lagen.nu

AD 1994 nr 121

Fråga om det förelegat saklig grund för uppsägning av en arbetstagare som bl.a. infunnit sig på arbetsplatsen men under hänvisning till sjukdom vägrat att utföra arbetsuppgifter som förelagts honom.

Parter:

I-P.T.; Staten genom Vägverket

Nr 121

T.I-P. i Gällivare

mot

Staten genom Vägverket.

ÖVERKLAGAD DOM

Falu tingsrätts dom 1993-11-10, DT 480

Tingsrättens dom, se bilaga.

T.I-P. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom bifaller hans vid tingsrätten framställda yrkanden samt befriar honom från skyldigheten att utge ersättning för statens rättegångskostnader i tingsrätten.

Staten har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för sina kostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har genom ett tidigare beslut avslagit ett av T.I-P. i vadeinlagan framställt yrkande om ändring av tingsrättens beslut att hans anställning skulle upphöra den 1 januari 1994.

Tingsrättens beslut om ersättning enligt rättshjälpslagen till P-G.V. är föremål för arbetsdomstolens prövning i ett annat mål.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Vid denna har på T.I-P:s begäran han själv hörts på nytt under sanningsförsäkran och förnyat vittnesförhör hållits med J.A.. På begäran av båda parter har förnyade förhör hållits med D.N., S.S. och J-E.I.. Vittnesförhöret med S-I.D. har på begäran av T.I-P. förebringats genom uppspelning av bandupptagningen från förhöret vid tingsrätten.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. T.I-P. har dock i arbetsdomstolen gjort gällande att den s.k. månadsregeln i anställningsskyddslagen blir tillämplig om endast olovlig frånvaro och ingenting annat kan läggas honom till last. Staten har hävdat att denna invändning gjorts för sent och därför inte kan beaktas.

Domskäl

Arbetsdomstolen finner i likhet med tingsrätten utredningen ge vid handen att T.I-P. var frånvarande under den period fr.o.m. den 16 juni 1989 t.o.m. den 31 augusti 1989, under vilken han enligt Vägverkets mening var olovligen frånvarande. Ostridigt är att T.I-P. sedan, efter att ha varit sjukskriven under mellantiden, under de i tingsrättens dom angivna dagarna i januari, mars och maj 1991 vägrade att utföra de arbetsuppgifter som han då beordrades att utföra. Av utredningen framgår också att T.I-P. innan dessa händelser inträffade hade erbjudits men avböjt ett erbjudande om omplacering till Boden, där det enligt Vägverkets bedömning fanns arbetsuppgifter som var lämpliga för honom.

Dessa händelser, som av Vägverket betecknats som olovlig frånvaro, ordervägran respektive samarbetssvårigheter, är otvivelaktigt i sig sådana att de kan utgöra saklig grund för uppsägning. I detta sammanhang kan inskjutas att T.I-P. med hänsyn till bl.a. att Vägverket av liknande skäl tidigare inlett disciplinförfaranden mot honom måste ha insett att Vägverket såg allvarligt på hans beteende och även att hans beteende kunde leda till att verket vidtog åtgärder för att bringa hans anställning att upphöra.

Vid bedömningen av om T.I-P:s handlande utgör saklig grund för uppsägning måste emellertid också beaktas vad som kan ha legat bakom detta. Därvid är givetvis hans sjukdomstillstånd av särskilt intresse. T.I-P. lider sedan 1972 av en sjukdom som otvivelaktigt har helt eller delvis nedsatt hans arbetsförmåga. Under långa perioder har han varit sjukskriven. Men under de nu aktuella tidsperioderna då han varit frånvarande respektive arbetsvägrat var han inte sjukskriven. T.I-P. har trots det som skäl för sin arbetsvägran anfört att han av hälsoskäl inte kunde utföra de arbetsuppgifter som förelades honom. Av utredningen i målet får anses framgå att hans tillstånd var sådant att han rimligen borde ha varit sjukskriven. Att han inte utnyttjade möjligheten till sjukskrivning utan inställde sig på arbetsplatsen har han förklarat med att han annars befarade sjukpensionering.

Till bakgrunden hör också att Vägverket har försökt bereda T.I-P. andra arbetsuppgifter. I denna del visar utredningen i huvudsak följande. T.I-P. anställdes 1976 av Vägverket som s.k. R-tjänsteman, dvs. som vägarbetare. Efter en rehabiliteringsutredning, som föranleddes av sjukdomen, genomgick han 1977 en vägmästarutbildning. Därefter arbetade han under några perioder under åren 1978 - 1980 som tillförordnad tekniker. Sedan det sista av dessa förordnanden löpt ut återgick han till sin tjänst som vägarbetare och kort därefter började han vägra att utföra vissa arbetsuppgifter. I början av 1980-talet sökte han en tjänst som biträdande vägmästare men den tjänsten tillsattes med annan sökande. 1985 erbjöds T.I-P. omplacering till arbete som kontorist men detta erbjudande avvisade han eftersom han inte ville acceptera den med kontoristtjänsten förenade lönen. Senare, 1987, visade det sig att det inte fanns något underlag för en sådan tjänst vid arbetsområdet i Gällivare. 1986 begärde verket Statens arbetsmarknadsnämnds (SAMN) medverkan till en omplacering av T.I-P. utanför verket. I samband därmed underrättades han av Vägverket om att han inte kunde påräkna anställning som arbetsledare. SAMN ansåg sig emellertid inte kunna omplacera T.I-P., eftersom han själv inte ville medverka. Vägverket tog 1988 initiativ till en sjukpensionering av T.I-P. men någon sådan kom inte till stånd. Som inledningsvis nämnts fick T.I-P. i juni 1989 ett erbjudande om omplacering till utsättningsarbete i Boden. Arbetsdomstolen återkommer till detta erbjudande i det följande. Tilläggas kan att försäkringskassan efter den nu aktuella uppsägningen beslutat att T.I-P. skulle erhålla sjukbidrag för tiden april 1992 - juni 1994 men att detta beslut undanröjts efter överklagande av T.I-P..

Vägverket har alltså sedan många år vidtagit åtgärder som syftat till att bereda T.I-P. arbetsuppgifter som med hänsyn till hans sjukdomstillstånd var mer lämpliga för honom än arbete som vägarbetare. Det måste också konstateras att T.I-P. inte själv har medverkat på ett sådant sätt att de av Vägverket vidtagna åtgärderna kunnat leda till åsyftat resultat. T.I-P. har tidvis inte velat vara sjukskriven men ändå inte varit beredd att utföra de arbetsuppgifter som var förenade med hans tjänst. Enligt arbetsdomstolens mening är det uppenbart att en arbetsgivare måste kunna vidta åtgärder mot arbetstagaren i en sådan situation för att få en ändring till stånd. De åtgärder som torde komma i fråga i ett sådant fall är att arbetstagaren omplaceras eller att hans anställning bringas att upphöra.

T.I-P:s inställning är att han borde ha erbjudits för honom lämpliga arbetsuppgifter. Vad som nämnts i detta sammanhang är fem olika teknikertjänster som tillsatts under åren 1986 - 1991. Vägverkets inställning är att T.I-P. inte var lämplig för sådana tjänster i vilka ingick arbetsledande uppgifter och kontakter med utomstående. Vägverket har också framhållit att han inte har sökt någon av dessa tjänster. Sin passivitet i det avseendet har T.I-P. förklarat med att arbetsgivaren hade förklarat att man inte kunde tillstyrka att han fick en arbetsledande befattning och att det ankommer på arbetsgivaren att ta initiativ till omplacering.

Vägverket har senast gett T.I-P. möjlighet till omplacering genom att erbjuda honom arbete i Boden. T.I-P:s inställning är dock att erbjudandet om arbete i Boden inte var skäligt, eftersom hänsyn inte tagits till att han var beroende av dialysbehandling i Gällivare och av hustruns stöd. Av utredningen framgår dock att T.I-P. avvisade erbjudandet utan att ange några sådana skäl och utan att några diskussioner fördes om hur tjänstgöringen i Boden skulle kunna arrangeras på ett för honom godtagbart sätt.

Sammanfattningsvis får utredningen anses visa att Vägverket gjort vad som skäligen kan krävas för att genom omplacering bereda T.I-P. fortsatt arbete. Uppsägningen av T.I-P. får därmed anses sakligt grundad, även om man inte betraktar hans handlande som förseelser i form av olovlig frånvaro, ordervägran och samarbetssvårigheter utan som orsakat av hans sjukdomstillstånd.

Av det redan sagda framgår också att T.I-P. under en av de perioder han nu yrkat lön för varit frånvarande utan att ha varit sjukskriven eller beviljad ledighet och under den andra vägrat eller varit ur stånd att fullgöra de arbetsuppgifter som det ålegat honom i hans anställning att utföra. Hans anspråk på lön saknar därför grund.

Av det hittills anförda följer att T.I-P:s vadetalan skall lämnas utan bifall. Arbetsdomstolen saknar därmed anledning att gå in på vad parterna i övrigt anfört i sakfrågorna.

Vid denna utgång i sak bör T.I-P. ersätta motparten för rättegångskostnader även i arbetsdomstolen. Vad som yrkats i ersättning för ställföreträdarens arbete och inställelse är att anse som skäligt. Däremot kan arbetsgivarsidan inte erhålla ersättning för inställelsekostnaderna för de tre personer som inställt sig för att höras på begäran av båda parter, eftersom T.I-P. har beviljats rättshjälp och ersättningarna till dessa förhörspersoner därför skall utgå av allmänna medel och bestämmas i enlighet därmed.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens domslut i nu överklagade delar.

2. T.I-P. förpliktas att ersätta statens rättegångskostnader i arbetsdomstolen med trettiotretusenniohundranittio (33 990) kr, varav 30 000 kr avseende arvode jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

3. Arbetsdomstolen fastställer ersättningen enligt rättshjälpslagen till P-G.V. för det biträde han lämnat T.I-P. i arbetsdomstolen till fyrtioniotusensexhundrafemtiotre (49 653) kr, varav 39 737 kr för arbete, 7 375 kr för tidsspillan och 2 541 kr för utlägg. I ersättningen ingår mervärdeskatt med 9 930 kr.

Dom 1994-10-19, målnummer B-186-1993

Ledamöter: Hans Tocklin, Björn Qvarnström och Thore Ziethen. Enhälligt.

Sekreterare: Anne-Christine Maderud

Tingsrättens dom (ledamöter: Lars-Erik Bergström, Anders Hallström och Patrik Alm)

BAKGRUND

År 1968 anställdes T.I-P. hos Vägverket som s.k. R-tjänsteman eller vägarbetare i Gällivare. T.I-P. insjuknade 1972 i en ärftlig njursjukdom vid namn cystnjurar. I samma sjukdom dog hans mor vid 35 års ålder, en bror vid 40 och en annan bror vid 50 års ålder. Sjukdomen yttrar sig bland annat i cystbildning i njurar och lever med åtföljande kraftig förstoring av dessa organ och starka smärtor då cystorna brister. Även urinförgiftning uppstår och medför trötthet och aptitlöshet. Sjukdomen orsakar nedsatt fysisk arbetsförmåga och kräver dialysbehandling.

I anledning av sjukdomen genomgick T.I-P. en rehabiliteringsutbildning, som avslutades den 8 december 1976. I denna föreslogs attT.I-P. skulle omskolas till vägmästare. Efter genomförd utbildning arbetade han den 15 juni 1978 - 30 september 1979 som tekniker vid vägföretaget Nuortikon- Ripats i Nattavaara, den 1 oktober - 30 november 1979 som tillförordnad tekniker i Gällivare och den 1 december 1979 - 9 november 1980 som tillförordnad tekniker i Kiruna.

Därefter återgick T.I-P. till sin gamla tjänst som R-tjänsteman i Gällivare. Kort tid därefter började han vägra att utföra vissa arbetsuppgifter med hänvisning till sitt hälsotillstånd. Med anledning härav hölls den 13 januari 1981 överläggningar mellan Vägverket, fackliga företrädare och T.I-P., varvid T.I-P:s arbete och arbetsvägran dryftades. Under tiden hade T.I-P. sökt en ledig tjänst som biträdande vägmästare i Nattavaara men fick den 15 januari 1981 besked om att tjänsten tillsatts med annan sökande.T.I-P. anmäldes den 30 januari 1981 till disciplinansvar på grund av arbetsvägran den 18 december 1980 - 13 januari 1981, men Vägverkets styrelse lämnade den 11 september 1981 anmälan utan åtgärd. Styrelsen motiverade sitt beslut med att T.I-P., med hänsyn till den ordergivning som skett och på grund av den oklarhet som rått i fråga om vilka arbetsuppgifter han med hänsyn till sitt hälsotillstånd skulle kunna utföra, inte kunde anses ha åsidosatt vad som ålåg honom i hans anställning.

På grund av ny påstådd arbetsvägran från T.I-P:s sida, anmäldes T.I-P. ånyo till disciplinansvar den 2 februari 1982. Sedan han yttrat sig och därefter påkallat ett friande beslut, beslutade Vägverkets styrelse den 16 april 1982 att inte åläggaT.I-P. disciplinpåföljd. Styrelsen yttrade att det kunde ha varit oklart för T.I-P. vilka arbetsuppgifter han på grund av sitt hälsotillstånd kunnat utföra.

Under oktober, november och december 1982 verkställde Vägverket avdrag från T.I-P:s lön under påstående om olovlig frånvaro. Med anledning härav väckte T.I-P. talan mot Vägverket vid denna tingsrätt och yrkade förpliktande för Vägverket att till honom utge innehållen lön. Tingsrätten ogillade i dom den 14 december 1984 Is talan till allra största delen. Vägförvaltningen i Norrbottens län hade dessförinnan den 9 juni 1984 anmält T.I-P. till Vägverkets personalansvarsnämnd för att denne i ett flertal fall inte skulle ha utfört beordrade arbetsuppgifter under tiden den 1 januari - 31 maj 1984. Nämnden beslutade den 28 december 1984 att tilldela T.I-P. varning enligt 10 kap. 1 § lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA). Han väckte därefter talan mot Vägverket den 1 februari 1985 vid Gällivare tingsrätt och yrkade att nämndens beslut skulle undanröjas. Den 28 augusti 1985 upphävde arbetsdomstolen Falu tingsrätts ovannämnda dom och biföll T.I-P:s talan om lön. Vägverket medgav den 20 november 1985T.I-P:s talan vid Gällivare tingsrätt, varpå denna den 23 december 1985 undanröjde personalansvarsnämndens beslut om disciplinpåföljd.

T.I-P. erbjöds den 25 november 1985 omplacering till kontorist vid arbetsområdet i Gällivare, vilket han dock avböjde. Vid förhandling enligt 19 § medbestämmandelagen (1976:580) (MBL) den 24 februari 1986 informerades de fackliga organisationerna vid vägförvaltningen i Norrbottens län om att förvaltningen ämnade begära Statens arbetsmarknadsnämnds (SAMN) medverkan till T.I-P:s omplacering utanför företaget. Detta meddelades T.I-P. den 21 mars 1986, varvid särskilt angavs att han inte kunde påräkna anställning som arbetsledare. Efter det att Vägverket inventerat lämpliga arbetsuppgifter i Gällivare, enades Vägverket, SACO/SR-föreningen vid Vägverket och Statsanställdas förbund vid förhandling enligt 11 § MBL den 27 april 1987 att det inte fanns arbetsuppgifter av sådan omfattning att han kunde få meningsfull sysselsättning inom arbetsområdet.

En tjänstbarhetsutredning den 2 september 1987 angav bland annat att Vägverket inte ansåg T.I-P. lämplig som arbetsledare och att han inte velat utföra de lättare arbetsuppgifter som anpassats till hans hälsotillstånd. I utredningen föreslogs i första hand att vägförvaltningen hos SAMN skulle begära medverkan till T.I-P:s omplacering till annan med statlig pensionsrätt förenad anställning samt i andra hand att förvaltningen hos Statens Pensionsverk skulle begära att T.I-P. förtidspensionerades. Den 8 september 1987 framställdes begäran om medverkan vid omplacering hos SAMN, som av Vägverket begärde ett läkarutlåtande beträffande T.I-P.. Vägverket anhöll därför den 24 september 1987 att T.I-P.skulle medverka till att få ett utlåtande av sin läkare. T.I-P. svarade att han ville att SAMN kontaktade honom direkt i frågan. Något läkarutlåtande avgavs inte, varför SAMN den 27 oktober 1987 tillskrev Vägverket samt då uppgav att T.I-P- uppenbarligen inte ville medverka till att SAMN fick ett läkarutlåtande och att SAMN med hänsyn härtill och till övriga omständigheter inte ansåg sig kunna omplacera T.I-P..

Vid förhandling den 9 februari 1988 enligt 11 § MBL informerade Vägverket om att man avsåg att begära att T.I-P. sjukpensionerades. Vägverket begärde sedan av T.I-P. den 9 mars 1988 att han skulle inställa sig till läkare för inhämtande av läkarintyg vid äventyr att T.I-P. eljest hos personalansvarsnämnden skulle begäras entledigad. Inget läkarutlåtande inkom till Vägverket. Den 22 februari 1988 blev T.I-P. av vägmästaren J-E.I. muntligen beordrad att varje dag kl 6.30 inställa sig på arbetsplatsen och denna order upprepades den 6 april 1988 skriftligen till T.I-P.. Vägverket begärde den 4 maj 1988 hos personalansvarsnämnden enligt 13 kap. 2 § andra stycket LOA att T.I-P. skulle åläggas att låta sig undersökas av läkare. Med anledning härav anmanade Vägverket T.I-P. den 14 juni 1988 att yttra sig i frågan. Sedan T.I-P:s hälsotillstånd bedömts av Vägverkets chefsläkare L.E. och överläkaren S-I.D. yttrat sig, föreslog vägförvaltningen att frågan om inhämtande av läkarintyg skulle avslutas. Personalansvarsnämnden avskrev ärendet den 6 juli 1989.

Den 1 juni 1989 tillträdde D.N. tjänsten som chef för vägförvaltningen i Norrbotten. D.N., T.I-P., dennes bror P.I-P. och en annan anställd vid Vägverket, S.S., sammanträffade den 15 juni 1989 i Gällivare för att diskutera T.I-P:s problem. På mötet erbjöds T.I-P. en tjänst som tekniker utan arbetsledande funktion i Boden som ligger 24 mil från Gällivare. Annars skulle han vara kvar i Gällivare, varvid Vägverket skulle ge honom en lista över de arbetsuppgifter han skulle utföra. T.I-P. antog inte erbjudandet om tjänsten i Boden. T.I-P. erhöll ingen lön för tiden den 16 juni - 31 juli 1989.

Den 3 augusti 1989 sjukskrevs T.I-P. och den 3 november 1989 genomgick han njurtransplantation. På grund av avstötning avlägsnades dock den nya njuren den 4 januari 1990 och T.I-P. fortsatte dialysera. Han fick snart besvär i ländryggen och det visade sig att ryggen var svampangripen. T.I-P.vårdades för detta under sommaren och hösten 1990, varpå han blev nästan helt fri från ryggbesvären i oktober 1990. Han fortsatte att dialysera två eller tre gånger i veckan, vilket medförde att han endast kunde arbeta två eller tre dagar i veckan. T.I-P. bestämde sig emellertid för att återgå i arbete och sände den 27 november 1990 ett brev jämte läkarintyg till vägförvaltningen, varvid han meddelade förvaltningen sin avsikt att återgå i tjänst. Detta besvarades av förvaltningen genom D.N. den 6 december 1990. Därvid poängterades än en gång att T.I-P. inte bedömdes vara lämplig som arbetsledare.

T.I-P. inställde sig den 2 januari 1991 på sin arbetsplats och beordrades utföra städning och rengöring av verktyg i varmförrådet, vilket T.I-P. med hänvisning till sin dåliga hälsa vägrade. D.N. meddelade i brev samma dag att T.I-P. inte skulle få lön om han arbetsvägrade. T.I-P. arbetsvägrade även den 3 och 7 januari 1991, varpå D.N. den 7 januari 1991 tillskrev T.I-P.och erinrade honom om att han inte fick använda motorvärmaruttag på arbetsplatsen och att han var skyldig att befinna sig på plats anvisad av arbetsledningen för att utföra arbete. Samma dag anmälde D.N. T.I-P:s arbetsvägran till personalansvarsnämnden för åtgärd. T.I-P. återupprepade därefter på de skäl han tidigare anfört sin arbetsvägran den 10 och 14 januari, den 4 och 6 mars samt den 2, 7, 14, 16, 21, 23, 28 och 30 maj 1991. Arbetsordern gällde även då städning i varmförrådet samt i något fall krattning av gräsmatta och spolning av golv. Vägverket gjorde löneavdrag för vissa av de dagar T.I-P. vägrat utföra arbete. Vid förhandling den 20 juni 1991 enligt 12 § MBL uppgav Vägverket till representant för Statsanställdas förbund att orsaken till löneavdragen var att T.I-P. inte utfört arbete de nämnda dagarna. T.I-P.väckte talan vid tingsrätten om att utfå den avdragna lönen.

Den 12 december 1991 beslutade personalansvarsnämnden om uppsägning av T.I-P.. Med anledning av T.I-P:s begäran att få ta del av grunderna för uppsägningen har Vägverket i skrivelse till T.I-P. den 3 januari 1992 meddelat: "Som skäl för uppsägningen har personalansvarsnämnden sammanfattningsvis funnit att följande omständigheter förelegat. - Olovlig frånvaro under tiden 1989-06-16--1989-07-31. - Ordervägran under dagarna 2, 3, 7, 10, 14 januari, 4, 6 mars, 2, 7, 14, 16, 21, 23, 28 och 30 maj 1991. - Samarbetssvårigheter. Du har trots Vägverkets erbjudande om arbetsuppgifter, som med hänsyn till hans sjukdomsbild uppfattats såsom lämpliga, inte varit villig att acceptera detta. - Förolämpningar och trakasserier. Du har ett antal gånger i skrivelser till Vägverket och andra myndigheter förolämpat och trakasserat Vägverkets inblandade parter. - Bristande lojalitet. Du har i skrift och tal till utomstående avgett falska anklagelser och omdömen på ett illojalt sätt gentemot Vägverket. På grund härav har nämnden funnit att dessa grunder, som är av personlig natur, utgör sådan saklig grund för uppsägning som sägs i 7 § LAS." Beslutet om uppsägning delgavs T.I-P. den 20 december 1991.

Sedan Statsanställdas förbund med anledning av detta beslut påkallat förhandlingar enligt MBL och anställningsskyddslagen (1982:80) (LAS), vilka avslutades den 19 februari 1992, har T.I-P. den 27 februari 1992 väckt talan mot Vägverket samt yrkat ogiltigförklaring av uppsägningen och skadestånd med 200 000 kr jämte ränta. Försäkringskassan beslutade den 11 mars 1992 att T.I-P. skulle erhålla sjukbidrag för tiden april 1992 - juni 1994. Efter överklagande av T.I-P. undanröjde länsrätten i Norrbottens län detta beslut den 12 mars 1993. Vid muntlig förberedelse den 18 maj 1993 har T.I-P.utvidgat sitt skadeståndsyrkande med ytterligare 100 000 kr. Statsanställdas förbund, som T.I-P. är medlem av, har förklarat att det inte avser att föra T.I-P:s talan, vare sig i fråga om uppsägning eller löneavdrag.

YRKANDEN

T.I-P. har i mål T 122/92 yrkat att tingsrätten förklarar uppsägningen den 12 december 1991 ogiltig samt förpliktar Vägverket att utge allmänt skadestånd med 300 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen å 200 000 kr från dag för delgivning av stämning, den 16 mars 1992, och å 100 000 kr från den 18 maj 1993, allt till dess betalning sker.

T.I-P. har i mål T 540/89 yrkat att Vägverket till honom skall utge 19 195 kr i obetald lön jämte ränta enligt 6 § räntelagen å 3 584 kr från den 25 juli 1989, å 7 741 kr från den 25 augusti 1989, å 1 508 kr från den 25 februari 1991 och å 506 kr från den 25 april 1991, allt till dess betalning sker.

Vägverket, som vitsordat skäligheten av yrkade lönebelopp jämte ränta, har bestritt T.I-P:s talan och yrkat att tingsrätten enligt 34 § tredje stycket LAS beslutar att T.I-P:s anställning skall upphöra vid tidpunkten för tingsrättens dom.

T.I-P. har bestritt Vägverkets yrkande om beslut enligt 34 § tredje stycket LAS.

Vägverket har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

GRUNDER

Vägverket

Löneavdragen avser tiden den 16 juni - 31 juli 1989, då T.I-P. varit olovligen frånvarande, samt vissa av de i uppsägningsbeslutet angivna dagarna, då T.I-P. arbetsvägrat, trots att han kunnat utföra de beordrade arbetena.

Grunderna för uppsägningen är desamma som angivits i personalansvarsnämndens beslut den 12 december 1991; dock görs inte längre gällande illojalt beteende i tal. Vägverket har ingen skuld till de samarbetssvårigheter som varit.

T.I-P. har genom sin olovliga frånvaro och ordervägran varit misskötsam och skadat Vägverket. T.I-P. har erinrats om sina skyldigheter och varit medveten om vad följderna kunde bli. På grund av sin mycket kritiska inställning till sin arbetsgivare har T.I-P. inte ansetts lämplig som arbetsledare. En sådan åligger även att företräda Vägverket gentemot tredje man, arbetsuppgifter som inte kunnat anförtros T.I-P.. Vägverket har inte varit skyldigt att inrätta någon ny tjänst åt T.I-P.. Vid olovlig frånvaro föreligger för övrigt ingen omplaceringsskyldighet. Såsom statlig arbetstagare var T.I-P. skyldig att ta den erbjudna tjänsten i Boden. Rehabiliteringsutredning har gjorts en gång och det har inte varit meningsfullt att göra förnyad utredning på grund av T.I-P:s bristande intresse. Flera utredningar har gjorts och flera förslag till lösningar har lagts fram, men samtliga har avvisats av T.I-P..

Yrkat skadestånd är till den del det överstiger 200 000 kr preskriberat enligt 41 § LAS och ingen del av skadeståndet kan vitsordas som skäligt. Med hänsyn till T.I-P:s skuld till uppsägningen bör jämkning ske till noll.

I

Saklig grund för uppsägning föreligger inte.

Han var inte frånvarande den 16 juni - 31 juli 1989 utan befann sig på arbetsplatsen. Han kunde på grund av sin sjukdom dock inte utföra beordrade arbetsuppgifter och anser därför att han hade giltigt skäl att arbetsvägra. Även de dagar som Vägverket påstår att T.I-P. ordervägrat 1991 hade han rätt att vägra på grund av sitt hälsotillstånd. Något löneavdrag för 1989 eller 1991 skall därför inte ske. Formuleringen av ränteyrkandena beträffande lönerna beror på att ingen ränta på preliminärskatt yrkats.

Hans vägran att utföra de beordrade arbetsuppgifterna under 1991 beror på att han inte kunde utföra dem på grund av deras fysiskt ansträngande beskaffenhet.

Han har inte haft samarbetssvårigheter. Problemen har berott på arbetsledningens bristande vilja att beakta hans hälsotillstånd. Arbetsledningen har även trakasserat honom genom att ta ifrån honom nycklar till arbetsplatsen, vägra honom tillstånd att använda motorvärmaruttag samt använt polis vid delgivning av brev till honom. Tjänsten i Boden kunde han inte ta på grund av att han skulle dialysera och då var tvungen att ha hjälp i hemmet. Avståndet mellan familjen i Gällivare - hustru och två barn - och Boden var för långt. Hustrun hade arbete i Gällivare. Vägverket hade skyldighet att omplacera honom till annan tjänst än den erbjudna. Han var kompetent att tjänstgöra som tekniker och sådana tjänster har det funnits. Han var även lämplig som arbetsledare. Enligt rehabiliteringsförordningen (1987:221) var Vägverket dessutom skyldigt att göra en rehabiliteringsutredning, vilket inte skett. En omplacering skulle ha undanröjt eventuella svårigheter.

Visserligen har han skrivit brev till anställda inom Vägverket, men breven innehåller inte förolämpningar eller trakasserier. Med hänsyn till omständigheterna måste innehållet i hans brev tolereras.

Någon illojalitet har han inte gjort sig skyldig till. Breven innehåller inte lögner och har inte spritts till några tidningar. Han hade rätt att kritisera Vägverket inför tillsynsmyndigheter såsom Riksdagens ombudsmän (JO) m.fl.

Någon skada har heller inte åsamkats Vägverket genom T.I-P:s handlande. Han har aldrig gjorts medveten om att något av hans handlande skulle kunna medföra uppsägning. Det har ålegat Vägverket att erinra honom om detta.

Skadeståndet är inte preskriberat till någon del eftersom talan om skadestånd väcktes inom preskriptionstiden och det senare yrkandet om ett högre belopp innefattar en tillåten taleändring som inte kan medföra preskription av det då yrkade beloppet. Skadeståndet är högt på grund av den svåra kränkning T.I-P. åsamkats genom tvistens bakgrund och långdragna förlopp. Någon jämkning skall inte ske, eftersom han inte varit medvållande.

DOMSKÄL

T.I-P. och ställföreträdande regionchefen för Vägverket D.N. har hörts under sanningsförsäkran. På T.I-P:s begäran har vittnesförhör hållits med förre biträdande vägmästaren J.A. och - på telefon - med överläkaren S-I.D. samt på båda parters begäran med Vägverkets distriktschef J-E.I. och personalchefen vid Vägverket S.S.. Omfattande skriftlig bevisning har åberopats.

Som framgår av utredningen har konflikten mellan T.I-P. och Vägverket sin upprinnelse i T.I-P:s svåra sjukdom, vilken i hög grad försvårat hans möjligheter att utföra arbete vid Vägverkets arbetsplats i Gällivare. Att beakta är vidare den begränsning av arbetsuppgifterna som enligt vad ovan framgått betingats av Vägverkets vägran att låta T.I-P. tjänstgöra som arbetsledare.

Vägverket har genom särskilda beslut 1989 och 1991 gjort löneavdrag med belopp som ostridigt uppgår till vad T.I-P. i sådant hänseende yrkat och därefter genom de i uppsägningsbeslutet den 12 december 1991 åberopade grunderna dragit upp gränserna för tingsrättens prövning. Andra omständigheter än de som anfördes som grund för uppsägningen kan inte nu vinna beaktande.

Tingsrätten övergår härefter till prövning av de omständigheter som enligt Vägverket grundat uppsägning och i förekommande fall löneavdrag samt till frågan huruvida de sammantaget utgör saklig grund för uppsägning och i sådant fall om T.I-P:s anställning skall upphöra utan hinder av att domen ej vunnit laga kraft.

Olovlig frånvaro under tiden den 16 juni - 31 juli 1989?

T.I-P. har under sanningsförsäkran uppgivit att han befann sig på arbetsplatsen varje dag under tiden den 16 juni - 31 juli 1989. T.I-P. samband därmed har han bland annat beskrivit hur han diskuterade sin situation med arbetskamraterna och att J-E.I. den 16 juni 1989 informerade dessa om situationen. Vidare har T.I-P. uppgivit att han skrev och lämnade in dagrapporter för den aktuella tiden men att Vägverket slarvat bort dem, att han fört in sin närvaro i en egen bok som han har hemma samt att han förgäves väntade på den lista över arbetsuppgifter, som han utlovats vid mötet den 15 juni 1989. Vittnet J.A. har berättat att han inte kan minnas att T.I-P. var frånvarande under denna tid men inte säkert vet om T.I-P. var där.

Av Vägverkets åberopade dagboksanteckningar för tiden den 12 juni - 31 juli 1989 framgår att T.I-P. i kolumnen Arbetets art den 12 - 16, den 19 - 22 och den 26 - 30 juni samt den 3 - 6 juli 1989 antecknats med blott ett streck samt den 10 - 14, den 17 - 21, den 24 - 28 och den 31 juli 1989 antecknats med texten Ej på arbpl eller ej arbpl. T.I-P. har inte företett sina egna dagboksanteckningar för rätten. Vittnet J-E.I. har berättat att han tjänstgjorde på T.I-P:s arbetsplats fram till början av juli 1989 och då förde dagboken samt bestämt hävdat att T.I-P. inte inställde sig på arbetsplatsen någon dag i juni 1989. Han har även hävdat att han inte sett någon dagrapport från T.I-P. avseende den aktuella perioden. J-E.I. har också tecknat sitt namn på en av T.I-P. icke underskriven framställning om ledighet avseende tiden den 16 - 30 juni 1989.

Den ändring av markeringen i dagboken som gjorts från och med den 10 juli 1989 sammanhänger uppenbarligen med att J-E.I. från början av juli 1989 var semesterledig och som personalchef ersatts av andra befattningshavare.

Det finns utrymme för att T.I-P. misstagit sig i frågan om han var närvarande på arbetsplatsen den aktuella perioden. Hans uppgifter vinner knappast något stöd av J.A:s vittnesmål. Däremot har J-E.I., som på rätten gjort ett trovärdigt intryck, varit mycket säker på sina uppgifter. Därtill kommer det starka stöd som J-E.I:s vittnesmål får både av dagboksanteckningarna, vilka för tiden från och med den 10 juli 1989 är så tydliga att de inte lämnar utrymme för missförstånd, och av anteckningen på ledighetsframställan. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten styrkt att T.I-P. varit olovligt frånvarande i den omfattning Vägverket påstått. Hans talan såvitt avser löneanspråk för denna tid skall således ogillas och hans olovliga frånvaro som grund för uppsägning skall läggas till grund för prövning av uppsägningen.

Ordervägran vissa dagar i januari, mars och maj 1991?

T.I-P. har uppgivit: Vid städning av varmförrådet var det ibland nödvändigt att kliva upp på en stege. T.I-P., som till en början använde kryckor, var hela tiden rädd för att han skulle kunna falla ned och skada sig allvarligt om han klättrade upp på stegen. Dessutom hade han i armen inopererat en fistel, som var synnerligen känslig för stötar och vid bristning skulle ha kunnat orsaka svåra blödningar. Han vägrade därför att utföra de beordrade arbetsuppgifterna. Ordern härom uppfattade han som mobbning av honom. En anledning till att han inställde sig på arbetsplatsen trots sin ohälsa var att han befarade sjukpensionering.

Ett den 23 november 1990 dagtecknat läkarintyg utfärdat av S-I.D. utsäger att inget medicinskt hinder förelåg mot T.I-P:s återinträde i tjänst men att han inte skulle klara kroppsarbete eller kontinuerligt stillasittande arbete. S-I.D. har omvittnat bland annat att T.I-P. borde ha haft ett stillsamt och flexibelt arbete av lättare slag, till exempel kontorsarbete. T.I-P. har anfört att läkarintyget grundades på enbart skriftligt material och därför inte är tillräckligt underlag. Han har vidare berättat att läkare överlät till honom att själv bestämma vilka arbetsuppgifter han kunde utföra.

T.I-P. var vid dålig hälsa och dialyserade då han i januari 1991 avsåg att gå i tjänst. Han kunde därför inte arbeta ute i terrängen och Vägverket erbjöd honom i stället lätta arbetsuppgifter (städning) i förrådet. Han har inte ens gjort ett försök att utföra detta arbete men inte heller velat sjukskriva sig på grund av risken för sjukpensionering. Att bereda T.I-P. meningsfullt kontorsarbete har tydligen inte varit möjligt eftersom något förslag härom inte framförts. Utredningen om T.I-P:s hälsotillstånd styrker inte att T.I-P. varit helt ur stånd att utföra någon del av de beordrade arbetsuppgifterna. Med hänsyn särskilt till T.I-P:s ovilja att ens försöka utföra arbetsuppgifterna, medför det anförda att T.I-P. måste anses ha gjort sig skyldig till ordervägran under den tid Vägverket påstått. Hans yrkande om lön för denna tid skall därför ogillas och hans ordervägran beaktas vid prövningen av uppsägningen.

Samarbetssvårigheter?

Vägverket har utöver vad som ovan anförts särskilt betonat T.I-P:s vägran att anta erbjudandet om tjänsten i Boden. T.I-P. har som ovan framgått uppgivit att det inte var möjligt för honom att arbeta i Boden med hänsyn till att han skulle dialysera.

Av D.N:s och S.S:s utsagor framgår att T.I-P., som vid mötet den 15 juni 1989 företräddes av sin bror P.I-P., inte visat något som helst intresse att diskutera Vägverkets förslag till omplacering till Boden, oaktat han erbjöds tämligen förmånliga ekonomiska villkor och skulle ha haft möjligheten att dialysera på centralsjukhuset i Boden.

Den tjänst som erbjöds T.I-P. i Boden var en teknikertjänst, som således var väl anpassad till T.I-P:s kvalifikationer. Även om placering i Boden för T.I-P. skulle ha inneburit vissa påfrestningar, var han å andra sidan väl medveten om Vägverkets svårigheter att sysselsätta honom i Gällivare. Det kan hållas för sannolikt att parterna med litet god vilja från T.I-P:s sida hade kunnat få till stånd en acceptabel tjänstgöring för T.I-P. i Boden. Det får därför anses att T.I-P. inte utan vidare bort avvisa förslaget. Vad sålunda förekommit sammanställt med vad ovan framkommit om T.I-P:s olovliga frånvaro och ordervägran styrker Vägverkets påstående om att det varit svårt att samarbeta med T.I-P.. Med beaktande av T.I-P:s kvalifikationer har - såvitt framkommit - inte heller annan omplacering varit möjlig. Det anförda medför att också samarbetssvårigheter skall beaktas vid prövningen av uppsägningen.

Förolämpningar och trakasserier?

Vägverket har som exempel på de påstådda trakasserierna och förolämpningarna åberopat brev från T.I-P. till D.N. den 20 och den 26 maj 1991. Mot bakgrund av stridigheterna mellan T.I-P. och Vägverket samt T.I-P:s sjukdom finner tingsrätten inte att innehållet i dessa brev är av beskaffenhet att kunna betecknas som vare sig förolämpningar eller trakasserier. Det har inte framkommit att T.I-P. i övrigt skulle ha skrivit brev till Vägverkets anställda med förgripligt innehåll. Påståendet om förolämpningar och trakasserier kan därför inte vinna beaktande.

Bristande lojalitet?

Vägverket har åberopat brev till Regeringen den 7 november 1990, till JO den 9 november 1990 och till Kommunikationsdepartementet den 15 april 1991. Vad T.I-P. anfört i dessa brev kan emellertid, sammanställt med övriga omständigheter, inte anses innebära att T.I-P. visat bristande lojalitet som kan ligga till grund för uppsägning.

Preskriptionsfrågan?

På de skäl T.I-P. anfört finner tingsrätten att hans anspråk på skadestånd inte till någon del är preskriberat.

Saklig grund för uppsägning?

Med hänsyn till den långa tid tvisten mellan T.I-P. och Vägverket pågått samt till omständigheterna i övrigt, framstår det som uppenbart att T.I-P. varit väl medveten om vad hans handlingar kunnat få för följder, nämligen i slutändan uppsägning.

Vad sålunda visats ligger T.I-P. till last - olovlig frånvaro, ordervägran och samarbetssvårigheter - har orsakat Vägverket skada och är av så allvarlig natur att det sammantaget utgör starka skäl för uppsägning. Den djupgående konflikten har pågått under lång tid och det har inte gått att omplacera T.I-P. till annan tjänst som han bedömts vara lämplig för. Den omständigheten att en del av de för uppsägningen åberopade skälen ligger förhållandevis långt tillbaka i tiden bör därför inte tillmätas betydelse. Av det anförda framgår att saklig grund för uppsägningen föreligger. T.I-P:s talan skall därför även i denna del ogillas.

Anställningens upphörande i förtid?

Med hänsyn särskilt till att T.I-P. uppsades så långt tillbaka som för nästan två år sedan föreligger skäl att enligt 34 § tredje stycket LAS förordna om anställningens upphörande från och med den 1 januari 1994.

Ersättning till rättshjälpsbiträdet.

Viklund har i målet T 540/89 yrkat ersättning för arbete i 65 timmar, därav 9 timmar före 1991, samt i målet T 122/92 arbete i 68 timmar.

Även med beaktande av målens omfattning finner tingsrätten att mer arbete än nödvändigt lagts ned på målen. Viklund bör anses gottgjord med ersättning för 49 timmar i mål T 540/89, varav 9 timmar före 1991, och i mål T 122/92 för 50 timmar. Övrig yrkad ersättning bedömer tingsrätten som skälig.

Ersättning för rättegångskostnader.

T.I-P. har, i händelse av att han tappar målet, medgivit Vägverkets yrkande om ersättning för rättegångskostnader. På grund härav skall Vägverkets yrkande om ersättning för rättegångskostnader bifallas.

DOMSLUT

1. T.I-P:s talan ogillas.

2. Tingsrätten beslutar att T.I-P:s anställning skall upphöra den 1 januari 1994. Detta gäller utan hinder av att domen inte vunnit laga kraft.

3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt rättshjälpslagen skall utgå till Viklund

a) i mål T 540/89 med sextioåttatusentvåhundratrettiosju (68 237) kr, därav 42 952 kr för arbete, 14 735 kr för tidsspillan och 10 550 kr för utlägg. Av ersättningen utgör 9 969 kr mervärdeskatt.

b) i mål T 122/92 med fyrtiosjutusentrehundranittio (47 390) kr, därav 45 500 kr för arbete, 1 640 kr för tidsspillan och 250 kr för utlägg. Av ersättningen utgör 9 478 kr mervärdeskatt.

4. T.I-P. skall ersätta Vägverket dess rättegångskostnader med femtioåttatusenniohundratrettiofyra (58 934) kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1994-10-19
Målnummer
B-186-1993
Lagrum
7 § lagen (1982:80) om anställningsskydd
Litteratur
Sökord
Anställningsskydd
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation