AD 2003 nr 29

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; ALMEGA Tjänsteföretagens arbetsgivareförbund; Jönköpings Bingoallians

Nr 29

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

ALMEGA Tjänsteföretagens arbetsgivareförbund och Jönköpings Bingoallians i Jönköping.

Mellan Tjänstemannaförbundet HTF och ALMEGA Tjänsteföretagens arbetsgivareförbund gäller kollektivavtal. Jönköpings Bingoallians, som är en ideell förening, är genom medlemskap i ALMEGA Tjänsteföretagens arbetsgivareförbund bunden av kollektivavtalet.

K-G.A., som är medlem i förbundet, sades den 24 januari 2001 upp från sin anställning som hallchef hos föreningen med sista anställningsdag den 24 mars 2001. Som grund för uppsägningen angav föreningen arbetsbrist. Tvist har uppstått huruvida uppsägningen av K-G.A. har varit sakligt grundad.

HTF har i Arbetsdomstolen väckt talan mot arbetsgivarparterna och har därvid yrkat att domstolen skall förplikta Jönköpings Bingoallians att till K-G.A. utge

1. allmänt skadestånd med 80 000 kr för brott mot lagen om anställningsskydd jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25 april 2002 till dess betalning sker och

2. ekonomiskt skadestånd i första hand med 390 413 kr enligt domsbilaga 1 (uteslutes här) och i andra hand, för det fall Arbetsdomstolen inte finner att K-G.A. har rätt till mellanskillnaden mellan lön och sjukpenning, med 343 900 kr enligt domsbilaga 2 (uteslutes här), i båda fallen jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 25:e varje månad till dagen för huvudförhandling i målet.

Förbundet har yrkat att i mån av befogenhet få återkomma med ytterligare yrkanden avseende ekonomiskt skadestånd för tiden efter huvudförhandling i målet.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet men har vitsordat de yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd som korrekta i och för sig. Ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

HTF

K-G.A. anställdes av föreningen den 25 augusti 1998 som hallchef i den bingohall föreningen driver i Jönköping. O.L. är bingohallens lotteriföreståndare, vilket innebär att han bl.a. sammanställer ekonomiska rapporter till länsstyrelsen och har det övergripande ansvaret för bingohallen. O.L. är även ordförande i föreningens styrelse. Bland styrelsens övriga ledamöter finns J.L., T.H. och L.B.

När K-G.A. anställdes var föreningen mitt inne i en utredning rörande bristande redovisning av bingohallens intäkter. Eftersom samtliga anställda kunde betraktas som misstänkta ville man som hallchef anställa en person utifrån som alla kunde lita på och valet föll på K-G.A.

Den 10 oktober 2000 blev K-G.A. uppringd av J.L. som berättade att han och T.H. hade kommit fram till att O.L. borde bytas ut som styrelseordförande och att en lämplig efterträdare på ordförandeposten skulle vara L.B. Eftersom K-G.A. och L.B. var vänner sedan gammalt ansåg J.L. att det vore lämpligt att K-G.A. kontaktade L.B. i frågan. K-G.A. ringde också till L.B. men hörde därefter inte något mer angående byte av ordförande. O.L. valdes senare återigen till styrelseordförande.

På något sätt har O.L. fått reda på att K-G.A. varit inblandad i diskussionerna rörande byte av ordförande i styrelsen och har dessutom fått den felaktiga uppfattningen att K-G.A. varit drivande i frågan. Därefter förändrades O.L:s attityd gentemot K-G.A. drastiskt. O.L. började bl.a. ställa kontrollfrågor till K-G.A. på ett sätt som antydde att denne hade gjort något fel. O.L. frågade bl.a. vid ett tillfälle K-G.A. om styrelsen hade godkänt ett inköp av handkräm som hade gjorts i verksamheten. Vid ett senare tillfälle upptäcktes vid en avstämning att det saknades kvitton för 2 000 kr i en av handkassorna. O.L. misstänkte omedelbart att det var K-G.A. som var skyldig till att felet uppstått. Så småningom hittades dock kvittona och något fel hade således över huvud taget inte skett.

En dag i slutet av år 2000 kom O.L. oanmäld till bingohallen för att genomföra en kontroll av kassorna tillsammans med K-G.A. När K-G.A. efter att kontrollen hade genomförts lämnat bingohallen för dagen genomförde O.L. på nytt en kontroll av kassorna. När K-G.A. fick reda på detta tog han mycket illa vid sig eftersom O.L. åter hade visat misstänksamhet mot honom. Han upplevde hela situationen som extra obehaglig mot bakgrund av att O.L. tidigare hade riktat misstankar mot personalen för bristande redovisning av bingohallens intäkter.

Den 22 januari 2001 besökte O.L. bingohallen. Han gick förbi K-G.A. utan att tilltala honom och bad C.N., som då arbetade som bingovärdinna i bingohallen, att tala om för all personal att det skulle hållas ett informationsmöte den 24 januari 2001. När K-G.A. frågade vad mötet skulle gälla svarade O.L. bara att facket skulle höra av sig till K-G.A. K-G.A. kontaktades också av HTF som meddelade att arbetsgivaren hade kallat till förhandling. Vid informationsmötet informerade O.L. samtliga anställda om att en omorganisation skulle ske och att K-G.A. skulle sägas upp. Man hade inte tidigare nämnt något om detta till K-G.A. som således samtidigt med övrig personal fick veta att han skulle sägas upp. K-G.A. kände sig kränkt och misstänkliggjord inför hela personalen. Samma dag inleddes förhandlingar mellan facket och arbetsgivaren och K-G.A. sades upp på grund av arbetsbrist.

Det bestrids att arbetsbrist förelåg vid tidpunkten för uppsägningen av K-G.A. I själva verket har K-G.A. sagts upp av skäl som är att hänföra till honom personligen.

K-G.A. har som hallchef varit väl insatt i föreningens ekonomi och föreningens påstående om att verksamheten gick dåligt kom som en överraskning för honom. Omsättningen och nettoresultatet i bingohallens verksamhet har i själva verket under de senaste åren varit mycket bra. Nettobehållningen av verksamheten var lägre under det år då man anställde K-G.A. än under år 2000 och under det år han sades upp, dvs. 2001. Föreningens ekonomiska redovisningar visar också att resultatet inte har blivit sämre genom åren. Av ett styrelseprotokoll från den 10 oktober 2000, dvs. tre månader innan K-G.A. blev uppsagd på grund av arbetsbrist, framgår att utdelningen till delägarna var den högsta dittills. Av en artikel införd i Jönköpingsposten i september 2000 framgår vidare hur bra bingohallen i själva verket har gått. O.L. talar i artikeln om en fantastisk utveckling för verksamheten och att omsättningen varit densamma under de tre senaste åren. Mot denna bakgrund saknas anledning att tro att företagsekonomiska skäl ligger bakom uppsägningen av K-G.A.

Föreningen har gjort gällande att bingoverksamheten måste ge skälig avkastning för att tillståndet enligt lotterilagens bestämmelser inte skall dras in av länsstyrelsen. Någon sådan risk har dock inte förelegat. Frågan om skälig avkastning har dessutom inte nämnts i ärendet förrän i arbetsgivarsidans svaromål i Arbetsdomstolen. Under alla förhållanden får inte en uppsägning ske “för säkerhets skull“.

Av ett protokoll från ett styrelsemöte den 8 februari 2001, dvs. några dagar efter uppsägningen av K-G.A., framgår att styrelsens arbetsutskott fått i uppdrag att anställa en ny hallföreståndare. Någon person utifrån anställdes dock aldrig. I stället fick bingovärdinnan C.N. anställning som hallföreståndare. Att C.N. numera är hallföreståndare framgår av en annons från mars 2001 där bingohallen skriver att “vår hallföreståndare C.N. med personal hälsar välkommen till en trevlig bingodag“. Av K-G.A:s respektive C.N:s befattningsbeskrivningar framgår att arbetsuppgifterna är närmast identiska. Endast ett par i praktiken oväsentliga punkter saknas i C.N:s beskrivning jämfört med K-G.A:s. Efter det att K-G.A:s anställning upphörde tog C.N. också i praktiken över K-G.A:s tidigare arbetsuppgifter och fick även en löneförhöjning. Av ett protokoll från ett personalmöte den 4 maj år 2001 framgår att C.N. skall “rycka in på golvet vid behov“. Motsatsvis framgår att hennes arbete i normalfallet numera i huvudsak består av kontorsarbete. För att täcka upp den tid som C.N. arbetar på kontoret i stället för som bingovärdinna har man tagit in extraanställda i högre utsträckning än man annars hade behövt. Lönekostnaderna har därför inte minskat sedan uppsägningen av K-G.A. ägde rum.

Under den tvisteförhandling som påkallades av förbundet var O.L. upprörd och gjorde gällande att det förekommit ett pennsvinn under tiden K-G.A. varit hallföreståndare. En sammanställning över detta svinn visades upp vid förhandlingen.

Grunden för HTF:s talan är sammanfattningsvis följande. Uppsägningen av K-G.A. har i själva verket skett av skäl som varit hänförliga till honom personligen. Saklig grund för uppsägningen har inte förelegat. Föreningen är därför skyldig att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till K-G.A.

För den händelse domstolen skulle anse att det har förelegat arbetsbrist är det HTF:s uppfattning att K-G.A. borde ha erbjudits den tjänst som C.N. nu har eller borde ha erbjudits att arbeta deltid med kontorsuppgifterna. Föreningen har inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. K-G.A. hade för övrigt inte kortast anställningstid hos föreningen.

K-G.A. har varit sjukskriven i två omgångar sedan han sades upp. Av läkarintyg m.m. framgår att sjukskrivningarna har orsakats av uppsägningen och det sätt på vilket han har behandlats av föreningen. K-G.A. har blivit kränkt av föreningen och har lidit skada av detta. Föreningen är därför skyldig att i ekonomiskt skadestånd utge även mellanskillnaden mellan lön och sjukpenning under den tid K-G.A. varit sjukskriven.

Arbetsgivarparterna

Bingoalliansen är en ideell förening som sedan år 1975 driver en bingohall i centrala Jönköping. Medlemmar i föreningen är ett flertal idrotts-, nykterhets- och handikappföreningar i kommunen. Syftet med verksamheten är att bidra till medlemsföreningarnas ekonomi.

O.L. är utöver sitt uppdrag som ordförande i föreningens styrelse även den lotteriföreståndare som länsstyrelsen utser och som måste finnas enligt lotterilagen. Han ingår tillsammans med J.L., T.H. och L.B. i det s.k. arbetsutskott som sköter styrelsens arbete av löpande karaktär.

Bingospel utgör själva kärnan i föreningens verksamhet men sedan år 1996 finns i hallen även ett antal spelmaskiner, exempelvis s.k. enarmade banditer, som man hyr in från Svenska Spel. Verksamheten faller under lotterilagens bestämmelser och i den lagen finns ett krav på att själva bingoverksamheten skall ge skälig avkastning. Det är länsstyrelsen som meddelar tillstånd för bedrivande av verksamheten, och en för låg avkastning kan medföra att tillståndet dras in.

Sedan K-G.A. sades upp har föreningen sex anställda, varav samtliga är bingovärdinnor. En av dessa värdinnor, C.N., utför sedan K-G.A. sades upp även visst kontorsarbete. Av hennes arbetade 40 timmar per vecka går i snitt 17,5 timmar, eller 44 procent, åt till kontorsarbete. Det kontorsarbete som tidigare utfördes av K-G.A. men som inte har övertagits av C.N. utförs i dag i stället av O.L. C.N. arbetar på kontoret kl. 08.00 - 11.00 varje vardag och därutöver åtta timmar varannan helg. Hon arbetar som bingovärdinna resterande tid.

K-G.A. har sagts upp på grund av arbetsbrist i den meningen att syftet med uppsägningen har varit att minska kostnaderna i verksamheten. Omsättningen för bingoverksamheten, som alltså är den verksamhet som måste ge skälig avkastning enligt lotterilagen, har minskat under åren 1993 - 2001 med undantag för ett par år. Under perioden som helhet har omsättningen minskat med ungefär fyra miljoner kronor. Nettobehållningen har minskat i motsvarande mån. Spelmaskinerna räknas inte in i den bedömning som skall göras av länsstyrelsen i tillståndsfrågan. Föreningen har visserligen inte fått någon varning eller annan indikation på att tillståndet skulle kunna komma att dras in. För styrelsen har det dock naturligtvis varit angeläget att föreningen inte ens skall riskera att hamna i en sådan situation.

Med hänsyn till den vikande omsättningen kom arbetsutskottet fram till att man förutom att öka öppettiderna med 11,5 timmar per vecka även måste försöka minska kostnaderna i verksamheten. Lönekostnaderna utgör den största posten i föreningens kostnader och arbetsutskottet kom därför fram till att man skulle minska antalet anställda. Ganska tidigt framfördes idén att C.N. skulle kunna sköta visst kontorsarbete vid sidan av sitt arbete som bingovärdinna. Hon var ställföreträdande hallföreståndare under den tid K-G.A. var anställd och det var för övrigt C.N. som lärde K-G.A. de kontorsuppgifter han skulle ansvara för som hallchef. Vidare skulle O.L. kunna sköta vissa av de uppgifter som K-G.A. hade att utföra. K-G.A. var dessutom den som hade anställts sist. Man kom därför fram till att den som var lämpligast att säga upp var K-G.A. Det vitsordas att de arbetsuppgifter som K-G.A. utförde finns kvar i bolaget. Skillnaden är att det i dag är C.N. och O.L. som gemensamt utför dem.

De enda kostnader föreningen ådragit sig som en direkt följd av uppsägningen av K-G.A. är att C.N. har gått upp något i arbetstid och även fått en viss löneförhöjning på grund av de nya arbetsuppgifterna. O.L. uppbär inte lön från verksamheten. Någon extra personal har inte anställts till följd av att K-G.A. sagts upp. De vikariat som förekommit har varit knutna till personal som av något skäl varit frånvarande och saknar helt koppling till uppsägningen av K-G.A. Inte heller de ökade lönekostnader som blivit följden av ett ökat öppethållande har någon koppling till uppsägningen av K-G.A. Lönekostnaderna för K-G.A. var under år 2000 inklusive sociala avgifter närmare 300 000 kr. Genom uppsägningen har en kostnadsbesparing på omkring 260 000 kr per år skett.

Grunden för uppsägningen av K-G.A. var således arbetsbrist i anställningsskyddslagens mening. Några personliga skäl bakom uppsägningen har över huvud taget inte förelegat. O.L. hade vid tidpunkten för uppsägningen av K-G.A. ingen vetskap om att diskussioner rörande utbyte av honom som styrelseordförande hade förts. Han fick detta klart för sig först när han läste stämningsansökan i förevarande mål. Något samband mellan K-G.A:s eventuella inblandning i detta och uppsägningen av honom kan alltså omöjligen föreligga. Att göra påpekanden rörande inköp av handkräm och utföra kontroll av kassor m.m. ingår som en naturlig del i O.L:s uppdrag.

Man har aldrig haft några planer på att anställa någon utifrån för att överta K-G.A:s uppgifter. Formuleringen i det protokoll förbundet hänvisat till är olycklig men syftet var aldrig något annat än att C.N. skulle ta över ansvaret för delar av K-G.A:s arbetsuppgifter. Det sätt på vilket K-G.A. informerades om omorganisationen har heller inte haft något samband med denne personligen. Något syfte att behandla K-G.A. illa har inte förelegat. Det befanns lämpligt att hela personalen informerades om omorganisationen samtidigt. Detta skedde efter rekommendation av Almega.

Att C.N. enligt vad som överenskoms vid ett personalmöte vid behov skall hjälpa till på golvet innebär inget annat än att hon om behov skulle uppstå under den tid som egentligen är avsatt till kontorsarbete i stället skall täcka upp i värdinnearbetet. Detta har i praktiken varit aktuellt i mycket liten utsträckning.

Titeln hallchef fanns inte inom verksamheten innan K-G.A. anställdes. Att C.N. i en annons råkade tituleras hallchef har inget med uppsägningen av K-G.A. att göra.

Försäljningen av pennor låg inom K-G.A:s ansvarsområde och det konstaterade svinnet av pennor hade tagits upp tidigare. Att saken togs upp på nytt vid tvisteförhandlingen rörande uppsägningen berodde på att O.L. blev upprörd över vissa anklagelser som riktades mot honom. Uppsägningen av K-G.A. har dock inte haft något samband med pennsvinnet.

Det har inte funnits några möjligheter att omplacera K-G.A. Denne har tidigare förklarat att han inte skulle kunna tänka sig att delvis arbeta som bingovärd. Hela syftet med omorganisationen skulle också helt eller delvis ha förfelats om man hade haft kvar K-G.A. på en deltidstjänst eller erbjudit honom den kombitjänst som C.N. nu har. K-G.A. hade dessutom kortast anställningstid hos föreningen.

Sammanfattningsvis har uppsägningen av K-G.A. skett på grund av arbetsbrist och varit sakligt grundad.

Det bestrids att det vid utdömandet av ett eventuellt skadestånd på något sätt skall läggas föreningen till last att K-G.A. varit sjukskriven under vissa perioder efter uppsägningen.

Domskäl

Bakgrunden till tvisten i målet är att K-G.A. den 24 januari 2001 sades upp från sin anställning som hallchef i den bingohall som drivs av Jönköpings Bingoallians. Som grund för uppsägningen anförde föreningen arbetsbrist.

Tvisten i målet gäller om uppsägningen av K-G.A. varit sakligt grundad.

HTF har för sin del menat det inte förelåg någon arbetsbrist och att uppsägningen av K-G.A. i själva verket varit grundad på skäl som är att hänföra till honom personligen. Enligt HTF har det inte förelegat saklig grund för uppsägningen.

Arbetsgivarparterna har för sin del bestritt att uppsägningen av K-G.A. varit grundad på skäl som hänför sig till honom personligen. De har inte gjort gällande att det skulle ha förelegat saklig grund för en uppsägning av personliga skäl.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På HTF:s begäran har därvid hållits förhör under sanningsförsäkran med K-G.A. samt vittnesförhör med ombudsmannen B.L. På arbetsgivarparternas begäran har det hållits förhör under sanningsförsäkran med ordföranden i föreningens styrelse O.L. samt vittnesförhör med bingovärdinnan tillika kontorsansvariga C.N. och med ledamöterna i föreningens styrelse J.L., T.H. och L.B. Båda parterna har även åberopat viss skriftlig bevisning.

Den rättsliga bakgrunden

Såsom Arbetsdomstolen vid ett flertal tillfällen slagit fast omfattar uttrycket arbetsbrist i anställningsskyddslagens mening inte endast fall av konkret brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall där en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen, s.k. personliga skäl. Under begreppet arbetsbrist faller alltså även sådant som att arbetsgivaren inte anser det befogat att bedriva visst arbete eller att arbetsgivaren annars av företagsekonomiska, organisatoriska eller därmed jämförliga skäl anser det nödvändigt att säga upp en eller flera arbetstagare (jfr t.ex. AD 1994 nr 140). Arbetsbrist utgör normalt sett saklig grund för uppsägning. Det är därvid ytterst arbetsgivarens bedömning av behovet av att genomföra exempelvis en inskränkning eller omorganisation av verksamheten som får bli avgörande för frågan huruvida arbetsbrist skall anses föreligga. Detta innebär att en domstol normalt inte har att gå närmare in på frågor om det berättigade från företagsekonomisk, organisatorisk eller därmed jämförlig synpunkt i en av arbetsgivaren beslutad personalinskränkning (se prop. 1973:129 s. 123 och prop. 1981/82:71 s. 65).

Situationen är emellertid en annan om arbetsgivaren visserligen har angett arbetsbrist som grund för uppsägningen, men i själva verket haft andra skäl för denna, s.k. fingerad arbetsbrist. I ett sådant fall har domstolen att pröva tillåtligheten av uppsägningen utifrån den verkliga grunden. Som Arbetsdomstolen tidigare har utvecklat närmare (se AD 1976 nr 26) får den bevisprövning som skall ske när arbetsgivaren som grund för uppsägningen åberopar arbetsbrist och arbetstagaren påstår att annan grund i själva verket varit bestämmande för arbetsgivarens handlande särskild karaktär i fall då förändringen av verksamheten tar sikte på en enstaka arbetstagare. Ju mer sannolikt det i ett sådant fall framstår att uppsägningen orsakats av annan omständighet än den av arbetsgivaren uppgivna, desto starkare krav bör ställas på arbetsgivaren att visa att uppsägningen skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl även om den andra omständigheten inte förelegat. För att domstolen skall gå in på en sådan prövning krävs dock att arbetstagaren visar åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om fingerad arbetsbrist (jfr AD 1980 nr 133 och AD 1985 nr 79). Det skall också framhållas att det, om arbetsbrist faktiskt föreligger, saknar betydelse att arbetsgivaren även ansett att anställningen borde avslutas av skäl som är att hänföra till arbetstagaren personligen (jfr AD 1986 nr 158, 1987 nr 34, 1988 nr 32, 1995 nr 149 och 2000 nr 31).

Har uppsägningen av K-G.A. varit grundad på personliga skäl?

Föreningen har gjort gällande i huvudsak följande beträffande de överväganden som låg till grund för uppsägningen av K-G.A. Att föreningens verksamhet som helhet gick bra berodde på spelautomaterna. Däremot fanns det problem med bingoverksamheten, och det enda möjliga sättet att förbättra resultatet var att minska föreningens kostnader för personal. Det var detta som låg bakom uppsägningen av K-G.A.

HTF har menat att det inte fanns några bärkraftiga verksamhetsanknutna skäl för uppsägningen av K-G.A. Enligt HTF har uppsägningen i själva verket grundats på att det förekom vissa misshälligheter i samarbetet mellan K-G.A. och O.L.

Såvitt gäller förhållandena i föreningens verksamhet vid tiden för uppsägningen har framkommit i huvudsak följande. Förutom hallchefen K-G.A. fanns sex kvinnor, däribland C.N., anställda som bingovärdinnor. Efter uppsägningen av K-G.A. har det inte förekommit någon nyanställning. K-G.A:s uppgifter var av främst administrativ natur. De har till viss del övertagits av C.N. på så sätt att hon arbetar viss tid på kontoret och viss tid som bingovärdinna. Övriga uppgifter som tidigare utfördes av K-G.A. utförs numera i stället av O.L., som är ordförande i föreningens styrelse och som utför arbetet i föreningen utan ersättning på ideell basis. Enligt vad O.L. har berättat inför domstolen övertog han i huvudsak de uppgifter som typiskt sett åligger en chef, bl.a. personalmöten och anställningsfrågor, och han lägger ned i snitt omkring tio timmar per vecka på dessa uppgifter.

HTF har gjort gällande att föreningen efter uppsägningen av K-G.A. i större utsträckning än tidigare har anlitat extrapersonal för att kompensera neddragningen av den fasta personalen. Det finns emellertid ingenting i utredningen som ger något belägg för detta påstående. Av den relativt omfattande utredning om föreningens ekonomiska förhållanden som har lagts fram i målet kan man enligt domstolens mening dra slutsatsen att uppsägningen av K-G.A. faktiskt har lett till det av föreningen åsyftade resultatet, nämligen att lönekostnaderna har minskat påtagligt. För år 2002 blev lönekostnaderna omkring 260 000 kr lägre än under tidigare år.

De nu berörda omständigheterna får anses klart utvisa att uppsägningen av K-G.A. har skett som ett led i en minskning och omorganisation av föreningens verksamhet av sådant slag som ryms inom vad som benämns som arbetsbrist vid en tillämpning av anställningsskyddslagen. Detta hindrar dock inte att uppsägningen ändå kan ha varit grundad på skäl som varit hänförliga till K-G.A. personligen. Som har framgått i det föregående kan en arbetsgivare i en situation som den nu aktuella ha att visa att uppsägningen faktiskt skulle ha företagits av företagsekonomiska skäl, även om det har funnits andra omständigheter med i bilden. En förutsättning för en sådan bevisbörda på föreningens sida är dock att HTF kan visa åtminstone sannolika skäl för att det rör sig om en fingerad arbetsbrist.

HTF:s påståenden om att det har funnits ett personligt inslag i uppsägningsfrågan grundas i första hand på att K-G.A. hade ett samtal med styrelseledamoten J.L. om utbyte av styrelseordföranden O.L. Enligt HTF skulle O.L. ha fått kännedom om detta, varefter han intog en avog attityd mot K-G.A. fram till dess uppsägningen ägde rum.

K-G.A. har inför domstolen berättat i huvudsak följande. Troligen i november 2000 fick han ett telefonsamtal från styrelseledamoten J.L., som tyckte att O.L:s inflytande i föreningen borde minskas, helst så att han ersattes med någon annan. J.L. skulle ringa runt till vissa styrelseledamöter om detta, men bad K-G.A. att ringa till styrelseledamoten L.B. Skälet till detta var att K-G.A. kände L.B. personligen, de hade tidigare varit arbetskolleger. K-G.A. ringde och talade med L.B. om saken. Sedan gick några veckor utan att K-G.A. hörde av saken mer. Däremot förändrades O.L:s attityd mot honom själv. O.L. gick igenom bokföringen på ett sätt som gav klart uttryck för misstro mot K-G.A. Han ställde också frågor om inköp av handkräm och undrade om det fanns styrelsebeslut om detta. Vid ett tillfälle uteblev O.L. i samband med avstämning av kassan och förklarade då per telefon att “när jag kommer och kontrollerar gör jag det utan föranmälan“. K-G.A. tyckte detta kändes olustigt. När uppsägningen kom var K-G.A. helt oförberedd på denna.

O.L. har inför domstolen uppgett bl.a. följande. Han hade vid den aktuella tidpunkten ingen kännedom om K-G.A:s samtal med J.L. om ordförandefrågan. O.L. fick vetskap om samtalet först i samband med att han fick läsa HTF:s stämningsansökan i målet. Han blev chockad av uppgiften om att det utan hans vetskap hade förekommit en diskussion om ordförandefrågan och utlyste då ett styrelsemöte där saken ventilerades. De övriga händelser som K-G.A. angett är i och för sig riktiga: han ställde någon fråga om handkrämen, men det var enligt hans mening bara en småsak. Det är riktigt att han brukade kontrollera kassorna och det skedde ibland utan föranmälan. Han såg det som sin uppgift som ordförande att göra sådana kontroller.

O.L:s uppgift om att han före uppsägningen inte hade vetskap om diskussionen om utbyte av honom som ordförande i föreningen vinner stöd av vad både J.L. och L.B. har uppgett inför Arbetsdomstolen. Det har enligt domstolens mening blivit klarlagt att O.L. först långt efter uppsägningen fick kännedom om denna diskussion och K-G.A:s medverkan i denna. Detta betyder att den omständighet som enligt HTF:s uppfattning skulle ha utlöst O.L:s påstådda ovilja mot K-G.A. faktiskt inte har förelegat. De uppgifter som J.L., L.B. och T.H. lämnat inför domstolen ger över huvud taget inte något stöd för att det har förelegat något dåligt förhållande mellan K-G.A. och O.L. Deras uppgifter ger klart stöd för att det var omsorgen om föreningens ekonomi som ledde till slutsatsen att lönekostnaderna måste sänkas genom en minskning av personalen. Det kan tilläggas att inte heller K-G.A:s egna uppgifter om händelserna före uppsägningen ger något nämnvärt stöd för att det skulle ha förelegat misshälligheter mellan O.L. och honom.

Arbetsdomstolen kommer på grund av det anförda till slutsatsen att HTF inte har gjort sannolikt att uppsägningen av K-G.A. har varit grundad på annat än arbetsbrist.

Har föreningen uppfyllt sin omplaceringsskyldighet?

En uppsägning är enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen inte sakligt grundad om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Bestämmelsen är tillämplig såväl när det föreligger arbetsbrist som då arbetsgivaren överväger att säga upp en arbetstagare på grund av dennes personliga förhållanden.

HTF har gjort gällande att föreningen inte har fullgjort sin skyldighet att söka omplacera K-G.A. Enligt HTF borde K-G.A. ha erbjudits det arbete som C.N. numera har. Arbetsgivarparterna har bestritt att det har förelegat någon möjlighet att omplacera K-G.A.

Arbetsdomstolen bedömer omplaceringsfrågan på följande sätt. Föreningens syfte med uppsägningen var att minska lönekostnaderna genom en neddragning av antalet anställda. Det är enligt domstolens mening tydligt att det i denna situation inte har funnits något utrymme för att genom omplacering undgå uppsägning av någon av arbetstagarna. Arbetsgivarparterna har förklarat att det av organisatoriska skäl framstod som lämpligast att säga upp K-G.A., som enligt arbetsgivarparterna dessutom var den som hade kortast anställningstid. HTF har bestritt att han hade kortast anställningstid, men har inte lagt något påstående om turordningsbrott till grund för sin talan. Frågan om vilken av arbetstagarna på arbetsplatsen som hade kortast anställningstid saknar betydelse för bedömningen av frågan om omplaceringsskyldigheten. Domstolen kan inte finna att föreningen har åsidosatt sina skyldigheter i detta avseende.

Sammanfattande slutsats och rättegångskostnader

Domstolen har i det föregående kommit fram till att uppsägningen av K-G.A. har varit grundad på arbetsbrist samt att föreningen inte har åsidosatt någon omplaceringsskyldighet enligt anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen finner att uppsägningen av K-G.A. har varit sakligt grundad.

Domstolens ställningstagande innebär att HTF:s talan skall avslås. HTF skall som tappande part ersätta arbetsgivarparterna för deras rättegångskostnader. HTF har vitsordat det av arbetsgivarparterna yrkade beloppet som skäligt.