AD 1999 nr 110

Parter:

Nanosol, Aktiebolaget; G.P.

Nr 110

Aktiebolaget Nanosol i Göteborg

mot

P.G. i Göteborg.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Göteborgs tingsrätts beslut 1999-06-03 i mål T 475-99

Tingsrättens beslut, se bilaga.

Nanosol AB (bolaget) har yrkat att Arbetsdomstolen, med undanröjande av tingsrättens beslut, bifaller bolagets yrkande om avvisning av P.G:s talan i de delar den är preskriberad. Bolaget har till stöd härför uppgett bl.a. följande. Enligt 33 § semesterlagen är arbetstagarens rätt till talan förlorad om han försummar att väcka talan i tid. I förarbetena till lagrummet anges att bestämmelsen skall förstås så att för sent väckt talan skall avvisas (NJA II 1977 s. 74). Av förarbetena framgår vidare att en part skall anses ha avstått från möjligheten att få talan avvisad om han går i svaromål utan att göra en invändning om preskription. I denna del görs en uttrycklig hänvisning till 34 kap. 2 § rättegångsbalken. Frågan om preskription kan därför, såvitt avser tillämpningen av semesterlagen, aldrig anses utgöra en del av saken. Att preskriptionsfrågan är beroende av bevisfrågor förändrar inte detta förhållande.

Skäl

Gentemot P.G:s yrkande om semesterersättning och skadestånd enligt 32 § semesterlagen har bolaget vid tingsrätten invänt bl.a. att talan preskriberats enligt 33 § semesterlagen och fordrat att käromålet avvisas på den grunden.

Av 33 § semesterlagen framgår att rätten till talan går förlorad om arbetstagaren försummar att väcka talan inom preskriptionsfristen. Enligt förarbetena till lagrummet skall härmed förstås att för sent väckt talan skall avvisas (prop. 1976/77:90 s. 223). Arbetsdomstolen har dock brukat uppfatta preskriptionsregler i annan arbetsrättslig lagstiftning - t.ex. 40 § i den äldre lagen (1974:12) om anställningsskydd och 68 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet - som materiellrättsliga regler, detta trots att det i förarbetena till den sistnämnda lagen (prop. 1975/76:105 s. 430) liksom i förarbetena till semesterlagen finns uttalanden om att talan skall avvisas när preskription inträtt. Denna praxis framgår av bl.a. AD 1981 nr 50 och 167, AD 1982 nr 4 och 161 samt AD 1987 nr 53 (jfr även ordförandens särskilda yttrande i AD 1980 nr 85). Det saknas enligt domstolens mening anledning att i detta hänseende betrakta den nu aktuella bestämmelsen i semesterlagen på annat sätt än andra arbetsrättsliga preskriptionsregler. Det sagda innebär att preskription inte skall anses utgöra ett processhinder utan ses som en del av saken och prövas genom dom. Om preskription inträtt skall således talan ogillas istället för att avvisas. Detta gäller alldeles oavsett om ett avgörande av preskriptionsfrågan är beroende av bevisningen i målet eller inte.

Arbetsdomstolen, som konstaterar att tingsrätten genom det överklagade beslutet inte i sak prövat bolagets invändning om preskription, finner inte skäl att ändra det slut vartill tingsrätten kommit.

Slut

Arbetsdomstolen lämnar överklagandet utan bifall.

Beslut 1999-10-06, målnummer B-108-1999

Ledamöter: Hans Tocklin, Inga Åkerlund, referent, och Christian von Szalay. Enhälligt.

Sekreterare: Christian von Szalay

BILAGA

Tingsrättens beslut (ledamot: Sabine Last)

Handlingarna i målet genomgås, varvid tingsrätten antecknar följande huvuddrag.

P.G. har i målet yrkat att Nanosol AB skall till honom utge bl.a. ersättning för tidigare intjänade semesterförmåner, semesterersättning, med visst belopp, samt skadestånd för underlåtenheten att betala ut ersättningen.

Enligt P.G. är Nanosol AB skyldigt att utge ersättningen dels enligt ett avtal av den 9 juli 1998 som upprättades i samband med att hans anställning i Nanosol AB skulle upphöra, dels enligt 31 § semesterlagen.

Bakomliggande förhållanden är att P.G. ursprungligen, i augusti 1992, anställts i ett annat bolag vilket den 1 oktober 1996 förvärvades av Nanosol AB (dåvarande firma Nano Particle AB). Enligt överlåtelseavtalet den 1 oktober 1996 övertog Nanosol AB betalningsansvaret för föreliggande skulderoch reserveringar avseende bl a semesterersättningar för viss personal, och enligt avtalet den 9 juli 1998 skulle Nanosol AB till P.G. betala ut intjänade semesterförmåner den 25 augusti 1998.

Enligt P.G. hade han kvar 29 outnyttjade semesterdagar som tjänats in dels före (33 st), dels efter företagsöverlåtelsen.

P.G. har till styrkande av fordrans förfallodag åberopat avtalet av den 9 juli 1998 och till styrkande av Nanosol AB:s betalningsansvar åberopat överlåtelseavtalet av den 1 oktober 1998.

Nanosol AB har i första hand yrkat att käromålet skall avvisas på grund av att preskription har inträtt och har bl.a. gjort gällande: P.G. har inte haft rätt att spara semesterdagar utöver vad som följer av lag. Han har - vad avser tiden före oktober 1996 - inte kunnat styrka att han har sparade dagar, eller hur många, eller till vilken tid de hänför sig. Dessutom har han i anslutning till avtalet den 9 juli 1998 uttryckligen förklarat sig vara tillgodosedd med att ta ut sina resterande semesterdagar i ledighet och denna överenskommelse var en bestämmande förutsättning för att Nanosol AB skulle ingå det avtalet. Så länge det inte är känt till vilka semesterår de semesterdagar käromålet grundar sig på hänför sig till, kan bolaget inte ta ställning till om någon del av käromålet kan anses inte vara preskriberat.

P.G. har anfört att hans anställning upphörde den 31 augusti 1998, att rätten till semesterersättning då inträder en månad senare, att de två år som man har på sig att väcka talan skall räknas från utgången av det semesterår då arbetstagaren skulle ha erhållit den förmån till vilket anspråket hänför sig, d.v.s. från den 31 mars 1999, samt att frågan om till vilka semesterår de sparade dagarna hänför sig till eller frågan om huruvida fler dagar än som varit möjlig sparats saknar betydelse för preskriptionsfrågan.

Nanosol AB har vidhållit att de semesterdagar som sparats utöver vad som är tillåtet enligt semesterlagen och som hänför sig till intjänandeår 1994/95 eller tidigare är preskriberade. P.G. har enligt bolagets mening under augusti 1992 - september 1996 inte alltid under de olika perioderna tjänat in semesterlön för så många semesterdagar att han haft rätt att spara några dagar. Han har endast kunnat spara 15 dagar och de ytterligare 18 dagar han gör gällande har han inte haft rätt att spara.

Tingsrätten fattar följande

BESLUT

I målet synes ostridigt att talan avseende semesterersättning för "tillåtet" antal sparade semesterdagar inte är preskriberad. Enligt Nanosol AB har också visst antal dagar faktiskt kunnat sparas, om än inte så många som 33, som P.G. gjort gällande. Enligt den sistnämnde hade han under oktober 1996 - augusti 1998 tjänat in 47 dagar och tagit ut 51 dagar, innebärande att 4 dagar torde hänföra sig till perioden augusti 1992 - 1 oktober 1996. Om bolagets påstående av 15 "tillåtna" dagar under sistnämnda period är riktigt, borde det finnas kvar 11 dagar som P.G. nu rätteligen kan få ersättning för. Detta innebär att inte hela käromålet kan avvisas på grund av preskription.

Det finns emellertid inte någon utredning om hur dessa 33 dagar beräknats. Det är okänt för hur många semesterdagar semesterlön har intjänats och hur många dagar som kunnat sparas och hur stor ersättning som kan utgå. Det är således okänt huruvida det alls föreligger några "otillåtet" sparade dagar som skulle ha kunnat preskriberas. Frågan om eventuell preskription är således beroende av bevisningen i målet och utgör därmed en del i prövningen av själva sakfrågan. Det som hör till sakfrågan kan inte utgöra rättegångshinder och avvisning skall då inte ske.

Vidare har i käromålet hävdats att Nanosol AB, vid sidan av skyldighet enligt semesterlagen, har skyldighet att utge ersättning även på grund av avtalet av den 9 juli 1998. Detta innebär i teorin att även om preskription skulle föreligga enligt semesterlagen, ersättning kan komma att finnas böra utgå på grund av vad parterna skall anses ha överenskommit i avtalet. Parterna har olika uppfattning om hur orden "intjänad semesterersättning jämte semesterlönetillägg utbetalas" skall tolkas. Frågan är en bevisfråga och hör till själva saken och kan inte heller den hänföras till rättegångshinder.

Det ovan anförda leder fram till att rätten finner att frågan om avvisning av käromålet är beroende av en prövning av själva sakfrågan. Yrkandet om avvisning lämnas utan bifall.