AD 1996 nr 15

Parter:

Handelsanställdas Förbund; G., S-H., med firma Grubbströms Lastvagnsdelar

Nr 15

Handelsanställdas Förbund

mot

S-H.G. med firma Grubbströms Lastvagnsdelar i Arvidsjaur.

S-H.G. med firma Grubbströms Lastvagnsdelar i Arvidsjaur (Grubbströms LVD) är genom hängavtal med Handelsanställdas förbund (Handels) bunden av vid varje tidpunkt gällande kollektivavtal mellan Handelns och Tjänsteföretagens Arbetsgivarorganisation och Handels.

B.L. är medlem i Handels och har varit anställd hos S-H.G.. Den 24 maj 1995 avskedades han från sin anställning. Som grund för avskedandet åberopade S-H.G. att B.L. förfarit illojalt genom att starta en med Grubbströms LVD konkurrerande verksamhet. Tvisten rör främst frågan om S-H.G., som Handels påstått, avskedat B.L. från hans anställning utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat. Mellan parterna är också tvistigt om S-H.G. har förhandlingsvägrat, om underrättelse till B.L. och varsel till Handels borde ha lämnats innan avskedandet verkställdes och om B.L. vid avskedandet informerats om vad han hade att iakttaga om han ville göra gällande att avskedandet var ogiltigt eller yrka skadestånd.

Handels har väckt talan mot S-H.G. och i första hand yrkat att arbetsdomstolen förpliktar honom att till B.L. utge

1. allmänt skadestånd för brott mot 18, 19 och 30 §§anställningsskyddslagen med 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker,

2. ekonomiskt skadestånd avseende förlust av lön med 2 736 kr för tiden fr.o.m. 24 maj 1995 t.o.m. 31 maj 1995, med 11 895 kr avseende juni månad 1995, med 12 398 kr per månad för tiden därefter t.o.m november 1995 och med 8 828 kr för tiden fr.o.m. den 1 december 1995 till den 19 december 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 2 736 kr från den 31 maj 1995, på 11 895 kr från den 30 juni 1995, på varje månadslönebelopp om 12 398 kr från den sista i varje månad med början den 31 juli 1995 och på 8 828 kr från den 31 december 1995, allt till dess betalning sker samt

3. semesterersättning med 355 kr avseende perioden fr.o.m. den 24 maj 1995 t.o.m. den 31 maj 1995, med 1 546 kr för juni månad 1995, med 1 611 kr varje månad för tiden därefter t.o.m november 1995 och med 1 147 kr för tiden fr.o.m. den 1 december 1995 till den 19 december 1995 jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 355 kr från den 31 maj 1995, på 1 546 kr från den 30 juni 1995, på varje månatlig semesterersättning om 1 611 kr från den sista i varje månad med början den 31 juli 1995 och på 1 147 kr från den 31 december 1995, allt till dess betalning sker.

Handels har i andra hand - för det fall arbetsdomstolen skulle finna att det förelegat saklig grund för uppsägning - yrkat att arbetsdomstolen förpliktar S-H.G. att till B.L. utge

1. allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker samt

2-3. ekonomiskt skadestånd motsvarande uppsägningslön och semesterersättning jämte ränta, allt i enlighet med förstahandsyrkandet, för tiden fr.o.m. den 24 maj t.o.m. den 25 november 1995, varvid inkomstförlusten för november har angetts till 10 018 kr avseende lön och till 1 302 kr avseende semesterersättning.

Dessutom har Handels, för det fall förstahandsyrkandet bifalles, förbehållit sig rätt att i mån av befogenhet väcka talan om ersättning för ekonomisk skada som uppstått efter dagen för huvudförhandling i målet.

Handels har vidare yrkat att arbetsdomstolen förpliktar S-H.G. att till förbundet utge allmänt skadestånd med 20 000 kr för brott mot 10 och 16 §§medbestämmandelagen samt med 15 000 kr för brott mot 30 § anställningsskyddslagen.

S-H.G. har bestritt samtliga yrkanden. Såvitt avser yrkandena om ekonomiskt skadestånd har dessa vitsordats som i och för sig skäliga.

Handels har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna i huvudsak anfört följande.

Handels

B.L. har tidigare under 25 års tid arbetat vid ett sågverk i Arvidsjaur. På grund av s.k. dammastma fick han sluta med detta arbete år 1992. I augusti 1992 erhöll han en sex månaders praktiktjänstgöring hos Grubbströms LVD. B.L. var därefter arbetslös under en period. I september 1993 tillsvidareanställdes han hos Grubbströms LVD med 50 procents lönebidrag under ett år. I september 1994 förlängdes perioden för lönebidraget med ett år.

Grubbströms LVD:s verksamhet består i försäljning av reservdelar till tunga fordon samt försäljning av smörjmedel och oljor. Grubbströms LVD är ett väl inarbetat namn och S-H.G. har bedrivit liknande verksamhet sedan 1967. Grubbströms LVD har ett lager som är värderat till 1,4 milj. kr.

B.L. arbetade hos Grubbströms LVD som lagerman men skötte även viss försäljning. S-H.G. var ofta ute och reste i tjänsten och arbetsledare på arbetsplatsen var butikschefen Benny Nygren. Till honom skulle B.L. vända sig om han hade några frågor.

Utöver reservdelar till lastbilar har Grubbströms LVD haft viss försäljning av reservdelar och andra tillbehör till personbilar. Denna försäljning, som under år 1994 endast riktades till företagskunder, var emellertid inte särskilt lönsam. Enligt en muntlig instruktion från S-H.G. skulle firman därför helt upphöra med denna typ av försäljning från årsskiftet 1994/95.

Trots att Grubbströms LVD upphörde med försäljning av delar till personbilar kom en hel del förfrågningar om sådana delar från firmans kunder. Eftersom det inte fanns någon annan återförsäljare i trakten funderade B.L. på att starta en firma som kunde tillgodose dessa kunders behov. Han samtalade med Benny Nygren och förklarade att den firma han ville starta endast skulle rikta sig till personbilskunder som Grubbströms LVD inte längre ville sälja till. Firman skulle bedrivas på hobbybasis och inte ha någon större omfattning. B.L. hade inte tänkt att lagerhålla detaljer utan skulle endast beställa sådant som hans kunder hade beställt hos honom. Eftersom Grubbströms LVD inte hade någon försäljning av delar och tillbehör till personbilar hade B.L. aldrig någon tanke på att hans tänkta verksamhet skulle kunna betraktas som konkurrerande med Grubbströms LVD. Han har inte haft för avsikt och har inte ekonomiska möjligheter att bedriva försäljning av reservdelar till tunga fordon. B.L. saknade dessutom kunskap och erfarenhet för att kunna bedriva en sådan verksamhet. Vidare bör beaktas att Grubbströms LVD är en stor och välrenommerad firma som erhåller stora rabatter vid sina inköp. Motsvarande rabatter skulle B.L. aldrig kunnat erhålla om han hade önskat konkurrera med Grubbströms LVD.

Den 2 maj 1995 registrerade B.L. en enskild firma under namn Lindmarks Bilshop och angav att verksamheten skulle bestå i handel med reservdelar och tillbehör till bilar. Den 19 maj berättade han för S-H.G. om sin nystartade firma. S-H.G. reagerade vid detta tillfälle inte på något särskilt sätt. Något senare samma dag blev B.L. emellertid uppringd av S-H.G. som frågade om B.L. inte samtidigt kunde ta över försäljningen av smörjmedel och oljor till konsumenter. Eftersom B.L. inte hade tänkt sig den typen av försäljning tackade han nej.

Den 24 maj blev B.L. inkallad till S-H.G.. Denne hade då sett registreringsbeviset för B.L:s firma och upptäckt att det i detta angetts att B.L. skulle syssla med försäljning av reservdelar till bilar. B.L. uppmanades att omedelbart säga upp sig och informerades om att han i annat fall skulle avskedas. Eftersom B.L. inte såg någon anledning till att säga upp sig blev han avskedad. Han fick ett skriftligt bevis härpå. Han erhöll emellertid inte någon hänvisning om vad han hade att iakttaga om han ville yrka ogiltigförklaring av avskedandet eller kräva skadestånd. Inte heller lämnades han någon underrättelse en vecka före avskedandet på sätt föreskrivs i 30 § anställningsskyddslagen. S-H.G. varslade inte heller Handels i förväg om det tilltänkta avskedandet.

Sedan B.L. kontaktat Handels hölls lokal förhandling den 14 juni 1995. Förhandlingen var mycket kort och Handels ansåg inte att parterna hade gjort några framsteg i denna och påkallade därför central förhandling. Handels föreslog att parterna skulle träffas den 13 juni 1995 kl. 10.00 i förbundets lokaler i Skellefteå. Som svar härpå erhöll Handels ett brev från Grubbströms LVD i vilket efterfrågades vad parterna skulle förhandla om. Handels svarade i brev den 5 juli 1995 vad förhandlingarna skulle avse. Sedan Grubbströms LVD på nytt efterfrågat vad parterna skulle förhandla om förekom inte någon ytterligare skriftväxling. Handels förväntade sig att S-H.G. skulle inställa sig vid förhandlingen men det gjorde han inte. S-H.G. har härigenom brutit mot den förhandlingsordning som han enligt gällande kollektivavtal är bunden av.

S-H.G.

Fredagen den 19 maj 1995 besökte B.L. S-H.G. i dennes bostad. B.L. berättade då om den nystartade verksamheten och att han hade påbörjat viss försäljning. S-H.G. blev chockad av beskedet och därför sade han inte särskilt mycket vid detta tillfälle. B.L. berättade att han skulle bedriva verksamheten före det vanliga arbetets början, under lunchrasten och på kvällstid. Han berättade vidare att syftet med den nystartade verksamheten var att hans söner skulle ha något att ta över efter honom. Innan B.L. gick sade S-H.G. till honom att han tyckte B.L. var duktig som startade en egen verksamhet och frågade om han inte samtidigt skulle ta över försäljningen av smörjmedel. Detta visste emellertid inte B.L. säkert. B.L. sa dessutom att han inte hade någon tanke på att avsluta sin anställning hos Grubbströms LVD.

Efter helgen erhöll S-H.G. från Patent- och registreringsverket ett registreringsbevis som utvisade vilken typ av verksamhet B.L. avsåg att bedriva. S-H.G. bestämde sig därefter för att avskeda B.L., eftersom han ansåg att B.L. skulle driva en med honom konkurrerande verksamhet samt att detta var ett illojalt beteende från B.L. som kunde skada honom. B.L. tillfrågades dessförinnan om han i stället ville säga upp sig, vilket han vägrade. S-H.G. uppmanade B.L. i samband med avskedandet att ta kontakt med sin fackförening.

S-H.G. fick kallelse till och inställde sig till lokal förhandling den 14 juni 1995. Förhandlingen blev kort. Eftersom B.L. hade avskedats efter noggrant övervägande förklarade S-H.G. vid förhandlingen att han inte önskade förhandla något ytterligare i frågan och att han såg fram emot att en domstol prövade lagligheten av avskedandet. Trotts detta kom en begäran från Handels om en central förhandling. Med anledning härav tillskrev S-H.G. Handels och frågade vad förhandlingen skulle avse. Som svar härpå fick han ett hotbrev från Handels i vilket angavs att Grubbströms LVD kunde drabbas av ytterligare kostnader om man inte förhandlade. Eftersom det inte fanns något att förhandla om och då bemanningen var dålig med anledning av rådande semestertider inställde sig S-H.G. inte till förhandlingen.

Domskäl

B.L. avskedades den 24 maj 1995 från sin anställning hos S-H.G., som under firman Grubbströms Lastvagnsdelar i Arvidsjaur bedriver verksamhet med främst försäljning av reservdelar till tunga fordon samt av smörjmedel och oljor.

S-H.G. har som grund för avskedandet åberopat att B.L. grovt har åsidosatt sina åligganden mot honom genom att starta en konkurrerande verksamhet. Handels har bestritt att den av B.L. startade verksamheten var konkurrerande med S-H.G:s och har gjort gällande att B.L. avskedats utan att det förelegat ens saklig grund för uppsägning. Tvisten rör främst frågan om det förelegat grund för avskedandet. Tvistigt är också om det förelegat skyldighet för S-H.G. att innan avskedandet verkställdes underrätta B.L. respektive varsla förbundet om det tilltänkta avskedandet. Vidare föreligger tvist om huruvida S-H.G. kan anses ha uppfyllt kravet på att lämna s.k. fullföljdshänvisning i samband med avskedandet samt om han har vägrat att förhandla.

På Handels begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med B.L. och förhör upplysningsvis hållits med ombudsmannen Lars Jönsson. Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Frågan om S-H.G. haft rätt att avskeda B.L.

Genom förhöret med B.L. har framkommit bl.a. följande av direkt intresse för arbetsdomstolens prövning av avskedandefrågan. B.L. anställdes med uppgift att sköta lagret och handha en del av försäljningen. Arbetsuppgifterna bestod närmast i att beställa varor och att packa upp dessa när de levererades samt att vid behov hjälpa butikschefen Benny Nygren med att betjäna kunder. Med undantag för S-H.G. fanns det utöver dem inga sysselsatta i firman när B.L. anställdes. Under år 1993 bestod verksamheten i försäljning av smörjmedel till både tunga och lätta fordon, försäljning av reservdelar till tunga fordon samt försäljning av personbilsdelar till såväl enskilda privatkunder som företagskunder. Någon gång under år 1994 upphörde man med att sälja personbilsdelar till enskilda privatkunder. I slutet av år 1994 sammankallade S-H.G. personalen som då bestod av B.L., Benny Nygren och en kvinna och berättade att man helt skulle upphöra med att sälja personbilsdelar. Skälet härtill var dålig lönsamhet uppgav S-H.G.. Anledningen till att personbilsdelar kan ha beställts efter årsskiftet är troligen att någon kund reklamerat en tidigare inköpt personbilsdel. Efter detta besked från S-H.G. började B.L. fundera på att starta en egen verksamhet för försäljning av personbilsdelar. Den tänkta målgruppen var de personer som "mekar" sina bilar själva och som betalar när de hämtar vad som beställts. Några företagskunder ville B.L. inte ha eftersom dessa vanligtvis önskar att få betala mot faktura och med en betalningsfrist om en månad. Han hade inte ekonomiska förutsättningar att bedriva verksamhet med sådana kunder. Några egentliga förberedelser inför registreringen av firman hade B.L. inte gjort. Han hade visserligen samtalat med en bank angående firmans bokföring men fick då besked att han skulle återkomma vid årets slut. Han berättade för Benny Nygren om sina planer och denne ansåg inte att det fanns några hinder för honom att starta verksamheten eftersom S-H.G. inte sålde personbilsdelar. Om Benny Nygren avrått honom från att starta den egna verksamheten hade han avstått från detta. En del kunder kom till honom "ryktesvägen". Andra kunder fick han när dessa ringde till Grubbströms LVD för att beställa personbilsdelar. Han bad dessa kunder att ringa till honom efter arbetstidens slut. Det har även hänt att S-H.G. hänvisat kunder till honom.

B.L. har vidgått att han i sin verksamhet bl.a. har beställt personbilsdelar från leverantörer som även S-H.G. anlitar men han har även uppgett att han medvetet har försökt att undvika detta. Han har vitsordat att ett stort antal av de produkter som S-H.G. lagerhåller kan användas till personbilar samt att denne beställt sådana detaljer även efter årsskiftet 1994/95.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av utredningen i målet har framkommit att S-H.G. beställer och lagerhåller ett stort antal detaljer som i och för sig kan användas till personbilar samt att han dessutom lagerhåller en del detaljer som beställts tidigare enbart med sikte på personbilskunder. Vidare har framgått att S-H.G. slutat eller i vart fall som han själv hävdar hade för avsikt att undvika att ta hem detaljer för personbilskunder. Härvid bör dock beaktas att det inte framkommit att S-H.G. vägrat att sälja till personbilskunder om firman hade den önskade produkten i lager. B.L. har förklarat han i sin egen verksamhet åtog sig att mot beställning ta hem personbilsdelar och han har härvid inte gjort någon åtskillnad om detaljerna dessutom i och för sig kunde användas till tunga fordon. Enligt domstolens uppfattning är de båda verksamheterna så nära besläktade att det inte går att dra en skarp skiljelinje mellan verksamheternas inriktning. De verksamheter som S-H.G. och B.L. bedriver är vidare likartade på det sättet att firmorna tar hem de varor som kunderna beställer hos dem. Detta gäller för B.L:s verksamhet uteslutande och för S-H.G:s åtminstone i stor utsträckning. På så vis slipper de hålla stora lager. En sådan verksamhet kan därför ganska snabbt byta inriktning. Mot bakgrund av det anförda finner arbetsdomstolen att det får antas att det i vart fall kunde uppstå viss konkurrens mellan firmorna om samma kunder.

Såsom arbetsdomstolen i ett flertal domar tidigare har klargjort bryter en anställd i allmänhet på ett allvarligt sätt mot anställningsavtalet om han eller hon under anställningen driver med arbetsgivaren direkt konkurrerande verksamhet som får antas tillfoga arbetsgivaren en påtaglig skada (se bl.a. AD 1993 nr 142).

Den konkurrens som B.L. genom sin nystartade firma utsatte S-H.G. för kunde enligt arbetsdomstolens bedömning ha lett till att S-H.G. förlorade i vart fall en del av sina kunder. Omfattning av denna skada är svår att förutsäga och parterna har inte presenterat någon utredning för en sådan bedömning. En bidragande orsak till att det är svårt att göra en sådan bedömning är att B.L. avskedades när denne just hade börjat sin verksamhet och därför inte nått någon större omfattning på sin försäljning. Arbetsdomstolen nöjer sig med att konstatera att det föreligger en uppenbar risk för att konkurrensen kan komma att skada S-H.G..

Vid bedömningen huruvida B.L. genom att starta en konkurrerande verksamhet grovt har åsidosatt sina åligganden gentemot S-H.G. bör dessutom följande omständigheter beaktas. B.L:s arbete med beställning och försäljning av fordonsdelar m.m. gav honom god insyn i S-H.G:s verksamhet. Han hade kontakterna med firmans leverantörer och han fick genom försäljningsarbetet även vissa kundkontakter. Han hade tillgång till såväl leverantörsregister som kundregister och han kände till vilka rabatter S-H.G. erhöll vid sina beställningar. Enligt B.L:s egna uppgifter uppmanade han under sin arbetstid uttryckligen de av S-H.G:s kunder som önskade beställa personbilsdelar att ringa honom efter arbetstidens slut. Samtidigt står det klart att det måste vara mycket svårt för S-H.G. att kontrollera i vad mån sådant förekommer och att avgöra om det med anledning av förfrågningar från kunder finns skäl att t.ex. utöka det egna sortimentet. Att S-H.G. under nu angivna omständigheter känt en stark misstro beträffande B.L:s lojalitet är förklarligt.

Mot denna bakgrund finner arbetsdomstolen att B.L. genom att under pågående anställning hos S-H.G. starta en verksamhet som i vart fall delvis är konkurrerande med arbetsgivarens gjort sig skyldig till ett illojalt beteende och därmed grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. S-H.G. har därför haft rätt att avskeda B.L..

Frågan om B.L. har fått s.k. fullföljdshänvisning

Enligt 19 § anställningsskyddslagen skall det skriftliga beskedet om avskedande innehålla information om vad arbetstagaren har att iakttaga om han eller hon vill göra gällande att avskedandet är ogiltigt eller yrka skadestånd, s.k. fullföljdshänvisning. Fullföljdshänvisningen skall dessutom vara fullständig, dvs. den skall återge innehållet i 40 och 41 §§anställningsskyddslagen samt erinra om den påföljd som följer av 42 § samma lag. Det räcker således inte med att en arbetsgivare endast hänvisar till dessa bestämmelser.

S-H.G. har vidgått att det skriftliga beskedet om avskedande inte innehöll information om vad B.L. hade att iakttaga om han ville göra gällande att avskedandet var ogiltigt eller yrka skadestånd. Emellertid har han bestritt skadeståndsskyldighet med hänvisning till att han vid avskedandet uppmanade B.L. att uppsöka förbundet.

Arbetsdomstolen finner att S-H.G. vid avskedandet av B.L. inte har uppfyllt lagens föreskrift om fullföljdshänvisning. För denna underlåtenhet är han skadeståndsskyldig.

Fråga om brott mot 30 § anställningsskyddslagen

Enligt 30 § anställningsskyddslagen skall en arbetsgivare som avser att avskeda en anställd underrätta arbetstagaren om detta minst en vecka i förväg och om arbetstagaren är fackligt organiserad inom samma tid dessutom varsla den lokala arbetstagarorganisationen om det tilltänkta avskedandet. Ett avskedande får inte ske utan att varsel- och underrättelsetiden har iakttagits. Om det är påkallat av säkerhetsskäl eller liknande kan arbetstagaren i stället avstängas från arbetet tills avskedandet kan verkställas.

S-H.G. har vidgått att han underlåtit att underrätta B.L. och att varsla förbundet om det tilltänkta avskedandet på sätt föreskrivs i 30 § anställningsskyddslagen men har bestritt skadeståndsskyldighet på grund av att situationen var akut.

Arbetsdomstolen finner att vad S-H.G. anfört som skäl för sin underlåtenhet att underrätta B.L. och att varsla dennes organisation inte kan medföra att han undgår skadeståndsskyldighet.

Frågan om brott mot förhandlingsskyldigheten

I denna del har ombudsmannen Lars Jönsson hörts på förbundets begäran och parterna har åberopat viss skriftlig bevisning. Av utredningen har bl.a. följande framkommit.

Sedan B.L. avskedats vände han sig till Handels, avd. 39, för att få hjälp. Förbundet påkallade lokal tvisteförhandling och sådan förhandling hölls den 14 juni 1995. Vid denna representerades Handels, avd. 39, av ombudsmannen Lars Jönsson och S-H.G. inställde sig personligen. Vid förhandlingen kunde någon enighet inte nås. Förbundet påkallade den 28 juni 1995, enligt den förhandlingsordning som ostridigt gäller mellan parterna, central förhandling och förslog att denna skulle hållas torsdagen den 13 juli 1995 kl.10.00 i Handels lokaler i Skellefteå. Enligt vad Lars Jönsson uppgett var avsikten att han skulle föra den centrala förhandlingen eftersom han har mandat att förhandla på central nivå. På denna begäran svarade S-H.G. i ett brev daterat den 29 juni att han ville veta vad parterna skulle förhandla om. Som svar härpå tillställde Handels honom ett brev daterat 5 juli. Dagen därpå begärde S-H.G. på nytt besked om vad parterna skulle förhandla om. Någon ytterligare skriftväxling förekom inte.

Ostridigt är att S-H.G. eller något ombud för honom inte infann sig till den centrala förhandling förbundet påkallat och som skulle äga rum den 13 juli 1995. Inte heller hade han dessförinnan anmält förhinder. S-H.G. har först vid huvudförhandlingen angett att det vid denna tidpunkt var ont om personal eftersom det var semesterperiod samt antytt att detta kunde vara anledningen till att han inte inställde sig vid förhandlingen. Denna invändning lämnar domstolen utan avseende då han inte visat att det förelåg något faktiskt förhinder att inställa sig till den centrala förhandlingen. Av vad S-H.G. i övrigt anfört i denna del får också anses framgå att anledningen till att någon representant inte inställde sig till förhandlingen var att S-H.G. bedömde det som utsiktslöst att förhandlingen skulle leda till något resultat.

Såsom har angetts ovan är det ostridigt att den förhandlingsordning som gäller mellan parterna medförde en skyldighet för S-H.G. att inställa sig till central förhandling när sådan påkallats av förbundet. Den omständigheten att S-H.G. bedömt det som utsiktslöst att nå enighet vid förhandlingen har inte befriat honom från skyldigheten att inställa sig vid den påkallade förhandlingen. På grund av det anförda finner arbetsdomstolen att S-H.G. har gjort sig skyldig till förhandlingsvägran och ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till förbundet. Av utredningen har framgått att S-H.G. gjorde klart för förbundet vid den lokala förhandlingen, som endast varade några minuter, att han inte var villig att kompromissa om sitt beslut att avskeda B.L. samt att han ville att domstol skulle avgöra tvisten. Hans vägran att komma till förhandlingen den 13 juli framstår likväl inte som ursäktlig. Med hänsyn till att S-H.G. redan vid den lokala tvisteförhandlingen klargjort sin inställning till tvistefrågan och att det knappast kunde förväntas att parterna skulle ändra sina respektive ståndpunkter, eftersom samma personer skulle förhandla centralt, kan skadeståndet dock sättas lägre än vad som annars brukar utdömas för en vägran att förhandla.

Skadestånd

S-H.G. har alltså ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till B.L. genom underlåtenheten att lämna s.k. fullföljdshänvisning vid avskedandet och att underrätta denne i förväg om avskedandet samt till förbundet genom underlåtenheten att varsla om avskedandet och att inställa sig till central förhandling. Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning skäligt att bestämma det allmänna skadeståndet till envar av B.L. och Handels i ett för allt till 10 000 kr.

Rättegångskostnader

S-H.G., som med hänsyn till utgången i målet enligt rättegångsbalkens regler skulle kunna få ersättning för rättegångskostnader, har inte yrkat ersättning för sådana kostnader.