd motsvarande inkomstförlust med yrkade belopp, dels allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

De i Domsbilaga B upptagna arbetstagarna erhöll vid rekonstruktionen av Profilbolagets verksamhet visserligen anställningar hos Inexa Profil AB. Genom de fyra nyss nämnda SSAB-bolagens vägran att uppfylla kollektivavtalets garanti för återanställning hos SSAB tillskyndades dessa arbetstagare emellertid sådana olägenheter m.m. och därmed sådan skada av ideell natur, att bolagen är skyldiga att solidariskt till arbetstagarna utge allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

För brott mot kollektivavtalet av den 7 oktober 1988 är SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB även skyldiga att solidariskt till var och en av Luleå-klubbarna som motpart i kollektivavtalet utge allmänt skadestånd.

Arbetsgivarparterna

Ståndpunkter i korthet

Arbetstagarparterna i målen har gjort gällande att den fyraåriga återanställningsgaranti som avtalats genom de kollektiva överenskommelserna i Luleå och Borlänge innebär att de arbetstagare som i samband med Profilbolags-affären övergick från anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget har erhållit en ovillkorlig rätt till återanställning hos SSAB. Enligt arbetstagarparterna gäller denna rätt således oavsett om det hos SSAB finns lediga befattningar, oavsett den enskilde arbetstagarens kompetens och oavsett anledningen till en begäran om återanställning.

Arbetsgivarparterna bestrider att återanställningsgarantin har en så vidsträckt och ovillkorlig innebörd. Garantin är avsedd enbart för fall, där enskilda arbetstagare av trivselskäl eller andra personligt betingade orsaker under garantitiden velat återgå till anställning hos SSAB. Den gäller således inte i fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Garantin bygger vidare på förutsättningarna att det finns en ledig befattning hos SSAB och att den enskilde arbetstagaren har erforderlig kompetens för ifrågavarande befattning.

De krav på återanställning hos SSAB som nu har rests från arbetstagarparternas sida beror på den arbetsbrist hos Profilbolaget, som uppkommit först i Borlänge genom att rälsverket flyttades därifrån till Luleå och senare i Luleå genom att Ovako beslöt att lägga ned Profilbolagets hela verksamhet. Den omtvistade återanställningsgarantin har som nyss nämndes emellertid inte varit avsedd att gälla i fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Det finns inte heller några lediga befattningar hos SSAB. Arbetsgivarparterna bestrider därför i första hand käromålen på den grunden att yrkandena om återanställning och de likaledes till återanställningsgarantin knutna skadeståndskraven saknar stöd i de inledningsvis nämnda överenskommelserna.

För det fall att arbetsdomstolen inte skulle biträda den uppfattningen, vilken bygger på hur överenskommelserna enligt arbetsgivarparternas mening rätteligen skall tolkas, görs i andra hand gällande att återanställningsgarantin med den innebörd som arbetstagarparterna hävdar utgör ett oskäligt avtalsvillkor och därför skall lämnas utan avseende med stöd av generalklausulen i 36 § avtalslagen.

Såvitt gäller SIF:s käromål mot Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB, vilket grundas på innehållet i de enskilda anställningsavtal som blev resultatet av de fem aktuella Borlänge- tjänstemännens accept av Profilbolagets anställningserbjudanden till dem, bestrider Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB i första hand att dessa avtal över huvud taget innefattar någon självständig återanställningsgaranti. I andra hand bestrids SIF:s käromål på motsvarande grunder som nyss har angetts, men då avseende de ifrågavarande individuella avtalen.

Arbetsgivarsidan har även vissa särskilda invändningar mot yrkandena om ekonomiskt skadestånd till de i Domsbilaga A upptagna Luleå- arbetstagarna samt mot yrkandena om skadestånd till Borlänge- tjänstemannen G.W. Dessa invändningar kommer att redovisas efter arbetsgivarparternas genomgång av de huvudsakliga tvistefrågorna i målen.

Innebörden av återanställningsgarantin

För den närmare utvecklingen av sin ståndpunkt i frågan om återanställningsgarantins innebörd vill arbetsgivarparterna till en början uppehålla sig vid den s.k. SmeBox-affären vid årsskiftet 1987/88. Det föreligger nämligen ett sakligt samband mellan de återanställningsgarantier som avtalades vid SmeBox-affären och de som sedermera avtalades vid Profilbolags-affären.

SmeBox-affären ägde rum under den tid då SSAB-koncernen omstrukturerades i enlighet med den år 1987 av koncernledningen antagna nya strukturplanen. Affären innebar att SmeBox från SSAB förvärvade dels armeringsmanufakturenheten i Borlänge, som sysselsatte ca 65 arbetare och ca 20 tjänstemän, dels armeringsmanufakturenheten i Luleå, som sysselsatte ca 10 arbetare och ca 5 tjänstemän. När Metall-klubben i Borlänge i samband med affären aktualiserade frågan om en 12 månaders återanställningsgaranti från SSAB:s sida motiverades detta med skäl av "psykologisk" natur. Som framgår av protokollet från förhandlingen mellan SSAB i Borlänge och Metall-klubben i Borlänge den 18 december 1987 framhöll sålunda klubbordföranden T.A. att klubben ville ha återanställningsgarantin därför att medlemmarna då inte kände till vad SmeBox "stod för". Även klubbföreträdaren O.O. betecknade återanställningsgarantin som en viktig psykologisk fråga.

Mot den bakgrunden enades SSAB och Metall-klubben om en återanställningsgaranti som i princip omfattade 6 månader men i speciella fall kunde utsträckas till att omfatta 12 månader. Tanken var att en arbetstagare som i samband med SmeBox-affären hade övergått till anställning hos SmeBox, men som sedermera av personliga orsaker önskade komma tillbaka till anställning hos SSAB, skulle ha möjlighet därtill. Samma tanke låg bakom den återanställningsgaranti under 6 månader "förutsatt godtagbara skäl" som samma dag avtalades mellan SSAB i Borlänge och SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge, ävensom bakom den återanställningsgaranti under 6 månader som den 21 december 1987 avtalades mellan SSAB i Luleå och Metall-, SIF- och SALF-klubbarna i Luleå. Utöver att återanställningsgarantierna vid SmeBox-affären sålunda var "psykologiskt" motiverade och avsedda att gälla vid personligt betingade önskemål orre återgång till SSAB byggde de på den självklara och därför inte särskilt angivna förutsättningen att det, när återanställning begärdes, hos SSAB fanns eller inom någon kortare tid skulle komma att finnas en ledig befattning.

Det är oklart huruvida återanställningsgarantierna i anledning av SmeBox-affären över huvud taget kom att utnyttjas. Det skedde under alla förhållanden inte i fler än två fall. Dessa gällde två tjänstemän i Borlänge som återgick i tjänst på ett par vakanta befattningar hos SSAB.

Bakgrunden till SSAB:s försäljning den 1 september 1988 av Profilbolaget till Ovako Steel AB var olika strukturella problem inom stålindustrin. Vid utvecklingen av profilprogrammet inom SSAB framkom att man behövde höja kvaliteterna hos sortimentet. Detta skulle kräva att SSAB i Luleå, där Profilbolaget köpte sitt stål från SSAB Tunnplåt AB, investerade ca 100 miljoner kr i en ny skänkugn. En kvalitetshöjning skulle emellertid också medföra att SSAB fick konkurrera med specialstålsföretaget Ovako, en situation som bedömdes som riskfylld.

Ovako för sin del befann sig i ett expansionsskede. Ovakos ståltillverkning var emellertid skrotbaserad och därmed energikrävande. Inom Ovako fanns därför oro för att elprishöjningar skulle försämra Ovakos konkurrensläge. Vidare hade Ovako problem med en ökande halt av föroreningar i sitt stål. Mot denna bakgrund ville Ovako få tillgång till malmbaserat stål.

På våren 1988 föreslog Ovako att de båda koncernerna skulle bilda ett gemensamt metallurgiföretag. SSAB ville emellertid inte släppa in en konkurrent i hjärtat av sin verksamhet. SSAB föreslog därför i stället att Ovako skulle överta Profilbolaget och samtidigt garanteras försörjning med råvara från SSAB:s metallurgi. I förslaget ingick också att Ovako i så fall skulle bygga den nyss nämnda nya skänkugnen.

I augusti 1988 slutfördes förhandlingarna mellan SSAB och Ovako om ett affärsavtal enligt SSAB:s förslag. Ovako förvärvade Profilbolaget, garanterades stål från SSAB till ett förmånligt pris under 15 år framåt och åtog sig att investera i den nya skänkugnen. Ekonomiskt var det inte fråga om någon lysande affär för SSAB, men i övrigt var affären riktig från alla synpunkter. Profilprogrammet ansågs ha fått sitt rätta hemvist. Sammantaget bedömdes Profilbolaget ha väsentligt större utvecklingsmöjligheter hos Ovako än hos SSAB. Från att ha varit en marginalprodukt hos SSAB skulle profilprogrammet komma att höra till kärnan i Ovakos verksamhet. Ovako hade en bra marknadsföringsorganisation, skulle utveckla Profilbolagets produkter mot högre kvaliteter samt utveckla och modernisera tillverkningen av profilämnena i Luleå. Ovako skulle få det malmbaserade stål som man önskat få tillgång till. SSAB:s kapacitet för ståltillverkning skulle fortsatt utnyttjas väl.

När de olika förhandlingarna om personalens övergång från anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget inleddes var överlåtelsen av Profilbolaget till Ovako redan ett faktum. En första överläggning med företrädare för samtliga arbetstagarorganisationer vid SSAB i Borlänge och Luleå hölls i Stockholm den 13 september 1988. Vid detta tillfälle fick SSAB:s personaldirektör S.M., som sedermera kom att fungera som ordförande vid flera av förhandlingarna, för första gången veta att i vart fall Metall-klubben i Luleå avsåg att begära bl.a. fyra års återanställningsgaranti och bestämmelser om en för SSAB och Profilbolaget gemensam turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. S.M. framhöll redan då att SSAB inte kunde acceptera fyra år och att SSAB:s utgångspunkt var sex månader. Vidare tillade han att "alla arbetstagarna inte kunde komma tillbaka efter tre månader" men att det, om någon inte trivdes eller annars inte kunde stanna kvar hos Profilbolaget, var rimligt att SSAB sökte lösa den frågan. Prognosen var att detta inte skulle bli aktuellt i många fall. Någon enighet kunde inte nås. - En liknande överläggning hölls på nytt i Luleå i slutet av september. Vid denna överläggning berördes åter frågan om en fyraårig återanställningsgaranti. Frän SSAB:s sida vidhölls att sex månader borde vara tillräckligt, att det skulle vara fråga om "trivselskäl" och att det självfallet måste finnas en möjlighet för SSAB att ta emot dem som eventuellt önskade återkomma. Inte heller vid denna överläggning kunde enighet nås. Frän arbetstagarsidan sades endast att man skulle ha fyra år, annars skulle det inte bli någon överenskommelse.

De egentliga förhandlingarna om villkoren vid arbetstagares övergång från anställning hos SSAB Svenskt Stål AB till anställning hos Profilbolaget inleddes den 28 september 1988 i Borlänge. Metall-klubben i Borlänge lade då fram sin kravlista. Arbetsgivarparterna vill peka på att Metall-klubben tog upp kravet på en fyraårig återanställningsgaranti under en punkt i kravlistan, medan kravet på ett avtal om ömsesidigt Ovako/SSAB-ansvar vid eventuella driftsinskränkningar togs upp under en helt annan punkt. - SIF-klubben och SALF-klubben i Borlänge framförde för sin del krav på en återanställningsgaranti under sex månader enligt "den tidigare träffade SmeBox-uppgörelsen".

Det som hände närmast därefter var att SSAB och bl, a. Metall-, SIF- och SALF-klubbarna i Luleå den 7 oktober 1988 träffade överenskommelse om villkoren för övergångarna i Luleå. Arbetsgivarparterna vill även här peka på att frågan om en återanställningsgaranti och frågan om vad som skulle gälla i en eventuell situation av arbetsbrist behandlas under två från varandra skilda punkter i överenskommelsen. Beträffande återanställningsgarantin, som återfinns i Luleå-överenskommelsens punkt 1, var det för SSAB hela tiden en utgångspunkt att denna endast avsåg fall där någon önskade komma tillbaka till SSAB av personliga skäl. När garantin diskuterades talade man om trivsel och om enskilda arbetstagare, däremot inte om situationer av nedläggning eller arbetsbrist. Meningsskiljaktigheterna rörande återanställningsgarantin gällde huruvida den skulle omfatta sex månader eller fyra är. Luleå- klubbarna vägrade att frånfalla sitt krav på en fyraårig garanti. För att nå en lösning gick SSAB slutligen med på detta. Det är då att märka att SSAB fortfarande - bl.a. mot bakgrund av erfarenheterna av SmeBox- överenskommelserna - utgick från att en sådan garanti inte skulle komma att aktualiseras annat än i enstaka fall.

Vid förhandlingarna i Luleå diskuterades också vad som skulle hända, om det blev arbetsbrist i SSAB eller Ovako. Luleå-klubbarna krävde i den delen att det skulle träffas avtal om en för de båda företagen gemensam turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Såsom framgår av Luleå-överenskommelsens punkt 5 konstaterades emellertid att SSAB och Ovako mot bakgrund av gällande lagstiftning - därmed åsyftades anställningsskyddslagen - inte kunde träffa överenskommelse om en sådan gemensam turordning. I stället åtog sig SSAB att tillsammans med Ovako söka finna alternativa lösningar, om övertalighet skulle uppstå. Därjämte tillförsäkrades enligt punkt 5 sista stycket arbetstagare, som på grund av arbetsbrist sades upp från Ovako eller från SSAB i Luleå eller Borlänge, en avtalad företrädesrätt till "återanställning" enligt anställningsskyddslagens regler till SSAB i Luleå och Borlänge. Detta var så långt som man enligt SSAB:s mening kunde gå när det gällde att åstadkomma anställningstrygghet för bl.a. arbetstagare som övergick till Profilbolaget, utan att inkräkta på det lagliga anställningsskyddet för andra SSAB-anställda.

Sedan överenskommelse sålunda träffats i Luleå fortsatte förhandlingarna i Borlänge. Där tråddes med Metall-klubben vid förhandling den 13 oktober 1988 enighet om återanställningsgarantin i och med att SSAB förklarade sig acceptera en fyraårig sådan garanti för arbetarna. Det är att märka att det från arbetsgivarsidan därvid uttryckligen tillades att man förutsatte att en eventuell återgång skulle ske "under ordnade former" samt på sådant sätt att vakansfrågan hann lösas och produktioner) kunde upprätthållas. Vidare angavs att normal uppsägningstid skulle vara riktmärke. Dessa tillägg belyser att man vid överenskommelsen om återanställningsgarantin utgick från att produktionen hos Ovako var i full gång och att återanställningsgarantin avsäg fall där någon av personliga skäl önskade sluta hos Ovako för att återgå till SSAB, däremot inte situationer av arbetsbrist hos Ovako.

Arbetsbristsituationer togs upp för sig och löstes under andra punkter i protokollet över förhandlingarna med Metall-klubben i Borlänge. Förebilden var här Luleå-överenskommelsen, och man enades om i princip samma lösning som i Luleå. SSAB och Ovako skulle tillsammans söka finna alternativa lösningar, om övertalighet skulle uppstå, varjämte arbetare som på grund av arbetsbrist sades upp från Ovako eller från SSAB tillförsäkrades en avtalad företrädesrätt till "återanställning" enligt anställningsskyddslagens regler till båda företagen. På grund av att man från arbetsgivarsidan ville göra ett tillägg för det fallet att det samtidigt rådde arbetsbrist i båda företagen, nämligen att respektive företag i sådant fall skulle i första hand ansvara för sina egna anställda, fick frågan om arbetsbristsituationerna dock sin slutliga lösning först den 28 oktober. Det nyssnämnda tillägget fick då utgå på Metall-klubbens begäran.

Med SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge hölls fortsatt förhandling den 14 oktober 1988 om villkoren för tjänstemäns övergång från SSAB Svenskt Stål AB till Profilbolaget. SSAB accepterade de båda klubbarnas krav på sex månaders återanställningsgaranti enligt den tidigare SmeBox- överenskommelsen. Även här tillades - från Ovakos sida - att Ovako förutsatte att en eventuell återgång skulle ske under "ordnade former" och med beaktande av Ovakos möjlighet att "hinna rekrytera ersättare", vilket belyser att återanställningsgarantin inte avsåg situationer av arbetsbrist hos Ovako. Liksom i samtliga tidigare överenskommelser, inklusive SmeBox-överenskommelsen, var det fråga om en garanti för återanställning om sådan önskades av personligt betingade skäl. Detta antyds också av den anmärkning som i samband med protokollsjusteringen gjordes i protokollet över förhandlingarna med SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge. I anmärkningen talas sålunda om det fallet att någon anställd "väljer" att återgå till SSAB under garantitiden.

Frågan om arbetsbristsituationer togs även i förhandlingen med SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge upp för sig och behandlas i en särskild punkt i förhandlingsprotokollet, under rubriken "Gemensamma turordningsregler". Bakgrunden till detta var i huvudsak densamma som i Luleå. Frågan löstes också med Luleå-överenskommelsen som förebild. När det gällde den avtalade företrädesrätten till återanställning enligt anställningsskyddslagens regler till såväl Ovako som SSAB gjordes dock det tillägget, att egna anställda därvid skulle behandlas med förtur.

När det gäller återanställningsgarantin är att märka att SIF- och SALF- klubbarna i Borlänge alltså den 14 oktober 1988 fortfarande stod fast vid sin begäran om sex månaders garanti, trots att deras företrädare då måste ha varit medvetna om att övriga klubbar lyckats utverka en fyraårig garanti. Först ett par månader efter överenskommelsen den 14 oktober tog tjänstemannaklubbarna i Borlänge åter upp frågan om återanställningsgarantin. De begärde då att garantin av rättviseskäl skulle utsträckas till fyra år även för tjänstemännen i Borlänge. Överenskommelse härom träffades den 20 december 1988.

Enligt arbetsgivarparternas mening ger redan den omständigheten, att de omtvistade överenskommelserna rörande Profilbolags-affären ingicks mot bakgrund av de tidigare träffade SmeBox-överenskommelserna, stöd för arbetsgivarparternas uppfattning om återanställningsgarantins innebörd. SmeBox-överenskommelsernas återanställningsgaranti var som framgått inget annat än ett av psykologiska skäl betingat avtal om att den som av personliga orsaker ville återkomma till SSAB skulle ha möjlighet därtill under en viss tid. SmeBox-överenskommelserna träffades av partsföreträdare som kände varandra väl. Man behövde därför i överenskommelserna inte uttryckligen ange de självklara förutsättningarna för att återanställningsgarantin skulle kunna åberopas, att det fanns eller åtminstone inom någon kortare tid skulle komma att finnas en ledig befattning hos SSAB på vilken en arbetstagare som ville återkomma kunde placeras.

Bland de partsföreträdare som senare träffade de omtvistade Ovako- överenskommelserna fanns flera som hade medverkat vid SmeBox- överenskommelserna och som alltså väl kände till vad dessa innebar. Man kan på arbetstagarsidan inte ha föreställt sig att SSAB vid träffandet av Ovako-överenskommelserna avsåg att ta på sig en återanställningsgaranti med en helt annan och betydligt mer vidsträckt innebörd. För SSAB var det just med SmeBox-överenskommelserna som bakgrund och jämförelsematerial som SSAB över huvud taget kunde åta sig återanställningsgarantin enligt Ovako-överenskommelserna. Garantin i SmeBox-överenskommelserna hade utnyttjats i högst två fall, och vid upprättandet av Ovako-överenskommelserna gjordes den bedömningen att inte heller dessa skulle komma att utnyttjas annat än av enstaka arbetstagare. Det har också visat sig att detta var en realistisk bedömning; inte en enda arbetstagare har begärt att få återgå från Ovako till SSAB förrän frågan aktualiserats på grund av den hos Profilbolaget uppkomna arbetsbristen.

Även vad som tidigare redovisats om hur de olika bestämmelserna i Ovako- överenskommelserna tillkommit, texten i överenskommelserna och dessas rent redaktionella struktur ger vid handen att återanställningsgarantin i de omtvistade överenskommelserna skall tolkas på sätt arbetsgivarparterna hävdar.

I samtliga fall behandlades under förhandlingarna återanställningsgarantin och arbetsbristsituationer som från varandra skilda frågor. Detta återspeglas också i de olika protokoll vari överenskommelserna har dokumenterats. Arbetsgivarparterna menar att man vid en analys av dessa kan ta Luleåöverenskommelsen den 7 oktober 1988 som utgångspunkt.

Luleå-överenskommelsens punkt 1, som upptar återanställningsgarantin, är visserligen generellt utformad och saknar i sig varje reservation eller förbehåll. Punkt 1 kan emellertid inte ses isolerad utan måste tolkas mot bakgrund av överenskommelsens punkt 5, som ger särskilda regler för situationer av arbetsbrist. Det är då tydligt att överenskommelsen måste förstås så att arbetsbristsituationer regleras exklusivt av punkt 5 som en specialregel och sålunda inte omfattas av återanställningsgarantin i punkt 1. Att en specialregel har "försteg" framför en generell regel med avseende på situationer som täcks av specialregeln är en väletablerad princip för avtalstolkning. Denna princip är känd för arbetstagarparterna. Dessa har därför sökt att på olika sätt förklara förekomsten av både en återanställningsgaranti och en specialregel om arbetsbrist, vilka båda med arbetstagarparternas tolkning skulle omfatta arbetsbristsituationer. I ett skede av de tvisteförhandlingar som ägde rum sedan en tillämpning av återanställningsgarantin påkallats gjorde arbetstagarsidan sålunda gällande att regeln om arbetsbrist var avsedd att gälla först sedan den fyraåriga återanställningsgarantin löpt ut. Senare torde man dock ha insett att en sådan tolkning inte har stöd i överenskommelsens text. Numera vill arbetstagarparterna i stället stödja sitt uppfattning, att såväl punkt 1 som punkt 5 avser arbetsbristsituationer, med argumentet att de båda reglerna har delvis olika målgrupper. Återanställningsgarantin omfattar ju endast arbetstagare som i samband med Profilbolagsaffären gick över från SSAB till Profilbolaget, medan regeln om arbetsbrist i punkt 5 omfattar även andra arbetstagare. Detta argument är emellertid inte hållbart. Att punkt 5 omfattar även andra arbetstagare än de som omfattas av punkt 1 kan naturligtvis inte ändra det förhållandet att punkt 5 måste uppfattas som en inskränkning av tillämpningsområdet för återanställningsgarantin i punkt 1.

På motsvarande sätt finns även i Borlänge-överenskommelserna de särskilda reglerna om arbetsbristsituationer, vilka måste uppfattas som specialregler avseende situationer som inte omfattas av återanställningsgarantin. Beträffande Borlänge-överenskommelserna vill arbetsgivarparterna dessutom erinra om de tidigare berörda tilläggen i anslutning till reglerna om återanställningsgarantin. Det förutsattes sålunda uttryckligen att en eventuell återgång skulle ske "under ordnade former", på sådant sätt att vakansfrågan hann lösas, med beaktande av Ovakos möjlighet att "hinna rekrytera ersättare" etc. Dessa tillägg belyser ytterligare att återanställningsgarantin inte avsåg situationer av arbetsbrist hos Ovako, utan tvärtom avtalades utifrån förutsättningen att produktionen hos Ovako var i full gång.

Av stor betydelse för rätta tolkningen av återanställningsgarantin är vidare vad som sägs i rubriken och inledningen till punkt 5 i Luleå- överenskommelsen, vilken sedermera tjänade som förebild för motsvarande regler i Borlänge-överenskommelserna. Luleå-klubbarna begärde som tidigare har framgått att det skulle träffas avtal om en för SSAB och Ovako gemensam turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Arbetstagarna hos SSAB i Luleå och hos Profilbolaget skulle alltså vid arbetsbrist och i turordningshänseende betraktas som anställda hos en och samma arbetsgivare, trots att de hade olika arbetsgivare. Av första stycket i Luleå-överenskommelsens punkt 5 framgår att parterna i överenskommelsen gemensamt konstaterade, att det mot bakgrund av anställningsskyddslagen inte var möjligt att träffa ett sådant avtal. Detta uttryck för en gemensam partsuppfattning eller partsavsikt måste utesluta att återanställningsgarantin i Luleå-överenskommelsens punkt 1 tolkas så, att den i själva verket ger samma effekt som om en gemensam turordning hade avtalats. Detta blir emellertid fallet, om återanställningsgarantin skulle anses ha den innebörd som arbetstagarparterna hävdar. SSAB skulle ju då vara tvingat att återanställa de från Profilbolaget friställda arbetstagare som omfattas av återanställningsgarantin. Detta skulle omedelbart leda till övertalighet hos och därmed uppsägningar på grund av arbetsbrist från SSAB, varvid de återanställda skulle i turordningshänseende konkurrera med övriga arbetstagare hos SSAB. I kraft av lång tidigare anställningstid hos SSAB skulle många återanställda därvid "slå ut" andra arbetstagare. En avtalsreglering med sådan effekt, d.v.s., att arbetstagare hos en arbetsgivare i praktiken kommer att drabbas av arbetsbrist som uppkommit hos en annan arbetsgivare, måste betraktas som stridande mot anställningsskyddslagen och därmed som overksam. Detta gäller oavsett om regleringen rubricerats som "gemensam turordning" eller som "återanställningsgaranti". Mot den bakgrunden ger konstaterandet i första stycket av punkt 5 i Luleå-överenskommelsen klart besked om att återanställningsgarantin i överenskommelsens punkt 1 inte kan förstås på sätt som arbetstagarparterna gör gällande.

Från arbetstagarparternas sida har visserligen påståtts att en av avsikterna med återanställningsgarantin var just att i praktiken - för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget - åstadkomma en gemensam turordning för de arbetstagare som gick över till Profilbolaget och de som därefter fanns hos SSAB. För den händelse detta var avsikten på arbetstagarsidan så har detta i vart fall inte redovisats för arbetsgivarsidan vare sig i Luleå-förhandlingarna eller i Borlänge- förhandlingarna. Arbetsgivarsidans inställning framgår klart av första stycket av Luleå-överenskommelsens punkt 5: mot bakgrund av anställningsskyddslagen kunde något avtal om gemensam turordning inte träffas. På arbetstagarsidan måste man alltså redan när Luleå- överenskommelsen träffades ha förstått att arbetsgivarsidan inte tillade återanställningsgarantin den innebörd som arbetstagarparterna nu hävdar i målen, att garantin skulle gälla även vid arbetsbrist hos Profilbolaget och oavsett huruvida det fanns lediga befattningar hos SSAB eller inte.

Till det anförda kommer att det från SSAB:s sida, enligt vad S.M. har uppgett, uttryckligen förklarats att återanställningsgarantin skulle gälla enskilda fall där personliga orsaker låg bakom en begäran om återanställning och att garantin dessutom förutsatte vakanser hos SSAB. Att detta framförts från arbetsgivarsidan har egentligen inte bestritts av de personer på arbetstagarsidan som på arbetstagarparternas begäran hörts om förhandlingarna. Det har däremot kommit att framstå som oklart, huruvida någon av de sålunda på arbetstagarsidan hörda personerna verkligen velat påstå att de olika fackklubbarna vid förhandlingarna någonsin redovisat den uppfattning om återanställningsgarantins innebörd som arbetstagarparterna numera hävdar. De har bl.a. hänvisat till interna diskussioner på arbetstagarsidan och till att arbetsgivarsidan inte kan ha undgått att förstå vilken innebörd arbetstagarsidan ville tillägga återanställningsgarantin. Alla i målen hörda personer synes emellertid vara ense om att man vid förhandlingarna aldrig diskuterade någon sådan eventualitet som en nedläggning av Profilbolagets verksamhet i Borlänge och Luleå eller över huvud taget några sådana följder av en återanställningsgaranti, som nu har, aktualiserats genom händelserna inom Ovako.

Det sagda leder över till konstaterandet att arbetstagarparternas tolkning av återanställningsgarantins innebörd i själva verket leder till helt orimliga konsekvenser och även av det skälet inte karl vara den riktiga. Den innebär att SSAB skulle ha åtagit sig att mer eller mindre på en gång återanställa sammanlagt nästan 700 arbetstagare, varav ca 550 i Luleå. Detta har naturligtvis aldrig varit avsikten med återanställningsgarantin. Det skall här nämnas att ordföranden för Metall-klubben i Luleå S.H. vid ett sammanträde i SSAB:s koncernledningsgrupp den 5 december 1991 framförde farhågor för att Profilbolaget inom kort skulle ta upp frågan om en nedläggning av sin verksamhet även i Luleå. S.H. pekade därvid på att en sådan nedläggning enligt hans mening skulle aktualisera återanställningsgarantin och att detta skulle "skapa kaos i Luleå". SSAB:s koncernchef L.G. genmälde dock att återanställningsgarantin endast gällde fall då anställda inte "trivdes" hos Profilbolaget och under förutsättning att SSAB hade vakanser, däremot inte i en avvecklingssituation.

Arbetsgivarparterna vill vidare framhålla att arbetstagarsidan i Ovako- överenskommelserna inte intagit en helt konsekvent hållning när det gällt återanställningsgarantin. Förut har nämnts hur arbetstagarsidan i ett skede av tvisteförhandlingarna rörande garantin hävdade att den under de fyra första åren gällde exklusivt framför regeln om arbetsbrist. Därjämte kan pekas på följande.

När det i september 1990 stod klart att Profilbolaget skulle flytta rälsverket från Borlänge till Luleå begärde samtliga arbetstagare hos Profilbolaget i Borlänge återanställning hos SSAB. Sedan deras rätt till återanställning testritts, bl.a. eftersom det givetvis var den uppkomna arbetsbristen som var skälet till arbetstagarnas begäran, hölls den 4 oktober 1990 en förhandling rum mellan SSAB Tunnplåt AB och SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge angående tolkningen av återanställningsgarantin. Någon enighet kunde inte uppnås och förhandlingen förklarades avslutad sedan SIF-klubbens ordförande B.J. meddelat att han avsåg att kontakta SIF:s jurister. Vid ett senare samtal med företrädare för bolaget lät B.J. förstå att SIF-klubben inte vidare skulle driva frågan om återanställningsgarantin. På SSAB:s sida trodde man därför att saken var utagerad från Borlängetjänstemännens sida. Först i juni 1991, då en ny ordförande hade tillträtt i SIF- klubben i Borlänge, återkom klubben med kravet på återanställning för vissa tjänstemän.

Den 12 december 1990 ägde tvisteförhandling om återanställningsgarantin rum mellan SSAB Tunnplåt AB och Metall-klubben i Borlänge. Sedan de lokala parterna inte kunnat enas hölls central förhandling mellan Stål- och Metallförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundet. I denna centrala förhandling träffades den 20 mars 1991 en överenskommelse beträffande Metall-medlemmarna i Borlänge. I denna överenskommelse konstaterade parterna inledningsvis att vid träffandet av avtalet - d.v.s. överenskommelsen mellan SSAB och Metall-klubben i Borlänge den 13 och 28 oktober 1988 - inte hade "förutsetts och diskuterats de nya förutsättningar som uppstått genom den stora arbetsbrist som uppstått i och med avvecklingen av Ovako Steel i Borlänge." Mot den bakgrunden hävdade enligt överenskommelsen arbetsgivarsidan att återanställningsgarantin inte var tillämplig "i nuvarande situation", samtidigt som arbetsgivarsidan förklarade sig beredd att genom företrädesrätt för de Ovako-anställda i möjligaste män söka finna lösningar i SSAB. Vidare antecknades i överenskommelsen att "Arbetstagarparten medgav att någon entydig tolkning inte förelåg beträffande innebörden av återanställningsgarantin." Enligt överenskommelsen erbjöds 30 av Metall-medlemmarna från Profilbolaget i Borlänge anställning hos SSAB i Borlänge, vilket baserades på dåvarande personalprognos och framförhållningsbehov. Som en förutsättning för erbjudandet gällde vidare enligt överenskommelsen att de som skulle anställas hade erforderlig kompetens för ifrågakommande befattningar hos SSAB. För övriga Metall-medlemmar från Profilbolaget i Borlänge skulle enligt överenskommelsen under ett år från den 1 juli 1991 gälla en avtalad företrädesrätt "enligt LAS" till anställning hos SSAB i Borlänge. - Härtill skall läggas att ordföranden för Metallklubben i Borlänge T.A. vid det tidigare nämnda sammanträdet i SSAB:s koncernledningsgrupp, i anslutning till replikskiftet om återanställningsgarantin mellan S.H. och L.G., framhöll att "de fackliga organisationerna i Borlänge i samband med nedläggningen av rälsverket gjort tolkningen att det där gällande återanställningsavtalet inte höll fullt ut i en nedläggningssituation".

Som tidigare nämndes återkom SIF-klubben i Borlänge först i juni 1991 till SSAB Tunnplåt AB med en begäran om förhandling om återanställning av tjänstemännen vid Profilbolaget i Borlänge. SALF-klubben återkom däremot inte efter den förut nämnda förhandlingen den 4 oktober 1990. Förhandling med SIF-klubben kom till stånd först den 17 januari 1992 och den avsåg då sex SIF-medlemmar och två SALF-medlemmar som på egen begäran företräddes av SIF-klubben. Vid förhandlingen framförde SIF- klubben tre skriftligt formulerade krav. Ett av dessa var att samtliga tjänstemän med återanställningsgaranti skulle anställas hos SSAB fr.o.m. den dag då deras arbete hos Profilbolaget upphört. Ett annat krav var emellertid att "SSAB måste beakta den rätt som viss personal kan tänkas ha genom företrädesrätt enligt LAS". SIF har sedermera i en kansliöverläggning med Stål- och Metallförbundet uttalat att det senare kravet innebar att en tjänsteman med återanställningsgaranti inte kunde få förtur till en vakant befattning som en från SSAB uppsagd tjänsteman hade företrädesrätt till enligt 25 § anställningsskyddslagen, utan i sådant fall måste avvakta. Detta uttalande är uppenbarligen oförenligt med arbetstagarparternas - inklusive SIF och SIF-klubben i Borlänge- ståndpunkt att återanställningsgarantin skulle vara tillämplig oavsett om det hos SSAB finns lediga befattningar eller inte.

SIF och SIF-klubben i Borlänge har visserligen i arbetsdomstolen förklarat att det nyss nämnda uttalandet inte längre vidhålls, och arbetsgivarparterna vill varken utifrån det uttalandet eller övriga nu berörda omständigheter gå längre än till att framhålla att de visar hur man på arbetstagarsidan i själva verket synes ha "trevat sig fram" till sin nuvarande ståndpunkt beträffande återanställningsgarantins innebörd. Detta talar naturligtvis inte för dess riktighet.

Arbetsgivarsidan har däremot konsekvent hållit fast vid sin ståndpunkt, att återanställningsgarantin är avsedd för enstaka fall av återgång av personligt betingade skäl och inte för situationer av arbetsbrist hos Profilbolaget samt att den förutsätter vakanser hos SSAB.

Det finns även andra omständigheter som talar för att man tidigare på arbetstagarsidan knappast hyst den uppfattning om återanställningsgarantins innebörd som hävdas i målen.

I Borlänge hölls den 5 oktober 1990 en förhandling mellan på ena sidan SSAB och Ovako och på andra sidan Metall-, SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge gällande åtgärdsprogram i samband med flyttningen av rälsverket till Luleå. Klubbarna krävde då att den avtalade företrädesrätten till återanställning hos SSAB, d.v.s. den rätt som i de omtvistade överenskommelserna behandlas under rubriken "Gemensamma turordningsregler", för de hos Profilbolaget anställda skulle förlängas från att gälla ett år, räknat från flyttningstidpunkten i juni 1991, till att gälla t.o.m. den 1 september 1992, d.v.s., under samma tid som återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen den 7 oktober 1988, till vilken också uttryckligen hänvisades. I sammanhanget nämndes inte att klubbarna ansåg att det fanns en återanställningsgaranti som gällde för den uppkomna arbetsbristsituationen. - I Luleå träffades den 22 oktober 1990 mellan SSAB, Profilbolaget och Metall-klubben i Luleå överenskommelse om ett "Åtgärdsprogram vid övertalighet" att gälla fr.o.m. den 19 oktober 1990 så länge övertalighet förelåg. Överenskommelsen tillkom mot bakgrund av att det vid tillfället hos Profilbolaget förelåg en övertalighet omfattande 52 arbetare, vilka så småningom lämnade Profilbolaget med avgångsvederlag enligt åtgärdsprogrammet. I anslutning till att detta åtgärdsprogram avtalades berörde Metall-klubben inte att de ifrågavarande arbetarna skulle kunna åberopa en rätt till återanställning hos SSAB. -I Borlänge träffades den 9 november 1990 mellan Profilbolaget och Privattjänstemannakartellen (PTK) en överenskommelse om ett ätgärdsprogram för den PTK-personal, bl.a. SIF-medlemmarna, som skulle friställas vid Profilbolagets flyttning av rälsverket från Borlänge till Luleå. Syftet med ätgärdsprogrammet angavs i överenskommelsen vara bl.a. "att i möjligaste mån minimera konsekvenserna för de anställda som blir övertaliga i samband med rälsverksflyttningen", och de olika tänkbara åtgärderna var de som normalt förekommer vid situationer av arbetsbrist. Överenskommelsen visar att man på PTK-sidan inte räknade med att tjänstemännen hos Profilbolaget hade rätt till återanställning hos SSAB. Fem av de tjänstemän i Borlänge som omfattas av SIF:s och SIF-klubbens i Borlänge käromål i mål nr A 237/92 har fått uppbära avgångsvederlag enligt överenskommelsen. -I Luleå träffades den 7 januari 1991 mellan Profilbolaget och PTK överenskommelse om ett liknande åtgärdsprogram för PTK-personal som då skulle bli övertalig på grund av omorganisation och rationaliseringar. Från PTK-sidan berörde man när denna överenskommelse träffades inte att de ifrågavarande tjänstemännen skulle kunna åberopa en rätt till återanställning hos SSAB. Flera tjänstemän erhöll sedermera avgångsvederlag med bidrag från Trygghetsrådet.

SIF och SIF-klubben i Borlänge har till stöd för sina käromål bl.a. argumenterat efter linjen att återanställningsgarantin i överenskommelsen den 14 oktober 1988 med SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge skulle ha föranletts av att tjänstemännen var oroliga för att Profilbolaget skulle flytta rälsverket från Borlänge till Luleä. Såsom tidigare har nämnts stod SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge den 14 oktober fortfarande fast vid sin begäran om endast sex månaders återanställningsgaranti. Det är knappast tänkbart att en flyttning av rälsverket skulle ha kunnat aktualiseras inom den tiden. När sexmånaderstiden den 20 december 1988 på klubbarnas begäran ändrades till fyra år åberopades endast rättviseskäl, och ändringen avsåg enbart garantitidens längd.

Tillämpning av generalklausulen i36 § avtalslagen

För det fall att arbetsdomstolen inte skulle biträda arbetsgivarparternas uppfattning om återanställningsgarantins innebörd - och inte heller skulle finna att arbetstagarparternas tolkning innebär att garantin är oförenlig med anställningsskyddslagen och därmed overksam - gör arbetsgivarparterna som inledningsvis nämnts gällande att återanställningsgarantin skall med stöd av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende.

Till en början skall erinras om vad arbetsgivarparterna tidigare har anfört om att återanställningsgarantin med den av arbetstagarparterna hävdade tolkningen måste anses innebära ett slags kringgående av anställningsskyddslagens turordningsregler. Om garantin trots detta finnes böra tolkas i enlighet med arbetstagarparternas mening och då inte bedöms som omedelbart overksam, så skulle den ha som praktisk effekt att den upphäver eller motverkar de intressen som anställningsskyddslagens regler om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist är avsedda att skydda. En sådan effekt måste under alla förhållanden medföra att återanställningsgarantin är att betrakta som oskälig i den mening som avses i 36 § avtalslagen. Oskäligheten i konstruktionen belyses också av att de arbetstagare hos Profilbolaget som omfattas av återanställningsgarantin t.o.m. skulle ha en mer gynnad ställning än en arbetstagare som på grund av arbetsbrist sagts upp från SSAB. En sådan arbetstagares företrädesrätt till återanställning förutsätter ju en ledig befattning som arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för och gäller dessutom inte under mer än ett år från det att anställningen upphörde.

Till stöd för att återanställningsgarantin skall lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen åberopar arbetsgivarparterna även vad som inträffat efter det att garantin avtalades. Vid de förhandlingar som fördes i Luleå och Borlänge med anledning av Profilbolags-affären var det, enligt vad som framkommit, ingen som egentligen räknade med att Ovako skulle lägga ned verksamheten vare sig i Borlänge eller i Luleå. Hela affären präglades av långsiktighet och bedömdes som förut har sagts innebära de bästa utvecklingsmöjligheterna för Profilbolaget. SSAB har inte på något sätt medverkat till att Ovakos engagemang i Profilbolaget fick det slut som det fick.

Såvitt gäller Luleå-överenskommelsen kunde vid dess tillkomst inte heller förutses att Ovakos nedläggning av verksamheten i Luleå skulle följas av en rekonstruktion med den metod för personalurval som Inexa fick tillämpa med de fackliga organisationernas medgivande, men till vars tillämpning SSAB inte medverkat. Denna metod innebar ju - hårt uttryckt - att Inexa fick "handplocka" medarbetare och den har därmed medverkat till att det antal personer för vilka Luleå-klubbarna nu yrkat återanställning hos SSAB har blivit större än som kan antas ha blivit fallet om Inexa Profil AB varit tvunget att iaktta anställningsskyddslagens regler om turordning vid återanställning i den från Profilbolaget övertagna verksamheten. - En tillämpning av återanställningsgarantin, tolkad i enlighet med arbetstagarparternas uppfattning, skulle omedelbart leda till en lång period av störningar i SSAB:s verksamhet, med produktionsbortfall och minskad konkurrenskraft som följd. SSAB har redan f.n. en övertalighetssituation om ca 100 personer, vilken man räknat med att kunna avveckla "mjukt". Om man nu blir tvungen att återanställa ca 200 personer skulle den sammanlagda övertaligheten alltså komma att uppgå till ca 300 personer, och då måste uppsägningar bli lösningen. Vid en analys hos SSAB har man kommit fram till att över hälften av de personer för vilka nu yrkas återanställning hos SSAB i Luleå skulle på grund av anställningstid "slå ut" arbetstagare hos SSAB. De som sålunda skulle gå in på olika befattningar måste ges en skälig upplärningstid och det skulle alltså under en period komma att föreligga lägre kompetens och erfarenhet hos arbetsstyrkan.

Yrkandena om ekonomiskt skadestånd till arbetstagarna i Luleå

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att SSAB-bolagen i Luleå- målet är skyldiga att återanställa de i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna har dessa arbetsgivarparter i syfte att förenkla rättegången vitsordat skäligheten av de yrkade ekonomiska skadestånden såvitt gäller de fordrade månadslönebeloppen. Det finns emellertid inte något som visar att ifrågavarande arbetstagare vid en återanställning hos SSAB skulle ha placerats i sådant arbete att de blivit berättigade till rörligt tillägg (betecknat OB). Yrkandena om ekonomiskt skadestånd bestrids därför såvitt de avser ersättning för sådana tillägg.

Borlänge-tjänstemännens enskilda anställningsavtal

I Borlänge skedde inte, såsom i Luleå, någon "kollektiv överföring" av personal från SSAB till det av Ovako övertagna Profilbolaget. Övergången i Borlänge genomfördes i stället på det sättet att såväl arbetare som tjänstemän, sedan de kollektiva överenskommelserna om olika villkor för en övergång träffats med Borlänge-klubbarna, erhöll individuella anställningserbjudanden från Profilbolaget (Ovako Steel Profiler AB).

Det är därvid att märka att återanställningsgarantin över huvud taget inte nämndes i de anställningserbjudanden som lämnades till arbetarna. Så skedde däremot i de anställningserbjudanden som lämnades till tjänstemännen, och dessa var också undertecknade för "SSAB Borlänge". Anledningen härtill var emellertid inte alls att tjänstemännen till skillnad från arbetarna skulle få någon på individuella avtal grundad återanställningsgaranti. Skälet till att återanställningsgarantin omnämndes i anställningserbjudandena till tjänstemännen - och då endast i form av en hänvisning till vad som avtalats "vid MBL-förhandlingarna" - var den överenskommelse om pensionsvillkoren vid en återgång till SSAB som hade träffats med SIF - och SALF-klubbarna i Borlänge den 20 december 1988 och som även nämndes i anställningserbjudandena. Det som skulle gälla i fråga om själva rätten till återanställning var emellertid vad som hade överenskommits "vid MBL-förhandlingarna", d.v.s. förhandlingarna mellan arbetsgivarsidan och SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge den 14 oktober och den 20 december 1988. Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB bestrider således att de ifrågavarande tjänstemännens individuella avtal skulle innehålla någon självständig återanställningsgaranti. Även om så skulle anses vara fallet, måste en sådan garanti redan med hänsyn till anställningserbjudandenas ordalydelse uppenbarligen ges samma innebörd som den vid MBL-förhandlingarna i Borlänge kollektivt avtalade återanställningsgarantin. Vad arbetsgivarparterna tidigare har anfört om denna åberopas därför av Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB även mot SIF:s på Borlänge-tjänstemännens individuella avtal grundade käromål. Detta gäller inte bara vad som har anförts om den rätta tolkningen av återanställningsgarantin utan också invändningen att denna i vart fall skall lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

Särskilt om Borlänge-tjänstemarinen G.W.

SIF:s talan mot Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB samt SIF- klubbens i Borlänge talan mot SSAB Tunnplåt AB bestrids såvitt gäller G.W. även på den grunden, att denne får anses ha förverkat eller avstått från den påstådda rätten till återanställning genom att han efter egen uppsägning lämnat sin anställning hos Profilbolaget den 15 mars och den 16 mars 1991 tillträtt en anställning hos Yrkesinspektionen i Falun.

Arbetstagarparterna

Innebörden av återanställningsgarantin

Arbetstagarparterna bestrider att återanställningsgarantin inte skulle gälla för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Vidare bestrids att rätten till återanställning enligt garantin skulle bygga på förutsättningen att det när återanställning begärdes fanns eller inom någon kortare tid skulle finnas motsvarande vakans hos SSAB, på vilken arbetstagare som begärde återanställning kunde placeras med hänsyn till kompetens.

För att komplettera bilden av arbetstagarparternas grundläggande ståndpunkt i fråga om återanställningsgarantins innebörd skall dock framhållas, att det sagda inte betyder att frågan om enskilda arbetstagares kompetens skulle över huvud taget sakna betydelse i samband med en återanställning enligt garantin. Om och i den mån SSAB därmed drabbas av övertalighet, har SSAB rätt att åtgärda denna i enlighet med anställningsskyddslagens regler om uppsägning på grund av arbetsbrist. Därvid kan frågan, huruvida den enskilde arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för tillgängligt arbete aktualiseras. Detta gäller även beträffande en arbetstagare som återanställts på grund av garantin.

Arbetsgivarparterna har i målen fäst stort avseende vid vad de menar har varit innebörden av återanställningsgarantin enligt de s.k. SmeBox- överenskommelserna i slutet av är 1987. Arbetstagarparterna bestrider för det första att de i målen omtvistade överenskommelserna avseende villkoren för de hos SSAB Svenskt Stål AB anställda arbetstagarnas övergång till Profilbolaget, vid Ovakos övertagande av detta, har utgjort något slags kopior av SmeBox-överenskommelserna. Dessa har på sin höjd haft den betydelsen, att själva iden om en återanställningsgaranti kan ha hämtats från dem. För det andra bestrids emellertid, att återanställningsgarantin enligt SmeBox- överenskommelserna haft den begränsade innebörd som arbetsgivarparterna har påstått. Enligt arbetstagarparternas mening gällde nämligen även den garantin för fall av arbetsbrist hos SmeBox, och det förutsattes inte heller enligt den garantin att det vid en begäran om återgång till SSAB fanns vakanser där.

SSAB:s överlåtelse av Profilbolaget till Ovako Steel AB och de i anslutning därtill träffade avtalen mellan företagen innebar betydande fördelar för SSAB. Man gjorde en stor kostnadsbesparing genom att Ovako tog på sig det stora investeringsbehov som vid tiden för affären låg latent i Profilbolagets verksamhet. Genom avtalet om ställeveranser till Ovako under en tid av 15 år fick SSAB en initialinkomst på åtskilliga miljoner kronor, samtidigt som SSAB garanterades ett gott utnyttjande av sin kapacitet för ståltillverkning.

Det låg i både SSAB:s och Ovakos intresse att Ovako vid köpet av Profilbolaget kunde överta en verksamhet som var i full gång och försedd med erfaren personal- Problemet var att de arbetstagare- tjänstemän och arbetare - som arbetade i Profilbolagets rörelse inte hade det bolaget som sin arbetsgivare. I enlighet med överenskommelser som hade träffats vid bolagiseringen av SSAB-koncernen var de i likhet med andra arbetstagare inom koncernen anställda hos moderbolaget Svenskt Stål AB. För att Ovako skulle utan störningar kunna driva Profilbolagets verksamhet vidare fordrades därför att de anställda både i Luleå och Borlänge frivilligt lämnade sina anställningar hos Svenskt Stål AB och övergick till anställningar hos Profilbolaget. För SSAB skulle detta innebära att man kunde få ett högre pris för Profilbolaget. Vidare skulle SSAB därmed undgå de omställningar och omplaceringar m.m. som blivit nödvändiga, om man i stället förfarit så att överlåtelsen fått leda till arbetsbrist hos SSAB. Man hade då fått upprätta turordningslistor omfattande långt fler arbetstagare än de som arbetade hos Profilbolaget, i princip fått behålla de anställda med den längsta anställningstiden och sedan fått låta Ovako erbjuda de uppsagda arbetstagarna anställning hos Profilbolaget. Detta skulle ha inneburit stora problem och en betydande omgång.

Såväl i Borlänge som i Luleå väckte affären med Ovako emellertid oro och osäkerhet hos de arbetstagare hos SSAB som arbetade hos Profilbolaget. Man säg med stor tvekan på Ovako som ett relativt okänt företag med okänd förmåga att driva Profilbolaget till framgång och med okända planer på längre sikt. Oron och osäkerheten avspeglades på ett dramatiskt sätt i bl.a. lokalpressen på de båda orterna. I Borlänge hade, alltsedan den s.k. Norrbotten-propositionen lagts fram, iden om en flyttning av Profilbolagets rälsverk från Borlänge till Norrbotten hängt som ett hot över arbetstagarna och hela orten. Det skall nämnas att arbetstagarna i rälsverket sedan länge erhöll fem extra semesterdagar, en förmån som tjänade till att hejda en alltför stor personalomsättning på grund av ovisshet om framtiden. Ägarbytet och osäkerheten beträffande Ovakos långsiktiga planering förstärkte oron för att rälsverket skulle flyttas. I Luleå bekymrade man sig främst för Profilbolagets valsverk med ca 600 arbetstagare. SSAB hade inte lyckats få denna verksamhet lönsam, och de anställda frågade sig bl.a. hur det betydligt mindre Ovako skulle kunna lyckas bättre därvidlag. Det fanns en misstanke om att Ovako huvudsakligen var intresserat av att få tillgång till SSAB:s kunnande och resurser på metallurgi-området. De anställda hade under mänga år fått gå igenom påfrestande strukturrationaliseringar inom SSAB och kände stor oro för att övergå till en annan företagskoncern som stod inför egna strukturella problem och hade en finansiell ställning som var svag i förhållande till SSAB:s. Både i Borlänge och i Luleå hade det stora flertalet av de arbetstagare som arbetade hos Profilbolaget mycket lång anställningstid hos SSAB. De tillhörde stora turordningskretsar med goda omplaceringsmöjligheter i händelse av arbetsbrist. Ett arbetsgivarbyte skulle innebära en förlust av den anställningstrygghet som detta innebar. Det går inte heller att bortse från att många anställda säkerligen också hade rent känslomässiga bindningar till SSAB som företag.

Det är mot den nu skisserade bakgrunden man skall se de förhandlingar som fördes under sensommaren och hösten 1988 och som slutligt resulterade i överenskommelsen med fackklubbarna i Luleå den 7 oktober och med fackklubbarna i Borlänge den 13 och 14 oktober samt den 20 december 1988. Det gällde att söka åstadkomma sådana villkor för en övergång från SSAB Svenskt Stål AB till Profilbolaget att arbetstagarna kunde förmås att ta detta steg. På arbetstagarsidan var det därvid självfallet arbetstagarnas intresse av anställningstrygghet som stod i förgrunden.

Situationen i Luleå var den att det till en början inte syntes föreligga några förutsättningar för att nå en överenskommelse. Metallklubbens medlemmar i Luleå hade mycket längre gående krav än en fyraårig återanställningsgaranti. De ansåg att de egentligen endast skulle lånas ut till Ovako i avvaktan på hur förhållandena utvecklade sig. SIF- klubbens medlemmar i Luleå hade på senhösten 1987 utsatts för att SSAB gavs rätt att välja vilka tjänstemän som man ville ha till arbete hos Profilbolaget, vilket hade lett till att ca 40 tjänstemän som inte valts ut hade "satts i hus på stan". När SSAB sedan sålde Profilbolaget upplevde SIF-medlemmarna detta som ett stort svek från både SSAB:s och fackets sida. Läget var alltså mycket spänt.

De överläggningar och förhandlingar som slutligt ledde fram till Luleåöverenskommelsen den 7 oktober 1988 var komplicerade och pågick under lång tid, först lokalt i Luleå och så småningom med allt fler personer inblandade på båda sidor. I slutskedet av förhandlingarna företräddes samtliga fackklubbar av Metalls dåvarande förbundsjurist G.S. Återanställningsgarantin blev den slutliga stötestenen. Luleå- klubbarna ville från början ha ett "trepartsavtal" SSAB/Ovako/Luleå- klubbarna om en för SSAB och Profilbolaget gemensam turordning vid arbetsbrist, gällande inte bara för de arbetstagare som gick över från SSAB i samband med Profilbolagsaffären. Tanken var att i möjligaste mån efterlikna den situation som gällde för de SSAB-anställda före affären, med anställningar hos en enda stor arbetsgivare. Från arbetsgivarsidan gjordes emellertid gällande att det inte fanns lagliga möjligheter att träffa avtal om en sådan gemensam turordning. Det rådde visserligen delade meningar om detta, men för att finna en lösning som kunde accepteras även av arbetsgivarsidan krävde då Luleåklubbarna att de arbetstagare som gick över från SSAB Svenskt Stål AB skulle få en garanti för återanställning hos SSAB. I stället för ett trepartsavtal om gemensam turordning skulle SSAB ensidigt åta sig att ta tillbaka dessa arbetstagare för den händelse något skulle inträffa med Ovako eller om någon eljest önskade återgå till SSAB. Garantin skulle sålunda gälla även om någon av personliga skäl önskade återkomma till SSAB, men det för Luleåklubbarna väsentliga var att tillförsäkra de arbetstagare som lämnade SSAB största möjliga trygghet med tanke på den oro som man hyste för Profilbolagets framtid hos Ovako. Risken för att Ovako skulle "slå igen" eller göra en större driftsinskränkning påstods visserligen vara liten, men det var bara SSAB som kunde överblicka den saken sedan man i affärsförhandlingarna fått en bild av Ovakos ställning och trovärdighet. Det ankom inte på arbetstagarsidan att göra de konjunkturmässiga bedömningarna av hur stålbranschen skulle utvecklas när det gällde Profilbolagets produkter. Arbetstagarsidan hade inte heller några garantier för att exempelvis ett sådant avtal som det 15-äriga stålleveransavtalet mellan SSAB och Ovako verkligen skulle komma att vidmakthållas.

Skälet till att återanställningsgarantin tidsbegränsades redan i arbetstagarsidans krav var att man inte ansåg det rimligt med en "evig" sådan garanti. Efter hand som SSAB och Ovako med Profilbolaget utvecklades var för sig skulle det framstå som allt mindre naturligt att de arbetstagare som vid Profilbolags-affären lämnat SSAB skulle ha en rätt till återanställning där. Med tiden skulle också ske en uttunning av det som upplevdes som rättviseskäl i förhållande till de arbetstagare hos SSAB som inte behövde ta risken av ett arbetsgivarbyte.

Som framgår av det anförda var det för Luleå-klubbarna självklart att återanställningsgarantin skulle gälla i situationer av arbetsbrist hos Ovako, och detta kan man på arbetsgivarsidan inte ha undgått att inse. Redan klubbarnas oeftergivliga krav på att garantin skulle gälla under flera år visade klart att det var risken för en framtida dålig utveckling hos Ovako som arbetstagarsidan ville gardera sig mot. Härtill kommer att det ursprungliga kravet från Luleå-klubbarnas sida var ett trepartsavtal om en generell gemensam turordning som skulle gälla såväl vid arbetsbrist hos SSAB som vid arbetsbrist hos Ovako. Dit kunde man som redan sagts inte nå på grund av arbetsgivarsidans uppfattning om rättsläget. Den från SSAB:s sida lämnade återanställningsgarantin skulle emellertid få till följd bl.a. att de arbetstagare som vid Profilbolags- affären lämnade SSAB men senare eventuellt blev övertaliga hos Ovako återanställdes hos SSAB. I händelse av att detta ledde till uppsägningar på grund av arbetsbrist hos SSAB skulle de sedan turordnas där med hänsyn till sin sammanlagda anställningstid hos SSAB, vilket skulle ge dem en rimlig anställningstrygghet. Att parterna i överenskommelsen var angelägna om att de arbetstagare som övergick till Profilbolaget inte skulle förlora på detta i anställningsskyddshänseende under fyraårsperioden belyses av bestämmelsen i Luleå-överenskommelsens punkt 2, enligt vilken arbetstagarna vid återgång till SSAB skulle där få tillgodoräkna sig även anställningstiden hos Profilbolaget. Det är en sak för sig att parterna sedermera gemensamt har konstaterat att denna bestämmelse inte kan tilläggas verkan på grund av att det är tveksamt om den är förenlig med anställningsskyddslagen.

Beträffande kravet på en generell gemensam turordning - vilken alltså skulle gälla alla arbetstagare och i praktiken skulle ha lett till att Ovako och SSAB vid arbetsbrist hos vilket som helst av företagen fungerade som en enda arbetsgivare - kom man inte längre än till bestämmelserna i Luleåöverenskommelsens punkt 5. Ovako och SSAB åtog sig därigenom att gemensamt söka alternativa lösningar, om arbetsbrist skulle uppkomma hos något av företagen. Den som sades upp på grund av arbetsbrist hos något av företagen skulle ha en avtalad företrädesrätt till återanställning enligt anställningsskyddslagens regler hos båda företagen. Att Luleå-överenskommelsen i punkt 5 endast talar om en sådan företrädesrätt hos "SSAB Lu/Blg" är en ren felskrivning.

Det skall påpekas att det i Luleå-överenskommelsens punkt 5 var endast denna avtalade företrädesrätt till återanställning som innebar någon mer konkret rättslig förpliktelse för SSAB. I övrigt kom punkt 5 att innehålla enbart uttalanden om ambitioner från arbetsgivarsidan.

Den av SSAB utfästa återanställningsgarantin under fyra år var därför den faktor som slutligt kunde övertyga arbetstagarna i Luleå att gå med på en övergång till anställning hos Profilbolaget. Detta avspeglas klart i Luleåöverenskommelsens punkt 1, där det omedelbart efter bestämmelsen om återanställningsgarantin konstateras: "I och med detta är parterna överens att kollektivt överföra personalen till Ovako Profiler AB."

Det är ingen tillfällighet att detta konstaterande anknyter direkt till återanställningsgarantin i punkt 1 och inte till punkt 5. Det torde vidare vara uppenbart att ett sådant konstaterande inte skulle ha knutits till en "återanställningsgaranti" med den högst begränsade innebörd som arbetsgivarparterna vill tillägga denna, d.v.s. att den med uteslutande av arbetsbristsituationer enbart skulle gälla "trivselfall" och dessutom vara beroende av att SSAB hade någon vakans som en arbetstagare som önskade återgå kunde placeras på. Det bestrids att arbetsgivarsidan i förhandlingarna förde fram att man menade att garantin skulle ha den innebörden. Man kan vara förvissad om att inte en enda arbetstagare skulle ha accepterat att frivilligt lämna SSAB, om något sådant hade gjorts klart för arbetstagarsidan innan överenskommelsen träffades. Lika säkert är att Luleå-klubbarna aldrig skulle ha kunnat över medlemmarnas huvuden avtala om en kollektiv övergång till Profilbolaget på sådana villkor.

Arbetsgivarparternas tolkning av återanställningsgarantin i Luleå- överenskommelsen saknar också allt stöd i överenskommelsens text. Som arbetsgivarparterna själva har framhållit innehåller överenskommelsens punkt 1 inte något undantag eller något av de villkor som garantin enligt deras mening skulle vara behäftad med. Det skall då understrykas att överenskommelsen ostridigt utgör ett kollektivavtal, för vilket gäller krav på skriftlig form. För en tolkning mot ordalydelsen måste därför krävas mycket starka skäl.

Som framgår av det tidigare anförda är det fråga om en felsyn, när arbetsgivarparterna hävdar att Luleå-överenskommelsens punkt 5 exklusivt reglerar arbetsbristsituationer. Punkt 5 utgör SSAB:s och Ovakos gemensamma och icke tidsbegränsade åtagande att beträffande samtliga arbetstagare hos båda företagen - vare sig de tillhörde dem som lämnade SSAB Svenskt Stål AB vid Profilbolags-affären eller ej - bidra till lösningar i situationer av arbetsbrist. Punkt 1 utgör däremot SSAB:s ensidiga och ovillkorade men tidsbegränsade återanställningsgaranti för enbart de arbetstagare som vid Profilbolags-affären lämnade SSAB Svenskt Stål AB. Vad som kom att utgöra två skilda frågor i förhandlingarna var således dels vad som skulle gälla exklusivt för dessa arbetstagare, dels vad som skulle gälla generellt för alla. Det ligger inget anmärkningsvärt i att två så väsensskilda bestämmelser som punkt 1 och punkt 5 båda täcker situationer av arbetsbrist. SSAB:s och Ovakos åtagande enligt punkt 5 utesluter alltså inte - och har ingalunda varit avsett att utesluta - tillämpningen av SSAB:s ensidiga åtagande enligt punkt 1 i fall av arbetsbrist hos Profilbolaget.

Arbetsgivarparternas tolkning av återanställningsgarantin framstår däremot som konstlad och därmed som en efterhandskonstruktion. En återanställningsgaranti under så lång tid som fyra år hade inte kunnat motiveras med enbart "trivselskäl" eller andra personligt betingade orsaker för en återanställning. Vad angår "trivselskälen" skall framhållas att övergången inte skulle innebära någon förändring av de yttre förhållanden under vilka arbetstagarna skulle tjänstgöra. Man skulle arbeta vidare på samma arbetsplats med samma arbete, samma närmaste chefer och samma arbetskamrater som tidigare. Det ligger också en stor egendomlighet i att en arbetstagare som ville förebära att han eller hon inte "trivdes" hos Profilbolaget skulle ha en rätt till återanställning hos SSAB men däremot inte den arbetstagare som miste sin anställning hos Profilbolaget på grund av arbetsbrist där. Vidare gäller att den av arbetsgivarparterna påstådda begränsningen i återanställningsgarantin, att den förutsatte vakans hos SSAB, i själva verket skulle innebära att garantin vore praktiskt taget värdelös för arbetstagarna. SSAB bestämmer självt över sin organisation och över bemanningen av sin verksamhet. I princip är det alltså SSAB som ensamt avgör, huruvida företaget vid ett visst tillfälle har vakanser eller inte. Med arbetsgivarparternas ståndpunkt i denna del skulle det med andra ord ha överlämnats åt SSAB att i princip fritt disponera över frågan om återanställningsgarantin kunde göras gällande eller inte. Något sådant skulle arbetstagarsidan självfallet inte ha gått med på.

I Borlänge synes man på Metall-klubbens sida i och för sig ha hyst en något större optimism när det gällde Profilbolagets och därmed rälsverkets framtid hos Ovako. Metall-klubben i Borlänge - som vid överenskommelsen den 13 oktober 1988 biträddes av G.S. - uppfattade emellertid återanställningsgarantins innebörd på precis samma sätt som Luleå-klubbarna gjorde. Den skulle tillförsäkra de arbetstagare som gick över till Profilbolaget samma anställningstrygghet som de hade i sina moderbolagsanställningar hos SSAB Svenskt Stål AB. Återanställningsgarantin skulle sålunda gälla även för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget och oavsett om SSAB hade vakanser. Metall- klubbens i Borlänge inställning till återanställningsgarantin belyses bl.a. av att i Borlänge Metall-medlemmarnas krav på återanställning hos SSAB på hösten 1990 framfördes kollektivt genom klubben, och i den lokala tvisteförhandling som följde drev Metall-klubben detta krav hårt. Arbetstagarparterna återkommer i det följande till den förhandlingsuppgörelse som sedermera träffades i tvisten mellan SSAB och Metall-klubben i Borlänge.

Även för SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge var kravet på någon form av återanställningsgaranti en grundpelare i förhandlingarna med arbetsgivarsidan i samband med Ovako-affären. Bytet av ägare till Profilbolaget uppfattades som en förstärkning av hotet om en flyttning av rälsverket från Borlänge, ett förhållande som var väl känt för arbetsgivarsidan. SIF- och SALF-klubbarna krävde redan vid den inledande förhandlingen i Borlänge den 28 september 1988 ett uttalande angående Ovakos viljeinriktning "om att fortsätta driva rälstillverkningen i Borlänge". För arbetsgivarsidan måste det ha stått fullständigt klart att det var just en flyttning av rälsverket med därav följande arbetsbrist i Borlänge som man på arbetstagarsidan ville gardera sig mot.

Vid den fortsatta förhandlingen i Borlänge den 14 oktober 1988, då uppgörelse träffades mellan arbetsgivarsidan och SIF- och SALF-klubbarna där, visade det sig att klubbarna inte kunde få något bestämt uttalande från Ovakos sida om rälsverkets framtid i Borlänge. SSAB gick däremot med på kravet om en sex månaders återanställningsgaranti. När SIF- och SALF-klubbarna lade fram kravet härom och därvid hänvisade till återanställningsgarantin enligt den tidigare träffade SmeBox-uppgörelsen utgick klubbföreträdarna från den förut berörda uppfattningen att den garantin gällde även för fall av arbetsbrist hos SmeBox. Vid förhandlingen den 14 oktober framkom inga motsättningar avseende återanställningsgarantis innebörd. Från SSAB:s sida framfördes inte att denna, utöver tidsbegränsningen, skulle vara förenad med några undantag eller särskilda villkor. Det var inte tal om att den enbart skulle utgöra något slags "trivselklausul"; även i Borlänge gällde att de arbetstagare som gick över till anställning hos Profilbolaget behöll samma yttre arbetsförhållanden som tidigare. Eftersom det grundläggande skälet för kravet på en återanställningsgaranti var oron för en flyttning av rälsverket var det tvärtom en självklarhet att garantin skulle gälla också för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Det sades från arbetsgivarsidan inte något om att återanställningsgarantin skulle vara villkorad av att det fanns vakanser hos SSAB. Vid sidan om förhandlingarna talade SIF-klubbens ordförande B.J. med Ö.O., som var tillförordnad chef för rälsverket medan detta alltjämt tillhörde SSAB. Denne berättade för B.J. att Profilbolaget hade "fått tillbaka" två arbetstagare på grund av återanställningsgarantin i SmeBox- överenskommelserna och att dessa redovisades som övertaliga hos SSAB. Det fanns alltså inte någon som helst anledning för SIF-klubben att misstänka att man på SSAB:s sida utgick från att återanställningsgarantin skulle förutsätta vakanser hos SSAB.

Att återanställningsgarantin enligt den omtvistade Borlänge- överenskommelsen till en början kom att avse endast sex månader berodde på att SIF- och SALF-klubbarna därvidlag hade tagit SmeBox- överenskommelserna till förebild. Enligt vad B.J. har uppgett trodde man på SIF-klubbens sida visserligen inte att en flyttning eller nedläggning av rälsverket skulle bli aktuell inom en tid av sex månader. Man räknade emellertid med att genom sina informationskanaler från Profilbolaget ganska snart kunna se i vilken riktning som Ovako styrde bolagets verksamhet. Med hjälp av denna insyn skulle det finnas en rimlig möjlighet för de tjänstemän som övergick till anställning hos Profilbolaget att redan under en sexmånaderstid avgöra, om förhållandena utvecklades så att det fanns anledning att överväga en återgång till SSAB. Vid förhandlingen den 14 oktober 1988 kände SIF- och SALF- klubbarnas företrädare faktiskt inte till att Luleå-klubbarna och Metallklubben i Borlänge hade fått en fyraårig återanställningsgaranti. När detta senare kom fram pressade medlemmarna på om att de ville ha samma återanställningsgaranti som övriga arbetstagare som övergick till Profilbolaget. SIF- och SALF-klubbarna tog därför på nytt upp frågan om garantin till förhandling med arbetsgivarsidan, vilket ledde till att garantitiden genom överenskommelsen den 20 december 1988 förlängdes till fyra år.

Arbetsgivarsidan har fäst avseende vid att det i anslutning till återanställningsgarantin enligt Borlänge-överenskommelserna - såväl den med Metallklubben som den med SIF- och SALF-klubbarna - har gjorts vissa uttalanden om att en eventuell återgång till SSAB skulle ske "i ordnade former" och med beaktande bl.a. av Ovakos möjligheter att hinna rekrytera ersättare. Dessa uttalanden har emellertid inte något med SSAB:s förpliktelse enligt återanställningsgarantin att göra. De tillkom på Ovakos initiativ och i Ovakos intresse med utgångspunkt i att verksamheten i Profilbolaget var i full gång. Uttalandena säger således ingenting om innebörden av SSAB:s åtagande för det fall att Ovako lagt ned eller flyttat Profilbolagets verksamhet från Borlänge. Arbetsgivarsidan har vidare velat till förmån för sin tolkning åberopa den anmärkning som gjordes i samband med justeringen av protokollet över förhandlingarna med SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge den 28 september och 14 oktober 1988. När det i denna anmärkning talas om det fallet att någon anställd "väljer" att återgå till SSAB under garantitiden, utgör det dock i stället ett starkt stöd för att återanställningsgarantin har just den ovillkorliga innebörd som arbetstagarparterna hävdar.

SIF-klubben i Borlänge gör sammanfattningsvis alltså gällande att återanställningsgarantin enligt den omtvistade Borlänge-överenskommelsen har samma innebörd som återanställningsgarantin enligt Luleå- överenskommelsen. Vad som tidigare har sagts om förhållandet mellan punkt 1 och punkt 5 i Luleå-överenskommelsen gäller även beträffande förhållandet mellan återanställningsgarantin i Borlänge-överenskommelsen och det i samma överenskommelse under rubriken "Gemensamma turordningsregler" återgivna åtagandet av SSAB och Ovako.

Det bestrids att återanställningsgarantin enligt de omtvistade överenskommelserna skulle leda till några svårare konsekvenser för SSAB i vare sig Borlänge eller Luleå. En arbetsgivare, och särskilt då en arbetsgivare av SSAB:s storlek, kan mycket väl leva med en viss övertalighet och lösa denna efter hand genom s.k. naturlig avgång, genom att under en tid arbeta med en personal-pool som kan användas för att täcka tillfälliga vakanser och genom åtgärdsprogram som bygger på att övertaligheten minskas genom att man med olika kompensationer och hjälp till ny sysselsättning kan förmå arbetstagare att frivilligt lämna sina anställningar. Enligt vad som har upplysts i målet har det under decennier varit utmärkande för just SSAB att man haft både ambitionen och förmågan att lösa övertalighetsfrågor med metoder av nu antytt slag. När de omtvistade överenskommelserna ingicks hade SSAB sedan är 1978 minskat sin personalstyrka med närmare 3 000 arbetstagare utan att en enda person mot sin vilja sagts upp på grund av arbetsbrist. Detta förhållande talar i själva verket med styrka för att SSAB - i syfte att ge Profilbolags-affären med Ovako en smidig utgång - varit berett att åta sig en återanställningsgaranti med den innebörd som arbetstagarparterna hävdar. Man måste komma ihåg att återanställningsgarantin kom till år 1988, när SSAB var i full färd med att tillämpa framgångsrika åtgärdsprogram m.fl. metoder för att lösa frågor om personalöverskott. Garantin tillkom alltså inte mot bakgrund av det kärvare arbetsmarknadsläge som råder nu.

Vidare bestrids att återanställningsgarantin med den av arbetstagarparterna hävdade tolkningen skulle på något sätt vara oförenlig med de rättigheter som enligt anställningsskyddslagen tillkommer SSAB:s anställda. Garantin är inte liktydig med att SSAB och Ovako träffat avtal om att tillämpa en gemensam turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist hos ettdera eller båda företagen. Återanställningsgarantin gäller endast de arbetstagare som i samband med Profilbolags-affären lämnade SSAB och utgör enbart ett ensidigt åtagande av SSAB att under viss tid återanställa dessa arbetstagare. Detta åtagande kan redan av den anledningen inte stå i strid med anställningsskyddslagen, att återanställningarna inte med någon nödvändighet leder till att arbetstagare måste sägas upp från SSAB. Det råder full frihet för SSAB att lösa en på grund av åtagandet uppkommande övertalighetssituation på annat sätt. Om det ändå skulle anses föreligga något slags konflikt mellan återanställningsgarantin och de hos SSAB anställda arbetstagarnas anställningsskydd, så kan detta likväl inte leda till att garantin är "overksam". I förevarande fall saknas nämligen helt ett sådant otillbörligt syfte att åsidosätta anställningsskyddslagens regler, som skulle kunna medföra ett underkännande av vad parterna har avtalat. SSAB har handlat i det förståeliga och behöriga syftet att få Profilbolags-affären att gå i läs utan omfattande personalomflyttningar. Fackklubbarna har handlat i det likaledes förståeliga och behöriga syftet att ge sina medlemmar rätten att vid behov få återkomma till SSAB och där - för den händelse detta skulle leda till arbetsbrist - få åtnjuta den anställningstrygghet som de kunnat åberopa i kraft av sin i många fall mycket långa sammanlagda anställningstid hos SSAB. I praktiken innebär detta att man tillämpar anställningsskyddslagens huvudregel om företräde för arbetstagare med längre sammanlagd anställningstid, men med en större total rättvisa. Saken kan ses så, att parterna "sköt upp" den personalnedskärning hos SSAB som skulle ha blivit följden, om ingen vågat frivilligt gå över till anställning hos Profilbolaget. Med G.S:s beskrivning av förhandlingsresultatet kan återanställningsgarantin också jämställas med det fallet att de arbetstagare som gick över till Profilbolaget i stället hade fått tjänstledighet från SSAB för att arbeta hos Ovako.

Samtliga arbetstagarparters ståndpunkt är numera, att för den händelse det skulle uppkomma en "kollision" mellan en från SSAB på grund av arbetsbrist uppsagd arbetstagares företrädesrätt till återanställning enligt anställningsskyddslagen och återanställningsgarantin, så är SSAB bundet av båda förpliktelserna. Skulle SSAB därvid välja att åsidosätta någons rätt till anställning, görs det under skadeståndsansvar.

På arbetstagarsidan har man aldrig frånfallit sin grundläggande uppfattning om återanställningsgarantin som en ovillkorlig rätt att under viss tid få återkomma till SSAB. Det kan emellertid inte bestridas att det är en på många sätt komplicerad situation som uppkommit till följd av Ovakos misslyckande med Profilbolaget. Den har gett upphov till en hel del olika frågor om tillämpningen av en sådan garanti, vilka har aktualiserats först sedan tvisterna om garantin blivit ett faktum. Det är tydligen vad som därvid kan ha gjorts och sagts som arbetsgivarparterna menar skulle visa att arbetstagarsidan inte intagit en helt konsekvent hållning när det gällt garantins innebörd. Uttalanden m.m. som i tvisteförhandlingar och diskussioner kan ha gjorts av olika personer i komplicerade rättsliga frågor och överväganden som gjorts i olika skeden kan emellertid inte tillmätas någon sådan betydelse för tolkningen av återanställningsgarantin eller de omtvistade överenskommelserna i övrigt som arbetsgivarparterna synes vilja hävda. Vad som härvidlag har anförts från arbetsgivarsidan förtjänar likväl att kommenteras något.

Det ligger inte något anmärkningsvärt i att arbetstagarsidans förhandlare under något skede av tvisteförhandlingarna kan ha uttryckt sin ståndpunkt så, att återanställningsgarantin gällde under de första fyra åren efter övergången till Profilbolaget och att bestämmelserna i Luleå-överenskommelsens punkt 5 och de däremot svarande bestämmelserna i Borlänge-överenskommelserna gällde först därefter. Ser man de olika bestämmelserna från de av tvisterna om återanställningsgarantin berörda arbetstagarnas synpunkt, är det tvärtom med arbetstagarsidans tolkning av återanställningsgarantin ett naturligt sätt att uttrycka deras situation: under de första fyra åren en för alla fall, även arbetsbrist hos Profilbolaget, gällande garanti för återanställning hos SSAB, därefter en helt annorlunda konstruerad rätt för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget eller SSAB.

När tvisten om återanställningsgarantin aktualiserades för SIF-klubben i Borlänge hade klubbordföranden B.J. inte bara tjänstemännen hos Profilbolaget att tänka på utan även ett 70-tal tjänstemän som var övertaliga hos SSAB Tunnplåt AB. Enligt vad B.J. har berättat fick han i samband med den lokala tvisteförhandlingen den 4 oktober 1990 av någon SIF-jurist beskedet att "det inte gick att med hjälp av anställningsskyddslagen få tillbaka de Ovako-anställda". I detta läge blev, enligt B.J., de ganska få tjänstemännen hos Profilbolaget "marginella" för honom vid sidan av det betydligt större antalet övertaliga hos SSAB Tunnplåt AB. Såsom arbetsgivarparterna har uppgett aktualiserade SIF-klubben i Borlänge därför inte frågan om återanställningsgarantin på nytt förrän en ny klubbordförande hade tillträtt på sommaren 1991. Att SALF-klubben i Borlänge inte återkom i frågan om återanställningsgarantin synes ha haft orsaker som liknar dem som legat bakom B.J:s agerande. Det torde härvid även ha haft viss betydelse att SALF-klubben efter Profilbolags-affären delades till två klubbar, en för Profilbolaget och en för SSAB, varvid den klubbordförande som fungerat i den samlade klubb som slöt överenskommelserna på hösten 1988 blev ordförande enbart för SALF klubben vid SSAB.

Vad angår Metall-klubbens i Borlänge agerande i tvisten om återanställningsgarantin har tidigare nämnts att denna klubb hade samma uppfattning om återanställningsgarantins innebörd som Luleå-klubbarna- Denna uppfattning drevs också hårt av Metall-klubben i Borlänge vid den lokala tvisteförhandlingen mellan SSAB Tunnplåt AB och Metall-klubben den 12 december 1990. Sedan frågan hade förts till central tvisteförhandling fann Metallklubben tillsammans med Svenska Metallindustriarbetareförbundet och dess avdelning 63 det dock bättre att träffa en uppgörelse, som gav medlemmarna åtminstone något utbyte, än att riskera en rättegång. Ett skäl till detta var att Metall-klubbens företrädare ansåg att man vid förhandlingarna om återanställningsgarantin inte direkt hade diskuterat en sådan situation som en total nedläggning av Profilbolagets verksamhet i Borlänge. Som ordföranden i Metall-klubben har uttryckt saken föredrog man därför att "realförhandla", få ett resultat och tona ned principfrågan. Klubben frånföll dock inte sin grundläggande tolkning av återanställningsgarantin, och enligt T.A. är det detta som har återspeglats i överenskommelsen av den 20 mars 1991 när det där sägs att det inte förelåg någon "entydig" tolkning av garantin.

Vad arbetsgivarparterna har uppgett om det krav som SIF-klubben i Borlänge framförde vid tvisteförhandlingen den 17 januari 1992 om att SSAB vid tillämpningen av återanställningsgarantin "måste beakta den rätt som viss personal kan tänkas ha genom företrädesrätt enligt LAS" är i och för sig riktigt. Detsamma gäller uppgiften om SIF:s kommentar till detta krav i en senare kansliöverläggning med Stål- och Metallförbundet. Detta är emellertid endast ett exempel på en sådan komplicerad tillämpningsfråga, beträffande vilken en part givetvis kan finna anledning att modifiera en tidigare intagen ståndpunkt. Arbetstagarparterna har nyss, vid behandlingen av återanställningsgarantins förhållande till anställningsskyddslagen, angett sin nuvarande ståndpunkt i frågan.

Det är inte riktigt att arbetsgivarsidan vid de tvisteförhandlingar som förekommit rörande återanställningsgarantin har intagit en så konsekvent hållning som nu påstås. Vid den lokala tvisteförhandling som ägde rum den 4 oktober 1990 mellan SSAB Tunnplåt AB och SIF- och SALF-klubbarna i Borlänge gjordes från arbetsgivarsidan, som företräddes av bl.a. S.M., endast gällande att återanställningsgarantin förutsatte lediga befattningar hos SSAB. Det hävdades däremot inte att garantin inte gällde vid arbetsbrist hos Profilbolaget eller att den endast varit avsedd som en "trivselklausul". Detsamma gäller arbetsgivarsidans ståndpunkt vid den lokala tvisteförhandlingen den 12 december 1990 mellan SSAB Tunnplåt AB och Metallklubben i Borlänge. Först vid den centrala förhandlingen med Svenska Metallindustriarbetareförbundet om Borlänge-tvisten, under första delen av år 1991, hävdades att återanställningsgarantin inte varit avsedd att gälla vid arbetsbrist hos Ovako.

Det skall i detta sammanhang också nämnas att Riksdagens revisorer den 21 april 1992 gjorde ett informationsbesök hos SSAB i Luleå för att med fackliga företrädare och SSAB:s ledning i Luleå diskutera frågor rörande den i Luleå överenskomna återanställningsgarantin. Enligt riksdagsrevisorernas rapport den 20 maj 1992 deltog från SSAB fyra personer, däribland fd. verkställande direktören för nuvarande SSAB Stålpartner AB N.R., vilken deltog vid 1988 års förhandlingar i Luleå om bl.a. återanställningsgarantin. I rapporten redovisas fackklubbarnas och SSAB:s respektive ståndpunkter i frågan om återanställningsgarantins innebörd i överensstämmelse med vad som numera görs gällande. Beträffande N.R. anges dock i rapporten att hans "syn på innebörden av avtalstexten om återanställningsrätt är dock att den avsågs gälla under alla förhållanden. Denna rätt är således inte beroende av om det finns arbetstillfällen eller ej vid SSAB, N.R. deltog i MBL-förhandlingarna år 1988-10-07." Det kan påpekas att N.R. även hade deltagit i de förhandlingar som ledde till Luleå-arbetstagarnas återanställningsgaranti i samband med SSAB:s SmeBox-affär.

Vad angår de olika överenskommelserna om åtgärdsprogram vid övertalighet som arbetsgivarparterna har åberopat skall framhållas att fackklubbarna både i Luleå och i Borlänge hela tiden betraktat återanställningsgarantin som en fråga som är helt skild från sådana åtgärdsprogram. Dessa har förekommit av och till under länga tider, och det har inte funnits någon anledning för fackklubbarna att avstå från dylika eller från de förmåner som de kan ge enskilda arbetstagare därför att vissa arbetstagare även haft en garanti för återanställning hos SSAB. Åtgärdsprogrammen har regelmässigt byggt på frivilliga avgångar och arbetstagarna har således inte varit tvingade att åberopa återanställningsgarantin av det skälet att de skulle bli uppsagda.

Tillämpning av 36 § avtalslagen

Enligt arbetstagarparternas mening är det uteslutet att återanställningsgarantin enligt de omtvistade kollektiva överenskommelserna, tolkad i enlighet med arbetstagarparternas mening, skulle kunna betraktas som ett mot SSAB oskäligt avtalsvillkor. Redan av förarbetena till generalklausulen i 36 § avtalslagen framgår att utrymmet för en tillämpning av densamma på villkor i kollektivavtal är praktiskt taget obefintligt. Vidare skall framhållas att SSAB är en mycket stor företagskoncern med en årsomsättning som lär ligga omkring 13-14 miljarder kr. SSAB intog eller intar inte någon i förhållande till fackklubbarna underlägsen ställning. Möjligheten av att Ovako skulle misslyckas med sin satsning på Profilbolaget eller annars skulle vidta sådana åtgärder med dess verksamhet som kunde aktualisera återanställningsgarantin var vid avtalstillfällena fullt synbar och kunde tas med i SSAB:s överväganden inför överenskommelserna med fackklubbarna. SSAB har goda möjligheter både att planera för och att hantera de omställningar som kan bli följden av återanställningar enligt garantin. I Borlänge rör det sig om endast fem tjänstemän och i Luleå gäller yrkandena om återanställning ca 200 personer. En eventuell övertalighet hos SSAB i Luleå i den av arbetsgivarparterna påstådda storleksordningen 300 personer är inte något som normalt vållar ett så stort företag som SSAB mer avsevärda bekymmer. För den händelse SSAB skulle anse sig inte kunna ge samtliga återanställda sysselsättning, så innebär återanställningarna likväl en ekonomisk garanti för dem under en skälig tid.

Till det anförda kommer att det i vart fall inte kan vara aktuellt med en tillämpning av 36 § avtalslagen på den avtalade återanställningsgarantin med mindre det skulle kunna konstateras att SSAB har gjort allt som stått i dess makt för att uppfylla garantin. Det är emellertid inte fallet. SSAB har i stället enbart motsatt sig återanställningar.

Yrkandena om ekonomiskt skadestånd till arbetstagarna i Luleå

Yrkandena om ersättning för rörligt tillägg (betecknat OB) till de i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna grundas på arbetstagarparternas bedömning att de ifrågavarande arbetstagarna, om de återanställts av SSAB i enlighet med sin begäran därom, skulle ha placerats i arbete som lett till rörligt tillägg i en omfattning som svarar mot dessa yrkanden. Detta är i vart fall betydligt mer sannolikt än att de skulle ha placerats i arbete som inte gett dessa tillägg.

Borlänge-tjänstemännens enskilda anställningsavtal

Så som arbetsgivarparterna har uppgett genomfördes i Borlänge överflyttningen av personal från SSAB till Profilbolaget på det sättet att såväl arbetare som tjänstemän, sedan de kollektiva överenskommelserna om olika villkor för en övergång träffats med Borlänge-klubbarna, erhöll individuella anställningserbjudanden från Profilbolaget (Ovako Steel Profiler AB). I de anställningserbjudanden som därvid lämnades till respektive tjänsteman, erbjudanden som var undertecknade även för "SSAB Borlänge", angavs att tjänstemannen hade fyra års återanställningsgaranti till SSAB i Borlänge. I den mån arbetsdomstolen skulle finna att återanställningsgarantin enligt de kollektiva överenskommelserna av den 14 oktober och 20 december 1988 mellan SSAB och bl.a. SIF-klubben i Borlänge - på grund av vad som förekommit vid förhandlingarna om dessa överenskommelser eller eljest - är behäftad med något av de undantag eller någon av de begränsningar som arbetsgivarparterna hävdat, så är det i vart fall något som tjänstemännen inte kunde utläsa av de individuella anställningserbjudandena. Inte heller informerades de på annat sätt därom.

Tjänstemännen utgick därför från att den återanställningsgaranti som angavs i anställningserbjudandena inte var förenad med undantag eller begränsningar utan var av den ovillkorliga karaktär som framgår av innehållet i erbjudandena. Återanställningsgarantin var också av avgörande betydelse för deras beslut att acceptera erbjudandena. Dessa förhållanden insåg eller borde man åtminstone ha insett på SSAB:s sida. Genom att de fem i mål nr A 237/92 aktuella tjänstemännen accepterade erbjudandena blev SSAB därför bundet av ett individuellt avtal med var och en av dem, innefattande en ovillkorlig garanti för återanställning under angiven tid. SSAB Tunnplåt AB är alltså i vart fall på denna grund skyldigt att anställa de tre tjänstemän - A.B., L.K. och K.W. - för vilka yrkande därom har framställts av SIF samt att till dem jämte A.H. och G.W. utge ekonomiskt skadestånd med yrkade belopp. Det bestrids att återanställningsgarantin enligt de nu berörda individuella avtalen kan lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen.

Särskilt om Borlänge-tjänstemannen G.W.

1 likhet med de övriga Borlänge-tjänstemännen begärde G.W. i mitten av september 1990 återanställning hos SSAB i Borlänge med åberopande av återanställningsgarantin. Genom att då vägra honom anställning bröt SSAB såväl mot de kollektiva överenskommelserna av den 14 oktober och 20 december 1988 som mot det individuella avtalet mellan SSAB och G.W. Denne sade sedan själv upp sin anställning hos Profilbolaget någon gång mellan jul och nyår 1990 Skälet till detta var att G.W. då kände sig hotad av bolagets verkställande direktör. Denne hade på omvägar låtit G.W. förstå att han inte skulle få någon anställning inom svensk stålindustri över huvud taget, om han inte höll tyst om vissa kvalitetsproblem hos det material som rälsverket i Borlänge köpte från Luleå. G.W. fick därefter anställning vid Yrkesinspektionen i Falun fr.o.m. den 16 mars 1991. Han skulle emellertid hellre ha velat få återanställning hos SSAB. Sedan övriga Borlänge-tjänstemän som är aktuella i målet upprepat sin begäran om återanställning hos SSAB i september 1991, förnyade G.W. sin begäran därom i oktober 1991. Eftersom SSAB redan i september 1990 avtalsstridigt vägrade honom återanställning kan det inte komma i fråga att anse att han förverkat eller avstått från rätten till återanställning genom att därefter säga upp sig och ta anställning vid Yrkesinspektionen i Falun. Med hänsyn till det nyss redovisade skälet för G.W:s handlande måste det tvärtom anses att han varit berättigad till återanställning även med arbetsgivarparternas tolkning av återanställningsgarantin.

Domskäl

Inledning

Tvisterna i målen har ytterst sin bakgrund i SSAB Svenskt Stål AB:s överlåtelse den 1 september 1988 av dotterbolaget SSAB Profiler AB (Profilbolaget) med verksamhet i Borlänge och Luleå till Ovako Steel AB.

De arbetare och tjänstemän som vid tiden för överlåtelsen arbetade i Profilbolagets verksamhet var anställda med moderbolaget SSAB Svenskt Stål AB som arbetsgivare och i dessa anställningar endast placerade hos Profilbolaget i Borlänge eller Luleå. Själva överlåtelsen medförde givetvis inte någon ändring av deras anställningsförhållanden. Mellan SSAB och inom SSAB-koncernen företrädda arbetstagarorganisationer (fackklubbar) upptogs emellertid i samband med överlåtelsen förhandlingar i syfte att reglera bl.a. villkor för ett arbetsgivarbyte, innebärande att de ifrågavarande arbetstagarna skulle övergå från sina anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget inom Ovako-koncernen.

Förhandlingarna ledde så småningom till kollektiva överenskommelser om villkoren för en sådan övergång. Till dessa villkor kom att höra bestämmelser om en fyraårig rätt till eller garanti för återanställning hos SSAB, i det följande kallade återanställningsgarantin (återanställningsgarantierna). Tvisterna i målen gäller i första hand innebörden av dessa kollektivt avtalade återanställningsgarantier.

De kollektiva överenskommelser som därvid omedelbart är föremål för tvist träffades dels i Luleå den 7 oktober 1988 mellan SSAB Svenskt Stål AB och bl.a. Metall-, SIF- och SALF-klubbarna vid SSAB i Luleå (mål nr A 290/92), dels i Borlänge den 14 oktober och den 20 december 1988 mellan SSAB Tunnplåt AB och SIF- och SALF-klubbarna vid SSAB i Borlänge (mål nr A 237/92). Överenskommelserna har ostridigt karaktären av kollektivavtal. - Ytterligare en sådan överenskommelse innefattande en fyraårig återanställningsgaranti träffades i Borlänge den 13 och 28 oktober 1988 mellan SSAB Tunnplåt AB och Metall-klubben vid SSAB i Borlänge. Den överenskommelsen är dock inte omedelbart föremål för tvist i målen.

I september 1990 beslöt Profilbolaget att flytta sin verksamhet i Borlänge, det s.k. rälsverket, därifrån till Luleå. I anslutning till detta beslut begärde i samma månad ca 130 arbetare och tjänstemän hos Profilbolaget i Borlänge återanställning hos SSAB Tunnplåt AB i Borlänge, varvid arbetstagarna åberopade återanställningsgarantierna i de nyss nämnda Borlänge-överenskommelserna. SSAB Tunnplåt AB bestred emellertid deras rätt till återanställning. De därmed uppkomna tvisterna löstes för arbetarnas del genom en överenskommelse i mars 1991 mellan på arbetsgivarsidan Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB och på arbetstagarsidan Svenska Metallindustriarbetareförbundet, dess avdelning 63 och Metall-klubben vid SSAB i Borlänge. Flyttningen av rälsverket slutfördes i juni 1991. Sju av tjänstemännen förnyade därefter, i september och oktober samma år, sina krav på återanställning hos SSAB Tunnplåt AB i Borlänge, som dock även då bestred deras rätt till återanställning.

Sedan Profilbolaget med flyttningen av rälsverket hade förlagt all sin verksamhet till Luleå aktualiserades under andra halvåret 1991 en total nedläggning av denna. I mars 1992 begärde till följd därav 552 arbetare och tjänstemän hos Profilbolaget i Luleå återanställning hos SSAB i Luleå, varvid de åberopade återanställningsgarantin i Luleå- överenskommelsen av den 7 oktober 1988. Också dessa arbetstagares rätt till återanställning bestreds av SSAB.

De tvister som nu kvarstår gäller fem av Profilbolagets tidigare tjänstemän i Borlänge (mål nr A 237/92) samt de av Profilbolagets tidigare arbetare och tjänstemän i Luleå som anges i Domsbilagorna A och B (mål nr A 290/92).

Här skall slutligen nämnas att målen omfattar även andra tvistefrågor än den om innebörden av de kollektivt avtalade återanställningsgarantierna. Denna fråga är emellertid den helt grundläggande och därmed den som arbetsdomstolen först tar upp till bedömande i de båda målen.

Luleå-överenskommelsen (mål nr 11290/92)

Arbetsdomstolen finner lämpligt att börja sin prövning med Luleå- överenskommelsen, d.v.s. med Luleå-klubbarnas käromål mot SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannia AB.

Innebörden av återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen

Parternas ståndpunkter i frågan om innebörden av den genom Luleå- överenskommelsen avtalade återanställningsgarantin, vilken återfinns i överenskommelsens punkt 1, kan kort sammanfattas enligt följande.

Arbetstagarparterna hävdar att SSAB genom återanställningsgarantin har åtagit sig en ovillkorlig skyldighet att på begäran återanställa de arbetare och tjänstemän, som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget övergick från sina anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget och som därmed ostridigt omfattas av återanställningsgarantin. Denna gäller sålunda enligt arbetstagarparterna i princip oberoende av skälet till en begäran om återanställning och är enligt deras mening följaktligen tillämplig även för den nu aktuella situationen att det uppkommit arbetsbrist hos Profilbolaget. Enligt arbetstagarparterna gäller återanställningsgarantin vidare vare sig det hos SSAB finns lediga befattningar eller inte. Det har enligt dem nämligen varit en grundläggande tanke bakom rätten till återanställning för de SSAB- anställda som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget övergick till anställningar hos detta, att de under garantitiden om fyra år alltid skulle kunna återfå sina anställningar hos SSAB. De skulle därmed enligt arbetstagarparterna bl.a. vara tillförsäkrade den anställningstrygghet som följde av deras tidigare anställningar där. I den mån återanställningar enligt garantin eventuellt skulle leda till övertalighet hos SSAB som nödvändiggjorde uppsägningar på grund av arbetsbrist hos SSAB, skulle dessa arbetstagare sålunda komma att turordnas med tillgodoräknande av sin i flertalet fall länga sammanlagda anställningstid hos SSAB.

Arbetsgivarparterna hävdar däremot att återanställningsgarantin har en betydligt mer begränsad innebörd. Enligt arbetsgivarparterna omfattar den sålunda över huvud taget inte det fallet, att anledningen till en begäran om återanställning är att det har uppkommit arbetsbrist hos Profilbolaget. Garantin har enligt deras mening enbart varit avsedd att bereda arbetstagare som av trivselskäl eller andra personliga skäl önskat återgå till SSAB en rätt därtill. Enligt arbetsgivarparterna har det vidare varit en förutsättning för återanställning, att det när en sådan aktualiserats funnits eller inom någon kortare tid skulle uppkomma en motsvarande vakans hos SSAB och att arbetstagaren haft erforderlig kompetens för att kunna ifrågakomma för anställning.

De frågor som till en början måste bli föremål för avgörande är således om återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen över huvud taget kan anses omfatta fall av arbetsbrist hos Profilbolaget samt - vid jakande svar på den frågan - om garantin förutsätter att det hos SSAB finns eller kan beräknas inom någon kortare tid uppkomma den eller de vakanser som fordras för att tillgodose en eller flera arbetstagares önskemål om återanställning.

Till utredning av vad som förekom i samband med de överläggningar och förhandlingar som slutligt ledde fram till Luleå-överenskommelsen den 7 oktober 1988 har åberopats viss skriftlig bevisning samt utsagor av personer som hörts upplysningsvis vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen. På arbetstagarparternas begäran har hörts ordföranden i Metall-klubben i Luleå S.H., ordföranden i Metall-klubben i Borlänge T.A., ordföranden i SIF-klubben i Luleå D.E. och dåvarande förbundsjuristen hos Svenska Metallindustriarbetareförbundet G.S. På arbetsgivarparternas begäran har hörts dåvarande personaldirektören hos SSAB, numera personalchefen hos SSAB i Borlänge S.M., personalchefen hos SSAB i Luleå O.W., dåvarande personaldirektören hos SSAB Tunnplåt AB i Borlänge P.B. och förre personaldirektören hos SSAB U.M. Vidare har - främst till belysande av innebörden hos de från arbetsgivarsidan i sammanhanget åberopade s.k. SmeBox-överenskommelserna - på arbetsgivarparternas begäran hörts E.A., ansvarig för förhandlingsavdelningen hos SSAB i Borlänge. Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Genom S.H:s, D.E:s och G.S:s uppgifter har enligt arbetsdomstolens mening ställts utom tvivel att man på arbetstagarsidan, när Luleå- överenskommelsen slöts, utgick från att återanställningsgarantin skulle gälla bl, a. för fall av driftsinskränkningar med åtföljande arbetsbrist hos Profilbolaget. De tre har sålunda understrukit och utvecklat hur det bland arbetstagarna rådde mycket stor oro och osäkerhet inför Ovakos övertagande av bolaget och dess verksamhet i Luleå. Enligt S.H. - som sedan år 1978 också varit ledamot av SSAB:s koncernstyrelse – hade valsverket för profiler i Luleå länge varit ett ekonomiskt problem för SSAB-koncernen, varför det stora frågetecknet på arbetstagarsidan var hur Ovako skulle kunna klara detta bättre. S.H. har vidare uppgett bl.a. att arbetarna i Profilbolagets valsverk hade 10-30 års anställningstid hos SSAB, att de under en följd av är hade upplevt stora strukturella omställningar inom SSAB-koncernen, att de därför kände stor osäkerhet inför det tänkta bytet från de relativt trygga moderbolagsanställningarna hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget under en ny ägare och att deras krav till en början var att de efter överlåtelsen endast skulle "lånas ut" till Ovako. D.E. har lämnat en liknande beskrivning av stämningarna bland SIF-medlemmarna samt uppgett att han aldrig tidigare hos dessa upplevt en så negativ inställning till en affär som när det gällde Profilbolags-affären. S.H. och D.E. har vidare uppgett att man på arbetstagarsidan befarade att det var metallurgidelen i affären med SSAB som var Ovakos huvudintresse, inte den del som avsåg Profilbolagets valsverk. - Mot denna bakgrund var enligt S.H., D.E. och G.S. det för arbetstagarna och arbetstagarsidans förhandlare främsta intresset i förhandlingarna om villkoren för ett arbetsgivarbyte att nå största möjliga trygghet för fortsatt anställning för de arbetstagare som övergick från SSAB till Profilbolaget under Ovakos ägarskap. De har vidare lämnat uppgifter som i huvudsak gått ut på att arbetstagarsidans krav på fyra års garanti för återanställning hos SSAB därvid blev den stora frågan, att detta krav främst tog sikte på eventuella situationer av driftsinskränkningar hos Profilbolaget, att man på arbetstagarsidan var tydlig i detta hänseende och att man på arbetsgivarsidan inte kan ha undgått att förstå att det var oron för en ogynnsam utveckling av Profilbolagets verksamhet i Luleå som var motivet för kravet på att en återanställningsgaranti skulle gälla under fyra år, även om parterna aldrig direkt diskuterade en sådan situation som att denna verksamhet skulle läggas ned eller att annars stora mängder av arbetstagare skulle begära återanställning. Enligt G.S. var själva iden med återanställningsgarantin - sedan det visat sig att arbetsgivarsidan med hänvisning till rättsliga skäl inte ansåg sig kunna gå med på att genom gemensamma turordningsregler göra SSAB och Ovako i Luleå till "en enda arbetsgivare" - att de arbetstagare som i samband med Profilbolags- affären lämnade SSAB skulle bl, a. vid arbetsbrist hos Profilbolaget ha rätt att återgå till SSAB för att därmed få den anställningstrygghet som skulle följa av att de åter kom att tillhöra en turordningskrets där de kunde tillgodoräkna sig sin tidigare anställningstid hos SSAB. Enligt S.H. klargjordes det vid interna sammankomster med Metall-klubbens medlemmar att återanställningsgarantin skulle innebära att de arbetare som hade en kortare anställningstid hos SSAB än de arbetstagare som omfattades av återanställningsgarantin skulle få "gå först", om åter anställningar enligt garantin eventuellt skulle leda till övertalighet hos SSAB som nödvändiggjorde uppsägningar på grund av arbetsbrist. Såväl S.H. som D.E. har uppgett att det var den så beskaffade, ovillkorliga rätten till återanställning för de arbetstagare som skulle övergå till Profilbolaget som blev helt avgörande för att denna övergång kunde genomföras på sätt som skedde.

De på arbetsgivarparternas begäran hörda personerna har redovisat en annan bild av överläggningarna och förhandlingarna ävensom av återanställningsgarantins syfte och innebörd. S.M., som i största utsträckning ledde Luleå-förhandlingarna, har uppgett att dessa gått ut på att arbetstagarna i det försålda Profilbolaget skulle följa med till Ovako, att de skulle få en rimlig form av rätt att komma tillbaka till SSAB men att vart och ett av företagen skulle svara fullständigt för sina egna anställda så att det var "rent bord". Enligt S.M. reagerade han redan vid en första överläggning med både Luleå- och Borlänge- klubbarna i Stockholm den 13 september 1988 mot arbetstagarsidans krav på fyra års återanställningsrätt. Han hade då förklarat att SSAB inte kunde acceptera fyra år utan hade sex månader som sin utgångspunkt. Vidare hade S.M. tillagt ungefär att "alla 800 arbetstagarna inte kunde komma tillbaka efter tre månader, men om det var så att någon inte trivdes eller av någon anledning inte kunde stanna kvar så skulle det vara rimligt att SSAB sökte lösa den frågan". Något liknande framhölls enligt S.M. vid en fortsatt överläggning i Luleå i slutet av september, och vidare klargjordes från SSAB:s sida att det självfallet måste finnas en möjlighet för SSAB att ta emot den eller dem som ville återkomma. - Enligt de på arbetsgivarparternas begäran hörda personerna diskuterades i de fortsatta förhandlingarna återanställningsgarantin enbart utifrån att den skulle avse fall där enstaka arbetstagare ville återkomma till SSAB av trivselskäl eller andra personliga skäl. Nedläggning eller arbetsbrist diskuterades över huvud taget inte i anslutning till återanställningsgarantin, utan togs upp som en särskild fråga gällande de s.k. gemensamma turordningsreglerna. På arbetsgivarsidan utgick man enligt dessa personer därför hela tiden från att återanställningsgarantin enbart skulle gälla för det fall någon arbetstagare som övergått till anställning hos Profilbolaget hade rimliga personliga skäl för att få komma tillbaka till SSAB och det fanns plats för vederbörande. Enligt nämnda personer kan man på arbetstagarsidan inte ha undgått att inse att detta var arbetsgivarsidans uppfattning När arbetstagarsidan vidhöll sitt krav att en återanställningsgaranti skulle gälla under fyra år fick SSAB slutligen gå med på detta som en ren förhandlingseftergift. Det ändrade dock inte garantins innebörd i övrigt. Mot bakgrund av de tidigare träffade s.k. SmeBox-överenskommelserna gjorde man enligt de på arbetsgivarsidans begäran hörda personerna bedömningen att det inte skulle bli särskilt mänga arbetstagare som önskade utnyttja återanställningsgarantin. Genom de olika utsagorna har framkommit mycket litet av beskaffenhet att ge underlag för en tolkning av den omtvistade återanställningsgarantin och överenskommelsen i övrigt med ledning av vad som faktiskt diskuterats parterna emellan. Från båda sidor har väsentligen redovisats vad som sagts vara den egna sidans bestämda uppfattning beträffande bl.a. återanställningsgarantins syfte och innebörd, vartill ofta lagts att denna måste ha stått klar för förhandlarna på motsidan. Det har däremot varit svårt att få konkreta upplysningar om i vilken mån - och i så fall under vilka närmare omständigheter - den ena sidans uppfattning uttryckligen delgetts den andra sidan. Bilden av förhandlingarnas gång och innehåll har sålunda blivit påfallande oklar. Detta är i och för sig fullt förklarligt med hänsyn till den tid som gått sedan överenskommelsen träffades samt till att överläggningarna och förhandlingarna enligt vad som framkommit förts under en relativt lång tidsperiod och i delvis olika personkonstellationer på ömse sidor. Därtill kommer emellertid att domstolen har fått det klara intrycket att frågor som nu har kommit att bli av stor betydelse i tvisten om överenskommelsens innebörd knappast har tillräckligt uppmärksammats och än mindre diskuterats närmare mellan parterna i samband med överenskommelsens tillkomst. Enligt vad utredningen har gett vid handen synes det i stället ha förhållit sig så att de olika sidorna har närmat sig varandra utifrån skilda utgångspunkter och målsättningar för att slutligen nå en uppgörelse, vars innebörd för olika tänkbara framtida situationer inte lyfts fram i diskussioner dem emellan.

Arbetsdomstolen finner sig därför ha att utgå från vad som framgår av de uppgifter som lämnats av parterna och de av dem hörda personerna i denna del, nämligen att det inte förelegat någon för parterna gemensam uppfattning om vad återanställningsgarantin innebar och att man var på sin sida velat i densamma inlägga den innebörd som hävdats i målet. Vid sådant förhållande får det tilläggas avgörande betydelse för tolkningen av överenskommelsen, vad parterna med hänsyn till omständigheterna bort inse rörande varandras ståndpunkter.

Till stöd för att arbetstagarparterna förstått eller i vart fall bort förstå vilken innebörd arbetsgivarsidan inlade i garantin har arbetsgivarparterna åberopat de ett knappt år tidigare träffade s.k. SmeBox-överenskommelserna, vilka innehöll liknande återanställningsgarantier som dock skulle gälla för en avsevärt kortare tid än fyra år. Enligt arbetsgivarparterna var det mellan parterna i SmeBox-överenskommelserna helt klart att återanställningsgarantierna enligt dessa endast avsåg fall där återanställning aktualiserades av personliga skäl som vantrivsel o.d., och arbetsgivarparterna menar att man på arbetstagarsidan därför inte kan ha föreställt sig att SSAB vid Profilbolags-affären avsåg att ta på sig en mer vidsträckt garanti, omfattande även fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Arbetstagarparterna har emellertid bestritt att återanställningsgarantierna enligt SmeBox-överenskommelserna haft den av arbetsgivarparterna påstådda, begränsade innebörden. På denna punkt har utredningen i förevarande mål inte lett till någon större klarhet. Det kan likväl konstateras att återanställningsgarantierna i SmeBox- överenskommelserna enligt ordalagen i dessa överenskommelser inte ger uttryck för något undantag för fall av arbetsbrist hos den nye arbetsgivaren. Vidare har de på arbetsgivarparternas begäran upplysningsvis hörda personerna U.M. och E.A., vilka båda medverkade på arbetsgivarsidan när SmeBox-överenskommelserna tillkom, gett uttryck för uppfattningen att "varsel från SmeBox" nog skulle ha kunnat åberopas som grund för en tillämpning av återanställningsgarantierna enligt dessa överenskommelser så länge det varit fråga om enstaka fall. Vad som upplysts och i övrigt framkommit om SmeBox-överenskommelserna ger enligt arbetsdomstolens mening således inte stöd åt arbetsgivarparternas påstående att det rått enighet om att återanställningsgarantierna enligt dessa över huvud taget inte skulle gälla för fall av arbetsbrist hos SmeBox. Härtill skall läggas att, vid Luleå-överenskommelsens tillkomst, SmeBox-överenskommelserna såvitt visats inte haft annan betydelse än att arbetsgivarsidan därvid för sin del fäst avseende vid att återanställningsgarantierna i SmeBox-överenskommelserna inte hade aktualiserats annat än möjligen i något enstaka fall.

Vid bedömningen av vad parterna insett eller bort inse rörande varandras ståndpunkter måste däremot ordalydelsen hos den omtvistade bestämmelsen - Luleå-överenskommelsens punkt 1 - spela stor roll. Detta följer inte endast därav, att överenskommelsen ostridigt utgör ett kollektivavtal som för sin giltighet fordrar skriftlig form, utan även av att bestämmelsens ordalydelse typiskt sett är den säkraste hållpunkten när det gäller att bedöma vad en part vid skiljaktiga uppfattningar om bestämmelsens innebörd bort utse rörande motpartens uppfattning därvidlag.

Den aktuella bestämmelsen har följande lydelse:

1, Återanställningsrätt till SSAB

Personalen som övergår till Ovako Profiler AB per den 1 september 1988 har rätt till 4 års återanställningsrätt d.v.s. t o m 1 september 1992. I och med detta lir parterna överens att kollektivt överföra personalen till Ovako Profiler AB."

Bestämmelsens första mening - själva återanställningsgarantin - framstår språkligt sett som helt reservationslös och ger inte någon antydan om att den ifrågavarande personalens rätt till återanställning hos SSAB skulle vara förenad med särskilda villkor eller andra begränsningar än den som avser giltighetstiden fyra är. Bestämmelsens lydelse ger följaktligen ett synnerligen starkt stöd åt arbetstagarparternas uppfattning, att garantin skulle avse även fall då skälet till en begäran om återanställning är att arbetstagare som omfattas av garantin förlorat sin anställning hos Profilbolaget på grund av arbetsbrist. Arbetsgivarparternas tolkning av bestämmelsen har däremot ingen förankring i bestämmelsens ordalydelse.

Arbetsgivarparterna har emellertid till stöd för sin ståndpunkt åberopat bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" i överenskommelsens punkt 5 och det samband som enligt deras mening råder mellan dessa och återanställningsgarantin i punkt 1. Enligt arbetsgivarparterna är det sålunda endast bestämmelserna i punkt 5 som varit avsedda att reglera situationer av arbetsbrist hos Profilbolaget, inte punkt 1 med återanställningsgarantin. Saken har av arbetsgivarparterna också uttryckts så, att eftersom punkt 5 innehåller särskilda regler för fall av arbetsbrist måste överenskommelsen förstås så att dessa regler för sådana situationer gäller framför återanställningsgarantin enligt punkt 1. Riktigheten av denna uppfattning har bestritts av arbetstagarparterna. De har pekat på att bestämmelserna i punkt 5 tvärtom är generella i den meningen att de ostridigt gäller för en i princip obegränsad tid och för alla anställda hos bl.a. Profilbolaget, inte enbart för de arbetstagare som i samband med Profilbolags-affären övergick från anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB. Enligt arbetstagarparterna är det därför snarast överenskommelsens punkt l som i förhållande till bestämmelserna i punkt 5 är att uppfatta som en specialregel, innefattande en särskilt förmånlig men å andra sidan tidsbegränsad reglering för sistnämnda arbetstagare.

Enligt arbetsdomstolens mening utgör arbetstagarparternas uppfattning i nu berört hänseende den med hänsyn till överenskommelsens bakgrund och redaktionella utformning naturligaste läsningen av överenskommelsen som helhet. Syftet med överenskommelsen har ostridigt i första hand varit att reglera villkoren för den i Profilbolagets verksamhet arbetande personalen vid en övergång från anställningarna hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget. Därjämte har även andra frågor behandlats i överenskommelsen. Bestämmelserna i denna synes i enlighet därmed kunna indelas i två grupper: punkterna 1-3 gällande enbart för nyssnämnda personal och innehållande villkor för denna med avseende på arbetsgivarbytet, övriga punkter gällande andra frågor, däribland punkt 5 med regler om SSAB:s och Ovakos ömsesidiga ansvar gentemot samtliga hos båda företagen anställda arbetstagare vid arbetsbrist hos ettdera eller båda företagen. Det är att märka att bestämmelserna i punkt 5 varken redaktionellt eller enligt sin lydelse anknyter till bestämmelserna i punkt l och punkt 2, vilka däremot har ett klart inre samband. Domstolen finner det mot bakgrund av det anförda ligga närmast till hands att uppfatta återanställningsgarantin i punkt 1 såsom en i förhållande till bestämmelserna i punkt 5 helt självständig bestämmelse, uttryckligen gällande enbart för den till Profilbolaget övergående personalen, enbart i förhållande till SSAB och innefattande en speciell reglering för ifrågavarande personal under en viss tid efter övergången. De generellt syftande bestämmelserna i punkt 5 ger således enligt domstolens mening inte godtagbar grund för att, trots den klara lydelsen av punkt 1, genom ett motsatsslut - en tolkningsmetod som alltid bör begagnas med försiktighet - i den enbart för viss tid gällande återanställningsgarantin intolka begränsningen att denna inte skulle omfatta fall av arbetsbrist hos Profilbolaget.

Det av arbetsgivarparterna åberopade förhållandet, att det i punkt 5 konstaterats att SSAB inte kunde träffa överenskommelse med Ovako om gemensamma turordningsregler vid uppsägning på grund av arbetsbrist, leder inte till annan slutsats. Det är en betydande skillnad mellan en sådan överenskommelse - innebärande att de två arbetsgivarna SSAB och Ovako skulle i turordningshänseende generellt betraktas som en enda arbetsgivare - och ett tidsbegränsat åtagande från SSAB:s sida att låta vissa bestämda arbetstagare som i samband med en enskild företagsöverlåtelse lämnat sina anställningar hos SSAB återkomma dit för fall av arbetsbrist hos den nye arbetsgivaren.

Sammanfattningsvis innebär det hittills anförda att lydelsen av Luleåöverenskommelsens återanställningsgaranti stödjer arbetstagarparternas ståndpunkt att garantin omfattar även fall av arbetsbrist hos Profilbolaget och att de av arbetsgivarparterna åberopade bestämmelserna i överenskommelsens punkt 5 inte ger grund för annan slutsats.

Med hänsyn främst till vad S.H. och D.E. har uppgett kan det inte heller ha varit okänt för arbetsgivarsidan att det bland arbetstagarna i Luleå rådde en betydande oro och osäkerhet i anledning av Ovakos övertagande av Profilbolaget och inför det tilltänkta arbetsgivarbytet. Vidare framgår av utredningen att frågan om återanställningsgarantin för de arbetstagare som skulle lämna sina anställningar hos SSAB för anställningar hos Profilbolaget blev en av de mer segslitna i de förhandlingar som ledde fram till Luleå-överenskommelsen. Enligt vad som i målet har uppgetts från arbetsgivarsidan berodde detta på att arbetstagarsidan absolut vägrade att frånfalla kravet på att återanställningsgarantin skulle gälla under så lång tid som fyra är. Enligt arbetsdomstolens mening framstår det som verklighetsfrämmande att anta att man på arbetsgivarsidan föreställt sig att detta krav uteslutande betingats av farhågor för att arbetstagarna inte skulle finna sig tillrätta i de nya anställningarna eller ville påfordra en rätt att av andra personliga skäl få återkomma till SSAB; i målet är upplyst att det tilltänkta bytet av arbetsgivare över huvud taget inte skulle innebära några förändringar av de ifrågavarande arbetstagarnas arbetsförhållanden. S.M. har också uppgett att han från sin utgångspunkt - nämligen att frågan om återanställningsgarantin enbart var en fråga om "trivsel och anpassning på arbetsplatsen" - funnit det svårt att förstå att fackklubbarna drev kravet på fyra års garanti så hårt och att det "inte kändes rätt" att gå med på detta. P.B. har uppgett att kravet på att en återanställningsgaranti skulle gälla under fyra är var något som arbetsgivarsidan var "mycket fundersam över", eftersom man på den sidan tyckte att sex månader eller maximalt ett år hade varit en rimlig tid för att "känna av" en ny arbetsgivare.

Mot bakgrund av vad sålunda upptagits kan arbetsdomstolen inte finna annat än att det i själva verket måste ha framstått som mer eller mindre uppenbart för arbetsgivarsidan att kravet på fyra års återanställningsgaranti var föranlett av farhågor för att de arbetstagare som övergick till anställningar hos Profilbolaget skulle till följd av en dålig utveckling av eller andra förändringar i Profilbolagets verksamhet kunna förlora sina anställningar. På arbetsgivarsidan måste man därmed emellertid också ha insett eller i vart fall bort inse att arbetstagarsidan - när dess krav på en fyra års återanställningsgaranti slutligen accepterades av arbetsgivarsidan - tillade garantin den innebörden att den gällde även för det fall att arbetstagare som övergick till Profilbolaget skulle mista sin anställning där på grund av arbetsbrist. Det bör framhållas att det här inte rört sig om ett sväröverblickbart komplex av avtalsbestämmelser utan om synnerligen enkelt utformade villkor. Det framstår enligt arbetsdomstolens mening därför närmast som anmärkningsvärt att man från arbetsgivarsidan inte påfordrade att bestämmelsen skulle förses med ett uttryckligt undantag för ifrågavarande fall. Såvitt visats klargjorde man från arbetsgivarsidan inte heller på annat sätt, i samband med att man godtog arbetstagarsidans krav, att man hade en annan och från återanställningsgarantins slutliga lydelse avvikande uppfattning om dess innebörd. S.M:s förut återgivna allmänna uttalanden, vilka såvitt framkommit gjorts på ett tidigare stadium av förhandlingarna och för övrigt inte kan sägas ha varit otvetydiga, kan härvidlag uppenbarligen inte anses ha varit tillfyllest.

Det bör tilläggas att arbetstagarsidan enligt arbetsdomstolens mening - utan ett sådant klargörande från arbetsgivarsidan som nyss nämnts - så mycket mindre haft anledning förstå att man på arbetsgivarsidan hyste en skiljaktig uppfattning om återanställningsgarantins innebörd i nu berört hänseende som arbetsgivarsidans uppfattning från saklig synpunkt ter sig som ganska överraskande. Det måste sålunda för arbetstagarsidan ha framstått som rätt långsökt, att en arbetstagare som av trivselskäl eller andra personliga skäl önskade återkomma till SSAB skulle ha en rätt därtill under fyra år, medan en arbetstagare som utan egen förskyllan förlorat eller riskerade att förlora sin anställning hos Profilbolaget enligt överenskommelsen helt skulle sakna sådan rätt. Det framstår också som oklart hur man på arbetsgivarsidan tänkt sig att man i praktiken skulle kunna skilja mellan olika fall av arbetsbrist - inträdd eller befarad - och fall där en arbetstagare skulle ha sagt sig vilja åberopa vantrivsel.

Vid nu angivna förhållanden måste återanställningsgarantin enligt gängse principer för tolkning av kollektivavtal, tolkas i enlighet med arbetstagarsidans ståndpunkt och således i enlighet med sin reservationslösa ordalydelse anses omfatta även fall av arbetsbrist hos Profilbolaget.

Vad härefter angår frågan huruvida återanställningsgarantin kan anses förutsätta att det finns en motsvarande vakans hos SSAB konstaterar domstolen till en början att inte heller denna av arbetsgivarparterna hävdade inskränkning i garantins tillämplighet har på något sätt kommit till uttryck i Luleå-överenskommelsens punkt 1. Arbetsgivarparterna har velat förklara detta förhållande med att ifrågavarande förutsättning för möjligheten att åberopa garantin skulle vara så självklar att en uttrycklig bestämmelse därom inte fordrats; parterna i överenskommelsen har enligt arbetsgivarparterna likväl utgått från att den skulle gälla. Detta har emellertid bestämt testritts av arbetstagarparterna, som bl.a. har pekat på att en sådan inskränkning i garantin skulle innebära att denna i praktiken saknade värde för arbetstagarna, eftersom SSAB i sin egenskap av arbetsgivare ensamt bestämmer över bemanningen av sin verksamhet och därmed i princip fritt skulle kunna disponera över tillämpningen av återanställningsgarantin.

Vad arbetstagarparterna sålunda har anfört är obestridligen riktigt. Även om man enligt domstolens mening inte har anledning räkna med att SSAB skulle hantera återanställningsgarantin på ett illojalt sätt, bör det framhållas att arbetsgivarparternas ståndpunkt i realiteten betyder att det som i Luleåöverenskommelsen har betecknats som en "återanställningsrätt" inte skulle innebära annat eller mera än att SSAB åtagit sig att i mån av egen brist på personal återanställa sådana arbetstagare som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget övergick till anställningar hos detta. Annorlunda uttryckt innebär detta, att de ifrågavarande arbetstagarna genom den särskilda återanställningsgarantin endast skulle ha erhållit en avtalad företrädesrätt till återanställning hos SSAB som - bortsett från att den skulle gälla även i fall då en arbetstagare önskade återgå till SSAB av personliga skäl - inte skiljer sig från den som följer av Luleå-överenskommelsens punkt 5. Det ligger enligt domstolens mening i öppen dag att en sådan tolkning är föga förenlig med överenskommelsens allmänna uppbyggnad och direkt oförenlig med det oreserverade löfte om anställning som följer av återanställningsgarantins ordalydelse. Av betydelse är otvivelaktigt också att återanställningsgarantin genom tillägget i andra meningen av överenskommelsens punkt l har på ett iögonenfallande sätt skjutits i förgrunden som avgörande för det resultat som eftersträvades av parterna, nämligen att den i Profilbolagets verksamhet i Luleå arbetande personalen kunde utan omgång "kollektivt överföras" från anställningarna hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget. Som arbetstagarparterna har framhållit ter det sig främmande att ett partsgemensamt uttalande av detta innehåll skulle ha knutits till en "återanställningsrätt" av det mycket begränsade värde som följer av arbetsgivarparternas ståndpunkt.

Till det sagda kommer att man från arbetstagarparternas sida har lämnat en fullt rimlig förklaring till att återanställningsgarantin skulle gälla oberoende av personalläget hos SSAB och därför fick den reservationslösa utformning som framgår av Luleå-överenskommelsens punkt 1. Som förut berörts har G.S. sålunda uppgett att skälet till detta var bl.a. att man ville åstadkomma att de arbetstagare, som i samband med Profilbolags-affären gick med på att lämna sina anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB, under en övergångstid inte skulle behöva ge upp det anställningsskydd som låg i deras tidigare länga anställningstid hos SSAB. De skulle därför under denna övergångstid alltid ha rätt att återkomma till SSAB, även om detta ledde till övertalighet och eventuellt uppsägningar på grund av arbetsbrist där. För sådant fall skulle de nämligen vara berättigade till den plats vid bestämmande av turordningen för uppsägningar som följde av bl.a. deras sammanlagda anställningstid hos SSAB. G.S. har sammanfattningsvis velat beskriva den åsyftade praktiska effekten av återanställningsgarantin så, att de arbetstagare som övergick till anställningar hos Profilbolaget under fyra års övergångstid skulle ha ett slags tjänstledighet från SSAB.

Arbetsgivarparterna har visserligen bestritt att arbetstagarsidan under förhandlingarna om Luleå-överenskommelsen för arbetsgivarsidan redovisat det resonemang som sålunda enligt G.S. låg bakom utformningen av återanställningsgarantin. Oavsett hur därmed förhåller sig har domstolen emellertid inte fått anledning att ifrågasätta riktigheten av hans uppgifter. Det förtjänar framhållas att de vinner stöd inte bara av S.H:s uppgift om att arbetarna till en början krävde att de endast skulle "lånas ut" till Ovako utan även av bestämmelsen i överenskommelsens punkt 2, enligt vilken den personal som övertogs av Profilbolaget skulle vid en återgång till SSAB få räkna detta som obruten anställning vad gällde anställningstidens längd; en sak för sig är att parterna sedan tvisten uppkommit enats om att denna bestämmelse inte skall tillerkännas verkan. - Från arbetsgivarsidan har man däremot inte kunnat lämna annan förklaring till att det påstådda kravet på vakanser hos SSAB inte framgår av återanställningsgarantins lydelse, än att detta krav skulle ha utgjort en självklarhet. Vad sålunda har anförts från arbetsgivarsidan kan mot arbetstagarparternas bestridande inte utgöra grund för att i återanställningsgarantin inläsa en synnerligen betydelsefull inskränkning som inte kommit till uttryck i bestämmelsen.

Det skall inte bortses från att det kan synas som ett långtgående åtagande av SSAB att de arbetstagare som övergick till anställningar hos Profilbolaget sålunda skulle ha rätt till återanställning oberoende av vakanser hos SSAB. Åtagandet måste enligt domstolens mening emellertid ses mot bakgrund av vad som framkommit beträffande omständigheterna vid återanställningsgarantins tillkomst. Överlåtelsen av Profilbolaget hade ostridigt genomförts redan den 1 september 1988, innan det ännu fanns några överenskommelser om personalens övergång. Även om överlåtelsen enligt vad som uppgetts av arbetsgivarparterna inte var villkorad av att sådana överenskommelser kunde träffas måste det likväl ha varit av det största intresse såväl för Ovako som för SSAB att kunna åstadkomma att de arbetstagare som redan arbetade i Profilbolagets verksamhet också stannade kvar i denna efter överlåtelsen. En annan lösning skulle uppenbarligen ha lett till administrativa problem och tidsutdräkt samt till betydande störningar i både SSAB:s och Profilbolagets verksamhet. Av intresse i sammanhanget är vidare att man på arbetsgivarsidan enligt vad som framkommit hyste optimism om Profilbolagets framtid inom Ovako- koncernen och att man vid sin bedömning av konsekvenserna av en återanställningsgaranti utgick från erfarenheterna av SmeBox- överenskommelserna. De anförda omständigheterna talar enligt domstolens mening i hög grad för att man på SSAB:s sida varit beredd att acceptera risken för att en återanställningsgaranti skulle visa sig medföra att SSAB drabbades av ett personalöverskott.

Arbetsgivarparterna synes emellertid vilja göra gällande att återanställningsgarantin i vart fall inte kan tolkas så att den skulle vara tillämplig i den situation som uppkommit i Luleå och som inneburit att Profilbolaget avsett att lägga ned hela sin verksamhet med följd att ett mycket stort antal arbetstagare i mars 1992 begärde återanställning hos SSAB i Luleå. Grunden för denna ståndpunkt torde vara att parterna i Luleå-överenskommelsen vid dennas tillkomst enligt arbetsgivarparterna inte föreställt sig denna utveckling och enligt deras mening följaktligen inte kan ha åsyftat att återanställningsgarantin skulle gälla för en sådan situation. Som arbetsdomstolen ser saken kan garantin emellertid inte, mot arbetstagarparternas bestridande och utan stöd i överenskommelsens text, tolkningsvis tilläggas en sådan begränsning. Trots att den numera uppkomna situationen enligt vad de på båda sidor hörda personerna uppgett inte diskuterats vid förhandlingarna finns det nämligen inte grund för antagande att man på arbetstagarsidan insett eller bort inse att man på arbetsgivarsidan velat villkora garantin på så sätt, att den inte skulle gälla för fall av en mer omfattande arbetsbrist i Profilbolagets verksamhet. Snarare borde man på arbetsgivarsidan - med hänsyn till vad som tidigare sagts om oron bland arbetstagarna med anledning av Profilbolags-affären - ha förstått att man på arbetstagarsidan rimligen fäste än större vikt vid återanställningsgarantin för ett sådant fall.

Det kan böra tilläggas att bedömningen redan med hänsyn till det nyss anförda inte skulle utfalla på annat sätt, om i stället den s.k. förutsättningsläran tillämpats för avgörande av den nu berörda frågan. Därtill kommer att det här är fråga om en situation där det vid en tillämpning av förutsättningsläran uppenbarligen inte skulle finnas skäl för annan bedömning än att SSAB - även om det antogs såväl att det för arbetsgivarsidan varit en väsentlig förutsättning att återanställningsgarantin inte skulle aktualiseras annat än i mer enstaka fall som att man på arbetstagarsidan insett eller åtminstone bort inse detta - måste bära risken av att en sådan förutsättning på arbetsgivarsidan brustit (jfr till det sagda bl.a. NJA 1981 s. 269).

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen med hänvisning till vad som anförts i det föregående att återanställningsgarantin i Luleå- överenskommelsen är att tolka i enlighet med arbetstagarparternas uppfattning. Genom garantin får SSAB således anses ha åtagit sig en förpliktelse att återanställa sådana arbetstagare, som i enlighet med överenskommelsen per den 1 september 1988 övergick till anställningar hos Profilbolaget, även för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget och oavsett huruvida det hos SSAB finns lediga befattningar eller inte.

Vad arbetsgivarparterna har åberopat beträffande arbetstagarsidans i Luleå-överenskommelsen handlande i olika sammanhang efter det att överenskommelsen träffats och sedermera sedan tvist uppkommit rubbar inte dessa slutsatser i fråga om tolkningen av överenskommelsen. Arbetsgivarparterna har när det gäller senare handlande från arbetstagarsidan också åberopat den överenskommelse som den 20 mars 1991 träffades mellan på arbetsgivarsidan Stål- och Metallförbundet och SSAB Tunnplåt AB och på arbetstagarsidan Svenska Metallindustriarbetareförbundet, dess avdelning 63 och Metall-klubben vid SSAB i Borlänge och som avsåg den i Borlänge uppkomna tvisten beträffande den liknande återanställningsgarantin för arbetarna i Borlänge. Enligt vad utredningen visar har den överenskommelsen emellertid utgjort en ren förhandlingsuppgörelse mellan de nämnda parterna som inte kan inverka på tolkningen av Luleå-överenskommelsen. Det förtjänar dock nämnas att vad som sägs i inledningen till den ifrågavarande överenskommelsen den 20 mars 1991- nämligen att "Parterna konstaterade att vid träffandet av avtalet inte förutsetts och diskuterats de nya förutsättningar som uppstått genom den stora arbetsbrist som uppstått i och med avvecklingen av Ovako Steel i Borlänge" samt att "Arbetsgivarsidan hävdade, mot denna bakgrund, att regeln om återanställningsgaranti inte var tillämplig i nuvarande situation" - i vart fall inte talar emot domstolens slutsatser i fråga om tolkningen av den liknande återanställningsgarantin i Luleå- överenskommelsen, utan snarare befäster ett intryck av att det egentliga upphovet till tvisten är att garantin till följd av den i och för sig oförutsedda utvecklingen kommit att åberopas av ett mycket stort antal arbetstagare.

Arbetsgivarparterna har emellertid i målet vidare hävdat att en återanställningsgaranti med den sålunda av domstolen antagna innebörden måste bedömas som "overksam" med hänsyn till att den skulle vara att anse som stridande mot anställningsskyddslagen. Vad som åsyftas är att följden av garantin skulle kunna bli, att SSAB efter en återanställning av ifrågavarande arbetstagare nödgas vidta uppsägningar på grund av arbetsbrist, varvid de återanställda i kraft av lång tidigare anställningstid hos SSAB skulle vid bestämmande av turordning för sådana uppsägningar i många fall slå ut andra arbetstagare hos SSAB. Som arbetsgivarparterna har uttryckt saken skulle dessa alltså till följd av återanställningsgarantin drabbas av arbetsbrist som uppkommit hos en annan arbetsgivare, Profilbolaget. En sådan avtalsreglering kan enligt arbetsgivarparternas mening inte kan vara förenlig med anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen kan inte biträda den uppfattningen. Vad det här rör sig om kan som domstolen tidigare har konstaterat inte betraktas som ett avtal om att två arbetsgivare skall vid bestämmande av turordning för uppsägningar på grund av arbetsbrist anses utgöra en enda arbetsgivare. Det är i stället fråga om ett åtagande från SSAB:s sida att på begäran låta vissa bestämda arbetstagare med anställningar hos SSAB, som i samband med en enskild företagsöverlåtelse gått med på att lämna dessa, återkomma till anställningar hos SSAB, d.v.s., ett avtal om framtida anställning. Ett sådant avtal kan givetvis inte i sig anses strida mot anställningsskyddslagen. Den omständigheten att ett uppfyllande av avtalet skulle kunna leda till uppsägningar på grund av arbetsbrist hos SSAB skiljer inte heller detta SSAB:s åtagande från andra affärsmässiga förpliktelser som ett företag kan ha iklätt sig och som kan leda till motsvarande konsekvenser. Anställningsskyddslagen ger i princip inte de anställda hos en arbetsgivare något skydd mot sådana förfoganden från en arbetsgivares sida, utan deras skydd i den situationen ligger i lagens regler om turordning vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Dessa regler åsidosätts inte genom ett uppfyllande av SSAB:s nu ifrågavarande åtagande. Uppenbarligen har det i förevarande fall inte heller eljest bakom åtagandet legat något otillbörligt syfte, riktat mot andra SSAB- anställdas av anställningsskyddslagen värnade intressen, som skulle kunna ge fog för arbetsgivarparternas påstående att återanställningsgarantin utgjort ett slags "kringgående" av anställningsskyddslagen och därför bör betraktas som "overksam".

Tillämpning av generalklausulen i 36 ¢ avtalslagen på återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen?

Arbetsgivarparterna har slutligen gjort gällande att återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen, tolkad i enlighet med det tidigare anförda, måste anses utgöra ett med hänsyn såväl till sitt innehåll som till efter överenskommelsen inträffade förhållanden oskäligt avtalsvillkor och därför skall lämnas utan avseende med stöd av den förmögenhetsrättsliga generalklausulen i 36 § avtalslagen. Detta har bestritts av arbetstagarparterna.

Arbetsdomstolen bedömer denna fråga på följande sätt. Luleå- överenskommelsen utgör ostridigt ett kollektivavtal mellan moderbolaget i SSAB-koncernen - SSAB Svenskt Stål AB - och bl.a. Metall-, SIF- och SALF-klubbarna i Luleå. Utrymmet för att tillämpa 36 § avtalslagen på villkor i kollektivavtal är av lätt insedda skäl mycket begränsat (jfr prop. 1975/76:81 s. 114 samt SOU 1975:1 s. 596-598). SSAB har i förevarande fall inte intagit någon underlägsen ställning i partsförhållandet. Överenskommelsen har såsom tidigare konstaterats i hög grad varit betingad av SSAB:s intressen i samband med överlåtelsen av Profilbolaget till Ovako. Den har vidare tillkommit efter omfattande förhandlingar mellan parterna. Det sagda innebär att det inte föreligger några omständigheter av mer allmän natur som talar för att SSAB skulle kunna påfordra en tillämpning av generalklausulen med avseende på återanställningsgarantin.

När det gäller garantins innehåll har arbetsgivarparterna till stöd för att den skulle vara att bedöma som oskälig i huvudsak påstått att den måste anses innebära ett slags kringgående av anställningsskyddslagen. Detta påstående har domstolen nyss behandlat och funnit sig inte kunna godta. Över huvud taget gäller att eventuella, i någon mening negativa, effekter för en utomstående "tredje man" av ett avtalsvillkor regelmässigt inte kan av en avtalspart åberopas till stöd för att villkoret skall jämkas eller lämnas utan avseende i förhållandet mellan avtalsparterna (jfr prop. 1975/76:81 s. 130 samt AD 1986 nr 68). I förevarande fall föreligger inga omständigheter som leder till att denna princip bör frångås. Den negativa effekt som här skulle kunna uppstå för andra arbetstagare hos SSAB till följd av återanställningsgarantin är, att de vid eventuella uppsägningar på grund av arbetsbrist skulle kunna komma att erhålla en sämre plats i turordningen för sådana uppsägningar. Detta beror emellertid endast på att arbetstagare som omfattas av återanställningsgarantin enligt anställningsskyddslagen äger att vid bestämmande av turordning i en arbetsbristsituation tillgodoräkna sig sin sammanlagda anställningstid hos SSAB. Förhållandet kan därmed självfallet inte leda till att garantin skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen. Det bör måhända tilläggas, att om avtalet beträffande personalens övergång från SSAB till Profilbolaget inte kunnat träffas, hade en arbetsbristsituation med motsvarande effekter med all sannolikhet uppkommit hos SSAB redan i samband med försäljningen av Profilbolaget.

Otvivelaktigt förhåller det sig så att återanställningsgarantin på grund av den utveckling som Profilbolagets verksamhet fick efter överlåtelsen till Ovako blivit mer betungande för SSAB än någon av parterna synes ha föreställt sig vid Luleå-överenskommelsens tillkomst. Vid bedömningen av om garantin därmed blivit enligt 36 § avtalslagen att betrakta som ett mot SSAB oskäligt avtalsvillkor måste emellertid göras en avvägning mellan SSAB:s intresse av att inte vara bundet av garantin och de av denna omfattade arbetstagarnas intresse av att denna uppfylls. Det kan därvid enligt arbetsdomstolens mening inte råda någon tvekan om att det senare intresset måste anses väga så tungt att det inte kan anses oskäligt att SSAB får bära risken av den i och för sig oförutsedda utveckling som sålunda inträffat. De effekter för SSAB som enligt arbetsgivarparterna kan antas bli följden av återanställningar i enlighet med garantin leder inte till annan bedömning. Domstolen, som här vill erinra om vad som nyss sagts om det mycket begränsade utrymmet för att bedöma villkor i kollektivavtal som oskäliga enligt 36 § avtalslagen, finner följaktligen inte grund för någon tillämpning av denna lagbestämmelse på återanställningsgarantin.

Sammanfattande slutsatser. Skadeståndsfrågor

Domstolens bedömning av Luleå-överenskommelsen innebär att SSAB enligt den i överenskommelsen intagna återanställningsgarantin är skyldigt att återanställa de arbetstagare som anges i Domsbilaga A och för vilkas räkning yrkande därom har framställts. Såsom har framhållits i anslutning till redogörelsen för yrkandena i detta mål (A 290/92), vilka riktats inte bara mot moderbolaget SSAB Svenskt Stål AB utan även mot SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB, har svarandebolagen inte gjort någon invändning om att de inte i och för sig är ansvariga för de anspråk som omfattas av arbetstagarparternas talan i målet. I enlighet med hur arbetstagarparternas yrkande och arbetsgivarparternas inställning med hänsyn till omständigheterna måste förstås bör svarandebolagen därför åläggas ett solidariskt ansvar för förpliktelsen att återanställa ifrågavarande arbetstagare. Detta innebär att vart och ett av de nämnda bolagen helt svarar för denna förpliktelse gentemot samtliga arbetstagare, men också att ett av bolagens uppfyllande av förpliktelsen mot en av arbetstagarna verkar befriande för övriga bolag såvitt gäller denna arbetstagare. - Det kan böra framhållas att en bristande uppfyllelse av förpliktelsen att återanställa inte torde kunna leda till annan påföljd än ett skadeståndsansvar.

Domstolens bedömning innebär vidare att SSAB genom att inte på deras därom framställda begäran återanställa de i Domsbilagorna A och B angivna arbetstagarna har brutit mot Luleå-överenskommelsen. Det är fråga om ett kollektivavtalsbrott, som i och för sig leder till skyldighet att utge såväl ersättning för ekonomisk skada som allmänt skadestånd.

Yrkanden avseende ekonomiskt skadestånd har i målet framställts endast såvitt avser de i Domsbilaga A angivna arbetstagarna. Yrkandena omfattar såväl ersättning för förlust av månadslön som ersättning för förlust av rörligt tillägg (betecknat OB). I sistnämnda hänseende har arbetstagarparterna emellertid inte mot arbetsgivarparternas bestridande styrkt det berättigade i de framställda anspråken. Yrkandena om ekonomiskt skadestånd avseende förlust av rörligt tillägg skall alltså avslås. Såvitt gäller förlust av månadslön har arbetsgivarparterna däremot vitsordat yrkandena som i och för sig skäliga. I enlighet med vad som nyss sagts om de fyra svarandebolagens ansvar för de anspråk som omfattas av arbetstagarparternas talan i målet skall bolagen följaktligen solidariskt förpliktas att till respektive arbetstagare utge ekonomiskt skadestånd motsvarande förlorad månadslön.

Yrkanden avseende allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott har i målet framställts både för de i Domsbilaga A och för de i Domsbilaga B angivna arbetstagarna. För envar av de förra har därvid yrkats 50 000 kr och för envar av de senare 30000 kr. Vidare har envar av Luleå-klubbarna för egen del yrkat allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 75 000 kr. Arbetsgivarparterna, som i första hand helt bestritt bifall till Luleå-klubbarnas käromål, har inte vitsordat något belopp som i och för sig skäligt.

Enligt arbetsdomstolens mening kan SSAB inte undgå skyldighet att utge allmänt skadestånd till arbetstagarna för det åsidosättande av deras rätt enligt Luleå-överenskommelsen som skett genom att de vägrats återanställning. Inte heller kan SSAB undgå skyldighet att för sitt åsidosättande av överenskommelsen utge allmänt skadestånd till Luleå- klubbarna som motparter i denna.

Vid bestämmande av de allmänna skadeståndens storlek beaktar arbetsdomstolen emellertid följande. Uppfyllelsen av återanställningsgarantin i den uppkomna situationen innebär otvivelaktigt en mycket kännbar ekonomisk belastning för SSAB. För de i Domsbilaga A angivna arbetstagarna måste själva åtnjutandet av den omtvistade rätten till återanställning och ersättning för liden ekonomisk skada framstå som det väsentliga. Vilken skada av ideell natur som genom SSAB:s åsidosättande av överenskommelsen drabbat de i Domsbilaga B angivna arbetstagarna har inte närmare utvecklats i målet. Dessa arbetstagare har dock, såvitt framkommit, undgått allvarligare skada genom att de vid den s.k. Inexa-rekonstruktionen erhållit anställningar hos Inexa Profil AB. Härtill kommer att det uppenbarligen varken för arbetsgivarsidan eller för arbetstagarsidan tett sig som självklart eller lätt att bedöma, vad återanställningsgarantin skulle anses innebära i den ganska extraordinära situation som uppkom genom Ovakos nedläggning av Profilbolagets hela verksamhet. Arbetstagarsidan bär enligt domstolens mening del i ansvaret för att Luleå- överenskommelsen enligt vad som framgått i det föregående slutits under sådana förhållanden att viktiga frågor inte blivit ordentligt klarlagda vid överenskommelsens tillkomst. De fackliga företrädare som hörts i målet har vitsordat att SSAB generellt sett fört en god personalpolitik och tagit ett stort ansvar för sina anställda. Det föreligger således inte anledning att vid bestämmande av de allmänna skadeståndens storlek beakta intresset av att inskärpa vikten av att ingångna avtal respekteras. Mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen att de enskilda arbetstagarnas intresse av att genom ett allmänt skadestånd erhålla kompensation för ifrågavarande rättskränkning skäligen får anses tillgodosett med ett betydligt lägre belopp än som yrkats. Domstolen bestämmer det allmänna skadeståndet för envar av de i Domsbilaga A och Domsbilaga B angivna arbetstagarna till 5 000 kr. Mot samma bakgrund bestämmer domstolen det allmänna skadeståndet för envar av Luleå- klubbarna till 10000 kr.

Slutligen skall arbetstagarparterna enligt sina yrkanden därom förbehållas rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för ekonomisk skada som kan komma att uppstå för arbetstagarna avseende tid efter huvudförhandlingen i målet.

Borlänge-överenskommelserna (mål nr A 237/92)

Arbetsdomstolen övergår därmed till att pröva frågan om återanställningsgarantin enligt de omtvistade kollektiva överenskommelserna i Borlänge den 14 oktober och den 20 december 1988 avseende tjänstemännen vid SSAB i Borlänge, d.v.s. SIF-klubbens vid SSAB i Borlänge käromål mot SSAB Tunnplåt AB. Dessa parter kallas i det följande endast SIF-klubben respektive Tunnplåt.

Som framgår av den i inledningen av denna dom lämnade redogörelsen för förhandlingar och överenskommelser avseende villkor i samband med Ovako Steel AB:s förvärv av Profilbolaget är de överenskommelser som tvisten i detta mål gäller på arbetstagarsidan slutna även av SALF-klubben vid SSAB i Borlänge. Denna för dock inte talan i målet.

När uttrycket "Borlänge-överenskommelserna" används i fortsättningen avses därmed endast de sålunda omtvistade kollektiva överenskommelserna. Liksom i Luleå-målet (A 290/92) tar domstolen alltså självfallet inte heller i förevarande mål ställning till tolkningen av överenskommelsen mellan Tunnplåt och Metall-klubben vid SSAB i Borlänge.

Den genom Borlänge-överenskommelserna avtalade återanställningsgarantin återfinns i protokollet över förhandlingarna mellan på arbetsgivarsidan Tunnplåt och Ovako Steel AB och på arbetsgivarsidan SIF-klubben och SALF-klubben vid SSAB i Borlänge den 28 september och den 14 oktober 1988, där den upptagits under punkt 1 i protokollets redovisning av förhandlingarna den 14 oktober 1988. Detta protokoll kallas i det följande Protokoll 1 och eventuella hänvisningar till återanställningsgarantin som bestämmelse sker med användande av beteckningen "Protokoll 1 punkt 1". Vidare återfinns återanställningsgarantin i protokollet över förhandlingarna mellan samma parter den 20 december 1988, där garantin kompletterats enligt överenskommelse som upptagits under punkt 1 och 2 i bilaga till protokollet.

Innebörden av återanställningsgarantin enligt Borlänge- överenskommelserna

SIF-klubbens respektive Tunnplåts ståndpunkter i frågan om innebörden av återanställningsgarantin enligt Borlänge-överenskommelserna är i huvudsak desamma som arbetstagarparternas respektive arbetsgivarparternas ståndpunkter beträffande innebörden av den förut behandlade återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen.

SIF-klubben hävdar alltså att Tunnplåt genom återanställningsgarantin har åtagit sig en ovillkorlig skyldighet att på begäran återanställa de tjänstemän, tillhörande SIF, som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget övergick från sina moderbolagsanställningar hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget och som därmed ostridigt omfattas av återanställningsgarantin. Denna gäller sålunda enligt SIF-klubben i princip oberoende av skälet till en begäran om återanställning och är enligt deras mening följaktligen tillämplig även för den aktuella situationen, att det genom flyttningen av rälsverket från Borlänge till Luleå uppkommit arbetsbrist hos Profilbolaget i Borlänge. Enligt SIF-klubben gäller återanställningsgarantin vidare vare sig det hos SSAB finns lediga befattningar eller inte.

Tunnplåt hävdar däremot att återanställningsgarantin över huvud taget inte omfattar det fallet, att anledningen till en begäran om återanställning är att det har uppkommit arbetsbrist hos Profilbolaget. Garantin har enligt Tunnplåts mening enbart varit avsedd att bereda arbetstagare som av trivselskäl eller andra personliga skäl önskat återgå till SSAB en rätt därtill. Enligt Tunnplåt har det vidare varit en förutsättning för återanställning, att det när en sådan aktualiserats funnits eller inom någon kortare tid skulle uppkomma en motsvarande vakans hos SSAB och att arbetstagaren haft erforderlig kompetens för att kunna ifrågakomma för anställning.

De frågor som till en början måste bli föremål för avgörande är således även i detta mål, om återanställningsgarantin enligt Borlänge- överenskommelserna över huvud taget kan anses omfatta fall av arbetsbrist hos Profilbolaget samt - vid ett jakande svar på den frågan --- om garantin förutsätter att det hos SSAB finns eller kan beräknas inom någon kortare tid uppkomma den eller de vakanser som fordras för att tillgodose en eller flera arbetstagares önskemål om återanställning.

Till utredning av vad som förekom i samband med de förhandlingar som ledde till Borlänge-överenskommelserna den 14 oktober och den 20 december 1988 har åberopats viss skriftlig bevisning samt utsagor av personer som hörts upplysningsvis vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen På SIF-klubbens begäran har hörts dåvarande ordföranden i SIF-klubben B.J. samt tjänstemannen G.W. På Tunnplåts begäran har hörts dåvarande ordföranden i SALF-klubben R.G., sedan år 1990 tillika ledamot i SSAB:s koncernstyrelse, S.M., P.B., U.M., E.A. och Ovako- koncernens förhandlingschef S.B.

Arbetsdomstolen gör följande bedömanden.

Även i detta mål har genom de olika utsagorna framkommit mycket litet av beskaffenhet att ge underlag för en tolkning av återanställningsgarantin och Borlänge-överenskommelserna i övrigt med ledning av vad som vid de olika förhandlingstillfällena faktiskt diskuterats parterna emellan. Enligt vad utredningen har gett vid handen synes det förhållandet, att SSAB genom Luleå-överenskommelsen av den 7 oktober 1988 redan accepterat en återanställningsgaranti för de i Profilbolagets verksamhet i Luleå tjänstgörande arbetstagarna, ha medfört att parterna i de omtvistade Borlänge-överenskommelserna knappast alls sinsemellan berört frågor om återanställningsgarantins närmare innebörd i samband med överenskommelsernas tillkomst.

På grund av vad på SIF-klubbens sida B.J. samt på Tunnplåts sida främst S.M., P.B. och E.A. har uppgett finner arbetsdomstolen sig dock ha att utgå från att det inte heller mellan parterna i Borlänge- överenskommelserna förelegat någon gemensam uppfattning om vad återanställningsgarantin innebar samt att SIF-klubben respektive Tunnplåt var på sin sida velat i denna inlägga den innebörd som hävdats i målet. Tunnplåt har visserligen åberopat den omständigheten att återanställningsgarantin enligt det krav som arbetstagarsidan i Borlänge-överenskommelserna framförde vid förhandlingstillfället den 28 september 1988 uttryckligen anknöts till "den tidigare träffade SmeBox- uppgörelsen". Tunnplåt har gjort gällande att denna omständighet visar att parterna haft den gemensamma uppfattningen, att garantin endast skulle avse fall där återanställning aktualiserades av personliga skäl som vantrivsel o.d. SIF-klubben har emellertid bestritt att återanställningsgarantin enligt den för SIF-klubben gällande SmeBox- överenskommelsen haft denna begränsade innebörd. Av skäl som arbetsdomstolen har anfört vid behandlingen av motsvarande fråga avseende Luleå-överenskommelsen kan domstolen inte finna att vad som har framkommit rörande SmeBox-överenskommelserna ger stöd för Tunnplåts nu berörda påstående. Det kan alltså inte anses visat att uttrycket "godtagbara skäl" i den återanställningsgaranti som återfinns i den för SIF-klubben gällande SmeBox-överenskommelsen av den 18 december 1987 inte skulle ha innefattat även det skälet för en begäran om återanställning enligt denna, att arbetsbrist uppkommit eller kunde befaras uppkomma hos SMEBOX.

Enligt domstolens mening måste således även när det gäller de omtvistade Borlänge-överenskommelserna det avgörande för tolkningen av återanställningsgarantin bli, vad parterna med hänsyn till omständigheterna bort inse rörande varandras ståndpunkter. I enlighet med vad domstolen har anfört vid behandlingen av Luleå-överenskommelsen måste vid denna bedömning lydelsen av den omtvistade bestämmelsen, Protokoll 1 punkt 1, spela stor roll. På grund av protokollets utformning i denna del måste vid en redovisning av lydelsen såväl de båda fackklubbarnas krav som SSAB:s svar på detta återges.

Kravet har följande lydelse:

"Pkt 1

Återanställningsgaranti till SSAB Domnarvet under 6 mån (enl den tidigare träffade Smebox-uppgörelsen)."

Svaret har följande lydelse:

"- Pkt 1

Återanställningsgaranti SSAB: Ok till 6 mån. Från OS förutsätts att en ev återgång sker under ordnade former med beaktande av Ovako's möjlighet att hinna rekrytera ersättare."

Genom SSAB:s antagande svar "Ok till 6 mån" har alltså tillkommit ett avtalsvillkor av innebörden att de tjänstemän som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget till Ovako Steel AB erhöll en återanställningsgaranti till SSAB i Borlänge under 6 månader enligt den tidigare träffade SmeBox-uppgörelsen. Hänvisningen till den tidigare träffade SmeBox-uppgörelsen, vilken får anses innebära att även den nu omtvistade återanställningsgarantin gäller "förutsatt godtagbara skäl", ger som nyss har berörts inte grund för antagande att situationer av arbetsbrist hos Profilbolaget skulle vara undantagna från garantins tillämpningsområde. Eftersom det från SmeBox-uppgörelsen hämtade uttrycket "godtagbara skäl" i förevarande mål får omedelbar betydelse för tolkningen av återanställningsgarantin måste tvärtom framhållas att det sakligt sett framstår som direkt överraskande, att den omständigheten att en tjänsteman förlorat eller riskerade att förlora sin anställning hos Profilbolaget inte skulle utgöra ett sådant godtagbart skäl som utlöste garantin. Återanställningsgarantins "lydelse", sådan den sammanställd med den tidigare träffade SmeBox- uppgörelsen framgår av Protokoll 1, ger följaktligen inte stöd åt Tunnplåts ståndpunkt att återanställningsgarantin inte skulle omfatta fall då skälet till en begäran om återanställning är arbetsbrist hos Profilbolaget.

Tunnplåt har till stöd för sin ståndpunkt åberopat den efter SSAB:s antagande svar tillagda meningen "Från OS förutsätts att en ev återgång sker under ordnade former med beaktande av Ovako's möjlighet att hinna rekrytera ersättare." Det skall nämnas att förkortningen "OS" ostridigt betecknar Ovako Steel AB. Ifrågavarande tillägg belyser enligt Tunnplåt att parterna vid överenskommelsen om återanställningsgarantin utgick från att produktionen hos Profilbolaget (Ovako) var i "full gång", och tillägget visar därmed enligt Tunnplåts mening att garantin inte varit avsedd att gälla för situationer av arbetsbrist hos Profilbolaget. Arbetsdomstolen kan inte biträda den uppfattningen. Det är i och för sig tydligt att själva tillägget tillkommit med utgångspunkt i att Profilbolaget fortsatt bedrev verksamhet i Borlänge. Tillägget, som uppenbarligen förestavats av Profilbolagets (Ovakos) intressen i den situationen, ger emellertid inte något stöd för att i den av Tunnplåt lämnade återanställningsgarantin inläsa att denna inte skulle gälla för den händelse Profilbolagets verksamhet drabbades av en mer eller mindre omfattande arbetsbrist och en eller flera tjänstemän på grund därav ville begära återanställning hos SSAB. Detsamma gäller det av Tunnplåt åberopade och i samband med justeringen av Protokoll 1 gjorda uttalandet - upptaget under rubriken "Anm" i inledningen av nämnda protokoll - där det talats om att någon anställd "väljer" att återgå till SSAB under garantitiden.

Tunnplåt har vidare till stöd för sin ståndpunkt - på motsvarande sätt som arbetsgivarparterna i Luleå-målet - åberopat bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" i Protokoll I och det samband som enligt Tunnplåts mening råder mellan dessa och återanställningsgarantin i Protokoll I punkt 1. Tunnplåt har härvid i likhet med arbetsgivarparterna i Luleå-målet hävdat i huvudsak att det är endast bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" som varit avsedda att reglera situationer av arbetsbrist hos Profilbolaget, inte återanställningsgarantin. Även i övrigt har Tunnplåt anfört motsvarande argument för sin tolkning av Borlänge- överenskommelserna i detta hänseende som arbetsgivarparterna i Luleå- målet när det gällt tolkningen av Luleå-överenskommelsen. SIF-klubben på sin sida har i denna del intagit motsvarande ståndpunkt som arbetstagarparterna i Luleå-målet.

Borlänge-överenskommelserna - i nu berört hänseende Protokoll 1 - framstår visserligen på grund av den valda tekniken med ett protokoll utan någon mer sammanfattande uppställning av olika överenskomna villkor m.m. som mer ostrukturerade än Luleå-överenskommelsen. Emellertid har syftet även med Borlänge-överenskommelserna ostridigt i första hand varit att reglera villkor för den i Profilbolagets verksamhet arbetande personalen vid en övergång från anställningarna hos SSAB Svenskt Stål AB till anställningar hos Profilbolaget. Även vid en läsning av det till Borlänge-överenskommelserna hörande Protokoll 1 framstår det därför som naturligt att se återanställningsgarantin såsom tillhörande en kategori av villkor, gällande enbart för nyssnämnda personal med avseende på arbetsgivarbytet, och bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" såsom tillhörande en kategori av regler rörande andra frågor, i det aktuella fallet avseende SSAB:s och Ovakos ömsesidiga ansvar gentemot samtliga hos båda företagen anställda arbetstagare vid arbetsbrist hos ettdera eller båda företagen. Inte heller i Borlänge- överenskommelserna anknyter bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" vare sig genom sin placering i protokollet eller enligt sin lydelse på något sätt till återanställningsgarantin i Protokoll 1 punkt 1. Enligt domstolens mening ligger det med hänsyn till det nu anförda även när det gäller Borlänge-överenskommelserna närmast till hands att uppfatta återanställningsgarantin i Protokoll I punkt 1 såsom ett i förhållande till bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" i punkt 5 helt självständigt villkor, gällande enbart för de till Profilbolaget övergående tjänstemännen, enbart i förhållande till SSAB och innefattande en speciell reglering för ifrågavarande tjänstemän under en viss tid efter övergången. Det skall framhållas att det inte kan anses ligga något egendomligt i att dessa tjänstemän för det fall att de valde att lämna sina moderbolagsanställningar hos SSAB för att fortsätta sitt arbete hos Profilbolaget efter överlåtelsen till Ovako Steel AB - ett val som uppenbarligen låg i SSAB:s och Ovakos intresse - under en viss tid därefter tillförsäkrats en bättre ställning för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget än den som skulle följa av de även för andra tjänstemän gällande bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler". På motsvarande sätt som vid bedömningen av Luleå-överenskommelsen i samma hänseende finner domstolen därför att de sistnämnda, generellt syftande bestämmelserna inte ger godtagbar grund för att i den enbart för viss tid gällande återanställningsgarantin intolka begränsningen att denna inte skulle omfatta fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Självfallet kan inte heller när det gäller Borlänge-överenskommelserna det av Tunnplåt åberopade förhållandet, att det i bestämmelserna under rubriken "Gemensamma turordningsregler" konstaterats att SSAB inte kunde träffa överenskommelse med Ovako om gemensamma turordningsregler vid uppsägning på grund av arbetsbrist, leda till annan slutsats. Arbetsdomstolen får här hänvisa till vad som i den delen har anförts vid prövningen av Luleå-överenskommelsen.

Det hittills anförda innebär att Borlänge-överenskommelsernas återanställningsgaranti får anses enligt sin lydelse stödja SIF-klubbens ståndpunkt att återanställningsgarantin omfattar även fall av arbetsbrist hos Profilbolaget. Vad Tunnplåt har åberopat beträffande innehållet i övrigt i det till överenskommelserna hörande Protokoll 1 ger inte skäl för annan slutsats i fråga om garantins innebörd i detta hänseende.

Från Tunnplåts sida har gjorts gällande att man på arbetsgivarsidan likväl inte haft anledning förstå att man på arbetstagarsidan ville tillägga återanställningsgarantin den angivna innebörden, detta med hänsyn till att man från arbetstagarsidan inte krävde att garantin skulle omfatta längre tid än sex månader. Oavsett hur arbetsgivarsidan på grund därav må ha i ett tidigare skede uppfattat arbetstagarsidans inställning gäller emellertid, att återanställningsgarantins giltighetstid ostridigt kom att genom överenskommelsen den 20 december 1988 förlängas till fyra är sedan SIF-klubben och SALF-klubben begärt att deras medlemmar skulle få samma återanställningsgaranti som Luleå- klubbarna och Metall-klubben i Borlänge. I enlighet med vad domstolen har anfört vid prövningen av Luleå-överenskommelsen måste det i vart fall därmed även för arbetsgivarsidan i Borlänge-överenskommelserna ha framstått som mer eller mindre uppenbart, att man på arbetstagarsidan syftade till att genom återanställningsgarantin ge de tjänstemän som övergick till anställningar hos Profilbolaget ett skydd även för det fall att de till följd av en dålig utveckling av eller andra förändringar i Profilbolagets verksamhet skulle förlora sina anställningar. På Tunnplåts sida måste man därmed emellertid också ha insett eller åtminstone bort inse att arbetstagarsidan - när dess krav på en fyra års återanställningsgaranti accepterades av Tunnplåt utan att bolaget påfordrade några undantag - tillade garantin den innebörden att den gällde även för det fall att arbetstagare som övergick till Profilbolaget skulle drabbas av arbetsbrist där.

Med hänsyn till vad sålunda anförts - och då domstolen inte kan finna att man på SIF-klubbens sida vare sig vid förhandlingstillfället den 14 oktober eller vid förhandlingstillfället den 20 december 1988 fått skälig anledning anta att man på Tunnplåts sida ville inlägga annan innebörd i återanställningsgarantin - finner arbetsdomstolen att denna skall tolkas i enlighet med SIF-klubbens ståndpunkt och således anses omfatta även fall av arbetsbrist hos Profilbolaget.

När det härefter gäller frågan huruvida återanställningsgarantin enligt de omtvistade Borlänge-överenskommelserna kan anses förutsätta att det finns en motsvarande vakans hos Tunnplåt konstaterar domstolen till en början att denna av Tunnplåt hävdade inskränkning i garantins tillämplighet inte har på något sätt kommit till uttryck i Protokoll I punkt 1, och för den delen inte heller i den kompletterande överenskommelsen av den 20 december 1988. Tunnplåt har i likhet med arbetsgivarparterna i Luleå-målet velat förklara detta förhållande med att ifrågavarande förutsättning för möjligheten att åberopa garantin skulle vara så självklar att en uttrycklig bestämmelse därom inte fordrats; parterna i överenskommelserna har enligt Tunnplåt likväl utgått från att denna skulle gälla. Detta har bestämt bestritts av SIF- klubben, vilken liksom arbetstagarparterna i Luleå-målet bl.a. har pekat på att en sådan inskränkning i garantin skulle innebära att denna i praktiken saknade värde för arbetstagarna, eftersom Tunnplåt i sin egenskap av arbetsgivare ensamt bestämmer över bemanningen av sin verksamhet och därmed i princip fritt skulle kunna disponera över tillämpningen av återanställningsgarantin.

Såsom arbetsdomstolen har framhållit vid behandlingen av motsvarande fråga avseende Luleå-överenskommelsen betyder Tunnplåts ståndpunkt i realiteten, att det som i Borlänge-överenskommelserna har betecknats som en återanställningsgaranti inte skulle innebära annat eller mera än att Tunnplåt åtagit sig att i mån av egen brist på personal återanställa sådana tjänstemän som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget övergick till anställningar hos detta. Annorlunda uttryckt skulle de ifrågavarande tjänstemännen genom den särskilda återanställningsgarantin endast ha erhållit en avtalad företrädesrätt till återanställning hos Tunnplåt som - bortsett från att den skulle gälla även i fall då en arbetstagare önskade återgå till Tunnplåt av personliga skäl - inte skiljer sig från den som följer av de bestämmelser som i Protokoll 1 upptagits under rubriken "Gemensamma turordningsregler". Enligt domstolens mening är en sådan tolkning föga förenlig med vad domstolen tidigare har uttalat om förhållandet mellan nämnda bestämmelser och den särskilda återanställningsgarantin samt direkt oförenlig med den oreserverade tillförsäkran om anställning som enligt vanligt språkbruk ligger i det i sammanhanget använda uttrycket "garanti".

SIF-klubbens ståndpunkt i den nu berörda frågan vinner alltså stöd av det omtvistade villkorets utformning. Beträffande vad som förekom vid förhandlingarna om Borlänge-överenskommelserna har S.M. uppgett att kravet på lediga befattningar diskuterades vid förhandlingarna men inte skrevs in i protokollet. B.J. har uppgett att man på SIF-klubbens sida inte uppfattade att "lediga jobb" hos SSAB skulle vara en förutsättning för rätten till återanställning enligt återanställningsgarantin. R.G. har däremot uppgett att han för sin del "tänkte" att det var "självklart" att återanställningsrätten måste bygga på att det fanns vakanser inom SSAB fastän det inte angavs i protokollet.

Vad som framkommit genom de upplysningsvis lämnade utsagorna i denna del ger sålunda en splittrad bild. Det kan emellertid inte anses visat att man från Tunnplåts sida vid förhandlingarna verkligen klargjorde att man - trots att detta inte kommit till uttryck i förhandlingsprotokollet (Protokoll 1) - ville uppställa som ett villkor för rätten till återanställning att det fanns en motsvarande vakans hos bolaget. R.G:s utsaga ger enligt domstolens mening inte anledning till annan slutsats. I sammanhanget måste beaktas att Borlänge-överenskommelserna ostridigt har karaktären av kollektivavtal, att man på Tunnplåts sida måste ha insett att återanställningsgarantin skulle utgöra ett villkor av mycket stor betydelse vid tjänstemännens övervägande av om de skulle lämna sina anställningar hos SSAB Svenskt Stål AB för att övergå till anställning hos Profilbolaget samt att det skulle ha varit en enkel sak för Tunnplåt att låta ett krav på vakans för rätten till återanställning komma till uttryck i garantin, om man önskat uppställa ett sådant krav. Med hänsyn till vad sålunda anförts och mot bakgrund av kravet på skriftlig form för kollektivavtal kan domstolen inte finna grund för att mot SIF- klubbens bestridande i återanställningsgarantin intolka den synnerligen betydelsefulla inskränkning av rätten till återanställning som det påstådda kravet på vakans hos Tunnplåt skulle innebära.

I enlighet med vad arbetsdomstolen har anfört vid sin prövning av Luleåöverenskommelsen kan det visserligen synas som ett långtgående åtagande av Tunnplåt att de tjänstemän som övergick till anställningar hos Profilbolaget sålunda skulle ha rätt till återanställning oberoende av vakanser hos Tunnplåt. Även Tunnplåts åtagande enligt Borlänge- överenskommelserna måste emellertid ses mot bakgrund av vad som framkommit beträffande omständigheterna vid återanställningsgarantins tillkomst. I den delen får domstolen hänvisa till vad som har anförts därom vid prövningen av Luleå-överenskommelsen.

Det skall tilläggas att Tunnplåt när det gäller de omtvistade Borlängeöverenskommelserna till stöd för sin ståndpunkt i målet har åberopat SIF-klubbens agerande i samband med att tvisten uppkom sedan tjänstemännen i mitten av september 1990 hade sagt upp sina anställningar hos Profilbolaget och begärt återanställning hos ESAB. Den lokala tvisteförhandling som med anledning därav hölls mellan Tunnplåt och SIF-klubben jämte SALF-klubben den 4 oktober 1990- och vilken såvitt framgår av det justerade protokollet endast gällde frågan huruvida återanställningsgarantin förutsatte vakans hos Tunnplåt - ledde inte till enighet. De båda fackklubbarna hävdade att återanställningsgarantin gällde oberoende av sådan vakans medan Tunnplåt hävdade att vakans hos Tunnplåt var en förutsättning för garantin. Efter denna förhandling hade B.J. låtit förstå att SIF-klubben inte vidare skulle driva frågan om återanställningsgarantin. SIF-klubben återkom därefter först i juni 1991, sedan en ny klubbordförande hade tillträtt efter B.J., med kravet på att tjänstemän som omfattades av återanställningsgarantin skulle återanställas hos Tunnplåt. Som arbetsdomstolen har uppfattat Tunnplåt vill bolaget med hänvisning till detta händelseförlopp göra gällande att SIF-klubben i själva verket skulle ha delat Tunnplåts uppfattning om återanställningsgarantins innebörd. Detta har bestritts av SIF-klubben och av B.J. Denne har uppgett att han, när tvisten om återanställningsgarantin sålunda aktualiserades på hösten 1990, hade inte bara tjänstemännen hos Profilbolaget att tänka på utan även ett 70-tal tjänstemän som var övertaliga hos Tunnplåt. Sedan han av någon SIF-jurist hade fått beskedet att "det inte gick att med hjälp av anställningsskyddslagen få tillbaka de Ovako-anställda" hade enligt B.J. de ganska få tjänstemännen hos Profilbolaget blivit "marginella" för honom vid sidan av det betydligt större antalet övertaliga hos Tunnplåt, varför han inte hade drivit tvisten om återanställningsgarantin vidare.

Med anledning av vad sålunda förekommit bör framhållas att tolkningen av Borlänge-överenskommelserna måste ske på grundval av omständigheterna vid överenskommelsernas tillkomst. Tolkningen kan inte påverkas av en parts agerande därefter i vidare mån, än att detta skulle kunna tjäna som ett bevis om vilken innebörd parten från början tillagt överenskommelserna. Enligt arbetsdomstolens mening kan, med hänsyn till den förklaring som B.J. lämnat, den omständigheten att SIF-klubben under hans ordförandeskap underlåtit att driva tvisten vidare efter den lokala förhandlingen inte ge grund för antagandet att man på SIF-klubbens sida i verkligheten haft en annan uppfattning om återanställningsgarantins innebörd än den som hävdats i målet. Vad Tunnplåt i denna del har anfört rubbar följaktligen inte domstolens tidigare slutsatser rörande tolkningen av återanställningsgarantin. Detsamma gäller i fråga om vad Tunnplåt i övrigt har åberopat beträffande arbetstagarsidans i Borlänge- överenskommelserna handlande i olika sammanhang efter det att överenskommelserna träffats och sedermera sedan tvist uppkommit.

Möjligen vill även Tunnplåt, på motsvarande sätt som arbetsgivarparterna i Luleå-målet, göra gällande att återanställningsgarantin enligt Borlängeöverenskommelserna i vart fall inte kan tolkas så att den skulle vara tillämplig i den situation som uppkommit genom att Profilbolaget flyttat hela sin verksamhet från Borlänge till Luleå med följd att ett större antal tjänstemän begärt återanställning hos SSAB i Borlänge. Huruvida detta verkligen är Tunnplåts ståndpunkt är som antytts visserligen tveksamt med hänsyn till att det i september 1990 inte torde ha varit fler än ett 15-tal tjänstemän och i september och oktober 1991 inte fler än sju tjänstemän som begärde återanställning. Till undvikande av oklarhet bör emellertid slås fast, att enligt domstolens mening inte heller återanställningsgarantin enligt Borlänge-överenskommelserna kan mot SIF-klubbens bestridande tolkningsvis tilläggas en sådan begränsning. Det har sålunda inte framkommit grund för antagande att man på SIF-klubbens sida insett eller bort inse att man på Tunnplåts sida velat villkora garantin på så sätt, att den inte skulle gälla för fall av en mer omfattande arbetsbrist i Profilbolagets verksamhet. Snarare borde man på Tunnplåts sida ha förstått att man på SIF-klubbens sida rimligen fäste än större vikt vid återanställningsgarantin för ett sådant fall. I enlighet med vad domstolen har anfört vid behandlingen av samma fråga avseende Luleå-överenskommelsen skulle bedömningen inte utfalla på annat sätt, om i stället den s.k. förutsättningsläran tillämpats.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen, med hänvisning till vad som anförts i det föregående, att återanställningsgarantin i Borlänge- överenskommelserna är att tolka i enlighet med SIF-klubbens uppfattning. Genom garantin får Tunnplåt således anses ha åtagit sig en förpliktelse att återanställa sådana tjänstemän, som i samband med överlåtelsen av Profilbolaget övergick till anställningar hos detta, även för fall av arbetsbrist hos Profilbolaget och oavsett huruvida det hos Tunnplåt finns lediga befattningar eller inte.

Tunnplåt har i likhet med arbetsgivarparterna i Luleå-målet, och med indragande av samma argument som anförts av dessa, hävdat att en återanställningsgaranti med den sålunda av domstolen antagna innebörden måste bedömas som "overksam" med hänsyn till att den skulle vara att anse som stridande mot anställningsskyddslagen. Som framgår av arbetsdomstolens ställningstagande i denna fråga vid behandlingen av Luleå-överenskommelsen, till vilket här får hänvisas, kan domstolen inte godta den uppfattningen.

Tillämpning av generalklausulen i 36 § avtalslagen på återanställningsgarantin enligt Borlänge-överenskommelserna?

Tunnplåt har på motsvarande sätt som arbetsgivarparterna i Luleå-målet gjort gällande att återanställningsgarantin enligt Borlängeöverenskommelserna, tolkad i enlighet med det tidigare anförda, måste anses utgöra ett med hänsyn såväl till sitt innehåll som till efter överenskommelserna inträffade förhållanden oskäligt avtalsvillkor och därför skall lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Detta har bestritts av SIF-klubben. Arbetsdomstolen finner inte skäl att bedöma denna fråga på annat sätt när det gäller Borlänge- överenskommelserna än som skett beträffande Luleå-överenskommelsen. Domstolen godtar alltså inte Tunnplåts nu ifrågavarande invändning mot SIF-klubbens käromål.

Sammanfattande slutsatser. Skadeståndsfrågor. Särskilt om Borlänge- tjänstemannen G.W.

Domstolens bedömning av de omtvistade Borlänge-överenskommelserna innebär att Tunnplåt enligt den i överenskommelserna intagna återanställningsgarantin är skyldigt att återanställa de tjänstemän för vilkas räkning yrkande därom har framställts, nämligen A.B., L.K. och K.W. - Även i förevarande mål kan böra framhållas att en bristande uppfyllelse av förpliktelsen att återanställa inte torde kunna leda till annan påföljd än ett skadeståndsansvar.

Domstolens bedömning innebär vidare att Tunnplåt genom att inte på deras därom framställda begäran återanställa A.B., A.H., L.K. och K.W. har brutit mot Borlänge-överenskommelserna. Det är fråga om kollektivavtalsbrott som i och för sig leder till skyldighet för Tunnplåt att utge såväl ersättning för ekonomisk skada som allmänt skadestånd. - När det gäller G.W. har Tunnplåt mot SIF-klubbens käromål invänt, att G.W. får anses ha "förverkat" eller avstått från rätten till återanställning hos SSAB genom att han efter egen uppsägning lämnat sin anställning hos Profilbolaget den 15 mars och den 16 mars 1991 tillträtt en anställning hos Yrkesinspektionen i Falun. Domstolens bedömning innebär emellertid att Tunnplåt i förhållande till G.W. bröt mot Borlänge-överenskommelserna redan genom att vägra att återanställa honom på hans därom i september 1990 framställda begäran. Av utredningen framgår att denna vägran skedde under åberopande bl.a. av att återanställningsgarantin förutsatte vakanser hos Tunnplåt, en inställning som bolaget hållit fast vid under hela tvisteförloppet. Det förhåller sig visserligen så, att G.W. lämnade sin anställning hos Profilbolaget på grund av skäl, beträffande vilka får antas att de även med Tunnplåts inställning skulle ha utgjort "godtagbara skäl" för en återanställning, samt att han såvitt framkommit inte dessförinnan framställde någon ny begäran om återanställning hos Tunnplåt. Med hänsyn till Tunnplåts nyss nämnda och för G.W. kända inställning i vakansfrågan måste en sådan förnyad begäran emellertid för honom ha framstått som utsiktslös. Hans handlande kan därför inte uppfattas så att han därigenom avstått från sin rätt till återanställning hos Tunnplåt, i all synnerhet som han sedan frågan under år 1991 på nytt hade aktualiserats av SIF-klubben förnyade sin begäran om återanställning. Enligt G.W:s egna uppgifter, vilka arbetsdomstolen inte funnit anledning att betvivla, var det Tunnplåts vägran att på hans i september 1990 framställda begäran återanställa honom som ledde till att han i stället tog anställning hos Yrkesinspektionen. Eftersom denna bolagets vägran enligt vad domstolen funnit stått i strid med Borlänge- överenskommelserna måste Tunnplåt därmed anses skyldigt att ersätta även G.W. för skada som uppkommit till följd av bolagets kollektivavtalsbrott.

För A.H., L.K. och K.W. har SIF-klubben i målet yrkat ersättning - efter viss avräkning - för ekonomisk skada bestående i förlust av löneförmåner, för A.H. för tiden den 1 november 199131 mars 1992 med 86 288 kr, för L.K. för tiden den 16 september 1991- 31 mars 1993 med 46 257 kr och för K.W. för tiden den 16 september 1991 - 31 mars 1993 med 176716 kr. Beloppen har av Tunnplåt vitsordats som skäliga i och för sig. För G.W. har SIF-klubben i målet yrkat ersättning - efter viss avräkning - för ekonomisk skada för tiden den 16 mars 1991- 31 mars 1993 med 39 212 kr, bestående i skillnaden mellan den lön som han under nämnda tid skulle ha uppburit i anställning hos Tunnplåt och den lön som han under samma tid uppburit i anställningen hos Yrkesinspektionen i Falun. Beloppet har av Tunnplåt vitsordats som skäligt i och för sig.

Tunnplåt skall alltså förpliktas att till A.H., L.K., K.W. och G.W. utge ekonomiskt skadestånd med yrkade belopp.

Vidare skall SIF-klubben enligt sitt yrkande därom förbehållas rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för ytterligare ekonomisk skada som kan komma att uppstå för A.B., L.K., K.W. och G.W. avseende tid efter huvudförhandlingen i målet.

SIF-klubben har yrkat allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott med 50 000 kr för var och en av de i målet aktuella fem tjänstemännen - A.B., A.H., L.K., K.W. och G.W. Vidare har SIF-klubben för egen del yrkat sådant allmänt skadestånd med 75 000 kr. Tunnplåt, som i första hand helt bestritt bifall till SIF-klubbens käromål, har inte vitsordat något belopp som i och för sig skäligt.

Enligt arbetsdomstolens mening kan Tunnplåt inte undgå skyldighet att utge allmänt skadestånd till tjänstemännen för det åsidosättande av deras rätt enligt Borlänge-överenskommelserna som skett genom att de vägrats återanställning. Vid bestämmande av de allmänna skadeståndens storlek beaktar arbetsdomstolen emellertid att redan uppfyllelsen av återanställningsgarantin och utgivandet av de yrkade ekonomiska skadestånden innebär en kännbar ekonomisk belastning för Tunnplåt. För tjänstemännen måste själva åtnjutandet av den omtvistade rätten till återanställning jämte ersättningen för liden ekonomisk skada framstå som det väsentliga. Härtill kommer - liksom i Luleå-målet - att det uppenbarligen varken för Tunnplåt eller för arbetstagarsidan tett sig som självklart eller lätt att bedöma, vad återanställningsgarantin skulle anses innebära i den ganska extraordinära situation som uppkom genom Profilbolagets flyttning av hela sin verksamhet från Borlänge, att arbetstagarsidan enligt domstolens mening bär del i ansvaret för att Borlänge-överenskommelserna enligt vad som framgått i det föregående slutits under sådana förhållanden att viktiga frågor inte blivit ordentligt klarlagda vid överenskommelsernas tillkomst samt att det inte heller i förevarande mål föreligger anledning att vid bestämmande av de allmänna skadeståndens storlek beakta intresset av att inskärpa, vikten av att ingångna avtal respekteras. Mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen inte skäl att bestämma det allmänna skadeståndet för envar av de enskilda tjänstemännen till högre belopp än det som bestämts för arbetstagarna i Luleå-målet, d.v.s. 5 000 kr.

När det gäller SIF-klubbens yrkande om allmänt skadestånd för egen del beaktar arbetsdomstolen, förutom tillämpliga delar av det nyss sagda, följande. SIF-klubbens handlande efter den tidigare nämnda tvisteförhandlingen den 4 oktober 1990, varvid klubben under B.J:s ordförandeskap agerat som om man varit beredd att för sin del släppa frågan om återanställningsgarantin för de ifrågavarande tjänstemännen, framstår som ganska anmärkningsvärt och måste antas ha bidragit till att Tunnplåt sett sin ståndpunkt i fråga om tolkningen av garantin som berättigad. Vid en samlad bedömning kan domstolen därför inte finna skäligt att även SIF-klubben tillerkänns allmänt skadestånd. SIF- klubbens yrkande därom skall alltså avslås.

SIF:s käromål mot SSAB Tunnplåt AB (del av mål nr A 237/92)

SIF:s käromål mot SSAB Tunnplåt AB - vilket innefattar samma yrkanden om återanställning av vissa av de i mål nr A 237/92 aktuella tjänstemännen och om ekonomiskt skadestånd till vissa av dem som SIF-klubbens käromål mot bolaget - är villkorat av att dessa yrkanden från SIF-klubbens sida avslås. Eftersom så inte blir fallet, föranleder SIF:s käromål inte något domstolens vidare yttrande.

Domslut

Mål nr A 237/92

I. Arbetsdomstolen bifaller den av Svenska Industritjänstemannaförbundets tjänstemannaklubb vid SSAB Tunnplåt AB (SIF-klubben i Borlänge) förda talan i så måtto att arbetsdomstolen förpliktar SSAB Tunnplåt AB

1. att omedelbart anställa A.B., L.K. och K.W.,

2. att till A.H. utge ekonomiskt skadestånd med åttiosextusentvåhundraåttioåtta (86 288) kr,

3. att till L.K. utge ekonomiskt skadestånd med fyrtiosextusentvåhundrafemtiosju (46257) kr,

4. att till K.W. utge ekonomiskt skadestånd med etthundrasjuttiosextusensjuhundrasexton (176716) kr,

5. att till G.W. utge ekonomiskt skadestånd med trettioniotusentvåhundratolv (39212) kr,

allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive månadsbelopp från månadslönens förfallodag, dock tidigast från den 24 augusti 1992, tills betalning sker, samt

6. att till var och en av A.B., A.H., L.K., K.W. och G.W. utge allmänt skadestånd med femtusen (5000)kr.

SIF-klubben i Borlänge förbehålls rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för ytterligare ekonomisk skada som kan komma att uppstå för A.B., L.K., K.W. och G.W. efter huvudförhandlingen i målet.

Arbetsdomstolen avslår SIF-klubbens i Borlänge yrkande om allmänt skadestånd för egen del.

II. Arbetsdomstolen lämnar Svenska Industritjänstemannaförbundets käromål mot SSAB Tunnplåt AB utan vidare yttrande.

Mål nr A 290/92

Arbetsdomstolen bifaller den av Svenska Industritjänstemannaförbundets tjänstemannaklubb vid SSAB i Luleå (SIF-klubben i Luleå), Sveriges Arbetsledareförbunds arbetsledarklubb vid SSAB i Luleå (SALF-klubben i Luleå) och Svenska Metallindustriarbetareförbundets verkstadsklubb vid SSAB i Luleå (Metall-klubben i Luleå) mot SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB förda talan i så måtto att arbetsdomstolen förpliktar SSAB Svenskt Stål AB, SSAB Tunnplåt AB, Stålpartner AB och Plannja AB solidariskt (ett för alla och alla för ett)

1. att omedelbart anställa de arbetstagare som upptagits i Domsbilaga A, 2. att till den i Domsbilaga A upptagne arbetstagaren N.-O-A. utge ekonomiskt skadestånd med tolvtusensexhundranittiofem (12695) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 31 januari 1993 tills betalning sker,

3. att till var och en av de övriga i Domsbilaga A upptagna arbetstagarna utge ekonomiskt skadestånd för förlorad lön med belopp som svarar mot det i Domsbilaga A för respektive arbetstagare angivna månadslönebeloppet för tiden fr.o.m. dagen efter det att arbetstagarens anställning upphört t.o.m. den 31 mars 1993, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive månadsbelopp från den sista dagen i den månad beloppet avser tills betalning sker,

4. att till var och en av de i Domsbilaga A och Domsbilaga B upptagna arbetstagarna utge allmänt skadestånd med femtusen (5 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dons tills betalning sker, samt

5. att till var och en av SIF-klubben i Luleå, SALF-klubben i Luleå och Metall-klubben i Luleå utge allmänt skadestånd med tiotusen (10000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

Arbetsdomstolen avslår yrkandena om ekonomiskt skadestånd avseende rörligt tillägg (betecknat OB) för arbetstagare som upptagits i Domsbilaga A.

SIF-klubben i Luleå, SALF-klubben i Luleå och Metall-klubben i Luleå förbehålls rätten att i ny rättegång föra talan om ersättning för ekonomisk skada som kan komma att uppstå för arbetstagarna efter huvudförhandlingen i målet.

Dom 1993-08-11, målnummer A-237-1992, A-290-1992

Ledamöter: Ove Sköllerholm, Kjerstin Nordborg, Olle Gunnarsson (förre överdirektören i Arbetsmarknadsstyrelsen, tillfällig ersättare), Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Christian Tydén, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Nils Thulen (förre förbundsdirektören i Försvarets Civilia Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Gertrud Forkman

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

Luleå-målet (A 290192)

Som majoriteten har konstaterat har återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen på grund av den utveckling som Profilbolagets verksamhet fick efter överlåtelsen till Ovako blivit mer betungande för SSAB än någon av parterna synes ha föreställt sig vid överenskommelsens tillkomst. Ett bifall till Luleå-klubbarnas yrkanden skulle sålunda leda till långtgående konsekvenser för SSAB inte bara i ekonomiskt utan säkerligen även i organisatoriskt och administrativt hänseende i form av uppsägningar, omflyttningar och utbildning av arbetstagare m.m. Arbetstagarsidan har under förhandlingarna om Luleå-överenskommelsen haft biträde av Svenska Metallindustriarbetareförbundets förbundsjurist. Kravet på en garantitid om fyra är framfördes av arbetstagarsidan utan att man för arbetsgivarsidan klart redovisade sin uppfattning om garantins innebörd - lika litet som arbetsgivarsidan klart redovisade sin uppfattning. Arbetstagarsidan får därför anses "medvällande" till den missuppfattning som uppenbarligen uppstått mellan parterna och som föranlett tvisten i målet. Den uppkomna situationen är därmed så speciell att det - trots den allmänna restriktivitet som gäller beträffande tillämpningen av generalklausulen i 36§ avtalslagen på villkor i kollektivavtal - enligt min mening framstår som oskäligt att fullt ut låta SSAB bära konsekvenserna av den avtalade återanställningsgarantin, Jag anser sålunda att denna i vart fall bort med stöd av 36 § avtalslagen underkastas en jämkning till SSAB:s förmån,

Överröstad i denna fråga har jag i övrigt ingen annan mening än majoriteten.

Borlänge-målet (A 237192)

Den ursprungliga Borlänge-överenskommelsen av den 14 oktober 1988 innehöll en återanställningsgaranti för en period av sex månader. Denna tidsrymd hade krävts av SIF- och SALF-klubbarna vid SSAB Tunnplåt AB (Tunnplåt) i Borlänge och accepterats av bolaget. Enligt SALF-klubbens ordförande R.G. hade företrädare för Ovakos ledning på fråga försäkrat de båda klubbarna att Ovakos engagemang var långsiktigt. Mot denna bakgrund kan det inte rimligen ha förelegat något behov av att skydda de berörda tjänstemännen mot att arbetsbrist skulle uppstå under återanställningsgarantins giltighetstid. Garantin måste därför enligt min mening av parterna ha varit avsedd att gälla enbart för den situationen att en återanställning önskades av personliga skäl.

Två månader senare, den 20 december 1988, gjordes den tilläggsöverenskommelse varigenom sexmånadersfristen förlängdes till fyra är, d.v.s. samma tid som enligt Luleåöverenskommelsen. Skälet till detta var, enligt vad R.G. och SIF-klubbens dåvarande ordförande B.J. uppgett, att de båda klubbarnas medlemmar hade fått veta att återanställningsgarantin enligt Luleå-överenskommelsen och Metallklubbens i Borlänge överenskommelse med Tunnplåt avsåg en period om fyra år och därför krävde att samma tid skulle gälla för dem. Några diskussioner härutöver om garantins innehåll fördes inte mellan de båda klubbarna och Tunnplåt i samband med tilläggsöverenskommelsen. Vid sådant förhållande kan tilläggsöverenskommelsen inte ha gett återanställningsgarantin annan innebörd än den som jag enligt det tidigare anförda funnit att garantin haft enligt den ursprungliga Borlänge-överenskommelsen.

Eftersom tjänstemännens begäran om återanställning hos Tunnplåt uppenbarligen inte berott på personliga skäl utan på den hos Profilbolaget i Borlänge uppkomna arbetsbristsituationen har deras begäran följaktligen inte haft stöd i den avtalade återanställningsgarantin. Jag finner alltså att SIF-klubbens i Borlänge käromål skall avslås. Överröstad i denna fråga har jag i övrigt ingen annan mening än majoriteten.

Metadata

Domstol: Arbetsdomstolen
Avgörandedatum: 1993-08-11
Målnummer: A-237-1992
Lagrum: 7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd; 36 § avtalslagen (1915:218)
Sökord: Avtalslagen,_allmänna; Kollektivavtal; Återanställningsgaranti
Källa: Domstolsverket