AD 1995 nr 2

Parter:

Lärarförbundet; Halmstads kommun

Nr 2

Lärarförbundet

mot

Halmstads kommun.

BAKGRUND

Lärarförbundets medlem J.J. är 52 år gammal. Han anställdes år 1976 som yrkeslärare i fordonsteknik vid gymnasieskolan i Halmstads kommun. Inför läsåret 1992/93 blev J.J. omplacerad från en tjänst i en "egen klass" vid fordonstekniska avdelningen i Kattegattskolan (numera Kattegattgymnasiet) i Halmstad till tjänstgöring i "andra klasser" i dels ämnet arbetslivsorientering och dels skolpraktik inom ämnet fordons-el.

Den 15 juli 1994 sade kommunen upp J.J. på grund av arbetsbrist med en uppsägningstid om tolv månader. Kommunen erbjöd därefter J.J. andra arbetsuppgifter under uppsägningstiden samt angav att denne, om han avböjde erbjudandena, skulle medges tjänstebefrielse med full lön. J.J. avböjde erbjudandena och stannade hemma.

Mellan Lärarförbundet och Halmstads kommun gällde under den i målet aktuella tiden bl.a. kollektivavtalet AB 89. I § 6 andra stycket detta avtal finns följande bestämmelse.

Vid stadigvarande förflyttning av arbetstagare skall beaktas, att vägande skäl skall föreligga för att förflytta arbetstagaren mot dennes önskemål.

Tvist har uppkommit om kommunen genom omplaceringen inför läsåret 1992/93 brutit mot denna bestämmelse (mål A 173/93).

Tvist har också uppkommit om huruvida uppsägningen den 15 juli 1994 varit sakligt grundad enligt 7 § anställningsskyddslagen och i anslutning därtill i första hand huruvida kommunen uppfyllt sin omplaceringsskyldighet enligt paragrafens andra stycke och i andra hand huruvida kommunen med uppsägningen brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Vidare föreligger tvist om huruvida kommunen efter uppsägningen felaktigt avstängt J.J. och därigenom brutit mot 34 § anställningsskyddslagen (mål A 218/94).

YRKANDEN

Lärarförbundet har i målet A 173/93 yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förplikta Halmstads kommun att utge allmänt skadestånd

a) till förbundet med 15 000 kr och

b) till J.J. med 50 000 kr

för brott mot AB 89 § 6 andra stycket jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 6 juli 1993, tills betalning sker.

Lärarförbundet har vidare i målet A 218/94 yrkat att arbetsdomstolen skall

2. ogiltigförklara uppsägningen den 15 juli 1994 av J.J.,

3. förplikta kommunen att utge allmänt skadestånd till J.J. med

a) 80 000 kr för ogrundad uppsägning och

b) 35 000 kr för otillåten avstängning,

4. för det fall arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen av J.J. är sakligt grundad, förklara att kommunen brutit mot turordningsreglerna och förplikta kommunen att utge allmänt skadestånd till J.J. med 50 000 kr samt

5. förplikta kommunen att utge ränta på beloppen enligt punkterna 3 och 4 enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, den 23 september 1994, tills full betalning sker.

Förbundet har förbehållit sig rätten att senare yrka ersättning för ekonomisk skada, om grund härför senare kommer att föreligga.

Kommunen har bestritt bifall till käromålen i sin helhet. Endast yrkad ränta har vitsordats som i sig skälig. Kommunen har inte haft någon erinran mot förbundets förbehåll för yrkanden rörande framtida ekonomisk skada.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader. Lärarförbundet har i anslutning härtill yrkat att kommunen - oavsett hur kostnaderna i övrigt skall bäras - skall ersätta de kostnader som uppkommit med anledning av att fortsatt huvudförhandling hållits i målet. Som skäl härför har förbundet angivit att kommunen förorsakat dessa kostnader genom att först vid tiden för det första huvudförhandlingstillfället åberopa en ny omständighet till stöd för sin talan i målet A 218/94, vilket föranledde behov av fortsatt huvudförhandling. Kommunen har bestritt yrkandet och förklarat att skälet till agerandet varit att kommunen såvitt gäller detta mål haft kort tid för att förbereda sig inför huvudförhandlingen.

Lärarförbundet har slutligen under huvudförhandlingen i målen återkallat ett tidigare framställt yrkande om interimistiskt förordnande om att kommunens avstängning av J.J. skall upphöra och denne omedelbart skall få återgå i tjänst.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört följande.

PARTERNAS TALAN

Lärarförbundet

Allmänt

Halmstads kommun har ungefär 80 000 invånare och omkring 6 500 personer anställda. I Halmstad finns ett 40-tal skolor och kommunen är arbetsgivare för ca 1 200 lärare. På Kattegattskolan (numera Kattegattgymnasiet) finns ungefär 1 500 elever och 120-130 lärare.

Rektor för Kattegattskolan var från slutet av 1980-talet till den 1 juli 1992 B-O.N.. Den 1 juli 1992 omorganiserades ledningen för skolan på så sätt att skolan blev en egen resultatenhet med en övergripande och samordnande gymnasiechef. Skolan uppdelades i fyra verksamhetsenheter. Varje enhet hade en rektor som chef. Rektorerna hade det direkta ansvaret för undervisningen enligt skollagen, gymnasieförordningen och andra skolförfattningar samt även ansvar för ekonomi, fortbildning, löner och övriga anställningsfrågor m.m. De hade också det övergripande ansvaret för eleverna inom sin enhet. Varje lärare var knuten till sin rektor som sin chef. Gymnasiechefens uppgift var att samordna verksamheten vad gäller schemaläggning, resursfördelning mellan grupperna samt att hålla i arbetsmiljöfrågorna.

I samband med omorganisationen den 1 juli 1992 blev B-O.N. gymnasiechef och L.K. rektor för skolans fordons- och byggprogram. Den 1 juli 1994 blev K.W. ny gymnasiechef efter B-O.N..

J.J. är gift och har tre söner i övre tonåren. Han är maskiningenjör och fick sin tekniska utbildning på Thorildsgymnasiet i Stockholm. J.J. har också en yrkeslärarutbildning. Innan han började som fordonslärare arbetade han ungefär fem år inom industrin. Efter några kortare anställningar som lärare på andra skolor började han som fordonslärare vid Kattegattskolan år 1976. Han förordnades då som lärare i fordonsteknik med huvudsaklig inriktning på gren för bilmekaniker.

J.J. tjänstgjorde på Kattegattskolan inom den fordonstekniska avdelningen fram till höstterminen 1992. Det fanns då på denna avdelning sju lärartjänster. Undervisningen skedde i lokaler som kan beskrivas som en blandning av verkstad och klassrum. J.J. undervisade i egen klass 27 timmar per vecka, fyra dagar i veckan. På detta sätt fick han en nära kontakt med de elever han hade och hade själv en gemenskap med de lärare som arbetade nära honom på avdelningen.

Under januari - mars 1990 gjorde Kommunhälsan och organisationsavdelningen inom Halmstad kommun en undersökning av den psykosociala arbetsmiljön på Kattegattskolan. Det var skolstyrelsens presidium som hade gett uppdraget. Av den rapport där resultatet av undersökningen redovisades framgår bl.a. att flera lärare, speciellt inom yrkeslinjerna och gruppen övriga lärare, ofta upplevde sitt arbete som psykiskt påfrestande. Det sades att lärararbetet som ett enmansjobb - alltid agerande inför människor och ibland stora elevgrupper att tillfredsställa - i sig kunde innebära en press. Vidare påpekades att lokalbrist, tråkig miljö, föråldrad och otillräcklig undervisningsmateriel och inte minst brister i schemaläggningen utgjorde klara irritationsmoment. Samtidigt antecknades som värt att notera det mycket positiva elevintresse som lärargruppen uttryckte. I rapporten riktades kritik mot rektor, skolkansli och skolpolitiker för sättet att hantera frågor som hade påverkat skolans psykosociala arbetsmiljö. Det sades att det fanns en kritisk inställning mot hur beslut fattades och att denna kritik riktades särskilt mot rektor. Många ansåg, enligt rapporten, att rektor skulle spela en mer aktiv och ledande roll i skolans ledningsgrupp. Det angavs också i rapporten att det fanns klagomål mot en ibland vacklande hållning och bristande fackmässig kompetens (kunskap om skolan och ekonomi) som grund för beslutsfattandet. Samtidigt betonades att det också fanns personal som lovordade rektors förmåga att fatta beslut i en mer demokratisk anda. Förhållandena vid den fordonstekniska avdelningen våren 1990 anmäldes inte som något speciellt problem i rapporten.

Enligt förbundets mening grundar sig de arbetsmiljöproblem som förelåg på brister hos skolledningen. J.J. har tagit upp problemen med B-O.N. utan att några åtgärder vidtagits. I en kartläggning som gjordes höstterminen 1991 av den psykologiska arbetsmiljön på fordonstekniska avdelningen redovisas också kritik mot skol- och arbetsledningen.

I maj 1991 förekom förhandlingar mellan kommunen och Lärarförbundet om J.J:s tjänstgöring. Man kom då överens om att ytterligare en utredning skulle göras om arbetsmiljön och en sådan kom också till stånd samma år. För förbundet var det en viktig del i överenskommelsen att kommunen skulle redovisa förslag till åtgärder. Kommunen vidtog dock inte några åtgärder.

Den omplacering av J.J. som kommunen företog inför höstterminen 1992 innebar att denne erhöll en mycket speciell lärartjänst med undervisningsskyldighet 17 veckotimmar i ämnet arbetslivsorientering (AO) och tio veckotimmar i ämnet praktisk fordons-el. I AO gavs undervisning åt ungefär 200 elever på yrkeslinjerna två timmar per vecka. Inga betyg gavs i ämnena.

Den 10 februari 1993 erhöll J.J. disciplinpåföljd i form av en skriftlig varning enligt AB 11 § för att han "vid lektion i januari 1993 uppträtt på ett för enskild elev och för klassen i sin helhet djupt kränkande sätt". Efter det att varningen utdelades har J.J. inte gjort sig skyldig till något som kommunen lägger honom till last i denna rättegång.

Den 13 juli 1994 ägde central förhandling rum mellan kommunen och förbundet. Vid denna förhandling föreslog kommunen att J.J. skulle sägas upp på grund av arbetsbrist fr.o.m. höstterminen 1994. Av protokollets § 3 framgår att arbetsgivaren informerade om lediga anställningar inom kommunen. Kommunen ansåg dock att J.J. inte hade tillräckliga kvalifikationer för någon av anställningarna. Förhandlingen slutade i oenighet och den 15 juli 1994 sade kommunen upp J.J. på grund av arbetsbrist. J.J. har tolv månaders uppsägningstid som löper fram till den 31 juli 1995.

Frågan huruvida omplaceringen av J.J. strider mot 6 § andra stycket AB 89

Kommunen har som skäl för omplaceringen åberopat samarbetsproblem mellan J.J. och de övriga lärarna på den fordonstekniska avdelningen och dessutom relationsproblem med vissa elever i hans klass.

Enligt förbundets mening gjordes inte förflyttningen av J.J. till ämneskombination AO och fordons-el för att på lång sikt finna lösningen på ett problem. Kommunen hade inte för avsikt att låta J.J. få komma tillbaka till den fordonstekniska avdelningen. Omplaceringen var i stället ett sätt att bädda för en framtida uppsägning på grund av arbetsbrist. Redan vid omplaceringstillfället kände kommunen nämligen till att ämnena AO och fordons-el skulle komma att utgå ur läroplanen. Kommunen fattade beslut om omplaceringen den 29 april 1992. Först några dagar senare, den 4 maj 1992, ägde lokal förhandling rum om tjänstefördelningen, dvs. schemaläggningen för J.J.. Hans tjänst på den fordonstekniska avdelningen hade då också redan annonserats ut via arbetsförmedlingen med den 5 maj 1992 som sista ansökningsdag. Kommunen var tydligen inte intresserad av förbundets synpunkter på omplaceringen av J.J. och hade således bestämt sig innan central förhandling kom till stånd. Central förhandling i frågan ägde sedermera rum den 22 maj och den 10 juni 1992. Omplaceringen för undervisning i AO och fordons-el kom att vara i två år och J.J. har inte därefter fått komma tillbaka till den fordonstekniska avdelningen.

Förflyttningen av J.J. var genomgripande för denne. Han hade arbetat i 16 år inom fordonstekniska avdelningen i en mycket nära gemenskap med övriga lärare och med elever. Det är självklart att det är en väsentlig skillnad för en lärare att ha en egen klass jämfört med att ha 200 elever som man träffar två timmar per vecka i ett orienteringsämne där eleverna inte får något betyg. Enligt förbundets mening är förändringen därför att anse som en sådan förflyttning på vilken § 6 andra stycket i AB 89 är tillämpligt.

Frågan är då om vägande skäl förelegat att förflytta J.J. på det sätt som skett. Kommunen har som skäl anfört resultatet av Kommunhälsans utredning från år 1991. Denna utredning liksom utredningen från år 1990 visar enligt förbundet entydigt att kommunen inte vidtagit några aktiva åtgärder för att lösa eventuella samarbetsproblem. Kommunen bär därigenom ett tungt ansvar för den situation som hade uppkommit.

Kommunen har till stöd för sitt beslut om förflyttning åberopat några särskilda händelser, vilka finns upptagna i en rapport den 18 januari 1990 av B-O.N.. J.J. vitsordar påståendena i rapporten om att han kallat en elev - som var under medellängd - för krympling, att han vid något tillfälle låtit en elev som kommit för sent göra armhävningar, att han polisanmält en elev som infört en annons om en bil till salu, att han haft med sig en startpistol till skolan och där vid två skilda tillfällen avlossat ett skott samt att han förbjudit elever från en annan klass att passera genom hans egen klass lärosal. Det har funnits förklaringar till alla dessa händelser. J.J., som endast avsåg att skämta när använde uttrycket krympling, har bett eleven om ursäkt för vad han sade.

Kommunen har vidare åberopat en skrivelse daterad den 7 juni 1991 från fordonslärarna vid Kattegattskolan där dessa ger uttryck för samarbetsproblem med J.J.. Enligt förbundets mening avspeglar denna skrivelse inte vad fordonslärarna egentligen tyckte. Vid direkta samtal med J.J. efteråt har flertalet lärare förklarat att man inte längre stod bakom skrivelsen.

Kommunen har till stöd för omplaceringen även åberopat en skrivelse avlämnad den 16 december 1992 från elever i klass Ba 1 c om J.J:s undervisning. Denna skrivelse ligger tidsmässigt efter omplaceringen, varför den naturligtvis inte kan tillmätas någon betydelse i detta sammanhang.

Mot de nu nämnda skrivelserna skall ställas dels en skrivelse daterad den 10 maj 1991 och undertecknad av en förälder och en elev i J.J:s klass, dels en skrivelse daterad den 12 maj 1992 från J.J:s klass. I båda dessa skrivelser ges uttryck för stöd åt J.J.. I skrivelsen från klassen uttalar eleverna att de önskar att J.J. skall vara kvar som lärare på fordonstekniska avdelningen och förklarar som sin uppfattning att det är en annan lärare som är orsaken till eventuella samarbetsproblem. Enligt förbundets uppfattning har skolledningen hanterat situationen alltför lättsinnigt och tagit för gott vad som påståtts av en del elever som framfört kritik mot J.J..

Lärarförbundets uppfattning är att kommunen inte har visat vägande skäl för sitt beslut att förflytta J.J. till undervisning i ämneskombinationen AO och fordons-el. För läsåren 1990/91 och 1991/92 har inte något påtagligt skäl kommit fram. Efter lärarnas skrivelse i juni 1991 har förhållandena flutit ganska väl. Om det hade förelegat så allvarliga samarbetsproblem som kommunen gjort gällande, borde kommunen i vart fall ha omplacerat J.J. till uppgifter liknande dem han hade, dvs. till undervisning i "egen klass". I stället erhöll han en undervisningsskyldighet som var mycket krävande. Enligt förbundets uppfattning har kommunen genom omplaceringen brutit mot AB 89 och är för detta avtalsbrott skyldig att utge skadestånd.

Frågan huruvida uppsägningen grundats på arbetsbrist

Inför höstterminen 1992 var J.J. omplacerad till de nyss beskrivna arbetsuppgifterna. Undervisningen, vars innehåll inte var klart, skulle först ske i en källarlokal i Stockenbergskolan, vars lokaler ligger ca 600-700 m från Kattegattskolan. Detta gick emellertid inte att genomföra, då lokalen utdömts av huvudskyddsombudet.

J.J. fick i stället bedriva undervisningen i andra lokaler i Kattegattskolan. Den lokal han tilldelades var i dåligt skick och städades inte förrän långt in på hösten 1992. Stolar till lokalen kom först den 13 oktober 1992, vilket innebar att man fick hitta lösningar i andra lokaler fram till dess. Tryckluft installerades först våren 1993, det fanns inget vatten i lokalen och bullerproblemen var stora. Ventilationen sattes in först hösten 1993. Det fanns dessutom mycket lite materiel att arbeta med. J.J. hade således en hopplös uppgift att göra ämnet praktisk fordons-el intressant.

Kommunen har sagt upp J.J. på grund av arbetsbrist, trots att han har den längsta anställningstiden bland samtliga fordonslärare. Även bland övriga lärare på skolan måste det finnas ett stort antal som har kortare anställningstid än J.J.. Kommunen har som stöd för sitt handlande gjort gällande dels att det inte funnits några andra lediga tjänster som J.J. varit kvalificerad att omplaceras till, dels att J.J. saknar tillräckliga kvalifikationer för att arbeta som lärare och att därför något turordningsbrott inte förekommit. Kommunen har i sistnämnda del åberopat dels tidigare påstådda samarbetsproblem med kolleger och relationsproblem med elever, dels vissa omständigheter som inträffade läsåret 1992/93.

Lärarförbundet hävdar att det inte är arbetsbrist utan de till J.J:s person relaterade förhållandena som är orsaken till uppsägningen av honom. Om uppsägningen inte skulle anses bero på J.J:s personliga förhållanden, hävdar Lärarförbundet att uppsägningen i alla fall skall ogiltigförklaras eftersom kommunen haft möjlighet att omplacera J.J. till andra lediga tjänster.

Möjligheten för kommunen att omplacera J.J. till andra lediga tjänster

Lärarförbundets inställning är alltså att kommunen inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. En stor arbetsgivare som kommunen bör göra en noggrann omplaceringsutredning, inventera lediga befattningar och ta reda på vilka kvalifikationer J.J. har. Kommunen har inte fullgjort sin utredningsskyldighet och har inte fört några diskussioner med J.J. om de lediga befattningarna. Han har än mindre fått erbjudande om någon av dessa.

Förbundet menar att J.J. haft tillräckliga kvalifikationer för en ledig tjänst som drifttekniker. I den annons där tjänsten kungjordes ledig fanns närmare angivet vilka kvalifikationer som krävdes. J.J. uppfyllde kraven. Han är gymnasieingenjör med praktisk erfarenhet på de områden som angavs i annonsen och han uppfyller också i övrigt de krav som ställdes. Vidare menar förbundet att J.J. hade tillräckliga kvalifikationer för följande lediga lärartjänster, nämligen två lärarvikariat i ämnena matematik och No resp. svenska och So, en tjänst som mellanstadielärare och en lärartjänst på heltid i ämnena matematik och teknologi samt en tjänst i ämnena matematik och fysik, den sistnämnda tjänsten dock förutsatt att han fick utbilda sig under en rimlig tid om tre månader. Det vitsordas i och för sig att J.J. inte har formell behörighet för dessa ledigförklarade lärartjänster, men behörighet är inte ett absolut krav enligt skollagen, särskilt inte i en omplaceringssituation om kommunen därmed kan undvika en uppsägning. J.J. har lång anställningstid som lärare och är tillräckligt kvalificerad för fortsatt anställning som sådan. Förbundet återkommer i det följande närmare till frågan om hans kvalifikationer.

Om J.J. inte skulle anses kvalificerad för någon annan ledig tjänst, hävdar förbundet att kommunen i vart fall brutit mot turordningsbestämmelserna i 22 § lagen om anställningsskydd. J.J. har som redan sagts längre anställningstid än övriga lärare på fordonsavdelningen och också många andra lärare vid skolan. Kommunen har dock inte upprättat någon turordningslista, varför förbundet inte kan gå närmare in på vilka andra lärartjänster än de på fordonsavdelningen som J.J. kunnat göra anspråk på.

J.J:s kvalifikationer för fortsatt anställning som lärare

J.J. har enligt kommunen inte tillräckliga kvalifikationer för några andra lärartjänster. De otillräckliga kvalifikationerna består enligt kommunen i att J.J. haft samarbetsproblem med kolleger och ett icke acceptabelt sätt att förhålla sig till eleverna. Detta bestrids från Lärarförbundets sida.

Kommunen har utöver vad som anförts till stöd för omplaceringsbeslutet åberopat vissa omständigheter som finns beskrivna i anteckningar gjorda av L.K. och daterade den 15 januari 1993. Det gäller dels en anmälan den 21 september 1992 från kvinnliga elever, dels en anmälan från en byggelev den 7 oktober 1992, dels den tidigare nämnda skrivelsen från elever i klass Ba 1 c överlämnad till L.K. den 16 december 1992.

J.J. tillbakavisar den kritik som riktats mot honom i de nämnda handlingarna. Den sistnämnda skrivelsen skall för övrigt enligt förbundet inte tillmätas någon betydelse. Den är undertecknad bl.a. av två elever som vägrat att vittna i målet. Dessa har senare uppgett för J.J. att de blev uppmanade att skriva på, men att de inte visste vad de skrev under och vad skrivelsen innehöll. De hävdade att vad som står i skrivelsen var fullständigt fel. I denna sägs bl.a. att 90 % av AO- lektionerna innehöll "sex och samlevnad", resterande 9 % "skitsnack" och att endast en procent gick till undervisning. Skrivelsens innehåll faller på sin egen orimlighet. Enligt läroplanen för AO årskurs 1 finns undervisning i sex och samlevnad inte med. Detta ämne finns med först i årskurs 2. Om det som står i skrivelsen skulle vara riktigt, ägnade J.J. endast några minuter per lektion åt läroplanens övriga ämnen.

Kommunen har åberopat också en skrivelse den 14 januari 1993 från elever i klass Ve 1 a till rektor. Skrivelsen är inte undertecknad och kan inte heller tillmätas någon betydelse. I skrivelsen kritiseras J.J. bl.a. för sitt uppträdande gentemot en elev som var gravid. Det vitsordas i och för sig att J.J., när han fick höra att eleven var gravid, berättade för henne vilka svårigheter som väntade henne. J.J. har senare ångrat hur han uttryckte sig. Han var vid tillfället utsatt för en provokation av klassen, som han vid detta tillfälle mötte för första gången.

Sammanfattning såvitt avser uppsägningen

Lärarförbundets ståndpunkt rörande uppsägningen av J.J. kan sammanfattas enligt följande.

Uppsägningen är grundad på personliga förhållanden och fingerad arbetsbrist. Alternativt strider den mot andemeningen i anställningsskyddslagen. Kommunen inrättade två år före uppsägningen en tjänst för J.J. i syfte att bereda väg för en kommande uppsägning på grund av arbetsbrist. Kommunen har i de förhandlingar som förts inte ens försökt dölja att det är J.J:s personliga sätt att vara som är orsaken till uppsägningen. Avsteget från turordningen skedde av andra skäl än som normalt åberopas i turordningssammanhang. Om det skulle röra sig om en uppsägning av personliga skäl, ligger ingen av de omständigheter som kommunen åberopat inom tiden för den s.k. tvåmånadersregeln.

Om arbetsdomstolen ändå skulle finna att det är fråga om en uppsägning på grund av arbetsbrist, gör förbundet gällande i första hand att omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket lagen om anställningsskydd inte fullgjorts och i andra hand att kommunen brutit mot turordningsreglerna i 22 § samma lag. Någon grund för jämkning av yrkat skadestånd finns inte.

Frågan huruvida J.J. avstängts av kommunen

Enligt förbundets mening har J.J. inte beretts något arbete som lärare under uppsägningstiden. I ett brev från gymnasiechefen K.W. daterat den 8 augusti 1994 har J.J. erbjudits vissa arbetsuppgifter som denne inte varit skyldig att godta med hänsyn till att han varit anställd som fordonslärare.

Till den lokala förhandling som ägde rum den 3 oktober 1994 erbjöds J.J. ytterligare arbeten, men inte heller dessa arbeten har han varit skyldig att ta då förändringen i arbetsuppgifter varit så väsentlig att det var att likställa med en avstängning. Förbundet menar att även för det fall att J.J:s senaste tjänstefördelning var undervisning i AO och fordons- el, så var de erbjudna arbetena alltför långt i från vad J.J. skulle behöva tåla. Grunden för avstängningen är då samma omständigheter som föranledde uppsägningen.

Kommunen

Vad gäller de faktiska uppgifterna om J.J:s anställning och skolans organisation har kommunen inte något att tillägga till vad Lärarförbundet har uppgivit. Vad gäller beteckningen på J.J:s anställning anger dock kollektivavtalet BOK nr 423 att det är fråga om en arbetstagare med undervisning i yrkesämnen i gymnasieskola/vuxenutbildning. I detta fall avser tjänsten ostridigt undervisning i gymnasieskolan. Internt i kommunen har använts beteckningen lärare i fordonsteknik och ibland yrkeslärare i fordonsteknik. Samma benämning har gällt för J.J. under hela hans anställningstid vid Kattegattskolan.

Omplaceringen hösten 1992

Kommunen avser här att gå igenom de personliga omständigheter som kommunen menar har betydelse för omplaceringen och för ändringen av J.J:s anställningsförhållanden fr.o.m. läsåret 1992/93. Dessa omständigheter har också betydelse från kommunens synpunkt när det gäller uppsägningen på grund av arbetsbrist och frågan om J.J:s kvalifikationer för andra arbetsuppgifter.

På ett tidigt stadium av J.J:s anställning konstaterade skolledningen och arbetskamrater på Kattegattskolan att J.J. hade problem i relationer till både arbetskolleger och elever. Vad gäller elevrelationerna kan det uttryckas så att han uppvisade en nedvärderande inställning till olika elever, såsom elever med handikapp, elever med invandrarbakgrund och kvinnliga elever. Enligt J.J. borde kvinnliga elever inte delta i undervisning på den tekniska delen av gymnasiet.

Vad gäller kvinnliga elever och invandrarelever blev situationen ganska snart sådan att man i samband med den läsårsvisa tjänstefördelningen beslöt att fördela elever på så sätt, att J.J. inte skulle "behöva ha" vare sig invandrarelever eller kvinnliga elever i sin klass. Så var det i princip hela den tid J.J. arbetade på skolan. Denna åtgärd förde viss nytta med sig, men det blev ändå problem i förhållandet mellan J.J. och eleverna.

Vad först gäller elevrelationerna fram till läsåret 1992/93 framgår dessa av rektor B-O.N:s rapport den 18 januari 1990 angående situationen på fordonsavdelningen. Av rapporten kan utläsas att ett antal elever utsatts för psykisk förföljelse och utpekning. Vidare att J.J. kallat en elev för krympling. Eleven reagerade på detta och på att J.J. bestraffade för sen ankomst med armhävningar inför hela klassen. Av rapporten framgår också att J.J. anklagade en elev för att felaktigt ha satt in en annons om att det fanns en bil till salu med hänvisning till fordonsavdelningens telefon och med anledning härav uppmanade eleven att följa med till polisen. Eleven mådde så dåligt av anklagelsen och av miljön i klassen att han senare fick byta klass. Stämningen i J.J:s klass var också dålig på grund av att J.J. stödde vissa elever mot andra som han inte tyckte om.

Av rapporten framgår vidare, som exempel på J.J:s dåliga omdöme, att denne den 19 december 1989 tog med sig en startpistol till skolan. J.J. avfyrade pistolen kl. 8 den aktuella morgonen i sina elevers omklädningsrum i skolan. Vid tillfället vistades ungefär fyra eller fem elever i omklädningsrummet och eleverna blev naturligtvis rädda. Senare samma dag avlossade J.J. pistolen på nytt i grannklassens, Fo 1 c, lärosal. Eleverna i den klassen anmälde händelsen till studierektor L.J. som i sin tur anmälde saken till B-O.N.. Av rapporten framgår vidare att J.J. därefter vidtog den åtgärden att inte någon elev i den klass som anmält honom för skjutandet längre fick passera genom de utrymmen som tillhörde hans klass.

Händelsen med startpistolen samt det förhållandet att grannklassens elever inte längre fick gå genom J.J:s klassrum ledde till att elva elever i grannklassen skrev ett brev till skolledningen och klagade.

Vad så gäller J.J:s relationsproblem visavi lärargruppen, kan konstateras att det blev problem på Kattegattskolan ganska snart efter det att J.J. hade anställts. Det brast i samarbetsförmåga från J.J:s sida. Under läsåret 1990/91 kom det flera krav till skolledningen från andra lärare om förändringar. Inför läsåret 1991/92 var situationen så pass svårartad, att skolledningen ansåg att man borde ge J.J. andra arbetsuppgifter. Denna förändring var tänkt att ske i samband med tjänstefördelningen läsårsvis. Tjänstefördelning innebär kortfattat att man fördelar klasser, elever, ämnen och undervisningstimmar mellan lärarna.

Vid förhandlingar enligt 11 § medbestämmandelagen, vilka ägde rum den 2 maj 1991, lämnade kommunen ett förslag till Lärarförbundet som innebar att J.J. inte längre skulle undervisa i en egen klass utan undervisa i arbetslivsorientering (AO) 21 timmar per vecka. Förslaget innebar att elever skulle konfronteras med J.J. kortare tidsrymder än tidigare och skolledningens tanke var att man därigenom kunde minimera de problemartade situationer som kunde uppstå mellan J.J. och eleverna. Dessutom skulle man, då den aktuella undervisningen i AO skulle bedrivas skild från den fordonstekniska avdelningen, undvika konfrontationer mellan J.J. och resten av lärargruppen. Förslaget var tänkt att gälla för läsåret 1991/92 och därefter skulle åtgärden utvärderas.

Såväl vid förhandlingarna i maj 1991 som vid de efterföljande förhandlingarna enligt 14 § medbestämmandelagen motsatte sig emellertid Lärarförbundet kraftigt den tilltänkta åtgärden. Förbundet yrkade i stället att J.J. under en övergångstid skulle få stå kvar i sin tjänst på den fordonstekniska avdelningen. Under denna tid skulle man genom Kommunhälsan utreda, som man från förbundets sida kallade det, de arbetsmiljöproblem som förelåg. Efter överläggningar mellan parterna enades man så småningom om att genomföra en sådan utredning under höstterminen 1991. Utredningen skulle förenas med förslag till åtgärder. Under tiden skulle J.J. vara kvar på den fordonstekniska avdelningen och undervisa i årskurs 1.

I en skrivelse daterad den 7 juni 1991 klagade nio lärare på fordonstekniska avdelningen på J.J. till skolstyrelsen i Halmstad. Ett antal andra lärare på skolan stödde innehållet i skrivelsen. De klagomål som framfördes mot J.J. hade till följd att rektor B-O.N. vid ett flertal tillfällen hade samtal med J.J. för att få denne att ändra sitt sätt både mot kolleger och mot elever, dock utan resultat.

Under hösten 1991 genomförde Kommunhälsan den överenskomna utredningen. Denna, som färdigställdes den 17 december 1991 och gjordes av företagsläkaren P.O. och personalkonsulenten U.S., visar att det förelåg en personkonflikt och att det rörde sig om en motsättning mellan J.J. och de andra kollegerna. Vidare kan utläsas att lärarna känt sig kontrollerade och anklagade av J.J. och att de försökt hålla sig utanför konflikten, vilket inte lyckats, samt att man givit akt på vad man sagt i dennes närvaro. I den sammanfattande bedömning som Kommunhälsan gjorde kan läsas att arbetslaget gav intryck av att på båda sidor vara uttömda på resurser för att bearbeta situationen för fortsatt samarbete. Det handlade om att arbetsledningen hade att gå in och avlasta gruppen och fatta beslut som återskapade en acceptabel psykosocial arbetsmiljö.

Bedömningen från företagshälsovården tolkade arbetsgivaren, efter kontakter med utredarna, på så sätt att endera skulle J.J. skiljas från lärargruppen eller så skulle lärargruppen skiljas från J.J.. Det mest naturliga och det mest lämpliga för arbetsgivaren var - inte minst mot bakgrund av de problem som J.J. hade uppvisat i förhållande till eleverna - att överväga att omplacera eller förflytta honom från lärargruppen inom den fordonstekniska avdelningen.

Kommunen gjorde då på samma sätt som inför läsåret 1991/92, nämligen tog upp frågan med Lärarförbundet och J.J.. Man genomförde den 29 april 1992 primära förhandlingar enligt medbestämmandelagen. Innan man slutförde de centrala förhandlingarna, gick kommunen ut med en annons rörande J.J:s tjänst på den fordonstekniska avdelningen. Skälet till att man gjorde detta var att det skulle vara möjligt att tillsätta tjänsten före sommaren. Kommunen fattade dock inte något beslut om tillsättning innan man hade förhandlat klart med den fackliga organisationen. Värt att notera från dessa förhandlingar är att när det slutligen blev ett faktum att J.J. skulle skiljas från kollegerna på fordonstekniska avdelningen och att han skulle ges andra arbetsuppgifter, så åberopade hans fackliga organisation inte tolkningsföreträde enligt 34 § medbestämmandelagen. Om man från fackligt håll då hade ansett att denna åtgärd var så pass ingripande som man nu påstått, så hade det varit naturligt att tillgripa tolkningsföreträde.

Kommunen genomförde därpå ändringen av J.J:s arbetsuppgifter och lokaler i Kattegattskolan ställdes i ordning så att verksamheten skulle kunna bedrivas. Det fanns inget fel på dessa lokaler. Att märka är att någon placering av J.J. på Stockenbergskolan aldrig kom att genomföras.

Sammanfattningsvis hävdar kommunen att omplaceringen av J.J. utgjort en sedvanlig arbetsledningsåtgärd, dvs. att fråga inte har varit om någon sådan förflyttning som avses i § 6 andra stycket i AB 89. För att en förflyttning enligt denna bestämmelse skall anses föreligga krävs att det förelegat mer påtagliga ändringar av J.J:s arbetsuppgifter än vad som varit fallet. Omplaceringen har gjorts som ett led i den fördelning av klasser och undervisning som sker varje år. Beslutet har grundats främst på organisatoriska förhållanden, men även J.J:s personliga förhållanden har legat till grund för beslutet. I vart fall har kommunen haft vägande skäl för omplaceringen. Som arbetsdomstolen framhållit i tidigare domar (däribland AD 1987 nr 18, 1991 nr 72 och 1992 nr 111) ger bestämmelsen i § 6 andra stycket i AB 89 uttryck för att en avvägning måste göras mellan å ena sidan arbetsgivarens intresse av att inom ramen för sin arbetsledningsrätt organisera arbetskraften på ett för honom lämpligt sätt och å andra sidan arbetstagarens intresse av att inte behöva förflyttas mot sin vilja. Kommunens skyldigheter gentemot eleverna kommer närmare till uttryck i skollagen. Bl.a. följer av lagen att skolan är skyldig att se till att eleverna inte blir utsatta för mobbning. J.J:s förhållningssätt mot såväl övriga lärare som elever avvek från det normala mönstret. Han kontrollerade sina kolleger och trakasserade elever. Kommunen hävdar att den inte handlat i strid med den nämnda bestämmelsen i AB 89 när man ändrade J.J:s arbetsuppgifter läsåret 1992/93. Kommunen har heller inte på någon annan grund handlat rättsstridigt när man genomförde den aktuella ändringen.

Har uppsägningen skett på grund av arbetsbrist eller av personliga skäl?

Vad därefter gäller händelserna i tiden efter läsåret 1992/93 och vilka omständigheter som har betydelse vid bedömningen huruvida arbetsbrist eller personliga skäl legat till grund för uppsägningen av J.J. vill kommunen anföra följande.

Fr.o.m. läsåret 1994/95 gäller en ny läroplan för gymnasieskolan. Den nya läroplanen innebär att AO och skolpraktikverksamheten upphör som självständiga ämnen. Ämnena ryms i stället inom de program som skall genomföras för respektive utbildningslinje. Endast eleverna i årskurs 2 i gymnasieskolan har övergångsvis kvar AO som ett självständigt ämne under läsåret 1994/95.

Läroplansändringen innebar för J.J. rent matematiskt att det enda som fanns kvar av hans undervisning var fem timmar AO per vecka i årskurs 2. Samtidigt fanns det heltidsanställda lärare på den fordonstekniska avdelningen som skulle ha detta ämne integrerat i sin verksamhet. Kommunen beslöt då att "J.J:s fem timmar" skulle integreras i undervisningen hos andra lärare på den fordonstekniska avdelningen. Att ha en anställd lärare med endast fem timmars undervisning per vecka ansågs varken praktiskt eller rationellt.

Kommunen och skolledningen fick kännedom om denna förändring av läroplanen först någon gång under januari eller februari 1993. Bakom förändringen låg förslag i den första delen av läroplansutredningen som presenterades i september 1992. Detaljerna i förslaget kom i december 1992 eller kring årsskiftet. Kommunens beslut om J.J:s nya arbetsuppgifter fattades i april eller maj 1992.

I och med den nya läroplanen uppstod en arbetsbrist som kom att drabba J.J:s arbetsuppgifter. J.J. sades därför upp från sin anställning av detta skäl. Om kommunen hade velat säga upp J.J. av personliga skäl, hade kommunen kunnat göra så redan i början av år 1993. För kommunen hade det rent ekonomiskt varit ett bättre alternativ.

Frågan huruvida kommunen fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen

Av protokollet från förhandlingen enligt 14 § medbestämmandelagen framgår av § 4 att arbetsgivaren informerade om arbetsbristfrågan och att arbetsgivaren uppgav vilka lediga anställningar som fanns efter en noggrann utredning och genomgång av vakanta anställningar. Det framgår också av protokollet att arbetsgivaren i fråga om de lediga anställningarna framförde att J.J. inte hade tillräckliga kvalifikationer.

Lärarförbundet har först i arbetsdomstolen gjort gällande att kommunen i samband med uppsägningen av J.J. inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Kommunens inställning när det gäller omplaceringsskyldigheten är följande.

Vad till en början avser anställningen som drifttekniker gör kommunen i första hand gällande att kommunen i fråga om denna inte haft någon omplaceringsskyldighet, eftersom tjänsten tillhörde en från utbildningsverksamheten avgränsad del, nämligen den tekniska verksamheten. Halmstads kommun är organiserad så att det under kommunfullmäktige finns en kommunstyrelse som politiskt leder och samordnar verksamheten i kommunen. Vidare finns det ett antal nämnder, inom skilda verksamhetsgrenar, vilka var för sig har ansvar för personalfrågor, t.ex. anställningar och uppsägningar. Så hör socialförvaltningen och hemvårdsförvaltningen till verksamhetsgrenen vård och omsorg, som har omkring 2 300 anställda. På utbildningssidan finns barn- och ungdomsnämnden, kulturnämnden och fritidsförvaltningen med sammanlagt ca 2 800 anställda. Inom den tekniska verksamhetsgrenen finns omkring 1 000 anställda. De olika verksamhetsgrenarna har alltså en stor omfattning. Vad gäller utbildningssidan är denna hårt reglerad med bl.a. särskilda behörighetskrav för lärare. Det finns t.ex. också ganska avvikande bestämmelser om arbetstid för lärare. Enligt kommunens uppfattning vore det inte skäligt om kommunen hade skyldighet att omplacera en lärare till en teknikertjänst som hör till en helt annan, artskild verksamhetsgren i kommunen (jfr AD 1984 nr 141 och där återgivna motivuttalanden). J.J. hade inte arbetat inom den grenen fram till uppsägningen.

I andra hand gör kommunen gällande att J.J. inte har de kvalifikationer som krävs för tjänsten. Av den annons där tjänsten ledigkungjordes framgår att arbetsuppgifterna består i att självständigt utföra drift, underhålls- och ombyggnadsarbeten av kommunens 27 vattenverk samt vid tryckhöjningsstationer och vattenreservoarer (ca 20 st). Vid behov skall innehavaren också delta i beredskap och i övriga arbeten på vattenverken. För tjänsten krävs att innehavaren har en särskild postgymnasial maskin- eller driftteknisk utbildning med särskild inriktning på konstruktion och montage av rör- och maskinutrustningar, vilket motsvarar en tvåårig högskoleutbildning om 80 poäng. J.J. saknar sådan utbildning. Dessutom krävs mycket goda praktiska kunskaper och lång erfarenhet av alla typer av maskinarbeten, något som J.J. också saknar. I vart fall skulle han inte självständigt kunna klara av att sköta de aktuella vattenverken.

Vad sedan avser läraranställningarna så gäller för samtliga dessa att arbetsgivaren angett som kvalifikationskrav lärarbehörighet/ämnesbehörighet. Det är ostridigt att J.J. saknar sådan formell behörighet. Förbundet har framhållit att skollagen öppnar möjlighet även för inte behöriga lärare att få anställning som lärare. Det är i sådana fall arbetsgivaren som ensidigt bestämmer. I detta fall har arbetsgivaren angett vilka kvalifikationskrav som skulle gälla. J.J. saknar erforderlig grundkompetens och hade därför inte tillräckliga kvalifikationer för någon av de aktuella läraranställningarna. Två av anställningarna avsåg vikariat. I fråga om dem hade arbetsgivaren över huvud taget inte någon omplaceringsskyldighet. Kommunen hävdar också att J.J. genom det personliga förhållningssätt han uppvisat i sin relation till elever saknar tillräckliga kvalifikationer för lärararbete. Kommunen återkommer i det följande till kvalifikationerna.

Turordningsfrågan och frågan i vad mån J.J. haft tillräckliga kvalifikationer

Vid de förhandlingar enligt medbestämmandelagen som ägde rum då arbetsgivaren stod i begrepp att säga upp J.J. på grund av arbetsbrist, diskuterades både frågan om arbetsbrist och frågan om turordning med den fackliga organisationen.

Kommunen vitsordar att J.J. hade en bättre plats i turordningshänseende än de övriga lärarna på fordonsavdelningen. Av protokollet från förhandlingen enligt 14 § medbestämmandelagen framgår att arbetsgivaren redan då uppgav att J.J. inte hade tillräckliga kvalifikationer i konkurrens med dessa. Skälet till att arbetsgivaren ansåg att J.J. saknade kvalifikationer var att han hade samarbetsproblem med arbetskamraterna och ett icke acceptabelt sätt att förhålla sig till eleverna. Kommunen vidhåller denna inställning. Kommunen åberopar i denna fråga dels vad som redan redovisats i fråga om J.J. fram till omplaceringen höstterminen 1992, dels såvitt avser tiden därefter följande.

Av anteckningar som upprättats av L.K. och daterats den 15 januari 1993 framgår att kvinnliga elever den 21 september 1992 anmält att J.J. "är en snuskig lärare som tar på dem och använder runda ord". Av samma anteckningar framgår vidare att en byggelev den 7 oktober 1992 inte gått på J.J:s "konstiga lektioner med allt tal om samliv o.d.". Enligt anteckningarna uppvaktades L.K. den 16 december 1992 av en grupp elever från klass Ba 1 c, vilka lämnade över en skrivelse med klagomål på J.J:s sätt att undervisa i AO. Enligt elevgruppen pratade J.J. bara om sitt privatliv, t.ex. om frun, utlänningar ("blattar som han säger"), samlag, sprit och läkemedel. Enligt gruppen skulle 90 % av AO-lektionerna innehålla "sex och samlevnad" och 9 % "skitsnack typ elever som han har satt dit eller allt som har hänt i hans liv". Endast 1 % skulle ha gått till undervisning.

Den 14 januari 1993 ingav en annan elevgrupp, från klass Ve 1 a, en skrivelse till skolledningen. Av skrivelsen framgår bl.a. att J.J. hade trakasserat en havande elev genom att berätta för henne vilket "helvete" hon skulle få om hon födde barnet och att han tyckte att hon skulle göra abort, vilket dock var för sent. J.J. berättade vidare för eleven om sitt eget äktenskap och jämförde med hennes förhållanden. Eleven uppfattade det hela nedvärderande och blev ledsen. Även övriga elever i klassen tog illa vid sig.

När skolledningen, främst L.K., fick information om händelsen med den gravida eleven, fann man att någon form av disciplinär åtgärd måste vidtas mot J.J.. Det kan också nämnas att frågan om uppsägning diskuterades, men att man slutligen bestämde sig för att inte gå så långt utan att ge J.J. en chans. I stället utfärdade man den 10 februari 1993 en skriftlig varning.

I skrivelsen med varning sägs sammanfattningsvis att J.J. vid en lektion i januari 1993 uppträtt på ett för enskild elev och för klassen i sin helhet djupt kränkande sätt. Varningen var sedan föremål för lokala förhandlingar enligt medbestämmandelagen i februari 1993. Inte vid något tillfälle påstod den fackliga organisationen att varningen skulle ha varit rättsstridig.

Sammanfattningsvis hävdar således kommunen att J.J. inte haft tillräckliga kvalifikationer för fortsatt anställning som lärare.

Frågan huruvida J.J. avstängts av kommunen

Vid tiden för uppsägningen av J.J. övervägde skolledningen hur J.J. skulle sysselsättas under sin ettåriga uppsägningstid. K.W. diskuterade olika alternativ med J.J., nämligen att denne skulle utveckla ett s.k. fordonsprogram, arbeta på tekniska kontoret i kommunen eller vara tjänstebefriad med full lön. I ett brev daterat den 8 augusti 1994 erbjöd K.W. J.J. skriftligen arbete på tekniska kontoret och meddelade att kommunen skulle medge denne tjänstebefrielse i avvaktan på beslut i ärendet om han inte accepterade erbjudandet.

J.J. meddelade K.W. att han ansåg tjänstebefrielse lämpligast och att han inte var intresserad av arbetet på tekniska kontoret. K.W. och andra inom skolledningen uppfattade det så, att J.J. var till freds med att han skulle kunna vara hemma från sin arbetsplats med full lön. J.J. har också därefter varit hemma.

Varken J.J. eller Lärarförbundet har förrän den 9 september 1994 uttryckligen framfört till kommunen att J.J. skulle ha varit avstängd. I en förhandlingsframställan till kommunen denna dag påstod förbundet att det var fråga om en felaktig avstängning av J.J.. När kommunen fick förhandlingsframställningen, gick man omedelbart in i förhandlingar. Lokala sådana hölls den 27 september och 3 oktober 1994. Kommunen erbjöd då J.J. på nytt arbetsuppgifterna på tekniska kontoret men återkom även med förslaget att han skulle utforma ett individuellt program med inriktning mot fordonsprogrammet, varvid kurs- och arbetsplaner samt inköpsanalys skulle utarbetas. Avsikten var att utbildningen på området sedan skulle bedrivas enligt detta utarbetade program. Denna beredvillighet från kommunens sida styrker att kommunen inte haft för avsikt att avstänga J.J.. Enligt kommunen råder det ingen tvekan om att J.J. skäligen hade bort acceptera de erbjudna arbetsuppgifterna eller om att dessa föll inom ramen för hans anställningsavtal. J.J. hade med andra ord egentligen arbetsskyldighet vad gäller dessa uppgifter.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis hävdar kommunen att J.J. inte sagts upp av personliga skäl utan på grund av arbetsbrist, och vidare att kommunen har iakttagit sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Kommunen har inte heller begått brott mot några turordningsbestämmelser vare sig enligt anställningsskyddslagen eller kollektivavtalet. Kommunen har inte brutit mot bestämmelsen i 34 § anställningsskyddslagen om otillåten avstängning.

Lärarförbundet

Tillägg till frågan om kommunens skyldighet att omplacera J.J. till tjänsten som drifttekniker

Lärarförbundet bestrider att kommunen inte haft skyldighet att erbjuda J.J. tjänsten som drifttekniker på den av kommunen åberopade grunden att tjänsten hörde till en annan verksamhetsgren. Om kommunen inte hade denna skyldighet, kan frågan ställas varför kommunen i så fall under förhandlingarna uppgav att bl.a. den tjänsten fanns ledig.

Under kommunstyrelsen i Halmstads kommun hör bl.a. stadskontoret som enligt en skrift som kommunen själv givit ut har en ledande och samordnande funktion i förhållande till andra förvaltningar. Stadskontoret leds av en kommunchef. Enligt den nämnda skriften hör funktionen "Arbetsgivare" under denne och det anges att till denna funktion hör bl.a. "Arbetsgivarrollen", "Personalutveckling", "Rekrytering" och "Avveckling". Av organisationsplanen framgår också att det finns en arbetsgivarenhet inom stadskontoret och att personalchefen där är A.P., som var den som personligen överlämnade uppsägningen till J.J..

Enligt Lärarförbundet omfattar kommunens omplaceringsskyldighet tjänster inom hela kommunen. Detta är också en uppfattning som kommunen själv givit uttryck för i ett policydokument av den 11 januari 1993. I denna handling, som har rubriken "Policy angående arbetet med övertalighet" sägs inledningsvis att det är viktigt - för att kunna hantera övertalighet på ett korrekt och likartat sätt utifrån de formella regler som finns i lagar och avtal - att det finns tydliga och klara handläggningsrutiner ute på förvaltningarna. Det sägs att dokumentet hade utarbetats för att kommunen skulle ha ett enhetligt arbetssätt inom kommunen. Det sägs vidare i dokumentet att "Övertalighet konstateras och anmäls omgående till personalkontoret". Vidare finns i punkt 4 intaget följande.

Innan beslut om uppsägning fattas skall en omplaceringsutredning göras. Enligt 7 § LAS föreligger inte saklig grund för uppsägning om arbetstagaren kan omplaceras till annat arbete hos arbetsgivaren och här finns inga begränsningar typ nämnd eller avtalsområde utan här är det hela kommunen som gäller som omplaceringsområde. Även här gäller dock att arbetstagaren skall ha tillräckliga kvalifikationer för arbetet i fråga. Det är därför viktigt på grund av denna lagstadgade omplaceringsskyldighet att alla lediga tjänster och längre vikariat (>sex månader) meddelas personalkontoret. Utredningen görs i samråd med personalkontoret.

Kommunens tolkning av lagen som den kommer till uttryck i detta dokument svarar också mot de uttalanden som finns i prop. 1973:129 s. 121 i fråga om omplaceringsskyldigheten inom den offentliga verksamheten; jfr också AD 1978 nr 161 och 1981 nr 51.

Kommunen

Det av Lärarförbundet åberopade policydokumentet har aldrig tillämpats och har inte heller varit avsett att bli tillämpligt i fråga om lärare, eftersom dessa i jämförelse med andra anställda har speciella anställningsförhållanden och arbetar i en hårt reglerad verksamhet. Kommunen sade våren 1993 upp ett antal lärare på grund av arbetsbrist. Det var då inte någon diskussion om annat än omplacering till andra lärartjänster. Någon utredning om tjänster inom andra verksamhetsgrenar företogs inte och någon erinran häremot framfördes inte från Lärarförbundets sida. Under alla omständigheter är det avgörande inte vad som står i dokumentet utan vilken rättslig skyldighet som kommunen har i ett fall som detta att erbjuda omplacering till en anställning inom en annan verksamhetsgren och ett annat avtalsområde. Enligt kommunen saknar det betydelse om det finns en central funktion för omplaceringar. Här är det fråga om verksamhetsgrenar som har en stor omfattning och som sinsemellan är artskilda, och där förvaltningarna själva beslutar i frågor som rör anställningar och deras upphörande. Arbetsdomstolens praxis ger tydligt och klart besked om att någon omplaceringsskyldighet inte föreligger i ett fall som detta.

DOMSKÄL

Huvudfrågorna i målen är dels om kommunen genom att förändra J.J:s arbetsuppgifter år 1992 brutit mot § 6 andra stycket i AB 89, dels om kommunen haft saklig grund för sin uppsägning år 1994 av J.J., varvid domstolen har att pröva frågorna om kommunen reellt haft annan grund än arbetsbrist för att säga upp J.J. och om kommunen uppfyllt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen, dels - för det fall saklig grund för uppsägning förelegat - om kommunen gjort sig skyldig till turordningsbrott enligt 22 § anställningsskyddslagen, dels slutligen huruvida kommunen avstängt J.J. i strid med bestämmelserna i 34 § anställningsskyddslagen.

Utredningen i målet har varit tämligen omfattande och bestått av både skriftlig och muntlig bevisning. På begäran av förbundet har J.J. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med dennes tidigare elever F.D., M.J. och A.L. samt en tidigare elev i en grannklass R.J., bror till M.J.. Vidare har på förbundets begäran hållits förhör upplysningsvis med ombudsmännen i förbundet Y.H., C.N. och B.H., facklige företrädaren i förbundet K.E. samt avdelningsordföranden hos Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF) i Halmstad G.C.. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med gymnasiechefen B-O.N., personalkonsulenten U.S., företagsläkaren P.O., läraren L.Å., rektorn L.K., J.J:s tidigare elever C.S. och M.H. samt gymnasiechefen K.W. och chefen för vattenverken i kommunen L.H.. Dessutom har personalchefen i kommunen A.P. hörts upplysningsvis.

Har kommunen brutit mot § 6 andra stycket i AB 89 genom att förändra J.J:s arbetsuppgifter fr.o.m. läsåret 1992/93?

Kommunen har hävdat att omplaceringen inför läsåret 1992/93 av J.J. till lärare i ämnena arbetslivsorientering (AO) och praktisk fordonsel utgjort en sedvanlig arbetsledningsåtgärd som legat inom ramen för vad som medges i kollektivavtalet AB 89.

Det är ostridigt att kommunens beslut att ge J.J. andra undervisningsuppgifter innebar att denne skulle arbeta utanför sitt gamla lärarkollektiv, som han tillhört i åtskilliga år, och i en lokal som låg utanför fordonsavdelningen. J.J. skulle inte längre ha ansvar för en egen klass utan i stället undervisa omkring 200 elever till övervägande del i ett orienteringsämne utan betyg. Av utredningen framgår att den organisatoriska förändring som beslutet innebar i huvudsak grundades på förhållanden som kommunen tillskrev J.J. personligen. Förändringen var så genomgripande att fråga måste anses ha varit om en förflyttning i kollektivavtalets mening.

Vad så gäller frågan om förflyttningen är att anse som stadigvarande har inte annat kommit fram än att kommunen avsett att tills vidare lösa de problem som man ansåg förelåg på fordonsavdelningen. Visserligen har L.K. under vittnesförhöret uppgivit att omplaceringen utgjorde en kortsiktig lösning, eftersom skolledningen kände till att de båda ämnena AO och praktisk fordonsel skulle komma att försvinna som självständiga ämnen i en kommande ny läroplan för gymnasiet. C.N. har också uppgivit att detta var en fråga som man från den fackliga organisationens sida särskilt uppmärksammade under de förhandlingar som föregick kommunens beslut. Enligt vad L.K. vidare uppgivit var avsikten att ett mer definitivt beslut om J.J:s placering skulle fattas senare. Skolledningen var, enligt honom, intresserad av hur J.J. skulle klara sina nya arbetsuppgifter och nya elever; om det hela föll väl ut, kunde skolledningen tänka sig att placera denne som lärare i något annat ämne, eventuellt också i fordonsteknik.

Av L.K:s vittnesmål drar arbetsdomstolen slutsatsen att det var oklart, när omplaceringsbeslutet fattades, om J.J. någonsin skulle komma tillbaka som lärare på fordonsavdelningen och hur länge han kunde komma att ha kvar undervisningen i AO och praktisk fordonsel. Omplaceringen kom reellt att gälla i två läsår, varefter de båda ämnena försvann som självständiga ämnen i den nya läroplanen. Förflyttningen av J.J. får mot bakgrund av de nu nämnda förhållandena anses som stadigvarande i kollektivavtalets mening.

Frågan är då om kommunen haft vägande skäl för förflyttningen av J.J.. Kommunen har som stöd härför åberopat att det förelegat allvarliga samarbetsproblem mellan J.J. och övriga lärare på den fordonstekniska avdelningen och också relationsproblem mellan J.J. och dennes elever. Enligt kommunen har problemen huvudsakligen berott på J.J.. Lärarförbundet har förnekat att det funnits vägande skäl för förflyttningen.

Av den utredning som förebragts i målen, främst den skriftliga redovisning av en kartläggning som företagsläkaren P.O. och personalkonsulenten U.S. företog under hösten 1991 av den psykosociala arbetsmiljön på den fordonstekniska avdelningen och vidare deras och dåvarande rektorn B-O.N:s vittnesmål samt en skrivelse daterad den 7 juni 1991 från J.J:s lärarkolleger på den fordonstekniska avdelningen, till vilken fjorton andra lärare skriftligen påtecknade sitt stöd, framgår att det förelåg klara samarbetsproblem mellan å ena sidan J.J. och å andra sidan lärarna i övrigt på avdelningen. Visserligen har C.N., som företrädde Lärarförbundet under förhandlingarna våren 1992 med kommunen inför omplaceringsbeslutet, uppgivit att sex av J.J:s åtta lärarkolleger då ansåg att år 1991 varit ett bra år på avdelningen och att skrivelsen från den 7 juni 1991 varit överilad. Ingen av dessa lärare har dock hörts i målet. Av P.O:s och U.S:s vittnesmål framgår att konflikten på den fordonstekniska avdelningen varat så länge, kanske upp till 15 år, att ingen på avdelningen längre mindes hur den uppkommit. De båda utredarna redovisar i sin rapport att båda sidor i konflikten, dvs. å ena sidan J.J. och å andra sidan hans lärarkolleger, gav intryck av att vara uttömda på resurser för att bearbeta situationen för fortsatt samarbete; för arbetsledningen handlade det om att gå in och avlasta gruppen och att fatta beslut som återskapade en acceptabel psykosocial arbetsmiljö. Såväl P.O. som U.S. har i anslutning härtill under förhören uppgivit att ett sådant beslut kunde vara att skilja J.J. från gruppen genom att flytta antingen på J.J. eller på övriga lärare i arbetslaget.

Av den sålunda förebragta utredningen drar arbetsdomstolen slutsatsen att problemen på den fordonstekniska avdelningen var djupgående och att problem funnits där sedan en lång tid tillbaka. Som domstolen senare återkommer till, får J.J. anses ha haft en påtaglig del i de samarbetsproblem som förelåg. Enligt domstolen måste det anses anmärkningsvärt att konflikten tillåtits pågå under så lång tid som varit fallet och att den tidigare skolledningen, såvitt utredningen visar, inte långt tidigare vidtog några verkningsfulla åtgärder för att komma till rätta med missförhållandena. Så som situationen var ännu inför läsåret 1992/93 krävdes uppenbarligen särskilda åtgärder från skolledningens sida.

Skolledningen valde att förflytta J.J.. Arbetsdomstolen kan inte komma fram till annat än att skolledningen hade fog för en sådan åtgärd. Visserligen har Y.H. under förhöret med henne uttalat att en veckotjänstgöring som innefattar 17 timmars undervisning i AO är en mycket tung och arbetsam uppgift för en lärare. Jämfört med skolledningens planer året innan fick dock J.J. nu ett lägre antal timmars undervisningsskyldighet i detta ämne. Han erhöll också 10 veckotimmars praktisk fordons-el och fick tjänstgöra i samma skola, låt vara att det inledningsvis fanns planer på att han skulle få undervisa i lokaler hörande till en annan skola. Såvitt framgår av B-O.N:s vittnesuppgifter fanns det inte något annat undervisningsalternativ att tillgå. Lärarförbundet har inte heller pekat på något sådant alternativ.

Sammantaget finner arbetsdomstolen därför att kommunen redan på grund av de samarbetsproblem som förelåg på den fordonstekniska avdelningen hade vägande skäl för att förflytta J.J. på det sätt som skedde. Något brott mot § 6 andra stycket i AB 89 har således inte förekommit.

Domstolen återkommer i det följande till de påståenden som kommunen framfört om J.J:s relationsproblem i förhållande till eleverna.

Frågan huruvida uppsägningen av J.J. varit sakligt grundad

Har grunden för uppsägningen varit någon annan än arbetsbrist?

Av 7 § första stycket anställningsskyddslagen framgår att en uppsägning från arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad.

Kommunen har gjort gällande att grunden för uppsägningen varit arbetsbrist. Med uppsägning på grund av arbetsbrist avses enligt gällande rätt alla de uppsägningsfall där den enskilde arbetstagarens personliga förhållanden inte läggs till grund för uppsägningen.

Förbundet däremot har gjort gällande att uppsägningen reellt var grundad på förhållanden relaterade till J.J. personligen, att fråga varit om fingerad arbetsbrist eller att uppsägningen i vart fall stridit mot andemeningen i anställningsskyddslagen.

Det är ostridigt i målen att ämnena AO och praktisk fordons-el, som J.J. alltså undervisade i efter förflyttningen, kom att upphöra som självständiga ämnen i den nya läroplan för gymnasiet som gäller fr.o.m. läsåret 1994/95. Både AO och praktisk fordons-el integrerades i programmen för respektive utbildningslinje. Endast övergångsvis under läsåret 1994/95 fanns ämnet AO kvar och då med undervisning fem timmar per vecka i årskurs 2. Även dessa timmar kom att integreras i den ordinarie undervisningen.

Lärarförbundet har gjort gällande att kommunen valde att tilldela J.J. ämnena AO och praktisk fordonsel, vilka kommunen kände till skulle upphöra som självständiga ämnen, för att senare kunna åberopa arbetsbrist som grund för att säga upp honom; i realiteten önskade kommunen bli av med honom av skäl hänförliga till honom personligen och med sitt agerande sökte kommunen kringgå lagens bestämmelser om saklig grund för uppsägning. Kommunen har förnekat detta.

Den utredning som förebragts i målen ger enligt arbetsdomstolen inte stöd för att kommunen med förflyttningsbeslutet år 1992 strävade efter att skapa en situation där arbetsbrist skulle komma att uppstå för J.J.. Annat har inte kommit fram än att kommunen med sin omplacering av J.J. syftade till att lösa konflikten på den fordonstekniska avdelningen och att det var en öppen fråga vilka uppgifter han skulle kunna fortsätta med den dag han inte längre kunde erbjudas undervisning i AO och praktisk fordonsel. Det förhållandet att konflikten på den fordonstekniska avdelningen var centrerad kring J.J:s person kan inte tas till intäkt för att den uppsägning som senare följde grundades på förhållanden som var hänförliga till honom personligen.

Genom den nya läroplanens ikraftträdande inför läsåret 1994/95 och genom kommunens beslut att integrera den självständiga delen av ämnet AO som ännu kvarstod under detta läsår för årskurs 2 med undervisningen på den fordonstekniska avdelningen uppstod arbetsbrist för J.J.. Domstolen kan inte finna annat än att det var denna arbetsbrist som var skäl för kommunen att säga upp honom.

Har kommunen brustit i sin omplaceringsskyldighet av J.J.?

Av 7 § andra stycket anställningsskyddslagen framgår att saklig grund för uppsägning inte föreligger, om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren något annat arbete hos sig. Vad som åsyftas med "annat arbete" är sådana arbetsuppgifter som arbetsgivaren kan erbjuda utan att friställa någon annan anställd.

En begränsning i arbetsgivarens omplaceringsskyldighet ligger i att den endast gäller arbete för vilket arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer. Arbetsgivaren behöver med andra ord inte överväga en omplacering av en arbetstagare till ett arbete som denne inte har förutsättningar att klara av. Arbetsgivaren har dock att acceptera en viss upplärningstid för arbetstagaren.

Uttrycket "tillräckliga kvalifikationer" finns explicit i 22 och 25 §§anställningsskyddslagen. Av förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag, vilka även har betydelse för den nu gällande anställningsskyddslagen, framgår att innebörden är att arbetstagaren skall ha de allmänna kvalifikationer som normalt krävs av den som söker arbetet i fråga. Bevisbördan för att en arbetstagare saknar tillräckliga kvalifikationer åvilar arbetsgivaren.

Det är - så som arbetsdomstolen uppfattat det - ostridigt mellan parterna att de tjänster som var lediga vid tiden för uppsägningen av J.J. och som tvisten nu rör var dels en tjänst som drifttekniker, dels några lärartjänster utanför den fordonstekniska avdelningen.

Kommunen har i fråga om tjänsten som drifttekniker i första hand gjort gällande att det inte funnits någon omplaceringsskyldighet till denna, eftersom tjänsten tillhörde en annan avgränsad del av kommunens verksamhet, nämligen den tekniska verksamheten, och att det inte vore skäligt att kräva en omplacering dit. I andra hand har kommunen hävdat att J.J. saknade tillräckliga kvalifikationer för tjänsten. Lärarförbundet har i alla delar framfört motsatt uppfattning.

Som arbetsdomstolen uttalat i domen AD 1984 nr 141, är även inom den kommunala verksamheten den att anse som arbetsgivare som utgör arbetstagarens motpart i anställningsförhållandet. Det innebär i detta fall att kommunen är J.J:s arbetsgivare. Som arbetsdomstolen också utvecklat i den nämnda domen, innebär i de flesta fall ett i en lagregel intaget skälighetsrekvisit att tillämpningen blir beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Men, uttalade domstolen också, det finns anledning att ställa frågan om det skälighetsrekvisit som tagits in i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen skall tolkas så att det i vissa situationer medför att en arbetsgivares omplaceringsskyldighet har en absolut gräns som är oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet. Som exempel nämnde domstolen att en arbetsgivare som bedriver rörelse inom olika områden låter organisera verksamheten så att de olika områdena bildar mer eller mindre självständiga grenar. Om en sådan organisation också innefattar en omfattande delegering av beslutsfattandet till de olika rörelsegrenarna, kunde det enligt domstolens uppfattning finnas grund för att säga att det inte är skäligt att kräva att omplaceringsskyldigheten utsträcks till att avse hela verksamheten. Den får i så fall anses fullgjord redan genom att arbetsgivaren undersökt omplaceringsmöjligheterna inom berörd gren av verksamheten. Särskilt gällde detta om de skilda verksamhetsgrenarna var för sig har stor omfattning. Tilläggas bör här att domstolen i domen också betonade att det för en sådan tillämpning av bestämmelsen om omplaceringsskyldigheten fick förutsättas att arbetsgivarens val av organisationsform inte kan betraktas som ett sätt att kringgå det lagstadgade anställningsskyddet. Som exempel på en situation där en omplaceringsskyldighet avseende hela verksamheten skulle te sig orealistisk nämnde domstolen det fallet att ett landsting bedriver både hälso- och sjukvård och t.ex. trafikverksamhet.

Vad arbetsdomstolen sålunda uttalade i den nämnda domen kan i förstone synas tillämpligt även på förhållandena i Halmstads kommun. Tjänsten som drifttekniker hör till en i förhållande till barn- och ungdomsnämnden vitt skild teknisk verksamhetsgren och båda grenarna har var för sig stor omfattning. Vidare har personalchefen A.P. under förhöret med honom uppgivit att kommunen är organiserad så att de skilda förvaltningsgrenarna har ett självständigt personalansvar. Frågan hur långt förvaltningsgrenarnas självständighet sträcker sig måste dock anses oklar. Av ett dokument som kommunen givit ut i januari 1993 och som handlar om kommunens s.k. policy i arbete vid övertalighet sägs nämligen uttryckligen att saklig grund för uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen inte föreligger om arbetstagaren kan omplaceras till annat arbete hos arbetsgivaren och att hela kommunen därvid gäller som omplaceringsområde. Den utredning som parterna förebragt kring detta dokument är motstridig.

Arbetsdomstolen finner det emellertid inte nödvändigt att närmare gå in på frågan om vidden av kommunens omplaceringsskyldighet i det nu aktuella fallet. Som redan sagts kan en arbetstagare göra gällande krav på omplacering endast till sådana uppgifter som arbetstagaren är tillräckligt kvalificerad för. Såvitt gäller tjänsten som drifttekniker framgår av den kungörelse i vilken tjänsten utlystes att arbetsuppgifterna bestod i att självständigt utföra drift, underhålls- och ombyggnadsarbeten av kommunens 27 vattenverk samt vid kommunens tryckhöjningsstationer och omkring 20 vattenreservoarer. Det ingick också i arbetsuppgifterna att vid behov delta i beredskap samt i övriga arbeten på vattenverken. Av kungörelsen framgår också att det för tjänsten krävdes maskin- eller driftteknisk utbildning med särskild inriktning på konstruktion och montage av rör- och maskinutrustningar, likaså mycket goda kunskaper och lång erfarenhet av alla typer av maskinarbeten. Vattenverkens chef L.H. har i sitt vittnesmål uppgivit att kvalifikationskraven innebär att innehavaren av tjänsten skall ha utbildning på högskolenivå motsvarande 80 poäng; helst såg L.H. en sjömaskinist för arbetsuppgifterna men även en person med driftteknisk utbildning från teknisk högskola eller motsvarande kunde komma i fråga. Tjänsten var enligt honom ännu vid tiden för huvudförhandlingen inte tillsatt, eftersom det inte funnits någon kompetent sökande.

Det är ostridigt att J.J. saknar utbildning på den nivå som kommunen krävt. Vad J.J. uppgivit om sina teoretiska och praktiska kunskaper ger inte heller anledning anta att han inom rimlig tid skulle kunna lära upp sig för de kvalificerade och många gånger ansvarsfyllda och självständiga uppgifter som ingår i tjänsten. Någon omplaceringsskyldighet såvitt avser denna tjänst har därför inte förelegat för kommunen.

Vad härefter gäller de lediga lärartjänsterna visar utredningen inte annat än att J.J. saknade den lärar- eller ämnesbehörighet som formellt krävdes för tjänsterna. Lärarförbundet har inte framfört någon erinran mot dessa krav som sådana, men har gjort gällande att det är kommunen obetaget att dispensera från behörighetskraven och att kommunen också skulle ha medgivit undantag, eftersom det här var fråga om en lärare som annars riskerade att bli uppsagd och stå utan arbete. J.J. har under sitt förhör uppgivit att han undervisat som obehörig lärare i vissa av de ämnen som ingick i de aktuella tjänsterna och från förbundet sida har framhållits att erfarenhet från sådan undervisning ofta ligger till grund för dispenser från kommunernas sida.

Av 2 kap. 3 § skollagen framgår att varje kommun är skyldig att för undervisningen använda lärare som har en utbildning avsedd för den undervisning de i huvudsak skall bedriva. Från denna bestämmelse får kommunen göra undantag endast om det inte finns personer med sådan utbildning att tillgå eller det finns något annat särskilt skäl med hänsyn till eleverna. Det har inte påståtts från Lärarförbundets sida att det saknats behöriga sökande till de olika tjänsterna. Och vad gäller möjligheten för kommunen att medge undantag av särskilt skäl framgår redan av lagtexten att undantaget är tillkommet med hänsyn till eleverna. Av förarbetena framgår (prop. 1990/91:18 s. 30) att bestämmelsen är avsedd att tillämpas restriktivt och som exempel anges det fallet att det finns endast en behörig sökande, men att denne t.ex. på grund av missbruksproblem vore direkt olämplig att använda som lärare. Såvitt framgår av utredningen i målen föreligger inte heller någon sådan situation som motiverar en dispens med hänsyn till elevernas intressen. Arbetsdomstolen kommer därför fram till att kommunen inte heller såvitt avser de ifrågavarande lediga lärartjänsterna har brutit mot omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Det återstår därför för arbetsdomstolen att behandla frågan om J.J. hade tillräckliga kvalifikationer för några andra lärartjänster eller med andra ord om kommunen vid uppsägningstillfället begått brott mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen.

Har kommunen vid uppsägningen brutit mot turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen?

Utgångspunkter för prövningen

Av 22 § andra stycket anställningsskyddslagen framgår, såvitt nu är av intresse, att en arbetstagares plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. En arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför en med kortare. Det är ostridigt att J.J. har den längre anställningstiden bland fordonslärarna. Av samma lagrum framgår också att om en arbetstagare endast efter omplacering kan beredas fortsatt sysselsättning hos en arbetsgivare gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. I fråga om turordningen bland övriga lärare utom fordonslärarna saknas utredning i målet såväl vad gäller anställningstider som vad gäller arbetsuppgifternas innehåll.

Enligt Lärarförbundet har kommunen brutit mot turordningsreglerna. Förbundet har härvid åberopat att J.J. har den längsta anställningstiden bland fordonslärarna. Vad gäller övriga lärare har förbundet uppgivit att kommunen inte upprättat någon turordningslista, varför förbundet inte vet vilka tjänster som kunnat vara aktuella för J.J., men att det bland dessa måste finnas någon eller några som J.J. kunnat komma i fråga för. Kommunen har förklarat att J.J. inte är tillräckligt kvalificerad för fortsatt lärartjänst och har till stöd för denna ståndpunkt åberopat att han har haft samarbetsproblem med lärarkollegerna på den fordonstekniska avdelningen och relationsproblem med vissa elever. Dessa påståenden har tillbakavisats av förbundet.

Innan arbetsdomstolen går in närmare på dessa frågor finns det anledning att uppmärksamma vad som gäller när en arbetstagare har sagts upp på grund av arbetsbrist och, som i detta fall, tvist föreligger i frågan om denne har tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete av samma eller i allt väsentligt samma slag. Så som arbetsdomstolen uppfattar det anser Lärarförbundet att det skulle ges utrymme för ett kringgående av lagen, om en arbetsgivare i en uppsägningssituation, som grundas på arbetsbrist, vid prövningen av frågan i vad mån arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för fortsatt anställning tillåts åberopa förhållanden, som är hänförliga till arbetstagaren personligen och som inträffat mer än två månader innan underrättelse lämnats om den tilltänkta uppsägningen (jfr 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen i dess äldre lydelse enligt SFS 1993:1496).

Att frågan huruvida en arbetstagare efter en uppsägning på grund av arbetsbrist har tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete hos arbetsgivaren kan inrymma också frågan om arbetstagaren har personliga förutsättningar att fullgöra ett sådant arbete framgår bl.a. av AD 1984 nr 133, som avsåg en kvalifikationsbedömning enligt 22 § anställningsskyddslagen, och AD 1994 nr 88, där kvalifikationsfrågan rörde företrädesrätt till återanställning enligt 25 § anställningsskyddslagen. Givetvis kan en arbetstagare vara okvalificerad för fortsatt arbete hos arbetsgivaren, exempelvis om han på grund av personliga förhållanden saknar förutsättningar att klara helt nya arbetsuppgifter. Men det är inte heller uteslutet att, i de fall det fortsatta arbetet skulle innefatta samma eller i allt väsentligt samma uppgifter som de arbetstagaren sysslade med vid uppsägningen, en prövning av arbetstagarens personliga förhållanden kan leda till att denne inte anses ha tillräckliga kvalifikationer för fortsatt anställning. Har arbetstagaren sagts upp på grund av arbetsbrist, torde dock - när det är fråga om fortsatt arbete av samma eller i allt väsentligt samma slag som denne utfört hos arbetsgivaren - arbetstagaren normalt anses ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet, om arbetsgivaren inte haft saklig grund för att säga upp honom av s.k. personliga skäl. Något rättsligt stöd för att vid denna prövning tillämpa den s.k. månadsregeln i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen finns dock inte. Vilken betydelse som bör tillmätas tidsaspekten får i stället prövas med beaktande av förhållandena i det enskilda fallet.

Arbetsdomstolen går nu över till att pröva vad kommunen åberopat till stöd för sitt påstående att J.J. saknar tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete som lärare.

J.J. förhållande till övriga lärare på fordonsavdelningen

Enligt kommunen är J.J. den som huvudsakligen bär skuld för att det förekommit allvarliga samarbetsproblem bland lärarna på den fordonstekniska avdelningen fram till läsåret 1992/93. J.J. har för sin del uppgivit att han och lärargruppen i övrigt gick bra ihop; dock var hans lärarkollega L.Å. besvärlig inte bara mot honom utan även gentemot övriga lärare och han kände sig ibland påhoppad.

Som arbetsdomstolen redan tidigare redovisat får det av den förebragta utredningen anses framgå att det förekommit beaktansvärda samarbetsproblem bland lärarna på den fordonstekniska avdelningen under den tid J.J. tjänstgjorde där. Den utredning som P.O. och U.S. företog under hösten 1991 visar inte entydigt vad som var orsaken till de misshälligheter som förelåg. Enligt uttalande av B-O.N. i en rapport den 18 januari 1990 till skolchefen G.J. var J.J. den som orsakade den största missämjan på den fordonstekniska avdelningen. Av rapporten framgår dock inte vad B-O.N. närmare byggde sin uppfattning på. Av den tidigare nämnda skrivelsen den 7 juni 1991 från J.J:s lärarkolleger får dock anses framgå att man i lärargruppen var av den uppfattningen att det skulle främja arbetsron och samarbetet i fordonsblocket, om J.J. tilldelades andra arbetsuppgifter.

Den muntliga bevisning som förekommit i arbetsdomstolen i fråga om J.J:s samarbete med övriga lärare ger uttryck för bl.a. följande.

Enligt P.O. var det helt uppenbart att det fanns en personkonflikt på den fordonstekniska avdelningen och att J.J. "var i fokus". Konflikten hade pågått så länge att ingen längre mindes varför den fanns. P.O. har vidare uppgivit att han fick uppfattningen att det egentligen rörde sig om petitesser; hela lärargruppen var trött på konflikten och tyckte att arbetsledningen borde ha gjort något åt saken för länge sedan. Den kritik mot skolledningen som kommit till uttryck redan ett år tidigare i en undersökning av den psykosociala arbetsmiljön på skolan återkom således i utredningen hösten 1991. Såväl B-O.N. och L.K. som P.O. har under förhören med dem givit i stort sett samma bild av vad lärarna klagade på: de uppfattade sig som kontrollerade av J.J., bl.a. trodde många att J.J. gjorde bandupptagningar av samtal som han hade med dem, och de kände sig anklagade av J.J. för saker som de inte gjort. Enligt L.K. uppmanade han vid ett tillfälle då han samtalade med J.J. denne att ta fram bandspelaren som denne hade i fickan. J.J. gjorde då detta. L.Å., som hade det pedagogiska samordningsansvaret för lärarna på avdelningen och som kände J.J. sedan en tidigare lärartjänstgöring vid AMU-centret i Halmstad, har berättat att han kom till skolan år 1985 och att han av lärare som slutat fått höra att det förelåg samarbetsproblem bland lärarna redan innan han kom dit. Enligt L.Å. fanns det väldiga problem mellan J.J. och de övriga lärarna, som kände sig påpassade och lurade; lärarna upplevde det så att J.J. sökte fel hos dem och de vågade inte prata, eftersom de inte visste om han spelade in vad som sades. Rektorn L.K. har berättat att J.J. var "en mycket positiv kille" när denne kom till skolan år 1976, men att hans inställning kom att förändras successivt. År 1980 flyttade den gamla yrkesskolan till nya lokaler och därefter märktes, enligt L.K., oerhörda svårigheter att få lärarna på den fordonstekniska avdelningen att samsas, bl.a. om utrustningen; J.J. tillhörde dem som inte ville släppa ifrån sig utrustning som han hade.

Den kritik som sålunda kommit fram under utredningen i målen gentemot J.J. är i stora delar allmänt hållen och kombineras från lärarhåll av klander också mot skolledningen som man anser inte tagit sitt ansvar för att reda upp de problem som sedan länge förelegat på den fordonstekniska avdelningen. Av utredningen anser sig arbetsdomstolen dock kunna konstatera att det otvivelaktigt varit så att J.J. varit en källa till irritation bland lärarna på den fordonstekniska avdelningen. Av förhören med P.O., U.S., B-O.N. och L.Å. får anses framgå att J.J. genom sitt eget beteende påtagligt bidragit till den irritation som förelegat. Enligt arbetsdomstolens mening måste J.J. också ha varit medveten om att han genom sitt uppförande bidrog med ytterligare näring till de samarbetsproblem mellan lärarna som uppenbarligen hade rötter långt tillbaka i tiden. Inte minst gäller detta J.J:s bruk av hemliga bandupptagningar. Enligt arbetsdomstolen måste det anses styrkt att det förekommit att J.J. använt sådana upptagningar vid kontakter med lärarkolleger.

J.J:s förhållande till eleverna

Kommunen har också påstått att det förekommit relationsproblem mellan J.J. och dennes elever. Enligt kommunen har J.J. utsatt vissa elever för mobbning och trakasserier. Det har enligt kommunen rört sig om svagpresterande elever, elever med invandrarbakgrund, kvinnliga elever och elever med en personlig uppfattning som avvikit från J.J:s.

Det är ostridigt i målet att kommunen sökt undvika att placera kvinnliga elever i J.J:s klass, låt vara att uppgifterna går isär om huruvida detta varit beroende på att - som J.J. uppgivit - han själv begärt att inte få sig tilldelade några kvinnliga elever eller arrangemanget tillkommit på kommunens eget initiativ, enligt B-O.N. i stort sett för att inte få några onödiga konflikter. Oavsett hur det förhåller sig med detta kan arbetsdomstolen inte underlåta att uttrycka förvåning över att kommunen tillåtit en anordning av detta slag. Domstolen finner anmärkningsvärda även B-O.N:s och L.K:s uppgifter att man från kommunens sida sökte undvika också att placera invandrare i J.J:s klass, eftersom J.J. enligt L.K. "hade svårt med invandrare". Kommunens agerande såvitt avser tiden efter årsskiftet 1990/91 måste anses stå klart i strid med skollagens bestämmelser om skolans viktiga fostransmål, vilka innebär att skolan skall sträva efter jämställdhet mellan könen och på alla sätt söka främja att människor av olika ursprung och bakgrund i vårt land innefattas i samhällsgemenskapen (se prop. 1990/91:18 s. 30). Till frågan om J.J:s förhållande till kvinnliga elever och elever med invandrarbakgrund återkommer arbetsdomstolen i det följande.

Beträffande de enskilda händelser som kommunen åberopat till stöd för sitt påstående om brister i elevrelationerna har bl.a. följande kommit fram.

J.J. har vitsordat att han i samband med att hans elever skulle pröva overaller inför höstterminen 1989 sagt till en kortväxt elev att "här har vi en krympling" och att "här får vi ta en extra liten overall". När han såg att eleven reagerade sade han dock, enligt egen utsaga, till denne att inte ta illa upp och bad om ursäkt. Enligt J.J. sade B-O.N. senare till honom att detta inte fick hända igen och han höll med. J.J:s agerande visar enligt arbetsdomstolen på en uppenbar omdömeslöshet.

Kommunen har påstått att J.J. använde armhävningar som bestraffningsmetod mot sina elever. J.J. har vitsordat att det vid ett par-tre tillfällen förekommit att elever som kommit för sent fått göra armhävningar inför klassen som "straff"; de har då själva varit med på detta. Enligt honom rådfrågade han sin klass om vad man skulle göra med dem som kom för sent och klassen tyckte då att armhävningar var en bra reaktion. Han hann dock aldrig börja använda sådana som straff innan förhållandet rapporterades till rektor. Utredningen, som i denna del även bestått i förhör med F.D., M.J. och C.S., ger inte stöd för annat än vad J.J. själv vitsordat. Även om de armhävningar som förekommit skett med elevens goda minne, är det uppenbart att utrymmet för frivillighet är starkt begränsat under det grupptryck som en elev som ställs inför en klass normalt utsätts för. Med sitt agerande har J.J. varit farligt nära att bryta mot varje medborgares grundlagsfästa skydd mot kroppsstraff (jfr 2 kap. 5 § regeringsformen). J.J:s agerande har varit klart olämpligt och visar på ett mycket dåligt omdöme.

Kommunen har vidare påstått att J.J. höstterminen 1989 utsatt eleven C.S. för trakasserier. C.S. har under förhöret uppgivit bl.a. följande. Han har alltid haft svårt för sig och gått i specialklass. Tiden i J.J:s klass var "jobbig" och han kände sig mobbad. När han t.ex. stod framme vid tavlan och fick ett tal som han inte klarade blev han utskrattad och J.J. tryckte till honom och sade att det här skulle han klara. Det hände också många gånger att elever ryckte undan stolen för honom när han skulle sätta sig; något som också andra elever kunde bli utsatta för. Enligt C.S. har han inte fått det stöd från J.J. som han behövde. J.J. har förnekat att han trakasserat C.S.. Enligt honom behövde C.S. särskilt stöd i undervisningen och han erhöll också det. F.D. har i sitt vittnesmål uppgivit att C.S. inte behandlades på något negativt sätt av J.J.. Såväl J.J. som F.D. har också uppgivit att C.S. vid ett tillfälle tog en cykel från en elev i en av parallellklasserna, något som C.S. förklarat sig inte ha något minne av. Enligt F.D. slutade det hela med att C.S. fick be om ursäkt för sitt handlande inför hela klassen. F.D., R. och M.J. samt A.L. har uppgivit att de ansåg att J.J. var en bra lärare, hård men rättvis och utan favoriter eller hackkycklingar.

C.S. har under förhöret gjort ett trovärdigt intryck. Att dennes och de övriga, hörda elevernas berättelser är motsägelsefulla innebär dock inte att arbetsdomstolen anser att de sistnämnda farit med osanning. För en känslig person som känner sig utsatt för mobbning framträder verkligheten oftast i ett annat ljus än hos dem som är psykiskt starka och stabila och som inte själva är föremål för mobbning. Det är arbetsdomstolens intryck att C.S. hör till den förstnämnda kategorin och att de i övrigt hörda eleverna tillhör den senare. Arbetsdomstolen ifrågasätter inte C.S:s berättelse. Berättelsen visar att J.J. inte varit observant på C.S:s utsatta situation och i sitt agerande inte handlat efter de mål som numera kommer till uttryck i skollagen och som innebär att skolan kraftfullt skall motverka alla former av mobbning (se a. prop. s. 30).

Kommunen har vidare lagt J.J. till last att han i december 1989 utan närmare utredning och ogrundat tagit med en elev till polisstationen där han gjort en polisanmälan mot eleven. Bakgrunden var att elever i en parallellklass hade fört in en annons i tidningen om en bil till salu i avsikt att skoja med sin lärare, men av misstag kom dennes namn inte med i annonsen. Det blev i stället J.J. som okunnig om annonsen kom att ta emot ett flertal samtal om bilen. Eleven mådde enligt vad kommunen uppgivit så dåligt av J.J:s agerande att han senare bytte klass. J.J. har vitsordat vad som hände, men tillagt att han blev mycket upprörd över annonsen och samtalen, eftersom han vid just den aktuella tiden hade hjälpt änkan efter en mycket nära vän som gått bort i cancer att sälja en bil. Arbetsdomstolen finner J.J:s handlande oöverlagt och olämpligt.

Kommunen har också åberopat att J.J. en dag i december 1989 tagit med sig en startpistol till skolan och med denna vid två skilda tillfällen avlossat skott inne i skolans lokaler. J.J. har vitsordat detta och tillagt följande. Eleverna i hans klass hade tjatat om att han skulle ta med sig pistolen till skolan. Det första skottet avlossade han på skoj vid ingången till klassens omklädningsrum, där C.S. låg på en bänk och sov. Det andra skottet övertalades han av elever parallellklassen att avlossa i deras lokal. Några kulor avfyrades inte.

C.S. har under förhöret med honom uppgivit följande. Det avlossades två skott bakom honom helt nära hans huvud. Ljudet var så kraftigt att han blev rädd och hoppade till. Han hade ännu när han kom hem från skolan ont i örat av ljudet. F.D. har under förhöret med honom däremot uppgivit att C.S. inte blev rädd och att fråga var om ett skämt. Beträffande skottet i parallellklassens lokal har R.J. berättat att klassen tjatade på J.J. att denne skulle avlossa ett skott, vilket denne tyckte var onödigt. J.J. gav dock till sist med sig och sköt ned mot golvet sedan han dessförinnan hade förvarnat om skottet.

Elva av eleverna i parallellklassen klagade till skolledningen i en skrivelse daterad den 8 januari 1990 bl.a. på denna händelse och skrev att de blev lomhörda i ca 20 minuter av skottet och att halva klassen stod endast cirka en meter från "revolvern" när den avlossades, varför de kunde ha blivit skadade av krutstänk eller liknande.

Arbetsdomstolen finner utrett att J.J. avlossat i vart fall två skott i skolans lokaler, varav det ena i grannklassens rum, där ett flertal elever befann sig, och det andra helt nära C.S., när denne låg i omklädningsrummet och vilade. Med sitt agerande har J.J. visat synnerlig brist på gott omdöme. Hans handlande strider klart mot de krav som skolan har rätt att ställa på en lärare och det ger också, såvitt gäller skottlossningen i omklädningsrummet, uttryck för ett klart klandervärt och medvetet riktat handlande gentemot en elev som J.J. kände som en svag elev.

Kommunen har även lagt J.J. till last att han i december 1989 förbjudit eleverna i en av klasserna, med lokal intill J.J:s klassrum, att gå genom hans klassrum under pågående lektion. Det är ostridigt att klassrummen låg så, att dessa elever inte kunde komma till sitt omklädningsrum utan att gå antingen genom J.J:s klassrum, en tredje klass lokaler eller gå ut ur byggnaden direkt från sitt eget klassrum för att på byggnadens motsatta sida komma in i klassens omklädningsrum. Det är också ostridigt att grannklassens elever brukade använda J.J:s klassrum för genomgång. Enligt J.J. var skälet till att han nu förbjöd passage av dessa elever att de, framför allt ett par särskoleelever som var särskilt besvärliga, återkommande och enerverande vid flera tillfällen sprang genom hans klassrum under tid då lektion pågick. Något annat har inte heller visats i målet. Tilläggas kan att J.J. vitsordat att han uppmanat eleverna i sin klass att kasta ut de elever från grannklassen som sökte ta sig genom klassrummet och att till följd av detta en del handgripligheter uppkom mellan eleverna från de två klasserna.

Händelsen med skottlossningen i parallellklassen och J.J:s agerande i samband med att han inte längre tillät eleverna i denna klass att gå genom hans klassrum ledde till att elever från klassen och studierektor L.J. rapporterade till B-O.N. om vad som hänt. I den tidigare nämnda skrivelsen av den 8 januari 1990 klagade elva elever från grannklassen på båda händelserna hos skolledningen. I skrivelsen säger eleverna bl.a. att de på J.J:s uppdrag blev tillbakaslängda av dennes elever, något som upprepades senare flera gånger, och att en av dem blev inkastad i ett skåp. I brevet, som undertecknats av bl.a. R.J., säger eleverna avslutningsvis att de med skrivelsen vill ha "ett slut på den här historien". R.J., som under förhöret i arbetsdomstolen givit en mer förstående bild av händelseförloppet, har här uppgivit att det fanns ett tryck från hela klassen om att underteckna skrivelsen, men att skrivelsen inte relaterar sanningen. Han minns inte vem som författade den, men någon "ville åt" J.J. av någon anledning.

Arbetsdomstolen har förståelse för att J.J. såg sig föranlåten att hindra grannklassens elever från att störa pågående lektion genom att vid flera och återkommande tillfällen använda klassrummet för genomgång. J.J:s sätt att hantera situation visar dock på brister. Som kommunen själv påpekat hade situationen bort kunna redas ut genom kontakt med grannklassens lärare. Att överlämna till den egna klassens elever att med handgripligheter stoppa fortsatt genomgång av grannklassens elever - uppenbarligen även under tid då lektioner inte pågick - visar inte endast på en överreaktion från J.J:s sida utan även på ett så dåligt omdöme som helt klart inte får förekomma hos en lärare.

Enligt vad B-O.N. uppgivit övervägde skolledningen att tilldela J.J. en varning efter händelserna under hösten 1989. Så blev det emellertid inte utan B-O.N. försökte hitta andra uppgifter för J.J. än att ansvara för en egen klass. Som redan framgått tänkte sig kommunen att J.J. skulle tilldelas undervisningsskyldighet endast i ämnet AO. Efter invändningar från dennes fackliga organisation kom emellertid någon förändring inte till stånd. J.J. fick behålla sin klass och i stället tillkom den tidigare nämnda utredningen om den psykosociala arbetsmiljön på fordonstekniska avdelningen.

Lärarförbundet har gentemot den av kommunen åberopade elevkritiken av J.J. för sin del åberopat två skrivelser, den ena från tiden före arbetsmiljöutredningen och den andra efter. I den förstnämnda skrivelsen, dagtecknad den 10 maj 1991 och undertecknad av en förälder och en elev, uttrycker de "som föräldrar, elever och kommunmedborgare" sin förvåning över att arbetsgivaren vid ett sammanträde ansett att J.J. hade sociala konflikter med eleverna. I skrivelsen sägs bl.a. att vad som hänt är att ett mycket störande element blivit omplacerat och att klassen fungerar utmärkt igen enligt alla berörda parter - utom skolledningen. I skrivelsen ges också uttryck för att J.J. är en lärare som kan hålla respekten, vara kamratlig och dessutom engagera sig i eleverna. Den andra skrivelsen, dagtecknad den 12 maj 1992 och ställd till utbildningsnämnden, är undertecknad av 16 elever i J.J:s klass. I skrivelsen ger dessa elever bl.a. uttryck för sin uppskattning av J.J. och hävdar att L.Å. är den som är ovillig till samarbete och uttalar att "alla i klassen" anser att det är denne som skall gå, om någon skall flyttas.

Hösten 1992 började J.J. sin nya tjänstgöring som lärare i AO och praktisk fordons-el. Med denna tjänstgöring kom J.J. att undervisa elever från flera olika klasser i gymnasieskolan. Av förhöret med L.K. och av förebragta anteckningar som denne fört och skrivelser från elever J.J. undervisade finner arbetsdomstolen följande utrett.

Under höstterminen 1992 kom kritik att riktas från elever mot J.J. för dennes sätt att sköta undervisningen. Enligt L.K. berättade elever för honom att J.J. hade ett mycket grovt språkbruk; han använde "runda ord" och svordomar i undervisningen och "snuskiga ord" mot kvinnliga elever när han lutade sig över dem för att hjälpa dem med någon uppgift. En byggelev gick inte på J.J:s lektioner som eleven enligt L.K:s anteckningar fann "konstiga med allt tal om samliv o.d.". Vid jultiden 1992 uppvaktades L.K. av ett antal elever från klass Ba 1 c. De lämnade över en skrivelse där de anklagade J.J. för att under lektionerna i AO i stort sett bara prata om sex och samlevnad, där erfarenheterna från det egna privatlivet och relationen till hustrun ingick, och om utlänningar, sprit och läkemedel. En av de elever som undertecknat skrivelsen var M.H., som också hörts i målen och därvid redovisat i stort sett samma förhållanden som beskrivits i skrivelsen. Enligt L.K. var han efter samtal med eleverna övertygad om att de grava anklagelser som framfördes var riktiga.

Av en förebragt läroplan för ämnet AO framgår att sexualkunskap inte ingår i planen och att lektioner om samlevnad skall förekomma endast i årskurs 2. J.J. har alltså i dessa båda delar använt lektionstid i årsklass 1 för något som inte hörde hemma där. J.J. har ägnat sig åt detta i stor omfattning. Hans prat togs med fog mycket illa upp av eleverna och fick också till följd att lektionstiden inte kom att ägnas åt det som ämnet AO var avsett för. Även med sitt grova språkbruk och särskilda uppträdande gentemot de kvinnliga eleverna visade J.J. enligt arbetsdomstolens mening ett uppenbart olämpligt och oacceptabelt uppträdande.

Utredningen visar att J.J:s klandervärda uppträdande fortsatte även efter höstterminen 1992. Enligt L.K. överlämnade en annan elevgrupp, från klass Ve 1 a, till honom i januari 1993 en skrivelse med flera anmärkningar gentemot J.J.. Av skrivelsen framgår att J.J. "uttryckte sig med svordomar och oerhört vulgärt". Vidare sägs i skrivelsen bl.a. att J.J. "inte skämdes över att namnge personer som kom till honom för att få hjälp samt omkomna personer vilka han pratade oerhört lågt om".

Särskilt allvarlig finner arbetsdomstolen en i den nämnda skrivelsen refererad händelse mellan J.J. och en gravid elev. Av utredningen framgår att J.J. fick veta av elever i klassen att eleven väntade barn. Han tog upp olika frågor om hennes graviditet och gjorde jämförelser, bl.a. sexuella, med sitt eget liv och diskuterade samlag med eleverna. Han talade om för henne vilket "helvete" hon skulle få och ifrågasatte om hon inte borde göra abort. Enligt L.K. blev eleven kränkt och mycket, mycket arg. Hon fullföljde inte undervisningen utan flyttade till en annan ort. J.J. har förklarat sitt handlande med att han blev provocerad av klassen, som han vid detta tillfälle mötte för första gången. Förklaringen förringar inte det förhållandet att J.J. uppträtt synnerligen olämpligt och på ett sätt som är helt oacceptabelt för en lärare.

Enligt L.K. ledde J.J:s agerande den 14 januari till att klassen senare slapp denne som lärare i ämnet AO. Vidare tilldelades J.J. genom en skrivelse daterad den 10 februari 1993 disciplinpåföljd i form av en skriftlig varning enligt § 11 i kollektivavtalet AB 89.

Arbetsdomstolens samlade bedömning

Frågan är då sammanfattningsvis om J.J. på grund av sitt förhållande till övriga lärare och till elever saknar tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete som lärare i kommunen. Lärarförbundet har framhållit bl.a. att kommunen inte lagt J.J. något till last efter det att denne erhöll den skriftliga varningen. Från kommunens sida har tillagts att undervisningen inom den fordonstekniska avdelningen kräver ett närmare samarbete inom lärarlaget än under den tid J.J. var knuten till avdelningen. Uppgiften har lämnats obestridd av förbundet.

Den utredning som förebragts om förhållandena på den fordonstekniska avdelningen under J.J:s tid visar - som redan framgått - att denne med sitt uppträdande på ett påtagligt sätt bidragit till irritationen bland lärarna där. Att J.J. nu skulle återvända till denna lärargrupp, som såvitt framkommit till största delen alltjämt består, får mot denna bakgrund och med beaktande av vad som framkom vid 1991 års arbetsmiljöutredning antas få särskilt betänkliga effekter för förhållandena där. Härvid beaktar arbetsdomstolen också de brister i J.J:s funktion som lärare som nyss redovisats.

I sistnämnda del konstaterar arbetsdomstolen att J.J. under flera års tid vid återkommande tillfällen visat bristande omdöme i undervisningen och också givit exempel på klandervärt uppförande, i vissa fall av mycket allvarligt slag. Den utredning som förekommit visar att J.J. har generella svårigheter att hantera sin lärarroll gentemot kvinnliga elever. Utredningen ger exempel på ett oacceptabelt handlande inte bara mot kvinnliga elever utan också mot en svag elev.

Från kommunens sida har gjorts gällande också att det brustit i J.J:s relationer till invandrare. Ett visst stöd för detta påstående har lämnats i vittnesmålen från B-O.N. och L.K.. Av de uppgifter som de båda lämnat finner arbetsdomstolen dock inte visat att J.J. - som kommunen uppgivit - haft en nedvärderande inställning till invandrare. Däremot har det vid förhöret med B-O.N. framkommit att J.J. visat prov på dåligt omdöme genom att vid ett tillfälle, låt vara på skämt, ha brottats med en invandrarelev i klassrummet.

Enligt vad J.J. uttalat under förhöret med honom borde kommunen ha haft samtal i förebyggande syfte med honom. Enligt honom har de samtal som förts varit enbart anklagande. Hans påstående motsägs dock av utredningen i övrigt i målet, främst förhören med B-O.N. och L.K., som också visar att J.J. inte alltid kommit till samtal som han kallats till.

Arbetsdomstolen kan vid en sammanfattande bedömning inte finna annat än att J.J., även om han helt klart varit uppskattad av vissa elever, visat på sådana brister i sin tjänstgöring som lärare att han måste anses sakna de kvalifikationer som krävs för att fortsätta tjänstgöra som lärare. Kommunen har därför inte gjort sig skyldig till något brott mot turordningsbestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen.

Har kommunen lagstridigt avstängt J.J. från arbetet?

Lärarförbundet har hävdat att J.J. avstängts från sitt arbete i strid med 34 § andra stycket andra meningen anställningsskyddslagen. Av denna bestämmelse framgår att en arbetstagare inte får avstängas från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett uppsägningen annat än om det finns särskilda skäl.

Kommunen har förnekat att J.J. avstängts och pekat på att han erbjudits andra arbetsuppgifter som han skäligen bort godta.

Det är i målet ostridigt vilka erbjudanden om arbete under uppsägningstiden som kommunen presenterat för J.J.. Likaså är det otvistigt att J.J. avböjt dessa erbjudanden.

Arbetsdomstolen kan inte finna annat än att det av kommunen erbjudna arbetet rörande det s.k. fordonsprogrammet vid Kattegattskolan var sådana arbetsuppgifter som J.J. varit skyldig att utföra inom ramen för sin anställning under tiden efter det att han sagts upp från sin anställning på grund av arbetsbrist. Eftersom J.J. i stället valde att stanna hemma med full lön, har fråga inte varit om någon avstängning i lagens mening. Något brott mot bestämmelserna i 34 § anställningsskyddslagen om förbud mot avstängning har därför inte förevarit.

Sammanfattande slutsatser

Arbetsdomstolen finner således att Lärarförbundets talan i sak inte i någon del kan vinna framgång. Förbundets talan skall därför i sin helhet avslås. Dessutom skall på grund av återkallelse förbundets yrkande om interimistiskt förordnande i fråga om den påstådda avstängningen avskrivas från vidare handläggning.

Rättegångskostnader

Med denna utgång i målet skall Lärarförbundet enligt rättegångsbalkens huvudregel förpliktas att ersätta kommunen för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen finner inte att förhållandena är sådana att det finns skäl enligt 18 kap. 6 § rättegångsbalken att bifalla förbundets yrkande om skyldighet för kommunen att ersätta förbundets dess kostnader för tiden efter den första dagens huvudförhandling.

Om yrkade belopp råder inte tvist. Arbetsdomstolen noterar dock att en viss felsummering förekommer i kostnadsräkningarna av de enskilda poster för vilka ersättning yrkats, varför ersättningen skall bestämmas med utgångspunkt i vad som yrkats för varje post.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen avskriver Lärarförbundets yrkande om interimistiskt förordnande.

2. Arbetsdomstolen avslår Lärarförbundets talan.

3. Arbetsdomstolen förpliktar Lärarförbundet att ersätta Halmstads kommun för rättegångskostnader med etthundraniotusenetthundratvå (109 102) kr jämte ränta därpå enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker. Av beloppet avser 77 344 kr ombudsarvode, varav mervärdesskatt 15 469 kr.

Dom 1995-01-11, målnummer A-173-1993 och A-218-1994

Ledamöter: Nina Pripp, Ulla Erlandsson, Margit Strandberg, Lennart Aspegren, Lennart Grudevall, Jarl Karlsson och Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare: Jakob Hedenmo