AD 2004 nr 59

Parter:

Stockholmskooperativet för Independent Living; M.M.

Nr 59

Stockholmskooperativet för Independent Living - STIL i Johanneshov

mot

M.M. i Tumba.

ÖVERKLAGADE BESLUTET: Stockholms tingsrätts, avd. 3, beslut den 7 december 2004 i mål nr T 5813-04

Tingsrättens beslut, se bilaga.

Stockholmskooperativet för Independent Living - STIL (STIL), har yrkat att Arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens beslut skall avvisa M.M:s talan.

M.M. har bestritt ändring.

Till utveckling av sin talan i Arbetsdomstolen har parterna i huvudsak anfört samma omständigheter som vid tingsrätten.

Skäl

Bakgrund

M.M. var tillsvidareanställd som personlig assistent hos STIL. Den 24 oktober 2003 avskedades hon från sin anställning. M.M:s talan vid tingsrätten avser en skadeståndstalan med anledning av STIL:s avskedande av henne. Fråga är nu om det föreligger hinder för rättegång av det skälet att tvisten skall prövas av skiljenämnd.

STIL är bundet, som medlem i Kooperationens Förhandlingsdelegation (KFO), av kollektivavtalet Allmänna Anställningsvillkor för anställning som personlig assistent slutet mellan KFO och Svenska Kommunalarbetareförbundet (Kommunal). M.M. är medlem i Kommunal och är därmed bunden av avtalet. Av avtalets förhandlingsordning bilaga 3 § 5 framgår att ”KFO-Kommunals skiljenämnd avgör slutligt rättstvist som rör innebörden av lag i enskilt avtal, kollektivavtal eller gällande rätt i övrigt (rättstvist)”. Enligt samma paragraf utser KFO och Kommunal ledamöterna i skiljenämnden och svarar för alla kostnaderna i nämnden. Av förhandlingsordningens § 4 framgår att som huvudregel gäller att innan talan väcks i skiljenämnden skall tvisten, efter förhandling, först hänskjutas till KFO-Kommunals avtalsnämnd för yttrande samt att sådant hänskjutande skall ske inom tre månader från tvistefrågans uppkomst i tvist som inte varit föremål för central förhandling. Lokal förhandling i frågan genomfördes i december 2003.

Förutom regleringen i kollektivavtalet har parterna i M.M:s enskilda anställningsavtal överenskommit om skiljeförfarande. I det delvis förtryckta anställningsavtalet anges att parterna träffar avtal om, ”mot bakgrund av de särskilda förhållanden som råder inom avtalsområdet för personliga assistenter, att tvist mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om lag, enskilt avtal, kollektivavtal eller gällande rätt (rättstvist) slutligen löses av det skiljemannaförfarande som framgår av 4 och 5 §§ i förhandlingsordningen mellan KFO-Kommunal”.

Det avskedandebesked M.M. fick av arbetsgivaren innehåller emellertid hänvisning både till att väcka talan vid domstol och till skiljemannaförfarande. Handlingen är en förtryckt blankett rubricerad ”Besked om avskedande”. Under rubriken ”Överklagande” finns det som kan uppfattas som två fullföljdshänvisningar. Av texten framgår inledningsvis bl.a. att om arbetstagaren vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig och/eller yrka skadestånd på grund av uppsägningen skall talan väckas vid domstol inom viss angiven tid. Därefter anges på samma sätt som i anställningsavtalet att ”mot bakgrund av de särskilda förhållanden som gäller inom avtalsområdet för personliga assistenter, skall tvist mellan arbetsgivaren och arbetstagaren om lag, enskilt avtal, kollektivavtal eller gällande rätt (rättstvist), slutligen lösas genom det skiljeförfarande som framgår av 4 och 5 §§ i förhandlingsordningen mellan KFO-Kommunal”. Därutöver anges vad som gäller om hänskjutande till KFO-Kommunals avtalsnämnd.

Utveckling av talan

M.M. har i huvudsak anfört följande. Fullföljdshänvisningen är att förstå på så sätt att arbetstagaren ges två alternativ om arbetstagaren vill göra gällande ogiltighet eller yrka skadestånd, antingen att väcka talan vid domstol eller skiljeförfarande. Det kan inte krävas av den enskilde att denne skall förstå vilket av alternativen som gäller i det enskilda fallet. Denna oklarhet bör falla tillbaka på arbetsgivaren. Det bör vidare beaktas att det är fråga om ett avtalsförhållande med en normalt sett svagare avtalspart, arbetstagaren. Efter den lokala förhandlingen har oklarhet uppstått huruvida Kommunal fortsättningsvis skulle företräda M.M. Hon har då haft uppfattningen att talan skulle väckas i domstol när förbundet inte längre var part. M.M. har haft fog för uppfattningen att talan kunde väckas i domstol; hon har varken insett eller bort inse att fullföljdshänvisningen delvis inte var tillämplig i hennes fall. Med hänsyn till att rättsföljden om de frister som gäller inte iakttas är preskription, bör särskilda krav på tydlighet ställas på utformningen av en överklagandehänvisning.

M.M. har därutöver vid tingsrätten gjort gällande att skiljeklausulen skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen eftersom det skulle vara oskäligt att tillämpa klausulen med hänsyn till dels att det har varit svårt att förstå innebörden av den, dels den undanskymda placeringen i texten, dels den kortare tid som gäller för hänskjutande till avtalsnämnd i förhållande till att väcka talan vid domstol. Hon har i Arbetsdomstolen åberopat samma omständigheter med den skillnaden att hon inte åberopat invändningen om den kortare tiden men därutöver anfört att klausulen även skall lämnas utan avseende eftersom det är fråga om ett avtalsförhållande med en normalt svagare avtalspart.

STIL har i huvudsak anfört följande. Det finns inte skäl att bortse från skiljeklausulen. Överklagandehänvisningen kan inte anses otydlig. Även om fullföljdshänvisningen inledningsvis är felaktig reglerar beskedet uttryckligen att tvist inom avtalsområdet för personliga assistenter slutligen skall lösas genom det skiljemannaförfarande som framgår av kollektivavtalet. M.M. har vid avskedandet företrätts av sin fackliga organisation varför hon inte borde betraktas som en svagare part. Eftersom ombud vid LO-TCO Rättskydd AB företräder M.M. i målet får det därutöver anses klart att Kommunal biträder M.M. i domstolen. För det fall Kommunal missat att väcka talan i avtalsnämnden inom föreskriven till skall detta inte medföra en utsträckt frist för den enskilda arbetstagaren att väcka talan i allmän domstol. Eftersom M.M. arbetar med personlig assistans och företräds av Kommunal har hon i vart fall bort inse att skiljemannaförfarandet är tillämpligt. STIL bestrider att innebörden av skiljeklausulen är svår att förstå, särskilt med hänsyn till att hon vid avskedandet företrätts av Kommunal. Eftersom M.M. är medlem i Kommunal är inte hänvisningens utformning avgörande för bundenheten. Placeringen har inte varit undanskymd. Det aktuella kollektivavtalet har en särprägel på svensk arbetsmarknad. Det är framför allt hänsynen till de speciella förutsättningarna för anställningsförhållandet men även det förhållandet att kollektivavtalsparterna har ett gemensamt intresse att tolka avtalets innehåll, som ligger bakom förekomsten av skiljeklausulen.

Arbetsdomstolens bedömning

Av 1 kap. 3 § arbetstvistlagen följer att en tvist om tillämpning av anställningsskyddslagen eller av en kollektivavtalsbestämmelse som har trätt i lagens ställe som regel kan hänskjutas till avgörande av skiljemän i stället för att avgöras i domstol. Att det i ett anställningsavtal, enskilt avtal eller i kollektivavtal finns en skiljeklausul är således inget anmärkningsvärt i sig.

M.M. har gjort gällande att skiljeklausulen skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen med hänsyn till dels att det har varit svårt att förstå innebörden av den, dels den undanskymda placeringen i texten, dels att det är fråga om ett avtalsförhållande med en normalt svagare avtalspart. Hennes talan i denna del kan uppfattas på så sätt att de åberopade omständigheterna åberopas både som skäl för att skiljeklausulen i sig är oskälig och för att det skulle vara oskäligt att tillämpa klausulen med hänsyn till fullföljdshänvisningens utformning.

Arbetsdomstolen har i ett flertal avgöranden prövat frågan om skäligheten av skiljeklausuler i både enskilda anställningsavtal och kollektivavtal samt om verkan för en enskild organisationsmedlem av en i kollektivavtal intagen skiljeklausul (se t.ex. AD 2002 nr 72 med där gjorda hänvisningar i tingsrättens beslut och 1997 nr 104 med där gjorda hänvisningar).

Arbetsdomstolen kan inte finna att den i målet aktuella skiljeklausulen i sig skulle vara oskälig på grund av de omständigheter som M.M. åberopat. Arbetsdomstolen har då beaktat att det är fråga om en skiljeklausul som är intagen i ett kollektivavtal och som bekräftats i ett enskilt anställningsavtal, att skiljeklausulen inte kan anses otydlig i sig samt att kollektivavtalsparterna står för alla kostnader för och i skiljenämnden.

Arbetsdomstolen har då att pröva om M.M. skall ha rätt till domstolsprövning trots skiljeklausulen med hänvisning till hur fullföljdshänvisningen är utformad.

I 8 och 19 §§anställningsskyddslagen regleras arbetsgivarens skyldighet att lämna en s.k. fullföljdshänvisning, dvs. att skriftligen underrätta arbetstagaren om vad som skall iakttas om han eller hon vill ogiltigförklara uppsägningen eller avskedandet eller yrka skadestånd. Arbetsgivaren har således en lagstadgad skyldighet att klart och tydligt tala om för arbetstagaren vad han eller hon skall göra om arbetstagaren vill angripa uppsägningen eller avskedandet.

Arbetsdomstolen har tidigare prövat verkan av en felaktig fullföljdshänvisning (se AD 1977 nr 110, 1989 nr 27 och AD 1994 nr 36). På samma sätt som i nu aktuellt mål har i de målen skiljeklausul gällt mellan parterna. Till skillnad mot nu aktuellt fall har arbetsgivaren i de tidigare fallen i fullföljdshänvisningen enbart hänvisat till att väcka talan i domstol, dvs. hänvisningarna har inte haft den otydlighet med ”dubbla hänvisningar” som det nu är fråga om. Rättsläget kan sammanfattningsvis beskrivas så att, även om arbetsgivaren inte kan antas ha avsett att avstå från skiljeförfarandet, så har en arbetstagare ändå rätt att åberopa sig på givna anvisningar i arbetsgivarens fullföljdshänvisning om att talan kan väckas vid domstol såvida arbetstagaren inte har insett eller bort inse att anvisningen fått ett felaktigt innehåll.

Enligt Arbetsdomstolens mening kan STIL inte anses ha avsett att, med formuleringen i den i målet aktuella fullföljdhänvisningen, avstå från att åberopa skiljeklausulen ifråga och låta M.M. i stället, om hon så önskade, välja att väcka talan i domstol. Frågan är då om M.M. insett eller bort inse att hänvisningen om att väcka talan vid domstol inte avsåg henne eller om de vore oskäligt att tillämpa klausulen i detta fall.

Fullföljdshänvisningen i fråga, som utgörs av en blankett utformad av KFO, får anses ha fått en mycket olycklig utformning. Den är otydlig på så sätt att den förutom hänvisningen till skiljemannaförfarande även innehåller en hänvisning till att väcka talan vid domstol om arbetstagaren vill göra gällande att uppsägningen är ogiltig eller vill yrka skadestånd på grund av uppsägningen. Av ordalydelsen i fullföljdshänvisningen framgår det visserligen att skiljemannaförfarande skall tillämpas på rättstvister som rör arbetstagare som är anställda som personliga assistenter. På det sätt fullföljdshänvisningen är utformad kan den dock lätt uppfattas som att när det gäller att angripa just uppsägningen, eller i detta fall avskedandet, gäller domstolsförfarande. Enligt Arbetsdomstolen mening är det i målet inte visat att M.M. insett eller borde ha insett att hänvisningen till att väcka talan vid domstol vid uppsägning eller avskedande inte avsett hennes anställning. Fullföljdshänvisningens lydelse får alltså anses ha berättigat M.M. att väcka talan vid domstol.

Arbetsdomstolen finner alltså att skiljeklausulen inte utgör hinder för rättegång.