AD 1997 nr 43

Parter:

Sandvik Steel, Aktiebolaget; H.P.

Nr 43

Aktiebolaget Sandvik Steel i Sandviken

mot

P.H. i Sollentuna.

ÖVERKLAGAT BESLUT

Sandvikens tingsrätts beslut den 15 januari 1996 i mål T 160/95

Tingsrättens beslut, se bilaga.

Arbetsdomstolen antecknar inledningsvis följande. Tingsrätten har inte i målet inhämtat besked från den centrala arbetstagarorganisation som P.H. vid tidpunkten för talans väckande tillhörde om den organisationen ville föra talan i arbetsdomstolen (2 kap. 5 § arbetstvistlagen). Felet har avhjälpts genom att arbetsdomstolen tillfrågat organisationen, som meddelat att den inte vill föra talan här. Tingsrätten var alltså behörig att handlägga målet.

Aktiebolaget Sandviken Steel (bolaget) har överklagat tingsrättens beslut och har därvid yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens beslut avvisar P.H:s vid tingsrätten framställda käromål. Bolaget har vidare framställt yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid tingsrätten.

P.H. har bestritt bifall till bolagets ändringsyrkande. Han har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader för arbete vid tingsrätten och i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § andra stycket arbetstvistlagen berett de organisationer som slutit uppfinnaravtalet att yttra sig över frågan om en enskild arbetstagare kan föra sin egen talan när dennes organisation undandragit sig detta samt frågan om vem som under sådana förhållanden utser skiljemännen. Yttranden har lämnats av Svenska Arbetsgivareföreningen och Privattjänstemannakartellen.

Till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen har parterna anfört i huvudsak följande.

Bolaget

Huvudregeln är att en skiljeklausul i ett kollektivavtal är bindande för medlem i avtalsslutande organisation. Om organisationen undandrar sig att föra medlemmens talan men medlemmen är behörig att själv föra talan inför skiljenämnden anses klausulen binda medlemmen om denne fått överta sin organisations rätt att utse skiljemän eller om garantier likväl föreligger för en opartisk prövning. P.H. har rätt att själv utse en av de tre skiljemän som skall ingå i skiljenämnden.

Det praktiska utrymmet för tillämpning av 36 § avtalslagen på kollektivavtal är enligt lagens förarbeten mycket begränsat. Den omständigheten att en enskild arbetstagare inte haft något inflytande på en i ett kollektivavtal intagen skiljeklausuls tillkomst, utgör inte ett självständigt skäl att underkänna klausulen. Det ligger i sakens natur när det gäller kollektivavtal att den anställde personligen inte haft något inflytande på klausulens tillkomst och innehåll.

Den omständigheten att en enskild arbetstagare kan åläggas betala kostnaderna för de partsutsedda skiljemännen utgör inte heller det ett skäl att underkänna klausulen. Den förlorande parten kan nämligen av skiljenämnden åläggas att betala kostnaden för den av motparten utsedda skiljemannen oavsett om den enskilde arbetstagaren för sin egen talan eller med stöd av dennes organisation. Det är därför inte uppenbart att en prövning inför skiljenämnden skulle bli mer ekonomiskt betungande för P.H. enbart av den anledningen att hans organisation inte vill föra hans talan. Bolaget har vidare utfäst sig att betala kostnaderna för båda de partsutsedda skiljemännen oavsett utgången i tvisten.

Skiljenämndens sammansättning får anses ge tillräckliga garantier för en opartisk prövning inför nämnden. Nämndens ordförande är ett f.d. justitieråd och P.H. får själv utse den ene av de två resterande skiljemännen.

Det finns vidare särskilda skäl att godta ett skiljeförfarande vid tvister om ersättning för uppfinningar eftersom de är av särpräglad beskaffenhet.

P.H.

P.H. vidhåller de grunder han angivit vid tingsrätten samt tillägger följande. Den omständigheten att han personligen inte haft något inflytande på klausulen sammantaget med övriga omständigheter i målet gör att klausulen skall anses som oskälig.

P.H. bestrider att det föreligger särskilda skäl att skiljeklausulen skall vara gällande med hänvisning till att tvisten rör ersättning för uppfinning.

Bolagets utfästelse att betala kostnaderna för de partsutsedda skiljemännen är utan betydelse i målet då en sådan utfästelse inte är bindande för nämnden.

Skäl

Arbetsdomstolen ansluter sig till tingsrättens bedömning att det inte har träffats någon överenskommelse mellan parterna i målet om att tvisten skall avgöras i domstol.

Rättsläget i fråga om verkan för en enskild organisationsmedlem av en i kollektivavtal intagen skiljeklausul kan beskrivas på följande sätt. Skiljeklausulen är i princip bindande för den enskilde medlemmen. I fall då organisationen av någon anledning undandrar sig för att föra medlemmens talan uppkommer frågan om den enskilde medlemmen avtalsenligt är berättigad att själv föra sin talan inför den med skiljeklausulen avsedda skiljenämnden. Under förutsättning att så är fallet är medlemmen bunden av skiljeklausulen, om han kan påverka valet av skiljemän. Kan medlemmen inte inverka på valet av skiljemän, blir frågan om hans bundenhet av skiljeklausulen enligt den praxis som har utvecklats i Högsta domstolen och arbetsdomstolen beroende av vilka garantier som ändå kan finnas för en opartisk prövning av medlemmens talan inför skiljenämnden (se arbetsdomstolens avgöranden 1972 nr 30, 1977 nr 35, 1989 nr 51 samt NJA 1981 s. 1205).

P.H. har i målet gjort gällande att skiljeklausulen inte innebär att han som enskild organisationsmedlem kan föra sin egen talan inför skiljenämnden. Det framgår emellertid av ordalydelsen i skiljeklausulen och av de yttranden som avtalsparterna i Uppfinnaravtalet ingivit till domstolen att skiljeklausulen tillerkänner en enskild arbetstagare rätten att föra sin egen talan vid ett skiljeförfarande i fall då organisationen avstår från detta. Den organisation som P.H. tillhör har avstått från att föra hans talan. P.H. är således avtalsenligt berättigad att föra sin egen talan inför nämnden.

Fråga blir då om P.H. enligt skiljedomsklausulen är berättigad att själv utse skiljeman eller om det föreligger någon omständighet som innebär att arbetstagaren ändock erhåller en opartisk prövning av sin talan inför skiljenämnden.

P.H. har i den delen anfört att han enligt skiljeklausulen inte ges någon rätt att själv utse skiljeman samt att det i övrigt inte föreligger någon garanti för opartisk prövning inför nämnden. Av yttrandena från kollektivavtalsparterna framgår emellertid att avtalet har den innebörden att den enskilde arbetstagaren har rätt att själv utse skiljeman.

Arbetsdomstolen finner vidare att det inte heller i övrigt föreligger några omständigheter som föranleder bedömningen att skiljeklausulen är oskälig.

Med hänsyn till det anförda finns enligt arbetsdomstolens mening inte skäl att frånkänna den i målet åberopade skiljeklausulen bindande verkan mot P.H.. Den av P.H. förda fastställelsetalan skall därför avvisas.

Vid denna utgång i målet skall P.H. ersätta bolaget för dess rättegångskostnader vid tingsrätten. Enligt arbetsdomstolens mening får den yrkade ersättningen anses skälig.

Slut

1. Med upphävande av tingsrättens beslut avvisar arbetsdomstolen P.H:s fastställelseyrkande om rätt till ersättning för uppfinning.

2. P.H. skall ersätta Aktiebolaget Sandvik Steel för rättegångskostnader vid tingsrätten med fyrtiofemtusentrehundrasjuttiofem (45 375) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 januari 1996 till dess betalning sker. Av beloppet utgör 9 075 kr mervärdesskatt.

Beslut 1997-04-09, målnummer B-49-1996

Ledamöter: Michaël Koch, Mats Holmgren och Margareta Zandén. Enhälligt.

Sekreterare: Ewamaria Eriksson

BILAGA

Tingsrättens protokollsbeslut (ledamot: Hans Jerkert)

Handlingarna i målet genomgås med anledning av svarandebolagets invändning om rättegångshinder.

Tingsrätten meddelar följande

Beslut

Tingsrätten ogillar svarandebolagets yrkande om avvisning av P.H:s talan.

Skäl för beslutet

Svarandebolaget (Sandvik) har som första grund för sitt avvisningsyrkande åberopat att det rör sig om en kollektivavtalstvist och att P.H. är bunden av det s.k. Uppfinnaravtalet och den i avtalet intagna skiljeklausulen, vilket innebär att saken inte kan tas upp av domstol utan skall prövas av Industrins Uppfinnarnämnd i skiljeförfarande. P.H. har bestritt, att skiljeklausulen kan åberopas som rättegångshinder mot honom, och gjort gällande i första hand att han såsom enskild arbetstagare i detta fall inte är bunden av skiljeklausulen, i andra hand att parterna överenskommit att tvisten skall avgöras vid allmän domstol och i sista hand att skiljeklausulen är oskälig enligt 36 § avtalslagen.

I målet har inte gjorts gällande annat än att P.H. i egenskap av medlem i Civilingenjörsförbundet (CF) är bunden av Uppfinnaravtalet som sådant, något som för övrigt följer av huvudregeln att kollektivavtal är bindande inte bara för de avtalsslutande organisationerna utan också för den enskilde medlemmen. Därmed är dock inte sagt att även skiljeklausulen utan vidare är bindande för honom.

Av handlingarna framgår att CF återtagit ett tidigare fattat beslut om att föra P.H:s talan i Industrins Uppfinnarnämnd. Det får anses följa av skiljeklausulen att han i det fallet har rätt att själv föra talan i nämnden. Klausulen kan heller inte tolkas på annat sätt än att han därvid också själv får utse skiljeman. Här föreligger således inte något sådant fall som enligt förarbetena till lagen om rättegången i arbetstvister skulle kunna medföra att en skiljeklausul inte är bindande för den enskilde medlemmen, beroende på att den fackliga organisationen har undandragit sig att föra medlemmens talan. Hänvisningen i skiljeklausulen till lagen om skiljemän får anses utgöra tillräcklig anvisning för hur den enskilde skall utföra sin talan inför nämnden. Den av P.H. i första hand åberopade grunden för att han skulle vara obunden av skiljeklausulen saknar således fog.

Den skriftväxling mellan parterna som P.H. åberopat till stöd för påståendet om att parterna överenskommit om att tvisten skulle avgöras vid domstol, kan inte anses innebära att någon sådan överenskommelse har träffats. Inte heller på den grunden föreligger således något hinder mot att göra skiljeklausulen gällande mot P.H..

När det sedan gäller påståendet om att skiljeklausulen i detta fall är oskälig enligt 36 § avtalslagen kan först konstateras att den aktuella klausulen är intagen i kollektivavtal, vilket innebär att P.H. personligen inte haft något inflytande på klausulens tillkomst och innehåll. Enligt hans egen uppgift, som inte bestritts av motparten, har skiljeklausulen inte diskuterats vid ingåendet av anställningsavtalet mellan honom och Sandvik och enligt vad han själv uppgett har han inte ens varit medveten om klausulen och dess betydelse före den aktuella tvisten. Han har i sitt arbete intagit en underordnad ställning inom företaget. Ekonomiskt sett är han den ojämförligt svagaste parten, då ju Sandvik är ett av landets största företag. Skiljeklausulen förutsätter att det i normalfallet uppträder en organisation på arbetstagarsidan i tvister inför nämnden. I detta fall har emellertid P.H:s fackförbund, CF, avstått från att föra talan. Ett skiljeförfarande skulle uppenbarligen vara betydligt mera ekonomiskt betungande för honom än om tvisten prövas i domstol. Enligt vad han själv hävdat skulle risken för att han åsamkas stora kostnader i praktiken hindra att han kan få sin sak prövad, något som inte förefaller osannolikt. Vid en samlad bedömning av dessa omständigheter anser tingsrätten att det skulle vara oskäligt att tillämpa skiljeklausulen i den nu föreliggande tvisten. Klausulen skall därför i detta fall lämnas utan avseende.

Det sagda innebär att skiljeklausulen inte utgör hinder mot att P.H:s talan prövas av domstol. För det fallet har Sandvik gjort gällande att hans talan likväl skall avvisas med hänvisning till att Stockholms tingsrätt är behörig domstol enligt 9 § lagen om rätten till arbetstagares uppfinningar.

Enligt den åberopade paragrafen är Stockholms tingsrätt behörig domstol i mål om tillämpningen av själva lagen. Sandvik har emellertid i det tidigare sammanhanget hävdat att det är fråga om en kollektivavtalstvist och såsom förut konstaterats är P.H. bunden av Uppfinnaravtalet, låt vara inte av skiljeklausulen. P.H. har förklarat att han grundar sin talan om rätt till ersättning på anställningsvillkoren enligt Sandviks cirkulär nr 31-8125. Cirkuläret ansluter i sin tur till Uppfinnaravtalet. Detta betyder att det här är fråga om en arbetsrättslig tvist och inget s.k. uppfinnarmål. Saken skall följaktligen handläggas enligt lagen om rättegången i arbetstvister (se prop. 1991/92:84 s. 18). Eftersom talan i detta fall väckts av enskild arbetstagare skall tvisten enligt 2 kap. 2 § 1 st i sistnämnda lag tas upp och prövas av tingsrätt. Svarandebolagets styrelse har säte i Sandviken. Enligt 10 kap. 1 § rättegångsbalken är således Sandvikens tingsrätt laga domstol.