lagen.nu

AD 1997 nr 104

Fråga om skiljeklausul i kollektivavtal utgör hinder för tingsrätt att pröva viss tvist.

Parter:

Stockholms stad; T.K.

Nr 104

Stockholms stad

mot

K.T. i Stockholm.

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Stockholms tingsrätts, avdelning 3, beslut 1997-02-28 i mål T 3-1058-96

Tingsrättens beslut, se bilaga.

YRKANDEN

Stockholms stad har yrkat att arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens beslut, skall avvisa K.T:s talan på grund av rättegångshinder.

K.T. har bestritt bifall till stadens ändringsyrkande.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen har i beslut den 17 juni 1997 beviljat prövningstillstånd i målet.

Till utveckling av talan har parterna i arbetsdomstolen anfört bland annat följande.

Stockholms stad

Tingsrätten omnämner i sitt beslut inte på något sätt vad det är som skiljer det nu omtvistade fallet från avgörandet i arbetsdomstolens mål B 133/95. Där kom arbetsdomstolen fram till att skiljenämndens sammansättning fick anses ge tillräckliga garantier för en opartisk prövning av en medlems talan inför nämnden. Om det finns skillnader som motiverar ett annat slut i det nu aktuella fallet borde det ha framgått av tingsrättens skäl. I det tidigare nämnda målet var det visserligen en medlem i en facklig organisation som förde talan, men han gjorde det utan stöd av organisationen. Det borde innebära att de principiella synpunkter rörande rättssäkerheten som anförs i detta fall även borde ha varit aktuella i det tidigare målet. Europakonventionen var även vid tidpunkten för det tidigare avgörandet gällande svensk rätt.

Vidare anser staden att tingsrätten i sitt resonemang om vilka som utser skiljemän, skiljenämndens sammansättning och förtroendet för nämnden inte berört det förhållandet att skiljenämndens ordförande är en av ordförandena i arbetsdomstolen och vilken betydelse det kan ha för att garantera en opartisk prövning. Staden anser att detta gör resonemanget mer komplicerat än vad som framgår av tingsrättens beslut. Om tingsrätten anser att den omständigheten att det är en ordförande i arbetsdomstolen som är ordförande i skiljenämnden inte är tillräcklig för att garantera en opartisk prövning borde det ha berörts av tingsrätten. Staden konstaterar att skiljenämndens sammansättning uppvisar stora likheter med arbetsdomstolens sammansättning vilket borde vara betryggande ur rättssäkerhetssynpunkt.

Sammantaget anser staden att tingsrättens slutsats att det inte finns tillräckliga garantier för att K.T. ska få en opartisk prövning inför skiljenämnden är fel. Av det följer att K.T. skall vara bunden av skiljeklausulen och att avvisningsyrkandet skall bifallas.

K.T.

K.T. gör inte längre gällande att ändringsavtalet utgör ett grovt brott mot kollektivavtalet och frånfaller därmed den grund för bestridandet som har upptagits under punkten 1 i tingsrättens beslut.

Staden har i arbetsdomstolen hänvisat till domstolens ställningstagande i målet B 133/95 och ställt frågan på vilket sätt K.T:s situation skiljer sig från kärandens talan i det målet. Såvitt framgår av protokollet från Uddevalla tingsrätt har i det tidigare målet inte någon av de organisationer som utser ledamöter i skiljenämnden deltagit i förhandlingarna om kärandens tvist. Dennes fackliga organisation har också, såvitt man kan förstå, företrätt honom i förhandlingarna och således framfört kärandens krav där.

När det gäller K.T. är det samma organisationer som har slutit det ändringsavtal som han vänder sig emot som utser sex av skiljenämndens sju ledamöter. De två fallen är därför inte analoga. Tingsrättens och arbetsdomstolens beslut i det tidigare målet berör inte de speciella problem som föreligger i K.T:s fall och har därför inget prejudikatvärde.

I en skiljenämnd med sju ledamöter har ordförandens röst avgörande betydelse endast i det fall att nämndens övriga ledamöter röstat tre mot tre. Det krävs annars endast att fyra ledamöter enas för att bestämma skiljenämndens mening. Ordföranden kan således inte garantera en opartisk prövning.

Skäl

Av reglerna i 26 § medbestämmandelagen följer att K.T., som tidigare var medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet, genom sitt utträde ur förbundet i princip inte har upphört att vara bunden av bestämmelserna i pensionsavtalet och den däri upptagna skiljeklausulen. Såvitt framkommit i målet är K.T. berättigad att själv föra sin talan inför skiljenämnden. Varken staden eller K.T. kan dock inverka på valet av de skiljemän som skall ingå i skiljenämnden när tvisten skall prövas. Enligt den praxis som har utvecklats i Högsta domstolen och arbetsdomstolen är K.T:s bundenhet av skiljeklausulen i ett sådant fall beroende av vilka garantier som ändå finns för att han skall få en opartisk prövning av sin talan inför skiljenämnden ( se NJA 1981 s. 1205 och arbetsdomstolens avgöranden 1972 nr 30, 1977 nr 35, 1989 nr 51 samt 1997 nr 35). Avgörandet AD 1997 nr 35 och det av parterna omnämnda icke refererade avgörandet i arbetsdomstolens mål B 133/95 gällde, liksom detta mål, tillämpningen av skiljeklausulen i § 23 i PA-KL. Arbetsdomstolen fann vid sin prövning i de båda tidigare fallen att skiljenämndens sammansättning inte föranledde att skiljeklausulen skulle frånkännas verkan och avvisade arbetstagarnas talan.

Ett skiljeförfarande är ofta ett ändamålsenligt och betydelsefullt led i arbetsmarknadens system för rättslig prövning av tvister. Försäkringar av olika slag ingår normalt i arbetstagarnas anställningsvillkor och får en alltmer ökande betydelse. Arbetsmarknadens organisationer och den enskilde försäkringstagaren har normalt ett gemensamt intresse av att inträffade försäkringsfall prövas enligt vad som avsetts i de av avtalsparterna gemensamt framtagna försäkringsvillkoren. Den sammansättning som skiljenämnden har enligt § 23 i PA-KL ger som regel också tillräckliga garantier för att en part skall få en opartisk prövning av sin sak inför nämnden. Som redan framgått har arbetsdomstolen i tidigare avgöranden inte funnit skäl att frånkänna denna skiljeklausul bindande verkan för enskilda arbetstagare. Tvisten mellan parterna har då gällt tolkningen och tillämpningen av bestämmelser i PA-KL. Den nu aktuella tvisten har emellertid sin grund i frågan om parterna i kollektivavtalet utan ett särskilt bemyndigande från K.T. har varit behöriga att ingå ett ändringsavtal som enligt honom inneburit att parterna förfogat över hans sedan tidigare intjänade förmåner. De tidigare avgörandena är enligt arbetsdomstolens mening därför inte direkt jämförbara med det nu föreliggande fallet.

Samtliga ledamöter i skiljenämnden utses av organisationer som också är parter i det ändringsavtal vars giltighet nu sätts i fråga. Skiljenämndens ordförande utses gemensamt av dessa organisationer. Var och en av skiljenämndens ledamöter har en röst och som skiljenämndens ställningstagande gäller den mening som minst fyra av nämndens sju ledamöter enas om. Ordförandens röst kan därför som regel få avgörande betydelse endast i de fall då nämndens övriga ledamöter har röstat tre mot tre. Nämndens ordförande kan därmed inte ensam anses utgöra en tillräcklig garanti för att en opartisk prövning skall komma till stånd. Den omständigheten att som ordförande i skiljenämnden fungerar en av ordförandena i arbetsdomstolen är därför inte av någon avgörande betydelse.

När det gäller övriga ledamöter av skiljenämnden bör följande beaktas. Det avgörande för frågan huruvida K.T. i detta fall kan förväntas få en opartisk prövning av sin sak inför skiljenämnden är inte om det av skäl hänförliga till ledamöterna personligen föreligger tvivel om deras opartiskhet. När en talan, som i detta fall, i grunden gäller kollektivavtalsparternas rätt att träffa avtal av det slag som ändringsavtalet utgör, och det är de avtalsslutande parterna som utser ledamöterna i den skiljenämnd som skall pröva frågan, måste det enligt arbetsdomstolens mening för en objektiv iakttagare rimligen kunna befaras att dessa ledamöter kan ha ett gemensamt intresse som står i motsatsförhållande till det intresse käranden har i tvisten. Det innebär en risk för att den balans av motstående intressen som normalt får anses råda mellan ledamöterna i skiljenämnden blir satt ur spel.

Vid övervägande av vad som anförts delar arbetsdomstolen tingsrättens bedömning att det inte finns tillräckliga garantier för att K.T. i denna tvist kan få en opartisk prövning inför skiljenämnden. K.T. skall därför inte anses bunden av skiljeklausulen i PA-KL. Det medför att stadens överklagande inte kan vinna bifall.

SLUT

1. Arbetsdomstolen lämnar Stockholms stads överklagande utan bifall.

2. Stockholms stad skall ersätta K.T. för hans rättegångskostnader i arbetsdomstolen med femtusentjugo (5 020) kr avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut till dess betalning sker. Av beloppet utgör 1 004 kr mervärdesskatt.

Beslut 1997-09-03, målnummer B-50-1997

Ledamöter: Lars Johan Eklund, Hans Blyme, Palle Landin, Ulf E. Nilsson (skiljaktig), Lars Ahlvarsson (skiljaktig), Gunnar Ericson och Erik Adolfsson (utredningschef vid Försvarets Civila Tjänstemannaförbund; tillfällig ersättare).

Sekreterare: Kaisa Söderberg

BILAGA

Tingsrättens dom (ledamöter: Ulla Ljunggren-Thedéen, Marianne Tejning och Manne Pavón)

BAKGRUND

År 1992 vidtog statsmakterna en rad åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin. Bl.a. ändrades beräkningsgrunden för folkpension och allmän tilläggspension (ATP). Dessa förmåner beräknas med utgångspunkt från basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring (ALF). Riksdagen beslutade att basbeloppet skulle minskas med två procent när beräkningen gjordes. Pensionerna blev på så sätt lägre än de annars skulle ha blivit.

Den nu beskrivna åtgärden hade ingen inverkan på s.k. bruttopensionsförmån genom kollektivavtal. Bruttopensionsförmån innebär att arbetsgivaren betalar ett visst pensionsbelopp som beräknats på avgångslönen och att arbetsgivaren därvid får räkna av vad arbetstagaren har rätt till i form av allmän pension. En sänkning av den allmänna pensionen drabbar då inte pensionären utan leder till en ökning av den del av pensionen som betalas av arbetsgivaren.

I samband med lagändringen år 1992 vädjade regeringen och riksdagen till berörda kollektivavtalsparter om en ändring av avtalen så att även pensionärer med bruttopensionsförmån skulle få sänkt pension. Kollektivavtalsparterna på det kommunala området träffade den 23 december 1992 överenskommelse - i fortsättningen kallad ändringsavtalet - om vissa ändringar och tillägg i gällande Pensionsavtal för arbetstagare hos kommuner och landsting - PA-KL.

K.T. arbetade som plåtslagare inom Stockholms stad fram till det att han avgick med pension år 1987. Enligt pensionsbrev skall Stockholms stad utge ålderspension till honom med ett visst bruttobelopp. Detta belopp förändras enligt pensionsbrevet i samma grad som basbeloppet och samordnas med allmänna pensionsförmåner på sätt som anges i PA-KL. Till följd av ändringsavtalet fick K.T. lägre pension än han annars skulle ha fått.

YRKANDEN M.M.

K.T. har väckt talan mot Stockholms stad och har yrkat förpliktande för staden att till honom utge pension med visst belopp jämte ränta och ersättning för rättegångskostnader.

Stockholms stad har yrkat att K.T:s talan skall avvisas på grund av att PA-KL innehåller en skiljeklausul enligt vilken tvister om tolkning och tillämpning av avtalet skall hänskjutas till skiljenämnd.

K.T. som motsatt sig avvisning har i första hand invänt att det föreligger en sådan situation som avses i 31 § första stycket medbestämmandelagen (MBL), varför skiljeklausulen enligt 1 kap. 3 § lagen om rättegång i arbetstvister (LRA) inte är tillämplig. I andra hand har han gjort gällande att det föreligger särskilda skäl för att inte anse skiljeklausulen bindande för honom.

Parterna är överens om att tingsrätten skall pröva avvisningsyrkandet på handlingarna.

För det fall K.T:s talan skulle avvisas har staden yrkat ersättning för rättegångskostnader. K.T. har inte vitsordat det yrkade beloppet som skäligt.

PARTERNAS UTVECKLING AV AVVISNINGSFRÅGAN

Staden har till utveckling av sitt avvisningsyrkande anfört följande.

Enligt § 23 i PA-KL skall tvister om tolkning och tillämpning av avtalet hänskjutas till skiljenämnd. Det omtvistade ändringsavtalet utgör en del av PA-KL. Även sådana tvister om tolkning och tillämpning av avtalet som drivs av enskilda personer skall prövas av skiljenämnden. Det är oundvikligt att man vid en prövning av ändringsavtalets giltighet kommer in på materiella frågor om PA-KL:s rätta innebörd och vilken rätt K.T. kan ha enligt avtalet. För att fastställa rätten och förmånerna måste avtalets innehåll provas. Detta skall inte kunna göras av domstol eftersom parterna i PA-KL varit ense om att tillämpningen av avtalet skall prövas av skiljenämnd. Stockholms tingsrätt är därför inte behörig att uppta målet till prövning och målet skall således avvisas på grund av rättegångshinder.

K.T. har till utveckling av sitt bestridande av avvisningsyrkandet anfört i huvudsak följande.

1. Enligt 1 kap. 3 § LRA är en skiljeklausul tillämplig om inte fall som avses i 31 § första eller tredje stycket MBL är för handen. Här föreligger en sådan situation som avses i 31 § första stycket MBL.

Grunden för hans talan är att parterna har saknat behörighet att ändra PA-KL på sätt som skett och att ändringsavtalet därför saknar verkan mot honom. Ändringsavtalet utgör ett grovt brott mot kollektivavtalet. Skiljeklausulen skall därför inte tillämpas.

2. Särskilda skäl för att inte anse skiljeklausulen bindande föreligger på grund av följande fyra omständigheter:

a) Av förarbetena till LRA (prop. 1974:77 s. 145 f.) framgår att en enskild medlem blir bunden av en skiljeklausul som intagits i ett kollektivavtal om han kan inverka på valet av skiljemän. Om han inte ges något inflytande på valet av skiljemän, blir frågan om hans bundenhet av klausulen enligt AD:s praxis beroende av vilka garantier som ändå finns för en opartisk prövning av medlemmens talan inför skiljenämnden (AD 1972 nr 30 och 1977 nr 35).

Enligt § 23 tredje stycket i PA-KL består skiljenämnden av sju ledamöter. Av dessa utses tre av Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet gemensamt. Kommunaltjänstemannakartellen, Svenska Kommunalarbetareförbundet och SACO-organisationerna utser vardera en ledamot. Den sjunde ledamoten, tillika ordföranden, utses gemensamt av de nu nämnda organisationerna. Enligt PA-KL finns det således ingen möjlighet för K.T. att inverka på valet av skiljemän. Det är därför uteslutet att skiljeförfarandet skulle garantera honom en opartisk prövning av sin talan (AD 1972 nr 30).

K.T. saknar förtroende för skiljenämnden eftersom samtliga ledamöter i nämnden utses av parterna i ändringsavtalet. Fyra av de nuvarande ledamöterna är dessutom jäviga då de förhandlat fram och/eller undertecknat ändringsavtalet. Enligt uppgift från berörda arbetstagarorganisationer är ledamöterna permanent utsedda. Ordföranden har inte utsetts för ett år i taget som stadgas i avtalet. Det inverkar på förtroendet för samtliga skiljemän. De höga krav på rättssäkerhet som måste ställas på prövningens kvalitet kan inte anses uppfyllda.

b) Enligt Artikel 6 i Konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) skall envar, när det gäller att pröva hans civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till opartisk och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

K.T:s bundenhet av skiljeklausulen följer av lag (26 § MBL). Den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter har prövat fall då en enskild genom lag har hänvisats till skiljeförfarande i stället för domstolsförfarande. Enligt kommissionen gäller garantierna i Artikel 6 även i sådana fall och det är inte tillräckligt att den enskilde kan påverka skiljenämndens sammansättning om det i övrigt råder en betydande obalans mellan parterna (Appl. 8588/79 och 8589/79).

Det föreligger en sådan obalans mellan parterna i målet att kraven på rättssäkerhet enligt artikeln inte kan anses uppfyllda bl.a. av följande skäl.

Arbetstagarrepresentanterna i skiljenämnden kommer att utses av organisationer som han inte är medlem i och som han saknar förtroende för. Staden är däremot medlem i Kommunförbundet som bevisligen har intagit samma ståndpunkt som staden i tvistefrågan. Också Landstingsförbundet delar stadens uppfattning i tvistefrågan. Även om staden således inte formellt sett har större möjligheter att påverka nämndens sammansättning föreligger intresseidentitet mellan Staden och arbetsgivarparterna i kollektivavtalet. Denna tar sig dessutom ett tydligt uttryck i att Staden i målet företräds av Landstingsförbundets chefsjurist. (Tingsrättens anm: K.P. var tidigare Landstingsförbundets chefsjurist men är numera anställd av Stockholms stad.) Skulle K.T. ha haft möjlighet att klandra en skiljedom i vanlig domstol hade skiljeklausulen inte föranlett några problem. Genom § 23 PA-KL och nämndens sammansättning har han dock inte lämnats den säkerhetsventil som han enligt Artikel 6 är garanterad när han genom en lagregel är avstängd från möjligheten att pröva tvisten i domstol. Ett beslut att avvisa hans talan med hänvisning till skiljeklausulen skulle därför utgöra en kränkning av hans rättigheter enligt Europakonventionen.

c) Det finns anledning att vid prövningen av skiljeklausulens tillämpning ta hänsyn till målets karaktär av pilotfall, eftersom det svenska rättssystemet inte tillåter en s.k. grupptalan. Vid en prövning av målet i skiljenämnd föreligger inte heller några garantier för en likartad tillämpning. En dom från Arbetsdomstolen skulle få prejudicerande verkan även för andra. Mycket starka processekonomiska skäl gör sig således gällande. Prövas tvisten i skiljenämnd innebär det vidare att rättegångsbalkens bestämmelser om fördelning av rättegångskostnader inte blir tillämpliga. K.T. har inte möjlighet att få allmän rättshjälp.

d) Skiljeklausulen är oskälig i enlighet med NJA 1982 s. 130 eftersom samtliga de organisationer som utser skiljemännen enligt PA-KL redan från början har givit uttryck för sin inställning till tvistefrågan. Skiljeklausulen bör därför lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

Arbetsdomstolen har vidare slagit fast att när en part åberopar en skiljeklausul såsom rättegångshinder åvilar bevisbördan för att det är skäligt och rätt att tillämpa klausulen den part som åberopat skiljeklausulen (AD 1989 nr 51 sid. 404).

Staden har genmält följande:

1. 31 § MBL riktar sig inte till enskild, utan enbart till kollektivavtalsparterna. Syftet med bestämmelsen är att en kollektivavtalspart med hänsyn till fredsplikten inte ensidigt skall kunna häva ett kollektivavtal. Rätten att vidta stridsåtgärder tillkommer endast en organisation och kan inte disponeras av den enskilde medlemmen. Det saknas således stöd för att en enskild medlem skall kunna frigöra sig från ett kollektivavtal. Det förefaller dessutom främmande att påstå att parterna skulle ha "grovt förbrutit sig" mot avtalet mot bakgrund av att ändringsavtalet varit föranlett av ett riksdagsbeslut, att avtalsparterna varit de traditionella, att parterna känt osäkerhet inför sin egen behörighet att vidta ändringarna samt, slutligen, med beaktande av att parterna först efter en rättsutredning av en särskild sakkunnig bekräftat ändringarna. En prövning av det materiella innehållet i avtalet skall för övrigt enligt PA-KL göras av skiljenämnd.

2 a) Enligt avtalet utser respektive organisation sina representanter till skiljenämnden. En enskild part har alltså inte rätt att påverka nämndens sammansättning. K.T. har gjort en felaktig tolkning av domen AD 1972 nr 30. Slutsatsen är inte att en skiljeklausul inte skall tillämpas om medlemmen saknat möjlighet att påverka nämndens sammansättning utan att en skiljeklausul i vissa fall inte kan tillmätas bindande verkan om förutsättningarna för en opartisk prövning har undanryckts. Det kan t.ex. ha skett genom regler som ger den ena parten större inflytande än den andra över nämndens sammansättning. Varken staden eller K.T. har möjlighet att utse egna ledamöter i skiljenämnden. I det här fallet föreligger det därför förutsättningar för en opartisk prövning.

Inte heller Arbetsdomstolens uttalanden i domen AD 1977 nr 35 är tillämpliga i föreliggande fall. I det fall som prövades i den domen kunde en av parterna, men inte den andra, påverka sammansättningen av skiljenämnden. Vidare hade arbetsgivarparten inte varit med i den arbetsgivarorganisation som skulle utse skiljeman. I den situationen förelåg enligt Arbetsdomstolen särskilda skäl för att inte tillämpa skiljeklausulen. Sådana skäl föreligger inte i detta mål. Ett bifall till K.T:s talan skulle dessutom få långtgående konsekvenser. Det skulle innebära att en arbetstagare genom att lämna sin organisation och förklara sig sakna förtroende för densamma inte längre skulle vara bunden av en skiljeklausul.

Arbetsdomstolen har i ett tidigare beslut (mål nr B 133/95) tagit ställning till innebörden av den enskildes rätt till en opartisk prövning i ett fall som det förevarande. Samma skiljeklausul och samma skiljenämnd var föremål för prövning i målet. Tingsrätten fann att skiljenämndens sammansättning fick anses ge tillräckliga garantier för en opartisk prövning av medlemmens talan inför nämnden. Tingsrättens dom fastställdes av Arbetsdomstolen.

Det är riktigt att fyra av de nuvarande ledamöterna deltog när det omtvistade ändringsavtalet slöts. Det framgår emellertid inte närmare av PA-KL om ledamöterna utses för viss tid eller för all framtid. För närvarande saknas därför kunskap om vilka som kommer att sitta i skiljenämnden vid en eventuell prövning av tvisten. Precis som en domstol prövar jävsinvändningar skall eventuella jävsfrågor prövas av skiljenämnden.

2 b) Kommissionens avgörande är inte att jämställa med ett avgörande från den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter (Europadomstolen). Den fråga som prövades av kommissionen i det omnämnda fallet gällde dessutom tillämpningen av en skiljeklausul enligt aktiebolagslagen, varför avgörandet inte är direkt tillämpligt på förevarande fall. K.T. är genom sitt tidigare medlemskap i facket bunden till skiljeklausulen. Det föreligger med andra ord en civilrättslig bundenhet och inte som i kommissionsavgörandet en bundenhet genom lag till skiljeklausulen. Enligt aktiebolagslagen föreligger vidare en skillnad i hur majoritets- och minoritetsaktieägare utser sina representanter till skiljenämnden. En sådan skillnad föreligger inte i detta fall. Varken staden eller K.T. har möjlighet att påverka sammansättningen av skiljenämnden. Någon obalans mellan parterna kan därför inte anses föreligga.

2 c) I målet är inte fråga om ett pilotfall utan om ett enskilt fall som skall prövas i vanlig ordning. K.T. kan inte göra sig till talesman för andra pensionärer som befinner sig i en liknande situation. Det står istället var och en fritt att väcka talan i saken. Varken ett avgörande från Arbetsdomstolen eller skiljenämnden är direkt avgörande för efterföljande fall men båda kan tjäna som viss vägledning. Det finns inget stöd för att en skiljedom därvidlag skulle ges en annan innebörd än ett avgörande från Arbetsdomstolen. Det saknas också skäl att ifrågasätta att arbetsgivarparterna skulle efterkomma ett avgörande från skiljenämnden. Beträffande kostnaderna i målet åvilar dessa enligt kollektivavtalet organisationerna som utser skiljemännen. Även för det fall att den fackliga organisationen skulle välja att utse de representanter som K.T. anvisar skulle organisationen svara för de uppkomna kostnaderna i målet. Att K.T. inte har möjlighet att få allmän rättshjälp saknar betydelse för avvisningsfrågan.

2 d) Högsta domstolens dom NJA 1982 s. 853 är inte relevant i förevarande mål. Där var det fråga om att LO skulle utse ordförande i skiljenämnd i tvist mellan en enskild och den fackliga organisationen som var medlem i LO. HD fann att detta kunde leda till en risk för att LO utsåg en representant med samma synsätt som förbundet vilket kunde inge betänkligheter.

I förevarande mål är skiljenämndens ordförande tillika en av ordförandena i Arbetsdomstolen. Det finns ingen anledning att tro annat än att han skulle stå obunden till såväl parterna i målet som till övriga ledamöter i skiljenämnden och de organisationer som utsett dessa. Ledamöterna har inte heller givit uttryck för sin inställning till tvistefrågan. Man har att utgå ifrån att ledamöterna sakligt prövar rättsfrågorna oavsett vem som utser dem.

I domen AD 1989 nr 51 bestäms inte vem som har bevisbördan för skäligheten av en åberopad skiljeklausul utan vem som har bevisbördan för att en skiljeklausul föreligger i det enskilda fallet.

SKÄL

Av 1 § lagen om skiljemän framgår att dispositiva tvistemål genom avtal mellan parterna kan hänskjutas till avgörande av skiljemän. En skiljeklausul i ett avtal utgör därför hinder för domstol att pröva en tvist om avtalet. Enligt 1 kap 3 § LRA gäller detta med vissa undantag även för arbetstvister.

K.T. har i sin förstahandsinvändning pekat på en av undantagssituationerna enligt 1 kap 3 § LRA, nämligen fall som avses i 31 § första stycket MBL. Den bestämmelsen har följande lydelse:

Har arbetsgivare, arbetstagare eller organisation som är bunden av kollektivavtal grovt brutit mot sådant avtal eller mot denna lag och har förfarandet väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet, får domstolen på yrkande av motpart förklara att kollektivavtal som binder parterna icke längre skall gälla mellan dem.

Avsikten bakom en ordning med ogiltighetstalan har varit att undvika att part på egen hand skall kunna häva ett kollektivavtal. Hävningsfrågan skall i stället prövas av domstol. Detta har sin förklaring i de omfattande verkningar som följer på hävning av ett sådant avtal. Principen har tillkommit till skydd för arbetsfreden under giltighetsperioden för ett kollektivavtal.

I det nu aktuella fallet är det inte fråga om kontraktsbrott från den ena avtalsparten riktat mot den andra parten i avtalet. Vad K.T. gör gällande är att kollektivavtalsparterna genom att ingå ändringsavtalet gemensamt har brutit mot det tidigare gällande kollektivavtalet. Det är inte heller fråga om ett förfarande som har väsentlig betydelse för avtalsförhållandet i dess helhet. Detta är alltså inte en sådan situation som avsetts med den åberopade bestämmelsen. Invändningen kan därför lämnas utan avseende när det gäller att bedöma om skiljeklausulen skall vara bindande.

K.T. har i andra hand gjort gällande att det föreligger särskilda skäl för att inte anse skiljeklausulen bindande.

Enligt 26 § första stycket MBL binder ett kollektivavtal som har slutits av arbetsgivar- och arbetstagarorganisation även organisationens medlemmar. Av tredje stycket i samma bestämmelse framgår att en medlem, som träder ut ur en organisation som har slutit kollektivavtal, därmed inte upphör att vara bunden av avtalet.

Om ett kollektivavtal inte tillåter att den enskilde medlemmen för talan inför skiljenämnden är medlemmen självfallet inte förhindrad att få sin talan prövad i domstol. Om klausulen däremot medger medlemmen att föra talan inför nämnden - för den händelse organisationen inte för talan - är skiljeklausulen bindande för medlemmen om denne kan inverka på valet av ledamöter i skiljenämnden. Även i fall då medlemmen inte har något inflytande på valet kan medlemmen vara bunden av skiljeklausulen. Det förutsätter dock att det finns tillräckliga garantier för att medlemmen ändå får en opartisk prövning inför skiljenämnden.

K.T. har (under 2 a-b) som särskilda skäl för att klausulen inte skall anses gälla pekat på att han inte har inflytande över valet av skiljemän, att bestämmelserna i avtalet om hur lång tid ordföranden i skiljenämnden skall vara förordnad inte har iakttagits, att fyra av de nuvarande ledamöterna i skiljenämnden är jäviga eftersom de har förhandlat fram och/eller undertecknat ändringsavtalet samt att valet av skiljemän sker på ett sådant sätt att bundenhet av klausulen strider mot artikel 6 i Europakonventionen.

Det är ostridigt att K.T. inte har möjlighet att påverka valet av skiljeman. Som ovan anförts utgör denna omständighet i sig dock inte skäl att frånkänna skiljeklausulen bindande verkan. Tingsrätten anser inte heller att det i detta sammanhang finns anledning att fästa särskilt avseende vid om bestämmelserna i kollektivavtalet har iakttagits när det gäller den tid under vilken ordföranden i skiljenämnden får fullgöra sitt uppdrag.

För sådana ledamöter i skiljenämnden som medverkat vid tillkomsten av ändringsavtalet föreligger jäv enligt 5 § 2 lagen om skiljemän. Om en skiljeman är jävig kan part föra klandertalan i domstol och yrka att skiljedomen skall hävas med tillämpning av 21 § samma lag. Det är därför närmast en självklarhet att de som deltagit i ändringsavtalets tillkomst inte kan delta vid prövning av avtalet. Att en eller flera sådana personer finns med bland de utsedda ledamöterna i en skiljenämnd leder normalt inte till något annat än att andra ledamöter måste utses i enlighet med det förfarande som anvisas i skiljeavtalet.

K.T. för talan för att undgå verkningarna av ett pensionsavtal som båda kollektivavtalsparterna varit överens om att ingå. Också med en skiljenämnd som är sammansatt av ledamöter som inte personligen deltagit i ändringsavtalets tillkomst kan det finnas lojalitetshänsyn som minskar förtroendet för nämnden och gör att dess opartiskhet måste ifrågasättas.

Samtliga ledamöter i skiljenämnden utses av organisationer som också är parter i det avtal som skiljenämnden skall pröva. Ändringsavtalet är av omfattande ekonomisk betydelse. Organisationerna var - som framhållits från stadens sida - till en början osäkra om de hade behörighet att ingå det. Frågan var kontroversiell. De kom så småningom fram till att de var behöriga att genomföra den av statsmakterna önskade förändringen. Att dessa organisationer skall utse samtliga ledamöter i den skiljenämnd som skall pröva K.T:s talan inger enligt tingsrättens bedömning betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt.

Även om var och en av de ledamöter i skiljenämnden som skulle kunna ställas inför ett ställningstagande i den nu föreliggande tvisten på allt sätt skulle vinnlägga sig om en förutsättningslös prövning, kan det ifrågasättas om en sådan låter sig göras. Europadomstolen har i sin tillämpning av Artikel 6 i Europakonventionen klargjort att det avgörande för bedömningen av om en ledamot är opartisk är om det från en objektiv iakttagares sida finns anledning att befara att ledamoten tar ovidkommande hänsyn och inte hur denne i praktiken klarar sin uppgift.

Det finns vid denna bedömning inte skäl att gå in på vad K.T. anfört under punkt 2 c och d i sin utveckling av talan. Tingsrätten anser sig redan genom vad som nu anförts kunna slå fast att det inte finns tillräckliga garantier för att ha får en opartisk prövning inför skiljenämnden. K.T. skall vid sådant förhållande inte vara bunden av skiljeklausulen i PA-KL. Avvisningsyrkandet skall därför lämnas utan bifall.

SLUT

Stockholms stads yrkande att K.T:s talan skall avvisas lämnas utan bifall.

Metadata

Domstol
Arbetsdomstolen
Avgörandedatum
1997-09-03
Målnummer
B-50-1997
Litteratur
Sökord
Rättegångshinder
Skiljeklausul
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

AD 2004 nr 59: Skiljeklausul gäller mellan parterna. Arbetstagaren, en personlig assistent, har avskedats från sin anställning och har i en förtryckt avskedandehandling erhållit en fullföljdshänvisning, som förutom...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation