AD 1996 nr 12

Parter:

R.L. ; Vasakronan Aktiebolag

Nr 12

L.R. i Östersund

mot

Vasakronan Aktiebolag i Stockholm.

ÖVERKLAGAD DOM

Östersunds tingsrätts dom den 24 april 1995, DT 167

Tingsrättens dom, se bilaga.

L.R. har yrkat bifall till sin vid tingsrätten förda talan.

Vasakronan Aktiebolag (i fortsättningen kallat Vasakronan) har bestritt L.R. ändringsyrkande och anslutningsvis yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom förpliktar L.R. att ersätta Vasakronan för rättegångskostnader i tingsrätten samt att han förpliktas att ersätta Vasakronan för rättegångskostnader även vid arbetsdomstolen.

L.R. har bestritt Vasakronans ändringsyrkande och, för det fall hans talan inte skulle vinna bifall, yrkat att arbetsdomstolen med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordnar att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har förnyat vittnesförhör hållits med J.N. samt vittnesförhöret med A.K. redovisats såsom det antecknats i tingsrättens dom. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten har lagts fram i arbetsdomstolen.

Parterna har till utveckling av talan åberopat i huvudsak detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom. De har dock gjort följande förtydliganden och tillägg.

L.R.

L.R. var tidigare anställd vid Försvarets materielverk som driftstekniker och utförde där samma typ av arbete som vid Byggnadsstyrelsen. Tidigt under våren 1993 kände hela personalen till att Byggnadsstyrelsen skulle upphöra med sin verksamhet och att de anställda på något sätt skulle lämna sina anställningar.

Samtliga arbetstagare erbjöds möjlighet att söka anställning i Vasakronan. L.R. sökte utan framgång anställning där. I september 1993 erhöll han ett brev från Byggnadsstyrelsens generaldirektör, daterat den 8 september. Av brevet framgår att Byggnadsstyrelsen skulle bli en avvecklingsorganisation som skulle omfatta alla anställda som inte fått anställning i någon av de nya organisationerna och att uppsägningstiderna för arbetstagare i avvecklingsorganisationen skulle börja att löpa den 1 oktober 1993. Detta brev utvisar att det hela tiden stått klart för samtliga inblandade att uppsägningar skulle komma att vidtas för de personer som inte erhöll anställning i Vasakronan. Först efter det att Vasakronan hade bemannats sade Byggnadsstyrelsen upp kvarvarande personal. De som erhöll anställning i Vasakronan fick begära sitt entledigande från Byggnadsstyrelsen.

I den uppsägningshandling som senare i september upprättades beträffande L.R. anges att återanställningsrätten i Byggnadsstyrelsens fall saknar reell betydelse eftersom styrelsen skall avvecklas och några nya tjänster knappast kommer att bli aktuella. I detta sammanhang vill L.R. hänvisa till arbetsdomstolens avgörande AD 1994 nr 61 där arbetsgivaren ådrog sig skadeståndsskyldighet just på grund av att det i uppsägningsbeskedet angivits att företrädesrätten till återanställning endast gällde hos den myndighet från vilken arbetstagaren blivit uppsagd och vars verksamhet skulle läggas ned i samband med att man inrättade en ny myndighet.

L.R. kände inte till att det den 18 maj 1993, dvs. cirka en månad före det att arbetstagarna erhöll erbjudande om att söka anställning i Vasakronan, hade träffats en turordningsöverenskommelse mellan Statsanställdas Förbund (SF) och Vasakronan. Det var först när han väckte talan i tingsrätten som han fick del av detta avtal.

I 4 § i Avtal om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S) anges bl.a. vad som gäller när en del av en myndighet går över till en annan huvudman. Vid tidpunkten för den nämnda överenskommelsen mellan SF och Vasakronan var TurA-S tillämplig på L.R. anställning. L.R. hade därför vid denna tidpunkt en intjänad anställningstid som inte kunde avtalas bort utan hans godkännande. Vasakronan är vidare bundet av TurA-S jämlikt 28 § medbestämmandelagen. Tingsrättens bedömning att reglerna i TurA-S inte var tillämpliga på Vasakronan är därför felaktig.

L.R. gör i första hand gällande att turordningsöverenskommelsen för rätt till återanställning hos Vasakronan inte är bindande för honom. Skälen för det är följande. När turordningsöverenskommelsen träffades i maj 1993 utgjorde L.R. anställningstid i turordningshänseende en intjänad rättighet som inte kunnat avtalas bort utan hans godkännande. Han hade redan då en intjänad företrädesrätt till återanställning. - Vasakronan har genom att träffa avtal om avvikelse från reglerna om återanställning kort tid före det att bolaget gick ut med erbjudanden om anställning och med vetskap om att Byggnadsstyrelsen skulle upphöra med sin verksamhet, agerat på ett sätt som innebär ett kringgående av anställningsskyddslagen och som får anses strida mot god sed på arbetsmarknaden. - Det har vidare saknats ett acceptabelt syfte med turordningsöverenskommelsen och den får anses utgöra en otillbörlig urholkning av L.R. lagliga rättigheter enligt anställningsskyddslagen. - L.R. gör också gällande att överenskommelsen bryter mot en allmän associationsrättslig grundsats, den s.k. likhetsprincipen, som innebär att alla medlemmar som tillhör en förening skall behandlas lika. Likhetsprincipen sätter vissa gränser för en organisations rätt att med bindande verkan för medlemmarna träffa avtal om avsteg från turordningsreglerna. För det fall överenskommelsen mellan SF och Vasakronan skulle anses vara tillämplig på L.R. hävdar denne att det inte förelegat någon acceptabel grund för att i strid mot likhetsprincipen åsidosätta hans lagliga och avtalsmässiga rättigheter till förmån för andra föreningsmedlemmar. Detta måste företrädaren för Vasakronan A.K., ha insett. I vart fall borde hon ha insett detta. - Överenskommelsen är vidare mycket kortfattad och oprecis. För att avtalsparterna skall kunna binda sina medlemmar genom tolkning av kollektivavtalet krävs att avtalsinnehållet utformas tydligare än som skett.

L.R. gör även gällande att överenskommelsen innebär ett otillåtet avsteg från TurA-S. Vasakronan kan enligt hans uppfattning inte avtala bort de rättigheter som han tjänat in enligt TurA-S och som han enligt 28 § medbestämmandelagen kan göra gällande mot en ny huvudman vid en verksamhetsövergång. I sammanhanget bör framhållas att företrädarna för SF inte har haft behörighet att träffa avtal om avvikelse från TurA-S.

Vasakronan

Det var SF (nuvarande SEKO) som initierade frågan om att träffa ett kollektivavtal inför den övergång av verksamhet som skulle ske från Byggnadsstyrelsen till Vasakronan och Utbildningsfastigheter. Det förelåg vid den aktuella tidpunkten viss osäkerhet i frågan om vilka regler som skulle gälla för övergången. Statens arbetsgivarverk gjorde gällande att anställningsskyddslagen över huvud taget inte var tillämplig på den aktuella situationen. Såväl SF som Vasakronan ansåg emellertid att anställningsskyddslagen var tillämplig.

Byggnadsstyrelsens verksamhet delades upp och fördes över till respektive Vasakronan, Statens Fastighetsverk, Lokalförsörjningsverket samt Utbildningsfastigheter (nuvarande Akademiska Hus i Stockholm AB). Dessutom fanns det något som kallades för Byggnadsstyrelsens Avvecklingsorganisation.

Det fanns cirka tvåtusen anställda vid Byggnadsstyrelsen och redan inför verksamhetsförändringen stod det klart att omkring sexhundra befattningar skulle komma att försvinna från verksamheten. Det var därför angeläget för såväl arbetsgivarna som SF att reglera vad som skulle gälla inför övergången och på så sätt undanröja alla rättsliga oklarheter.

Parterna träffade därför en uttrycklig överenskommelse i vilken det angavs att anställningsskyddslagen skulle vara tillämplig. I och med detta var det även nödvändigt att bestämma vilka kriterier som skulle gälla för erhållande av anställning i Vasakronan och i Utbildningsfastigheter. Parterna var överens om att det krävdes särskild kompetens och erfarenhet från fastighetsförvaltning. För det fall flera sökande hade samma formella kompetens var parterna även överens om att det både ur kompetens- och rättvisesynvinkel var lämpligast att ge de arbetstagare som hade längst erfarenhet från Byggnadsstyrelsen företräde eftersom det var just den verksamheten som skulle övergå till Vasakronan och Utbildningsfastigheter.

Parterna var väl medvetna om innehållet i 26 § anställningsskyddslagen och att det genom avtalet kom att införas andra kriterier för företrädesrätt till återanställning än som anges i lagen. Avtalet utformades alltså så att de arbetstagare som hade längst erfarenhet inom Byggnadsstyrelsen först skulle komma ifråga för återanställning i Vasakronan. Med uttrycket erfarenhet menade parterna faktiskt arbetad tid i den verksamhet som skulle övergå till Vasakronan.

Det är riktigt att överenskommelsen träffades den 18 maj 1993, dvs. före det att uppsägningar hade skett i Byggnadsstyrelsen. Uppsägningarna verkställdes i september 1993. Dessförinnan hade samtliga anställda i Byggnadsstyrelsen beretts tillfälle att söka anställning i Vasakronan men även i Utbildningsfastigheter, Statens Fastighetsverk och Lokalförsörjningsverket. En fördel med detta var att all personal fick möjlighet att söka till samtliga juridiska personer som skulle överta Byggnadsstyrelsens verksamhet. Möjligheten att söka anställning var inte begränsad till orten utan gällde hela landet.

När överenskommelsen träffades förelåg det inte någon företrädesrätt till återanställning för L.R. eftersom en sådan rätt uppstår först i samband med uppsägning.

De särskilda reglerna i TurA-S gäller inte för Vasakronan som är ett privaträttsligt bolag. Det kan även noteras att samtidigt med att Vasakronan och SF träffade den i målet aktuella överenskommelsen träffade de ytterligare ett kollektivavtal avseende allmänna anställningsvillkor, löner, pensionsförmåner m.m. för den personal som anställdes i Vasakronan. Det var således inte fråga om att Vasakronan skulle överta de avtal som gällde mellan staten och SF. Dessutom framgår det av 1 § TurA-S att detta avtal enbart omfattar de arbetsgivarparter som har Statens arbetsgivarverk som arbetsgivarorganisation.

Både J.N. och H.J. hade uppdrag att företräda SF centralt i kollektivavtalssammanhang. Det fanns därför ingen anledning för Vasakronan att ifrågasätta dessa personers behörighet eller befogenhet att företräda SF vid kollektivavtalets ingående.

När det gäller frågan om rättegångkostnader framgår det av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen att det kan förordnas att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Som exempel brukar nämnas att rättsläget varit svårbedömt eller att utgången av målet berott på omständigheter som varit okända för part. Ingen av dessa omständigheter föreligger i det aktuella målet. Att L.R. inte själv deltagit i förhandlingarna är inte något ovanligt i kollektivavtalssammanhang. L.R. har redan från början blivit upplyst av sin fackliga organisation om vilka avtal som träffats.

L.R.

Det faktum att SF och Vasakronan slutit kollektivavtal om allmänna anställningsvillkor hindrar inte att reglerna i TurA-S även binder den övertagande arbetsgivaren enligt 28 § medbestämmandelagen. Detta kollektivavtal var tillämpligt i vart fall fram till den 1 oktober 1993 då verksamheten övergick till Vasakronan.

Domskäl

Inledning

L.R. var anställd hos Byggnadsstyrelsen, som enligt riksdagsbeslut avvecklade sin verksamhet under år 1993. Den verksamhet som L.R. arbetat inom övergick därvid till Vasakronan. I samband därmed övergick en del arbetstagare per den 1 oktober från anställning vid Byggnadsstyrelsen till anställning hos Vasakronan. L.R. sökte men erhöll inte någon anställning hos Vasakronan. I september 1993 sade Byggnadsstyrelsen under åberopande av arbetsbrist upp L.R.. Uppsägningstiden började löpa fr.o.m. den 1 oktober 1993.

Mellan Vasakronan och SF träffades den 18 maj 1993 en överenskommelse om bemanningen i bl.a. Vasakronan. Av överenskommelsen framgår, såvitt är av intresse i detta mål, att Vasakronan och SF var överens om att en tillämpning av anställningsskyddslagen skulle ligga till grund för bemanningen som i första hand skulle ske med personal som vid tiden för överenskommelsen var anställd tills vidare i Byggnadsstyrelsen och att vid konkurrens mellan sökande den skulle komma först i fråga som hade längst erfarenhet hos Byggnadsstyrelsen.

Mellan parterna i målet är ostridigt att L.R. hade längre sammanlagd anställningstid än tre andra arbetstagare hos Byggnadsstyrelsen vilka i sammanhanget erhöll anställning hos Vasakronan. Det är också ostridigt att L.R., med hänsyn tagen till bestämmelserna i anställningsskyddslagen och med bortseende från den nämnda överenskommelsen, skulle ha haft rätt till återanställning hos Vasakronan före dessa tre arbetstagare.

Tvisten i målet

Tvisten i målet gäller frågan huruvida Vasakronan i sammanhanget brutit mot anställningsskyddslagens bestämmelser om turordning vid företrädesrätt till återanställning och därigenom ådragit sig skyldighet att utge såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd till L.R.. L.R. har, med hänvisning till att Vasakronan anställt de tre tidigare nämnda arbetstagarna utan att anställa honom, gjort gällande att så är fallet, medan Vasakronan har motsatt uppfattning. Vasakronan har därvid förklarat att den mellan bolaget och SF träffade överenskommelsen innebär ett lagenligt avsteg från anställningsskyddslagens bestämmelser om turordning för återanställning och att bolagets agerande därför inte utgör något brott mot den lagen.

Utgångspunkt för arbetsdomstolens bedömning i målet är, med hänsyn till hur parterna har utformat sin talan, att L.R. har haft längre sammanlagd anställningstid än de tre andra arbetstagarna och att han med stöd av bestämmelserna i 25 och 26 §§anställningsskyddslagen i och för sig hade företräde till anställning hos Vasakronan framför dessa arbetstagare.

Den fråga arbetsdomstolen har att ta ställning till är om den överenskommelse som träffades mellan Vasakronan och SF om bemanningen av Vasakronan utgör en tillåten och för L.R. bindande avvikelse från de ovan angivna bestämmelserna i anställningsskyddslagen.

Avtal om avvikelse från bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning

Bestämmelserna i anställningsskyddslagen om företrädesrätt till återanställning och om turordningen mellan flera arbetstagare som har sådan företrädesrätt återfinns i de av L.R. åberopade paragraferna, 25 och 26 §§. Det kan konstateras att anställningsskyddslagen i 2 § innehåller en uttrycklig bestämmelse som medger att avvikelser från bl.a. bestämmelserna i 25 och 26 §§ i lagen får göras i kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

När det gäller frågan om vilka som kan träffa kollektivavtal om avvikelser från företrädesrätten till återanställning ger 2 § anställningsskyddslagen endast det beskedet att avtalet på arbetstagarsidan måste slutas eller godkännas av central arbetstagarorganisation. Någon motsvarande reglering av vem som på arbetsgivarsidan kan vara part i ett sådant avtal finns inte i anställningsskyddslagen. Vanligen torde frågor om företrädesrätt till återanställning aktualiseras hos den arbetsgivare som sagt upp arbetstagaren på grund av arbetsbrist. Att arbetsgivaren i sådana fall kan vara part i ett avtal av detta slag är uppenbarligen vad som främst åsyftats med de aktuella bestämmelserna i 2 § anställningsskyddslagen.

Som framgår av bestämmelserna i 25 § andra stycket anställningsskyddslagen kan företrädesrätt till återanställning även föreligga gentemot en ny arbetsgivare till vilken den aktuella verksamheten har övergått. Det torde också kunna uppkomma situationer i vilka en tidigare anställd kan göra gällande företrädesrätt mot mer än en arbetsgivare (se prop. 1981/82:71 s.138). Fråga uppkommer då om hur det i sådana situationer förhåller sig med möjligheten att göras avvikelser från anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning. Denna situation har inte uttryckligen tagits upp i anställningsskyddslagen och har heller inte berörts i lagens förarbeten. Enligt arbetsdomstolens mening ger dock varken anställningsskyddslagen eller dess förarbeten något stöd för att lagstiftaren skulle ha avsett att det i dessa situationer inte skulle vara möjligt att genom kollektivavtal göra avvikelser från bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning.

Nästa fråga blir då vem som på arbetsgivarsidan kan träffa ett sådant avtal. Är det arbetsgivaren i den tidigare anställningen eller är det den nye arbetsgivare, hos vilken företrädesrätten kan komma att göras gällande, som kan träffa avtalet? För att ett avtal mellan den tidigare arbetsgivaren, som vidtagit uppsägningen, och den fackliga organisationen skall kunna få betydelse i sammanhanget krävs att avtalet ges verkan gentemot den utanför avtalet stående nye arbetsgivaren. Betydligt närmare till hands ligger enligt arbetsdomstolens mening att den arbetsgivare, hos vilken företrädesrätt till återanställning kan komma att göras gällande, träffar sådant avtal med den berörda fackliga organisationen. Som redan framgått finns i anställningsskyddslagen inga bestämmelser som talar mot ett sådant förfarande. Av lagens förarbeten framgår inte heller att lagstiftarens avsikt skulle ha varit att enbart den tidigare arbetsgivaren skulle ha möjlighet att träffa kollektivavtal av detta slag. Arbetsdomstolen finner därför att anställningsskyddslagen inte uppställer något hinder för att i förekommande fall även en ny arbetsgivare, hos vilken företrädesrätt till återanställning kan komma att göras gällande, träffar kollektivavtal med den berörda fackliga organisationen om avvikelser från anställningsskyddslagens bestämmelser i detta hänseende.

L.R. har i målet gjort gällande att Vasakronan och SF inte med bindande verkan för honom har kunnat träffa en sådan överenskommelse om avsteg från anställningsskyddslagens bestämmelser som nyss berörts. Han har till stöd för sin ståndpunkt anfört en rad omständigheter.

Har avtalsparterna förfogat över av L.R. intjänad rätt?

L.R. har gjort gällande att hans sammanlagda anställningstid inklusive ålderstillägg har utgjort en intjänad rättighet som Vasakronan och SF inte kunnat förfoga över utan hans medgivande. Mot bakgrund av att det i målet inte råder någon tvist om att L.R:s anställningstid skall beräknas på det sätt som han angivit finner arbetsdomstolen inte anledning att närmare gå in på denna fråga.

Arbetsdomstolen har emellertid uppfattat L.R:s talan i denna del så att han även gjort gällande att han när överenskommelsen mellan Vasakronan och SF träffades, dvs. den 18 maj 1993, redan hade en företrädesrätt till återanställning som avtalsparterna inte kunnat förfoga över utan hans medgivande. I sammanhanget har han också gjort gällande att den aktuella överenskommelsen utgör ett led i ett kringgående av anställningsskyddslagens bestämmelser eftersom de anställda vid Byggnadsstyrelsen bara en månad senare erbjöds att söka anställning hos Vasakronan. Han har därvid anfört att förfarandet strider mot god sed på arbetsmarknaden.

Som arbetsdomstolen tidigare uttalat anger anställningsskyddslagen med stor exakthet förutsättningarna för såväl inträdet som upphörandet av företrädesrätten till återanställning (se AD 1986 nr 144). Det finns därför i princip inte utrymme för att tillämpa reglerna i detta ämne utanför det område som uttryckligen anges i lagtexten. Eftersom den grundläggande förutsättningen för företrädesrättens inträde är uppsägning från arbetsgivarens sida kan L.R. inte ha haft någon företrädesrätt till återanställning förrän efter uppsägningen i september 1993.

Anställningsskyddslagen utgår från förutsättningen att parterna i ett kollektivavtal inte kan förfoga över arbetstagares redan intjänade rättigheter (jfr prop. 1973:129 s. 266). Lagstiftaren har emellertid anvisat parterna möjligheten att före företrädesrättens inträde träffa avtal om avvikelser från anställningsskyddslagens bestämmelser om företrädesrätt till återanställning. Parter som utnyttjar denna möjlighet att träffa sådant avtal kan uppenbarligen därigenom inte anses ha kringgått lagens regler. Förfarandet kan följaktligen inte heller strida mot god sed på arbetsmarknaden.

Har överenskommelsen inneburit en oacceptabel urholkning av L.R:s rätt?

L.R. har gjort gällande att överenskommelsen mellan Vasakronan och SF saknar ett godtagbart syfte och därför innebär en oacceptabel urholkning av hans rätt.

Möjligheten att träffa kollektivavtal om avvikelser från företrädesrättsreglerna är inte helt oinskränkt. Arbetsdomstolen har i ett tidigare avgörande slagit fast att avtal som innebär att företrädesrätten till återanställning helt avtalas bort utgör en sådan urholkning av arbetstagares rättigheter som måste anses strida mot anställningsskyddslagens grunder (se AD 1995 nr 108). Av det i målet föreliggande avtalets ordalydelse framgår att om flera sökande har den kompetens som svarar mot de angivna kraven för befattningen kommer den med längst erfarenhet hos Byggnadsstyrelsen först ifråga. Såvitt framkommit av utredningen i målet var det avtalsparternas avsikt med överenskommelsen att de som hade längst erfarenhet av Byggnadsstyrelsens verksamhet skulle få företräde till anställning hos Vasakronan, dit denna verksamhet skulle övergå. Enligt arbetsdomstolens mening kan denna överenskommelse inte anses ha inneburit att arbetstagarnas rättigheter urholkats på ett sätt som strider mot anställningsskyddslagens grunder.

Strider överenskommelsen mot TurA-S eller likhetsprincipen?

L.R. har gjort gällande att TurA-S i enlighet med bestämmelserna i 28 § medbestämmandelagen är gällande även hos Vasakronan och att överenskommelsen strider mot detta avtal. Vasakronan har anfört att TurA-S inte gäller hos bolaget eftersom detta inte är en statlig myndighet och dessutom redan var bundet av kollektivavtal såväl om allmänna anställningsvillkor som om företrädesrätt till återanställning.

Enligt 28 § medbestämmandelagen gäller följande. Övergår företag eller del av företag från arbetsgivare som är bunden av kollektivavtal till ny arbetsgivare gäller avtalet i tillämpliga delar för den nye arbetsgivaren, dock ej i den mån han redan är bunden av annat kollektivavtal. Innebörden av denna bestämmelse är i den i målet föreliggande situationen att i den mån TurA-S innehåller någon regel om företrädesrätt till återanställning som konkurrerar med den mellan Vasakronan och SF träffade överenskommelsen så har överenskommelsen försteg framför TurA-S. Arbetsdomstolen går därför inte vidare in på den av L.R. aktualiserade frågeställningen.

L.R. har också hänvisat till att den föreningsrättsliga likställighetsprincipen innebär att SF inte med giltig verkan för honom har kunnat träffa överenskommelsen med Vasakronan om avvikelser från bestämmelserna om företrädesrätt till återanställning. Arbetsdomstolen konstaterar att kollektivavtal om avvikelser från dessa bestämmelser i anställningsskyddslagen förekommer på arbetsmarknaden. Det ligger alltså inget ovanligt i att avtalsparterna har velat anpassa reglerna med utnyttjande av lagens disposivitet. Enligt arbetsdomstolens mening pekar inget i den av SF träffade överenskommelsen på att L.R. skulle ha särbehandlats i strid mot den av honom åberopade likställighetsprincipen.

Sammanfattning.

Med hänvisning till det ovan anförda och vad som i övrigt förekommit i målet finner arbetsdomstolen inte skäl ändra tingsrättens domslut i huvudsaken.

Rättegångskostnader

Tingsrätten har ansett att L.R. haft skälig anledning att få saken prövad och låtit vardera parten bära sin rättegångskostnad. Vasakronan har överklagat tingsrättens dom i denna del och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i tingsrätten. L.R. har bestritt detta ändringsyrkande. Arbetsdomstolen finner inte skäl att ändra tingsrättens dom i denna del.

Det nu sagda innebär att parterna vunnit ömsom i arbetsdomstolen. Målet i arbetsdomstolen har dock till helt övervägande del rört den talan som L.R. fört. Annat har inte framkommit än att rättegångskostnaderna i arbetsdomstolen i allt väsentligt har hänfört sig till denna talan. L.R. är därför enligt rättegångsbalkens bestämmelser skyldig att ersätta Vasakronan för rättegångskostnaderna här. Enligt arbetsdomstolens mening kan L.R. inte anses ha haft skälig anledning enligt 5 kap.2 § arbetstvistlagen att få saken prövad även i arbetsdomstolen. L.R. skall därför förpliktas att utge ersättning för Vasakronans rättegångskostnader i arbetsdomstolen. Vad som yrkats får anses som skäligt.