AD 1996 nr 113

Parter:

N., T.; Staten genom Postverkets avvecklingsorganisation

Nr 113

T.N. i Solna

mot

Staten genom Postens avvecklingsorganisation.

Överklagade domen: Solna tingsrätts dom den 4 december 1995, nr DT 736

Tingsrättens dom, se bilaga.

T.N. har yrkat att arbetsdomstolen, med upphävande av tingsrättens dom, bifaller hans vid tingsrätten förda talan och förpliktar staten att ersätta hans rättegångskostnader vid tingsrätten.

Staten har bestritt ändringsyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen. I anslutning därtill har T.N. hemställt att rättegångskostnaderna i arbetsdomstolen måtte kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen, om han skulle anses vara tappande part här.

Målet har även i arbetsdomstolen avgjorts efter huvudförhandling.

Till utveckling av talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak detsamma som i det hänseendet finns antecknat i tingsrättens dom, dock med vissa förtydliganden och tillägg. Sålunda har de andragit bl.a. följande.

T.N.

T.N. anställdes hos Postverket år 1959 och han har alltsedan dess varit statlig tjänsteman. År 1965 erhöll han en konstitutorialtjänst hos Postverket. Per den 1 mars 1994 upphörde Postverket med sin verksamhet. Verket bolagiserades genom att postverksamheten såldes till ett privat aktiebolag, Posten AB, sedermera Posten Sverige AB. I överlåtelseavtalet mellan staten och Posten AB angavs bl.a. följande (punkten 13.2).

Arbetsbrist kommer att föreligga för de personer som den 28 februari 1994 är anställda i Postverket och som inte accepterar det erbjudande om anställning hos Köparen eller i något av Köparens dotterbolag som lämnats i anslutning till bolagiseringen. Köparen förbinder sig att på Säljarens uppdrag biträda vid de uppsägningar som därvid blir aktuella.

Anställda som innehar anställning med s k konstitutorial och som tackar nej till en anställning hos Köparen eller i något av Köparens dotterbolag skall genom den särskilda avvecklingsorganisationens försorg erhålla annan tjänstgöring inom Säljarens verksamhetsområde. I avvaktan på att detta kan ordnas skall Köparen tillhandahålla arbetsuppgifter för dessa personer i enlighet med träffat s k skyldighetsavtal.

I avtalet förutsattes alltså att säljaren, dvs. staten, skulle tillhandahålla arbete inom staten åt anställda med konstitutorial som inte antog erbjudandet om anställning i postbolagen.

Till följd av bolagiseringen finns inte Postverket kvar, men det finns ett slags efterträdare till detta som heter Postverkets avvecklingsorganisation (PAO). PAO bedriver dock inte någon postverksamhet, utan har som enda uppgift att avveckla Postverket. Såvitt bekant har PAO endast en anställd, H.P..

Inför bolagiseringen erbjöds även de anställda i Postverket som innehade konstitutorialtjänster anställning hos Posten AB eller något av dotterbolagen. Av erbjudandet bibringades de uppfattningen att de, för att över huvud taget kunna bli anställda hos något av bolagen, var tvungna att säga upp sina respektive konstitutorialtjänster. Först i ett senare skede utlovades de konstituerade tjänstledighet från sina konstitutorialtjänster, om de accepterade anställning hos Posten AB eller något av de andra bolagen.

När bolagiseringen ägde rum hade T.N. två tjänster hos Postverket, nämligen dels den i det föregående nämnda konstitutorialtjänsten, vilken dock då var förd över stat, och dels en förordnandetjänst som han faktiskt utövade.

Även T.N. fick ett erbjudande om anställning hos Posten AB. Han accepterade erbjudandet men förklarade att han inte ansåg sig behöva säga upp sin statliga anställning. Detta tolkades som att han inte accepterade anställningserbjudandet. Han fick därför inte någon anställning hos bolaget. I stället blev han på grund av arbetsbrist uppsagd från den tjänst som han vid tidpunkten för bolagiseringen utövade hos Postverket, dvs. förordnandetjänsten. Han underrättades om att han under uppsägningstiden var skyldig att arbeta i Posten AB. Han fick också beskedet att han även efter uppsägningstidens utgång var skyldig att arbeta i Posten AB eller dess dotterbolag.

Det anförda har inneburit att T.N. än i dag utövar samma tjänst som den han utövade när han sades upp från Postverket, dvs. förordnandetjänsten, men arbetet utförs hos "Posten Brev" inom ett annat rättssubjekt, nämligen Posten Sverige AB. Arbetsuppgifterna liksom arbetsställena - postkontoren i Ulriksdal respektive i Bergshamra - vid uppsägningstidpunkten och nu är exakt desamma.

Även om alltså såväl T.N:s arbetsuppgifter som arbetsställen nu och vid tidpunkten för bolagiseringen är identiska, föreligger skillnader i andra avseenden. Det är inte längre staten, utan Posten Sverige AB, som äger fastigheten där verksamheten bedrivs inklusive maskiner och annan utrustningen. De personer som utövar arbetsledningen är inte anställda av staten utan av bolaget. Visserligen uppger PAO att staten står för hans lön. Löneutbetalning ombesörjs dock av Posten Sverige AB/Posten Brev, som också synes betala arbetsgivaravgifter direkt. I praktiken uppfyller alltså Posten Sverige AB genom Posten Brev alla arbetsgivarfunktioner gentemot T.N.. Det enda undantaget är löneförhandlingar. Posten Sverige AB har sålunda vägrat att förhandla om T.N:s lön, varför han i den frågan har varit hänvisad till PAO. Det har dock varit näst intill omöjligt för honom att få till stånd några löneförhandlingar efter bolagiseringen. Han återkommer strax till lönefrågan.

T.N. vet inte vem hos PAO som är hans arbetsledare. Alltsedan han började arbeta hos Posten Sverige AB har han aldrig fått något som helst meddelande från sin egentlige arbetsgivare, staten. Som arbetsledare efter bolagiseringen har T.N. haft kännedom endast om personer anställda hos Posten Sverige AB. Det är dessa personer som har besvarat brev som han har skrivit till PAO. Arbetsledarna har alltså inte vidarebefordrat breven till PAO utan i stället själva besvarat dem. Med den i det föregående nämnde H.P. hos PAO har T.N. aldrig haft någon kontakt i arbetet.

T.N:s löneutveckling har varit betydligt sämre än vad som skulle ha varit fallet om han på sedvanligt sätt hade blivit omplacerad inom staten eller om han hade blivit anställd hos Posten Sverige AB i stället för beordrad att arbeta hos bolaget. Sålunda hade han tidigare 500 - 1 000 kr högre månadslön än sina kolleger. Nu har han i genomsnitt 800 kr lägre lön än dem. Han kommer aldrig i fråga för löneökningar i samband med fördelning av lokala potter, varken inom staten eller hos Posten Sverige AB. Om han skulle ha haft lika stor löneökning som de övriga brevbärarna, hade han nu haft omkring 1 500 kr mer i månadslön än vad kollegerna har. Hans löneförhöjning år 1995 var 1,8 procent och uppgår till 4 procent per den 1 januari 1996. - T.N. kan inte vitsorda de uppgifter om lönekostnader m.m. som staten presenterat i målet, t.ex. uppgiften att staten riskerar att drabbas av en kostnad om 7,5 miljarder kronor, om arbetsdomstolen ansluter sig till hans ståndpunkt i tvisten. Enligt hans uppfattning är statens uppgifter om kostnaderna gripna ur luften.

Det är bestämmelserna i statstjänstemannalagen och i statstjänstemannastadgan som reglerar vilken arbetsskyldighet T.N. har hos staten och i vad mån staten kan beordra honom till arbete i annan tjänst. Att dessa bestämmelser sålunda gäller är en konsekvens av att T.N. innehar en konstitutorialtjänst och av punkten 8 av övergångsbestämmelserna till 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA) och motsvarande övergångsbestämmelse till 1994 års lag om offentlig anställning (1994 års LOA).

Enligt T.N:s mening ger varken 10 § statstjänstemannalagen, 11 § statstjänstemannalagen jämförd med 18 § statstjänstemannastadgan eller 34 § statstjänstemannalagen staten någon rätt att ålägga honom att arbeta hos Posten Sverige AB. För egen del anser han att han numera har en annan tjänst än före bolagiseringen. Han anser att beskaffenheten av hans tjänst har ändrats i grunden till följd av att staten beordrat honom att arbeta hos Posten Sverige AB. Till stöd för denna uppfattning vill han anföra följande.

När han år 1965 anställdes med konstitutorial byggde anställningsavtalet på de dåvarande bestämmelserna för statliga tjänstemän, dvs. reglerna i statstjänstemannalagen och i statstjänstemannastadgan. Dessa bestämmelser blev sålunda en del av hans enskilda anställningsavtal. Ytterligare en omständighet som talar för att hans tjänst har ändrats i grunden är att - såsom beskrivits i det föregående - hans lön och löneutveckling har försämrats på grund av att han inte längre faktiskt arbetar hos staten utan i stället har beordrats att arbeta hos Posten Sverige AB. Vidare förhåller det sig så, att han inte längre är anställd hos staten för att arbeta i dess postverksamhet, utan i stället är eller kan anses vara anställd för att av staten hyras eller lånas ut till Posten Sverige AB. Denna uthyrning eller utlåning sker på för T.N. mycket oklara premisser, som för honom även leder till ovisshet om framtiden. Exempelvis kan Posten Sverige AB "skicka tillbaka" honom till staten, om det uppstår arbetsbrist inom bolaget. Om arbetsdomstolen skulle ansluta sig till statens ståndpunkt i målet, torde det innebära att PAO har rätt att hyra eller låna ut T.N. inte bara till Posten Sverige AB utan även till något annat företag som sysslar med verksamhet som inte är helt artskild från Postverkets, t.ex. Citymail. Såvitt T.N. förstår saknar det i detta hänseende relevans att Posten Sverige AB för närvarande är helägt av staten. Enligt hans mening kan den föreliggande situationen inte jämställas med att ett moderbolag beslutar sig för att hyra eller låna ut all sin personal till ett av sina dotterbolag. Det förhållandet, att hans arbetsuppgifter m.m. före bolagiseringen och nu är identiska eller i varje fall likartade, kan inte leda till slutsatsen att det rör sig om en och samma tjänst. Inte heller ger den s.k. 29/29-principen staten rätt att beordra honom att arbeta hos bolaget.

Det s.k. arbetsskyldighetsavtalet, som staten åberopat i målet, är enligt T.N. ett försök att kringgå bestämmelserna i statstjänstemannalagen. Avtalet står alltså i strid med dessa bestämmelser. Det synes även strida mot vad som föreskrivs i 11 kap. 10 § regeringsformen. Under alla förhållanden saknade fackföreningen behörighet att sluta ett avtal om T.N:s arbetsskyldighet. Med hänsyn till det sagda kan inte heller arbetsskyldighetsavtalet innebära någon plikt för honom att arbeta hos Posten Sverige AB.

T.N. är fullt medveten om att han såsom anställd med konstitutorial har en vidsträckt skyldighet att arbeta i statens tjänst och att det därför kan inträda förändringar för hans del, om hans talan skulle vinna bifall. En helt annan sak är att staten inte hade eller har någon laglig rätt att såsom skett beordra honom att arbeta hos Posten Sverige AB. Som framgått hävdar T.N. att det inte finns någon omständighet som berättigar staten att ålägga honom att arbeta hos bolaget. Till följd härav bör hans talan bifallas.

Staten

Postverket bolagiserades per den 1 mars 1994, och den av staten genom Postverket bedrivna verksamheten fördes över bl.a. till ett bolag som numera heter Posten Sverige AB. Det bolaget ägs av Posten AB, som i sin tur ägs av staten.

Inför bolagiseringen av Postverket blev bl.a. de som var anställda med konstitutorial hos Postverket erbjudna anställning i något av de bolag som tog över postverksamheten. Det rörde sig om ca 2 000 personer som hade konstitutorialtjänster. För en försvinnande liten del av dem uppstod det viss förvirring i samband med att de fick anställningserbjudandet. Emellertid blev det på ett mycket tidigt stadium klarlagt, att var och en som hade konstitutorialtjänst hade rätt att behålla denna efter övergång till Posten AB eller något av dotterbolagen. Upplysning härom lämnades bl.a. genom de fackliga organisationernas försorg. Rätten för den konstituerade att behålla konstitutorialtjänsten framgick även av de s.k. arbetsskyldighetsavtal som i anledning av bolagiseringen träffades mellan Postverket och de fackliga organisationerna i januari 1994. Saken underströks också vid korrespondens mellan den statlige arbetsgivaren och anställda, bl.a. T.N.. - I det följande återkommer staten till arbetsskyldighetsavtalen.

T.N. har under mycket lång tid varit anställd som brevbärare, nämligen sedan juli 1959. I juli 1965 erhöll han den med konstitutorial tillsatta tjänsten som 1:e postiljon hos Postverket som han alltjämt innehar. Såväl anställningen år 1959 som konstitutorialtjänsten innebar detsamma i fråga om typ av arbetsuppgifter; det var sådana uppgifter som traditionellt följer av en anställning som brevbärare. Den 1 januari 1974 fick T.N. förordnande på en tjänst som postiljon, vilket ledde till att han erhöll högre lön än den som utgick enligt konstitutorialtjänsten. Han hade dock kvar sistnämnda tjänst, som fördes över stat. Vad beträffar arbetsuppgifter förelåg inte några skillnader mellan de två nu nämnda tjänsterna; båda var brevbärartjänster med skyldighet att utföra postbehandlingsarbete av sedvanligt slag.

Inför bolagiseringen av Postverket sade T.N. inte upp sig från den förordnandetjänst som han hade sedan 1974. Eftersom det förelåg arbetsbrist inom Postverket blev han därför uppsagd från förordnandetjänsten. Han fick beskedet att han under uppsägningstiden skulle utföra samma arbetsuppgifter som tidigare och att han även efter uppsägningstiden skulle fortsätta med dessa arbetsuppgifter, då inom ramen för den konstitutorialtjänst som han hade och har kvar hos staten. Han blev alltså varken förflyttad eller omplacerad till följd av bolagiseringen. Det är således statens ståndpunkt att T.N. var och är skyldig att, inom ramen för sin statliga konstitutorialtjänst, utföra de arbetsuppgifter han blivit ålagd.

Det är något oegentligt att, som T.N. gjort, hävda att han i dag utför samma arbetsuppgifter som han hade i den förordnandetjänst från vilken han sades upp när Postverket bolagiserades. Det rör sig nämligen om sådana arbetsuppgifter som följer av envar av de brevbärartjänster som han har haft, oavsett den etikett man åsätter tjänsterna. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att T.N:s arbetsskyldighet varit densamma ända sedan år 1959 och att det sålunda inte föreligger någon skillnad beträffande karaktären på arbetsuppgifterna. Det bör även understrykas att T.N. inte i några hänseenden arbetar på i jämförelse med tiden före bolagiseringen andra villkor nu, t.ex. i fråga om arbetstid eller förläggningen av denna.

T.N:s uppfattning synes vara att han har blivit utsatt för något slags tvångsmässigt byte av arbetsgivare. Även om staten har svårt att se vart denna ståndpunkt skall leda, önskar staten framhålla följande i frågan om arbetsgivarbyte.

Staten betraktar T.N. såsom alltjämt anställd hos staten på den postiljontjänst som år 1965 tillsattes med konstitutorial. Staten har därför även efter bolagiseringen hållit T.N. med lön och andra anställningsförmåner. Trots att han som framgått sades upp från den förordnandetjänst som han hade i Postverket, fick han till följd av det s.k. inkomsttrygghetsavtalet behålla den lön som han hade i den tjänsten, dvs. en lön som var högre än den som följde av hans konstitutorialtjänst. Att staten uppdragit åt Posten Sverige AB att sköta den praktiska löneadministrationen är inte anmärkningsvärt på något sätt - det är vanligt förekommande att arbetsgivare uppdrar åt någon annan att ha hand om t.ex. beräkning och utbetalning av lön till de anställda. Det bör vidare framhållas att staten inte vitsordar att T.N. har förlorat lönemässigt till följd av bolagiseringen. Tvärtom förhåller det sig så, att hans löneutveckling har varit bättre än den som motsvarande tjänstemän hos Posten Sverige AB har haft. Hans löneökning har varit 4 procent medan de jämförbara arbetstagarna hos bolaget har haft en ökning om 3,3 procent. Det bör också nämnas att det inte är PAO utan Arbetsgivarverket som företräder arbetsgivarsidan, dvs. staten, vid förhandlingar om T.N:s lön. Enligt statens uppfattning innebär inte det förhållandet, att T.N. står under faktisk arbetsledning av personal som är anställd hos Posten Sverige AB, att han har någon annan arbetsgivare än staten. T.N. har kunnat - och kan alltjämt - vända sig till H.P. hos PAO med frågor angående sin anställning hos staten. T.N. har emellertid aldrig tagit kontakt med H.P.. - Sammanfattningsvis bestrider staten att T.N. har blivit utsatt för någon form av tvångsmässigt byte av arbetsgivare.

Vid tidpunkten för bolagiseringen av Postverket hade detta omkring 50 000 anställda. Som redan angetts var ungefär 2 000 av dem innehavare av konstitutorialtjänster. Det förutsattes att de konstituerade kunde vara obenägna att ge upp den trygghet som var förbunden med den anställningsformen. Därför träffades i januari 1994 de i det föregående nämnda s.k. arbetsskyldighetsavtalen mellan å ena sidan Postverket och å andra sidan de fackliga organisationerna. Regeringen godkände avtalen genom beslut den 17 februari samma år.

Enligt T.N. innebär punkten 8 av övergångsbestämmelserna till 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA), liksom motsvarande bestämmelse till 1994 års LOA, att det beträffande anställda med konstitutorial inte finns någon laglig möjlighet att träffa avtal i frågor om arbetsskyldighet. Vidare har han påstått att föreskrifterna i 11 kap. 10 § regeringsformen torde lägga hinder i vägen för ett sådant avtal. Staten bestrider att dessa T.N:s påståenden är riktiga i sak. Enligt statens åsikt förhåller det sig i stället så, att den nu berörda övergångsbestämmelsen till 1976 års LOA hade syftet att behålla det s.k. uppsägningsförbudet för dem som hade tillsatts med konstitutorial; förbudet har alltså fortsatt att gälla i tiden efter det att 1976 års LOA trädde i kraft den 1 januari 1977. I övrigt blev emellertid de nya bestämmelserna i LOA tillämpliga även på anställda med konstitutorial. Detta innebär bl.a. att det fr.o.m. år 1977 kunde träffas avtal om arbetsskyldigheten även i fråga om anställda med konstitutorial.

T.N. uppbär nu en månadslön om 14 000 kr. Han har 14 år kvar till ordinarie pensionsålder. Statens årliga lönekostnad för honom uppgår för närvarande till ca 250 000 kr, och fram till ordinarie pensionsålder är statens lönekostnad för honom omkring 3,5 miljoner kronor. PAO har i dag ansvaret för ett tjugotal anställda med konstitutorial som inte är tjänstlediga från dessa sina respektive statliga tjänster. Vidare är ca 2 000 personer, som arbetade i Postverket fram till bolagiseringen, nu av staten beviljade tjänstledighet från sina respektive konstitutorialtjänster för att vara anställda hos Posten Sverige AB eller något av de andra bolag som har övertagit den verksamhet som tidigare drevs av Postverket. Om T.N:s ståndpunkt vinner gehör är risken stor för att även dessa personer skulle anse det vara förenligt med sina intressen att återgå till sina konstitutorialanställningar. Statens totala lönekostnad fram till pensionering för dessa personer kan i dag skattas till ungefär 7,5 miljarder kronor. Mot den bakgrunden är det ett för staten rimligt och angeläget intresse att T.N. även fortsättningsvis deltar i produktionen och därigenom bl.a. bidrar till kostnaden för täckande av hans lön och andra anställningsförmåner. Det är inte realistiskt att tro att det inom ramen för den alltmer krympande statliga verksamheten skulle gå att finna andra arbetsuppgifter för vare sig T.N. eller andra statstjänstemän i motsvarande situation. För dessa arbetstagare synes det å andra sidan knappast vara förenat med några i sammanhanget beaktansvärda olägenheter att även efter bolagiseringen av postverksamheten behöva fortsätta att utföra de arbetsuppgifter som de sedan länge utfört i denna verksamhet.

Domskäl

Något om anställningsformen konstitutorial

Alltsedan början av 1700-talet har anställningsformen konstitutorial förekommit i fråga om allmän tjänst i Sverige. Innebörden av denna anställningsform har emellertid varierat över tiden. Från att inledningsvis ha varit ett skriftligt bevis om anställning i allmän tjänst lämnat vid tillfälliga uppdrag och liknande, kom konstitutorialet sedermera att innebära bl.a. att tjänstemannen innehade en tjänst med vilken följde en relativt långtgående anställningstrygghet så till vida som denne inte kunde av arbetsgivaren bli uppsagd från sin tjänst t.ex. på grund av arbetsbrist. Å andra sidan hade arbetsgivaren bl.a. förhållandevis vidsträckta möjligheter att ålägga tjänstemannen förändrade arbetsuppgifter m.m. (Om bl.a. den historiska utvecklingen vad gäller konstitutorial och den rättsliga innebörden av denna anställningsform, se t.ex. S. Jägerskiöld, Svensk tjänstemannarätt, del 1, 1956, s. 248 - 461. - Rörande skyldigheten för en statstjänsteman att under den tid statstjänstemannalagen [1965:274] gällde acceptera förändrade anställningsförhållanden, se I. Lidbeck, G. Normark och S-H. Ryman, Statens tjänstemän, 1970, s. 96.)

I statstjänstemannalagen föreskrevs som huvudregel beträffande ordinarie tjänst att statstjänstemän skulle tillsättas med någondera av anställningsformerna fullmakt eller konstitutorial; endast om det förelåg särskilda skäl kunde ordinarie tjänst tillsättas med förordnande (7 §). Som nyss nämnts kunde inte en konstituerad bli av arbetsgivaren uppsagd från tjänsten. Däremot kunde arbetsgivaren såsom disciplinär åtgärd avsätta tjänstemannen i enlighet med den ursprungliga regleringen i 19 § statstjänstemannalagen. Konstitutorialtjänsten kunde även upphöra på andra i lagen angivna grunder, bl.a. vid uppnådd pensionsålder liksom vid en av arbetsgivaren beslutad förflyttning enligt 34 § i lagen. Statstjänstemannalagen kom att ändras i olika omgångar innan den ersattes av 1976 års lag om offentlig anställning (1976 års LOA). Statstjänstemannalagen ändrades sålunda bl.a. vid 1975 års s.k. ämbetsansvarsreform. De sistnämnda ändringarna trädde i kraft den 1 januari 1976 och innebar bl.a. att disciplinpåföljden avsättning utmönstrades ur lagen; i stället gavs arbetsgivaren möjligheten att avskeda tjänstemannen bl.a. i det fallet att tjänstemannen hade begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig att inneha sin tjänst (se SFS 1975:668, 1058 och 1340 angående de år 1975 beslutade ändringarna i statstjänstemannalagen).

I förarbetena till 1976 års LOA uttalade föredragande statsrådet att anställningsformen konstitutorial inte längre behövde behållas "[m]ed hänsyn bl.a. till de nya lagregler om disciplinansvar och avskedande" som hade trätt i kraft den 1 januari 1976. I stället borde fortsättningsvis i förekommande fall anställningsformen fullmakt kunna användas när så ansågs lämpligt. För de löpande konstitutorialen, fortsatte föredraganden, borde nuvarande föreskrifter tillämpas, vilket borde framgå av en särskild övergångsbestämmelse till den nya lagen (prop. 1975/76:105 Bil. 2 s. 210 f., jfr s. 247). Genom 1976 års LOA kom sålunda anställningsformen konstitutorial att slopas, men i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till den lagen föreskrevs följande.

I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.

Den 1 juli 1994 ersattes 1976 års LOA av en ny lag i ämnet (1994 års LOA) med därtill anknytande författningar, däribland lagen (1994:261) om fullmaktsanställning. I punkten 3 av övergångsbestämmelserna till 1994 års LOA finns en regel angående konstitutorial motsvarande den nyss citerade övergångsbestämmelsen.

Tvisten m.m.

T.N. anställdes år 1959 hos Postverket. Den 1 juli 1965 erhöll han en med konstitutorial tillsatt tjänst som 1:e postiljon hos verket. Fr.o.m. år 1974 var han förordnad på en tjänst som postiljon hos Postverket med vilken följde högre lön än den som konstitutorialtjänsten berättigade till. Samtidigt som han erhöll förordnandetjänsten fördes hans med konstitutorial tillsatta tjänst över stat.

T.N. tjänstgjorde fr.o.m. år 1963 t.o.m. november 1993 vid postkontoret Solna 1. Därefter har han arbetat vid två filialkontor till Solna 1, nämligen dels postkontoret Bergshamra och dels postkontoret Ulriksdal.

Den 1 mars 1994 bolagiserades Postverket. Detta innebar att postverksamheten fördes över till aktiebolag, nämligen det av staten helägda Posten AB med dotterbolag. Ett av dotterbolagen heter numera Posten Sverige AB. Postverket som sådant finns inte längre kvar, men staten har inrättat en myndighet benämnd Postverkets avvecklingsorganisation (PAO) som har till uppgift att avveckla Postverket.

Vid tidpunkten för bolagiseringen fanns omkring 2 000 arbetstagare hos Postverket som hade tjänster tillsatta med konstitutorial. Inför bolagiseringen erbjöds arbetstagarna anställning hos Posten AB eller något av de andra bolagen i samma koncern, och de utlovades tjänstledighet från sina konstitutorialtjänster. Omkring 20 arbetstagare med konstitutorialtjänst avböjde anställning hos bolagen.

T.N. erbjöds inför bolagiseringen anställning hos ett av bolagen under villkor bl.a. att han sade upp sig från sin förordnandetjänst i Postverket. T.N:s svar tolkades så, att denne inte accepterade erbjudandet. Följden blev att Postverket sade upp T.N. från förordnandetjänsten på grund av arbetsbrist. T.N. underrättades om att han både under uppsägningstiden och därefter, då inom ramen för sin konstitutorialtjänst, skulle fortsätta att utföra de arbetsuppgifter han sedan länge haft hos Postverket. I målet är ostridigt att T.N:s arbetsuppgifter liksom hans arbetsställen inte har förändrats genom bolagiseringen.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet är huruvida T.N., såsom innehavare av konstitutorialtjänsten, är skyldig att fortsätta utföra de arbetsuppgifter han tidigare utförde trots att den aktuella verksamheten övergått till Posten Sverige AB. T.N. gör gällande att någon sådan skyldighet inte föreligger, medan staten är av motsatt uppfattning.

T.N. har till stöd för sin ståndpunkt anfört i korthet följande. Hans arbetsskyldighet i konstitutorialtjänsten regleras av bestämmelserna i statstjänstemannalagen och statstjänstemannastadgan. Och dessa bestämmelser medger inte att staten mot hans vilja ålägger honom att arbeta hos Posten Sverige AB. Regleringen i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till 1976 års LOA och motsvarande övergångsbestämmelse till 1994 års LOA innebär ett förbud att träffa avtal om arbetsskyldigheten för anställda med konstitutorial. En sådan avtalsreglering skulle också strida mot 11 kap. 10 § regeringsformen. Det av POA vidtagna arrangemanget innebär att hans konstitutorialtjänst har förändrats i grunden. Det framgår dels av att han inte längre arbetar i statens postverksamhet utan i stället hyrs ut eller lånas ut till Posten Sverige AB, dels av att Posten Sverige AB uppfyller alla en arbetsgivares funktioner gentemot honom, utom i fråga om löneförhandlingar. I sammanhanget har han framhållit att bolaget äger såväl fastigheten från vilken verksamheten bedrivs som maskiner och annan utrustning. Han har vidare framhållit att det är bolagets personal som utövar arbetsledningen och att det är bolaget som utbetalar hans lön. Slutligen har han också gjort gällande att hans löneutveckling blivit sämre genom den tjänstgöring han beordrats att utföra hos Posten Sverige AB.

Statens ståndpunkt är att det åligger T.N. att utföra de av POA beordrade arbetsuppgifterna redan till följd av hans arbetsskyldighet i konstitutorialtjänsten, och i vart fall till följd av det arbetsskyldighetsavtal som staten träffat med hans dåvarande fackliga organisation.

En fråga som i målet ägnats relativt stort intresse är innebörden för konstitutorialtjänsternas del av införandet av 1976 års LOA och den redan nämnda i punkten 8 av övergångsbestämmelserna till denna lag intagna bestämmelsen. I denna del har T.N. anfört att övergångsbestämmelsen innebär bl.a. att frågan om hans arbetsskyldighet regleras uteslutande av statstjänstemannalagen och statstjänstemannastadgan och att det alltså inte är möjligt att träffa kollektivavtal i denna fråga.

En av hörnstenarna vid införandet av 1976 års LOA var att frågan om offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet fortsättningsvis skulle kunna bli föremål för avtalsreglering. Detta kom att gälla för alla arbetstagare som omfattades av nämnda lag, således även för dem som innehade fullmaktstjänster. Enligt T.N. skulle denna principiellt viktiga förändring dock inte ha avsett de arbetstagare som vid ikraftträdandet av 1976 års LOA innehade konstitutorialtjänster, något som enligt hans mening skulle följa av punkten 8 av övergångsbestämmelserna till lagen.

Tingsrätten har bl.a. uttalat att den ifrågavarande övergångsbestämmelsen inte kan syfta på de gamla - i statstjänstemannalagen angivna - reglerna om arbetsskyldighet. Arbetsdomstolen anser att mycket talar för att denna tingsrättens bedömning är riktig, men av skäl som kommer att framgå i det följande finner domstolen inte anledning att i detta mål ta slutlig ställning i frågan. Domstolen kommer dock att i nästa avsnitt i domen belysa avtalsfrågan något ytterligare.

Allmänt om statliga tjänstemäns arbetsskyldighet

På arbetsmarknaden i allmänhet anses en arbetare i princip vara skyldig att underkasta sig en av arbetsgivaren såsom arbetsledningsåtgärd vidtagen omplacering, om arbetet dels faller under ifrågavarande kollektivavtal, dels har ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet, dels faller inom vederbörande arbetares allmänna yrkeskvalifikationer (den s.k. 29/29-principen, så kallad efter arbetsdomstolens avgörande i rättsfallet AD 1929 nr 29). Också på privatanställda tjänstemän är 29/29-principen tillämplig, även om möjligheten att tilldela en tjänsteman nya arbetsuppgifter kan vara inskränkt till följd av det enskilda anställningsavtalet; traditionellt har en tjänsteman ansetts inneha en befattning.

Vad härefter gäller den kategori arbetstagare som T.N. tillhör, alltså i staten anställda tjänstemän, kan följande sägas.

Varken i 1976 års LOA eller i 1994 års LOA med därtill anknytande lagstiftning finns det några bestämmelser om statliga tjänstemäns arbetsskyldighet. I tiden närmast före 1976 års LOA gavs dock i 10 § statstjänstemannalagen en föreskrift i arbetsskyldighetsfrågan. Bestämmelsen, som hade 8 § allmänna verksstadgan som förebild (jfr prop. 1965:60 s. 160), var tillämplig på statliga tjänstemän oavsett anställningsform, således även på dem som var tillsatta med konstitutorial. Den hade följande lydelse.

Tjänsteman skall ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter rörande hans tjänsteutövning.

Oberoende av fastställd arbetsfördelning skall tjänsteman lämna det biträde som förman bestämmer.

I förarbetena till statstjänstemannalagen anförde departementschefen bl.a. följande angående den citerade lagbestämmelsen (prop. 1965:60 s. 161).

Med anledning av de anmärkningar mot förslaget som ett par remissmyndigheter framfört vill jag uttala, att det enligt min mening är uppenbart att stadgandet i den föreslagna lydelsen ålägger tjänsteman att efterkomma av myndigheten utfärdade allmänna ordningsföreskrifter för arbetsplatsen exempelvis rökförbud ävensom överordnads tillsägelser om arbetsuppgifternas utförande. Att tjänsteman är skyldig att underkasta sig ändrade bestämmelser om tjänstgöringsområde och stationeringsort samt sådan vidsträcktare eller ändrad tjänstgöring hos myndigheten, som icke i grund ändrar tjänstens beskaffenhet, får anses följa av den allmänna skyldigheten att iakttaga i behörig ordning meddelade föreskrifter om arbetet; något särskilt stadgande härom synes därför ej erforderligt. Tjänstemännens här avsedda åligganden avser även sådana fall som skyldighet för utrikesförvaltningens personal att låta omstationera sig inom hela detta förvaltningsområde.

Här bör tilläggas, att huvudregeln enligt statstjänstemannalagen var att avtal fick träffas om tjänstemännens arbetsförhållanden. Den principen var dock försedd med betydande undantag; avtal fick inte träffas t.ex. om tjänstemäns arbetsskyldighet (3 § statstjänstemannalagen).

Av förarbetena till 1976 års LOA framgår, att lagstiftaren ansåg att statstjänstemäns arbetsskyldighet i princip borde kunna bli föremål för avtalsreglering och att den särskilda bestämmelsen i 10 § statstjänstemannalagen således inte längre borde finnas kvar (prop. 1975/76:150 bil. 2 s. 212 - 216). Någon bestämmelse motsvarande 10 § statstjänstemannalagen togs därför inte in i 1976 års LOA. På denna punkt har det inte inträtt någon förändring till följd av 1994 års LOA med därtill anknytande författningar.

Trots att alltså 1976 års LOA gav möjlighet att träffa avtal om statliga tjänstemäns arbetsskyldighet, har såvitt arbetsdomstolen känner till något sådant avtal inte kommit till stånd (här bortses från de s.k. arbetsskyldighetsavtal som åberopats i målet). Det finns därför fog för frågan, vad som skall anses gälla i fråga om en statlig tjänstemans arbetsskyldighet i de fall där något avtal om denna skyldighet inte föreligger. Härom uttalade föredragande statsrådet följande i propositionen till 1976 års LOA (prop. 1975/76:150 bil. 2 s. 215).

Avtal kan som har framgått av det föregående naturligtvis inte träffas om sådana åligganden som kan finnas reglerade i tvingande lag. Har arbetsskyldigheten i annat fall uttryckligen reglerats på visst sätt i avtal, gäller naturligtvis den regleringen. Har avtal ännu inte träffats i frågan, gäller i stället den administrativa reglering som kan finnas. I sista hand får ledning hämtas från den hittills tillämpade ordningen för berörd arbetstagarkategori.

Frågan om offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet har blivit föremål för arbetsdomstolens prövning i ett flertal tidigare mål (se t.ex. AD 1980 nr 51, 1982 nr 112, 1983 nr 105, 156 och 174 samt 1984 nr 119 och 1985 nr 6). I dessa mål har dock frågan om arbetsskyldigheten för en arbetstagare som anställts med konstitutorial inte ställts på sin spets på sätt som skett i detta mål. Domstolen har vid sin bedömning i de tidigare avgörandena utgått från allmänna grundsatser om arbetsskyldigheten för anställda, varvid förhållandena på den privata sektorn haft särskilt intresse. I sammanhanget har domstolen uttalat att det på det offentliga tjänstemannaområdet sedan gammalt anses gälla som en allmän princip att en tjänsteman inte är skyldig att underkasta sig sådana ändringar av sina arbetsuppgifter att tjänstens beskaffenhet i grunden ändras och det således blir fråga om att tjänstemannen i realiteten får en helt annan tjänst än tidigare (se t.ex. AD 1985 nr 6).

T.N:s arbetsskyldighet

T.N. har ifrågasatt möjligheten att träffa kollektivavtal rörande konstitutorialanställda tjänstemäns arbetsskyldighet. Någon administrativ reglering av arbetsskyldigheten har inte åberopats i målet. Mot den bakgrunden väljer arbetsdomstolen att först pröva frågan om T.N:s arbetsskyldighet med ledning av det synsätt domstolen tidigare tillämpat vid prövningen av offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet.

T.N. har i sammanhanget åberopat bestämmelserna i 10, 11 och 34 §§ statstjänstemannalagen samt 18 § statstjänstemannastadgan. Av dessa bestämmelser är det endast 10 § statstjänstemannalagen som direkt handlar om tjänstemannens arbetsskyldighet i tjänsten. De övriga åberopade bestämmelserna tar sikte på tjänstemannens skyldighet att utöva annan tjänst eller att låta sig förflyttas till annan tjänst.

Av 10 § statstjänstemannalagen framgår bl.a. att tjänsteman oberoende av fastställd arbetsfördelning skall lämna det biträde som förman bestämmer. Den regleringen ger alltså utrymme för uppfattningen om en vidsträckt arbetsskyldighet. Som redan framgått har arbetsdomstolen i sin rättstillämpning tidigare funnit att den yttersta gränsen för offentliga tjänstemäns arbetsskyldighet överskrids om tjänstemannen beordras utföra arbetsuppgifter som innebär att beskaffenheten av vederbörandes tjänst i grunden ändras. Det i föregående avsnitt nämnda uttalandet av föredragande statsrådet i samband med statstjänstemannalagens tillkomst, att det inte syntes erforderligt med något särskilt stadgande om att tjänsteman var skyldig att underkasta sig bl.a. sådan vidsträcktare eller ändrad tjänstgöring hos myndigheten som inte i grunden ändrar tjänstens beskaffenhet, visar att även statstjänstemannalagen vid sidan av de i den lagen uttryckligen reglerade situationerna gav utrymme för förändringar av arbetsuppgifterna inom ramen för den aktuella tjänsten. Det anförda innebär enligt arbetsdomstolens mening att det av domstolen i tidigare avgöranden anlagda synsättet kan tillämpas även i det nu förevarande fallet. Att T.N:s i målet aktuella tjänst är tillsatt med konstitutorial föranleder inte någon annan bedömning. Avgörande för bedömningen av den huvudsakliga tvistefrågan i målet är alltså om beskaffenheten av T.N:s konstitutorialtjänst har ändrats i grunden genom att han av PAO beordrats att utföra arbetsuppgifter inom den verksamhet som bedrivs av Posten Sverige AB.

Har beskaffenheten av T.N:s tjänst ändrats i grunden eller ej?

Som redan framgått är det mellan parterna ostridigt att T.N:s arbetsuppgifter fortfarande är desamma som de han hade innan Postverket bolagiserades, och att han fortfarande har samma arbetsställen som tidigare. Staten har uppgett att bolagiseringen inte har medfört att omfattningen eller förläggningen av T.N:s arbetstid har förändrats. T.N. har inte bestritt denna uppgift, och domstolen finner inte heller av annan anledning skäl att ifrågasätta den.

T.N. har påpekat att de arbetsuppgifter han utför är de som följde av förordnandetjänsten, dvs. en annan tjänst än den i målet aktuella konstitutorialtjänsten. Häremot har staten, utan invändning från T.N:s sida, anfört att någon skillnad i fråga om karaktären på arbetsuppgifter inte föreligger mellan de olika tjänster som denne har haft alltsedan han år 1959 anställdes för brevbäraruppgifter hos Postverket. Arbetsdomstolen finner på grund härav att bedömningen i målet skall utgå från att det inte har förelegat några skillnader av betydelse mellan T.N:s arbetsuppgifter i förordnandetjänsten och i konstitutorialtjänsten. Att T.N. sades upp från förordnandetjänsten och att han efter uppsägningstiden, dvs. i sin konstitutorialtjänst, har fortsatt med samma slags arbetsuppgifter som i förordnandetjänsten har alltså i sig enligt domstolens uppfattning inte någon betydelse vid prövningen av arbetsskyldighetsfrågan.

T.N. har framfört att det är Posten Sverige AB som i praktiken fullgör samtliga arbetsgivarfunktioner gentemot honom, dock med undantag av löneförhandlingar beträffande vilka han har varit hänvisad till staten. Han har exemplifierat detta bl.a. med att han står under arbetsledning av personer anställda hos Posten Sverige AB, som också svarar för löneutbetalningen till honom. Han har också förklarat att det inte är visat att någon avräkning e.d. sker mellan staten och Posten Sverige AB vad gäller lönen till honom.

Staten har uppfattat dessa T.N:s uppgifter så, att denne har gjort gällande att han har blivit utsatt för något slags tvångsmässigt byte av arbetsgivare. Staten har ställt frågan, vart T.N. vill komma med dessa påståenden. I sak har staten bestritt att något sådant byte av arbetsgivare har skett. Därvid har staten förklarat att staten erkänner T.N. som innehavare av en statlig tjänst tillsatt med konstitutorial, att staten svarar för T.N:s lön, semesterersättning och andra anställningsförmåner samt att T.N. kan vända sig till H.P. hos PAO, om det finns några frågor rörande den statliga anställningen. Staten har även anfört att de omständigheterna, att Posten Sverige AB ombesörjer löneutbetalningen och att personer anställda hos bolaget utövar arbetsledning i förhållande till T.N., inte innebär att något byte av arbetsgivare har skett.

I den nu berörda delen gör arbetsdomstolen följande överväganden.

T.N:s fastställelseyrkande i målet utgår från att han innehar en statlig tjänst som 1:e postiljon tillsatt med konstitutorial. Prövningen i målet måste givetvis bygga på denna förutsättning. Vad T.N. har anfört om att Posten Sverige AB fungerar som hans arbetsgivare i praktiskt taget alla sammanhang bör, som arbetsdomstolen uppfattat hans talan, ses som ett led i bedömningen av arbetsskyldighetsfrågan, eller med andra ord frågan om beskaffenheten av hans tjänst har förändrats i grunden eller ej (jfr härtill AD 1963 nr 12, som rör förhållanden på den privata sektorn, angående sambandet mellan å ena sidan frågan om arbetsgivarbyte och å andra sidan frågan om arbetsskyldighetens omfattning; jfr även de tidigare nämnda rättsfallen AD 1980 nr 51 och 1983 nr 156). I tydlighetens intresse bör här inskjutas att det är en inom arbetsrätten fast grundad uppfattning, att ett byte av arbetsgivare inte kan ske utan att arbetstagaren samtyckt därtill (se bl.a. R. Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983, s. 19 med hänvisningar, och densamme, Bolagisering - ett mode eller ett måste?, 1992, s. 159). Det har i målet inte framkommit någon omständighet som indikerar att T.N. har lämnat samtycke till byte av arbetsgivare. Tvärtom har båda parter gett uttryck för att T.N. inte har samtyckt till ett sådant byte.

T.N. synes inte vitsorda att staten verkligen svarar för lön o.d. till honom. Arbetsdomstolen finner emellertid att det i målet inte har förebragts några bärande skäl att ifrågasätta statens uppgift i denna del. Enligt domstolen kan inte heller det förhållandet, att Posten Sverige AB ombesörjer själva löneutbetalningarna till honom, tillmätas någon avgörande betydelse i sammanhanget.

Som arbetsdomstolen uttalat i tidigare fall är det på arbetsmarknaden ingalunda ovanligt att en arbetstagare är skyldig att rätta sig efter anvisningar från annan än den egna arbetsgivaren, t.ex. att en entreprenörs arbetstagare står under arbetsledning från beställarens personal, utan att det för den skull anses ha skett någon byte av arbetsgivare (AD 1983 nr 156). Att T.N. står under arbetsledning av personer hos Posten Sverige AB torde ha sin förklaring i att staten som sådan inte längre bedriver någon postverksamhet. Det bör enligt arbetsdomstolens uppfattning även beaktas att staten genom PAO alltjämt måste anses utöva i vart fall viss grundläggande arbetsledning gentemot T.N. genom att beordra honom att utföra de aktuella arbetsuppgifterna hos Posten Sverige AB. Det anförda leder domstolen till slutsatsen att inte heller det förhållandet, att T.N. i sin dagliga tjänstgöring har arbetsledare som är anställda hos Posten Sverige AB, bör tillmätas någon avgörande betydelse vid bedömningen av arbetsskyldighetsfrågan.

En annan fråga är vilken betydelse som skall tillmätas den omständigheten, att T.N. har ålagts att - som det nu ser ut - mer permanent utföra arbetsuppgifter hos Posten Sverige AB. Som uttalats i förarbetena till 1994 års LOA, ligger det i sakens natur att en tillfällig placering inte medför att tjänstens beskaffenhet i grund ändras (SOU 1992:60 s. 152). Enbart det förhållandet, att en statstjänsteman är av arbetsgivaren under en längre tid ålagd att utföra arbetsuppgifter i en verksamhet som bedrivs av någon annan än arbetsgivaren, kan dock enligt arbetsdomstolens mening inte föranleda slutsatsen att tjänstens beskaffenhet har ändrats i grunden. Bedömningen av om en sådan ändring skett bör enligt domstolen i stället göras med utgångspunkt i samtliga föreliggande förhållanden, varvid längden av den tid åtgärden är tänkt att vara är en faktor som får vägas mot övriga förhållanden, t.ex. om den nya placeringen leder till att arbetstagaren åläggs att utföra andra arbetsuppgifter än tidigare och om arbetsgivaren alltjämt fullgör de primära arbetsgivarförpliktelserna (jfr R. Eklund, Bolagisering - ett mode eller ett måste? s. 163).

Mot bakgrund av det nu anförda tar arbetsdomstolen fasta på följande i T.N:s fall.

Staten har beslutat att bolagisera Postverket genom att överföra postverksamheten till bl.a. Posten Sverige AB. Vid bolagiseringen fanns det hos Postverket arbetstagare som innehade tjänster tillsatta med konstitutorial. Dessa arbetstagare kan inte sägas upp på grund av arbetsbrist. En tjänsteman som anställts med konstitutorial har en relativt vittgående skyldighet att acceptera förändrade anställningsförhållanden.

En för ett anställningsförhållande grundläggande princip är att arbetstagaren ställer sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande och att arbetsgivaren är skyldig att till arbetstagaren utge lön och annan ersättning för arbetet. Vad som praktiskt skett i T.N:s fall är att hans arbetsgivare - staten - i en situation där postverksamheten har överförts från Postverket till bl.a. Posten Sverige AB har beordrat honom att med bibehållen anställning i statens tjänst fortsätta att utföra de arbetsuppgifter han tidigare under lång tid har utfört, på samma arbetsställe och - såvitt framkommit - på samma villkor i övrigt som tidigare gällt (jfr även vad som anförs i det följande). Den enda praktiska förändringen synes vara att postverksamheten numera bedrivs i bolagsform i stället för i ett affärsverks regi. Uppenbarligen har staten ansett att det ligger i dess intresse att T.N. fortsätter att utföra arbetsuppgifter inom postverksamheten. Ingenting i målet indikerar att detta statens synsätt skulle ha förestavats av några otillbörliga hänsyn eller på annat sätt skulle stå i strid med god sed på arbetsmarknaden. Det har heller inte getts belägg för att T.N. har åsamkats någon olägenhet till följd av detta. Så långt finns det därför enligt domstolens mening fog för att ställa sig skeptisk till påståendet att beskaffenheten av hans tjänst har ändrats i grunden.

Frågan är emellertid om det av någon annan omständighet än de nu upptagna skulle finnas skäl att anse att en sådan förändring av T.N:s tjänst har skett.

Parterna har redovisat olika uppfattningar vad gäller T.N:s löneutveckling efter bolagiseringen. De har emellertid inte förebragt någon närmare utredning till stöd för dessa uppfattningar. Arbetsdomstolen kan därför inte lägga vad som förekommit i denna del till grund för bedömningen i målet.

T.N. har också anfört att hans framtida arbetssituation är oviss, eftersom Posten Sverige AB när som helst torde kunna meddela honom att han inte längre får utföra arbete åt bolaget. Arbetsdomstolen kan emellertid inte finna att denna synpunkt har någon relevans vid bedömningen av arbetsskyldighetsfrågan. Det förhåller sig ju så att T.N. är bevarad sin konstitutorialtjänst hos staten även om t.ex. Posten Sverige AB skulle anse att han inte längre kan få utföra de nu ålagda arbetsuppgifterna. Därtill kommer att han inte ens i tiden före bolagiseringen av Postverket var garanterad t.ex. bibehållna arbetsuppgifter.

Slutligen har T.N. anfört att statens ståndpunkt torde innebära att han även skulle kunna beordras att arbeta inom något annat transportföretag, t.ex. Citymail. Huruvida staten skulle kunna ålägga honom att utföra sådant arbete omfattas dock inte av den i målet förda fastställelsetalan, varför domstolen inte har någon anledning att gå in på den frågan. Det bör dock tilläggas att det inte har framkommit någon omständighet som tyder på att staten skulle ha för avsikt att beordra T.N. att utföra vare sig arbete hos något annat företag än Posten Sverige AB eller några andra slags arbetsuppgifter än de han nu utför.

Slutsats

På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att beskaffenheten av T.N:s tjänst inte kan anses ha ändrats i grunden till följd av att staten anmodat honom att utföra de aktuella arbetsuppgifterna. T.N. är således skyldig att, inom ramen för sin konstitutorialtjänst, utföra de aktuella arbetsuppgifterna i enlighet med vad staten ålagt honom. Detta leder till att hans talan skall avslås.

Med hänsyn till den nu gjorda bedömningen saknar arbetsdomstolen skäl att gå in på de andra frågor som har väckts i målet.

Sammanfattning - rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har alltså funnit att den inte kan biträda T.N:s ståndpunkt i arbetsskyldighetsfrågan. Detta innebär att tingsrättens domslut i huvudsaken och i frågan om rättegångskostnader skall stå fast.

Tvistefrågans art är sådan att T.N. får anses ha haft skälig anledning att få tvisten prövad även i arbetsdomstolen. Med tillämpning av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen skall därför vardera parten stå sina rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Domskäl

Före den 1 januari 1977, då lagen (1976:600) om offentlig anställning trädde i kraft, reglerades omfattningen av statstjänstemäns arbetsskyldighet i 10 § statstjänstemannalagen (1965:274), där det stadgades att tjänsteman skulle ställa sig till efterrättelse instruktion, arbetsordning och andra allmänna bestämmelser om arbetet samt särskilda föreskrifter rörande hans tjänsteutövning; därjämte skulle han oberoende av fastställd arbetsordning lämna det biträde som förman bestämde. Skyldighet förelåg därjämte att i angiven omfattning utöva annan tjänst (11 § statstjänstemannalagen och 18 § statstjänstemannastadgan, 1965:601), vidare att underkasta sig förflyttning, dock - beträffande fullmakts- och konstitutorialanställda - med i 34 § statstjänstemannalagen stadgade begränsningar.

Statliga tjänster kunde före den 1 januari 1977 tillsättas dels med fullmakt eller konstitutorial dels med förordnanden av olika slag. Konstitutorial kom främst till användning inom polisväsendet och affärsverken. Hade tjänsten tillsatts med fullmakt eller konstitutorial var anställningen varken tidsbegränsad eller uppsägbar. Den konstituerade kunde dock, till skillnad från fullmaktshavaren, dömas till avsättning i disciplinär ordning. Lagstiftaren hade inte särskilt tagit ställning till hur anställningsskyddet gestaltade sig för den som hade en inte uppsägbar tjänst när tjänsten drogs in eller förändrades till en ny tjänst i samband med en omorganisation. Det ansågs dock att tjänstemannen inte endast på grund av omorganisationen kunde berövas sina löneförmåner. Däremot saknade han rätt att fortfarande ingå i personalorganisationen och utöva sådana funktioner som kännetecknade den indragna tjänsten. Det väsentliga i ouppsägbarheten var alltså rätten till löneförmånerna.

Med hänsyn bland annat till att nya regler om disciplinansvar och avskedande, innebärande ämbetsansvarets avskaffande, trätt i kraft den 1 januari 1976 bedömdes att det inte fanns behov av att behålla konstitutorial som anställningsform. I dess ställe ansågs fullmakt kunna användas, när så bedömdes lämpligt.

Möjligheten att för framtiden tillsätta tjänster med konstitutorial avskaffades alltså. Följande övergångsbestämmelse meddelades dock (punkt 8): I fråga om konstitutorial som har meddelats före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. En övergångsbestämmelse av motsvarande innehåll (punkt 3) meddelades till den nya lagen (1994:260) om offentlig anställning, vilken trädde i kraft den 1 juli 1994.

Parterna har olika uppfattning om räckvidden av övergångsbestämmelserna. T.N. hävdar att de äldre reglerna om arbetsskyldighetens omfattning skall tillämpas medan staten är av motsatt uppfattning. - Ordalydelsen i övergångsbestämmelserna är förenlig med att samtliga äldre bestämmelser skulle tillämpas på löpande konstitutorial, och motiven är knapphändiga (prop. 1975/76:105 bil. 2 s. 211, s. 247). Å andra sidan bör enligt tingsrättens mening följande beaktas. Vid den s.k. förhandlingsrättsreformen 1965 infördes på det statliga tjänstemannaområdet en avtalsfrihet mellan arbetsgivare och arbetstagare efter mönster av den privata arbetsmarknaden. Ett uttryck härför var stadgandet i 3 § första stycket statstjänstemannalagen att i anställningsförhållande på vilket lagen var tillämplig skulle gälla vad som var bestämt i avtal. Avtalsfriheten hade emellertid, som framgick av andra stycket, betydelsefulla undantag, och i tredje stycket stadgades att om avtal hade träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket avtalet i denna del var utan verkan. Ett av undantagen gällde anställnings- eller arbetsvillkor som reglerades i lagen. Härmed åsyftades bland annat den tidigare nämnda bestämmelsen i 10 § statstjänstemannalagen. - En viktig uppgift vid 1976 års arbetsrättsreform var att så långt möjligt ge de offentligt anställda samma inflytande över sina anställnings- och arbetsförhållanden som de privatanställda. En del i reformen var att den särskilda regleringen av lydnadsplikten i 10 § statstjänstemannalagen slopades. Arbetsskyldigheten kunde härefter regleras genom avtal, i den mån tvingande lag inte hindrade det. - T.N:s uppfattning innebär att denna viktiga arbetsdemokratireform inte skulle gälla för de konstitutorialanställda. Om lagstiftaren haft en sådan uppfattning - att det samtidigt skulle finnas två parallella modeller för bestämmande av arbetsskyldigheten - borde det rimligen ha kommit till tydligt uttryck i lagens förarbeten. Enligt tingsrättens mening kan övergångsbestämmelserna därför inte syfta på de gamla reglerna om arbetsskyldighet.

Från och med den 1 januari 1977 är arbetsskyldigheten alltså en avtalbar fråga, även beträffande konstitutorialanställda. Enligt arbetsskyldighetsavtalet den 10 januari 1994 är T.N. tjänstgöringsskyldig bland annat vid Posten AB:s dotterbolag. Posten Sverige AB är ett sådant dotterbolag. När nu T.N:s arbetsskyldighet inom konstitutorialtjänsten aktualiserats har tingsrätten att pröva om arbetsskyldighetsavtalet inte skulle kunna tillämpas, eftersom det berör frågor varom kollektivavtal enligt T.N. inte kan träffas; T.N. har hävdat att till sådana frågor rör arbetsgivarbyte och förändringar i grunden av tjänstens beskaffenhet.

Ett partsbyte på arbetsgivarsidan kan enligt en inom arbetsrätten upprätthållen princip inte ske utan arbetstagarens samtycke. Tingsrätten ingår först i prövning av om ett sådant partsbyte ägt rum.

Postverkets bolagisering innebär att staten inte längre driver någon postverksamhet. Denna uppgift har övertagits av aktiebolag i en koncern, där staten ensam äger aktierna i moderbolaget. Flertalet anställda har sagts upp från sina anställningar i Postverket och erhållit nya anställningar i koncernen. De konstitutorialanställda som i likhet med T.N. behållit sina anställningar hos Postverket har i stället lånats ut till aktiebolag i koncernen.

Arbetsledningen för T.N. utövas inte av PAO utan av befattningshavare i Posten Sverige AB. På arbetsmarknaden är emellertid inte ovanligt att företag, såsom skrivbyråer och konsultföretag, driver verksamhet som är inriktad på uthyrning av arbetskraft. Arbetsledningen torde i dessa fall till stor del utövas av uppdragsgivaren utan att arbetstagaren därmed kan anses ha fått en ny arbetsgivare. Det förhållandet att T.N. inte längre står under statens direkta arbetsledning bör i linje härmed enligt tingsrättens mening inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Utlåningen av T.N. till Posten Sverige AB är av permanent karaktär. Inom det privata näringslivet förekommer att ett aktiebolag skiljer ut verksamhet som bedrivits inom bolaget och överför verksamheten till dotterbolag. Därvid utlånas anställda i moderbolaget till dotterbolagen, och denna utlåning är av permanent natur. I doktrinen har Eklund (Bolagisering - ett mode eller måste, s. 163) frågat sig om det är någon mer påtaglig skillnad mellan tillfällig och permanent utlåning av arbetskraft så länge det kan konstateras att arbetsgivaren fullgör de s.k. primära arbetsgivarförpliktelserna.

Genom att staten saknar möjlighet att befria sig från skyldigheten att betala lön m.m. till T.N. måste staten anses ha ett beaktansvärt intresse av att kunna utnyttja hans arbetskraft genom utlåning och erhålla ersättning härför.

Tingsrätten finner att i den föreliggande situationen avgörande vikt bör fästas vid att staten fortfarande betalar lön och andra med anställningen sammanhängande ersättningar och därmed fullgör de primära arbetsgivarförpliktelserna. Utlåningen av T.N. bedöms därmed inte innebära ett partsbyte på arbetsgivarsidan.

T.N., som vidare hävdat att hans tjänst förändrats i grunden, har samma arbetsuppgifter som tidigare, samma arbetstider och arbetar till och med i samma lokaler; i dessa hänseenden har hans tjänst inte genomgått några förändringar. Han har emellertid anställts av staten såsom postiljon för att arbeta inom Postverket. Det får anses ha förutsatts i det enskilda anställningsavtalet att hans arbetskraft endast skulle kunna tas i anspråk i statens tjänst i den omfattning som angavs i gällande författningsbestämmelser. Han har nu ålagts att stadigvarande arbeta i ett privaträttsligt subjekt. Statens roll som ägare till detta kan komma att ändras. Hans framtida löneutveckling framstår som oviss. Mot nu angiven bakgrund bedömer tingsrätten att hans tjänst genom utlåningen förändrats i grunden.

Kollektivavtal är i 23 § medbestämmandelagen definierat som ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Definitionen, som delvis anknyter till 1 § medbestämmandelagen, är som synes vidsträckt. Vissa begränsningar anses föreligga när det gäller möjligheten för en arbetstagarorganisation att på ett för den enskilda medlemmen bindande sätt träffa kollektivavtal. En begränsning ligger däri att organisationen inte utan uttryckligt stöd i organisationens stadgar eller särskilt bemyndigande från medlemmen själv kan anses behörig att träffa individualiserade avtal för dennes räkning; särskild försiktighet anses påkallad när det gäller redan intjänade förmåner och därmed jämförliga förhållanden. Arbetsskyldighetsavtalet är emellertid generellt och avser inte intjänade förmåner. Det har inte påståtts att avtalet skulle vara oförenligt med tvingande lag, att det skulle stå i strid med god sed på arbetsmarknaden eller att det eljest skulle vara av otillbörlig natur. Tingsrätten finner vid sådant förhållande att arbetsskyldighetsavtalet enligt 26 § medbestämmandelagen är bindande för T.N., även om det på ett djupgående sätt griper in i hans anställningsavtal.

Käromålet skall på grund av det anförda ogillas.

T.N. har enligt tingsrättens mening haft skälig anledning att få tvisten prövad, varför bestämmelsen i 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister är tillämplig. Han bör ej åläggas att ersätta statens rättegångskostnader.