AD 2002 nr 72

Parter:

P.K.; Silverskäret Fondkommission Aktiebolag

Nr 72

P.K. i Stockholm

mot

Silverskäret Fondkommission Aktiebolag i Stockholm.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avd. 3, beslut 2002-01-30 i mål nr T 13585-01

Tingsrättens beslut, se bilaga.

P.K. har yrkat att Arbetsdomstolen skall undanröja tingsrättens beslut och återförvisa målet till tingsrätten för handläggning i sak.

Silverskäret Fondkommission AB (bolaget) har bestritt ändring samt yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak det samma som antecknats i tingsrättens beslut med följande förtydliganden och tillägg.

P.K.

Skiljeklausulen utgör inte avtalsinnehåll mellan parterna eftersom hänvisningen till skiljeklausulen i § 7 anställningsavtalet inte är tillräckligt tydlig, bl.a. saknas en direkt koppling till anställningsförhållandet. Anställningsavtalet skall vidare spegla en gemensam partsavsikt. Någon sådan gemensam partsavsikt förelåg dock inte beträffande skiljeklausulen. Frågan var över huvud taget inte uppe till diskussion parterna emellan, medan andra frågor, t.ex. etikreglerna, diskuterades ingående. Detta tyder på att inte heller bolaget reflekterade över hänvisningen till kollektivavtalet. Mot bakgrund härav framstår det som ytterst osannolikt att bolaget var medvetet om att kollektivavtalet innehöll en skiljeklausul. En klausul som ingen av parterna är medveten om kan inte gärna omfattas av en gemensam partsavsikt och skiljeklausulen kan därför inte utgöra avtalsinnehåll parterna emellan.

Det vore i vart fall oskäligt att tillåta en tillämpning av skiljeklausulen i förevarande tvist eftersom hänvisningen i anställningsavtalet är otydlig, skiljeklausulen inte diskuterades mellan parterna och effekten av kollektivavtalets inkorporering i stort sett inskränker sig till att skiljeklausulen blir tillämplig. Av betydelse vid skälighetsbedömningen är vidare att P.K. intagit en svagare ställning i förhållandet mellan parterna, att han har aldrig tidigare haft en anställning där tillämpning av det aktuella kollektivavtalet kommit ifråga och att det är bolaget som har upprättat anställningsavtalet. Vid skälighetsbedömningen är det även av betydelse att bolaget underlät att utforma avskedandet i enlighet med 19 § anställningsskyddslagen och således inte gav P.K. någon upplysning om i vilken ordning avskedandet enligt bolagets uppfattning kunde angripas och att P.K. kommer att lida en betydande rättsförlust på grund av preskription om tingsrättens beslut om avvisning står fast.

Bolaget

Skiljeklausulen utgör avtalsinnehåll mellan parterna. Anställningsavtalet är formulerat på ett sådant sätt som är brukligt i branschen. Det skulle föra för långt att i ett anställningsavtal skriva in samtliga villkor som skall gälla i anställningen. Till praxis på arbetsmarknaden hör därför att såvitt gäller övriga villkor i anställningen hänvisa till det kollektivavtal som är tillämpligt i anställningen, vilket i detta fall är gällande kollektivavtal mellan BAO och Finansförbundet. Det förelåg vidare en gemensam partsavsikt avseende skiljeklausulen. Bolagets företrädare, som var medvetna om att kollektivavtalet innehöll en skiljeklausul, var angelägna om att skiljeklausulen skulle gälla framför allt med tanke på de omfattande sekretessbestämmelser som gäller i branschen. Bolagets avsikt var därför att skiljeklausulen skulle äga giltighet i anställningsförhållandet med P.K.

Kollektivavtalet reglerar en mängd andra villkor än skiljeklausulen, som t.ex. arbetstid, lön och semester. Det förhållandet att bolaget inte i detalj för P.K. redogjorde för övriga villkor i kollektivavtalet utgör inget onormalt förfarande vid anställningar i branschen eller på arbetsmarknaden i övrigt. P.K. har för övrigt inte förrän bolaget vid tingsrätten gjorde gällande att det förelåg rättegångshinder på grund av skiljeklausul visat något som helst intresse av att få kännedom om dessa villkor. Anställningsavtalet med P.K. har således ingåtts på ett sådant sätt som är brukligt såväl till innehåll som till tillvägagångssätt och det bestrids att detta förfarande i något avseende är oskäligt.

Bolaget gör gällande att Arbetsdomstolen skall lämna frågorna om att bolagets avskedande innehöll formaliafel och att preskriptionen kan medföra rättsförluster för P.K. utan avseende eftersom dessa utgör sakfrågor som inte kan bli föremål för prövning i målet.

Skäl

Vad som förekommit i Arbetsdomstolen föranleder ingen annan slutsats i avvisningsfrågan än den tingsrätten kommit till.

P.K. skall med hänsyn till utgången i målet förpliktas ersätta bolaget för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen. Det yrkade beloppet är skäligt.

Slut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens beslut.

2. Arbetsdomstolen förpliktar P.K. att ersätta Silverskäret Fondkommission AB för dess rättegångskostnader i Arbetsdomstolen med sextusen (6 000) kr, avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker.

Beslut 2002-06-19, målnummer B-25-2002

Ledamöter: Hans Tocklin, Dag Ekman, Margit Strandberg, Peter Ander, Inger Mattsson Kasserud, Anders Tiderman och Sven Kinnander (f.d. direktören i Lärarnas Riksförbund; tillfällig ersättare). Enhälligt.

Sekreterare: Annica Hellström

BILAGA

Tingsrättens beslut (ledamot: Johan Modin)

Enligt skriftligt anställningsavtal daterat den 26 maj 2000 anställdes P.K. från och med samma datum som aktieanalytiker hos Silverskäret Fondkommission AB (Silverskäret). Anställningsavtalet innehåller bl.a. villkor om arbetstid, löneförmåner och semester. I § 3 fjärde stycket anges att semester och pensionsförmåner följer gällande kollektivavtal mellan Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation (BAO) och Finansförbundet men att P.K. dock skall ha rätt till sex veckors semester. Anställningsavtalets § 7 har följande lydelse:

"I den mån inte annat framgår av detta avtal gäller det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet."

Kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet föreskriver under punkten 7 i § 53 följande:

"Tvist mellan banken och tjänsteman som inte är organiserad i Finansförbundet skall slutligt avgöras av skiljenämnd enligt § 54."

P.K. var under sin anställning hos Silverskäret inte organiserad i Finansförbundet.

I ansökan om stämning som inkom den 11 september 2001 yrkade P.K. att tingsrätten skulle förplikta Silverskäret att till honom utge

- innestående lön och semesterersättning med 171 060 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 20 december 2000 till dess betalning sker,

- allmänt skadestånd med 140 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 5 maj 2001 till dess betalning sker,

- ekonomiskt skadestånd med 204 300 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen, på 30 000 kr från den 25 januari 2001, på 30 000 kr från den 25 februari 2001, på 30 000 kr från den 25 mars 2001, på 30 000 kr från den 25 april 2001, på 30 000 kr från den 25 maj 2001 samt på 54 300 kr från den 25 juni 2001, allt till dess betalning sker.

Som grund för yrkandena anförde P.K. att Silverskäret inte betalat ut innestående lön avseende månaderna maj - september 2000, att intjänad men icke utbetald semesterersättning förfallit till betalning vid samma tidpunkt samt att bolaget den 8 december 2000 avskedat honom från hans anställning utan att laglig grund för åtgärden förelåg. Vidare anförde han att bolaget i samband med avskedandet underlät att på föreskrivet sätt underrätta honom om det förestående avskedandet, inte iakttog föreskriven form samt vägrade att på begäran redovisa skälen för åtgärden.

Silverskäret yrkade i första hand att tingsrätten skulle avvisa käromålet på grund av rättegångshinder i form av skiljeklausul. I andra hand bestred bolaget käromålet på den grunden att P.K:s talan gått förlorad till följd av preskription enligt 41 § och 42 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS). Bolaget hemställde att dessa frågor av processekonomiska skäl skulle avgöras på handlingarna. För det fall ingendera av dessa invändningar skulle vinna bifall förebehöll sig bolaget rätten att återkomma med ytterligare bevisning samt utvecklande av sin talan i sak.

P.K. bestred Silverskärets yrkande om avvisning på de grunderna att den åberopade skiljeklausulen inte blivit en del av anställningsavtalet och att det i vart fall vore oskäligt att tillerkänna klausulen verkan i förevarande tvist. Han bestred vidare att någon del av talan är preskriberad.

Båda parter yrkade ersättning för sina rättegångskostnader.

Tingsrätten har beslutat att företa frågan om avvisning till avgörande på handlingarna. Parterna har beretts tillfälle att slutföra sin talan i denna del.

Silverskäret har till stöd för yrkandet om avvisning anfört i huvudsak följande.

På bank- och finansområdet gäller alltsedan 1947 skiljeförfarandet som en naturlig metod att avgöra rättstvister. Detta beror bl.a. på den omfattande banksekretess som gäller och de särskilda krav exempelvis i form av Fondhandlarföreningens etikregler som ställs på de anställda inom ifrågavarande område. Närmare 45 000 personer är verksamma på bank- och finansområdet och bl.a. bundna av skiljeklausulen i kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet. Denna bundenhet gäller både anställda som är organiserade i Finansförbundet och de som är oorganiserade. Flertalet anställda har anställningsavtal med sin arbetsgivare av det slag som ingåtts mellan Silverskäret och P.K. Inte heller i dessa anställningsavtal finns skiljeklausulens text inskriven utan det hänvisas till anställningsvillkoren i kollektivavtalet. Härigenom är kravet på tydlighet uppfyllt, vilken uppfattning har stöd i rättspraxis. Då bolaget var verksamt i branschen, var det naturligt att reglera anställningsvillkoren med P.K. enligt rådande praxis.

Kravet på tydlighet för skiljeklausulens giltighet är uppfyllt genom det skriftliga anställningsavtalet i vars § 7 har överenskommits att det vid varje tidpunkt gällande kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet skall gälla i P.K:s anställning om inte annat framgår av avtalet. Enligt gällande kollektivavtal § 53 punkten 7 skall tvist mellan banken/företaget och tjänsteman som inte är organiserad i Finansförbundet avgöras av skiljenämnd enligt § 54 i kollektivavtalet. Kollektivavtalet innehåller även andra regler som är tillämpliga i P.K:s anställning, till exempel regler om ledighet och ersättning vid sjukdom, tjänstledighet och semester.

P.K. har varit verksam inom den finansiella sektorn innan han anställdes hos Silverskäret och han är med den bakgrunden väl förtrogen med de anställningsvillkor som normalt tillämpas i branschen. Vidare är P.K. välutbildad och enligt egen utsago väl förtrogen med analyser, utredningar och hantering av texter såsom redaktör, översättare och skribent. I och med att Silverskäret och P.K. ingått anställningsavtal är det ställt utom all tvivel att bl.a. skiljeklausulen blivit en del av anställningsvillkoren. Redan från början av april 2001, då tvisten med Silverskäret blev uppenbar, har P.K. dessutom biträtts av juridiskt ombud.

Kollektivavtalets allmänna anställningsvillkor skall således gälla på det sätt som angetts ovan oavsett om P.K. är medlem i Finansförbundet eller inte. Skiljeklausulen utgör därmed avtalsinnehåll mellan parterna i målet.

Enligt Silverskärets bestämda uppfattning är skiljeklausulen inte på något sätt oskälig. Tvärtom är klausulen skälig då den följer praxis i den bransch där avtalsparterna varit verksamma.

Som skriftlig bevisning har Silverskäret åberopat anställningsavtalet mellan bolaget och P.K. samt gällande kollektivavtal mellan BAO och Finansförbundet.

P.K. har angående frågan om avvisning anfört i huvudsak följande.

Arbetsdomstolen har i ett antal avgöranden slagit fast att det i och för sig är möligt att i anställningsförhållanden avtala om att eventuella tvister skall lösas av skiljenämnd, men att det måste ställas höga krav när det gäller tydlighet för att en skiljeklausul skall anses ha blivit avtalsinnehåll i ett enskilt anställningsavtal. - Vid bedömningen av om en skiljeklausul i det det enskilda fallet kan anses skälig eller inte har som förhållanden av betydelse bl.a. framhållits arbetstagarens typiskt sett svagare ställning, de ekonomiska konsekvenserna för arbetstagaren av skiljeförfarandet samt risken för rättsförluster med hänsyn till de korta preskriptionsfristerna i LAS.

Eftersom P.K. varken är eller har varit medlem i Finansförbundet har kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet inte på grund av kollektivavtalsrättsliga regler utgjort avtalsinnehåll mellan parterna. En inkorporering av kollektivavtalets villkor har därför fordrat en särskild överenskommelse mellan parterna.

En ren bokstavstolkning av klausulen i § 7 leder till slutsatsen att den egentligen inte säger någonting. Det konstateras att gällande kollektivavtal mellan BAO och Finansförbundet gäller men sägs inte att detta kollektivavtal skall tillämpas just mellan de enskilda avtalsparterna. Det kan givetvis invändas att detta, den språkliga oklarheten till trots, måste ha varit syftet med klausulen. Även om så är fallet kan dock inte bortses från att det i praxis klart uttalats att det måste ställas höga krav på tydlighet för att inkorporera en skiljeklausul i ett anställningsavtal. Därtill kommer den generella principen för tolkning av avtal som upprättats av ena parten (i detta fall Silverskäret); In dubio contra stipulatorem. Hänvisningen i anställningsavtalet är således varken tydlig eller överblickbar.

Att kollektivavtalet, med tillhörande skiljeklausul, skulle utgöra del av anställningsavtalet var heller inget som diskuterades mellan parterna vid avtalets ingående, och det har inte överlämnats till P.K. eller på annat sätt hållits tillgängligt för honom av Silverskäret. Däremot var det vid anställningsavtalets ingående mycket noga med att P.K. tog del av Fondhandlareföreningens etikregler (se avtalets § 6) och dessa regler diskuterades ingående mellan parterna. Denna tydliga skillnad tyder på att inte heller Silverskäret närmare reflekterade över hänvisningen till kollektivavtalet och det kan därför ifrågasättas om denna hänvisning överhuvudtaget gjordes med avsikt.

Vid ett närmare studium av kollektivavtalet framgår dessutom, mot bakgrund av innehållet i det enskilda anställningsavtalet och gällande lagstiftning, att den enda mer påtagliga effekten av att det skulle utgöra avtalsinnehåll är just att skiljeklausulen därmed skulle vara tillämplig mellan parterna. Alla viktiga villkorsfrågor är i övrigt direkt reglerade i det enskilda anställningsavtalet. Även med tillgång till kollektivavtalet hade det därför erbjudit svårigheter för P.K. att överblicka att innebörden av att detta utgjorde avtalsinnehåll skulle vara att just skiljeklausulen, som för övrigt inte har någon framträdande position i kollektivavtalet, blev tillämplig mellan parterna. Denna oklarhet skulle ha skingrats om Silverskäret utformat avskedandet i enlighet med 19 § LAS och således upplyst P.K. om i vilken ordning avskedandet enligt bolagets uppfattning kunde angripas. Som framgår av bilaga 2 (tingsrättens aktbilaga 3) till stämningsansökan innehåller avskedandet emellertid ingen sådan information. Det kan givetvis inte uteslutas att denna underlåtenhet från Silverskärets sida enbart berodde på att det inte fanns någon önskan att skingra oklarheten i denna fråga.

Påståendet att P.K. på grund av tidigare anställningar skulle vara väl förtrogen med de anställningsvillkor som normalt tillämpas i branschen är felaktigt. P.K. har aldrig tidigare haft en anställning där det ifrågavarande kollektivavtalet varit direkt eller indirekt tillämpligt.

Med hänvisning till det anförda görs således gällande att skiljeklausulen inte utgör avtalsinnehåll mellan parterna i målet.

Av samma skäl vore det oskäligt att tillerkänna skiljeklausulen verkan i förevarande tvist. Utöver ovan nämnda förhållanden av generell betydelse för skälighetsbedömningen skall därtill särskilt framhållas att en tillämpning av skiljeklausulen sannolikt skulle medföra betydande rättsförlust för P.K. på grund av preskription. Det görs dock inte gällande att skiljeklausulen i sig är oskälig.

Silverskäret har genmält att försöket till bokstavstolkning, vad avser § 7 i anställningsavtalet, innebärande att klausulen är en nullitet framstår som obegripligt och saknar all relevans i målet.

Efter genomgång av handlingarna i målet meddelar tingsrätten följande

BESLUT

Skäl

Beträffande frågan om skiljeklausulen utgjort en del av anställningsavtalet gör tingsrätten följande överväganden. Enligt tingsrättens mening kan § 7 i anställningsavtalet inte förstås på annat sätt än att villkoren i det gällande kollektivavtalet mellan BAO och Finansförbundet skall vara tillämpliga på det aktuella anställningsförhållandet, i den mån annat inte framgår av anställningsavtalet. Anställningsavtalet innehåller således en tydlig hänvisning till kollektivavtalet. I kollektivavtalets innehållsförteckning hänvisas till § 53 och § 54 under en särskild rubrik med lydelsen

"AVD. VII Förhandlingsordning och förtroendenämnd skiljenämnd".

Skiljeklausulen i § 53 punkten 7 kan därmed inte sägas ha en undanskymd placering i kollektivavtalet eller vara svår att finna. Till detta kommer att skiljeklausulen i sig framstår som tydlig. Att "banken" i det aktuella fallet skall bytas ut mot P.K:s arbetsgivare Silverskäret ändrar inte denna bedömning. - P.K. har tagit del av och genom sitt undertecknande godkänt anställningsavtalet. Han innehade en anställning med relativt kvalificerade arbetsuppgifter och förefaller ha haft goda förutsättningar att sätta sig in i avtalsvillkoren samt förstå att kollektivavtalets villkor, däribland skiljeklausulen, var tillämpliga för det fall anställningsavtalet inte innehöll några uttryckliga bestämmelser angående en uppkommen fråga. Dessutom innehåller anställningsavtalet, ifråga om semester och pensionsförmåner, en särskild föreskrift om att kollektivavtalet skall tillämpas. Härav framgår att skiljeklausulen inte var det enda av kollektivavtalets villkor som aktualiserades i anställningsavtalet mellan P.K. och Silverskäret.

På grund av det anförda finner tingsrätten att skiljeklausulen utgjort en del av P.K:s anställningsavtal. Vad P.K. anfört rörande Silverskärets underlåtenhet att i samband med avskedandet upplysa om i vilken ordning avskedandet kunde angripas får vid denna bedömning betydelse endast på så sätt att någon annan ordning att framställa anspråk inte anvisats (jfr AD 1994 nr 36).

Tingsrätten har därefter att ta ställning till om det vore oskäligt att tillerkänna skiljeklausulen verkan i förevarande tvist. Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden tillämpat ett principiellt synsätt på skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal. Utgången har därvid regelmässigt blivit att en skiljeklausul inte har ansetts oskälig utan tillerkänts verkan som rättegångshinder (se bl.a. AD 1987 nr 165, 1994 nr 111, 1995 nr 34 och 1996 nr 61; jfr dock AD 1994 nr 120 och 1995 nr 135). Det har i målet inte gjorts gällande att skiljeklausulen i sig skulle vara oskälig. Tingsrätten finner inte heller att det framkommit sådana omständigheter som föranleder att en tillämpning av klausulen ändå skall anses oskälig. Därvid anmärker tingsrätten att det förhållandet att anspråk framställts i annan ordning än vad som gäller enligt anställningsavtalet inte bör medföra att det vore oskäligt att tillerkänna skiljeklausulen verkan. Skiljeklausulen är således bindande för P.K. i tvisten mot Silverskäret.

Sammantaget finner tingsrätten att det föreligger rättegångshinder på grund av att skiljeklausulen är tillämplig och att P.K:s talan mot Silverskäret därför skall avvisas.

Vid denna utgång är P.K. enligt 18 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken att anse som tappande part. Skäl att med stöd av 5 kap. 2 § första stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister förordna att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad saknas. P.K. skall därför ersätta Silverskäret för dess rättegångskostnader. Silverskäret har yrkat ersättning för rättegångskostnader med "totalt" 20 000 kr. Närmare uppgifter om vad yrkat belopp avser har inte lämnats. Tingsrätten finner att ersättningen bör bestämmas till skäliga 12 000 kr.

Slut

1. Tingsrätten avvisar käromålet.

2. P.K. skall ersätta Silverskäret Fondkommission AB för dess rättegångskostnader med tolvtusen (12 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från denna dag till dess betalning sker.