AD 2000 nr 84

Parter:

L.A.; B.L., med uppiven firma BMLE Städservice

Nr 84

L.A. i Skogås.

mot

B.L. med uppgiven firma BMLE Städserice i Spånga.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd 3, dom 2000-04-03 i mål T 310-00

Tingsrättens dom, se bilaga.

L.A. har, som det får förstås, yrkat att Arbetsdomstolen fastställer att hans talan inte är preskriberad.

B.L. har bestritt ändring.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister företagit målet till avgörande utan huvudförhandling. Parterna har åberopat samma utredning som vid tingsrätten. L.A. har därutöver som skriftlig bevisning åberopat ett utlåtande från Riksskatteverket.

Parterna har till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak i enlighet med vad som finns antecknat i tingsrättens dom. L.A. har därutöver anfört bl.a. följande. Tingsrätten har som skäl för bedömningen att han inte förmått visa att underrättelsen kommit B.L. till handa inom preskriptionsfristen bl.a. pekat på en eventuell försening i postgången. Postbefordran får emellertid anses vara så pass säker att eventuella förseningar kan försummas. Bedömningen av när en underrättelse enligt 41 § anställningsskyddslagen skall anses fullgjord bör därför göras med utgångspunkt från den tidpunkt då en underrättelse lämnas för postbefordran med tillägg för normal utdelningstid. Inte heller eventuella datafel inom ramen för kronofogdemyndighetens hantering av ett betalningsföreläggande borde beaktas vid denna bedömning. Det borde kunna förutsättas att kronofogdemyndigheten expedierar betalningsförelägganden enligt fastlagda rutiner med i vart fall samma säkerhet och skyndsamhet som exempelvis den efterföljande postbefordran. I annat fall skulle orimliga beviskrav ställas på en arbetstagare.

Domskäl

Som tingsrätten konstaterat är det i målet ostridigt att L.A. den 2 augusti 1999 fick del av avskedandet. Han har denna dag erhållit ett sådant skriftligt besked som avses i 19 § andra stycket anställningsskyddslagen.

Av 41 § anställningsskyddslagen framgår att den som vill kräva skadestånd enligt samma lag bl.a. har att underrätta motparten om detta inom viss tid. Brister part i nämnda hänseende har parten enligt 42 § samma lag förlorat sin talan. Något krav på underrättelsens form har inte uppställts. Den kan sålunda framställas såväl muntligt som skriftligt. En annan fråga är emellertid vem som har bevisbördan för att en underrättelse enligt 41 § lämnats och när en skyldighet att lämna en sådan underrättelse skall anses fullgjord. Regler härom saknas i den nu behandlade bestämmelsen. Inte heller i förarbetena till bestämmelsen har den frågan behandlats.

Av allmänna rättsgrundsatser följer att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk. Den som påstår sig ha avsänt ett meddelande har således normalt bevisbördan för att meddelandet kommit motparten till handa.

I lagstiftningssammanhang finns emellertid åtskilliga exempel på undantag från denna huvudregel. Sålunda stadgas i 40 § avtalslagen (1915:218) respektive 82 § köplagen (1990:931) att vissa i dessa bestämmelser angivna meddelanden går på mottagarens risk. Har meddelandet avsänts på ett ändamålsenligt sätt får det i dessa fall åberopas även om det försenas eller till och med inte alls kommer fram. Ett annat undantag från regeln att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk finns i 10 § anställningsskyddslagen. I denna paragraf stadgas att ett uppsägningsbesked som huvudregel skall lämnas till arbetstagaren personligen. Om det inte är skäligt att kräva detta får beskedet i stället sändas i rekommenderat brev till arbetstagarens senast kända adress. Kan arbetstagaren inte påträffas och ett uppsägningsbesked sänts på det sätt som nyss sagts anses enligt paragrafens andra stycke uppsägning ha skett tio dagar efter det att brevet lämnades för postbefordran.

Någon mot 10 § anställningsskyddslagen svarande reglering av när en skyldighet att lämna ett meddelande skall anses fullgjord har inte ansetts behövlig i t.ex. 6 och 16 §§anställningsskyddslagen, som innehåller regler om besked i samband med upphörande av provanställning respektive tidsbegränsad anställning. I förarbetena till dessa bestämmelser hänvisas till allmänna rättsgrundsatser om delgivning av rättshandlingar i avtalsförhållanden (prop. 1981/82:71 s. 124 och 132 och NJA 1976 s. 87).

Av genomgången ovan kan konstateras att lagstiftaren för vissa typer av meddelanden valt att föreskriva ett uttryckligt undantag från den annars gällande huvudregeln att befordran av meddelanden sker på avsändarens risk, medan så inte skett för andra typer av meddelanden. Mot den bakgrunden torde det enligt Arbetsdomstolens mening krävas alldeles speciella skäl för att utan stöd i lag frångå huvudregeln (jfr AD 1985 nr 1). Vid tillämpningen av 41 § anställningsskyddslagen i förevarande fall finns enligt domstolens mening inga sådana skäl. I ett fall som det nu aktuella, då mottagaren gör gällande att ett meddelande inte kommit denne till handa inom en lagstadgad preskriptionsfrist, ankommer det således på avsändaren att styrka att så skett. Det räcker alltså inte med att avsändaren kan styrka att meddelandet lämnats för postbefordran eller liknande inom sådan tid att försändelsen under normala förhållanden skulle ha varit mottagaren till handa i rätt tid.

Av den i Arbetsdomstolen förebringade utredningen, som i sak inte skiljer sig nämnvärt från utredningen vid tingsrätten, kan det enligt domstolens mening inte utläsas annat än att i målet aktuellt föreläggande under normala handläggnings- och befordringsförhållanden sannolikt hade kommit B.L. till handa inom preskriptionsfristen. Det finns emellertid inget i utredningen som utesluter att det i målet aktuella föreläggandet kan ha drabbats av förseningar, antingen i samband med kronofogdemyndighetens utskick eller under postbefordran till adressaten. Mot B.L:s bestridande kan det därför inte anses styrkt att föreläggandet kommit henne till handa inom preskriptionsfristen. L.A:s talan är därför enligt 42 § anställningsskyddslagen preskriberad, i följd varav tingsrättens dom skall fastställas.

Handläggningen av målet

Arbetsdomstolen har inte uppfattat tingsrättens dom som en slutlig dom i målet, utan som en mellandom varigenom tingsrätten enbart prövat frågan om preskription. Det ankommer därför på tingsrätten att, efter målets återupptagande, slutligt avgöra målet.