AD 1996 nr 56

Parter:

Hyresgästföreningen i Norra Skåne; D., Y.

Nr 56

Hyresgästföreningen i Norra Skåne i Helsingborg

mot

Y.D. i Landskrona.

ÖVERKLAGAD DOM

Helsingborgs tingsrätts dom den 12 oktober 1995, nr DT 1067

Tingsrättens dom, se bilaga.

Hyresgästföreningen i Norra Skåne har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom skall avslå Y.D:s talan och att Y.D. skall förpliktas att ersätta hyresgästföreningens rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen.

Y.D. har bestritt ändringsyrkandet.

Målet har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket arbetstvistlagen företagits till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till stöd för sin talan i arbetsdomstolen åberopat och utvecklat i huvudsak samma omständigheter som vid tingsrätten, dock med följande tillägg och förtydliganden.

Hyresgästföreningen

Reglerna om företrädesrätt till återanställning enligt 25 § anställningsskyddslagen kan endast göras gällande vid nyanställning i egentlig mening, dvs. när arbetsgivaren anställer någon som vid anställningstillfället inte redan är anställd i hans verksamhet.

Hyresgästföreningens uppfattning är att arbetsgivaren enligt gällande rätt kan använda de anställda för arbetsuppgifter som denne bedömer lämpligt. Om det uppstår ett behov av att ersätta personal, har arbetsgivaren möjlighet att välja mellan att nyanställa personal, omplacera redan anställd personal, inte ersätta den anställde, anlita entreprenör eller eljest låta någon annan utföra arbetet.

Väljer arbetsgivaren att omplacera redan anställd personal, kan det inte ha någon betydelse om omplacering sker mellan skilda driftsenheter vare sig dessa befinner sig på samma ort eller ej. Det finns inte heller någon grund för att bedöma omplaceringar, som vidtas på grund av att arbetsgivaren utifrån lag eller avtal är skyldig att hitta lediga arbeten, annorlunda än sådana omplaceringar som vidtas på grund av att arbetsgivaren anser att verksamheten gynnas av omplaceringen eller som enbart vidtas för att tillmötesgå en arbetstagares önskemål om att bli omplacerad.

I det aktuella målet hade kontoristen i Ängelholm, B.R., uttryckt önskemål om att få en motsvarande befattning i Landskrona. Hennes motiv var att få kortare resor till arbetet då hon var bosatt i Rydebäck utanför Helsingborg. Hyresgästföreningen såg inget hinder mot att tillmötesgå hennes önskemål.

Det är således först när arbetsgivaren behöver nyanställa extern arbetskraft som denne har att iaktta företrädesrättsreglerna i anställningsskyddslagen. Företrädesrätten till återanställning gäller enbart i den verksamhet och inom den driftsenhet och det kollektivavtalsområde där arbetstagaren tidigare varit sysselsatt, om arbetsgivaren har flera driftsenheter och flera kollektivavtalsområden. Y.D:s företrädesrätt till återanställning gällde endast inom driftsenheten i Landskrona. Någon nyanställning har inte ägt rum vid den driftsenheten och Y.D:s företrädesrätt till återanställning har således inte blivit kränkt.

När det gäller Y.D:s i andra hand framställda yrkande om företrädesrätt till tjänsten vid regionhuvudkontoret i Helsingborg är det föreningens uppfattning att varje regionexpedition är en driftsenhet i anställningsskyddslagens mening. Ostridigt är att expeditionerna är förlagda till skilda kommuner, i detta fall till Landskrona och Helsingborg. Landskrona och Helsingborg utgör skilda orter. Någon rätt att erhålla företrädesrätt till återanställning till en enhet på annan ort finns över huvud taget inte enligt gällande rätt. Y.D. saknade därför företrädesrätt avseende arbeten i Helsingborg.

Y.D.

Som framgår av tingsrättens dom är det lagstiftarens syfte med återanställningsrätten att förhindra förmenta påståenden om arbetsbrist samtidigt som man rekryterar ny personal för utförande av den uppsagdes arbetsuppgifter. I realiteten har hyresgästföreningen handlat på motsvarande sätt genom att i stället för nyrekrytering vidta omplacering, som föreningen inte varit skyldig att erbjuda. Det är uppenbart att förfarandet i vart fall strider mot grunderna för anställningsskyddslagen. Om hyresgästföreningen hade använt sig av en accepterad metod för att kringgå återanställningsrätten, hade säkerligen metoden varit mycket frekvent i det svenska näringslivet och bland offentliga arbetsgivare.

Arbetsgivaren har utan hållbara "sakliga grunder" betraktat Y.D. som obekväm eller motsvarande, vilket torde framgå av det faktum att arbetsgivaren inte spontant och med tillfredsställelse erbjöd henne den lediga platsen i Landskrona eller i vart fall tjänsten i Helsingborg. Ett sådan erbjudande hade för vilken arbetsgivare som helst varit det naturliga sättet att agera för att undvika en tveksam återanställningssituation. Mot denna bakgrund förefaller det ytterst sannolikt att omplaceringen till mycket stor del utgjort ett juridiskt illusionstrick för att undgå återanställningsskyldigheten.

Hyresgästföreningens beskrivning av organisationen såsom utgörande fyra likvärdiga regionexpeditioner stämmer inte med verkligheten. Expeditionen i Helsingborg är ett slags huvudkontor för övriga expeditioner. Den vägen finns det därför större fog för att ur anställningsskyddslagens synvinkel betrakta samtliga expeditioner såsom en gemensam verksamhet. Avstånden i Skåne är inte särskilt stora och det är inte ovanligt att man arbetar i exempelvis Helsingborg och är bosatt i Landskrona, Lund eller Malmö. Möjligen ligger expeditionen i Kristianstad så långt bort att denna är att betrakta som en egen arbetsplats.

Om arbetsdomstolen skulle finna att enbart expeditionen i Landskrona utgör en relevant driftsenhet, uppstår frågan huruvida arbetsgivarens omplaceringsrätt utan vidare är obunden av aktuell driftsenhet medan återanställningsrätten är begränsad av densamma. En logisk konsekvens av ett jakande svar på frågan är att återanställningsrätten är betydligt mindre värd i större företag med flera driftsenheter än i mindre företag som enbart har ett driftsställe. De större företagen skulle under sådana förhållanden ha nästan obegränsade möjligheter att genom omplacering från hela Sverige sabotera en enligt arbetsgivaren icke önskvärd återanställning. Anställningsskyddslagen är en skyddslagstiftning för den enskilda arbetstagaren och avsikten har näppeligen varit att värdet av återanställningsrätten i någon nämnvärd mån skulle vara beroende av storleken på arbetsgivarens företag. Enda rimliga slutsatsen blir då att samma driftsenhetsbegrepp måste gälla för arbetstagarens återanställningsrätt som för arbetsgivarens möjligheter att genom omplacering undgå skyldigheten att återanställa uppsagd personal, i vart fall när fråga är om icke tvingande omplaceringsskäl.

Hyresgästföreningen

Y.D:s ej tidigare framförda påstående att Hyresgästföreningen skulle ha försökt att kringgå hennes företrädesrätt till återanställning bestrids.

Domskäl

Tvisten i målet gäller i första hand huruvida hyresgästföreningen åsidosatt reglerna i 25 § anställningsskyddslagen om företrädesrätt till ny anställning genom att omplacera kontoristen B.R. till en ledig tjänst vid föreningens kontor i Landskrona i stället för att återanställa Y.D..

Av förarbetena till anställningsskyddslagen (prop. 1973:129 s. 163; jfr även prop. 1974:174 s. 66) framgår att företrädesrätten till återanställning endast gäller i de fall då det blir fråga om nyanställning i egentlig mening. Företrädesrätten till ny anställning gäller följaktligen inte i konkurrens med omplaceringsrätten enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Beträffande andra fall av omplacering, dvs. då arbetsgivaren i kraft av sin arbetsledningsrätt omplacerar arbetstagare eller omfördelar arbete, uppkommer fråga om hur en omplacering förhåller sig till företrädesrätten till återanställning.

I domen AD 1980 nr 54 uppkom frågan om företrädesrättsberättigade arbetstagare vid övergång av företag hade företrädesrätt till ny anställning, när den nye arbetsgivaren lånade in personal från ett annat företag. Från arbetstagarsidan gjordes gällande att förfarandet stred mot 25 § anställningsskyddslagen och att det var ett kringgående av lag. Det hade funnits företrädesrättsberättigade arbetstagare att tillgå. Arbetsdomstolen gjorde i målet en principiell markering av hur långt företrädesrätten enligt anställningsskyddslagen sträckte sig. Domstolen uttalade att en arbetsgivare inte var skyldig "att så att säga ta vara på senare uppkommande arbetstillfällen för att bereda den uppsagda arbetstagaren sysselsättning". Enligt lagtexten är det endast i nyanställningssituationer som företräde kan göras gällande. I lagens förarbeten (prop. 1973:129 s. 265) anges att det står en arbetsgivare fritt att underlåta att träffa avtal eller lämna erbjudande om ny anställning efter företrädesrättsperiodens utgång, även om det faktiskt skulle uppstå behov av ny arbetskraft dessförinnan. Domstolen uttalade att detta förarbetsuttalande, som inte hade mött gensaga under lagstiftningsarbetets fortsatta handläggning, tydde på att det inte varit lagstiftarens mening att företrädesrättsreglerna tolkningsvis skulle ges tillämplighet utanför nyanställningssituationen i syfte att garantera att företrädesrättsberättigad arbetstagare bereddes sysselsättning hos arbetsgivaren när detta i och för sig skulle vara möjligt. Endast otillbörliga förfaranden kunde enligt domstolen anses som ett kringgående av företrädesrättsreglerna.

Påståenden om kringgående av lagens företrädesrättsregler har förekommit i tidigare fall i arbetsdomstolens praxis (se utöver det nyss berörda fallet AD 1980 nr 54 bl.a. AD 1986 nr 50 och 144). Domstolen har då uttalat att det är en uppgift för rättstillämpningen att medverka till att sådant förfarande inte får passera men att det å andra sidan måste ställas bestämda krav för att ett kringgående av lagen, med de rättsföljder som är knutna därtill, skall anses ha förekommit. Det krävs således inte bara att de åtgärder som påstås utgöra ett sådant kringgående blir på vanligt sätt styrkta, utan dessutom att ett syfte med åtgärderna har varit att undgå tillämpning av de aktuella lagreglerna. Därutöver krävs att handlandet med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet skall framstå som otillbörligt. Det förhållandet att en part utnyttjar en i lagen angiven begränsning av motpartens rätt, innebär inte i och för sig att han gör sig skyldig till ett otillbörligt kringgående av lagen.

I målet har från klagandesidan påståtts att hyresgästföreningen betraktat Y.D. som obekväm eller motsvarande. Klaganden synes mena att omplaceringen mot bakgrund härav skett för att kringgå reglerna om återanställningsrätten. Som hyresgästföreningen har påpekat synes detta vara en ny omständighet som inte tidigare har framförts och det skulle därför kunna göras gällande att hinder föreligger att nu åberopa omständigheten. Arbetsdomstolen lämnar emellertid därhän hur härmed förhåller sig. Domstolen ställer frågan om hyresgästföreningens handlande i samband med omplaceringen av B.R. kan anses ha innefattat ett sådant otillbörligt kringgående av lag som har berörts i det föregående.

Hyresgästföreningen har obestritt uppgivit att anledningen till att B.R. erhöll den aktuella tjänsten varit att tillgodose hennes önskemål om att få en motsvarande befattning i Landskrona. I målet har inte framkommit någon omständighet som direkt tyder på att hyresgästföreningen haft till syfte att kringgå Y.D:s företrädesrätt till ny anställning genom att erbjuda B.R. den lediga tjänsten. Arbetsdomstolen finner därför att det inte kan anses styrkt att det förelegat några ovidkommande skäl för föreningens handlande. Om en arbetsgivare i kraft av sin arbetsledningsrätt omplacerar en arbetstagare, kan detta inte i och för sig anses innebära att arbetsgivaren brutit mot företrädesrätten till återanställning enligt anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolens finner med hänvisning till det anförda att hyresgästföreningen inte kan anses ha åsidosatt Y.D:s företrädesrätt till återanställning såvitt avser tjänsten i Landskrona.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen finner att Y.D:s talan inte kan bifallas på den av henne i första hand anförda grunden.

Arbetsdomstolen prövar härefter frågan om Y.D. ägt företrädesrätt till återanställning till en vakant tjänst i Helsingborg som tillsattes med en utifrån kommande sökande.

Y.D. har med hänvisning till att expeditionen i Helsingborg är ett slags huvudkontor för övriga expeditioner anfört att samtliga expeditioner, med undantag möjligen för Kristianstad, skall betraktas såsom en gemensam driftsenhet. Vidare har anförts att logiskt sett bör samma driftsenhetsbegrepp som gäller för omplacering tillämpas för arbetstagarens företrädesrätt till återanställning. Om så inte vore fallet, skulle återanställningsrätten bli betydligt mindre värd i ett större företag med flera driftsenheter än i mindre företag med enbart ett driftsställe.

I det ursprungliga lagförslaget till 1974 års anställningsskyddslag (prop. 1973:129) föreslogs att verksamhetsbegreppet vid företrädesrätt till återanställning skulle ges en mer vidgad innebörd än den som utredningen föreslagit. Företrädesrätten borde inte vara begränsad till det avtalsområde och den driftsenhet som arbetstagaren tidigare varit sysselsatt i utan även kunna göras gällande inom andra avtalsområden och driftsenheter, under förutsättning att verksamheten var av samma slag som anställningen avsåg. Mot lagförslaget riktades kritik. Det ansågs att ett sådant verksamhetsbegrepp i praktiken skulle medföra att företrädesrättsreglernas primära syfte skulle gå förlorat och att det skulle skapas rättsosäkerhet för berörda arbetstagare. En friställd arbetstagare skulle i samband med återanställning till den verksamhet han förut tillhörde kunna riskera att bli utslagen av arbetstagare från andra orter och andra avtalsområden. Det förslag som antogs av riksdagen innebar att företrädesrättsreglerna kom att korrespondera med turordningsreglerna i 22 § anställningsskyddslagen. Detta förslag ansågs generellt sett leda till rimligare resultat än de regler som förordats i propositionen. Förslaget hade även den fördelen att man fick ett enhetligare system.

Begreppet verksamhet har således, efter de ändringar som skedde i samband med riksdagsbehandlingen (InU 1973:36 s. 39 f.), ingen självständig betydelse utan företrädesrätten gäller inom den driftsenhet och det avtalsområde, där arbetstagaren senast var sysselsatt när den tidigare anställningen upphörde.

Med driftsenhet avses enligt förarbetena i princip en sådan del av ett företag som är belägen inom en och samma byggnad eller inom ett och samma inhägnade område. Däremot sträcker sig den lagfästa företrädesrätten inte till andra orter eller avtalsområden. Lagstiftarens utgångspunkt enligt förarbetena var att driftsinskränkningar inte skulle få återverkningar utanför orten eller med andra ord att turordningskretsarna i varje fall inte skulle kunna utsträckas till att omfatta mer än en och samma ort. Lagstiftaren har inte tänkt sig att en driftsenhet skall kunna vara förlagd till flera orter. Arbetsdomstolen har i ett fall (AD 1988 nr 32) ansett att ett s.k. enmanskontor som inrättats i arbetstagarens villa på en ort och som var den fasta utgångspunkten för arbete men som organisatoriskt var underordnat ett distriktskontor på annan ort utgjort en egen driftsenhet i lagens mening. I AD 1988 nr 100 tvistade parterna om huruvida en dagstidnings centralredaktion respektive lokalredaktion utgjort en och samma driftsenhet. Inte heller i det fallet var domstolen beredd att anlägga ett organisatoriskt synsätt. Skilda orter utgör därför en indikation på att det rör sig om olika driftsenheter.

Mot bakgrund av vad som nu sagts om innebörden i lagen och arbetsdomstolens praxis finner domstolen att expeditionen i Landskrona och regionhuvudkontoret i Helsingborg utgjort skilda driftsenheter och att Y.D. inte ägt företrädesrätt till tjänsten i Helsingborg.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen att hyresgästföreningen inte brutit mot företrädesrättsreglerna i 25 § anställningsskyddslagen. Y.D:s talan skall därför avslås.

Det föreligger inte förutsättningar för att förordna att vardera parten skall bära sina rättegångskostnader.

Vid denna utgång skall Y.D. utge ersättning för hyresgästföreningens rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen finner att den ersättning som yrkats av hyresgästföreningen är skälig.

Björn Schultz har för det biträde han lämnat Y.D. i arbetsdomstolen begärt ersättning enligt rättshjälpslagen med sammanlagt 8 109 kr avseende arbete 8,5 timmar. Med hänsyn till målets art och omfattning anser arbetsdomstolen att ersättningen till honom dock bör bestämmas till ett belopp motsvarande 6 timmars arbete, eller 5 724 kr.