AD 1997 nr 150

Fråga om ett sammanträffande mellan företrädare för en arbetsgivare och en arbetstagarorganisation, som tillkommit sedan arbetsgivaren sagt upp en medlem i organisationen, utgjort en sådan förhandling rörande tvistefrågan som enligt 41 § anställningsskyddslagen utgör utgångspunkt för beräkning av fristen för talans väckande.

Parter:

Grafiska Broschyrbolaget i Halmstad Aktiebolag; J.T.

Nr 150

Grafiska Broschyrbolaget i Halmstad Aktiebolag

mot

T.J. i Halmstad.

ÖVERKLAGAD DOM

Halmstads tingsrätts mellandom 1997-02-24 i mål nr T 406-95

Tingsrättens dom, se bilaga.

Grafiska Broschyrbolaget i Halmstad Aktiebolag (bolaget) har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens mellandom bifaller dess talan, dvs. så vitt nu är i fråga med ändring av tingsrättens mellandom förklarar att T.J:s rätt att kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk är preskriberad.

T.J. har bestritt ändring.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har företagit målet till avgörande utan huvudförhandling. Parterna har i den överklagade delen åberopat samma bevisning som vid tingsrätten.

Bolaget har i arbetsdomstolen endast gjort gällande att det sammanträde som ägde rum den 25 oktober 1994 var en sådan förhandling som avses i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen. Parterna har till utveckling av sin talan i denna del anfört väsentligen detsamma som vid tingsrätten.

Vad parterna anfört i arbetsdomstolen kan sammanfattas enligt följande.

Bolaget

Bolaget erhöll den 13 oktober 1994 ett brev från T.J:s far, L.J., i vilket denne underrättade bolaget om att T.J. avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och kräva skadestånd. Den 14 oktober 1994 gjorde Grafiska Fackförbundet avd. 21 i Halmstad en skriftlig förhandlingsframställning till bolaget angående uppsägningen av T.J.. I förhandlingsframställningen anförde avdelningen att den ansåg att uppsägningen inte var saklig. Förhandling ägde rum den 25 oktober 1994 till vilken avdelningsordföranden J.N. tillsammans med en representant för de anställda vid bolaget och bolagets ställföreträdare K-O.J. och S-A.T. inställde sig. Något förhandlingsprotokoll upprättades inte. Vid förhandlingen uppgav J.N. att han skulle undersöka med förbundet om det skulle gå vidare med ärendet. Bolaget tolkade det som att avdelningen förbehöll sig rätten att återkomma med ett preciserat yrkande. Bolaget fick senare besked från avdelningen om att den inte avsåg att driva ärendet vidare. Den förhandling som ägde rum den 25 oktober 1994 var en sådan förhandling som avses i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen. T.J:s stämningsansökan kom in först den 6 juni 1995. På grund härav är T.J:s krav preskriberade.

T.J.

T.J. underrättade bolaget om att han hade för avsikt att yrka ogiltigförklaring och skadestånd redan innan förbundet gjorde sin "förhandlingsframställan". Såväl en förhandlingsframställning som en förhandling måste uppfylla vissa minimikrav. Förbundets framställning den 14 oktober 1994 innehåller varken yrkande om skadestånd eller ogiltighet. Vid sammanträdet den 25 oktober 1994 mellan bl.a. bolagets ställföreträdare, K-O.J. och S-A.T. samt avdelningens ordförande L.N., framfördes endast dels invändning mot att bolaget hade verkställt uppsägningen av T.J. utan att dessförinnan informera om åtgärden, dels vädjan om att bolaget skulle återta uppsägningen av T.J.. Varken "förhandlingsframställan" eller det efterföljande sammanträdet den 25 oktober 1994 uppfyller de krav som lagen ställer för att 41 § andra stycket anställningsskyddslagen skall vara tillämpligt. - Bolaget har först i arbetsdomstolen gjort gällande att det tolkade L.N:s uppgift om att denne skulle ta kontakt med förbundets centrala organisation för att efterhöra om frågan om uppsägningen av T.J. skulle drivas vidare, som ett förbehåll från förbundets sida att återkomma med ett preciserat skadeståndsanspråk. Detta utgör en ny omständighet som inte skall läggas till grund för arbetsdomstolens bedömning.

Domskäl

I 41 § anställningsskyddslagen föreskrivs såvitt nu är av intresse följande. Den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk som grundar sig på bestämmelserna i denna lag skall underrätta motparten om detta inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs eller fordringen förföll till betalning. Har inom underrättelsetiden påkallats förhandling rörande tvistefrågan enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal, skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom fyra månader från det att tiden för underrättelse gick ut. Enligt 42 § anställningsskyddslagen gäller att parten har förlorat sin talan om underrättelse inte lämnas eller talan inte väcks inom den tid som föreskrivs i 41 §.

Den 3 oktober skickade bolaget i ett rekommenderat brev en uppsägningshandling till T.J.. Försändelsen löstes ut den 7 oktober 1994 av T.J:s far, L.J.. Från denne fick bolaget den 13 oktober 1994 ett brev i vilket bolaget underrättades om att T.J. avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och kräva skadestånd. T.J. väckte talan mot bolaget med yrkanden om bl.a. skadestånd genom en stämningsansökan som kom in till tingsrätten som ett telefax den 2 juni 1995 och i original den 6 juni 1995.

Bolaget har bestritt skadeståndsyrkandena under påstående i första hand att T.J. förlorat sin talan på grund av preskription. Bolaget har därvid gjort gällande att T.J:s fackliga organisation påkallat förhandling angående uppsägningen, att organisationen och bolaget höll en förhandling rörande tvistefrågan den 25 oktober 1994 samt att förhandlingen avslutades samma dag. Enligt bolagets mening skulle T.J. ha väckt talan inom fyra månader efter det att den förhandlingen avslutades och eftersom han inte gjort det har han förlorat sin talan. T.J:s inställning är däremot att det som förekom den 25 oktober 1994 inte var en sådan förhandling rörande tvistefrågan som avses i 41 § anställningsskyddslagen och att talan därmed är väckt inom rätt tid.

Den fråga arbetsdomstolen har att ta ställning till är alltså om det som förekom mellan bolaget och T.J:s fackliga organisation den 25 oktober 1994 var en förhandling rörande tvistefrågan som medför att fristen för talans väckande skall räknas med utgångspunkt från dess avslutande. Innan arbetsdomstolen går in på bedömningen av den frågan kan det finnas anledning att gå in på en processuell fråga. T.J. har ju gjort gällande att bolaget åberopat en ny omständighet i arbetsdomstolen. Det framgår emellertid att bolaget redan vid tingsrätten gjort gällande att L.N. vid sammanträdet den 25 oktober 1994 uppgett att förbundets centrala organisation eventuellt skulle driva frågan vidare, att bolaget senare fått besked om att förbundet inte hade för avsikt att gå vidare och att bolaget genom detta besked ansett att parterna härigenom har enats om att förhandlingarna slutförts och att det inte skulle bli någon central förhandling. Att bolaget i arbetsdomstolen framfört att det tolkat arbetstagarsidans handlande på ett visst sätt kan inte anses utgöra en sådan ny omständighet som avses i 50 kap. 25 § rättegångsbalken.

Sammanträffandet mellan bolaget och T.J:s fackliga organisation, förbundets avdelning 21, tillkom sedan L.N., ordförande i avdelningen, tillsänt bolaget en skrift daterad den 14 oktober 1994 med bl.a. följande innehåll.

"Förhandlingsframställan

Grafiska Fackförbundet avd 21 Halmstad begär härmed förhandling ang uppsägning av T.J. som Ni har sagt upp. Grafiska fackförbundet avd 21 har inte fått någon dokumentation på att detta är verkställt men enligt kontakter med T.J:s far har företaget till sonen skickat ett rekommenderat brev om uppsägningen. GF avd 21 har i tidigare förhandling bestridit uppsägningen p g a att vi bedömer den inte som saklig."

Denna förhandlingsframställning kan enligt arbetsdomstolens mening inte betraktas som något annat än en framställning om förhandling rörande den för rätten till skadestånd avgörande frågan om uppsägningen var sakligt grundad eller inte.

En förhandling kom också, sedan bolaget och avdelningen enats om tidpunkten, till stånd den 25 oktober 1994. Vid det tillfället försökte L.N. enligt vad utredningen visar få bolaget att ändra inställning och återta uppsägningen. Sådant kan förekomma under en förhandling utan att detta behöver innebära att förhandlingen förlorar sin karaktär av förhandling i en rättstvist. Av utredningen framgår också att de förhandlande parterna gick igenom vad som förevarit och att J.N. ansåg att grunden för uppsägningen var "svag". Klart är emellertid att J.N. inte vid förhandlingen framställde några skadeståndsanspråk med anledning av uppsägningen. Detta kan dock mot bakgrund av övriga omständigheter inte förstås så att några sådana anspråk inte skulle komma att ställas. J.N. har uppgett att man vid förhandlingen inte kom så långt som till att framställa några ekonomiska anspråk och att han genom kontakter med den centrala organisationen skulle undersöka möjligheterna att gå vidare med saken. Bolaget hade ju också av L.J. underrättats om att T.J. avsåg att bl.a. kräva skadestånd med anledning av uppsägningen.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna kring förhandlingen den 25 oktober 1994 kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att den måste betraktas som en sådan förhandling rörande tvistefrågan som enligt 41 § anställningsskyddslagen utgör utgångspunkten för beräkningen av fristen för talans väckande. Det har inte gjorts gällande något annat än att förhandlingen avslutades samma dag som den hölls. Det nu anförda innebär att T.J. haft att väcka talan inom fyra månader efter den 25 oktober 1994, dvs. senast den 25 februari 1995. T.J. har väckt talan först i juni 1995. Bolagets ändringsyrkande skall därför bifallas.

Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångs- eller rättshjälpskostnad i arbetsdomstolen skall prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.

S.E. har som ombud tillika biträde enligt rättshjälpslagen för T.J. yrkat ersättning med 18 072 kr för 18 timmars arbete. Det finns inte anledning att ifrågasätta att S.E. lagt ned denna tid. Med hänsyn till arten och omfattningen av den tvistefråga arbetsdomstolen haft att ta ställning till får dock S.E. anses skäligen tillgodosedd med ersättning för tio timmars arbete.

Domslut

Domslut

Arbetsdomstolen ändrar tingsrättens mellandom på så sätt att arbetsdomstolen förklarar att T.J. enligt bestämmelserna i 41 och 42 §§anställningsskyddslagen förlorat sin talan om skadestånd med anledning av bolagets uppsägning av honom.

S.E:s ersättning enligt rättshjälpslagen för det biträde han lämnat T.J. i arbetsdomstolen fastställs till tiotusenfyrtio (10 040) kr avseende arbete. I ersättningen ingår mervärdesskatt med 2 008 kr.

Det åligger tingsrätten att efter målets återupptagande pröva frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättegångs- eller rättshjälpskostnad i arbetsdomstolen.

Dom 1997-12-17, målnummer B-43-1997

Ledamöter: Hans Tocklin, Dag Ekman, Margit Strandberg, Mats Holmgren, Lars Ahlvarsson, Göte Larsson och Jon-Erik Eriksson. Enhälligt.

Sekreterare: Anna Middelman

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamot: Bengt Erdmann)

BAKGRUND

T.J. anställdes av Grafiska Broschyrbolaget i Halmstad AB (bolaget) den 22 augusti 1988. Hans sommarsemester 1994 varade till och med den 29 juli. Under sommaren 1994 blev han uttagen till FN-tjänstgöring. Den 20 juli 1994 visade han sitt uttagningsbesked för bolagets företrädare K-O.J.. Enligt beskedet skulle T.J:s FN-tjänstgöring påbörjas den 8 augusti 1994. Han skulle arbeta på bolaget den vecka som började den 1 augusti 1994.

Måndagen den 1 augusti 1994 inställde sig inte T.J. på bolaget. Han inställde sig inte alls denna vecka och bolaget hörde inte heller av honom. K-O.J. skrev den 1 augusti 1994 ett brev till T.J. i vilket han anmärkte på den olovliga frånvaron och förklarade att bolaget skulle undersöka vilka åtgärder som skulle kunna vidtas mot honom.

Den 8 augusti 1994 påbörjade T.J. sin FN-tjänstgöring med utbildning i Södertälje, den 10 september 1994 avreste han till Bosnien.

T.J. är medlem i Grafiska Fackförbundet. Den 10 augusti 1994 skickade bolaget en skriftlig underrättelse till T.J. (under adressen adress, uteslutet här) att han skulle komma att sägas upp på grund av "personliga förhållanden" (olovlig utevaro) och varslade samtidigt Grafiska Fackföreningen i Halmstad om uppsägningen.

Med anledning av varslet hölls den 18 augusti 1994 lokala förhandlingar mellan bolaget och Grafiska Fackförbundets avdelning 21 i Halmstad. Bolaget företräddes av K-O.J. och T.A., arbetstagarsidan företräddes av J.N., som var ordförande för avdelning 21 i Halmstad. Den 28 september 1994 fördes centrala förhandlingar mellan Grafiska Företagen och Grafiska Fackförbundet. Bolaget företräddes av K-O.J. och T.A., arbetstagarsidan företräddes av J.N. och J.R.. Vid dessa båda förhandlingar kunde någon enighet inte nås i fråga om den varslade uppsägningen av T.J..

Den 3 oktober 1994 skickade bolaget en uppsägningshandling i rekommenderat brev till T.J. under adress (adress, uteslutet här) i Halmstad. Försändelsen löstes ut av T.J:s far, L.J., den 7 oktober 1994.

Bolaget erhöll den 13 oktober 1994 ett brev från L.J. i vilket han underrättade bolaget om att T.J. avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningen och kräva skadestånd.

Den 6 juni 1995 väckte T.J. talan mot bolaget.

YRKANDEN M. M.

T.J. har yrkat i första hand att tingsrätten fastställer att hans anställning hos bolaget alltjämt består eftersom han inte har blivit uppsagd. I andra hand har han yrkat - för det fall att tingsrätten finner att uppsägningen skett i behörig ordning - att tingsrätten förpliktar bolaget att till honom betala

dels allmänt skadestånd med 50 000 kr för den kränkning som den felaktiga uppsägningen inneburit för honom jämte ränta enligt 4 § och 6 §räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 19 juni 1995) till dess full betalning sker,

dels ekonomiskt skadestånd för mistad lön för tiden efter den 13 november 1994 fram till dagen för huvudförhandling med 12 500 kr per månad jämte ränta enligt 4 § och 6 §räntelagen på respektive delbelopp från den 27 i varje månad till dess full betalning sker.

T.J. har till förtydligande av sin talan anfört att han inte yrkar ogiltigförklaring av uppsägningen.

Han har vidare yrkat att han förbehålls rätten att senare i annat mål yrka skadestånd för ytterligare inkomstförlust. Om hans talan ogillas, har han yrkat att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad enligt 5 kap 2 § lagen om rättegången i arbetstvister.

Bolaget har inte haft något att invända mot T.J:s hemställan att i framtiden väcka talan om ytterligare ersättning men har bestritt hans yrkanden i första hand på den grunden att han väckt talan för sent varför preskription inträtt. I andra hand har bolaget gjort gällande att det har haft saklig grund för uppsägningen av honom. Bolaget har bestritt att uppsägningen är behäftad med formfel. Bolaget har förklarat att det inte kan vitsorda skäligheten av något av de yrkade beloppen. Bolaget har bestritt yrkandet att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad under påstående att T.J. inte har skälig anledning att få tvisten prövad.

Parterna har begärt att tingsrätten avgör preskriptionsfrågan genom mellandom.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Parterna har till utveckling av sin talan i preskriptionsfrågan anfört följande.

Bolaget: När T.J. inte inställde sig på arbetsplatsen den 1 augusti 1994 skrev bolaget ett brev till honom. T.J. hördes inte av. Efter lokala och centrala förhandlingar med facket den 18 augusti respektive den 28 september 1994 verkställdes uppsägningen. Eftersom T.J. inte fanns på arbetsplatsen och inte heller hade hörts av kunde uppsägningen inte lämnas till honom personligen. Bolaget skickade därför uppsägningshandlingen per post. Den sändes den 3 oktober 1994 i rekommenderat brev till (adress, uteslutet här) i Halmstad som var den av bolaget senast kända adressen för T.J.. Enligt 10 § 2 st lagen om anställningsskydd (LAS) skall därmed uppsägningen anses ha skett den 13 oktober 1994. T.J. hade en månads uppsägningstid. Hans anställning upphörde således den 13 november 1994.

Den 14 oktober 1994 begärde Grafiska Fackförbundet avd 21 förhandling med bolaget i anledning av uppsägningen av T.J.. Förhandlingen ägde rum den 25 oktober 1994 och avslutades samma dag. Den var en sådan förhandling som avses i 41 § LAS.

Bolaget påstår i första hand att T.J. blev uppsagd den 13 oktober 1994, dvs. tio dagar efter det att uppsägningsbeskedet lämnades till posten för befordran. Bolaget underrättades om T.J:s skadeståndskrav den 13 oktober 1994. Därefter skall talan väckas inom fyra månader enligt 41 § LAS. Tiden för talans väckande gick således ut den 13 februari 1995.

För det fall att tingsrätten finner att T.J. inte blivit delgiven uppsägningen gör bolaget i andra hand gällande följande. Anställningen upphörde den 13 november 1994. Underrättelse om skadeståndskrav skall då enligt 41 § LAS ha inkommit inom fyra månader från det att anställningen upphörde, dvs. skulle ha inkommit senast den 13 mars 1995. Någon sådan underrättelse har inte inkommit.

Vidare åberopar bolaget att en förhandling angående tvistefrågan i enlighet med 41 § 2 st LAS skedde den 25 oktober 1994. Förhandlingen avslutades samma dag. Enligt nyssnämnda lagrum skall talan väckas inom fyra månader efter det att förhandlingen avslutades, dvs. skulle ha väckts senast den 25 februari 1995. Någon talan har inte väckts inom denna tid. Vilken situation som än väljs för beräkning av fristtid har T.J:s rätt till talan gått förlorad.

T.J.: Han gör i första hand gällande att anställningen fortfarande består eftersom uppsägningen är formellt felaktig och därför ogiltig. Enligt 10 § 1 st LAS skall en uppsägning lämnas till arbetstagaren personligen; det har inte skett. För det fall att uppsägningen inte kan överlämnas personligen skall den skickas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress; det har inte skett. Försändelsen skickades till (adress, uteslutet här) i Halmstad trots att arbetsgivaren varit väl medveten om att T.J. var uttagen till FN- tjänstgöring och för tillfället befann sig i Bosnien. Arbetsgivaren borde därför ha skickat uppsägningsbeskedet genom FN:s postförmedling. Dessutom hade T.J. under sommaren 1994 anmält till bolaget att han hade ny adress i Halmstad, nämligen (adress, uteslutet här). (adress, uteslutet här) var alltså inte ens den näst senaste adressen. I enlighet med det anförda har han inte blivit uppsagd varför anställningen består.

Om tingsrätten finner att T.J. blev uppsagd den 13 oktober 1994 skall underrättelse om skadeståndskrav enligt 41 § LAS ha lämnats inom fyra månader från uppsägningen, dvs. senast den 13 februari 1994. Därefter skall talan väckas inom ytterligare fyra månader, dvs. senast den 13 juni 1995. Underrättelse till arbetsgivaren har, genom L.J., lämnats redan den 13 oktober 1994. Talan är väckt i rätt tid.

Den förhandling som ägde rum den 25 oktober 1994 avsåg inte tvistefrågan och var därför ingen sådan förhandling som avses i 41 § 2 st LAS. Vid förhandlingen berördes överhuvudtaget inte frågan om rättsliga åtgärder mot bolaget eller frågan om skadeståndskrav; det framställdes inga konkreta yrkanden eller grunder. Eftersom förhandlingen inte uppfyller lagens krav skall det inte börja löpa någon tidsfrist från den 25 oktober 1994. Den underrättelse om krav på skadestånd som L.J. lämnade in den 13 oktober 1994 har dessutom förtagit fackföreningen rätten att driva T.J:s skadeståndsprocess.

Bolaget har invänt att varken LAS eller det mellan parterna gällande kollektivavtalet (Civilavtalet 1993-1995) kräver att arbetstagaren delges uppsägningen personligen. Den för bolaget senast kända adressen var (adress, uteslutet här) i Halmstad.

BEVISNING

T.J. har åberopat följande bevisning: Uppsägningsbesked daterat den 3 oktober 1994, underrättelse om skadeståndskrav daterad den 12 oktober 1994 och ingiven av L.J. till bolaget, förhandlingsframställan från Grafiska Fackförbundet avd 21 till bolaget daterad den 14 oktober 1994 och mottagningsbevis daterat den 7 oktober 1994 och undertecknat av L.J.. Dessutom har han åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv och vittnesförhör med L.J. och J.N..

Bolaget har åberopat följande bevisning: Brev från bolaget till T.J. daterat den 1 augusti 1994, underrättelse till T.J. och varsel till fackföreningen daterat den 10 augusti 1994 om uppsägningen av T.J., protokoll fört vid central överläggning mellan bolaget och fackföreningen den 28 september 1994, uppsägningsbesked daterat den 3 oktober 1994, förhandlingsframställan från Grafiska Fackförbundet avd 21 daterad den 14 oktober 1994, mottagningsbevis daterat den 7 oktober 1994 och undertecknat av L.J., skrivelse från S.E. till bolaget daterad den 9 maj 1995 och T.J:s besked om uttagning till FN-tjänst. Dessutom har bolaget åberopat förhör under sanningsförsäkran med K-O.J. och S-A.T..

DOMSKÄL

Den fråga som bolagets preskriptionsinvändning innefattar är i första hand om uppsägningen av T.J. skett i behörig ordning. Om så inte varit fallet, skall bolagets preskriptionsinvändning redan på grund härav ogillas.

Om uppsägningen är giltig, har tingsrätten att pröva om T.J. iakttagit de underrättelse- och taleregler som är angivna i 41 § LAS. Härvid är av särskilt intresse om den förhandling som ägt rum den 25 oktober 1994 varit en sådan förhandling som avses i andra stycket angivet lagrum. Om svaret är ja på den frågan, är det ostridigt i målet att T.J:s rätt till talan är preskriberad.

Har uppsägningen av T.J. skett i behörig ordning?

Huvudregeln i 10 § LAS är att uppsägningsbeskedet skall lämnas till arbetstagaren personligen. Om det inte är skäligt att kräva ett personligt överlämnande, får uppsägningen i stället skickas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress.

I oktober 1994 hade T.J. påbörjat sin tjänstgöring i Bosnien. Bolaget har därför haft skäl för sin åtgärd att sända uppsägningen i rekommenderat brev. - Även om T.J. skulle ha kunnat nås personligen med uppsägningsbeskedet, men bolaget underlåtit det, hade rättsföljden ändå inte blivit ogiltighet vilket T.J. tycks göra gällande. Av 10 § 2 st och 41 § 1 st 2 p LAS framgår nämligen att bestämmelsen endast är en ordningsföreskrift.

Det rekommenderade brevet skall sändas till arbetstagarens senast kända adress. I förarbetena till bestämmelsen (prop 1981/82:71 s 128 ö) har uttalats att om arbetstagaren meddelat en adress till arbetsgivaren och därefter inte lämnat någon underrättelse om ändring i det avseendet, har arbetsgivaren normalt rätt att utgå från att den meddelade adressen gäller.

Av utredningen framgår att T.J. anmält sin fars adress, (adress, uteslutet här) i Halmstad, som sin postadress. På det uttagningsbesked om FN-tjänsten som han visade bolaget i juli 1994 står adressen (adress, uteslutet här). När bolaget varslade fackföreningen och underrättade T.J. om kommande uppsägning sändes brevet till (adress, uteslutet här). Brevet kom inte i retur. Det är ostridigt att uppsägningsbeskedet sändes till T.J. under adressen (adress, uteslutet här) i Halmstad. I L.J:s skrift, som den 13 oktober 1994 inkom till bolaget, angav han T.J:s adress till (adress, uteslutet här). Vid de förhandlingar som förekom mellan bolaget och T.J:s fackförbund sades inte att T.J. ändrat adress.

T.J. har påstått att hans senast kända adress var FN-kontingenten i Bosnien eller i allt fall (adress, uteslutet här) i Halmstad och att detta varit känt för bolaget. Med hänsyn till lagregelns utformning och de motivuttalanden som redovisats ankommer det på T.J. att visa att han underrättat arbetsgivaren om adressändringen.

T.J. har under sanningsförsäkran berättat att han under en kafferast på arbetsplatsen muntligen anmälde till bolaget att han hade en ny adress, nämligen (adress, uteslutet här) i Halmstad. K-O.J. och S-A.T. har, likaledes under sanningsförsäkran, förklarat att de inte mottagit någon sådan upplysning. Det saknas anledning att tillmäta T.J:s uppgifter större vikt än de uppgifter som lämnats av företrädarna för bolaget. T.J. har således inte visat att han anmält till bolaget att (adress, uteslutet här) var hans nya adress.

Av T.J:s uppgifter har vidare framgått att han vid den tidpunkten inte anmält någon adressändring till posten. Han har förklarat att han inte brytt sig om det eftersom han erhållit lägenhet vid (adress, uteslutet här) endast kort tid innan han skulle börja sin FN-tjänstgöring i Bosnien. - Först i maj 1995 meddelade T.J. sin adressändring till posten och lokala skattemyndigheten. - Även om bolaget skulle ha kontrollerat med lokala skattemyndigheten eller posten i oktober 1994 skulle det således inte ha fått kännedom om adressen (adress, uteslutet här).

Det är ostridigt att bolaget kände till att T.J. skulle fullgöra FN- tjänst. Då kvarstår frågan om bolaget borde ha skickat uppsägningsbeskedet till FN-förbandet.

På det uttagningsbesked om FN-tjänst som T.J. visat för bolaget fanns ingen adress angiven. Anledningen härtill torde ha varit att det vid den tidpunkten inte var känt om T.J. skulle tas ut till tjänstgöring i Bosnien.

Av de uppgifter som K-O.J. lämnat har framkommit att bolaget ringt till den svenska enhet inom försvaret (SWEDINT i Södertälje) som fanns angiven på uttagningsbeskedet för att få en adress under vilken man kunde nå T.J.. Myndigheten vägrade emellertid att lämna ut någon adressuppgift med hänvisning till sekretessbestämmelser. I praxis har ansetts att arbetsgivaren inte behöver göra några mer långtgående efterforskningar när det gäller arbetstagarens senast kända adress. (jfr arbetsdomstolens dom AD 1988 nr 77). Tingsrätten finner därför att bolaget får anses ha fullgjort sin undersökningsplikt genom att kontakta den på uttagningsbeskedet angivna enheten inom försvaret. När bolaget inte lyckades få fram någon adress i Bosnien var (adress, uteslutet här) i Halmstad den senast kända adressen. Uppsägningen av T.J. har således skett i behörig ordning och T.J. har blivit uppsagd genom den uppsägningshandling som bolaget den 3 oktober 1994 sände till T.J. under adressen (adress, uteslutet här) i Halmstad. T.J:s i första hand framställda yrkande skall följaktligen ogillas.

Var förhandlingen den 25 oktober1994 en sådan förhandling som avses i 41 § 2 st LAS?

Den förhandling som avses i 41 § 2 st LAS har definierats som "förhandling rörande tvistefrågan enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet eller med stöd av kollektivavtal". Arbetsdomstolen har i ett flertal fall haft att ta ställning vilka krav som skall gälla för en sådan förhandling. Arbetsdomstolen har bl.a. anfört att något strängt krav inte bör ställas på parterna i fråga om att vid förhandling precisera de skilda tvistefrågor som ligger inom ramen för den händelse, åtgärd, avtalstillämpning el dyl som föranlett förhandlingen (AD 1978 nr 164) och att frågan får bedömas utifrån innehållet i förhandlingsframställningen och från vad som förekom vid förhandlingen. Arbetsdomstolen har yttrat att förhandlingskravet principiellt sett är uppfyllt enbart om anspråket framförs som ett rättsanspråk. Detta kan framgå genom att parten framför till exempel ett skadeståndskrav eller genom de skäl som åberopas till stöd för anspråket (AD 1983 nr 63). Arbetsdomstolen har vidare ansett att parten skall uttrycka sig med sådan tydlighet att motparten har möjlighet att uppfatta vad saken gäller och att det dessutom skall gå att i efterhand avgöra vilka frågor förhandlingen avsåg (AD 1984 nr 43).

Av den framställan om förhandling som J.N. skickade till bolaget framgår att förhandlingen skulle röra uppsägningen av T.J.. Vidare nämns att frågan tidigare varit föremål för förhandling och att Grafiska Fackförbundet avd 21 då ansett att uppsägningen inte var sakligt grundad. J.N. har uppgett att han skickade sin framställan, när han insåg att uppsägningen skulle verkställas, men att förhandlingen inte framskred så långt att det framställdes några anspråk på ekonomisk ersättning. Både K-O.J. och S-A.T. har uppgett att de uppfattade J.N:s begäran som en förhandlingsframställan och att en förhandling också kom till stånd den 25 oktober 1994. J.N., som ansåg att grunden för uppsägningen var "svag", ville att bolaget skulle ompröva sin uppsägning av T.J. men bolaget stod fast vid sin inställning att säga upp denne.

Utredningen visar sålunda att förhandlingen den 25 oktober 1994 handlade enbart om att få bolaget att ta tillbaka uppsägningen av T.J.. Några rättsliga åtgärder var inte på tal mellan parterna och inte heller frågan om ekonomiska anspråk från T.J:s sida. Mot bakgrund av vad som tidigare anförts finner tingsrätten att förhandlingen den 25 oktober 1994 inte varit en sådan förhandling som avses i 41 § 2 st LAS. T.J. har därför haft att väcka talan senast inom fyra månader från det att tiden för underrättelse enligt 41 § 1 st LAS gick ut.

Preskriptionsfrågan

Enligt 41 § 1 st LAS skall den som vill kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk, som grundar sig på bestämmelserna i LAS, underrätta motparten om det inom fyra månader från den tidpunkt då - såvitt nu är av intresse - den skadegörande handlingen företogs, dvs. den dag då arbetstagaren fick del av uppsägningen. (Se prop 1981/82:71 s 155 m).

Enligt den presumtionsregel som gäller i 10 § 2 st 2 p LAS skall T.J. anses delgiven uppsägningen den 13 oktober 1994. Den dagen är utgångspunkt för beräkning av den underrättelsefrist om fyra månader som anges i 41 § 1 st LAS. Redan den 13 oktober 1994 inkom sådan underrättelse från T.J. genom dennes far, L.J.. Underrättelsen har således skett i rätt tid.

Enligt den talerättsliga bestämmelsen i 41 § 2 st LAS skall talan väckas inom fyra månader efter det att tvisteförhandlingen avslutades. Som tingsrätten tidigare funnit är den förhandling som förekommit den 25 oktober 1994 inte av sådan beskaffenhet att rättsregeln är tillämplig. Vid sådant förhållande gäller att talan skall väckas inom fyra månader från det att tiden för underrättelse gick ut.

T.J. har gjort gällande att bestämmelsen skall läsas på det sättet att fristtiden för talans väckande är åtta månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs, under det att bolaget ansett att fyramånadersfristen skall räknas från delgivning av uppsägningen.

Bestämmelsen har överförts från 40 § i dåvarande lydelsen av LAS (lagen 1974:12 om anställningsskydd). I 1974 års lag angavs uttryckligen att talan skulle väckas inom åtta månader från skadans uppkomst. Av motivuttalanden till 1982 års LAS framgår att någon ändring inte var avsedd för de fall då tvisteförhandlingar inte förts (se prop 1981/82:71 s 108 m.) och i praxis har preskriptionstiden också beräknats på detta sätt (se t.ex. arbetsdomstolens dom AD 1994 nr 5).

I förevarande fall gick tiden för underrättelse ut fyra månader efter den 13 oktober, dvs. den 13 februari 1995. Tiden för att väcka skadeståndstalan gick således ut den 13 juni 1995. Stämningsansökan inkom till tingsrätten den 6 juni 1995. Oavsett om L.J. varit behörig att kvittera uppsägningsbeskedet den 7 oktober 1994 eller ej har således T.J. väckt talan om skadestånd i rätt tid. Tingsrätten saknar därför anledning att pröva frågan om L.J. varit befullmäktigat ombud för T.J..

Tingsrätten finner sålunda att T.J:s rätt att kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk inte är preskriberad på grund av bestämmelsen i 41 § LAS. Bolagets invändning att preskription inträtt skall därför lämnas utan bifall.

DOMSLUT

Tingsrätten fastställer

att uppsägningen av T.J. har skett i behörig ordning och

att T.J:s rätt att kräva skadestånd eller framställa annat fordringsanspråk inte är preskriberad på grund av bestämmelsen i 41 § lagen (1982:80) om anställningsskydd.