AD 1996 nr 54

Parter:

Akademikerförbundet SSR; Staten genom Arbetsgivarverket

Nr 54

Akademikerförbundet SSR

mot

Staten genom Arbetsgivarverket.

BAKGRUND

Arbetsgivarverket är de statliga myndigheternas arbetsgivarorganisation. Under 1994 inledde Arbetsgivarverket ett stort förändringsarbete beträffande sin organisation. Detta resulterade i en ny organisation per den 1 januari 1995. Vid genomförandet av den nya organisationen vidtogs dels vissa uppsägningar av anställda, dels vissa nyrekryteringar. M.S. och A.M., som är medlemmar i Akademikerförbundet SSR (i fortsättningen benämnt SSR), tillhörde dem som sades upp. I målet råder tvist om Arbetsgivarverket i samband med deras uppsägningar dels fullgjort sin omplaceringsskyldighet, dels gjort sig skyldigt till turordningsbrott.

Mellan parterna gäller Avtal om turordning för arbetstagare hos staten (Tur A-S). I detta kollektivavtals 3 § föreskrivs följande.

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

YRKANDEN M.M.

SSR har i första hand gjort gällande att Arbetsgivarverket har brutit mot bestämmelserna om omplacering i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen och har därvid yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara Arbetsgivarverkets uppsägningar av M.S. och A.M. samt tillerkänna envar av dem ett allmänt skadestånd med 75 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 juni 1995 till dess betalning sker.

I andra hand har SSR gjort gällande att Arbetsgivarverket har brutit mot bestämmelserna om turordning i 3 § TurA-S och därvid yrkat att envar av M.S. och A.M. skall tillerkännas allmänt skadestånd med 60 000 kr och att SSR skall tillerkännas allmänt skadestånd med 40 000 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 14 juni 1995 till dess betalning sker.

SSR har vidare yrkat att arbetsdomstolen förbehåller SSR rätten att senare väcka ny talan om ekonomiskt skadestånd till M.S. och A.M..

Arbetsgivarverket har bestritt yrkandena och överlämnat till arbetsdomstolen att bedöma skäligheten av de yrkade skadeståndsbeloppen. Arbetsgivarverket har vitsordat skäligheten av ränteyrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

SSR

Arbetsgivarverket är de statliga myndigheternas expertorgan beträffande personal- och förhandlingsmässiga samt arbetsrättsliga frågor. På arbetsgivarverket har sedan tidigare funnits ett relativt stort antal handläggare. Två av dessa var M.S., som arbetade som kontaktperson och projektledare, och A.M., som arbetade som förhandlingssekreterare. Arbetsgivarverket skulle gå över till en ny organisation den 1 januari 1995. Inför övergången till denna organisation upprättade arbetsgivarverket den 7 december 1994 en organisationsplan. Enligt denna skulle ett antal personer nyrekryteras och några anställda skulle sägas upp.

Inför bemanningen av den nya organisationen sades M.S. och A.M. upp genom uppsägningsbesked daterade den 13 december 1994. Som skäl för uppsägningen angavs arbetsbrist. Enligt SSR:s mening strider uppsägningarna i första hand mot bestämmelserna om omplacering i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Arbetsgivarverket har inte gjort något försök att omplacera M.S. och A.M.. Det fördes inga omplaceringssamtal och ingen skriftlig omplaceringsutredning gjordes. M.S:s och A.M:s meriter sammanställdes inte. Arbetsgivarverket kontrollerade inte heller om det gick att anpassa någon befattning till M.S. och A.M.. Arbetsgivarverket har genom att bestämma sig för att nyrekrytera utan att dessförinnan ha gjort en noggrann omplaceringsutredning brustit i de krav som 7 § andra stycket anställningsskyddslagen uppställer.

Frågan om omplacering till befattningar avsedda för nyrekrytering

Av Arbetsgivarverkets organisationsplan framgår att nyrekrytering av personal skulle ske till den nya organisationen beträffande bl.a. följande befattningar:

1. kvalificerad utredare vid verkssekretariatet

2. utredningsassistent vid avtalssekretariatet

3. kvalificerad utredare vid avtalssekretariatet

4. socialförsäkringsfrågor och AV-frågor vid enheten för allmänna villkor

5. lönepolitik, resultatlöne- och produktivitetsfrågor vid lönepolitiska enheten

6. arbetsvärderingsfrågor vid lönepolitiska enheten

Såväl M.S. som A.M. har lämplig akademisk utbildning för personalpolitiskt och förhandlingsmässigt inriktat arbete. Båda har arbetat inom statlig förvaltning under mycket lång tid med olika handläggaruppgifter inom det personalpolitiska området. Enligt SSR:s mening har både M.S. och A.M., antingen direkt eller efter rimliga introduktions- och anpassningsinsatser från arbetsgivarens sida, tillräckliga kvalifikationer för samtliga de här angivna befattningar till vilka nyrekrytering skulle ske. I sammanhanget bör framhållas att Arbetsgivarverket inför nyrekryteringarna inte presenterade någon befattnings- eller arbetsbeskrivning av de aktuella befattningarna. Det var först i samband med att Arbetsgivarverket gav in bevisuppgift i detta mål som verket närmare presenterade de krav som ställts upp för dessa befattningar.

Genom att inte erbjuda M.S. och A.M. någon av de sex lediga befattningar till vilka nyrekrytering skulle ske har Arbetsgivarverket brutit mot omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket i anställningsskyddslagen.

Frågan om omplacering till andra befattningar

Uppsägningarna strider även mot 7 § andra stycket i anställningsskyddslagen på så sätt att M.S. och A.M. inte erhållit någon av fem andra lediga befattningar. Genom interna omplaceringar har Arbetsgivarverket tagit i

anspråk ledigt underlag som i stället kunde ha erbjudits M.S. och A.M..

För M.S:s del hade omplacering kunnat ske till någon av följande befattningar.

1. Gruppansvarig för småmyndighetsservicen - en befattning som G-B.H. erhöll.

2. Småmyndighetsservice och jour - en befattning som R.D. erhöll.

3. Jour och småmyndighetsservice - en befattning som G.K. erhöll.

4. Delegationssekreterare och utbildningssamordning - en befattning som E.B. erhöll.

5. Allmän lönepolitiker med personalchefskompetens - en befattning som B.J. erhöll.

För A.M:s del hade omplacering kunnat ske till någon av följande befattningar.

1. Gruppansvarig för småmyndighetsservicen (G-B.H.).

2. Delegationssekreterare och utbildningssamordning (E.B.).

Mot bakgrund av det anförda skall uppsägningarna enligt SSR:s mening förklaras ogiltiga och Arbetsgivarverket förpliktas utge allmänt skadestånd till M.S. och A.M..

Frågan om turordningsbrott

För den händelse arbetsdomstolen inte skulle finna att Arbetsgivarverket har brutit mot 7 § anställningsskyddslagen gör SSR i andra hand gällande att Arbetsgivarverket i samband med uppsägningarna av M.S. och A.M. har brutit mot turordningsreglerna i 3 § TurA-S jämförd med 22 § anställningsskyddslagen.

Av 3 § TurA-S framgår att arbetstagare med "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" skall turordnas tillsammans. Arbetsgivarverket har hela tiden hävdat att turordningskretsarna skall konstrueras snävt med endast ett fåtal arbetstagare i varje krets. SSR anser att detta synsätt är felaktigt. De ovan nämnda fem namngivna arbetstagarna hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med M.S. och A.M.. De borde därför turordnas i samma krets som M.S. och A.M.. I denna turordningskrets skall dessutom B.T. inbegripas. Även hon hade allmänna handläggande uppgifter och kan inte anses vara någon specialist som skall turordnas för sig. Enligt SSR:s uppfattning kan alla handläggare vid olika tillfällen kallas för specialister inom vissa områden utan att detta får till följd att de skall turordnas i en egen krets. Detta följer av att handläggarna ofta byter sakområden och att det kan bero på tillfälligheter att de vid en viss tidpunkt arbetar särskilt mycket inom ett område. Detta medför dock inte att de kan anses vara specialister. M.S. och A.M. skall således turordnas tillsammans med G-B.H., R.D., G.K., E.B., B.J. och B.T.. Eftersom M.S. har längst anställningstid av dessa arbetstagare men ändå sagts upp har Arbetsgivarverket gjort sig skyldigt till turordningsbrott. A.M. har längre anställningstid än B.T., G-B.H. och E.B. men har ändå sagts upp, varför Arbetsgivarverket har gjort sig skyldigt till turordningsbrott även i hennes fall. Med hänsyn härtill är Arbetsgivarverket skyldigt att utge skadestånd till M.S., A.M. och SSR.

Vid bestämmandet av skadeståndsbeloppens storlek anser SSR att en försvårande omständighet för arbetsdomstolen att beakta är att Arbetsgivarverket, som är statens egen expertmyndighet i frågor på arbetsmarknadens område, inte gjort en ordentlig omplaceringsutredning.

Beträffande M.S:s och A.M:s meriter och arbetslivserfarenhet är följande att anföra.

M.S.

Efter studentexamen har M.S. avlagt socionomexamen. Hon har dessutom studerat personaladministration och arbetsmarknadskunskap motsvarande 20 poäng. Vidare har hon 20 poäng i utbildningsplanering. Hon har arbetat vid Arbetsgivarverket sedan 1989 som kontaktperson, projektledare och som utbildningsansvarig. Hon har arbetat med kompetens- och förändringsfrågor, personalekonomi, jämställdhet och lönepolitik. Hon har planerat konferenser och seminarier, utvecklat program och anlitat föreläsare. Hon har även själv medverkat som lärare vid konferenser och seminarier. Hon har vidare löpande arbetat med konsultativt arbete och därvid givit råd och stöd till myndigheter i arbetsrätts-, avtals- och policyfrågor. Före anställningen vid Arbetsgivarverket var hon under två år handläggare och verksamhetsansvarig vid Statens arbetsmarknadsnämnd. Handläggarmässigt liknade detta arbete hennes arbete vid Arbetsgivarverket. Hon arbetade bland annat med struktur- och avvecklingsfrågor. Vidare ledde hon projekt som avsåg framtagande av metoder för kompetensanalys. M.S. har även under lång tid arbetat vid Socialstyrelsen som handläggare och utredningssekreterare. Hon arbetade där med personal-, rekryterings- och avtalsfrågor samt svarade för jämställdhetsarbetet. Under en tid var hon ansvarig för omplacering av anställda inom Socialstyrelsen. Hon initierade och tog fram en personalpolicy. Vidare var hon personalbyråns representant i Socialstyrelsens centrala grupp för planering och genomförande av verksamhets- och budgetfrågor. Hon ledde vidare ett utvecklingsprojekt om assistenters arbetsuppgifter och arbetsmiljö i samband med datorisering av skrivfunktionen. Under några år arbetade hon med personalsociala frågor och tog då fram underlag och förhandlade om löner för bl.a. chefer. Hon kartlade kompetensbehov och planerade och genomförde utbildning. Bland övriga meriter vill SSR peka på att M.S. varit byråombud och styrelseledamot i SACO-föreningen på Socialstyrelsen och varit ordförande och vice ordförande i personalföreningen vid Arbetsgivarverket. Hon kan tala och skriva engelska samt har allmänna kunskaper i tyska och franska.

A.M.

Även A.M. har, efter avslutat gymnasium, avlagt en socionomexamen. Sedan 1991 har hon varit förhandlingssekreterare och kontaktperson vid Arbetsgivarverket. Hon har därvid lämnat råd och stöd vid tolkning av lagar och avtal samt i andra frågor inom det arbetsgivarpolitiska området. Hon var samordnare av ett kompetensutvecklingsprojekt och hade då ett budgetansvar på 3,6 Mkr. Hon arrangerade och medverkade i seminarier för att sprida kunskap om resultat och erfarenheter från kompetensutvecklingsprojektet. Hon svarade för samordning och upphandling av kvalificerad vidareutbildning för statstjänstemän - masterutbildningarna - och hade då ett budgetansvar på 1 Mkr och var sekreterare i Arbetsgivarverkets styrgrupp för dessa utbildningar. Hon arbetade med upphandling av konsultmedverkan i olika utvärderingar m.m. Vidare har hon medverkat i utvärderingsarbete och remissarbete samt varit ledamot i civildepartementets arbetsgrupp för forskningsfrågor. Åren 1989-1991 var hon departementssekreterare på civildepartementet. Hon beredde där frågor som rörde arbetsmiljö, företagshälsovård, personalstatistik samt budget- och anslagsfrågor. Hon var civildepartementets kontaktman mot justitiedepartementet i arbetet med strukturella förändringar. Hon arbetade med samordning och upphandling av kvalificerade vidareutbildningar för statstjänstemän samt var sekreterare i beredningen för högre förvaltningsutbildning. Hon var vidare ledamot i civildepartementets arbetsgrupp för forskningsfrågor och suppleant i Statens arbetsmiljönämnd. Tidigare under 1980-talet var A.M. personalintendent vid Statens arbetsmarknadsnämnd. Hon handlade då bl.a. rehabiliteringsärenden för att förebygga sjukpensionering och ansvarade för råd och stöd till statliga arbetsgivare i samband med strukturförändringar och omplaceringar av anställda. Hon var projektledare i ett projekt angående personalrörlighet vid vägförvaltningen i Norrbottens län. Vidare medverkade hon i framtagning av planeringshjälpmedel för statliga arbetsgivare vid verksamhetsförändringar. Hon medverkade i ett regeringsuppdrag angående avgångsorsaker bland chefer i statsförvaltningen och svarade för beredningen av ärenden rörande ansökningar om medel från "jämställdhetsmiljonen". A.M. var vidare SAMN:s representant i civildepartementets ledningsgrupp för jämställdhet i statsförvaltningen.

Arbetsgivarverket

Under perioden 1992 - 1994 har Arbetsgivarverket ombildats från en anslagsmyndighet till en uppdragsmyndighet. Detta innebär att Arbetsgivarverkets verksamhet finansieras genom avgifter från de cirka 300 medlemmarna i organisationen. Flertalet av dessa medlemmar utgörs av statliga myndigheter för vilka medlemskap är obligatoriskt. Härutöver finns ett 20-tal frivilliga medlemmar, t.ex. vissa stiftelser med myndighetsliknande funktioner. Medlemmarna har sammanförts gruppvis efter verksamhetsinriktning till tio olika sektorer.

För varje sektor har bildats en delegation bestående av tio-tolv myndighetsföreträdare. I delegationen ingår en för sektorn ansvarig tjänsteman hos Arbetsgivarverket, delegationssekreteraren. Delegationssekreteraren ansvarar för allt det stöd, rådgivning och förhandlingshjälp m.m. som arbetsgivare i sektorn normalt behöver. I arbetet biträds delegationssekreteraren av en assistent och en eller två kontaktpersoner. Delegationssekreteraren leder och fördelar arbetet och är ansvarig mot respektive medlemsmyndighet. De tre grupper av myndigheter som inte har någon delegation har tilldelats en kvalificerad kontaktperson vars arbetsuppgifter motsvarar delegationssekreterarens.

Arbetsgivarverkets högsta beslutande organ är arbetsgivarkollegiet med 120 ledamöter, varav de flesta är myndighetschefer. Kollegiet utser en styrelse som utser en generaldirektör att leda verkets arbete.

På hösten 1993 bildades en referensgrupp som fick till uppgift att ta fram beslutsunderlag för en översyn av Arbetsgivarverkets organisation. Bemanningen skulle ses över, liksom verksamhetens inriktning. Referensgruppen gick igenom verksamheten för att kartlägga vad som var värdefullt för myndigheterna. Genomgången ledde fram till förslag om besparingar inom några verksamhetsområden och omprioriteringar mellan andra. Arbetsgivarverket skulle ombildas från en produktionsstyrd organisation till en marknadsstyrd organisation. Det skulle således ske en ombildning av verket, inte en avveckling och nybildning. Ombildningen av verksamheten skulle säkra Arbetsgivarverkets kompetens samtidigt som organisationen totalt sett skulle minskas. Ett säkerställande av kompetensen skulle ske genom kompetensutveckling av redan anställd personal samt genom nyrekrytering av personer med den kompetensprofil som efterfrågades. Den personal som svarade för verksamheter som inte längre skulle bedrivas skulle avvecklas.

Viss verksamhet skulle alltså avvecklas. Dit hörde bl.a. master- och kompetensutvecklingsfrågorna som A.M. arbetat med. Trots att någon avmattning av efterfrågan på stöd- och rådgivningsverksamheten inte kunnat skönjas fann referensgruppen det nödvändigt att göra besparingar även inom detta område. Besparingen innebar att antalet kontaktpersoner skulle minskas med tre personer. Andra verksamheter föreslogs få mer resurser. Det gällde arbetsrätt och annan juridik, lokal lönepolitik, jämställdhetsfrågor, statistik, EU-frågor och pensionsfrågor.

Arbetsgivarverket har en utpräglad arbetsgivarfunktion. Med hänsyn härtill är många av de anställda inte medlem i någon facklig organisation. Med något undantag tillhörde däremot samtliga anställda en personalförening inom verket. Arbetsgivarverket har sedan länge genomfört löne- och medbestämmandeförhandlingar med personalföreningen. Inför omorganisationen inbjöd Arbetsgivarverket huvudorganisationerna på arbetstagarsidan att delta i översynen, med anmärkningen att förhandlingar annars i likhet med tidigare enbart skulle genomföras med personalföreningen. Eftersom ingen huvudorganisation anmälde intresse att delta i de tilltänkta förhandlingarna inleddes dessa med personalföreningen.

Vid förhandlingarna hade man som underlag tagit fram en tablå över de tjänster som Arbetsgivarverket hade tänkt sig att ha kvar i organisationen. Det var därigenom möjligt att se var personalen kunde placeras in. Det diskuterades också ingående mellan personalföreningen och Arbetsgivarverket var de olika anställda skulle kunna tänkas placeras. För att nå enighet gjorde Arbetsgivarverket vissa eftergifter, bl.a. i fråga om personalminskningens omfattning. När förhandlingarna avslutades i december 1994, hade personalföreningen inga ytterligare yrkanden trots att Arbetsgivarverket meddelat sin avsikt att säga upp tio namngivna personer på grund av arbetsbrist, däribland M.S. och A.M.. Sålunda har Arbetsgivarverket mycket noggrant gått igenom varje befattning i den nya organisationen och därvid undersökt vilka arbetstagare som kunde komma i fråga för dessa befattningar och i vilka fall nyrekrytering skulle ske. Resultatet blev att det var väldigt få förändringar som skedde inom de olika avdelningarna. Vissa personer fick dock av organisatoriska skäl flytta till andra avdelningar. Vissa avdelningar fick nämligen en annan inriktning än de haft före omorganisationen. Det var i dessa fall alltså inte fråga om arbetsuppgifter som var lediga i anställningsskyddslagens mening och därför kunde användas för omplacering av M.S. och A.M. enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Frågan om omplacering till befattningar avsedda för nyrekrytering

Om Arbetsgivarverket skulle kunna tillhandahålla en kompetens utöver den som myndigheterna själva hade tillgång till var verket tvunget att nyrekrytera till vissa befattningar. Arbetsgivarverket avsåg därför att nyrekrytera personal till de sex befattningar som SSR angivit. Enligt Arbetsgivarverkets mening hade varken M.S. eller A.M. tillräckliga kvalifikationer för dessa befattningar. Ett grundkrav för samtliga befattningar var kvalificerad nationalekonomisk eller företagsekonomisk utbildning.

Om de befattningar till vilka nyrekrytering skulle ske, och de kompetenskrav som Arbetsgivarverket ställde upp kan följande framhållas.

1. Kvalificerad utredare vid verkssekretariatet

Arbete som intern ekonomisk och verksamhetsmässig "controller". Frågor rörande verksamhetsuppföljning inkl. ekonomisk uppföljning, utvecklingen av årsredovisningar, medlemsavgifter, utlandslöner. Förbereda frågor att behandlas av verkets styrelse.

Befattningen kräver god ekonomisk kompetens på akademisk nivå, dokumenterad förmåga att använda den ekonomiska kompetensen på ett kreativt sätt, god analysförmåga och stor flexibilitet. Den kräver också goda kunskaper i engelska samt god förmåga att uttrycka sig skriftligt och att arbeta under stress med mycket varierande arbetsuppgifter.

Befattningen tillsattes den 1 mars 1995 med X.X., som i fyra år varit chef för fältadministrativa sektionen på SIDA och tidigare handläggare på Utlandslönenämndens kansli. X.X. har akademiska betyg i ämnena national- och företagsekonomi samt statistik och juridik.

2. Utredningsassistent vid avtalssekretariatet

Utrednings- och analysarbete inom det arbetsgivarpolitiska området ur ekonomiskt perspektiv. Kartläggning av avtalskostnader och statistik.

Befattningen kräver kännedom om ekonomisk utredningsmetodik och förmåga att följa och redogöra för den vetenskapliga debatten inom det förvaltningsekonomiska området. Befattningen var företrädesvis avsedd för en yngre ekonom med utvecklingspotential.

Befattningen tillsattes den 1 januari 1995 med K.R. som är civilekonom och även bedriver högre akademiska studier i företagsekonomi.

3. Kvalificerad utredare vid avtalssekretariatet

Avsikten var att rekrytera en erfaren, kvalificerad ekonom för utrednings- och analysarbeten inom det arbetsgivarpolitiska området med erfarenhet från lönebildningen på den privata sektorn.

Behovet av befattningen har omprövats och någon tillsättning har inte skett.

4. Handläggning av socialförsäkringsfrågor och allmänna villkorsfrågor vid enheten för allmänna villkor

Arbete avseende initiering av avtalsförändringar med anledning av förändringar i socialförsäkringssystemet samt medverkan i utrednings-, förhandlings-, informations,-rådgivnings- och utbildningsarbete på detta område.

Befattningen kräver akademisk utbildning med ekonomisk, samhällsvetenskaplig eller juridisk inriktning samt goda kunskaper inom socialförsäkringsområdet.

Befattningen tillsattes i augusti 1995 med E.S., som är fil.kand. med ämnena företagsekonomi, nationalekonomi och statistik och har 12 års erfarenhet som familjeekonom på Sparbanken där hon bl.a. följt och analyserat de privatekonomiska konsekvenserna av förändringar i socialförsäkringslagstiftningen.

5. Handläggare av resultatlöne- och produktivitetsfrågor vid lönepolitiska enheten

Arbete avseende lönebildning och utveckling av resultatlönesystem.

Befattningen kräver ekonomisk utbildning på akademisk nivå samt kunskaper om resultatlönesystem och olika principer bakom resultatbonus på grupp- och avdelningsnivå.

Befattningen har inte tillsatts. Trots att 28 personer svarade på den annonsering som Arbetsgivarverket genomförde våren 1995 har någon kompetent sökande inte funnits. Kontakter har tagits för att anlita extern konsult för visst utredningsarbete.

6. Handläggare av arbetsvärderingsfrågor vid lönepolitiska enheten

Arbetet avser en systematisk genomgång av alla befintliga arbetsvärderingssystem i Sverige, Norden, EU och i resten av världen samt utarbetandet av ett arbetsgivarpolitiskt synsätt på detta område.

Befattningen kräver ekonomisk utbildning på akademisk nivå samt erfarenhet av arbete med arbetsvärderingsfrågor.

Befattningen har inte tillsatts. Någon kompetent sökande har inte funnits bland dem som svarat på Arbetsgivarverkets annonsering.

Frågan om omplacering till andra befattningar

SSR har gjort gällande att M.S. och A.M. hade kunnat omplaceras till de befattningar som upprätthålls av G-B.H., R.D., G.K., E.B. och B.J.. Den förändring av organisationen som skedde vid årsskiftet 1994/95 hade emellertid inte den karaktären att de ifrågavarande befattningarna skulle kunna betraktas som lediga i den mening som avses i 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Tre av befattningarna (de som delegationssekreterare och gruppchef) är dessutom högre tjänster än de som M.S. och A.M. har haft. Det skulle alltså ha inneburit en befordran för dem om de hade omplacerats till någon av dessa befattningar. Redan av den anledningen var dessa befattningar inte tillgängliga för omplacering. En befordran på detta sätt strider mot 11 kap. 9 § regeringsformen. De ovan nämnda personerna erhöll befattningarna redan före omorganisationen.

Frågan om turordningsbrott

SSR har gjort gällande att Arbetsgivarverket har brutit mot bestämmelserna om turordning genom att låta G-B.H., R.D., G.K., E.B., B.J. och B.T. få fortsatt anställning trots att M.S. och A.M. har sagts upp.

Arbetsgivarverket utgick i samband med uppsägningarna från att alla anställda som hade allmänna handläggande uppgifter inom det arbetsgivarpolitiska området skulle hänföras till en turordningskrets. Till den turordningskretsen fördes M.S. och A.M.. De handläggare som inte fördes till denna krets hade någon typ av viktig specialistfunktion och utförde därmed inte arbetsuppgifter som var i huvudsak jämförbara med de uppgifter som utfördes av M.S. och A.M.. Dessa specialister turordnades inte ihop med de anställda som hade allmänna handläggande uppgifter. Grunden för Arbetsgivarverkets invändning mot SSR:s yrkande om turordningsbrott är att inte någon av de sex namngivna personerna hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med M.S. och A.M..

Arbetsuppgifterna för de sex nu aktuella arbetstagarna kan beskrivas på följande sätt.

E.B. och B.J. hade anställning som delegationssekreterare redan före omorganisationen. De hade sålunda ansvaret för Arbetsgivarverkets arbete gentemot myndigheterna inom varsin sektor. De arrangerade möten dels med alla myndigheter inom sektorn, dels med sektordelegationen. De svarade för sambandet mellan verksledningen och delegationen. I deras arbetsuppgifter ingick att ta fram och analysera information om sektorn på beställning av bl.a. verksledningen, ta fram statistiska uppgifter och analysera personalförsörjningsläget. Vidare svarade de för kvalificerad stöd- och rådgivningsverksamhet av policykaraktär, särskilt i samband med oenighet mellan en myndighet och dess fackliga motparter. De ansvarade även för genomförandet av tvisteförhandlingar. Delegationssekreterarbefattningen innebär att man har oreglerad arbetstid, d.v.s. man har inte rätt till övertidsersättning. I stället har delegationssekreterarna ett särskilt lönetillägg om 1 500 kr per månad. Befattningen, som också innebär ett arbetsledaransvar i förhållande till kontaktpersonerna inom delegationen, är en ansvars- och chefstjänst med titeln förhandlingsdirektör.

G-B.H. hade en befattning som gruppledare. Denna befattning är minst lika kvalificerad som delegationssekreterarens. Hon var alltså gruppledare för vissa småmyndigheter som inte själva inom den egna organisationen har tillgång till kvalificerade befattningshavare för denna typ av frågor. Hon lämnade arbetsrättslig rådgivning, skötte förhandlingar av alla slag med alla tänkbara motparter, förberedde förvaltningsrättsliga ärenden åt myndigheterna samt upprättade förslag till beslut. Vidare hade hon förhandlingsansvar vid verksamhetsövergångar och verkade vid behov som personalchef vid myndigheterna. Hon hade också ansvar för kollektivavtal om anställningsvilllkor vid arbete utomlands och svarade för framförhandlandet av ett nytt avtal för lokalanställda vid utlandsmyndigheter. I Arbetsgivarverkets förberedelsearbete inför avtalsrörelsen 1995 svarade G-B.H. för arbetsrättslig bevakning i referensgrupper samt för översyn av avtalssystem och enskilda avtal. Hon var i december 1994 även arbetsrättsexpert vid avtalssekretariatet, vilket bl.a. innebar att hon tillsammans med Arbetsgivarverkets företrädare i Arbetsrättskommitten förberedde verkets deltagande i kommittearbetet genom att ta fram underlag samt göra analyser. Även detta är en tjänst med titeln förhandlingsdirektör med oreglerad arbetstid och ett lönepåslag om 1 500 kr per månad.

G.K. arbetade i jouren som kvalificerad kontaktperson, svarade för allt kontaktmannaarbete inom skolområdet och ansvarade för samordningen av Arbetsgivarverkets remissarbete. Han har erfarenhet från arbete inom skolområdet sedan 1969 och hans kunskaper och erfarenheter är avgörande för Arbetsgivarverket när det gäller de kvarvarande statliga skolorna. Han svarade för rådgivning, avtalsförhandlingar och tvisteförhandlingar inom detta område. Arbetet inom jouren är en kvalificerad kontaktmannaverksamhet.

R.D:s ställning motsvarade närmast en delegationssekreterares. Hon gav självständigt kvalificerat stöd och råd åt länsstyrelser, regeringskansli och stabsmyndigheter. Det gällde t.ex. lag- och avtalstolkning, råd i det lokala förhandlingsarbetet, lönepolitik, anställningsvillkor, pensioner, strukturomvandling, uppsägning och avskedande, arbetsmiljö, jämställdhet och konfliktlösning. Hon tog även självständigt fram förhandlingsunderlag för centrala tvisteförhandlingar. Under hösten 1994 arbetade hon även med ett omfattande beredningsarbete inför den kommande avtalsrörelsen. Hon var sekreterare i en av arbetsgrupperna med myndighetsrepresentanter och tog självständigt fram gruppens rapport inför avtalsrörelsen.

B.T. hade sedan lång tid tillbaka speciella arbetsuppgifter. Hon var Arbetsgivarverkets expert på arbetsmiljöfrågor. Hon svarade för verkets samlade kunnande inom arbetsmiljöområdet och hjälpte kontaktpersonerna med dessa frågor. Hon ansvarade för arbetsmiljöavtalet och avtalet om företagshälsovård. I dessa uppgifter ingår att utarbeta avtalsförslag och medverka i kollektivavtalsförhandlingar med de fackliga motparterna. Hon medverkade även vid centrala tvisteförhandlingar på detta område. Hon utarbetade informationsmaterial, t.ex. handböcker och annan skriftlig information, och medverkade i Arbetsgivarverkets interna och externa utbildningsverksamhet samt i andra arrangörers utbildningar i arbetsmiljöfrågor. Hon svarade för kvalificerad rådgivning, både i policyfrågor och regeltolkning, såväl till de statliga myndigheterna som internt till Arbetsgivarverkets egna kontaktpersoner och personer i jourverksamheten. Hon hade ansvar för samverkan med specialister på arbetsmiljöområdet inom andra arbetsgivarorganisationer och för arbetet i en särskild referensgrupp med myndighetsföreträdare. Hon ansvarade också för remissarbetet inom arbetsmiljöområdet och för att bevaka, analysera och kommentera effekter och konsekvenser för de statliga arbetsgivarna av förändringar i lagstiftning och andra regelverk inom detta område. Hon var vidare Arbetsgivarverkets företrädare i bl.a. Statliga sektorns arbetsmiljönämnd och Arbetarskyddsstyrelsen.

SSR

Frågan om omplacering till befattningar avsedda för nyrekrytering

1. Kvalificerad utredare vid verkssekretariatet

SSR menar att både M.S. och A.M. har tillräckliga kvalifikationer för denna befattning. Den kräver inte den ekonomiska kompetens som Arbetsgivarverket ställt upp som krav. Både M.S. och A.M. har tillräcklig ekonomisk kompetens för att klara arbetsuppgifterna. I deras socionomexamen ingår ekonomistudier motsvarande åtminstone 20 poäng.

2. Utredningsassistent vid avtalssekretariatet

Enligt SSR:s uppfattning är det alldeles uppenbart att det i detta fall är fråga om typiska handläggaruppgifter. Med den erfarenhet som M.S. och A.M. har är det ingen tvekan om att de båda skulle ha klarat dessa arbetsuppgifter. Kravet på en kvalificerad ekonom är enligt SSR:s mening en efterhandskonstruktion. Befattningen tillsattes med K.R. som inte har någon arbetslivserfarenhet utan kom direkt från studier.

3. Kvalificerad utredare vid avtalssekretariatet

Befattningen har visserligen dragits in, men det hade varit en utmärkt befattning för M.S. eller A.M.. De hade kunnat få visa att de klarade arbetsuppgifterna eftersom de ändå arbetade kvar vid Arbetsgivarverket under en uppsägningstid.

4. Handläggning av socialförsäkringsfrågor och allmänna villkorsfrågor på enheten för Allmänna Villkor

Arbetsuppgifterna motsvarar typiska handläggaruppgifter även om det är ett specialområde. Arbetet inom verket har dock alltid bedrivits så att handläggarna har fått lära sig nya områden. Både M.S. och A.M. skulle ha kunnat sätta sig in i frågorna på detta område i den utsträckning som befattningen kräver.

5. Handläggning av resultatlöne- och produktivitetsfrågor på Lönepolitiska enheten

SSR delar inte Arbetsgivarverkets uppfattning om att det krävs ekonomisk högskoleutbildning för att klara denna befattning. Det är fråga om sedvanliga handläggaruppgifter som både M.S. och A.M. skulle ha klarat.

6. Handläggare av arbetsvärderingsfrågor på Lönepolitiska enheten

SSR kan inte heller när det gäller denna befattning förstå varför det skulle krävas ekonomisk högskolekompetens för att kunna klara befattningen. Det är fråga om typiskt utredningsarbete som M.S. och A.M. är synnerligen väl skickade att utföra.

Frågan om omplacering till andra befattningar

Både M.S. och A.M. hade utan särskild kompletterande utbildning klarat de arbetsuppgifter som erbjöds E.B. och B.J.. I sammanhanget vill SSR framhålla att en delegationssekreterare i princip är en allmän handläggare som vid sidan av sina vanliga arbetsuppgifter även har till uppgift att vara sekreterare åt en av Arbetsgivarverkets delegationer. Det är ingen speciell roll för sig utan är en arbetsuppgift som vem som helst av handläggarna skulle kunna utföra. Detsamma gäller även i fråga om den befattning som G-B.H. erbjöds.

I fråga om den befattning som G.K. erhöll vill SSR framhålla att staten inte gärna kan ha något större behov av särskild kompetens på skolområdet sedan skolväsendet kommunaliserades. De arbetsuppgifter på detta område som kan ha kvarstått, liksom de uppgifter inom jourverksamheten och småmyndighetsservicen, som G.K. haft att utföra skulle såväl M.S. som A.M. ha klarat.

Den befattning som erbjöds R.D. hade enligt SSR:s mening passat såväl M.S. som A.M.. De skulle båda ha klarat de arbetsuppgifter som denna befattning medför. I sammanhanget vill SSR framhålla att begreppet kvalificerad kontaktperson har kommit fram först i samband med denna process. Enligt SSR:s mening är det ett av Arbetsgivarverket nu påhittat begrepp för att rättfärdiga att vissa anställda skall kunna bilda en egen turordningskrets eller utgöra en speciell grupp arbetstagare som inte skall anses tillhöra gruppen allmänna handläggare. I realiteten är alla handläggare kontaktpersoner, det är en huvuduppgift i deras arbetsuppgifter. Att vara kontaktperson innebär helt enkelt att vara den person som en myndighet tar kontakt med för att få råd och stöd i olika uppkommande frågor.

Mot bakgrund av de berörda personernas anställningstid hade Arbetsgivarverket kunnat erbjuda M.S. någon av dessa fem befattningar och A.M. någon av de befattningar som erbjöds G-B.H. och E.B. i stället för att säga upp dem.

DOMSKÄL

Efter beslut av riksdagen har Statens Arbetsgivarverk ombildats från att vara en anslagsmyndighet till en uppdragsmyndighet, Arbetsgivarverket, som finansieras genom avgifter från de ca 300 statliga myndigheter som är medlemmar i den arbetsgivarorganisation som verket utgör. Myndigheternas medlemsskap i Arbetsgivarverket är obligatoriskt. Dessutom finns ett 20-tal frivilliga medlemmar, t.ex. vissa stiftelser med myndighetsliknande funktioner. I samband med ombildningen bedrev Arbetsgivarverket under 1994 ett förändringsarbete som resulterade i en ny organisation av verksamheten den 1 januari 1995. I december 1994 sades en del anställda upp på grund av arbetsbrist. Samtidigt planerades för viss nyrekrytering. M.S. och A.M. hörde till de arbetstagare som sades upp.

Tvisten i målet gäller i första hand om uppsägningarna av M.S. och A.M. är giltiga eller inte. SSR har i denna del gjort gällande att Arbetsgivarverket har brutit mot omplaceringsskyldigheten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. För den händelse arbetsdomstolen inte skulle finna att uppsägningarna är ogiltiga har SSR i andra hand gjort gällande att Arbetsgivarverket i sammanhanget har brutit mot turordningsbestämmelserna i 3 § Tur A-S.

På begäran av SSR har hållits förhör under sanningsförsäkran med M.S. och A.M. samt vittnesförhör med Y.Y., K.R., E.S., R.D., B.J., J.E.S. och A.L.. På begäran av Arbetsgivarverket har hållits vittnesförhör med avtalssekreteraren I.N.C., förhandlingsdirektören I.M.K. och förre chefen för lönepolitiska enheten E.R. samt förhör upplysningsvis med professorn i nationalekonomi L.B.. SSR har som skriftlig bevisning åberopat meritförteckningar för M.S. och A.M.. Arbetsgivarverket har som skriftlig bevisning åberopat utdrag ur arbetsgivarkollegiets beslut den 19 maj 1994.

När det gäller frågan huruvida Arbetsgivarverket har gjort sig skyldigt till brott mot 7 § andra stycket anställningsskyddslagen har SSR gjort gällande att verket borde ha erbjudit M.S. och A.M. i första hand någon av de sex befattningar till vilka nyrekrytering skulle ske och i andra hand någon av fem andra angivna befattningar. SSR har därvid hävdat att M.S. och A.M. har tillräckliga kvalifikationer för envar av dessa tjänster. Arbetsgivarverket har bestritt att M.S. och A.M. har tillräckliga kvalifikationer för de sex förstnämnda tjänsterna och har bestritt att de andra fem tjänsterna skall anses ha varit lediga.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på frågan om Arbetsgivarverket har åsidosatt anställningsskyddslagens omplaceringsregler finns anledning att något beröra SSR:s påstående att Arbetsgivarverket inte har gjort någon omplaceringsutredning beträffande M.S. och A.M.. Arbetsgivarverket har för sin del hävdat att frågan om omplacering har prövats noggrant, men att resultatet blev att M.S. och A.M. inte kunde beredas annat arbete vid verket.

Av arbetsdomstolens praxis framgår att det i arbetsgivarens skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka bereda arbetstagaren annat arbete hos sig också ligger en skyldighet att med tillräcklig noggrannhet utreda vilka möjligheter till omplacering som står till buds (se t.ex. AD 1987 nr 91). Om en arbetsgivare underlåter att göra en sådan utredning, och om det är oklart om det faktiskt fanns möjligheter att omplacera, bör det i regel anses att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord. Särskilt när det är fråga om ett större antal arbetstagare och en komplicerad planerings- och beslutsprocess får det dock inte ställas alltför långtgående krav på utredningen (AD 1984 nr 19 och 26). I sådana fall kan det bli nödvändigt att vid en rättslig prövning göra en mer översiktlig bedömning av de åtgärder som arbetsgivaren har vidtagit.

I detta fall gör Arbetsgivarverket gällande att man visst har undersökt möjligheterna att bereda fortsatt arbete åt M.S. och A.M.. Av utredningen i målet har otvetydigt framgått att omorganisationen av Arbetsgivarverket och bemanningen av den nya organisationen föranlett ett omfattande arbete inom verket. Särskilt frågan om bemanningen av den nya organisationen har, enligt vad Arbetsgivarverket obestritt har uppgivit, varit föremål för överläggningar mellan verket och dess personalförening. Av de uppgifter I.N.C. lämnat i denna del framgår att stor möda därvid lades ned på att försöka hitta en lösning för de anställda och att man noga gick igenom vilka befattningar som skulle finnas i den nya organisationen och vilka anställda som kunde komma i fråga för dessa befattningar.

Enligt arbetsdomstolens mening visar utredningen att Arbetsgivarverket har levt upp till det krav som kan ställas på utredning av möjligheterna till omplacering.

Arbetsdomstolen övergår nu till frågan om Arbetsgivarverket har åsidosatt reglerna om omplacering.

I 7 § andra stycket anställningsskyddslagen stadgas att saklig grund för uppsägning inte föreligger om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Enligt förarbetena (se prop. 1973:129 s.121) är bestämmelsen avsedd att ge uttryck åt principen att arbetsgivaren skall vara skyldig att före uppsägning överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren till annan arbetsuppgift. Uppsägningen bör vara den yttersta åtgärd som får sättas in först när alla andra möjligheter att undvika friställning av arbetstagaren har uttömts. Den omplaceringsskyldighet som kommer till uttryck i denna bestämmelse är begränsad till sådana arbeten som är lediga. Det ligger i sakens natur att det arbete som bör erbjudas en arbetstagare vid omplacering så långt möjligt bör vara ett arbete som är likvärdigt med det som arbetstagaren dittills haft, under förutsättning dock att arbetstagaren också har tillräckliga kvalifikationer för arbetet.

När det gäller innebörden av begreppet tillräckliga kvalifikationer i en omplaceringssituation kan inledningsvis konstateras att avsikten inte är att en arbetstagare redan från första dagen skall behärska de nya arbetsuppgifter som en omplacering medför. Arbetsgivaren måste acceptera en viss upplärningstid.

Frågan om omplacering till befattningar avsedda för nyrekrytering

SSR har, som arbetsdomstolen uppfattat dess talan, gjort gällande att Arbetsgivarverket först i efterhand, i samband med denna process, har ställt upp de angivna kraven för de nu aktuella befattningarna. Enligt SSR:s uppfattning har de angivna kvalifikationerna inte varit erforderliga för att arbetsuppgifterna i dessa befattningar skulle kunna utföras på ett tillfredsställande sätt. Det har enligt SSR:s sätt att se saken varit fråga om sedvanliga handläggaruppgifter.

Av utredningen har emellertid framgått, främst genom I.N.C:s uppgifter, att Arbetsgivarverket för dessa befattningar redan i samband med omorganisationen hade ställt upp de kvalifikationskrav som har angivits i målet. Det har alltså inte framgått av utredningen i målet att det skulle vara fråga om att de angivna kvalifikationskraven skulle ha ställts upp som en efterhandskonstruktion med anledning av den uppkomna tvisten.

Utgångspunkt för bedömningen i denna del är att en arbetsgivare har rätt att själv bestämma vilka kvalifikationer som skall föreligga för anställning på en viss befattning. Undantag härifrån kan tänkas om uppställda krav t.ex. framstår som försök att kringgå bestämmelser i lag eller avtal eller på annat sätt strider mot god sed på arbetsmarknaden. Inget i den förebragta utredningen pekar emellertid på att det i detta fall skulle vara fråga om en sådan undantagssituation. Tvärtom visar utredningen att Arbetsgivarverket, som just ombildats från anslagsmyndighet till uppdragsmyndighet, skulle omprioritera sin verksamhet och därvid strävade efter att förstärka organisationens kompetens för att i större utsträckning kunna erbjuda medlemmarna ett specialistkunnande utöver den nivå dessa redan hade bland sina egna anställda. I.N.C. har beskrivit detta som en medveten strävan att ändra organisationen från anställda med generalistkompetens till anställda med efterfrågad specialkompetens, särskilt i ekonomiskt avseende.

Parterna i målet har i viss utsträckning också uppehållit sig vid vilka som erhöll de nu aktuella befattningarna. Här består utredningen främst av de uppgifter som lämnats av Y.Y., K.R. och E.S.. Enligt arbetsdomstolens mening ger vad som förekommit inte underlag för bedömningen att Arbetsgivarverket i praktiken skulle ha eftergivit de högt ställda kvalifikationskraven på dessa befattningshavare eller att dessa krav i realiteten inte varit så högt ställda. Det kan också anmärkas att i vart fall två av befattningarna inte har tillsatts, enligt vad Arbetsgivarverket uppgett i brist på kvalificerade sökande.

Mot bakgrund av det anförda får arbetsdomstolens bedömning i denna del ske med utgångspunkt från Arbetsgivarverkets i fråga om dessa befattningar högt ställda kvalifikationskrav. Frågan är då om M.S. och A.M. har haft tillräckliga kvalifikationer för dessa befattningar. Det bör i sammanhanget framhållas att frågan alltså inte gäller vem av M.S. eller A.M. och de arbetstagare som erhöll befattningarna i fråga som var mest lämpad för uppgifterna.

M.S:s och A.M:s kvalifikationer kan kort sammanfattas på följande sätt. De har båda avlagt socionomexamen. M.S. har dessutom ytterligare akademisk utbildning på 20-poängsnivå inom ämnena personaladministration och arbetsmarknadskunskap samt utbildningsplanering. De har båda lång yrkeslivserfarenhet från arbete vid olika myndigheter och, för A.M:s del, regeringskansliet.

Såväl M.S. som A.M. har förklarat att de antingen genast eller efter en begränsad inskolningsperiod skulle ha kunnat klara av att utföra arbetsuppgifterna i dessa befattningar. Utredningen i målet har emellertid vid en samlad bedömning bibringat arbetsdomstolen uppfattningen att varken M.S. eller A.M. kan anses ha haft tillräckliga kvalifikationer i anställningsskyddslagens mening för att uppfylla de krav Arbetsgivarverket ställt upp dessa befattningar. SSR:s talan såvitt den grundar sig på att Arbetsgivarverket underlåtit att omplacera M.S. eller A.M. till någon av de befattningar vartill nyrekrytering skulle ske skall därför avslås.

Arbetsdomstolen övergår härefter till bedömningen av om Arbetsgivarverket gjort sig skyldigt till brott mot omplaceringsbestämmelsen genom att inte omplacera M.S. och A.M. till någon av fem av SSR som lediga betecknade befattningar.

Frågan om omplacering till andra befattningar

SSR har gjort gällande att M.S. och A.M. hade kunnat omplaceras till de befattningar som upprätthålls av G-B.H., R.D., G.K., E.B. och B.J.. Enligt SSR:s mening var dessa befattningar rätteligen att anse som lediga, trots att de till följd av omplaceringar hade tillsatts med de nämnda arbetstagarna. Arbetsgivarverket har bestritt att befattningarna skall anses ha varit lediga.

Utredningen har visat att bemanningen av Arbetsgivarverkets nya organisation blev klar i början av december 1994 och att det först när alla befattningar var tillsatta stod klart vilka arbetstagare som inte skulle kunna få fortsatt anställning och därför till följd av arbetsbrist skulle komma att sägas upp. Arbetsdomstolen kan mot den bakgrunden inte dela SSR:s uppfattning att de ifrågavarande fem befattningarna skulle kunna anses ha varit lediga för att användas till omplacering av M.S. och A.M.. SSR:s talan såvitt den grundar sig på att Arbetsgivarverket underlåtit att omplacera M.S. och A.M. till någon av dessa befattningar skall därför avslås.

Arbetsdomstolen övergår nu till den av SSR i andra hand framställda ståndpunkten att Arbetsgivarverket i sammanhanget har brutit mot 3 § Tur A-S.

Frågan om turordningsbrott

Som redan framgått gäller enligt 3 § Tur A-S att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Arbetsdomstolen har i en rad avgöranden haft att pröva innebörden av denna bestämmelse (se AD 1996 nr 48 och där angivna rättsfall). Arbetsdomstolen har därvid konstaterat att vad som förekommit i samband med bestämmelsens tillkomst ger föga vägledning för dess praktiska tillämpning samt uttalat att det måste anses överensstämma bäst med grunderna för anställningsskyddslagen att ge uttrycket "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" en relativt vidsträckt tolkning.

I detta mål har Arbetsgivarverket obestritt uppgett att de anställda delades in i flera turordningskretsar och att M.S. och A.M. fördes till turordningskretsen för personal med allmänna handläggande uppgifter inom det arbetsgivarpolitiska området. Några närmare uppgifter om vilka övriga anställda som fördes till denna turordningskrets och vilka arbetsuppgifter de hade har inte lämnats i målet.

Som talan har bestämts gör SSR i denna del gällande att sex arbetstagare som enligt SSR:s mening haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med M.S. och A.M. borde ha turordnats tillsammans med dem. Dessa arbetstagare hade alla kortare statlig anställningstid än M.S. varför hon enligt SSR borde ha erbjudits någon av deras befattningar. De sex är G.K., R.D., B.J., B.T., G-B.H. och E.B.. Tre av dessa arbetstagare, nämligen B.T., G-B.H. och E.B. hade kortare statlig anställningstid än A.M. varför hon enligt SSR borde ha erbjudits någon av deras befattningar.

Arbetsgivarverkets ståndpunkt är att de nu nämnda sex arbetstagarnas arbetsuppgifter inte har varit i huvudsak jämförbara med M.S:s och A.M:s arbetsuppgifter.

Såvitt framkommit har M.S. och A.M. båda arbetat med allmänna handläggaruppgifter vari bl.a. ingått att som kontaktperson i förhållande till ett antal myndigheter svara för rådgivning och stöd i olika frågor.

B.J. och E.B. var båda delegationssekreterare. G-B.H. var gruppansvarig för småmyndigheterna. Enligt arbetsdomstolens mening har utredningen i målet visat att en delegationssekreterare, utöver uppgifter jämförliga med de uppgifter en kontaktperson har, även har speciella uppgifter hänförliga till den aktuella delegationen. Det har vidare framkommit att det är en chefsbefattning med titeln förhandlingsdirektör, och att den är förenad med oreglerad arbetstid och särskild lönesättning. Såväl M.S. som A.M. har i förhör gett uttryck för uppfattningen att delegationssekreterare eventuellt borde turordnas i en särskild krets för sig. Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att delegationssekreterare inte kan anses ha haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med M.S. och A.M.. I fråga om G-B.H:s befattning som gruppansvarig för småmyndigheterna har såvitt framgår av utredningen framkommit att denna befattning i väsentlig del är jämförbar med delegationssekreterarnas. Inte heller i fråga om denna befattning kan arbetsdomstolen därför finna att arbetsuppgifterna har varit i huvudsak jämförbara med de arbetsuppgifter M.S. och A.M. hade.

G.K. har av Arbetsgivarverket placerats i en egen turordningskrets. Detta har motiverats med att han var specialist på skolfrågor och dessutom var en s.k. kvalificerad kontaktperson.

Beträffande G.K:s arbetsuppgifter har i målet framkommit, främst genom I.N.C:s uppgifter, att han sedan länge varit Arbetsgivarverkets expert på skolfrågor, att uppskattningsvis en tredjedel av hans arbete består av samordning av verkets remisshantering samt att han i övrigt var placerad inom jourverksamheten som en mycket erfaren kontaktperson med bred kunskap om Arbetsgivarverkets verksamhetsområde. Mot bakgrund av att det tidigare statligt reglerade skolväsendet så gott som helt har kommunaliserats och avtalsfrågorna därmed övergått till det kommunala området finner arbetsdomstolen att G.K:s expertkunskaper på skolområdet i detta sammanhang inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Uppgiften att samordna remissverksamheten kan enligt arbetsdomstolens mening inte anses vara en arbetsuppgift som ligger utanför vad som kan hänföras till allmänna handläggaruppgifter inom det allmänna arbetsgivarpolitiska området. När det slutligen gäller G.K:s arbete som kvalificerad kontaktperson inom Arbetsgivarverkets jourverksamhet gör arbetsdomstolen följande bedömning. Den närmare innebörden av begreppet "kvalificerad kontaktperson" har utredningen inte givit något entydigt besked. Arbetsdomstolen har dock bibringats uppfattningen att denna beteckning närmast anger att kontaktpersonen i fråga anses ha goda kunskaper och stor erfarenhet och av det skälet kan förväntas utföra förekommande arbetsuppgifter med stor självständighet. Att beteckningen skulle ge uttryck för att arbetstagaren i fråga har några särskilda, från kontaktpersoner i allmänhet skilda arbetsuppgifter, har utredningen inte givit belägg för. Såvitt framkommit får G.K:s arbetsuppgifter i denna del enligt arbetsdomstolens mening anses bestå av typiskt arbete som kontaktperson. Vid en samlad bedömning av det nu anförda finner arbetsdomstolen att G.K:s arbetsuppgifter inte kan anses ha haft en sådan beskaffenhet att de motiverar att han turordnas utanför kretsen för personal med allmänna handläggaruppgifter inom det allmänna arbetsgivarpolitiska området.

R.D. har av Arbetsgivarverket turordnats på annat sätt än i den turordningskrets som M.S. och A.M. placerades i. Verket har motiverat detta med att hon var en kvalificerad kontaktperson och att hon ansågs kunna arbeta självständigt.

R.D. har själv uppgett att hon var kontaktperson för myndigheter inom en av Arbetsgivarverkets sektorer och att hon i den funktionen svarade på frågor om bl.a. löner, avtal, driftsinskränkningar, uppsägningar och strukturfrågor, samt utförde visst remissarbete och även sammanfattade rapporter i diskrimineringsfrågor. Dessa uppgifter stöds av vad I.M.K. har uppgett. Hon har också tillagt att R.D. i en beredningsgrupp deltog i arbetet med att förbereda 1995 års avtalsrörelse samt att hon arbetat som kontaktperson ända sedan hon började sin anställning på Arbetsgivarverket och alltså hade en bred erfarenhet av detta arbete. Vid en samlad bedömning av det anförda finner arbetsdomstolen att inte heller R.D:s arbetsuppgifter kan anses ha varit av sådan beskaffenhet att de motiverar att hon turordnas utanför kretsen för personal med allmänna handläggaruppgifter inom det allmänna arbetsgivarpolitiska området.

B.T. har av Arbetsgivarverket turordnats på annat sätt än i den turordningskrets som M.S. och A.M. placerades i. Detta har motiverats med att hon är specialist på arbetsmiljö- och rehabiliteringsfrågor.

Beträffande B.T:s arbetsuppgifter har genom utredningen i målet, främst J.E.S:s uppgifter, framkommit att hon till en början arbetade som kontaktperson, men att hon avsade sig den uppgiften per den 1 januari 1994 och därefter helt arbetade med frågor rörande arbetsmiljö och rehabilitering. Enligt arbetsdomstolens mening kan det inte uteslutas att det kan komma i fråga att turordna specialister av olika slag i en särskild turordningskrets eller till och med var för sig. Utredningen i målet har emellertid bibringat arbetsdomstolen uppfattningen att B.T. mer som allmän handläggare kommit att ägna sig åt frågor rörande arbetsmiljö och rehabilitering för att slutligen fr o m 1994 helt syssla med denna typ av frågor. Mot den bakgrunden finner arbetsdomstolen att inte heller B.T:s arbetsuppgifter kan anses ha varit av sådan beskaffenhet att de motiverar att hon turordnas utanför kretsen för personal med allmänna handläggaruppgifter inom det allmänna arbetsgivarpolitiska området.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att arbetsdomstolen finner att G.K., R.D. och B.T. hade bort ingå i samma turordningskrets som M.S. och A.M.. Såvitt framkommit i målet skulle två av de här angivna arbetstagarna sägas upp. M.S. hade längre anställningstid än G.K., R.D., A.M. och B.T.. Genom att säga upp M.S. trots att G.K., R.D. och B.T. fått kvarstå i anställning har Arbetsgivarverket brutit mot kollektivavtalet. A.M. hade endast längre anställningstid än B.T.. Med hänsyn till att två arbetstagare skulle sägas upp skulle alltså en turordning i enlighet med arbetsdomstolens ovan gjorda bedömning leda till uppsägning av såväl A.M. som B.T.. Uppsägningen av A.M. kan därför inte anses strida mot kollektivavtalet.

Skadestånd m.m.

Genom den oriktiga tillämpningen av kollektivavtalet har staten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till M.S. och SSR. Arbetsdomstolen bestämmer skadeståndet till 50 000 kr för M.S. och till 20 000 kr för SSR.

Målet har gällt i första hand ogiltigförklaring av uppsägningarna av M.S. och A.M. och i andra hand skadestånd för turordningsbrott till dem och SSR. SSR har vunnit i fråga om skadestånd för turordningsbrott till M.S. och SSR. I övrigt har SSR tappat målet. Utredningen i målet har till stor del ägnats åt de frågor i vilka SSR har tappat målet. Med tillämpning av bestämmelserna i 18 kap. 4 § rättegångsbalken finner arbetsdomstolen skäligt förordna att SSR skall utge jämkad ersättning för Arbetsgivarverkets rättegångskostnad med 90 935 kr.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen förpliktar staten att utge allmänt skadestånd dels till M.S. med femtiotusen (50 000) kr, dels till Akademikerförbundet SSR med tjugotusen (20 000) kr, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 14 juni 1995 till dess betalning sker.

2. Akademikerförbundet SSR förbehålls rätt att i mån av befogenhet i senare rättegång väcka talan mot staten om ekonomiskt skadestånd till M.S..

3. Arbetsdomstolen avslår Akademikerförbundet SSR:s talan i övrigt.

4. Arbetsdomstolen förpliktar Akademikerförbundet SSR att ersätta statens rättegångskostnader med nittiotusenniohundratrettiofem (90 935) kr, varav 90 000 kr avseende arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1996-05-08, målnummer A-116-1995

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Maj Johansson (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Margit Strandberg, Bengt Huldt, Lars Ahlvarsson, Valter Carlsson och Sune Israelsson. Enhälligt.

Sekreterare: Cecilia Klerbro