AD 1995 nr 97

Parter:

Sveriges Fartygsbefälsförening; Sveriges Redareförening; Safe Service Aktiebolag

Nr 97

Sveriges Fartygsbefälsförening

mot

Sveriges Redareförening och Safe Service Aktiebolag i Göteborg.

Mellan Sveriges Redareförening och Sveriges Fartygsbefälsförening (nedan kallat föreningen) gäller kollektivavtal. Safe Service AB (i det följande benämnt Safe Service eller bolaget) är medlem i Sveriges Redareförening och därmed bundet av kollektivavtalet.

Safe Service hade tidigare ett s.k. managementavtal med ett systerbolag, Safe Rig AB, som innebar att Safe Service handhade driften och bemanningen av Safe Rig AB:s bostadsplattformar. I samband med att Safe Rig AB under hösten 1994 överlät bostadsplattformarna till ett annat bolag, sade Safe Rig AB upp managementavtalet med Safe Service.

Enligt Safe Service bedömning innebar uppsägningen av managementavtalet att det uppstod arbetsbrist vid bolaget. Safe Service sade därför upp de i bilaga 1 (uteslutes här) upptagna arbetstagarna. Samtliga dessa arbetstagare är medlemmar i föreningen.

Föreningen har väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat att arbetsdomstolen bl.a. skall förklara att de av Safe Service vidtagna uppsägningarna av de arbetstagare som är upptagna i bilaga 1 är ogiltiga. Som grund för sin talan har föreningen gjort gällande att det inte förelegat saklig grund enligt 7 § anställningsskyddslagen för de av Safe Service vidtagna uppsägningarna.

Safe Service har bestritt käromålet och yrkat att föreningens talan skall avvisas alternativt avslås. Som grund för bestridandet har Safe Service gjort gällande att det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Safe Service har vidare, såvitt avser föreningens yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna, gjort gällande att föreningens talan i denna del är preskriberad, eftersom föreningen inte väckt talan inom den tid som föreskrivs i 40 § anställningsskyddslagen.

Safe Service har vidare yrkat att arbetsdomstolen interimistiskt skall besluta att anställningarna skall upphöra vid uppsägningstidernas utgång.

Föreningen har bestritt Safe Service interimistiska yrkande samt att föreningens talan såvitt den avser ogiltigförklaring av uppsägningarna är preskriberad.

Sveriges Redareförening har förklarat att föreningen inte avser att själv utföra sin talan i målet.

Safe Service interimistiska yrkande har avgjorts efter föredragning.

Parterna har till sin utveckling av talan anfört i huvudsak följande.

Föreningen

Safe Partner AB (Safe Partner), som är ett svenskt bolag, äger följande bolag: Safe Rig AB, Safe Rig Ltd och Safe Service. Fram till år 1994 innehades samtliga aktier i Safe Partner av det svenska bolaget Stena AB samt två andra svenska aktiebolag. Under år 1994 sålde dessa bolag sina aktier i Safe Partner till det engelska bolaget Offshore Accommodation Group Ltd (OAG). OAG ägdes till hälften av Union Bank of Switzerland och till hälften av det engelska bolaget Phildrew Ventures Ltd. Som betalning för sina aktier erhöll de svenska bolagen en revers, vilket kan tolkas på det sättet att de svenska bolagen rent faktiskt behöll sitt ägande i Safe Partner. Samtliga ovan nämnda bolag har företrätts av en person vid namn M.V.M..

Safe Rig AB ägde fram till perioden december 1994 - januari 1995 tre bostadsplattformar: Safe Gothia, Safe Holmia (numera Safe Caledonia) och Safe Britannia. Dessa bostadsplattformar är samtliga stationerade på Nordsjön.

Safe Rig Ltd övertog två av de ovan nämnda bostadsplattformarna. Den första bostadsplattformen, Safe Gothia, övertogs den 1 december 1994 och den andra, Safe Caledonia, övertogs den 16 december 1994. Den tredje bostadsplattformen, Safe Britannia, övertogs den 26 januari 1995 av ett bolag benämnt North Sea Accommodation (North Sea). Sistnämnda bolag, som registrerats i Göteborg, är troligen ett dotterbolag till OAG eller Safe Service.

I samband med övertagandena "flaggades" plattformarna om till engelsk flagg. Detta innebar att plattformarna registrerades i det engelska sjöfartsregistret och att ägaren därigenom fick tillåtelse att hissa den engelska flaggan ombord på plattformarna. Bostadsplattformarna är stationerade på den brittiska kontinentalsockeln, dvs. inom brittiskt territorium.

Safe Service var manager för de tre ovan angivna bostadsplattformarna. Safe Service uppgift var att förse plattformarna med personal, dvs. anställa personal samt sköta personaladministrationen. Safe Service var således arbetsgivare för samtliga de arbetstagare som finns upptagna i bilaga 1. Safe Service är registrerat i Sverige som ett svenskt bolag men har begärt att som juridisk person få betala skatt i Storbritannien på grund av att bolaget till största delen bedriver sin verksamhet där.

I samband med att bostadsplattformarna flaggades om beslöt ägarna att överlåta de uppgifter som Safe Service tidigare innehaft till ett annat managementbolag, Denholm Ship Management Ltd (Denholm). Med hänvisning till ovan nämnda beslut sade Safe Service den 9 november 1994 upp samtliga arbetstagare som finns angivna i bilaga 1. Uppsägningstiderna för de berörda arbetstagarna löper från den 9 november 1994 med olika uppsägningstider fram till den 9 november 1995. De berörda arbetstagarna har efter det att bostadsplattformarna övergått till Safe Rig Ltd och North Sea varken utfört något arbete för Safe Service eller för Denholm.

Den verksamhet, som omfattades av den entreprenad som Safe Service innehade, har enligt föreningens uppfattning inte förändrats genom övergångarna utan Denholm utför exakt samma uppgifter som Safe Service tidigare gjorde. Den enda skillnaden är att bostadsplattformarna bemannas av personal från Storbritannien och att det för denna personal gäller engelska villkor. Bytet till brittisk besättning har lett till att ägarbolagen fått en lägre kostnad för managementuppgifterna.

Efter överlåtelserna av bostadsplattformarna gjorde arbetstagarna genom föreningen anspråk på fortsatt anställning i Denholm. Anspråken ledde till att Safe Service i en rundskrivelse den 5 december 1994 meddelade, att de anställda automatiskt skulle överföras till Denholm. De arbetstagare som inte ville överföras till Denholm skulle skriftligen anmäla detta till Safe Service. Dessa arbetstagare kunde därefter inte påräkna någon fortsatt uppsägningslön. Anställningarna skulle dock bara gälla till respektive uppsägningstids utgång. Den 28 december 1994 återtog OAG det erbjudande som Safe Service hade lämnat. Under mellantiden hann dock arbetstagarna få löneutbetalningar som var baserade på engelska regler om skatter och avgifter.

Vid primärförhandlingar som fördes i november 1994 inför uppsägningarna framförde föreningen att uppsägningarna inte var sakligt grundade då det med tillämpning av svensk lag inte förelåg någon egentlig arbetsbrist och eftersom de olika intresseförhållandena visade att man försökt kringgå bestämmelserna i 7 § anställningsskyddslagen.

Föreningen har konstaterat att det fortfarande är Safe Service som från Göteborg administrerar verksamheten vad gäller anställningarna ute på bostadsplattformarna. Företrädare för Denholm har vägrat att förhandla med föreningen och hänvisat till företrädare för OAG och Safe Service. Det kan därför inte uteslutas att Denholm av Safe Service används som arbetsgivarbulvan i syfte att dölja det reella arbetsgivaransvar som Safe Service kan ha i detta sammanhang. Vid sådant förhållande skall Denholm snarare anses som arbetsförmedlare än som arbetsgivare.

Vad gäller frågan om vilka bestämmelser avseende företagsöverlåtelser som skall tillämpas i förevarande fall kan följande anföras.

Inom Europeiska Unionen (EU) finns ett direktiv som reglerar företagsöverlåtelser, EG-rådets direktiv av den 14 februari 1977 om tillämpning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (77/187/EEG), det s.k. överlåtelsedirektivet. Av artikel 4 i detta direktiv följer att en överlåtelse inte utgör skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Det bör dock noteras att direktivet inte förpliktar staterna att tillämpa detta avseende fartyg.

Överlåtelsedirektivet har implementerats i engelsk rätt genom lagen "Transfer of Undertakings (Protection of Employment) Regulations 1981" (TUPE). I lagen har det bl.a. införts ett uppsägningsförbud motsvarande artikel 4 i direktivet.

Sverige har under år 1994 implementerat överlåtelsedirektivet genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES- lagen). Direktivet har därefter implementerats genom de ändringar som genomfördes i anställningsskyddslagen den 1 januari 1995 (se SFS 1994:1685).

Som framgår av det anförda har de svenska bestämmelserna ändrats för att överensstämma med ovan nämnda direktiv. Dessa förändringar har genomförts dels vid årsskiftet 1993/94, dels vid årsskiftet 1994/95.

Vid årsskiftet 1993/94 beslöts att bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen skulle tolkas EU-konformt, dvs. att hänsyn skulle tas till EG:s rättsakter i enlighet med EES-lagen. Att så var fallet framgår av 2 § EES-lagen. I nämnda bestämmelse hänvisas till EES- avtalets artikel 68, av vilken framgår att överlåtelsedirektivet är gällande. Begreppet saklig grund skall mot bakgrund av det anförda tolkas med hänsyn till direktivets uppsägningsförbud. Denna tolkningsprincip följer bl.a. av vad som anfördes i propositionen 1991/92:170 bil. 1, s. 35, jfr s. 135.

Vid årsskiftet 1994/95 infördes ett uttryckligt uppsägningsförbud i anställningsskyddslagen genom bestämmelsen i 6 b § anställningsskyddslagen. I ett tillägg till 7 § samma lag som infördes vid samma tidpunkt, stadgas att saklig grund för uppsägning inte föreligger vid överlåtelser som sker efter den 1 januari 1995. Ändringarna i anställningsskyddslagen innebär således att vissa av överlåtelsedirektivets bestämmelser uttryckligen infördes i nämnda lag.

I övergångsbestämmelserna till ovan nämnda ändringar angavs inga undantag för överlåtelser som hade påbörjats från arbetsgivarens sida genom uppsägningar före årsskiftet 1994/95 och vid vilka överlåtelsen av verksamheten formellt skedde efter detta årsskifte.

Föreningen gör i första hand gällande att uppsägningarna av de berörda arbetstagarna utgör ett kringgående av anställningsskyddslagens bestämmelser. Denholms managementansvar har tillkommit för skens skull och det är Safe Service som har det reella arbetsgivaransvaret.

Som stöd för denna ståndpunkt vill föreningen anföra följande.

Ägarstrukturen vid överlåtelsen, dvs. OAG:s inflytande på Safe Service och övriga ägarbolag, var sådant att en arbetsbristsituation hade kunnat undvikas om ägaren och därmed Safe Service valt att inte utnyttja Denholm som manager.Det förhållande att OAG, Safe Partner och Safe Service hade samma verkställande direktör, M.V.M., innebar att det var samma person som skötte det bolag vilket förlorade managementansvaret samtidigt som han bestämde villkoren för övertagandet. Safe Service och dess ägare hade vid uppsägningstillfället fullständig kontroll över tidpunkterna för överlåtelserna av bostadsplattformarna, uppsägningen av Safe Service som manager för plattformarna samt de villkor som skulle gälla för den nya managern. Safe Service hade vid uppsägningstillfället även möjlighet att bedöma den rättsliga situationen i såväl Sverige som England. Det förhållandet att Denholm intensivt har försökt att undvika direkta kontakter med de arbetstagarorganisationer som företräder "den svenska personalen" och till synes arbetat på direkta order av M.V.M. stöder enligt föreningen påståendet att Denholm endast anlitats för sken skull.

Till detta kommer förhållandet att arbetstagarnas efter framställning från föreningen erhöll beskedet att de automatiskt skulle överföras till Denholm om de inte meddelade annat. Erbjudandet återtogs dock eftersom föreningen inte accepterade bolagets tolkning, att anställningarna hos Denholm endast skulle gälla till utgången av respektive arbetstagares uppsägningstid. Trots detta har medlemmarna fått löneutbetalningar från Denholm baserade på engelska skatteregler.

Föreningen gör i andra hand gällande att enligt bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995 inte har förelegat saklig grund för uppsägningarna. Detta gäller oavsett om EES- lagen skall anses vara tillämplig eller inte, när bolaget sade upp föreningens medlemmar den 9 november 1994. Föreningen vill i denna del anföra följande.

I förarbetena till 7 § anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 s. 123) anges att det naturligen krävs av arbetsgivaren att han överväger alla de möjligheter som står till buds för att genomföra driftsinskränkningar utan att arbetstagare behöver sägas upp. Den aktuella överlåtelsen måste alltså bedömas utifrån vilka möjligheter som Safe Service, genom sin ägarstruktur, hade att påverka möjligheterna till fortsatt arbete för de anställda. Det bör härvid noteras att arbetsdomstolen i avgörandet AD 1976 nr 28 klargjort att det för att det skall anses föreligga saklig grund för uppsägning fordras att det faktiskt genomförts en driftsinskränkning vid företaget.

Ägarna till Safe Service har vid det aktuella tillfället inte reducerat sin totala verksamhet, utan snarare utökat den. Koncernens verksamhet har haft samma omfattning såväl före som efter överlåtelsen och arbetsuppgifterna har inte förändrats utan är identiska med dem som tidigare fanns. Den förändring som har inträffat är att man valt att anlita ett annat europeiskt lands arbetstagare för att utföra arbetsuppgifterna på bostadsplattformarna.

Koncernens olika bolag och Safe Service företrädare kan enligt föreningen knappast anses ha övervägt alla de möjligheter som stått till buds för att undvika uppsägning av arbetstagare.

Safe Service hade vid tidpunkten för uppsägningarna även att utgå från att arbetsbrist inte skulle kunna åberopas vid överlåtelserna under uppsägningstiderna på grund av det pågående lagstiftningsarbetet i Sverige, som bl.a. innebar att ett uppsägningsförbud infördes i svensk rätt i fall som dessa.

Den 27 oktober 1994, dvs. innan uppsägningarna genomfördes, beslutade regeringen att anta en proposition (prop. 1994/95:102) som bl.a. innefattade de ovan angivna förändringarna i anställningsskyddslagen. Avsikten med dessa förändringar var inte att införa ett nytt "rättsligt tillstånd" utan endast att tydliggöra rättsläget i dessa delar. Regeringens beslut innebar att Safe Service innan uppsägningarna genomfördes fick ett klart besked om att den då gällande lagstiftningen uppfyllde de krav som följde av artikel 4 i överlåtelsedirektivet. Lagändringen utgjorde således endast ett förtydligande och inte en ändring av gällande rätt.

Safe Service har före uppsägningarna fått en klar och tydlig anvisning från lagstiftarens sida, oavsett innebörden av EES-lagen, om att de uppsägningar som bolaget hade för avsikt att genomföra inte stod i överensstämmelse med gällande svensk lagstiftning, dvs. att bolaget inte hade saklig grund för att säga upp någon av föreningens medlemmar. Safe Service borde i vart fall ha insett att en överlåtelse som skedde efter årsskiftet, vilket bolaget planerade att genomföra avseende bostadsplattformen Britannia den 26 januari 1995, inte kunde åberopas som grund för en uppsägning före årsskiftet. Vidare har bolaget med hänsyn till den ovan angivna engelska lagstiftningen vid tidpunkten för uppsägningarna inte kunnat utgå ifrån att arbetsbrist skulle föreligga vid uppsägningstidernas utgång. Det måste således ha stått klart för Safe Service att det under uppsägningstiden förelåg rättsliga hinder enligt engelsk rätt för Safe Service och övertagaren att åberopa gjorda uppsägningar som sakligt grundade.

Av det anförda följer att Safe Service vid tidpunkten för uppsägningarna bort göra den bedömningen att saklig grund för uppsägningarna inte förelegat. I vart fall borde bolaget ha kunnat förutse att det under uppsägningstiden inte skulle uppstå någon arbetsbrist. Bolaget har således lätt kunnat förhindra uppsägningar.

Sammantaget har det med hänsyn till det anförda inte förelegat saklig grund för uppsägningarna.

För det tredje gör föreningen gällande att bolaget inte har haft saklig grund för uppsägningarna enligt bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen i dess lydelse fr.o.m den 1 januari 1994, eftersom bestämmelsen skulle tolkas EU-konformt. Med det sistnämnda förstås att begreppet saklig grund skulle tolkas i överenstämmelse med de regler som gällde och alltjämt gäller inom EU. Vidare gör föreningen alternativt gällande att överlåtelsedirektivet implementerats i svensk rätt genom EES-lagen. Föreningen gör slutligen alternativt gällande att om nämnda bestämmelse inte skall tolkas EU-konformt och överlåtelsedirektivet inte skall anses implementerat i svensk rätt genom EES-lagen är bestämmelserna i 25-27 §§anställningsskyddslagen tillämpliga.

Vad gäller den förstnämnda ståndpunkten vill föreningen anföra följande.

Bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen innefattar begreppet saklig grund. Den tolkningsregel som skall gälla för detta begrepp framgår av förarbetena till nämnda bestämmelse (se prop. 1973:129 s. 120). Av dessa förarbeten framgår att lagstiftaren valt att inte närmare precisera begreppet saklig grund eftersom man anser att en sådan precisering skulle få negativa konsekvenser. Orsaken till lagstiftarens ställningstagande var att denne förutsåg att innebörden av begreppet skulle komma att förändras genom rättsutvecklingen.

En allmänt erkänd princip för lagtolkning är att lagar skall tolkas fördragskonformt, dvs. i den mån flera olika tolkningsalternativ är möjliga skall den tolkning väljas som överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden.

Föreningen gör gällande att dessa tolkningsprinciper har en avgörande betydelse för bedömningen av huruvida Safe Service skall anses ha saklig grund för de aktuella uppsägningarna och därmed även för målets utgång.

Efter den 1 januari 1994 skall bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen tolkas EU- konformt, dvs. hänsyn skall tas till EG:s rättsakter i enlighet med EES-lagen, när svensk domstol tillämpar begreppet saklig grund. Vid dessa förhållanden skall begreppet tolkas med hänsyn till överlåtelsedirektivets uppsägningsförbud.

EES-lagen innefattar den ovan angivna tolkningsprincipen. Detta framgår bl.a. av förarbetena till EES-lagen där följande konstateras (se prop 1991/92:170 bil. 1, s. 35): "På det arbetsrättsliga området finns ett fåtal EG-direktiv som också blir del av EES-avtalet. Bl.a. gäller detta skydd för anställdas rättigheter vid arbetsgivares insolvens och vid företagsöverlåtelser. Svensk lagstiftning uppfyller dessa bestämmelser och behöver därför inte ändras".

I ett svar till EFTA:s övervakningsmyndighet den 7 februari 1994, dvs. nio månader före uppsägningarna, uttryckte den svenska regeringen att den då gällande bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen utgjorde en regel som tillgodosåg den lagreglering som direktivet krävde.

EFTA:s övervakningsmyndighet konstaterade att den svenska regeringen i sitt svar bekräftat att överlåtelsedirektivet implementerats i svensk rätt.

Det anförda innebär att en svensk domstol vid bedömningen om det förelegat saklig grund enligt 7 § anställningsskyddslagen måste ta hänsyn till uppsägningsförbudet i överlåtelsedirektivet.

Vad sedan gäller föreningens påstående att EES-lagen i sig innebär att överlåtelsedirektivet implementerats i dess helhet i svensk rätt, vill föreningen anföra följande.

Av bestämmelserna i 2 § nämnda lag framgår att vissa i bestämmelsen angivna artiklar i EES-avtalet skall gälla som svensk lag. Bland de artiklar som gäller som svensk lag finns artikel 68, som har följande lydelse.

"Inom området arbetsrätt skall de avtalsslutande parterna genomföra de åtgärder som krävs för att säkerställa att detta avtal fungerar väl. Åtgärderna anges närmare i bilaga XVIII".

I sistnämnda bilaga är överlåtelsedirektivet intaget i dess helhet.

Av bestämmelsen i 5 § samma lag framgår att en föreskrift enligt EES- lagen skall tillämpas utan hinder av vad som föreskrivs i lag eller annan författning.

Det sistnämnda innebär att för det fall en inhemsk regel strider mot en bestämmelse i EES-lagen domstolen skall tillämpa EES-bestämmelsen.

Föreningen gör således gällande att överlåtelsedirektivet har implementerats i svensk rätt genom EES-lagen.

För det fjärde gör föreningen gällande att Safe Service inte har haft saklig grund för sin uppsägning enligt 7 § anställningsskyddslagen då bolagets verksamhet överläts slutligt den 26 januari 1995, vid vilken tidpunkt det ostridigt förelåg ett uppsägningsförbud i enlighet med bestämmelserna i 6 b § och 7 § samma lag.

Föreningen vill i denna del anföra följande.

Vid årsskiftet 1994/95 genomfördes förändringar i anställningsskyddslagen. Dessa förändringar innebar, vilket angivits ovan, bl.a. att det i 7 § anställningsskyddslagen infördes ett tillägg som innebär att saklig grund för uppsägning inte föreligger vid överlåtelser som sker efter den 1 januari 1995. Avgörande för tillämpligheten av denna bestämmelse är tidpunkten för övergången (se prop. 1994/95:102 s. 83), vilket innebär att uppsägningsförbudet gäller endast om denna sker efter lagens ikraftträdande.

I förevarande tvist är klarlagt att bemanningsuppdraget vad gäller bostadsplattformen Britannia övergick till Denholm den 26 januari 1995. För den enskilde arbetstagaren är det väsentligaste vid vilken tidpunkt han arbetar för någon annan än överlåtaren eller, som i förevarande fall, får lämna arbetsplatsen. Denna förändring för arbetstagaren sker normalt i samband med att kontrollen över arbetsplatsen går över till förvärvaren.

I övergångsbestämmelserna till ändringarna i anställningsskyddslagen har inte något undantag gjorts för de överlåtelser som påbörjats från arbetsgivarens sida med uppsägningar före årsskiftet 1994/95, men där överlåtelsen formellt skett efter denna tidpunkt. Det kan även noteras att uppsägningsförbudet genom ändringen i anställningsskyddslagen kom att omfatta även fartyg.

Med hänsyn till det anförda gör föreningen gällande att överlåtelsen av Safe Service verksamhet omfattas av uppsägningsförbudet i anställningsskyddslagen.

För det femte gör föreningen gällande att uppsägningarna står i strid med grunderna för anställningsskyddslagen samt lag och goda seder. Föreningen vill i denna del anföra följande.

Inom EU-rätten finns klara regler som stadgar att det föreligger överlåtelseförbud i fall som detta. I svensk rätt föreligger i första hand ett sådant överlåtelseförbud eller i vart fall en företrädesrätt under år 1994. I engelsk rätt finns ett uppsägningsförbud.

Föreningen anser att den sammantagna regleringen av anställningsskyddet vid överlåtelser i fall som detta innebär att arbetstagarna skall ges ett skydd. Att Safe Service entreprenad skulle kunna gå över till Denholm utan att medlemmarna skulle ha rätten till fortsatt anställning står uppenbart i strid med grunderna för alla de åberopade rättsreglerna. Att överlåtelsen sker från ett svenskt rättssubjekt till ett engelskt bör inte kunna utnyttjas genom "smart planering" av de berörda bolagen.

Föreningen gör gällande att Safe Service syfte med uppsägningarna och ägarbolagens sammantagna kontroll över skeendet måste påverka frågan om det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Om så inte sker, blir resultatet orimligt i förhållande till såväl de svenska som de engelska och EU-rättsliga reglerna. Uppsägningsförbudet enligt engelsk rätt skulle blir verkningslöst och den svenska företrädesrätten till återanställning skulle inte kunna göras gällande. Att detta skulle stå i överensstämmelse med det förbättrade skydd EU-rätten föreskriver och som Sverige åtagit sig att följa kan enligt föreningen inte var en riktig utgångspunkt.

Föreningen gör för det sjätte gällande att Safe Service inte har haft saklig grund för uppsägning på grund av det uppsägningsförbud som finns enligt engelsk rätt. Engelsk lag är enligt föreningen tillämplig i målet eftersom bostadsplattformarna är verksamma på den brittiska delen av kontinentalsockeln.

Vidare kunde Safe Service vid uppsägningstidpunkten inte utgå ifrån att arbetsbrist skulle föreligga vid uppsägningstidernas utgång med hänsyn till att Denholm hade att beakta den engelska lagstiftningen TUPE vilken bl.a. innefattar ett uppsägningsförbud vid överlåtelser.

Av det anförda följer att bolaget vid tidpunkten för uppsägningarna kunde förutse att det vid uppsägningstidens utgång inte skulle föreligga någon brist på arbete. Därmed föreligger det inte heller saklig grund för uppsägningarna.

Safe Service

Safe Partner bestod tidigare av tre bolag: Safe Rig AB, Safe Service och Safe Rig Ltd.

Safe Rig AB ägde fem bostadsplattformar: Safe Supporter, Safe Gothia, Safe Lancia, Safe Holmia och Safe Britannia. Genom ett särskilt managementavtal slutet mellan Safe Rig AB och Safe Service handhade sistnämnda bolag driften och bemanningen av bostadsplattformarna. Genom detta avtal var Safe Service att anse som redare för plattformarna.

Under hösten 1994 såldes aktierna i Safe Partner till OAG. Safe Rig AB överläts härvid till OAG:s dotterbolag OA Holding Ltd. Sistnämnda överlåtelse innebär att Safe Rig AB inte längre är ett dotterbolag till Safe Partner. OAG meddelade kort tid efter överlåtelsen att det skulle försälja bostadsplattformarna och flagga om dessa från svensk till brittisk flagg. På grund av försäljningen sade Safe Rig AB upp managementavtalet med Safe Service. Med anledning av detta sade Safe Service upp samtliga ombordanställda på bostadsplattformarna på grund av arbetsbrist. Uppsägningarna gällde per den 1 november 1994. Uppsägningarna föregicks av centrala förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna avslutades den 31 oktober 1994.

Målet berör bostadsplattformar och dessas funktion kan beskrivas på följande sätt.

En bostadsplattform kan liknas vid ett passagerarfartyg. Genom att bygga plattformen som en katamaran, dvs. med två parallella skrov som i detta fall är speciellt utformade, uppnås en bättre sjöduglighet och plattformen rullar mindre i hög sjö. Plattformarna har egna maskiner för framdrivning. Varje plattform har utrustats med fyra maskiner om sammanlagt 13 000 hästkrafter. Det finns även en fullständigt utrustad brygga för plattformens navigering.

På gas- och oljefält till havs finns bottenfasta installationer för utvinning av gas och olja. Från installationerna sker transporter av gas och olja till fastlandet genom pipelines. Installationerna är mycket kostsamma. På installationerna utförs underhålls- och säkerhetsarbeten. Dessa arbeten kräver ett stort antal reparatörer och övriga arbetare. Under arbetets gång bor dessa arbetstagare på en bostadsplattform. Bostadsplattformen ankras upp nära den fasta anläggningen och personalen kan nå den fasta anläggningen genom en längre landgång. Under hela den tid som en bostadsplattform är ankrad intill den fasta anläggningen är sjövakter satta bl.a. för att om så krävs bostadsplattformen snabbt skall kunna lämna den fasta installationen. Bostadsplattformen kan även genom det egna maskineriet ligga bredvid den fasta installationen utan att ankring sker. Bostadsplattformarna flyttar sig genom det egna maskineriet mellan de olika fasta installationerna. Vid bostadsplattformarna tillhör driftbesättningen föreningen, Maskinbefälsförbundet respektive Sjöfolksförbundet. Hotell- och restaurangverksamheten handhas av särskilda cateringfirmor.

Bostadsplattformarna har i både kollektivavtal och svensk lag betraktats som fartyg. Bostadsplattformarna har även inskrivits i fartygsregistret och erhållit fartygscertifikat på samma sätt som övriga fartyg med motsvarande funktion. När plattformarna ägdes av "Götaverken" gällde ett särskilt bemanningsavtal. Bemanningsavtalet innebar bl.a. att "Broströms", genom en dispens från regeringen i enlighet med 5 kap. 12 § fartygssäkerhetslagen, handhade bemanningen av dessa. Bostadsplattformarna är klassificerade för oceanfart.

Först i samband med denna tvist har föreningen gjort gällande att bostadsplattformarna inte skulle vara att anse som fartyg utan utgöra fasta installationer. Detta ställningstagande beror på att nämnda förhållande har betydelse vid tillämpningen av överlåtelsedirektivet.

Safe Service gör gällande att bostadsplattformarna skall betraktas som sjögående skepp eller fartyg (seagoing vessels).

Utflaggningen av ovan angivna bostadsplattformar har skett i följande ordning. Safe Lancia och Safe Supporter flaggades ut den 31 oktober 1994. Därefter flaggades Safe Gothia och Safe Holmia ut den 1 respektive den 15 december 1994. Slutligen flaggades Safe Britannia ut den 26 januari 1995.

Safe Britannia, Safe Gothia och Safe Holmia är för närvarande sysselsatta i brittiska vatten. Uppdragsgivare är oljebolagen ELF och Shell. Safe Lancia och Safe Supporter är på grund av brist på uppdrag för tillfället upplagda i Norge.

Efter det att MBL-förhandlingar avslutats med föreningen rörande uppsägningar på grund av arbetsbrist tog OAG kontakt med Denholm. Kontakten resulterade i att OAG slöt ett bemanningsavtal med Denholm som innebar att Denholm skulle handha bemanningen av bostadsplattformarna. Genom att handha bemanningen är det Denholm som betalar ut arbetstagarnas löner och andra anställningsförmåner. Denholm är att betrakta som arbetsgivare. Bostadsplattformarna har därefter allteftersom de utflaggats bemannats med brittisk besättning då föreningen inte godtagit erbjudanden om anställning hos Denholm för dess medlemmar. Safe Service har i sin tur förklarat att de svenska arbetstagarna från respektive utflaggningsdag inte behöver stå till förfogande under uppsägningstiden, dvs. de har varit arbetsbefriade.

Mellan parterna har förevarit en lokal tvisteförhandling den 20 februari 1995. Förhandlingen var påkallad av föreningen. Av föreningens förhandlingsframställan framgår bl.a. följande.

"FÖRHANDLINGSBEGÄRAN

Härmed påkallas tvisteförhandling angående Safe Service AB:s beslut att den 1 november 1994 säga upp förbundets medlemmar anställda i Safe Service AB då uppsägningen står i strid med 7 § Lagen om anställningsskydd (LAS) begrepp om saklig grund.

I och med bolaget Safe Service AB:s åtgärd att säga upp SFBFs medlemmar har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot dem."

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vid förhandlingarna gjorde föreningen gällande att skadeståndsskyldighet hade inträtt för Safe Service eftersom uppsägningarna inte var sakligt grundade.

Efter det att Safe Service hade fått del av föreningens begäran om central förhandling, av vilken det framgick att föreningen avsåg att ogiltigförklara uppsägningarna, gjorde bolaget den 27 februari 1995 en preskriptionsinvändning. I det av föreningen upprättade protokollsförslaget från den lokala förhandlingen framgår av § 1 att föreningen endast framställde skadeståndsyrkanden, se bilaga 2 (uteslutes här).

Safe Service har justerat det lokala protokollet och därvid gjort följande protokollsanteckning.

"Protokollsanteckning

Då SFBF ej vid förhandlingen framförde något yrkande om ogiltigförklaring eller att förhandlingen fördes med 40 § LAS som grund skall § 3 ha följande utformning.

Bolaget förklarade att man ansåg att saklig grund för uppsägningarna förelegat och avvisar därmed de resta skadeståndsanspråken."

Safe Service bestrider att föreningen vid förhandlingen den 20 februari 1995 på något sätt angav att uppsägningarna skulle ogiltigförklaras, dvs. att föreningen avsåg att föra talan enligt 40 § anställningsskyddslagen. Denna uppfattning styrks bl.a. av föreningens förhandlingsframställan. Föreningens företrädare har använt sig av ett uttryckssätt som uppenbarligen valts för att vilseleda bolaget. Så snart Safe Service insåg att föreningen avsåg att driva en ogiltighetstalan gjorde bolaget en preskriptionsinvändning.

Med hänsyn till det anförda anser Safe Service att föreningens ogiltighetstalan är preskriberad.

Till detta kommer att föreningen har väckt talan i Storbritannien gentemot Safe Service innan föreningen väckte talan här. Eftersom detta förhållande utgjort ett skäl för att avvisa föreningens talan i arbetsdomstolen har föreningen återkallat sin talan i Storbritannien. Safe Service gör gällande att eftersom talan skulle ha avvisats av arbetsdomstolen kan föreningens talan inte anses väckt mot Safe Service i föreliggande mål. För det fall föreningens talan skall anses väckt i Sverige gör bolaget i vart fall gällande att talan skall anses väckt i Sverige först efter det att återkallelsen gjorts i Storbritannien. Safe Service anser att även det nu anförda innebär att föreningens talan skall anses vara preskriberad.

Safe Service uppsägningar har skett på grund av arbetsbrist och i enlighet med de bestämmelser som gällde vid denna tidpunkt, dvs. bestämmelserna i anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995.

Safe Service bestrider att EES-lagen skall tillämpas på sätt föreningen påstår.

EES-lagen innebär inte att överlåtelsedirektivet genom denna lag fått direkt verkan i Sverige. För att överlåtelsedirektivet skall bli gällande i Sverige krävs att direktivet implementeras i den svenska lagstiftningen.

Av förarbetena till EES-lagen framgår att den dåvarande regeringen ansåg att anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995 motsvarade de krav som överlåtelsedirektivet uppställde. Det förelåg således inget krav på implementering av detta direktiv. Sistnämnda slutsats innebar dock inte att överlåtelsedirektivet fick direkt verkan i Sverige. Av förarbetena till anställningsskyddslagen i dess nuvarande lydelse framgår att regeringen numera anser att direktivet på ett mer fullständigt sätt skall implementeras i anställningsskyddslagen (se prop. 1994/95:102). De nya bestämmelserna i anställningsskyddslagen har inte någon tillbakaverkande kraft vilket framgår av övergångsbestämmelserna. Tvisten skall således prövas med tillämpning av anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995.

Även om överlåtelsedirektivet skulle vara direkt tillämpligt redan under år 1994 gällde det undantag som finns i överlåtelsedirektivet och som innebär att sjögående fartyg inte omfattas av direktivet.

Safe Service bestrider föreningens påstående om bulvanförhållanden och skenavtal. Såsom angivits ovan har OAG träffat ett managementavtal med Denholm och föreningens påstående i denna del är framfört i ond tro och saknar all juridisk relevans.

Vad sedan gäller påståendet att uppsägningarna står i strid med grunderna för anställningsskyddslagen samt mot lag och goda seder vill Safe Service anföra följande.

I artikel 1 i EES-avtalet finns de grundläggande målen för EES-avtalet. Denna artikel har sin motsvarighet i Romfördraget, i vilket under p. 2 inskrivits den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital. Att en brittisk ägare som i förevarande fall finner det lämpligare att omregistrera bostadsplattformar till brittisk flagg är naturligt mot bakgrund av att plattformarna till stor del utför arbete i brittiska farvatten. De engelska lönerna är totalt sett inte lägre än de svenska. Safe Service bestrider därför att uppsägningarna på angivna grunder inte skulle var sakligt grundade.

Vad slutligen gäller den engelska lagstiftningen kan följande anföras.

Enligt engelsk lag är sjögående fartyg undantagna från TUPE:s tillämpningsområde. Även om TUPE skulle vara tillämplig, skall yrkandena i dessa delar riktas mot Denholm och talan skall föras i Storbritannien.

Safe Service grunder för bestridandet av käromålet kan beskrivas enligt följande.

Safe Service gör gällande att föreningens talan om ogiltighet av uppsägningarna är preskriberad eftersom denna inte väckts inom den tid som föreskrivs i 40 § anställningsskyddslagen. Därigenom har arbetstagarnas rätt att kvarstå i anställning efter uppsägningstidernas utgång förfallit.

Safe Service gör vidare gällande att det föreligger saklig grund för uppsägningarna i enlighet med de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för uppsägningarna.

Safe Service gör slutligen gällande att det inte föreligger någon grund enligt den brittiska lagstiftningen att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna eftersom tvisten avser företag och anställda som omfattas av den svenska arbetsmarknadslagstiftningen.

Avslutningsvis vill Safe Service hävda att då föreningens talan om ogiltighet är preskriberad har rätten att kvarstå i anställning efter uppsägningstidens utgång enligt den bestämmelsen i 34 § andra stycket anställningsskyddslagen förfallit. Särskilt bör anmärkas att man i detta fall kommer till en orimlig ståndpunkt om motsatsen skulle gälla. I förevarande fall kan noteras att förhandlingarna rörande uppsägningarna avslutades den 2 februari 1995 varvid den sista förhandlingen ägde rum den 16 mars 1995. Samtidigt är att märka att uppsägningstiden för flertalet som sades upp den 1 november 1994 löpte ut den 10 april respektive den 9 maj 1995. Att vid angivna förhållanden tillerkänna arbetstagarna rätt att kvarstå i anställningarna efter uppsägningstidernas utgång innebär att en arbetstagare, trots vetskapen att hans talan är preskriberad, genom att göra gällande ogiltigförklaring får kvarstå i sin anställning till dess domstolen annorledes förordnar. Detta strider mot nämnda lags uppbyggnad med korta frister vad gäller ogiltighetstalan eftersom en domstol skall ha möjlighet att pröva frågan om uppsägningen. I detta fall kan det inte anses föreligga tvist om preskription. Föreningen har avsiktligt handlat på ett vilseledande sätt för att arbetsgivarsidan inte skulle göra en preskriptionsinvändning. Vid sådant förhållande gäller inte den ovan nämnda bestämmelsen (se bl.a. Lars Lunning, Anställningsskydd, 7 upplagan s. 443 och 446). Det sistnämnda får även stöd av förarbetena till denna lag.

Safe Service gör därför gällande i första hand att ogiltighetstalan på grund av preskription skall avvisas alternativt avslås. Vid sådant förhållande skall arbetsdomstolen interimistiskt förordna att anställningarna skall upphöra vid uppsägningstidernas utgång.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att föreningens talan inte är preskriberad men att saklig grund för uppsägningarna förelegat skall domstolen interimistiskt förordna att anställningarna skall upphöra.

Föreningen

Föreningen bestrider att det föreligger preskription såvitt gäller föreningens rätt att föra talan avseende ogiltigförklaring av uppsägningarna. Föreningen vill i denna del anföra följande.

Den förhandling som hölls mellan parterna den 20 februari 1995 utgjorde en fortsättning på en förhandling den 8 november 1994. Förhandlingen den 8 november 1994 var föranledd av uppsägningarna och tillkom på initiativ av föreningen, Svenska Sjöfolksförbundet och Svenska Maskinbefälsförbundet. Dessa förbund framställde till Safe Service genom en skriftlig förhandlingsframställan den 4 november 1994 att man ville ha centrala förhandlingar angående uppsägningarna. Vid förhandlingen den 8 november 1994 förklarade representanterna för arbetstagarorganisationerna att man kunde tänka sig någon form av förlängd uppsägningstid. Parterna kunde dock inte enas, varför arbetstagarorganisationerna ändrade ståndpunkt och gjorde gällande att anställningarna skulle bestå. Organisationerna anförde därvid att det fanns ett uppsägningsförbud enligt svensk och engelsk lagstiftning samt enligt EU-rättsliga regler. Safe Service svarade att man var osäker på innebörden av nämnda bestämmelser och om de kunde påverka möjligheterna att säga upp arbetstagarna. Parterna ajournerade förhandlingen. Några fortsatta förhandlingar genomfördes inte förrän den 20 februari 1995. Det är således en identitet mellan förhandlingen den 8 november 1994 och förhandlingen den 20 februari 1995. Föreningens representanter har således framställt ett yrkande om ogiltigförklaring inom fjorton dagar från den tidpunkt arbetstagarna sades upp. Föreningens talan kan därför inte anses vara preskriberad.

För det fall domstolen skulle finna att förhandlingen den 8 november 1994 inte utgör ett preskriptionsavbrott gör föreningen gällande att Safe Service ingått i förhandlingar i denna del vid förhandlingen den 20 februari 1995 utan att göra någon preskriptionsinvändning. Det sistnämnda förhållande framgår av följande.

Både föreningen och Svenska Sjöfolksförbundet hade begärt att bolaget skulle hålla tvisteförhandlingar med dem. För att undvika två tvisteförhandlingar tog föreningen kontakt med Safe Service och efterhörde möjligheten till en gemensam förhandling. Safe Service avslog föreningens begäran. Förhandlingarna mellan Safe Service och Svenska Sjöfolksförbundet ägde rum den 9 februari 1995. Eftersom föreningen kände till att Svenska Sjöfolksförbundet skulle framställa yrkanden om ogiltigförklaring och att det fanns en stor risk för att bolaget skulle göra preskriptionsinvändning var det med stort intresse som föreningens representanter iakttog förloppet av sistnämnda förhandling.

Representanterna för Svenska Sjöfolksförbundet uppgav att utgången av nämnda förhandling var att bolaget inte hade gjort någon preskriptionsinvändning. Mot bakgrund av denna uppgift var föreningens representanter extra vaksamma över bolagets reaktioner vid förhandlingen den 20 februari 1995.

Under förhandlingen den 20 februari 1995 betonade föreningen vid ett flertal tillfällen att föreningen ansåg att de gjorda uppsägningarna var ogiltiga eftersom saklig grund för uppsägning inte förelåg. Föreningen utvecklade den rättsliga grunden för yrkandena som var densamma som genomgåtts av Svenska Sjöfolksförbundet vid den tidigare förhandlingen och meddelade att föreningen avsåg att väcka talan om ogiltighet av uppsägningarna samt yrka skadestånd.

Safe Service redovisade sin ståndpunkt att man inte delade föreningens bedömning av det rådande rättsläget och framhöll att bolaget ansåg att saklig grund för de gjorda uppsägningarna förelåg samt avvisade yrkandet om ogiltighet och de framförda skadeståndsyrkandena.

Förvånad över att Safe Service inte heller denna gång gjorde någon preskriptionsinvändning beträffande ogiltighetsyrkandena upprepade föreningen yrkandet om att uppsägningarna skulle ogiltigförklaras. Föreningen frågade även bolaget om man hade fått andra krav än dem man erhållit vid överläggningarna med Svenska Sjöfolksförbundet eller om bolaget i sina svar hade lämnat någon annan reaktion. Bolaget svarade endast att innehållet i de båda överläggningarna varit identiska.

Safe Service har genom att ingå diskussion och förhandling om förekomsten av saklig grund för de gjorda uppsägningarna utan att dessförinnan eller under denna förhandling göra preskriptionsinvändning försuttit möjligheten att efter förhandlingens slut göra en sådan invändning.

Föreningen gör vidare gällande att plattformarna är installationer och inte sjögående fartyg. Detta förhållande innebär att plattformarna omfattas av överlåtelsedirektivet samt av den brittiska lagstiftningen.

Safe Service

Safe Service vidhåller att det är de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för uppsägningarna som skall tillämpas, dvs. anställningsskyddslagens bestämmelser i dess lydelse före den 1 januari 1995.

Vad sedan gäller frågan om preskription kan följande anföras.

Vid den centrala förhandlingen den 8 november 1994 diskuterades i första hand en begäran från de ombordanställdas organisationer om förlängda uppsägningstider för de anställda. Vidare diskuterades frågan om garanti för att skydda uppsägningslönerna. Det var aldrig fråga om ogiltigförklaringar. Förhandlingen ajournerades till den 16 november 1994 men återupptogs inte på utsatt dag då de ombordanställdas organisationer i stället drev frågan om anställning hos Denholms.

Efter förhandlingen den 8 november 1994 skedde en skriftväxling mellan de tre fackliga organisationerna och OAG angående tillämpligheten av engelsk lag.

Den 29 november 1994 ägde förhandlingar rum med representanter för OAG, Safe Service och arbetstagarorganisationerna. Vid dessa förhandlingar var förbundsjuristerna G.G. och S.G. närvarande. Vid förhandlingarna diskuterades tillämpligheten av brittisk lag och frågan om anställningar i Denholm. Därefter följde ytterligare skriftväxling mellan OAG och arbetstagarorganisationerna.

Den 7 december 1994 hölls en lokal förhandling vid vilken parternas ståndpunkter angavs. Vid förhandlingen efterfrågade föreningen när den ajournerade centrala förhandlingen om förlängda uppsägningstider skulle återupptas.

Därefter skedde ytterligare skriftväxling och i samband med denna varslade Svenska Sjöfolksförbundet och föreningen om anställningsblockad mot Denholm samt om sympatiåtgärder i form av arbetsnedläggelse på Safe Britannia. Föreningen återtog dock sitt varsel.

Av det ovan anförda framgår att föreningen den 8 november 1994 inte gjort gällande att de av Safe Service vidtagna uppsägningarna skulle ogiltigförklaras. Först efter det att den lokala tvisteförhandlingen den 20 februari 1995 förevarit har en ogiltigförklaring avgivits. De av föreningen framförda uppgifterna i målet framförs i ond tro.

SKÄL

Inledning

I målet är tvistigt huruvida de uppsägningar som Safe Service företog den 1 november 1994 av de i bil. 1 angivna arbetstagarna är sakligt grundade. Föreningen har framställt yrkanden för arbetstagarnas räkning dels om ogiltigförklaring av uppsägningarna, dels om skadestånd.

Vad arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är ett yrkande från Safe Service sida att domstolen interimistiskt skall förordna att de uppsagda arbetstagarnas anställningar skall upphöra vid uppsägningstidernas utgång.

Först har domstolen emellertid att pröva en rättegångsfråga.

Föreligger hinder för att ta upp föreningens talan till prövning med hänsyn till att föreningen tidigare väckt talan vid brittisk domstol? När skall talan i arbetsdomstolen anses väckt?

Safe Service har gjort gällande att det föreligger hinder för arbetsdomstolen att ta upp den väckta talan till prövning med hänsyn till att talan om samma sak väckts vid domstol i Storbritannien. Det skall vid denna prövning enligt bolagets mening inte tillmätas någon betydelse att denna senare talan sedermera återkallats mot bolaget. I vart fall skall, som bolaget ser det, talan i arbetsdomstolen inte anses väckt förrän talan vid den brittiska domstolen återkallats.

Föreningens inställning är att det inte föreligger hinder för arbetsdomstolen att pröva föreningens talan i målet eftersom talan vid den brittiska domstolen återkallats.

I målet är ostridigt att föreningen den 1 mars 1995 väckte talan vid brittisk domstol mot bl.a. Safe Service rörande samma sak som numera är föremål för arbetsdomstolens prövning. Vidare är ostridigt att föreningen senare återkallade sin talan i Storbritannien såvitt avser Safe Service.

Av artikel 21 i Luganokonventionen, som numera utgör lag i Sverige (se SFS 1992:794), framgår bl.a. att om talan väckts vid olika domstolar i olika konventionsstater rörande samma sak och målet gäller samma parter skall, när det fastställts att den domstol vid vilken talan först väckts är behörig, övriga domstolar självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

När föreningen väckte talan mot Safe Service vid arbetsdomstolen utgjorde den talan som föreningen dessförinnan väckt mot Safe Service i Storbritannien hinder för arbetsdomstolen att uppta målet till prövning (s.k. litispendens). Ett sådant rättegångshinder är dock avhjälpbart. Om t.ex. rätten under målets handläggning upptäcker att saken, då talan väcktes, varit föremål för prövning vid annan domstol men att det andra käromålet sedemera avskrivits, skall käromålet inte avvisas (se Ekelöf Rättegång andra häftet 7 upplagan 1985, s. 16). Det föreligger alltså inte något hinder för arbetsdomstolen att ta upp föreningens talan till prövning.

Arbetsdomstolen finner vidare att talan måste anses vara väckt då ansökan om stämning inkom till rätten.

Skall svensk eller brittisk rätt tillämpas?

Safe Service var vid tidpunkten för uppsägningarna och är alltjämt ett svenskt rättssubjekt. De omtvistade anställningsavtalen gällde arbete på bostadsplattformar som vid anställningsavtalens ingående var registrerade i det svenska fartygsregistret och som i enlighet härmed förde svensk flagg. Såväl Safe Service som de anställda har uppenbarligen utgått från att kollektivavtal som slutits mellan organisationer på den svenska arbetsmarknaden har gällt för anställningarna.

Mot dessa förhållanden, som med styrka talar för att svensk rätt är tillämplig, skall ställas den omständigheten att bostadsplattformarna har stadigvarande varit sysselsatta på den brittiska delen av kontinentalsockeln i Nordsjön.

Arbetsdomstolen anser att den sistnämnda omständigheten i det föreliggande fallet uppenbarligen inte skall tillmätas någon avgörande betydelse i lagvalsfrågan.

I enlighet med det anförda anser arbetsdomstolen att svensk rätt skall tillämpas i målet.

Föreligger ett skenavtal och har Denholm uppträtt som bulvan för Safe Service? Strider uppsägningarna mot grunderna för anställningsskyddslagen eller mot lag och goda seder?

Vid den interimistiska prövningen finner arbetsdomstolen inte grund för att utgå från något annat än att de affärstransaktioner som förekommit i samband med överlåtelserna av bostadsplattformarna och bytet av manager utgör normala åtgärder inom affärslivet. Det föreligger inte något stöd för påståendet att skenavtal eller bulvanförhållande skulle föreligga.

Arbetsdomstolen kan inte heller finna grund för påståendet att uppsägningarna skulle strida mot grunderna för anställningsskyddslagen eller mot lag och goda seder. Avgörande vid den föreliggande prövningen är om uppsägningarna kan anses vara förenliga med anställningsskyddslagens bestämmelser.

I första hand har domstolen emellertid att ta ställning till en invändning från Safe Service sida att talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna är förlorad på grund av preskription.

Är rätten till talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna förfallen på grund av preskription?

Den preskriptionsbestämmelse som i första hand är aktuell finns i 40 § första stycket anställningsskyddslagen. Innebörden av lagrummet är att, om en arbetstagare vill yrka ogiltigförklaring av en uppsägning, denne skall underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Domstolen skall dock inte självmant beakta talefristen utan frågan om preskription prövas först efter invändning från part. Enligt fast praxis på det arbetsrättsliga området gäller att invändningen måste framställas omedelbart. Om en part är skyldig att förhandla i tvistefrågan - såsom fallet är i förevarande situation - krävs av parten att denne framställer preskriptionsinvändningen innan parten vid förhandling i tvistefrågan ingår i sakliga överläggningar. Sker inte detta, går parten miste om rätten att göra preskriptionsinvändning.

Till stöd för att talan inte gått förlorad på grund av preskription har föreningen anfört följande. Vid en förhandling den 8 november 1994 uppgav föreningen att man avsåg att framställa yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna. Förhandlingen ajournerades och återupptogs den 20 februari 1995. Enligt föreningens mening har föreningen därmed framställt yrkanden om ogiltigförklaring inom den ovan angivna tvåveckorsfristen och väckt talan inom föreskriven tid från förhandlingarnas avslutande. Föreningen har alternativt gjort gällande att föreningen i vart fall vid den fortsatta förhandlingen den 20 februari 1995 angav att man avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna och att Safe Service ingick i sakliga överläggningar i denna fråga utan att dessförinnan göra preskriptionsinvändning. Därigenom har Safe Service, enligt föreningen, i varje fall gått miste om rätten att göra preskriptionsinvändning.

Safe Service har bestritt att föreningen vid något av de ovan angivna förhandlingstillfällena uppgett att man avsåg att framställa yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna och att bolaget skulle ha ingått i sakliga överläggningar i denna fråga. Safe Service har vidare bestritt att förhandlingen den 20 februari 1995 var en fortsättning på den ajournerade förhandlingen den 8 november 1994. Enligt Safe Service var förhandlingen den 20 februari 1995 en självständig tvisteförhandling avseende skadestånd.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Vid förhandlingen den 8 november 1994 deltog på arbetsgivarsidan företrädare för Safe Service och Sveriges Redareförening samt på arbetstagarsidan företrädare för föreningen, Svenska Maskinbefälsförbundet och Svenska Sjöfolksförbundet. I målet har åberopats vittnesattester från ett flertal av dessa personer angående vad som förekom vid förhandlingen. Av vittnesattesterna framgår att uppfattningarna är delade huruvida arbetstagarorganisationernas företrädare vid förhandlingen uppgav att man avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna. I denna del står således uppgift mot uppgift.

Arbetsdomstolen finner emellertid att det är utan betydelse för prövningen av preskriptionsfrågan huruvida någon underrättelse framställdes vid förhandlingen den 8 november 1994 om att ogiltighetsförklaring av uppsägningarna skulle yrkas. För att saken skall vara av betydelse för preskriptionsfrågan måste nämligen antagas att förhandlingen den 20 februari 1995 verkligen är att anse som en fortsättning på den tidigare förhandlingen.

I denna sistnämnda fråga finns anledning att framhålla följande. Förhandlingen den 20 februari 1995 tillkom på begäran av föreningen. I förhandlingsframställningen hänvisades inte till den tidigare förhandlingen och angavs inte heller på något annat sätt att ett återupptagande av denna begärdes. Framställningen är att uppfatta på det sättet att det var skadeståndsfrågan som föreningen ville förhandla om. Vid förhandlingen den 20 februari 1995 berördes inte på något sätt att denna skulle utgöra en fortsättning på den tidigare förhandlingen. I själva verket var det först i en inlaga från föreningen till domstolen inför den muntliga förberedelsen i målet den 14 juni 1995, dvs. nästan tre månader efter det att målet anhängiggjordes, som påståendet att förhandlingen den 20 februari 1995 var en fortsättning på den tidigare förhandlingen framställdes. Utredningen ger vid handen att föreningens företrädare under förhandlingen den 20 februari 1995 utgick från att preskription hade inträtt för länge sedan.

Vid en bedömning på den utredning som på detta stadium av målet finns tillgänglig finner arbetsdomstolen att förhandlingen den 20 februari 1995 är att uppfatta som en självständig förhandling som saknar samband med den tidigare förhandlingen. Vad som förekom vid denna tidigare förhandling blir därmed utan betydelse för preskriptionsfrågan.

Arbetsdomstolen övergår härefter till att pröva om föreningen vid förhandlingen den 20 februari 1995 uppgett att man avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna och om Safe Service vid förhandlingen ingått i sakliga överläggningar utan att dessförinnan göra preskriptionsinvändning.

Även i denna del framgår av utredningen att uppgift står mot uppgift. Utgångsläget vid förhandlingen var, liksom vid den förhandling som hölls mellan Svenska Sjöfolksförbundet och Safe Service den 9 februari 1995, att tidsfristen för att underrätta arbetsgivaren om att man avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna sedan länge hade löpt ut. Uppenbarligen var båda parter medvetna om detta förhållande och Safe Service hade anledning att utgå från att frågan om ogiltigförklaring av uppsägningarna sedan lång tid tillbaka var överspelad. Det bör i detta sammanhang särskilt framhållas att föreningen, som förut nämnts, i den förhandlingsframställan som föregick förhandlingen angav att Safe Service hade ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot föreningens medlemmar på grund av uppsägningarna. Det angavs emellertid inte att dessa uppsägningar skulle vara ogiltiga. Safe Service hade vid angivna förhållanden fog för att uppfatta föreningens förhandlingsframställan på det sättet att föreningen endast ville förhandla i skadeståndsfrågan. Det ålåg därför föreningen att klargöra för Safe Service att man önskade att i förhandlingen dra in ytterligare frågor utöver skadeståndsfrågan (jfr AD 1995 nr 60).

I de vittnesattester som har åberopats av föreningen anges att föreningens företrädare vid ett flertal tillfällen under förhandlingen angav att föreningen yrkade att de vidtagna uppsägningarna skulle ogiltigförklaras. Vidare framgår att Safe Service ingick i sakliga överläggningar i denna del, varvid bolaget förklarade att man avvisade yrkandet. Av de vittnesattester som har åberopats av Safe Service framgår att bolagets företrädare bestrider att föreningen angav att man avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna och att man ingick i sakliga överläggningar i denna fråga.

Vid en prövning av vad som sålunda har framkommit finner arbetsdomstolen, mot bakgrund av det förhållandet att föreningens företrädare, på grund av vad som förevarit vid förhandlingen den 9 februari 1995 mellan Svenska Sjöfolksförbundet och Safe Service, måste ha varit särskilt uppmärksamma på hur orden föll och den omständigheten att Safe Service inte biträddes av någon jurist och därför kan ha missuppfattat innebörden av föreningens anförande, att det inte kan hållas för uteslutet att det vid förhandlingen gick till på det sätt som föreningen påstått. I det anförda ligger att domstolen inte anser sig kunna bortse från att förhandlingen med föreningen utvecklade sig på ett annat sätt än den förhandling tidigare samma dag som Svenska Sjöfolksförbundet deltog i.

Vid en prövning på det föreliggande stadiet av målet anser domstolen att det inte kan hållas för uteslutet att föreningen vid förhandlingen har förklarat att man ville förhandla i frågan om ogiltigförklaring av uppsägningarna och att Safe Service ingått i sådana förhandlingar utan att dessförinnan göra någon preskriptionsinvändning. Vid dessa förhållanden finner arbetsdomstolen vid den preliminära prövningen att föreningens talan inte är preskriberad. Safe Service invändning i denna del kan därför inte godtas.

Detta betyder att domstolen vid den interimistiska prövningen har att gå in på om de omtvistade uppsägningarna kan anses sakligt grundade.

Vilka regler är tillämpliga vid sakliggrundprövningen?

Inledning

I anställningsskyddslagen infördes fr.o.m. den 1 januari 1995 nya lagbestämmelser om arbetstagares ställning vid övergång av verksamhet. Lagändringarna genomfördes för att Sverige skulle uppfylla de krav som ställs genom EG-rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter. Verkan av överlåtelse av verksamhet regleras numera i 6 b § anställningsskyddslagen. Till bestämmelserna i denna paragraf ansluter reglerna i 7 § tredje stycket samma lag om förbud mot uppsägning av arbetstagare på grund av övergång av verksamhet.

Betydelsen av EES-lagen

Föreningen har emellertid gjort gällande i målet att överlåtelsedirektivets bestämmelser i själva verket gällde som intern svensk rätt redan före årsskiftet 1994/1995. Enligt föreningens mening införlivades direktivets bestämmelser med svensk rätt genom antagandet av den s.k. EES-lagen.

Safe Service har bestritt att EES-lagen innebär att överlåtelsedirektivet fått direkt verkan i Sverige.

Rörande betydelsen av EES-lagen vill arbetsdomstolen anföra följande.

Den 2 maj 1992 undertecknades ett avtal om ett Europeiskt samarbetsområde (EES-avtalet) mellan EG och olika EFTA-stater däribland Sverige. EES-avtalet trädde i kraft den 1 januari 1994. Avtalet utgör ett omfattande statsfördrag och innefattar tre beståndsdelar: huvudavtalet, protokollen och bilagorna. Huvudavtalet innehåller de grundläggande bestämmelserna för EES-arrangemanget och består i stor utsträckning av bestämmelser som i materiellt hänseende motsvarar bestämmelserna i Fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemenskapen (Romfördraget). I protokollen regleras skilda frågor såsom ursprungsregler, statuter för EES parlamentarikerkommitte m.m. Bilagorna innehåller främst förteckningar över den EG-lagstiftning som EFTA- staterna bl.a. förband sig att genomföra i sin nationella lagstiftning.

Genom EES-avtalet förband sig Sverige således att införliva EES-avtalets bestämmelser i svensk rätt. Detta följer av avtalets artikel 7 som har följande lydelse.

"Rättsakter som det hänvisas till eller som ingår i bilagorna till detta avtal eller i beslut av Gemensamma EES-kommitten skall vara bindande för de avtalsslutande parterna samt utgöra en del av, eller införlivas med deras interna rättsordning enligt följande:

a) En rättsakt som motsvarar en EEG-förordning skall som sådan införlivas med de avtalsslutande parternas interna rättsordning.

b) En rättsakt som motsvarar ett EEG-direktiv skall ge de avtalsslutande parternas myndigheter rätt att välja form och metod för genomförandet."

För att uppfylla den ovan angivna skyldigheten att införliva EES-avtalet med svensk rätt infördes EES-lagen. Genom denna lag blev huvudbestämmelserna (artiklarna 1-129) och vissa protokoll gällande som svensk lag (se 2-4 §§ nämnda lag).

De delar av EES-avtalet som kan vara aktuella i detta mål behandlas i artikel 68. Av denna artikel framgår att parterna inom området arbetsrätt skall genomföra de åtgärder som krävs för att säkerställa att detta avtal fungerar väl. Åtgärderna anges närmare i bilaga XVIII. I denna bilaga har överlåtelsedirektivet intagits.

I förarbetena till EES-lagen (prop. 1991/92:170 bilaga 1 s. 35) konstaterades att det på det arbetsrättsliga området fanns ett fåtal EG- direktiv som också blev del av EES-avtalet. Bl.a. gällde detta skydd för anställdas rättigheter vid arbetsgivarens insolvens och vid företagsöverlåtelser. Vidare konstaterades att svensk lagstiftning uppfyllde dessa bestämmelser och därför inte behövde ändras.

Eftersom det i 2 § EES-lagen angavs bl.a. att artikel 68 skulle gälla som svensk lag och denna artikel i sin tur hänvisar till bilaga XVIII som innehåller överlåtelsedirektivet, kan man få uppfattningen att även bilagan skulle gälla som svensk lag. Detta förhållande uppmärksammades av lagrådet under lagstiftningsärendets gång, vilket föranledde departementschefen att anföra följande (a.prop. bilaga 1 s. 126)

"Jag håller självfallet med lagrådet om att det vore otillfredsställande om det skulle råda någon osäkerhet om vilka avtalsbestämmelser som skall gälla som svensk lag. I 2-4 §§ EES-lagen anges emellertid vilka artiklar resp. protokoll som inkorporeras genom den lagen. Sett mot denna bakgrund kan den omständigheten att det i olika artiklar hänvisas även till protokoll och till bilagor inte innebära att också dessa inkorporeras. Med anledning av vad lagrådet har sagt i denna del finns skäl att starkt understryka detta."

Det anförda ger enligt arbetsdomstolens mening stöd för att den bilaga till vilken artikel 68 i EES-avtalet hänvisar inte kan anses ha blivit gällande som svensk lag genom EES-lagen.

Mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen fram till uppfattningen att överlåtelsedirektivet inte kan anses vara direkt gällande i svensk rätt genom EES-lagen.

Kan bestämmelserna om saklig grund i 7 § anställningsskyddslagen i dess lydelse före den l januari 1995 tolkas EU-konformt?

Föreningen har som en alternativ ståndpunkt anfört att föreningen anser att sakliggrundbegreppet skall tolkas EU-konformt, dvs. att även om överlåtelsedirektivet inte kan anses direkt tillämpligt som svensk lag före den 1 januari 1995 domstolen ändå skall beakta överlåtelsedirektivet vid sin prövning.

Arbetsdomstolen ser saken på följande sätt.

I lagstiftningsärendet som ledde till antagandet av EES-lagen gjordes visserligen, som förut redovisats, uttalanden av innebörd att något införlivande av överlåtelsedirektivet med svensk rätt inte var erforderligt, eftersom det kunde konstateras att svensk lagstiftning uppfyllde direktivets bestämmelser. Enligt arbetsdomstolens mening är detta uttalande självfallet inte att uppfatta på det sättet att anställningsskyddslagens regler om arbetstagares ställning vid överlåtelse av rörelse i lydelsen för den 1 januari 1995 skulle ha en innebörd som överensstämmer med direktivets regler. Så är uppenbarligen inte fallet. Sannolikt är uttalandet att uppfatta på det sättet att lagstiftaren ansåg att de tidigare svenska reglerna erbjöd ett skydd för arbetstagarna i överlåtelsesituationen som var i stort sett likvärdigt med det som överlåtelsedirektivets bestämmelser ger. Obestridligen är den rättsliga konstruktionen i grundläggande avseenden olika. Den sannolikt viktigaste skillnaden gäller själva anställningen. Enligt de tidigare svenska reglerna förelåg i överlåtelsesituationen en företrädesrätt för arbetstagaren till återanställning hos förvärvaren av verksamheten, medan enligt överlåtelsedirektivet arbetstagaren automatiskt övergår till att vara anställd hos förvärvaren. Hur de två systemen skall värderas ur arbetstagarnas synvinkel kan säkerligen diskuteras, men systematiskt är skillnaden betydande.

Någon oklarhet i de grundläggande hänseendena förelåg inte om innebörden av de tidigare svenska reglerna. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att det föreligger något som helst utrymme för att tolka dessa regler under beaktande av överlåtelsedirektivets regeluppbyggnad. I varje fall gäller detta i sådana hänseenden som blir aktuella i detta mål.

Vilka bestämmelser gäller för situationer då en övergång av verksamhet har skett i anslutning till ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i anställningsskyddslagen?

I övergångsbestämmelserna till de ändringar i anställningsskyddslagen som trädde i kraft den 1 januari 1995 anges att de nya bestämmelserna gäller endast sådan övergång av verksamhet som äger rum efter ikraftträdandet.

Föreningens inställning är att de av Safe företagna uppsägningarna inte är sakligt grundade. Föreningen hänvisar till att Safe Service bemanningsuppdrag avseende bostadsplattformen Britannia övergick till annat företag den 26 januari 1995 eller alltså efter de nya lagbestämmelsernas ikraftträdande. Enligt föreningens mening ankom det därför på Safe Service att iaktta uppsägningsförbundet i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen.

Safe Service inställning är att de nya bestämmelserna inte är tillämpliga på uppsägningarna, eftersom dessa företagits före lagändringarnas ikraftträdande.

Arbetsdomstolen vill inledningsvis anmärka följande. I övergångsbestämmelserna behandlas inte frågan om hur man skall se på en uppsägning som skett före ikraftträdandet av ändringarna i anställningsskyddslagen på grund av en övergång av verksamhet som äger rum därefter. Inte heller i förarbetena berörs denna fråga. Enligt domstolens mening bör frågan ses i sammanhang med det generella spörsmålet om rättsverkan av en tidigare arbetsgivares uppsägning när verksamhet övergår från en arbetsgivare till en annan enligt anställningsskyddslagens nya bestämmelser. Inte heller denna frågeställning är belyst i förarbetena till lagändringarna.

Enligt 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen i lydelsen fr.o.m. den 1 januari 1995 gäller i princip att en uppsägning på grund av övergång av verksamhet inte är sakligt grundad. På talan från arbetstagarens sida skall i enlighet härmed domstol förklara att uppsägningen är ogiltig. Man kan emellertid fråga sig vad som gäller om en sådan talan inte förs eller om domstolen avslår yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningen. Rimligen leder i ett sådant fall uppsägningen till att den tidigare arbetsgivarens ansvar på grund av anställningsavtalet upphör för tid efter uppsägningstidens utgång. Men vilken betydelse har uppsägningen för den nye arbetsgivaren? Medför uppsägningen att någon övergång av anställningsavtalet över huvud taget inte kommer till stånd?

Enligt arbetsdomstolens mening finns starka skäl som talar för att det inte kan förhålla sig på det sist angivna sättet. Ett par exempel torde klargöra hur domstolen ser på saken. En arbetsgivare finner sig vara nödsakad att lägga ned sin verksamhet sedan det visat sig inte vara möjligt att överlåta denna. De anställda sägs upp på grund av arbetsbrist och med den angivna utgångspunkten är uppsägningarna oantastliga. Senare - kanske efter uppsägningstidens utgång - yppar sig en tidigare ej föreliggande möjlighet att överlåta verksamheten. Uppenbarligen skulle de nya bestämmelserna om arbetstagares ställning vid överlåtelse av verksamhet inte ge det avsedda skyddet, om i en sådan situation den tidigare arbetsgivarens uppsägningar kunde åberopas av den nye arbetsgivaren mot anspråk från arbetstagarna att anställningarna skall gå över till denne. I ett annat exempel blir en arrendator av en rörelse skild från arrendeavtalet och underrättad av ägaren om att rörelsen skall upphöra. Sedermera, kanske efter det att de anställda efter uppsägning lämnat sina anställningar hos arrendatorn, upptar ägaren själv drift av samma rörelse. Det synes vara stötande, om ägaren skulle kunna åberopa sig på arrendatorns uppsägningar när de anställda gör anspråk på fortsatt arbete i rörelsen.

Som arbetsdomstolen ser det talar övervägande skäl för att anse att den tidigare arbetsgivarens uppsägning endast kan åberopas av denne och inte av den arbetsgivare till vilken verksamheten övergår. Det anförda bör gälla även för det fall att det vid tidpunkten för uppsägningen föreligger mer eller mindre befogad anledning att anta att en övergång av verksamhet kommer att ske.

Det nu redovisade synsättet för med sig att en arbetstagare som sägs upp inför en övergång av verksamheten kan avstå från att angripa uppsägningen men ändå kunna göra anspråk på fortsatt anställning hos den till vilken verksamheten går över, under förutsättning att arbetstagaren är beredd att nöja sig med att hålla sig till den nya arbetsgivaren.

Det skall anmärkas att det nu anförda tar sikte på arbetsbristuppsägningar som har samband med övergång av verksamhet. Arbetsdomstolen saknar anledning att i detta beslut gå in på frågan hur man skall se på verkan mot den nye arbetsgivaren av andra uppsägningar från den tidigare arbetsgivarens sida.

Det synsätt som arbetsdomstolen nu har redovisat rörande det generella spörsmålet om verkan mot ny arbetsgivare av en uppsägning från tidigare arbetsgivares sida i en övergångssituation ger en anvisning på hur man bör betrakta den i målet omedelbart aktuella situationen att uppsägningen sker före lagändringarnas ikraftträdande och övergången först därefter.

Lösningen bör enligt arbetsdomstolens mening vara att uppsägningen har den verkan för den tidigare arbetsgivaren som gäller med tillämpning av de före den 1 januari 1995 gällande reglerna i anställningsskyddslagen. Uppsägningen bör däremot inte kunna med fog åberopas av den arbetsgivare till vilken övergången av verksamheten skett.

Är de omtvistade uppsägningarna sakligt grundade?

Vid den interimistiska prövningen anser sig arbetsdomstolen ha att utgå från att förlusten för Safe Service av managementavtalet avseende bostadsplattformarna medförde att arbetsbrist uppstod hos bolaget. Det föreligger enligt arbetsdomstolens mening vid prövningen av frågan på det föreliggande preliminära stadiet av målet inte grund för annat antagande än att Safe Service på grund av arbetsbristen hade fog för att säga upp de berörda arbetstagarna.

Det anförda innebär att domstolen vid den interimistiska prövningen har att utgå från att uppsägningarna är giltiga.

Till undvikande av missförstånd vill domstolen framhålla att detta ställningstagande inte utesluter att en övergång till Denholms av arbetstagares anställningar kan ha ägt rum.

Arbetsdomstolens ställningstagande till yrkandet om interimistiskt förordnande

Arbetsdomstolen finner med hänvisning till det förut anförda att omständigheterna är sådana att det föreligger grund för att meddela ett interimistiskt förordnande om upphörande av de anställningar som avses med föreningens yrkanden om ogiltigförklaring av bolagets uppsägningar av anställda. Enligt domstolens mening bör i den föreliggande situationen förordnandena avse tidpunkten för meddelandet av detta beslut eller, om uppsägningstiden då inte löpt ut, från utgången av uppsägningstiden.

SLUT

Arbetsdomstolen förordnar för tiden till dess målet har slutligen avgjorts eller annorlunda förordnas att anställningsförhållandet mellan å enda sidan Safe Service och å andra sidan var och en av de arbetstagare som är upptagna i bilaga 1 skall upphöra gälla med verkan från dagen för detta beslut eller, om uppsägningstiden då inte löpt ut, från utgången av uppsägningstiden.

Dom 1995-08-11, målnummer A-56-1995

Ledamöter: Hans Stark, Inga Åkerlund, Inga Britt Lagerlöf, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Marika Fröberg, Gunnar A. Karlsson och Sven Kinnander.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg

Ledamoten Ulf E. Nilssons skiljaktiga mening

Enligt min mening bör arbetsdomstolens skäl i de sex sista styckena under rubriken "Vilka bestämmelser gäller för situationer då en övergång av verksamhet har skett i anslutning till ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i anställningsskyddslagen?" ersättas med följande text.

"Arbetsdomstolen finner inte anledning att i detta beslut ta ställning till sistnämnda fråga utan begränsar sig till vilken verkan uppsägningarna skall ha för Safe Services del. Denna bedömning skall ske med tillämpning av de före den 1 januari 1995 gällande reglerna i anställningsskyddslagen."

Vidare anser jag att det sista stycket under rubriken "Är de omtvistade uppsägningarna sakligt grundade?" bör utgå.

I övrigt är jag ense med majoriteten.