AD 1996 nr 61

Parter:

W., K.; Luleå Basketbollklubb

Nr 61

K.W. i Luleå

mot

Luleå Basketbollklubb i Gammelstad.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Luleå tingsrätts beslut den 20 februari 1996, ST 145

Tingsrättens beslut, se bilaga.

K.W. har överklagat tingsrättens beslut och yrkat att arbetsdomstolen undanröjer tingsrättens beslut och återförvisar målet till tingsrätten för förnyad handläggning. Vidare har han yrkat att han befrias från att utge ersättning för LBBK:s rättegångskostnader vid tingsrätten.

LBBK har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak det samma som antecknats i tingsrättens beslut med följande ändringar och tillägg.

K.W.

Avvisningsfrågan

Han har relativt begränsade kunskaper i svenska språket och har i synnerhet svårt att ta till sig mer komplicerade skrivna texter emedan han saknar det ordförråd som infödda svenskar normalt har. Ett avgörande skäl till att han var intresserad av anställningen i Luleå var att hans familj var etablerad på orten sedan länge och ogärna ville flytta. Redan från början stod det klart att anställningen som tränare inte var en heltidsanställning utan ett s.k. fritidsuppdrag. Han avsåg därför att skaffa sig ett annat arbete för att klara sin försörjning och klubben utfäste sig att hjälpa honom med detta. Detta skedde emellertid inte. Ersättningen till honom för hans arbete i klubben är mycket låg och i det närmaste symbolisk. Bruttolön utgår enligt punkt 6 a i kontraktet med 1 000 kr per månad, dvs. 12 000 kr per år. Efter skatteavdrag återstår 700 kr per månad. Utöver lönen är han berättigad till reskostnadsersättning samt ersättning för övriga kostnader och utlägg. Han är slutligen även berättigad till viss ersättning för kostnader i samband med resor för utbildning.

Mot denna bakgrund kan konstateras att det ekonomiska styrkeförhållandet mellan parterna är mycket långt ifrån jämnt. K.W. lever under så små ekonomiska omständigheter att han inte har några förutsättningar att ekonomiskt bära det kostnadsansvar som en skiljeprocess innebär. Den omständigheten att han saknar en huvudarbetsgivare och idag är helt arbetslös måste rimligtvis beaktas.

Prövningen av en skiljeklausuls skälighet bör i första hand grundas på den enskilde arbetstagarens ekonomiska förutsättningar att klara av det ekonomiska åtagandet och inte på arbetsgivarens. Att klubbens nuvarande styrelse - trots att klubben uppenbarligen har mycket dålig ekonomi - är beredd att utsätta klubben för stora ekonomiska risker, är knappast relevant i sammanhanget. Det förhållandet att även klubben har dålig ekonomi bör därför inte påverka bedömningen.

Med hänsyn till dessa omständigheter måste först och främst beaktas att skiljeklausulen i sig kan innebära att K.W. saknar möjligheter att få sin sak prövad i någon rättsinstans överhuvud taget. Han riskerar med andra ord att bli helt rättslös.

De allmänna synpunkter på idrottslig verksamhet som tingsrätten tagit upp saknar relevans. Skiljeförfarandet i sig utgör ingen garanti för att inte intresset från media kan inverka störande mot föreningens verksamhet. Omständigheterna är inte heller åberopade av parterna och bör därför inte beaktas. Inom näringslivet brukar vanligen anföras behovet av att skydda företagshemligheter av olika slag som det mest avgörande skälet för skiljeklausuler. Intresset av att undgå offentlighetens ljus är långt ifrån det primära motivet.

Rättegångskostnaderna

För det fall tingsrättens beslut fastställs bör vardera parten bära sin egen rättegångskostnad jämlikt 5 kap. 2 § lagen om rättegången i arbetstvister. Rättsläget är mycket svårbedömt eftersom hans arbets- och anställningssituation i hög grad skiljer sig från tidigare fall som prövats av arbetsdomstolen.

För det fall arbetsdomstolen inte skulle dela detta synsätt görs i sista hand gällande att klubben endast bör medges ersättning med 6 250 kr för sina rättegångskostnader i tingsrätten. Detta belopp är skäligt med hänsyn till att klubben ännu inte gått in i processens materiella del, utan endast gjort ett formellt yrkande om avvisning.

Klubbens yrkande är oskäligt högt bl.a. mot bakgrund av att det enda som hittills presterats av klubben i målet är två inlagor i avvisningsfrågan. Den först ingivna kostnadsräkningen torde avse arbetet med just dessa två inlagor.

I ett sent skede i tingsrätten yrkades dessutom ersättning för kostnader som till stor del hänför sig till tiden före tvistens uppkomst. De kontakter som har ägt rum med presumtiva vittnen samt med föräldrar till ett av vittnena, har i vart fall ägt rum före överläggningen enligt 30 § anställningsskyddslagen den 9 oktober 1996.

Tingsrätten har tagit viss hänsyn till detta resonemang, men har av allt att döma inte fullt ut accepterat det. Bland annat har den överläggning som ägt rum mellan parterna av tingsrätten betraktats som en rättegångskostnad. Enligt 5 kap. 2 § 2 stycket arbetstvistlagen torde en överläggning enligt 30 § anställningsskyddslagen inte utgöra en ersättningsgill kostnad. En förhandlingskostnad utgör inte en rättegångskostnad för arbetsgivaren.

LBBK

I K.W:s anställningsavtal ingår skiljeklausulen som en av nio punkter. Den innehåller förtydligandet att tvist inte skall lösas inför allmän domstol. Det torde mot bakgrund härav inte ha ålegat LBBK att särskilt upplysa K.W. om skiljeklausulens innebörd. Beträffande det ekonomiska styrkeförhållandet mellan parterna kan konstateras att LBBK verksamhetsåret 1994/95 hade ett överskott om 27 000 kr. Klubben hade emellertid ett ackumulerat underskott om ca 75 000 kr. Att K.W. idag är arbetslös är i sig utan betydelse för prövningen av skiljeklausulens skälighet.

K.W. har anfört att frågan om en skiljeklausuls skälighet i anställningsförhållanden i första hand skall grundas på den enskilde arbetstagarens förutsättningar. LBBK bestrider detta. Av arbetsdomstolens praxis rörande skiljeklausuler i anställningsförhållanden framgår att prövningen skall göras utifrån ett flertal omständigheter av vilka parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållande endast är en. Av det principiellt viktiga avgörandet AD 1987 nr 165 framgår att i fråga om anställningsförhållanden av mer individualiserad karaktär med kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av förtroendeställning är skiljeklausuler inte oskäliga. Arbetsdomstolen har följt resonemanget i andra avgöranden.

Rättegångskostnaderna

LBBK bestrider att det föreligger skäl att låta vardera parten stå sin rättegångskostnad. Regeln i 5 kap. 2 § arbetstvistlagen är inte tänkt att tillämpas i fall av förevarande slag. Arbetsdomstolens praxis beträffande frågor om skiljeklausuler är relativt omfattande och klar. Rättsläget kan sålunda inte anses särskilt svårbedömt. Såvitt avser kostnaderna i tingsrätten hävdar LBBK att K.W. inte skall få åberopa den omständigheten att han haft skälig anledning att få tvisten prövad eftersom omständigheten inte åberopats vid tingsrätten.

Tingsrätten har beträffande LBBK:s kostnadsyrkande uttalat att LBBK bör tillerkännas ersättning för ombudsarvode även i viss omfattning vad avser tvistens materiella frågor. Det är naturligt att en part gör en bedömning av de materiella delarna av en tvist innan parten tar ställning till huruvida möjligheten att åberopa en skiljeklausul skall begagnas. Det bestrids att LBBK yrkat ersättning för kostnader som till stor del hänför sig till tiden före tvistens uppkomst. Huruvida kontakter med vittnen tagits före eller efter överläggning enligt anställningsskyddslagen är utan betydelse för frågan om kostnadsyrkandets skälighet. Antalet inlagor i målet torde naturligen inte heller vara ensamt avgörande för kostnadsyrkandets skälighet. Den av tingsrätten fastställda ersättningen för rättegångskostnader är skälig.

Skäl

Vad arbetsdomstolen har att pröva är om den skiljeklausul som intagits i K.W:s anställningsavtal kan anses oskälig mot honom och därför enligt 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende.

Att det i ett anställningsavtal finns en skiljeklausul är inget anmärkningsvärt i sig. En arbetstagare är emellertid - typiskt sett - ekonomiskt svagare än sin motpart arbetsgivaren. Om arbetstagaren inte heller kan erhålla ekonomiskt stöd från en facklig organisation är hans ställning liknande den som en konsument intar i tvist med näringsidkare. Högsta domstolen har i sådana fall lagt betydande vikt vid de principiella betänkligheter som användningen av en skiljeklausul kan väcka på grund av att ett skiljeförfarande kan medföra så stora kostnader att den ekonomiskt svagare parten kan komma att se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin rätt gällande.

Arbetsdomstolen har för sin del i det principiellt utformade beslutet AD 1987 nr 165 slagit fast att det inte kan komma i fråga att med en hänvisning enbart till parternas inbördes ekonomiska styrkeförhållanden förklara tillämpningen av en skiljeklausul i en arbetstvist som oskälig enligt 36 § avtalslagen. Domstolen anförde i det målet bl.a. att tvisten gällde ett anställningsförhållande av mer individualiserad karaktär, avseende relativt kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. Med beaktande av detta och under åberopande av vissa andra omständigheter fann domstolen att skiljeklausulen var bindande.

Arbetsdomstolen har i flera avgöranden därefter tillämpat det nu beskrivna synsättet på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal. Tvisterna har i allmänhet gällt arbetstagare i en framskjuten position med kvalificerade arbetsuppgifter. Utgången har regelmässigt blivit att en skiljeklausul inte har ansetts oskälig enligt 36 § avtalslagen utan har tillerkänts verkan som rättegångshinder. I besluten 1994 nr 120 och 1995 nr 135 har dock arbetsdomstolen lämnat en skiljeklausul utan avseende. Förhållandena i de målen måste dock anses så särpräglade att avgörandena inte kan anses ha förändrat arbetsdomstolens principiella syn på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal.

K.W. har med Luleå Basketbollklubb träffat ett avtal om anställning som tränare. Hans uppgift var i första hand att vara tränare för klubbens damlag, som spelar i landets högsta serie. Enligt avtalet ansvarade K.W. bl.a. för laget som helhet, för samtliga träningar och matcher, stod för utbildning samt upprättade säsongsplanering. Avtalet har således avsett ett anställningsförhållande av mer individualiserad karaktär med kvalificerade arbetsuppgifter och med inslag av förtroendeställning i förhållande till arbetsgivaren. I dessa avseenden liknar detta anställningsförhållande sådana anställningsförhållanden i vilka domstolen i en rad avgöranden godtagit en skiljeklausul som rättegångshinder. Den omständigheten att det rör sig om arbetsuppgifter inom idrottslig verksamhet och att inslaget av förtroendeställning kan sägas vara inskränkt till ett ansvar för den rent idrottsliga sidan av klubbens verksamhet bör enligt arbetsdomstolens mening inte påverka bedömningen. K.W:s anställningsförhållande var alltså sådant att en skiljeklausul i och för sig kan anses befogad.

K.W. har anfört att hans kunskaper i svenska är begränsade, att han inte förstått de juridiska och ekonomiska konsekvenserna av skiljeklausulen samt att klubben inte förklarat klausulens innebörd vid avtalets ingående. Det är dock klarlagt att K.W. har lång erfarenhet av branschen, där skiljeklausuler i anställningsavtal är vanligt förekommande, och att han tidigare har tecknat liknande tränarkontrakt. Vidare kan iakttas att skiljeklausulen innehåller förtydligandet att tvister inte skall lösas inför allmän domstol och att klausulen inte getts en undanskymd plats i avtalet. Vad K.W. anfört i denna del kan mot denna bakgrund inte leda till att klausulen anses som oskälig.

K.W. har dock i sin argumentation för att skiljeklausulen skall anses som oskälig främst uppehållit sig vid de ekonomiska förhållandena. Arbetsdomstolen kan också konstatera att K.W:s ekonomiska situation måste antas vara och ha varit besvärlig eftersom han fått en mycket begränsad ersättning för sitt arbete för klubben och inte haft något annat arbete. I förhållande till klubben, som visserligen såvitt utredningen visar inte heller har någon stark ekonomi, får han anses inta en i ekonomiskt hänseende underlägsen ställning. Som arbetsdomstolen tidigare uttalat är detta emellertid inte tillräckligt för att anse en skiljeklausul oskälig enligt 36 § avtalslagen. I detta fall bör också framhållas att K.W:s besvärliga ekonomiska situation inte kan sägas bero på att han uppburit en låg ersättning från klubben utan på det förhållandet att han inte haft någon annan anställning vid sidan av arbetet för klubben, vilket inte var tänkt som något annat än ett fritidsuppdrag.

Några andra omständigheter som skulle kunna tala för att skiljeklausulen är att anse som oskälig har inte framkommit.

Arbetsdomstolen finner vid en samlad bedömning att skiljeklausulen inte är att anse som oskälig enligt 36 § avtalslagen utan bindande för K.W..

Då K.W. emellertid får anses ha haft skälig anledning att få frågan om skiljeklausulen kan anses oskälig prövad, bör vardera parten stå sin rättegångskostnad i såväl tingsrätten som arbetsdomstolen.

Slut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens avvisningsbeslut.

2. Arbetsdomstolen upphäver tingsrättens förordnande om skyldighet för K.W. att utge ersättning för Luleå Basketbollklubbs rättegångskostnader vid tingsrätten.

3. Ersättningen enligt rättshjälpslagen till Lars Hartzell för det biträde han lämnat K.W. i arbetsdomstolen fastställs till sextusentvåhundraen (6 201) kr, allt avseende arbete. Av beloppet utgör 1 240 kr mervärdesskatt.

4. Vardera parten skall stå sin rättegångskostnad i såväl tingsrätten som arbetsdomstolen.

Beslut 1996-05-29, målnummer B-34-1996

Ledamöter: Hans Tocklin, Erik Lempert, Palle Landin, Lars Josefsson (jur. kand. i Grafiska Företagen; tillfällig ersättare), Lennart Aspegren, Gunnar Ericson och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Helena Larsson

Tingsrättens beslut (ledamot: Ulf G Andersson)

BAKGRUND

Luleå Basketbollklubb bildades i augusti 1979. Dess damlag har under flera år spelat i elitserien.

Beträffande K.W:s bakgrund inom basketsporten har uppgetts följande. K.W., som är 41 år gammal, kommer från USA. Under perioden 1973-1977 studerade han vid South Hampton College på ett s.k. basketstipendium. Han nådde nivån semiproffsspelare och fick bl.a. provspela för L.A. Lakers. Under perioden 1979-1983 var K.W. proffsspelare i Lublin i Polen. Han spelade då i Polens högsta basketserie och fick turnera såväl i öst- som västeuropa. Under en turnering i Bremen i Tyskland blev han upptäckt av Kris Grundberg, som då var coach i Linköping. Under 1980-talet hade han spelarkontrakt i Linköping under fem år fram till och med 1988. Samtidigt var han coach för Linköpings damlag i olika seriesystem. 1988 erhöll han spelarkontrakt på tre år med Plannja Basket i Luleå.

Den 18 mars 1994 tecknade K.W. ett coachkontrakt med Luleå Basket. Detta förnyades den 14 mars 1994. Avtalet den 14 mars 1994 om förnyelse angav att kontraktet skulle gälla för säsongen 1995/1996 och att i och med detta avtals undertecknande avsäger sig parterna hävningsrätten för säsongen 1995/1996.

Luleå Basket meddelade i skrift den 9 november 1996 att K.W. avskedades från sin anställning som coach.

YRKANDEN M.M.

K.W. har i stämningsansökan, som kom in till tingsrätten den 23 november 1995, yrkat, att tingsrätten:

1. förklarar avskedandet av K.W. ogiltigt.

2. förpliktar Luleå Basket att till K.W. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr och ränta på beloppet från dagen för delgivning av stämningen, tills betalning sker.

K.W. har som grund för yrkandena anfört bl.a.: Upprinnelsen till avskedandet av W. skall enligt uppgift ha berott på att en femtonårig spelare riktat anklagelser om att W. skulle ha uppträtt olämpligt mot henne den 15 oktober 1995. Dessa anklagelser går ut på att K.W. i samband med ett möte med flickan skulle ha gjort närmanden mot henne. Flickans far tog kontakt med klubbens styrelse och lämnade sin version av händelsen. Styrelsen fattade omedelbart beslut om att avskeda K.W.. Denne fick inte komma till tals eller lämna några förklaringar till det inträffade. B.G., ordförande i klubben, meddelade att K.W. med omedelbar verkan skulle fråntas alla tränaruppdrag i klubben. K.W. bestrider att det ligger någon sanning i de anklagelser, som har riktats mot honom. Flickan i fråga blev uppkallad till honom för att han var tvungen att ge henne vissa besked. Dessa besked var mycket negativa för henne. Hon blev mycket ledsen och började gråta. K.W. klappade henne därför försiktigt på ryggen, innan hon lämnade lägenheten. Några sexuella närmanden har överhuvudtaget inte förekommit. Anledningen till att K.W. kallat flickan till sin lägenhet var att han ansåg det olämpligt att lämna denna typ av besked i närvaro av alla andra spelare, t.ex. i direkt anslutning till en träning. Han ville inte kompromettera eller skada flickan, eftersom de frågor, som han avsåg att ta upp med henne var av relativt känslig natur. På grund av vad nu anförts gör K.W. gällande att Luleå Basket har avskedat honom från hans anställning utan att laglig grund funnits till detta. Avskedandet strider således mot 18 § lagen om anställningsskydd. Det lagstridiga avskedandet har dessutom skett på ett sätt, som varit mycket kränkande för K.W.. K.W. bör därför tillerkännas ett mycket stort allmänt skadestånd. Dessutom skall avskedandet förklaras ogiltigt.

Luleå Basket har i svaromålet inte yttrat sig i sak utan invänt att käromålet skall avvisas och åberopat punkt 9 i avtalet den 18 mars 1994 mellan parterna, som anger att tvist om innehållet i detta kontrakt skall lösas enligt vid varje tidpunkt gällande svensk lag om skiljemän och inte inför allmän domstol.

Tingsrätten behandlar fortsättningsvis frågan om käromålet skall avvisas på grund av skiljeklausulen.

K.W. har anfört att den åberopade skiljeklausulen enligt 36 § avtalslagen är oskälig och därmed ogiltig och vidhållit att tingsrätten skall pröva käromålet. K.W. har i denna del anfört: K.W. har varit bosatt i Sverige sedan mitten av 1980-talet och har begränsade kunskaper och erfarenheter av det svenska rättssystemet. Han har inte känt till de ekonomiska och juridiska konsekvenserna av skiljeklausulen. I förhållande till Luleå Basket intar han en klart underlägsen ställning såväl ur ekonomisk som kunskapsmässig synvinkel. Parterna diskuterade inte punkt 9 i anställningsavtalet när de slöt avtalet den 18 mars 1994. Detsamma gäller när parterna förnyade kontraktet den 14 mars 1995. Luleå Basket har inte upplyst honom om konsekvenserna av skiljeklausulen. K.W. lever under mycket knappa ekonomiska omständigheter. Arbetet som tränare, vilket är det enda arbete, som K.W. har, ger honom totalt inkomster på drygt 50 000 kr per år. Av detta belopp utgör omkring 13 000 kr ersättning för kostnader, som han har i tjänsten. Luleå Basket har inte, mot bakgrund av K.W:s besvärliga ekonomiska ställning, åtagit sig något som helst kostnadsansvar för skiljeförfarandet. I normalfallet brukar skiljemännen begära att parterna betalar in ett större belopp som förskott innan handläggningen överhuvudtaget inleds. K.W. saknar medel att betala ett sådant förskott. Mot bakgrund av vad nu har angetts kan konstateras att K.W. saknar ekonomiska förutsättningar för att kunna gå in i ett skiljeförfarande.

Luleå Basketbollklubb har bestritt att skiljeklausulen är oskälig och därför skall förklaras ogiltig samt har vidhållit att käromålet skall avvisas.

Luleå Basket har i skiljedomsfrågan anfört: Luleå Basket är en förhållandevis liten ideell förening för att vara en förening på elitnivå. Dess årsomsättnnig är på omkring 750 000 kr, vilket motsvarar normal omsättning för ett enmansföretag. Intäkterna består i första hand av sponsorintäkter. För verksamhetsåret 1994/1995 gav klubbens verksamhet ett överskott om ungefär 75 000 kr. K.W. var den ende anställde i Luleå Basket och arbetade direkt under styrelsen. K.W. var, i egenskap av tränare och ledare för Luleå Baskets representationslag, som spelar i landets högsta serie, ansvarig för att Luleå Baskets sportsliga mål nåddes. K.W. hade även avgörande inflytande på formulering av Luleå Baskets målsättning och frågor rörande spelarövergångar. Han upprättade självständigt säsongsplanering för laget. Vidare var K.W. utbildningsansvarig inom föreningen. Organisatoriskt och även sett till arbetsuppgifterna var K.W:s ställning jämförbar med den ställning, som den verksamhetsansvarige i ett företag har. K.W:s arbetsuppgifter var starkt individualiserade, kvalificerade och förutsatte ett särskilt kunnande. Att K.W:s anställning haft inslag av förtroendeställning i förhållande till Luleå Basket följer dels av tränaruppdragets natur, som innebär dagliga göromål av arbetsledande karaktär, dels framgår det av punkterna 3-5 i avtalet den 18 mars 1994. Luleå Baskets idrottsliga resultat har varit direkt avhängigt K.W:s arbetsprestation. När K.W. slöt anställningsavtalet med Luleå Basket hade föreningen en tid utan framgång sökt en tränare. K.W. hade därmed en gynnsam förhandlingsposition. Trots detta invände inte K.W. mot att avtalet innefattade skiljeklausul. Luleå Basket bestrider att K.W:s kunskaper i det svenska rättssystemet är så bristfälliga att han inte förstått innebörden av klausulen. K.W. har tidigare tecknat liknande kontrakt med andra föreningar. Har är därmed inte oerfaren på området då skiljeklausuler är vanligt förekommande i avtal inom elitidrotten. Klausulen intar inte heller någon undanskymd plats i kontraktet. Att Luleå Basket inte påtagit sig något kostnadsansvar för skiljeförfarandet är inte anmärkningsvärt. Sådana åtaganden förekommer visserligen på arbetsmarknaden men kan knappast anses vanligare än skiljeklausuler utan sådan förbindelse från arbetsgivaren. Med hänsyn till vad tidigare angetts bl.a. om Luleå Baskets årsomsättning bestrider föreningen att K.W. i förhållande till Luleå Basket skulle inta en mer underlägsen ställning ur ekonomisk synvinkel än vad som är det normala i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetstagare är typiskt sett ekonomiskt svagare än sin arbetsgivare. Det ekonomiska styrkeförhållandet mellan Luleå Basket och K.W. är i verkligheten mer jämlikt än i de flesta andra anställningsförhållanden. Sammanfattningsvis gör Luleå Basket gällande att K.W:s anställning varit av speciell karaktär och att det ekonomiska styrkeförhållandet mellan parterna är sådant att det inte är oskäligt att tillämpa skiljeklausulen.

K.W. har genmält: K.W. bestrider att det ekonomiska styrkeförhållandet mellan parterna skulle vara jämlikt. Som tidigare angetts, har K.W. haft en mycket låg och i det närmaste symbolisk lön för sitt arbete. I förhållande till honom har Luleå Basket givetvis helt andra förutsättningar att bära kostnaderna för en skiljeprocess. K.W. bestrider dock att klubbens dåliga ekonomi överhuvudtaget har någon relevans. Prövningen av en skiljeklausuls skälighet måste rimligtvis i första hand grundas på den enskilde arbetstagarens ekonomiska förutsättningar att klara av det ekonomiska åtagande, som ligger i skiljeförfarandet. Påståendena att K.W. var den ende anställde i klubben och att han intog en ställning, som den verksamhetsansvarige har i ett företag, är felaktiga. Åtminstone ett par spelare, liksom den assisterande coachen Niklas Österberg, är anställda av klubben. K.W. har inte haft något som helst inflytande över verksamheten i sig. Han har inte haft firmateckningsrätten eller på annat sätt haft inflytande över klubbens ekonomi. Däremot är det givetvis riktigt att han haft det idrottsliga ansvaret för de lag, som han varit coach för. Att klubbens idrottsliga resultat varit avhängigt K.W:s arbetsprestation kan inte utgöra en sådan omständighet, som på ett avgörande sätt skall påverka bedömningen. Sammanfattningsvis gör K.W. gällande att han har en så ytterst svag ekonomisk situation i förhållande till klubben att det är oskäligt att tillämpa en skiljeklausul mot honom och att den förtroendeställning, som han intagit som coach för klubbens räkning, inte är av sådan betydelse att det motiverar en annan bedömning i K.W:s fall.

Lars Hartzell har yrkat, att tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt honom till 18 126 kr för arbete avseende en tidsåtgång om nitton timmar. Av beloppet avser 3 624 kr mervärdesskatt.

Luleå Basket har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 18 750 kr, varav 3 750 kr avser mervärdesskatt, för ombudsarvode.

K.W. har som skäligt belopp vad gäller Luleå Baskets yrkande om ersättning för ombudsarvode endast godtagit 6 250 kr.

SKÄL

Frågan om skiljeklausulens giltighet

Lagstiftaren har genom bestämmelsen i 1 kap. 3 § arbetstvistlagen angett att skiljeavtal - med vissa undantag, som här saknar betydelse - kan träffas även när det gäller arbetstvister. Av arbetsdomstolens avgörande i AD 1987 nr 165 framgår att tvister, som rör frågan om skäl till avskedande eller uppsägning föreligger, inte intar någon särställning. Det tränarkontrakt, som parterna upprättat och där skiljeklausulen ingår, är individuellt utformat. Skiljeklausulen har vidare tagits in under en separat sista punkt under rubriken "Tvist om detta kontrakt", alldeles innan utrymmet för undertecknandet. Sammanlagt upptar avtalet nio punkter. K.W. har inte anfört några omständigheter, som skulle ge vid handen att Luleå Basket fört in klausulen i avtalet under sådana förhållanden att den på denna grund kan anses oskälig. Skiljeklausulen innehåller även det förtydligandet att tvister inte skall lösas inför allmän domstol. Det måste även anses att K.W. utifrån den verksamhet, som Luleå Basket driver, haft en anställning av mer individualiserad karaktär, avseende kvalificerade arbetsuppgifter och, när det gällt de idrottsliga frågorna och vad som har samband med dessa, med en klar förtroendeställning gentemot arbetsgivaren. I modern elitidrott anses tränaren ha stor del i lagets framgångar och stort ansvar för dess motgångar. K.W. har även relativt lång erfarenhet när det gällt yrkesmässiga uppdrag inom basketsporten. Således framgår att han mer eller mindre yrkesmässigt sysslat med basket sedan i vart fall slutet av 1970-talet. Det kan här påpekas att skiljeavtal är vanliga inom idrotten, även när det gäller spelaravtal och tränarkontrakt (se Krister Malmsten, Idrottens bestraffningsregler och Föreningsrätt, 2:a upplagan, 1994, s 195). Mot bakgrund av skiljeklausulens framträdande plats i kontraktet och det utförliga angivandet av dess innebörd samt K.W:s relativt framträdande ställning i klubben kan det inte anses ha ålegat Luleå Basket att särskilt ta upp innebörden av klausulen med honom när avtalet slöts. En idrottsförening har även beaktansvärda skäl för att utnyttja det icke offentliga och förhållandevis snabba skiljeförfarandet. En offentlig rättegång under pågående spelsäsong mellan föreningen och dess tränare/spelare skulle, i vart fall om det är ett lag på elitserienivå, tilldra sig stort intresse från media och verka störande på föreningens verksamhet i betydligt högre grad än ett skiljeförfarande. Eftersom psykologiska faktorer har stor betydelse för ett idrottslags fram- och motgångar är det även av betydelse att ett definitivt avgörande i frågor av denna art kan komma till stånd relativt snabbt. Vad gäller frågan om K.W. av ekonomiska skäl inte kan ta till vara sin rätt i ett skiljeförfarande kan anmärkas att allmän rättshjälp kan erhållas även vid skiljeförfarande men att den dock inte täcker ersättningen till skiljemännen. Mot bakgrund av de intressen, som ligger bakom en skiljeklausul i detta fall och att K.W. inte kan anses ha en särskilt underlägsen ställning gentemot Luleå Basket anser tingsrätten att vad som anförts om hans ekonomiska förhållanden och därav betingade svårigheter att betala kostnaderna för skiljedomstolen inte medför att skiljeklausulen är oskälig. Tingsrätten finner alltså att den ifrågavarande skiljeklausulen inte är oskälig enligt 36 § avtalslagen utan är bindande för K.W. i föreliggande tvist med Luleå Basket. Den talan, som K.W. väckt mot Luleå Basket, kan alltså på grund av rättegångshinder inte tas upp till prövning utan skall avvisas.

Rättegångskostnadsdelen

Eftersom käromålet avvisats, är K.W. enligt 18 kap. 5 § 1 st rättegångsbalken att anse som tappande part och skall ersätta Luleå Basket för rättegångskostnader i målet. Högsta domstolen har i avgörandet NJA 1990 s 14 (se även Lars Heuman, Rättegångskostnadsfällan för käranden då han inleder process i strid mot en skiljeklausul, JT 1991/1992 s 327 ff) uttalat att part, som blir instämd vid allmän domstol att svara i en tvist om ett avtal med skiljeklausul, har att ta ställning till huruvida det kan vara lämpligt att låta domstol pröva tvisten eller om det från ekonomiska och andra synpunkter kan vara mer fördelaktigt för honom att med hänvisning till skiljeklausulen yrka avvisning och bereda sig på ett skiljeförfarande. Högsta domstolen har vidare uttalat att detta avgörande kan kräva genomgång av sakmaterialet, rättsutredning, överläggningar med motparten m.m. och att kostnader för detta - även om det från början står klart att ett avvisningsyrkande skulle bifallas - kan vara skäligen påkallade för att tillvarata partens rätt och skall då ersättas av motparten om hans talan avvisas. Med tillämpning av denna grundsats bör Luleå Basket tillerkännas ersättning för ombudsarvode inte bara som K.W. ansett i avvisningsfrågan utan även i viss omfattning vad avser tvistens materiella frågor. Av kostnadsräkningen och utredningen i övrigt framgår att Luleå Baskets ombud i relativt stor omfattning utfört åtgärder, som är rena arbetsgivarfunktioner såsom upprättande av avsked och upprättande av protokoll m.m. över genomförd överläggning enligt 30 § LAS. Enligt tingsrättens mening bör dessa åtgärder inte anses ersättningsgilla som rättegångskostnad för arbetsgivaren Luleå Basket. Utgångspunkten är även att åtgärderna i den materiella delen för att vara ersättningsgilla skall ta sikte på vad som ur svarandens synpunkt är lämplig processform. Utifrån vad nu har angetts anser tingsrätten att skälig ersättningsgill kostnad för ombudsarvode uppgår till 11 000 kr, vilket belopp K.W. skall ersätta Luleå Basket.

SLUT

1. Käromålet avvisas.

2. K.W. skall ersätta Luleå Basketbollklubb för rättegångskostnader med elvatusen (11 000) kr för ombudsarvode. Av beloppet avser 2 200 kr mervärdesskatt. På beloppet skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut, tills betalning sker.

3. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt Lars Hartzell till artontusenetthundratjugosex (18 126) kr för arbete, varav 3 624 kr avser mervärdesskatt.