AD 2000 nr 97

Anställningsskyddslagen har inte ansetts vara tillämplig i fråga om en arbetstagare som sammanbott med arbetsgivaren under äktenskapsliknande förhållanden.

Parter:

B.Å:s Partiförsäljning, Aktiebolaget; R.C.

Nr 97

Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning i Malmö

mot

R.C. i Malmö.

ÖVERKLAGAD DOM

Malmö tingsrätts dom 2000-03-21 i mål T 5170-99

Tingsrättens dom, se bilaga.

Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall ogilla den av R.C. vid tingsrätten förda talan samt befria bolaget från skyldigheten att utge ersättning för R.C:s rättshjälpskostnader där. Bolaget har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader såväl vid tingsrätten som i Arbetsdomstolen.

R.C. har bestritt ändringsyrkandena och har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har avgjort målet efter huvudförhandling. Därvid hölls förnyade förhör med M.Å. och R.C. Förhören vid tingsrätten med G.A., K.L., A.H., I.B., M.N. och C-J.B. förebringades genom uppspelning av tingsrättens ljudband.

Till utveckling av sin talan har parterna i Arbetsdomstolen anfört i huvudsak detsamma som vid tingsrätten. Bolaget har dock i Arbetsdomstolen förklarat att det inte vidhåller invändningen om att det föreligger en kvittningsgill motfordran mot R.C.

Domskäl

I målet är ostridigt att R.C. anställdes hos bolaget i januari 1999 samt att anställningen på bolagets initiativ upphörde den 30 juni 1999. Hennes talan går i första hand ut på att hon har sagts upp i strid med 7 § anställningsskyddslagen och därför är berättigad till såväl ekonomiskt som allmänt skadestånd. I andra hand - för den händelse att domstolen finner att anställningsskyddslagen inte är tillämplig i hennes fall - har hon gjort gällande att hon har varit anställd tills vidare hos bolaget samt att bolaget genom sitt handlande har begått ett avtalsbrott som medför skyldighet för bolaget att till henne utge ekonomiskt skadestånd motsvarande uppsägningslön.

Bolagets inställning är att R.C:s anställning på grund av det s.k. familjeundantaget faller utanför anställningsskyddslagens tillämpningsområde. Bolaget har vidare gjort gällande att det var fråga om en provanställning och att bolaget därför inte gjorde sig skyldigt till något avtalsbrott genom att avbryta anställningen på det sätt som skedde.

Omfattades R.C:s anställning av anställningsskyddslagen?

Bolagets invändning rörande tillämpligheten av anställningsskyddslagen skall ses mot bakgrund av att R.C. vid den tidpunkt då anställningen upphörde hade bott tillsammans med M.Å. sedan ett och ett halvt år. Paret hade inga gemensamma barn.

Av 1 § anställningsskyddslagen framgår att lagen inte tillämpas bl.a. på arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj. Arbetsgivaren är i det föreliggande fallet ett bolag, men det är ostridigt i målet att M.Å. har ett väsentligt inflytande över bolaget och att det därför är hans personliga förhållande till R.C. som skall läggas till grund för bedömningen av anställningsskyddslagens tillämplighet (jfr Arbetsdomstolens dom 1979 nr 145).

Undantagsbestämmelsen rörande familjemedlemmar har utan förändring överförts från 1974 års anställningsskyddslag. I motiven till den lagen uttalades att förhållandet mellan familjemedlemmar och arbetsgivaren var av så speciell karaktär att deras anställningar inte lämpligen borde göras till föremål för lagreglering (prop. 1973:129 s. 195). Vidare uttalades att undantaget skulle ges en tämligen vidsträckt tolkning. Till medlemmar av arbetstagarens familj hänfördes enligt motiven såväl make och anförvanter i rätt upp- och nedstigande led som avlägsnare släktingar - inklusive fosterbarn och myndlingar - som lever i gemensamt bo med arbetsgivaren eller tillhör hans hushåll (se anf. prop. s. 230). Huruvida sammanboende personer med eller utan barn skulle omfattas av familjeundantaget diskuterades inte vid lagens tillkomst.

I Arbetsdomstolens praxis har undantagsbestämmelsen getts en ganska vidsträckt tillämpning. Här kan hänvisas till avgörandena 1979 nr 145, 1992 nr 84, 1993 nr 57 och 1996 nr 139. Av störst intresse i detta sammanhang är 1996 års avgörande, där domstolen fann att en arbetstagare som sammanbott med arbetsgivaren och som hade gemensamma barn med denne skulle undantas från anställningsskyddslagens tillämpning. Den situation som är aktuell i det föreliggande fallet har emellertid inte tidigare varit föremål för domstolens bedömning.

Innebörden av undantaget för familjemedlemmar måste enligt domstolens mening bestämmas med hänsyn till samhällsutvecklingen. Det är i dag mycket vanligt att män och kvinnor utan att vara gifta bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden, med eller utan barn. Denna utveckling har också avspeglats i lagstiftningen. Ett exempel på detta är lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, vilken tar sikte på samboende under äktenskapsliknande förhållanden. Ett annat exempel är 41 b § medbestämmandelagen i dess lydelse under år 1994; den bestämmelsen gällde förbud mot stridsåtgärder mot företag där bara företagaren eller dennes familjemedlemmar är arbetstagare och ensamma ägare. I motiven till bestämmelsen uttalades att utvecklingen hade nått dithän att sambor utan vidare borde vara att jämställa med make, oavsett om de sammanboende tidigare hade varit gifta med varandra eller hade gemensamma barn (prop. 1993/94:67).

De skäl som har förestavat undantag från anställningsskyddslagen i fråga om en make till arbetsgivaren gör sig enligt domstolens mening gällande med samma styrka i fråga om en arbetstagare som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden med arbetsgivaren. Även en sådan arbetstagare måste enligt domstolens mening anses tillhöra arbetsgivarens familj och alltså vara undantagen från anställningsskyddslagens tillämpningsområde.

När man bedömer om ett visst samboförhållande skall anses äktenskapsliknande är inte minst förhållandets varaktighet i tiden av betydelse (jfr prop. 1986/87:1 s. 252 f). Arbetsdomstolen anser sig inte ha anledning att i detta mål gå närmare in på hur gränsdragningen i det avseendet skall göras vid en tillämpning av den nu aktuella bestämmelsen i anställningsskyddslagen. Vid den tidpunkt då R.C:s anställning upphörde hade hon nämligen som framgått i det föregående varit sammanboende med M.Å. under omkring ett och ett halvt år. Mot den bakgrunden anser domstolen att det inte kan råda någon tvekan om att deras samboförhållande har varit så pass långvarigt att anställningsskyddslagens undantagsbestämmelse är tillämplig.

På grund av det anförda finner Arbetsdomstolen att R.C:s talan inte kan bifallas i vad den grundas på bestämmelserna i anställningsskyddslagen. Det betyder att i varje fall yrkandet om allmänt skadestånd skall avslås.

Utgjorde bolagets handlande ett avtalsbrott?

R.C. har i andra hand anfört att hon är berättigad till ekonomiskt skadestånd eftersom hon var anställd tills vidare och bolaget genom sitt handlande bröt mot det träffade anställningsavtalet. Bolaget har mot detta invänt att R.C. var endast provanställd och att bolaget inte bröt mot något avtal genom att låta anställningen upphöra vid den aktuella tidpunkten.

I fråga om vad som förekom i samband med anställningen har av såväl M.Å:s som R.C:s uppgifter inför domstolen framgått att det vid deras diskussioner inte blev klarlagt att det var fråga om en provanställning. Det har enligt domstolens mening vidare inte framkommit något som föranleder bedömningen att det var underförstått att det var fråga om en sådan anställning. Under sådana omständigheter får enligt domstolens mening anses att R.C:s anställning, i enlighet med vad som är det normala på arbetsmarknaden, har avsett en anställning tills vidare.

Med den nu angivna utgångspunkten är det mellan parterna ostridigt att bolaget bröt mot anställningsavtalet genom att avbryta R.C:s anställning utan iakttagande av uppsägningstid. I fråga om beräkningen av det ekonomiska skadeståndet motsvarande R.C:s lön under en uppsägningstid råder det inte tvist i målet. Tingsrättens domslut i fråga om ekonomiskt skadestånd skall därför stå fast.

Rättegångskostnaderna

Den nu angivna utgången innebär att R.C. slutligt har fått bifall till endast en del av sin talan. Med hänsyn härtill bör bolagets skyldighet att ersätta hennes rättegångskostnader jämkas till två tredjedelar.

Domslut

Domslut

1. Med ändring av tingsrättens domslut (punkten 1 b) ogillar Arbetsdomstolen R.C:s yrkande om allmänt skadestånd.

2. Med ändring av tingsrättens domslut (punkten 3) förordnar Arbetsdomstolen att Aktiebolaget Bengt Åkesson Partiförsäljning skall betala kostnaden för R.C:s rättshjälpskostnader vid tingsrätten med nittontusentrehundratjugotre (19 323) kr enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten senare bestämmer.

3. Arbetsdomstolen fastställer enligt rättshjälpslagen ersättning åt S.B. för det biträde han lämnat R.C. i Arbetsdomstolen till tjugosextusenfyrahundratrettioåtta (26 438) kr, varav 16 125 kr för arbete,

3 980 kr för tidsspillan och 6 333 kr för utlägg.

4. Arbetsdomstolen förpliktar Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning att ersätta R.C. för hennes rättegångskostnad i Arbetsdomstolen med sexhundrasextiosju (667) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

5. Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning skall betala kostnaden för R.C:s rättshjälp i Arbetsdomstolen med sjuttontusensexhundratjugofem

(17 625) kr enligt den fördelning som Rättshjälpsmyndigheten senare bestämmer.

Dom 2000-11-08, målnummer B-64-2000

Ledamöter: Michaël Koch, Ulla Erlandsson, Ingemar Källberg, Mats Holmgren, Göran Söderlöf, Rolf Lindh (f.d. ombudsmannen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Karina Hellrup

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Lennart Svensäter, Björn Serrander och Helena Nilsson)

REDOGÖRELSE FÖR SAKEN, YRKANDEN M.M.

M.Å., som är ställföreträdare för och ägare till Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning (bolaget), och R.C. flyttade ihop i januari 1998. Under hösten samma år talade de om att hon skulle börja en anställning hos bolaget. Hon hade tidigare sedan drygt tio år tillbaka en fast anställning hos Leaf AB i Malmö som försäljare. Bolaget marknadsför godsaker. R.C. sade i november 1998 upp sig från sin anställning hos Leaf till den siste december samma år. Parterna träffade ett muntligt avtal om hennes anställningsförhållanden. Hon började den 11 januari 1999 arbeta för bolaget som försäljare av kött. Hon polisanmälde den 6 juni 1999 M.Å. för olaga hot och misshandel. R.C. sades sedan upp och slutade arbeta för bolaget den 30 juni 1999. Hon och M.Å. flyttade isär i juni 1999. Hon har i samband med huvudförhandlingen i målet fått ersättning för lön och semesterersättning för tiden till och med juni 1999.

R.C. har, under anförande att hon hade en fast anställning hos bolaget men sagts upp utan saklig grund, yrkat att hon tillerkänns ekonomiskt skadestånd enligt 38 § lagen om anställningsskydd (LAS) för lön under uppsägningstid juli till och med oktober 1999 med 20 000 kr i månaden eller sammanlagt 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på respektive månadslön, som förfaller den 30 i respektive månad. Därtill kommer semesterersättning för angiven tid med 9 600 kr jämte ränta efter samma beräkningsgrund från delgivningsdagen. Hon har vidare, under hänvisning till att saklig grund för uppsägning inte förelegat och att formföreskrifterna i 8 § LAS inte följts, yrkat allmänt skadestånd med 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från delgivningsdagen. I andra hand, för det fall tingsrätten finner att LAS inte är tillämplig, har R.C. yrkat skadestånd på grund av kontraktsbrott från bolagets sida med ovan angivna belopp för lön och semesterersättning jämte ränta.

Bolaget har bestritt käromålet, men har vitsordat månadslönen, beräkningen av semesterersättningen och ränteberäkningen. Bolaget har anfört att LAS inte gäller på grund av undantaget i 1 § för arbetstagare som tillhör arbetsgivarens familj. R.C. var i vart fall endast provanställd och fick avsluta sin anställning efter sex månader. Ett eventuellt allmänt skadestånd bör jämkas till noll. Något kontraktsbrott föreligger inte. Bolaget har vid bifall till R.C:s första- eller andrahandsgrund anfört en kvittningsgill motfordran om 13 000 kr.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

R.C. har anfört att familjeundantaget inte gäller i hennes fall. Hon och M.Å. har visserligen varit sambor, men bara under en relativt kort tid; från januari 1998 till juni 1999. De har inga barn tillsammans. LAS är därför tillämplig. Bolaget anställde R.C. genom ett muntligt avtal mellan henne och M.Å. Hon sade i samband med det upp sig från sin tidigare fasta anställning. Hon och bolaget har inte avtalat att hennes anställning skulle vara något annat än en fast anställning. Efter bråk i samboförhållandet polisanmälde hon i juni 1999 M.Å. för olaga hot och misshandel. Han sade sedan upp henne och påstod att hon hade haft en provanställning. Hon blev i princip förbjuden att återvända till arbetsplatsen. Uppsägningen var inte sakligt grundad. Vidare fick hon ingen skriftlig uppsägning och inget besked från arbetsgivaren vad hon enligt 8 § LAS hade att iaktta om hon ville göra gällande att uppsägningen var ogiltig eller om hon ville yrka skadestånd m.m. Hon fick visserligen en skriftlig uppsägning från Lorensborgs Kött men hon hade inte varit anställd där, vilket bolaget senare medgav. Bolaget har, för det fall tingsrätten inte bifaller käromålet på förstahandsgrunden, i vart fall genom att avskeda R.C. gjort sig skyldigt till ett avtalsbrott som medfört skada för henne med belopp som motsvarar lön och semesterersättning för fyra månader.

Bolaget har anfört att R.C:s och M.Å:s samboförhållande har haft sådan varaktighet att det bör omfattas av familjeundantaget. LAS är därför inte tillämplig. R.C. har vidare i samband med att hon började anställningen fått muntligt besked av M.Å. att hon var anställd på prov. Det var naturligt att hon endast fick en provanställning eftersom hon inte var branschkunnig. Om tingsrätten finner att LAS är tillämplig och att det inte var fråga om en provanställning har bolaget anfört att ett allmänt skadestånd bör jämkas till noll. R.C. har nämligen gravt åsidosatt sina förpliktelser mot bolaget på följande sätt. Hon har utan skäl återtagit sålda livsmedel, vilket inte är brukligt. Hon har efter uppsägningen inte återlämnat eller redovisat för två mobiltelefoner, som hon har fått för att använda i arbetet. Hon har efter uppsägningen misskrediterat bolaget inför kunder, som brutit sina affärsförhållanden med bolaget. Uppsägningen har inte inneburit något kontraktsbrott från bolagets sida. Ifall tingsrätten finner att hon har rätt till ersättning enligt första- eller andrahandsgrunden har bolaget anfört en kvittningsgill motfordran om 13 000 kr, varav 3 000 kr för mobiltelefonerna och resterande belopp för vad hon i övrigt enligt ovan har åsidosatt till förfång för bolaget.

Bolaget har tillagt att grunden för uppsägningen inte var R.C:s polisanmälan, men att denna gjorde det omöjligt för henne och M.Å. att arbeta tillsammans. Han uppmanade henne därför att inte komma tillbaka till arbetsplatsen.

DOMSKÄL

Bolaget har åberopat en uppsägning från Lorensborgs Kött AB som skriftlig bevisning, enligt vilken R.C:s provanställning upphör från och med den 30 juni 1999. R.C. och M.Å. har hörts under sanningsförsäkran. Vidare har hållits vittnesförhör, på R.C:s begäran, med G.A., K.L., A.H. och C-J.B. samt, på bolagets begäran, med I.B. och M.N.

Följande har bl.a. framkommit vid förhören i målet.

R.C.: Då hon träffade M.Å. hade hon en fast anställning hos Leaf. Under hösten 1998 diskuterade de att hon skulle börja arbeta i hans bolag. M.Å. ansåg att hon inte skulle behöva ta tjänstledigt från sitt tidigare arbete utan att hon skulle säga upp sig. Hon skulle aldrig ha sagt upp sig från sitt tidigare arbete om hon inte hade fått en ny fast anställning. Hon ordnade många nya kunder för bolaget. M.Å. klagade aldrig på hennes arbetsinsatser. Vid två tillfällen hämtade hon reklamerade varor på uppmaning av M.Å. Han hade ett mycket dåligt humör. Det slutade med att han hotade henne med pistol på morgonen den 1 juni 1999 och misshandlade henne. Han slog sönder två mobiltelefoner som hon hade fått för att använda i arbetet.

M.Å.: Han uppmanade R.C. att söka tjänstledigt från Leaf, men hon sa att det inte gick. Han var "jätteförälskad" och frågan om tjänstledighet rann ut i sanden. Han sa till sina anställda då de befann sig i fikarummet att hon skulle prova på jobbet som försäljare hos bolaget. R.C. satt då på sitt kontor. Hon "fixade" en del nya kunder till företaget, men det var kunder som han egentligen inte ville ha. Hon tog utan anledning tillbaka kött som levererats till bolagets kunder. Detta hände ett par gånger i veckan. Det var inte i någon "jättestor" omfattning. Fjorton dagar in i juni 1999 sa han till henne att provanställningen var slut. Det gick inte att fortsätta under de förhållanden som rådde. Hon hade anmält honom för olaga hot och misshandel och han satt frihetsberövad i två dagar. Det var det som var skälet till uppsägningen. Efter den här händelsen började hon misskreditera företaget inför kunder. Han har inte slagit sönder några telefoner. Dessa har R.C. kvar.

G.A.: Han var fram till maj 1999 anställd hos Lorensborgs Kött. Han har inte hört av M.Å. om R.C. var fast anställd eller provanställd och inte heller att hon skulle ha misskött sig i arbetet.

K.L.: Hon har tidigare arbetat tillsammans med R.C. på Leaf. Hon besökte henne på det nya arbetet. M.Å. visade runt. Han berättade att R.C. var duktig. R.C. sa att hon var fast anställd.

A.H.: Hon har varit arbetskamrat med R.C. i fem år på Leaf. Hon träffade R.C. och M.Å. på det nya arbetet. M.Å. var "jättenöjd" med R.C. Hon vet inte något om R.C:s anställningsvillkor.

C-J.B.: Han hade en lägenhet som han i juni 1999 ville hyra ut i andra hand. Han ville då veta om hon hade ett arbete. Han blev anmodad att ringa upp hennes arbetsgivare. Han talade med M.Å., som uppgav att han inte behövde vara orolig eftersom R.C. hade arbete i bolaget tills hon hittade något annat.

I.B.: Han är sedan 1995 anställd hos bolaget som styckare. Han blev i januari 1999 informerad av M.Å. att R.C. skulle prova på att vara försäljare hos bolaget. Han känner inte till vad R.C. och M.Å. diskuterat om hennes anställningsvillkor.

M.N.: Han blev i fikarummet informerad av M.Å. att R.C. ville prova på arbetet som säljare i bolaget. Han känner inte till vad hon och M.Å. avtalat om hennes anställningsvillkor.

Tingsrättens bedömning

Bestämmelsen i 1 § 2 p LAS omfattade vid sitt införande i LAS 1982 inte sambor utan barn. Frågan om familjeundantaget skall omfatta även sambor utan barn har diskuterats i senare lagstiftningsärenden. Någon ändring i 1 § 2 p LAS har emellertid inte gjorts och tingsrätten finner mot den bakgrunden att bestämmelsen inte innebär något undantag beträffande R.C:s anställning i bolaget.

Bolaget har i andra hand gjort gällande att R.C. endast haft en provanställning. M.Å:s vaga och motsägelsefulla beskrivning av vad parterna överenskommit i samband med att R.C. anställdes av bolaget stöds inte av vad något vittne har berättat. Bolaget har inte visat att det endast var fråga om en provanställning. R.C. har alltså varit tillsvidareanställd.

R.C:s ekonomiska förmåner har vitsordats av bolaget. Hon har alltså rätt till uppsägningslön och semesterersättning i enlighet med sitt yrkande.

Bolaget har inte ens påstått att det funnits en saklig grund för att säga upp R.C:s anställningsavtal. Dessutom har inte formföreskrifterna enligt 8 § LAS följts. Hon har därför rätt till allmänt skadestånd på grund av den felaktiga uppsägningen. Bolaget har inte visat att det förekommer grund för jämkning av skadeståndet. Tingsrätten finner att allmänt skadestånd bör utgå med yrkat belopp.

Någon kvittningsgill motfordran har inte visats föreligga.

Käromålet skall därmed bifallas fullt ut.

Den av S.B. yrkade ersättning enligt rättshjälpslagen får anses skälig.

Bolaget skall vid angiven utgång i målet utge ersättning för R.C:s rättshjälpskostnader.

DOMSLUT

1. Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning skall till R.C. utge

a. ekonomiskt skadestånd avseende uppsägningslön under tiden från och med juli till och med oktober 1999 med åttiotusen (80 000) kr och semesterlön för samma tid med niotusensexhundra (9 600) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 20 000 kr från 1999-07-30, på 20 000 kr från 1999-08-30, på 20 000 kr från 1999-09-30, på 20 000 kr från 1999-10-30 och på 9 600 kr från 1999-08-16, allt tills betalning sker,

b. allmänt skadestånd med fyrtiotusen (40 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från 1999-08-16 tills betalning sker.

2. Tingsrätten fastställer ersättning enligt rättshjälpslagen åt S.B. till tjugosextusenniohundraåttiofyra (26 984) kr, varav 26 875 kr för arbete och 109 kr för utlägg.

3. Aktiebolaget B.Å:s Partiförsäljning skall utge ersättning för R.C:s rättshjälpskostnader med tjugoåttatusenniohundraåttiofyra (28 984) kr på sätt som rättshjälpsmyndigheten bestämmer.