AD 2009 nr 40

Parter:

A.L.; BARAB Redovisning Aktiebolag

Nr 40

A.L. i Handen

mot

BARAB Redovisning Aktiebolag i Haninge.

Överklagade avgörandet: Södertörns tingsrätts dom den 2 april 2008 i mål nr T 6639-07

Tingsrättens dom, se bilaga.

A.L. (tidigare A.H.) har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, ska lämna BARAB Redovisning Aktiebolags (bolaget) vid tingsrätten förda talan utan bifall och i stället fullt ut bifalla hennes vid tingsrätten förda talan. Beträffande A.L:s yrkanden, så som de redovisats i tingrättens dom, har följande förtydliganden gjorts i Arbetsdomstolen. A.L. har yrkat att bolaget ska förpliktas att till henne utge 75 000 kr i allmänt skadestånd på grund av olagligt avskedande, 10 000 kr i allmänt skadestånd för att bolaget underlåtit att lämna sådan information som anges i 19 § andra stycket anställningsskyddslagen, 10 000 kr i allmänt skadestånd för olaglig kvittning, 11 000 kr i ekonomiskt skadestånd motsvarande en månadslön för perioden den 8 mars-7 april 2007 och 8 000 kr i semesterersättning avseende perioden den 18 september 2006-7 mars 2007.

A.L. har även yrkat att Arbetsdomstolen ska befria henne från skyldigheten att betala ersättning för bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten och i stället förplikta bolaget att ersätta hennes rättegångskostnader där.

Bolaget har yrkat att Arbetsdomstolen ska ändra tingsrättens dom på så sätt att A.L. endast medges kvittning för sin fordran på semesterersättning med 8 000 kr, dvs. att bolaget tillerkänns ersättning med sammanlagt 112 900 kr.

Bolaget har därutöver yrkat att det ska tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader vid tingsrätten med där yrkat belopp. Även om Arbetsdomstolen kommer fram till samma domslut i sak som tingsrätten har bolaget yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens domslut punkten 2, ska förplikta A.L. att till bolaget utge full ersättning för bolagets rättegångskostnader vid tingsrätten med där yrkat belopp eller i vart fall med ett belopp som motsvarar 75 procent av bolagets rättegångskostnader.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. För det fall A.L. skulle förlora målet har hon yrkat att rättegångskostnaderna i Arbetsdomstolen ska kvittas enligt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på A.L:s begäran hållits förnyat förhör under sanningsförsäkran med henne själv samt har tingsrättens ljudupptagningar från vittnesförhör med J-Å.B., P.K. och M.KR. spelats upp. På bolagets begäran har hållits förnyat förhör under sanningsförsäkran med bolagets ställföreträdare A.A. samt har tingsrättens ljudupptagningar från vittnesförhören med M.N., J.L., G.W., M.NY., J.H. och E.D. spelats upp. Parterna har även åberopat skriftlig bevisning.

Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma grunder som vid tingsrätten. De har till utveckling av sin talan anfört i allt väsentligt detsamma som antecknats i tingsrättens dom, varvid parterna gjort de förtydliganden och justeringar som framgår av domskälen.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i Arbetsdomstolen rör bl.a. om bolaget har avskedat A.L. den 7 mars 2007 eller om hon frivilligt frånträtt anställningen. För det fall domstolen kommer fram till att ett avskedande har skett föreligger tvist om bolaget haft rätt att avskeda A.L. eller om bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet på grund av att laga skäl för avskedandet saknats. Det är då också tvistigt om bolaget är skadeståndsskyldigt på grund av brott mot formföreskrifterna i 19 § andra stycket anställningsskyddslagen. Därutöver föreligger tvist om bolaget gjort sig skyldigt till olaglig kvittning då bolaget inte betalt den semesterersättning som A.L. ostridigt haft rätt till. Vidare råder tvist om A.L., genom att ha bedrivit med arbetsgivaren konkurrerande verksamhet efter att anställningen upphört, har brutit mot en i anställningsavtalet intagen konkurrensklausul och därmed är skyldig att till bolaget utge ekonomisk ersättning i enlighet med klausulen.

A.L:s talan

Blev A.L. avskedad?

A.L. har i första hand gjort gällande att bolaget avskedat henne den 7 mars 2007. I andra hand har hon hävdat att hon i vart fall haft fog för att uppfatta sig som avskedad den dagen och att bolaget, trots insikt om detta, inte försökt klara ut förhållandena. Om Arbetsdomstolen skulle komma fram till att A.L. frånträtt sin anställning har hon i sista hand gjort gällande att frånträdandet, på grund av bolagets agerande, är att jämställa med ett avskedande från arbetsgivarens sida. A.L. har till stöd för sin talan åberopat bl.a. vad som föregick och uttalades vid mötet den 7 mars 2007 och den omständigheten att hon den dagen fick lämna ifrån sig nycklarna till Nära Hems lokaler och bolagets lokaler samt vad som förevar mellan parterna fram till och med den 26 mars 2007.

Bolaget har bestritt att A.L. blivit avskedad eller haft fog för att uppfatta sig som avskedad. Bolaget har gjort gällande att A.L. frivilligt frånträdde anställningen den 11 eller 12 mars 2007, vilket - enligt bolaget - är den tidpunkt då hon åtog sig och började att, genom sitt och makens företag Divera, utföra uppdrag åt bolagets kund Nära Hem. Bolaget har bestritt att det agerat på något sätt som kan leda till bedömningen att A.L:s frånträdande ska lastas bolaget. Hennes frånträdande kan alltså inte jämställas med ett avskedande från bolagets sida.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av förhören med A.A. och A.L. får det anses utrett att A.A. vid mötet den 7 mars 2007 sagt något om att låta A.L. "gå på dagen". Den uppgiften stöds även av innehållet i de minnesanteckningar som advokaten M.NY. fört efter sitt samtal den 7 mars 2007 med A.A. A.L. har berättat att hon fick tillåtelse att avsluta sitt arbete hos kunden Nära Hem fram till lunch, att hon inte "skulle säga något till kunden" och att hon därefter fick lämna ifrån sig sina nycklar till både bolaget och Nära Hems lokaler och att hon och A.A. skulle ha kontakt den kommande veckan för att hon skulle få ”papper”. A.A. har uppgett att hon med agerandet inte avsåg att skilja A.L. från anställningen utan att de skulle ha fortsatt kontakt för att reda ut det inträffade. Enligt Arbetsdomstolens mening får det anses utrett att det för A.L. stått klart att hennes anställning upphörde den aktuella dagen. Detta framgår bl.a. av vad A.L. uppgett om att hon, direkt efter sitt möte med A.A., för bl.a. J-Å.B. på Nära Hem sagt något av innebörd att hon blivit avskedad eller uppsagd, en uppgift som har bekräftats av denne. Att även A.A. var av uppfattningen att hon skiljt A.L. från anställningen stöds av de uppgifter som både A.A. och J-Å.B. lämnat om att hon till J-Å.B. i samtal dem emellan den aktuella dagen sagt antingen att A.L. slutat hos bolaget eller inte skulle komma tillbaka till bolaget mer. Dessa omständigheter tillsammans med det faktum att A.L. fråntogs nycklarna till arbetsgivarens lokaler och de kontorslokaler hon arbetade i finner Arbetsdomstolen med styrka tala för att A.L. blev avskedad av bolaget den 7 mars 2007. I vart fall får hon anses ha haft fog för att uppfatta sig som avskedad och A.A. måste ha förstått det. Av utredningen framgår att någon ytterligare diskussion om A.L:s anställning aldrig kom till stånd och att A.A. inte försökte reda ut de oklarheter som enligt bolaget förelåg. Arbetsdomstolen finner således, till skillnad från tingrätten, att A.L. får anses ha blivit avskedad av bolaget.

Har det förelegat skäl för avskedande?

Fråga är då om bolaget haft rätt att avskeda A.L.

Följande omständigheter är numera ostridiga i Arbetsdomstolen. A.L. har under sin anställningsperiod den 18 september 2006-7 mars 2007 bedrivit en med bolaget konkurrerande redovisningsverksamhet i Divera. Genom Divera har hon utfört uppdrag åt i vart fall följande kunder; BeeMobile Consulting AB, Grafikbolaget Sweden HB, M.K., Lillsjöbyggen och KDC Bygg o Tak HB. Divera har under denna period fakturerat kunder med sammanlagt ca 36 000 kr, exklusive moms.

Bolaget har gjort gällande att det har förelegat laga grund för avskedandet och anfört följande. A.L. har bedrivit konkurrerande verksamhet under sin anställning hos bolaget i enlighet med vad som är ostridigt mellan parterna. Hon har därvid aktivt marknadsfört sig gentemot bolagets befintliga kunder och informerat dem om att hon bedrev redovisningsverksamhet i en egen firma. Hon har genom sitt agerande brutit mot dels den lojalitetsplikt som följer av ett anställningsavtal, dels mot den uttryckliga klausul om lojalitetsplikt som finns i hennes skriftliga anställningsavtal.

A.L. har, som framgått, vitsordat att hon genom Divera bedrivit konkurrerande verksamhet. Hon har dock bestritt att hon aktivt marknadsfört Divera gentemot bolagets befintliga kunder. Hon har hävdat att det, trots den konkurrerande verksamheten, inte förelegat skäl för avskedande. I första hand har hon gjort gällande att bolaget godtagit att hon bedrev egen verksamhet och att parterna varit överens om att hon inte skulle vara bunden av den klausul om förbud mot sidoverksamhet som finns intagen i hennes skriftliga anställningsavtal. I andra hand har A.L. anfört att klausulen i anställningsavtalet varit oskälig och att hon inte kan anses ha brutit mot den allmänna lojalitetsplikten med hänsyn till att hon haft en behovsanställning, enbart arbetat deltid, haft en underordnad ställning i bolaget, inte utfört uppdrag åt bolagets befintliga kunder och att hennes sidoverksamhet varit av begränsad omfattning.

Bolaget har invänt följande. Det bestrids att bolaget känt till och godtagit sidoverksamheten och att parterna muntligen skulle ha kommit överens om att den skriftliga klausulen om förbud mot sidoverksamhet under anställningen inte skulle gälla. Klausulen har inte heller varit oskälig. Bolagets syfte med den var att inskärpa den allmänna lojalitetsplikt som under alla förhållanden följer av ett anställningsavtal. En arbetstagares lojalitetsplikt gäller oavsett anställningsform och oavsett om den konkurrerande verksamheten innefattar arbetsgivarens befintliga kunder eller ej. A.L. har dessutom, genom Divera, utfört uppdrag åt just bolagets befintliga kunder.

Har överenskommelse träffats om att A.L. inte skulle vara bunden av klausulen om förbud mot att bedriva sidoverksamhet?

Arbetsdomstolen behandlar först frågan om bolaget godtagit att hon bedrev sidoverksamhet under sin anställning och om parterna muntligen kommit överens om att hon inte skulle vara bunden av det skriftliga anställningsavtalets klausul om förbud mot sådan sidoverksamhet.

I denna del har A.L. uppgett bl.a. följande. Vid tecknandet av anställningsavtalet i september 2006 informerade hon A.A. om att hon och hennes dåvarande man bedrev redovisningsverksamhet i Divera. Hon frågade A.A. om inte klausulen om förbud mot sidoverksamhet under anställningen därför skulle plockas bort från avtalet. A.A. förklarade att det inte var nödvändigt. Hon trodde på A.A:s ord och skrev under anställningsavtalet.

A.A. har i förhöret med henne uppgett bl.a. följande. När A.L. skulle sluta hos bolaget sommaren 2006 hjälpte hon A.L. och J.H. att starta Divera i juni 2006. När hon och A.L. träffades i september 2006 för att teckna ett nytt anställningsavtal var frågan om Divera inte uppe till diskussion. A.L. anställdes för att utföra arbete åt kunden Nära Hem, vilket uppskattades till att omfatta ungefär halvtid och därutöver framkom att A.L. skulle arbeta halvtid med redovisningsuppgifter hos målerifirman S2 Bygg Entreprenad AB (S2 Bygg), vilket hon godtog. A.L. bad henne inte att stryka eller ta bort några klausuler i det skriftliga anställningsavtalet. Samtliga anställda hos bolaget har i sina anställningsavtal sådana klausuler som finns i A.L:s anställningsavtal. Hon blev medveten om att A.L. bedrivit redovisningsverksamhet i Divera först i mars 2007. Hade A.L. vid mötet i september 2006 berättat att hon bedrev och avsåg att bedriva redovisningsverksamhet i Divera hade hon inte blivit anställd hos bolaget.

Arbetsdomstolen konstaterar att ord står mot ord såvitt avser frågan om A.L. informerat A.A. om att hon bedrev redovisningsverksamhet i Divera och om A.A. godkänt att A.L. bedrev sådan verksamhet samt huruvida de kommit överens om att klausulen i fråga inte skulle gälla. Arbetsdomstolen finner i denna del inte att den ena förhörspersonen är trovärdigare än den andra. Vid sådant förhållande finner Arbetsdomstolen inte visat att A.A. godtagit att A.L. bedrev sidoverksamhet och att parterna inte heller muntligen kommit överens om att klausulen om förbud mot sidoverksamhet under anställningen inte skulle gälla.

Har sidoverksamheten inneburit skäl för avskedande?

Innan Arbetsdomstolen övergår till bedömningen om det förelegat skäl för avskedande redogör domstolen något för vad som gäller avseende lojalitet i ett anställningsförhållande.

Utmärkande för ett anställningsförhållande anses vara bl.a. att arbetstagaren ska vara lojal mot arbetsgivaren. Lojalitetskravet ingår som ett led i anställningsavtalet. Ett grundläggande krav är att arbetstagaren inte får skada arbetsgivaren. Vilka krav på lojalitet som är rimliga att ställa måste av naturliga skäl variera beroende på bl.a. förhållandena inom branschen, den aktuella verksamhetens beskaffenhet, arbetsuppgifternas art, arbetstagarens ställning i företaget och om arbetstagaren på något sätt äventyrat arbetsgivarens kundrelationer (se AD 1993 nr 18 och däri gjorda hänvisningar). Som Arbetsdomstolen i ett flertal domar uttalat bryter en anställd i allmänhet på ett allvarligt sätt mot det lojalitetskrav som följer av anställningsavtalet om han eller hon under sin anställning bedriver verksamhet som konkurrerar med arbetsgivarens. All konkurrens kan dock inte anses utgöra ett sådant lojalitetsbrott. Det måste normalt vara fråga om sådan konkurrens som är ägnad att tillfoga arbetsgivaren en inte obetydlig skada eller som i övrigt sker under sådana omständigheter att den bör uppfattas som illojal (se AD 2003 nr 21 och däri gjorda hänvisningar). Det ska framhållas att kravet på skada med hänsyn till omständigheterna ibland kan vara ganska uttunnat i det att redan risken för skada kan tillmätas betydelse i sammanhanget (se AD 1996 nr 15).

Arbetsdomstolen gör bedömningen att lojalitetsklausulen i A.L:s skriftliga anställningsavtal sträcker sig längre än vad som kan anses följa av den allmänna lojalitetsplikten i ett anställningsförhållande. Av klausulens ordalydelse framgår att A.L. inte bara åtagit sig att inte bedriva konkurrerande verksamhet under sin tid som anställd utan att hon även åtagit sig att över huvud taget inte åta sig andra uppdrag eller bedriva annan verksamhet och inte heller ta någon annan anställning, såvida inte arbetsgivaren underrättas härom och i förekommande fall ger sitt skriftliga medgivande därtill. I tvisten har bolaget dock inte gjort gällande annat än att A.L. brutit mot klausulen genom att under sin anställning bedriva en med bolaget konkurrerande verksamhet. Arbetsdomstolen uppehåller sig därför inte ytterligare vid avtalets innehåll och skälighet, utan lägger vad bolaget gjort gällande i målet, dvs. den konkurrerande sidoverksamheten, till grund för bedömningen.

I målet är, som redan nämnts, ostridigt att A.L. under sin anställningstid i bolaget bedrivit en med bolaget konkurrerande redovisningsverksamhet i Divera. Det är ostridigt att verksamheten omfattat i vart fall fem kunder och att den under ca ett halvår fakturerat tjänster för omkring 36 000 kr, exklusive moms. Enligt Arbetsdomstolens bedömning kan en sådan med arbetsgivaren bedriven konkurrerande verksamhet, även om den inte varit särskilt omfattande, inte betecknas på annat sätt än som illojal. Bedömningen är densamma även om kunderna i fråga inte varit befintliga kunder hos bolaget. Av utredningen framgår därutöver att A.L., utan att informera bolaget, sagt upp anställningen hos S2 Bygg i januari 2007 och att hon därefter utfört vissa uppdrag för den firman genom Divera.

Fråga är då om, på sätt A.L. gjort gällande, hennes anställningsform inneburit att det bl.a. med hänsyn därtill kan anses ha varit godtagbart att hon bedrivit sidoverksamhet. Av A.L:s skriftliga anställningsavtal framgår att anställningen utgör en behovsanställning per timme och att det innebär att parterna löpande över tiden och vid behov kommer överens om arbetstid. A.L. har anfört att det inte kan vara rimligt att en arbetstagare med sådana anställningsvillkor, som kan innebära att arbete utförs mycket oregelbundet och med ett lågt arbetstidsmått, skulle vara förhindrad att bedriva viss sidoverksamhet. Enligt Arbetsdomstolens mening bör dock de faktiska förhållandena, och inte vad som skulle ha kunnat vara fallet, ligga till grund för bedömningen. Det är ostridigt att A.L. arbetade mer än halvtid hos bolaget med uppgift att utföra uppdrag hos Nära Hem och att hon därutöver, fram till och med januari 2007, arbetade ca halvtid hos S2 Bygg, vilket A.A. varit informerad om och godkänt. Det går därmed inte att säga att A.L:s anställningsform eller anställningens omfattning i realiteten har inneburit att lojalitetsklausulen i fråga eller vad som normalt kan anses följa av den allmänna lojalitetsplikten inskränkt hennes möjligheter att försörja sig. Vad A.L. anfört om sin anställningsform kan därmed, enligt Arbetsdomstolens mening, inte anses utgöra några förmildrande omständigheter.

Arbetsdomstolens samlade bedömning är att den konkurrerande verksamhet som A.L. ägnat sig åt under sin anställning inneburit att hon gjort sig skyldig till illojalt beteende i sådan grad att hon får anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bolaget har alltså haft rätt att avskeda A.L. Något allmänt skadestånd för felaktigt avskedande ska därför inte utgå.

Då domstolen funnit att det förelegat laga grund för att avskeda A.L. har hon heller inte rätt till ekonomiskt skadestånd motsvarande en månadslön. Tingsrättens dom ska alltså ändras i den delen.

Skadeståndsskyldighet för brott mot 19 § andra stycket anställningsskyddslagen?

Arbetsdomstolen har funnit att bolaget avskedat A.L. A.L. har yrkat att bolaget därmed ska till henne betala 10 000 kr i allmänt skadestånd för att bolaget underlåtit att lämna sådan information som anges i 19 § andra stycket anställningsskyddslagen. Bolaget har bestritt yrkandet, men har vitsordat ett belopp om 1 000 kr som skäligt i och för sig.

Av 19 § andra stycket anställningsskyddslagen följer att en arbetsgivare är skyldig att skriftligen informera en avskedad arbetstagare om vad han eller hon ska iaktta för det fall att arbetstagaren vill göra gällande att avskedandet är ogiltigt eller yrka skadestånd med anledning av avskedandet.

Det är ostridigt att bolaget inte lämnat någon sådan information som anges i den aktuella bestämmelsen. Genom sin underlåtenhet att iaktta formföreskrifterna är bolaget skyldigt att utge allmänt skadestånd. Tingsrätten har bestämt ett skadestånd, för brott mot formföreskrifterna i 19 § anställningsskyddslagen och för brott mot lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt (kvittningslagen), till sammanlagt 10 000 kr. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet för brott mot formföreskrifterna till skäliga 5 000 kr (jfr AD 1983 nr 182, 1997 nr 84 och 2009 nr 34). Arbetsdomstolen har vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktat att det varit tvistigt om det över huvud taget varit fråga om ett avskedande.

Har bolagets innehållande av semesterersättning inneburit olaglig kvittning?

A.L. har gjort gällande att bolaget har gjort sig skyldigt till olaglig kvittning genom att vägra betala ut hennes semesterersättning då ersättningen förföll till betalning en månad efter det att anställningen upphörde, dvs. enligt henne den 7 april 2007. A.L. har hävdat att bolaget har innehållit semesterersättningen på grund av att bolaget ansett sig ha ett skadeståndskrav mot henne.

Bolaget har invänt följande. Det vitsordas att A.L. har rätt till semesterersättningen. Ersättningen förföll till betalning tidigast den 26 april 2007, dvs. en månad efter mötet den 26 mars 2007 då det stod klart för bolaget att A.L. genom Divera tagit över kunden Nära Hem och därmed frånträtt anställningen hos bolaget. Bolaget har inte innehållit semesterersättningen för att kvitta någon motfordran som bolaget anser sig ha haft på A.L. Bolaget har varit försumlig som inte betalade ut ersättningen i rätt tid. Bolaget har därefter i processen åberopat en kvittningsgill motfordran.

Huvudregeln i kvittningslagen är, enligt 1 §, att en arbetsgivare inte i vidare mån än som anges i lagen får göra avdrag på arbetstagares fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen för att kvitta med motfordran hos arbetstagaren. Det avgörande kriteriet på att ett löneavdrag utgör en kvittning är att avdraget svarar mot en fristående motfordran. Om så inte är fallet, är det inte fråga om kvittning (se prop. 1970 nr 94 s. 40 f.). Det är alltså fråga om kvittning när arbetsgivaren innehåller lönen i kvittningssyfte, däremot inte om arbetsgivaren av annan orsak underlåter att betala lönen i rätt tid, t.ex. på grund av att tvist föreligger om rätten till lönebeloppet (se AD 2009 nr 20) eller om lönens beräkning eller under påstående om att förskott utgått eller att betalning redan har skett eller om arbetsgivaren underlåter att betala utan angivande av orsak. I doktrinen har uttalats att brott mot kvittningslagen skulle kunna föreligga när arbetsgivaren, utan att formellt kvitta, innehåller lön endast tillsvidare, om syftet är att möjliggöra kvittning längre fram om närmare utredning skulle visa att han har kvittningsgill motfordran (se Sigeman, Kvittningslagen, Kommentar till lagen den 27 maj 1970 om arbetsgivares kvittningsrätt, 1972, s. 269 f.).

Det är ostridigt att bolaget inte betalat ut semesterersättningen. Parterna är däremot inte överens om när semesterersättningen förföll till betalning. Oavsett när semesterersättningen förföll till betalning har A.L. inte gjort gällande att bolaget skulle ha avgivit en s.k. kvittningsförklaring, dvs. talat om för A.L. att bolaget inte betalat eller inte avsåg att betala semesterersättningen eftersom bolaget hade en motfordran uppgående till i vart fall motsvarande belopp. Det A.L. däremot tycks mena är att bolaget i realiteten ändå haft ett skadeståndskrav på A.L. och att bolaget genom att inte betala ut semesterersättningen gjort sig skyldigt till brott mot kvittningslagen. Frågan är således om bolaget kan anses ha påstått eller agerat på sådant sätt att syftet med att inte i tid betala semesterersättningen i själva verket var att kvitta beloppet mot en motfordran som bolaget ansåg sig ha.

Av det utkast till avtal som var föremål för diskussion den 26 mars 2007 framgår att A.L. har innestående semesterersättning. Det framgår vidare av avtalsutkastet att bolaget gör gällande att A.L. under anställningen brutit mot anställningsavtalet men att bolaget avstår från att göra gällande skadeståndskrav mot A.L. avseende de omständigheter som då var kända för bolaget. I avtalsförslaget finns även intaget en erinran om att den konkurrensklausul som finns i A.L:s anställningsavtal gäller i två år och att hon kan bli föremål för skadeståndskrav om hon bryter mot klausulen. Av utredningen har även framkommit att A.L. vid mötet den 26 mars 2007 klargjorde att hon, genom Divera, börjat arbeta för Nära Hem.

Av avtalsförslaget framgår således att A.L. vid tidpunkten för mötet i mars 2007 hade en fordran på semesterersättning och att bolaget då uttryckligen avstod från att göra gällande något skadeståndsanspråk gentemot A.L. Enligt Arbetsdomstolens mening framgår det således inte av avtalsutkastet och inte heller av utredningen i övrigt att bolaget vid tidpunkten för mötet gjorde gällande att det hade eller ansåg sig ha haft en motfordran och av den anledningen inte betalat ut eller inte avsåg att betala ut semesterersättningen. Däremot framgår av avtalsförslaget att bolaget skulle kunna komma att rikta skadeståndsanspråk mot A.L. för det fall A.L. bröt mot konkurrensklausulen i anställningsavtalet. A.L. har inte gjort gällande att bolaget uttalat något om semesterersättningen eller om motkrav med anledning av att något avtal inte kom till stånd mellan parterna. Enligt Arbetsdomstolens mening går det inte heller av utredningen att dra den slutsatsen att bolaget innehållit semesterersättningen i avsikt att senare kvittningsvis kunna göra gällande en motfordran på skadestånd. Utredningen i målet talar för att bolaget ansåg sig ha en fordran på A.L. först när bolaget genstämningsvis yrkade skadestånd på den grunden att A.L. efter att anställningen upphört skulle ha brutit mot konkurrensklausulen. Vid tidpunkten för genstämningen fanns i målet inget yrkande om semesterersättning från A.L:s sida trots att det i stämningsansökningen angetts att ersättningen inte utbetalts, varför bolaget naturligen då inte gjorde gällande att bolagets skadeståndskrav till viss del utgjorde en motfordran i relation till semesterersättningen. Det är först senare under processen i målet som yrkandet om semesterersättning framställs varefter bolaget gör en invändning om kvittningsgill motfordran i processen. Arbetsdomstolen noterar att något yrkande om brott mot semesterlagen inte framställts.

Slutsatsen av det anförda är att utredningen inte ger stöd för annat än vad bolaget gjort gällande i målet, dvs. att bolagets underlåtelse att betala semesterersättning varit en försummelse från bolagets sida. Sådant förfarande utgör inte kvittning och kan därför inte medföra skadeståndsskyldighet enligt kvittningslagen. Tingsrättens dom ska alltså ändras i denna del. A.L:s talan om skadestånd på grund av brott mot kvittningslagen ska lämnas utan bifall.

Bolagets talan

I A.L:s skriftliga anställningsavtal finns följande konkurrensklausul.

A.H. är också införstådd med att hon om anställningen upphör, ej har rätt att ta över BARABs kunder eller tidigare kunder, till ett med BARAB konkurrerande företag. Hon förpliktar sig att avstå från BARABs kunder eller tidigare kunder och skall istället aktivt verka för, att de kvarstannar eller återgår till BARAB. A.H. får ej ta anställning hos BARABs kunder om inte BARAB lämnat sitt i förekommande fall skriftliga medgivande härtill. Detta åtagande gäller under en period av två (2) år efter det att anställningen upphört. Iakttages inte dessa regler skall ersätta BARAB för uppkommen ekonomisk skada. Kan den ekonomiska skadan inte närmare fastställas, utgår som lägsta skadeståndsbelopp tre (3) basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.

Bolaget har gjort gällande att A.L. brutit mot konkurrensklausulen och att hon därmed, i enlighet med åtagandet i klausulen, är skyldig att ersätta bolaget för den ekonomiska skada som bolaget åsamkats alternativt att hon i enlighet med klausulens sista meningen är skyldig att det utge det avtalade lägsta skadeståndsbeloppet om tre basbelopp.

Bolaget har till utveckling av talan i denna del anfört följande. A.L. har brutit mot konkurrensklausulen genom att, genom Divera, utföra uppdrag åt bolagets tidigare kunder Nära Hem och BeeMobile Consulting AB. Genom hennes agerande avseende kunden Nära Hem har bolaget drabbats av en ekonomisk skada som uppgått till 136 000 kr avseende 222 timmars arbete som bolaget hade kunnat fakturera Nära Hem under perioden den 8 mars-8 september 2007. I andra hand är A.L. i vart fall skyldig att till bolaget utge ersättning enligt regleringen i sista meningen, dvs. utge det avtalade beloppet om tre basbelopp. Bolaget godtar i båda fallen det av tingsrätten fastställda beloppet, dvs. 120 900 kr.

A.L. har vitsordat att hon, genom Divera, åtagit sig redovisningsuppdrag för Nära Hem från och med slutet av mars månad 2007 och att Divera även utfört uppdrag för BeeMobile Consulting AB, men invänt att det sistnämnda bolaget inte varit kund eller tidigare kund hos bolaget och därmed inte omfattats av konkurrensklausulen.

A.L. har bestritt bolagets yrkande i första hand på den grunden att hon inte varit bunden av konkurrensklausulen då hon och bolaget, genom A.A., kommit överens om att konkurrensklausulen inte skulle gälla. Om hon anses ha ingått avtal om konkurrensklausulen har hon gjort gällande att klausulen varit oskälig enligt 36 eller 38 §§avtalslagen. A.L. har därutöver gjort gällande att bolaget under alla omständigheter inte lidit någon skada orsakad av A.L.

Bolaget har bestritt dels att parterna skulle ha kommit överens om att konkurrensklausulen inte skulle gälla, dels att klausulen varit oskälig samt gjort gällande att A.L. orsakat skadan.

Har A.L. ingått ett avtal om konkurrensklausul?

A.L. har, på samma sätt som avseende klausulen om förbud mot sidoverksamhet under anställningen, gjort gällande att hon och A.A., muntligen vid anställningsavtalets tecknande, kommit överens om att konkurrensklausulen inte skulle gälla. A.A. har uppgett att det inte var tal om att någon av klausulerna i anställningsavtalet inte skulle gälla. Inte heller i denna del finner Arbetsdomstolen visat att parterna skulle ha träffat en muntlig överenskommelse avvikande från vad som framgår av det skriftliga anställningsavtalet. Arbetsdomstolens slutsats är alltså att A.L. ingått avtalet om konkurrensklausul.

Har A.L. orsakat bolaget ekonomisk skada?

I målet är klarlagt att Nära Hem var bolagets kund fram till att Nära Hem hävde avtalet med bolaget den 8 mars 2007. Det är också ostridigt att A.L. utfört redovisningsuppdrag åt Nära Hem genom Divera i vart fall från och med slutet av mars 2007 fram till dess att Nära Hem försattes i konkurs under hösten 2007. I likhet med tingsrätten finner Arbetsdomstolen att A.L. därigenom brutit mot konkurrensklausulen.

Bolaget har gjort gällande att A.L., genom Divera, även utfört redovisningsuppdrag åt BeeMobile Consulting AB efter att hennes anställning hos bolaget upphört. A.L. har invänt att BeeMobile Consulting AB aldrig varit kund hos bolaget, varför arbetet inte omfattas av konkurrensklausulen. Då den skada som bolaget gjort gällande är hänförlig endast till kunden Nära Hem finner Arbetsdomstolen att den inte behöver ta ställning till om även Diveras uppdrag såvitt avser BeeMobile Consulting AB utgör ett brott mot konkurrensklausulen.

En fråga är då om A.L. orsakat bolaget skada genom att efter att anställningen upphört, genom Divera, åta sig och utföra redovisningsuppdrag för Nära Hem.

Bolaget har anfört följande. Om inte A.L. under sin anställning bedrivit konkurrerande verksamhet hade hon inte blivit avskedad och då hade Nära Hem inte hävt avtalet. A.L. agerade därutöver i strid med vad hon blivit tillsagd när hon den 7 mars 2007 berättade för företrädare för Nära Hem att hon fortsättningsvis inte skulle arbeta för bolaget - och därmed inte med Nära Hem. Om så inte skett hade bolaget haft en möjlighet att reda ut sin relation till Nära Hem och därmed behålla bolaget som kund. Det var A.L:s agerande som ledde till att Nära Hem lämnade bolaget och till att Divera övertog Nära Hem som kund.

A.L. har mot detta invänt följande. Det var bolagets agerande gentemot A.L. som ledde till att Nära Hem hävde sitt avtal med bolaget. A.L. tog inte initiativ till och agerade inte i syfte att överta Nära Hem som kund till Divera. Det var Nära Hem som flera gånger bad A.L. att åta sig att fortsätta att arbeta åt Nära Hem vilket hon, genom Divera, accepterade någon gång i slutet av mars 2007. Oavsett A.L:s agerande efter avskedandet hade Nära Hem inte varit kvar som kund hos bolaget. Bolaget hade alltså drabbats av en förlust även om A.L., genom Divera, inte åtagit sig Nära Hem som kund.

Utredningen i denna del består i huvudsak av A.A:s och Nära Hems företrädare J-Å.B:s uppgifter.

J-Å.B. har berättat bl.a. följande. A.L. berättade den 7 mars 2007 för honom att hon blivit uppsagd eller avskedad av bolaget och att hon inte skulle fortsätta med sitt uppdrag hos Nära Hem. Han pratade med A.A. som förklarade att A.L. hade slutat. A.A. sade att hon skulle lösa situationen efter att hon återkommit från sin resa till Sälen. Han var missnöjd med A.A:s agerande och ansåg inte att A.A. kom med någon konkret lösning. På Nära Hem kände man sig uppgiven och övergiven av bolaget. Nära Hem ansåg att det inte gick att fortsätta samarbetet med bolaget. Nära Hem hävde därför avtalet med bolaget dagen efter, den 8 mars 2007. Det fanns mycket redovisningsarbete att göra och Nära Hem var i akut behov av hjälp, framför allt med en skattedeklaration som skulle vara inlämnad några dagar senare. Han bad därför A.L. att hjälpa till med skattedeklarationen, vilket hon gjorde. Bolaget återkom på intet sätt till Nära Hem. Bolaget tog inget initiativ till lösning. Det var viktigt för dem med kontinuitet. Därför övertalade man A.L. om att hon, genom Divera, skulle fortsätta att utföra redovisningsuppgifter för När Hem. Han kan inte uppge exakt i tiden när detta skedde.

A.A. har uppgett följande. Hon berättade för J-Å.B. att A.L. slutat men inte anledningen till det. Hon sade till J-Å.B. att hon skulle lösa problemet efter att hon kommit hem från Sälenresan. Nära Hem hävde avtalet med bolaget den 8 mars 2007. Hon kontaktade inte Nära Hem efter att hon kommit hem från Sälenresan, eftersom Nära Hem då redan hade hävt avtalet och hon inte ville tränga sig på.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Av förhöret med J-Å.B. framgår att Nära Hems beslut att häva avtalet med bolaget baserades på det besked och det bemötande han fick av A.A. då hon meddelade att A.L. hade slutat. Utredningen ger inte stöd för att A.L. aktivt försökt överta Nära Hem som kund till Divera. Det har i målet inte framkommit annat än att initiativet till att A.L., genom Divera, började utföra redovisningsuppdrag åt Nära Hem i slutet av mars 2007, kom från Nära Hems företrädare J-Å.B. Enligt Arbetsdomstolens mening har bolaget således inte förmått visa att den skada bolaget drabbades av då bolaget förlorade kunden Nära hem orsakades av A.L. Utredningen i målet får anses visa att Nära Hem i den uppkomna situationen under alla omständigheter skulle ha lämnat bolaget som kund och att bolaget således drabbats av den skada detta kan ha inneburit oavsett om Nära Hem blivit kund hos Divera eller ej.

Arbetsdomstolens slutsats är att bolaget inte lyckats visa att A.L. orsakat den förlust bolaget åsamkats med anledning av förlusten av Nära Hem som kund. Någon skadeståndsskyldighet föreligger därmed inte. Vid sådant förhållande behöver domstolen inte ta ställning till om konkurrensklausulen varit skälig.

Ska avtalat lägsta skadeståndsbelopp utgå?

Bolaget har gjort gällande att yrkat belopp i vart fall ska utgå i enlighet med vad som framgår av den sista meningen i konkurrensklausulen.

A.L. har, såsom det får förstås, även i denna del invänt att hon inte orsakat bolaget någon skada och att konkurrensklausulen även avseende nu aktuell del är oskälig och därför ska lämnas utan avseende.

Arbetsdomstolen har funnit att A.L. inte orsakat bolaget den ekonomiska förlust som bolaget drabbats av genom förlusten av Nära Hem som kund. Frågan är då om det av konkurrensklausulen följer att A.L. ska betala det angivna beloppet även för det fall något orsakssamband mellan skadan och A.L:s agerande inte har kunnat fastställas. I avtalstexten anges dels att om reglerna inte iakttas ska bolaget ersättas för uppkommen ekonomisk skada, dels att ”kan den ekonomiska skadan inte närmare fastställas, utgår som lägsta skadeståndsbelopp tre (3) basbelopp enligt lagen om allmän försäkring.” Av avtalstexten framgår således att det ska vara fråga om en ekonomisk skada för vilken ett lägsta skadeståndsbelopp ska utgå. Ordalydelsen kan, enligt Arbetsdomstolens mening, inte förstås på annat sätt än att beloppet, skadeståndsbeloppet, endast ska utgå för det fall motparten är skadeståndsskyldig, dvs. för det fall bolaget drabbats av en ekonomisk skada orsakad av den tidigare arbetstagaren. Ordalydelsen ger, enligt Arbetsdomstolen inte stöd för att beloppet ska utgå enbart på den grunden att motparten gjort sig skyldig till ett brott mot klausulen. Parterna har i avtalstexten t.ex. inte använt sig av benämningen vite. Avtalstexten ger snarare vid handen att för det fall skadeståndsskyldighet föreligger ska bolaget ha rätt till ett lägsta belopp om det inte kan visas större skada. Arbetsdomstolen har som ovan redovisats funnit att A.L. inte är skadeståndsskyldig. Mot den bakgrunden och det krav på av motparten orsakad skada som domstolen anser följa av klausulen föreligger inte förutsättningar heller för att tillämpa den sista meningen i konkurrensklausulen. Till skillnad mot tingsrätten finner Arbetsdomstolen därmed att bolagets talan om ersättning ska ogillas.

Sammanfattning och rättegångskostnader

Arbetsdomstolens ställningstaganden ovan innebär att A.L:s yrkanden mot bolaget om allmänt skadestånd på grund av olaga avskedande och olaga kvittning och om ekonomiskt skadestånd motsvarande en månadslön ska lämnas utan bifall och att hon endast vunnit delvis bifall såvitt avser yrkandet om skadestånd för brott mot formföreskrifterna i 19 § andra stycket anställningsskyddslagen. Bolaget ska såvitt avser det sistnämnda yrkandet utge skadestånd till A.L. med 5 000 kr. Därutöver ska bolaget utge 8 000 kr avseende semesterersättning i enlighet med sitt medgivande. Tingsrättens domslut ska ändras i enlighet härmed.

Såvitt avser bolagets talan mot A.L. har Arbetsdomstolen funnit att den ska lämnas utan bifall. Tingsrättens dom i den delen ska alltså ändras.

A.L. har således huvudsakligen förlorat sin talan. Även bolaget är tappande part såvitt avser genkäromålet. Under sådana förhållanden och med hänsyn till att målet prövats i sin helhet även i Arbetsdomstolen finner Arbetsdomstolen att det med stöd av 18 kap. 4 § rättegångsbalken föreligger skäl att låta vardera parten bära sina rättegångskostnader vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen.