AD 1999 nr 107

Parter:

C. J., G.; Dalarnas Tidningar Kommanditbolag

Nr 107

G.C.J. i Mora

mot

Dalarnas Tidningar Kommanditbolag i Falun.

ÖVERKLAGAD DOM

Falu tingsrätts dom den 21 oktober 1998 i mål T 1793-97

Tingsrättens dom, se bilaga.

G.C.J. har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av punkterna 1 och 3 i tingsrättens domslut, dels bifaller hennes talan, dels befriar henne från skyldigheten att ersätta Dalarnas Tidningar Kommanditbolags (bolaget) rättegångskostnader vid tingsrätten, dels ock förpliktar bolaget att ersätta hennes rättegångskostnader vid tingsrätten och i Arbetsdomstolen. För det fall hon skulle förlora målet har G.C.J. yrkat att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen.

Bolaget har bestritt ändring och yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har hållit huvudförhandling i målet. Vid denna har på G.C.J.s begäran hon själv hörts på nytt under sanningsförsäkran och förnyade vittnesförhör hållits med H.H., K.E. och S.W.. På bolagets begäran har förnyade vittnesförhör hållits med C.G., S.L. och H.O..

Båda parter har åberopat skriftlig bevisning.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i allt väsentligt detsamma som finns antecknat i tingsrättens dom.

DOMSKÄL

Mellan parterna är till en början tvistigt huruvida G.C.J. gjorde sig skyldig till ett brottsligt förfarande när hon översände ett av S.L. avfattat faxmeddelande, ställt till tidningens insändarsida och underskrivet med signatur, till S.L:s arbetsgivare, Bilkompaniet. G.C.J. har gjort gällande att brott inte föreligger då det aktuella faxmeddelandet inte omfattas av tryckfrihetsförordningens regler om meddelarskydd. Under alla förhållanden har G.C.J. gjort gällande att hon varken insett eller bort inse att så var fallet. Bolagets inställning är att G.C.J. gjort sig skyldig till ett uppsåtligt brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen.

För det aktuella förfarandet dömdes G.C.J. den 6 mars 1998 av Falu tingsrätt för att uppsåtligen ha brutit mot tystnadsplikten enligt 3 kap.3 och 5 §§tryckfrihetsförordningen till 60 dagsböter. Sedan G.C.J. överklagat domen fastställde Svea hovrätt, genom dom den 9 december 1998, tingsrättens domslut i ansvarsdelen men satte ned bötespåföljden till 40 dagsböter. Hovrätten uttalade i sina domskäl att det i och för sig kunde synas anmärkningsvärt att G.C.J. som en erfaren journalist faktiskt inte insåg att hon hade att göra med ett skyddat meddelande och att S.L:s identitet inte fick röjas utan hans samtycke. Enligt hovrätten var emellertid omständigheterna sådana att man inte kunde bortse från vad G.C.J. hade uppgett, nämligen bl.a. att hon inte närmare reflekterade över meddelandets karaktär eftersom det hade kommit per fax till flera avdelningar på tidningen och att hon hade uppfattat meddelandets innehåll som huvudsakligen riktat mot kvinnorna på redaktionen och i vart fall inte som en insändare. Hovrätten fann med hänvisning härtill inte styrkt att G.C.J. hade uppsåtligen brutit mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen. Däremot fann hovrätten att det inte kunde råda någon tvekan om att hon hade bort inse att hon varit skyldig att hemlighålla S.L:s identitet och att hon således hade gjort sig skyldig till en straffbar oaktsamhet. Arbetsdomstolen har inhämtat att hovrättens dom vunnit laga kraft sedan Högsta domstolen i beslut den 8 mars 1999 med anledning av G.C.J.s överklagande inte funnit skäl att meddela prövningstillstånd.

Arbetsdomstolen har tidigare slagit fast att allmän domstols bedömning huruvida en arbetstagare begått den gärning som föranlett att han sagts upp eller avskedats från sin anställning bör tillmätas betydande bevisverkan vid en senare prövning av uppsägnings- eller avskedandefrågan enligt anställningsskyddslagen. I målet har inte framkommit något som ger anledning för Arbetsdomstolen att bedöma G.C.J.s förfarande på annat sätt än vad hovrätten gjort. Arbetsdomstolen finner sålunda lika med hovrätten det inte visat att G.C.J. insett att hon genom sitt förfarande röjde identiteten på den som lämnat ett i tryckfrihetsförordningens mening skyddat meddelande, men att hon likväl borde ha insett detta.

Vid den fortsatta prövningen har Arbetsdomstolen sålunda att utgå från att G.C.J. brutit mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen.

Tvisten i den arbetsrättsliga delen gäller i huvudsak om bolaget, med anledning av G.C.J.s brottsliga förfarande, har haft rätt att avskeda henne och - om sådan rätt inte förelegat - om det har funnits saklig grund för uppsägning av anställningen. Bolaget har dock vid tingsrätten, som en försvårande omständighet, även åberopat att G.C.J. blivit omplacerad från ett arbete som reporter till ett arbete som redigerare med anledning av en med sakfel behäftad tidningsartikel som hon skrev i december 1996. G.C.J., som har gjort gällande att hon erhållit arbetet som redigerare genom ett sedvanligt ansökningsförfarande, har bestritt att bolaget över huvud taget vidtagit några åtgärder mot henne med anledning av tidningsartikeln. Bolagets påstående i denna del, som inte heller närmare berörts av bolaget i Arbetsdomstolen, har dock vederlagts genom förhören med G.C.J. och S.W.. Arbetsdomstolen bortser i det följande sålunda från detta påstående.

Som tingsrätten har anfört innefattar G.C.J:s förfarande att röja S.L:s identitet för dennes arbetsgivare inte enbart ett brott mot tryckfrihetsförordningen. Förfarandet står även i strid dels med Journalistavtalets regler om den anställdes skyldighet att iaktta diskretion om allt vad som står i samband med företagets verksamhet, dels med de av Pressens samarbetsnämnd utgivna yrkesetiska reglerna om bl.a. meddelarskydd i publikationen "Spelregler för press radio TV".

Reglerna om meddelarskydd bygger på en långtgående rätt för författare, meddelare och andra som har del i tillkomsten av en tidning eller annan tryckt skrift att vara anonyma. Den tystnadsplikt som därvid gäller för medarbetare vid en tidningsredaktion gäller inte enbart journalister utan all den personal som tar befattning med ett skyddat meddelande. För en journalist måste det anses grundläggande att såväl ha nödvändig kännedom om som att iaktta dessa regler.

Även ett tidningsföretags verksamhet är i hög grad beroende av att tipsare och andra meddelare är säkra på att insänt material alltid behandlas konfidentiellt, om samtycke inte föreligger att ange källan. Även om bolaget i det aktuella fallet inte har drabbats av någon mätbar ekonomisk skada, ligger det i sakens natur att en vårdslös hantering av skyddade meddelanden medför att en tidning riskerar att förlora förtroendet från läsekretsen och presumtiva meddelare.

Även om en överträdelse av den till meddelarskyddet kopplade tystnadsplikten kan framstå som mindre allvarlig i straffrättslig mening, får en dylik överträdelse mot bakgrund av ovan angivna förhållanden normalt anses ägnad att på ett allvarligt sätt rubba en tidningsarbetsgivares förtroende för den anställde. Om det i detta fall har funnits fog för att skilja G.C.J. från hennes anställning genom avskedande eller genom uppsägning måste emellertid avgöras efter en samlad bedömning av såväl förhållandena kring det brottsliga förfarandet som omständigheterna i övrigt.

Av utredningen har bl.a. följande framkommit. Under senare delen av eftermiddagen den 3 juli 1997 blev G.C.J. uppsökt av en kollega, H.H., som förevisade henne det i målet aktuella faxmeddelandet från S.L.. Enligt vad G.C.J. har uppgett var det meddelande hon då såg faxat från Bilkompaniet och skrivet på ett papper med dess logotyp. H.H., som redan någon eller några dagar tidigare hade i faxen funnit likalydande meddelanden som hon hade slängt, var upprörd över meddelandets innehåll. Texten, som uppehåller sig kring frågan om betydelsen av kvinnliga könsorgans storlek, uppfattades av H.H. som otrevlig och sexistisk. G.C.J. och H.H. uppsökte tillsammans en tredje kvinnlig kollega på redaktionen, K.E., som i likhet med G.C.J. inte tidigare tagit del av något liknande meddelande från S.L.. Samtliga tre var upprörda över faxmeddelandet och var överens om att något borde göras för att få slut på det som de uppfattade som trakasserier. Deras diskussioner synes ha mynnat ut i slutsatsen att meddelandet skulle "skickas tillbaka". G.C.J. skrev därefter, sedan hon hade tagit reda på Bilkompaniets adress, omgående ett brev till dess VD. Till brevet bifogade hon faxmeddelandet. Brevet, som skrevs under bara av G.C.J., skickades samma dag. Enligt vad G.C.J. har uppgett i Arbetsdomstolen ville K.E. inte skriva under för att hon inte tordes. - G.C.J. har som förklaring till sitt handlande uppgivit att hon ville ha ett slut på meddelandena så att de skulle kunna få arbetsro och att det inte fanns någon annan på redaktionen som skulle ha påtagit sig den uppgiften. Genom att skriva till VD:n ville hon försäkra sig om att få ett omedelbart slut på meddelandena.

Av vad som sålunda har framkommit får anses klarlagt att det bland dem som kommit i kontakt med och i huvudsak hade diskuterat meddelandet rådde en upprörd stämning över detta och dess innehåll. Det finns inte heller anledning att utgå från något annat än att G.C.J. då var av den uppfattningen att meddelandet hade skickats till tidningen flera gånger än vad som senare, såvitt visats, faktiskt varit fallet. Enligt Arbetsdomstolens mening ger emellertid inte meddelandets innehåll, vilket naturligen måste ses mot bakgrund av den säkerligen rika uppsjö av udda meddelanden som en tidning normalt får motta från allmänheten, anledning att betrakta bevekelsegrunderna för G.C.J:s handlande som förmildrande, även om hon handlade i den föreställningen att meddelandet skickats ett inte obetydligt antal gånger. Inte heller vad som framkommit genom förhören med H.H. och K.E., som också hade tagit del av innehållet i meddelandet, ger enligt domstolens mening anledning att betrakta saken på annat sätt. I sammanhanget bör även beaktas att G.C.J. synes ha handlat helt självpåtaget. Det finns inget i utredningen som tyder på att hon inom ramen för sin anställning hade något särskilt ansvar för att ta itu med situationer av det här slaget med en upprörd stämning bland personalen.

Av G.C.J.s egna uppgifter framgår att anledningen till att hon skrev till Bilkompaniets VD var att hon genom denne ville försöka få ett stopp på meddelandena. Även om G.C.J., som framgått av det ovan sagda, levde i föreställningen att hon handlade för en lovvärd sak måste hon ha varit medveten om att hon genom sitt handlande uppenbarligen också riskerade att skada en av tidningens läsare. Någon grund för att uppfatta Bilkompaniet som sådant som avsändare av meddelandet kan redan med hänsyn till meddelandets innehåll inte finnas. Även med de tryckfrihetsrättsliga följderna obeaktade framstår G.C.J:s förfarande sålunda som anmärkningsvärt. Trots att händelserna inträffade vid en tidpunkt då arbetstempot på redaktionen var högt inför pressläggningen, kan Arbetsdomstolen liksom tingsrätten svårligen se att hon ansåg sig behöva handla i brådska. Som tingsrätten redovisat har det funnits utrymme för många andra handlingsalternativ av vilka flera framstår som betydligt mera nära till hands liggande, t.ex. att direkt kontakta S.L.. G.C.J. har själv dessutom uppgett att hon kände igen dennes namn som namnet på en person som då och då skrev insändare till tidningen och som hon vid ett tidigare tillfälle hade kontaktat med anledning av en av hans insändare. Det har inte heller av utredningen framkommit att G.C.J. hade anledning att anta att en sådan direktkontakt med S.L. skulle ha varit verkningslös för att få honom att upphöra med meddelandena.

Den omständigheten att G.C.J:s förfarande betraktas som i straffrättslig mening oaktsamt och inte uppsåtligt kan för prövningen av bolagets åtgärd att skilja henne från anställningen enligt Arbetsdomstolens mening inte tillmätas någon avgörande betydelse. Detta särskilt som oaktsamheten bestått i hennes bristande insikt om förhållanden som borde ha varit väl kända för en mångårigt erfaren journalist som G.C.J.. Även om man skulle betrakta hennes beslut att skriva till S.L:s arbetsgivare som ett ögonblicks felbedömning i upprört tillstånd i en stressad situation, så har hon ändå sedan i brevet själv uttryckt sig på sådant sätt att det är svårt att ursäkta att hon inte åtminstone i det läget närmare reflekterade över betydelsen av de för verksamheten så grundläggande reglerna om meddelarskydd och sekretess och avstod från att fullfölja handlandet. I sammanhanget förtjänar också anmärkas att det av förarbetena till bestämmelsen om avskedande i 18 § anställningsskyddslagen framgår att den tar sikte inte bara på avsiktliga förfaranden utan även på sådana grovt vårdslösa förfaranden som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande (prop. 1973:129 s. 149 f).

G.C.J. har slutligen gjort gällande att en av bolagets medarbetare tidigare gjort sig skyldig till en liknande förseelse utan att bolaget vidtagit några disciplinära åtgärder mot denne. Bolaget har å sin sida bestritt att det varit fråga om en med nu aktuell förseelse jämförbar situation. Utredningen i denna del har varit begränsad till förhören med C.G. och S.W., som lämnat mot varandra stridiga uppgifter. Det förtjänar dock framhållas att S.W:s uppgifter i denna del uteslutande baseras på hörsägen, varför G.C.J:s påståenden är obestyrkta och därför lämnas utan avseende.

Arbetsdomstolen kommer vid en sammanvägd bedömning fram till att G.C.J. genom sitt förfarande och bevekelsegrunderna härför visat prov på en sådan hög grad av bristande omdöme och vårdslöshet i sin yrkesutövning att hon därigenom grovt har åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Arbetsdomstolen beaktar därvid särskilt att hon genom sitt handlande kommit att åsidosätta det för verksamheten så grundläggande meddelarskyddet och den uppenbara risk för att skada tidningens anseende som handlandet medfört. Bolaget har mot bakgrund härav haft fog för sin inställning att förtroendet för G.C.J. är förbrukat. Bolaget har alltså varit berättigat att genom avskedande skilja G.C.J. från hennes anställning.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Vad Arbetsdomstolen anfört i det föregående innebär att tingsrättens domslut i huvudsaken skall fastställas. Arbetsdomstolen finner inte skäl att enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister frångå huvudregeln om tappande parts ansvar för rättegångskostnaderna vare sig vid tingsrätten eller i Arbetsdomstolen. Tingsrättens beslut om rättegångskostnaderna skall således också fastställas och G.C.J. förpliktas att ersätta bolagets rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Vad bolaget yrkat framstår inte som oskäligt.

DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom.

2. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt T.J. till tjugotretusenfyrahundratjugosex (23 426) kr, varav 23 166 kr avser arbete och 260 kr utlägg.

3. G.C.J. skall ersätta Dalarnas Tidningar Kommanditbolag dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med trettiotvåtusenåttio (32 080) kr, varav 30 000 kr avser ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på det förstnämnda beloppet från dagen för domen till dess betalning sker.

Dom 1999-09-22, målnummer B-143-1998

Ledamöter: Carina Gunnarsson, Maj Johansson, Margit Strandberg, Peter Ander, Mats Holmgren, Magnus Neuberg (skiljaktig) och Ingemar Hamskär (chefsjurist i Tjänstemännens Centralorganisation; tillfällig ersättare (skiljaktig)).

Sekreterare: Christian von Szalay

Ledamöterna Magnus Neubergs och Ingemar Hamskärs skiljaktiga mening

Vi delar majoritetens uppfattning att G.C.J. brutit mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen på sätt som hovrätten funnit i sin lagakraftvunna dom den 9 december 1998 och att meddelarskyddet är av grundläggande betydelse för ett tidningsföretags verksamhet och att det av den anledningen finns anledning att se allvarligt på G.C.J:s handlande. Vi anser emellertid att det vid bedömningen av om det varit berättigat att avskeda henne enligt anställningsskyddslagens regler finns skäl att se annorlunda än majoriteten på förhållandena kring det brottsliga i hennes förfarande och omständigheterna i övrigt.

Till skillnad mot majoriteten anser vi till en början att avseende måste fästas vid det förhållande att hennes handlande av hovrätten har bedömts vara ett oaktsamhetsbrott och att hon således inte uppsåtligen åsidosatt meddelarskyddet. Vidare måste beaktas att det aktuella meddelandet - som även hovrätten konstaterat - inte kan anses tillhöra kärnområdet för tryckfriheten.

G.C.J. har således inte med beräkning vidtagit åtgärderna för att skada tidningen eller insändarskribenten. Tvärtom menar vi framgår det av utredningen att den i och för sig anmärkningsvärda handlingen att skicka ett brev till S.L:s arbetsgivare med S.L:s fax till redaktionen bifogad, skedde i en upphetsad stämning. Kvinnorna på redaktionen, som var tre till antalet, uppfattade S.L:s brev - som skickades ett antal gånger - som trakasserier med sexuell innebörd riktade mot dem i deras egenskap av kvinnor. G.C.J:s beslut att skriva till S.L:s arbetsgivare för att - som de samfällt uppfattade saken - få stopp på "snuskbreven" - hade således en kollektiv prägel - även om ansvaret härför åvilar G.C.J. ensam. Det som skett måste också ses i belysning av att det på redaktionen, såvitt utredningen visar, vid tillfället inte funnits någon som varit direkt ansvarig för verksamheten. Utredningen ger även vid handen att det vid tiden inte fanns några klarlagda rutiner kring bl.a. hanteringen av insändare.

Sammantaget anser vi mot bakgrund av det anförda att det funnits sådana förmildrande omständigheter att G.C.J. inte genom sitt handlande kan anses ha grovt åsidosatt sina åligganden mot bolaget. Bolaget har därmed inte haft rätt att skilja henne från anställningen genom avskedande. Överröstade i denna del saknar vi anledning att gå in på frågan om saklig grund för uppsägning förelegat.

Överröstade i sakfrågan är vi ense med majoriteten om rättegångskostnaderna.

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Jan-Olov Brännström, Christer Wibling och Gunnar Gråberg)

BAKGRUND

Dalarnas Tidningar Kommanditbolag - i fortsättningen i allmänhet benämnt enbart KB - utger fyra tidningar, däribland Mora Tidning (MT) i Mora. G.C.J., som sedan många år var anställd hos KB, arbetade sommaren 1997 som redigerare på Mora Tidning.

Under en period av några dagar vid månadsskiftet juni-juli 1997 inkom till Mora Tidnings redaktion per fax några meddelanden ställda till "Insändarsidan MT" och undertecknade "Signaturen: i celibat sen Lucia 1995". I något fall angavs "Lucia - 91" i stället för "Lucia -95". Av meddelandena framgick att avsändaren var S.L. med angiven bostadsadress i Mora. Åtminstone något av meddelandena var faxat från Bilkompaniet i Mora och skrivet på dess företagsbrevpapper. Den 3 juli 1997 sände G.C. ett brev till C.G.J., verkställande direktör för Bilkompaniet. Brevet, vartill fogades ett av faxmeddelandena, hade följande lydelse:

Mora 3 juli

C.G.J.

Denna insändare har vi fått skickat ett flertal gånger till Mora tidning. Naturligtvis kan vi absolut inte ta in denna typ av insändare skickad från Mora Bilkompani. Returnerar därför insändarmaterialet och ber Er vördsamt att inte skicka något ytterligare fax.

Med vänlig hälsning

G.C.

Mora tidning

Den 18 augusti 1997 underrättades G.C. av KB om tilltänkt avskedande, varjämte hennes fackliga organisation Svenska Journalistförbundet (SJF) varslades om den avsedda åtgärden, som motiverades med att G.C. genom brevet till C.G.J. brutit mot grundläggande bestämmelser om meddelarskydd. Efter avslutade överläggningar avskedades G.C. den 2 september 1997 från sin anställning. Central förhandling mellan Tidningsutgivarna (TU) och SJF avslutades den 20 november 1997. - SJF har förklarat att förbundet inte företräder G.C. i arbetsdomstolen.

Tingsrätten har i dom 1998-03-06 dömt G.C. till dagsböter för brott mot tystnadsplikten enligt tryckfrihetsförordningen (TF). Domen har överklagats och Svea hovrätt har meddelat prövningstillstånd.

YRKANDEN M M

G.C. har yrkat att tingsrätten

1. ogiltigförklarar bolagets avskedande den 2 september 1997 och

2. förpliktar kommanditbolaget att till henne betala ett allmänt skadestånd på 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning i målet, d.v.s. den 15 december 1997, tills betalning sker.

I andra hand, för det fall tingsrätten finner att bolaget inte haft grund för ett avskedande men väl saklig grund för uppsägning, har hon - som hon slutligt bestämt sin talan - yrkat att bolaget förpliktas att till henne betala

1. ekonomiskt skadestånd med 163 496 kr, motsvarande lön för åtta månaders uppsägningstid, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 december 1997 tills betalning sker och

2. ett till detta yrkande knutet allmänt skadestånd på 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 december 1997 tills betalning sker.

KB har bestritt käromålet men vitsordat såväl skäligheten av yrkat belopp för ekonomiskt skadestånd som yrkad ränta.

Vidare har KB fordrat ersättning av G.C. för kostnader i målet.

SAKFRAMSTÄLLNINGAR OCH GRUNDER

I målet är upplyst. Tidningskoncernen består av Falu-Kuriren, Borlänge Tidning, Södra Dalarnes Tidning och Mora Tidning. Chefredaktör och ansvarig utgivare för alla fyra tidningarna är C.G.. År 1997 arbetade på MT ett femtontal personer, däribland tre reportrar, två sportjournalister samt redigerarna G.C. och K.E.. Övriga sysslade med annonser och expeditionsgöromål. - S.L., som var känd för redaktionen, hade tidigare fått flera insändare publicerade i MT. Åtminstone något av de nu aktuella meddelandena var skrivet på Bilkompaniets ljusblå affärsbrevpapper, vilket inte fungerade bra i telefaxen, varför Lindh skrev om meddelandet på vanligt vitt papper innan det sändes på nytt. De aktuella faxmeddelandena synes ha skickats under de första dagarna i juli 1997, något fax eventuellt redan några dagar tidigare. Rörande antalet faxmeddelanden har förekommit olika uppgifter, varierande mellan sex-sju ned till tre. Parterna synes numera ha enats om att de var minst tre.

G.C. har anfört följande

Hon har inte genomgått särskild journalistutbildning, men efter vissa universitetsstudier har hon arbetat ganska länge som journalist på olika tidningar, först på Svenska Dagbladet och Dala-Demokraten. År 1979 började hon inom koncernen som korrekturläsare på Borlänge Tidning och därefter arbetade hon på Falu-Kuriren och MT. Hon har varit både reporter och redigerare. I samband med en omorganisation våren 1997 sökte hon och fick en av de två särskilda redigerartjänsterna på MT.

Tisdagen den 1 juli 1997 återkom hon till MT efter en veckas semester. Hon hade då s.k. nattpass, d.v.s. hon började vid 12-tiden och arbetade till midnatt. På onsdagen var hon ledig, men torsdagen den 3 juli hade hon åter nattpass. Det var varmt och stressigt, torsdagar är alltid arbetsfyllda. Vid 17-tiden kom H.H., en av två kvinnliga sommarvikarier på MT, till redigerarrummet och visade henne ett meddelande som per telefax kommit till redaktionen. Meddelandet var skrivet på Bilkompaniets brevpapper. H. sade "Nu har det kommit igen. Vad skall jag göra? Hur skall vi få ett slut på detta?" Hon var upprörd och sade att flera sådana meddelanden kommit till tidningen de senaste dagarna. G.C. tog papperet och gick in till H.O., en journalistkollega, men denne var upptagen av ett telefonsamtal. Hon frågade ändå "Vad ska vi ta oss till?", men han svarade bara "Usch, det där ja" och fortsatte att prata i telefon. G.C. talade då med K.E. samt med H.H. och en annan kvinnlig sommarvikarie, vilka alla var upprörda. De uppfattade innehållet som obehagligt och förnedrande för kvinnor. De såg inte faxmeddelandet som en insändare utan som ett "skitbrev". G.C. föreslog att de skulle skicka faxmeddelandet i kuvert tillbaka till Bilkompaniet, vilket de andra accepterade.

Koncernen hade en synnerligen lös organisation, varför man på redaktionen i Mora var van att arbeta självständigt. Om redaktionella problem uppkom, talade man ibland med B.L., som var nyhetschef på MT. Men denne hade semester och skulle vid sin återkomst ersättas av en annan journalist. Egentligen skulle det finnas en nattchef, som gav anvisningar, men sådan saknades. Ansvaret låg därför på de två redigerarna, som måste skapa egna rutiner.

På MT finns två telefaxar, en för annonscentralen och en för redaktionen. Den senare står så att allmänheten kan passera den. S.L. brukade ganska ofta skicka in insändare, som han också ibland fick publicerade, men han hade nog tidigare sänt dem med posten och inte som faxmeddelanden. På MT är det ännu inte vanligt att insändare skickas per telefax. Under en period kring månadsskiftet juni-juli 1997 hade S.L. emellertid skickat in flera, i huvudsak likalydande faxmeddelanden till MT. Något av dessa faxades till annonscentralen men överlämnades till redaktionen. Till en början fick G.C. uppgiften att L. sänt sex-sju faxmeddelanden, men senare ändrades siffran till fem eller minst tre. Självfallet hade inget av dessa publicerats. Många läsare, bland dem många äldre, skulle aldrig ha accepterat deras innehåll. Detta var mycket kränkande för den kvinnliga redaktionspersonalen, som berördes mycket illa. G.C. förstod vid samrådet med sina kvinnliga kollegor att dessa mådde dåligt och ville få ett stopp på faxmeddelandena. Eftersom behörig beslutsfattare hade semester, nödgades hon att själv handla. S.L., som är van insändareskribent, måste ha insett att inget meddelande av aktuellt slag skulle komma att införas i MT. Ett kriterium för en insändare är att den skall kunna publiceras. De allra flesta insändare är seriösa. Hon uppfattade dock inte faxmeddelandet som en insändare, avsedd att bli publicerad, utan som ett sätt att trakassera. Hon känner givetvis till meddelarskyddet och skyldigheten att inte röja en källa. Hon uppfattade både S.L. och Bilkompaniet som avsändare. När hon först såg firmanamnet på faxet, trodde hon att det gällde en annons men sedan hon läst innehållet insåg hon att det var ett meddelande från S.L.. Hon kan inte förklara varför hon ändå uppfattade även Bilkompaniet som avsändare. Det var angeläget att få någon att prata med L. och stoppa de aktuella faxmeddelandena från denne. Hon beslöt därför att översända det senaste meddelandet till Bilkompaniets VD. Hon visste sedan tidigare dennes namn och i telefonkatalogen tog hon reda på företagets adress, varpå hon författade sitt brev den 3 juli 1997. Eftersom hon inte ville skada S.L. skickade hon sitt brev jämte dennes faxmeddelande med posten och inte per telefax, då det ju skulle kunna komma till allas kännedom. Att hon i sitt brev benämnde faxmeddelandet "insändare" berodde på brådska.

G.C.s åtgärd att sända sitt brev den 3 juli 1997 jämte faxmeddelandet till Bilkompaniets VD innebär inget brott mot TF. Även om så är fallet, föreligger inte saklig grund för avskedande eller ens för uppsägning.

Kommanditbolaget har anfört följande

Meddelarskyddet är en hörnsten i TF. På MT:s insändarsida finns en ruta, benämnd "Från läsekretsen", vari bl.a. anges att man kan faxa sin insändare samt att man skall bifoga namn och adress även om man vill skriva under signatur. S.L:s nu aktuella insändare, som även skickades till andra tidningar, sändes per telefax minst tre gånger till MT, troligen i början av juli 1997. Dessa faxmeddelanden från S.L. var ställda till tidningens insändarsida och benämndes "insändare" i meddelandenas första mening. Avsändarens namn och hemadress framgick av ingressen, men meddelandena var undertecknade med en signatur. De hade därför alla de kännetecken som krävs för en insändare. Huruvida tidningen skulle publicera dem eller inte saknar betydelse. Av Bilkompaniets brevpapper framgår bara företagets namn, inte dess adress, telefon- eller faxnummer, än mindre vem som var dess VD.

Då G.C. tagit del av faxmeddelandet, talade hon med H.O.. Denne föreslog henne först att lägga in meddelandet till B.L. för avgörande, då denne återkom från semester, eller att vända sig till C.G., men hon accepterade inte förslagen. I stället försökte hon, dock utan framgång, att få flera journalister att skriva under hennes brev.

Genom att till sitt brev till Bilkompaniets VD foga S.L:s faxmeddelande har G.C. uppsåtligen röjt såväl insändarskribentens namn som innehållet i insändaren. Hon har därigenom brutit mot anonymitetsskyddet i TF samt mot Journalistavtalets regler om diskretion och mot "Spelregler för Press Radio TV".

I Journalistavtalet uttalas (§ 3 Mom 2):

Medarbetare skall iakttaga diskretion om sin och andras verksamhet inom företaget och om alla förhållanden, som står i samband därmed. Med beaktande av lag och överenskommelser mellan parterna har dock medarbetare rätt att uttala sig i fackliga, politiska och andra ideella frågor och i frågor som avser en normal nyhetsförmedling om företaget.

Material varav medarbetare erhåller del i samband med sin tjänst hos företaget eller som finns på företaget, får icke av medarbetare utan företagsledningens tillstånd användas annorledes än för företagets räkning.

I nämnda "Spelregler" sägs under rubrikerna "Respektera den personliga integriteten" respektive "Utgivaransvar och meddelarskydd":

(s 7) Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

(s 35) Det är ett brott både mot yrkeshedern och mot TF och YGL att röja en författare, uppgiftslämnare eller medverkande som vill vara anonym (se TF 3 kap resp YGL 2 kap)

G.C. har skadat KB genom att dess meddelare eller läsare inte kan känna sig säkra på att material till tidningens medarbetare behandlas konfidentiellt. Genom sitt handlande har hon även skadat insändarskribenten. Oberoende av om hennes handlande är brottsligt har det medfört att KB saknar förtroende för henne. På grund därav har hon grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.

Som en försvårande omständighet åberopar KB att G.C. i december 1996 skrev en artikel om politiker, som på skattebetalarnas bekostnad intagit en jullunch, men att uppgifterna visade sig sakna all grund. Detta ledde till att hon då omplacerades till redigering.

KB har därför haft saklig grund att avskeda eller i vart fall säga upp G.C. på grund av personliga förhållanden.

G.C. har tillagt

Hon har inte brutit mot Journalistavtalets regler om diskretion. Eftersom S.L:s brev hade andra syften än att bli publicerat som en insändare, har det inte med företagets verksamhet och förhållanden att göra. - Beträffande artikeln i december 1996 hade hon från en tipsare fått upplysningar om lunchen. Hon försökte få uppgifterna kontrollerade men fick inte tag på rätt person. Fråga var för övrigt endast om en notis. Efter händelsen hade hon ett telefonsamtal med C.G. som ansåg det skedda olyckligt, men varken han eller någon annan gav henne någon reprimand för notisen. Inte heller blev hon på grund härav omplacerad till redigering. Istället innebar hennes redigerartjänst en befordran. Vid de lokala förhandlingarna i augusti 1997 dök frågan åter upp, varvid KB lovade att inte beakta händelsen. Likafullt nämns den i ett protokoll från central förhandling i september 1997. Hon har försökt att få nytt arbete men inte lyckats hittills.

DOMSKÄL

G.C. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Vittnesförhör har på hennes begäran hållits med journalisterna K.E., H.H. och S.W. samt på KB:s begäran med S.L., chefredaktören C.G. och journalisten H.O.. Därjämte har båda parter åberopat viss skriftlig bevisning.

S.L. har därvid uppgett följande: Han och en kollega skrev det första meddelandet den 1 juli 1997. Han programmerade då Bilkompaniets telefax för sändning till flera tidningar samtidigt. Det visade sig emellertid att telefaxen inte kvitterat avsändandet, eftersom meddelandet var skrivet på blåtonat papper. Han skrev därför om texten - med viss ändring av signaturen - på vanligt, vitt papper och för säkerhets skull skickade han det ytterligare ett par gånger. - Tidningar och tidskrifter har ofta spalter om sex och samlevnad, där sådana ämnen ohöljt diskuteras. Även många TV-kanaler har sådana program, ofta med kvinnliga programledare. Han och hans kollegas syfte var att seriöst ta upp sådana frågor från en annan vinkel. Deras insändare innehåller inte s.k. könsord utan endast valda kliniska termer.

Tingsrättens bedömning

Reglerna för det tryckfrihetsrättsliga anonymitetsskyddet finns i 3 kap TF. De innebär att författare, meddelare och andra, som har del i tillkomsten av en tidning eller annan tryckt skrift, har en långtgående rätt att vara anonyma. Detta skydd är inte något som den enskilde journalisten förfogar över utan något han är bunden av vare sig han vill eller inte. Det kanske viktigaste ledet i anonymitetsskyddet är den tystnadsplikt som finns föreskriven i TF 3:3 och som gäller för bl.a. journalister och annan personal på en tidningsredaktion. Denna tystnadsplikt - som är straffsanktionerad enligt TF 3:5 - innebär att den, som tagit befattning med exempelvis en insändare som är avsedd att införas i en tidning, inte får röja vem som skrivit insändaren. Om insändarskribenten samtyckt till att hans identitet avslöjas, gäller dock inte tystnadsplikten.

Det är ostridigt att det faxmeddelande, som den 3 juli 1997 kom i G.C.s hand, var ställt till MT:s insändarsida och benämndes "insändare" i sin första mening, att S.L:s namn och hemadress angavs i ingressen samt att texten avslutades med en signatur. Meddelandet uppfyllde därför de krav på insändare, som uppställs i MT:s ruta "Från läsekretsen", och hade alla de kännetecken som normalt brukar krävas för en insändare till en tidning.

G.C. har emellertid hävdat att meddelandena ändå inte var att uppfatta som insändare avsedda att publiceras utan endast som brev med syfte att sextrakassera kvinnlig personal. Hon har därvid anmärkt att meddelandena saknade uppenbart allmänintresse och att deras tema därför inte krävde offentlig belysning genom publicering. Hon har även påpekat att meddelandena skickades per telefax och redan därigenom inte kunde ges samma anonymitet som om de sänts i slutet kuvert.

Vad först gäller sistnämnda invändning framgår av utredningen i målet, främst S.W:s vittnesmål, att mottagandet och förvaringen av insändare till MT inte alltid var betryggande från anonymitetssynpunkt. S.L:s faxmeddelanden kan därför ha kommit redaktionen tillhanda på sådant sätt, att de i och för sig kunnat hamna i orätta händer eller läsas av icke behöriga personer. Tingsrätten finner dock inte att detta befriar redaktionspersonal från eventuell tystnadsplikt.

K.E. och H.H. har anslutit sig till G.C.s ståndpunkt att meddelandena överhuvudtaget inte kunde bli publicerade på grund av sitt innehåll. C.G. har förmenat att en publicering skulle ha kunnat ske, låt vara efter vissa redaktionella ändringar. G.C. har särskilt hänvisat till att Justitiekanslern uttalat (JK Beslut 1992 s 85), att det får "anses långt ifrån okomplicerat att fastställa vad som enligt tryckfrihetsförordningens bestämmelser skall anses utgöra ett sådant meddelande för offentliggörande beträffande vilket mottagaren är skyldig att iaktta sin tystnadsplikt. I själva verket framgår detta först genom ett tämligen ingående studium av grundlagens förarbeten och annan litteratur." Enligt tingsrättens mening saknas anledning att hänföra S.L:s meddelanden till de komplicerade fallen. Även om meddelandena kanske inte skulle ha kunnat bli publicerade i MT, vare sig i oförändrat skick eller efter redaktionella ändringar, anger deras utformning klart att S.L. haft syftet att få dem publicerade. G.C., som är en erfaren journalist, måste ha insett detta. Det är klarlagt att G.C. och andra medarbetare på MT, främst de kvinnliga journalisterna, uppfattat faxmeddelandena som djupt förnedrande för kvinnor. G.C.s subjektiva inställning till meddelandenas innehåll och berättigande ändrar dock inte deras karaktär av skyddade meddelanden. Hon har därför varit skyldig att bevara S.L:s anonymitet.

Om G.C. inte ville nöja sig med att bara kasta faxmeddelandet i papperskorgen, hade hon uppenbarligen åtskilliga andra handlingsmöjligheter. Den första åtgärden borde då ha varit att ringa eller skriva till S.L. personligen för att försöka övertala honom att sluta. Även om arbetssituationen var stressig, är det svårt att förstå att hon ansåg sig behöva handla i brådska. Intet hindrade henne att skjuta på det egna avgörandet till en annan dag. Hon hade också kunnat överlåta avgörandet till annan beslutsfattare genom att exempelvis lägga meddelandet på B.L.s bord. Om hon önskat få ett snabbare avgörande hade hon kunnat ta kontakt med C.G.. H.O. har berättat att han rådde henne att överlåta beslutet på B.L. eller att direkt begära besked av G., men G.C. har förklarat att Olander minns fel. Oavsett hur det förhåller sig därmed hade G.C. på eget initiativ kunnat överlåta avgörandet till B.L.. eller G.. I stället har hon lagt ner tid och möda på att samråda med kollegor och att skriva brevet till Bilkompaniets VD för att genom denne få ett stopp på S.L:s skriverier. Flera av de kvinnliga journalisterna synes ha stött hennes förslag att skriva direkt till Bilkompaniets VD. Ingen av dessa har dock undertecknat hennes brev. Som en delförklaring till sitt handlande har G.C. uppgivit att hon uppfattade även Bilkompaniet som avsändare, men tingsrätten finner detta antagande uppenbart ogrundat. Genom att skriva till Bilkompaniets VD för att få denne att vidta åtgärder mot S.L. har hon avsiktligt brutit mot sin tystnadsplikt.

Av utredningen i målet framgår vidare att Bilkompaniet - genom ekonomichefen, eftersom verkställande direktören befann sig på semester - med faxmeddelande den 4 juli 1997 besvarat G.C:s brev. S.L. har berättat att han, då G.C:s brev nått Bilkompaniet blev utskälld av ekonomichefen, att han inte längre får ha hand om egen frimärkskassa och att han blivit mer påpassad på arbetet. Han har tillagt att han känner "vånda" och otrivsel samt upplever tissel och tassel i Mora. C.G. har uppgivit att G.C:s handlande grovt skadat tidningen, som efter rättegången i brottmålet även fått gliringar från Morabor.

G.C:s åtgärd att genom brevet till Bilkompaniets VD avslöja S.L:s identitet som författare till den medsända insändaren innebär därför ett brott mot TF samt mot angivna bestämmelser i Journalistavtalet och i "Spelregler". Detta handlande har varit till skada både för KB och för S.L.. Båda parterna i målet har framhållit vikten av meddelarskyddet. Ett tidningsföretags verksamhet är i hög grad beroende av att tipsare och andra meddelare på säkra på att insänt material alltid behandlas konfidentiellt, om samtycke inte lämnats att ange källan. Om meddelare inte kan lita på att anonymiteten skyddas, förlorar de och läsekretsen förtroendet för tidningen. Genom sitt handlande har G.C. därför grovt åsidosatt sina åligganden i anställningen som journalist.

Genom S.W:s uppgifter är styrkt att G.C. sökte redigerartjänsten och att hon inte blev omplacerad på grund av den av KB åberopade händelsen i december 1996. Tingsrätten finner därför inte anledning att beakta denna händelse som en försvårande omständighet.

På grund av det anförda finner tingsrätten saklig grund föreligga för avskedande av G.C.. Hennes käromål skall därför lämnas utan bifall.

Vad gäller kostnader i målet kan i mål om arbetstvist förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, om den part som förlorat målet hade skälig anledning att få tvisten prövad. Sådan kvittning kan ske exempelvis om båda parter har ett intresse av en auktoritativ uttolkning av rättsläget, om utgången varit en följd av omständigheter som tidigare varit obekanta för den part som förlorat målet eller om rättsläget varit svårbedömt. Tingsrätten finner inte skäl föreligga att förordna om kvittning. G.C. skall alltså ersätta KB dess rättegångskostnader.

DOMSLUT

1. Tingsrätten ogillar käromålet.

2. Tingsrätten fastställer att ersättning av allmänna medel enligt rättshjälpslagen (1972:429) skall utgå till T.J. med femtiosextusensexhundrasextio (56 600) kr, varav 46 845 kr avser arbete, 6 650 kr tidsspillan och 3 165 kr utlägg.

3. G.C.J. skall ersätta Dalarnas Tidningar Kommanditbolag för rättegångskostnader i målet med sextiosjutusenfyrahundratrettiofem (67 435) kr, därav 64 000 kr för ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 67 435 kr från denna dag tills betalning sker.