AD 2001 nr 24

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Grums kommun

Nr 24

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Grums kommun.

Mellan Grums kommun (kommunen) och Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet) gäller kollektivavtal.

Förbundets medlem L.H., som är född 1946, anställdes den 2 november 1987 som vårdbiträde inom kommunens hemtjänst. Under åren 1992 - 1999 utförde hon i den egenskapen städarbete hos bland annat en man vid namn J.E., som hon var bekant med sedan tidigare. Denne avled den 4 augusti 1999. Den 1 november 1999 avskedades L.H. från sin anställning sedan det framkommit att J.E. upprättat ett testamente till förmån för henne. Tvist har uppkommit mellan parterna i fråga om avskedandets giltighet.

Yrkanden m.m.

Förbundet har i Arbetsdomstolen väckt talan mot kommunen och, som talan slutligt bestämts, yrkat att Arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara avskedandet av L.H.,

2. förplikta kommunen att till L.H. utge 120 000 kr i allmänt skadestånd jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 4 maj 2000) tills betalning sker, samt

3. förplikta kommunen att till L.H. utge ekonomiskt skadestånd med 10 815 kr i månaden från den 1 november 1999 till dagen för huvudförhandling i målet jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet månadsbelopp från den första dagen i påföljande månad.

För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att grund för avskedande inte föreligger men väl för uppsägning, har förbundet yrkat att Arbetsdomstolen skall förplikta kommunen att till L.H.

1. utge 100 000 kr i allmänt skadestånd samt

2. skadestånd motsvarande mistad uppsägningslön under sex månader med 10 815 kr per månad jämte ränta enligt 6 § räntelagen på varje förfallet månadsbelopp från den första dagen i påföljande månad.

Kommunen har bestritt yrkandena. Beträffande de allmänna skadestånden har kommunen förklarat sig inte kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig. Kommunen har vitsordat att L.H. hade en månadslön om 10 815 kr. Ränteyrkandena har vitsordats som i och för sig skäliga. För det fall Arbetsdomstolen skulle finna att kommunen är skadeståndsskyldig har kommunen yrkat att skadeståndet skall jämkas betydligt.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

J.E. var född 1927, och arbetade, fram till dess att han år 1965 lämnade Grums för att gå till sjöss, som pappersarbetare på Gruvön. På 1950-talet startade J.E. en dansbandsorkester som fick namnet "J.E:s". J.E:s far, A.E., var granne och god vän till L.H. och hennes make R.H. L.H. lärde känna J.E. under hans permissioner från sjön. Umgänget intensifierades efter det att J.E. i början på 1980-talet återgått till arbetet på Gruvön, där han blev kvar till sin pension år 1992. Under tiden till sjöss fick J.E. alkoholproblem och togs in på behandlingshem i slutet på 1980-talet. Till en början lyckades han hålla sig nykter men återföll efter ett tag i alkoholmissbruk. Situationen oroade Laila och R.H. L.H., som då sedan några år arbetade inom kommunens hemtjänst, kontaktade därför S.N., som var arbetsledare inom hemtjänsten, och tillsammans företog de ett hembesök. I maj 1992 erhöll J.E. ett biståndsbeslut från kommunen med innebörden att ett vårdbiträde skulle komma hem till honom ca en timme per vecka för att städa. Resten av hushållsarbetet skulle J.E. sköta på egen hand. Det blev L.H. som på grund av sin relation till J.E. blev den som oftast gick hem till honom för att städa. Det förekom även att andra vårdbiträden städade hos honom. J.E. erhöll ingen vård i ordets rätta bemärkelse av hemtjänsten och stod inte i beroendeförhållande till L.H. Avsikten med att han beviljades hemtjänst var främst att hans alkoholkonsumtion skulle kunna hållas under uppsikt. J.E. var därför att anse som "hjälptagare" snarare än "vårdtagare". Under år 1992 återupplivades orkestern "J.E:s". J.E., som vid tillfället var nykter och intog antabus, ansvarade för att ordna spelningar, transporter och fördela gage. J.E. hade en speciell personlighet. Han var sällskaplig samtidigt som han var mycket mån om sin integritet. J.E. var en mycket noggrann person och tog aldrig en uppgift för given utan att först ha kontrollerat den en extra gång. Efter faderns död saknade J.E. anhöriga och de personer som stod honom närmast var L.H. med familj. Den 4 augusti 1999 tog J.E. sitt liv. Han blev 71 år gammal.

L.H. hade så gott som daglig kontakt med J.E. efter det att han gått iland. Även R.H. umgicks mycket med J.E., eftersom båda arbetade på Gruvön och hade ett gemensamt sportintresse. I februari 1995 inträffade en olycka som medförde att J.E. rökskadades. Han räddades av L.H., som den aktuella dagen var hemma hos honom utanför tjänsten. Till följd av olyckan hamnade J.E. på Säffle sjukhus där han för sjukhuspersonalen uppgav L.H. som anhörig.

Någon gång under år 1997 ringde J.E. till L.H. och hennes make och ville att de skulle komma hem till honom, eftersom han hade något att visa dem. Det visade sig vara ett testamente, som J.E. upprättat till förmån för Laila och R.H. L.H. yppade vid tillfället tveksamhet inför att stå som testamentstagare på grund av sin anställning hos kommunen. J.E. uppgav då att han skulle kontrollera saken, vilket han också gjorde. Han lämnade sedan beskedet att allt var i sin ordning.

I oktober 1997 inträffade en katastrof i L.H:s liv. Laila och R.H:s gemensamme son, som har psykiska problem, tog livet av R.H. Detta föranledde J.E. att den 22 januari 1998 ändra testamentet på så sätt att endast L.H. stod som testamentstagare. L.H. visste inte någonting om denna åtgärd. Efter den nyss nämnda tragiska händelsen har L.H. av förklarliga skäl haft mycket annat att tänka på än J.E:s testamente.

Den 20 september 1999 varslades förbundet om att L.H. skulle avskedas. Som skäl angavs att L.H. i strid med reglerna tagit emot egendom på grund av testamente. Detta hävdades även i den lokala tvisteförhandlingen. Kommunen påstod att L.H. känt till testamentet sedan år 1997 och att hon tagit emot ett betydande belopp. Numera har kommunen ändrat inställning och hävdar i stället att kommunens förtroende för L.H. är förbrukat.

Det faktum att J.E. valt att testamentera sin kvarlåtenskap till L.H. har ingenting med L.H:s anställning hos kommunen att göra. Det förelåg nämligen en nära personlig relation mellan L.H. och J.E. Vid tiden för avskedandet var vare sig bouppteckningen eller arvskiftet klart varför L.H. således inte hade mottagit någon egendom. L.H. har inte gjort sig skyldig till mutbrott, eftersom gåvan, på grund av L.H:s och J.E:s nära personliga relation utanför tjänsten, inte kan anses otillbörlig på det sätt som krävs för att brottsbalkens regler om mutbrott skall vara tillämpliga. Det existerar inte något absolut förbud för en kommunalanställd mot att ta emot ett testamentariskt förordnande på det sätt kommunen tycks göra gällande. Det vore orimligt om det förhöll sig på det sättet. Kommunens påstående om att L.H. inte upplyste J.E. om att det skulle kunna bli problem om hon stod som testamentstagare stämmer inte, eftersom hon ju uttryckte sitt tvivel till J.E. i samband med testamentets upprättande. Det är däremot riktigt att L.H. inte berättat för sin arbetsgivare om att hon stod som testamentstagare. Anledningen härtill var att J.E. intygade att allt var i sin ordning. Eftersom J.E. var en mycket pålitlig person fann hon ingen anledning att betvivla att denne skulle ha kontrollerat saken ordentligt. Hon trodde således inte att det fanns anledning för henne att berätta om testamentet för sin arbetsgivare. L.H. har tagit del av den handling som delges nyanställda och som berör mottagande av gåvor från vårdtagare, "Information till vårdpersonal och elever inom hemtjänsten". Ordet testamente nämns inte någonstans. I informationen anges att personalen skall ta kontakt med arbetsgivaren om det råder tveksamhet om hur man skall förhålla sig. L.H. var inte tveksam, eftersom hon talat med J.E. som upplyst henne om att allt var i sin ordning.

Om domstolen skulle anse att kommunen skulle ha haft skäl att säga upp L.H. har omplaceringsskyldigheten inte fullgjorts.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande följande.

L.H. har tagit del av den information avseende mottagande av gåvor, som alla anställda får sig tilldelad, men har inte uppfattat att testamente skulle innefattas i ordet "gåvor". Hon har ändå, inför J.E., uttryckt sitt tvivel om huruvida hon kunde ta emot det testamentariska förordnandet. J.E. undersökte saken och lämnade beskedet att hon tryggt kunde ta emot förordnandet. Eftersom J.E. var en mycket pålitlig person fann hon ingen anledning att betvivla denna uppgift varför hon heller inte informerade arbetsgivaren om vad som förekommit. L.H. har således gjort vad som på henne ankommer i frågan. För det fall det ändå funnits en skyldighet för henne att informera kommunen om det testamentariska förordnandet har hon, på grund av de tragiska händelser som inträffat i hennes liv, haft en godtagbar ursäkt för sin underlåtenhet att göra det.

Kommunen

Detta mål handlar inte om relationen mellan J.E. och L.H. utan om förhållandet mellan L.H. och hennes arbetsgivare. L.H. anställdes hos kommunens hemtjänst den 2 november 1987 med placering vid Orrbygruppen. Hennes arbetsuppgifter innefattade allt som åligger ett vårdbiträde, bl.a. hjälp med intimhygien, personlig omvårdnad, inköp och städning.

Kommunens skyldighet att lämna olika former av bistånd anges i 6 § socialtjänstlagen. När fråga om rätt till bistånd uppkommer görs inledningsvis en utredning där den hjälpbehövande personens behov kartläggs. Om personen konstateras ha ett omsorgsbehov omfattar det dennes personliga situation i dess helhet. En person som ges bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen är enligt kommunens synsätt en vårdtagare. Kommunen bistår med såväl stora som små insatser. I de fall då små insatser behövs kan begreppet hjälptagare vara på sin plats i stället för vårdtagare.

I personalens uppgifter ingår att vara observant och rapportera till biståndsbedömaren så fort någon förändring av vårdtagarens situation sker. Den praktiska omvårdnaden administreras av kommunens hemtjänstgrupp. Varje vårdtagare har en kontaktperson som utses av hemtjänstgruppen. Meningen med kontaktmannaskapet är att den samlade kunskapen om en enskild vårdtagare skall ligga på en person. Alla vårdbiträden som kommer i kontakt med en vårdtagare är dock skyldiga att rapportera eventuella förändringar i en vårdtagares situation.

Kommunen beviljade genom beslut den 1 maj 1992 J.E. bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen. I beslutet anges att J.E. var i behov av insatser från hemtjänsten i form av städning och tvätt. Han var därigenom att betrakta som vårdtagare, även om det då aktuella hjälpbehovet var begränsat.

L.H. var kontaktperson för J.E. Hon var även kontaktperson för ytterligare tre personer. Att L.H. var kontaktperson för J.E. framgår dock inte av någon annan handling än den särskilda lista som fanns uppsatt i hemtjänstgruppens lokal. Efter det att J.E. avlidit har hans namn på listan strukits över med Tipp-Ex och ett annat namn har skrivits dit. Detta går att se på listan. Att L.H. var kontaktperson var av betydelse eftersom det innebar att hon hade det övergripande ansvaret för J.E:s vård på så sätt att det i hennes arbetsuppgifter ingick att hålla viss uppsikt över J.E:s alkoholvanor samt anmäla om ytterligare hjälpbehov skulle uppstå.

Efter J.E:s död uppgav en vän till J.E. för kommunen att L.H. stod som testamentstagare. Uppgiften föranledde kommunen att kalla till ett möte med L.H. som då uppgav att hon känt till testamentet sedan år 1997. Hon uppgav vidare att J.E. varit i kontakt med Bergs affärsbyrå i Grums som kontrollerat huruvida hon kunde stå som testamentstagare, och att det besked hon fått från J.E. var att allt var i sin ordning. L.H. berättade även att hon satts in som ensam testamentstagare efter R.H:s död samt att J.E. för henne uppgivit att hon var hans enda stöd i livet. Bouppteckningen förrättades den 27 augusti 1999, vilket innebär att den redan hade gjorts vid tidpunkten för L.H:s möte med kommunen, vilket ägde rum den 9 september 1999. L.H. var ensam testamentstagare och arvet uppgick till ett betydande värde.

När L.H. anställdes fick hon del av kommunens skriftliga information som innehåller tydliga regler för vad som gäller då vårdbiträden erbjuds en gåva av en vårdtagare. Under rubriken "Gåvor" framgår klart att personalen inte får ta emot sådana. Texten lyder: "Du får inte ta emot pengar eller gåvor av hjälptagaren". Det anges vidare att den som är tveksam skall rådgöra med arbetsledningen. Detta informationsblad finns även tillgängligt i en pärm på arbetsplatsen. I begreppet gåva inbegripes även att få något till skänks genom ett testamente. Kommunens policy i denna fråga bygger på Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1975:41), som numera ersatts av en så kallad vägledning med titeln "Om gåvor och testamenten". Av den framgår att vårdpersonalen bör avstå från att ta emot inte bara gåvor utan även testamentariska förordnanden. Frågan om hur man skall hantera sådana situationer då ett vårdbiträde erbjuds en gåva tas också upp muntligen vid anställningstillfället samt därefter vid särskilda arbetsplatsträffar. Frågan diskuteras även i övrigt kontinuerligt på arbetsplatsen. Om en arbetstagare som arbetar inom vården blir erbjuden gåvor eller får reda på att han eller hon är förmånstagare i ett testamente skall arbetstagaren enligt kommunens policy omedelbart kontakta sin arbetsledning. Arbetsledningen har då att ta ställning till om det kan vara fråga om en otillbörlig belöning eller om förhållandena är sådana att arbetstagaren kan fortsätta som kontaktperson för vårdtagaren. L.H. måste ha varit väl medveten om de regler som gällde.

Sammanfattningsvis gör kommunen gällande följande.

L.H. informerades vid anställningens ingående om att det inte är tillåtet för ett vårdbiträde att ta emot gåvor från vårdtagarna. I och med att L.H. accepterade anställningen har det ålegat henne att informera arbetsgivaren för det fall denna situation skulle uppstå. L.H. har genom att dels inte informera arbetsgivaren om att hon insatts som testamentstagare, dels inte underrätta J.E. om att hon inte fick ta emot det testamentariska förordnandet grovt åsidosatt sina åligganden enligt anställningsavtalet. L.H. har känt till testamentet sedan år 1997 och har därför varje dag med denna vetskap brutit mot anställningsavtalet. L.H. har inte, genom att anlita tredje man, dvs. J.E., kunnat befria sig från skyldigheten att informera arbetsgivaren. Det var inte J.E:s sak att avgöra om testamentet var förenligt med L.H:s anställningsavtal eller inte. Kommunens förtroende för L.H. är genom vad som hänt förbrukat, varför det funnits skäl att avskeda henne. För det fall domstolen skulle finna att grund för avskedande inte föreligger men väl för uppsägning görs gällande att det inte är skäligt att kräva att kommunen bereder L.H. annat arbete hos sig.

Domskäl

Tvistefrågan i målet är om L.H:s underlåtenhet att upplysa kommunen om att hon satts in som testamentstagare i J.E:s testamente och hennes underlåtenhet att informera J.E. om att hon var förhindrad att mottaga testamentet, innebar ett så grovt åsidosättande av L.H:s åliggande gentemot kommunen att det utgör grund för avskedande.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På förbundets begäran har hållits förhör under sanningsförsäkran med L.H. samt vittnesförhör med L.E. På kommunens begäran har hållits vittnesförhör med f.d. arbetsledaren S.N., personalsamordnaren M.S., distriktssköterskan I.M., vårdbiträdet K.A. och områdeschefen för äldre- och handikappomsorgen M.E. Parterna har vidare åberopat skriftlig bevisning.

Några utgångspunkter för bedömningen

Inom socialtjänsten är det - i likhet med förhållandena inom hälso- och sjukvården - av synnerlig vikt att vårdpersonalens integritet inte kan sättas i fråga. Detta gäller inte enbart av hänsyn till vårdpersonalen och vårdtagaren, utan det är även ett starkt allmänt intresse.

I rättsfallet NJA 1985 s. 477 har bl.a. uttalats att det inte får förekomma att den uppfattningen vinner insteg bland äldre eller sjuka personer att de genom gåvor eller andra belöningar kan påverka vårdpersonalens tjänsteutövning till sin förmån, och det är också av vikt att några misstankar om detta inte uppkommer hos allmänheten.

Detta synsätt kommer också till uttryck i Socialstyrelsens vägledning "Om gåvor och testamente", i vilken det slås fast att vårdpersonalen inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten får ta emot gåvor av en vårdtagare endast under förutsättning att gåvans art och omständigheterna vid dess överlämnande inte kan ge anledning till antagande eller misstanke om särbehandling av vårdtagaren. Vårdpersonalen bör enligt dessa allmänna råd över huvud taget inte ta emot kontanter, och även när det gäller andra slags gåvor måste stor försiktighet iakttas.

I det ovan nämnda rättsfallet uttalar HD vidare, när det gäller testamentariska förordnanden, att det "är tydligt att förekomsten av ett testamente till en arbetstagares förmån i minst lika hög grad som en gåva är ägnad att påverka fullgörandet av tjänsten; möjligheten att testamentet återkallas skulle rentav kunna vara en särskild anledning för en arbetstagare på vårdområdet att hålla sig väl med testator. Om en sådan arbetstagare får vetskap om att någon pensionär eller patient avser att testamentera egendom till arbetstagaren, måste det åligga honom inte bara att underlåta att medverka vid tillkomsten av ett testamente med detta innehåll utan också att klargöra för testator att arbetstagaren på grund av sin tjänst inte kan ta emot något förordnande; över huvud taget bör han avhålla sig från varje handlande som av testator kan uppfattas som ett samtycke till förordnandet." Med hänsyn till risken för att det testamentariska förordnandet ger upphov till misstankar angående arbetstagarens integritet, oavsett om han medverkat till testamentet eller inte, bör det enligt HD inte accepteras att arbetstagare, som inte haft några särskilda personliga relationer till testator utanför tjänsten, mottar egendom av mera än obetydligt värde.

Socialstyrelsen har i sin vägledning "Om gåvor och testamenten", med hänvisning till bl.a. detta rättsfall, uttalat att det generellt sett torde vara uteslutet att vårdpersonalen tar emot ett testamentariskt förordnande från en vårdtagare, men att, om testatorn och berörd vårdpersonal utanför tjänsten haft en nära personlig relation, kan detta medföra att mottagandet inte bedöms som en otillbörlig belöning för utförda tjänster i yrkesutövningen. Det sägs vidare att om någon som tillhör vårdpersonalen får ärva en vårdtagare, är det angeläget att arbetsgivaren gör en utredning för att klarlägga omständigheterna kring testamentets tillkomst. En sådan utredning kan också, sägs det vidare, vara till fördel för vårdpersonalen för att undersöka om denne uppträtt korrekt mot vårdtagaren, och behöver därför inte innebära en misstroendeförklaring.

En arbetstagare som tar emot en gåva som är att bedöma som otillbörlig belöning för arbetstagarens tjänsteutövning gör sig skyldig till mutbrott enligt 20 kap. 2 § brottsbalken.

Frågan om konsekvenserna ur anställningsskyddssynpunkt av att motta gåva eller testamentariskt förordnande har prövats av Arbetsdomstolen i ett par fall under senare år. Arbetsdomstolens dom 1989 nr 31 gällde en föreståndare och två biträdande föreståndare vid ett kommunalt servicehus som dömts för mutbrott efter att ha mottagit egendom som testamenterats till dem av en pensionär som vistats på servicehuset. Arbetstagarna, som inte hade någon privat relation till vårdtagaren, fick inte kännedom om testamentet förrän efter dennes död. Arbetsdomstolen fann att saklig grund för uppsägning inte förelegat då det inte var visat att arbetstagarna på sådant sätt avsiktligt sökt hålla arbetsgivaren ovetande om testamentet, att det på grund därav med fog kunde göras gällande att de måste anses ha förverkat arbetsgivarens förtroende. Arbetsdomstolen konstaterade bland annat att de inte fått utbildning, information och instruktioner med avseende på den aktuella situationen och att den lämnade informationen om gåvor varit klart otillräcklig. - I rättsfallet AD 1997 nr 28 förelåg däremot en nära, privat, relation mellan en undersköterska och en åldrig boende inom kommunens äldreomsorg. Undersköterskan hade medverkat till att ett möte kom till stånd vid vilket vårdtagaren genom ett gåvobrev överlät en fastighet till undersköterskans far. Hon var också närvarande vid mötet utan att ingripa. Arbetsdomstolen konstaterade att arbetstagaren aldrig ifrågasatte vad som hände. Hon ställde inga frågor och kontaktade inte någon i arbetsledningen eller vårdtagarens gode man med anledning av vad som hade förekommit. Arbetsdomstolen fann att saklig grund för uppsägningen förelegat. Det kan anmärkas att vårdtagaren i fråga var en äldre blind kvinna med hörselnedsättning som bott på ålderdomshem i flera år.

Ostridiga sakomständigheter

De faktiska förhållanden som utgör bakgrunden till den nu föreliggande tvisten är till stora delar ostridiga. Detta gäller till att börja med följande omständigheter. L.H. och hennes man var sedan flera år bekanta med och umgicks med J.E., när denne år 1992 genom ett biståndsbeslut erhöll hjälp från kommunens hemtjänst med städ och tvätt. Bakgrunden till kommunens åtgärd var de alkoholproblem som J.E. hade. Genom hemtjänstens besök en gång per vecka hoppades man kunna hålla viss uppsikt över hans alkoholkonsumtion. L.H., som sedan 1987 var anställd som vårdbiträde vid hemtjänsten, skötte denna syssla från 1992 och fram till J.E:s död 1999. L.H. fick 1997 kännedom om att J.E. upprättat ett testamente till förmån för henne och hennes make R.H. Varken då eller senare vidtog hon någon åtgärd för att underrätta företrädare för arbetsgivaren om det testamentariska förordnandet. Året därpå avled R.H. Kommunen fick information om testamentet först sedan en bekant till J.E. kontaktat kommunen. Av bouppteckningen framgår att L.H. var universell testamentstagare och att boets behållning var betydande.

Var J.E. vårdtagare och L.H. hans kontaktperson?

Inledningsvis finns anledning att kort beröra karaktären av den relation som L.H. på grund av sin anställning inom hemtjänsten hade till J.E.

Förbundet har hävdat att J.E. med hänsyn till det begränsade bistånd som han erhöll från kommunen snarare var att betrakta som "hjälptagare" än som "vårdtagare". Enligt kommunen följer av det faktum att han beviljades bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen att han var att anse som vårdtagare. Arbetsdomstolen, som konstaterar att kommunen i sitt informationsblad till nyanställda vid hemtjänsten använt uttrycket "hjälptagaren", kan inte finna att frågan om vilket av begreppen som rätteligen skall användas har någon betydelse. Parterna är i huvudsak ense om omfattningen av det bistånd som J.E. erhöll samt arten och graden av hans beroende av kommunens hemtjänst. Att han var "vårdtagare" i den mening som avses i t.ex. Socialstyrelsens ovan nämnda vägledning är uppenbart. Det är en annan sak att den av kommunen beslutade vården kom att få begränsad omfattning.

Det är ostridigt att L.H. var det vårdbiträde som oftast besökte J.E. för att städa hos denne. Enligt L.H. behövde dock J.E. aldrig ta i anspråk den hjälp med tvätt som han genom biståndsbeslutet erhållit rätt till, utan ordnade den saken på annat sätt. L.H. har vidare uppgett att hon inte kände till att hon skulle ha varit kontaktperson för J.E., vilket kommunen hävdat. Kommunens påstående får dock stöd dels av M.S:s uppgifter, dels av den förteckning över kontaktpersoner som kommunen hänfört sig till sakframställningsvis och som getts in som bevis i målet. Det får således anses utrett att L.H. var J.E:s kontaktperson i förhållande till kommunens socialtjänst.

Hade L.H. i tillräcklig grad informerats om kommunens regler?

Det är ostridigt i målet att L.H., i samband med att hon anställdes vid hemtjänsten 1987, informerades om det förbud som kommunen uppställt mot att ta emot gåvor av vårdtagarna samt den skyldighet som fanns att vid osäkerhet kontakta arbetsledningen. Detta skedde genom att hon fick del av handlingen "Information till personal och elever inom hemtjänsten". Kommunens påståenden om att även muntlig information, grundad på innehållet i Socialstyrelsens allmänna råd, lämnats vid anställningstillfället samt att frågan därutöver tagits upp vid särskilda arbetsplatsträffar och diskuterats kontinuerligt på arbetsplatsen får stöd av vad M.E., S.N., M.S. och K.A. har uppgett. L.H. har själv bekräftat att diskussioner om förbudet mot att ta emot gåvor förts i personalgruppen vid flera tillfällen, särskilt i början av hennes anställning vid hemtjänsten och när någonting särskilt inträffat som föranledde att frågan togs upp.

Det får mot bakgrund av vad som nu sagts anses utrett att L.H. var väl medveten om innebörden av förbudet mot att ta emot gåvor, liksom om sin skyldighet att ta kontakt med arbetsledningen om hon var osäker om vad som gällde.

Förbundet har emellertid hävdat att det inte kan finnas ett absolut förbud mot att ta emot testamentariska förordnanden på det sätt som kommunen gör gällande. Förbundet har även påpekat att ordet "testamente" inte nämns i den skriftliga information som L.H. tagit del av. Enligt kommunen måste dock ordet "gåva" i detta sammanhang anses inbegripa även testamente och detta måste också anses följa av att arbetstagaren inte tillåts ta emot någonting alls för personlig del av vårdtagaren.

Frågan är då om L.H. haft klart för sig att kommunens förbud mot att ta emot gåvor även innebar ett förbud mot att ta emot testamentariska förordnanden.

Utredningen i målet ger visserligen inte något direkt stöd för att frågan om testamenten uttryckligen varit föremål för den muntliga information som lämnats av arbetsledningen vid nyanställningen och vid arbetsplatsträffar och liknande under anställningstiden. Enligt Arbetsdomstolens mening borde det dock bland arbetstagarna inom hemtjänsten inte kunna råda något tvivel om att det av kommunen uppställda gåvoförbudet även omfattade sådant som erhålls genom testamente. L.H. har själv uppgett att när J.E. år 1997 berättade för henne och hennes make att han hade testamenterat all sin kvarlåtenskap efter sin död till dem båda uttryckte hon genast sin tveksamhet inför detta. Hon talade om för J.E. att hon inte trodde att det "skulle fungera" att hon stod som testamentstagare eftersom hon arbetade inom hemtjänsten. Det nu nämnda visar enligt Arbetsdomstolens mening att L.H. inte varit omedveten om att det kunde finnas ett förbud för henne mot att ta emot det testamentariska förordnandet. Det borde i den situationen i vart fall ha ålegat henne att skaffa sig full klarhet om vad som gällde för henne genom att kontakta arbetsledningen.

L.H:s skyldighet att informera kommunen om testamentet

Det är ostridigt i målet att L.H. inte informerat arbetsgivaren om att hon var testamentstagare. Förbundet har anfört att enligt kommunens skriftliga information föreligger denna skyldighet endast för det fall arbetstagaren är tveksam. Enligt förbundet innebar de besked L.H. fick från J.E. att hon inte längre hade anledning att vara tveksam i fråga om sin rätt att ta emot det testamentariska förordnandet. Kommunen har hävdat att L.H. inte kunnat befria sig från skyldigheten att informera kommunen genom att anlita tredje man, dvs. J.E. själv, eftersom det var arbetsgivarens sak att avgöra om mottagandet av det testamentariska förordnandet kunde anses vara förenligt med L.H:s anställningsavtal.

L.H. har själv i denna del uppgett följande. Hon talade om för J.E. att det skulle kunna innebära problem att hon stod som testamentstagare i hans testamente. J.E. svarade då att han skulle undersöka saken ordentligt och återkomma med besked. Hon frågade inte J.E. på vilket sätt han skulle ta reda på saken. Tvivlen skingrades efter det J.E. upplyst henne om att han undersökt saken och berättat att allt var i sin ordning. Hon behövde därför inte forska vidare i saken. Hon litade på J.E. till etthundra procent, eftersom hon visste att han inte var en person som nöjde sig med svar från en enda person utan att han alltid helgarderade sig. Hon vet att J.E. var i kontakt med Bergs affärsbyrå i Grums. Till saken hör att hon trodde att J.E. skulle leva länge än och att vad hon skulle erhålla genom testamentet var en förhållandevis liten summa. Om J.E. varit döende hade hon möjligtvis agerat annorlunda. Vid tiden för upprättandet av testamentet bodde J.E. enkelt i en hyreslägenhet om två rum och kök. Hon visste ingenting om hans banktillgodohavanden. Efter det att hon fått vetskap om testamentet dog hennes make och hon fick då så mycket att tänka på att hon inte funderade vidare över huruvida hon skulle berätta för sin arbetsgivare om testamentet.

M.E. har angående vikten av reglerna om att underrätta arbetsgivaren om gåvor och testamente berättat att sådana upplysningar leder till att en utredning görs för att klarlägga huruvida det föreligger nära privata relationer mellan vårdtagaren och vårdbiträdet. Utredningen kan, enligt M.E., leda till att vårdbiträdet antingen avsäger sig testamentet eller blir placerad hos en annan vårdtagare än testator, och båda alternativen har förekommit i kommunen. Enligt M.E. vill kommunen med anledning av de problem det kan leda till undvika att vårdbiträden arbetar hos släktingar eller nära vänner.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan vad L.H. anfört på intet sätt befria henne från skyldigheten att informera ansvarig arbetsledare eller annan representant för arbetsgivaren för att därigenom ge arbetsgivaren möjlighet att ta ställning till huruvida mottagandet av det testamentariska förordnandet skulle kunna vara förenligt med hennes anställning som vårdbiträde. L.H. borde ha förstått att det varken var hon själv eller J.E. som hade att göra den bedömningen. Hon har efter testamentets upprättande år 1997 haft gott om tid att tala med sin arbetsledare för att förvissa sig om att något fel inte hade begåtts. Den omständigheten att flera tragiska händelser inträffat i L.H:s liv medför ingen annan bedömning.

Skyldigheten att informera J.E.

Kommunen har också lagt L.H. till last att hon inte informerat J.E. om att hon inte hade rätt att ta emot det testamentariska förordnandet. Enligt förbundet har L.H. inte brustit i detta avseende eftersom hon inför J.E. uttryckt sina tvivel om huruvida hon kunde ta emot förordnandet.

Det har från kommunens sida inte ifrågasatts att L.H. uttryckt tveksamhet på det sätt som förbundet påstår. Som Arbetsdomstolen konstaterat ovan borde L.H. ha förstått att hon inte kunde nöja sig med att J.E. själv försäkrade henne att hon kunde ta emot det testamentariska förordnandet. Det var i stället hon som efter samtal med arbetsledning skulle ha klargjort för J.E. huruvida hon kunde ta emot det testamentariska förordnandet eller inte. Det har hon inte gjort. I stället måste hennes agerande ha uppfattas som ett samtycke till förordnandet.

Grund för avskedande?

Enligt 18 § lagen om anställningsskydd får en arbetstagare avskedas, om han eller hon grovt åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Därmed avses enligt lagens förarbeten sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande.

Arbetsdomstolen har funnit utrett att L.H. underlåtit att informera kommunen om det testamente som en vårdtagare upprättat till förmån för henne trots att hon varit eller åtminstone borde ha varit medveten om sin skyldighet därvidlag, samt att hon inte heller upplyst vårdtagaren i fråga om att hon var förhindrad att ta emot testamentet. Enligt kommunen har härigenom kommunens förtroende för henne förbrukats.

Som tidigare nämnts är det av synnerlig vikt att vårdpersonalens integritet inte kan sättas i fråga. Det är också av vikt att misstankar om att vårdpersonalens tjänsteutövning kan påverkas genom gåvor och andra belöningar inte uppkommer hos allmänheten. Mot bakgrund härav måste det anses vara av stor betydelse för kommunen att kunna upprätthålla kravet på att arbetstagare inom hemtjänsten informerar kommunen om situationer som den nu aktuella. Givetvis måste detta gälla även en arbetstagare som har en privat relation till vårdtagaren. Som framhållits av kommunen är det angeläget att arbetsgivaren får möjlighet att göra en utredning för att klarlägga omständigheterna kring testamentets tillkomst för att därigenom kunna avgöra om det varit fråga om en otillbörlig belöning eller inte, samt vidta de åtgärder som kan bli nödvändiga. Även kravet på vårdpersonalen att klargöra för vårdtagaren att man inte kan ta emot gåvor eller testamentariska förordnanden får anses vara av stor betydelse i detta sammanhang.

Med hänsyn till de mycket stora krav som ställs på vårdpersonalen i nu nämnda avseenden finner Arbetsdomstolen att vad som läggs L.H. till last måste sammantaget bedömas som ett så grovt åsidosättande av hennes åligganden i anställningen att grund för avskedande förelegat.

Arbetsdomstolens slutsats

Mot bakgrund av det anförda finner Arbetsdomstolen att avskedandet av L.H. varit lagligen grundat. Yrkandena om ogiltigförklaring av avskedandet samt om allmänt och ekonomiskt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen skall således avslås.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall förbundet ersätta arbetsgivarparten för rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets skälighet råder ingen tvist.