AD 1996 nr 91

Parter:

Grafiska Företagen; Grafiska Fackförbundet

Nr 91

Grafiska Företagen

mot

Grafiska Fackförbundet.

Lagen (1991:1047) om sjuklön innehåller bl.a. följande bestämmelser.

6 § För dagar i en sjuklöneperiod enligt 7 § som arbetstagaren gått miste om lön och andra anställningsförmåner till följd av nedsättningen i arbetsförmågan gäller

1. att sjuklön inte utges för den första dagen för vilken sjuklön kan utges enligt 8 § första stycket, -

- - - - -

7 § Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tretton kalenderdagarna i sjukperioden. En sjuklöneperiod börjar inte om arbetstagaren inte avhåller sig från arbete åt arbetsgivaren.

- - - - -

8 § Sjuklön skall inte avse mistade förmåner under tid innan arbetsgivaren fått anmälan om sjukdomsfallet. Sjuklönen skall dock avse sådana förmåner från och med den dag då sjukdomsfallet inträffade, om arbetstagaren varit förhindrad att göra anmälan och sådan gjorts omedelbart efter det att hindret upphört.

Mellan Grafiska Företagen och Grafiska Fackförbundet gäller kollektivavtal, bl.a. det s.k. Civilavtalet. I detta avtal finns vissa regler om sjuklön. Parterna är dock ense om att avtalets regler i det avseende som är aktuellt i detta mål inte innefattar någon avvikelse från sjuklönelagens regler.

Skandinaviska Lithorex AB (bolaget), som är medlem i Grafiska Företagen, beordrade ett antal arbetstagare, bland dem medlemmen i Grafiska Fackförbundet M.T., att utföra övertidsarbete fredagen den 24 mars 1995 kl. 16.00 - 24.00 och söndagen den 26 mars 1995 kl. 14.00 - 22.00. M.T. utförde övertidsarbetet på fredagen samt påbörjade sitt arbetspass på söndagen. På grund av en skada som inträffat under fritid fullgjorde hon inte hela arbetspasset på söndagen utan avbröt det efter 5,8 timmar. Hon var sedan sjukskriven till och med den 5 april 1995. Bolaget betraktade måndagen den 27 mars 1995, då ett av M.T:s ordinarie arbetspass inföll, som karensdag och gjorde för den dagen löneavdrag enligt civilavtalets regler för karensdag. Tvist uppkom om detta, eftersom arbetstagarsidan hävdade att söndagen den 26 mars 1995 skall anses som karensdag och att M.T. är berättigad till sjuklön för måndagen. Tvisten har varit föremål för lokal och central förhandling utan att enighet kunnat nås.

Grafiska Företagen har yrkat att arbetsdomstolen skall fastställa att söndagen den 26 mars 1995 inte skall anses som karensdag i sjuklönelagens mening avseende M.T:s sjukfrånvaro den dagen.

Grafiska Fackförbundet har bestritt bifall till detta yrkande.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Målet har på yrkande av parterna avgjorts av arbetsdomstolen utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Grafiska Företagen

I 6 § första stycket sjuklönelagen finns regler om sjuklönens storlek. Där anges bl.a. att sjuklönen är noll kronor för den första dagen i en sjuklöneperiod som arbetstagaren gått miste om lön och andra anställningsförmåner till följd av nedsättningen av arbetsförmågan. I förarbetena (prop. 1992/1993:31 sid. 77) uttrycks det så att bestämmelsen om karensdag kan sägas innebära att arbetstagaren har rätt till sjuklön enligt sjuklönelagen med noll kronor för den första dagen han går miste om anställningsförmåner till följd av sjukdomen.

M.T. gick på söndagen inte gick miste om sådan lön eller annan anställningsförmån som avses i 6 § sjuklönelagen. Av 6 § sjuklönelagen följer att den dagen då inte kan anses utgöra karensdag. M.T:s ordinarie arbetsdag, måndagen, utgör således karensdag i hennes fall.

Övertidsarbetet på söndagen skall inte beaktas vid fastställandet av sjuklöneunderlaget eftersom är att det var tillfälligt beordrat övertidsarbete. Att sådant övertidsarbete inte beaktas vid beräkning av sjuklöneunderlaget framgår av AD 1993 nr 47. I en annan dom, AD 1993 nr 200, kom arbetsdomstolen fram till att ersättning för övertidsarbete som är förutsebart och återkommande, och som således är en normalt utgående förmån, ingår i beräkningsunderlaget. Den i AD 1993 nr 200 aktuella verksamheten byggde dock på ett högt övertidsuttag och för den aktuella personen i det målet var det vanligt förekommande med ett högt övertidsuttag. Så är inte fallet i detta mål. Avgörande i AD 1993 nr 200 var inte om ett visst arbetsmoment schemalagts eller inte utan omfattningen av övertidsarbetet i stort och arbetsdomstolen gjorde utifrån detta en bedömning av om övertidsarbetet var planerat eller inte.

Arbetsgivaren i detta mål kan förutom de 200 timmar övertid per år som lagen medger med stöd av kollektivavtalet ta ut 50 timmar extra om den lokala klubben godkänner det. Någon sådan extra övertid har bolaget inte haft behov av under 1994 och 1995. Under 1994 utfördes vid bolaget 2 211 timmars övertidsarbete av 40 tryckeriarbetare, dvs. 62,8 timmar per person. Under första halvåret 1995 utfördes 1 306 övertidstimmar av 32 tryckeriarbetare, dvs. 35,3 timmar per person. M.T. hade under 1994 och 1995 fram till det aktuella veckoslutet arbetat övertid totalt 38 timmar, dvs. mindre än genomsnittet för övrig personal. Under en period om 5,5 månader före det aktuella veckoslutet hade hon vidare inte utfört något övertidsarbete alls. M.T:s övertidsarbete på söndagen kan inte anses vara förutsebart och återkommande. Inte heller kan bolagets verksamhet anses förutsätta övertidsarbete på det sätt som arbetsdomstolen fann i AD 1993 nr 200.

Att M.T:s övertidsarbete under det aktuella veckoslutet var planerat till 16 timmar medför inte att arbetet skulle anses vara annat än tillfälligt beordrat. Av förarbetena, prop. 1990/91:181 sid. 70, framgår att 6 § sjuklönelagen motsvarar bl.a. 7 § förtroendemannalagen. Arbetsdomstolen har meddelat en dom där 7 § förtroendemannalagen var aktuell, AD 1985 nr 29. I det målet aktualiserades frågan om en facklig förtroendeman skulle ha rätt till ersättning enligt 7 § förtroendemannalagen motsvarande vad som utgått till en ersättare för honom för 17 timmar timmars övertidsarbete. Domstolen fann att en sådan rätt inte förelåg. Endast sådana lönetillägg som utges kontinuerligt och förutsebart innefattas av begreppet bibehållna anställningsförmåner. Samma synsätt skall anläggas på förevarande fall. Att M.T. utförde övertidsarbete även på fredagen innebär inte heller att övertidsarbetet på söndagen skall betraktas på annat sätt än som tillfälligt beordrat.

Beaktas skall även under vilka förhållanden som övertidsarbete planeras vid bolaget. Eftersom tryckpressarna går dygnet runt måndag - fredag måste eventuellt övertidsarbete förläggas till veckosluten. Personalen tillfrågas om övertidsarbete endast någon eller några dagar i förväg. Personalen känner alltså inte till huruvida det blir något övertidsarbete förrän högst några dagar i förväg.

Det övertidsarbete som M.T. utförde söndagen den 26 mars 1995 var alltså ett tillfälligt beordrat övertidsarbete av samma slag som i AD 1993 nr 47, där arbetsdomstolen fastställde att ersättning för sådant övertidsarbete inte ingår i underlaget för beräkning av sjuklön.

Det är ovidkommande om M.T. utförde arbete eller inte under söndagen. Det avgörande är om hon den dagen gick miste om lön eller annan anställningsförmån i sjuklönelagens mening till följd av sjukdomen, vilket hon inte gjorde enligt arbetsgivarsidans uppfattning.

Grafiska Fackförbundet

Vad arbetsgivarsidan uppgett om de faktiska omständigheterna vitsordas.

Arbetsgivarsidan har fäst stor vikt vid frågan hur det aktuella övertidsarbetet skall karaktäriseras. Arbetsdomstolen drog i domen AD 1993 nr 47 vid fastställande av sjuklöneunderlaget en skiljelinje mellan tillfälligt beordrat övertidsarbete och andra anställningsförmåner som normalt skulle ha utgått om arbetstagaren varit i arbete, t.ex. ersättning för inplanerat övertidsarbete. Det anges inte i den domen eller i sjuklönelagens förarbeten vad inplanerad övertid egentligen är.

Grafiska Fackförbundet anser att det arbete M.T. utförde är att betrakta som inplanerat övertidsarbete. Det var så inplanerat som det kan vara inom den typ av verksamhet som hennes arbetsgivare bedriver. Några regler om kollektiv produktionsövertid finns inte i kollektivavtalet mellan parterna. Den enda skillnaden mellan kollektiv produktionsövertid och den övertid som är aktuell här är att den förstnämnda är bestämd i en lokal överenskommelse som skall gälla minst fyra veckor. I reglerna om kollektiv produktionsövertid nämns dock inget om omfattningen av övertidsarbetet. Det kan således röra sig om ett mycket fåtal övertidstimmar som skall fullgöras under en fyraveckorsperiod. Det är inte rimligt att klassificera M.T:s övertidsarbete, som planerades omfatta 16 timmar fördelade på två dagar, som tillfälligt bara för att det inte var utlagt under en längre period. Skulle hennes övertid inte bedömas som inplanerad är det i praktiken omöjligt för andra än metallarbetare inom verkstadsindustrin att erhålla sjuklön beräknad på övertidsarbete. Detta kan inte ha varit avsikten med sjuklönelagen. Departementschefen har uttalat, prop. 1990/1991:181 sid. 43, att principen vid bestämmandet av sjuklöneunderlaget skall vara att detta skall ge en sån riktig bild av det inkomstbortfall som arbetstagaren gör som möjligt.

Gränsdragningen mellan olika typer av övertidsarbete saknar enligt arbetstagarsidans mening betydelse i och med att M.T. söndagen den 26 mars 1995 faktiskt utförde övertidsarbete. De båda domarna AD 1993 nr 47 och 1993 nr 200 rör övertidsarbete som på grund av sjukdom aldrig utfördes. Eftersom M.T. påbörjade arbetet på söndagen skall denna räknas som karensdag och hon är berättigad till sjuklön för måndagen den 27 mars 1995. Det har inte varit lagstiftarens avsikt att beröva en arbetstagare sjuklöneförmåner i en situation som den aktuella.

Domskäl

Genom sjuklönelagen gavs arbetstagare en rätt att under de första 14 dagarna av varje sjukdomsfall (sjuklöneperioden) behålla viss del av den lön och andra anställningsförmåner han skulle ha fått om han fullgjort sina arbetsuppgifter. Andelen var ursprungligen 75 procent de tre första dagarna med sjuklön och 90 procent återstående dagar av sjuklöneperioden.

Lagen har sedan ändrats bl.a. på det sättet att ett system med karensdag införts. Ändringen innebär i princip att sjuklön inte skall utges för den första dagen i en sjukperiod, karensdagen. Tvisten i detta mål rör frågan vilken dag som enligt sjuklönelagen skall utgöra karensdag i en viss situation. Mellan parterna gäller visserligen ett kollektivavtal som innehåller regler om sjuklön men parterna är ense om att det avtalet inte innefattar någon avvikelse från sjuklönelagens regler i det här aktuella avseendet och att tvistefrågans lösning är beroende av sjuklönelagens innebörd.

I de flesta fall råder knappast någon tvekan om vilken dag som utgör karensdag. Den första dag då arbetstagaren skulle utföra arbete under ordinarie arbetstid men på grund av sjukdom inte utför arbete utgör karensdagen och detta även om arbetstagaren avhåller sig från arbete under endast en del av dagen. Den första dagen i sjuklöneperioden utgör då karensdag. Tvisten i detta mål rör dock en speciell situation.

Bakgrunden till tvisten är i huvudsak följande. Arbetstagaren, M.T., hade sin ordinarie arbetstid förlagd till måndagar - fredagar, då arbetsgivarens verksamhet genom skiftgång bedrevs dygnet runt. M.T. och några andra tillfrågades några dagar i förväg om och accepterade att arbeta övertid fredagen den 24 och söndagen den 26 mars 1995. Hon utförde övertidsarbetet under fredagen. På söndagen då hon skulle ha arbetat kl. 14.00 - 22.00 avbröt hon på grund av en skada som hon ådragit sig under sin fritid arbetet efter drygt fem timmar.

Arbetstagarsidan menar att söndagen i detta fall skall anses som karensdag och att M.T. därmed är berättigad till sjuklön från och med måndagen. Arbetsgivarsidan menar däremot att måndagen skall anses som karensdag och att sjuklön därmed inte skall utgå för den dagen. Parternas olika inställning hänger samman med att det var fråga om övertidsarbete. Hade det varit fråga om ordinarie arbetstid hade det knappast rått någon tvekan om att söndagen var att anse som karensdag i sjuklönelagens mening.

Enligt 7 § sjuklönelagen omfattar sjuklöneperioden bl.a. den första dag som arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom. För M.T:s del torde detta betyda att söndagen är att betrakta som den första dagen i sjuklöneperioden. Frågan är dock om detta också medför att söndagen utgör karensdag. I förarbetena till bestämmelserna (prop. 1992/93:31 s. 76) antyds att den första dagen i sjuklöneperioden inte alltid utgör karensdag. Där sägs nämligen att punkten 1 i 6 § första stycket, dvs. karensdagen, i allmänhet kommer att avse den första dagen i sjuklöneperioden. Man kan alltså inte utgå från att det undantagslöst är så.

6 § första stycket sjuklönelagen måste enligt arbetsdomstolens mening förstås så att karensdag endast kan infalla på dag för vilken sjuklön kan utgå. Det skulle kunna uttryckas så att karensdag endast kan infalla på dag då arbetstagaren på grund av sjukdom orsakas ett sådant inkomstbortfall som kompenseras genom sjuklön. Visserligen kan reglerna genom formuleringen "gått miste om lön och andra anställningsförmåner" uppfattas så att varje ersättning som arbetstagaren skulle ha uppburit om han inte blivit sjuk skall beaktas. Arbetsdomstolen har emellertid i ett tidigare avgörande (AD 1993 nr 47) klargjort att reglerna inte skall uppfattas på det sättet.

Omständigheterna i det nämnda rättsfallet var i huvudsak följande. En arbetstagare beordrades en onsdag att utföra övertidsarbete på lördagen samma vecka. Arbetstagaren skadade sig på fritid under torsdagskvällen och sjukanmälde sig på fredagen. En annan arbetstagare beordrades i stället att utföra övertidsarbetet. Tvisten rörde frågan om den övertidsersättning som arbetstagaren haft rätt till om han inte blivit sjuk skulle ingå i underlaget vid beräkningen av sjuklönen. Detta avgörande rörde förhållandena före karensdagens införande. Den i detta mål uppkomna frågan var alltså inte aktuell i det målet. Det betyder emellertid inte att avgörandet saknar intresse för den nu aktuella tvisten. I domskälen uttalade domstolen bl.a. följande.

Förarbetena till sjuklönelagen ger otvetydigt stöd för att avsikten vid lagens tillkomst har varit att ersättning för det vanliga tillfälligt beordrade övertidsarbetet inte skall beaktas vid beräknandet av sjuklöneunderlaget. Sålunda anges i propositionens specialmotivering (prop. 1990/91:181 s. 70) att till grund för beräkningen av sjuklön skall läggas den lön och andra anställningsförmåner som normalt skulle ha utgetts om arbetstagaren hade varit i arbete, t.ex. prestationslön och ersättning för inplanerad övertid. Enligt arbetsdomstolens mening måste antas att med uttrycket "inplanerad övertid" avses något annat än övertid i allmänhet. Finns det då några starka skäl att tolka 6 § första stycket på annat sätt än som sålunda framgår av förarbetena?

Det kan konstateras att den gängse lösningen i lagstiftningen när inkomstbortfall skall kompenseras är att ersätta vad som normalt utges i form av lön eller andra anställningsförmåner (jämför 12 § anställningsskyddslagen och 7 § förtroendemannalagen).

En omständighet som enligt arbetsdomstolens mening bör tillmätas avsevärd betydelse i tolkningshänseende är att arbetsmarknadens parter i synnerligen stor omfattning i kollektivavtal reglerat beräkningen av sjuklönen och därvid utgått från att den tillfälliga övertiden inte skall beaktas.

Arbetsdomstolens slutsats blev att sjuklönelagen skulle tolkas på det sättet att det tillfälligtvis beordrade övertidsarbetet inte skall beaktas vid beräkning av sjuklöneunderlaget. Det torde också kunna uttryckas så att det inkomstbortfall som uppkommer genom att tillfälligt övertidsarbete på grund av sjukdom inte kommer att utföras inte är sådant inkomstbortfall som kompenseras med sjuklön.

Det nu föreliggande fallet företer likheter med det i den berörda domen på så sätt att det i båda fallen rör sig om ett med anledning av ett tillfälligt ökat arbetskraftsbehov några dagar i förväg beordrat övertidsarbete på en annars ledig dag. Arbetsdomstolen kan inte finna annat än att det övertidsarbete som M.T. beordrades till är att anse som sådant tillfälligt övertidsarbete som, om det bortfaller på grund av sjukdom, inte kompenseras med sjuklön. I detta sammanhang bör inskjutas att den andra dom som parterna berört, AD 1993 nr 200, inte kan läggas till grund för någon annan bedömning i den nu föreliggande tvisten, eftersom omständigheterna var helt annorlunda i det fallet.

Arbetsdomstolen kommer alltså fram till att det övertidsarbete som M.T. beordrades till den aktuella söndagen är att betrakta som ett tillfälligt beordrat övertidsarbete. Det innebär att det inkomstbortfall som hon gjorde genom att hon på grund av sjukdom inte utförde allt beordrat övertidsarbete inte kompenseras med sjuklön. Detta bör enligt arbetsdomstolens mening vara det avgörande och den omständigheten att hon faktiskt utfört en del av övertidsarbetet påverkar inte bedömningen. M.T. miste alltså den aktuella söndagen inte någon sådan ersättning som kompenseras med sjuklön. Den dagen kan därför inte anses utgöra karensdag i sjuklönelagens mening. Arbetsgivarsidans fastställelseyrkande skall alltså bifallas.

Vid denna utgång skall Grafiska Fackförbundet förpliktas utge ersättning för Grafiska Företagens rättegångskostnader. Grafiska Fackförbundet har vitsordat motpartens yrkande i denna del med undantag för ersättningen för mervärdesskatt som man menar inte skall utgå. I målet har upplysts att Grafiska Företagen inte registrerats för mervärdesskatt, varför utlägg för denna utgör en slutlig kostnad för dem. Grafiska Företagen är därmed berättigade att begära ersättning för mervärdesskatt.